JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 9 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 september - den 16 oktober 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

A.A. mot Sverige, beslut 2008-09-02
Klaganden förmådde inte visa att han skulle löpa en verklig och påtaglig risk för att utsättas för behandling i strid med artikel 2 eller artikel 3, när han återsändes till hemlandet Sri Lanka. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible.

Landén mot Sverige, beslut 2008-09-02
Yrkanden avseende oriktig delgivning hade prövats slutligt i ett mål över vilket klagomålet anförts efter sexmånadersfristen och därför inte kunde tas upp till prövning. Klagomål över ett verkställighetsförfarande var i övriga delar uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade klagomålet i dess helhet för inadmissible.

Brandt mot Sverige, beslut 2008-09-16
Klagomål avseende prövning inom skälig tid kommunicerades. Till den del klagomålet hänförde sig till ett beslut från 1992 hade det anförts efter sexmånadersfristen och skulle avvisas. I den del som avsåg en skadeståndstalan var klagomålet uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible utom såvitt avsåg den kommunicerade delen.

Domar mot andra länder

Chalabi mot Frankrike, 2008-09-18
Fällande dom för uttalanden i en intervju om en persons ledning av ett religiöst samfund, när denne var misstänkt för förskingring och bedrägeri, innebar ett intrång i den intervjuades yttrandefrihet som inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde en kränkning av artikel 10.

Ahtinen mot Finland, 2008-09-23
När beslut att utan samtycke förflytta en församlingspräst till en annan församling ensidigt fattades av domkapitlet med stöd av dess i lag angivna självbestämmanderätt och domstolens praxis inte heller angav någon grund, hade den förflyttade prästen inte någon "rättighet" i den mening som avses i artikel 6.1 och det skedde därför inte någon kränkning.

K.T. mot Norge, 2008-09-25
Sedan barnavårdsmyndigheterna, efter en anmälan från en mans f.d. hustru, gjort en utredning av barnens förhållanden i mannens vård och därefter avskrivit ärendet, har en ny utredning gjorts. Mannens talan avseende den nya utredningen avvisades. Det innebar inte en oberättigad inskränkning av hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och det skedde inte någon kränkning av artikel 8. Inte heller kränktes hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

R.K. och A.K. mot U K, 2008-09-30
En tremånaders babys benbrott innebar, trots att bedömningen senare visade sig felaktig, att de nationella myndigheterna hade haft relevanta och tillräckliga skäl för att vidta skyddande åtgärder och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8. När föräldrarna saknade möjlighet att hävda att myndigheterna orsakat dem skada och begära ersättning för detta kränktes artikel 13.

Rusu mot Österrike, 2008-10-02
När en frihetsberövad person inte utan dröjsmål och på ett språk som hon förstod underrättades om skälen för frihetsberövandet kränktes artikel 5.2. När frihetsberövandet dessutom var godtyckligt kränktes även artikel 5.1 f).

Leroy mot Frankrike, 2008-10-02
Fällande dom för satirisk teckning som förhärligade attentaten den 11 september 2001 grundades på relevanta och tillräckliga skäl och innebar inte något oproportionerligt intrång i yttrandefriheten. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 10.

Barb mot Rumänien, 2008-10-07
Nationella domstolar förklarade inte varför uttalanden i en artikel utgjorde förolämpning och/eller förtal och myndigheterna lämnade inte relevanta och tillräckliga skäl för att den fällande domen skulle anses berättigad. Intrånget i den klagandes rättigheter var inte proportionerligt och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Moiseyev mot Ryssland, 2008-10-09
Skolexempel: Långvarig häktning i små dåliga utrymmen, begränsade besök, granskad korrespondens, långdraget förfarande inför en icke oberoende domstol, begränsade möjligheter att förbereda försvar medförde kränkningar av artiklarna 3, 5.3, 5.4, 6.1, 6.1 och 3 b) och c) samt 8. Däremot skedde inte någon kränkning av artikel 7.

Petrina mot Rumänien, 2008-10-14
Åtal mot journalister för att i artiklar ha förolämpat och förtalat en man genom att ange honom som samarbetsman till den tidigare säkerhetspolisen bifölls inte och mannen kunde då inte få något skadestånd. De nationella domstolarnas skäl för att frikänna journalisterna var inte tillräckliga och tog inte över skyddet för mannens rykte. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Renolde mot Frankrike, 2008-10-16
Fånge, som led av en allvarlig psykisk störning och som redan gjort ett självmordsförsök, placerades som disciplinstraff i en isoleringscell utan tillsyn av att han dagligen tog sin medicin. Han tog sitt liv i den cellen. Myndigheterna hade då inte uppfyllt sina skyldigheter att skydda en särskilt sårbar person och det skedde kränkningar av artikel 2 och artikel 3.

Domar och beslut i Grand Chamber

Korbely mot Ungern, 2008-09-19
En tidigare officer dömdes för brott mot mänskligheten på grund av att han skjutit och beordrat andra att skjuta mot civilpersoner under en revolt i Ungern 1956. Det var emellertid inte tillräckligt förutsebart att hans handlande 50 år senare skulle utgöra brott mot mänskligheten och den person som skjutits hade inte omfattas av det skydd som ges av den gemensamma artikel 3 i de tre Genèvekonventionerna från augusti 1949. Det hade därför skett en kränkning av artikel 7.

Kovacic m.fl. mot Slovenien, 2008-10-03
Frågan om ersättning för tidigare tillgodohavanden i bank i forna Jugoslavien hade lösts avseende två av de klagande genom att de fått full betalning för sina krav och den tredje klaganden hade väckt en talan som nu pågick i nationell domstol i Kroatien. Respekten för mänskliga rättigheter krävde inte en fortsatt prövning och klagomålen avskrevs därför.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea Hovrätts dom den 10 oktober 2008 i mål T 8266-05 i fråga om skadestånd.

Förvaltningsdomstolar

Migrationsdomstolens vid Länsrätten i Göteborg dom den 23 september 2008 i mål UM 1358-08 i fråga om överföring enligt Dublinförordningen.

Kammarrättens i Stockholm dom den 26 september 2008 i mål 4902-07 i fråga om bl.a. skattetillägg.

ALLMÄNT

Enligt domstolens statistik per den 31 augusti 2008 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 33 350 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 23 % i förhållande till föregående års 27 100 klagomål för motsvarande period. 866 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 3 % och 2 423 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 21 %. 17 983 klagomål har avgjorts, 1 197 genom dom, en ökning med 5 %, och 16 786 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 11 050 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 31 augusti till 94 650 mål vilket är en ökning med 19 % från den balans om 79 400 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 31 150 på avgörande i kammare och 63 500 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 31 augusti till 21 300, en minskning med 13 % från de 24 450 mål som förelåg vid årsskiftet. Enligt statistiken per den 30 september var antalet inkomna klagomål 37 550, vilket fortfarande är en ökning med 23 % i förhållande till samma period föregående år. 1091 klagomål har förklarat admissible och 2 977 har kommunicerats. 22 073 klagomål har avgjorts, 1 312 genom dom och 20 761 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 11 850 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts.  Balansen av lottade mål uppgick den 30 september till 94 800 mål. Av de lottade målen väntar 31 250 på avgörande i kammare och 63 550 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick till 21 350.

Domstolen, som bildades 1959 och som meddelade sin första dom i målet Lawless mot Irland år 1961, meddelade fram till den 1 november 1998, då protokoll nr 11 trädde i kraft och domstolen ombildades, sammanlagt under nästan 40 år, 837 domar. Tio år senare har domstolen nu, den 18 september 2008 meddelat sin 10 000:e dom, Takhayeva m.fl. mot Ryssland. Presidenten Jean-Paul Costa framhöll i samband därmed att statistiken visar vad domstolen kunnat åstadkomma sedan den ombildades och att den också visar att enskildas klagorätt i dag både är en viktig del av konventionssystemet och en grundläggande företeelse i den europeiska rättskulturen. Men mot bakgrund av det stora antalet klagomål som domstolen har att pröva och för att minska domstolens arbetsbörda är det viktigt att regeringarna, lagstiftarna och rättsväsendet i konventionsstaterna samarbetar på nationell nivå för att säkerställa de rättigheter och friheter som anges i konventionen och dess protokoll. Det är endast när sådant skydd är en verklighet på det nationella planet som det blir möjligt att förhindra sådana allvarliga kränkningar som domstolen nu har konstaterat i den 10 000:e domen.

I ett beslut den 12 augusti 2008 anmodade domstolen regeringen i UK att inte utlämna Gary McKinnon till USA före midnatt den 29 augusti 2008, så att domstolen vid första möjliga tillfälle skulle hinna ta ställning till McKinnons begäran om att tillämpa regel 39, nämligen vid sammanträde den 28 augusti. USA har begärt utlämnandet pga. att McKinnon är anklagad för datorbedrägerier och för att ha skaffat sig otillåtet tillträde till USAs militära datorsystem från sitt hem i U K. Vid sammanträde den 28 augusti 2008 beslöt domstolen att avslå McKinnons begäran. Han upplystes därför om att domstolen inte kommer att förhindra att han utlämnas.

Europaparlamentets parlamentariska församling valde den 1 oktober 2008 om Dean Spielmann som domare för Luxemburg för en period fram till den 31 oktober 2013.

Domstolen har den 6 oktober 2008 meddelat att den nu har skrivit av 176 s.k. Bug River-mål mot Polen (jfr notis i nr 1/08 och målet Broniowski, 31443/96, dom 2004-06-22). Domstolen har funnit att det nya ersättningssystemet i Polen för dessa mål uppfyllde de krav som fastställdes i Broniowski-domen. Genom avskrivningsbeslutet markeras slutet på domstolens pilotmålsförfarande i denna fråga. Eftersom det nya ersättningssystemet är effektivt har domstolen nu funnit att det inte längre är motiverat att tillämpa pilotförfarandet. Emellertid fortsätter det att komma in liknande klagomål varje månad vilket medför att domstolen tvingas fatta individuella beslut i mål där konventionsfrågan redan har lösts på nationell nivå. Domstolen utesluter därför inte att den i framtiden kan komma att avvisa sådana klagomål.

I ett beslut den 9 oktober 2008 har domstolen förklarat målet Preussische Treuhand GmbH & Co.KG A.A. ./. Polen (47550/06) för inadmissible. Klagandebolaget företrädde 23 enskilda klaganden. Målet gällde yrkanden från tyskar som före andra världskriget hade bott i de forna tyska områdena öster om Oder-Neisse linjen. Vid krigsslutet eller kort därefter hade de klagande eller deras förfäder övergett sin egendom antingen pga. att de evakuerats av nazisterna eller på grund av Röda arméns offensiv eller pga. att egendomen exproprierats av Polen. De klagande menade att Polen brutit mot internationella regler och därmed gjort sig skyldig till kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen noterade att den enligt artikel 35 inte är behöriga att pröva utan skall avvisa varje klagomål som den finner oförenligt med konventionen. Domstolen prövade därför om klagomålet var förenligt med konventionen ratio personae och fann beträffande vissa av de klagande att så inte var fallet och att den i den delen inte kunde pröva klagomålet. Domstolen prövade vidare klagomålets förenlighet med konventionen ratio temporis och fann att det i ytterligare en del var oförenligt med konventionen och skulle avvisas. Slutligen prövades förenligheten ratio materiae avseende klagomålet att Polen underlåtit att anta lagar om återlämnande, ersättning etc. Domstolen erinrade om att artikel 1 i protokoll nr 1 inte kan tolkas så att den lägger en skyldighet på konventionsstaterna att lämna tillbaka egendom som överförts på dem innan de ratificerat konventionen. Domstolen konstaterade också att Polen inte har någon skyldighet enligt den aktuella artikeln att anta en lagstiftning om återlämnande eller ersättning. Den sista delen av klagomålet var därför inte heller förenligt med konventionen och domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i sin helhet för inadmissible.

Domstolen har fram till den 10 oktober 2008 fått in över 2 700 klagomål som anhängiggjorts av sydosseter mot Georgien. Målen gäller händelser som inträffat i samband med georgiska arméns operationer i Sydossetien under augusti månad och gäller väsentligen artiklarna 2, 3, 8. 13, 14 och artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen framhåller att detta stora antal nya mål ytterligare har bidragit till den ansträngda arbetssituationen och de tunga balanserna i domstolen. Det noteras att domstolen också fått in ett klagomål från Georgien mot Ryssland med anledning av sommarens händelser.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

A.A. mot Sverige
(Ansökan nr 8594/04, beslut den 2 september 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Klaganden förmådde inte visa att han skulle löpa en verklig och påtaglig risk för att utsättas för behandling i strid med artikel 2 eller artikel 3, när han återsändes till hemlandet Sri Lanka. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible.

A kom till Sverige den 13 augusti 2003. Han ansökte två dagar senare om asyl och förhördes då en första gång. I maj 2004 höll Migrationsverket ett andra, sex timmar långt förhör med honom och han redogjorde då för sin bakgrund och sina familjeförhållanden. Han uppgav bl.a. följande. Hans far hade arbetat för Frihetspartiet i Sri Lanka, SLFP, och han blev också medlem där 1988. Samma år påbörjade han sin militärtjänstgöring. Tiden i armén var hård, eftersom han på grund av sin politiska övertygelse utsattes för fysisk och mental tortyr av medlemmar i Det förenade nationalistpartiet, UNP. I juli 1993 begärde han avsked från det militära och han lämnade armén den 1 april 1994. Därefter och fram till 2001 arbetade han för SLFP. Hans problem började i december 2001 när UNP kom till makten. Han och hans familj utsattes för hot, personligen och per telefon, av tre namngivna UNP-sympatisörer, men det var meningslöst att anmäla detta till polisen så länge UNP satt vid makten. På kvällen den 10 december 2002 kom de nämnda tre personerna till hans hus och hotade att döda honom och hans familj och att bränna ned deras hus. A flydde till sina svärföräldrar. De tre männen brände ned huset och talade om för As hustru att de skulle döda honom. Hustrun rapporterade det inträffade till polisen i ett annat distrikt där hennes far hade visst inflytande och de tre personerna greps i slutet av 2002. De släpptes emellertid mot borgen den 3 januari 2003. A höll sig gömd till den 2 juli 2003 då han lämnade landet. Migrationsverket avslog hans begäran i september 2004 med huvudsakligen följande motivering. Huvudproblemet i Sri Lanka gällde konflikten mellan regeringen och De tamilska tigrarna, LTTE. Situationen hade emellertid förbättrats sedan eldupphöröverenskommelsen 2002. A hade angripits av tre privatpersoner mot vilka ett rättsligt förfarande hade inletts. Det saknades grund för att anta att myndigheterna var ovilliga eller oförmögna att ge A skydd. A klagade till Utlänningsnämnden och åberopade nya omständigheter. Han påstod att han sedan 1994 varit en särskilt eftersökt person som skulle avlivas av LTTE. I det militära hade han arbetat som underrättelseofficer och förhörsledare och han hade uppgifter om LTTE som kunde vara farliga för organisationen. Det var alltså både UNP och LTTE som ville döda honom. Utlämningsnämnden avslog hans överklagande i december 2005. På grund av den tillfälliga ändringen i Utlänningslagen omprövades As ärende våren 2006 men Migrationsverket avslog hans ansökan om uppehållstillstånd igen. A klagade förgäves till Utlänningsnämnden. I augusti 2006 beslöt länsrätten att inhibera verkställigheten av beslutet att utvisa A i avvaktan på ett slutligt avgörande.  Senare i augusti avslog Migrationsdomstolen As överklagande och verkställigheten kunde därmed ske omgående. A begärde härefter utan framgång ytterligare omprövningar hos Migrationsverket som i ett väl motiverat beslut i maj 2007 vägrade honom uppehållstillstånd. A klagade och Migrationsdomstolen beslöt i juni 2007 att inhibera verkställigheten men avslog i mars 2008 hans överklagande. Migrationsöverdomstolen vägrade prövningstillstånd och A sändes tillbaka till Sri Lanka den 21 april 2008. - I Europadomstolen hävdade A att en utlämning till Sri Lanka skulle strida mot artiklarna 2 och 3.

Europadomstolen noterade inledningsvis att konventionsstaterna enligt väletablerad internationell rätt har rätt att själva besluta om inresa, bosättning och utvisning av utlänningar. Om det finns en välgrundad anledning att anta att en person kan komma att utsättas för behandling i strid med artikel 3 kan statens ansvar och en skyldighet att inte utvisa honom eller henne komma ifråga. Samma resonemang kan tillämpas när det gäller artikel 2. Emellertid måste den behandling som är aktuell uppnå en viss miniminivå för att falla under artikel 3. Denna artikel är tillämplig även när faran för att bli illa behandlad härrör från enskilda personer eller grupper som inte är statsanställda. Det måste emellertid visas att det finns en verklig risk och att myndigheterna inte kan undanröja risken genom att ge personen i fråga tillräckligt skydd. Domstolen har aldrig uteslutit att den allmänna situationen i ett land kan vara så våldsam att den når tröskeln för att artikel 3 skall vara tillämplig. Domstolen kan tillämpa ett sådant synsätt endast i de mest extrema fall av allmänt våld och då det finns en verklig risk för att personen skall utsättas för våld. I vissa undantagsfall, där den klagande gör gällande att han eller hon är medlem i en grupp som systematiskt utsatts för misshandel, har domstolen funnit att skyddet enligt artikel 3 träder in, när det funnits starka skäl att tro på förekomsten av våldsanvändning mot den grupp den klagande tillhör. Domstolen kräver då inte att den enskilde skall visa förekomsten av ytterligare omständigheter, eftersom skyddet enligt artikel 3 då skulle bli illusoriskt. Domstolen var medveten om att det skedde allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Sri Lanka men fann dem inte vara av sådan art att de i sig själva visade att det skulle ske någon kränkning av artikel 3 genom att A sändes tillbaka dit. Det var därför nödvändigt att pröva om As personliga situation var sådan att han riskerade en behandling i strid med de åberopade artiklarna när han återvände till hemlandet. Domstolen noterade att A vid de skilda förhören lämnat olika berättelser samt att det hot som förelegat kommit från enskilda privatpersoner och inte från staten. A hade inte visat att staten inte förmådde ge honom lämpligt skydd. A hade inte nämnt LTTE vare sig under de första förhören eller i sitt första brev till domstolen. A hade vidare utökat sin asylansökan med flera andra olika skäl, bl.a. att han skulle straffas som desertör. Domstolen fann emellertid att han inte förmått lägga fram någon bevisning till stöd för sina påståenden att han skulle löpa en verklig risk att utsättas för en behandling i strid med artikel 2 eller artikel 3. Slutligen hade A också åberopat hälsoskäl och domstolen framhöll att det endast är i särskilda undantagsfall som den då funnit artikel 3 vara tillämplig. Omständigheterna i det nu aktuella målet var dock inte sådana. A hade visserligen en kort tid varit intagen på psykiatrisk klinik och därefter haft kontakt med läkare för fortsatt medicinering. Det förhållandet att en person, för vilken det fattats ett utvisningsbeslut, uttalar ett hot om självmord innebär inte att staten måste avstå från att verkställa utvisningsbeslutet. Domstolen fann också att lämplig medicinsk behandling finns tillgänglig i Sri Lanka och det saknades anledning att tro att A inte skulle kunna få behövlig vård där. Den omständigheten att hans förhållanden i Sverige var bättre än i hemlandet var inte avgörande för tillämpligheten av artikel 3. Det hade inte visats föreligga någon välgrundad anledning att tro att A, när han återvände till Sri Lanka, skulle löpa en verklig och påtaglig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 2 eller 3. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19 (kommissionens yttrande)
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
N.A. ./. U K, dom 2008-07-17 (jfr nr 8/08)
Collins o. Akasiebie./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina o. Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Dragan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2004-10-07
Ovdienko ./. Finland, beslut 2005-05-31
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29

Landén mot Sverige
(Ansökan nr 29216/05, beslut den 2 september 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Yrkanden avseende oriktig delgivning hade prövats slutligt i ett mål över vilket klagomålet anförts efter sexmånadersfristen och därför inte kunde tas upp till prövning. Klagomål över ett verkställighetsförfarande var i övriga delar uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade klagomålet i dess helhet för inadmissible.

L drev ett entreprenadföretag som utförde grävningar och borrningar efter färskvatten och jordvärme. 1987 och 1989 köpte han två grävmaskiner vilka finansierades med lån från två kreditinstitut. Enligt köpekontrakten behöll säljaren äganderätten till fordonen under avbetalningstiden fram till dess att hela köpeskillingen hade erlagts. Enligt kontrakten uppgick räntan till 12,5 resp. 14,7 %. I juni 1991 försattes bolaget i konkurs och till följd därav krävde ett tredje kreditföretag som övertagit de tidigares krav, enligt tingsrättens beslut att få ut grävmaskinerna. Enligt L fick han ingen redovisning av vad som skulle ske med maskinerna, utan han fick senare veta att de sålts till en köpare i Nederländerna för ett pris långt under marknadsvärdet. Köpekontrakten förvärvades senare av Handelsbanken som ansökte hos kronofogdemyndigheten om betalningsföreläggande. Banken krävde 577 813 SEK och en dröjsmålsränta på 24 %. Enligt L fick han inte del av vare sig ansökan eller kronofogdens föreläggande. Den 2 december 1992 meddelade kronofogden ett betalningsföreläggande. I beslutet angavs att L inte hade bestritt bankens krav. L uppgav att han inte heller fick del av detta beslut. Det framkom emellertid att de aktuella handlingarna sänts till hans tidigare adress i Kopparberg men att han efter konkursen flyttat från den villa han hyrt där till en husvagn och därefter bott på olika platser. Han påstod att han under senare delen av 1990-talet meddelat myndigheterna att han bodde i Järfälla. I oktober 2002 fick L från ett indrivningsföretag ett krav på betalning av de 577 813 SEK jämte ränta på 1 665 726 SEK. Utan att ha fått svar från L begärde Handelsbanken verkställighet av betalningsföreläggandet från 1992. L bestred kravet och uppgav att det var helt okänt för honom och dessutom preskriberat. Kronofogden avslog Handelsbankens begäran. Banken klagade till tingsrätten. Ls advokat begärde uppgift om hur L delgivits betalningsföreläggandet och kronofogden svarade att akten förstörts eftersom tio år förflutit. Tingsrätten avslog bankens överklagande och banken klagade till Svea hovrätt. Samtidigt hade L väckt talan hos Göta hovrätt om att kronofogdemyndighetens beslut skulle upphävas pga. domvilla. Handelsbanken svarade i det målet bl.a. att betalningsföreläggandet sänts till Ls registrerade adress och att banken sänt 13 brev till honom med uppmaning att betala. Det påstods att inget av breven hade returnerats. L bemötte inte bankens yttrande. Göta hovrätt avslog Ls talan och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Genom beslut i december 2004 ändrade Svea hovrätt tingsrättens överklagade dom med stöd av förarbetena till preskriptionslagen. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i februari 2005. - I Europadomstolen klagade L över att han inte fått en rättvis rättegång i verkställighetsmålet och hävdade i huvudsak följande. Kronofogden hade meddelat betalningsföreläggandet utan att han delgivits bankens ansökan. Vidare hade kronofogden genom att förstöra akten hindrat honom från att visa att han inte fått del av de aktuella handlingarna. Svea hovrätt hade inte hållit muntlig förhandling, vilket hindrat honom från att lägga fram väsentlig bevisning. Vidare hade hovrättens lagtolkning varit orättvis. Slutligen hade Högsta domstolen genom att vägra prövningstillstånd tillåtit verkställighet av ett felaktigt betalningsföreläggande.

Europadomstolen prövade om Ls klagomål inklusive komplettering var admissible. Domstolen konstaterade att Ls talan såvitt gällde Högsta domstolens beslut att vägra prövningstillstånd över Göta hovrätts dom om domvilla hade anförts efter den föreskrivna sexmånadersfristen. Klagomålet i den delen skulle således avvisas enligt artikel 35.1 och 35.4 i konventionen. Klagomålet gällande verkställighetsmålet hade däremot anförts i tid. Domstolen erinrade emellertid först om att frågan om delgivning av handlingar prövats slutligen i målet om domvilla. Ls påståenden nu om att han inte blivit korrekt delgiven i förfarandet 1992 och om att kronofogdens akt hade förstörts kunde därför inte nu prövas av domstolen. Vidare hade L i Svea hovrätt yrkat att muntlig förhandling skulle hållas i syfte att höra honom angående delgivning av handlingarna. Han önskade dock inte att vittnen skulle höras eller att hovrätten tog upp bevisning i andra frågor. Europadomstolen framhöll igen att frågan om delgivning hade prövats i förfarandet i Göta hovrätt. Mot den bakgrunden kunde Svea hovrätt lämpligen ha avgjort sitt mål på grundval av handlingarna i akten och skriftliga yttranden. Det hade därför inte varit nödvändigt att hålla förhandling. Det fanns således sådana särskilda skäl som innebar att det var berättigat att avstå från en muntlig förhandling. Ls återstående två argument - att Svea hovrätt använt en oriktig och orättvis rättstillämpning och att Högsta domstolen vägrat prövningstillstånd och därmed tillåtit verkställighet av ett oriktigt betalningsföreläggande - gällde väsentligen de nationella domstolarnas bedömning av fakta samt deras rättstillämpning. Europadomstolen erinrade om att enligt artikel 19 är det dess uppgift att säkerställa att staterna uppfyller sina skyldigheter enligt konventionen och att det särskilt inte är dess uppgift att pröva fel som de nationella myndigheterna eller domstolarna kan ha begått när det gäller tolkningen av fakta eller rätten, om de inte innebär att de rättigheter och friheter som skyddas av konventionen har skadats. Frågor om bevisning är därför i första hand en fråga för den nationella rätten och de nationella domstolarna. Mot den bakgrunden noterade domstolen att trots att Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd så hade verkställighetsfrågan prövats i sak i två instanser, även om det skett med olika utgång.  Domstolarna hade lämnat utförliga skäl för sina beslut och det fanns inget som talade för att deras bedömningar var godtyckliga eller helt oskäliga eller att de inte respekterat kravet på opartiskhet. Domstolen fann därmed att prövningen av Ls argument avseende verkställighetsmålet inte avslöjade förekomsten av någon orättvisa i den mening som avses i artikel 6.1. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21

Brandt mot Sverige
(Ansökan nr 3458/06, beslut den 16 september 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål avseende prövning inom skälig tid kommunicerades. Till den del klagomålet hänförde sig till ett beslut från 1992 hade det anförts efter sexmånadersfristen och skulle avvisas. I den del som avsåg en skadeståndstalan var klagomålet uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible utom såvitt avsåg den kommunicerade delen.

B informerades i maj 1992 av konkursdomaren om att han inte längre kunde få uppdrag som konkursförvaltare. Detta hade uppenbarligen överenskommits under ett möte den 30 januari 1992 med konkursdomarna vid två tingsrätter och kronofogdemyndighetens chefstjänsteman. Något formellt beslut hade emellertid inte fattats som B fått del av. Mötet hade dock fått till följd att Bs namn ströks på en förteckning som tingsrätterna använde när det gällde att utse konkursförvaltare. B fick således inte längre några sådana uppdrag. Enligt B hade han varit verksam som konkursförvaltare sedan 1984 och det hade varit den huvudsakliga inkomstkällan för hans advokatbyrå. Han uppgav att när han fått kännedom om beslutet hade han försökt etablera sig i andra delar av landet men det hade varit omöjligt, troligen pga. att kronofogden lämnat uppgifter om honom. B begärde att kronofogdemyndigheten skulle ändra sin inställning och rätta till förhållandet. I ett svar i oktober 1992 upplystes B om att hans arbete ansågs överdrivet detaljerat och att han tycktes överarbeta sina uppdrag. Han ansågs därför inte lika lämplig som andra advokater att få uppdrag som konkursförvaltare. Kronofogden ändrade därmed inte sin inställning. B kontaktade också de två tingsrätterna, som efter ett möte med B upplyste honom om att de inte ändrade sin inställning. De förklarade också att den aktuella förteckningens enda syfte var att tingsrätten inte i varje enskilt fall först måste kontakta kronofogdemyndigheten innan en ny konkursförvaltare förordnades. En advokat som inte var upptagen i förteckningen kunde förordnas som konkursförvaltare men först sedan kronofogdemyndigheten hörts. B vände sig härefter till JK och klagade över överenskommelsen den 30 januari 1992. Han hoppades att ett beslut från JK skulle kunna återföra honom till förteckningen över konkursförvaltare. JK kommunicerade klagomålet med tingsrätterna och kronofogden, som svarade att B till övervägande del haft små konkurser, att han överarbetat dem och att kostnaderna därför blivit för höga. Detta visade enligt kronofogden att B saknade omdöme. JK meddelade beslut i oktober 1993 och noterade att han saknade både behörighet och kompetens att pröva frågan om B var lämplig som konkursförvaltare. Han fann vidare att beslutet den 30 januari var en nullitet eftersom en konkursförvaltare utsågs för varje enskilt fall enligt det förfarande som angavs i konkurslagen. Det fanns därför inte något formkrav för ett beslut att föra upp eller ta bort en persons namn från en lista. JK var emellertid förvånad över att två tingsrätter och kronofogden kommit överens om att B inte skulle få några fler förordnanden som konkursförvaltare, eftersom det skulle avgöras från fall till fall med det aktuella målet som underlag. Han ansåg också att B borde ha hörts eller åtminstone kontaktats av kronofogdemyndigheten angående sin lämplighet som konkursförvaltare innan "beslutet" fattades. B borde också ha upplysts om överenskommelsen omedelbart. JK lät därmed saken bero. Eftersom B inte fick några nya uppdrag begärde han hos JK att staten skulle betala honom ersättning med 4,75 miljoner SEK. JK avslog hans ansökan med motiveringen att den kritik han framfört inte hänförde sig till ett konkret fall. Dessutom kunde den överenskommelse som träffats mellan tingsrätterna och kronofogden inte anses ha skett i myndighetsutövning, varför staten inte var ansvarig för Bs ekonomiska förluster. I december 1994 väckte B en skadeståndstalan mot staten i hovrätten, som den 1 juli 1998 i en mellandom fann att staten inte var ansvarig för skada som orsakats B. Denne klagade till Högsta domstolen som fastställde hovrättens mellandom och visade målet åter till hovrätten för slutligt avgörande. Hovrätten meddelade dom i december 2001 och den domen fastställdes av Högsta domstolen i juli 2005. - I Europadomstolen klagade B över att han inte fått en rättvis och offentlig prövning av en oberoende domstol av "beslutet" den 30 januari 1992 att han inte längre skulle förordnas som konkursförvaltare. "Beslutet" hade inte heller avkunnats offentligt. Vidare klagade han över att skadeståndsmålet inte avgjorts inom skälig tid. Han åberopade i den delen artikel 6.1. Till sist klagade han över att han förlorat sin advokatbyrå och varje möjlighet att få inkomster på grund av "beslutet" i januari 1992. Han åberopade i den delen artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att den inte på grund av handlingarna i akten kunde pröva klagomålet avseende prövning inom skälig tid och att målet därför i den delen skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen noterade härefter att B klagade över omständigheterna kring beslutet i januari 1992 och det sätt på vilket överenskommelsen träffats. Domstolen konstaterade att B gett in sitt klagomål till domstolen den 13 januari 2006 eller nära 14 år efter det att de händelser han klagade över hade inträffat. Denna del av klagomålet måste därför avvisas eftersom sexmånadersfristen inte har iakttagits. B hade vidare klagat över att han förlorat sin enda inkomstmöjlighet genom beslutet i januari 1992. Domstolen noterade att i skadeståndsmålet hade både hovrätten och Högsta domstolen funnit att det inte visats något sådant uppsåt eller vårdslöshet som kunde medföra skadeståndsansvar för staten. Det hade inte heller funnits något hinder för B att fortsätta sin verksamhet inom andra rättsområden. Dessutom hade B möjligheten att begära att i enskilda fall bli förordnad som konkursförvaltare. Mot denna bakgrund fanns det inget som visade att det skett någon kränkning av Bs egendomsrättigheter. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen beslöt därför enhälligt att kommunicera klagomålet avseende prövning inom skälig tid med regeringen och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Chalabi mot Frankrike
(Ansöklan nr 35916/04, dom den 18 september 2008)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för uttalanden i en intervju om en persons ledning av ett religiöst samfund, när denne var misstänkt för förskingring och bedrägeri, innebar ett intrång i den intervjuades yttrandefrihet som inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

C fälldes för förtal till följd av en artikel som i november 2001 publicerades i lokal tidskrift, "Lyon Mag", med titeln "Chefsmuftin tvingas avgå". Artikeln innehöll en intervju med C som tidigare varit ledamot i styrelsen för den Höga Moskén i Lyon. I artikeln förklarade han omständigheterna kring imamens avgång och kritiserade K som var direktör för den Höga Moskén och särskilt dennes administrativa och finansiella ledning av moskén samt hur han utövade sin religion och hans religionskunskaper. K stämde C, tidningens utgivare och tidningen för förtal. I maj 2003 fann appellationsdomstolen i Lyon att åtalet preskriberats enligt en amnesti men att, när det gällde civilmålet, ett av Cs uttalanden innebar en offentlig kränkning av K. C hade bl.a. uttalat följande: "Hur lyckades K bli utnämnd till ledare för moskén? Eftersom det passade alla och särskilt politikerna, som var fullt medvetna om att Ks ledning var riskabel. Men han skulle inte ställa till med något, han bryr sig inte ett dugg om religionen och han vet inte heller något om den. Det råder emellertid frid i moskén och under rådande förhållanden är det lugnande för alla." Appellationsdomstolen förklarade att C och tidningens utgivare var ansvariga för den skada som K lidit och de ålades att solidariskt betala skadestånd och Ks kostnader. Tidningen ålades att betala böter. - I Europadomstolen klagade C över att den fällande domen kränkte artikel 10.

Europadomstolen noterade att den centrala fråga som väckts i artikeln handlade om moskéns ledning och finanser och att frågan vid den aktuella tidpunkten var kontroversiell, att den eldades på av imamens avgång, vilken blivit mycket omskriven i regional och nationell press. Domstolen fann att finansieringen och ledningen av varje typ av gudstjänstlokal var frågor av allmänt intresse för medlemmarna i det berörda religiösa samfundet och i samhället i sin helhet. Domstolen påpekade att K var en offentlig person på grund av sina uppgifter. Som direktör och ledare för den Höga Moskén i Lyon representerade han den muslimska församlingen i Lyonregionen och han utsatte sig därför för att bli kritiserad för det sätt på vilket han fullgjorde sina uppgifter. Med hänsyn till den ton som hållits i intervjun och det sammanhang där de aktuella uttalandena gjorts fann domstolen att de var att betrakta som värdeomdömen snarare än påstående om rena fakta. Till skillnad från appellationsdomstolen fann domstolen att den mängd handlingar som företetts visade att artikeln inte helt saknade faktiskt underlag. Vidare hade K varit föremål för utredning pga. misstanke om förskingring och bedrägeri och det rättsliga förfarandet hade pågått vid den aktuella tidpunkten. Även om en person med hänsyn till oskuldspresumtionen inte kunde anses skyldig så hade det funnits en faktisk grund för det förevarande målet. Domstolen fann att de aktuella uttalandena i sig inte innehöll några uppenbart kränkande ordalag som kunde berättiga begränsningen av författarens yttrandefrihet. Domstolen fann att det språk som använts inte heller kunde anses överdrivet. Sammanfattningsvis fann domstolen att den fällande domen mot C hade inneburit ett oproportionerligt intrång i hans rätt till yttrandefrihet och att det inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Maestri ./. Italien, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Lindon, Otchakovsky-Laurens o. July ./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr10/07)
Desjardin ./. Frankrike, dom 2007-11-22
Paturel ./. Frankrike, dom 2005-12-22 (jfr nr 1/06)
Mamère ./. Frankrike, dom 2006-11-07 (jfr nr 10/06)
Brasilier ./. Frankrike, dom 2006-04-11 (jfr nr 4/06)

Ahtinen mot Finland
(Ansökan nr 48907/99, dom den 23 september 2008)
Domen finns endast på engelska.

När beslut att utan samtycke förflytta en församlingspräst till en annan församling ensidigt fattades av domkapitlet med stöd av dess i lag angivna självbestämmanderätt och domstolens praxis inte heller angav någon grund, hade den förflyttade prästen inte någon "rättighet" i den mening som avses i artikel 6.1 och det skedde därför inte någon kränkning.

A är en finsk medborgare bosatt i Rovaniemi där han var verksam som församlingspräst i den evangeliska lutheranska kyrkan under mer än tio år. A förflyttades, utan att han samtyckt till det, i november 1998 till en annan församling 100 km längre bort. A hade när han överklagade beslutet inte heller hörts om de egentliga skälen för förflyttningen. - I Europadomstolen klagade A över att han inte fått tillgång till domstolsprövning och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning endast gäller avseende civila rättigheter och skyldigheter som åtminstone kan hävdas vara erkända i den nationella lagstiftningen. Domstolen noterade att enligt finsk lag hade den evangeliska lutheranska kyrkan rätt att sköta sina egna affärer och särskilt kunde den självständigt besluta i frågor om bl.a. tillsättning av präster och bestämma om hur länge de skulle utöva sina tjänster. När han gick med på att tjänstgöra som församlingspräst hade A också åtagit sig att följa kyrkans regler. Beslutet att förflytta A hade ensidigt fattats av domkapitlet och dess beslut kunde inte överklagas i ordinarie ordning. Möjligheten att med framgång klaga i extraordinär ordning hos Högsta förvaltningsdomstolen för att få beslutet upphävt var beroende av det villkoret att det fanns "berättigade skäl för ett sådant beslut". Så var inte fallet och ett beslut att förflytta en församlingspräst låg helt inom domkapitlets egen bestämmanderätt, ett förhållande som talade starkt emot att det förelåg en "rättighet".  Domstolen erinrade om att den redan i ett tidigare mål hade funnit att rättsliga avgöranden av sådana frågor som en prästs fortsatta tjänstgöring skulle strida mot principen om självbestämmande och oberoende som bl.a. garanteras i Stadgan om grundläggande rättigheter och friheter. Det fanns därför inte någon grund vare sig enligt den nationella rätten eller i domstolens egen praxis för att finna att A hade en "rättighet" i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Roche ./. U K, dom (GC) 2005-10-19 (jfr nr 10/05)
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
De Moor ./. Belgien, dom 1994-06-23
Duda o. Dudová ./.  Tjeckien, beslut 2001-01-30

K.T. mot Norge
(Ansökan nr 26664/03, dom den 25 september 2008)
Domen finns endast på engelska.

Sedan barnavårdsmyndigheterna, efter en anmälan från en mans f.d. hustru, gjort en utredning av barnens förhållanden i mannens vård och därefter avskrivit ärendet, har en ny utredning gjorts. Mannens talan avseende den nya utredningen avvisades. Det innebar inte en oberättigad inskränkning av hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och det skedde inte någon kränkning av artikel 8. Inte heller kränktes hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

K är norsk medborgare bosatt i Stavanger. Han har handikappension pga. ADHD och är aktiv som fotbolls- och ishockeytränare. Han medicinerade för ADHD och för en tidigare ryggskada. Sedan hans f.d. hustru, J, i juli 2001 lämnat familjen och flyttat till Finland har K haft hand om parets två söner, födda 1994 resp. 1996. J försökte interimistiskt få vårdnaden om sönerna med motiveringen att K hade misshandlat henne och att han överkonsumerade läkemedel. Hennes begäran avslogs emellertid, först av Stavanger byrett och sedan av Gulatings lagmansrett. Härefter träffade parterna ett avtal om att K skulle svara för sönernas omvårdnad. Samtidigt gjorde J en anmälan mot K hos polisen och påstod att han angripit henne och hotat henne. Polisen biföll hennes begäran om besöksförbud och förbud för K att ringa henne men sedan man hört K avslogs hennes klagomål och förbuden hävdes. J gjorde emellertid även en anmälan om att K missbrukade berusande ämnen och att barnen löpte en risk hos honom till barnavårdstjänsten, som öppnade en första utredning. Denna lades dock ned den 17 december 2001. Den 25 december gjorde Js systers pojkvän en anmälan om att J vid ett telefonsamtal hade uppfattat K som berusad och att barnen därför var i fara. Barnavårdstjänsten gjorde omedelbart ett besök hos K men gick efter tio minuter utan att ha kunna upptäcka några som helst tecken på berusning hos honom. I rapporten över utredningen noterades att Ks läkare ansåg att hans läkemedelskonsumtion var för hög. K ville emellertid på inrådan av sin advokat inte bemöta detta. Det konstaterades att barnen inte levde under sådana förhållanden som kunde utgöra grund för tvångsomhändertagande men att deras situation hade blivit osäker pga. föräldrarnas konflikt. Vidare noterades att mamman, som beskrevs som påstridig, ansågs använda barnavårdstjänsten i sitt "krig" mot K till pojkarnas nackdel. Med anledning av en ny anmälan i februari 2002 från en polisman öppnades en ny utredning av barnens förhållanden. Ytterligare tre anmälningar inkom, varav två anonyma. Alla handlade om att K vid olika tillfällen varit berusad. Anmälningarna kommunicerades med Ks advokat som förklarade att K inte varit berusad utan att han svimmat eftersom han mådde dåligt pga. att han inte ätit och pga. den press han var utsatt för genom utredningarna. Enligt K, som inte ville medverka i utredningen måste anklagelserna mot honom ha haft sitt ursprung hos personer i hans f.d. hustrus omgivning och utgjorde ett led i hennes kamp att få vårdnaden om sönerna. Utredningen avslutades med en rapport daterad den 18 juli 2002 vari framhölls barnavårdstjänstens oro för att K kunde missbruka berusande ämnen och osäkerhet om hur Ks ADHD-diagnos påverkade hans förmåga att ta hand om barnen och ge dem en tillräckligt god uppfostran. Man rekommenderade stödåtgärder och en ny utvärdering efter sex månader. Åtgärderna innebar bl.a. en stödfamilj för barnen. K bestred bedömningarna och hävdade att de inte grundats på några oannonserade besök i hans hem och inte heller på uppgifter från hans läkare utan på indicier insamlade utanför hemmet. Under tiden hade K väckt en talan i Stavanger byrett och yrkat att det skulle fastställas att det saknades laglig grund för utredningen. Byretten avvisade talan och förklarade att det inte var möjligt att föra en sådan talan. Sedan K överklagat fastställdes beslutet av Gulatings lagmansrett. En oenig Høyesterett fastställde, efter att ha hållit muntlig förhandling, lagmansrettens beslut. - I Europadomstolen klagade K över att barnavårdstjänstens utredningar, trots att det vid den första utredningen hade konstaterats att hans f.d. hustrus anklagelser var grundlösa, hade inneburit ett oberättigat intrång i hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8. Han åberopade vidare artiklarna 6 och 13 och hävdade att han vägrats tillgång till domstolsprövning och ett effektivt rättsmedel.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att den andra utredningen inneburit ett intrång i Ks rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och fann inte anledning att i den delen göra någon annan bedömning än parterna. K hade emellertid ifrågasatt om åtgärden var berättigad enligt andra punkten i artikel 8. Domstolen fann inte anledning att ifrågasätta att utredningen hade stöd i den nationella lagstiftningen och inte heller att den andra utredningen företagits i syfte att skydda barnens bästa. När det gällde frågan om utredningen varit "nödvändig", noterades att den föll inom ramen för sådana åtgärder som artikel 19 i FNs barnkonvention anvisar för att förhindra övergrepp och försummelser beträffande barn. Den andra utredningen skulle ses i ljuset av den första där det framhölls att barnen påverkades negativt av föräldrarnas konflikt. Anledningen till den andra utredningen var nya rapporter om att K haft svårt att stå på benen och att han varit berusad. Dessa anmälningar hade kommunicerats med K. Det förhållandet att en utredning grundas på samma slags påståenden som bedömts i en tidigare utredning kunde inte i sig berättiga att man bortsåg från de nya anmälningarna. Mot den bakgrunden fann domstolen att de nationella myndigheternas beslut att inleda en ny utredning av barnens situation hos K haft stöd av relevanta och tillräckliga skäl. Att deras bedömning var riktig visades av det som konstaterades i den andra utredningsrapporten. Domstolen kunde inte finna något som talade för att myndigheterna gått utöver det vida utrymme de haft för sina bedömningar. Myndigheterna hade också upprätthållit en rimlig jämvikt mellan Ks och barnens intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

K hade vidare hävdat att det summariska förfarandet i de nationella underinstanserna hade inneburit att han vägrats tillgång till domstolsprövning. Domstolen förde ett resonemang om vad som avses med en "civil rättighet" och ett "välgrundat yrkande" men fann mot bakgrund av den bedömning den sedan gjorde att det inte var nödvändigt att närmare gå in härpå.  Härefter erinrades om att rätten till domstolsprövning inte är absolut utan kan inskränkas. Dock får inte själva kärnan i rättigheten skadas. Domstolen fann att de inskränkningar som gjorts i Ks rätt att fåtillgång till domstolsprövning grundades på en bestämmelse i lagen och hade skett i intresset av att säkerställa en riktig rättsskipning. Om föräldrar skulle ha rätt att väcka talan avseende en utredning om hans eller hennes omvårdnad om ett barn kunde det lätt underminera barnavårdstjänstens möjlighet att fullgöra sin uppgift på ett effektivt sätt. En sådan rätt skulle därför vara till nackdel för barn som levde under oacceptabla förhållanden. Beslutet att begränsa Ks rätt att få tillgång till domstolsprövning hade därför en rimlig grund. Domstolen noterade dessutom att medan underinstanserna avvisade Ks talan summariskt utan sakprövning så hade Høyesterett gett honom en sådan prövning. K hade även klagat över att han inte kunnat förhöra vittnen i Høyesterett. Han hade emellertid inte använt sig av möjligheten att begära att vittnen skulle höras i underinstanserna. Hade han gjort det hade den bevisningen ingått i även Høyesteretts material. Mot denna bakgrund kunde avvisningsbesluten inte anses ha skadat själva kärnan i hans rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

Skiljaktig mening

Den österrikiska domaren Steiner var skiljaktig och ansåg i huvudsak att frågan om en tvist föreligger eller ej inte kan grundas på om personen i fråga har påverkats negativt. I så fall skulle förekomsten av en "rättighet" villkoras av utgången av tvisten. I målet förelåg en potentiell tvist om en fars rättighet att fortsatt få ha vårdnaden om sina barn vilken tillerkänts honom genom ett rättsligt avtal. Det kan därför inte ifrågasättas att det föreligger en "rättighet" som också tydligt är "civil". Det hade därför legat i Ks intresse att en domstol prövat skälen för utredningarna, deras innehåll och det sätt på vilket de utförts. Detta var inte möjligt eftersom domstolarna vägrade göra en sådan prövning. En prövning i Høyesterett kan inte ersätta en särskild omprövning i sakfrågan.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
M.S. ./. Sverige, dom 1997-08-27
Anne-Marie Andersson ./. Sverige, beslut 1995-05-22
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
Artikel 6.1 - tillämplighet
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19
Anne-Marie Andersson ./. Sverige, dom 1997-08-27
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
McElhinney ./. Irland, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
M.S. ./. Sverige, dom 1997-08-27
Artikel 6.1 - förenlighet
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21
Fischer ./.  Österrike, dom 1995-04-26
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

R.K. och A.K. mot U K
(Ansökan nr 38000/05, dom den 30 september 2008)
Domen finns endast på engelska.

En tremånaders babys benbrott innebar, trots att bedömningen senare visade sig felaktig, att de nationella myndigheterna hade haft relevanta och tillräckliga skäl för att vidta skyddande åtgärder och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8. När föräldrarna saknade möjlighet att hävda att myndigheterna orsakat dem skada och begära ersättning för detta kränktes artikel 13.

R och A är gifta och har en dotter, M, som är född i juli 1998. I september 1998 fördes M till sjukhus med ett brutet lårben. Läkarna konstaterade att skadan inte orsakats av en olyckshändelse. M omhändertogs och placerades hos en moster och föräldrarna fick besöka henne under övervakning. I mars 1999 fick M en andra skada under tiden i mosterns vård och det konstaterades då att hon led av en form av benskörhet. Hon fick återvända hem till föräldrarna i april 1999. Det noterades att alla experter var eniga om att den bevisning som varit tillgänglig för domstolen vid tidpunkten för beslutet om omhändertagande var så komplett som den då kunde vara och att en diagnos på benskörhet inte hade varit möjlig att ställa vid tiden för den första skadan. Alla i det lokala samhället var medvetna om att familjen varit misstänkt för att ha skadat M och de hade varit chockade och utskämda. Rykten hade t.o.m. spritt sig till Pakistan om att A hade suttit i fängelse. Rs och As förhållande till M och till mormodern påverkades kraftigt och bröts till följd av det inträffade. Föräldrarna väckte talan mot sjukhuset och den konsulterade barnläkaren för vårdslöshet och för att ha kränkt deras rättigheter enligt artikel 8 men utan framgång. - I Europadomstolen klagade R och A över att deras rätt till respekt för sitt familjeliv hade kränkts genom omhändertagandet av dottern, att deras rätt till moralisk och fysisk integritet i privatlivet hade kränkts, att deras rätt till ett gott rykte hade kränkts vilket påverkat deras rätt att etablera och utveckla relationer med andra samt att de fråntagits rätten att få rättsligt skydd i förfarandet så att deras rättigheter skulle kunna tillvaratas. De åberopade artikel 8 och artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att det tillfälliga omhändertagandebeslutet hade inneburit ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv. Intrånget hade haft stöd i lag och skett i det legitima syftet att skydda M. I själva verket hade myndigheterna, de medicinska och de sociala, en skyldighet att skydda barn och de kunde inte ställas till ansvar varje gång det fanns en verklig och rimlig oro för barns säkerhet i sina familjer som senare visade sig vara en missbedömning. Domstolen konstaterade att M, en tremånaders baby, hade drabbats av ett allvarligt och oförklarligt benbrott och att de sociala och medicinska myndigheterna inte kunde anklagas för att inte omedelbart ha diagnostiserat benskörhetssjukdomen, som var ett mycket sällsynt och svårt tillstånd att diagnostisera hos små barn. Dessutom hade barnet placerats hos en nära släkting i närheten av föräldrarnas hem så att de lätt och ofta kunde besöka henne. Så snart den andra skadan inträffat utanför föräldrarnas vård hade ytterligare provtagningar skett och inom några veckor har M fått återvända hem. Domstolen fann att de nationella myndigheterna hade haft relevanta och tillräckliga skäl för att vidta skyddande åtgärder, vilka med hänsyn till omständigheterna hade varit proportionerliga och som hade tagit vederbörlig och lämplig hänsyn till föräldrarnas intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen fann emellertid att föräldrarna borde ha haft tillgång till ett medel för att hävda att den lokala myndighetens handläggning av ärendet hade orsakat dem skada och för att kunna begära ersättning. Det hade vid den aktuella tidpunkten dock inte funnits någon sådan möjlighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Artikel 13
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

Rusu mot Österrike
(Ansökan nr 34082/02, dom den 2 oktober 2008)
Domen finns endast på engelska.

När en frihetsberövad person inte utan dröjsmål och på ett språk som hon förstod underrättades om skälen för frihetsberövandet kränktes artikel 5.2. När frihetsberövandet dessutom var godtyckligt kränktes även artikel 5.1 f).

R, som är rumänsk medborgare och som på grund av att hennes pass blivit stulet reste utan giltiga resehandlingar och skickades därför den 25 februari 2002 tillbaka till Österrike av den ungerska gränspolisen. Hon greps där i avvaktan på utlämning. I beslutet om frihetsberövande noterades att R olagligen rest in i Österrike, att hon saknade medel för att stanna i Österrike och att hon, om hon frigavs, kunde tänkas fly. Beslutet delgavs R på tyska tillsammans med två informationsblad på rumänska. Den 7 mars 2002 översatte en tolk beslutet från den 25 februari till rumänska i hennes närvaro i syfte att ett beslut om utlämning skulle utfärdas. R sändes tillbaka till Rumänien med tåg den 22 mars 2002. - I Europadomstolen klagade R över att hon olagligen berövats friheten och över att hon inte utan dröjsmål och på ett språk som hon förstod hade underrättats om skälen för frihetsberövandet. Hon åberopade artikel 5.1 och 2.

Europadomstolen noterade att de informationsblad som R fått del av inte hade innehållit några särskilda faktiska upplysningar om hennes frihetsberövande och att de hänvisat till en gammal utlänningslag. Det var först tio dagar senare som R hade upplysts om skälen och de rätta rättsliga grunderna för frihetsberövande när beslutet från den 25 februari hade översatts av en tolk. Den information som R hade fått om skälen för frihetsberövandet hade således inte varit tillräcklig och hon hade inte fått den utan dröjsmål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.2.

Domstolen fann det vidare vara slående att de österrikiska myndigheterna inte hade tagit någon notis om Rs situation. Hon hade uppenbarligen inte avsett att stanna olagligen i Österrike eller att undgå ett utlämningsförfarande. Domstolen erinrade om att ett frihetsberövande av en person var en så allvarlig åtgärd som skulle vara godtycklig om den inte kunde vara berättigad som en sista utväg. Domstolen konstaterade att det funnits ett visst godtycke i frihetsberövandet av R. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.1 f).

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.2
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05)
Saadi ./. U K, dom (GC) 2008-001-29 (jfr nr 2/08)
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Artikel 5.1
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Saadi ./. U K, dom (GC) 2008-001-29 (jfr nr 2/08)
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20
Wioch v. Polen, dom 2000-10-19

Leroy mot Frankrike
(Ansökan nr 36109/03, dom den 2 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för satirisk teckning som förhärligade attentaten den 11 september 2001 grundades på relevanta och tillräckliga skäl och innebar inte något oproportionerligt intrång i yttrandefriheten. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 10.

L är fransk medborgare och bosatt i Bayonne. Han är serietecknare och arbetar för olika lokala publikationer, bl.a. veckotidningen Ekaitza. Den 11 september 2001 gav L in en teckning som visade attacken mot de två tornen på World Trade Center med en bildtext som gjorde parodi på en reklamslogan för ett välkänt märke: "Vi har alla drömt om det. . . Hamas gjorde det." Teckningen publicerades i tidningen den 13 september 2001. I det följande numret publicerades utdrag från brev och e-post som tidningen fått som en reaktion på teckningen. Allmänne åklagaren väckte på grund av publiceringen åtal mot L och tidningens utgivare och anklagade dem för medverkan till att stödja terrorism och för att stödja terrorism. De dömdes i enlighet med dessa anklagelser i januari 2002 och ålades att betala böter med 1 500 EUR vardera samt att på egen bekostnad publicera domen i Ekaitza och två andra tidningar. Appellationsdomstolen fastställde domen och fann bl.a. att "genom att göra en direkt hänvisning till de massiva angreppen på Manhattan, genom att hänföra dessa angrepp till en välkänd terroristorganisation, genom att idealisera detta dödliga projekt genom användningen av ord som "att drömma" och därigenom otvetydigt lovorda dödandet hade tecknaren berättigat användandet av terrorism, identifierat sig själv genom användande av ordet "vi" med denna förstörelse, som framställdes som höjden av en dröm och slutligen indirekt uppmuntrat de potentiella läsarna att göra en positiv värdering av genomförandet av en brottslig handling." Kassationsdomstolen avslog Ls överklagande i huvudsak. - I Europadomstolen klagade L över den fällande domen och åberopade artikel 10. Han klagade också över att förfarandet i kassationsdomstolen inte varit rättvis och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att den fällande domen innebar ett intrång i Ls rätt till yttrandefrihet. Intrånget hade stöd i den franska lagen och hade haft flera legitima syften, nämligen upprätthållande av allmän säkerhet och förhindrande av oordning och brott. Därmed återstod att pröva om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen noterade att de tragiska händelserna den 11 september 2001, som var ursprunget till det ifrågasatta yttrandet, hade orsakat ett världsomfattande kaos och att de frågor som väckts då var föremål för en diskussion av allmänt intresse. L hade klagat över att de franska domstolarna inte velat godta hans verkliga avsikt, vilken styrdes av politiska och aktivistiska uttryck, nämligen att han ville ge uttryck för sin antiamerikanska uppfattning genom en satirisk bild och illustrera den amerikanska imperialismens sammanbrott. Europadomstolen fann emellertid att teckningen inte begränsade sig till att kritisera amerikansk imperialism utan stödde och förhärligade dennas våldsamma sönderfall. I det avseendet grundade domstolen sin bedömning på den bildtext som hörde till teckningen och noterade att L hade gett uttryck för sitt moraliska stöd för dem som kunde antas vara skyldiga till angreppen den 11 september 2001. Genom sitt språkval hade L uppskattande kommenterat de våldsamma illgärningarna mot tusentals civila och förringat offrens värdighet. Även om de nationella domstolarna inte hade tagit Ls avsikter i beaktande hade de prövat om sambandet mellan målet och det allmänna intresset berättigade en tänkbar användning av överdrift och provokation. L hade gett in sin teckning samma dag som angreppen skedde och den publicerades två dagar senare utan att L vidtagit några försiktighetsåtgärder när det gällde det språk han använt. Enligt domstolens uppfattning var det förhållandet att teckningen publicerades endast två dagar efter angreppen ägnat att förstärka Ls ansvar för sin redogörelse och sitt stöd för en tragisk händelse oavsett om man bedömde teckningen ur ett artistiskt eller ett journalistiskt perspektiv. Man kunde dessutom inte bortse från den inverkan Ls yttrande kunde ha i ett politiskt känsligt område, nämligen Baskien. Trots tidningens begränsade spridning hade publiceringen av teckningen framkallat en viss allmän reaktion som kunde orsaka våldsamheter och medföra en tänkbar inverkan på den allmänna ordningen i regionen. De nationella domstolarnas skäl för att fälla L hade mot den bakgrunden varit relevanta och tillräckliga. Med hänsyn också till det relativt lindriga bötesstraffet och det sammanhang i vilken teckningen hade publicerats hade det intrång som skett i Ls rätt till yttrandefrihet inte varit oproportionerligt i förhållande till sitt syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10. Domstolen fann också med stöd av sin fasta praxis att det skett en kränkning av artikel 6.1 genom att L inte fått del av den rapporterande domarens rapport i kassationsdomstolen.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Lawless ./. Irland, dom 1961-07-01
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24
Norwood ./. U K, beslut 2004-11-15
Ivanov ./. Ryssland, beslut 2007-02-20
Kern ./. Tyskland, beslut 2007-05-29
Artikel 8 i sak
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Karatas ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Vereinigung Bildender Künstler ./. Österrike, dom 2007-01-25
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Sürek o. Özdemir ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Yalcin Küçük ./. Turkiet (nr 3), dom 2006-03-02
Halis Dogan ./. Turkiet, dom 2006-02-07
Gaweda ./. Polen, dom 2002-03-14 (jfr nr 4/04)

Barb mot Rumänien
(Ansökan nr 5945/03, dom den 7 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

Nationella domstolar förklarade inte varför uttalanden i en artikel utgjorde förolämpning och/eller förtal och myndigheterna lämnade inte relevanta och tillräckliga skäl för att den fällande domen skulle anses berättigad. Intrånget i den klagandes rättigheter var inte proportionerligt och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

B är journalist och den 25 november 1999 publicerades i en rikstidning en artikel om stora svindlerier med undertiteln ung. "Presidenten för Tyskarnas forum, PD, lovade 700 arbeten i Tyskland helt utan laglig grund; 700 personer har redan blivit lurade." PD anmälde B för förtal och i juli 2000 fann tingsrätten B skyldig till förolämpning och förtal. B dömdes till böter villkorligt och ålades att betala skadestånd till PD. Denna dom upphävdes delvis och B frikändes när det gällde åtalet för förtal. Böterna för förolämpning fastställdes. I domen noterades bl.a. följande. I sin artikel hade B visat att PD kontaktat ett antal rumänska och tyska institutioner och privata företag för att rumänska arbetare skulle kunna rekryteras till arbeten i Tyskland. Han hade också organiserat utbildning i tyska språket för arbetssökande och tagit ut en undervisningsavgift av dem. PD hade tagit kontakt med tyska representanter för att finna arbeten för deltagarna och hade hoppats på att den behövliga lagstiftningen skulle antas innan de arbetssökande hade avslutat sina språkstudier. PD hade således handlat i god tro. I artikeln hade B kalkylerat att PD fått in 300 miljoner rumänska lei för 700 personer som lurats att delta men i själva verket hade endast 244 personer deltagit i undervisningen. Rubriken och innehållet i artikeln bedömda mot bakgrund av innehållet i akten innebar en förolämpning. - I Europadomstolen klagade B över den fällande domen och åberopade artikel 10.

Europadomstolen noterade att den ifrågavarande artikeln rörde frågor som var av allmänt intresse och särskilt för det rumänska samhället, nämligen arbetslösheten, möjligheterna att få arbeten utomlands och påstådd korruption i förvaltningen. Domstolen noterade vidare att Bs uttalanden inte gällde PDs privatliv utan snarare hans handlande på de nämnda områdena. Dessutom konstaterades att de av PDs  åtgärder som B hade kritiserat och som lett till den fällande domen hade varit strikt begränsade till dessa frågor av allmänt intresse. Domstolen fann att Bs uttalanden innebar faktiska påståenden eller värdeomdömen och att de fakta som rapporterades inte hade saknat en tillräcklig faktisk grund, bortsett från antalet personer som deltagit i de kurser som PD anordnat. Detta misstag kunde emellertid inte i sig leda till slutsatsen att B hade haft ont uppsåt och det hade de nationella domstolarna inte heller funnit. Domstolen noterade vidare att de nationella domstolarna inte hade förklarat varför Bs uttalanden innebar något av eller båda de brott som var i fråga utan att de endast hade redogjort för omständigheterna och sedan direkt dragit slutsatsen att B var skyldig. De ordalag som B hade använt i sin artikel hade inte heller ansetts uppenbart kränkande vare sig av PD eller av de nationella domstolarna. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att Bs handlande sett i sin helhet inte visade att han haft onda avsikter och att hans uttalanden hade rymts inom den godtagbara omfattningen av överdrift och provokation. Den fällande domen mot B hade därför inte varit proportionerlig till det legitima mål som skulle uppnås och de nationella myndigheterna hade inte lämnat några relevanta eller tillräckliga skäl för att domen skulle anses berättigad. Intrånget i Bs rättigheter hade därför inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Sabou o. Pircalab ./. Rumänien, dom 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Boldea ./. Rumänien, dom 2007-02-15
Guja ./. Moldavien, dom (GC) 2008-02-12 (jfr nr 2/08)
Mamère ./. Frankrike, dom 2006-11-07 (jfr nr 10/06)
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Stângu o. Scutelnicu ./. Rumänien, dom 2006-01-31
Ivanciuc ./. Rumänien, beslut 2005-09-08
Titei ./. Rumänien, beslut 2006-05-23

Moiseyev mot Ryssland
(Ansökan nr 62936/00, dom den 9 oktober 2008)
Domen finns endast på engelska.

Skolexempel: Långvarig häktning i små dåliga utrymmen, begränsade besök, granskad korrespondens, långdraget förfarande inför en icke oberoende domstol, begränsade möjligheter att förbereda försvar medförde kränkningar av artiklarna 3, 5.3, 5.4, 6.1, 6.1 och 3 b) och c) samt 8. Däremot skedde inte någon kränkning av artikel 7.

M är rysk medborgare och bosatt i Moskva. Han arresterades i juli 1998 och anklagades för att ha avslöjat hemliga uppgifter för en sydkoreansk underrättelseagent och åtalades för förräderi. Han fälldes enligt åtalet av tingsrätten i Moskva i augusti 2001 och den domen fastställdes av Högsta domstolen i januari 2002. - I Europadomstolen klagade M framför allt över förhållandena i fängelset Lefortovo och över transporterna mellan fängelset och domstolen samt över hur han varit fängslad i domstolen. Han åberopade i den delen artikel 3. Vidare åberopade han artikel 5.3 och 4. Han klagade också över att han inte fått en rättvis rättegång inom skälig tid och åberopade artikel 6.1 och 3 b) och c). M gjorde även gällande att den fällande domen grundats på en icke förutsebar och retroaktiv tillämpning av lagen och åberopade i den delen artikel 7. Slutligen klagade han över de oberättigade begränsningarna av familjens besök och av hans korrespondens.

Europadomstolen fann att det förhållandet att M måste leva, sova och använda toaletten i en svagt upplyst och dåligt ventilerad cell under nästan fyra år, utan någon möjlighet till utomhusaktiviteter, måste ha orsakat honom lidande och påfrestningar av sådan omfattning som överskred den oundvikliga nivå av lidande som varje frihetsberövande medför. Domstolen noterade att den lilla cellen inte hade någon avskärmning mellan boendedelen och toalettdelen som också saknade spolanordning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 när det gällde förhållandena i Lefortovofängelset.

Domstolen noterade vidare att M transporterats till domstolsförhandlingar mer än etthundrafemtio gånger i standardbilar för fångtransporter, vilka ibland varit helt överfyllda. Enligt domstolens mening måste förhållandena där, med hänsyn till att M varit instängd i dessa allt för trånga utrymmen i flera timmar, ha orsakat honom intensiv lidande, vilket förvärrats av avsaknaden av lämplig ventilation och belysning samt av en otillförlitlig uppvärmning. Domstolen fann därför enhälligt att det, även när det gällde förhållandena under transporterna mellan fängelset och domstolen, hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade att M under mer än 150 dagar hade varit instängd i transportceller belägna i tingsrättens utrymmen som var avsedda för internering under mycket kort tid. M hade varit instängd där i trånga utrymmen under flera timmar varje dag och ibland så länge som 8-10 timmar. Denna internering pågick visserligen inte i en följd utan förekom växelvis med interneringen i fängelset och transporterna till och från domstolen där förhållandena som domstolen funnit var omänskliga och förnedrande. Domstolen tog hänsyn till den kumulativa effekten av interneringen i de extremt små transportcellerna i tingsrätten, där det saknades ventilation, mat, dryck eller fri tillgång till toalett. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

M hade varit häktad i mer än två år och sex månader. Högsta domstolen hade vidare underlåtit att pröva eller mycket sent prövat hans klagomål över besluten att avslå hans yrkanden om att bli frisläppt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning både av artikel 5.3 och artikel 5.4.

När det gällde rättegången konstaterade domstolen att Moskva tingsrätt saknat oberoende och opartiskhet. Brottmålsförfarandet hade pågått i tre år och sex månader vilket var onödigt långdraget. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda dessa hänseenden hade skett kränkningar av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade att åklagarmyndigheten hade haft obegränsad kontroll över begränsningarna i Ms advokats rätt att besöka honom och att myndigheten dessutom haft möjlighet att granska de handlingar som utväxlats mellan dem, vilket fick till följd att åklagaren i förväg fick vetskap om Ms försvarsstrategi, vilket placerade M i ett sämre läge än åklagaren. Ms och hans försvarares tillgång till akten i målet och till sina egna noteringar, vilka förvarades på en särskilt hemlig avdelning i tingsrättens häktesavdelning, hade varit så beskuren att de effektivt hade förhindrats att använda den information som fanns i materialet och de hade därför tvingats lita enbart till sina minnesbilder. Domstolen fann slutligen att det lidande och den oro, som M måste ha känt på grund av de omänskliga transport- och interneringsförhållandena, måste ha skadat hans koncentrationsförmåga och mentala uppmärksamhet timmarna omedelbart före domstolsförhandlingen, när hans möjlighet att effektivt ge sina advokater instruktioner och att rådgöra med dem hade varit av yttersta betydelse. Den kumulativa effekten av de aktuella förhållandena och de tillgängliga resursernas otillräcklighet hade undanröjt varje möjlighet för M att förbereda sitt försvar, särskilt med hänsyn till att han inte kunde få tillgång till akten eller sina anteckningar i sin cell. Den samlade effekten av dessa svårigheter sedda i sin helhet hade begränsat försvarets rättigheter i sådan utsträckning att principen om en rättvis rättegång hade kränkts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 b) och c).

Domstolen erinrade om att skyddet enligt artikel 7 är en grundläggande del av rättssäkerheten. Bestämmelsen begränsas inte till ett förbud mot retroaktiv tillämpning av en strafflagstiftning till nackdel för en tilltalad utan den innehåller mer allmänt principen om att endast lagen kan ange vad som är ett brott och föreskriva ett straff. I varje rättssystem, inklusive strafflagstiftningen, finns det emellertid, oavsett hur tydlig lagstiftningen än är, ett oundvikligt inslag av rättslig tolkning. Det kommer alltid att finnas behov av förtydliganden av oklara punkter. Artikel 7 kan inte läsas så att den utesluter ett gradvis förtydligande av ansvarsregler genom rättslig tolkning från fall till fall förutsatt att resultatet är förenligt med gärningens grunddrag och rimligen kunde ha förutsetts. Domstolen noterade att det inte var dess uppgift att pröva Ms straffansvar utan att det var en uppgift i första hand för de nationella domstolarna. Domstolens uppgift var i stället att med utgångspunkt från artikel 7 pröva om Ms handlande, vid den tidpunkt då handlingarna företogs, utgjorde ett brott som var tillräckligt och förutsebart definierade i rysk eller internationell lag. Domstolen noterade att förräderi hade varit ett brott både under den tidigare och den nuvarande regimen men att straffet nu var något mildare än tidigare. Ms påstående att den nuvarande lagstiftningen tillämpats retroaktiv till hans nackdel saknade således grund. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 7.

Till sist konstaterades att både de oberättigade begränsningarna av besöken från Ms familj och granskningen av hans korrespondens var oförenliga med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det också hade skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - Lefortovofängelset
Balogh ./. Ungern, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Grishin ./. Ryssland, dom 2007-11-15
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Lind ./. Ryssland, dom 2007-12-06
Kantyrev ./. Ryssland, dom 2007-06-21
Andrey Frolov ./. Ryssland, dom 2007-03-29
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20
Labzov./. Ryssland, dom 2005-06-16
Babushkin ./. Ryssland, dom 2007-10-18
Trepashkin ./. Ryssland, dom 2007-07-19
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Artikel 3 - transporterna
Starokadomskiy ./. Ryssland, beslut 2006-01-12
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Artikel 3 - domstolshäktet
Riad o. Idiab ./. Belgien, dom 2008-01-24 (jfr nr 2/08)
Artikel 5.3
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Castravet  ./. Moldavien, dom 2007-03-13
McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06)
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Barfuss ./. Tjeckien, beslut 1999-09-07
Shcheglyuk ./. Ryssland, dom 2006-12-14
Belevitskiy ./. Ryssland, dom 2007-03-91
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26
Rokhlina ./. Ryssland, dom 2005-04-07
Artikel 5.4
Navarra ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Toth ./. Österrike, dom  1991-12-12
Hutchison Reid ./. U K, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Ilowiecki ./. Polen, dom 2001-10-04
Mamedova ./. Ryssland, dom 2006-06-01
Artikel 6 - oberoende domstol
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Academy Trading Ltd.m.fl. ./. Grekland, dom 2000-04-04
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Bochan ./. Ukraina, dom 2007-05-03
De Cubber ./. Belgien  dom 1984-10-26
Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
De Haan ./. Nederländerna, dom 1997-08-26
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Sacilor-Lormines ./. Frankrike, dom 2006-11-09
Artikel 6 - "skälig tid"
Nakhmanovich ./. Ryssland, dom 2006-03-02
Skorobogatova ./. Ryssland, dom 2005-12-01
Panchenko ./. Ryssland, dom 2005-02-08
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Artikel 6.3
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Brennan ./. U K, dom 2001-10-16
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25
Matyjek ./. Polen, dom 2007-04-24 (jfr nr 5/07)
Pullicino ./. Malta, beslut 2000-06-15
Luboch ./. Polen, dom 2008-01-15
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr 2/05)
Connolly ./. U K, beslut 1996-06-26
Can ./. Österrike, kommissionens rapport 1984-07-12
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Makhfi ./. Frankrike, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Artikel 7
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
K. H.W. ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Kuolelis m.fl. ./.  Litauen, dom 2008-02-19 (jfr nr 3/08)
Jorgic ./. Tyskland, dom 2007-07-12 (jfr nr 8/07)
Artikel 8- familjens besök
Kucera ./. Slovakien, dom 2007-07-17
Estrikh ./. Lettland, dom 2007-01-18
Klamecki ./. Polen (no. 2), dom 2003-04-03 (jfr nr 4/03)
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Ostrovar ./. Moldavien, dom 2005-09-13
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15
Indelicato ./. Italien, beslut 2000-07-06
Baginski ./. Polen, dom 2005-10-11
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Lorsé m.fl. ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Ciorap ./. Moldavien, dom 2007-06-19 (jfr nr 7/07)
Artikel 8- korrespondens
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Ciapas./. Litauen, dom 2006-11-16
Jankauskas ./. Litauen, dom 2005-02-24 (jfr nr 3/05)

Petrina mot Rumänien
(Ansökan nr 78060/01, dom den 14 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

Åtal mot journalister för att i artiklar ha förolämpat och förtalat en man genom att ange honom som samarbetsman till den tidigare säkerhetspolisen bifölls inte och mannen kunde då inte få något skadestånd. De nationella domstolarnas skäl för att frikänna journalisterna var inte tillräckliga och tog inte över skyddet för mannens rykte. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

P är en rumänsk politiker bosatt i Bucharest. I oktober 1997 sändes ett TV-program om en lag avseende tillgång till uppgifter som lagrats i den forna statliga säkerhetspolisens arkiv. En journalist, CI, vid en satirisk veckotidning påstod då att P samarbetat med säkerhetstjänsten. Samme journalist publicerade en månad senare en artikel i veckotidningen och lämnade då ytterligare uppgifter i frågan. I januari 1998 publicerades ytterligare en artikel i samma ämne av journalisten MD. P väckte talan mot de båda journalisterna för förolämpning och förtal. Journalisterna frikändes, bl.a. på grund av att deras påståenden hade varit allmänna och obestämda och Ps talan om skadestånd avslogs. Enligt ett intyg som utfärdades 2004 av det nationella undersökningsrådet för arkiven fanns P inte upptagen bland de personer som uppgavs ha samarbetat med Securitate. - I Europadomstolen klagade P över att hans rätt till respekt för sin heder och sitt goda rykte hade kränkts. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att ämnet för den aktuella debatten - antagandet av en lagstiftning som skulle göra det möjligt att avslöja namnen på personer som tidigare samarbetat med Securitate - var ett ämne som fått stor uppmärksamhet i media och som följdes noggrant av allmänheten. Ämnet var således av stor betydelse för det rumänska samhället. Frågan om en politiker samarbetat med den aktuella organisationen var således en känslig social och moralisk fråga i det rumänska historiska sammanhanget. Domstolen fann emellertid att trots den satiriska karaktären på den ifrågavarande veckotidningen var de aktuella artiklarna ägnade att kränka P eftersom det inte fanns någon bevisning för att han någonsin hade tillhört Securitate. Domstolen noterade också att artiklarnas budskap var tydligt och direkt, utan någon ironisk eller humoristisk ton. Domstolen kunde inte finna några sådana överdrifter eller provokationer, som journalister kan vara tillåtna att använda, i de aktuella artiklarna. Domstolen fann att verkligheten hade misstolkats utan något faktiskt underlag. Journalisternas påståenden hade överskridit tillåtna gränser och de hade anklagat P för att tillhöra en grupp som använt förtryck och terror för att tjäna den förra regimen som ett politiskt polisinstrument. Dessutom hade det inte funnits något lagligt regelverk vid den aktuella tidpunkten som tillät tillgång till arkiven och Securitates akter. Domstolen lät sig inte övertygas om att de skäl som de nationella domstolarna anfört för att skydda yttrandefriheten var tillräckliga för att ta över skyddet för Ps rykte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Schüssel ./. Österrike, beslut 2002-02-21
Abeberry ./. Frankrike, beslut 2004-09-21
Leempoel & S.A. ED. Ciné Revue ./. Belgien, dom 2006-11-09
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Fayed o. the House of Fraser Holdings plc ./. U K, kommissionens beslut 1992-05-15
White ./. Sverige, dom 2006-09-19 (jfr nr 9/06)
Minelli ./. Schweiz, beslut 2005-06-14
Gunnarsson ./. Island, beslut 2005-10-20
Pfeifer ./. Österrike, dom 2007-11-15 (jfr nr 11/07)
Artikel 8 - i sak
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Pfeifer ./. Österrike, dom 2007-11-15 (jfr nr 11/07)
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Ivanciuc ./. Rumänien, beslut 2005-09-08
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
C.V. Tudor ./. Rumänien, beslut 2006-06-15
Lesnik ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr nr 3/03)
Vides Aizsardzibas Klubs ./. Lettland, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04)
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Constantinescu ./. Rumänien, dom 2000-06-27
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)

Renolde mot Frankrike
(Ansökan nr 5608/05, dom den 16 oktober 2008)
Domen finns både på engelska och franska.

Fånge som led av en allvarlig psykisk störning och som redan gjort ett självmordsförsök placerades som disciplinstraff i en isoleringscell utan tillsyn av att han dagligen tog sin medicin. Han tog sitt liv i den cellen. Myndigheterna hade då inte uppfyllt sina skyldigheter att skydda en särskilt sårbar person och det skedde kränkningar av artikel 2 och artikel 3.

R är fransyska bosatt i Chatou. Hon är syster till J, född i augusti 1964 och död den 20 juli 2000, sedan han hängt sig i sin cell på fängelset Bois-d´Arcy, där han satt häktad. Syskonen tillhörde en familj i Resandefolket. I april inleddes en utredning mot J och han häktades i avvaktan på rättegång. Han anklagades för väpnat överfall på sin tidigare partner och deras 13-åriga dotter, för att ha orsakat arbetsoförmögenhet under mer än åtta dagar och också för skadegörelse och stöld. Den 2 juli 2000 försökte J begå självmord genom att skära sig i armen med en rakkniv. Det psykiatriska akutteamet diagnostiserade ett akut delirium och ordinerade honom antipsykotisk neuroleptika. Vid det tillfället uppgav J att han tidigare varit intagen på psykiatrisk klinik och fått behandling med neuroleptika. Från den 3 juli och framåt sköttes han av en regional medicin- och psykologtjänst som fanns placerad i fängelset och han fick egen cell med särskild tillsyn. Han blev fortsatt ordinerad antipsykotisk medicin som han fick sig tilldelat två gånger i veckan men utan att fängelsets sjukvårdspersonal såg till att han verkligen tog medicinen. Den 5 juli ålade fängelsets disciplinnämnd honom att sitta 45 dagar i straffcell, sedan han överfallit en väktare och det noterades att J under förhöret angående händelsen verkat "mycket störd". I ett brev till sin syster den 6 juli förklarade J att han "var på gränsen" och han jämförde sin cell med en grav och framställde sig själv som korsfäst. Den 12 juli begärde Js advokat att han skulle genomgå en psykiatrisk undersökning för att ta reda på om hans mentala tillstånd medgav att han satt i straffcell. Den 20 juli fann en väktare J hängande i ett lakan från gallret i hans cell. Akutteamet kunde inte återuppliva honom. En senare undersökning visade att J inte hade tagit sin medicin på åtminstone 2-3 dagar. En utredning inleddes och domaren begärde en sakkunnig psykiatrisk rapport, i vilken det angavs att J lidit av en akut psykotisk störning och att hans självmord inte tycktes vara en följd av ett depressivt syndrom utan av en utagerande process som hörde ihop med störningen, särskilt om han inte tagit sin medicin ordentligt. I januari 2005 fastställde appellationsdomstolen i Versailles undersökningsdomarens beslut att det inte kunde väckas något åtal eftersom den medicinska personalen inte varit vårdslös när det gällde tillsynens av medicineringen och att det inte heller hade framkommit något som visade att fängelsepersonalen i övrigt varit vårdslös samt att varken beslutet om ett disciplinstraff eller det förhållandet att man inte kontrollerat att J tagit sin medicin utgjorde något uppenbart brott mor personalens omvårdnadsskyldighet. - I Europadomstolen åberopade R artiklarna 2 och 3 och gjorde gällande att de franska myndigheterna inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda hennes brors liv och att placeringen i straffcell under 45 dagar hade varit för mycket med hänsyn till hans mentala skörhet.

Europadomstolen fann att från den 2 juli 2000 och framåt hade myndigheterna varit medvetna om att J led av en psykisk störning som kunde leda till att han skadade sig själv. Trots att hans tillstånd och den omedelbara risken för ett nytt självmordsförsök hade varierat fann domstolen att risken varit verklig och att J hade behövt noggrann tillsyn i händelse av en plötslig försämring. När det gällde frågan om myndigheterna hade gjort allt som rimligen kunde förväntas av dem för att undvika risken, noterade domstolen de obestridliga ansträngningar som gjorts i det hänseendet, särskilt genom att flytta J till en egen cell och att placera honom under särskild tillsyn och medicinsk observation. Domstolen förvånades emellertid över att det, trots Js självmordsförsök och diagnosen på hans mentala tillstånd, inte tycktes ha förekommit någon som helst diskussion om huruvida han skulle tas in på en psykiatrisk institution. I ljuset av statens skyldighet att vidta förebyggande fungerande åtgärder för att skydda en person vars liv är i fara, kunde det ha förväntats av myndigheterna, medvetna om att de hade en fånge som man visste led av en allvarlig psykisk störning och som utgjorde en risk för att begå självmord, att de hade vidtagit särskilda åtgärder med hänsyn till hans tillstånd för att säkerställa att en fortsatt internering var förenlig med hans tillstånd. Enligt domstolens uppfattning borde myndigheterna när de inte beslöt att ta in J på en psykiatrisk institution, åtminstone ha försett honom med en medicinsk behandling som svarade mot hans allvarliga tillstånd. Domstolen noterade emellertid att, enligt vad de sakkunniga uttalat, så hade en dålig medicinering bidragit till att J tog sitt liv i ett tillstånd av delirium. Utan att bortse från de svårigheter som personer som arbetar i en fängelsemiljö ställs inför, fann domstolen det ytterst tveksamt om det var lämpligt att överlåta till en fånge som man väl visste att han led av en psykisk störning att själv ta sin medicin dagligen utan tillsyn. Det var visserligen inte känt vad som fått J att ta sitt liv, men domstolen fann, trots det att frånvaron av tillsyn över att han dagligen tog sin medicin hade spelat en roll för hans beslut. Domstolen noterade till sist att tre dagar efter sitt självmordförsök hade J fått ett maximalt disciplinstraff, nämligen 45 dagar i straffcell. Man tycktes då inte ha övervägt hans mentala tillstånd, trots att han hade gjort osammanhängande uttalanden under förhöret rörande självmordsförsöket och hade beskrivits som "mycket störd". Domstolen noterade att en placering i straffcell innebar att fången isolerades genom att han fråntogs besök och alla aktiviteter och att det sannolikt bidrog till öka varje tänkbar risk för självmord. Domstolen erinrade om att mentalt sjuka personers sårbarhet krävde särskilt skydd. Detta gällde i högsta grad när en fånge, som led av en allvarlig störning, placerades i isoleringscell eller straffcell för en längre period, vilket oundvikligen måste påverka hans mentala tillstånd och särskilt när han faktiskt redan hade försökt begå självmord ett par dagar tidigare. Myndigheterna hade således inte uppfyllt sina skyldigheter att skydda Js rätt till livet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

Även om domstolen var uppmärksam på de svårigheter som fängelsemyndigheten stod inför och på behovet av att bestraffa överfall på väktare, slogs domstolen av det förhållandet att J hade fått det maximala straffet för ett brott av det allvarligaste slaget, utan hänsyn till hans mentala tillstånd eller till det förhållandet att det var hans första disciplinbrott. Domstolen konstaterade att en påföljd av det aktuella slaget innefattade ett förbud mot alla besök och mot all kontakt med övriga fångar. Det framgick också av bevisningen att J hade lidit av ångest och oro under den aktuella perioden vilket också framgick av det brev hans skrivit till sin syster den 6 juli 2000. Den bestämda påföljden var sträng och kunde väl ha hotat hans psykiska och moraliska motståndskraft. Domstolen erinrade om att fångar, som man vet lider av en allvarlig psykisk störning och som utgör en risk för att begå självmord, kräver att särskilda åtgärder vidtas med hänsyn till deras tillstånd för att säkerställa att de behandlas i överensstämmelse med kraven på en mänsklig behandling. Domstolen fann att den disciplinpåföljd som påförts J inte var förenlig med nivån på den behandling som krävdes avseende psykiskt sjuka personer och att den innebar en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3.

Skiljaktig motivering

Den schweiziske domaren Villiger lämnade en skiljaktig motivering. Han ansåg att det huvudsakligen var den bristande övervakningen av att J tog sina mediciner som innebar att myndigheterna inte uppfyllde sina skyldigheter enligt artikel 2.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Tanribilir ./. Turkiet, dom 2000-11-16
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Ataman ./. Turkiet, dom 2006-04-27
Taïs ./. Frankrike, dom 2006-06-01 (jfr nr 6/06)
Younger ./. U K, beslut 2003-01-07
Trubnikov ./. Ryssland, dom 2005-07-01 (jfr nr 7/05)
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Rivière ./. Frankrike, dom 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Artikel 3
Gelfmann ./. Frankrike, dom 2004-12-14 (jfr nr 1/05)
Rivière ./. Frankrike, dom 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Korbely mot Ungern
(Ansökan nr 9174/02, dom den 19 september 2008)

En tidigare officer dömdes för brott mot mänskligheten på grund av att han skjutit och beordrat andra att skjuta mot civilpersoner under en revolt i Ungern 1956. Det var emellertid inte tillräckligt förutsebart att hans handlande 50 år senare skulle utgöra brott mot mänskligheten och den person som skjutits hade inte omfattas av det skydd som ges av den gemensamma artikel 3 i de tre Genèvekonventionerna från augusti 1949. Det  hade därför skett en kränkning av artikel 7.

K är en pensionerad officer, som när ansökan gavs in avtjänade ett straff i fängelset i Budapest. K åtalades 1994 för delaktighet i ett uppror i Tata under revolutionen 1956. Han anklagades för att som kapten ha fört befäl över en 15 man stark grupp med uppdrag att återta kontrollen över polishögkvarteret i Tata som hade intagits av rebeller. Han anklagades också för att ha skjutit och beordrat sina män att skjuta mot civilpersoner. Flera personer avled och skadades vid den aktuella händelsen. I maj 1995 lades målet ner med motiveringen att de gärningar som K anklagades för utgjorde mord och anstiftan till mord snarare än brott mot mänskligheten och att de brotten var preskriberade. Åklagaren överklagade och Högsta domstolen upphävde beslutet. Sedan målet tagits upp på nytt beslöt regiondomstolen i maj 1998 åter att lägga ned målet och det beslutet fastställdes av Högsta domstolen. Dessa beslut upphävdes emellertid vid en revision. K fälldes senare för flera mord vilket utgjorde ett brott mot mänskligheten och dömdes till fem års fängelse. I domen hänvisades till artikel 3.1 i Genèvekonventionen från 1949. K började avtjäna sitt straff i mars 2003 och frigavs villkorligt i maj 2005. - I Europadomstolen åberopade K framför allt artikel 7 och hävdade att han dömts för en gärning som när den begicks inte utgjorde ett brott.

Europadomstolen noterade att Ks handlande när det skedde hade inneburit ett brott som definierats på ett tillräckligt tydligt och tillgängligt sätt och prövade om det varit tillräckligt förutsebart att den handling för vilken han dömts skulle rubriceras som ett brott mot mänskligheten. Domstolen noterade att de ungerska domstolarna när de fann K skyldig hade stött sig på artikel 3, som var gemensam för de tre Genèvekonventioner som antogs den 12 augusti 1949 och som, enligt den ungerska konstitutionsdomstolens uppfattning, karaktäriserade det handlande som i bestämmelsen angavs som brott mot mänskligheten. Domstolen konstaterade att mord i den mening som avsågs i den gemensamma artikel 3 kunde ha utgjort grund för en fällande dom för brott som begåtts mot mänskligheten under 1956. Men det krävdes emellertid att även andra omständigheter förelåg för att den beskrivningen skulle vara tillämplig. Sådana rekvisit härrörde inte från artikel 3 utan från de folkrättsliga inslag som fanns i begreppet brott mot mänskligheten vid den aktuella tidpunkten. Detta hade inte prövats av de nationella domstolarna och det kunde därför ifrågasättas om det skett ett brott mot mänskligheten i Ks fall. När de fällde K hade de ungerska domstolarna funnit att en person T, som dödats vid det ifrågavarande tillfället, varit "icke stridande" i den mening som avse i artikel 3, som särskilt skyddar "personer som inte tar aktiv del i fientligheterna, inklusive medlemmar av de väpnade styrkorna som lagt ned sina vapen". Europadomstolen konstaterade att T varit ledare för en beväpnad grupp upprorsmän som, sedan de begått andra våldshandlingar, hade tagit kontroll över polishuset och lagt beslag på polisernas vapen. T hade därför tagit aktiv del i striderna. Domstolen fann det avgörande att T, enligt de ungerska domstolarna, i hemlighet hade burit en pistol, ett förhållande som han inte avslöjat när han konfronterades med K. När det blev känt att han bar vapen, hade han inte tydligt visat sin avsikt att ge sig. I stället hade han gett sig in i ett upprört gräl med K och han hade sedan utan känd avsikt dragit sitt vapen. Och det var just då han blev skjuten. Mot bakgrund av de då allmänt erkända internationella bestämmelserna fann domstolen att T inte kunde sägas ha lagt ned sina vapen i den mening som avses i den gemensamma artikeln 3. Domstolen godtog inte regeringens påstående att domen mot K inte i första hand hade grundats på hans reaktion på att T drog sitt vapen utan på att han skjutit eller beordrat andra att skjuta mot en grupp civilpersoner. T hade inte tillhört någon av de grupper som skyddas av artikel 3 och den bestämmelsen kunde därför mot bakgrund av de vid den tidpunkten relevanta folkrättsliga reglerna inte rimligen utgöra grund förr att fälla K för brott mot mänskligheten. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det skett en kränkning av artikel 7 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet om ett orättvist förfarandeenligt artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den danske domaren Lorenzen och domarna Tulkens från Belgien, Zagrebelsky från Italien, Fura-Sandström från Sverige och Popovic från Serbien lämnade en gemensam skiljaktig mening. De delade inte majoritetens uppfattning att "det kunde ifrågasättas om de grundläggande kraven för att ett brott mot mänskligheten skulle föreligga var uppfyllda". De ansåg vidare att majoriteten utan närmare förklaring gett sig in på en osäker väg när de ersatt de ungerska domstolarnas fastställande av fakta med sin egen bedömning. Med hänsyn till svårigheterna att rekonstruera vad som hänt mer än 50 år efter det att händelserna inträffat, kunde de inte finna skäl för att förlita sig mer på majoritetens egna slutsatser än på de nationella domstolarnas. De ansåg tvärtom att de nationella domstolarna befann sig i ett bättre läge för att bedöma alla tillgängliga förhållanden och all bevisning. De inhemska domstolarna hade kanske lämnat vissa frågor obesvarade när det gällde offrets uppträdande och Ks tolkning därav. Den tänkbara bristen i Högsta domstolens domskäl kunde möjligen ha väckt en fråga enligt artikel 6 men inte enligt artikel 7. Huvudsakligen på grund av dessa skäl kunde de skiljaktiga inte ansluta sig till bedömningen att det skett en kränkning av artikel 7.

Även den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en skiljaktig mening och anförde bl.a. följande. Han erinrade om att Nürnbergstadgans definition av "brott mot mänskligheten" innefattar "mord. . . som begåtts mot civilpersoner före eller under kriget". Han fann att de nationella domstolarnas beskrivning av Ts handlande när det gällde hans vapen innebar de rörelser en man gör när han skall lämna över sitt vapen, snarare än ett försök att använda det, särskilt mot bakgrund av att T och hans män stod inför officerare som hela tiden pekade på dem med maskingevär och att militärerna var överlägsna i antal. Varje försök från Ts sida att använda sitt vapen mot K skulle ha varit liktydigt med ett självmord. Det fanns därför inte skäl att frångå de nationella domstolarnas bedömning. Han delade inte heller majoritetens uppfattning att domen mot K huvudsakligen tog sikte på dennes reaktioner på Ts uppträdande. Han godtog regeringens inställning att domen i första hand grundades på att K skjutit eller beordrat andra att skjuta mot en grupp civilpersoner. Även om man kunde bortse från händelsen mellan K och T så kunde han inte se att man kunde bortse från de nationella domstolarnas bedömning att målet och domen mot K också gällde andra civilpersoner som inte drog vapen och inte på något sätt var beväpnade. Enligt hans mening var domen mot K för ett brott mot mänskligheten inte på något sätt oförenlig med artikel 7 och den artikeln hade därför inte kränkts.

HÄNVISNINGAR
Jorgic ./. Tyskland, dom 2007-07-12 (jfr nr 8/07)
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Behrami o. Behrami ./. Frankrike, beslut (GC) 2007-05-02
Saramati ./. Frankrike, Tyskland o. Norge, beslut (GC) 2007-05-02

Kovacic m.fl. mot Slovenien
(Ansökningar nr 44574/98, 45133/98 och 48316/99, dom den 3 oktober 2008)

Frågan om ersättning för tidigare tillgodohavanden i bank i forna Jugoslavien hade lösts avseende två av de klagande genom att de fått full betalning för sina krav och den tredje klaganden hade väckt en talan som nu pågick i nationell domstol i Kroatien. Respekten för mänskliga rättigheter krävde inte en fortsatt prövning och klagomålen avskrevs därför.

De klagande är tre kroatiska medborgare, K, M och G, som före upplösningen av forna Jugoslavien, SFRY, hade sparkonton i utländsk valuta, som gav en högre ränta än andra konton, i den slovenska Ljubljana Bank i Zagreb. Några av dem och deras släktingar hade också terminskonton, som började förekomma i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Systemet fungerade så att konton i utländsk valuta i affärsbanker i SFRY överfördes till Jugoslaviska nationalbanken i Belgrad, NBY. På grund av den hyperinflation som drabbade SFRY på 1980-talet begränsades uttag från valutakonton och 1988 frystes alla konton i utländska valutor. De klagande och den kroatiska regeringen ansåg att från 1991, det år då Slovenien och Kroatien blev självständiga borde ansvaret för de skulder som banken hade till sina kunder i den kroatiska delen av Ljubljana Bank bäras av den banken eller av den slovenska staten. Den slovenska regeringen ansåg däremot att ansvaret skulle fördelas mellan de stater som SFRY delades upp i. Den 29 juni 2001 träffades ett avtal mellan Bosnien Hercegovina, Kroatien, republiken Jugoslavien, FRY Makedonien och Slovenien om hur de efterföljande staterna skulle lösa vissa frågor rörande SFRY. Avtalet trädde i kraft den 2 juni 2004.  Under 2004 antog Europarådets Parlamentariska församling en resolution rörande återbetalning av tillgodohavanden i utländsk valuta åren 1977-1991. Under år 2003 ansökte 42 kontohavare, däribland K och M om beslag och försäljning av egendom som tillhörde Ljubljana Bank. Detta ledde till att Zagrebkontoret likviderades. Den 20 juli 2005 fick K och M full betalning för sina tillgodohavanden och ersättning för sina kostnader. G deltog inte i den nämnda processen men hennes arvinge väckte 2007 talan i kroatiska domstolar för att få tillbaka hennes besparingar jämte ränta. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över att de förhindrats av den slovenska lagstiftningen att ta ut de utländska valutor de satt in i Ljubljana Bank i Zagreb före upplösningen av forna Jugoslavien. K åberopade även artikel 14 och påstod att han utsatts för diskriminering.

Europadomstolen i kammare beslöt den 6 november 2006 att avskriva målet på grund av att två av de klagande hade fått full betalning för sina valutatillgodohavanden och att den tredje klaganden fortfarande kunde väcka en talan i Kroatien. På de klagandes begäran hänsköts målet till prövning av domstolen i stor sammansättning.

Europadomstolen noterade nu att de klagande, svarandestatens regering och den intervenerande statens regering i själva verket begärde att domstolen skulle pröva ett antal frågor som hänförde sig till upplösningen av SFRY, dess banksystem och de efterföljande staternas banksystem samt fördelningen av ansvaret för de gamla valutakontona mellan de efterföljande staterna. Domstolen noterade vidare att den tagit emot klagomål mot alla de stater som följde på SFRY och att det nu fanns flera tusen sådana klagomål anhängiga i domstolen. Även om sådana frågor kunde falla inom domstolens jurisdiktion, kunde domstolen inte annat än ansluta sig till det som uttalades i Parlamentariska församlingens resolution nämligen att ersättning till så många tusen individer måste lösas genom överenskommelser mellan de efterföljande staterna. Det hade redan förts flera förhandlingsomgångar i dessa frågor och domstolen uppmanade staterna att fortsätta förhandlingarna i denna viktiga fråga.

Domstolen noterade härefter att det var allmänt känt att K och M fått full ersättning för sina valutatillgodohavanden inklusive ränta. Frågan hade därför i deras fall redan lösts. När det gällde G hade hennes arvinge nyligen väckt en talan i Kroatien för att återfå hennes besparingar jämte ränta. Förfarandet pågår för närvarande i ung. tingsrätten i Zagreb. Det fanns därför inte skäl för att fortsätta prövningen av ett mål som samtidigt pågår i en domstol i en konventionsstat. Respekten för mänskliga rättigheter så som de framgår i konventionen och dess protokoll krävde inte en fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva klagomålen.

Skiljaktig motivering

Den tyske domaren Ress, som var ordförande när målet prövades i kammare och som därför nu deltog i avgörandet trots att han lämnat domstolen, lämnade en skiljaktig motivering

HÄNVISNINGAR
Association SOS Attentats o. Béatrix de Boëry ./. Frankrike, dom (GC) avskrivning 2006-10-04
Medeanu ./. Romänien, beslut 2003-04-08
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Azinas ./. Cypern, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Pisano ./. Italien, dom avskriva (GC) 2002-10-24

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Fokin ./. Ryssland, 2008-09-18
Sazonov ./. Ryssland, 208-10-16;

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08, 3/08, 5/08 och 6/08.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Günseli Kaya ./. Turkiet, 2008-10-07

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Bakharev m.fl. ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Denisova ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Dokolin ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Glukhova och Bragina ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kholodenko ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lyatskaya ./. Ryssland, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Karpenko och Markov ./. Ukraina, 2008-09-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ekici m.fl. ./. Turkiet, 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Prepelita ./. Moldavien, 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Samoila m.fl. ./. Rumänien; även artikel 1 i protokoll nr 1
Amuraritei ./. Rumänien, 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Krestyaninovy ./. Ryssland, 2008-09-25; ej kränkning vare sig av artikel 6.1 el. artikel 1 i protokoll nr 1
Antonova ./. Ryssland, 2008-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Levin ./. Ryssland, 2008-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shafranov ./. Ryssland, 2008-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kripak ./. Ukraina, 2008-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ustimova ./. Ukraina, 2008-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lisovol ./. Ukraina, 2008-09-25; även artikel 13
Tishchenko ./. Ukraina, 2008-09-25; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Ana och Ioan Radu ./. Rumänien, 2008-09-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pistireanu ./. Rumänien, 2008-09-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Clocca ./. Rumänien, 2008-09-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Constantin Popescu ./. Rumänien, 2008-09-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ivchenko ./. Ryssland, 2008-10-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Smelov ./. Ryssland, 2008-10-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tibilov ./. Ryssland, 2008-10-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zakharov ./. Ryssland, 2008-10-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zubarev ./. Ryssland, 2008-10-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Trochev ./. Ryssland, 2008-10-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Dragalina ./. Rumänien, 2008-10-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Hanganu ./. Rumänien, 2008-10-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Prodanof m.fl. ./. Rumänien, 2008-10-14; endast artikel 1 i protokoll nr 1
Abdulmanova ./. Ryssland, 2008-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Abaci ./. Turkiet, 2008-10-07; annullerad äganderätt till mark i kustområde
Brajovic-Bratanovic ./. Kroatien, 2008-10-09; ej kunnat återfå lägenhet, även artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Naus ./. Polen, 2008-09-16; otillräckliga skäl för fyra års häktning, även artikel 6.1 skälig tid
Vrencev ./. Serbien, 2008-09-23; artikel 5.3, 4 och 5, samt ej kränkning artikel 5.1c)
Lexa ./. Slovenien, 2008-09-23; förfarande som inte var föreskrivet i lag
Lobanov ./. Ryssland, 2008-10-16; artikel 5.1 och 5, dröjsmål med frigivning efter beslut, ej kunnat få ersättning

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Koons ./. Italien, 2008-09-30; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08, 3/08, 6/08 och 8/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Cuc Pascu ./. Rumänien, 2008-09-16; ej kränkning
Aktan ./. Turkiet, 2008-09-23; journalist, även artikel 6.1. rättvis rättegång ej kränkning
Dyundin ./. Ryssland, 2008-10-14; journalist, artikel om misstänkt polismisshandel
Folea ./. Rumänien, 2008-10-14; oproportionerligt intrång, även artikel 6.1 Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Förbud mot eller annat hindrande av eller påföljd för genomförd demonstration eller möte
Éva Molnár ./. Ungern, 2008-10-07; upplösning av demonstration som inte anmälts, ej kränkning
Patyi m.fl. ./. Ungern, 2008-10-07; upplösning av fredlig o. stilla demonstration var inte nödvändig.

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 1/07, 4/07, 8/07 och 4/08.

För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift av avgift eller formellt hinder för domstolsprövning
Iordache ./. Rumänien, 2008-10-14; även artikel 8, Förlorade rättigheter och artikel 13
Mesutoglu ./. Turkiet, 2008-10-14; för formell tillämpning

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08, 4/08 och 6/08.

Förlorade rättigheter på grund av dom om fängelse
Iordache ./. Rumänien, 2008-10-14; föräldrarättigheter, även artikel 13 samt artikel 6.1 För höga avgifter

Se liknande mål i bl.a. nr 9/04

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Reyhan ./. Turkiet (nr 2), 2008-09-23;  ljudband på kurdiska
Koç m.fl. ./. Turkiet, 2008-09-30
Nakçi ./. Turkiet, 2008-09-30

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Husrannsakan m.fl. åtgärder i strid med bl.a. artikel 8
Isildak ./. Turkiet, 2008-09-30; utan beslut
Mancevschi ./. Moldavien, 2008-10-07; husrannsakan hos advokat för att få uppgifter om klient saknade tillräckliga skäl

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 8/06, 10/06, 8/07, 4/08, 6/08 och 8/08.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Tehleanu ./. Rumänien, 2008-09-16; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag
Dumitrescu ./. Rumänien (nr 2), 2008-09-23; ej kunnat nyttja lägenheter eller få ut hyra
Zainescu ./. Rumänien, 2008-09-23; även i förening med artikel 14, skattefri avgångsersättning
Forminster Enterprises Ltd ./. Tjeckien, 2008-10-09; långvarigt beslag av aktier pga. brottsmisstanke mot styrelseledamot
Vinatoru ./. Rumänien, 2008-10-14; ej kunnat nyttja lägenheter eller få ut hyra
Maria Dumitrescu o. Sorin Mugur Dumitrescu ./. Rumänien, 2008-10-14; ej kunnat nyttja lägenheter eller få ut hyra

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07 och 8/08.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Irkin ./. Turkiet, 2008-09-23
Karadumanli ./. Turkiet, 2008-09-30

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Oskuldspresumtionen
Taliadorou och Stylianou ./. Cypern, 2008-10-16; ej kränkning, även artikel 8 undanröjt skadestånd,

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3/08, 4/08, 5/08 och 8/08.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Sociedade Agricola da Herdade das Várzeas Lda ./. Portugal, 2008-09-23
Marchi ./. Italien, 2008-09-30; ej kränkning
Yakisir ./. Turkiet, 2008-09-30; fördröjd utbetalning av ersättning för olaga frihetsberövande
Companhia Agricola Cortes e Valbom S.A. ./. Portugal, 2008-09-30

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08, 6/08 och 8/08.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Fonfrede ./. Frankrike, 2008-10-16

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Privat- eller familjeliv inte respekterat - artikel 8
Kyriakides ./. Cypern, 2008-10-16; undanröjt skadestånd
Taliadorou och Stylianou ./. Cypern, 2008-10-16; undanröjt skadestånd, även artikel 6.2 Oskuldspresumtionen ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 9/07 och 7/08.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Mezhidov ./. Ryssland, 2008-09-25; artikel 2, dödande och utredning, artikel 13 och artikel 38.1 a).
Akhmadova och Akhmadov ./. Ryssland, 2008-09-25; artikel 2, dödande och utredning, artikel 3, 5 och 13.
Khalidova m.fl. ./. Ryssland, 2008-10-02; artiklarna 2 (dödande o. utredning), 3, 5 och 13
Lyanova och Aliyeva, ./. Ryssland, 2008-10-02; artiklarna 2 (dödande o. utredning), 3, 5, 13 och 38.1 a)
Rasayev o. Chankayeva ./. Ryssland, 2008-10-02; artiklarna 2 (dödande o. utredning), 3, 5 och 13
Albekov m.fl. ./. Ryssland, 2008-10-09; artiklarna 2 (dödande, genom landminor, o. utredning), 13 och 38.1 a)
Yusupova och Zaurbekov ./. Ryssland, 2008-10-09; artiklarna 2 (dödande o. utredning), 3, 5, 13, och 38.1 a)
Zulpa Akhmatova m.fl. ./. Ryssland, 2008-10-09;  artiklarna 2 (dödande o. utredning), 3, 5, 13, och 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Lamarche ./. Rumänien, 2008-09-16; ej kränkning
Kandler m.fl. ./. Frankrike, 2008-09-18; tillgängliga rättsmedel fyllde inte konventionens krav (jfr Ravon ./. Fra., 18497/03)
Araç ./. Turkiet, 2008-09-23; ej kontradiktoriskt förfarande
Grayson och Barnham ./. U K, 2008-09-23; tilltalads bevisbörda ej kränkning, även artikel 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Eyüp Kaya ./. Turkiet, 2008-09-23; vägrad rättshjälp
Paraponiaris ./. Grekland, 2008-09-25; artikel 6.1, 2 och 3 c), bötfälld trots att brottmålet avskrivits pga. preskription
Polufakin och Chernyshev ./. Ryssland, 2008-09-25; bl.a. inte fått förhöra vittnen, även artikel 3 Undermåliga förhållanden
Seliverstov ./. Ryssland, 2008-09-25; åtalet omrubricerat utan att tilltalad underrättades, artikel 6.1 och 3.a) och b).
Melek Sima Yilmaz ./. Turkiet, 2008-09-30; ej fått del av allmänt ombuds yttrande
Kalkanov ./. Bulgariren, 2008-10-09; argument som avvisats som nytt hade anförts tidigare
Abramyan ./. Ryssland, 2008-10-09; artikel 6.1 och 6.1 och 3 a) och b), ändrad brottsrubricering, tilltalad ej närvarande
Itslayev ./. Ryssland, 2008-10-09; artikel 6.1, ej kränkning, tillgång till domstolsprövning
Blumberga ./. Lettland, 2008-10-14; tillgång till domstolsprövning, även artikel 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Folea ./. Rumänien, 2008-10-14; bristande motivering, även artikel 10, Fällande dom oproportionerligt intrång
Timergaliyev ./. Ryssland, 2008-10-14; artikel 6.1 och 3 c), avsaknad av juridiskt biträde
Bogumil ./. Portugal, 2008-10-07; artikel 6.1 och 3 c), avsaknad av juridiskt biträde, även artiklarna 3 o. 8 ej kränkning
Vamvakas ./. Grekland, 2008-10-16; ej fått prövning pga. att klagomålet inte fått plats på blankett utan en bilaga tillagts
Maschino ./. Frankrike, 2008-10-16; ej kunnat få husrannsakans laglighet prövad

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall m.m.
Takhayeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-09-18; artiklarna 2 (behandling och utredning), 3, 5 och 13. Domstolens 10 000:e dom.
Gülen ./. Turkiet, 2008-10-14; artikel 2 dödligt våld ej mer än nödvändigt - ej kränkning, bristande utredning - kränkning
Kücük m.fl. ./. Turkiet, 2008-10-14; artikel 2, dödande och utredning
Salatkhanovy ./. Ryssland, 2008-10-16; de klagande inte längre "offer", inte heller kränkning artikel 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08, 3/08, 6/08 och 8/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte eller transporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Polufakin och Chernyshev ./. Ryssland, 2008-09-25; även artikel 6.1 och 6.3 d), se Rättvis rättegång
Buzychkin ./. Ryssland, 2008-10-14; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Tripon ./. Rumänien (nr 1), 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tripon ./. Rumänien (nr 2), 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Urbanovici ./. Rumänien (nr 1), 2008-09-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gaciu ./. Rumänien, 2008-09-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Megheles och Popa ./. Rumänien, 2008-10-14; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Atalay ./. Turkiet, 2008-09-16;
Dur ./. Turkiet, 2008-09-16; även bristande utredning
Türkan ./. Turkiet, 2008-09-16; även bristande utredning
Akulinin och Babich ./. Ryssland, 2008-10-02; artikel 3, behandling och utredning
Belousov ./. Ryssland, 2008-10-02; artikel 3, behandling och utredning, även artikel 5.1
Samoylov ./. Ryssland, 2008-10-02; artikel 3, behandling och utredning
Oleg Nikitin ./. Ryssland, 2008-10-09; artikel 3, behandling och utredning
Erdogan Yilmaz m.fl. ./. Turkiet, 2008-10-14; tortyr och utredning
Mehmet Eren ./. Turkiet, 2008-10-14; misshandel och utredning
Saya m.fl. ./. Turkiet, 2008-10-07; artikel 3 (behandling o. utredning) o. artikel 11,våldsam upplösning av demonstration
Vladimir Georgiev ./. Bulgarien, 2008-10-16; artikel 3, behandling och utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Petrulian Ioanovici ./. Rumänien, 2008-09-16
Filipescu ./. Rumänien, 2008-09-30
Dobrescu ./. Rumänien, 2008-10-07; återfående
Friedrich ./. Rumänien, 2008-10-07; återfående
Grigoras ./. Rumänien, 2008-10-07; återfående
Marcel Rosca ./. Rumänien, 2008-10-07; nyttjande, ej kunnat få ut hyra

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08 och 8/08.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
16 september
Figiel ./. Polen (nr 2) (38206/05)
Bercaru ./. Rumänien (8870/02)
Paunoiu ./. Rumänien (32700/04)
18 september
Müller ./. Österrike (II) (28034/04)
Vlachos ./. Grekland (20643/06)
Laudanna ./. Italien (4289/03)
23 september
Habip Çiftçi ./. Turkiet (28485/03) även artikel 5.3, se nedan och artikel 5.4
Ambrosino ./. Italien (32745/02) även artikel 13 ej kränkning
25 september
Savov m.fl. ./. Makedonien (12582/03)
30 september
Craciun ./. Rumänien (5512/02)
Krzysztof Kaniewski ./. Polen (49788/06)
Draganescu ./. Rumänien (29301/03)
Duta ./. Rumänien (29558/02)
Nicolae Constantinescu ./. Rumänien (10277/04)
S.C. Comprimex S.A. ./. Rumänien (32228/02)
Sevket Sari ./. Turkiet (40200/04)
2 oktober
Kurbatov ./. Ryssland (44436/06)
Atanasova ./. Bulgarien (72001/01) även artikel 6.1 Rättvis rättegång
7 oktober
Kalmár och Lorencz ./. Ungern (31692/06)
Dublas ./. Polen (48247/06) även artikel 5.3 se nedan
Ecoprevent Kft ./. Ungern (5194/07)
Fondyódi ./. Ungern (30799/04)
Sipos ./. Ungern (7060/05)
Temesvári ./. Ungern (12935/05)
Gnatowska ./. Polen (23789/04)
Jerzak ./. Polen (29360/06)
Craiu ./. Rumänien (26662/02)
Kemal Balikci ./. Turkiet (20605/03)
9 oktober
Valentin Ivanov ./. Bulgarien (76942/01) även artikel 13
Brajovic-Bratanovic ./. Kroatien (9224/06) även artikel 1 i protokoll nr 1 se Expropriation m.m.
Bähnk ./. Tyskland (10732/05) även artikel 13
Marchenko ./. Ryssland (5507/06)
Orlova ./. Ryssland (21088/06)
14 oktober
Mezey ./. Ungern (7909/05)
Köklü ./. Turkiet (10262/04) även artikel 5.3 se nedan och artikel 5.4
Kanbur ./. Turkiet (9984/03)
16 oktober
Stoine Hristov ./. Bulgarien (nr 2) (36244/02)
Stokalo m.fl. ./. Kroatien (15233/05) även artikel 13
Geromanolils m.fl. ./. Grekland (30469/06 m.fl.)

ARTIKEL 5.3
23 september
Kachel ./. Polen (22930/05)
Habip Çiftçi ./. Turkiet (28485/03) även artikel 6.1, se ovan och artikel 5.4
Müdet Kömürcü ./. Turkiet (2623/04)
30 september
Markon ./. Polen (2697/06)
Mehmet Sahin m.fl. ./. Turkiet (5881/02)
7 oktober
Dublas ./. Polen (48247/06) även artikel 6.1 se ovan
Razniak ./. Polen (6767/03) ej kränkning
14 oktober
Hagen ./. Polen (7478/03)
Ayhan m.fl. ./. Turkiet (29287/02)
Köklü ./. Turkiet (10262/04) även artikel 6.1 se ovan och artikel 5.4
Hidvégi ./. Ungern (5482/05)
Mrúz ./. Ungern (3261/05)
Abate ./. Italien (7612/03)
Belperio ./. Italien (39258/03)
D Alessio ./. Italien (36308/03)
Di Brita ./. Italien (32671/03)
Cavajda ./. Slovakien (65416/01)
Tarimci ./. Turkiet (30001/03)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Allmänna domstolar

Svea Hovrätts dom den 10 oktober 2008 i mål T 8266-05 i fråga om skadestånd.

Tingsrätten tillerkände H visst ideellt skadestånd men avslog hans yrkande om skadestånd för förmögenhetsskada. H klagade till hovrätten och vidhöll något justerat sitt yrkande om skadestånd. Staten bestred ändring. Hovrätten noterade att sedan staten återkallat sitt överklagande i målet ifrågasattes inte längre att Hs rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade kränkts genom den utdragna skatteprocessen och att skadeståndsskyldighet för staten i och för sig förelåg. Staten hade därigenom också godtagit det av tingsrätten tillerkända beloppet, 60 000 kr i ideellt skadestånd. De frågor som hovrätten hade att ta ställning till var således om H drabbats av någon förmögenhetsskada som staten var ansvarig för och om han var berättigad till ett högre belopp i ideellt skadestånd än det som tingsrätten bestämt.

När det gällde frågan om förmögenhetsskada anförde hovrätten bl.a. följande. H har argumenterat för att han, även om någon inkomstförlust inte visats, skall tillerkännas motsvarande belopp enligt principen om "loss of opportunities", eftersom den långa handläggningstiden förlamat honom i ekonomiskt hänseende. Den nämnda principen bygger på avgöranden i Europadomstolen som i vissa fall tillerkänt den enskilde ekonomisk gottgörelse trots att denne inte visat att han lidit någon direkt ekonomisk skada. I målet Sporrong och Lönnroth mot Sverige var frågan om tillstånd för expropriation av fastigheter som varit gällande under alltför lång tid. Förekomsten av tillstånden hade inte medfört någon direkt förlust för ägarna sedan de upphävts, däremot hade tillstånden på flera sätt inneburit en begränsning av möjligheterna att använda fastigheterna och dessutom en osäkerhet om vad som skulle ske med dem. Ägarna hade därmed lidit en "loss of opportunities" och tillerkändes ersättning efter en skälighetsbedömning, eftersom det inte var möjligt att uppskatta förlustens storlek i pengar. Enlig Högsta domstolen får en ersättning grundad på den nämnda principen enligt svensk terminologi anses åtminstone huvudsakligen utgöra en särskild form av förmögenhetsskada. Som hovrätten uppfattar principens innebörd handlar det om en möjlighet för den skadelidande att få ekonomisk gottgörelse när exempelvis ett oskäligt dröjsmål medfört att hans möjligheter på något sätt begränsats under den tid dröjsmålet varat med det inte går att visa att han lidit någon direkt skada under denna period. Däremot ankommer det på den enskilde att visa det bakomliggande sambandet mellan det oskäliga dröjsmålet och de omständigheter som gör att han skall anses ha varit "förlamad" i ekonomiskt hänseende. H har åberopat att han saknat möjlighet att få krediter för att genomföra planerade affärer. Hovrätten fann emellertid att något samband mellan det oskäliga dröjsmålet och Hs avsaknad av kreditmöjligheter inte kunde anses visat, eftersom dessa förhållanden förelåg redan före dröjsmålets uppkomst och detta inte bidragit till att förvärra eller förlänga den bristande kreditvärdigheten. Något skadestånd kunde därför inte utgå med den grunden.

När det gällde den ideella skadan noterades att Högsta domstolen har angett att utgångspunkten vid bestämmande av nivån på ideellt skadestånd pga. konventionsbrott bör vara Europadomstolens praxis (se NJA 2005 s. 462, 2007 s. 295 och 2007 s. 584). Emellertid måste också beaktas att skilda nationella förhållanden kan medföra att vad som är skälig ersättningsnivå varierar från ett land till ett annat. Det belopp som H begärt är beräknat utifrån de kriterier som Högsta domstolen hänvisat till i NJA 2005 s. 462 och som fastställts av Europadomstolen i målet Zullo mot Italien den 10 november 2004. Målet hänsköts dock till avgörande i stor sammansättning och en ny dom meddelades den 29 mars 2006. I den domen, som således trädde i stället för den tidigare, uttalade Europadomstolen att den första domen gav en indikation på den beräkningsmetod som bör användas vid bedömningen av den icke-ekonomiska skadans storlek och visade möjligheten att reducera beloppet m.h.t. förekomsten av ett nationellt rättsmedel. Vidare konstaterade domstolen bl.a. att det vore omöjligt och opraktiskt att försöka upprätta en heltäckande lista över alla tänkbara situationer och hänvisade i stället till att nödvändiga faktorer går att finna i domstolens tidigare praxis samt att nivån på det ideella skadeståndet kan bli lägre än enligt tidigare praxis om den enskilde fått konventionsbrottet erkänt på nationell nivå och även erhållit kompensation genom utnyttjandet av nationella rättsmedel. Europadomstolens uttalanden i det senare avgörandet borde enligt hovrättens mening tolkas så att de kriterier som angavs i den första domen visserligen inte hade avfärdats som direkt felaktiga men knappast kunde anses spegla domstolens syn på hur skadeståndet skall beräknas i allmänhet. I stället skall liksom tidigare en skälighetsbedömning göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet med beaktande av bl.a. handläggningstidens längd, i hur många instanser målet handlagts, om den enskilde själv bidragit till tidsutdräkten, målets komplexitet och inte minst förekomsten av nationella rättsmedel. I två mål mot Sverige har Europadomstolen fastställt ersättning för ideell skada pga. långsam handläggning av just skatteprocesser som pågått i drygt sju resp. nästan tio år. Ersättningsnivåerna synes vara lägre än enligt tidigare praxis, vilket ligger i linje med domstolens uttalanden i sitt slutliga avgörande av Zullo-målet och alltså inte på de nivåer som en tillämpning av taxan från det första avgörandet i samma mål skulle ha medfört. Hovrätten konstaterade att den hade att utgå från att handläggningstidens längd i det aktuella målet var drygt åtta år och två månader. Med beaktande av Europadomstolens praxis, vilken är ny i förhållande såväl till Högsta domstolens avgörande från 2005 som tingsrättens dom i målet, fick H anses väl tillgodosedd med det av tingsrätten utdömda beloppet. Hovrätten fastställde härefter tingsrättens dom i sin helhet.

HÄNVISNINGAR
Europadomstolen
Wassdahl ./. Sverige, dom 2007-02-06 (jfr nr 2/07)
Nitschkes dödsbo ./. Sverige, dom 2007-09-27 (jfr nr 9/07)
Zullo ./. Italien, dom 2004-11-10
Zullo ./. Italien, dom (GC) 2006-03-29
Högsta domstolen
NJA 2005 s. 462
NJA 2007 s. 295
NJA 2007 s. 584

Förvaltningsdomstolar

Migrationsdomstolens vid Länsrätten i Göteborg dom den 23 september 2008 i mål UM 1358-08 i fråga om överföring enligt Dublinförordningen.

A hade enligt egen uppgift lämnat Irak år 2006 med hjälp av smugglare. I Grekland hotades han till livet av smugglarna som krävde honom på en stor summa pengar. Han tog sig därför till Sverige. När han här fick besked om att han riskerade att avvisas till Grekland tog han sig pga. rädsla för smugglarna på illegal väg tillbaka till Irak. Eftersom han mötte stora problem där återvände han till Sverige i maj 2008 och ansökte om asyl. Migrationsverket fann att As asylansökan i enlighet med bestämmelserna i Dublinförordningen skulle prövas i Grekland. A överklagade verkets beslut och yrkade att hans asylansökan prövas i Sverige.

Migrationsdomstolen redogjorde inledningsvis för Rådets förordning (EG) 343/2003, den s.k. Dublinförordningen som bl.a. innehåller bestämmelser om vilken stat inom EU som skall pröva en asylansökan som getts in av en icke EU-medborgare i någon av medlemsstaterna. Den grundläggande principen är att prövningen skall ske i en enda stat även om ansökningar ges in i flera länder. Migrationsdomstolen konstaterade att A ansökt om asyl i Grekland redan i september 2006 och att annat inte visats än att hans asylansökan enligt Dublinförordningen skall prövas i Grekland. Frågan i målet var emellertid om Sverige skulle ta över ansvaret för asylprövningen i enlighet med artikel 3.2 i Dublinförordningen trots att Grekland accepterat att återta ansvaret för prövningen av As ansökan. Domstolen redogjorde för bl.a. artikel 3 i Europakonventionen och pekade på att staterna inte kan undgå sitt åtagande att skydda en individ mot sådan kränkning som avses i artikel 3 genom att ingå internationella eller regionala överenskommelser om särskilt samarbete. Domstolen förklarade att av betydelse för bedömningen av om A borde överföras till Grekland var hur den grekiska asylprocessen fungerar i praktiken. Enligt tillgängliga rapporter lämnas en asylsökande som överförs till Grekland över till polisen på flygplatsen i Aten. Om personen redan tidigare sökt asyl i Grekland hålls han/hon i förvar några dagar för att polisen skall kunna registrera fingeravtryck och kontrollera ärendets status. Om beslut inte redan har fattats släpps personen ur förvaret i avvaktan på beslut. Grekiska myndigheter erbjuder inte på något stadium av förfarandet de asylsökande möjlighet till rättshjälp. Polisen har visserligen tillgång till tolkar men få är kvalificerade och de flesta intervjuer hålls därför på dålig engelska. Om sedan asylansökan avslås skall beslutet innehålla de verkliga och juridiska orsakerna till beslutet. Vid en granskning har konstaterats att besluten i första instans inte innehållit angivna skäl. I samtliga avgöranden hade förekommit en standardformulering om att sökanden lämnat sitt hemland för att finna arbete och för att förbättra sina levnadsförhållanden. Besluten överklagas sällan pga. bristande information. Om en tidigare ingiven ansökan redan har prövats när en asylsökande återförs till Grekland har överklagandetiden oftast löpt ut och polisen ger inte en sökande möjlighet att på nytt öppna ärendet. I ställer beordras den asylsökande att lämna Grekland.

Migrationsdomstolen konstaterar således att en överföring med stöd av Dublinförordningen kan innebära en indirekt kränkning av Europakonventionen om den asylsökande i mottagarlandet inte är skyddad mot att sändas vidare till ett land där denne riskera tortyr eller liknande behandling. Av betydelse är också om den asylsökande redan i mottagarlandet löper risk att utsättas för sådan behandling. Domstolen prövade därför om A - om han överförs till Grekland - där riskerar att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Det konstateras att den Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig och förnedrande behandling rapporterat att frihetsberövade i Grekland löper en verklig risk att utsättas för otillbörlig behandling. Domstolen noterar vidare att när det gäller frihetsberövades förhållanden finns många avgöranden i Europadomstolen där det konstaterats att en person utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling genom bl.a. överbeläggning, oacceptabla sanitära förhållanden, avsaknad av ljus eller motion. Domstolen framhåller att det är av betydelse för bedömningen av om A bör överföras till Grekland hur den grekiska asylprocessen fungerar i praktiken och om hans rättigheter bl.a. enligt Europakonventionen tas till vara. Det konstateras att det framkommit bl.a. följande. Tillgången till tolkar är begränsad och de asylsökande riskerar att bli intervjuade på ett språk som de inte förstår och deras svar dokumenteras inte i den utsträckning som krävs enligt grekisk lag. Beslutsprocessen motsvarar inte lagens krav och saknar redovisning av vad de sökande uppgett och myndigheternas rättsliga argumentation. Den sökande informeras inte om beslutet på ett språk som han förstår och informeras inte alltid om beslutet innan överklagandetiden löpt ut, vilket innebär väsentliga inskränkningar i möjligheterna att överklaga. Tillgången till rättshjälp är starkt begränsad. Även processen i andra instans är starkt summarisk med dåliga förutsättningar för en reell och grundlig prövning. Förhållandena för dem som tagits i förvar är i många fall undermåliga.

Migrationsdomstolen fann vid en sammanvägd bedömning av vad som framkommit att det fanns starka humanitära skäl att ifrågasätta om A skulle få en adekvat prövning av sin asylansökan om han överfördes till Grekland enligt huvudregeln i Dublinförordningen. Det fanns också anledning att ifrågasätta bl.a. om en asylsökandes rättigheter enligt Europakonventionen upprätthålls i tillräcklig omfattning i den grekiska asylprocessen. Mot den bakgrunden fann migrationsdomstolen att det fanns särskilda skäl för att göra undantag från Dublinförordningens grundläggande ansvarighetsregler och att Sverige därför borde överta prövningen av As asylansökan. Överklagandet bifölls därför.

Kammarrättens i Stockholm dom den 26 september 2008 i mål 4902-07 i fråga om bl.a. skattetillägg.

I målet var i första hand fråga om beskattning av en kapitalvinst som uppkommit vid Hs avyttring av en transportbåt. Därutöver var fråga om skattetillägg. H hade överklagat länsrättens dom till kammarrätten och yrkat bl.a. att skattetillägget skulle undanröjas, alternativt åberopades befrielse från skattetillägget. Skatteverket bestred ändringsyrkandena. Kammarrätten fann inte skäl att göra annan bedömning än den länsrätten gjort när det gällde frågan i vilket inkomstslag kapitalvinsten skulle beskattas. I frågan om skattetillägget anförde kammarrätten bl.a. följande. H dömdes i september 2007 av tingsrätten för vårdslös skatteuppgift och påföljden bestämdes till dagsböter. Domen har vunnit laga kraft. Ett grundläggande rättssäkerhetskrav är att den som slutligt dömts för ett brott eller har frikänts från anklagelse för brott skall vara trygg i den meningen att han är skyddad mot att åtalas och straffas på nytt för samma brott. Principen kommer i svensk rätt till uttryck bl.a. i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Fråga är om det förhållandet att H, efter det att länsrätten påfört honom skattetillägg, genom lagakraftvunnen dom dömts för vårdslös skatteuppgift avseende samma oriktiga uppgift medför att det skulle strida mot bestämmelsen i artikel 4.1 i protokoll nr 7 att låta skattetillägget bestå.  För att någon skall kunna dömas för vårdslös skatteuppgift fordras vid en jämförelse med grunderna för påförande av skattetillägg, att han dessutom varit grovt oaktsam. I förarbetena till reglerna om skattetillägg har det diskuterats om de grundläggande förutsättningarna för vårdslös skatteuppgift och skattetillägg skiljer sig åt beträffande de subjektiva förutsättningarna i sådan utsträckning att det inte kan anses vara samma "brott" och regeringen stannade för att brotten skiljer sig åt i tillräckligt hög grad för att det med största sannolikhet inte skall anses vara samma brott i den mening som avses i artikel 4. Kammarrätten fann att det förhållandet att det fordras grov oaktsamhet för att dömas för vårdslös skatteuppgift innebär, vid en jämförelse med grunderna för påförande av skattetillägg, att ett ytterligare väsentligt rekvisit skall vara uppfyllt. Kammarrätten fann således att det i Europakonventionens mening är fråga om olika brott och att förbudet mot dubbelbestraffning därmed inte innebär något hinder för att låta det påförda skattetillägget stå kvar. Kammarrätten fann härefter att det inte heller fanns skäl för befrielse av skattetillägget och avslog därför överklagandet.

HÄNVISNING
RÅ 2002 ref. 79




Senast ändrad: 2011-04-12