JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 9 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 30 augusti - den 11 oktober 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Grigorian m.fl. mot Sverige, beslut 2007-07-05
Avvisning av en familj, som etablerats i Sverige utan att parterna hade uppehållstillstånd och där föräldrarna inte var gifta samt fadern inte kunnat styrka sin identitet, till skilda länder skulle inte kränka artikel 8 och klagomålet förklarades inadmissible.

Achmadov och Bagurova mot Sverige, beslut 2007-07-10
De klagande lämnade efter hand olika uppgifter som de sedan inte kunde förklara tillfredsställande och de förmådde inte visa att en verklig risk för att behandlas i strid med artikel 3 skulle föreligga för dem i hemlandet om de avvisades dit. Klagomålet förklarades därför inadmissible.

Dom

Dödsboet efter Nitschke mot Sverige, 2007-09-27
I mål om kränkning av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 prövades även frågor om oskuldspresumtionen vid skattetillägg och avsaknad av domskäl i kammarrättsdom.

Domar mot andra länder

Johansson mot Finland, 2007-09-06
Vägran att för ett barn registrera förnamnet "Axl" innebar en kränkning av artikel 8.

Kucheruk mot Ukraina, 2007-09-06
En psykiskt sjuk person anklagad för brott berövades friheten genom dels beslut om häktning, dels beslut om psykiatrisk tvångsvård och utsattes under frihetsberövandet för misshandel och förnedrande behandling och fick inte någon vård eller behandling. Det skedde därför kränkningar av artikel 5.1. När han inte kunde få lagligheten av frihetsberövandena prövad kränktes artikel 5.4.

L mot Litauen, 2007-09-11
Införande av lagstiftning för att reglera transsexuellas rätt till könsbytesoperationer som fördröjdes under lång tid av budgetskäl medförde att en rimlig jämvikt mellan enskilda och allmänna intressen inte kunde upprätthållas och kränkte därmed artikel 8.

Tremblay mot Frankrike, 2007-09-11
Att en person kände sig tvungen att fortsätta prostituera sig för att kunna betala de skatter och avgifter som påfördes henne på grund av prostitutionen innebar inte att myndigheten tvingade henne till prostitution. Hon utsattes därför inte för omänsklig eller förnedrande behandling och det skedde inte någon kränkning av artikel 3.

Sultani mot Frankrike, 2007-09-20
Utvisning av en person till hans hemland Afghanistan kränkte varken artikel 3 eller artikel 4 i protokoll nr 4.

Vassilios Stavropoulos mot Grekland, 2007-09-27
Antaganden i förvaltningsdomstol om vad en person som frikänts i brottmål för ett handlande som var föremål för prövning även i förvaltningsdomstol, faktiskt hade haft för avsikt, var inte förenliga med oskuldspresumtionen och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz, 2007-10-04
Djurskyddsorganisation som enligt Europadomstolens dom fått sin yttrandefrihet kränkt vägrades resning av det mål där kränkningen skett och klagade på nytt till domstolen som fann att det skett en kränkning av artikel 10 igen.

Sanchez Cardenas mot Norge, 2007-10-04
Sedan utredning av moders påstående att fadern gjort sig skyldig sexuella övergrepp mot sin son lagts ned i avsaknad av bevis, fann nationell domstol i umgängesmål att det fanns många omständigheter som talade för att ett övergrepp hade skett. Uttalandet bedömdes som oberättigat och medförde en kränkning av artikel 8.

Hasan och Eylem Zengin mot Turkiet, 2007-10-09
Undervisning i religion och etik i turkiska grundskolor prioriterade i för hög grad den sunniislamistiska inriktningen och kränkte därför föräldrars och barns rätt till respekt för sin religiösa övertygelse och det skedde en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

Saoud mot Frankrike, 2007-10-09
Polismän höll ned en svårt schizofren man mot golvet så länge att han långsamt kvävdes. När det saknades instruktioner för sådant fasthållande och mannen, trots att utbildad personal fanns på platsen, inte fick någon form av behandling innan han fick hjärtstillestånd, uppfylldes inte skyldigheten att skydda hans liv och det skedde en kränkning av artikel 2.

Kanellopoulou mot Grekland, 2007-10-11
Fem månaders fängelse villkorligt för en kvinna som gjort uttalanden, vilka gällde en läkare som utfört flera operationer på henne och vilka återgetts i tidningsartiklar, var inte en proportionerlig påföljd och det skedde därför en kränkning av artikel 10. När den skadeståndstalan hon fört mot bl.a. läkaren ännu efter sex år inte prövats i första instans kränktes artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

J.A. Pye (Oxford) Ltd och J.A. Pye (Oxford) Land Ltd mot U K, 2007-08-30
Tillämpningen av lagstiftning, som innebar att en registrerad markägare, när fristen för att föra en talan om att återfå marken löpt ut, kunde fråntas äganderätten utan någon som helst ersättning p.g.a. att marken under lång tid varit ockuperad av annan, kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 20 september 2007 i mål Ö 2814-07 i fråga om utlämning

Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål T 672-06 i fråga om skadestånd

ALLMÄNT

Europarådets parlamentariska församling valde den 3 oktober sex nya domare och återvalde sex av de tidigare domarna i domstolen. Således återvaldes domarna Casadevall, Andorra, Gyulumyan, Armenien, Steiner, Österrike, Lorenzen, Danmark, Zagrebelsky, Italien och Bîrsan, Rumänien. Nya domare valdes att företräda Albanien, Ledi Bianku, Cypern, George Nicolaou, Spanien, Luis López Guerra, Makedonien, Mirjana Lazarova Trajkovska, Georgien, Nona Tsotsoria och Ungern, András Sajo.

Domstolen förklarade den 2 oktober 2007 en ansökan i målet Al Fayed ./. Frankrike (38501/02) för inadmissible. Klagande var Mohamed Al Fayed, pappa till prinsessan Dianas pojkvän Dodi Al Fayed och han klagade bl.a. över den utredning som gjorts av omständigheterna kring sonens död. Han åberopade artikel 2, artikel 6.1 och artikel 13. Beslutet finns endast på franska men en utförlig pressrelease (nr 643) på engelska finns på domstolens hemsida.

Enligt den preliminära statistiken per den 31 augusti 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 37 400 klagomål, vilket är en ökning med 9 % i förhållande till föregående års 34 300 klagomål för motsvarande period. 842 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 9 %, 16 305 klagomål har avgjorts, en minskning med 12 %, 1 217 genom dom, en ökning med 21 %, och 15 088 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits, en minskning med 14 %. 7 638 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. 1 913 klagomål har kommunicerats med svarandestaterna. Domstolens balanser uppgick den 1 september till 103 600 mål vilket är en ökning med 15 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Enligt domstolens pressrelease den 8 oktober 2007 (nr 662) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen Salduz mot Turkiet (ansökan nr 36391/02, dom 2007-04-26) och Maslov mot Österrike (ansökan nr 1638/03, dom 2007-04-22, se nr 4/07) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Panelen beslöt vidare att avslå 36 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, däribland två finska mål: Huohvanainen, dom 2007-03-13 (se nr 3/07) och Väänänen, dom 2007-02-20 (artikel 6.1, skälig tid). Se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och "Search".

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr


EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Grigorian m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 17575/06, beslut den 5 juli 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Avvisning av en familj, som etablerats i Sverige utan att parterna hade uppehållstillstånd och där föräldrarna inte var gifta samt fadern inte kunnat styrka sin identitet, till skilda länder skulle inte kränka artikel 8 och klagomålet förklarades inadmissible .

Klagande i målet är G, hans sambo B och deras dotter V. G och B kom var för sig till Sverige under 2002 och ansökte om asyl. De träffades och flyttade ihop i mars 2003. Deras dotter föddes i december 2004. G är armenier och B kommer från Azerbaijan. Migrationsverket avslog deras ansökningar och beslöt att de skulle avvisas till sina respektive hemländer. Verket noterade bl.a. att G inte kunnat förete några identitetshandlingar och att G och B varken kunde anses som flyktingar eller av annan anledning i behov av skydd eller berättigade till uppehållstillstånd av humanitära skäl. Vidare noterades att G och B inte var gifta och att V därför skulle anses ha samma nationalitet som sin mamma och följa med henne till Azerbaijan. Utlänningsnämnden avslog parets överklagande dit med samma motivering som Migrationsverket och tillade att avvisningen inte skulle kränka familjens rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8 i konventionen, eftersom de kunde återförenas i något av föräldrarnas hemländer. Beslutet omprövades enligt den tillfälliga ändringen i utlänningslagen men det medförde inte någon ändrad bedömning. På Europadomstolens anmodan beslöt Migrationsverket i maj 2006 att skjuta upp verkställigheten av avvisningsbeslutet. I augusti 2006 gav de klagande in en ny ansökan till Migrationsverket och åberopade bl.a. ett läkarutlåtande avseende dotterns psykiska hälsa. Även denna ansökan blev utan framgång. I november 2006 föddes parets andra dotter och en asylansökan avseende henne gavs in till Migrationsverket. Denna ansökan har ännu inte prövats. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 8 och hävdade att en avvisning till skilda länder skulle splittra familjen med hänsyn till de politiskt ansträngda relationerna mellan Armenien och Azerbaijan. De åberopade vidare Bs och Vs psykiska ohälsa och gjorde gällande att G på grund därav behövde hjälpa till att ta hand om barnen. De motsatte sig emellertid inte att bli avvisade tillsammans till ett land där de kunde få permanent uppehållstillstånd.

Europadomstolen erinrade om att konventionen inte garanterar någon rätt för en utlänning att resa in i eller bosätta sig i en stat, utan att konventionsstaterna själva får bestämma om inresa, bosättning eller avvisning av utlänningar. Avvisning av en person kan emellertid medföra ett intrång i rätten till respekt för familjelivet enligt artikel 8 vars huvudsakliga syfte är att skydda enskilda mot godtyckligt handlande från myndigheternas sida. Domstolen fann att beslutet att avvisa de klagande hade stöd i svensk lag och ett legitimt syfte, nämligen landets ekonomiska välbefinnande. Utan att gå in på frågan om avvisningen de facto skulle innebära ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv prövade domstolen om avvisningsbeslutet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle i den mening som avses i artikel 8.2. Domstolen konstaterade att det inte var omöjligt för svenska myndigheter att utvisa hela familjen till samma land men att detta krävde vissa insatser från de klagandes sida som t.ex. att G kunde skaffa fram identitetshandlingar och förmodligen att paret gifte sig samt att faderskapet till barnen registrerades. Det var inte oskäligt att begära att de klagande medverkade till dessa åtgärder. Domstolen noterade vidare att Vs problem hade orsakats av familjens osäkra förhållanden och rädslan för att familjen skulle splittras men att de klagande inte hade åberopat att det skulle ske en kränkning av hennes rättigheter enligt artikel 3.  Slutligen noterades att de klagande hade påstått att B och barnen riskerade att utsättas för misshandel i Armenien. De hade inte åberopat artikel 3 och båda de stater som de kunde utvisas till är anslutna till konventionen. Dessutom hade Bs mor armeniskt ursprung. Det hade inte visats att det fanns en verklig och personlig risk för B och döttrarna om de avvisades till Armenien som nådde den svårighetsgrad som krävs för att artikel 3 skall bli tillämplig. De svenska myndigheterna hade genom avvisningsbeslutet inte brustit i sina skyldigheter att respektera de klagandes familjeliv och verkställigheten skulle därför inte innebära en kränkning av artikel 8. På grund härav var klagomålet uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Ahmut ./. Nederländerna, dom 1996-11-28

Achmadov och Bagurova mot Sverige
(Ansökan nr 3408/05, beslut den 10 juli 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

De klagande lämnade efter hand olika uppgifter som de sedan inte kunde förklara tillfredsställande och de förmådde inte visa att en verklig risk för att behandlas i strid med artikel 3 skulle föreligga för dem i hemlandet om de avvisades dit. Klagomålet förklarades därför inadmissible.

A och B gifte sig 1982. A kommer från Azerbaijan och Bs far var armenier och hennes mor var ryska. I det pass som utfärdats för B under 1982 uppges hon ha ryskt ursprung. I januari 2002 kom B och hennes son född 1980 till Tyskland via Italien och de ansökte om asyl. Deras ansökan avvisades med hänvisning till Dublin-konventionen och tyska myndigheter skickade dem tillbaka till Italien där de hade fått visum. Sedan de återtagit sin asylansökan återvände de till Azerbaijan i april 2002. I december 2002 kom de till Sverige tillsammans med Bs son och ansökte om asyl. B hade vid det tillfället en "blåtira" som A påstod hade uppkommit när hon pga. sitt ursprung attackerades av en man på järnvägsstationen i Baku. Till stöd för sin ansökan uppgav de klagande bl.a. att de under lång tid utsatts för fysiska och psykiska trakasserier mestadels av personer som flytt från Armenien till Azerbaijan och huvudsakligen pga. Bs armeniska ursprung och hennes medlemskap i Jehovas vittnen, vars uppfattningar även A sympatiserade med. A hade bl.a. uppmanats att döda sin hustru, kallats förrädare pga. konflikten i Nagorno-Karabach, tvingats stänga sin butik och blivit misshandlad. B hade tvingats leva gömd sedan 1990 och de hade därför under lång tid endast haft sporadiska kontakter. Migrationsverket fann att de händelser som A beskrivit inte innebar sådan förföljelse som utgör grund för asyl och att B återtagit sin asylansökan i Italien och återvänt till Azerbaijan och att hon därför inte kunde anses haft ett särskilt behov av skydd. Kraven för flyktingstatus var därför inte uppfyllda. A och B klagade utan framgång till Utlänningsnämnden, som fastställde verkets beslut i juli 2005.  Migrationsverket gjorde härefter en omprövning enligt den tillfälliga ändringen i utlänningslagen men fann att de klagande inte kunde beviljas uppehållstillstånd. De klagande gav in sin ansökan till Europadomstolen som anmodade Sverige att avbryta verkställigheten av avvisningsbeslutet. Regeringen invände att det som de klagande uppgett i sin ansökan inte stämde överens med de uppgifter som lämnats i det nationella förfarandet. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 3 och hävdade att de vid en återkomst till Azerbaijan riskerade att förföljas pga. Bs armeniska ursprung såväl av myndigheterna som av privatpersoner. Med hänvisning till sin anknytning till Jehovas vittnen åberopade de även artikel 9.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna själva får bestämma om inresa, bosättning eller avvisning av utlänningar. Avvisning av en person kan emellertid resa frågor enligt artikel 3 och väcka statens ansvar enligt konventionen om det visats välgrundad anledning att tro att personen i fråga kommer att utsättas för en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han/hon avvisas. Domstolen betonade att enligt dess praxis måste en dålig behandling minst vara av en viss svårighetsgrad för att omfattas av artikel 3. Skyddet gäller inte bara mot myndigheterna utan även gentemot privatpersoner eller grupper av personer. Det måste emellertid visas att det finns en verklig risk och att myndigheterna inte förmår ge den enskilde skydd. Domstolen konstaterade att det förekommit allvarliga våldshandlingar mot armenier i Azerbaijan under senare delen av 1980-talet och i början av 1990-talet, vilket fick till följd att den övervägande delen av den armeniska befolkningen i Azerbaijan lämnade landet. Enligt en utredning kan det dock finnas upp till 30 000 armenier kvar i Azerbaijan, huvudsakligen kvinnor vars makar kommer från Azerbaijan eller Ryssland. Dessa har utsatts för diskriminering dock inte i den utsträckningen att det annat än i enstaka fall kunde anses som förföljelse. Regeringen hade påstått att de klagandes berättelser hade utökats under utredningens gång. Europadomstolen framhöll att man ofta måste godta asylsökandes berättelser när det gäller att bedöma trovärdigheten det som påstås ha inträffat. När det emellertid finns uppgifter som ger starka skäl att ifrågasätta trovärdigheten måste den asylsökande kunna lämna en godtagbar förklaring till de påstådda oriktigheterna. De klagande hade bl.a. lämnat ganska detaljerade beskrivningar av tre misshandelstillfällen i september, oktober och november 2002 strax innan de kom till Sverige. De hade emellertid inte lämnat någon bevisning till stöd för sina påståenden. De hade inga kvittenser på polisanmälningar, kopior av brev till eller från myndigheter, advokater eller organisationer. De hade inte heller några läkarutlåtanden trots att B besökt en läkare strax innan de kom till Sverige. Detta framstår som anmärkningsvärt med tanke på att B, mot bakgrund av de erfarenheter hon hade av sina kontakter med tyska och italienska myndigheter, måste ha varit medveten om att varje form av bevisning kunde ha avgörande betydelse i ett asylförfarande. De tre fallen av misshandel hösten 2002 hade begåtts av privatpersoner eller av polistjänstemän i strid med lagstiftningen i Azerbaijan. Enligt uppgifter hade åtgärder vidtagits mot dessa poliser för att de kränkt mänskliga rättigheter. Det hade inte gjorts någon anmälan av att B våldtagits i september 2002, bl.a. eftersom A inte fått kännedom om detta förrän under asylförfarandet i Sverige. Med beaktande av samtliga omständigheter i målet fann domstolen att det inte kunnat visas att de klagande skulle löpa en verklig och personlig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om de sändes tillbaka till Azerbaijan. Någon särskild fråga att pröva enligt artikel 9 uppkom inte. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-05-21
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27

Dom

Dödsboet efter Nitschke mot Sverige
(Ansökan nr 6301/05, dom den 27 september 2007)
Domen finns endast på engelska.

I mål om kränkning av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 prövades även frågor om oskuldspresumtionen vid skattetillägg och avsaknad av domskäl i kammarrättsdom.

N ägde från 1988 och fram till konkursen 1997 49 % av aktierna i ett restaurangbolag. Resterande 51 % ägdes av ett annat bolag. I november 1994 lämnade skattemyndigheten en granskningspromemoria över en revision hos bolaget med förslag till taxeringsändringar för både bolaget och N privat avseende taxeringsåren 1993 och 1994. N ansågs bl.a. ha haft oredovisade löner och förmåner och han påfördes även privata inköp som belastat bolaget. Skattemyndigheten grundade sina bedömningar bl.a. på uppfattningen att N varit företagsledare i bolaget. N bestred taxeringshöjningarna och hävdade bl.a. att han som minoritetsägare inte kunde anses som företagsledare. Skattemyndigheten vidhöll sin uppfattning och höjde N:s taxeringar samt påförde skattetillägg. N begärde i februari 1995 omprövning och skattemyndigheten satte ned taxeringshöjning och skattetillägget för 1993 men vidhöll i april 1997 beslutet i övrigt. Bolaget försattes i konkurs i maj 1997. I juni 1997 överklagade N och begärde samtidigt anstånd med betalning av skatten. Denna begäran avslogs i augusti och N klagade till länsrätten som avslog överklagandet i oktober 1997. N klagade inte vidare utan betalade i början av 1998 skatterna och skattetilläggen. Under tiden hade skattemyndigheten haft ett möte med N där denne fick tillfälle att ställa frågor angående revisionspromemorian och att diskutera de ändringar som gjorts i hans deklarationer. I mars 1998 fattade skattemyndigheten sitt obligatoriska omprövningsbeslut men gjorde ingen ändring utan överlämnade målet till länsrätten. N gav i augusti 1998 in en detaljerad redovisning på 79 sidor över bolaget, dess struktur, affärsområden och planer för framtiden och förklarade sina uppfattningar i de tvistiga frågorna. Sedan den fortsatta skriftväxlingen avslutats meddelade länsrätten dom i februari 2000 och biföll delvis överklagandet. I domen prövades var och en av de punkter som N åberopat och lämnades skäl för länsrättens bedömningar. När det gällde skattetilläggen fann länsrätten att det inte fanns skäl för eftergift. N överklagade till kammarrätten och uppgav att han skulle ge in kompletterande upplysningar. När det trots flera påminnelser inte kommit in någon komplettering förelade kammarrätten N att inom tre veckor komma in med det han önskade åberopa. Ett ytterligare föreläggande utfärdades när N trots uppskov inte kommit in med något svar. N anlitade då en advokat som begärde ytterligare anstånd. Härefter avled N i januari 2003. Kammarrätten medgav ytterligare uppskov till den 23 maj 2003 men upplyste ombudet om att något mer anstånd inte kunde påräknas. I september 2003 fastställde kammarrätten länsrättens dom utan att lämna egna skäl. Dödsboet överklagade till Regeringsrätten och erhöll åter anstånd. I juli 2004 gavs en komplettering in där bl.a. åberopades artikel 6 i konventionen. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i augusti 2004. - I Europadomstolen klagade dödsboet över att det nationella förfarandet inte varit rättvist eftersom kammarrätten inte lämnat några skäl för sin dom, över att det skett en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2 när de svenska domstolarna vägrat att efterge skattetillägget sedan N avlidit och istället för över det på dödsboet och över att prövningen inte skett inom skälig tid.

Regeringen medgav att förfarandet pågått i nära tio år men överlät åt domstolen att avgöra om det därmed hade skett en kränkning av konventionen. Regeringen var vidare beredd att ex gratia betala 150 000 kr för att få en uppgörelse och yrkade att målet skulle avskrivas i enlighet med artikel 37.1 c). Dödsboet bestred yrkandet om avskrivning och yrkade att domstolen skulle fullfölja prövningen.

Europadomstolen konstaterade att parterna inte kunde komma överens om en förlikning och framhöll att det måste göras en skillnad mellan å ena sidan förklaringar som gjorts i samband med ett strängt konfidentiellt förlikningsförfarande och å andra sidan ensidiga förklaringar som lämnas av svarandestaten i ett offentligt och kontradiktoriskt förfarande inför domstolen. Domstolen skulle därför fortsätta förfarandet med beaktande av vad parterna uttalat och bortse från uttalanden som gjorts i försöken att nå en förlikning. En ansökan kan visserligen under särskilda omständigheter skrivas av efter en ensidig förklaring från svarandestaten även om den klagande vill att förfarandet fortsätter, men det innebär inte i sig ett kringgående av att den klagande motsätter sig en förlikning. Avgörande är klagomålets art, om det väcker frågor som redan prövats av domstolen i tidigare mål samt arten och omfattningen av de åtgärder som svarandestaten vidtagit med anledning av domstolens tidigare domar. Det har också betydelse om staten i sin ensidiga förklaring har medgivit de påstådda kränkningarna. I förevarande fall har staten endast hänvisat till ett av de tre klagomål som framställts, nämligen frågan om domstolsprövning inom skälig tid och i den delen har staten inte erkänt någon kränkning eller beklagat de olägenheter som den klagande orsakats genom dröjsmålen. Domstolen noterade vidare, att även om det belopp som regeringen erbjudit den klagande var mycket skäligt, så hade det erbjudits ex gratia. Regeringens ensidiga förklaring ger inte den klagande tillräcklig gottgörelse och det har således inte anförts någon tillräcklig grund för bedömningen att respekten för mänskliga rättigheter inte kräver en fortsatt prövning av målet. Yrkandet om avskrivning avslogs därför.

När det gällde klagomålet över att kammarrättens dom saknat domskäl framhöll domstolen bl.a. följande. Länsrätten hade lämnat utförliga skäl för sitt avgörande som inte lämnade några tvivel om hur domstolen kommit fram till sina slutsatser i var och en av de frågor som N tagit upp. Parterna hade också haft möjligheter att bemöta varandras anföranden och hade också gjort det. Förfarandet i länsrätten hade därför varit rättvist och gett N möjlighet till ett effektivt överklagande. I kammarrätten hade N fått upprepade anstånd med att utveckla sin talan men han hade trots det och trots två förelägganden inte givit in något material inom angivna tidsfrister. Syftet med domskälen är att ge parterna möjlighet till ett effektivt överklagande och visa parterna att man beaktat vad de anfört. Genom att fastställa länsrättens dom och bifoga den till sin egen har kammarrätten visat parterna att den helt och fullt instämde i underinstansens resonemang. Det hade inte funnits några frågor att pröva i kammarrätten som inte redan hade prövats av länsrätten. Kammarrättens dom var därför tillräckligt tydlig och hindrade inte ett effektivt överklagande till Regeringsrätten. Klagomålet i denna del var således uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade klagomålet i denna del för inadmissible.

När det sedan gällde klagomålet att det skett en kränkning av oskuldspresumtionen hade dödsboet gjort gällande att skattetillägget, sedan N avlidit, överförts till detta. Domstolen slog först fast att den tidigare funnit att skattetillägg innebär en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 och att den artikeln därför är tillämplig. Skattetilläggen hade påförts av skattemyndigheten och sedan prövats av länsrätten sedan N haft möjlighet att lämna sin syn på frågan. Länsrätten hade prövat all bevisning och även grunderna för eftergift av skattetilläggen. Domstolen fann därför att oskuldspresumtionen hade iakttagits under förfarandet i länsrätten och så länge N levde. Domstolen erinrade om att ansvar för ett brott inte kan överleva förövaren och att det krävs stor försiktighet om en påföljd skall åläggas en levande person för gärningar som begåtts av en person som avlidit. Domstolen gjorde vissa jämförelser med tidigare mål i liknande fråga mot Schweiz och konstaterade att det förelåg vissa skillnader. T.ex. överförs i Schweiz en avlidens tillgångar och ansvar direkt till arvingarna medan i Sverige dödsboet efter en person är en självständig juridisk person. Svenska arvingar har således inte något personligt ansvar för den avlidnes skulder eller andra skyldigheter. N hade inte anklagats för något brott som t.ex. skattebedrägeri utan skattetilläggen hade påförts honom på objektiva grunder. Dessutom hade varken hans arvingar eller dödsboet gjorts ansvariga för skattetilläggen eftersom de redan hade påförts N när han levde och betalats av honom. Domstolen noterade i sammanhanget att det enligt svensk lag inte är möjligt att påföra skattetillägg på en avliden person. Det hade inte skett något brott mot artikel 6.2 och klagomålet var även i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet även i denna del för inadmissible.

Domstolen förklarade den sista delen av klagomålet om "skälig tid" för admissible och fann att målet visserligen hade en viss svårighetsgrad och att N och dödsboet svarade för vissa av dröjsmålen i förvaltningsdomstolarna men de var inte ensamma om att ha orsakat det utdragna förfarandet. Domstolen fann flera inaktiva perioder, då målet legat hos skattemyndigheten och i kammarrätten, som inte bidragit till att målet slutförts i tid. Mot den bakgrunden kunde kravet på prövning inom skälig tid inte anses uppfyllt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 37.1 c)
Tahsin Acar ./. Turkiet, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Venera-Nord-Vest Borta A.G. ./. Moldavien, dom 2007-02-13
Akman ./. Turkiet, beslut (avskrivning) 2001-06-26
Van Houten ./. Nederländerna, beslut (avskrivning) 2005-09-29
Artikel 6.1 - avsaknad av domskäl
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
Suominen ./. Finland, dom 2003-07-01 (jfr nr 7/03)
Artikel 6.2 - oskuldspresumtionen
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
A.P., M.P. ochd T.P. ./. Schweiz, dom 1997-08-29
E.L., R.L. and J.O.-L. ./. Schweiz, dom 1997-08-29
Artikel 6.1 - skälig tid
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Johansson mot Finland
(Ansökan nr 10163/02, dom den 6 september 2007)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att för ett barn registrera förnamnet "Axl" innebar en kränkning av artikel 8.

J är ett finskt par som i maj 1999 fick en son som de beslöt att döpa till "Axl Mick". Folkbokföringsmyndigheten vägrade dock med hänvisning till namnlagen att registrera namnet med motiveringen att denna stavningsform inte var förenlig med finsk namnpraxis. J överklagade. Förvaltningsdomstolen i Helsingfors avslog överklagandet den 3 oktober 2000 och anförde bl.a. följande. Enligt namnlagen kan ett namn godtas även om det inte är förenligt med nationell namnpraxis, om en person på grund av sin nationallitet, familjeförhållanden eller andra särskilda omständigheter har band med en utländsk stat och det föreslagna namnet stämde överens med namnpraxis i den staten eller det fanns andra giltiga skäl. Förvaltningsdomstolen fann att det som J hade anfört inte var tillräckligt för att tillåta registrering av det aktuella förnamnet. Sedan J klagat vidare fastställdes den överklagade domen av Högsta förvaltningsdomstolen den 20 september 2001. - I Europadomstolen klagade J över vägran att registrera förnamnet "Axl" för deras son.

Europadomstolen godtog att det är ett allmänt intresse att skydda barn från olämpliga namn, t.ex. löjliga eller besynnerliga namn, och att bevara en nationell namnpraxis. Domstolen noterade att de nationella myndigheterna har ett stort utrymme för sitt handlande när det gäller att tillämpa namnlagen i varje enskilt fall. Domstolen konstaterade vidare att namnet "Axl" hade använts inom familjen sedan pojkens födelse 1999 utan några problem. Det valda namnet kunde inte anses skilja sig väldigt mycket från namn som är vanliga i Finland som t.ex. "Alf" eller "Ulf". Namnet var inte löjligt eller besynnerligt och det var inte heller troligt att barnet skulle lida men av det. Om en vokal inte hade utelämnats hade det registrerats automatiskt som förnamn. Namnet kunde därför inte anses olämpligt för ett barn. Domstolen fäste särskild vikt vid det förhållandet att namnet "Axl" inte var nytt, eftersom man i det finska folkbokföringsregistret vid tidpunkten för barnets födelse kunde finna tre personer med det namnet och ytterligare minst två barn hade fått namnet "Axl" därefter. Minst fyra av dessa var finska medborgare. Det var därför tydligt att namnet redan var accepterat i Finland och det hade inte påståtts att detta hade fått några negativa följder för bevarandet av Finlands kulturella och etniska identitet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Guillot ./. Frankrike, dom 1996-10-24
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25
Evans ./. UK, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07)
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Mentzen alias Mencena ./. Lettland, beslut 2004-12-07
Salonen ./. Finland, beslut 1997-07-02

Kucheruk mot Ukraina
(Ansökan nr 2570/04, dom den 6 september 2007)
Domen finns endast på engelska.

En psykiskt sjuk person anklagad för brott berövades friheten genom dels beslut om häktning, dels beslut om psykiatrisk tvångsvård och utsattes under frihetsberövandet för misshandel och förnedrande behandling och fick inte någon vård eller behandling. Det skedde därför kränkningar av artikel 5.1. När han inte kunde få lagligheten av frihetsberövandena prövad kränktes artikel 5.4.

K, som är född 1980, är medborgare och bosatt i Ukraina. 1998 fick han diagnosen kronisk schizofreni. Han dömdes i mars 2001 för stöld och ligistbråk till ett och ett halvt års fängelse villkorligt. Medan den villkorliga domen fortfarande löpte greps han igen i april 2002 och anklagades åter för brott av samma slag. Han undersöktes samma dag och fick diagnosen schizofreni men förklarades klara av att sitta häktad. Med hänsyn till hans bakgrund beslöt tingsrätten att han skulle föras till ett regionalt häkte, SIZO, där han togs in på en psykiatrisk avdelning. I maj 2002 fördes K till ett psykiatriskt sjukhus för att en bedömning skulle kunna göras avseende hans mentala hälsa. Det konstaterades att han led av akut personlig störning som krävde psykiatrisk tvångsvård. Han fördes tillbaka till sin cell på SIZO i början av juni och han undersöktes då av fängelsets psykiatriker som inte skrev ut någon medicinering. På SIZO visade K tecken på ett stört beteende och han hade nära till våldsamma aggressiva utbrott. Den 2 juli överföll han en annan intern och fördes över till den medicinska avdelningen. Några dagar senare den 5 juli 2002 fann tingsrätten att hans personliga störningar gjorde det omöjligt att döma honom till straff och rätten beslöt att överföra honom till psykiatrisk tvångsvård. Brottmålet vilandeförklarades till dess han hade återhämtat sig. Den 8 juli blev K, som då befann sig på SIZOs medicinska avdelning, särskilt upphetsad. Sjukvårdspersonalen fick tillkalla tre fångväktare som beordrade K att ställa sig mot väggen med händerna på ryggen. När K inte lydde slog de honom med batonger och tvingade ner honom på golvet och satte på honom handfängsel. Han undersöktes samma dag och det konstaterades att han hade skador på skuldrorna och skinkorna efter batongslagen. K sattes härefter i isoleringscell där han vistades i nio dagar, 23 timmar om dygnet. Under sju av dessa dagar bar han handfängsel hela tiden och enligt fängelseläkarens noteringar försökte han ideligen att göra sig fri från dem, slog huvudet mot väggen, rullade runt på golvet och försökte få in sina ben mellan sina fängslade händer. Den 17 juli fördes ha tillbaka till det psykiatriska sjukhuset för den beslutade tvångsvården och denna sträcktes senare ut till den 28 maj 2003 då tingsrätten beslöt om en psykiatrisk undersökning. Beslutet om tvångsvård upphävdes den 7 juli 2003 och brottmålet mot K återupptogs då. K släpptes emellertid inte från sjukhuset förrän den 6 augusti 2003. Den medicinskt sakkunnige uttalade att Ks mentala störning hindrade honom från att förstå följderna av hans handlande och att kontrollera sitt uppträdande. Den 2 september skrevs K ut från sjukhuset till moderns vård. Brottmålet lades ned och K förklarades sakna rättskapacitet. - Under tiden hade modern anmält fångväktarna för att ha misshandlat hennes son och en förundersökning inleddes. Fängelsedirektören beslöt emellertid med hänsyn till det som framkommit att lägga ned ärendet. Modern underrättades om detta den 16 januari 2003. Vid tre skilda tillfällen mellan november 2003 och juli 2005 undanröjde domstolarna myndighetens beslut att inte väcka åtal. Målet togs i oktober 2004 över av regionåklagarmyndigheten som också beslöt att inte väcka åtal mot väktarna. Modern överklagade detta beslut och målet är ännu inte avgjort. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 3 och 13 och klagade över den misshandel han utsatts för i häktet. Han åberopade artikel 5.1 och klagade över att inlåsningen på psykiatriskt sjukhus hade varit olaglig fr.o.m. den 7 juli 2003, eftersom beslutet om tvångsvård hade upphävts då. Han klagade också över att han inte hade haft tillgång till en domstol som var behörig att pröva lagligheten av det fortgående frihetsberövandet på SIZO och på sjukhuset och han åberopade i den delen artikel 5.4.

Europadomstolen, som inte godtog vad regeringen anfört om att kraven enligt artikel 35.1 på att inhemska rättsmedel skall ha uttömts inte var uppfyllda, konstaterade att Ks skador så som de beskrivits av fängelseläkaren som resultat av slag med batong var tillräckligt allvarliga för att kunna bedömas enligt artikel 3. Med hänsyn till Ks tidigare våldsamma uppträdande kunde fängelsemyndigheten inte anses ha blivit ställd inför någon oväntad utveckling. De tre fångväktarna hade varit numerärt överlägsna K. Inte vid något tillfälle under förfarandet hade något vittne uppgett att K försökt gå till anfall eller att hans uppträdande på något sätt hade varit farligt för väktarna eller hans medfångar. Användandet av batonger hade därför varit omotiverat och innebar en omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att användandet av handfängsel under sju dagar på K som var mentalt sjuk utan psykiatriskt berättigande eller medicinsk behandling måste ses som en pågående omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Isoleringen av K och användandet av handfängsel innebar att de inhemska myndigheterna inte hade tillhandahållit lämplig medicinsk behandling. K hade först undersökts i april 2002 och han placerades då på en psykiatrisk avdelning men det fanns därefter inte någon hänvisning till en psykiatriker förrän i maj 2002, när K överfördes till sjukhus för undersökning. Resultatet därav, en rekommendation om behandling på specialistsjukhus, följdes inte omedelbart utan K fördes i stället tillbaka till SIZO till en vanlig cell. Enligt domstolens mening kunde detta, sett i ljuset av Ks allvarliga mentala störning, inte anses som en lämplig och rimlig medicinsk vård. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade att den inledande utredningen av Ks klagomål över misshandeln inte hade haft det minimum av oberoende som krävs, eftersom det utredande organet hade varit fängelsedirektören på SIZO som representerade den berörda myndigheten. Utredningen hade begränsats till att slå fast att väktarna hade handlat i enlighet med tillämpliga bestämmelser och den grundade sig enbart på uttalanden av väktarna och närvarande interner. Undersökningen av Ks skador hade gjorts först 37 dagar senare. Modern hade inte fått upplysning om utredningen förrän den 16 januari 2003 och Ks advokat fick ta del av akten först i augusti 2003. Domstolen konstaterade att en oberoende utredning hade påbörjats först i oktober 2004, mer än två år och två månader efter den aktuella händelsen. Denna utredning hade inte inneburit gottgörelse för de inledande bristerna, bl.a. fanns det inget som tydde på att interner som bevittnat händelsen hade hörts på nytt. De brister, som de nationella domstolarna hade pekat på vid tre separata tillfällen när de undanröjde myndigheternas beslut att inte väcka åtal, liksom avsaknaden av oberoende, skyndsamhet och offentlig insyn, utgjorde tillräcklig grund för slutsatsen att utredningen, som pågick alltjämt, inte uppfyllde minikraven på effektivitet. Domstolen fann därför enhälligt att det också i denna del hade skett en kränkning av artikel 3 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 13.

Beslutet den 7 juli 2003 att upphäva tvångsvården hade vunnit laga kraft den 22 juli 2003. Frihetsberövandet under den mellanliggande tiden hade därför täckts av beslutet om tvångsvård. Domstolen fann enhälligt att det i den delen inte hade skett någon kränkning av artikel 5.1.

Beträffande tiden från den 22 juli till den 6 augusti 2003 noterade domstolen att tingsrättens beslut den 28 maj 2003 att K skulle genomgå en psykiatrisk undersökning hade stöd i lagen som emellertid inte uttryckligen tillät ett frihetsberövande. Det framgick inte heller att det varit tingsrättens avsikt att K skulle vara frihetsberövad till följd av beslutet. Inte heller beslutet den 7 juli 2003 om upphävande av tvångsvården kunde anses som en rättslig grund för ett fortsatt frihetsberövande efter den 22 juli. Domstolen erinrade om att administrativa formaliteter inte kunde berättiga att frisläppandet fördröjdes mer än några timmar. Att K hölls kvar på sjukhuset sedan beslutet om tvångsvård hade upphävts kunde inte heller ses som ett första steg i verkställigheten av beslutet om frisläppande. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 5.1.

Slutligen erinrade domstolen att den redan tidigare har prövat systemet med periodiska omprövningar av interneringar och att den då funnit att en klagande enligt det systemet inte hade haft rätt att föra talan för att få lagligheten av ett frihetsberövande för medicinsk tvångsvård prövad. Domstolen fann inte skäl att göra en annan bedömning nu än då. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Berlinski ./. Polen, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Mathew ./. Nederländerna, dom 2005-09-29 (jfr nr 9/05)
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Sarban ./. Moldavien, dom 2005-10-04
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Menesheva ./. Ryssland, dom 2006-03-09 (jfr nr 3/06)
Artikel 5.1
Nikolov ./. Bulgarien, dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22
Artikel 5.4
Gorshkov ./. Ukraina, dom 2005-11-08

L mot Litauen
(Ansökan nr 27527/03, dom den 11 september 2007)
Domen finns endast på engelska.

Införande av lagstiftning för att reglera transsexuellas rätt till könsbytesoperationer som fördröjdes under lång tid av budgetskäl medförde att en rimlig jämvikt mellan enskilda och allmänna intressen inte kunde upprätthållas och kränkte därmed artikel 8.

L föddes 1978 och registrerades då som flicka och fick ett tydligt flicknamn. Redan i tidig ålder kände han emellertid att han snarare var av manligt kön än kvinnligt. Han har sedan 1998 levt i ett fast förhållande med en kvinna. I maj 1997 konsulterade L en kirurg angående en könsbytesoperation och han blev då rekommenderad att söka en psykolog. Han reste därför till Vilnius för undersökningar på det psykiatriska sjukhuset i november 1997. Han fick där diagnosen transsexuell. I december samma år fick han samma diagnos av en läkare på universitetssjukhuset i Vilnius och rekommenderades att söka en psykolog. Enligt en notering i hans sjukjournal den 28 januari 1998 rekommenderades hormonbehandling för en eventuell könsbytesoperation och han fick i enlighet därmed hormonbehandling i två månader. L påstod att hans läkare under 1999 vägrade att ordinera hormonbehandling på grund av att det var osäkert om det lagligen kunde göras en fullständig könsbytesoperation. L fortsatte därefter en "inofficiell" hormonbehandling. L registrerades på Vilnius Universitet under det manliga namn han valt men han vägrades samma år att få sitt namn ändrat till detta manliga namn på alla offentliga handlingar. Under tiden den 3-9 maj 2000 genomgick L en partiell könsbytesoperation, vilket skedde i ljuset av den nya lagstiftning som skulle antas och som angav att "en ogift vuxen person hade rätt till ett medicinskt könsbyte om det var möjligt". I ett andra stycke till samma bestämmelse angavs att "villkoren och förfarandet för könsbyte skall fastställas i lag". L kom överens med läkarna om att ytterligare kirurgiska ingrepp skulle göras sedan den nya lagstiftningen hade antagits. Hittills har lagen inte antagits. För att undvika att hans kön avslöjades valde L år 2000 med hjälp av en parlamentsledamot ett nytt för- och efternamn för sitt födelsebevis och pass. Hans personnummer, som börjar med en "fyra" vilket identifierar honom som kvinna, förblev oförändrat. L hävdade att han dagligen ställdes inför situationer som var besvärande och svåra. Han kunde t.ex. inte söka arbete, betala socialavgifter, söka läkare, kommunicera med myndigheter, få banklån eller passera en av landets gränser utan att hans kvinnliga könstillhörighet avslöjades. Han upplevde att han var dömd till social utfrysning eftersom han såg ut som en man men i de offentliga handlingarna identifierades som kvinna. Han befinner sig permanent i ett tillstånd av depression med självmordstendenser. - I Europadomstolen åberopade L artiklarna 3, 8, 12 och 14 och klagade över att det saknades lagstiftning som gjorde det möjligt för honom att genomgå en fullständig könsbytesoperation för att kunna leva sitt liv som man. Han påstod bl.a. att statens underlåtenhet att anta lagstiftning var en eftergift för befolkningsmajoritetens negativa inställning till en transsexuell minoritet.

Europadomstolen, som avslog regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte hade uttömts i enlighet artikel 35.1, konstaterade att en genomgång av omständigheterna visade att L helt förståeligt hade lidit av svår vånda och besvikelse men att förhållandena inte varit av den graden att de kunde prövas enligt artikel 3 utan att de i stället skulle prövas enligt artikel 8. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade att den litauiska lagstiftningen erkände transsexuellas rätt att byta inte bara kön utan också civil status. Det fanns emellertid ett glapp i den aktuella lagstiftningen. Den lag som reglerade fullständig könsbyteskirurgi hade upprättats men ännu inte antagits. Under mellantiden finns det inte någon lämplig medicinsk behandling tillgänglig i Litauen. Glappet i lagstiftningen hade försatt L i en situation av plågsam osäkerhet i fråga om hans privatliv och om erkännandet av hans verkliga identitet. Budgetmässigt ekonomiska besparingar inom sjuk- och hälsovården kunde ha berättigat ett visst inledande dröjsmål med införandet av transsexuellas rättigheter men inte ett dröjsmål på över fyra år. Med hänsyn till att det endast var ca 50 personer som berördes, kunde statens ekonomiska börda inte förväntas ha blivit oskäligt tung. Domstolen fann därför att det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmännas intresse och Ls rättigheter. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 och med samma röstetal att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 12 och 14.

Med fem röster mot två ålade domstolen Litauen att inom tre månader från det domen vinner laga kraft anta den ifrågavarande lagstiftningen. Med sex röster mot en beslöt domstolen alternativt att om det inte var möjligt att anta den aktuella lagen inom den angivna tiden så skulle staten betala L ett ekonomiskt skadestånd om 40 000 EUR.

Skiljaktiga meningar

Den svenska domaren Fura-Sandström var delvis skiljaktig. Hon ansåg att genom beslutet att ålägga svarandestaten att anta den aktuella lagstiftningen så riskerade domstolen att handla utanför sitt kompetensområde. Hon hänvisade till artikel 41 och till att ministerkommittén enligt artikel 46.2 skall övervaka verkställigheten av domstolens domar. Hon gjorde följande iakttagelser. L yrkade skadestånd med 57 408 EUR för sjukvårdsavgifter, förlorad arbetsförtjänst, hormonbehandling och kostnader för en eventuell kompletterande könsbytesoperation utomlands. Han hävdade vidare att även om luckorna i den litauiska lagen fylldes fanns det inte förutsättningar för att komplettera könsbytesoperationen i Litauen inom skälig tid. Så frågan är om beslutet att ålägga staten en skyldighet att anta den lagstiftning som behövs kan ge L "skälig gottgörelse". L tycks själv inte tro att så blir fallet. Hon anför vidare att hon är medveten om domstolens möjlighet att föreskriva allmänna åtgärder för att förhindra att liknande kränkningar återkommer i framtiden och hänvisar till fallen Broniowski och Hutten-Czapska, båda mot Polen, där kränkningarna hade sitt ursprung i systemfel i förening med den inhemska lagstiftningens bristande funktion och där det fanns många liknande mål som väntade i domstolen. I det här fallet har domstolen emellertid beslutat om allmänna åtgärder för att gottgöra en enskild klagande och endast som ett alternativ beslutat om ersättning i form av ekonomiskt skadestånd. Enligt den svenska domaren ger detta inte den klagande sådan skälig gottgörelse som krävs enligt artikel 41.

Den serbiske domaren Popovic var skiljaktig och framhöll inledningsvis att även om han röstat med majoriteten när det gällde frågan om admissibility hade han efter den muntliga förhandlingen ändrat sig. Å ena sidan hade L uppgett att han inte hade försökt uttömma några inhemska rättsmedel på grund av att de var ineffektiva. Å andra sidan hade regeringen uppgett att det fans ett nyligen meddelat avgörande från konstitutionsdomstolen i fråga om nationella rättsmedel. Mot den bakgrunden borde man enligt hans mening återgå till frågan om admissibility. L tycks ha sökt upprättelse hos hälsoministeriet som inte svarade. Han borde i sådant fall ha väckt talan mot förvaltningen för underlåtenhet att handla. När han påstår att de inhemska rättsmedlen är ineffektiva utan att ha försökt vända sig till rättsväsendet, tycks L stödja sig på uppfattningen att domstolarna skulle vara ovilliga att döma till hans fördel trots förekomsten av en tydlig lagregel. Även om den sociala utvecklingen och anpassningen tar tid finns det inget som stöder uppfattningen att en klagande idag skulle få domstolens tillåtelse att strunta i en hög fördragsslutande parts rättsväsende genom att åberopa dettas ineffektivitet. Tvärtom bör nationella domare uppmuntras att ta djärvare steg när det gäller att tolka nationella lagbestämmelser och klagande skulle inte tillåtas att kringgå nationella domstolar. Domstolens majoritet tycks trots avsaknaden av varje form av bevisning vara övertygad om att litauiska domstolar kommer att vilja tillämpa en framtida lagstiftning om den antas, trots att de kanske inte tillämpar befintlig lag. Den uppfattningen framstår som grundlös särskilt när man beaktar att L aldrig försökte få rättslig hjälp. Domare Popovic delar regeringens förstahandsinvändning att L inte uttömt inhemska rättsmedel och anser därför att klagomålet är inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Artikel 8
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Van Kück ./. Tyskland, dom 2003-06-12
Grant ./. U K, dom 2006-05-23 (jfr nr 6/06)

Tremblay mot Frankrike
(Ansökan nr 37194/02, dom den 11 september 2007)
Domen finns endast på franska.

Att en person kände sig tvungen att fortsätta prostituera sig för att kunna betala de skatter och avgifter som påfördes henne på grund av prostitutionen innebar inte att myndigheten tvingade henne till prostitution. Hon utsattes därför inte för omänsklig eller förnedrande behandling och det skedde inte någon kränkning av artikel 3.

T, som bestämt sig för att sluta med prostitution, ansökte i augusti 1990 hos byrån för socialförsäkringsavgifter (URSSAF) om att bli registrerad som egenföretagare. URSSAF registrerade henne under "ospecificerade sysselsättningar" och hennes namn fördes in i registret för "fria yrken". Mellan 1991 och 1999 krävde URSSAF henne på avgifter om totalt nära 40 000 EUR. T överklagade utan framgång avgiftsbesluten till de behöriga domstolarna. - I Europadomstolen åberopade T artiklarna 3 och 4 och klagade över att skyldigheten för henne att betala familjebidragsavgift tvingade henne att fortsätta som prostituerad.

Europadomstolen prövade inte om prostitution i sig är omänsklig eller förnedrande i den mening som avses i artikel 3. Domstolen betonade emellertid starkt att den ansåg påtvingad prostitution vara oförenlig med mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Domstolen var inte övertygad om att T faktiskt hade tvingats att fortsätta som prostituerad som en följd av hur URSSAF hade behandlat henne. Domstolen noterade att URSSAF aldrig hade begärt att T skulle finansiera sina avgifter genom att fortsätta att arbeta som prostituerad och att myndigheten varit beredd att vidta särskilda arrangemang, som t.ex. att dela upp betalningarna i mindre poster för att minska påfrestningarna på T. Domstolen tvivlade inte på att skyldigheten att betala de återkommande skulderna hade gjort det svårt för T att upphöra med prostitutionen, eftersom detta var hennes enda inkomstkälla samt att betalningsskyldigheten utgjort ett hinder för hennes återanpassningsprojekt. Domstolen noterade dock att T inte hade företett någon egentlig bevisning om att hon saknat möjlighet att betala de aktuella avgifterna på något annat sätt än att ägna sig åt prostitution. Vid sådant förhållande kunde T inte anses ha blivit tvingad att fortsätta som prostituerad och hon kunde mot den bakgrunden inte heller anses ha blivit tvingad att utföra tvångsarbete i den mening som avses i artikel 4.2. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 och enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 4.

Skiljaktig mening

Den svenska domaren Fura-Sandström var skiljaktig och anförde i korthet bl.a. följande. Hon delade majoritetens uppfattning att en av myndighet eller liknande påtvingad prostitution innebär en omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. För övrigt verkar det idag inte finnas något som i Europa motsäger att prostitution är oförenligt med mänsklig värdighet om den är påtvingad, vilket majoriteten uttalat i domen. Till skillnad från majoriteten leder detta uttalande henne till bedömningen att det skett en kränkning av artikel 3 i detta mål. Hon har övertygats av T när denna uppgett att hon känt sig tvingad att fortsätta prostituera sig för att kunna klara betalningarna av de återkommande socialavgifterna. Två omständigheter som nämns i domen utan att det dras någon slutsats stärker henne i sin bedömning: det handlar om betydande belopp som retroaktivt har påförts T och URSSAF, som visat prov på en ovanlig stelhet, har systematiskt skickat krav till T fram till januari 1999 och därigenom steg för steg ökat hennes skuld. Det aktuella målet illustrerar på sätt och vis Frankrikes och andra staters tvetydiga inställning till prostitution. Å ena sidan anses prostituerade som offer och å den andra tvingas de betala skatt och sociala avgifter på grund av inkomsterna av prostitutionen. I sin dom i Ts mål förebrår socialförsäkringsdomstolen i Paris staten för att dra nytta av prostitutionen.

HÄNVISNINGAR
Siliadin ./. Frankrike, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)

Sultani mot Frankrike
(Ansökan nr 45223/05, dom den 20 september 2007)
Domen finns endast på franska.

Utvisning av en person till hans hemland Afghanistan kränkte varken artikel 3 eller artikel 4 i protokoll nr 4.

S har uppgett att han flydde från Afghanistan till Frankrike i december 2002. Han kommer från regionen Baghlan och tillhör den etniska gruppen Tajik och hans far var där en ledare för kommunistpartiet. Efter kommunistregimens fall i Afghanistan betraktades en Tajiks inblandning i kommunistiska aktiviteter som högförräderi. S uppgav att en tidigare krigsherre som senare blev en prominent lokal person hade lagt beslag på familjens egendom 1992. Ss hus hade varit föremål för en granatattack samma år och S skadades då. I mars 2003 ansökte S om asyl. Den franska myndigheten, OFPRA, avslog hans ansökan i augusti 2003 med motiveringen att de förhållanden som S beskrev i sin ansökan inte berättigade hans vägran att återvända till Afghanistan, särskilt som de avsåg en period i det förflutna och landet sedan dess genomgått en politisk förändring. I juli 2004 anmodades S att lämna franskt territorium. S arresterades i december 2005, en händelse som han beskrev som "riktad mot och grundad på hans nationalitet" och som han påstod hade satts igång i ett försök till kollektiv utvisning. Enligt ett beslut av polischefen skulle S föras ut ur landet och hans destination angavs liksom att han skulle gripas. S överklagade beslutet i förvaltningsdomstolen i Paris men utan framgång. Sedan han klagat till Europadomstolen anmodade domstolen regeringen att avbryta verkställigheten. Den 4 juli 2006 fastställde appellationsdomstolen den dit överklagade domen. Den 9 januari 2006 gav S in en ny asylansökan som avslogs följande dag med motiveringen bl.a. att "den klagandes uppgifter som är kortfattade och knapphändiga stöds inte av någon trovärdig eller avgörande bevisning som kan visa att de påstådda förhållandena är riktiga och att Ss fruktan är välgrundad". I Europadomstolen påstod S att om han skulle återvända till Afghanistan skulle han löpa en risk att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling. Han klagade över utvisningsbeslutet och över att OFPRA avgjort hans andra asylansökan så snabbt. Han åberopade artikel 3 och artikel 4 i protokoll nr 4.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändning att S inte hade uttömt inhemska rättsmedel enligt artikel 35.1, noterade att Ss mål hade varit föremål för en ingående granskaning av de franska myndigheterna. Domstolen fann att det förhållandet att den andra asylansökan hade prövats under en mycket kort tid inte innebar att det inte skett en noggrann prövning. Domstolen noterade också att Ss första asylansökan redan hade prövats noggrant, vilket gett OFPRA möjlighet att pröva alla hans argument. Domstolen framhöll att särskilt detaljerade skäl hade lämnats till förvaltningsdomstolens beslut den 4 juli 2006. När det gällde den risk som S åberopat konstaterade domstolen att han endast förmått visa att våld var vanligt förekommande i hela Afghanistan. Domstolen framhöll emellertid att ett sådant förhållande inte i sig medförde att en utvisning till det landet innebar en kränkning av artikel 3. Domstolen noterade vidare att S inte hade lagt fram någon bevisning avseende sin egen personliga situation som var ordentligt välgrundad och tillräcklig för att han skulle anses som medlem i en minoritetsgrupp som var särskilt hotad. Domstolen betonade det förhållandet att S för egen del inte varit ledare i kommunistpartiet och att han inte visat att han riskerade att utsättas för tvångsåtgärder i sitt hemland. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skulle innebära en kränkning av artikel 3 om S sändes tillbaka till sitt hemland.

Domstolen erinrade om att med kollektiv utvisning skall förstås varje åtgärd som tvingar utlänningar som grupp att lämna ett land, utom när en sådan åtgärd beslutas på grundval av en skälig och objektiv prövning av varje individs fall. Domstolen noterade att de franska myndigheterna, i sitt beslut att avslå asylansökningarna hade tagit hänsyn både till den allmänna situationen i Afghanistan och till Ss uppgifter. Domstolen fann därför att Ss mål hade prövats individuellt och att prövningen gav tillräcklig grund för att utvisa honom. Mot den bakgrunden fann domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 4 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Artikel 4 i protokoll nr 4
Andric ./. Sverige, beslut 1999-02-23
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05

Vassilios Stavropoulos mot Grekland
(Ansökan nr 35522/04, dom den 27 september 2007)
Domen finns endast på franska.

Antaganden i förvaltningsdomstol om vad en person som frikänts i brottmål för ett handlande som var föremål för prövning även i förvaltningsdomstol, faktiskt hade haft för avsikt, var inte förenliga med oskuldspresumtionen och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

Den 9 juni 1987 fattade styrelsen i (ung.) Arbetarnas bostadsförening ett beslut som upphävde ett beslut som berättigade V till boende i (ung.) samhällsnyttan på grund av att han ägde annan egendom som han inte hade lämnat uppgift om i sin ansökan om bostad. V åtalades härefter för bedrägeri och osant intygande men frikändes på alla punkter i juni 1991. Under tiden hade han överklagat styrelsens beslut till förvaltningsdomstolarna för att få beslutet upphävt. I maj 2004 fastställde både appellationsdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen det överklagade beslutet och noterade att brottmålsdomstolarna "inte hade funnit att de brott som V hade anklagats för att ha begått inte hade funnits på grund av att det saknats ont uppsåt" utan att de i stället hade frikänt honom "på grund av att det fanns tvivel om hans skuld". - I Europadomstolen klagade V över att förvaltningsdomstolarna hade uttalat sig om hans skuld och bortsett från att han frikänts i brottmålet. Han åberopade i den delen artikel 6.2. Han klagade också över att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändningar om att inhemska rättsmedel inte hade uttömts och att artikel 6.2 inte var tillämplig, konstaterade att både Högsta förvaltningsdomstolen och appellationsdomstolen hade använt uttryck som överskred det förvaltningsmässiga innehållet i tvisten och att domstolarna inte hade lämnat någon tveksamhet i fråga om V:s antagna avsikt att undanhålla uppgifter om all egendom som han ägde från din deklaration. Domstolen fann att ett sådant resonemang inte var förenligt med respekten för oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det hade skett en kränkning av artikel 6.2.

Skiljaktig mening

Den norske domaren Jebens lämnade en skiljaktig mening. Han delade uppfattningen att artikel 6.2 var tillämplig men gjorde i sak en annan bedömning. Han anförde i korthet i huvudsak följande. Artikel 6.2 anger att ett beslut om frikännande skall respekteras. Det betyder inte att en allmän domstol, när den skall pröva det civila ansvaret, är bunden av den bedömning av fakta som brottmålsdomstolen gjort. Detta medför att kraven på bevisning är olika i civil- och brottmål. Om kravet i brottmål är "bortom rimligt tvivel" för att undvika orättvisa fällande domar, kan ett civilt ansvar grundas på sannolikhet i syfte att skydda civila intressen. Det som artikel 6.2 kräver är att ett berättigat frikännande inte ifrågasätts av ett efterföljande civilmål men det hindrar inte att en frikänd person kan göras civilt ansvarig för de handlingar som utgör överträdelsen. Två norska fall illustrerar detta, nämligen Ringvold ./. Norge och Y ./. Norge (jfr nr 3/03, red. anm.). I det förevarande fallet hade frikännandet i brottmålet inte vare sig "ogiltigförklarats" eller ifrågasatts av förvaltningsdomstolen i fråga. Mot den bakgrunden fann domare Jebens att det inte skett någon kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.2 - tillämplighet
Diamantides ./. Grekland (nr 2), dom 2005-05-19
Rushiti  ./. Österrike, dom 2000-03-21
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10
Leutscher ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Del Latte ./. Nederländerna, dom 2004-11-09 (jfr nr 10/04)
Artikel 6.2 - i sak
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Puig Panella ./. Spanien, dom 2006-04-25 (jfr nr 5/06)
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Rushiti  ./. Österrike, dom 2000-03-21
Y ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)

Verein gegen Tierfabriken Schweiz (VgT) mot Schweiz
(Ansökan nr 32772/02, dom den 4 oktober 2007)
Domen finns endast på franska.

Djurskyddsorganisation som enligt Europadomstolens dom fått sin yttrandefrihet kränkt vägrades resning av det mål där kränkningen skett och klagade på nytt till domstolen som fann att det skett en kränkning av artikel 10 igen.

VgT är en i Schweiz registrerad djurskyddsorganisation som bl.a. driver kampanjer mot djurförsök och uppfödning av djur i bur. Som svar på skilda annonser som producerats av köttindustrin gjorde VgT en reklamfilm för TV som visade en bullrande hall med grisar i små grisboxar och man gjorde en jämförelse med förhållandena i ett koncentrationsläger. Filmen slutade med orden: "Ät mindre kött för din hälsas, djurens och miljöns skull." VgT vägrades tillstånd att sända reklamfilmen den 24 januari 1994 av det kommersiella TV-bolaget och slutligen av den federala domstolen som avslog VgTs överklagande den 20 augusti 1997. Bolaget gav in en första ansökan till Europadomstolen som i dom den 28 juni 2001 fann att de schweiziska myndigheternas vägran att sända den aktuella reklamfilmen hade kränkt organisationens yttrandefrihet. Domstolen fann således att det skett en kränkning av artikel 10 och tillerkände organisationen ca 12 000 EUR som ersättningen för dess kostnader. I december 2002 ansökte VgT med stöd av Europadomstolens dom hos den federala domstolen om resning av den inhemska slutliga domen. I yttranden som kommunicerades med VgT uttalade departementet för miljö, transport, energi och kommunikation samt det schweiziska radio- och TV-bolaget att ansökningen borde avslås. I dom den 29 april 2002 avslog den federala domstolen ansökningen om resning och fann att VgT inte hade lagt fram tillräckliga förklaringar om arten av den "ändring i domen och den gottgörelse som yrkades" och att organisationen inte förmått visa att resning av domen var det enda sättet som kunde ge gottgörelse. Domstolen tillade att VgT inte hade visat att organisationen fortfarande hade ett intresse av att visa reklamfilmen, vilken nu föreföll föråldrad, när det nu gått nära åtta år sedan den ursprungligen velat visa filmen. Europarådets ministerkommitté som övervakar verkställigheten av Europadomstolens domar hade inte informerats om den federala domstolens avslag på resningsansökan och hade därför avslutat ärendet genom att anta en resolution i juni 2003, vari det angavs vara en möjlighet att begära resning hos den federala domstolen. - I Europadomstolen hävdade VgT att det fortsatta förbudet att sända den aktuella reklamfilmen sedan domstolen funnit att det skett en kränkning av dess rätt till yttrandefrihet innebar en ny kränkning av yttrandefriheten enligt artikel 10.

Europadomstolen godtog inte regeringens invändningar att inhemska rättsmedel inte uttömts och att klagomålet inte var förenligt med konventionen, ratione materiae. Domstolen noterade att den federala domstolen hade avslagit VgTs ansökan om resning på grund av att organisationen inte hade lämnat tillräckliga förklaringar om arten av de "ändringar i domen och den gottgörelse som yrkades". Detta synsätt var överdrivet formalistiskt, eftersom det av omständigheterna i målet som helhet framgick att organisationens begäran avsåg sändning av reklamfilmen i fråga, vilket den federala domstolen förbjudit i sin dom den 20 augusti 1997. Domstolen noterade vidare att den federala domstolen hade funnit att VgT inte tillräckligt tydligt hade visat att den fortfarande hade ett intresse av att filmen visades i sin originalversion. Genom sin bedömning hade den federala domstolen satt sig i organisationens ställe när det gällde att avgöra om det fortfarande fanns en mening med att sända filmen och den hade själv brustit när det gällde att förklara hur den allmänna debatten om uppfödning av djur i burar hade förändrats eller blivit mindre intressant sedan 1994. Europadomstolen fann, att de skäl som den federala domstolen lämnat, mot bakgrund av målet som helhet och ett demokratiskt samhälles intresse av att säkerställa och upprätthålla yttrandefriheten i frågor som ostridigt var av allmänt intresse, inte var relevanta och tillräckliga för att berättiga det ifrågavarande intrånget i VgTs rättigheter. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det hade skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den tyska domaren Jaeger, med vilken den spanske domaren Borrego Borrego instämde, var skiljaktig och anförde i korthet. Den klagande har inte någon gång vare sig i det första målet eller i detta begärt gottgörelse för ideell skada utan har endast önskat ett fastställande av att det skett en kränkning och ersättning för sina kostnader. Ministerrådet har i sin resolution varit nöjt med de åtgärder som svarandestaten vidtagit, dvs. publicering av domen och erlagd ersättning för organisationens kostnader, liksom möjligheten i den interna rätten till resning. VgT har inte uppnått något genom att målet återupptagits i den federala domstolen. Men konventionen ålägger inte staterna att sätta i stånd resningsmekanismer efter en konstaterad kränkning. Resning i den federala domstolen utgör bara en subsidiär möjlighet för att lämna gottgörelse. En för den klagande ogynnsam utgång i ett sådant förfarande bör inte anse mindre förenlig med konventionen än avsaknaden av ett resningsförfarande. Dessutom bör noteras att ministerkommittén avslutat sin uppgift enligt artikel 46.2. I en sådan situation är domstolen inte behörig att på nytt ta upp samma ärende. Även om domstolen skulle vara behörig är det svårt att se hur den federala domstolen skulle kunnat kränka artikel 10 genom en alltför formalistisk tolkning. När yttrandefriheten utövas för deltagande i en politisk debatt, låt vara i skrift, genom karikatyrer, i film eller i debatter, beror den betydelse och effekt som yttrandet får väsentligen på reella omständigheter, särskilt publikens mottaglighet och känslighet. Budskapets relevans minskar med tiden liksom medvetenheten och mottagligheten hos de grupper som det riktar sig till. Efter nära åtta år behöver budskapet aktualiseras både till form och till innehåll. Den som vill delta i en debatt och inte tillåts göra sin röst hörd förrän åtta år senare kan inte gärna vara nöjd. Det är mot den bakgrunden som hon inte delar majoritetens uppfattning att ett återupptagande av målet eventuellt kan ge en upprättelse eftersom det inte stämmer överens med yttrandefrihetens tidsmässiga innebörd.

HÄNVISNINGAR
Domstolens behörighet
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Lyons m.fl. ./. U K, beslut 2003-07-08
Krcmár m.fl. ./. Tjeckien, beslut 2004-03-30
Papamichalopoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1993-06-24
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Pisano ./. Italien, dom 2000-07-27
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Sejdovic ./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr 3/06)
Giuseppina och Orestina Procaccini ./. Italien, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Mehemi ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-04-10 (jfr nr 4/03)
Pailot ./. Frankrike, dom 1998-04- 22
Leterme ./. Frankrike, dom 1998-04-29
Rando ./. Italien, dom 2000-02-15
Hertel ./. Schweiz, beslut 2002-01-17
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Bianchi ./. Schweiz, dom 2006-06-22 (jfr nr 7/06)
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Artikel 10
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Hertel ./. Schweiz, beslut 2002-01-17
VgT Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28

Sanchez Cardenas mot Norge
(Ansökan nr 12148/03, dom den 4 oktober 2007)
Domen finns endast på engelska.

Sedan utredning av moders påstående att fadern gjort sig skyldig sexuella övergrepp mot sin son lagts ned i avsaknad av bevis, fann nationell domstol i umgängesmål att det fanns många omständigheter som talade för att ett övergrepp hade skett. Uttalandet bedömdes som oberättigat och medförde en kränkning av artikel 8.

C är en chilensk medborgare bosatt i Bergen. Han har två söner, L och A, födda 1994 resp. 1996. C separerade 1995 från barnens mor, H. I juni 1997 uppkom en tvist angående umgänget med barnen pga. påståenden som H gjort till polisen om att C sexuellt hade ofredat L. Utredningen av anklagelserna lades ned 1998. Under 2000 väckte C talan och yrkade att få umgänge med sina söner och han fick i april 2001 rätt att träffa dem vartannat veckoslut och delar av skolloven. I det beslutet avvisades anklagelserna om sexuella övergrepp och det konstaterades att modern hade hittat på anklagelserna som ett led i försöken att sabotera C:s umgängesrätt. I september 2002 upphävde Gulating lagmansrett den domen och vägrade C umgängesrätt. Domstolen beaktade två grunder som H åberopat för sitt beslut att vägra umgängesrätt, för det första påståendens om sexuella övergrepp och för det andra att L starkt motsatte sig umgänge och visade oro inför ett sådant. Han hade sagt att han hellre dog än träffade sin far. När det gällde den första punkten beskrev lagmansretten Hs anklagelser och det efterföljande brottmålsförfarandet och uttalade därefter att det inte var avgörande att det inte fanns tillräcklig bevisning för en fällande dom samt erinrade om att man inte kan ta någon risk när det gäller minderåriga. Domstolen tillade att den, mot bakgrund av tillgängliga uppgifter och det förhållandet att det hade lämnats ganska detaljerade uppgifter om övergreppen sammantaget med att L starkt motsatte sig att träffa sin far, fann att det fanns många omständigheter som talade för att ett övergrepp hade skett. Domstolen hade emellertid inte funnit det nödvändigt att gå närmare in på eller ta ställning till detta. När det gällde den andra punkten prövade lagmansretten noggrant för- och nackdelarna med tre olika alternativ, nämligen vanligt umgänge, begränsat umgänge under övervakning och ett helt avslutat umgänge. Domstolen fann att det första alternativet troligen inte skulle kunna genomföras och att det skulle orsaka påfrestningar och bli en börda för L och hans mor och att det skulle äventyra hans utveckling. Det andra alternativet skulle också vara påfrestande för L och det skulle kräva omfattande personella och ekonomiska resurser och riskerade att misslyckas. Lagmansretten fann att det tredje alternativet var det bästa med hänsyn till barnens utveckling och att det bäst svarade mot barnens intresse. - I Europadomstolen klagade C över att lagmansrettens uttalanden innebar en bekräftelse på misstanken att han utsatt sin son för övergrepp. Han hävdade att han, pga. att han fått stämpeln som sexualbrottsling, fått ångest och depression, vilket framgick av läkarutlåtanden. Han åberopade artikel 6.1 och artikel 8.

Domstolen noterade att det var ostridigt att intrånget i Cs privat- och familjeliv hade stöd i lag. Domstolen var också beredd att godta att intrånget hade det legitima syftet att skydda andras fri- och rättigheter. Det framgick emellertid inte klart varför lagmansretten hade nämnt att ett övergrepp kunde ha skett och därigenom bekräftat sin egen misstanke om att C begått ett allvarligt brott men ändå hade beslutat att inte gå vidare i den frågan. Enligt Europadomstolen borde lagmansretten antingen ha behandlat frågan om sexuellt övergrepp fullt ut eller inte ha befattat sig med den alls. Det uttalande som gjorts om Cs handlande hade stigmatiserat honom och starkt påverkat hans heder och hans rykte och skadat hans privat- och familjeliv. Domstolen fann därför att den aktuella delen av lagmansrettens dom med hänsyn till omständigheterna inte hade varit tillräckligt berättigad och att den varit oproportionerlig i förhållande till det mål som åsyftats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

Ingen hänvisning i fråga om artikel 8.

Hasan och Eylem Zengin mot Turkiet
(Ansökan nr 1448/04, dom den 9 oktober 2007)
Domen finns både på engelska och på franska.

Undervisning i religion och etik i turkiska grundskolor prioriterade i för hög grad den sunniislamistiska inriktningen och kränkte därför föräldrars och barns rätt till respekt för sin religiösa övertygelse och det skedde en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

H och hans dotter E är turkiska medborgare bosatta i Istanbul. H och hans familj tillhör den shiamuslimska alevistiska inriktningen av islam som ha djupa rötter i det turkiska samhället och historien och som representerar en av de mest spridda trosinriktningarna i Turkiet, efter Hanafite-inriktningen som är en av de fyra sunniislamistiska skolorna. Alevismen skiljer sig i vissa avseenden från de sunniislamistiska skolorna som t.ex. när det gäller bön, fasta och pilgrimsfärder och man ber inte fem gånger om dagen utan uttrycker sin tro genom religiösa sånger och danser. Man går inte i moskéerna utan träffas regelbundet i "cemevi", ett slags bönerum och man anser inte att det är en religiös skyldighet att vallfärda till Mecka. Vid den tidpunkt då ansökan gavs in till Europadomstolen gick E i sjunde klass i en statlig skola i Istanbul. Som elev i den statliga skolan var hon tvungen att delta i lektioner rörande religiös kultur och etik, vilket enligt lagen är ett tvingande inslag i de Turkiska skolorna. H begärde under 2001 hos det nationella utbildningsdirektoratet och i förvaltningsdomstolarna att dottern skulle medges ett undantag från att delta i lektionerna om religiös kultur och etik. Han framhöll att hans familj tillhörde alevismen och han hävdade att föräldrar enligt internationella fördrag har rätt att välja vilken typ av undervisning som deras barn skall få. Han påstod också att utbildningen i fråga var oförenlig med sekulariseringsprincipen och den inte var neutral eftersom den huvudsakligen grundades på utbildning om sunniislam. - I Europadomstolen hävdade H och E särskilt att det sätt på vilket utbildningen om religiös kultur och etik skedde i Turkiet kränkte Es rätt till religionsfrihet och hennes föräldrars rätt att tillförsäkra sitt barn undervisning i enlighet med sin religiösa övertygelse i enlighet med artikel 2 i protokoll nr 1 och artikel 9. De klagande framhöll särskilt att kursplanen saknade objektivitet, eftersom det inte fanns någon detaljerad information om andra religioner och eftersom undervisningen utgick från ett religiöst perspektiv som prisade den sunnitiska tolkningen av den islamistiska tron och traditionen.

Europadomstolen prövade först om innehållet iden ifrågavarande kursen förmedlades på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt och den undersökte därvid de riktlinjer som utbildningsdepartementet meddelat för lektioner om religiös kultur och etik samt de läroböcker som de klagande hade åberopat. Domstolen fann att kursplanerna för låg- och mellanstadierna samt högstadiets första klass och de läroböcker som ingick i den undervisningen prioriterade kunskap om islam framför kunskap om andra religioner och filosofier. Kursplanen innefattade studier om profeten Mohamed och Koranen och eleverna måste lära sig flera surar ur Koranen utantill och lära sig dagliga böner. De fick också genomgå skriftliga prov. Läroböckerna gav inte heller bara en allmän översikt av religionen utan innehöll en särskild instruktion om huvudprinciperna i den muslimska tron inklusive kulturella riter som t.ex. de fem dagliga bönerna, Ramadan, vallfärdande, begreppen änglar och osynliga väsen och tron på en annan värld. Å andra sidan fick eleverna inte någon undervisning om särdragen i den tro och de ritualer som präglar Alevismen trots att anhängarna till den tron utgjorde en stor del av den turkiska befolkningen. Först i nionde klass lärdes kunskap om Alevismen ut men domstolen fann, i likhet med de klagande, att det förhållandet att det endast på ett så sent stadium spreds kunskap om de två stora Sufiernas liv och filosofi inte kunde uppväga bristerna i grundskolans undervisning. Domstolen fann därför att undervisningen i religiös kultur och etik i Turkiet inte kunde anses svara mot det krav på objektivitet och pluralism som är nödvändigt för undervisning i ett demokratiskt samhälle och för att elever skall utveckla ett kritiskt sinnelag i förhållande till religion. Undervisningen i det aktuella fallet hade inte respekterat Hs religiösa och filosofiska övertygelse.

Domstolen prövade härefter om det i det turkiska utbildningssystemet fanns tillräckliga medel för att säkerställa att föräldrars övertygelse respekterades. Till följd av ett beslut i det högsta utbildningsrådet i juli 1990 var det möjligt för barn "av turkisk nationalitet som tillhörde den kristna eller judiska religionen" att undantas från undervisning i religiös kultur och etik. Undantaget innebar att lektionerna kunde antas skapa en konflikt för kristna och judiska barn mellan det de fick lära sig i skolan och föräldrarnas övertygelser. I likhet med Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI) fann domstolen att en sådan situation kunde kritiseras. Om kursen var avsedd att handla om olika religiösa kulturer fanns det ingen anledning att den skulle vara obligatorisk endast för muslimska barn. Det förhållandet att föräldrarna tvingades upplysa skolmyndigheterna om sin religiösa och filosofiska övertygelse var inte ett lämpligt sätt för att säkerställa att respekten för religionsfrihet upprätthölls. Dessutom hade skolmyndigheterna i avsaknad av tydliga regler alltid möjlighet att avslå en begäran om undantag från undervisningen som i Hs fall. Domstolen konstaterade att det i undantagsförfarandet inte tillämpades lämpliga metoder och att det inte gav ett tillräckligt skydd för de föräldrar som hade välgrundad anledning att befara att undervisningen skulle medföra konflikter för deras barn. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 och att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 9.

HÄNVISNINGAR
Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18
Folgerø m.fl. ./. Norge, dom (GC) 2007-06-29 (jfr nr 7/07)
Sefika Köse och 93 andra ./. Turkiet, beslut 2006-01-24
Anna-Nina Angeleni ./. Sverige, kommissionens beslut 1986-12-03
Zénon Bernard ./. Luxemburg, kommissionens beslut 1993-09-08
C.J., J.J. och E.J. ./. Polen, kommissionens beslut 1996-01-16
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Sofianopoulos m.fl. ./. Grekland, beslut 2002-12-12

Saoud mot Frankrike
(Ansökan nr 9375/02, dom den 9 oktober 2007)
Domen finns endast på franska.

Polismän höll ned en svårt schizofren man mot golvet så länge att han långsamt kvävdes. När det saknades instruktioner för sådant fasthållande och mannen, trots att utbildad personal fanns på platsen, inte fick någon form av behandling innan han fick hjärtstillestånd, uppfylldes inte skyldigheten att skydda hans liv och det skedde en kränkning av artikel 2.

De klagande i målet, S, är den tunisiske medborgare MS och hans mor, systrar och bröder, alla sex franska medborgare. En vecka innan de nu aktuella händelserna hade MS begärt att få bli inlagd på en klinik där han tidigare hade behandlats för depression. Eftersom det inte fanns någon plats fick han besked att han inte kunde läggas in förrän den 23 november 1998. MS led av schizofreni och hade bedömts handikappad till 80 %. Den 20 november 1998 fick polisen i Toulon ett telefonsamtal där det begärdes att polisen skulle ingripa i Ss hem där MS angrep sin mor och två av sina systrar. Han hade bundit den ena systerns ben med en vajer och sparkade henne. S påstod att en av systrarna upplyste polisen om broderns sjukdom och handikapp och behovet av att kalla på en läkare. Ingen läkare kallades till platsen. MS vägrade att öppna dörren men släppte sin ena syster. Han skrek sedan otidigheter mot polisen och slog sedan sin andra syster flera gånger med en järnstång. Polisen tog sig in i lägenheten via en balkong och MS lyckades i det sammanhanget slå poliserna flera gånger med järnstången. Han fick också tag i en pistol och sköt fyra skott i golvnivå. Den första gruppen poliser som skadades ersattes med kollegor som, när de misslyckades med att fängsla MSs armar bakom hans rygg, satte på honom handfängsel framför kroppen och använde sin egen tyngd för att hålla ner honom mot golvet liggande på magen. Två poliser höll honom i handlederna medan en tredje placerade sina sträckta armar på MSs skuldror och ett knä i korsryggen. När de kom till platsen gav brandmän de skadade poliserna första hjälpen medan de väntade på att ambulanspersonal skulle komma och ge MS lugnande medel. Kort därefter blev MS plötsligt slapp vilket visade sig bero på ett hjärtstillestånd. Han avled. Obduktion och andra undersökningar visade att det fanns tecken på "långsam mekanisk kvävning". I januari 1999 gav de klagande in en anmälan om mord på en särskilt sårbar person. De åberopade bl.a. att ingen läkare kallats till platsen. Den 12 oktober 2000 beslöt undersökningsdomaren att förfarandet skulle läggas ned på grund av att bevisningen var otillräcklig för att anse att ett brott begåtts och för att anhålla de inblandade polismännen. Beslutet fastställdes i dom den 4 januari 2001. Sedan modern klagat till kassationsdomstolen beviljades hon genom beslut den 24 juli 2001 rättshjälp och en erfaren jurist förordnades. Kassationsdomstolen förklarade emellertid i beslut den 18 september 2001 det vidare överklagande för inadmissible. Den förordnade juristen upplyste modern om att beslutet att tillerkänna henne rättshjälp och förordna honom som biträde inte hade delgetts honom förrän den 10 september 2001 och att han därför inte hunnit ge in några handlingar till kassationsdomstolen.  - I Europadomstolen klagade S över att MS dödats under polisingripandet i deras hem och över omständigheterna vid hans frånfälle. De åberopade artiklarna 2 och 3. Vidare klagade de över att det efterföljande brottmålsförfarandet varit orättvist och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen, som förklarade klagomålet för admissibble, noterade mot bakgrund av de omständigheter som omgett gripandet av MS att polismännens ingripande kunde berättigas av det förhållandet att de skulle skydda MSs mors och en av hans systrars fysiska integritet. I samband därmed hade MS skadat sina systrar vilket framgick av läkarutlåtande. Också några av polismännen hade skadats allvarligt under bråket. Den medicinske expertens utlåtande hade slagit fast att de skador som MS fått inte varit orsaken till att han avlidit. Omständigheterna vid hans gripande hade därför stått i proportion till hans våldsamma uppträdande. Med hänsyn till de förhållanden som följde på gripandet, nämligen att MS hölls nere på golvet av poliserna, erinrade domstolen om att myndigheterna hade en skyldighet att skydda sådana personers hälsa som blivit frihetsberövade eller som i MS fall just hade gripits. Det innefattade en skyldighet att skyndsamt tillhandahålla medicinsk vård när den aktuella personens hälsa så krävde. Poliserna hade inte varit omedvetna om MSs sårbarhet sedan en av systrarna talat om detta för dem. Trots den unge mannens sjukdom, hans uppenbara skador och det förhållandet att han med fängslade händer och fötter inte längre utgjorde någon fara för andra, hade polismännen inte släppt sitt grepp om MS vid något tillfälle och ingen medicinsk undersökning, inte ens en ytlig sådan, hade utförts för att undersöka hans hälsotillstånd. Den enda åtgärd som poliserna och brandmännen på platsen hade övervägt var att han skulle ges lugnande medel vilket innebar att man måste invänta den medicinska personalens ankomst. Den medicinskt sakkunnige pekade ut det förhållandet att MS hade hållits fast vid marken under 35 minuter som den direkta orsaken till att han avlidit av långsam kvävning. Domstolen beklagade djupt det förhållandet att franska myndigheter inte hade utfärdat några exakta instruktioner med avseende på den här typen av fasthållande och att det, trots att det fanns yrkesmässigt utbildad räddningspersonal på platsen, inte hade getts MS någon behandling alls innan han fick hjärtstillestånd. Myndigheterna hade därför inte uppfyllt sin skyldighet att skydda MSs liv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 3.

Domstolen noterade att det beslut den 24 juli 2001 som gav modern full rättshjälp hade gett henne möjligheten att få sitt klagomål prövat med hjälp av en särskilt utsedd och förordnad jurist. Domstolen fann att förfarandet inför kassationsdomstolen inte varit rättvist, eftersom det varit praktiskt omöjligt för denne utsedde jurist att ge in några rättegångshandlingar innan kassationsdomstolen prövade överklagandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

Skiljaktig motivering

Den franske domaren Costa lämnade en skiljaktig motivering som finns fogad till domen.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Issayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Scavuzzo Hager m.fl. ./. Schweiz, dom 2006-02-07
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Artikel 6.1
Del Sol ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19

Kanellopoulou mot Grekland
(Ansökan nr 28504/05, dom den 11 oktober 2007)
Domen finns endast på franska.

Fem månaders fängelse villkorligt för en kvinna som gjort uttalanden, vilka gällde en läkare som utfört flera operationer på henne och vilka återgetts i tidningsartiklar, var inte en proportionerlig påföljd och det skedde därför en kränkning av artikel 10. När den skadeståndstalan hon fört mot bl.a. läkaren ännu efter sex år inte prövats i första instans kränktes artikel 6.1.

Klagande i målet är K. Hon genomgick 1997 en bröstminskningsoperation som utfördes av läkaren X. Omedelbart efter operationen klagade K över allvarliga smärtor och henne bröst svullnade och hon fick svårt att röra armen. X upplyste henne att vävnadsprover hade visat förekomsten av cancerangrepp i båda brösten som måste opereras bort. Brösten opererades sedan bort av en annan läkare. Härefter opererade X in silikonimplantat och han opererade K flera gånger, bl.a. på grund av att implantatet i det ena bröstet gick sönder och läckte, innan han tog bort båda implantaten. K har fortsatta besvär och lider av allvarliga följdeffekter. I juli 2001 väckte K en skadeståndstalan mot X och den klinik där han utfört operationerna och i februari 2002 väckte hon även talan mot den läkare som opererat bort hennes bröst. Förfarandet pågår alltjämt i första instans. X var välkänd i Grekland och målet hade väckt medias intresse. I januari och februari 2002 innehöll två nyhetstidningar uttalanden som K gjort som t.ex. "Varför gjorde han en bröstminskningsoperation när han visste att jag hade cancer?", "Han har förstört mig" och "Jag skrek att jag vill träffa honom för att tala om det". I december 2002 gjorde X en anmälan mot K för förtal men han vidtog ingen åtgärd mot tidningarna eller artikelförfattarna. Den 3 juni 2003 fann domstolen att "de uttalanden som rapporterats i pressen var av den arten att kunna skada Xs heder och rykte" och att "K visste att anklagelserna var osanna". Domstolen fann K skyldig och dömde henne till fängelse i tretton månader villkorligt. Straffet sattes därefter ned till fängelse fem månader villkorligt. K klagade och åberopade att flera av de fraser som lagts till grund för den fällande domen inte hade uttalats av henne utan kommit från artikelförfattarna. Kassationsdomstolen avvisade hennes klagomål som ogrundat. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 6.1 och 10 och klagade över det utdragna förfarandet i det skadeståndsmål där hon förde tala och i brottmålet mot henne.

Europadomstolen noterade att skadeståndsmålen hade inletts i juli 2001 och att de alltjämt pågick. De hade därför hittills varat i över sex år i en enda instans. Med hänsyn till omständigheterna i målet fann domstolen att detta var en överdrivet lång period som medförde att kravet på avgörande inom "skälig tid" inte uppfylldes. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen erinrade sedan om att yttrandefriheten utgör en av grunderna i ett demokratiskt samhälle och att den gäller även sådana uppgifter som väcker anstöt, chockerar eller upprör. Även om publiceringen av de aktuella artiklarna hade en ogynnsam effekt på Xs yrkesmässig framtoning så hade intresset av att skydda hans rykte inte varit tillräckligt för att berättiga den fängelsedom, låt vara villkorlig, som utfärdats mot K. Domstolen fann att även om man antog att K hade felat borde de påföljder som finns i den civilrättsliga lagstiftningen ha varit tillräckliga. K hade genomgått en smärtsam erfarenhet och hon led av allvarliga följdeffekter. Det var därför minst sagt förvånande att hon fått ett fängelsestraff för att hon talat om sitt lidande utan något annat syfte än att ge luft åt sin sorg. Hon kanske hade uttryckt sig i grova och bittra ordalag men man måste komma ihåg att de uttryck som använts hade återspeglat hennes egen uppfattning om hennes allvarliga hälsotillstånd. Domstolen tillade att det var viktigt att inte blanda samman Ks avsikter med pressens, eftersom pressen hade fattat intresse för frågan främst pga. att X var en välkänd person. De grekiska domstolarna hade inte placerat de aktuella uttalandena i sitt rätta sammanhang och de hade inte heller tagit vederbörlig hänsyn till den sorg som K känt när hon gjorde de aktuella uttalandena. Domstolen sammanfattade att begränsningen av Ks rätt till yttrandefrihet inte hade stått i rimlig proportion till det legitima mål som de grekiska myndigheterna velat uppnå. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides och den ryske domaren Kovler lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att ett straff på fängelse i fem månader inte var så oproportionerligt att det kränkte artikel 10. Ks lidande och besvär räckte inte för att berättiga de uttalanden hon gjort mot X, som hade rätt att få sitt rykte skyddat. Enligt deras mening är ett sådant skydd nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Den nationella lagstiftningen gav X en möjlighet att välja vilket medel han ville använda för att få detta skydd och han valde att föra talan om förtal mot K och inte mot tidningarna. I mål av detta slag är de nationella domstolarna ofta tvungna att göra en avvägning mellan två skyddsbestämmelser i konventionen som står emot varandra, å ena sidan den enskildes rätt till skydd för sitt rykte, vilket är en del av hans privatliv och å den andra sidan pressens yttrandefrihet. Enligt deras uppfattning borde rätten till mänsklig värdighet ha vägt över det allmänna intresset.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - skälig tid
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 10
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Karhuvaara o. Iltalehti ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Bergens Tidende m.fl. ./. Norge, dom 2000-05-02

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

J.A. Pye (Oxford) Ltd och J.A. Pye (Oxford) Land Ltd mot U K
(Ansökan nr 44302/02, dom den 30 augusti 2007)

Tillämpningen av lagstiftning, som innebar att en registrerad markägare, när fristen för att föra en talan om att återfå marken löpt ut, kunde fråntas äganderätten utan någon som helst ersättning p.g.a. att marken under lång tid varit ockuperad av annan, kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Klagande i målet är två bolag, J.A. Pye (Oxford) Ltd och J.A. Pye (Oxford) Land Ltd, bolagen A och B. B var registrerad ägare till ett område jordbruksmark på 23 hektar. A var tidigare ägare till området. Bolagen ansåg att värdet på marken var värderat till ca 10 miljoner pund. Regeringen satte värdet 1996 till 785 000 £ och i juli 2002 till 2,5 miljoner pund. Ägarna till angränsande mark, herr och fru G, nyttjade den aktuella marken enligt ett avtal om bete fram till den 31 december 1983. Den 30 december 1983 uppmanades makarna G att lämna marken, eftersom betesavtalet löpte ut. De vägrade emellertid att följa uppmaningen. I januari 1984 vägrade bolagen att gå med på en begäran om förlängning av betesavtalet, eftersom de avsåg att söka bygglov för hela eller delar av området. De bedömde att fortsatt bete på marken i fråga kunde minska deras möjligheter att få bygglov. Från september 1984 och till 1999 fortsatte makarna G att använda marken för bete utan bolagens tillstånd. Under 1997 lät G registrera i fastighetsregistret ett ifrågasättande av bolagens äganderätt. G åberopade att äganderätten övergått till dem genom att de ockuperat marken i strid med den verklige ägarens vilja. Bolagen försökte få registreringen upphävd och väckte själva talan om att återfå den aktuella marken. G bestred bolagens yrkanden och åberopade en begränsningslag från 1980 som angav att en person inte kan föra talan om att återfå mark sedan denna ockuperats av annan under minst 12 år. De åberopade även en lag om fastighetsregistrering från 1925 enligt vilken en registrerad fastighetsägare efter det att 12-årsperioden löpt ut förvaltar marken för ockupantens räkning. I februari 2000 fann domstolen att bolagen förlorat sin äganderätt, eftersom G faktiskt förfogade över marken sedan januari 1984 och hade ockuperat den sedan september 1984. G hade därför rätt att bli registrerade som ägare till marken. Bolagen fick bifall till sitt överklagande men House of Lords fastställde senare den första instansen dom. - I Europadomstolen hävdade bolagen att den brittiska lagstiftningen om äganderättsövergång genom ockupation stred mot artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, i kammare, fann i en dom den 15 november 2005 med fyra röster mot tre att det hade skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 (se nr 11/05). På regeringens begäran har målet hänskjutits till domstolen i stor sammansättning.

Europadomstolen i stor sammansättning konstaterade nu inledningsvis att artikel 1 i protokoll nr 1 var tillämplig, eftersom bolagen hade förlorat äganderätten till marken som en följd av tillämpningen av 1925 och 1980 års lagstiftningar. Domstolen konstaterade vidare att bolagen förlorat sin mark som en följd av reglerna om tidsbegränsning för att föra en talan om att återfå mark. De ifrågavarande bestämmelserna utgjorde en del av den allmänna fastighetslagstiftningen och avsåg att reglera bl.a. begränsade perioder i samband med användning och ägande av mark t.ex. mellan enskilda. Bolagen hade därför inte påverkats av "ett berövande av egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 utan snarare av en "reglering av nyttjandet" av marken. Domstolen fann vidare att förekomsten av en 12-årsbegränsning för att föra talan om återfående av mark som sådan hade ett legitimt syfte i det allmännas intresse och det noterades att de aktuella bestämmelserna i 1925 och 1980 års lagar inte hade övergivits i den nya lagstiftningen 2002. Dessutom förekommer det i ett stort antal av de europeiska staterna att man har någon form av mekanism för att överföra äganderätt på liknande grunder och utan ersättning till den ursprunglige ägaren. Det kunde inte heller sägas uppenbart sakna grund för att utsläcka äganderätten när den tidigare ägaren pga. tillämpning av lagen inte längre kunde få tillbaka marken. Det fanns därför ett allmänt intresse såväl i den begränsade perioden i sig som i utsläckandet av äganderätten när perioden löpt ut. När det gällde frågan om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmännas och de berörda individernas intresse noterade domstolen att reglerna i de aktuella lagstiftningarna hade varit i kraft under många år redan innan bolagen förvärvade marken. Bolagen kunde inte hävda att de inte känt till lagstiftningen eller att tillämpningen av den kom som en överraskning. Det hade krävts mycket litet av bolagen för att fristen skulle upphöra att löpa. Bolagen kunde t.ex. ha begärt hyra eller någon annan form av ersättning för Gs användning av marken. Även om G vägrat gå med på bolagens villkor behövde bolagen endast ha väckt en talan om återfående och fristen skulle ha slutat löpa. Att en part som underlåtit att iaktta gällande tidsfrist skulle få ersättning var inte tilltalande med hänsyn till syftet med fristen, vilket var att främja rättssäkerheten och att hindra en part från att sedan fristen löpt ut kunna väcka talan. Domstolen erinrade om att inte heller 2002 års lagstiftning gav möjlighet till ersättning. Det var ostridigt att den mark bolagen förlorat hade ett betydande värde. Bestämmelserna om begränsande tidsfrister måste emellertid, om de skall fylla sitt syfte, vara tillämpliga oavsett yrkandets storlek. Markens värde kunde därför inte ha någon betydelse för utgången i det aktuella målet. Domstolen fann att den rimliga jämvikt mellan berörda intressen som krävs inte hade rubbats. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och ändrade därmed kammarens dom.

Skiljaktiga meningar

En gemensam skiljaktig mening lämnades av domarna Rozakis, Grekland, Bratza, UK, Tsatsa-Nikolovska, Makedonien, Gyulumyan, Armenien och Sikuta, Slovakien. De var i stora delar ense med majoriteten men fann att den centrala frågan om huruvida en rimlig jämvikt hade upprätthållits och om bolagen fått bära en alltför tung börda kvarstod. De kunde godta att det kunde finnas ett allmänt intresse när mark hade övergivits men de kunde inte godta att det allmänna intresset skulle kunna sträckas ut så långt att det fråntog en registrerad markägare äganderätten till marken utom genom ett förfarande för tvångsförvärv mot en skälig ersättning. De ansåg att det allmänna intresse som lagstiftningen avsåg vägde lätt medan den skada som lagen medförde för den registrerade markägaren var ytterst allvarlig. När det gällde att bedöma åtgärdernas proportionalitet, var det enligt deras mening av stor betydelse att de aktuella lagbestämmelserna gick avsevärt längre än till att bara hindra registrerade markägare från att få hjälp av domstol för att återfå sin mark, utan att de också berövade dem deras äganderätt. Avsaknaden av ersättning bör vägas in vid proportionalitetsbedömningen och även om den inte i sig kan medföra att regleringen av nyttjandet av egendom anses oproportionerlig, medför enligt deras mening det förhållandet att markägaren inte får någon ersättning, att hans förlust av äganderätten blir ännu allvarligare och kräver särskilt starka åtgärder för att skydda hans rättigheter om en rimlig jämvikt skall kunna upprätthållas. De ansåg sammanfattningsvis att det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan bolagens och det allmännas intressen och att bolagen få bära en börda som var så tung att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Även den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken den ryske domaren Kovler instämde, var skiljaktig. Han ansåg i korthet att frågan om en 12-årig begränsning av möjligheten att föra talan om återfående av mark är förenlig med konventionen skulle besvaras med ledning av två frågeställningar. Den första gällde om 12-årsfristen i sig hade ett legitimt syfte i det allmännas intresse och den andra var att pröva, under antagande av att det fanns ett legitimt syfte, om intrånget i egendomsrätten var proportionerligt i förhållande till det mål som skulle uppnås. När han beaktade allt som framkommit, fann han att intrånget i bolagens egendomsrätt saknade skälig grund. Han ansåg att det aktuella systemet visade missaktning för en registrerad markägares legitima rättigheter och förväntningar och uppmuntrade olagliga innehav och ockupationer. Han tillade att han personligen ansåg att det inte var fråga om reglering av nyttjande av egendom utan om berövande av egendom. Även om man antar att det fanns ett allmänt intresse som skulle tillgodoses genom berövandet, innebar villkoren för tillämpningen att åtgärden blev fullständigt oproportionerlig. Det förefaller som om systemet avser att straffa en registrerad markägare för att han inte visat tillräckligt intresse för sin egendom. Mot bakgrund av de föreliggande omständigheterna ansåg domare Loucaides, och därmed även domare Kovler, att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Anheuser-Busch Inc. ./. Portugal, dom (GC) 2007-01-11 (jfr nr 1/07)
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Air Canada ./. U K, dom 1995-05-05
C.M. ./. Frankrike, beslut 2001-06-26
Gasus Dosier-und Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Pla o. Puncernau ./. Andorra, dom 2004-07-14 (jfr nr 7/04)
VgT Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Bolluk ./. Turkiet, 2007-10-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07 och 7/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Ungureanu ./. Moldavien, 2007-09-06; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Lozynskyy m.fl. ./. Ukraina, 2007-09-06; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Fateyev ./. Ukraina, 2007-09-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shamray ./. Ukraina, 2007-09-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Morgunenko ./. Ukraina, 2007-09-06; även artikel 13
Sikorska ./. Ukraina, 2007-08-06
Erbakan och Ali ./. Turkiet, 2007-09-20; artikel 1 i protokoll nr 1
Blanutsa ./. Ukraina, 2007-09-20
Glivuk ./. Ukraina, 2007-09-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vostokmash Avanta ./. Ukraina, 2007-09-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bita m.fl. ./. Moldavien, 2007-09-25; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Mizernaia ./. Moldavien, 2007-09-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bakherov ./. Ukraina, 2007-09-27
Galkin ./. Ryssland, 2007-10-04; även artikel 1 i protokoll nr 1
Clionov ./. Moldavien, 2007-10-09; även artikel 1 i protokoll nr 1 och För höga domstolsavgifter
Ilic ./. Serbien, 2007-10-09; vräkning artikel 1 i protokoll nr 1 även Skälig tid och artikel 13
Curararu ./. Moldavien, 2007-10-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Grivneac ./. Moldavien, 2007-10-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Stefanescu ./. Rumänien, 2007-10-11
Krasyuchenko ./. Ryssland, 2007-20-11; även artikel 1 i protokoll nr 1
Derevyanko och Beletskiy ./. Ukraina, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Gürcegiz m.fl. ./. Turkiet, 2007-09-20; artikel 5.1 c), 5.4 och 5.5
Ete ./. Turkiet, 2007-09-20; artikel 5.1 c) och 5.4
Nasrulloyev ./. Ryssland, 2007-10-11; artikel 5.1 f) och 5.4

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Çetin och Sakar ./. Turkiet, 2007-09-20
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 3), 2007-09-20; även artikel 6.1, Part inte fått del av handlingar
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 4), 2007-09-20; även artikel 6.1, Part inte fått del av handlingar
Tapkan m.fl. ./. Turkiet, 2007-09-20; även artikel 6.1, Part inte fått del av handlingar
Birdal ./. Turkiet, 2007-10-02; även artikel 6.1 Militär ledamot i domstol
Dzhavadov ./. Ryssland, 2007-09-27; vägrad registrering av tidning
Glas Nadezhda EOOD och Anatoliy Elenkov ./. Bulgarien, 2007-10-11; vägrat tillstånd t. kristna radiosändningar

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Abbatiello ./. Italien, 2007-09-20; även artikel 13
Scasserra ./. Italien, 2007-09-20; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07 och 8/07.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Kijewska ./. Polen, 2007-09-06
Loncke ./. Belgien, 2007-09-25
Clionov ./. Moldavien, 2007-10-09; även artikel 1 i protokoll nr 1 och Bristande verkställighet
Larco m.fl. ./. Rumänien, 2007-10-11

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07 och 8/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Kliza ./. Polen, 2007-09-06
Lewak ./. Polen, 2007-09-06

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07 och 7/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Teren Aksadal ./. Turkiet, 2007-09-11; även artikel 2, se Turkiet eller annan stat...
Muhammet Sahin ./. Turkiet, 2007-09-25; även Våld från polis
Nikolay Dimitrov ./. Bulgarien, 2007-09-27

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Cross ./. UK, 2007-10-09; vägrad förmån till änkling

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06 och 11/06.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Birdal ./. Turkiet, 2007-10-02; även artikel 10 Fällande dom
Çeliker ./. Turkiet, 2007-10-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Olaglig användning av mark/fastighet i avsaknad av formellt beslut om expropriation, utan ersättning eller annat förhållande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 eller annat hinder för nyttjande av mark
Skrzynski ./. Polen, 2007-09-06; plan för framtida expropriation oproportionerlig
Akimova ./. Azerbaijan, 2007-09-27; uppskjuten verkställighet av vräkningsbeslut
Kolona ./. Cypern, 2007-09-27; tvångsinlöst hus revs medan överklagande var anhängigt, även artikel 8

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 8/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Abdülkerim Arslan ./. Turkiet, 2007-09-20
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 2), 2007-09-20
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 5), 2007-09-20
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 3), 2007-09-20; även artikel 10 Fällande dom
Erdal Tas ./. Turkiet (nr 4), 2007-09-20; även artikel 10 Fällande dom
Tapkan m.fl. ./. Turkiet, 2007-09-20; även artikel 10 Fällande dom

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Privat- eller familjeliv inte respekterat - artikel 8
Bulgakov ./. Ukraina, 2007-09-11; ukrainsk stavning av ryskt namn, ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. detta nr.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Goncharuk ./. Ryssland, 2007-10-04; artiklarna 2, 13, artikel 34 (ej kränkning)
Goygova ./. Ryssland, 2007-10-04; artiklarna 2, 13, artikel 3 (ej kränkning)
Makhauri ./. Ryssland, 2007-10-04; artiklarna 2, 13

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07 och 7/07

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Grozescu  ./. Rumänien, 2007-09-27, inget kontradiktoriskt förfarande
Reiner m.fl. /. Rumänien, 2007-09-27; artikel 6.3 d) ej fått höra vittnen, även artikel 6.1 Skälig tid
Corcuff ./. Frankrike, 2007-10-04; ej kränkning då åklagare var närvarande när jury informerades
Le Stum ./. Frankrike, 2007-10-04; domare som tidigare varit konkursdomare mot samma part
Anghel ./. Rumänien, 2007-10-04; beaktande av osäkra vittnesmål innebar kränkning av oskuldspresumtionen
Forum Maritime S.A. ./. Rumänien, 2007-10-04; åklagare inte oberoende, inte tillgång till handlingar, även Skälig tid
Djaoui ./. Frankrike, 2007-10-04; allmänt ombud deltagit i rättens överläggningar

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Teren Aksadal ./. Turkiet, 2007-09-11; även artikel 3, se Ineffektiv eller otillräcklig...
Dölek ./. Turkiet, 2007-10-02; ej kränkning, även artikel 13
Sara Kaya m.fl. ./. Turkiet, 2007-10-02
Mantog ./. Rumänien, 2007-10-11; utredning, ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Piata Bazar Dorobanti s.r.l. ./. Rumänien, 2007-10-04; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
Bekir-Ousta m.fl. ./. Grekland, 2007-10-11; vägrad registrering, icke vinstdrivande org. för muslimsk minoritet, art.11
Bozgan ./. Rumänien, 2007-10-11; vägrad registrering, självförsvarsorganisation, artikel 11

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07 och 7/07.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Muhammet Sahin ./. Turkiet, 2007-09-25; även Ineffektiv utredning
Fahriye Çaliskan ./. Turkiet, 2007-10-02; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07 och 8/07.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Corabian ./. Rumänien, 2007-09-27, artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Skälig tid
Stanková ./. Slovakien, 2007-10-09; vräkning, artikel 8
Dragos ./. Rumänien, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1
Musat ./. Rumänien, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1
Szekely ./. Rumänien, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1
Fischer ./. Rumänien, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1
Puscas ./. Rumänien, 2007-10-11; artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 6 september- den 11 oktober 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
6 september
Cabala ./. Slovakien (8607/02) även artikel 5.4
Lastovka ./. Ukraina (12347/02)
Tsykhanovskyy ./. Ukraina (3572/03)
20 september
Muhamet Akyol ./. Turkiet (23438/02) även artikel 5.3, se nedan
Tandogan ./. Turkiet (9244/02) även artikel 5.1 och artikel 5.3, se nedan
Barbier ./. Belgien (24731/03)
Spadaro ./. Italien (52578/99)
Serdyuk ./. Ukraina (15002/02)
25 september
De Clerck ./. Belgien (34316/02) även artikel 13
De Turck ./. Belgien (43542/04)
27 september
Doinov ./. Bulgarien (68356/01) brottmål
Nalbantova ./. Bulgarien (38106/02) brottmål, även artikel 13
Raspoptsis ./. Grekland (1262/05)
Corabian ./. Rumänien, 2007-09-27, även artikel 1 i protokoll nr 1 Äganderätt
Reiner m.fl. /. Rumänien, 2007-09-27; även artikel 6.3 d) ej fått höra vittnen Rättvis rättegång
Zementova ./. Ryssland (942/02) brottmål
Ergo Abekte ./. Grekland (41558/04)
Dödsboet efter Niischke ./. Sverige (6301/05) se ref.
Soghia Hellas ./. Grekland (1989/05) även artikel 13
2 oktober
Mahmut Aslan ./. Turkiet (74507/01) även artikel 13
Komanický ./. Slovakien (nr 2) (56161/00) även artikel 13
Yazicioglu ./. Turkiet (43709/98)
Bhandari ./.  UK (42341/04)
4 oktober
Vallar ./. Frankrike (27314/02)
Tratar ./. Slovenien (76141/01) även artikel 13
9 oktober
Barna ./. Ungern (40465/04)
Czmarkó ./. Ungern (26242/04)
Hilti ./. Ungern (25709/04)
Immobilia Bau Kft ./. Ungern (13647/04)
Judt ./. Slovakien (79985/01)
Mikuljanac, Malisic och Safar ./. Serbien (41513/05) även artikel 13
Stevanovic ./. Serbien (26642/05) även artikel 13
11 oktober
Filioti ./. Grekland (31071/05)
Polychronakos ./. Grekland (23032/05)
Georgios Papadopoulos ./. Grekland (11536/05)
Poulitsidi ./. Grekland (35178/05)

ARTIKEL 5.3
6 september
Kakol ./. Polen (3994/03)
Mucha ./. Polen (32849/04)
Schmalz ./. Polen (19177/03)
18 september
Nowak ./. Polen (18390/02) ej kränkning
Owczar ./. Polen (34117/02)
Zenon Michalak ./. Polen (16864/02)
20 september
Muhamet Akyol ./. Turkiet (23438/02) även artikel 6.1, se ovan
Tandogan ./. Turkiet (9244/02) även artikel 5.1 och artikel 6.1, se ovan
2 oktober
Baranowski Piotr ./. Polen (39742/05) ej kränkning, även artikel 5.4 se nedan
Ari och Sen ./. Turkiet (33746/02)
Süer m.fl. ./. Turkiet (74408/01)
4 oktober
Nastase-Silivestru ./. Rumänien (74785/01) även artikel 8 Granskning av post
9 oktober
Bobryk ./. Polen (20005/04)
Skalski ./. Polen (28031/06)

ARTIKEL 5.4
6 september
Cabala ./. Slovakien (8607/02) även artikel 6.1
Haris ./. Slovakien (14893/02)
27 september
Smatana ./. Tjeckien (18642/04) även artikel 5.3 och 5.5
2 oktober
Baranowski Piotr ./. Polen (39742/05) kränkning i ett fall, även artikel 5.3 se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 20 september 2007 i mål Ö 2814-07 i fråga om utlämning

I en framställning från den ryska riksåklagarmyndigheten begärdes att S skall utlämnas till Ryssland. Som stöd för begäran åberopades ett häktningsbeslut enligt vilket S är åtalad för narkotikabrott. S motsätter sig utlämning. Högsta domstolen som hållit förhandling i ärendet yttrade bl.a. följande.

Gärningspåståendet enligt häktningsbeslutet får anses motsvara grovt narkotikabrott och brott mot lagen om handel med läkemedel enligt svensk rätt. För dessa brott är föreskrivet fängelse lägst två år och högst tio år respektive böter eller fängelse högst ett år. Det föreligger då inte hinder mot utlämning enligt 4 § utlämningslagen. Preskriptionstiden har inte löpt ut och det föreligger därför inte heller hinder mot utlämning enligt 10 § andra stycket utlämningslagen. Inte heller i övrigt finns något hinder enligt 1-10 §§ utlämningslagen mot den begärda utlämningen.

Vid sidan av utlämningslagen skall övervägas om ett bifall till framställningen skulle innebära en kränkning av Europakonventionen (jfr NJA 2002 s. 624). S har hävdat att en utlämning skulle utgöra en kränkning av artiklarna 3 och 6 i konventionen. Han får även anses ha gjort gällande att häktningsbeslutet strider mot principen om "ne bis in idem" och att en utlämning därför inte vore förenlig med förbudet mot nytt åtal efter slutlig brottmålsdom enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7. Häktningsbeslutet av domstol i Kaliningrad hade föregåtts av en dom enligt vilken S frikändes för de brott för vilka han nu begärs utlämnad. Den frikännande domen förklarades emellertid för ogiltig och målet återförvisades till domstolen i ändrad sammansättning.

Förbudet mot ny lagföring enligt artikel 4 i protokoll nr 7 förutsätter att det finns en slutlig lagakraftägande dom och av utredningen i ärendet framgår inte om den frikännande domen vunnit laga kraft men även om så är fallet utgör detta enligt punkt 2 i artikel 4 inte något hinder mot ny lagföring om det föreligger bevis om nya eller nyuppdagade omständigheter eller om ett grovt fel har begåtts i det tidigare förfarandet som kan påverka utgången i målet. Det ryska kassationsbeslutet innebar att den dom varigenom S frikänts undanröjdes p.g.a. att processlagstiftningen i brottmål hade överträtts. Mot den bakgrunden kunde en utlämning av S inte anses strida mot förbudet mot nytt åtal efter en slutlig brottmålsdom enligt artikel 4 i protokoll nr 7. Utredningen gav inte underlag för bedömningen att en utlämning av S till Ryssland skulle strida mot artikel 3 eller artikel 6 i konventionen.

HÄNVISNING
Nikitin ./. Ryssland, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
NJA 2002 s. 624

Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål T 672-06 i fråga om skadestånd

Sedan misstankar väckts om att fadern i familjen gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och misshandel och modern till misshandel av tre döttrar beslöt socialnämnden att inleda en utredning och att omedelbart omhänderta barnen enligt 6 § LVU. Flickorna förhördes och fördes sedan, efter beslut av polisen, till barnklinik där de genomgick en undersökning. Omhändertagandet hävdes dagen därpå sedan fadern förhörts och förundersökningen lades ned. Familjen väckte härefter talan mot staten om skadestånd. De gjorde gällande att de utsatts för en integritetskränkande handling genom att polisen utan lagstöd beslutat om läkarundersökning av barnen mot föräldrarnas vilja och de åberopade artikel 8 i Europakonventionen. De hävdade att även om det funnits lagstöd för åtgärden hade den inneburit ett brott mot artikel 8 då de statsintressen som stod på spel inte var av den vikt som är nödvändiga enligt punkt 2 i artikel 8.

Tingsrätten ogillade familjens talan. Hovrätten däremot fann att polismyndigheten hade gjort sig skyldig till fel vid myndighetsutövning och att det fel som begåtts var av allvarlig karaktär genom sin brist på respekt för de rättighetsregleringar som uttrycks i RF och i Europakonventionen. Genom att beslutet om läkarundersökning hade fattats utan stöd i lag hade det också skett en kränkning av artikel 8 i konventionen. Hovrätten fann att de klagande kunde tillerkännas skadestånd med stöd av konventionen och bestämde ersättningen till 50 000 kr för var och en av familjemedlemmarna. (Se även nr 2/06.)

I Högsta domstolen yrkade staten att käromålen skulle ogillas och att skadeståndsbeloppen i vart fall skulle sättas ned. Familjen bestred ändring.

Högsta domstolen konstaterade att polismyndighetens beslut om läkarundersökning av barnen hade fattats utan stöd i lag och att undersökningarna utgjort ett intrång i den rätt till respekt för privatlivet som följer av artikel 8.1 i konventionen samt att intrånget avsåg både barnens och föräldrarnas rättigheter. Vidare konstaterades att eftersom polismyndighetens beslut inte hade något stöd i lag saknade det betydelse att syftet med beslutet i och för sig framstod som förenligt med de syften som anges i artikel 8.2. Högsta domstolen framhöll att frågan om familjen var berättigad till ideellt skadestånd på grund av kränkningen i första hand skulle prövas enligt skadeståndslagen i dess lydelse vid tidpunkten för beslutet om läkarundersökning och att bestämmelserna, i den utsträckning som konventionen kunde anses ge anledning till, skulle tolkas fördragskonformt. En sådan tolkning kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kan upprätthållas. Domstolen noterade att familjen gjort gällande att polisens agerande inneburit brott utan att närmare kunna ange vilket brott och fann att det brott som låg närmast till hands var tjänstefel. Omständigheterna i målet var emellertid inte sådana att ett sådant undantagsfall som förutsätts kunde anses föreligga. Utredningen tillät inte heller slutsatsen att polisens handlande innefattade något annat brott som skulle kunna berättiga till ersättning. Någon rätt till ersättning för den aktuella skadan kunde därför inte grundas omedelbart på skadeståndslagen. Högsta domstolen hänvisade härefter till avgörandet NJA 2005 s. 462 och ett beslut från den 4 maj 2007 varigenom rätt till ersättning bedömts kunna tillerkännas av svensk domstol när det gällt kränkningar av artikel 6.1 resp. artikel 5. Frågan var nu om principen skulle ges ett vidare tillämpningsområde. Principen innebär att, i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av de angivna artiklarna i Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. Skäl saknas för att begränsa principens tillämplighet till överträdelser av artiklarna 5 och 6. Högsta domstolen uttalade vidare i huvudsak följande.

Ett bifall till familjens skadeståndstalan förutsätter att det av Europakonventionen följer en förpliktelse för staten att betala det yrkade skadeståndet. Därvid kommer artikel 13 i blickpunkten. Artikeln ger var och en vars fri- och rättigheter kränks rätt till ett effektivt rättsmedel. Europadomstolen har i åtskilliga domar tagit ställning till vad kravet på ett effektivt rättsmedel innebär, bl.a. när det gäller brott mot artikel 8, och har uttalat att artikel 13 kräver ett nationellt rättsmedel för att i sak behandla rimligt grundade anspråk enligt konventionen och för att tillerkänna lämplig gottgörelse. Konventionsstaterna har viss frihet att bestämma hur förpliktelserna enligt artikel 13 skall uppfyllas men det skall dock i princip finnas möjlighet till ersättning för ekonomisk och icke-ekonomisk skada. Gottgörelse kan dock ske i andra former än som ekonomisk ersättning. För familjen A var situationen inte sådan att det var möjligt att förebygga eller undanröja kränkningen och fråga var om gottgörelse för den skada som kränkningen medfört skulle ske i form av skadestånd. Europadomstolens praxis bör vara utgångspunkt för bestämmandet av skadeståndets storlek, dock måste beaktas att skilda nationella förhållanden kan medföra att en skälig ersättningsnivå kan variera från ett land till ett annat.

Utgångspunkten för bestämmandet av kränkningsersättning enligt svensk rätt är en skönsmässig bedömning baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar. I första hand bör man se till vilken kränkning som typiskt sett kan anses ha uppkommit och ersättningen avser att kompensera sådana känslor som kränkningen har framkallat, som t.ex. rädsla, förnedring, skam eller liknande, som inte tar sig sådana medicinska uttryck att det föreligger en personskada. Detta syfte ligger väl i linje med Europadomstolens praxis. När domstolen motiverar rätten till ersättning vid kränkning enligt artikel 8 brukar den använda uttryck som "frustration", "anxiety", "stress", "powerlessness", "suffering" och "distress". En kränkning av en rättighet enligt Europakonventionen har visserligen en annan karaktär än en kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen men ersättningen har emellertid i båda fallen liknande syfte. Principerna för kränkningsersättning enligt svensk rätt bör därför i stor utsträckning kunna tillämpas vid överträdelser av Europakonventionen.

Ersättningsnivån i ett fall av överträdelse av konventionen bör inte fjärmas alltför mycket från de ersättningsnivåer som gäller för skadestånd enligt skadeståndslagen i liknande fall. Nivåerna skall dock generellt vara förenliga med Europadomstolens praxis. Vid bedömningen bör hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen av konventionen är och om den är obetydlig kan det vara tillräckligt att döma ut ett symboliskt skadestånd. Genom de beslutade läkarundersökningarna skedde allvarliga ingrepp i barnen As fysiska integritet och det kan inte betvivlas att de kände obehag och oro, kanske rentav smärta och skräck. Att även föräldrarna blev oroliga och att de fick känslor av maktlöshet och frustration är lätt att förstå. Allt detta är känslor som enligt Europadomstolens praxis kan motivera ekonomisk ersättning för kränkning. Familjen bör mot den angivna bakgrunden tillerkännas ideellt skadestånd och kan inte anses tillgodosedd enbart genom att det av domskälen framgår att det skett en överträdelse av artikel 8.

De känslor som föräldrarna uttryckt under förhör kan inte helt tillskrivas de läkarundersökningar som polisen beslutade om utan stöd i lag. Till en del måste känslorna förklaras av andra led i det ingripande som skedde mot familjen. Det går inte heller att bortse från att läkarundersökningar hade kunna ske på laglig väg genom beslut av socialnämnden och att polisen inför sitt beslut samrådde med socialtjänsten som också medverkade när undersökningarna genomfördes. Mot den bakgrunden bör skadeståndet vara lägre än vad hovrätten kommit fram till. Beloppet kan, med beaktande också av svensk praxis skäligen bestämmas till 15 000 kr för var och en av familjemedlemmarna.

Högsta domstolen ändrade således hovrättens dom endast på det sättet att skadeståndsbeloppen sattes ned från 50 000 kr till 15 000 kr per person.

Rättegångskostnaderna fördelades med hänsyn till att merparten av arbetet hade avsett frågan om statens skadeståndsskyldighet och familjen A tillerkändes därför ersättning för sina kostnader i alla instanser.

HÄNVISNINGAR
Europadomstolen
Matter ./. Slovakien, dom 1999-07-05
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
Worwa ./. Polen, 2003-11-27 (jfr nr 11/03)
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Sciacca ./. Italien, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Djangozov ./. Bulgarien, dom 2004-10-08
T.P. och K.M. ./. UK, dom 2001-05-10
Svensk praxis
NJA 2003 s. 217
NJA 2005 s. 462
HDs beslut 2007-05-04, mål Ö 2572-04
NJA 2003 s. 414
Förarbeten
Prop. 2000/01:68 s. 48, 49, 51, 67
Prop. 1972:5 s. 571
Ds 2007:10 s. 34, 68 




Senast ändrad: 2011-04-12