JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 9 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 augusti - den 10 oktober 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan inadmissible

Csoszánszki mot Sverige, 2006-06-27
Ernö Szabó mot Sverige, 2006-06-27
Det förhållandet att den klagande efter överflyttning av straffverkställighet till sitt forna hemland fick avtjäna en längre period av straffet innan han kunde bli villkorligt frigiven än han skulle avtjänat i Sverige innebar inte någon kränkning av artikel 5. Artikel 6 var inte tillämplig på beslutet om överflyttning och förlängningen av fängelsevistelsen innebar inte i sig något straff i den mening som avses i artikel 7. Klagomålet förklarades därför för inadmissible.

Fazul Karim mot Sverige, beslut 2006-07-04
Påtaglig risk för behandling i strid med artikel 3 hade inte visats föreligga vid avvisning till Bangladesh vare sig när det gällde ev. bestraffning pga. tidigare politisk verksamhet eller m.h.t. den klagandes klena hälsa. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Arsim Haziri m.fl. mot Sverige, beslut 2006-09-05
Även om ingen förlikning träffats och klagomålet vidhölls innebar beslut om permanent uppehållstillstånd och upphävt avvisningsbeslut att frågan lösts och målet avskrevs därför.

Nergul Sali mot Sverige, 2006-10-10
Domstolen fastställer förlikning.

Dom

White mot Sverige, 2006-09-19
Intresset av att publicera uppgifter om en person som påstods ha mördat Olof Palme var större än den enskildes rätt till skydd för sitt rykte och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

Domar mot andra länder

Matijasevic mot Serbien, 2006-09-19
Tingsrätts uttalande om att en person som ännu inte dömts var skyldig innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Halit Dinc m.fl. mot Turkiet, 2006-09-19
Regementschefs order om att skjuta utan förvarning innebar övervåld och orsakade soldats död. Det skedde därför en kränkning av artikel 2. Utredningen av det inträffade pågick i 12 år och var inte effektiv och hade inte utförts skyndsam och det skedde därför även i det hänseendet en kränkning av artikel 2 samt av artikel 13.

Monnat mot Schweiz, 2006-09-21
Upptagande av klagomål från tittare och beslutade sanktioner mot TV-bolag innebar hinder för journalister att fullgöra sin uppgift som "informationsleverantör och vakthund" och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Moser mot Österrike, 2006-09-21
När vårdnaden om ett nyfött barn flyttades över på barnavårdsmyndighet utan att modern var delaktig i förfarandet och när andra möjligheter inte prövades kränktes artikel 8. När modern inte fick del av myndigheternas rapporter för bemötande och det inte hölls någon förhandling kränktes artikel 6.1.

Pandy mot Belgien, 2006-09-21
Att som svar på en misstänkts provocerande uttalande jämföra honom med kända seriemördare kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Grabchuk mot Ukraina, 2006-09-21
Uttalanden om en anklagades skuld när målet lades ned pga. bristande bevisning och åtalsfrist innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Wainwright mot U K, 2006-09-26
Undersökning av besökande i fängelse som genomfördes utan kläder och utan att gällande regler följdes och som orsakade oro m.m. nådde inte nivån för en kränkning enligt artikel 3 men innebar en kränkning av artikel 8. När det saknades möjlighet att söka gottgörelse kränktes även artikel 13.

Elo mot Finland, 2006-09-26
Muntlig förhandling var inte nödvändig för att bedöma ersättningen i ett arbetsskademål och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1.

H.K. mot Finland, 2006-09-26
Omhändertagande utan formellt beslut kränkte artikel 8, medan beslut som fattas i enlighet med gällande bestämmelser och som hade tillräckliga och relevanta skäl och tog barnets intressen till vara inte medförde någon kränkning. Begränsningar av förälders umgängesrätt som inte kunde ifrågasättas innebar också en kränkning av artikel 8.

Reiz mot Rumänien, 2006-09-28
När villkor för att återfå byggnad inte uppfylldes såldes huset som ett led i den verkställighet som begärts och det skedde därför inte någon kränkning vare sig av artikel 6.1 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

Achache mot Frankrike, 2006-10-03
Retroaktiv tillämpning av ny lag hindrade låntagare från att återfå felaktigt erlagd ränta och det skedde därmed en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Ben Naceur mot Frankrike, 2006-10-03
Olika långa klagofrister för den enskilde och för åklagarmyndigheten kränkte principen om likställda parter enligt artikel 6.1.

Bolat mot Ryssland, 2006-10-05
När bevisbördan för en persons bosättning flyttades till den enskilde stred det mot oskuldspresumtionen och åtgärder som begränsade hans rörelsefrihet var därför inte lagenliga utan medförde en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4. När inte heller beslut om utvisning var lagenligt kränktes artikel 1 i protokoll nr 7.

Moskow branch of the Salvation Army mot Ryssland, 2006-10-05
Vägran att registrera Frälsningsarméns Moskvaavdelning som en juridisk enhet med motiveringen bl.a. att den var en paramilitär organisation av utländskt ursprung med stadgar som förutsatte att medlemmarna skulle bryta mot rysk lag medförde ett oberättigat intrång i avdelningens religionsfrihet och föreningsfrihet och kränkte därför artikel 11 sedd i ljuset av artikel 9.

L.L. mot Frankrike, 2006-10-10
Användande av makes sjukjournaler i skilsmässoprocess kränkte artikel 8.

Pessino mot Frankrike, 2006-10-10
När en person med avvikelse från tidigare praxis dömdes enligt lagstiftning som inte klart angav att det var ett brott att fortsätta byggnadsarbeten sedan meddelat bygglov upphävts kränktes artikel 7.

Paulik mot Slovakien, 2006-10-10
Lagstiftningen medgav inte att tidigare fastställt faderskap kunde omprövas när utförd DNA-analys visade att mannen i fråga inte var far och det rättsliga förhållandet kunde då inte bringas i överensstämmelse med det verkliga biologiska förhållandet och det skedde en kränkning av artikel 8.

Domar och beslut i Grand Chamber

McKay mot U K, 2006-10-03
Det förhållandet att den, som först prövade om ett frihetsberövande av en anhållen skulle bestå, saknade möjlighet att också pröva om han kunde släppas fri mot borgen, vilket medförde att den anhållne fick ansöka om borgen i nästa instans, innebar inte en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 5.3.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Stockholm dom den 28 september 2006 i mål nr 7787-04 och 7798-04 angående bl.a. avgiftstillägg avseende arbetsgivaravgift.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 augusti 2006 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 33 000 klagomål, vilket är en ökning med 14 % i förhållande till föregående års 29 650 klagomål för motsvarande period. 928 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 68 %. 18 596 klagomål har avgjorts, 1 009 genom dom och 17 587 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 8 480 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 september till 89 100 mål vilket är en ökning med 10 % från den balans om 81 000 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105 & skin=hudoc-en &action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan inadmissible

Csoszánszki mot Sverige
(Ansökan nr 22318/02, beslut den 27 juni 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Det förhållandet att den klagande efter överflyttning av straffverkställighet till sitt forna hemland fick avtjäna en längre period av straffet innan han kunde bli villkorligt frigiven än han skulle avtjänat i Sverige innebar inte någon kränkning av artikel 5. Artikel 6 var inte tillämplig på beslutet om överflyttning och förlängningen av fängelsevistelsen innebar inte i sig något straff i den mening som avses i artikel 7. Klagomålet förklarades därför för inadmissible.

C dömdes av tingsrätten i Malmö den 18 december 2000 för narkotikabrott till tio års fängelse jämte utvisning från Sverige för alltid. Hovrätten fastställde den domen och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Kriminalvårdsmyndigheten fastställde med hänsyn till det beslutade fängelsestraffet att C som längst skulle stanna i fängelse till den 22 september 2010 och att han kunde bli villkorligt frigiven tidigast den 25 maj 2007. Kriminalvårdsstyrelsen beslöt härefter den 15 augusti 2002 att hos C:s ursprungliga hemland Ungern begära att han fick avtjäna resterande del av straffet där. C motsatte sig en sådan överflyttning. Justitiedepartementet vidarebefordrade begäran och i ett beslut den 13 december 2002 förklarade regiondomstolen i Budapest att förutsättningarna för en överflyttning av verkställigheten var uppfyllda. Den 8 januari 2003 informerade det ungerska justitiedepartementet sin svenska motsvarighet om att överflyttningen hade godkänts och att behörig ungersk domstol hade omvandlat straffet i enlighet med ungersk lagstiftning och att C i enlighet därmed tidigast kunde friges villkorligt den 22 september 2008. Kriminalvårdsstyrelsen fattade slutligt beslut om överflyttningen den 14 juli 2003. C överklagade till regeringen som avslog överklagandet. C överfördes till ungerskt fängelse den 28 oktober 2003. Den 12 januari 2004 ställdes C inför den regionala domstolen i Budapest som första instans. En ensamdomare beslöt att C straff skulle omvandlas till tio års fängelse enligt ungersk lag och att straffet skulle avtjänas i ett fängelse med stränga regler. Följden härav blev att C tidigast kunde bli villkorligt frigiven sedan han avtjänat fyra femtedelar av straffet. C överklagade och yrkade att få avtjäna straffet i ett fängelse med mindre stränga regler vilket skulle ge honom möjlighet att bli villkorligt frigiven tidigare. Överklagandet avslogs. De ungerska domstolarna gjorde ingen egen bedömning av skuldfrågan utan godtog de svenska domstolarnas bedömningar. - I Europadomstolen klagade C över att överflyttningen till Ungern hade medfört att den resterande strafftiden förlängdes med 16 månader.

Europadomstolen konstaterade att klagomålet skulle prövas enligt artikel 5.1 a). Domstolen prövade även om klagomålet väckte frågor enligt artiklarna 6 och 7. När det gällde frågan om överflyttningen till Ungern inneburit en kränkning av artikel 5 konstaterade Europadomstolen att C dömts av behörig domstol i Sverige i enlighet med svensk lag. De ungerska domstolarna hade omvandlat straffet till samma straff enligt ungersk lag utan att göra några nya bedömningar av omständigheterna i målet. Det fanns därför ett tillräckligt orsakssamband mellan domen och frihetsberövandet i Ungern. Domstolen måste emellertid säkerställa att det inte förekommit något godtycke och erinrade om att konventionen inte kan tolkas i ett vakuum utan att hänsyn måste tas till konventionens speciella karaktär. Även relevanta bestämmelser i internationell rätt måste beaktas och konventionen skall så långt det är möjligt tolkas i harmoni med andra regler i internationell rätt som den utgör en del av. Ett längre frihetsberövande i mottagarstaten innebär inte i sig att frihetsberövande blir godtyckligt så länge som det ryms inom det ursprungligen utdömda straffet. Överflyttningen till Ungern innebar att C fick avtjäna ett år och fyra månader längre tid i Ungern än han skulle gjort i Sverige. Den tiden var visserligen inte obetydlig men den rymdes väl inom det ursprungligen utdömda straffet. Mot den bakgrunden kunde den längre tiden inte anses oproportionerlig. Det förhållandet att förhållandena i det ungerska fängelset var strängare ledde inte heller till någon annan bedömning. Sammanfattningsvis fann domstolen att det inte visats att det skett någon kränkning av C:s rättigheter enligt artikel 5 och att klagomålet därför var uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Domstolen fann vidare att artikel 6 inte var tillämplig på beslutet om överflyttning och att klagomålet i den delen var uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Den ytterligare tid av straffet som C måste avtjäna i Ungern kunde inte heller ses som en bestraffning eller ett straff i den mening som avses i artikel 7. Klagomålet var således även i den delen uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Domstolen konstaterade att den i beslut den 26 oktober 2004 förklarat delar av klagomålet för inadmissible och förklarade nu enhälligt resterande delar av klagomålat för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Loizidou ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Drozd o. Janousek ./. Frankrike o. Spanien, dom 1992-06-26
Artikel 6.1
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15
Sardinas Albo ./. Italien, beslut 2004-01-08
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Artikel 7
Welch ./. U K, dom 1995-02-09

Ernö Szabó mot Sverige
(Ansökan nr 28578/03, beslut den 27 juni 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Det förhållandet att den klagande efter överflyttning av straffverkställighet till sitt forna hemland fick avtjäna en längre period av straffet innan han kunde bli villkorligt frigiven än han skulle avtjänat i Sverige innebar inte någon kränkning av artikel 5. Artikel 6 var inte tillämplig på beslutet om överflyttning och förlängningen av fängelsevistelsen innebar inte i sig något straff i den mening som avses i artikel 7. Klagomålet förklarades därför för inadmissible.

Målet gäller samma fråga som föregående mål. Klaganden hade visserligen åberopat artiklarna 9, 11 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 12 men Europadomstolen fann att klagomålet liksom i föregående fall skulle prövas enligt artikel 5 men att det även skulle prövas om artiklarna 6.1 och 7 kunde komma ifråga. Domstolen har redan tidigare även i detta mål den 26 oktober 2004 fattat beslut om att förklara delar av klagomålet för inadmissible. Domstolen förklarar nu enhälligt resterande del av klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Samma som i föregående mål.

Fazul Karim mot Sverige
(Ansökan nr 24171/05, beslut den 4 juli 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Påtaglig risk för behandling i strid med artikel 3 hade inte visats föreligga vid avvisning till Bangladesh vare sig när det gällde ev. bestraffning pga. tidigare politisk verksamhet eller m.h.t. den klagandes klena hälsa. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

K kom till Sverige den 25 maj 2003 och han ansökte då om asyl och uppehållstillstånd. I förhör som Migrationsverket höll med honom uppgav han att han varit aktiv i ett politiskt parti i det område i Bangladesh där han bott. Han påstod sig ha varit partiets distriktssekreterare och att han ansvarat för att arrangera möten och demonstrationer och för att rekrytera nya medlemmar. K uppgav att han i juli 2002 arresterats under en demonstration, att han under färden tillpolisstationen blivit slagen av poliserna och att han därefter blivit torterad två till tre gånger dagligen. Man hade sagt till honom att misshandeln skulle fortsätta tills han upphörde med sin politiska aktivitet. Efter 26 dagars frihetsberövande lyckades en av ledarna i partiet få honom frisläppt. K hävdade att han gripits ytterligare en gång i januari 2003 och att han då var berövad friheten i 30 dagar innan hans far lyckades få honom fri genom att muta polisen. Även denna gång hade han misshandlats svårt och han var tvungen att ligga på sjukhus en vecka för behandling av sina skador. Han hade inte anmält misshandeln till myndigheterna eftersom det var polisen och anhängare till regeringspartiet som utfört den. K hävdade att han, om han återvände till Bangladesh, skulle arresteras och torteras och att den politiska förföljelsen skulle fortsätta. Han åberopade ett läkarutlåtande och ett intyg från partiets distriktssekreterare i Rajshahi. Vid ett senare tillfälle hävdade K att han blivit våldtagen och utsatt för allvarliga sexuella övergrepp under tiden som frihetsberövad och att han återupplevde övergreppen och att han hade mardrömmar om dem samt att han inte tidigare talat om detta på grund av att han skämdes. Migrationsverket avslog hans ansökan och ansåg att K:s politiska verksamhet legat på lokal nivå och att K inte haft någon framskjuten ställning i partiet. Den misshandel han utsatts för tycktes grundad på personliga angrepp från regeringssupporters och från poliser som agerat på eget initiativ utan sanktion från myndigheterna. Beträffande K:s hälsa fann verket att den förbättrats och att det dessutom fanns psykiatrisk vård tillgänglig i Bangladesh som kunde ge K lämplig behandling. K överklagade till Utlänningsnämnden som delade Migrationsverkets bedömning och avslog hans klagomål. K gav härefter in flera nya ansökning som alla avslogs av Utlänningsnämnden. Verkställigheten av avisningsbeslutet uppsköts dock sedan K klagat till Europadomstolen. Ett flertal läkarutlåtanden avseende K:s hälsa har förebringats och det föreligger en utredning om möjligheterna till behandling i Bangladesh. - I Europadomstolen åberopade K artikel 3 och hävdade att om han utlämnas till Bangladesh så skulle han arresteras och torteras bl.a. på grund av sina politiska aktiviteter. Dessutom skulle en avvisning med hänsyn till hans mycket svaga hälsa orsaka honom irreparabla skador och innebära en risk för hans liv och hans hälsa.

Europadomstolen noterade inledningsvis att konventionsstaterna, enligt en väletablerad internationell rätt och på grund av de skyldigheter som följer av ingångna traktater däribland Europakonventionen, har en rätt att själva bestämma om inresa, bosättning och avvisning av utlänningar. Avvisningen av en person kan dock i vissa fall stå i strid med artikel 3 när det finns grundad anledning att anta att personen i fråga i mottagarlandet löper en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 3. Den svenska regeringen och myndigheterna har inte ifrågasatt att K utsatt för misshandel i Bangladesh innan han lämnade landet. Domstolen noterade emellertid att K tillhört ett lagligt parti som är det fjärden största i Bangladesh´ parlament och att K inte haft någon framträdande position i partiet utan arbetat på lokal nivå. Dessutom om K skulle få problem i sin hemstad så fanns det inget hinder för honom att flytta till Dakha, där han hade släktingar som han redan bott hos innan han lämnade landet. Domstolen var inte heller övertygad om att K skulle riskera att bli arresterad och internerad på grund av en mordanklagelse. Sammantaget fann domstolen att K inte skulle utsättas för en påtaglig risk att bli förföljd, arresterad eller misshandlad i strid med artikel 3 om han återvände till Bangladesh. Klagomålet i den delen var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det sedan gällde frågan om K skulle orsakas någon irreparabel skada på grund av sin svaga hälsa om han avvisades fann domstolen att den skulle prövas noggrant mot bakgrund av alla föreliggande omständigheter. Domstolen erinrade om att en utlänning inte kan göra en rätt att få stanna i en konventionsstat för att fortsatt kunna åtnjuta en medicinsk, social eller annan förmån som den staten tillhandahåller. Domstolen godtog att K:s hälsotillstånd var allvarligt och ifrågasatte inte att han i sitt hemland haft traumatiska upplevelser som påverkat honom mycket och som lett till att han utvecklat ett posttraumatiskt stressyndrom och en depression. Domstolen noterade dock att det i Bangladesh finns psykiatrisk vård och behandling i primärvård, på sjukhus och på privata kliniker. Det förhållandet att K:s förhållanden i Bangladesh skulle bli mindre förmånliga än i Sverige kunde inte anse ha någon avgörande betydelse. Domstolen erinrade, när det gällde risken för att K skulle begå självmord, om att det förhållandet att en person som skall avvisas hotar att begå självmord inte medför att det krävs att staten skall avstå från att verkställa avvisningsbeslutet. De läkare som undersökt och behandlat K hade visserligen bedömt att det fanns en verklig risk för att han skulle begå självmord. Domstolen konstaterade emellertid att K inte vid något tillfälle försökt ta sitt liv så länge han befunnit sig i Sverige och att han inte heller varit föremål för sluten psykiatrisk vård. I stället har han sökt hjälp och stöd när han behövt det och i följd därav varit intagen kortare perioder för psykiatrisk vård i samband med avslag på ansöka om uppehållstillstånd eller när verkställigheten av avvisningen planerats. Med hänsyn till den höga tröskel som föreligger för tillämpning av artikel 3, särskilt i sådana fall där en stat inte är direkt ansvarig för eventuell skada, fann domstolen att avvisningen till Bangladesh inte skulle strida mot artikel 3 och att även med beaktande av K:s klena mentala hälsa hade det inte visast några sådana synnerliga förhållanden som lagts fast i domstolens praxis. Klagomålet var därför även i den delen uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Liton ./. Sverige, beslut 2004-10-12 (jfr nr 10/04)
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Dragan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2004-10-07
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29
Ovdienko ./. Finland, beslut 2005-05-31

Beslut avskriva mål

Arsim Haziri m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 37468/04, beslut den 5 september 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Även om ingen förlikning träffats och klagomålet vidhölls innebar beslut om permanent uppehållstillstånd och upphävt avvisningsbeslut att frågan lösts och målet avskrevs därför.

Klagande i målet är H och hans hustru SH samt deras två barn GH och EH. H och hans hustru som är av albanskt ursprung kom till Sverige från Kosovo. De ansökte den 14 april 1998 om asyl och uppehållstillstånd. De hävdade att de som Kosovo-albaner hade blivit förföljda av den serbiska befolkningen och att SH vid ett tillfälle våldtagits av flera serbiska polismän. Särskilt SH led av post-traumatiskt stressyndrom och hade blivit intagen enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Hon hade vid flera tillfällen försökt att begå självmord. GH föddes den 24 oktober 1998 och den 3 augusti 1999 beviljades familjen tillfälligt uppehållstillstånd t.o.m. den 3 juli 2000. I oktober 2000 avslogs deras ansökan om förlängt uppehållstillstånd. Migrationsverket fann att det saknades grund för att bevilja dem asyl och konstaterade att förhållandena i Kosovo hade stabiliserats. EH föddes den 25 april 2001. H och hans familj överklagade till Utlänningsnämnden som avslog klagomålet i september 2001. Familjen gav in åtta nya ansökningar vilka alla avslogs. I oktober 2004 begärde de att Europadomstolen skulle uppmana den svenska regeringen att inställa verkställigheten av avvisningen. Migrationsverket fattade beslut härom den 5 november 2004. Den 5 april beslöt Europadomstolen att vilandeförklara målet och begära ytterligare upplysningar från regeringen. I april 2006 upplyste de klagande domstolen om att de på grund av den tillfälliga ändringen i utlänningslagen hade fått permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl men att de ändå vidhöll sina klagomål enligt artiklarna 6 och 13. - I Europadomstolen klagade H och hans familj ursprungligen enligt artiklarna 2 och 3. De tillade senare att eftersom medicinskt oskolade jurister på Migrationsverket hade dragit slutsatser av medicinska fakta, så hade de inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och att de inte fått tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att de klagande sedan de beviljats uppehållstillstånd hävdade att frågan ändå inte lösts eftersom tillstånden beviljats först efter en medicinsk utredning som inte skulle ha kommit till stånd utan domstolens anvisningar. Vidare noterades att regeringen hävdade att fråga lösts genom de beviljade uppehållstillstånden och genom att avvisningsbeslutet hade upphävts. Domstolen konstaterade härefter att det inte skett någon förlikning eller träffats någon överenskommelse och att Utlänningsnämnden beslut om permanenta uppehållstillstånd och om upphävande av avvisningsbeslutet fattats enligt den tillfälliga lagändringen av humanitära skäl. Domstolen fann att omständigheterna i målet ledde till bedömningen att frågan i målet hade lösts. Det ursprungliga klagomålet avsåg väsentligen att avvisningen till Kosovo skulle orsaka dem irreparabel skada i strid med artiklarna 2 och 3. Risken för en kränkning hade emellertid undanröjts genom beviljandet av permanenta uppehållstillstånd. Det fanns inte heller några särskilda omständigheter hänförliga till respekten för mänskliga rättigheter som krävde fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avbryta tillämpning av regel 39 i domstolsreglerna och att avskriva målet.

HÄNVISNING
Paez ./. Sverige, dom 1997-10-30

Nergul Sali mot Sverige
(Ansökan nr 67070/01, dom den 10 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen fastställer förlikning

I beslut den 10 januari 2006, se nr 3/06, förklarade Europadomstolen S:s klagomål för admissible när det gällde frågan om hon fått sina klagomål avseende vägrad arbetslöshetsersättning prövade inom skälig tid. Domstolen förklarade klagomålet i övriga delar för inadmissible. I juni mottog domstolen ett brev varav framgick att parterna träffat en förlikning innebärande bl.a. att regeringen betalar till S ett belopp om 70 000 kr när målet har skrivits av och att S därefter inte har några ytterligare krav på regeringen. Europadomstolen konstaterade att parternas överenskommelse grundades på respekten för de mänskliga rättigheterna så som de framgår av konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

Dom

White mot Sverige
(Ansökan nr 42435/02, dom den 19 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Intresset av att publicera uppgifter om en person som påstods ha mördat Olof Palme var större än den enskildes rätt till skydd för sitt rykte och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

W är brittisk medborgare och bosatt i Mozambique. I september och oktober 1996 publicerades i Aftonbladet och Expressen en serie artiklar där W anklagades för diverse brott, bl.a. mordet på Olof Palme. Tidningarna återgav också uttalanden från olika personer som tog avstånd från de anklagelser som riktades mot W och det publicerades också en intervju med W vari han förnekade all inblandning i de påstådda brotten. W förde talan mot tidningarna för förtal enligt tryckfrihetsförordningen. Stockholms TR fann att även om de aktuella tidningsavsnitten pekade ut W som kriminell var det försvarbart att publicera uttalandena och bilderna med hänsyn till att det fanns ett mycket stort intresse hos allmänheten för de ifrågasatta påståendena. Tingsrätten fann vidare att tidningarna hade en rimlig grund för det publicerade materialet och frikände utgivarna. Domen fastställdes av Svea Hovrätt. HD vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade W över att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv genom att domstolarna inte hade förmått ge ett tillräckligt skydd för hans namn och rykte.

Europadomstolen förklarade klagomålet för admissible och konstaterade inledningsvis att publiceringen av de ifrågasatta uttalandena och bilderna som gällde W rörde hans privatliv i den -mening som avses i artikel 8. W hade inte klagat över statens agerande utan snarare över ett bristande skydd från statens sida. Domstolen erinrade om att även om det huvudsakliga syftet med artikel 8 är att skydda individer mot godtyckliga ingripanden från myndigheternas sida så inrymmer kravet på effektiv respekt för privatlivet också positiva skyldigheter som kan innebära att åtgärder skall vidtas för att skydda rätten till respekt för privatlivet även i förhållandet mellan enskilda. Gränsen mellan statens positiva och negativa skyldigheter är inte lätt att precisera och i båda fallen måste en rimlig jämvikt upprätthållas mellan motstående intressen och i båda fallen har staten vida ramar för sina bedömningar. För att journalisters rätt att sprida information i frågor av allmänt intresse skall skyddas krävs att de handlar i god tro på grundval av ett riktigt faktaunderlag och att den information de lämnar är tillförlitlig och exakt i enlighet med god pressetik. Domstolen noterade att de aktuella artiklarna huvudsakligen innehöll rapporter om påståenden som gjorts av andra, särskilt av en tidigare medlem av den sydafrikanska säkerhetspolisen. Tidningarna hade presenterat en redogörelse för olika påståenden som var så balanserad som möjligt och med hänsyn till det antal personer som journalisterna hade kontaktat för att få uppgifterna verifierade måste de anses ha handlat i god tro.

Artiklarna innehöll visserligen starka uttalanden som beskrev W som en svår brottsling. Uttalandena fläckade hans rykte och bortsåg från hans rätt att bli betraktad som oskyldig till dess han visats skyldig enligt lag. De svenska domstolarna hade vägt W:s intressen mot Palmemordets stora publikintresse. Europadomstolen fann att de svenska domstolarna hade gjort en grundlig prövning av målet och vägt de motstående intressena mot varandra i enlighet med konventionens krav. Deras bedömning och avvägning innebärande att intresset av att publicera uppgifterna i fråga tog över W:s rätt att få sitt rykte skyddat hade varit berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom 2003-06-19 (jfr nr 7/03)

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Matijasevic mot Serbien
(Ansökan nr 23037/04, dom den 19 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Tingsrätts uttalande om att en person som ännu inte dömts var skyldig innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

M greps och häktades i maj 2003 misstänkt för mord och bedrägeri. Tingsrätten förlängde häktningsbeslutet och angav i sina skäl att M faktiskt hade begått de brott som han anklagades för. M överklagade till högsta domstolen och hävdade att tingsrättens beslut hade föregripit utgången i det pågående brottmålet och att detta stred mot hans grundläggande rätt att anses oskyldig. Hans överklagande avslogs och domstolen fann honom härefter skyldig till anstiftan till mord och dömde honom till fängelse i åtta år. - I Europadomstolen klagade M över att han förklarats skyldig innan hans skuld hade prövats. Han åberopade artikel 6.2.

Europadomstolen fann att tingsrätten hade förklarat M skyldig redan innan hans skuld lagligen hade visats. Högsta domstolen hade brustit när det gällde att sedan M överklagat rätta till det felet. Domstolen framhöll att det förhållandet att M senare befanns skyldig och dömdes till ett fängelsestraff inte fråntog honom rätten att betraktas som oskyldig till dess skuldfrågan avgjorts enligt lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Karakas o. Yesilirmak ./. Turkiet, dom 2005-06-28
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08

Halit Dinc m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 32597/96, dom den 19 september 2006)
Domen finns endast på franska.

Regementschefs order om att skjuta utan förvarning innebar övervåld och orsakade soldats död. Det skedde därför en kränkning av artikel 2. Utredningen av det inträffade pågick i 12 år och var inte effektiv och hade inte utförts skyndsam och det skedde därför även i det hänseendet en kränkning av artikel 2 samt av artikel 13.

De fyra klagande i målet, D, är föräldrar och syskon till R som avled 1994. På kvällen den 15 maj 1994 höll R, som var sergeant i ett gränskompani, och A vakt vid gränsen mellan Turkiet och Syrien för att försöka gripa ett gäng smugglare. A, som misstänkte R för att vara i maskopi med smugglarna, hade bett några andra soldater att följa med honom så att han inte skulle behöva vara ensam om smugglarna anföll och så att han skulle kunna gripa sin överordnade på bar gärning. A placerade sig därför på en annan plats än den som R hade anvisat. När smugglarna började gå över gränsen öppnade A och tre andra soldater eld. Under skottlossningen dödades R och en av smugglarna. Påföljande dag inleddes en brottsutredning avseende R:s död. De soldater som varit inblandade i skottlossningen hördes och en obduktion gjordes av R:s kvarlevor. 60 patronhylsor hittades på platsen. A anklagades för att ha orsakat sin överordnades död. Sedan han dömts för vållande till R:s död dömdes han först till fem års fängelse. Därefter frikändes han. Brottmålet pågår fortfarande i de turkiska militärdomstolarna. D stämdes försvarsministeriet och yrkade skadestånd. Den 8 maj 1996 avslog den högsta militära förvaltningsdomstolen deras yrkande medmotiveringen att vid den aktuella tidpunkten så hade R som samarbetade med smugglarna, begått ett brott och han hade därför inte agerat i egenskap av statstjänsteman. Myndigheterna kunde därför inte hållas ansvariga för hans död. - I Europadomstolen klagade D över att deras familjemedlem dödats av en annan soldat antingen avsiktligt eller genom oproportionerlig användning av dödligt våld. De klagade vidare över att det inte skett någon effektiv utredning av omständigheterna kring R:s död. Slutligen hävdade de att skadeståndsprocessen som de fört i militärdomstol hade varit orättvis. De åberopade artiklarna 2, 13 och 6.

Europadomstolen konstaterade att regementschefen hade gett soldaterna order att öppna eld utan föregående varning när de hade vakt vid gränsen nattetid. Dessa order som av kassationsdomstolen bedömts vara rimliga lämnade inga garantier mot godtyckligt dödande. De utgjorde regler som föll långt utanför den skyddsnivå som lagen i demokratiska stater i Europa enligt konventionen skall ge rätten till livet. Domstolen noterade också att soldaterna hade använt sina vapen utan hänsyn till rätten till livet och att det inte fanns något i målet som tydde på att smugglarna varit beväpnade. Vid sådant förhållande fann domstolen, med hänsyn till statens positiva skyldighet att tillhandahålla ett lämpligt regelverk, att de turkiska militära myndigheterna inte hade gjort allt som rimligen kunde förväntas av dem för att skydda människor från användandet av dödligt våld och för att undvika att en risk för livet framkallades av militära operationer i gränszonen. Dessutom hade uppenbart övervåld använts i det aktuella fallet. Domstolen fann därför  enhälligt att det när det gällde R:s död hade skett en kränkning av artikel 2.

När det sedan gällde utredningen konstaterade domstolen att trots att målet inte var särskilt komplicerat hade brottmålsförfarandet pågått i omkring 12 år. Lagligheten i soldaternas handlande under den aktuella kvällen hade bedömts av brottmålsdomstolar i ljuset av de order som regementschefen hade gett om att öppna eld utan förvarning. Det var uppenbart att order av det slaget var olagliga. Det hade emellertid inte skett något utredning i det avseendet när det gällde A:s överordnade. Vissa uppenbara utredningsåtgärder hade inte vidtagits i början av utredningen som t.ex. ballistiska undersökningar av de gevär, patronhylson och kulor som soldaterna använt. Utan sådana undersökningar hade det inte varit möjligt att 12 år efter händelserna  på ett entydigt sätt fastställa identiteten på dem som var ansvariga för R:s död. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2. Domstolen fann vidare att det inte kunde sägas att utredning utförts så skyndsamt som krävs enligt artikel 13 och att det därför hade skett en kränkning även av den artikeln.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - dödandet
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Artikel 2 - utredningen
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Artikel 13
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19

Monnat mot Schweiz
(Ansökan nr 73604/01, dom den 21 september 2006)
Domen finns endast på franska.

Upptagande av klagomål från tittare och beslutade sanktioner mot TV-bolag innebar hinder för journalister att fullgöra sin uppgift som "informationsleverantör och vakthund" och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

M är journalist vid det schweiziska radio/TV-bolaget SSR. Vid två tillfällen i mars 1997 sände SSR i ett nyhetsprogram i sin franskspråkiga kanal en kritisk dokumentär om Schweiz´ ställning under andra världskriget som gjorts av M. Programmet inleddes med en beskrivning av Schweiz´ historia under andra världskriget så som invånarna antogs ha upplevt den då och så som den framställts i skolundervisningen under många år. Schweiz framställdes som ett modigt land som trots sin neutralitet hade ställt upp på demokratins sida och därmed för de allierade. Härefter riktades stark kritik mot landets ställning bl.a. genom motstridiga uppfattningar som uttrycktes av  medborgare som hade genomlevt kriget. Sedan beskrevs landets och dess ledares hållning med betoning på deras påstådda närhet till den yttersta högern och deras böjelse för ett närmande till Tyskland. Detta följdes av en analys av frågan om antisemitism i landet och av dess ekonomiska relationer med Tyskland med fokus på landets tvätt av nazipengar och på den roll som schweiziska banker och försäkringsbolag spelat i frågan om judiska tillgångar som aldrig efterfrågats. Programmet väckte en publikstorm och tittare klagade till ung. radionämnden, IBCC. Den 27 augusti 1999 fann IBCC att programmet hade brutit mot bestämmelserna i sändningslagen som bl.a. innebar en skyldighet att rapportera objektivt på ett sätt som speglade mångfald och skiljaktigheter i uppfattning samt att personliga uppfattningar skulle kunna identifieras som sådana. IBCC fällde SSR och ålade bolaget att vidta vissa rättelseåtgärder. SSR och M och en historiker som varit inblandad i arbetet med dokumentären klagade till den federala domstolen. Domstolen förklarade M:s klagomål för inadmissible eftersom han inte varit föremål för det överklagade beslutet. Domstolen avslog SSR:s överklagande med motiveringen att journalisten hade försvarat en enda ståndpunkt på ett starkt kritiskt sätt och att den metod som använts - en politiskt inriktad journalistik - inte hade identifierats som sådan. Enligt IBCC:s uppfattning borde journalisten ha upplyst tittarna om förhållandet att dokumentären inte förmedlade någon absolut sanning utan snarare tänkbara tolkningar av förhållandet mellan Schweiz och Tyskland. - I Europadomstolen klagade M över att den granskning av program som den schweiziska lagen innebar och IBCC:s beslut som fastställts av den federala domstolen hade hindrat honom att utöva sin yttrandefrihet enligt artikel 10. Han hävdade vidare att han inte fått någon offentlig förhandling inför schweiziska myndigheter i strid med artikel 6.

Europadomstolen avslog hans klagomål när det gällde påståendet om att lagens krav innebar otillbörlig programgranskning, eftersom han hade ifrågasatt lagliga bestämmelser i abstrakta termer. Han kunde emellertid i sin egenskap av upphovsman till programmet hävda att han var ett offer för en kränkning av konventionen på grund av att försäljningen av videoinspelningar av programmet  hade dragits in. Domstolen påpekade att sökandet efter historisk sanning var en integrerad del av yttrandefriheten och att det var historikernas uppgift att diskutera vilken roll Schweiz hade spelat i andra världskriget. Det ifrågasatta programmet hade tveklöst väckt en fråga av stort allmänintresse vid en tidpunkt då Schweiz´ roll under andra världskriget var ett populärt ämne i schweiziska media och delade den allmänna opinionen i landet. Det förhållandet att ett antal missnöjda tittare hade klagat över programmet utgjorde inte i sig tillräckligt skäl för att myndigheterna skulle vidta åtgärder bl.a. eftersom programmet behandlade händelser som låg mer än 50 år bakåt i tiden. När det gällde journalistens skyldigheter och ansvar fann Europadomstolen att de skäl som den federala domstolen lämnat inte var relevanta och tillräckliga för att berättiga att man tog upp klagomålen, trots att det gällde uppgifter som förmedlades i en TV-sänd dokumentär i en statsägd TV-kanal.

När det slutligen gällde de sanktioner som utdömts noterade domstolen att även om de inte hade hindrat M från att uttala sig så hade det förhållandet att man tagit upp klagomålen ändå inneburit ett slags censur, som troligen skulle motverka att han i framtiden framställde liknande kritik. I samband med en debatt i ett ämne av stort allmänintresse skulle en sådan sanktion sannolikt avhålla journalister från att bidra till den allmänna diskussionen om frågor som påverkar samhällslivet och den skulle också troligen hindra media från att fullgöra sin uppgift som ”informationsleverantör och allmänhetens vakthund”. Censuren hade också medfört en form av ”lagligt embargo” på dokumentären som innebar ett förbud att sälja produkten. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10 och förklarade klagomålet enligt artikel 6.1 för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Vérités Santé Pratique Sarl ./. Frankrike, beslut 2005-12-01
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Murphy ./. Irland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Plon (Société) ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25

Moser mot Österrike
(Ansökan nr 126463/02, dom den 21 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

När vårdnaden om ett nyfött barn flyttades över på barnavårdsmyndighet utan att modern var delaktig i förfarandet och när andra möjligheter inte prövades kränktes artikel 8. När modern inte fick del av myndigheternas rapporter för bemötande och det inte hölls någon förhandling kränktes artikel 6.1.

Klagande är M och hennes son L, båda serbiska medborgare. M har alltsedan 1991 bott i Österrike och on gifte sig med en österrikisk medborgare i december 1999. Sonen L föddes den 8 juni 2000. Maken förnekade faderskapet. Dagen efter sonens födelse beslöt barnavårdsmyndigheten i Wien att M inte skulle få ta med sig barnet från sjukhuset, eftersom hon inte kunde ge honom lämpliga hemförhållanden och med hänsyn till hennes otillräckliga ekonomiska tillgångar och osäkra bosättningsförhållanden pga. att polismyndigheten i Wien i augusti 1999 hade utfärdat ett uppehållsförbud för henne under fem år eftersom hon hade arbetat utan tillstånd. L placerades hos fosterföräldrar den 16 juni 2000. Den 3 december samma år beslöt ungdomsdomstolen att överflytta vårdnaden om L till barnavårdsmyndigheten. M överklagade och åberopade bl.a. att varken ungdomsdomstolen själv eller övriga inblandade myndigheter hade gjort något försök att hjälpa henne att ordna sina bostadsförhållanden eller att hjälpa henne att hålla kontakt med sitt barn. Överklagandet avslogs. M klagade vidare och begärde en laglighetsprövning men överklagandet avslogs. M får f.n. träffa L under två timmar i månaden, på deras födelsedagar och vid jul. M beviljades i november 2004 ett temporärt uppehållstillstånd. - I Europadomstolen klagade M över beslutet att överflytta vårdnaden om L till barnavårdsmyndigheten och åberopade artikel 8. Hon klagade också över att hon diskriminerats pga. nationalitet enligt artikel 14 i förening med artikel 8. Vidare gjorde hon gällande att hon inte fått en rättvis rättegång.

Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna brustit när det gällde att pröva andra möjligheter som kunnat göra det möjligt för M och L att bo tillsammans eller i vart fall ha en nära kontakt under förfarandets gång. Det förhållandet att M under en tid av sex månader endast fått träffa sin son vid två tillfällen var särskilt allvarligt eftersom de inte hade fått någon möjlighet att knyta några band.  Domstolen fann vidare att M inte varit tillräckligt delaktig i beslutsprocessen eftersom hon endast hördes en gång i ungdomsdomstolen som förlitade sig på rapporter som inte delgivits M och som hon inte kunnat bemöta. Domstolen noterade också att överklagandet hade prövats utan förhandling. De skäl som de nationella domstolarna grundade sina bedömningar på var inte tillräckliga för att berättiga ett så allvarligt ingrepp i M:s och L:s familjeliv och var inte heller proportionerliga i förhållande till det som skulle uppnås. Domstolen fann därför enhälligt att det i fråga om den överflyttade vårdnaden skett en kränkning av artikel 8.

Den österrikiska barnavårdslagen från 1990 gjorde inte några skillnader pga. nationalitet och det fann inget i akten som tydde på att underlåtenheten att undersöka möjligheterna att placera M och L på ett hem för mödrar och barn hade grundats på de klagandes status som utlänningar. Domstolen fann därför  enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Dom stolen fann vidare att underlåtenheten att ge M tillfälle att bemöta de rapporter som förelegat hos barnavårdsmyndigheten och i ungdomsdomstolen stred mot konventionen. Det gjorde också underlåtenheten att hålla en offentlig förhandling och att offentligt meddela domarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett tre kränkningar av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Venema ./. Nederländerna, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
W. ./. U K, dom 1987-07-08
Buchberger ./. Österrike, dom 2001-12-20
Artikel 6.1
Buchberger ./. Österrike, dom 2001-12-20
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
B. o P. ./. U K, dom 2001- (nos. 36337/97 and 35974/97, § 38, ECHR 2001
Stallinger o. Kuso ./. Österrike, dom 1997-04-23
Allan Jacobsson ./. Sverige (nr 2), dom 1998-02-19
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Varela Assalino ./. Portugal, beslut 2002-04-25
Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22
Osinger ./. Österrike, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26
Pretto m.fl. ./. Italien, dom 1983-12-08
Axen ./. Tyskland, dom 1983-12-08

Pandy mot Belgien
(Ansökan nr 13583/02, dom den 21 september 2006)
Domen finns endast på franska.

Att som svar på en misstänkts provocerande uttalande jämföra honom med kända seriemördare kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

P är medborgare såväl i Belgien som i Ungern. Han avtjänar f.n. ett livstids fängelsestraff i Belgien. Han dömdes 2002 för att ha mördat sina två fruar och fyra av sina barn och för våldtäkt och sexuella övergrepp på flera av sina döttrar. P misstänktes för de aktuella brotten och anklagades i oktober 1997. P förnekade genom hela förfarandet all inblandning i brotten och jämförde sin situation med Dreyfus-affären. I slutet av utredningen beslöt undersökningsdomaren att överföra akten till åklagaren för vidare åtgärder. Vid en förhandling i förstainstansdomstolen i Bryssel den 24 augusti 2000 som gällde förlängning avhäktningstiden uttalade undersökningsdomaren B i sin muntliga rapport att i stället för att jämföra sig med Dreyfus borde P ha tänkt på seriemördarna Landru och Dr. Petiot. Jämförelsen rapporterades i de belgiska tidningarna. P försökte förgäves få ett beslut om att B skulle dra sig tillbaka och han klagade också förgäves till brottmålsdomstolen över att det skett enkränkning av artikel 6.2. Han dömdes i mars 2002 till livstids fängelse och även hans vidare överklaganden var förgäves. - I Europadomstolen klagade P över att det förfarande varigenom han dömts hade varit orättvist och över att B genom det aktuella uttalandet hade kränkt oskuldspresumtionen.

Europadomstolen fann att det aktuella uttalandet kunde kritiseras med hänsyn till oskuldspresumtionen  genom att det buntade samman P med välkända och erkända seriemördare. Även om uttalandet gjorts som svar på en provokation från P var det oacceptabelt när det gjordes av en undersökningsdomare som var ansvarig för att ta fram såväl belastande som friande bevisning. Enligt domstolens uppfattning kunde sådana uttalanden med hänsyn till omständigheterna anses innebära en förklaring om den klagandes skuld som uppmuntrat allmänheten att tro  att han var skyldig och det hade således föregripit den bedömning av omständigheterna i målet som skulle göras av behörig rättslig myndighet. Domen mot P hade härefter grundats på en bedömning av samtliga anklagelser och all framlagd bevisning som diskuterats vid förhandlingen i brottmålsdomstolen. P:s skuld hade således fastställts lagligen och förfarandet hade som helhet varit rättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2 men att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.2
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Bernard ./. Frankrike, dom 1998-04-23
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Y.B. m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-10-28 (jfr nr 10/04)
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26
A.L. ./. Tyskland, dom 2 005-04-28 (jfr nr 5/05)
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Artikel 6.1
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Stratégies et Communications o. Demoulin ./. Belgien, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)

Grabchuk mot Ukraina
(Ansökan nr 8599/02, dom den 21 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Uttalanden om en anklagades skuld när målet lades ned pga. bristande bevisning och åtalsfrist innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

G arbetade åren 1993-1994 som direktör för ett statsägt café. Hon arresterades i juni 1995 och anklagades för att ha stulit statlig egendom. Brottet omrubricerades senare till vårdslöst förfarande. Brottmålet lades emellertid ned, dels beroende på att det saknades bevisning, dels pga. av att åtal för  vårdslöshetsbrott var tidsbegränsat. Nedläggningsbeslutet fastställes av domstol. G motsatte sig nedläggningen och ett antal beslut och överklagande följde. I besluten att lägga ned förfarandet angav en utredare och domstolen uttryckligen att G faktiskt hade begått de aktuella brotten som hon anklagades för. - I Europadomstolen klagade G över att hon bedömts skyldig utan att frågan om hennes skuld hade avgjorts på ett lagenligt sätt. Hon klagade också över att hon inte kunnat ifrågasätta domstolens underlåtenhet att pröva anklagelserna mot henne. Hon åberopade artikel 6.2 och artikel 13.

Europadomstolen noterade särskilt att de nationella domstolarnas beslut att lägga ned målet hade utformats i sådana ordalag som inte lämnade något som helst tvivel om deras uppfattning att G hade begått de aktuella brotten. Detta innebar ett intrång i oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel  6.2 och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Capeau ./. Belgien, dom 2005-01-13 (jfr nr 1/05)
A.L. ./. Tyskland, dom 2 005-04-28 (jfr nr 5/05)
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Nölkenbockhoff ./ Tyskland, dom 1987-08-25
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
O. ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)

Wainwright mot U K
(Ansökan rn 12350/04, dom den 26 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Undersökning av besökande i fängelse som genomfördes utan kläder och utan att gällande regler följdes och som orsakade oro m.m. nådde inte nivån för en kränkning enligt artikel 3 men innebar en kränkning av artikel 8. När det saknades möjlighet att söka gottgörelse kränktes även artikel 13.

W och hennes son A är bosatta i Leeds. A är förlamad efter en hjärnskada och har en allvarligt hämmad social och intellektuell utveckling. I augusti 1996 greps P, också son till W och halvbror till A, misstänkt för mord och placerades i häkte. Eftersom P också var misstänkt för att vara inblandad i försäljning och användning av narkotika i fängelset beslöts att alla hans besökare skulle undersökas avklädda innan de fick besöka honom. Ovetande om beslutet kom W och A till fängelset för att besöka P. Sedan de gått igenom de vanliga säkerhetskontrollerna upplystes de om att de skulle undersökas avklädda eftersom det fanns anledning att misstänka att de hade med sig droger. De upplystes också om att om de vägrade så skulle de inte få besöka P. A blev upprörd och W försökte lugna honom. W fördes av två kvinnliga väktare in i ett litet rum som vätte mot kontoret. Det fanns rullgardiner i fönstren med de var inte neddragna. Medan hon undersöktes förklarade W arr beroende på sina inlärningssvårigheter så kunde A inte skriva under något medgivande utan att någon förklarade för honom vad som skulle hända. Vid den tidpunkten stod hon naken bortsett från sina trosor och grät. Hon tilläts ta på sig sin jumper och undertröja och uppmanades sedan att dra ned trosorna och böja sig framåt och hennes underliv utsattes för en visuell undersökning. Därefter uppmanades hon att dra upp sin tröja över brösten. W undrade vad det skulle vara bra för eftersom hon de redan undersökt henne naken men väktaren ignorerade henne och fortsatte att gå runt hennes kropp. I slutet av undersökningen skakade W och var synbart oroad. Hon trodde att var och en utanför fängelset som tittade på fönstren i rummet kunde ha sett henne oklädd. Hon var ängslig sig för att om hon protesterade för mycket så kanske hon inte skulle fåbesöka P. Hon var också orolig för vad som hände A. Även om ingen av väktarna hade rört henne kände hon sig hotad av deras agerande och kände sig tvingad att lyda deras instruktioner. Sedan hon fått klä på sig igen bad en av väktarna henne underteckna en blankett där hon samtyckte till att undersökas naken. W skrev under utan att läsa igenom texten.

A hade tagits till ett annat rum av två manliga väktare. Så fort de kommit in i rummet tog en av väktarna på sig ett par gummihandskar vilket skrämde A, som trodde att de skulle undersöka hans tarm. Han klädde av sig  på överkroppen som han blev tillsagd. Kläderna undersöktes och han undersöktes med fingrarna bl.a. i armhålorna. Han tillsades därefter att klä av sig på underkroppen. Vid den tidpunkten grät A och skakade. Han tog av sig och blev tillsagd att sära benen och på grund av sitt fysiska handikapp måste han då balansera med en hand i väggen. Han undersöktes av en av väktarna och gavs sedan samtyckesblankett att skriva under. Han förklarade att han inte kunde läsa och att han ville att hans or skulle läsa det för honom. Väktarna ignorerade hans begäran och sa´ att om  han inte skrev under så skulle han inte få träffa sin bror. A skrev under.

Under besöket fick W fyra gånger gå till toaletten, där hon grät och kräktes. A var skakad, nervös och upprörd. W och A stannade inte hela besökstiden. På grund av det inträffade besökte inte W sin son på fyra månader. I oktober 1998 undersöktes hon av en psykiatriker som fann att den svåra upprördhet som hon upplevt i fängelset hade försämrat hennes depression. Även A undersöktes av samme läkare i oktober 1998 och april 2000. Läkaren fann att A led  en post-traumatisk stresstörning och en depressiv sjukdom, båda orsakade av den aktuella undersökningen. - I Europadomstolen klagade W och A över den undersökning de utsatts för och åberopade artiklarna 3, 8 och 13.

Europadomstolen prövade artiklarna 3 och 8 i ett sammanhang och noterade inledningsvis att med hänsyn till drogproblemen i fängelserna och myndigheternas misstankar att P hade använt droger kunde en undersökning av de besökande anses vara en legitim förebyggande åtgärd. Domstolen betonade dock att användningen av ett sådan kränkande och förnedrande förfarande mot personer som inte var dömda brottslingar eller skäligen misstänkta att ha begått ett brott måste genomföras med rigorös tillämpning av de regler som gäller för förfarandet och med all vederbörlig respekt för mänsklig värdighet. Domstolen noterade att de nationella domstolarna hade funnit att fängelsevakterna som genomfört undersökningen hade underlåtit att följa de regler som gällde för dem och att de hade uppträtt hafsigt. De hade inte givit W och A någon kopia av det formulär vari det förfarande som skulle förgå själva undersökningen förklarades och som skulle ha gjort klart för de klagande vad som väntade dem och gjort det möjligt för dem att lämna ett medvetet samtycke. Vakterna hade inte heller följt bestämmelserna om att den som undersöktes inte vid något tillfälle fick vara mer än halvnaken. Vidare framgick att W i strid med reglerna hade kunnat ses genom ett fönster. Regeringen ansåg att ho kunde ha bett om att rullgardinerna skulle dras ned, men domstolen fann att det ankom på myndigheten och inte den besökande, att säkerställa att ett riktigt förfarande följdes. Domstolen noterade också att även om det fann en beklaglig avsaknad av hövlighet, så hade det från väktarna sida inte förekommit några smädande uttalanden och de klagande hade inte berörts utom A och han hade i det fallet fått skadestånd för det. Domstolen bortsåg därför från det förhållandet i sin bedömning. Behandlingen hade tveklöst orsakat de klagande oro men hade enligt domstolens mening inte nått den miniminivå som krävs enligt artikel 3. Domstolen fann därför att frågan i stället föll under artikel 8.

Domstolen godtog att undersökningen hade haft det legitima syftet att bekämpa drogproblemen i fängelset. Å andra sidan kunde domstolen inte finna att undersökningen på det sätt den hade genomförts var proportionerlig till det syftet.  När det finns regler för hur besökande, som kan vara helt oskyldiga till något brottsligt, skall undersökas, är fängelsemyndigheterna skyldiga att strikt följa dessa regler och genom rigorös försiktighet skydda de undersöktas värdighet så långt det är möjligt. De undersökningar som genomförts på W och A kunde inte anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 och att det skett en kränkning av artikel 8 samt att det saknats möjlighet till gottgörelse och att det därför även skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 och 8
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25

Elo mot Finland
(Ansökan nr 30742/02, dom den 26 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Muntlig förhandling var inte nödvändig för att bedöma ersättningen i ett arbetsskademål och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1.

E, som är valsjärnarbetare, skadades i benen och hälarna genom en arbetsolycka. I juni 2000 beslöt hans försäkringsbolag att gradera hans ersätt  till 3 på en skala till 20. E klagade och begärde att ersättningen skulle graderas till nivå 7 och han åberopade två medicinska utlåtanden där ersättningen bedömdes ligga mellan 6 och 7. E begärde också muntlig förhandling för att hans skador skulle kunna bedömas. Överklagandet avslogs och när han klagade till försäkringsrätten fastställdes beslutet och en muntlig förhandling ansågs där onödig. -  I Europadomstolen klagade E över att han inte fått muntlig förhandling i försäkringsrätten och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att kravet på offentlig förhandling med nödvändighet innefattar en muntlig förhandling. Skyldigheten att hålla en sådan förhandling är emellertid inte absolut. E hade uppenbarligen inte avstått från rätten till muntlig förhandling. När det gäller ett förfarande i första och enda instans föreligger normalt en rätt till muntlig förhandling. En förhandling behöver dock inte vara nödvändig när det inte är fråga om faktiska eller rättsliga förhållanden som inte bättre kan bedömas med ledning av handlingarna i akten och det parterna har anfört i skriftliga yttranden. Domstolen erinrade om att karaktären på de omständigheter som gör att man kan avstå från en muntlig förhandling hänför sig till frågans art och inte till hur ofta den förekommer. Domstolen har tidigare funnit att frågor om socialförsäkringsförmåner ofta är av teknisk natur och att utgången i målet ofta beror på skriftliga medicinska bedömningar som gjorts av läkare. I det aktuella fallet var frågan om muntlig bevisning som framfördes av den klagande och hans behandlande läkare skulle ha tillfört något relevant och avgörande som inte redan förelåg i den skriftliga bevisningen. Domstolen fann inte anledning att gå ifrån försäkringsrättens bedömning att E:s rätt till ersättning skulle grundas på en värdering av skadorna på hans hälar och anklar, en bedömning som kunde göras på grundval av den skriftliga medicinska bevisningen. Det var därför berättigat att underlåta att hålla en muntlig förhandling. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Fischer ./.  Österrike, dom 1995-04-26
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Ringel  ./. Sverige, beslut 2004-03-23

H.K. mot Finland
(Ansökan nr 36065/97, dom den 26 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

Omhändertagande utan formellt beslut kränkte artikel 8, medan beslut som fattas i enlighet med gällande bestämmelser och som hade tillräckliga och relevanta skäl och tog barnets intressen till vara inte medförde någon kränkning. Begränsningar av förälders umgängesrätt som inte kunde ifrågasättas innebar också en kränkning av artikel 8.

HK fråntogs i januari 1995 sin då fyraåriga dotter pga. att hans f.d. flickvän anmält till de sociala myndigheterna att hon misstänkte att flickan blivit utsatt för sexuella övergrepp. Flickan placerades hos sin mor vilket HK motsatte sig. Den 8 februari 1995 fattades beslut om att flickan skulle vara placerad hos modern. Beslutet ansågs nödvändigt för att kunna genomföra en utredning av det misstänkta övergreppet. I mars beslöt social- och hälsovårdsnämnden att flickan fortsatt skulle bo hos modern och att HK fick rätt till visst bevakat umgänge. Flickan flyttades under åren från moder till farföräldrar och till fosterhem. Tre olika vårdnadsplaner upprättades i oktober 1995 samt i mars och april 1998 vilka medförda att HK:s umgängesrätt begränsades ytterligare utan några formella beslut. Vid ett tillfälle tog HK med sig dottern från ett umgängestillfälle och höll sig gömd med henne i elva månader. Båda genomgick under den tiden olika undersökningar men ingen visade att det skett något övergrepp. Trots föreliggande utlåtanden fastställde förvaltningsdomstolarna beslutet att omhänder ta dotter och de avslog också HK:s ansökningar om att den beslutade vården skulle upphöra. Nämnden anmälde HK till polisen för i april 1996 och han anklagades därefter för bl.a. sexuellt övergrepp på dottern. Han frikändes från alla anklagelser i augusti 1999 och dottern återvände därefter till honom. - I Europadomstolen klagade HK över besluten att omhänderta hans dotter och att begränsa hans umgängesrätt och hävdade att besluten saknade laglig grund. Han åberopade artikel 8 och artikel 6.1.

Domstolen erinrade inledningsvis om att föräldrars och barns rätt att få vara tillsamman är en grundläggande del av familjelivet och att nationella åtgärder som hindrar sådan samvaro innebär ett intrång i de rättigheter som skyddas av artikel 8. För att det inte skall ske en kränkning av artikel 8 krävs att ingreppet har stöd i lag, att det har ett legitimt syfte och att det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Efter ett omhändertagande krävs än noggrannare överväganden när det gäller t.ex. ytterligare begränsningar som kan skada förhållandet mellan föräldrarna och barnet. Ett omhändertagande skall normalt vara en temporär åtgärd som skall avslutas så snart det är möjligt och det skall genomföras på ett sätt som är förenligt med syftet att föräldrarna och barnet skall återförenas. En rimlig jämvikt måste upprätthållas mellan barnets intresse av att få fortsatt vård och föräldrarnas intresse av att återfå barnet och barnets bästa kan därvid ta över föräldrarnas intresse.

Domstolen konstaterade att det var ostridigt att HK i vart fall från den 3 februari 1995 inte hade lämnat något samtycke till att dottern placerades på annat håll än i hans hem och att något formellt beslut om placeringen i enlighet med barnavårdslagens krav inte fattades förrän den 8 februari 1995. Regeringen medgav att det avseende tiden den 3-7 februari förelåg en kränkning. Mot den bakgrunden fann domstolen att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva tiden dessförinnan.

För tiden efter den 8 februari fanns inget som tydde på att samhällsvården och flyttningen av flickan mellan olika vårdgivare inte grundades på barnavårdslagen och åtgärderna hade klart syftat till att skydda flickans hälsa och rättigheter. Det omedelbara omhändertagandet grundas på misstankar om övergrepp och domstolen fann att myndigheternas skäl för intrånget i HK:s familjeliv var relevanta och tillräckliga. Domstolen ifrågasatte inte att myndigheterna haft anledning att anse att det var nödvändigt med samhällsvård i stället för öppenvårdsinsatser med hänsyn till intresset för barnets bästa. HK hade vidare varit tillräckligt delaktig i beslutsprocessen. Domstolen fann således att beslutet om samhällsvård hade grundats på skäl som var relevanta och tillräckliga i den mening som avses i artikel 8.2 och att beslutsprocessen hade uppfyllt de krav som artikeln innehåller. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

När det gällde begränsningarna av HK:s umgänge med dottern noterade domstolen att regeringen medgav att det skett en kränkning när det gällde de begränsningar som meddelats den 27 mars 1995. Domstolen konstaterade emellertid att umgängesbegränsningar hade tagits in i de vårdplaner som upprättats i oktober 1995 och i mars resp. april 1998 trots att HK hade motsatt sig det. Med hänsyn till det intrång som åtgärderna medförde i HK:s rätt till respekt för sitt familjeliv borde han ha fått tillfälle att ifrågasätta dem. Han hade inte fått någon sådan möjlighet och det hade inte anförts något som kunde berättiga ett sådant tillkortakommande. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 8 och att det härefter inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
E. P. ./. Italien, dom 1999-11-16
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Söderbäck ./. Sverige, dom 1998-10-28
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Buchberger ./. Österrike, dom 2001-12-20 (jfr nr 1/02)

Reiz mot Rumänien
(Ansökan nr 37292/02, dom den 28 september 2006)
Domen finns endast på franska.

När villkor för att återfå byggnad inte uppfylldes såldes huset som ett led i den verkställighet som begärts och det skedde därför inte någon kränkning vare sig av artikel 6.1 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

R och hans hustru var enligt en lagakraftvunnen dom den 15 november 2000 i appellationsdomstolen i Oradea ägare till en byggnad i Satu Mare. Genom domen upphävdes en försäljningsöverenskommelse som staten träffat med hyresgästerna i huset och de klagande ålades att utge kompensationsersättning till hyresgästerna i förhållande till vad de hade investerat i egendomen. När hyresgästerna inte fick det belopp de tillerkänts väckte de talan om verkställighet av domen. Förfarandet avslutades i oktober 2001 med en tvångsförsäljning av de klagandes hus. - I Europadomstolen klagade R över att de inte kunna få domen till deras fördel verkställd. De åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att de rumänska domstolarna hade ålagt R att återbetala till hyresgästerna de belopp som de investerat i byggnaden och att domstolarna gjort återbetalningen till ett villkor för att R skulle återfå huset. Det var visserligen sant att R inte kunnat återfå huset efter tvångsförsäljningen. Byggnaden  hade emellertid sålts som ett led i verkställigheten av domen den 15 november 2000. Den dom som R åberopat hade således verkställts. Domstolen fann det visserligen beklagligt att R inte upplysts av köparna om innebörden av försäljningen utan att de fått veta det först genom regerings yttrande i domstolen. Domstolen fann dock enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att R hade erhållit mellanskillnaden mellan försäljningspriset för huset och det belopp de var skyldiga hyresgästerna. Domstolen noterade särskilt att målet gällde en ekonomisk tvist mellan enskilda personer som i princip inte väckte statens ansvar. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Sanglier ./. Frankrike, dom 2003-05-27
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28

Achache mot Frankrike
(Ansökan nr 16043/03, dom den 3 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Retroaktiv tillämpning av ny lag hindrade låntagare från att återfå felaktigt erlagd ränta och det skedde därmed en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

A och hans hustru väckte den 12 april 1996 talan mot Banque Nationale de Paris, BNP, som hade gett dem ett lån, avtalet hade undertecknats 1989, för att hösten 1988 köpa en lägenhet och yrkade att banken skulle förklaras inte vara berättigad till ränta på lånet. De begärde också återbetalning av de räntebelopp som de redan hade betalat under tiden 1988-1996 och åberopade att låneförslaget inte hade innehållit någon återbetalningsplan. Samma tag antog parlamentet en lag, nr 96-314, som innehöll att antal regler av ekonomisk och finansiell karaktär. 87 § i lagen ändrade med retroaktiv verkan de regler i konsumentlagen som reglerade låneförslag. Domstolen i Nanterre dömde till makarna A:s fördel och ålade banken att betala när 133 613 EUR. Appellationsdomstolen i Versailles avslog emellertid A:s begäran med tillämpning av den nya lagen 96-314. A klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen klagade A över den retroaktiva tillämpningen av lagen 96-314 och hävdade att deras rätt till respekt för sin egendom  enligt artikel 1 i protokoll nr 1 hade kränkts. De åberopade också artikel 6.1 och rätten till en rättvis rättegång.

Europadomstolen fann att 1996 års lag hade medfört en begränsning av de rättigheter som A kunde gjort gällande enligt tidigare lagstiftning och praxis att den således innebar ett intrång i deras rätt till respekt för sin egendom. Åtgärden hade medfört att det lagts en onormal och alltför tung börda på de klagande och att intrånget i deras rättigheter varit oproportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Lecarpentier ./. Frankrike, dom 2006-02-14 (jfr nr 3/06)
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
S.A. Dangeville ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)

Ben Naceur mot Frankrike
(Ansökan nr 63879/00, dom den 3 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Olika långa klagofrister för den enskilde och för åklagarmyndigheten kränkte principen om likställda parter enligt artikel 6.1.

B som är tunisisk medborgare sitter f.n. i fängelse i Frankrike dömd till 12 års fängelse för handel med narkotika. Han dömdes den 22 februari 1999 av brottmålsdomstolen i Lyon till 7 års fängelse för handel med narkotika. Han bedömdes som återfallsförbrytare och domstolen beslöt att han skulle utvisas för alltid. Varken B eller åklagaren klagade över domen inom  den i lagen angivna tiodagarsfristen. På begäran av åklagaren gav överåklagaren emellertid in ett överklagande den 16 mars 1999 inom den för honom föreskrivna fristen på två månader från den dag då domen meddelades. I juli 1999 fastställde appellationsdomstolen i Lyon utvisningsbeslutet och bestämde straffet till 12 års fängelse. B klagade utan framgång över den domen. - I Europadomstolen  klagade B över att en längre frist gällt för överåklagaren än för honom själv och att avsaknaden av möjlighet att i sådana situationer överklaga avslutningsvis stred mot principen om likställda parter enligt artikel 6.1.

Europadomstolen fann att det förhållandet att åklagarmyndigheten fick en längre överklagandefrist kombinerat med den omständigheten att det saknades möjlighet för B att avslutningsvis överklaga hade placerat den senare i en klart oförmånligare situation jämfört med åklagarmyndigheten. Detta var inte förenligt med principen om parternas likställdhet i processen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
APEH Üldözötteinek Szövetsége m.fl. ./. Ungern, dom 2000-10-05
Guigue o. SGEN CFDT ./. Frankrike, beslut 2004-01-06
Tejedor Garcia ./. Spanien, dom 1997-12-16
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr nr 11/02)

Bolat mot Ryssland
(Ansökan nr 14139/03, dom den 5 oktober 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

När bevisbördan för en persons bosättning flyttades till den enskilde stred det mot oskuldspresumtionen och åtgärder som begränsade hans rörelsefrihet var därför inte lagenliga utan medförde en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4. När inte heller beslut om utvisning var lagenligt  kränktes artikel 1 i protokoll nr 7.

B, som är turkisk medborgare, bodde 1998-2003 i Ryssland med stöd av ett uppehållstillstånd för lång tid. Tillståndet innehöll uppgifter om hans registrerade bosättningsadress och det datum då tillståndet löpte ut, den 4 augusti 2003. Den 11 december 2002 upptäcktes under en poliskontroll att B övernattade i en väns lägenhet. Polisen fattade samma dagbeslut om att ålägga honom böter för att han hade bott i sin väns lägenhet utan att registrera den adressen. B klagade till tingsrätten som avslog hans överklagande. Han begärde därefter en tillsynsomprövning i högsta domstolen i Kabardino-Balkaria. Hans uppehållstillstånd upphävdes den 30 maj 2003 av pass- och visumavdelningen med motiveringen att han upprepade gånger hade brutit mot bestämmelserna om registrering och han beordrades att lämna Ryssland inom 15 dagar. Tingsrätten i Nalchik beslöt emellertid att avbryta verkställigheten av det beslutet i avvaktan på högsta domstolens avgörande. Den 7 augusti 2003 tog sig ett flertal tjänstemän från inrikesministeriet och den federala säkerhetstjänsten, somliga maskerade, in i B:s bostad, satte på honom handfängsel och placerade honom på ett flygplan till Istanbul. Tjänstemännen identifierade sig inte och visade inte något beslut om husrannsakningen eller deportationen. I oktober 2003 upphävde högsta domstolen polisens beslut och tingsrättens dom och framhöll särskilt att tingsrätten hade krävt bevis för att B bara varit gäst i sin väns lägenhet och att det stred mot oskuldspresumtionen. Vidare noterade att de administrativa anklagelserna mot B hade prövats av en polis som inte hade någon  territoriell behörighet över det område där B:s vän bodde och att enbart det förhållandet i sig räckte för att göra påföljden olaglig. Högsta domstolen avskrev det administrativa förfarandet mot B. Den 28 oktober 2003 upphävde tingsrätten i Nalchik beslutet den 30 maj 2003 om att upphäva B:s uppehållstillstånd och förlängde tillståndet i fem år. Trots detta hindrades B att återkomma till Ryssland och han avvisades direkt vid ankomsten när han kom för att hämta sitt uppehållstillstånd. Enligt den ryska regeringen hade den federala säkerhetstjänsten annullerat hans uppehållstillstånd.- I Europadomstolen klagade B över att det skett en kränkning av hans rätt att röra sig fritt och över att de nationella myndigheterna inte hade iakttagit föreskrivna säkerhetsåtgärder i samband med att han deporterades. Han åberopade artikel 2 i protokoll nr 4 och artikel 1 i protokoll nr 7.

Europadomstolen slog först fast att även om den syska regeringen erkänt att det skett en kränkning så hade de negativa effekterna av den ursprungliga kränkningen inte gottgjorts och B hade därför inte som regeringen hävdade förlorat sin ställning som ”offer”. Domstolen slog fast att det skett ett intrång i B:s rätt att röra sig fritt genom att han under hot om administrativa sanktioner hade tvingats att registrera varje förändring av adress hos polisen inom tre dagar. Domstolen konstaterade att Högsta domstolen genom att tillämpat ett extraordinärt rättsmedel hade upphävt polisens beslut av den  11 december 2002 och de därefter följande  rättsliga besluten med motiveringen att frågan hade prövats av en polis som överskridit sina maktbefogenheter och att domstolarna hade flyttat bevisbördan till B i strid med principen om oskuldspresumtion. De ifrågasatta åtgärderna hade därför inte haft stöd i lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

När det gällde utvisningen av B, noterade Europadomstolen att trots att det enligt rysk lag krävdes ett domstolsbeslut, när en utlänning skulle utvisas, så hade det inte fattats något sådant beslut när B utvisades. I stället hade han blivit deporterad vid en tidpunkt då hans klagomål över upphävandet av hans uppehållstillstånd var föremål för omprövning och då tingsrättens interimistiska beslut om att skjuta upp verkställigheten av det tidigare utvisningsbeslutet gällde. Beslutet att utvisa B hade således inte fattats i enlighet med lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
B:s ställning som ”offer”
Guisset ./. Frankrike, dom 2000-09-26
Constantinescu ./. Rumänien, dom 2000-06-27
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Artikel 2 i protokoll nr 4
Denizci m.fl. ./. Cypern, dom 2001-05-23
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Gartukayev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Artikel 1 i protokoll nr 7
Prokopovich ./. Ryssland, dom 2004-11-18 (jfr nr 11/04)
Voulfovitch o. Oulianova ./. Sverige, kommissionens beslut 1993-01-13
Agee ./. U K, kommissionens beslut 1976-12-17

Moskow branch of the Salvation Army mot Ryssland
(Ansökan nr 72881/01, dom den 5 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att registrera Frälsningsarméns Moskvaavdelning som en juridisk enhet med motiveringen bl.a. att den var en paramilitär organisation av utländskt ursprung med stadgar som förutsatte att medlemmarna skulle bryta mot rysk lag medförde ett oberättigat intrång i avdelningens religionsfrihet och föreningsfrihet och kränkte därför artikel 11 sedd i ljuset av artikel 9.

Frälsningsarméns Moskvaavdelning, nedan avdelningen, som funnits i Ryssland 1913-1923, registrerades officiellt som en religiös organisation 1992. 1997 antogs en ny lag om trosfrihet och religiösa föreningar, religionslagen, som krävde att religiösa sammanslutningar som bildats före 1997 skulle anpassa sina stadgar till lagen och ge in dem för registrering. Underlåtelse att ge in en ansökan om omregistrering inom angiven tidsfrist medförde att sammanslutningens status som juridisk enhet upphörde. I augusti 1999 vägrades avdelningen omregistrering. Rättsavdelningen i Moskva grundade sitt beslut på att antalet medlemmar som stod som grundare av avdelningen var otillräckligt och på det förhållandet att det inte fanns några handlingar som visade att medlemmarna var lagligen bosatta i Ryssland. Vidare framhölls att eftersom avdelningen hade ordet ”branch” i namnet och grundarna var utländska medborgare så kunde sammanslutningen inte komma i fråga för omregistrering som en religiös organisation enligt rysk lag. Avdelningen överklagade beslutet.

I tingsrätten lade myndigheten fram nya argument och hävdade bl.a. att avdelningen skulle vägras registrering eftersom den var en ”paramilitär organisation” och framhöll särskilt att medlemmarna bar uniform och ansåg sig tjänstgöra i ”armén”. Vidare framhölls att det inte var tillåtet att använda ordet ”armé” i namnet på en religiös organisation. Tingsrätten godtog det argumentet och fann också att avdelningens stadgar inte beskrev organisationens tro och syften på att adekvat sätt. Domstolen fann också att det stod klart att stadgarna förutsatte att organisationens aktiviteter skulle leda till att medlemmarna bröt mot rysk lag eftersom de försökte begränsa organisationens ansvar för medlemmarnas handlande. Avdelningens överklagande avslogs. Avdelningen gav sedan in en ansökan om tillsynsomprövning till Moskvas stadsdomstol och till Högsta domstolen. Under tiden hade tiden för omregistrering av religiösa organisationer löpt ut och i september ströks sammanslutningen från dt statliga registret över juridiska enheter. - I Europadomstolen klagade avdelningen över att förlusten av ställningen som juridisk enhet allvarligt hade begränsat dess möjligheter att utöva sin religion genom tillbedjan och i praktiken. Avdelningen åberopade artiklarna 9, 11 och 14.

Europadomstolen prövade först de inhemska myndigheternas huvudsakliga argument nämligen att avdelningen hade utländskt ursprung samt dess interna struktur och religiösa aktiviteter. När det gällde avdelningens ”utländska ursprung” fann domstolen  att det inte fanns något objektiv och rimligt berättigande för att behandla ryska och utländska medborgare på olika sätt när det gällde deras möjligheter att utöva sin rätt till religionsfrihet genom att delta i organiserade religiösa sammanslutningars samvaro. Domstolen noterade att religionslagen uttryckligen  gjorde det möjligt att registrera ryska religiösa underavdelningar till en styrande centralorganisation med säte utomlands. Denna grund för att vägra registrering saknade således lagligt stöd.

När det gällde påstående att avdelningen var en paramilitär organisation påpekade Europadomstolen att det inte ankom på staten att avgöra om religiösa trosuppfattningar eller sätt som de uttrycktes på var legitima. Domstolen fann vidare att även om avdelningen var organiserad med användande av sådana militära grader som användes i armén och om medlemmarna bar uniform så kunde det inte på allvar hävdas att avdelningen förespråkade en förändring av statsskickets grunder genom våld eller att den undergrävde statens integritet och säkerhet. Det hade inte lagts fram något som helst stöd för detta från myndigheterna eller från regeringen.  Därav följde att det de inhemska myndigheterna funnit i denna del helt saknade grund.

När det gällde tingsrättens påstående att avdelningen enligt sina stadgar oundgängligen skulle bryta mot rysk lag noterade Europadomstolen att det inte fanns något som visade att medlemmarna eller grundarna under de sju år som avdelningen existerade hade handlat i strid med rysk lag eller arbetat för andra syften  än dem som angavs i stadgarna eller framför allt främjandet av den kristna tron och välgörenhetshandlingar. Tingsrättens bedömning saknade således grund och var därför godtycklig. Motbakgrund av omständigheterna i målet fann domstolen sammanfattningsvis att myndigheterna i Moskva, när de vägra att registrera avdelningen, inte hade handlat i god tro och att de försummat skyldigheten att vara neutrala och opartiska i förhållande till avdelningens religiösa samfund. Det hade därmed skett ett oberättigat intrång i avdelningens religionsfrihet och föreningsfrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 sedd i ljuset av artikel 9 och att det inte uppkom någon fråga att pröva enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artiklarna 11 och 9
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Christian Democratic People's Party ./. Moldavien, beslut 2005-03-22
Church of Scientology Moscow m.fl., beslut 2004-10-28
Kimlya, Sultanov and Church of Scientology of Nizhnekamsk ./. Ryssland, beslut 2005-06-09
Stankov o. the United Org. Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Partidul Comunistilor (Nepeceristi) o. Ungureanu ./. Rumänien, dom 2005-02-03 (jfr nr 2/05)
Tsonev ./. Bulgarien, dom 2006-04-13
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26

L.L. mot Frankrike
(Ansökan nr 7508/02, dom den 10 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Användande av makes sjukjournaler i skilsmässoprocess kränkte artikel 8.

L:s hustru begärde 1996 skilsmässa  på grund av påstådda våldshandlingar från L och hans kroniska alkoholism. Domstolen beviljade skilsmässan och gav modern vårdnaden om parets två barn. L klagade och hävdade att hustrun handlat bedrägligt genom att få ut en sjukjournal efter en operation som han gått igenom och att hon inte haft rät att använda den i skilsmässoprocessen. L påstod att han inte gett henne någon kopia och att han inte gett läkaren tillstånd att lämna ut journalen. Appellationsdomstolen fastställde den överklagade domen. - I Europadomstolen klagade L över att de medicinska journalerna utan hans samtycke och utan att en medicinsk expert fått uttala sig hade använts i rättegången. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade att genom att grunda sitt avgörande på uppgifterna i operationsjournalen och genom att citera avsnitt som den fann relevanta så hade appellationsdomstolen avslöjat personliga uppgifter om L och gjort dem tillgängliga för allmänheten. Domstolen noterade vidare att de franska domstolarna i sina avgöranden hade hänvisat till vittnesmål som lämnats om L:s alkoholproblem och till de detaljerade läkarutlåtandena om våld mot hustrun och att de därav dragit slutsatsen att detta inneburit allvarliga och upprepade brott mot de äktenskapliga uppgifterna och skyldigheterna samt att detta lett till att äktenskapet brutit samman. De nationella domstolarna hade således endast i underordnad mening hänvisat till de ifrågasatta läkarjournalerna till stöd för sina beslut och det framstod som om de kunde ha kommit till samma slutsats även utan dem. Europadomstolen fann därför, med hänsyn till den grundläggande betydelse som skyddet för personliga uppgifter har när det gäller rätten till respekt för en persons privatliv, att det ifrågasatta intrånget inte hade varit proportionerligt i förhållande till syftet och att det inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rättigheter och friheter. Domstolen konstaterade vidare att den nationella lagstiftningen inte innehöll tillräckliga säkerhetsgarantier när det gällde uppgifter om parternas privatliv i denna typ av process. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 i sak
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
M.S. ./. Sverige, dom 1997-08-27
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
H. ./. Frankrike, beslut 1988-10-05

Pessino mot Frankrike
(Ansökan nr 40403/02, dom den 10 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

När en person med avvikelse från tidigare praxis dömdes enligt lagstiftning som inte klart angav att det var ett brott att fortsätta byggnadsarbeten sedan meddelat bygglov upphävts kränktes artikel 7.

P var direktör för ett fastighetsbolag och erhöll i oktober 1992 från borgmästaren i Cannes bygglov för uppförande av ett hotell. Sedan en lokal förening för boende i området överklagat beslutet upphävdes det. Arbetena fortsatte dock och bolaget, som i sin tur överklagade, fick nytt bygglov.  Båda byggloven upphävdes härefter och efter talan från föreningen för boende i Cannes dömdes P för att ha brutit mot upphävandebeslutet och fortsatt arbetena till böter med ca 228 674 EUR. Efter överklagande rubricerades gärningarna om till att avse fortsättande av byggnadsarbeten utan bygglov i strid med byggnadslagen och det beslöts att det uppförda skulle rivas. P klagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade P över att de handlingar som han anklagats för inte hade ansetts som brott vid den aktuella tidpunkten. Han åberopade artikel 7.

Europadomstolen konstaterade att det innan de nationella domstolarna dömde i målet inte hade visats att det fanns en praxis som innebar att fortsatta byggnadsarbeten trots ett beslut i förvaltningsdomstol att upphäva ett bygglov utgjorde ett brott. En analys av den franska byggnadslagen visade vidare att upphävande av ett bygglov inte klart kunde anses som ett rättsligts beslut eller en dom som innebar att byggnadsarbetena skulle avbrytas. Även om P var an affärsman som kunde anlita advokater för rådgivning hade det mot den angivna bakgrunden varit svårt eller t.o.m. omöjligt för P att förutse att kassationsdomstolen skulle avvika från tidigare praxis och han hade därför vid den aktuella tidpunkten inte kunnat inse att de handlingar han utförde kunde medföra ett straff för brott. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 7.

HÄNVISNINGAR
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
Enkelmann ./. Schweiz, kommissionens beslut 1985-03-04
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Groppera Radio A.G.m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-28
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13

Paulik mot Slovakien
(Ansökan nr 10699/05, dom den 10 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

Lagstiftningen medgav inte att tidigare fastställt faderskap kunde omprövas när utförd DNA-analys visade att mannen i fråga inte var far och det rättsliga förhållandet kunde då inte bringas i överensstämmelse med det verkliga biologiska förhållandet och det skedde en kränkning av artikel 8.

P försökte 2004 att föra en talan om att få ett faderskap som fastställts 1970 upphävt. Han åberopade ny bevisning i form av en DNA-analys som visade att han inte var fadern. Han upplystes om att eftersom faderskapet fastställts av domstol i dom som vunnit laga kraft kunde frågan inte tas upp till omprövning. P klagade vidare utan framgång till konstitutionsdomstolen och hävdade att det inte fanns några lagliga medel för att undanröja det förhållandet att han rättsliga ställning inte stämde överens med de verkliga förhållandena. - I Europadomstolen klagade P särskilt över att han inte haft tillgång till en laglig möjlighet att ifrågasätta faderskapet. Han åberopade artiklarna 8, 13, 14, 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen  noterade att lagen inte tillhandahöll P någon möjlighet att ifrågasätta det rättsliga beslutet om faderskapet. Även om lagstiftningen måste garantera rättssäkerhet, säkerhet för familjerelationer och skydda barns intressen noterade domstolen att P:s dotter nu var 40 år gamma, att ho hade egen familj och at hon inte var beroende av P. Det allmänna intresset av att ge hennes rättigheter skydd hade därför förlorat mycket av sin betydelse. Hon hade dessutom själv tagit initiativet till DNA-testet och hade uppgett att hon inte hade några invändningar mot att P avsade sig faderskapet. Det framstod därför som om avsaknaden av ett förfarande som kunde bringa det rättsliga förhållandet i överensstämmelse med den biologiska verkligheten inte var till nytta för någon av de inblandade. Det fanns därför en brist i det nationella rättssystemet när det gällde att skydda P:s rätt till respekt för sitt privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade vidare att föräldrar i sådana fall där faderskapet presumeras och inte testas kunde vidta rättsliga åtgärder för att ifrågasätta en mans faderskap men att lagen inte lämnade något utrymme för sådan speciella förhållanden som i P:s fall. Det fanns därför inte någon rimlig proportionalitet mellan mål lagstiftningen skulle uppnå och de medel som använts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Yildirim ./. Österrike, beslut 1999-10-19
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Shofman ./. Ryssland, dom 2005-11-24 (jfr nr 11/05)
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
B.H. ./. Österrike, kommissionens beslut 1992-10-14
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Artikel 14 i förening med artikel 8
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Mizzi ./. Malta, dom 2006-01-12 (jfr nr 1/06)
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

McKay mot U K
(Ansökan nr 543/03, dom den 3 oktober 2006)

Det förhållandet att den, som först prövade om ett frihetsberövande av en anhållen skulle bestå, saknade möjlighet att också pröva om han kunde släppas fri mot borgen, vilket medförde att den anhållne fick ansöka om borgen i nästa instans, innebar inte en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 5.3.

M, som är brittisk medborgare är bosatt på Bangor på Nordirland. Han anhölls den 6 januari 2001 kl. 10.00 misstänkt för att ha rånat en bensinstation i Bangor. Den 7 januari 2001 erkände han rånet  och åtalades för detta. Han ställdes inför domstol, magistrates´ court, först den 8 januari 2001 där han instruerade sin advokat att ansöka om att han skulle friges mot borgen. En polis vittnade och uppgav att rånet inte hade något samband med terrorism och att han därför inte motsatte sig en borgen. Domaren avslog emellertid ansökningen och framhöll att gärningen var ett brott som enligt förteckning var att anse som närstående till terroristbrott och att han därför enligt terroristlagen 2000 och lagen för Nordirland 1996 inte hade befogenhet att besluta om frigivning. M överklagade till High Court som den 9 januari 2001 biföll hans ansökan. M dömdes den 12 april i enlighet med sitt erkännande för rån till två års internering på en ungdomsanstalt och därefter ett år villkorligt. M klagade vidare utan framgång och hävdade att den aktuella lagstiftningen var oförenlig med artikel 5.3 . - I Europadomstolen klagade M över att personer som anklagades för den aktuella typen av brottslighet inte kan ansöka om borgen i en underrätt som magistrates´ court utan att de är tvungna att ansöka hos High Court och att det därmed kan ta upp till fyra dagar innan deras ansökan prövas. Han åberopade artikel 5.

Europadomstolen noterade att det var ostridigt att den domare som prövat M:s mål hade full befogenhet att pröva anhållande och frihetsberövande och om det fanns sannolika skäl för att misstänka att han begått de brott som han anklagades för. Domaren hade också befogenhet att besluta om frigivning om de angivna förutsättningarna inte var uppfyllda. Det gav tillräckliga garantier mot myndighetsmissbruk och säkerställde att kraven enligt artikel 5.3 följdes, då det gällde det inledande skedet av ett anhållande när en person tas in genom myndighetsutövning, genom att det utan dröjsmål gjordes en prövning av en ämbetsman som får fullgöra dömande uppgifter.

Frågan om att släppa M fri i avvaktan på rättegång var en tydlig och fristående fråga som blev relevant först sedan det fastställts att det fanns grund för ett frihetsberövande såväl enligt nationell lag som enligt konventionen. Den prövades av High Court efter ca 24 timmar den 9 januari 2001 och den domstolen beslöt då att M skulle släppas fri. Det fanns inget som tydde på att det förhållandet att frisläppandet beslutades av en annan instans eller domare än den som beslutade om frihetsberövandet innebar att det förekommit godtycke eller maktmissbruk. Detsamma gällde den omständigheten att prövningen var beroende av att M själv ansökte hos High Court om att bli frisläppt. M:s ombud gav utan några som helst hinder eller svårigheter in en sådan ansökan och det framgick tydligt att det inte fanns något i systemet som hindrade en svag och sårbar person från att använda sig av denna möjlighet.

Det var visserligen sant att polisen inte hade haft någon invändning mot borgen och att om domaren i magistrates´ court hade haft befogenhet att besluta om borgen så hade M kunna bli frisläppt en dag tidigare. Domstolen fann emellertid att förfarandet i M:s fall hade genomförts med vederbörlig skyndsamhet och att  det innebar att M släppts tre dagar efter det att han anhållits. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte skett hade skett någon kränkning av artikel 5.3.

Skiljaktig mening och skiljaktiga motiveringar

En gemensam skiljaktig motivering lämnades av den grekiske domaren Rozakis, ordförande, den belgiska domaren Tulkens, den bulgariska domaren Botoucharova, den nederländske domaren Myjer och den lettiske domaren Ziemele. De ansåg i korthet att den domare som i första hand prövar om en person skall berövas friheten också måste ha befogenheten att besluta att han skall friges och att prövningen i magistrates´ court därför egentligen inte uppfyllde kraven enligt artikel 5.3. M hade emellertid frigetts genom beslutet i High Court mindre än 36 timmar efter det att han anhölls och  inom den maximitid på fyra dagar som domstolen slagit fast i sin praxis och han kunde därför inte klaga över att kraven enligt artikel 5.3 inte hade uppfyllts.

Även den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en skiljaktig motivering och han ansåg att klagomålet egentligen borde ha förklarats inadmissible eftersom det var uppenbart ogrundat. Normalt förklaras klagomål som avser så kort tid som mindre än tre dagar för inadmissible. Han trodde inte att det skulle bli lätt att förklara för allmänheten, för Europamedborgarna, att Europadomstolens stora kammare hade ägnat all sin uppmärksamhet och tid till att pröva ett klagomål från en person som befunnits skyldig till rån och som släppts mot borgen tre dagar efter det att han anhållits.

Den norske domaren Jebens var skiljaktig och anförde i korthet bl.a. följande. Lydelsen av artikel 5.3 innebär att den domare eller ämbetsman som prövar frihetsberövandet också måste kunna besluta om frigivande. Frigivning mot borgen kan inte prövas om det inte är ett realistiskt alternativ m.h.t. omständigheterna i målet. Den anhållne måste därför ansöka om att bli frigiven mot borgen och prövningen omfattas således inte av den automatiska prövningen. M hade instruerat sin advokat att ansöka om sådan frigivning och denne gav också in en ansökan till magistrates´ court. Polisen hade ingen invändning mot borgen men M:s ansökan avslogs ändå pga. att domaren saknade behörighet. M hade därför inte fått den prövning som han hade rätt till enligt artikel 5.3 och fråga återstod då om det förhållandet att han släpptes en dag senare läkte detta fel. Minoriteten har funnit att så var fallet men enligt domare Jebens mening var detta inte relevant. Eftersom M måste ansöka hos Hight Court om att bli frisläppt mot borgen blev han tvungen att göra gällande rätten till kontinuerlig prövning enligt artikel 5.4. Varken det förhållandet att High Court biföll hans ansökan eller den omständigheten att beslutet fattades endast en dag efter det att M hade inställts inför magistrates´ court kunde enligt domare Jebens´ mening läka bristen i den  första prövningen. Han ansåg därför att det skett en kränkning av artikel 5.3.

HÄNVISNINGAR
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
T.W. ./. Malta, dom 1999-04-29
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Aquilina ./. Malta, dom (GC) 1999-04-29
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Sabeur Ben Ali ./. Malta, dom 2000-06-29
S.B.C. ./. U K, dom 2001-06-19
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Weinsztal./. Polen, dom 2006-05-30
Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Baskaya ./. Turkiet, 2006-10-03; även artikel 6.1, ej fått del av/kunnat bemöta yttrande
Zakharov ./. Ryssland, 2006-10-05; klagomål på offentlig tjänsteman i privat brev till regionens guvernör
Falakaoglu ./. Turkiet (nr 2), 2006-10-10
Halis Dogan ./. Turkiet (nr 3), 2006-10-10; ej kränkning, även artikel 6.1, se nedan om förfarande i kassationsdomstol

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06 och 8/06.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Kabasakal och Atar ./. Turkiet, 2006-09-19
Eroglu ./. Turkiet, 2006-09-21
Çomak ./. Turkiet, 2006-10-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Vuillemin ./. Frankrike, 2006-09-19
Bassien-Capsa ./. Frankrike, 2006-09-26
Courty o. l´Association Liberté Information Santé ./. Frankrike, 2006-10-03
Halis Dogan ./. Turkiet (nr 3), 2006-10-10; även artikel 10 se ovan, ej kränkning
Bonifacio ./. Frankrike, 2006-10-10

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Miraux ./. Frankrike, 2006-09-26; ändrad anklagelse från försök till fullbordat brott
Andandonskiy ./. Ryssland, 2006-09-28; ej kränkning
Marcello Viola ./. Italien, 2006-10-05; deltagit i rättegång via video pga. fem livstidsstraff, ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Maupas m.fl. ./. Frankrike; 2006-09-19; ej kränkning
Croci m.fl. ./. Italien, 2006-09-21
Dedda och Fragassi ./. Italien, 2006-09-21
Ihsan och Satun Önel ./. Turkiet, 2006-09-21
Fleri Soler och Camilleri ./. Malta, 2006-09-26
Ghigo ./. Malta, 2006-09-26
Mürvet Fidan m.fl. ./. Turkiet, 2006-09-26
Mehmet Kaplan ./. Turkiet, 2006-10-03
Capoccia ./. Italien, 2006-10-05
De Nigris ./. Italien (nr 1), 2006-10-05
Fendi och Speroni ./. Italien, 2006-10-05
Gianazza ./. Italien, 2006-10-05
Labbruzzo ./. Italien, 2006-10-05
Medici m.fl. ./. Italien, 2006-10-05
Messeni Nemagna m.fl. ./. Italien, 2006-10-05
Notarnicola ./. Italien, 2006-10-05
Preziosi ./. Italien, 2006-10-05
Spampinato ./. Italien, 2006-10-05
Kadriye Yildiz m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-10
Mehmet Emin Acar ./. Turkiet, 2006-10-10
Mutlu ./. Turkiet, 2006-10-10

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Borshchevskiy ./. Ryssland, 2006-09-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Société de Gestion du Port de Campoloro och Société Fermière de Campoloro ./. Frankrike, 2006-09-26
Chernyshov och 11 andra ./. Ryssland, 2006-09-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Silchenko ./. Ryssland, 2006-09-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tarasov ./. Ryssland, 2006-09-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kornev ./. Ryssland, 2006-09-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Prisyazhnikova ./. Ryssland, 2006-09-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lazarev ./. Ryssland, 2006-10-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shapovalova ./. Ryssland, 2006-10-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Velskaya ./. Ryssland, 2006-10-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Stetsenko och Stetsenko ./. Ryssland, 2006-10-05
Yerebasmaz ./. Turkiet, 2006-10-10, även artikel 1 i protokoll nr 1
Lozan m.fl. ./. Moldavien, 2006-10-10

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Söylemez ./. Turkiet, 2006-09-21; även artikel 6.1 och 3 c) och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06 och 8/06.

Bestämmelse om klagofrist eller strikt tolkning hindrade domstolsprövning
GECO, a.s. ./. Tjeckien, 2006-09-21
Labergère ./. Frankrike, 2006-09-26

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05, 11/05 och 7/06.

Krav på inställelse i fängelse eller annan verkställighet, på ställande av säkerhet eller på annan betalning för att få klaga till kassationsdomstol är inte förenligt med en rättvis rättegång.
Cour ./. Frankrike, 2006-10-03

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 2/04, 5/04, 7/04 och 7/06.

Äganderätt m.m. till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Beshiri m.fl. ./. Albanien, 2006-08-22; första målet om återlämnande av egendom i Albanien
Penescu ./. Rumänien, 2006-10-05, artikel 1 i protokoll nr 1
Popea ./. Rumänien, 2006-10-05, artiklarna 6.1 och 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06 och 8/06.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Sultan Karabulut ./. Turkiet, 2006-09-19

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06 och 8/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Luczko ./. Polen, 2006-10-03

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06 och 8/06.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Barrow ./. U K, 2006-08-22
Pearson ./. U K, 2006-08-22
Walker ./. U K, 2006-08-22

Se liknandemål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06 och 7/06.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Karahanoglu ./. Turkiet, 2006-10-03

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06 och 8/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Kayadjieva ./. Bulgarien, 2006-09-28;  tvångsintagning på psykiatriskt sjukhus
Gajcsi ./. Ungern, 2006-10-03; ej motiverat beslut om psykiatrisk tvångsvård

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06 och 8/06.

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Mokrushina ./. Ryssland, 2006-10-05

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05 och 10/05.

Avsaknad av möjlighet att få förnyad prövning för den som dömts i sin frånvaro
Hu ./. Italien, 2006-09-28

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 4/05, 3/06 och 6/06.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Gasser ./. Italien, 2006-09-21, artiklarna 8, 13, 1 i protokoll nr 1 och 2 i protokoll nr 4
Martellacci ./. Italien, 2006-09-28, artiklarna 8 och 13
De Blasi ./. Italien, 2006-10-05, artiklarna 6.1, 8, 13, 1 i protokoll nr 1 och 2 i protokoll nr 4

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06 och 7/06.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Tunceli Kültür ve Dayanisma Dernegi ./. Turkiet, 2006-10-10

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06 och 3/06.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Maszni ./. Rumänien, 2006-09-21; militärdomstol, även artikel 4 i prot. nr 7 ej kränkning (körkort)

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06 och 8/06.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 22 augusti - den 10 oktober 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 22 augusti,  den 19, 21, 26 och 28 september samt den 3, 5 och 10 oktober 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 21 och 26 september samt den 3, 5 och 10 oktober 2006.

ARTIKEL 6.1
22 augusti
Chyb ./. Polen (20838/02); även artikel 13
Majchrzak ./. Polen (1524/02)
Nierojewska ./. Polen (77835/01)
Nowak o. Zajaczkowski ./. Polen (12174/02)
Risková ./. Slovakien (58174/00)
19 september
Cetin Agdas ./. Turkiet (77331/01) även artikel 5.3
Lubina ./. Slovakien (77688/01)
21 september
Dalidis ./. Grekland (26763/04) brottmål
McHugo ./. Schweiz (55705/00) brottmål
Mehmet Günes ./. Turkiet (61908/00) även artikel 5.3, se nedan
Uglanova ./. Ryssland (3852/02)
Araç ./. Turkiet (69037/01)
26 september
Niewiadomski ./. Polen (64218/01)
Sidlová ./. Slovakien (500224/99) arvstvist; även artikel 13
Blake ./. U K (68890/01)
28 september
Karcheva och Shtarbova ./. Bulgarien (60939/00); även artikel 13
Vatevi ./. Bulgarien (55956/00)
Iversen ./. Danmark (5989/03)
Lickov ./. Makedonien (38202/02)
3 oktober
Börcsök Bodor ./. Ungern (14962/03)
Klmár ./. Ungern (3278303)
Rybczynscy ./. polen (3501/02)
Kuril ./. Slovakien (63959/00)
5 oktober
Müller ./. Österrike (12555/03) brottmål
Sodadjiev ./. Bulgarien (58733/00) brottmål, även artikel 13
Grässer Tyskland (66491/01)
Klasen ./. Tyskland (75204/01)
Marchenko ./. Ryssland (29510/04)
Shelomkov ./. Ryssland (36219/01)
Volovich ./. Ryssland (10374/02)
10 oktober
Fryckman ./. Finland (36288/97) brottmål
Tutar ./. Turkiet (11798/03) även artikel 5.3, se nedan
Bialas ./. Polen (69129/01) ej kränkning
Nebusová ./. Ungern o. Slovakien (61/03)
Cichla ./. Polen (18036/03)
Jeruzal ./. Polen (65888/01)
Jonczyk ./. Polen (75870/01)
Kedra ./. Polen (1564/02)
Kuzniak ./. Polen (13861/02)
Rybczyrska ./. Polen (57764/00)
Szymonski ./. Polen (6925/02)

ARTIKEL 5.3
21 september
Mehmet Günes ./. Turkiet (61908/00) även artikel 6.1, se ovan
26 september
Gérard Bernard ./. Frankrike (27678/02)
3 oktober
Kekli m.fl. ./. Turkiet (77388/01) även artikel 5.4 och 5.5
10 oktober
Zaslona ./. Polen (25301/02)
Tutar ./. Turkiet (11798/03) även artikel 6.1, se ovan

ARTIKEL 5.4
3 oktober
Tréboux ./. Frankrike (7217/05)
10 oktober
S.U. ./. Frankrike (23054/03) psykiatrisk tvångsvård

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Stockholm dom den 28 september 2006 i mål nr 7787-04 och 7798-04 angående bl.a. avgiftstillägg avseende arbetsgivaravgift.

Skatteverket beslöt i december 1998 bl.a. att höja det ifrågavarande bolagets underlag för arbetsgivaravgifter med 43 710 kr och att påföra bolaget avgiftstillägg. Länsrätten fann inte anledning att frångå Skatteverkets bedömning.

I kammarrätten yrkade bolaget att underlaget för arbetsgivaravgifter skulle sättas ned med det aktuella beloppet och att avgiftstillägget skulle undanröjas.

Skatteverket bestred ändringsyrkandena.

Kammarrätten instämde i den bedömning som länsrätten gjort när det gällde underlaget för arbetsgivaravgifter. När det sedan gällde avgiftstillägget redogjorde kammarrätten för 43 § lagen om uppbörd av socialavgifter och redovisade utförligt RÅ 2000 ref. 66, där Regeringsrätten funnit att skattetillägg omfattas av artikel 6 i Europakonventionen. Vidare noterades att Europadomstolen i juli 2002 i målen Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige samt Janosevic mot Sverige funnit att det förelegat ett brott mot artikel 6 när handläggningstiden i instanserna varit lång. Kammarrätten konstaterade att svensk lagstiftning har setts över efter den nämnda prövningen i Europadomstolen och att det numera i 15 kap. 10 § skattebetalningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2004, anges bl.a. att det särskilt skall beaktas om oskäligt lång tid förflutit sedan Skatteverket funnit anledning att anta att den skattskyldige skall påföras skattetillägg. Mot denna bakgrund gjorde kammarrätten följande bedömning.

Vid bedömning av rekvisitet uppenbart oskäligt i 43 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare har Regeringsrättens uttalanden i RÅ 2000 ref. 66 stor betydelse, men i bedömningen av vad som kan omfattas i rekvisitet måste även vägas in vad som senare framkommit genom Europadomstolens avgöranden. I sammanhanget måste även beaktas hur Regeringsrätten - på et annat rättsområde rörande särskilda avgifter - nyligen hanterat frågan om brott mot artikel 6 i Europakonventionen, se Regeringsrättens dom den 28 juni 2006 i mål 7536-04. En utgångspunkt för kammarrättens bedömning blir efter beaktande av det som mu anförts att det i sig framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiftstillägg i en situation som skulle kunna medföra att en kränkning av mänskliga rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen uppkommer.

Skatteverkets revisionspromemoria beträffande bolaget är upprättad i december 1998. I denna angavs att avgiftstillägg kunde komma att övervägas. Exakt vid vilken tidpunkt bolaget tog del av promemorian kan inte utläsas av handlingarna men frågan om skattetillägg får, enligt kammarrättens mening, ändå anse väckt i anslutning till att promemorian skickades ut. Handläggningstiden får således beaktas som lång och det kan särskilt noteras att det knappt åtta år efter det att revisionspromemorian utsändes ännu inte föreligger ett lagakraftvunnet avgörande i frågan.

Vid bedömningen av om prövningen tagit oskäligt lång tid skall enligt Europadomstolens praxis flera faktorer vägas in som den skattskyldiges eget agerande och målets komplexitet. Dessa faktorer har beaktats utöver den faktiska tidsutdräkten när domstolen bedömt om tiden för förfarandet varit oskälig.

För det nu aktuella målets vidkommande kan först konstateras att den till kammarrätten överklagade sakfrågan får anses röra en förhållandevis enkel skattefråga. Vidare kan de sakfrågor som överklagats till länsrätten - och detta särskilt den som alltjämt är aktuell i målet - inte heller varit  av alltför vidlyftig karaktär i utredningshänseende. Att handläggningstiden hos länsrätten blivit utdragen har bl.a. berott på att länsrätten avvaktat avgörandet av ett annat skattemål rörande ett annat skattesubjekt. Detta kan också vara en förklaring till att bolaget i ett relativt sent skede (först vid årsskiftet 2002-2003) överklagade Skatteverkets beslut. Hos kammarrätten, där målet rörande avgiftstillägget anhängiggjordes i december 2004, har målet under långa tider blivit liggande utan handläggningsåtgärder. Att handläggningstiden i domstolarna blivit förhållandevis lång kan inte lastas bolaget och kan inte heller, som ovannämnts, förklaras av att rätts- eller sakfrågorna varit komplex eller vidlyftiga.

Kammarrätten fann härefter vid en samlad bedömning att skäl förelåg för att efterge avgiftstillägget eftersom det  skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut det. Eftersom det inte finns någon möjlighet att efterge avgiftstillägget endast delvis, beslöt kammarrätten att undanröja det i sin helhet.




Senast ändrad: 2011-04-12