JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 3 2009

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 februari - den 17 mars 2009. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt".

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

Handölsdalen Sami Village m.fl. mot Sverige, beslut 2009-02-17
Frågan om skyldighet att ersätta rättegångskostnader om sammanlagt drygt 15 miljoner kronor utgjort hinder för fyra samebyar att få en effektiv tillgång till domstolsprövning skall prövas i sak och domstolen har därför förklarat klagomål i den delen för admissible. Även klagomålet över att prövning inte skett inom skälig tid förklarades admissible.

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Carlberg mot Sverige, beslut 2009-01-27
Klaganden hade fått tillräcklig gottgörelse i nationella förfaranden, oskuldspresumtionen hade inte kränkts och det fanns inte heller något som talade för kränkning av artikel 6 eller artikel 7. De brottsliga gärningar som legat till grund för fällande dom för bokföringsbrott och för påförande av skattetillägg var tillräckligt särskilda för att klaganden inte skulle anses ha straffats två gånger för samma brott i strid med artikel 4 i protokoll nr 7. Klagomålet var i sin helhet uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

Mika mot Sverige, beslut 2009-01-27
Målsägandes berättelse nedtecknades vid polisförhör och sedan målsäganden avlidit tilläts hennes nedtecknade utsaga som bevisning i mål om våldtäkt. Utsagan hade emellertid inte varit av avgörande betydelse för utgången i målet utan stöddes av vittnen och skriftlig bevisning, bl.a. DNA-test. Rättegången hade därför inte varit orättvis och klagomålet var uppenbart ogrundat. Det förklarades för inadmissible.

S.M. mot Sverige, beslut 2009-02-10
Klaganden hade innan hon kom till Sverige blivit fängslad och misshandlad i sitt hemland, Kongo. Hon kunde sedan emellertid inte med tillräcklig styrka visa att det fanns en verklig risk för att hon skulle bli utsatt för behandling i strid med artikel 3 om hon sändes tillbaka. Hennes klagomål var därför uppenbart ogrundat och det förklarades för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Siverling mot Sverige, beslut 2009-01-20
Sedan frågan lösts och klaganden önskade återta sin talan, avskrevs målet.

Domar mot andra länder

Vilén mot Finland, 2009-02-17
En person, som ansökt om sjukpenning och som överklagade avslagen på sin begäran, fick inte ta del av medicinska expertutlåtanden som åberopats av hans motpart och som ingick i akten hos prövningsnämnden. Kraven på parternas likställdhet i processen hade inte iakttagits och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Marchenko mot Ukraina, 2009-02-19
Avvägning mellan yttrandefriheten i en fråga av allmänt intresse och rätten till skydd för privatlivet - ett långt fängelsestraff för förtal innebar en onödigt stor inskränkning i sökandens yttrandefrihet.

L´Erabliere A.S.B.L. mot Belgien, 2009-02-24
Organisations talan avsåg en civil rättighet som hade direkt samband med medlemmarnas privatliv och artikel 6 var därför tillämplig. Strikt tillämpning av formella krav för ansökan om rättsprövning medförde att prövningstillstånd vägrades. Denna begränsning av organisationens rätt att få tillgång till domstolsprövning var oproportionerlig i förhållande till rättssäkerhetskraven och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Kudeshkina mot Ryssland, 2009-02-26
Att en domare avskedades pga. att hon uttalat att hon utsatts för påtryckningar, vilket var en fråga av allmänt intresse, och att hennes påstående, att den domstol som skulle pröva hennes överklagande inte var opartisk, inte prövades samt att påföljden, avskedandet, var oproportionerlig medförde att det skedde en kränkning av artikel 10.

Temel m.fl. mot Turkiet, 2009-03-03
Disciplinpåföljd, innebärande avstängning från universitet under en eller två terminer och som påfördes pga. en begäran till universitetet om frivilliga kurser i kurdiska språket, var varken skälig eller proportionerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

Hachette Filipacchi Presse Automobile och Depuy mot Frankrike, 2009-03-05
Société de Conception de Presse et d´Edition och Ponson mot Frankrike, 2009-03-05
Fällande domar för indirekt tobaksreklam, genom att bilder på formel 1-förare med symboler för cigarettmärke på fordon och overall publicerats i tidning, var nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa rökningens skador. Utdömda böter var visserligen inte obetydliga men skulle jämföras med tidningarnas vinst. Det skedde därför inte i något av fallen någon kränkning av artikel 10. Tidningsförlagen befann sig inte heller i en liknande eller jämförbar situation som TV-bolag och hade möjlighet att göra sina bilder suddiga och det skedde därför inte heller någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 10.

Times Newspapers Ltd (nr 1 o.2) mot U K, 2009-03-10
Artiklar som publicerades på en tidnings Internetsida medförde ett fortlöpande ansvar för tidningen. Krav att en sådan artikel, som lett till förtalsmål och som fanns kvar på Internet i ett artikelarkiv, skulle förses med en text med lämpligt förbehåll innebar inte en oberättigad och oproportionerlig begränsning av pressens rätt till yttrandefrihet.

Domar och beslut i Grand Chamber

Andrejeva mot Lettland, 2009-02-18
En person som under den tid Lettland var en del av forna Sovjetunionen, trots att hon hela tiden arbetade på samma arbetsplats, under olika perioder var anställd av enheter med säte i Moskva, Kiev och den lettiska sovjetrepubliken, fick efter Lettlands självständighet sin pension beräknad för tid som inte omfattade de perioder när arbetsgivaren funnits i Ryssland och Ukraina, enbart på grund av att hon inte var lettisk medborgare. Det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. När den klagande pga. att domstolen ändrade tiden för förhandlingen inte kunde närvara när hennes begäran om laglighetsprövning prövades, kränktes artikel 6.1.

Kozacioglu mot Turkiet, 2009-02-19
Vid bestämmande av expropriationsersättning togs inte hänsyn till byggnads historiska och arkitektoniska värde, förhållanden som normalt beaktades till exproprierande myndighets fördel. Härigenom fick den klagande bära en för tung börda och förhållandet mellan den enskildes intresse och samhällsintresset var inte proportionerligt. Det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

A m.fl. mot U K, 2009-02-19
Efter den 11 september 2001 fängslades elva misstänkta terrorister i U K i förebyggande syfte för att skydda nationens säkerhet. De kunde inte utvisas eftersom de riskerade att behandlas i strid med artikel 3 i resp. hemland. De hölls kvar på obestämd tid och utan att de anklagades för brott. Åtgärderna medförde kränkningar av artikel 5.1 f), artikel 5.4 och artikel 5.5. Däremot hade det inte visats någon kränkning av artikel 3.

Paladi mot Moldavien 2009-03-10
Stora kammaren fastställer kammardom om att brister i sjukvården under häktningstid inneburit en kränkning av artikel 3 och att häktningen under viss tid varit olaglig och att det därför skett en kränkning av artikel 5.1. Domstolen fann härefter med nio röster mot åtta att de moldaviska myndigheternas dröjsmål under tre dagar med genomförandet av den interimistiska åtgärd som domstolen anvisat innebar en kränkning av artikel 34.

Bykov mot Ryssland, 2009-03-10
Lagstiftning om avlyssning reglerade inte användning av fjärrstyrd radiosändare och risken för godtyckligt handlande var stor. Det skedde därför en kränkning av artikel 8. Att inspelningen av en sådan avlyssning användes som bevisning i brottmål innebar emellertid inte att förfarandet var orättvist och att det skedde en kränkning av artikel 6.1. Förlängning av häktningstid utan tillräckliga skäl kränkte artikel 5.3.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens dom den 5 mars 2009 i mål 3624-08 gällande invändning om jäv.

ALLMÄNT

Domstolen har den 17 februari 2009 omvalt den danske domaren Peer Lorenzen som president för en av domstolens sektioner. Peer Lorenzen har tidigare varit medlem i den forna kommissionen åren 1995-1999 och han har därefter varit domare i domstolen från den 1 november 1998.

Domstolen har på försökt infört en ny tjänst genom att låta klagande fylla i ett klagomålsformulär on-line via domstolens hemsida. Tjänsten kommer inledningsvis endast att vara tillgänglig för klagomål på svenska och holländska. Beroende på hur försöken utfaller kommer tjänsten senare ev. att införas för övriga språk. Genom att klicka på en hjälpfunktion får man handledning om hur man använder klagoformuläret online. När formuläret är helt ifyllt kan det skickas iväg till domstolen. Därmed startas en tjänst som automatiskt skickar den kompletta versionen av klagomålet i en PDF-fil via e-post till den klagande, som sedan skriver ut det, undertecknar det och skickar till domstolen jämte ev. bilagor inom angiven tid.

På domstolens hemsida finns nu också en uppdaterad version av filmen "The Conscience of Europe" som är en film om domstolen och hur den arbetar. Filmen varar i 15 minuter och är avsedd för allmänheten. Den visar exempel på mål som domstolen prövat och visar på utsikterna för de kommande åren och de utmaningar som domstolen ställs inför. Filmen är f.n. endast tillgänglig på engelska, franska och tyska.

Enligt domstolens statistik per den 28 februari 2009 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 9 700 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 10 % i förhållande till föregående års 8 800 klagomål för motsvarande period. 259 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 11 % och 1 055 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 73 %. 4 339 klagomål har avgjorts, 385 genom dom, en minskning med 17 %, och 3 954 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 2 200 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 28 februari till 102 700 mål vilket är en ökning med 6 % från den balans om 97 300 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 35 800 på avgörande i kammare och 66 900 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 28 februari till 21 100, en minskning med 2 % från de 21 450 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr


EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

Handölsdalen Sami Village m.fl. mot Sverige
(Ansökan 39013/04, beslut den 17 februari 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Frågan om skyldighet att ersätta rättegångskostnader om sammanlagt drygt 15 miljoner kronor utgjort hinder för fyra samebyar att få en effektiv tillgång till domstolsprövning skall prövas i sak och domstolen har därför förklarat klagomål i den delen för admissible. Även klagomålet över att prövning inte skett inom skälig tid förklarades admissible.

Klagande i målet är fyra svenska samebyar i Härjedalen (Handölsdalen, Mittådalen, Tåssåsen och Ruvhten Sijte). I september 1990 väckte ett stort antal markägare i Härjedalen talan mot fem samebyar, de klagande och Idre nya sameby, hos tingsrätten i Sveg och begärde en negativ fastställelse av att samebyarna inte hade någon rätt till renbete på deras mark utan att ett giltigt avtal träffats om betet mellan en sameby och markägaren. I juni 1991 väcktes en liknande talan av ytterligare ett antal markägare och tingsrätten beslöt att sammanföra målen. Samebyarna bestred markägarnas talan och hävdade att de hade rätt till vinterbete inom sina respektive områden grundat på 1) urminnes hävd, 2) bestämmelserna om renbete och renskötsel i lagar från 1886, 1898, 1928 och 1971, 3) sedvänja eller 4) allmän folkrätt, särskilt artikel 27 i FNs konvention om medborgerliga och politiska rättigheter jämförd med regeringsformen 1 kap. 2 §. Sedan båda parter medgetts olika anstånd höll tingsrätten huvudförhandling under 16 dagar under tiden den 18 september till den 25 oktober 1995. Tingsrätten meddelade dom, 192 sidor, den 21 februari 1996 och fastslog där att samebyarna inte hade någon rätt till renbete på de aktuella markerna utan ett giltigt avtal. Tingsrätten dömdes således till markägarnas förmån och ålade samebyarna att gemensamt svara för markägarnas rättegångskostnader om ca 4 miljoner kronor. Samebyarna klagade i mars 1996 till hovrätten, som i beslut den 16 juni 1997 avgjorde ett antal formella frågor. I september 1997 gjorde samebyarna gällande att det förelåg rättegångshinder. Hovrätten avslog yrkandet i november 1997. Samebyarna överklagade och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i februari 1999. I en skrivelse i mars 1999 begärde samebyarna att staten, genom JK, skulle intervenera i målet till deras förmån. JK meddelade hovrätten att han inte avsåg att delta i processen. I januari 2000 yrkade markägarna att samebyarnas överklagande skulle avvisas och i februari samma år begärde samebyarna att målet skulle återförvisas till tingsrätten. Hovrätten avslog dessa yrkanden i december 2000. I november 2000 begärde samebyarna att hovrätten skulle inhämta ett sakkunnigutlåtande och hovrätten avslog yrkandet i mars 2001. Huvudförhandling hölls under 16 dagar mellan den 1 och den 31 oktober 2001. Genom dom den 15 februari 2002 fastställde hovrätten tingsrättens dom och ålade samebyarna att betala markägarnas rättegångskostnader med ca 2,9 miljoner kronor. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd för samebyarna överklagande i april 2004. - I Europadomstolen klagade samebyarna över att deras rätt att använda mark för vinterbete innebar en egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att det skett en kränkning genom att de begränsningar som var följden av hovrättens dom inte var föreskrivna genom en tillräckligt klar och precis lagstiftning, genom att betesområdena fortfarande inte har definierats och genom att det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan samhällets krav och samebyarnas rättigheter. De åberopade också artikel 6.1 och hävdade att de ställts inför en bevisbörda och ett beviskrav som var oöverkomliga eftersom hovrättens dom visar att det krävs mycket specifik bevisning om renbetets frekvens och var det skett under flera hundra år. Eftersom bevisbördan i praktiken var omöjlig att uppfylla hade de klagande försatts i en avsevärt sämre ställning än motparten, markägarna, och de kunde därför inte anses ha fått en rättvis rättegång. Vidare klagade samebyarna över att de inte fått en effektiv tillgång till domstolsprövning och åberopade att trots att de inte väckt någon talan, hade de fått betala motpartens rättegångskostnader. Sammantaget med deras egna kostnader uppgick kostnaderna nu totalt till 15,1 miljoner kronor. De hade varit tvungna att ta upp lån från samefonden som de kanske inte skulle kunna betala tillbaka. Andra samebyar hade i liknande tvister gjort bedömningen att de inte hade råd att försvara sina rättigheter. Även med hänvisning till artikel 6.1 klagade samebyarna över att prövningen inte skett inom skälig tid. Om de förhållanden som de åberopat inte i sig var tillräckliga för att utgöra kränkningar gjorde samebyarna gällande att den sammanlagda effekten av bevisbördan, rättegångskostnaderna och det utdragna förfarandet innebar att de inte fått tillgång till ett effektivt rättsmedel i strid med artikel 13 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att en klagande kan hävda en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 endast om det ifrågasatta beslutet har en anknytning till hans "egendom". Egendom kan var antingen en existerande egendom eller tillgångar, inklusive fordringar, beträffande vilka han eller hon har en berättigad förväntan om att få respekterad som sin egendom. Endast förhoppningen om att en egendomsrätt, som i praktiken inte kunnat utnyttjas effektivt, skall erkännas, kan inte anses som egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Enligt 1971 års rennäringslag får vinterbete ske inom sådana områden utanför renbetesfjällen där det sedan urminnes tider har skett renbete under viss tid av året. Eftersom de exakta begränsningarna av dessa områden inte har angivits i rennäringslagen, anges i förarbetena till lagen och dess föregångare, som hovrätten noterat i sin dom, att det ankommer på domstolarna pröva om det gäller en rätt till vinterbete inom det ifrågavarande området. Denna prövning måste grundas på den bevisning som lagts fram om urminnes hävd. Det är uppenbart att resultatet av sådana prövningar kan variera beroende på förhållandena i ett visst område och på den tillgängliga bevisningen. Mot den bakgrunden fann domstolen att den rätt som de klagande gör gällande inte kan tillerkännas dem utan en domstols bedömning. Deras egendomsintresse hade därför karaktären av ett krav och kunde inte karaktäriseras som en existerande egendom. Fråga var då om detta krav var en tillgång som var tillräckligt fastställd för att omfattas av artikel 1 i protokoll nr 1 och i det sammanhanget var det av betydelse om de klagande hade en berättigad förväntan på att komma i åtnjutande av tillgången. En sådan berättigad förväntan kan inte sägas uppkomma när det finns en tvist om den rätta tolkningen eller tillämpningen av nationell rätt och de klagandes påståenden tillbakavisades av de nationella domstolarna. Egendomsrätt i form av ett krav kan anses som en tillgång endast om det finns tillräckligt stöd för det i nationell rätt, t.ex. genom fastställd praxis. Domstolen konstaterade att Högsta domstolen i det s.k. skattefjällsmålet slagit fast att rättigheter som hänför sig till renskötsel uttömmande regleras i rennäringslagen. Eftersom rätten till vinterbete således var beroende av att förutsättningarna för urminnes hävd var uppfyllda hade domstolarnas uppgift varit att pröva samebyarnas påstående om att de använt det ifrågasatta markområdet på ett sådant sätt och under så lång tid att det uppkommit en rättighet pga. urminnes hävd. Tingsrätten och hovrätten hade vid sin prövning beaktat ett mycket omfattande bevismaterial som gick flera hundra år tillbaka i tiden och domstolen kunde inte finna att det förekommit något godtycke i det sätt på vilket de nationella domstolarna prövat de klagandes talan. Eftersom den nationella rätten inte klart angav riktlinjer som gjorde det möjligt för de klagande att säkert kunna avgöra om det förelåg förutsättningar för urminnes hävd, måste frågan avgöras genom ett rättsligt förfarande och efter att ha prövat bevisningen hade de nationella domstolarna funnit att så inte var fallet. Vid sådant förhållande fann Europadomstolen att samebyarnas krav på en rätt till vinterbete inte var tillräckligt fastställd för att kunna utgöra en tillgång som skyddades av artikel 1 i protokoll nr 1. De klagande hade därför inte haft någon egendom i den mening som avses i den nämnda artikeln. Klagomålet i denna del var därför inte förenligt med konventionens bestämmelser och skulle avvisas enligt artikel 35.3 och 4.

När det gällde klagomålet att samebyarna fått bära en för tung bevisbörda noterade domstolen att det var ostridigt att artikel 6.1 var tillämplig. Domstolen erinrade om att den inte har till uppgift att pröva fel som nationella domstolar begått om dessa inte inkräktat på de rättigheter och friheter som skyddas av konventionen. Även om artikel 6 garanterar rätten till en rättvis rättegång innehåller den inte några regler om vilken bevisning som skall tillåtas eller hur den skall bedömas. Detta är i första hand en fråga för de nationella domstolarna. Domstolen noterade att de ifrågasatta domarna hade meddelats efter kontradiktoriska förfaranden varvid både tingsrätt och hovrätt hållit långa muntliga förhandlingar. Det fanns inget som tydde på att de klagande inte fått lägga fram allt det material och argumentation som de ansåg relevant. De nationella domstolarna hade hänvisat till förarbeten, Högsta domstolens praxis och uttalanden i doktrinen och var således välgrundade. Europadomstolen fann att de nationella domstolarnas tillämpning av nationell rätt och deras bedömningar av bevisningen var rättvisa i den mening som avses i artikel 6.1. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

I frågan om de höga rättegångskostnaderna hade hindrat samebyarna från att få en effektiv tillgång till domstolsprövning, fann Europadomstolen i ljuset av vad parterna anfört att klagomålet väckte allvarliga frågor som krävde en prövning i sak. Något skäl för att finna klagomålet uppenbart ogrundat förelåg inte och inte heller i övrigt fanns det någon grund för att förklara det för inadmissible. Klagomålet skulle därför i denna del förklaras admissible.

När det gällde klagomålet avseende prövning inom skälig tid konstaterade domstolen att förfarandet pågått i 13 år och 7 månader. Domstolen fann att det krävdes en prövning i sak och fann därför att klagomålet i denna del skulle förklaras admissible.

Till sist erinrade domstolen om att den tidigare funnit att de klagandes krav på rätt till vinterbete inte utgjorde en egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Mot bakgrund av det nationella förfarandet som helhet fann domstolen dessutom att frågan om bevisbörda och rättegångskostnader hade handlagts på ett rimligt sätt i ett förfarande som varit rättvist och som gett de klagande en effektiv tillgång till domstolsprövning. Mot den bakgrunden uppkom det inte någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 13 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Sammanfattningsvis förklarade domstolens majoritet klagomålet avseende en effektiv tillgång till domstolsprövning med hänsyn till de höga rättegångskostnaderna och klagomålet avseende prövning inom skälig tid för admissible samt klagomålet i övriga delar för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Kopecký./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Artikel 6.1 - bevisbördan
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Tiemann ./. Frankrike o. Tyskland, beslut 2000-04-27
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Markovic m.fl. ./. Italien, dom 2006-12-14 (jfr nr 1/07)

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Carlberg mot Sverige
(Ansökan nr 9631/04, beslut den 27 januari 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Klaganden hade fått tillräcklig gottgörelse i nationella förfaranden, oskuldspresumtionen hade inte kränkts och det fanns inte heller något som talade för kränkning av artikel 6 eller artikel 7. De brottsliga gärningar som legat till grund för fällande dom för bokföringsbrott och för påförande av skattetillägg var tillräckligt särskilda för att klaganden inte skulle anses ha straffats två gånger för samma brott i strid med artikel 4 i protokoll nr 7. Klagomålet var i sin helhet uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

Till följd av en taxeringsrevision i Cs taxiföretag beslöt skattemyndigheten att för taxeringsåret 1994 höja hans taxerade inkomst med drygt 300 000 SEK och att höja arbetsgivaravgiften med drygt 80 000 SEK. Man beslöt vidare att höja mervärdeskatten med nära 100 000 SEK. Slutligen påfördes han skattetillägg med sammanlagt nära 100 000 SEK. C begärde anstånd med betalning av arbetsgivaravgifterna men skattemyndigheten avslog hans ansökan. C klagade härefter till länsrätten över Skattemyndighetens beslut avseende inkomstskatt, mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter och begärde anstånd med betalningen. Ett par månader senare begärde han att Skattemyndigheten skulle ompröva sitt beslut att vägra anstånd men beslutet ändrades inte. Skattemyndigheten vägrade sedan anstånd även med betalningen av inkomstskatten, mervärdesskatten och skattetilläggen. Sedan C överklagat avslog länsrätten överklagandena i juli 1996 bl.a. med motiveringen att inkomstskatten och arbetsgivaravgifterna och de därpå löpande skattetilläggen redan var betalda genom kronofogdens verkställighet. C klagade vidare till kammarrätten som i juni 1977 avslog överklagandet. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i februari 1999 i anståndsfrågan. Under tiden hade regionåklagarmyndigheten väckt åtal i januari 1997 med misstanke om bokföringsbrott. Tingsrätten fann i september 1997 C skyldig till bokföringsbrott och dömde honom till två månaders fängelse. Domen fastställdes av Svea Hovrätt i mars 1998 och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i oktober 1998. Eftersom C fällts för bokföringsbrott omprövades hans trafiktillstånd av länsstyrelsen som dock fann det tillräckligt med en varning. Samtidigt hade taxeringsprocessen avseende inkomsttaxeringen fortsatt i länsrätten och Skattemyndighetens beslut fastställdes i februari 2001. När det gällde Cs invändning att åklagaren åtalat honom för att inte ha deklarerat endast drygt 420 000 SEK medan Skattemyndighetens beslut om höjning avsåg nära 800 000 SEK, noterade länsrätten att medan en fällande dom i brottmål kräver bevisning bortom rimligt tvivel så är beviskravet i taxeringsprocessen lägre. När det gällde fastställandet av skattetillägget beaktade länsrätten artikel 4 i protokoll nr 7 och Högsta domstolens praxis och fann att den fällande domen i brottmålet inte hindrade påförandet av skattetillägg. Vidare konstaterades att det inte fanns skäl för befrielse från tillägget. I mars 2001 begärde C en förklaring av länsrätten om varför hans klagomål över arbetsgivaravgifterna och mervärdesskatten inte hade prövats. Länsrätten upplyste honom om att några sådana mål inte fanns och att Skattemyndigheten uppgett att det inte heller där fanns något sådant ärende. Sedan C överklagat fastställde kammarrätten länsrättens dom och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i oktober 2003. I ett brev till Skattemyndigheten i mars 2004 frågade C vad som hade hänt med hans klagomål över arbetsgivaravgifterna och mervärdesskatten. I ett beslut den 30 mars 2004 fastställde Skattemyndigheten besluten avseende arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt men undanröjde skattetilläggen på grund av det långdragna förfarandet. Länsrätten fastställde efter överklagande och C klagade till kammarrätten varefter det inte är känt vad som hänt. I mars 2006 begärde C skadestånd från JK, som rådde honom att väcka talan mot staten. C gjorde så i augusti 2006 och yrkade 7 000 SEK för att han inte haft effektiv tillgång till domstolsprövning och 12 000 SEK för det utdragna förfarandet. Han begärde också 260 000 SEK som ersättning för ekonomisk skada avseende skillnaden mellan det han uppskattade som en riktig taxering och Skattemyndighetens beslut. Vidare yrkade han ersättning med drygt 200 000 SEK för rättegångskostnader. Staten medgav 50 000 SEK plus ränta pga. det utdragna förfarandet men bestred Cs yrkanden i övrigt. Tingsrätten fann att det skett två kränkningar, dels avsaknad av effektiv tillgång till domstolsprövning, dels ingen prövning inom skälig tid och tillerkände C ett skadestånd allt i ett med 10 000 EUR. När det gällde rättegångskostnaderna beaktade tingsrätten inte Cs kostnader i Europadomstolen . Eftersom han saknat framgång med ett av sina yrkanden tillerkändes han ersättning med två tredjedelar av det återstående beloppet eller ung. 8 000 EUR. C klagade till hovrätten men målet är ännu inte avgjort där. - I Europadomstolen klagade C över att Skattemyndighetens taxeringsbeslut verkställts innan hans ansökan om anstånd och klagomålet över taxeringen hunnit prövas i domstol och hävdade att han inte fått effektiv tillgång till domstolsprövning. Han klagade också över att taxeringsmålet inte hade avgjorts inom skälig tid. C hävdade vidare att den tidiga verkställigheten av skatter och skattetillägg hade kränkt hans rätt att bli betraktad som oskyldig enligt artikel 6.2, över att domstolarna utan vidare utredning hade godtagit ett enkelt påstående om att han undanhållit inkomster i strid med artiklarna 6 och 7 och över att de nationella domstolarna inte tagit tillräcklig hänsyn till konventionen och domstolens praxis när han klagat över det utdragna förfarandet och att han därför inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13. Genom att skattefrågorna prövats i fem olika förfaranden - taxeringsmål, anståndsmål, verkställighetsmål, brottmål och omprövning av trafiktillstånd - samt att han straffats två gånger - genom brottmålsdomen och genom skattetilläggen - hävdade C att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7. Alternativt hävdade han att det skett en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.

Europadomstolen erinrade om att den i tidigare mål mot Sverige funnit att påförande av skattetillägg innefattar ett avgörande av anklagelse för brott och att artikel 6 därför är tillämplig. Domstolen noterade emellertid att C fått ersättning för två kränkningar av tingsrätten. Eftersom staten inte har överklagat riskerar han inte att få lägre belopp än dem tingsrätten bestämt när hans överklagande prövas. Skattemyndigheten har också undanröjt skattetilläggen avseende arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt på grund av att förfarandet varit utdraget. Vid sådant förhållande fann domstolen att C fått skälig gottgörelse för de påstådda kränkningarna och ersättning för sina kostnader. Han kunde därför inte längre hävda att han var offer för kränkningar av artikel 6.1. Hans talan var i denna del uppenbart ogrundad och skulle avvisas.

Domstolen fann att Cs klagomål enligt artikel 6.2 och artikel 7 väckte två skilda frågor, å ena sidan om oskuldpresumtionen kränkts genom den tidiga verkställigheten av skattetilläggen och å andra sidan om Cs andra rättigheter enligt artiklarna 6 och 7 hade kränkts genom domstolarnas tillämpning av bevisreglerna eller deras bedömning av bevisningen. Domstolen erinrade om att en tidig verkställighet av skattetillägg innan det prövats i domstol bara får ske inom vissa gränser som upprätthåller en rimlig jämvikt mellan motstående intressen. Ett system som tillåter verkställighet av skattetillägg om betydande belopp kan därför bli föremål för kritik. C hade emellertid, när det gällde anståndsmålet som avslutades redan den 12 februari 1999 när Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd, inte iakttagit sexmånadersfristen för att klaga till Europadomstolen. Klagomålet i den delen kunde därför inte tas upp till prövning utan skulle avvisas. När det gällde den andra frågan - om domstolarnas tillämpning av bevisreglerna och bevisvärderingen hade kränkt Cs rättigheter enligt artikel 6 och 7 - noterade domstolen att bevisbördan inte lagts på C utan att domstolarna funnit att de handlingar som Skattemyndigheten åberopat och övrig bevisning som lagts fram med tillräcklig säkerhet visade att C underlåtit att redovisa de ifrågavarande inkomsterna och att det därför funnits grund för att påföra skattetillägg. C hade kunnat föra fram skäl och bevis för att skattetilläggen skulle efterges, att de oriktiga uppgifterna varit ursäktliga eller att det var uppenbart oskäligt att påföra tilläggen. Han hade emellertid inte åberopat någon sådan grund. Domstolarna hade ändå prövat frågan. Mot denna bakgrund hade det inte skett någon kränkning av oskuldspresumtionen och det fanns inte heller i övrigt något som talade för att det skett någon kränkning av artikel 6 och 7. Talan var även i denna del uppenbart ogrundad och skulle avvisas. Domstolen konstaterade vidare att både länsrätten och kammarrätten tagit hänsyn till domstolens praxis i sina respektive domar och att tingsrätten när den dömde ut skadeståndet till C helt hade stött sig på konventionen principer. Således var talan också i den delen uppenbart ogrundad och skulle avvisas.

När det sedan gällde artikel 4 i protokoll nr 7 noterade domstolen först att de beslut avseende anstånd som C åberopat gällde skattetillägg och således en skatteprocess som inte har någon självständig betydelse för prövningen. Omprövningen av trafiktillståndet ledde endast till en varning, vilket beslut C inte överklagade. Cs klagomål i denne del begränsas därför till prövningen av om påförande av skattetillägg utgjorde ett andra straff för brott pga. samma gärning som det bokföringsbrott han dömts för. Domstolen har redan tidigare slagit fast att förfarandet gällande skattetillägg är straffrättsligt till sin natur och bokföringsbrottet prövades i brottmålet. Frågan var om C straffades två gånger för samma brott. En fällande dom för bokföringsbrott kräver uppsåt eller vårdslöshet medan dessa rekvisit inte är en förutsättning för att påföra skattetillägg. Domstolen fann att dessa subjektiva kriterier inte utgjorde skäl för att göra skillnad mellan de två gärningarna när det gäller artikel 4 i protokoll nr 7. Domstolen noterade att C fällts av hovrätten enligt 11 kap. 5 § BrB för att uppsåtligen ha underlåtit att bokföra inkomster om åtminstone 350 00 SEK liksom omfattande lönebetalningar i bokföringen. Skattetilläggen påfördes honom emellertid av Skattemyndigheten och förvaltningsdomstolarna i enlighet med taxeringslagen pga. att de uppgifter han hade lämnat i sina deklarationer varit oriktiga och hade gjort det nödvändigt med en skönsmässig bedömning. En affärsmans skyldighet att bokföra korrekta uppgifter är en skyldighet i sig som inte är beroende av användning av bokföringsmaterial för att bestämma skattskyldigheten. Även om C inte fullgjort sin bokföringsskyldighet kunde han ha uppfyllt sin skyldighet att lämna tillräckliga och riktiga uppgifter till skattemyndigheten genom att ge in annat material som kunde läggas till grund för beskattningen. När C gav in oriktigt bokföringsmaterial till Skattemyndigheten som stöd för sina yrkanden och de påståenden han gjort i sin deklaration och när han inte gav in annan tillförlitlig dokumentation till Skattemyndigheten som den kunde grunda sin skattebedömning på utgjorde det en viktig tillkommande omständighet i taxeringsmålet. Vid sådant förhållande var de två brotten tillräckligt särskilda för att domstolen skulle kunna finna att C inte straffats två gånger för samma brott. De ifrågasatta förfarandena visade inte att kraven enligt artikel 4 i protokoll nr 7 inte hade iakttagits. Domstolen fann inte heller i övrigt att skett någon kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Således var klagomålet även i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-05-29
Göktan ./. Frankrike, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Manasson ./. Sverige, beslut 2003-04-08
Rosenquist ./. Sverige, beslut 2004-09-14 (jfr nr 10/04)
Synnelius och Edsbergs Taxi AB ./. Sverige, beslut 2008-06-17 (jfr nr 8/08)

Mika mot Sverige
(Ansökan nr 31243/06, beslut den 27 januari 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Målsägandes berättelse nedtecknades vid polisförhör och sedan målsäganden avlidit tilläts hennes nedtecknade utsaga som bevisning i mål om våldtäkt. Utsagan hade emellertid inte varit av avgörande betydelse för utgången i målet utan stöddes av vittnen och skriftlig bevisning, bl.a. DNA-test. Rättegången hade därför inte varit orättvis och klagomålet var uppenbart ogrundat. Det förklarades för inadmissible.

M, som är litauisk medborgare, kom till Sverige sommaren 2004 och började arbeta på en fabrik, belägen i en fabriksbyggnad där även K arbetade för ett annat företag. Den 22 september 2004 gick K till arbetsplatsen för att utföra ett extraarbete. Omkring kl. 22.30 gick larmet i byggnaden och när säkerhetsvakten efter några få minuter kom till platsen fann han K som gick omkring, mycket upprörd. Hon talade om att hon blivit våldtagen. K fördes till sjukhus där man konstaterade vissa skador på hennes armar. Följande dag greps M och förhördes på polisstationen. Den 24 september förhördes K av polisen. Hon fick också titta på fotografier av olika män och hon påstod att hon var säker när hon pekade ut en man som inte var M. Natten till den 28 september begick K självmord. Nästan ett år senare anhölls M den 12 september 2005 och han åtalades för våldtäkt. Åklagaren åberopade bl.a. en skriftlig redogörelse över vad K berättat för polisen i september 2004. M förnekade brott. Han medgav att han arbetat i fabriken den aktuella kvällen men uppgav att han slutat före kl. 22.00. Ett blodprov från M jämfördes med sperma som hittats i K och hennes kläder och ett DNA-test visade med säkerhet att sperman kom från M. Tingsrätten fann M skyldig och dömde honom till fängelse i två och ett halvt år samt utvisning från Sverige med förbud att återvända före den 20 oktober 2010. M klagade till hovrätten som fastställde tingsrättens dom i sin helhet med undantag för att förbudet att återvända till Sverige förlängdes till den 20 oktober 2015. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 1 februari 2006 och M utvisades till Litauen den 12 maj 2007. - I Europadomstolen åberopade M artikel 6.1 och 3 d) och klagade över att han inte fått en rättvis rättegång och att principen om parternas likställdhet hade frångåtts, eftersom han inte kunnat korsförhöra eller ställa några frågor till K.

Europadomstolen beslöt först att klagomålet skulle prövas enligt artikel 6.1 och artikel 6.3 d) tillsammans och erinrade om att vilken bevisning som skall tillåtas i första hand är en fråga för de nationella domstolarna att pröva. Normalt skall all bevisning läggas fram i närvaro av den anklagade men det betyder inte att ett vittnes uttalanden alltid måste göras inför domstolen och offentligen. Användandet av uttalanden som gjorts under förundersökningen var inte i sig oförenligt med konventionen under förutsättning att försvarets rättigheter respekterades. Domstolen noterade att K avlidit endast ett par dagar efter våldtäkten och att hon därför inte kunnat närvara vid rättegången. Hon hade dessutom avlidit innan M hade informerats om misstankarna mot honom och han hade därför inte kunnat ställa några frågor till henne. De nationella domstolarnas beslut att tillåta att Ks uttalande så som det antecknats i polisrapporten användes som bevisning stred inte i sig mot konventionen. Domstolen noterade att Ks uttalande inte var den enda bevisningen mot M utan att flera vittnen hade hörts under rättegången. Vidare hade skriftlig bevisning åberopats, bl.a. DNA-testet och Ks undersökningsjournal, och tingsrätten hade även besökt platsen för brottet. Dessutom hade M haft möjlighet att diskutera Ks uttalande och att ge sin egen version av händelserna, först under förundersökningen och sedan i tingsrätt och hovrätt. Han hade emellertid gått med på att han träffat K när han konfronterades med DNA-testet. M hade inte heller begärt att den polis som förhört K skulle höras i domstol för att han skulle kunna ställa frågor om dennes rapport. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att tingsrätten gjort en noggrann analys av all bevisning som lagts fram i målet, fann domstolen att Ks uttalande fick stöd av annan bevisning och att uttalandet inte varit av avgörande betydelse för den fällande domen. M hade därför fått en rättvis rättegång och hans klagomål var sålunda uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Z. ./. Lettland, dom 2008-01-24
Bonev ./. Bulgarien, dom 2006-06-08
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07

S.M. mot Sverige
(Ansökan nr 47683/08, beslut den 10 februari 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Klaganden hade innan hon kom till Sverige blivit fängslad och misshandlad i sitt hemland, Kongo. Hon kunde sedan emellertid inte med tillräcklig styrka visa att det fanns en verklig risk för att hon skulle bli utsatt för behandling i strid med artikel 3 om hon sändes tillbaka. Hennes klagomål var därför uppenbart ogrundat och det förklarades för inadmissible.

S kom till Sverige i mars 2005 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Hon uppgav bl.a. att hon lämnat sina tre barn och en systerdotter som hon hade hand om i republiken Kongo hos sin syster och att hon riskerade att bli förföljd på grund av sitt samröre med personer som kämpade för att bli av med president Kabila. Hon hade sålt varor som hon köpt i Brazzaville på torget i Kinshasa och hade ofta rest mellan dessa städer. Hon hade därvid blivit ombedd av en vän att lämna ett brev till K som var ambassadör för Sverige i Kongo. S hade fortsatt att vara kurir till den 21 september 2004 då K uppgav att han skulle lämna landet och resa till USA. S greps av en grupp soldater den 22 september som trodde att hon kände till var en viss vapengömma fanns. Hon uppgav att hon hotades, misshandlades och våldtogs. Sedan hon förts till sjukhus pga. en astmaattack lyckades hon fly och hon flyttade sedan mellan olika städer för att hålla sig undan. Hon lämnade landet den 21 mars 2005 och reste till Sverige. I mars 2007 avslog Migrationsverket hennes ansökan och fann bl.a. att S inte visat att hon riskerade att bli förföljd pga. sin aktivitet som kurir och att det inte fanns någon verklig risk för att hon skulle gripas och bli torterad. Inte heller var hennes hälsotillstånd så allvarligt att hon på den grunden kunde få tillstånd att stanna i Sverige. S överklagade och betonade bl.a. att hon inte skulle kunna få skydd i sitt hemland och att hon aldrig skulle ha lämnat sina barn om hon inte varit tvungen till det. Migrationsdomstolen avslog hennes överklagande i november 2007 och Migrationsöverdomstolen vägrade prövningstillstånd i januari 2008. Avvisningsbeslutet blev därför verkställbart. S begärde att verkställigheten skulle avbrytas men fick åter avslag. I stället för att klaga till Migrationsöverdomstolen gav S in en ny ansökan om att verkställigheten skulle stoppas men fick inte heller denna gång någon framgång vare sig hos Migrationsverket eller Migrationsdomstolen. Överklagandet i Migrationsöverdomstolen är ännu inte avgjort. Europadomstolen avslog Ss begäran om tillämpning av regel 39 i domstolsreglerna och S sändes tillbaka till hemlandet den 8 oktober 2008. - I Europadomstolen klagade S över att det skulle ske en kränkning av artikel 3 om hon skickades tillbaka till hemlandet.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna har rätt att själva bestämma om inresa, bosättning och utvisning när det gäller utlänningar. Det kan emellertid uppkomma en fråga enligt artikel 3 när det visats föreligga välgrundad anledning att tro att personen i fråga kommer att löpa en verklig risk att bli utsatt för behandling i strid med artikel 3. Risken måste i första hand bedömas med hänsyn till de omständigheter som är kända eller borde vara kända för konventionsstaten vid tidpunkten för utvisningen. Europadomstolen är dock inte förhindrad att ta hänsyn tillomständigheter som blivit kända efter utvisningen. När det gällde den allmänna situationen i Kongo var domstolen medveten om att det finns rapporter om fortlöpande kränkningar av mänskliga rättigheter särskilt mot kvinnor. Efter att ha gått igenom de uppgifter som S lämnat och de bedömningar som de svenska domstolarna gjort fann domstolen att S inte kunnat lämna tillräckligt stöd för sin berättelse. S hade således inte förmått visa att hon genom återvändandet till Kongo hade utsatts för en verklig risk att bli förföljd, arresterad, torterad och/eller dödad. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolens majoritet förklarade klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29

Beslut avskriva mål

Siverling mot Sverige
(Ansökan r 19692/07, beslut den 20 januari 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Sedan frågan lösts och klaganden önskade återta sin talan, avskrevs målet.

S drev ett transportföretag och efter revision beslöt skattemyndigheten i juni 1999 att höja hans inkomst för 1995 med drygt 100 000 SEK och påförde skattetillägg med dryg 10 000 SEK. S överklagade men länsrätten fastställde den 10 oktober 2003 skattemyndighetens beslut. S klagade vidare till kammarrätten och hävdade där bl.a. att det redan långdragna förfarandet hade överskridit skälig tid enligt artikel 6.1. S yrkade att han skulle kompenseras för detta genom en nedsättning av skattetillägget. Kammarrätten fastställde den 2 oktober 2006 länsrättens dom och fann att frågan om tillämpning av Europakonventionen hade komplicerat målet och att även om det funnits vissa perioder då inget hänt med målet hade det dröjsmål som uppkommit därigenom inte varit sådant att påförandet av skattetillägg framstod som uppenbart oskäligt. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i mars 2007. - I Europadomstolen klagade S över att hans mål inte avgjorts inom skälig tid och över att kammarrätten och Regeringsrätten inte kompenserat honom för det utdragna förfarandet.

Genom ett brev i oktober 2008 underrättades domstolen om att JK genom ett beslut i juni 2008 hade funnit att förfarandets längd innebar en kränkning av artikel 6 och att han tillerkänt S ett skadestånd om 12 500 SEK, vilket i stort motsvarade Ss yrkande. S hade också fått ersättning för sina kostnader i målet. Mot denna bakgrund önskade S återkalla sin talan i Europadomstolen. Domstolen beaktade JKs beslut och Ss önskan och fann att frågan hade lösts. Det fanns inte något allmänt skäl för att fortsätta förfarandet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Vilén mot Finland
(Ansökan nr 22635/04, dom den 17 februari 2009)
Domen finns endast på engelska.

En person, som ansökt om sjukpenning och som överklagade avslagen på sin begäran, fick inte ta del av medicinska expertutlåtanden som åberopats av hans motpart och som ingick i akten hos prövningsnämnden. Kraven på parternas likställdhet i processen hade inte iakttagits och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

V ansökte, med stöd av ett läkarintyg underskrivet av hans läkare den 10 juni 2002, om sjukpenning för tiden den 3 juni till den 31 december 2002. Folkpensionsanstalten, KELA, avslog emellertid hans ansökan genom två beslut i augusti 2002. I besluten beskrevs nedsättningen av Vs arbetsförmåga i detalj men han bedömdes inte oförmögen att arbeta. V överklagade till socialförsäkringsnämnden som avslog överklagandet i april 2003. I beslutet gjordes ingen hänvisning till det läkarintyg som utfärdats av Vs läkare. I beslutet angavs att V fått tillfälle att svara på KELAs yttrande men det innehöll inte uppgifter om vad som sagts i yttrandet eller om V hade svarat. V klagade vidare till prövningsnämnden men fick åter avslag. Inte heller i det beslutet hänvisades till uttalanden från Vs läkare eller till rapporten avseende hans rehabilitering under januari 2003. Även här angavs att V fått tillfälle att svara på KELAs yttrande men inga uppgifter om innehållet i yttrandet nämndes eller om V svarat. I mars 2004 begärde V uppgifter om handlingarna i sin akt hos KELA. Där fanns bl.a. flera utlåtanden av en medicinsk expert som KELA begärt in. Utlåtandena var daterade den 10 april, den 6 juni, den 22 augusti och den 17 oktober 2002 samt den 18 juni 2003. V hade inte tidigare fått kopior av dessa uttalanden från någon av de berörda myndigheterna. Dessa utlåtanden hade också ingått i akten hos prövningsnämnden. - I Europadomstolen klagade V över att han inte tidigare fått ta del av de aktuella läkarutlåtandena trots att de ingått i det material som prövats av prövningsnämnden. Han åberopade rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen påpekade att frågan om ett förfarande är rättvist eller ej måste bedömas mot bakgrund av förfarandet som helhet och att ett av inslagen i det vidare begreppet rättvis rättegång är principen om parternas likställdhet som kräver att var part ges skälig möjlighet att lägga fram sin sak under förutsättningar som inte placerar honom eller henne i en avsevärt sämre ställning än motparten. Detta betyder i princip att parterna skall få kännedom om och möjlighet att bemöta all bevisning som läggs fram och det är endast parterna själva som kan avgöra om en handling behöver bemötas. De aktuella utlåtandena utgjorde motiverade inlägg i sakfrågan som getts in till prövningsnämnden. Det saknade betydelse om uppgifter från dessa utlåtanden ingått i KELAs yttrande, om de tidigare hade utgjort internt förberedande material hos KELA och om de faktiskt hade haft någon inverkan på prövningsnämndens beslut eller inte. Eftersom de ingick i akten hos prövningsnämnden hade det ankommit på V att avgöra om de krävde ett bemötande. Prövningsnämnden hade därför varit skyldig att ge V tillfälle att bemöta utlåtandena innan den fattade sitt beslut. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)

Marchenko mot Ukraina
(Ansökan nr 4063/04, dom den 19 februari 2009)
Domen finns endast på engelska.

Avvägning mellan yttrandefriheten i en fråga av allmänt intresse och rätten till skydd för privatlivet - ett långt fängelsestraff för förtal innebar en onödigt stor inskränkning i sökandens yttrandefrihet.

M arbetar sedan 1974 som lärare på en internatskola för barn med språksvårigheter. 1995 valdes han till ordförande för skolans fackföreningsklubb, VOST. I januari 1996 anställdes P som rektor på skolan trots motstånd från vissa anställda, särskilt från VOST-medlemmarna. I maj 1996 avskedade P, utan samtycke från VOST, en anställd som var medlem i VOST. 1998 återanställdes denne efter en domstolsprocess som drevs av VOST. I juni 1996 vägrade P att teckna ett kollektivavtal med VOST och den andra fackföreningen på skolan. I slutet av 1996 skrev en tidigare avskedad skolchaufför en skrivelse till M där han påtalade att han, på order av P, levererat tio lådor med humanitär hjälp avsedd för skolan, till Ps faders bostad, samt att P vid flera tillfällen använt skolans fordon för personliga ändamål. Tidigt 1997 gjorde M, i egenskap av fackföreningsrepresentant, flera anmälningar till en kontrollmyndighet, KRU, som hade till uppgift att granska hur statsägda skolor använde allmänna medel. Av anmälningarna framgick att P hade missbrukat sin ställning och att hon hade missbrukat skolans egendom och tillgångar. Särskilt underströks att P hade tagit tio lådor med humanitär hjälp, skolans TV-apparat, videoutrustning och tegelstenar från skolans mur som hade rivits. Vid flera tillfällen klagade M över situationen till U, den regionala ledaren av fackföreningen VOST. KRU gjorde flera undersökningar avseende användandet av skolans medel och kom i februari 1997 fram till att det inte skett någon allvarlig misshushållning av skolans medel. En KRU-rapport den 26 mars 1997, uppdagade dock vissa brister i skolledningens agerande men det fanns dock inga bevis för att P hade tillägnat sig någon humanitär hjälp, välgörenhetspengar eller tegelstenar. I april 1997 gjorde M, på uppdrag av skolavdelningen av VOST, tillsammans med företrädare för den regionala avdelningen av VOST och den lokala avdelningen av Ukrainas konservativa parti en brottsanmälan mot P till åklagarmyndigheten. I anmälan anfördes i huvudsak samma sak som i anmälningarna till KRU. Den 28 april 1997 avvisade åklagarmyndigheten anmälan i brist på bevis. Den 17 juni 1997 avvisades en andra anmälan på samma grund. Den 26 maj 1997 demonstrerade ett flertal representanter för den regionala VOSTavdelningen mot Ps påstådda överträdelser. Deltagarna bar plakat med olika slogans med kritik mot P, hennes vice, N, och deras anhängare inom den lokala administrationen. I maj 1998 förde P talan mot M. Hon anförde i huvudsak att M, i brev till KRU och åklagarmyndigheten, falskeligen hade anklagat henne för missbruk av tjänsteställning och förskingring av allmänna medel. Hon anförde även att M hade organiserat och deltagit i demonstrationen den 26 maj 1997 under vilken demonstranterna bar kränkande plakat. I juni 2001 fann den lokala domstolen att M gjort sig skyldig till förtal. I domen fastslog domstolen att M hade skrivit flera brev där han utan grund anklagat P för förskingring av allmänna medel. Domstolen fastslog även att M hade anordnat och deltagit i demonstrationen den 26 maj 1997. M överklagade utan framgång ända till högsta instans. - I Europadomstolen åberopade M artikel 6.1 och 3 a) och b) samt artikel 10 och klagade över den fällande domen. Han hävdade att den inte varit "nödvändig i ett demokratiskt samhälle". I egenskap av fackföreningsledare hade han inte bara rätt att, utan han var även tvungen, att offentliggöra informationen avseende Ps påstådda överträdelser. Hans klagomål avseende Ps tjänstefel, som var riktade till behöriga myndigheter och till ledningen för den regionala fackföreningen VOST, hade gjorts i ett gott syfte och i ett legitimt allmänt intresse.

Europadomstolen fann följande. De ukrainska domstolarna har lagt två olika händelser till grund för den fällande domen. Dels breven som M skrev till KRU och till åklagarmyndigheten, där han krävde att Ps gärningar skulle undersökas, dels att M hade organiserat och deltagit i demonstrationen den 26 maj 1997. Domstolen fann det odiskutabelt att den fällande domen för förtal innebar en inskränkning i Ms rättigheter enligt artikel 10 i konventionen, att inskränkningen var i överensstämmelse med lagen samt att den tjänade det legitima syftet att skydda Ps rykte. Därför måste det bedömas huruvida inskränkningen varit "nödvändig i ett demokratiskt samhälle" eller, med hänsyn till omständigheterna i målet, om balansen upprätthållits mellan skyddet för Ms rätt till yttrandefrihet och för Ps rykte, vilket som en del av privatlivet, skyddas av artikel 8 i konventionen. Domstolen beaktade i detta avseende att M direkt hade anklagat P för förskingring av offentliga medel och egendom, samt för att ha missbrukat sin position som rektor för en statlig internatskola. Oaktat den särskilda roll M hade i egenskap av facklig representant, liksom att hans uttalanden, som avsåg en offentliganställds offentliga handlande, i sig var en fråga av allmänt intresse, fann domstolen att han hade en skyldighet att agera inom vissa ramar, dvs. att agera i syfte att skydda andras rykte och rättigheter, inklusive oskuldspresumtionen. Dessutom var han tvungen att ta hänsyn till lojalitetsplikten gentemot sin arbetsgivare. Domstolen framhöll vidare att det förhållandet att en offentliganställd kan uppmärksamma olagliga beteenden och felaktigheter på arbetsplatsen måste skyddas. Särskilt när den anställde är del av en liten grupp människor som är medvetna om vad som sker på arbetsplatsen och därför är bäst lämpade att agera i allmänhetens intresse, genom att påtala missförhållandena för arbetsgivaren eller för allmänheten. Med hänsyn till skyldigheten att skydda andra bör dock sådana avslöjanden i första hand riktas till den misstänktes överordnade eller till annat behörigt organ. Det är bara när den vägen är uppenbart oframkomlig som uppgifterna, som en sista utväg, kan avslöjas för allmänheten.

I ljuset av dessa principer ansåg domstolen, att det förhållandet att M skrivit flera brev till KRU och till åklagarmyndigheten med innebörden att Ps officiella agerande borde utredas, inte innebar att han handlat med ont uppsåt, särskilt med beaktande av att han agerade i egenskap av facklig representant och presenterade diverse material till stöd för anklagelserna. Domstolen ansåg därför, att till den del den grundades på de brev som skickats till behöriga myndigheter, hade det inte visats att inskränkningen i Ms yttrandefrihet varit nödvändig. Till den del den fällande domen grundades på Ms deltagande i demonstrationen den 26 maj 1997 noterade domstolen att hans påstående att han personligen varken organiserat eller deltagit i demonstrationen, hade tillbakavisats av de inhemska domstolarna i tre instanser i ett kontradiktoriskt förfarande, där domstolarna gått igenom en mängd olika bevis, inklusive vittnesutsagor. I avsaknad av tillräcklig bevisning som pekade på att det förfarandet varit orättvist, kunde domstolen inte göra annan bedömning i detta avseende. Domstolen fann att vissa av de plakat som bars vid demonstrationen innehöll uttalanden som i mycket starka ordalag direkt anklagade P för missbruk av skolans egendom. Uttalandena kunde, i avsaknad av bevis, anses som kränkande och de underminerade Ps rätt att betraktas som oskyldig till de grova brotten. Domstolen godtog att de inhemska myndigheterna har agerat inom bedömningsmarginalen då de ansåg det nödvändigt att fälla M för förtal. Domstolen noterade vidare att M, förutom att han dömdes att betala böter och skadestånd till P, också dömdes till ett års fängelse. Domstolen framhöll att även om staterna på grund av sina positiva skyldigheter enligt artikel 8 måste reglera utövandet av yttrandefriheten får de inte göra det på sådant sätt att det otillbörligt hindrar den offentliga debatten i frågor som rör allmänhetens intresse. Domstolen fann att målet, som gällde ett klassiskt fall av förtal av en enskild i samband med en debatt i ett ämne av allmänt intresse, inte motiverade påförande av ett fängelsestraff. En sådan sanktion har ofrånkomligen en avkylande effekt på den allmänna debatten. Den omständigheten att Ms fängelsestraff var villkorligt ändrade inte den slutsatsen. Domstolen fann i detta fall, att genom den fällande domen för de brev som M sänt till KRU och åklagarmyndigheten och genom utdömandet det långa fängelsestraffet, gick de nationella domstolarna längre än vad som utgjorde en "nödvändig" inskränkning i M s yttrandefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det i den delen skett en kränkning av artikel 10 och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Constantinescu ./. Rumänien, dom 2000-06-27
Guja ./. Moldavien, dom (GC) 2008-02-12 (jfr nr 2/08)
Salov ./. Ukraina, beslut 2004-04-27

L´Erabliere A.S.B.L. mot Belgien
(Ansökan nr 49230/07, dom den 24 februari 2009)
Domen finns endast på franska.

Organisations talan avsåg en civil rättighet som hade direkt samband med medlemmarnas privatliv och artikel 6 var därför tillämplig. Strikt tillämpning av formella krav för ansökan om rättsprövning medförde att prövningstillstånd vägrades. Denna begränsning av organisationens rätt att få tillgång till domstolsprövning var oproportionerlig i förhållande till rättssäkerhetskraven och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Klagande i målet, E, är en ideell miljöskyddsorganisation med säte i Bande. Den verkar särskilt för att skydda miljön i Marche-Nassogne, ett område som omfattar kommunerna Nassogne, La Roche-en-Ardenne, Marche-en-Famenne, Rendeux och Tenneville. I december 2003 beviljades en ansökan från bolaget Idelux om bygglov för utbyggnad av ett avfallsupplag kallat "Al Pisserotte" inom det aktuella området. Den 5 mars 2004 begärde E en rättsprövning av det beslutet hos Conseil d´État och yrkade att beslutet skulle inhiberas på grund av ett antal författningar som gällde vissa allmänna projekts och avfallshanteringens miljöeffekter. Till ansökan hade fogats beslutet om bygglov. Conseil d´État avslog den 8 september 2004 yrkandet om inhibition på grund av att ansökningen inte innehöll en redogörelse för de förhållanden som utgjorde bakgrund till tvisten. E hävdade tvärtom att förhållandena var kända för motparten och att en kort redogörelse för omständigheterna inte äventyrade förfarandet. Genom ett beslut den 26 april 2007 förklarade Conseil d´État att Es ansökan om rättsprövning inte kunde tas upp till prövning, eftersom redogörelsen för omständigheterna inte uppfyllde de officiella kraven och inte gav Conseil d´État och den domaren som skulle pröva målet tillräcklig information. - I Europadomstolen åberopade E artikel 6.1 och klagade över att beslutet att vägra prövningstillstånd för dess ansökan om rättsprövning av bygglovsbeslutet innebar en kränkning av rätten till domstolsprövning.

Europadomstolen erinrade om att för att artikel 6.1 skall vara tillämplig måste det finnas en tvist som har ett tillräckligt samband med en civil rättighet och att, för att man skall kunna utesluta ansökningar gällande själva förekomsten av en lag eller ett domstolsbeslut som påverkar tredje man, så tillåter inte domstolen en allmän talerätt, actio popularis. Domstolen har emellertid redan tidigare funnit artikel 6 var tillämplig i mål som väckts av en organisation som samtidigt som ett allmänt intresse också försvarade ett speciellt intresse som medlemmarna hade. I det nu aktuella målet fann domstolen att en utvidgning av avfallsupplaget direkt kunde påverka Es medlemmars privatliv och betonade att organisationens syfte var begränsat till att skydda miljön i Marche-Nassogne. Domstolen fann därför att organisationens ansökan inte kunde ses som en actio popularis och att artikel 6 därför var tillämplig.

Domstolen noterade att ett av de formella kraven enligt den nationella lagstiftningen för att ge in en ansökan om rättsprövning till Conseil d´État var att man gav in en redogörelse för omständigheterna. Domstolen konstaterade emellertid att Conseil d´État och motparten kunde ha bekantat sig med förhållandena även utan en sådan redogörelse. Domstolen noterade att E till sin ansökan hade bifogat beslutet om beviljande av bygglov, vilket innehöll en detaljerad redogörelse för omständigheterna och att E inte kunde ha tillhandahållit en mer innehållsrik redogörelse. Vidare noterades att sammansättningen i Conseil d´État och de domare som skulle pröva målet var desamma som prövat ett mål om samma fråga under 2001 och 2005. Till sist noterade domstolen att den belgiska regeringen hade tillgång till beslutet om beviljande av bygglov eftersom de hade författat det. Begränsningen av Es rätt att få tillgång till domstolsprövning var oproportionerlig i förhållande till rättssäkerhetskraven och en riktig rättstillämpning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6 - tillämplighet
Balmer-Schafroth ./. Schweiz, dom 1997-08-26
Athanassoglou m.fl. ./. Schweiz, dom (GC) 2000-04-06
Gorraiz Lizarraga m.fl. ./. Spanien, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Collectif stop Melox et Mox ./. Frankrike, beslut 2006-03-28
Ada Rossi m.fl. ./. Italien, beslut 2008-12-16
Artikel 6.1 - i sak
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Beles m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)

Kudeshkina mot Ryssland
(Ansökan nr 29492/05, dom den 26 februari 2009)
Domen finns endast på engelska.

Att en domare avskedades pga. att hon uttalat att hon utsatts för påtryckningar, vilket var en fråga av allmänt intresse, och att hennes påstående, att den domstol som skulle pröva hennes överklagande inte var opartisk, inte prövades samt att påföljden, avskedandet, var oproportionerlig medförde att det skedde en kränkning av artikel 10.

K är rysk medborgare och hon var sedan mer än 18 år domare. Vid det aktuella tillfället tjänstgjorde hon i tingsrätten i Moskva. År 2003 utsågs hon att sitta på ett brottmål som gällde en polisutredares, Z, maktmissbruk. Z anklagades för att ha genomfört olagliga husrannsakningar under utredningen av ett mål om smuggling av möbler i Moskvas shoppingcentra. Parterna var oeniga om omständigheterna i samband med att K avsade sig målet. K påstod själv att domstolens president avförde henne från målet den 4 juli 2003 utan att lämna några skäl, medan regeringen hävdade att målet lottades över på en annan domare på grund av att K fördröjt prövningen. I början av december 2003 gav K flera intervjuer i ryska tidningar och en radiostation. Hon påstod särskilt hade tingsrättens president hade utövat påtryckningar mot henne under tiden hon var ansvarig för målet mot Z. Hon påstod också att detta inte var det enda mål där ryska domstolar hade använts för affärsmässiga, politiska eller personliga manipulationer. Den 2 december 2003 klagade K till en panel för högre jurister över de påtryckningar som hon påstod sig ha varit utsatt för i samband med målet mot Z. Panelen upprättade en rapport varefter presidenten i Högsta domstolen beslöt att inte inleda något disciplinförfarande mot tingsrättens president. Under tiden försökte presidenten för Moskvas rättsliga råd att få K avskedad från sin tjänst och påstod att hon uppträtt på ett sätt som var oförenligt en domares befogenheter och ställning genom att hon uppsåtligen hade förtalat domstolssystemet och enskilda domare och gjort felaktiga uttalanden som kunde förleda allmänheten och underminera domarkårens auktoritet. I maj 2004 beslöt ung. domarnämnden i Moskva att K inte längre skulle få vara domare bl.a. på grund av att hon avslöjat vissa faktiska omständigheter i brottmålet mot Z innan domen i målet vunnit laga kraft. I beslutet angavs att det kunde överklagas inom tio dagar. K klagade över att hon avskedats hos tingsrätten i Moskva, som prövade målet i första instans. Därefter begärde K hos Högsta domstolen att hennes mål skulle överföras till en annan domstol eftersom tingsrätten inte var opartisk. Den 19 januari 2005 avslog Högsta domstolen i en slutlig dom hennes begäran och fastställde beslutet att hon skulle avskedas från sin tjänst som domare. - I Europadomstolen åberopade K artikel 10 och påstod att hon avskedats från domarkåren eftersom hon offentligt hade anklagat högre domare för att ha utövat påtryckningar på henne i samband med ett högaktuellt mål.

Europadomstolen konstaterade först att det inte fanns något i de intervjuer som K gett i media som gav stöd åt domarnämndens påståenden om avslöjanden. Domstolen fann också att Ks påståenden om påtryckningar inte hade skingrats under det inhemska förfarandet. K hade offentligen kritiserat olika tjänstemäns handlande och hade påstått att påtryckningar på domare var vanliga. Domstolen fann att hon därigenom hade väckt en mycket viktig fråga av allmänt intresse som måste vara öppen för en fri debatt i ett demokratiskt samhälle. Även om K hade tillåtit sig att i viss utsträckning överdriva och generalisera fann domstolen att hennes uttalanden måste ses som en rimlig kommentar i fråga av stort samhällsintresse. När det gällde Ks farhågor beträffande tingsrättens opartiskhet fann domstolen att de var berättigade med hänsyn till de anklagelser hon riktat mot presidenten i den domstolen. Eftersom hennes argument inte hade beaktats under det nationella förfarandet, fann domstolen att det sätt på vilket hon påförts ett disciplinstraff, hade saknat viktiga rättssäkerhetsgarantier. Domstolen noterade slutligen att den påförda påföljden, avskedandet, hade varit sådan att den kunde verka avhållande på domare som ville delta i en allmän debatt om de rättsliga institutionernas effektivitet. Påföljden var därför oproportionerligt sträng. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening

Den ryske domaren Kovler, med vilken den österrikiska domaren Steiner instämde, lämnade en skiljaktig mening vari han erinrade om den resolution om rättslig etik som antagits av domstolen i plenum den 23 juni 2008 och där det bl.a. sägs i huvudsak följande om yttrandefrihet. Domare skall utöva sin yttrandefrihet på ett sätt som är förenligt med deras yrkesvärdighet. De skall avhålla sig från allmänna uttalanden eller kommentarer som kan underminera domstolens auktoritet eller ge anledning till skälig tveksamhet om deras opartiskhet. Domaren Kovler anförde vidare bl.a. följande. Den centrala moraliska frågan i målet är att den f.d. domaren K genom sitt uppträdande själv tog avsteg från domargemenskapen innan hon påfördes en disciplinpåföljd. Det fanns därför ett rimligt proportionellt förhållande mellan den åtgärd som vidtogs mot K och det legitima målet att skydda domarkårens auktoritet. Åtgärderna hade stöd i lag, vidtogs i ett legitimt syfte som angavs i artikel 10.2, dvs. förhindra att information som erhållits i förtroende avslöjades eller för att upprätthålla förtroende för opartiskheten hos domarkåren, och de var därför nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Härigenom fick de nationella myndigheterna ett visst utrymme för sin bedömning av om det ifrågasatta intrånget var proportionerligt till det angivna syftet. Han befarade att den "avhållande effekt" som domen kunde medföra kunde medföra att det skapades ett intryck av att behovet att skydda förtroende för domarkåren är av mycket mindre betydelse än behovet av att skydda offentliga tjänstemäns yttrandefrihet. Han var djupt sårad av domstolens ställningstagande och hoppades att hans ärade kollegor ville förlåta honom denna yttrandefrihet.

Även den cypriotiske domaren Nicolaou lämnade en avvikande mening även om han fann att omständigheterna i samband med att Zs mål fördes över på en annan domare under det att den rättgång som K ledde pågick gav anledning till oro.

HÄNVISNINGAR
Harabin ./. Slovakien, beslut 2004-06-29
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)
Lesník ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr nr 3/03)
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Harlanova ./. Lettland, beslut 2003-04-03
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29
Guja ./. Moldavien, dom (GC) 2008-02-12 (jfr nr 2/08)
De Diego Nafria ./. Spanien, dom 2002-03-14 (jfr nr 4/02)
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Malisiewicz-Gasior ./. Polen, dom 2006-04-06 (jfr nr 4/06)
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)

Temel m.fl. mot Turkiet
(Ansökan 36458/02, dom den 3 mars 2009)
Domen finns endast på engelska.

Disciplinpåföljd, innebärande avstängning från universitet under en eller två terminer och som påfördes pga. en begäran till universitetet om frivilliga kurser i kurdiska språket, var varken skälig eller proportionerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

De klagande, T, är 18 turkiska medborgare som alla var studenter vid olika fakulteter vid universitetet i Afyon. Mellan den 27 december 2001 och den 4 januari 2002 begärde de klagande att universitetet skulle anordna frivilliga kurser i det kurdiska språket. Till följd härav avstängdes de i januari 2002 från universitetet under två terminer. Endast en person som visat ånger avstängdes på en termin. De klagande begärde hos de nationella domstolarna först att verkställigheten av beslutet skulle inhiberas och senare att beslutet helt skulle upphävas. Inhibitionsyrkandet avslogs. Även yrkandet om upphävande avslogs också inledningsvis, huvudsakligen med motiveringen att deras framställningar om frivilliga kurser troligen skulle skärpa motsättningarna pga. språk, ras, religion eller kyrkotillhörighet och att de representerade en del av PKKs nya handlingsstrategi med civil olydnad. I december 2003 upphävde den högsta förvaltningsdomstolen emellertid underinstansernas domar och återförvisade målen till första instans. I maj 2004 upphävde den behöriga domstolen disciplinpåföljderna och fann att deras framställningar till myndigheterna om frivilliga kurser i kurdiska språket var helt i linje med det allmänna målet för högre utbildning i Turkiet, vilket var att träna studenter att bli objektiva och vidsynta medborgare som respekterade mänskliga rättigheter. Under tiden hade de klagande frikänts från anklagelser om att ha varit medhjälpare till en olaglig beväpnad organisation. - I Europadomstolen klagade T över att de fått disciplinstraff för att ha begärt frivilliga kurser hos universitetet. De åberopade artikel 2 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade förts att T hade fått disciplinpåföljd enbart för att ha gett in ansökningar som gav uttryck för deras syn på behovet av undervisning i kurdiska språket och att de begärt att det skulle införas kurser i kurdiska på frivillig basis. Domstolen noterade också att de inte hade begått någon klandervärd handling, att de inte använt våld eller brutit eller försökt bryta mot lugnet och ordningen på universitetet. För domstolen kunde varken det som de klagande hade gett uttryck för i sin ansökan eller den form som det framställts i betecknas som en aktivitet som kunde leda till att motsättningarna mellan dem som tillhörde universitetet skärptes på grund av språk, ras, religion eller kyrkotillhörighet. Domstolen fann därför att påförandet av en disciplinpåföljd inte kunde anses som skälig eller proportionerlig. Även om dessa påföljder senare hade upphävts av förvaltningsdomstolarna på grund av de saknat stöd i lag beklagade domstolen att de klagande vid den tidpunkten hade missat en eller två terminers studier. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en särskild mening där han framhöll att enligt hans mening så innebar disciplinpåföljden huvudsakligen ett intrång i de klagandes yttrandefrihet och klagomålet borde därför ha prövats enligt artikel 10 och att han hade föredragit att frågan prövats i stor sammansättning.

HÄNVISNINGAR
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)
Burden och Burden ./. U K, dom 2006-12-12 (jfr nr 11/06)
Sagat, Bayram o. Berk ./. Turkiet, beslut 2007-03-08
Ylidirim ./. Turkiet, beslut 2006-03-30
Mürsel Eren ./. Turkiet, dom 2006-02-07 (jfr nr 2/06)
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Yanasik ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-01-06
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25

Hachette Filipacchi Presse Automobile och Depuy mot Frankrike
(Ansökan nr 13353/05, dom den 5 mars 2009)
Société de Conception de Presse et d´Edition och Ponson mot Frankrike
(Ansökan nr 26935/05, dom den 5 mars 2009)
Domarna finns endast på franska.

Fällande domar för indirekt tobaksreklam, genom att bilder på formel 1-förare med symboler för cigarettmärke på fordon och overall publicerats i tidning, var nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att bekämpa rökningens skador. Utdömda böter var visserligen inte obetydliga men skulle jämföras med tidningarnas vinst. Det skedde därför inte i något av fallen någon kränkning av artikel 10. Tidningsförlagen befann sig inte heller i en liknande eller jämförbar situation som TV-bolag och hade möjlighet att göra sina bilder suddiga och det skedde därför inte heller någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 10.

De klagande i målen är två franska tidningsförlag, bolagen, och två tidningsredaktörer, D och P. Det första bolaget gav ut månadstidningen "Action Auto Moto" med D som redaktör och det andra veckotidningen "Entrevue" med P som redaktör. Bolagen fälldes för att ha brutit mot förbudet mot reklam för cigaretter genom att ha publicerat fotografier på formel 1-föraren Michael Schumacher som 2002 bar logotyper för cigarettmärket M. De franska domstolarna påpekade bl.a. att faran av att visa cigarettmärken i sportrelaterade miljöer som drog till sig allmänhetens och framför allt ungdomars uppmärksamhet. D dömdes till böter om 30 000 EUR med bolaget som solidariskt ansvarigt. P dömdes till böter om 20 000 EUR med sitt bolag som solidariskt ansvarigt. D och P ålades vidare att betala skadestånd till den nationella anti-tobakskommittén med 1 000 EUR respektive 2 000 EUR. Efter överklagande fastställdes fällande domarna men skadeståndsbeloppen höjdes till 10 000 EUR i båda fallen. Kassationsdomstolen avslog därefter bolagens begäran om rättsprövning. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 10 och klagade över att de fällts för indirekt annonsering eller olaglig annonsering för tobaksvaror. De åberopade också artikel 14 i förening med artikel 10 och klagade över de behandlats annorlunda än audiovisuella media som sände reportage från motortävlingar som hölls i länder där tobaksreklam inte var förbjuden.

Europadomstolen noterade i båda fallen att syftet med intrånget hade varit att skydda allmänhetens hälsa i enlighet med 1991 års lag, den s.k. Evin-lagen. Domstolen höll med den franska regeringen om att begränsningen av cigarett- och tobaksrelaterad reklam var en viktig del av den vidare strategin i kampen mot rökningens skador i samhället. Grundläggande hänsyn till allmänhetens hälsa, som i Frankrike och i EU legat till grund för lagstiftning, kunde ta över ekonomiska krav och till och med ta över vissa grundläggande rättigheter som t.ex. yttrandefriheten. Domstolen påpekade att det fanns en europeisk samsyn när det gällde behovet av sträng reglering av tobaksreklamen och tillade att den allmänna trenden mot en sådan reglering nu kunde ses världen över. Domstolen behövde inte beakta den faktiska påverkan ett reklamförbud hade på tobakskonsumtionen. Det förhållandet att de ifrågasatta tidningarna ansågs kunna uppmana folk att konsumera sådana produkter var, enligt domstolen, ett relevant och tillräckligt skäl för att berättiga ett intrång som det aktuella. Därtill kom att de aktuella tidskrifterna, som de franska domstolarna hade konstaterat, riktade sig till allmänheten och särskilt till ungdomar, som var mer sårbara. Det var nödvändigt att ta hänsyn till logotypernas inverkan på dessa läsare eftersom de var särskilt intresserade av framgångar inom sport eller finans. När det gällde de utdömda påföljderna fann domstolen att beloppen visserligen inte var obetydliga men att när det gällde bedömningen av om de var stränga så måste de jämföras med den vinst som tidningar med så stor spridning som de aktuella gav. Intrånget kunde därför i båda fallen anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt i båda fallen att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Domstolen noterade vidare att de klagande ifrågasatte bestämmelserna i den allmänna hälsolagen som tillät att audiovisuella media i Frankrike fick visa motortävlingar utan att dölja cigarettmärken som visades på fordon, overaller eller banan, när tävlingarna ägde rum i länder där tobaksreklam var tillåten. Som de franska domstolarna funnit var det ännu inte möjligt att med tekniska medel dölja bokstäver, logotyper eller reklam på film som användes av radio- och TV-bolag. Det var emellertid möjligt att avstå från att fotografera sådana symboler eller att dölja dem eller att göra dem suddiga i tidningarna. Domstolen intog alltså den ståndpunkten att tryckande media hade den tid som behövdes och de tekniska möjligheterna för att ändra sina bilder och att göra symboler för tobaksvaror suddiga. Domstolen noterade också att i samband med en tvist gällande filmade sporthändelser som visats flera dagar efter det att de spelats in så hade kassationsdomstolen bekräftat att direktsändning av en tävling utgjorde det enda undantaget från förbudet mot indirekt tobaksreklam. Audiovisuella media och de media som ger ut tryckta tidningar befann sig således inte i liknande eller jämförbara situationer. Domstolen fann därför enhälligt i båda fallen att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10 - admissibility
Autronic AG ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beermann ./. Tyskland, dom 1989-11-20
Müller m.fl. ./. Schweiz, dom 1988-05-24
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Groppera Radio A.G.m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-28
Verlagsgruppe News GmbH ./. Österrike, dom 2006-12-14
Artikel 10 - i sak
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Chemodurov ./. Ryssland, dom 2007-07-31
Markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beermann ./. Tyskland, dom 1989-11-20
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Lindon, Otchakovsky-Laurens o. July ./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr 10/07)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Giniewski ./. Frankrike, dom 2006-01-31
Artikel 14 i förening med artikel 10
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)

Times Newspapers Ltd (nr 1 o.2) mot U K
(Ansökningar nr 3002/03 och 23676/03, dom den 10 mars 2009)
Domen finns endast på engelska.

Artiklar som publicerades på en tidnings Internetsida medförde ett fortlöpande ansvar för tidningen. Krav att en sådan artikel, som lett till förtalsmål och som fanns kvar på Internet i ett artikelarkiv, skulle förses med en text med lämpligt förbehåll innebar inte en oberättigad och oproportionerlig begränsning av pressens rätt till yttrandefrihet.

Klagande i målet är Times Newspapers Ltd, Times, som är ägare och utgivare av tidning The Times. I september och oktober 1999 publicerades i Times två artiklar med reportage om ett omfattande penningtvättsystem som skötts av en påstådd rysk maffiaboss, G, vars namn var tydligt angivet i den ursprungliga artikeln. Båda artiklarna lades samma dag som de publicerades i pappersformat ut på The Times webbsida. I december 1999 väckte G talan för förtal mot Times, dess utgivare och de två journalister som undertecknat artiklarna i tidningen. De tilltalade bestred inte att artiklarna kunde vara kränkande men hävdade att anklagelserna var av sådan art och så allvarliga att de hade en skyldighet att publicera uppgifterna och att allmänheten hade en motsvarande rätt att få veta. Under tiden som det första förtalsmålet pågick låg artiklarna kvar på The Times webbsida där de var tillgängliga för alla Internetanvändare som en del av tidningens arkiv över tidigare artiklar. I december 2000 väckte G talan i ytterligare ett mål om förtal genom den fortlöpande publiceringen på Internet. Till följd härav gjorde de tilltalade ett tillägg till båda artiklarna där det angavs att de var föremål för förtalstalan och att de inte fick kopieras eller åberopas utan hänvisning till Times juridiska avdelning. De tilltalade hävdade sedan att endast den första publiceringen av en artikel på Internet och inte varje senare gjord nedladdning av Internetanvändare kunde ge anledning till en förtalstalan. De gjorde gällande att talan i det andra målet hade väckts efter det att fristen för att väcka talan hade löpt ut. Den nationella domstolen höll inte med och fann att när det gällde Internet så innebar regeln, att varje publicering av ett kränkande uttalande utgjorde en separat rättsfråga, att en ny rättsfråga uppkom varje gång någon öppnade ett kränkande material, den s.k. Internetpubliceringsregeln. Times m.fl. överklagade och hävdade att tillämpningen av den nämnda regeln på Internetpublikationer gav upphov till ett oändligt ansvar för tidningarna som lätt kunde få en avkylande effekt på deras villighet att tillhandhålla Internetarkiv och att därmed deras yttrandefrihet begränsades. Överklagandet avslogs med motivering att upprättandet av arkiv var en relativt liten del av yttrandefriheten och att det inte behövde hindras av lagen om förtal, eftersom publiceringen av ett meddelande, som varnade läsarna för att behandla ett potentiellt kränkande material som sanning, i normalfallet borde ta udden av materialet. - I Europadomstolen åberopade Times artikel 10 och klagade över att den s.k. Internetpubliceringsregeln kränkte dess yttrandefrihet genom att kontinuerligt utsätta dem för ansvar för förtal.

Europadomstolen noterade att medan Internetarkiv är en viktig källa för utbildning och historisk forskning har pressen en skyldighet att handla i enlighet med principerna för ansvarskännande journalism, innefattande att säkerställa tillförlitligheten i historiska uppgifter. Domstolen konstaterade vidare att tidsfristerna vid förtalstalan avsåg att säkerställa att de anklagade kunde försvara sig effektivt och att det i princip ankom på konventionsstaterna att bestämma lämpliga tidsfrister. Domstolen fann det betecknande att även om förtalsmålen avseende de två tidningsartiklarna hade inletts i december 1999 så hade det inte gjorts något tillägg till de arkiverade kopiorna av artiklarna på Internet förrän i december 2000. Domstolen noterade att arkivet sköttes av förlaget självt och att de nationella domstolarna inte hade föreslagit att artiklarna helt skulle tas bort från arkivet. Domstolen fann därför att kravet på att ett lämpligt förbehåll skulle införas i Internetversionen av artiklarna inte utgjorde ett oproportionerligt intrång i rätten till yttrandefrihet. Mot den bakgrunden fann domstolen det inte nödvändigt att pröva den avkylande effekt som påstods följa av den s.k. Internetpubliceringsregeln. Domstolen konstaterade inte desto mindre att de två förtalsmålen avsåg samma artiklar och båda hade inletts inom 15 månader från den ursprungliga publiceringen. Times´ möjlighet att försvara sig effektivt hade därför inte hindrats av att tiden gått. De problem som var förenade med oändligt ansvar uppkom således inte. Domstolen betonade emellertid att medan enskilda som förtalas måste få en verklig möjlighet att försvara sina rykten torde en förtalstalan som väcks mot en tidning efter alltför lång tid väl kunna ge upphov till ett oproportionerligt intrång i pressens yttrandefrihet enligt artikel 10. De överväganden som domstolen gjort var tillräckliga för att dra slutsatsen att de nationella domstolarnas bedömning, att Times hade förtalat G genom den fortlöpande publiceringen på Internet av de två artiklarna, innebar en berättigad och proportionerlig begränsning at förlagets rätt till yttrandefrihet. Domstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10 - admissibility
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Artikel 10 - i sak
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Timpul Info-Magazin och Anghel ./. Moldavien, dom 2007-11-27
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat fem domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och på franska.

Andrejeva mot Lettland
(Ansökan nr 55707/00, dom den 18 februari 2009)

En person som under den tid Lettland var en del av forna Sovjetunionen, trots att hon hela tiden arbetade på samma arbetsplats, under olika perioder var anställd av enheter med säte i Moskva, Kiev och den lettiska sovjetrepubliken, fick efter Lettlands självständighet sin pension beräknad för tid som inte omfattade de perioder när arbetsgivaren funnits i Ryssland och Ukraina, enbart på grund av att hon inte var lettisk medborgare. Det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1. När den klagande pga. att domstolen ändrade tiden för förhandlingen inte kunde närvara när hennes begäran om laglighetsprövning prövades, kränktes artikel 6.1.

A kom som tolvåring första gången in på lettiskt territorium vid en tidpunkt då detta fortfarande var en del av Sovjetunionen. Hon har sedan dess eller i 54 år bott i Lettland. Hon har f.n. en status i Lettland som permanent boende icke-medborgare. 1966 började A arbeta i en återvinningsfabrik vid en kemisk anläggning som tidigare var ett offentligt organ under ministeriet för kemisk industri i USSR. Anläggningen var belägen på vad som då var sovjetiskt territorium men som nu efter frigörelsen 1991 är lettiskt territorium. Fram till 1991 arbetade A under ett statligt företag med säte i Kiev. Hon placerades därefter i en underavdelning till samma företag med säte i Moskva. Trots att hennes lön betalades med postgiro först från Kiev och sedan från Moskva medförde de olika omplaceringarna inte någon förändring i hennes arbetsförhållanden, eftersom hon fortsatte att vara verksam i återvinningsfabriken. Till följd av Lettlands frihetsförklaring kom A att direkt lyda under fabriksledningen. A gick i pension 1997 och begärde då att den lokala socialförsäkringsnämnden skulle beräkna hennes pension. Hon upplystes om att, i enlighet med övergångsbestämmelserna till lagen om statlig pension, endast perioder av arbete i Lettland kunde beaktas vid beräkning av pension för utländska medborgare eller statslösa personer som bott i Lettland den 1 januari 1991. Eftersom A under tiden den 1 januari 1973 till den 20 november 1990 varit anställd av enheter med säte i Kiev och Moskva beräknade nämnden As pension endast avseende den tid hon arbetat före resp. efter nämnda period. Hon tillerkändes därför en månatlig pension om ung. 35 EUR. A förde talan i olika instanser utan framgång och till sist avslogs hennes begäran om laglighetsprövning i högsta instans efter en offentlig förhandling den 6 oktober 1999. Högsta domstolen fastställde underinstansernas bedömningar att den period som A varit anställd av ukrainska och ryska företag inte kunde beaktas vid beräkningen av hennes pension. Eftersom dessa arbetsgivare inte varit skattebetalare i Lettland fanns det vidare inte skäl för att A skulle omfattas av det obligatoriska socialförsäkringsprogrammet. A begärde omprövning av målet eftersom hon inte kunnat närvara vid förhandlingen den 6 oktober 1999 på grund av att den börjat tidigare än vad som uppgetts. Även denna begäran var utan framgång. I februari 2000 upplystes A om att hennes pension hade räknats om från den 1 november 1999 på grund av den överenskommelse som träffats mellan Ukraina och Lettland vilken innebar att den tid hon arbetat för arbetsgivaren med säte i Ukraina beaktades. - I Europadomstolen åberopade A artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade framför allt att de lettiska myndigheterna, genom att vägra henne pension beräknad med hänsyn till hennes anställning i forna Sovjetunionen före 1991 på grund av att hon inte hade lettiskt medborgarskap, hade diskriminerat henne. Hon klagade också enligt artikel 6.1 över att förhandlingen den 6 oktober 1999 hade ägt rum tidigare än som var planerat vilket hade hindrat henne från att närvara vid av laglighetsprövningen av hennes överklagande.

Den kammare på vilken målet lottats hänsköt prövningen till domstolen i stor sammansättning.

Europadomstolen i stor kammare erinrade om att när väl en klagande hade visat förekomsten av en skillnad i behandling ankom det på svarandestatens regering att visa att skillnaden var berättigad. Domstolen noterade att i de nationella domarna som meddelats under 1999 hade de lettiska domstolarna funnit att det förhållandet att A arbetat för en enhet med säte utanför Lettland trots att hon fysiskt befunnit sig på lettiskt territorium inte innebar att hon haft anställning inom lettiskt territorium i den mening som avsågs i lagen om statlig pension. Parterna hade olika uppfattning om en sådan tolkning kunde anses rimlig eller om den var uppenbart godtycklig. Domstolen fann det inte nödvändigt att pröva den frågan särskilt. Domstolen godtog att skillnaden i behandling hade åtminstone ett legitimt mål som i stora drag var förenligt med konventionens allmänna mål, nämligen att skydda landets ekonomiska system. Parterna var överens om att om A blev lettisk medborgare så skulle hon automatiskt få pension beräknad på hela sitt arbetsliv. Domstolen har funnit att det krävs mycket tunga skäl för att en skillnad i behandling som grundar sig enbart på nationalitet skall kunna anses förenlig med konventionen. Några sådana skäl hade inte framkommit i det aktuella målet. För det första hade det inte fastställts eller ens påståtts att A inte hade uppfyllt övriga förutsättningar för att få pension beräknad på alla sina anställningsår. Hon befann sig därför i samma situation som personer som hade en identisk eller liknande karriär men som efter 1991 blivit lettiska medborgare. För det andra fanns det inget som visade att det under den sovjetiska eran gjorts någon skillnad mellan medborgare i forna USSR när det gällde pensioner. För det tredje konstaterade domstolen att A f.n. saknade nationalitet och att hennes status var "permanent boende icke-medborgare" i Lettland, den enda stat som hon hade några fasta legala band med och därmed den enda stat som objektivt sett kunde ta ansvar för henne när det gällde socialförsäkring. Mot den bakgrunden var de skäl som den lettiska regeringen åberopat inte tillräckliga för att leda domstolen till bedömningen att det fanns ett rimligt proportionerligt förhållande mellan det legitima målet och de medel som tillämpats. Regeringens uppfattning var att frågan om vilka anställningsperioder som skulle godtas var en fråga för en mellanstatlig överenskommelse om social trygghet. Domstolen var medveten om betydelsen av sådana överenskommelser men erinrade ändå om att Lettland, genom att ratificera konventionen hade åtagit sig att garantera dess rättigheter och friheter till var och en inom dess jurisdiktion. Den lettiska staten kunde alltså inte bli befriad från sin skyldighet enligt artikel 14 på grund av att den inte var eller hade varit bunden av mellanstatliga överenskommelser med Ukraina och Ryssland angående social trygghet. Domstolen kunde inte heller godta argumentet att det räckte att A blev medborgare i Lettland för att hon skulle få full pension. Förbudet mot diskriminering var meningsfullt endast om en klagandes personliga situation beaktades exakt sådan som den var. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen noterade bl.a. att As begäran om laglighetsprövning hade getts in inte av A själv utan av den allmänne åklagaren vid den regionala domstolen i Riga. Regeringens uppfattning var att åklagarens gynnsamma inställning hade fritagit domstolen från skyldigheten att ge A möjlighet att närvara vid förhandlingen personligen. Domstolen blev inte övertygad av det argumentet utan konstaterade att det inte framgick att en åklagare kunde representera en av parterna eller ersätta den parten vid en förhandling. A hade varit part i det administrativa förfarandet som inletts på hennes begäran. Som huvudperson i det förfarandet borde hon fullt ut ha getts det skydd som principen om en tvåpartsprocess innebär. Det förhållandet att laglighetsprövningen hade initierats av åklagaren hade inte på något sätt förminskat As rätt att närvara vid förhandlingen i hennes mål, en rätt som hon inte kunnat utöva trots att hon önskat det. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening

Den lettiska domaren Ineta Ziemele lämnade en utförlig skiljaktig mening och framhöll bl.a. följande. Sedan Lettland, efter 50 års olaglig ockupation, återupprättat sitt oberoende, skapades ett pensionssystem som grundades på principen om avgiftsfinansiering. Eftersom det vid frigörelsen inte fanns några pensionsfonder beslöt Lettland att i lag garantera en minimipension till alla invånare, inklusive A, när de uppnådde pensionsåldern. Det aktuella målet handlar inte om grundpensionen utan gäller frågan om Lettland är ansvarigt för tilläggspension för vilken tjänsteåren intjänats utanför den lettiska sovjetrepubliken under tiden i Sovjetunionen. Enligt domaren Ziemeles mening var det Sovjetunionens efterträdare Ryssland som nu var ansvarigt eftersom pensionsinbetalningarna gjorts dit. I vart fall har staterna ett stort utrymme för sitt handlande när det gäller att återuppbygga och omforma sina ekonomiska system och det utrymmet måste beaktas särskilt när det gäller stater som återuppstår. Det är svårt att se att A har fått bära en tyngre börda än resten av den generation som tillbringat sitt liv med att arbeta i Sovjetunionen. 1992 upplevde Lettland en total kollaps av sin nationalekonomi och staten hade nästan inga pengar alls. I slutet av det året infördes en pension som utan åtskillnad utgick med motsvarande drygt 21 EUR. Domstolen kan inte alltid undvika att ta ställning i svåra frågor och i stället behandla frågorna på ett snävt och isolerat sätt och domstolen bör inte gå emot den allmänna tolkningsregeln i Wienkonventionen om traktaträtt och därigenom gå utöver sitt kompetensområde. Domstolen bör inte bidra till den internationella rättens uppsplittring i påstådda mänskliga rättigheters namn. Domaren Ziemele ansåg personligen att målet skulle ses för vad det är: ett problem om vem som, efter dess fall, ansvarar för pensioner som intjänats i USSR. Hon fann att det här inte var rätt typ av mål för uttalanden om diskrimineringsförbudets grundläggande karaktär. Målet kunde ändå ha lämnat ett viktigt bidrag när det gällde tillämpningen av konventionen. Tillsammans med vissa turkiska mål kunde det ha gett ytterligare ett exempel på domstolens synsätt på frågan om innehållet i skyldigheten enligt internationell rätt att inte erkänna en situation som laglig. Olyckligtvis missade domstolen denna möjlighet.

HÄNVISNINGAR
Artikel 14 - tillämplighet
Burden ./. U K, dom (GC) 2008-04-29 (jfr nr 5/08)
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Koua Poirrez ./. Frankrike, dom 2003-09-30 (jfr nr 9/03)
Stec m.fl. ./. U K, beslut (GC) 2005-07-06
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Slivenko m.fl. ./. Lettland, beslut (GC) 2002-01-23
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Kjartan Ásmundsson ./. Island, dom 2004-10-12 (jfr nr 9/04)
Stanislaw Domalewski ./. Polen, beslut 1999-06-15
Jankovic ./. Kroatien, beslut 2000-10-12
Artikel 14 - förenlighet
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
Koua Poirrez ./. Frankrike, dom 2003-09-30 (jfr nr 9/03)
Luczak ./. Polen, dom 2007-11-27
Artikel 6.1
Cañete de Goñi ./. Spanien, dom 2002-10-15 (jfr nr 10/02)
Gorraiz Lizarraga m.fl. ./. Spanien, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04)
J.J. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Quadrelli ./. Italien, dom 2000-01-11
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Annoni di Gussola m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-11-14
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gorou./. Grekland (nr 3), dom 2006-06-22
Miholapa ./. Lettland, dom 2007-05-31
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07

Kozacioglu mot Turkiet
(Ansökan nr 2334/03, dom den 19 februari 2009)

Vid bestämmande av expropriationsersättning togs inte hänsyn till byggnads historiska och arkitektoniska värde, förhållanden som normalt beaktades till exproprierande myndighets fördel. Härigenom fick den klagande bära en för tung börda och förhållandet mellan den enskildes intresse och samhällsintresset var inte proportionerligt. Det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

K ägde en fastighet som exproprierades av kulturministeriet i april 2000 på grund av att den klassades som kulturtillgång. K fick ung. motsvarande 65 326 EUR för egendomen. I oktober 2000 ansökte K om högre ersättning och begärde att en ny expertpanel skulle värdera fastigheten och ta hänsyn till dess historiska värde. Han åberopade att byggnaden fanns med på Europarådets förteckning över kulturarv och han begärde ung. 1 728 750 EUR utöver vad han tidigare fått. Två skilda expertpaneler fann 2001 att värdet med hänsyn till egendomens natur skulle höjas med 100 %. Den nationella domstolen biföll den 15 juni 2001delvis Ks yrkanden och ålade myndigheten att betala honom ytterligare 139 728 EUR. Denna dom upphävdes emellertid i november 2001 av kassationsdomstolen som fann att det förhållandet att en byggnad var sällsynt eller att den hade arkitektoniska och historiska särdrag var förhållanden som inte kunde beaktas vid värderingen. I maj 2002 tillerkände de nationella domstolarna K en slutlig tilläggsersättning om ung. 45 980 EUR. - I Europadomstolen klagade K enligt artikel 1 i protokoll nr 1 över att han inte fått gehör för sina ersättningsyrkanden. Han klagade också över att förfarandet i de nationella domstolarna varit orättvist genom att de vägrat att utse en historiker för att bedöma den aktuella byggnaden kulturella och historiska särdrag.

Europadomstolen i kammare fann i dom den 31 juli 2007 med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen noterade att byggnadens historiska värde inte hade beaktats när ersättningen beräknades vare sig ursprungligen eller när det gällde tilläggsersättningen.

Europadomstolen i stor sammansättning instämde nu med kammaren i att det skett ett berövande av egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen noterade också att det var ostridigt att berövandet skett under förutsättningar som angavs i lag, att det haft ett legitimt mål, nämligen att skydda Turkiets kulturella arv, vilket skulle ses som ett sådant väsentligt värde som regeringen skall skydda och bevara. Domstolen erinrade vidare om, att när en expropriation uppfyller lagens krav, gör avsaknaden av kompensation till fulla marknadsvärdet inte i sig att expropriationen strider mot artikel 1 i protokoll nr 1, under förutsättning att den person vars egendom exproprierats inte får bära en oproportionerlig och för tung börda. Ersättningsvillkoren enligt den nationella lagstiftningen gjorde det möjligt att bedöma om den ifrågasatta åtgärden hade upprätthållit en sådan rimlig jämvikt som krävs och särskilt om den lagt en för tung börda på den klagande. Domstolen har tidigare funnit att övertagande av egendom utan att det betalas ett belopp som är skäligt i förhållande till egendomens värde innebär ett oproportionerligt intrång. Den aktuella artikeln ger emellertid inte någon garanti för full kompensation under alla förhållanden. Legitima skäl med hänsyn till samhällsintresset kan medföra att den exproprierade egendomen ersätts med mindre än dess fulla marknadsvärde. Domstolen fann att bevarandet av det historiska och kulturella arvet utgjorde ett sådant skäl. När de nationella myndigheterna bestämde den ersättning som skulle betalas till K tog de inte någon hänsyn vare sig till byggnadens sällsynthet eller dess arkitektoniska eller historiska drag. Domstolen medgav att det kunde vara svårt att bestämma den aktuella byggnadens värde men noterade att det enligt turkisk lag emellertid aldrig togs hänsyn till sådana speciella egenskaper till den enskilde ägarens fördel, medan de däremot ofta användes av de nationella domstolarna för att uppskatta värdet av egendom till de exproprierande myndigheternas fördel. Systemet var orättvist eftersom det gav staten en klar fördel. Domstolen fann att eftersom den exproprierade byggnadens speciella drag inte hade beaktats i rimlig utsträckning vid bestämmandet av ersättningen till K, var kravet på proportionalitet mellan Ks rättigheter och samhällets intressen inte uppfyllt. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.

Skiljaktig mening

Den estniske domaren Rait Maruste var skiljaktig och anförde i korthet bl.a. följande. Det framgick inte om det historiska och kulturella värdet hade beaktats när K köpte egendomen 1930. Sådana värden återspeglades inte i marknadsvärdet utan måste bedömas separat. Även om man antog att den ersättning som erbjudits inte var adekvat, tillräcklig eller rättvis så måste den jämföras med något. En lämplig jämförelse hade varit kvadratmeterpriset på näraliggande byggnader med liknande eller jämförbara förhållanden. Någon sådan jämförelse hade inte gjorts. Med hänsyn till de aktuella problemens mycket speciella natur måste avgörandet överlåtas åt de nationella myndigheternas bedömning och domstolens uppgift borde vara att kontrollera att förfarandet i tvisten varit rättvist.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
The Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
SCEA Ferme de Fresnoy ./. Frankrike, beslut 2005-12-01
Debelianovi ./. Bulgarien, 2007-03-29
Hamer ./. Belgien, dom 2007-11-27
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)

A m.fl. mot U K
(Ansökan nr 3455/05, dom den 19 februari 2009)

Efter den 11 september 2001 fängslades elva misstänkta terrorister i U K i förebyggande syfte för att skydda nationens säkerhet. De kunde inte utvisas eftersom de riskerade att behandlas i strid med artikel 3 i resp. hemland. De hölls kvar på obestämd tid och utan att de anklagades för brott. Åtgärderna medförde kränkningar av artikel 5.1 f), artikel 5.4 och artikel 5.5. Däremot hade det inte visats någon kränkning av artikel 3.

De klagande i målet, A, är 11 personer. Sex av dem är algerier, en är fransman, en jordanier, en marockan, en tunisier och en är statslös från ett palestinskt flyktingläger i Jordanien. Efter al-Qaidas attacker mot USA den 11 september 2005 fann den brittiska regeringen att U K kunde vara ett särskilt mål för terroristattacker som kunde medföra ett "allmänt nödläge som hotade nationens existens" i den mening som avses i artikel 15 i Europakonventionen . Regeringen trodde att hotet särskilt kom från ett antal utländska medborgare i U K, som utgjorde ett stödjande nätverk för islamistiska extremisters terrorverksamhet med anknytning till al-Qaida. Dessa personer kunde inte utvisas eftersom det fanns en risk att de skulle misshandlas i sitt ursprungsland i strid med artikel 3 i konventionen. Regeringen fann att det var nödvändigt att införa en utvidgad maktbefogenhet som tillät att utländska medborgare berövades friheten när departementschefen skäligen fann att en persons närvaro i U K innebar en risk för den nationella säkerheten och skäligen misstänkte att den personen var en "internationell terrorist". Eftersom regeringen bedömde att detta system med frihetsberövanden kanske inte var förenligt med artikel 5.1 lämnades en underrättelse om avvikelse från konventionen enligt artikel 15 till Europarådets generalsekreterare. I underrättelsen angavs bestämmelserna i del 4 av 2001 års lag om antiterrorism, brott och säkerhet inklusive möjligheten att internera utländska medborgare som klassats som "misstänkta internationella terrorister" som "vid den aktuella tidpunkten" inte kunde utvisas från U K. Sex av de klagande internerades den 19 december 2001 och de andra vid olika tillfällen fram till oktober 2003. Marockanen och fransmannen släptes sedan de valt att lämna U K i december 2001 resp. mars 2002. Tre av de gripna överfördes till mentalsjukhus och en annan släpptes mot borgen i april 2004 också pga. sin mentala hälsa på sådana villkor som gäller för husarrest. Beslutet att hänföra de klagande till 2001 års lag omprövades var sjätte månad av den speciella överklagandekommissionen för immigration, SIAC. Var och en av de klagande överklagade departementschefens beslut att klassa honom som terrorist. När SIAC prövade om departementschefen haft skälig anledning att misstänka att var och en av de klagande var en "internationell terrorist" vars närvaro i U K innebar en risk för den nationella säkerheten, tillämpade den ett förfarande som gjorde det möjligt att beakta både bevisning som kunde offentliggöras, "öppet material" och känslig bevisning som inte kunde avslöjas med hänsyn till den nationella säkerheten, "slutet materiel". Den frihetsberövade och hans advokat fick det öppna materialet och kunde bemöta det skriftligt och vid en förhandling. Det slutna materialet avslöjades inte för den frihetsberövade eller hans advokat utan för en särskild advokat som utsågs till förmån för var och en av de klagande. Utöver de öppna förhandlingarna höll SIAC även slutna förhandlingar för att pröva den hemliga bevisningen. Där kunde de särskilda advokaterna göra invändningar till förmån för de frihetsberövade när det gällde formella frågor, som behovet av ytterligare avslöjande av bevisning och innehållet och tillförlitligheten i det hemliga materialet. Sedan en särskild advokat hade fått se det hemliga materialet fick han emellertid inte på något sätt ha kontakt med den frihetsberövade eller hans advokat annat än med särskilt tillstånd från domstolen. Den 30 juli 2002 fastställde SIAC departementschefens beslut att klassa var och en av de klagande som internationell terrorist. SIAC fann emellertid också, att eftersom systemet med frihetsberövande endast fällde utländska medborgare, så var det diskriminerande och stred mot konventionen. De klagande förde också talan i mål där de ifrågasatte den grundläggande lagligheten i beslutet i november 2001 om avvikelse från konventionen. Dessa mål avgjordes slutligen den 16 december 2004 av House of Lords, som fann att det var ett sådant nödläge som hotade nationens existens men att systemet med frihetsberövanden inte angrep hotet mot säkerheten på ett rationellt sätt och att det därför var oproportionerligt. Högsta instans fann vidare att det fanns bevis för att även brittiska medborgare var inblandade i terroristnätverk med anknytning till al-Qaida och att den aktuella lagbestämmelsen diskriminerade utländska medborgare. House of Lords lämnade därför en förklaring om att del 4 i 2001 års lag var oförenlig med lagen om mänskliga rättigheter och upphävde därmed beslutet om avvikelse. Del 4 av 2001 års lag förblev emellertid i kraft fram till mars 2005 då den upphävdes av parlamentet. Så snart de klagande som alltjämt varit frihetsberövade hade frigetts blev de föremål för beslut om kontroll enligt lagen från 2005 om förebyggande av terrorism. Sådana kontrollbeslut lägger skilda restriktioner på dem som är skäligen misstänkta för inblandning i terrorism oavsett nationalitet. I augusti 2005, efter kontakter med den algeriska och den jordanska regering, meddelade regering sin avsikt att utvisa de sex algerierna och jordaniern och dessa togs till ett immigrationsförvar i avvaktan på att sändas iväg. I april 2008 fann appellationsdomstolen att jordaniern inte lagligen kunde utvisas till Jordanien, eftersom det var sannolikt att bevisning som erhållits genom tortyr skulle användas mot honom där i en rättgång. Målet avgjordes av House of Lords den 18 februari 2009. - I Europadomstolen klagade A över att det icke tidsbestämda frihetsberövandet under förhållanden av högsta säkerhet innebar omänsklig och förnedrande behandling. De klagade också över att systemet med frihetsberövanden var olagligt och diskriminerande och att avvikelsen från konventionen var oproportionerlig. Trots att interneringen hade förklarats strida mot inhemsk lag kunde de inte föra talan i UK för att få ersättning eller för att bli frisläppta. Till sist klagade de över att de, under överklagandeförfarandet inför SIAC, endast fått begränsad kunskap om målet mot dem och en begränsad möjlighet att ifrågasätta anklagelserna. De klagande åberopade artiklarna 3, 5, 6, 13 och 14.

Europadomstolen förklarade den marockanske klagandens klagomål enligt artiklarna 3 och 13 för inadmissible, eftersom han endast varit frihetsberövad några få dagar. Domstolen var starkt medveten om de svårigheter staterna står inför när det gäller att skydda befolkningen från våld från terrorister. Domstolen betonade att artikel 3 innehåller en av de mest grundläggande värderingarna i demokratiska samhällen. Även under de svåraste förhållanden, som t.ex. i kampen mot terrorism, och oberoende av hur den berörda personen har agerat, förbjuder konventionen i absoluta ordalag tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning. Den osäkerhet och fruktan som ett icke tidsbestämt frihetsberövande medför måste ha orsakat de återstående tio klagandena oro och lidande och det var troligt att påfrestningarna hade varit tillräckligt allvarliga och bestående för att påverka vissa av de klagandes mentala hälsa. De klagande hade emellertid inte helt saknat hopp om att bli frigivna eftersom de kunnat ifrågasätta interneringssystemets laglighet och att de haft framgång inför SIAC och House of Lords. Var och en av de klagande hade också kunnat föra talan mot beslutet att klassa honom som terrorist. Vidare krävde lagen att SIAC omprövade frihetsberövandet var sjätte månad. De klagandes förhållanden var därför inte jämförbara med en livstidsdom som kunnat ge upphov till en fråga enligt artikel 3. Var och en av de klagande hade också haft till sitt förfogande de rättsmedel som är tillgängliga för alla fångar för att ifrågasätta förhållandena under frihetsberövandet inklusive påståenden om otillräcklig medicinsk behandling. De klagande hade inte försökt använda sig av dessa rättsmedel och de hade därför inte uppfyllt kravet på att ha uttömt inhemska rättsmedel. Domstolen kunde därför inte ta förhållandena under frihetsberövandet i beaktande när den skulle bedöma de klagandes yrkanden. Vid sådant förhållande nådde frihetsberövandet inte den höga tröskel som gäller för att omänsklig och förnedrande behandling skall medföra en kränkning av artikel 3. Domstolen erinrade om att artikel 13 inte garanterar ett rättsmedel som medger ett ifrågasättande av lagstiftningen inför en nationell myndighet på grund av att den strider mot konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 3 för sig eller i förening med artikel 13.

Domstolen prövade härefter om A varit lagligen frihetsberövade i enlighet med artikel 5.1 f), vilken skyddar individen mot godtyckliga ingripanden hans eller henens rätt till frihet. Domstolen erinrade om att den aktuella bestämmelsen ger staten rätt att kontrollera främlingars frihet i immigrationssammanhang och framhöll att regeringen hävdat att A fängslats "i ett förfarande rörande deras utvisning eller utlämning". Domstolen fann att det inte skett någon kränkning med avseende på marockanen och fransmannen, vilka varit frihetsberövade endast korta perioder innan de valt att lämna U K. När det emellertid gällde de nio återstående klagandena fann domstolen att regeringens system med att behålla möjligheten att utvisa de klagande "under aktiv omprövning" inte varit tillräckligt säker eller bestämd för att utgöra "ett led i ett förfarande rörande utvisning". En av de huvudsakliga förutsättningarna, som ligger till grund för en underrättelse om avvikelse enligt artikel 15, för lagen 2001 och för beslutet att fängsla de klagande, hade varit att de "för närvarande" inte kunde utvisas eller utlämnas. Det fanns inget som visade att det - under tiden för de klagandes frihetsberövande - hade funnits någon realistisk utsikt att de kunde utvisas utan att de utsattes för en risk att misshandlas. Den förste klaganden var i själva verket statslös och regeringen hade inte lagt fram någon bevisning som innebar att det fanns någon annan stat som var villig att ta emot honom. Regeringen hade inte heller inlett några förhandlingar med Algeriet och Jordanien för att få försäkringar om att de klaganden som var medborgare i dessa stater inte skulle misshandlas om de återvände förrän i slutet av 2003 och någon sådan försäkran hade inte erhållits förrän i augusti 2005. Frihetsberövandena hade, såsom House of lords också hade funnit, därför inte fallit in under undantaget i artikel 5.1 f). Det stod i stället klart att de klagande hade fängslats eftersom de misstänkts vara "internationella terrorister". Internering och förebyggande frihetsberövande utan anklagelser är oförenliga med rätten till frihet enligt artikel 5.1 utan en giltig avvikelse enligt artikel 15. Domstolen fann att den kunde frångå den bedömning som gjorts av House of Lords endast om den domstolens beslut var uppenbart oskäligt. I de nationella domstolarna hade departementschefen lagt fram bevisning för styrka förekomsten av att landet hotades av allvarliga terroristattacker. Ytterligare hemlig bevisning hade lagts fram inför SIAC. Alla de nationella domarna hade godtagit att faran var verklig. Även om det, när underrättelsen om avvikelse lämnades, ännu inte hade skett någon al Qaida-attack inom U Ks territorium fann domstolen att de nationella myndigheterna inte kunde kritiseras för att ha befarat att en sådan attack förestående. Staten kunde inte förväntas avvakta en katastrof innan man vidtog åtgärder. Risken visade sig i juli 2005 ha varit mycket verklig. Domstolen fann i likhet med majoriteten i House of Lords att det funnits ett sådant allmänt nödläge som hotade nationen. Domstolen fann vidare att House of Lords hade haft rätt i sin bedömning att de utvidgade befogenheterna att beröva en person friheten inte skulle ses som en immigrationsåtgärd där det är befogat att göra skillnad på medborgare och icke-medborgare utan i stället som en åtgärd som rörde nationell säkerhet. Som House of Lords hade funnit fanns det inte någon betydande skillnad i den potentiella negativa inverkan som ett frihetsberövande utan anklagelse medförde för en medborgare eller en icke-medborgare som i praktiken inte kunde lämna landet av fruktan för att utsättas för tortyr. Sammanfattningsvis fann domstolen i likhet med House of Lords den avvikande åtgärden hade varit oproportionerlig genom att den gjorde en oberättigad skillnad mellan medborgare och icke-medborgare. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 f).

När det härefter gällde artikel 5.4 förklarade domstolen klagomålen från marockanen och fransmannen för inadmissible eftersom de valt att lämna U K. De övriga hade klagat över att förfarandet inför SIAC inte varit rättvist, eftersom bevisningen mot dem delvis varit hemlig. Ett rättvist förfarande enligt artikel 5.4 innebär att en frihetsberövad person skall ges möjlighet att effektivt ifrågasätta det som påstås emot honom och det kräver i allmänhet att bevisningen mot honom avslöjas. I vissa mål kan det emellertid finnas ett starkt allmänt intresse av att hålla viss bevisning hemlig men bara under förutsättning att den frihetsberövade fortfarande har möjlighet att effektivt ifrågasätta anklagelserna. Under den aktuella tidpunkten fanns det ett starkt behov av att skydda befolkningen i U K från terroristattacker och ett starkt allmänintresse av att få fram uppgifter om al Qaida och dess sammansvurna och att hålla källorna till sådana uppgifter hemliga. Mot dessa allmänintressen skulle de klagandes rättigheter till ett rättvist förfarande enligt artikel 5.4 vägas. Domstolen fann att det öppna materialet mot fyra av algerierna och jordaniern hade innefattat påstående som varit tillräckligt detaljerade för att ge de klagande möjlighet att effektivt ifrågasätta dem. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande dessa fem klaganden inte hade skett någon kränkning av artikel 5.4.

När det gällde den statslöse och en av två återstående algerierna innebar anklagelserna att de varit inblandade i insamling av pengar för terroristgrupper knutna till al Qaida. Påståendena stöddes av öppen bevisning men den bevisning som gällde sambandet mellan de insamlade medlen och terrorism hade bevisningen varit hemlig för båda klagandena. Dessa hade därför inte effektivt kunnat ifrågasätt anklagelserna. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande dessa två klaganden hade skett en kränkning av artikel 5.4.

Till sist hade de öppna påståendena gällande tunisiern och den kvarvarande algeriern varit av allmän natur och bevisningen som låg till grund för dem hade till största delen funnits i det hemliga materialet. Dessa klaganden hade därför inte effektivt kunna ifrågasätta det som påstods mot dem. Domstolen fann därför enhälligt att det även beträffande dessa två klaganden hade skett en kränkning av artikel 5.4. Mot bakgrund av dessa bedömningar fann domstolen vidare enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.5 avseende alla utom marockanen och fransmannen. Domstolen fann också att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 5.1 i förening med vare sig artikel 13 eller artikel 14 och klagomålen enligt artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Kafkaris ./. Cypern, dom (GC) 2008-02-12 (jfr nr 2/08)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Roche ./. U K, dom (GC) 2005-10-19 (jfr nr 10/05)
Artikel 5.1
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Saadi ./. U K, dom (GC) 2008-01-29 (jfr nr 2/08)
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
Gebremedhin [Gaberamadine] ./. Frankrike, dom 2007-04-26 (jfr nr 5/07)
Lawless ./. Irland (nr 3), dom 1961-07-01
Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Marshall ./. U K, beslut 2001-07-10
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Artikel 5.4
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
E ./. Norge, dom 1990-08-29
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29
Wloch ./. Polen, dom 2000-10-19
Reinprecht ./. Österrike, dom 2005-11-15 (jfr nr 11/05)
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Becciev ./. Moldavien, dom 2005-10-04
Turcan o. Turcan ./. Moldavien, dom 2007-10-23
Lamy ./. Belgien, dom 1989-03-30
Fodale./. Italien, dom 2006-06-01 (jfr nr 6/06)
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Botmeh o. Alami ./. U K, dom 2007-06-07 (jfr nr 6/07)
Edwards och Lewis ./. U K, dom (GC) 2004-10-27 (jfr nr 10/04)
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
Tinnelly & Sons Ltd m.fl. o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Artikel 5.5
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30

Paladi mot Moldavien
(Ansökan nr 39806/05, dom den 10 mars 2009)

Stora kammaren fastställer kammardom om att brister i sjukvården under häktningstid inneburit en kränkning av artikel 3 och att häktningen under viss tid varit olaglig och att det därför skett en kränkning av artikel 5.1. Domstolen fann härefter med nio röster mot åtta att de moldaviska myndigheternas dröjsmål under tre dagar med genomförandet av den interimistiska åtgärd som domstolen anvisat innebar en kränkning av artikel 34.

P var vice borgmästare i Chisinau och universitetslektor. År 2006 förklarades han ha ett andra gradens handikapp. Den 24 september 2004 fängslades P enligt ett beslut om häktning under 30 dagar och han placerades på ett center för kamp mot ekonomisk brottslighet och korruption, CFECC, misstänkt för att ha missbrukat sin ställning och för maktmissbruk. Han blev kvar på centret till den 25 februari 2005 då han överfördes till justitieministeriets häktescenter nr 3 i Chisinau. P lider av flera allvarliga sjukdomar, bl.a. diabetes, hjärtbesvär, högt blodtryck, kronisk bronkit, bukspottkörtelinflammation och hepatit. Under tiden i häkte undersöktes han av olika läkare som alla rekommenderade medicinsk tillsyn. Vissa läkare ansåg också att P borde opereras vilket endast kunde ske på specialistsjukhus. Enligt P hade CFECC inte någon medicinsk personal förrän i slutet av februari 2005. Han påstod också att han själv, hans hustru och hans advokat hade klagat till myndigheterna över den otillräckliga medicinska behandlingen men att han endast lyckats få några sporadiska besök av sjukvårdspersonal och hjälp i akuta nödlägen. P överfördes enligt ett läkarutlåtande i mars 2005 till ett fängelsesjukhus där en neurolog från hälsoministeriets Republikanska Neurologcentrum, RNC, rekommenderade en form av syrgasbehandling, HBO. Sjukhuschefen upplyste de nationella domstolarna totalt sju gånger från maj till september 2005 om att P inte kunnat få sådan HBO-terapi, eftersom sjukhuset inte hade nödvändig utrustning för att ge sådan neurologisk specialistbehandling. I september 2005 undersöktes P av hälsoministeriets medicinska nämnd och på deras rekommendation beslöt tingsrätten att P skulle flyttas till RNC. Där fick P en HBO-behandling som gav positivt resultat och RNC beslöt om fortsatt behandling till den 28 november. Detta nämndes emellertid inte i RNCs underrättelse till tingsrätten som därför den 10 november beslöt att P skulle återföras till fängelsesjukhuset. På kvällen den dagen anmodade Europadomstolen, enligt regel 39 i domstolens rättegångsregler, den moldaviska regeringen att låta P vara kvar på RNC tills domstolen kunnat pröva målet. Domstolen försökte den 11 november förgäves kontakta den moldaviska regeringen via telefon och samma dag överfördes P till fängelsesjukhuset. Han återfördes till RNC den 14 november och uppgav att han då fick vänta sex timmar innan han togs in på grund av att han kommit till RNC utan sin medicinska journal. Undertiden den 5 oktober 2004 till den 11 oktober 2005 gav P in sammanlagt tio framställningar om att bli frigiven, vilka alla avslogs med motiveringen att han kunde återfalla i brott, fly, förstöra bevisning eller hota vittnen. Den 1 juni 2005 sköts prövningen av hans mål upp, eftersom han inte ansågs frisk nog att närvara vid förhandlingarna. Den 15 december 2005 ersattes häktningsbeslutet med ett beslut om att P inte fick lämna landet. - I Europadomstolen åberopade P artiklarna 3 och 5 och klagade över att han hade häktats olagligen och att han vid den tiden inte hade fått lämplig medicinsk vård. Han hävdade vidare att myndigheterna inte skyndsamt hade rättat sig efter domstolens anmodan om interimistiska åtgärder enligt regel 39 vilket stred mot artikel 34.

Europadomstolen i kammare fann i dom den 10 juli 2007 enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 när det gällde avsaknaden av lämplig medicinsk vård under häktningstidens olika stadier och att det också skett en kränkning av artikel 5.1 beträffande häktningen i avvaktan på rättegång under tiden efter den 22 oktober 2004 när domstolens beslut om häktning hade löpt ut. Med sex röster mot en fann domstolen att Moldaviens underlåtelse att skyndsamt rätta sig efter anvisningen om interimistiska åtgärder hade äventyrat P möjlighet att fullfölja sitt klagomål i strid med artikel 34. - På den moldaviska regeringens begäran hänsköts målet till prövning i stor kammare.

Europadomstolen i stor sammansättning fann nu, i likhet med kammaren, att P inte hade fått medicinsk vård i den omfattning som krävdes med hänsyn till hans tillstånd, vilket av flera medicinska specialister bedömts som mycket allvarligt. Därigenom hade P utsatts för omänsklig och förnedrande behandling under tiden i häkte. Domstolen fann därför med femton röster mot två att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade att den fortlöpande häktningen av P i avvaktan på rättegång efter den 22 oktober 2004 utan att beslutet prövades av domare återspeglade en allmän praxis som domstolen redan tidigare i ett flertal mål mot Moldavien funnit strida mot konventionen. Domstolen anslöt sig till kammarens enhälliga bedömning som parterna inte riktat några invändningar mot. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det skett en kränkning av artikel 5.1. Domstolen fann enhälligt att det med hänsyn till att det saknats laglig grund för frihetsberövandet att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 5.3 och 4.

 Domstolen erinrade om att interimistiska åtgärder som den funnit anledning att besluta om enligt regel 39 i rättegångsreglerna avsåg att säkerställa effektiviteten i den enskildes klagorätt enligt artikel 34. Om myndigheterna i en konventionsstat underlät att vidta alla steg som rimligen kunde vidtas för att rätta sig efter vad domstolen anvisat skulle det ske en kränkning av artikel 34. Det var inte upp till en konventionsstat att sätta sin egen bedömning i stället för domstolens när det gällde att avgöra om det förelåg en verklig risk för skada för den enskilde som inte kunde repareras vid den tidpunkt när anvisningen om interimistisk åtgärd lämnades eller när det gällde att bestämma tidsfristerna för genomförandet av en sådan åtgärd. Den interimistiska åtgärd som domstolen anvisat den 10 november 2005 krävde att de moldaviska myndigheterna avhöll sig från att flytta P från RNC. Det var ostridigt att P den 11 november 2005 inte längre var kvar på neurologcentret utan att han befann sig på fängelsesjukhuset. Den interimistiska åtgärden hade därför inte genomförts. Domstolen noterade att de moldaviska myndigheterna hade visat nonchalans och passivitet som var oförenlig med skyldigheterna enligt artikel 34. Slutligen fann domstolen att den omständigheten att risken för Ps hälsa, som föranlett den interimistiska åtgärden, inte hade förverkligats inte ändrade det förhållandet att myndigheterna brustit i sina skyldigheter. Domstolen fann därför med nio röster mot åtta att det skett en kränkning av artikel 34.

Skiljaktiga meningar

I domen har lagts fram fem skiljaktiga meningar.

Presidenten Jean-Paul Costa lämnade en skiljaktig mening och anförde att han inte såg att Moldavien brutit mot artikel 34 eftersom P inte hindrats att effektivt utöva sin enskilda klagorätt. Det hade visserligen varit att föredra om myndigheterna hade följt anvisningen om interimistisk åtgärd mer skyndsamt men en alltför sträng inställning var enligt hans mening att gå för långt. I övrigt hänvisade han till domare Malinvernis skiljaktiga mening.

Den slovakiske domaren Ján Sikuta lämnade en egen skiljaktig mening avseende artikel 34. Han framhöll att det uppkommit en tidsmässig kollision mellan verkställigheten av tingsrättens beslut den 10 november 2005 om att överflytta P från RNC till fängelsesjukhuset och av domstolens beslut på kvällen samma dag om interimistisk åtgärd. Det senare nådde av praktiska skäl regeringen först på morgonen följande dag, den 11 november, vid en tidpunkt då beslutet om att flytta P från RNC förmodligen redan hade verkställts. Enda sättet att reda ut problemet var att den nationella domstolen fick fatta ett nytt beslut om att P skulle återintas på RNC. Härigenom orsakades ett ringa dröjsmål med verkställigheten av den interimistiska åtgärden.

Även den schweiziske domaren Giorgio Malinverni, med vilken domarna Costa, Frankrike, Jungwiert, Tjeckien, Myjer, Nederländerna, Sajó, Ungern, Lazarova Trajkovska, Makedonien och Karakas, Turkiet instämde, var skiljaktig i fråga om artikel 34. Han anförde i korthet huvudsakligen följande. För det första var P enligt hans mening inte i en sådan situation att han skulle lida en skada som inte kunde repareras. Inte heller hindrades domstolen från att pröva målet. För det andra fanns det inget som talade för att myndigheterna varit ovilliga att vidta den interimistiska åtgärd som anmodats dem eller att de handlat med ont uppsåt. För det tredje blev fullgörandet av den interimistiska åtgärden endast fördröjt i tre dagar. Ett sådant dröjsmål kan inte sägas ha hindrat ett effektivt utnyttjande av Ps rätt till enskilt klagomål enligt artikel 34.

Den nederländske domaren Myjer och den ungerske domaren Sajó lämnade en gemensam skiljaktig mening i fråga om artikel 3. De framhöll att det inte var någon tvekan om att Ps medicinska tillstånd var allvarligt. De kunde bara inte instämma i att han under den tid han var berövad friheten inte hade försetts med den medicinska vård som hans tillstånd krävde. Det framgick att P vid ett antal tillfällen undersökts av olika läkare och att han fått all slags medicinsk specialistvård. Han hade inte bara överförts till fängelsesjukhuset när så hade bedömts vara nödvändigt utan hade också tillåtits genomgå HBO-behandling på en specialiseras neurologisk enhet utanför fängelset.

Slutligen lämnade den ungerske domaren Sajó en skiljaktig mening i fråga om artikel 5.1. Han ansåg att det inte var någon tvekan om att domstolens bedömning i denna del var korrekt. Anledningen till att han inte röstade med majoriteten var att han ville understryka hur oegentliga många av Ps påståenden var, i vissa avseenden på gränsen till den situation som avses i artikel 17 (missbruk av rättigheter, red. anm.).

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Artikel 5.1
Boicenco ./. Moldavien, dom 2006-07-11
Holomiov ./. Moldavien, dom 2006-11-07
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Artikel 34
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05)
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23 (prel.obj.)
Olaechea Cahuas ./. Spanien, dom 2006-08-10 (jfr nr 8/06)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Shtukaturov ./. Ryssland, dom 2008-03-27 (jfr nr 4/08)

Bykov mot Ryssland
(Ansökan nr 4378/02, dom den 10 mars 2009)

Lagstiftning om avlyssning reglerade inte användning av fjärrstyrd radiosändare och risken för godtyckligt handlande var stor. Det skedde därför en kränkning av artikel 8. Att inspelningen av en sådan avlyssning användes som bevisning i brottmål innebar emellertid inte att förfarandet var orättvist och att det skedde en kränkning av artikel 6.1. Förlängning av häktningstid utan tillräckliga skäl kränkte artikel 5.3.

B var åren 1997-1999 styrelseordförande i Krasnoyarsks Aluminiumfabrik. I oktober 2000 när han arresterades var han den störste aktieägaren och direktör i ett bolag som hette OAO Krasenergomash-Holding. Han var också ledamot i den regionala parlamentariska församlingen i Krasnoyarsk. B påstods ha beordrat en person i sin omgivning att döda S, en tidigare affärsförbindelse. V utförde inte ordern utan anmälda B till den federala säkerhetstjänsten, FSB. Polisen och FSB beslöt att genomföra en hemlig operation för att få fram bevisning för Bs avsikt att mörda S. Den 29 september 2000 låtsades polisen hitta två döda kroppar i Ss hem. Det meddelades till media att en av de döda hade identifierats som S och att den andre mannen var han affärspartner I. Den 3 oktober 2000 gjorde V ett besök hos B och han bar då en gömd sändare på sig som en polisman utanför huset avlyssnade och spelade in. Enligt sina instruktioner talade V om för B att han utfört uppdraget och som bevis överlämnade han flera föremål som han fått låna av S och I. Polisen fick en 16 minuter lång inspelning av samtalet mellan V och B. Den 4 oktober genomsöktes Bs hus och man beslagtog de föremål som V överlämnat B anhölls och häktades Han anklagades för anstiftan till mord och till anskaffande, innehav och användning av skjutvapen. Häktningen förlängdes ett flertal gånger och Bs många överklaganden och framställningar om att bli frigiven avslogs på grund av det allvarliga brott han anklagades för och risken att han kunde avvika samt utöva påtryckningar på vittnena. Två röstexperter utsågs för att undersöka inspelningen av samtalet mellan V och B. De fann att V hade visat att han underordnade sig B, att B inte hade visat tecken på att inte tro på Vs erkännande om morden och att han ihärdigt hade frågat ut V om de tekniska detaljerna kring utförandet av mordet. Experterna slog fast att det fanns ett nära förhållande mellan V och B och att B hade spelat en upplysande roll i samtalet. Den 19 juni 2002 fälldes B enligt åtalet och dömdes till sex och ett halvt års fängelse. Han frigavs villkorligt på fem år. Domen fastställdes efter överklagande. - I Europadomstolen klagade B över att han fått sitta häktad för lång tid och att häktningen förlängts utan relevanta och tillräckliga skäl. Han åberopade i den delen artikel 5.3. Han åberopade också artikel 6.1. och klagade över att förfarandet varit orättvist eftersom polisen lurat honom i en fälla för att i samtalet med V uttala sig på ett sätt som angav honom själv som brottsling. B klagade också över att polisens hemliga operation hade innefattat ett olagligt intrång i hans hem och att avlyssningen och inspelningen av samtalet med V innebar ett intrång i hans privatliv och hans korrespondens i strid med artikel 8.

Den kammare på vilken mål lottats i Europadomstolen överlämnade målet för prövning i stor kammare.

Europadomstolen i stor sammansättning erinrade om att fortsatt häktning i avvaktan på rättegång kunde vara berättigad endast om det fanns särskilda indikationer på att det fanns ett verkligt samhällsintresse som krävde det och som, trots oskuldspresumtionen, tog över regeln om respekt för individens frihet i artikel 5. Domstolen noterade att B hade hållits i häkte under ett år, åtta månader och 15 dagar och att alla hans framställningar om att släppas fri hade avslagits på grund av brottets svårighetsgrad och sannolikheten för att han skulle avvika, hindra rättskipningen eller utsätta vittnen för påtryckningar. Dessa grunder hade emellertid inte på något sätt styrkts i domstolarna, särskilt inte i det inledande stadiet av förfarandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3

Domstolen konstaterade att det inte var stridigt att polisens åtgärder hade inneburit ett intrång i Bs rätt till respekt för sitt privatliv och påpekade att ett sådant intrång var förenligt med konventionen om det hade stöd i lag och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av de syften som angavs i punkten 2 i artikel 8. Domstolen noterade att den aktuella ryska lagen uttryckligen syftade till att skydda individens privatliv genom att kräva ett rättsligt bemyndigande för varje operativ handling som kunde innebära intrång i det privata hemmet eller den privata kommunikationen genom kabel eller via post. I Bs fall hade de nationella domstolarna funnit att eftersom V inviterats till Bs hem och varken tele- eller posttjänster varit inblandade - samtalet hade ju spelats in via en fjärrstyrd radiosändare - så hade polisen inte brutit mot gällande regler. Domstolen erinrade om att för att laglighetskravet skulle vara uppfyllt när det gällde samtalsavlyssning för en polisutredning måste lagen tillräckligt tydligt ange under vilka omständigheter som polisen kunde få vidta en sådan åtgärd. I det aktuella fallet fann domstolen att användandet av en fjärrstyrd radiosändare för att spela in samtalet mellan V och B i praktiken var detsamma som telefonavlyssning när det gällde arten och omfattningen av det intrång som skedde i individens privatliv. Domstolen noterade i det sammanhanget att eftersom lagen endast reglerade avlyssning av samtal via kabel eller post hade det utrymme polisen haft för sitt handlande varit för stort och det hade inte varit försett med lämpliga säkerhetsåtgärder mot olika tänkbara övergrepp. Risken för godtycke var inte förenlig med laglighetskravet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen påminde vidare om att artikel 6 garanterar en rätt till en rättvis rättegång i sin helhet och att den inte innehåller några regler om tillåtligheten av bevisning som sådan inte ens bevisning som erhållits olagligen enligt den nationella rätten. I det sammanhanget konstaterade domstolen att B kunnat ifrågasätta polisens metoder i ett kontradiktoriskt förfarande i första instans och efter överklagande. Han hade således kunnat hävda att den bevisning som åberopades emot honom hade erhållits olagligen och att den ifrågasatta inspelningen hade misstolkats. De nationella domstolarna hade bemött alla hans argument i detalj och hade avslagit dem alla i motiverade beslut. Domstolen noterade också att de av Bs uttalanden som hade spelats in i hemlighet inte hade gjorts under någon from av påtryckningar, att de nationella domstolarna inte direkt tagit hänsyn till uttalandena utan i stället förlitat sig mer på den rapport experterna lämnat över inspelningen och som vunnit stöd av omfattande fysisk bevisning. Bs försvarsrättigheter och hans rätt att inte behöva ange sig själv hade respekterats. Domstolen fann med elva röster mot sex att det i denna del inte skett någon kränkning av artikel 6.

Skiljaktiga meningar och motiveringar

Den portugisiske domaren Cabral Barreto och den ryske domaren Kovler lämnade var sin skiljaktig motivering som bifogats domen.

Presidenten Costa lämnade en delvis skiljaktig mening och anförde i korthet bl.a. följande. Rätten att tiga skulle verkligen vara "teoretisk och illusorisk" om det accepterades att polisen hade rätt att "få misstänkta att tala" genom att använda hemliga inspelningar av samtal med en informatör med uppgift att lägga en fälla för den misstänkte. Domstolen skall inte som en fjärde instans pröva om B var skyldig och inte heller spekulera i om utgången av processen blivit en annan om den varit rättvis utan skall just pröva om den varit rättvis. Användningen av detta omsorgsfullt iscensatta trick, inklusive falska lik väckte starka tvivel om oskuldspresumtionen, försvarets rättigheter och rättvisan i förfarandet verkligen var säkerställd. Hans tvivel skingrades helt när han noterade att den bevisning som erhållits i strid med artikel 8 spelade en avgörande roll i sammanhanget. Han förstod fullkomligt skälen för att domstolen inte fann någon kränkning av artikel 6 men han kunde inte instämma med majoriteten.

Domaren Spielmann, Luxemburg, med vilken den grekiske domaren Rozakis, den belgiska domaren Tulkens, den andorranske domaren Casadevall och domaren Mijovic från Bosnien och Hercegovina instämde lämnade också en delvis skiljaktig mening. Han delade inte domstolens slutsats att det inte skett någon kränkning av artikel 6. Frågan om respekten för rätten till en rättvis rättgång väckte enligt hans mening två problem, dels tillåtandet i ett brottmål av bevisning som erhållits i strid med artikel 8 och dels rätten att tiga och inte ange sig själv. I en nära nio sidor lång mening utvecklar han sina synpunkter.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06)
Weinsztal ./. Polen, dom 2006-05-30
Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Panchenko ./. Ryssland, dom 2005-02-08
Artikel 8
Wood ./. U K, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
M.M. ./. Nederländerna, dom 2003-04-08 (jfr nr 4/03)
A ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Khan ./. UK, dom 2000-05-12
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Valenzuela Contreras ./. Spanien, dom 1998-07-30
Artikel 6.1
Allan ./. U K, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Heglas ./. Tjeckien, dom 2007-03-01 (jfr nr 3/07)
Khan ./. UK, dom 2000-05-12
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17
O Halloran och Francis ./. U K, dom (GC) 2007-06-29 (jfr nr 7/07)
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
J.B. ./. Schweiz, dom 2001-05-03

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Beslag, utmätning, konfiskering, m.m.
Grifhorst ./. Frankrike, 2009-02-26; beslag av ej deklarerad valuta vid gräns plus böter innebar oproportionerlig påföljd
Plakhteyev o Plakhteyeva ./. Ukraina, 2009-03-12; olagligt beslag av lastbil o förstörd last, även artikel 6.1 Rättvis

Se liknande mål i bl.a. nr 6/07, 1/08 och 2/09

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Andriychuk ./. Ukraina, 2009-02-19
Bondar m.fl. ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång
Kooperativ Kakhovskiy-5 ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 13 Effektivt och artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång
Kryshchuk ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 13 Effektivt och artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång
Abramiuc ./. Rumänien, 2009-02-24; även artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Skälig tid
Decev ./. Moldavien, 2009-02-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gaina ./. Rumänien, 2009-02-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Milisavljevic ./. Bosnien Hercegovina, 2009-03-03; även artikel 1 i protokoll nr 1
Veretennikov ./. Ryssland, 2009-03-12; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.2 Skälig tid
Krasovskiy ./. Ukraina, 2009-03-12
Lebedintseva ./. Ukraina, 2009-03-12
Otychenko and Fedishchenko ./. Ukraina, 2009-03-12
Matkivska ./. Ukraina, 2009-03-12; endast artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 Skälig tid
Vasylyeva m.fl. ./. Ukraina, 2009-03-12; endast artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 Skälig tid
Voskoboynyk ./. Ukraina, 2009-03-12; endast artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Diskriminering
Verein der Freunde der Christengemeinschaft m.fl. ./. Österrike, 2009-02-26; tioårig väntetid för registrering som samfund
Anakomba Yula ./. Belgien, 2009-03-10; art. 6.1 i fören. m art.14, ej rättshjälp i faderskapsmål när uppehållstillst. saknades
Cakir ./. Belgien, 2009-03-10; artikel 3 i förening med artikel 14 (rasism), även artikel 3 Våld från polis
Gütl ./. Österrike, 2009-03-12; art.14 i fören. m. art. 9, vapenfri tjänst f. Jehovas vittne medan andra religioner undantagits

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift), 5/07 (könsdiskriminering), 7/07 (en/två föräldrar), 8/07 (rasdiskriminering), 11/07 (krav på medborgarskap, etniskt ursprung), 6/08 (gifta/ogifta, romska barn i särskild klass), 7/08 (militärt skattefritt avgångsvederlag), 10/08 (skattefri ersättning beskattad), 11/08 (könsdiskriminering), 1/09 (skattefri förmån beskattad, könsdiskriminering) 2/09 (skattefri förmån beskattad, könsdiskriminering)

Effektivt rättsmedel saknas i strid med artikel 13
Kooperativ Kakhovskiy-5 ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 6.1 Bristande verkst. och artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång
Kryshchuk ./. Ukraina, 2009-02-19, (även artikel 6.1Bristande verkst. och artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång

Se liknande mål i bl.a. nr 2/02, 8/02, 10/02, 1/04, 2/04, 3/05, 9/05, 10/05, 2/06, 3/06, 4/06, 6/06, 7/06,10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Enskilds klagorätt hindrad eller försvårad, även avskräckande, artikel 34
Gagiu ./. Rumänien, 2009-02-24; även artikel 2 o 3 Undermåliga o. artikel 8 Granskning av post
Ben Khemais ./. Italien, 2009-02-24; staten ej följt artikel 39, även artikel 3 Utvisning

Se liknande mål i bl.a. nr6/02, 7/02, 2/03, 6/03, 9/04, 2/05, 4/05, 2/06, 8/06, 1/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08 och 7/08

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Melo e Faro Maldonado Passanha m.fl. ./. Portugal, 2009-02-24
Vladimirova m.fl. ./. Bulgarien, 2009-02-26; köp av tidigare förstatligad lägenhet ogiltigförklarat utan tillräcklig ersättning
Simões Alves Noronha ./. Portugal, 2009-03-03; expropriation i samband med landreform
Vasconcelos do Couto m.fl.  ./. Portugal, 2009-03-03; expropriation i samband med landreform
Denes m.fl. ./. Rumänien, 2009-03-03; förstatligande
Argunhan ./. Turkiet, 2009-03-03; expropriation
Ichim ./. Rumänien, dom 2009-03-10; förstatligande
Stanciu ./. Rumänien, dom 2009-03-10; förstatligande
Erbey ./. Turkiet, dom 2009-03-10; förstatligande utan ersättning
Nural Vural ./. Turkiet, dom 2009-03-10; förstatligande utan ersättning
Rimer m.fl. ./. Turkiet, dom 2009-03-10; förstatligande utan ersättning
Satir ./. Turkiet, dom 2009-03-10; förstatligande utan ersättning
Temel Conta Sanayi Ve Ticaret A.S. ./. Turkiet, dom 2009-03-10; förstatligande utan ersättning

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 1/09 och 2/09.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Kucherenko ./. Ukraina, 2009-02-19; artikel 5.1 häktad på obestämd tid
Doronin ./. Ukraina, 2009-02-19; artikel 5.1 och 5.3 häktad på obestämd tid
Miroshnichenko ./. Ukraina, 2009-02-19; artikel 5.3 för lång tid i häkte
Tarau ./. Rumänien, 2009-02-24; artikel 5.3 o. 5.4, även artikel 6 Rättvis rättegång
Eminbeyli ./. Ryssland, 2009-02-26; artikel 5.1 f) och 5.4
Böke och Kandemir ./. Turkiet, 2009-03-10; art. 5.3, även artikel 6 Rättvis rättegång och artikel 3 Våld från polis
Sergey Volosyuk ./. Ukraina, 2009-03-12;art. 5.3 o 4, frigivn. ej prövad, lång tid i häkte, äv. art. 6 Skälig, art.8 Granskning
Svetlorusov ./. Ukraina, 2009-03-12; artikel 5.1 f), 5.4 o. 5.5
Aleksandr Makarov ./. Ryssland, 2009-03-12; art. 5.3 oskäl. lång tid i häkte, svårt brott inte skäl nog, även art.3 Undermål.
Houtman och Meeus ./. Belgien, 2009-03-17; art. 5.5, avsaknad skadestånd pga. intagning för psykvård utan samtycke

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Frågor om vårdnad, adoption, omhändertagande, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Ancel ./. Turkiet, 2009-02-17; ej kränkning, även artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08, 3/08, 6/08, 8/08, 9/08, 11/08 och 1/09.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Saygili o. Falakaoglu ./. Turkiet, 2009-02-17; ej kränkning
Dlugolecki ./. Polen, 2009-02-24; journalist, fälld för att ha kränkt politiker
Bacanu och SCV "R" SA ./. Rumänien, 2009-03-03;fälld för kritisk artikel om politiker, även artikel 6.1 Rättvis
Özgür Radyo-Ses Radyo-Televizyon Yayin Yapim Ve Tanitim A.S. ./. Turkiet (nr3), 2009-03-10; sändningsförbud 30 dgr

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Cifra ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
D Apolito ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Fabiano ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Furno ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Massimo ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Moroni ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Puzella m.fl. ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Umberto Pedicini and Pierpaolo Pedicini ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Valentini ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13
Shaw ./. Italien, dom 2009-03-10; artikel 8 och 13, även artikel 6.1 Skälig tid, art. 1 i prot. nr 1, art. 2 i prot. nr 4

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Förbud mot, hindrande av, upplösning av eller påföljd för genomförd demonstration eller möte
Protopapa ./. Turkiet, 2009-02-24; påföljd 2 dagar, artiklarna 3, 5, 6, 7, 11, 13 o. 14 ingen kränkning
Barraco ./. Frankrike, 2009-03-05; artikel 11 ej kränkning, påföljd för demonstrerande bilförare som blockerat motorväg

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 1/07, 4/07, 8/07, 4/08, 9/08, 1/09 och 2/09.

För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift el. oförmåga betala avgift el. formellt hinder för domstolsprövning
Gospodarczyk ./. Polen, 2009-02-17; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 9/8, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Granskning/bristande befordran av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Gagiu ./. Rumänien, 2009-02-24; ej fått frimärke för klagomål till Europadomstolen
Sergey Volosyuk ./. Ukraina, 2009-03-12;granskad post o. disciplinstraff, även art. 5 Frihetsber. o. art. 6 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08,10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Ineffektiv eller otillräcklig eller avsaknad av utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Camçi m.fl. ./. Turkiet, 2009-02-24; artikel 3, utredning, även artikel 3 behandling ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 4/08, 5/08, 6/08, 8/08, 11/08, 1/09 2/09.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Khristov ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 6.1 Upphävande
Bondar m.fl./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 6.1 Bristande verkställighet
Kooperativ Kakhovskiy-5 ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 6.1Bristande verkst. och 13 Effektivt rättsmedel
Kryshchuk ./. Ukraina, 2009-02-19; även artikel 6.1 Bristande verkst. och 13 Effektivt rättsmedel
Bozcaada Kimisis Teodoku Rum Ortodoks Kilisesi Vakfi ./. Turkiet (nr 2), 2009-03-03; ej registrering av samfunds egend.

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07, 8/08,9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Oskuldspresumtionen
Kazmierczak ./. Polen, 2009-03-10; även artikel 5.3 ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3/08, 4/08, 5/08, 8/08, 9/08, 11/08 0ch 1/09.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Sait Isik ./. Turkiet, 2009-03-10

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08, 6/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Tascigil ./. Turkiet, 2009-03-03;åklagarens skriftliga yttrande inte kommunicerats, även artikel 6.1 Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 11/08 och 2/09.

Positiva skyldigheter - artiklarna 2, 3 och 8
Colak och Tsakiridis ./. Tyskland, 2009-03-05; artikel 2 ej kränkning, även artikel 8 Privatliv o. artikel 6.1 Rättvis
Jankovic ./. Kroatien, 2009-03-05; trots anmälan inte fått tillräckligt skydd utan m våld slängts ur sin bostad, äv. Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 2/02, 4/02, 7/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 4/03, 5/03, 6/03, 11/04, 1,/05, 4/05, 6/05, 10>/05, 11/05, 4/06, 6/06, 6/07, 9/07, 1/08, 4/08, 8/08, 10/08 och 2/09

Privat- eller familjeliv inte respekterat - artikel 8
Errico ./. Italien, 2009-02-24; omhändertagande av barn ej kränkning, fördröjd utredning kränkning
Toma ./. Rumänien, 2009-02-24;polis bett journalister fotografera klaganden, även art. 3 Våld o art 5 Skälig tid
Colak och Tsakiridis ./. Tyskland, 2009-03-05; ej kränkning, även artikel 2 Positiva skyld. o. artikel 6.1 Rättvis

Se liknande mål i bl.a. nr 9/07, 7/08, 9/08, 10/08, 1/09 och 2/09.

Ryska övergrepp i Tjetjenien och dess omgivningar
Astamirova m.fl. ./. Ryssland, 2009-02-26; artiklarna 2 (liv och utredning), 3 (behandling), 5, 13, 14 och 38.1 a)
Sagayev m.fl. ./. Ryssland, 2009-02-26; artiklarna 2 (liv och utredning), 3 (behandling), 5 och 13
Vagapova och Zubirayev ./. Ryssland, 2009-02-26; artiklarna 2 (liv och utredning), 3 (behandling), 5 och 13
Dzhambekova m.fl. ./. Ryssland, 2009-03-12; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 o. 13 i förening m. art. 2
Elsiyev m.fl. ./. Ryssland, 2009-03-12; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 o. 13 i förening m. art. 2
Khadayeva m.fl. ./. Ryssland, 2009-03-12; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 o. 13 i förening m. art. 2

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Jalowiecki ./. Polen, 2009-02-17; artikel 6.1 o. 6.3, s.k. reningsförfarande var sett i sin helhet orättvist
Aslan o. Damir ./. Turkiet, 2009-02-17; artikel 6.1 o. 6.3 c), ej fått tillgång till juridiskt biträde i förvar hos polisen
Ek o. Siktas ./. Turkiet, 2009-02-17; artikel 6.1 o. 6.3 c), ej fått tillgång till juridiskt biträde i förvar hos polisen
Ibrahim Öztürk ./. Turkiet, 2009-02-17; artikel 6.1 o. 6.3 c), ej fått tillgång till juridiskt biträde i förvar hos polisen
Shabelnik ./. Ukraina, 2009-02-19; artikel 6.1 och 6.3 c) uttalat sig t. nackdel för sig själv i avsaknad av advokat
Jgarkava ./. Georgien, 2009-02-24; oklara o. otillräckliga skäl för dom
Tarau ./. Rumänien, 2009-02-24; artikel 6.3 d) ej fått förhöra åklagarens vittnen o. höra egna vittnen, även art. 5 Frihetsber.
CGIL och Cofferati ./. Italien, 2009-02-24; art. 6.1, ej kunnat stämma för förtal pga. parlamentarisk immunitet
Gülbahar och Tut ./. Turkiet, 2009-02-24; artikel 6.1 o. 3 c) ej fått juridiskt biträde, även artikel 5.3 Skälig tid
Bacanu och SCV "R" SA ./. Rumänien, 2009-03-03;artikel 6.1 o. 3 d), ej fått kalla o. höra vittnen, även artikel 10 Fällande
Cibicki ./. Polen, 2009-03-03; tillgång till domstol, för höga kostnader för expert i arvstvist
Aba ./. Turkiet, 2009-03-03; artikel 6.1 och 3 c) ej fått juridiskt biträde hos polisen, även artikel 5.3 Skälig tid
Tascigil ./. Turkiet, 2009-03-03; artikel 6.1 och 3 c) ej fått juridiskt biträde hos polisen, även artikel 6.1 Part inte fått del
Colak och Tsakiridis ./. Tyskland, 2009-03-05; ej kränkning, även artikel 2 Positiva o. artikel 8 Privatliv ej kränkning
Igual Coll ./. Spanien, 2009-03-10; artikel 6.1, fälld efter överklagande utan offentlig förhandling
Böke och Kandemir ./. Turkiet, 2009-03-10;art. 6.3 c) ej fått jur.biträde hos polisen, även art.3 Våld o art. 5 Frihetsber.
Ahmet Dogan ./. Turkiet, 2009-03-10; civilperson dömd av militär domstol
Plakhteyev o Plakhteyeva ./. Ukraina, 2009-03-12; domstol har immunitet inte skattemyndigh., äv. art.1 i prot. nr 1 Beslag

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Balci ./. Turkiet, 2009-02-17; utredning, ej kränkning, 11-åring avlidit efter fall från gunga i park
Khalitova ./. Ryssland, 2009-03-05; liv och utredning, även artikel 13 i förening med artikel 2

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08, 3/08, 6/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte eller transporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 2 eller 3
Malenko ./. Ukraina, 2009-02-19; bristande sjukvård, rutinmässiga kroppsundersökningar
Gagiu ./. Rumänien, 2009-02-24; ej fått nödvändig sjukvård, artikel 2 (liv o. utredning) o. 3 (behandling), 8 Granskning, 34
Poghosyan ./. Georgien, 2009-02-24; bristande sjukvård i fängelse artikel 3 (behandling)
Ghavtadze ./. Georgien, 2009-03-03; artikel 3 (behandling) bristande sjukvård
Bychkov ./. Ryssland, 2009-03-05; artikel 3, överbelagda celler
Aleksandr Makarov ./. Ryssland, 2009-03-12; överbeläggning, otillräckl. ljus, frisk luft o. aktivitet, även art.5 Frihetsberöv.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Khristov ./. Ukraina, 2009-02-19, även artikel 1 i protokoll nr 1 Intrång
Petrini ./. Rumänien, 2009-02-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Fedorov ./. Ryssland, 2009-02-26; artikel 6.1 och 6.3, inte för att rätta till rättegångsfel utan för att få till stånd omprövning
Eugenia och Doina Duca ./. Moldavien; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kkalinichenko ./. Ryssland, 2009-03-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zakharov ./. Ryssland, 2009-03-12; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
Verein der Freunde der Christengemeinschaft m.fl. ./. Österrike, 2009-02-26; vägrad registrering, även artikel 14 Diskr.

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 1/08, 1/09 och 2/09.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 3
Ben Khemais ./. Italien, 2009-02-24; utvisning till Tunisien, även artikel 34 Enskilds klagorätt

Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 2/06, 7/06, 1/07 och 5/08

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 8
Onur ./. U K, 2009-02-17; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 11/07, 8/08 och 1/09.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Suptel ./. Ukraina, 2009-02-19; artikel 3 (behandling), även artikel 6.1 Skälig tid
Pieniak ./. Polen, 2009-02-24; artikel 3 (behandling och utredning)
Toma ./. Rumänien, 2009-02-24; artikel 3 (behandling o utredning), artikel 5.3o 4 Skälig tid, artikel 8 Privatliv
Cakir ./. Belgien, 2009-03-10; artikel 3 (behandling o utredning), även artikel 3 i förening med artikel 14
Böke och Kandemir ./. Turkiet, 2009-03-10; art.3 utredning (behandl. ej kränkning), även art.5 Frihetsber., art. 6 Rättvis
Vergelskyy ./. Ukraina, 2009-03-12; art. 3 (behandling o. utredning), även artikel 6.1 Skälig tid
Salmanoglu o. Polattas ./. Turkiet, 2009-03-17; art.3 (behandl.o.utredn) flickor16 o.19 år, "oskuldsundersökn". u. samtycke

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Ileana Lazar ./. Rumänien, 2009-02-17; ej kränkning
Dumbrava ./. Rumänien, 2009-02-17; artikel 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven i och utdragna frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
17 februari
Ancel ./. Turkiet (28514/04) ej kränkning, även artikel 8 Frågor om vårdnad. . .
Mehmet Koç ./. Turkiet (36686/07) brottmål
Akan ./. Turkiet (9574/03) även artikel 1 i protokoll nr 1
Aras ./. Turkiet (1895/05) även artikel 1 i protokoll nr 1
19 februari
Suptel ./. Ukraina (39188/04), även artikel 3 Våld från polis
Buryak ./. Ukraina (1866/04)
Mitakiy ./. Ukraina (183/06)
Voishchev ./. Ukraina (21263/04)
Voronenkov ./. Ukraina (41286/04)
24 februari
Jaanti ./. Finland (39105/05) brottmål, även artikel 13
Abramiuc ./. Rumänien (37411/02) tvistemål, även artikel 13, även artikel 6.1 Bristande verkställighet
Eösöly ./. Ungern (32069/05)
Laurenciu Popovici ./. Rumänien (30043/04)
26 februari
Lisev ./. Bulgarien (30380/03)
3 mars
Ali Kemal Ugur m.fl. ./. Turkiet (8782/02) marktvist (22 år)
Rogelj ./. Slovenien (21415/02) även artikel 13
5 mars
Jankovic ./. Kroatien (38478/05) även artikel 8 Positiva skyldigheter
Bozlar ./. Tyskland (7634/05)
10 mars
Wolnicka ./. Polen (18414/03)
Güngil ./. Turkiet (28388/03)
Martin ./. Rumänien (14466/02) ej kränkning
12 mars
Sergey Volosyuk ./. Ukraina, (1291/03)
Vergelskyy ./. Ukraina (19312/06) även artikel 13, även artikel 3 Våld från polis
Veretennikov ./. Ryssland (8363/03) arbetstvist om återinsättning på tjänst o skadestånd
Matkivska ./. Ukraina (38683/04)
Vasylyeva m.fl. ./. Ukraina (39876/05, 35532/06 o. 37715/06)
Voskoboynyk ./. Ukraina (39874/05)
Beckas ./. Grekland (24454/07)
Michailidou m.fl. ./. Grekland (21091/07)
Nikitaki m.fl. ./. Grekland (51380/07)
ARTIKEL 5.3
17 februari
Baizzi ./. Turkiet (7306/02)
24 februari
Toma ./. Rumänien (42716/02) även artikel 3 Våld från polis och artikel 8 Privatliv, även art. 5.4 se nedan
Gülbahar och Tut ./. Turkiet (24468/03)
3 mars
Hilgartner ./. Polen (37976/06)
Aba ./. Turkiet (7638/02 och 24146/04) även artikel 5.5, även artikel 6.1 Rättvis
ARTIKEL 5.4
24 februari
Toma ./. Rumänien (42716/02) även artikel 3 Våld från polis och artikel 8 Privatliv, även art. 5.3 se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens dom den 5 mars 2009 i mål 3624-08 gällande invändning om jäv.

I ett mål i Kammarrätten i Stockholm avseende överklagande av länsrätts dom i fråga om tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet beslöt kammarrätten i viss sammansättning att avslå ett yrkande om muntlig förhandling. I rätten ingick adjungerade ledamoten K från Skatteverket. I en skrivelse påtalade klaganden i målet, bolaget, det olämpliga i att K, som hade kvar sin anställning hos Skatteverket, deltog i avgörandet av mål där Skatteverket var klagandens motpart. Kammarrätten uppfattade detta som en invändning om jäv mot bl.a. K. Kammarrätten avslog jävsinvändningen. Bolaget klagade till Regeringsrätten och anförde bl.a. följande.
Tjänstledighet medför en rätt för arbetstagaren att efter tjänstledigheten återgå till samma eller likvärdiga arbetsuppgifter och anställningsvillkor som gällde vid beviljandet av tjänstledigheten. Den tjänstledige kan därmed ha ett intresse av att verka lojalt med sin arbetsgivare, även under tjänstledigheten. I ett fall som det förevarande är det därför uppenbart att det föreligger ett sådant förhållande som medför att det uppstår ett legitimt tvivel om domstolens opartiskhet, vilket medför att kravet i artikel 6.1 i Europakonventionen på opartisk rättegång inte är uppfyllt. Omständigheterna i målet är analoga med de omständigheter som förelåg i Belios mot Schweiz i vilket fall Europadomstolen konstaterade en kränkning av artikel 6.1. I det fallet underkände Europadomstolen, med hänsyn till kravet på objektiv opartiskhet, att en polistjänsteman tjänstgjorde i polisnämnd mot bakgrund av att denne sannolikt skulle komma att återgå till sina polisiära uppgifter.

Kammarrätten anförde att kraven på subjektiv och objektiv opartiskhet ansåg uppfyllda när K deltog i kammarrättens avgörande av skattemål även om hon samtidigt var tjänstledig från Skatteverket.

Regeringsrätten konstaterade att jävsbestämmelserna i rättegångsbalken skulle tillämpas och att de skulle tolkas och tillämpas i ljuset av artikel 6.1 i Europakonventionen. Regeringsrätten redogjorde för vad som Europadomstolen menar med subjektiv och objektiv opartiskhet. Vidare redovisades uttalanden i förarbetena till ändringar i rättegångsbalken i syfte att öka möjligheterna för advokater att arbeta i domstol. Regeringsrätten gjorde sedan följande bedömning. När det gällde den subjektiva sidan hade det inte framkommit något som gav anledning att ifrågasätt Ks opartiskhet. När det gällde den objektiva bedömningen noterade Regeringsrätten att det visserligen är möjligt att en enskild part i mål där Skatteverket är motpart kan känna misstro mot domstolen men frågan var om en sådan misstro i alla lägen är objektivt berättigad. Skatteverket har nyligen omorganiserats till att bli en enda rikstäckande myndighet med att stort antal olika enheter med skilda uppgifter och funktioner. Det är inte givet att den som är tjänstledig från ett arbete med folkbokföringsfrågor är jävig i ett mål om mervärdesskatt. När det inte finns en koppling mellan den adjungerade ledamotens tidigare arbete och ett aktuellt mål bör det finnas utrymme för att bedöma ledamotens och därmed domstolens opartiskhet med hänsyn till målets individuella karaktär. Det finns också skäl att bedöma domstolens sammansättning och det är inte givet att kravet på den objektiva opartiskheten är detsamma för en ensamdomare som för en av flera ledamöter i en kollegial domstol. Regeringsrätten konstaterade härefter att Ks tjänstgöring i Skatteverket avsett annan verksamhet än den som var aktuell i målet, att hon arbetat på annat håll i landet än den enhet som var motpart i aktuellt mål, att hon endast varit en av tre ledamöter och att målet senare avgjorts genom dom där K inte deltog. Mot den bakgrunden fann Regeringsrätten att det inte framkommit något som var ägnat att rubba tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sätt. Bolaget hade således inte haft fog för sin jävsinvändning. En ledamot var skiljaktig.




Senast ändrad: 2011-04-12