JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 8 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 juli - den 31 juli 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

Synnelius och Edbergs Taxi AB mot Sverige, beslut 2008-06-17
Domstolen förklarade klagomål avseende prövning inom skälig tid för admissible och klagomålen i övrigt enligt artikel 6.1, 6.2 och 6.3 samt artikel 4 i protokoll nr 7 för inadmissible.

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Güney mot Sverige, beslut 2008-06-17
Vägran att bevilja rättshjälp i mål om skattetillägg påverkade inte på ett negativt sätt den klagandes möjligheter att lägga fram sin sak tillräckligt. Rättsintresset krävde därför inte att han beviljades rättshjälp och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.3 c). Klagomålet förklarades därför för inadmissible.

A.J. mot Sverige, beslut 2008-07-08
Avvisning av en man till Marocko medförde inte att det fanns välgrundad anledning att tro att han skulle utsättas för misshandel eller tortyr i strid med artikel 3 om han återvände till hemlandet. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Elmfeldt mot Sverige, beslut 2008-06-24
Europadomstolen fastställer förlikning i mål rörande anstånd i mål om skattetillägg.

Domar mot andra länder

I mot Finland, 2008-07-17
Ett sjukhus´ system för hantering av patientjournaler gav inte ett tillräckligt praktiskt och effektivt skydd mot att obehöriga kunde få otillåten tillgång till journalerna. Staten, som var ansvarig, brast därmed i sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

NA. mot UK, 2008-07-17
Återsändande av en tamil till Sri Laka skulle för närvarande, med hänsyn till att han pga. sina personliga förhållanden kunde anses vara av intresse för myndigheterna och med beaktande av den försämrade situationen på Sri Lanka, medföra att det skedde en kränkning av artikel 3.

Orsus m.fl. mot Kroatien, 2008-07-17
Att under viss tid i grundskolan placera romska barn i särskilda klasser, på grund av att de inte behärskade det kroatiska språket tillräckligt för att kunna följa undervisningen i blandade klasser, innebar med hänsyn till att de senare förflyttades till blandade klasser inte någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 vare sig i sig eller i förening med artikel 14.

Urcan m.fl. mot Turkiet, 2008-07-17
Fällande dom i brottmål för lärare som deltagit i fredlig endagsstrejk kränkte artikel 11.

X mot Kroatien, 2008-07-17
Att omyndigförklarad mor inte på något sätt fick delta i det förfarande som ledde till att hennes dotter, med vilken hon hade familjeband, adopterades bort innebar en kränkning av artikel 8.

Hannu Lehtinen mot Finland, 2008-07-22
Kallio mot Finland, 2008-07-22
En vägran att hålla muntlig förhandling i ett mål om påförande av skattetillägg skilde sig från det som prövades i ett tidigare avgörande, där det inte skedde någon kränkning, och det skedde nu i de förevarande fallen en kränkning av artikel 6.1.

Köktepe mot Turkiet, 2008-07-22
När mark som en person förvärvat och för vilken han fått utfärdat ett äganderättsbevis klassificerades om och tillfördes statens skogar utan att någon ersättning utgick till ägaren skedde det en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Kononov mot Lettland, 2008-07-24
En person fälldes till ansvar för krigsbrott begångna under 1944 då han som rysk soldat deltog i en aktion mot en by där innevånarna samarbetat med tyskarna. Europadomstolen fann med fyra röster mot tre att det därmed skett en kränkning av artikel 7, eftersom mannen då inte rimligen kunnat förutse att han enligt internationell rätt gjorde sig skyldig till krigsbrott.

Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas m.fl. mot Österrike, 2008-07-31
När regeringen inte hade lagt fram några relevanta eller tillräckliga skäl för underlåtenheten att bevilja ett religiöst samfund ställning som juridisk person skedde det en kränkning av artikel 9 och när staten inte ansåg det vara viktigt att tillämpa samma tioåriga kvalificeringstid för alla och skillnaden i behandling inte var objektivt och skäligt berättigad kränktes även artikel 14 i förening med artikel 9.

ALLMÄNT

Domstolen har i beslut den 17 juni 2008 kommunicerat ett klagomål mot Sverige som anförts av professor Christopher Gillberg. Klagomålet avsåg att G dömts i tingsrätt och hovrätt för ett tjänstefel genom att han, trots att han genom kammarrättens dom befunnits vara skyldig till det, vägrat att lämna ut visst forskningsmaterial. Han åberopade bl.a. att han av universitetets etiska kommitté ålagts att hemlighålla materialet som ett villkor för att få genomföra sitt forskningsprojekt. Han åberopade artikel 8. Domstolen ställde följande frågor till parterna:

  1. Inkräktade den fällande domen på klagandes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8 eller hans negativa rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 med hänsyn till att han lovat de undersökta familjerna som deltog i undersökningen att inte lämna ut materialet?
  2. Om så var fallet, hade den fällande domen haft ett legitimt syfte och om ja, var den fällande domen och påföljden proportionerlig till det mål som skulle uppnås?
  3. Var det bara universitetet som hade krävt av den klagande att han skulle utlova absolut sekretess eller fanns det regler utfärdade av någon yrkessammanslutning där han var medlem som ålade honom att ge ett sådant löfte?
  4. Hade beslutet att förstöra forskningsmaterialet fattats av den klagande ensam?

Enligt domstolens pressrelease den 21 juli 2008 (nr 538) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen Varnava m.fl. mot Turkiet (ansökan nr 16064/90 m.fl., dom 2008-01-10) och Micallef mot Malta (ansökan nr 17056/06, dom 2008-01-15) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Domstolen har vidare beslutat att avslå 49 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och "Search".

Europadomstolen har den 25 juli 2008 beslutat att inte tillämpa regel 39 för att förhindra att den turkiska konstitutionsdomstolen beordrar en upplösning av det styrande partiet AKP. Yrkandet har framställts i en ansökan som getts in av A Sezer. Domstolen har samtidigt beslutat att inte tillämpa bestämmelserna i reglerna 40 och 41 i domstolens rättegångsregler och att således inte direkt underrätta den stat som avses med klagomålet och att inte ge målet förtur.

Domstolen har vidare den 4 augusti 2008 beslutat att tillämpa regel 39 och anmoda regeringen i U K att inte utlämna Mustafa Kamal Mustafa (Abu Hamza) till USA. Abu Hamza är i USA anklagad för inblandning i gisslandrama i ett Jemen 1998-1999, försök att skapa ett terroristutbildningsläger i Oregon mellan oktober 1999 och april 2000 samt för delaktighet i terroristhandlingar i Afghanistan under 1999.

I ett liknande beslut den 12 augusti 2008 har domstolen anmodat regeringen i UK att inte utlämna Gary McKinnon till USA före midnatt den 29 augusti 2008, så att domstolen vid första möjliga tillfälle hinner ta ställning till McKinnons begäran om att domstolen skall tillämpa regel 39, nämligen vid sammanträde den 28 augusti. USA har begärt utlämnandet pga. att McKinnon är anklagad för datorbedrägerier.

Samma dag, den 12 augusti 2008, beslöt domstolens president att tillämpa regel 39 och anmoda den ryska regeringen att avstå från åtgärder i Georgien som kan hota den civila befolkningens liv och hälsa. I beslutet angavs att det fanns en verklig och fortgående risk för allvarliga kränkningar av konventionen. För att förhindra sådana kränkningar uppmanades båda parterna, Ryssland och Georgien, att rätta sig efter de åtaganden de gjort enligt konventionen och särskilt med avseende på artiklarna 2 och 3.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

Synnelius och Edbergs Taxi AB mot Sverige
(Ansökan nr 44298/02, beslut den 17 juni 2008)
Beslutet finns bara på engelska.

Domstolen förklarade klagomål avseende prövning inom skälig tid för admissible och klagomålen i övrigt enligt artikel 6.1, 6.2 och 6.3 samt artikel 4 i protokoll nr 7 för inadmissible.

Skattemyndigheten genomförde under 1996 och 1997 en taxeringsrevision avseende Ss taxirörelse beskattningsåren 1993 och 1994, dvs. taxeringsåren 1994 och 1995. I revisionspromemorior avseende bolaget, den 19 mars 1997, och S, den 17 juni 1997, konstaterades att bolaget haft oredovisade inkomster och att S hade gjort oredovisade löneuttag från bolaget. Genom beslut i december 1997 höjdes bolagets och S deklarerade inkomster och eftersom de klagande lämnat oriktiga uppgifter påfördes skattetillägg och avgiftstillägg. Den skatt som inklusive skattetillägg, ränta och kvarskatteavgift påfördes S uppgick till drygt 500 000 kr resp. 490 000 kr. Skattetilläggen uppgick till drygt 119 000 kr resp. 118 000 kr. Bolaget påfördes arbetsgivaravgifter och mervärdeskatt inklusive skatte- och avgiftstillägg med nära 650 00 kr resp. drygt 580 000 kr. Tilläggsavgifterna uppgick till drygt 87 000 kr resp. 80 000 kr. S och bolaget överklagade och begärde anstånd med skattebetalningen till dess målen avgjorts. Skattemyndigheten avslog den framställningen. S och bolaget klagade till länsrätten och åberopade bl.a. att en verkställighet av skattebesluten innan frågan avgjorts i domstol stred mot artikel 6. Länsrätten avslog överklagandet och anförde att artikel 6 inte var tillämplig i målen. Kammarrätten avslog överklagandet dit i november 1998 och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i januari 1999. Sedan kronofogdemyndigheten beslutat mäta ut ca 3000 kr från bolaget och ca 8 000 kr från S överklagades dessa beslut till tingsrätten. Bolagets talan avvisades, eftersom den anförts för sent. Tingsrätten avslog Ss klagomål och fann bl.a. att utmätningen inte innebar en kränkning av artikel 6, eftersom den artikeln inte var tillämplig. Hovrätten avslog Ss överklagande dit i augusti 1999 och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i juli 2000. I oktober 1998 försattes bolaget i konkurs och det beslutet överklagades inte. I september 1999 avslutades konkursen eftersom det saknades tillgångar. Till följd av skatteskulderna ifrågasattes bolagets trafiktillstånd men det målet avskrevs till följd av konkursen. I juni 1996 anmälde skattemyndigheten S till regionåklagarmyndigheten och påstod att ett belopp om sammanlagt 1 090 000 kr inte hade redovisats i taxirörelsens bokföring. I samband med ett förhör hos polisen underrättades S om att han var misstänkt för grovt bokföringsbrott och sedan åtal väckt fann tingsrätten honom skyldig enligt åtalet och dömde honom till villkorlig dom. Tingsrätten fann att det fanns särskild anledning att inte döma till fängelse och tog då hänsyn till bl.a. den långa tid som förfarandet pågått eller sex år sedan brottet begicks. Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten i februari 2002 och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i juni 2002. I själva skattemålen som inletts i december 1997 avslog länsrätten Ss klagomål i domar den 29 november 2001. Länsrätten beaktade därvid att Regeringsrätten i dom, RÅ 2000 ref. 66, hade förklarat att frågor om skattetillägg föll under artikel 6, men fann att det i det aktuella målet inte fanns skäl för befrielse från skattetillägget. Målen mot bolaget avskrevs på grund av konkursen. I december 2002 överklagade S till kammarrätten och i september 2002 ansökte han om rättshjälp. Kammarrätten avslog den ansökan och Regeringsrätten beviljade prövningstillstånd och inhämtade yttranden från Domstolsverket och S. Regeringsrätten fastställde avslagsbeslutet i oktober 2003 och framhöll att möjligheten för en rörelseidkare att få rätthjälp i ett skattemål är ytterst liten. I mål om skattetillägg var tillämpningen av artikel 6.3 c) beroende av tilläggets storlek och målets art. Endast om påföljden var särskilt sträng och frågan i målet var komplicerad kunde rättshjälp beviljas enligt konventionen. Frågan i det aktuella målet gällde väsentligen om skattemyndighetens bevisning utgjorde tillräcklig grund för att höja Ss taxeringar. Trots att handlingarna i målet var omfattande var rättsfrågan tämligen okomplicerad. S var under skattemålsförfarandet representerad av en advokat, densamme som varit förordnad som hans offentlige försvarare i brottmålet och som också representerade honom i Europadomstolen. Genom beslut den 2 mars 2004 fann kammarrätten, med hänvisning till RÅ 2002 ref. 76, att bolaget hade rätt att begära omprövning av de skattetillägg som det påförts och att det således hade rättskapacitet att vara part i skattemålen. Dessa återförvisades därför till länsrätten för prövning. Länsrätten fastställde skattemyndighetens beslut. Bolagets överklagande avslogs av kammarrätten på formella grunder den 21 februari 2005. Samma dag avslog kammarrätten även Ss överklagande och den 3 januari 2007 vägrade Regeringsrätten prövningstillstånd.

I Europadomstolen klagade S och bolaget över att den tidiga verkställigheten av skattetilläggsbesluten innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2. De klagade också över att de inte fått en prövning av skattemålen inom skälig tid. S klagade över att brottmålsförfarandet inte skett inom skälig tid och att beslutet att inte medge honom rättshjälp i skattemålen stred mot artikel 6.3 c). Slutligen klagade S över att skattefrågorna varit föremål för prövning i fem skilda förfaranden, i skattemålen, i anståndsmålet, i verkställighetsmålet. i brottmålet samt när det gällde trafiktillståndet och att han straffats två gånger, genom domen för grovt bokföringsbrott och genom skattetillägget. I sistnämnda del åberopade S artikel 4 i protokoll nr 7. Alternativt hävdade han att den dubbla bestraffningen stred mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.

Europadomstolen erinrade om att den i flera mål mot Sverige har funnit att frågor om skattetillägg omfattas av artikel 6, även om sådana frågor enligt svensk rätt inte hänförs till brottsbalken. Domstolen erinrade också om vad den funnit i dessa domar när det gällde oskuldspresumtionen och om att verkställigheten av beslut om betalning av skattetillägg, innan den nationella domstolen fattat beslut om skyldigheten att betala skatt och skattetillägg, måste hållas inom rimliga gränser och upprätthålla en rimlig jämvikt mellan inblandade intresse samt vara föremål för en noggrann prövning. Det krävs därför viss återhållsamhet när det gäller verkställighet av åtgärder som beslutas och genomförs och följderna av ett tidigt betalningskrav måste beaktas när en begäran om anstånd med verkställigheten prövas. Att besluten är rimligt begränsade är också av stor betydelse, när det gäller att den enskilde får effektiv tillgång till domstolsprövning av skattetilläggen. Med hänsyn till betydelsen av anståndsbeslut och verkställighetsåtgärder måste de frågor som gäller oskuldspresumtionen och effektiv tillgång till domstolsprövning bedömas separat från resterande delar av klagomålet. Domstolens prövning av dessa frågor kräver att S har uttömt de inhemska rättsmedlen i förhållande till nu aktuella beslut och åtgärder. Dessutom måste klagomålen ha getts in inom sexmånadersfristen. Domstolen konstaterade att klagomålen avseende anståndsfrågan och utmätningen hade getts in ner än två år efter det aktuella beslutet och åtgärden och således långt efter de föreskrivna sex månaderna. Klagomålet skulle därför i denna del avvisas.

När det sedan gällde Ss klagomål över att skattemålet inte prövats inom skälig tid noterade domstolen att skattemålen avseende S hade pågått i ungefär nio år och sex och en halv månad. Målen gällande bolaget hade pågått i omkring sju år och elva månader. Domstolen fann, mot bakgrund av sin egen praxis och med hänsyn till alla tillgängliga uppgifter, att klagomålet i denna del krävde en saklig prövning. Domstolen förklarade därför målet i den delen för admissible.

Beträffande frågan om brottmålet prövats inom skälig tid hade S framhållit att de nationella domstolarna funnit att det skett en kränkning av artikel 6. Domstolen noterade att S formellt underrättades om att han var misstänkt för grovt bokföringsbrott vid polisförhöret den 19 mars 1997 och brottmålsförfarandet måste anses ha påbörjats vid den tidpunkten. Det slutade den 12 juni 2002 när Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Således hade målet pågått omkring fem år och tre månader. Domstolen erinrade om att det förhållandet att det på grund av att målet dragit ut på tiden dömts ut ett mildare straff i princip inte fråntar den klagande hans ställning som "offer". Det finns dock ett undantag och det gäller när de nationella myndigheterna på ett tydligt sätt har erkänt att det skett en kränkning och även lämnat gottgörelse genom att snabbt och påtagligt ha satt ned straffet. I nu aktuellt mål hade tingsrätten i sin dom den 29 december 2000 medgett att det skett en kränkning av Ss rättigheter enligt artikel 6. Tingsrätten hade framhållit att det gått sex år från det brottet begicks och att målet legat hos åklagarmyndigheten under en inte obetydlig tid. Tingsrätten hade vidare funnit att S inte varit ansvarig för dröjsmålen. Europadomstolen fann att S fått skälig gottgörelse genom det nedsatta straffet och att han därför inte längre kunde hävda att han var "offer" för en kränkning. Klagomålet i denna del var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Domstolen konstaterade vidare, när det gällde klagomålet över beslutet att vägra honom rättshjälp, att för att få rätt till kostnadsfritt biträde skall den sökande först och främst sakna egna medel och för det andra måste rättsintresset kräva att rättshjälp beviljas. Domstolen konstaterade att den inte behövde ta ställning till den första frågan, eftersom den andra inte var uppfylld. Domstolen måste beakta flera faktorer när den avgör om rättsintresset kräver att rättshjälp beviljas. Målet måste bedömas i sin helhet med hänsyn till dess svårighetsgrad, hur allvarligt brottet varit, det eventuella straffets stränghet och den klagandes personliga situation. Domstolen noterade att även om skattetilläggen inte var obetydliga så kunde de inte omvandlas till fängelse och S löpte aldrig någon risk att berövas friheten. Vidare kunde domstolen inte finna att målet var särskilt komplicerat och att det främst gällde värdering av bevisningen. I fråga om Ss personliga situation fann domstolen det inte sannolikt att han som affärsman inte hade kunnat lägga fram sin sak och sina argument på ett tillräckligt bra sätt. Europadomstolen hänvisade också till de svenska förvaltningsdomstolarnas skyldighet att se till att målet blir så utrett som det kräver. Domstolen noterade att S faktiskt hade haft ett biträde under hela skattemålet och att samme advokat försvarat honom i brottmålet och fört hans talan i Europadomstolen. Slutligen uppmärksammades att Regeringsrätten bedömt frågan med beaktande av artikel 6.3 c). Mot denna bakgrund kunde rättsintresset inte kräva att S beviljades rättshjälp. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det sedan gällde Ss påstående att samma fråga varit föremål för ett flertal prövningar erinrade domstolen om att artikel 4 i protokoll nr 7 avser att förhindra en upprepning av ett brottmålsförfarande som redan avslutats och vunnit laga kraft. För att kunna avgöra om så skett måste domstolen fastställa karaktären av det brott som varit i fråga i de skilda förfarandena och om brotten hade samma huvuddrag. Domstolen konstaterade att S fällts i brottmålet för att uppsåtligen ha underlåtit att bokföra inkomster på mer än en miljon kr. Skattetilläggen däremot hade påförts honom på grund av oriktiga uppgifter som lämnats i hans deklaration, oberoende av uppsåt eller vårdslöshet. De två brotten var enligt domstolens mening helt separata och de skilde sig i väsentliga avseenden. Domstolen fann därför att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning vare sig av artikel 4 i protokoll nr 7 eller artikel 6. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet när det gällde om prövningen av skattemålen skett inom rimlig tid för admissible och klagomålen i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Beck ./. Norge, dom 2001-06-26
Jensen ./. Danmark, beslut 2001-09-20
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Padalov ./. Bulgarien, dom 2006-08-10 (jfr nr 8/06)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Barsom och Varli ./. Sverige, beslut 2008-01-04 (jfr nr 2/08)
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-05-29
Göktan ./. Frankrike, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Manasson ./. Sverige, beslut 2003-04-08
Rosenquist ./. Sverige, beslut 2004-09-14
Ponsetti o. Chesnel ./. Frankrike, beslut 1999-09-14

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Güney mot Sverige
(Ansökan nr 40768/06, beslut den 17 juni 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Vägran att bevilja rättshjälp i mål om skattetillägg påverkade inte på ett negativt sätt den klagandes möjligheter att lägga fram sin sak tillräckligt. Rättsintresset krävde därför inte att han beviljades rättshjälp och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.3 c). Klagomålet förklarades därför för inadmissible.

Skattemyndigheten genomförde en revision hos en restaurang som ägdes av ett bolag, i sin tur ägt av G och tre andra personer. Revisionen ledde till ett beslut i december 2004 att höja bolagets resultat med 2,7 miljoner kronor och till bedömningen att 1,9 miljoner därav hade tillfallit bolagets ägare under taxeringsåren 2002 och 2003. Till följd därav höjdes Gs inkomst för de båda åren med drygt 200 000 kr. Eftersom skattebedömningen innebar en skönsmässig uppskattning av inkomsten påfördes skattetillägg med drygt 30 000 resp. 25 000. G klagade till länsrätten och ansökte även om rättshjälp. Hans ansökan avslogs av länsrätten i september 2005 som framhöll att möjligheten för en företagare att få rättshjälp är mycket begränsad. G klagade och kammarrätten som instämde i länsrättens domskäl avslog överklagandet. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i april 2006. Genom dom i januari 2007 satte länsrätten ned höjningen av bolagets inkomster och därefter i dom i mars 2007 även Gs inkomster för de båda taxeringsåren. Även skattetilläggen sattes ned. Länsrätten tillerkände även G ersättning för hans kostnader i skattemålet. G klagade till kammarrätten där målet alltjämt är anhängigt. - I Europadomstolen klagade G över att han inte beviljats rättshjälp och åberopade artikel 6.3 c).

Europadomstolen erinrade om att den i flera mål mot Sverige har funnit att frågor om skattetillägg omfattas av artikel 6, även om sådana frågor enligt svensk rätt inte hänförs till brottsbalken. Domstolen noterade att även om rätten att bli försvarad av ett rättegångsbiträde inte är absolut, så är den en grundläggande del av en rättvis rättegång. För en rätt till kostnadsfritt rättegångsbiträde skall dock två krav vara uppfyllda. För det första måste den klagande sakna egna medel att bestrida kostnaderna med och för det andra måste rättsintresset kräva att han eller hon får rättshjälp. I fråga om det första kravet noterade domstolen att G uppgett att han inte hade tillräckliga medel för att själv bekosta ett biträde. Domstolen fann det emellertid inte nödvändigt att närmare gå in på den frågan eftersom det andra kravet inte var uppfyllt. I det avseendet noterade domstolen att den måste beakta flera olika faktorer för att kunna bedöma om rättsintresset krävde att G fick rättshjälp. Frågan skulle bedömas mot bakgrund av omständigheterna i målet som helhet och med hänsyn till hur allvarligt brottet var, en eventuell påföljds stränghet, målets svårighetsgard och Gs personliga förhållanden. När det gällde hur allvarligt brottet var och hur strängt straffet var noterade domstolen att de nationella målen gällde bestämmande av skatt och att den enda frågan som föll under konventionen var frågan om skattetillägg. Domstolen påpekade att skattetillägget inte kunnat omvandlas till ett fängelsestraff. G hade därför inte löpt någon risk att bli frihetsberövad. När det gällde målets svårighetsgrad erinrade domstolen om att det väsentligen gällde Gs skatter och att huvudfrågan i de nationella domstolarna gällde bedömningen av bevisningen, dvs. om restaurangen underlåtit att redovisa alla sina inkomster. Domstolen fann att prövningen inte avsåg några svåra rättsfrågor. Bedömningen rörande skattetillägget gällde en relativt enkel fråga eller om G hade lämnat riktiga eller oriktiga uppgifter i sin deklaration till skattemyndigheten och om det fanns grund för att befria G från skattetillägg. När det gällde Gs personliga förhållande konstaterades att han var svensk medborgare och att han, även om han inte var direkt inblandad i driften av restaurangen, var en av de fyra ägarna. Mot den bakgrunden fann domstolen att han borde ha kunnat lägga fram sin talan och sina argument på ett tillfredsställande sätt. Även om han haft svårigheter var de svenska domstolarna skyldiga att se till att målet blev så utrett som det med hänsyn till dess karaktär kunde krävas och om det behövdes ge parterna anvisningar om hur det skulle kompletteras. I själva verket hade G haft ett biträde åtminstone inför skattemyndigheten och länsrätten och han hade fått ersättning för sina kostnader genom länsrättens dom. Mot den angivna bakgrunden fann domstolen att det inte fanns något som tydde på att vägran att medge G rättshjälp på ett negativt sätt hade påverkat hans möjligheter att lägga fram sin sak tillräckligt. Rättsintresset krävde därför inte att han hade beviljats rättshjälp. Beslutet att vägra rättshjälp innebar därför inte någon kränkning av artikel 6.3 c). Klagomålet var därmed uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt målet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Padalov ./. Bulgarien, dom 2006-08-10 (jfr nr 8/06)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Barsom och Varli ./. Sverige, beslut 2008-01-04 (jfr nr 2/08)

A.J. mot Sverige
(Ansökan nr 13508/07, beslut den 8 juli 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Avvisning av en man till Marocko medförde inte att det fanns välgrundad anledning att tro att han skulle utsättas för misshandel eller tortyr i strid med artikel 3 om han återvände till hemlandet. Domstolen förklarade därför klagomålet för inadmissible.

A kom till Sverige den 23 oktober 2002 och han ansökte dagen därpå om asyl och uppehållstillstånd. Han infann sig emellertid inte till det första förhör som Migrationsverket kallat till men kom till nästa möte. Han uppgav då att han inte visste var han var född och uppvuxen och att han inte hade vare sig pass eller identitetskort. Han visste inte var hans föräldrar fanns men uppgav att han arbetat som fåraherde i Västsahara. En språkanalys visade att A försökt dölja sin verkliga dialekt men att det ändå framgick att han kom från Marocko. Trots upprepade kallelser kom A inte till Migrationsverket eller till sitt ombud någon mer gång. I april 2004 uppgav Säpo till Migrationsverket att de hade vissa upplysningar om A, vilka angav att han varit inblandad i aktiviteter som hotade nationens säkerhet. Den 9 november 2005 avslog Migrationsverket As ansökan, huvudsakligen på grund av att han inte deltagit i asylutredningen och att han inte uppgett att han riskerade att bli förföljd eller trakasserad i sitt hemland. Verket fann att A själv inte ansåg sig vara i behov av skydd i Sverige. Eftersom A försvunnit kunde beslutet inte delges honom. I augusti 2006 greps A av den österrikiska polisen när han försökte komma in i landet med hjälp av ett falsk franskt pass och med en flygbiljett till Syrien. A hade försökt dölja sin identitet genom att uppge två olika namn som inte var det han uppgett till svenska myndigheter. Detta upptäcktes emellertid av de österrikiska myndigheterna. I enlighet med bestämmelserna i Dublinkonventionen skickade A tillbaka till Sverige den 9 november 2006. Han togs omedelbart i förvar eftersom han redan flytt en gång och det bedömdes föreligga en risk för att han skulle försöka komma undan verkställigheten av beslutet om utvisning. Han informerades samtidigt om Migrationsverkets beslut att avslå hans ansökan. I november 2006 gav A in en ny asylansökan och han uppgav då, att eftersom han var från Västsahara, skulle de marockanska myndigheterna utgå från att han var medlem i Polisario Front - en väpnad politisk organisation som kämpade för Västsaharas frigörande från Marocko - och att de därför skulle gripa honom och tortera honom. A hävdade dock att han aldrig varit politiskt aktiv eller stött Polisario Front. A förhördes igen och hans ombud uppgav, att eftersom A lämnat Västsahara illegalt och utan resehandlingar, var detta tillräckligt för att de marockanska myndigheterna skulle anse honom vara medlem i Polisario Front. A förnekade också att han var en säkerhetsrisk för Sverige och ansåg Säpos anklagelser grundlösa. Migrationsverket avslog även denna ansökan och överlämnade därefter ärendet till Migrationsöverdomstolen för att domstolen skulle avge ett yttrande till regeringen. Migrationsöverdomstolen höll muntlig förhandling i januari 2007 och överlämnade en månad senare sitt yttrande till regeringen. I yttrandet framhölls att A inte borde ges tillstånd att stanna i Sverige och att han dessutom borde förbjudas att återkomma till Sverige inom de närmaste tio åren. Den 22 mars 2007 beslöt regeringen att A snarast skulle avvisas till Marocko. Han förbjöds samtidigt att återvända till Sverige före den 22 mars 2017. A gav in en ny ansökan till Migrationsverket som även den avslogs. A överklagade inte vidare.

Den 27 mars begärde A att Europadomstolen med tillämpning av regel 39 skulle anmoda den svenska regeringen att inhibera verkställigheten av avvisningsbeslutet. I juni 2007 upplyste regeringen Europadomstolen om att nya omständigheter kommit fram som kunde hindra verkställigheten av avisningsbeslutet pga. att det nu fanns skälig anledning att tro att A riskerade att bli torterad om han återvände till sitt hemland. Migrationsöverdomstolen avgav ett nytt yttrande och framhöll att det inte fanns något hinder för att verkställa avvisningen. I september 2007 fann regeringen i nytt beslut att det inte fanns något hinder för verkställigheten men erinrade om att den alltjämt var inhiberad med anledning av Europadomstolens begäran. - I Europadomstolen klagade A över att det skulle ske en kränkning av artikel 3 om han utlämnades till Marocko.

Europadomstolen erinrade om staternas rätt att själva bestämma om utlänningars inresa, bosättning och utvisning och framhöll att en utvisning kan medföra att frågor uppkommer enligt artikel 3 när det finns välgrundad anledning att tro att personen i fråga kommer att utsättas för behandling i strid med den artikeln. Det finns visserligen rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter i Marocko men domstolen fann att de inte var av sådan art att de i sig visade att det skulle ske en kränkning av artikel 3 om A återsändes till Marocko. Frågan var i stället om As personliga situation var sådan att ett utlämnande skulle strida mot den aktuella bestämmelsen. Domstolen noterade att A åberopat två skilda grunder för sin fruktan att återvända hem, för det första att de marockanska myndigheterna skulle anta att han var medlem av Polisario Front och för det andra att dessa myndigheter är medvetna om att A betraktas som en säkerhetsrisk i Sverige. Domstolen erinrade om att asylsökande befinner sig i en så speciell situation att det ofta är nödvändigt att sätta tilltro till deras berättelser och de handlingar de lägger fram till stöd för sin berättelse.  När uppgifterna emellertid är sådana att de ger starka skäl för att ifrågasätta trovärdigheten i en asylsökandes berättelse, måste personen i fråga lämna en tillfredsställande förklaring till de föreliggande motstridigheterna. Han eller hon måste lägga fram bevisning som kan visa att det finns välgrundad anledning att tro att han/hon skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 om den ifrågasatta åtgärden verkställdes. Domstolen beaktade både allmänna och personliga omständigheter och noterade bl.a. följande. A hade när han kom till Sverige inte infunnit sig till det första förhöret. När han nio månader senare infann sig åberopade han inte några som helst grunder för asyl och han lämnade mycket begränsade uppgifter om sin bakgrund. Vidare hade A inte någon gång förklarat varför han uppgett två olika namn och varför han lagt fram ett falskt franskt pass för myndigheterna i Österrike. Han hade inte heller förklarat varför han hade en flygbiljett till Syrien om han, som han uppgett, hade för avsikt att resa till Spanien. Det fanns därför goda skäl att ifrågasätta As berättelse. Han hade inte heller lämnat någon som helst bevisning till stöd för sina påståenden om att han lämnat Marocko illegalt eller för att myndigheterna misstänkte honom för att tillhöra Polisario Front. Det fanns vidare inte något som tydde på att de marockanska myndigheterna skulle vara intresserade av A. När det gällde As andra grund, att myndigheterna i Marocko kände till att Säpo ansåg honom vara en säkerhetsrisk, noterade domstolen att frågan inte gällde om A skulle bli gripen och förhörd, vilket inte strider mot konventionen, utan om han skulle bli misshandlad eller torterad. Domstolen noterade vidare att förhållandena i Marocko har förbättrats under de senaste åren. Anti-tortyrlagstiftning har antagits och åtgärder har införts för att förhindra myndigheterna att använda tortyr. Poliser och säkerhetspoliser som misstänkts för att använda tortyr har åtalats och några har dömts till långa fängelsestraff. Militär och polis har fått utbildning i mänskliga rättigheter och regeringen har tillåtit besök i fängelser och häkten av oberoende observatörer. Marocko har således vidtagit betydande åtgärder för att förbättra situationen i landet. Även om misshandel och tortyr fortfarande förekommer har det inte visats att det sker rutinmässigt. Domstolen erinrade om att det ankommer på A att lägga fram bevisning om att det finns skälig grund för att tro att han kommer att utsättas för en verklig risk att behandlas i strid med artikel 3. A har inte anklagats för något brott i Sverige och han har inte påstått att han är efterlyst av marockanska myndigheter eller anklagad för brott där. Han har påstått sig inte ha haft någon kontakt med dessa myndigheter och han har uppgett att han aldrig varit politiskt aktiv. Han har således inte förmått anföra något till stöd för sina påståenden att de marockanska myndigheterna skulle visa ett särskilt intresse för honom. Till sist när det gällde att A låtit publicera sitt namn och sin bild i svenska media, fann domstolen att det tydde på att han inte ansåg att det förelåg någon stor risk för att han skulle avvisas och utsättas för tortyr i Marocko. Den aktuella tidningsartikeln hade huvudsakligen handlat om att As försäkringar att han inte utgjorde någon säkerhetsrisk för Sverige och att han bara ville stanna här. Mot denna bakgrund och allt material i akten fann domstolen att A inte visat att det fanns välgrundad anledning att tro att han skulle utsättas för misshandel eller tortyr i strid med artikel 3 om han återvände till Marocko. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

A hade även klagat över att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Domstolen erinrade i det hänseendet om att artikel 6.1 inte är tillämplig när det gäller asylförfaranden, eftersom de inte gäller vare sig civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelse för brott. A hade inte heller anklagats för brott i Sverige. Klagomålet var därför uppenbart oförenligt ratione materiae med konventionens bestämmelser och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Saadi ./. Italien, dom 2008-02-28 (GC) (jfr nr 3/08)
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21
N. ./. Finland, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Artikel 6.1
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15

Beslut avskriva mål

Elmfeldt mot Sverige
(Ansökan nr 28681/06, beslut den 24 juni 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Europadomstolen fastställer förlikning i mål rörande anstånd i mål om skattetillägg.

Efter att ha genomfört en revision hos ett bolag som indirekt var helägt av E, beslöt skattemyndigheten i maj 1999 att påföra bolaget mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter samt skatte- och avgiftstillägg avseende falska fakturor. I december 1999 beslöt myndigheten att höja Es inkomst med drygt 1,9 miljoner kronor och att påföra honom skattetillägg. E klagade och begärde anstånd med betalningen av skatten med fick avslag. Kammarrätten avslog han överklagande avseende anståndet. E överklagade inte det beslutet men gav så småningom in en ny ansökan om anstånd vilken också avslogs av länsrätten och kammarrätten. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i april 2002. E försattes i konkurs i januari 2001 av tingsrätten men hovrätten upphävde beslutet med hänvisning till att skattemålet pågick i länsrätten och att skattemyndighetens beslut därför inte hade vunnit laga kraft. Länsrätten och kammarrätten fastställde skattemyndighetens beslut i maj 2001 resp. oktober 2003. Som svar på Es yrkande att skattetillägget skulle efterges på grund av det långdragna förfarandet, fann kammarrätten att det i målet inte förelåg några förutsättningar för eftergift. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i oktober 2005. - I Europadomstolen klagade E över att han inte hade fått en effektiv tillgång till domstolsprövning, eftersom han vägrats anstånd med betalning av skatten. Han klagade också över att han inte fått en prövning inom skälig tid samt över att ett band med inspelningen av ett vittnesmål i länsrätten i anståndsmålet hade förstörts och inte kunde åberopas i skattemålet.

Europadomstolen konstaterade att den underrättats om att parterna träffat en förlikning innebärande att ett skadestånd skulle betalas till E med 70 000 kr och att E förklarat att han därefter inte hade några krav på staten. Domstolen noterade att förlikningen grundade sig på respekten för mänskliga rättigheter och att det inte fanns något samhällsintresse som ändå krävde en fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

I mot Finland
(Ansökan nr 20511/03, dom den 17 juli 2008)
Domen finns endast på engelska.

Ett sjukhus´ system för hantering av patientjournaler gav inte ett tillräckligt praktiskt och effektivt skydd mot att obehöriga kunde få otillåten tillgång till journalerna. Staten, som var ansvarig, brast därmed i sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

I arbetade mellan 1989 och 1994 som sjuksköterska på en ögonpoliklinik på ett allmänt sjukhus enligt ett visstidskontrakt. Från 1987 och framåt sökte hon sjukhusets infektionspoliklinik, eftersom hon konstaterats vara HIV-positiv. Vid den här tidpunkten var all patientinformation tillgänglig för alla på sjukhuset. 1992 började I misstänka att hennes kollegor kände till hennes problem och hon talade med den läkare som var chef på den aktuella avdelningen. Härefter fick endast personalen på den behandlande avdelningen tillgång till en patients journaler. I registrerades i patientregistret under falskt namn. Hon fick senare byta namn igen och fick ett nytt personnummer. I slutade arbeta på sjukhuset i fråga under 1995, eftersom hennes visstidskontrakt inte förlängdes. I november 1996 klagade I till länsstyrelsen och yrkade att det skulle utredas vem som hade haft tillgång till hennes journal. Detta var emellertid omöjligt, eftersom en begäran om att få ta del av patientjournalen registrerades på enhet och inte på person. Dessutom bevarades endast de fem senaste registreringarna. Hon hävdade att samkommunen för sjukvårdsdistriktet inte förmått ge henne tillräckligt skydd mot otillåtna intrång i hennes medicinska uppgifter. I beslut den 20 oktober 1997 fann länsstyrelsen att systemet skulle ändras så att alla konsultationer i en patientjournal registrerades för att garantera respekten för privatlivet och för att varje misstänkt läcka skulle kunna identifieras. Sjukhusets register ändrades så att det i efterhand blev möjligt att identifiera var och en som haft tillgång till en journal. Den 15 maj 2000 väckte I en talan mot samkommunen för sjukvårdsdistriktet som var ansvarig för sjukhusets patientregister. I yrkade ekonomiskt och ideellt skadestånd för att hennes journal inte hållits hemlig. Den 10 april 2001 avslog tingsrätten hennes talan efter att ha hållit förhandling i målet och fann att det inte fanns tillräcklig bevisning för att någon olagligen hade haft tillgång till Is patientjournal. I klagade till hovrätten och vidhöll sin inställning att sjukhuset inte hade följt den inhemska lagen och därmed kränkt hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Även hovrätten höll förhandling och fann därefter att Is påståenden om kollegornas antydningar och anmärkningar om hennes HIV-infektion var trovärdiga och tillförlitliga. Lika med tingsrätten fann hovrätten emellertid att det inte fanns tillräckligt stark bevisning för att någon olagligen gått igenom hennes patientjournal. Hovrätten ålade därför I att ersätta motparten dennes kostnader med 2 000 EUR i tingsrätten och 3 271.80 EUR i hovrätten. I sin ansökan om prövningstillstånd till Högsta domstolen vidhöll I att det skett en kränkning av hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 23 december 2002. - I Europadomstolen klagade I över att samkommunen för sjukvårdsdistriktet hade brustit i sin skyldighet att ta fram ett register varifrån hennes hemliga patientinformation inte kunde avslöjas.

Europadomstolen fann att klagomålet inte var uppenbart ogrundat och förklarade det därför för admissible. Domstolen konstaterade härefter att det aktuella sjukhuset var ett allmänt sjukhus för vars handlingar staten var ansvarig enligt konventionen. Uppgifter om en persons privatliv omfattas av artikel 8 och personliga uppgifter om en patient hör otvivelaktigt till hans eller hennes privatliv. Artikel 8 var därför tillämplig, vilket parterna inte hade ifrågasatt. Även om syftet med artikel 8 väsentligen är att skydda en individ mot godtyckliga ingrepp från myndigheternas sida innebär den inte bara att staterna är skyldiga att avstå från sådana ingrepp. Förutom detta i huvudsak negativa åtagande kan det i en effektiv respekt för privat- och familjelivet också finnas positiva skyldigheter. Dessa skyldigheter kan innebära att åtgärder måste vidtas för att säkerställa respekten för privatlivet även på ett område som gäller förhållandet individer emellan. Domstolen noterade att det inte gjorts gällande att det skett ett uppsåtligt otillåtet avslöjande av Is sjukdomsuppgifter. I hade inte heller ifrågasatt insamlandet och lagringen av uppgifterna, utan hon klagade snarare över att sjukhuset inte kunnat skydda hennes uppgifter mot otillåten insyn, dvs. att staten inte fullgjort sina positiva skyldigheter. Domstolen skulle pröva målet mot den bakgrunden och särskilt med beaktande av att I i de nationella domstolarna fått bära bördan av att bevisa att hennes påståenden var sanna. Att en persons uppgifter och särskilt sjukdomsuppgifter skyddas är av avgörande betydelse för hans eller hennes rättigheter enligt artikel 8. Inte bara för att privatlivet skall skyddas utan också för att förtroendet för sjuk- och hälsovården skall kunna bevaras. Detta gäller särskilt uppgifter om en persons HIV-infektion. Den nationella lagen måste därför ge ett lämpligt skydd mot att sådana uppgifter avslöjas. Domstolen konstaterade att det i början av 1990-talet fanns bestämmelser som syftade till att skydda känsliga personuppgifter. Länsstyrelsen hade emellertid funnit, att det i det aktuella sjukhusets system inte var möjligt att i efterhand ta reda på vem som haft tillgång till en viss journal, när denna väl återlämnats till arkivet. Hovrätten gjorde senare samma bedömning. Domstolen noterade för sin del att det var ostridigt att det vid den aktuella tidpunkten var möjligt att läsa journaler inte bara för dem som var direkt inblandade i behandlingen utan även för andra. Vidare noterades att sjukhuset omedelbart hade vidtagit vissa åtgärder för att skydda Is känsliga uppgifter, även om flera av dem kom för sent. Hovrätten hade funnit Is påståenden trovärdiga och tillförlitliga och domstolen noterade att I förlorat målet där på grund av att hon inte kunnat lägga fram tillräcklig bevisning för sin sak. Att lägga en sådan bevisbörda på den klagande är att bortse från de konstaterade bristerna i sjukhuset registersystem. Det står helt klart att hade sjukhuset haft en bättre kontroll över tillgången till sjukjournaler, genom att tillgången till journalerna hade begränsats eller genom att ha en liggare för alla som fick tillgång till en journal, så hade I haft en avsevärt mindre ogynnsam ställning inför de nationella domstolarna. Regeringen hade inte förklarat varför de skyddsbestämmelser som fanns i lagen inte hade tillämpats av sjukhuset. Det var först när I hade fört fram sina misstankar om en uppgiftsläcka som tillgången till journalerna begränsades. Is påståenden om att hennes medicinska uppgifter inte getts tillräckligt skydd mot otillåten insyn vid den aktuella tidpunkten måste godtas. Enbart det förhållandet att den nationella lagstiftningen gav I en möjlighet att begära skadestånd på grund av ett påstått olagligt avslöjande av personuppgifter var inte tillräckligt för att skydda hennes privatliv. Det som krävs är ett praktiskt och effektivt skydd som utesluter vare möjlighet att otillåtet få tillgång till uppgifterna. Ett sådant skydd har inte funnits i detta fall. Domstolen fann därför att staten brustit i sin positiva skyldighet enligt artikel 8.1 att säkerställa respekten för Is privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artiklarna 6 och 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
Artiklarna 6 och 13
Sallinen m.fl. ./. Finland, dom 2005-09-27
Copland ./. U K, dom 2007-04-03 (Jfr nr 4/07)

NA. mot UK
(Ansökan nr 25904/07, dom den 17 juli 2008)
Domen finns endast på engelska.

Återsändande av en tamil till Sri Laka skulle för närvarande, med hänsyn till att han pga. sina personliga förhållanden kunde anses vara av intresse för myndigheterna och med beaktande av  den försämrade situationen på Sri Lanka, medföra att det skedde en kränkning av artikel 3.

N föddes i Sri Lanka och är etniskt tamil. Han kom i hemlighet till UK den 17 augusti 1999 och ansökte påföljande dag om asyl. Han åberopade att han var rädd för att bli misshandlad av de s.k. "tamilska tigrarna". Han förklarade att han gripits och hållits kvar av armén vid sex tillfällen mellan 1990 och 1997, misstänkt för samröre med de "tamilska tigrarna". Han hade varje gång släppts utan att ha anklagats för något. Vid ett eller två av dessa tillfällen hade han misshandlats och han hade ärr på benen efter batongslag. Under 1997 hade han fotograferats och fått lämna sina fingeravtryck. Hans far hade fått skriva under vissa handlingar för att han skulle friges. Han var rädd för "tigrarna" pga. av att hans far utfört vissa arbeten för armén. "Tigrarna" hade också försökt rekrytera honom vid två tillfällen 1997 och 1998. Ns ansökan avslogs av inrikesministern den 30 oktober 2002. Han fick också avslag på sitt överklagande i juli 2003 med motiveringen att hans rädsla för att bli misshandlad av armén var oberättigad. Han skulle utlämnas den 1 april 2006 och den 3 april avvisades hans vidare framställningar med motiveringen att de utgjorde en ny asylansökan. Förhållandena i Sri Lanka innebar inte någon risk för att N skulle misshandlas och det fanns inget som tydde på att han skulle påverkas personligen om han återvände. Sedan Ns alla försök att få avvisningen upphävd hade misslyckats, beslöts att han skulle lämna landet den 25 juni 2007. Den dagen beslöt Europadomstolen med tillämpning av regel 39 att anmoda regeringen i UK att tills vidare inte utvisa N. Under 2007 fick Europadomstolen ta emot ett stort antal yrkanden om interimistiska åtgärder från tamiler som skulle återsändas till Sri Lanka från UK. Domstolen har f.n. beviljat sådana åtgärder för 342 tamiler i UK. Regeringens representant har sedan förklarat för domstolen att man inte ansåg att situationen i Sri Laka var sådan att det krävdes interimistiska åtgärder för alla tamiler som påstod att ett återsändande skulle medföra en risk för att de utsattes för misshandel. Regeringen bad därför Europadomstolen om ett vägledande avgörande. - N åberopade i Europadomstolen artiklarna 2 och 3 och hävdade att det fanns en verklig risk för att han skulle komma att behandlas i strid med dessa artiklar om han tvingades återvända till Sri Lanka.

Europadomstolen instämdes med regeringen i att klagomålet enligt artikel 2 skulle prövas i samband med prövningen enligt artikel 3. Domstolen behandlade först de allmänna principer som är tillämpliga i mål rörande utvisning och gick därefter in på de på objektiva uppgifter som förelåg i målet. På den grundvalen bedömde domstolen risken för tamiler att återvända till Sri Laka och de personliga förhållandena i Ns fall. När det gällde riskerna för tamiler som återvänder till Sri Lanka noterade domstolen inledningsvis att regeringen avsåg att skicka N tillbaka till Colombo. Mot den bakgrunden var det inte nödvändigt att pröva riskerna för tamiler som återvänder till områden som kontrolleras av de "tamilska tigrarna" eller till någon annan del av landet utanför Colombo. Det var ostridigt i målet att det hade skett en försämring av förhållandena i Sri Lanka. Myndigheterna i UK hade emellertid, trots att man bekräftade försämringen och till följd därav en ökning av kränkningarna av mänskliga rättigheter, inte bedömt att detta innebar en allmän risk för tamiler som återvänder till Sri Lanka. Den klagande hade inte heller ifrågasatt den bedömningen i sin argumentering. Domstolen fann därför inte anledning att göra en annan bedömning. Domstolen fann vidare att myndigheterna i U K hade prövat risken för tamiler som skulle återvända till Sri Lanka noga och omsorgsfullt. De hade prövat all relevant objektiv bevisning och, minst lika viktigt, prövat vilken vikt den skulle tillmätas. Enligt Europadomstolens mening kunde, både bedömningen av risken för vissa tamiler och bedömningen av om enskilda trakasserande handlingar sammantagna kunde innebära en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter, endast avgöras i varje enskilt fall. Det var vidare i princip tillåtet att vid prövningen av återvändandes individuella risk göra bedömningen på grundval av den lista över "riskfaktorer" som myndigheterna i UK hade upprättat. Bedömningen av om det fanns en verklig risk måste göras på grundval av alla relevanta förhållanden som kunde öka risken för misshandel. Det var också möjligt att ett antal individuella faktorer, som när de bedömdes var och en för sig inte utgjorde en verklig risk, när de bedömdes sammantagna och avseende en våldsam situation med förhöjd säkerhet kunde medföra en sådan verklig risk. De föreliggande uppgifterna pekade på att myndigheterna i Sri Lanka utsatte tamiler, som ansågs intressanta när det gällde ansträngningarna att bekämpa de "tamilska tigrarna", för systematisk tortyr och misshandel. När det gällde återsändande till Sri Lanka via Colombo fann domstolen vidare att det fanns en större risk att utsättas för frihetsberövande och förhör vid flygplatsen än inne i Colombo city. Domstolens bedömning av om en person löpte risk att utsättas för misshandel var därför beroende av om det var troligt att personen i fråga skulle gripas och förhöras på flygplatsen pga. att han eller hon var intressant för myndigheterna. Domstolen fann att myndigheterna hade nödvändig teknisk utrustning för att kunna identifiera återvändande asylsökande och de personer som myndigheterna ville ha tag på.

När det gällde den risk som N påstods löpa från "tigrarna" godtog domstolen regeringens bedömning att medan det fanns en risk för tamiler i Colombo från de "tamilska tigrarna" så gällde det bara tamiler med en framträdande profil som oppositionsaktivister och dem som betraktades som avfällingar eller förrädare. N torde därför inte löpa någon risk att utsättas för misshandel i strid med artikel 3 från de "tamilska tigrarna" om han återvände till Colombo. När det gäller Ns förhållande till myndigheterna i Sri Laka prövade domstolen hållbarheten i hans påstående att det fanns en verklig risk till följd av de sammantagna riskfaktorer som de inhemska myndigheterna hade identifierat. Domstolen gjorde emellertid sin prövning i ljuset av den senaste utvecklingen och särskilt med hänsyn till de försämrade trygghetsförhållandena i Sri Lanka och den ökning av allmänt våld och förhöjda säkerhetsåtgärder som följde av försämringen. Domstolen gjorde också en sammantagen bedömning av alla de riskfaktorer som den klagande pekat ut som tillämpliga i hans fall. Ett sådant förhållande var ett tidigare brottsregister och/eller efterlysning. Enligt domstolen kunde N åberopa detta förhållande särskilt, eftersom hans påståenden i den delen hade bedömts trovärdiga av de brittiska myndigheterna. Ns far hade undertecknat en handling för att få sin son frigiven. Även om den exakta innebörden av denna handling inte var känd var den logiska slutsatsen att den hade bevarats av myndigheterna i Sri Lanka. När det gällde de ärr som N åberopat fann domstolen att om det fanns en tillräcklig risk för att en klagande skulle berövas friheten, bli förhörd och visiterad så måste förekomsten av ärr anses förstärka den sammanlagda risken för misshandel. Domstolen fann att det gått mer än tio år sedan N senast greps av armén på Sri Lanka. Den tid som gått kunde emellertid inte vara avgörande, när det gällde att bedöma den risk som N löpte utan att det gjordes en motsvarande bedömning av myndigheternas nuvarande allmänna handlingssätt. Deras intresse för särskilda kategorier av återvändande kunde antas förändra sig med tiden till följd av den inhemska utvecklingen och det kunde såväl öka som minska. I den mån det åberopats prövade domstolen vidare andra relevanta faktorer som ålder, kön och ursprung, en tidigare anteckning om misstänkt samröre med "tigrarna", återkomst från London, en asylansökan utomlands och släktingar bland "tigrarna". Dessa faktorer bidrog till en risk för att identifieras, förhöras och visiteras på flygplatsen men i mindre utsträckning i Colombo, bortsett från det förhållandet att N hade släktingar bland "tigrarna" fann domstolen att N kunde stödja sig på alla de återstående faktorerna och att deras kumulativa effekt var att de förstärkte risken för honom, en risk som redan förelåg pga. den troliga förekomsten av anteckningar om det senaste gripandet och frihetsberövandet. Domstolen tog hänsyn till det allmänna våldsklimatet och till de sammanlagda faktorerna i Ns fall. Mot bakgrund av att den funnit att personer som av myndigheterna bedömdes som intressanta för kampen mot "tigrarna" systematiskt hade utsatts för tortyr och misshandel, fann domstolen att det fanns en verklig risk för att myndigheterna vid flygplatsen i Colombo skulle ha tillgång till anteckningarna om frihetsberövandet av N. Om de hade det var det med hänsyn till den sammanlagda risken av de åberopade faktorerna troligt att N skulle gripas och visiteras avklädd. Detta skulle i sin tur leda till att hans ärr upptäcktes. Mot den bakgrunden fann domstolen att det fanns välgrundad anledning att anse att N var av intresse för myndigheterna i deras kamp mot "tigrarna". Domstolen fann därför enhälligt att det för närvarande skulle ske en kränkning av artikel 3 om N skickades tillbaka till Sri Lanka och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 2.

HÄNVISNINGAR
Said ./. Nederländerna, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Üner ./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Hilal ./. U K, dom 2001-03-06
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
N. ./. Finland, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Müslim ./. Turkiet, dom 2005-04-26 (jfr nr 5/05)
Venkadajalasarma ./. Nederländerna, dom 2004-02-17
Thampibillai ./. Nederländerna, dom 2004-02-17
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Garabayev ./. Ryssland, dom 2007-06-07
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11

Orsus m.fl. mot Kroatien
(Ansökan nr 15766/03, dom den 17 juli 2008)
Domen finns endast på engelska.

Att under viss tid i grundskolan placera romska barn i särskilda klasser, på grund av att de inte behärskade det kroatiska språket tillräckligt för att kunna följa undervisningen i blandade klasser, innebar, med hänsyn till att de senare förflyttades till blandade klasser, inte någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 vare sig i sig eller i förening med artikel 14.

De klagande är 14 kroatiska medborgare av romskt ursprung. De är alla födda mellan 1988 och 1994. Under åren 1996-2000 började de klagande i lågstadiet i sina respektive hembyar. Nio av dem gick under tiden i grundskolan både i en skola enbart för romer och i en blandad skola, innan de slutade skolan vid 15 års ålder. De återstående fem klagandena går fortfarande i skolan och är placerade i klasser med enbart romer. De flesta av de klagande fick extralektioner i kroatiska och de deltog i blandade grupper i aktiviteter som inte ingick i läroplanen och som arrangerades av deras respektive skolor. I april 2002 väckte de klagande talan mot sina respektive skolor och hävdade att kursplanerna för de romska klasserna hade 30 % mindre innehåll än de officiella nationella läroplanerna. De påstod att situationen innebar rasdiskriminering och kränkte deras rätt till utbildning  samt deras rätt att inte behandlas på ett omänskligt och förnedrande sätt. De åberopade också en psykologisk studie av romska barn som gick i klasser för enbart romer, vilken visade att segregerad undervisning ledde till känslomässiga och psykologiska skador på de romska barnen, både när det gällde självuppskattning och personlig utveckling. I september 2002 avslogs deras talan med motiveringen att anledningen till att de flesta romska barn var placerade i särskilda klasser var att de behövde extra undervisning i kroatiska. I två skolor var kursplanerna vidare desamma för romska klasser som andra klasser och de klagande hade därför inte visat att de diskriminerats. De klagandes vidare överklagande var utan framgång och deras klagomål till konstitutionsdomstolen avslogs också på liknande grunder i februari 2007. De klagande gjorde vidare gällande att de blivit tillsagda att sluta skolan vid en ålder av 15 år och att den diskriminering de utsattes för kunde utläsas av viss statistik som t.ex. för skolåret 2006/2007 då 84 % av de romska eleverna slutade skolan mot 9 % av grundskoleeleverna i allmänhet i landet. - I Europadomstolen klagade de över att de genom segregationen i klasser för enbart romer fråntogs sin rätt till undervisning i en multikulturell miljö och att de fick utstå allvarligt undervisningsmässigt, psykologiskt och känslomässigt lidande och särskilt känslor av utanförskap och brist på självuppskattning. De klagade också över att förfarandet varit långdraget. De åberopade artiklarna 3, 6.1 och 14 samt artikel 2 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att de klagandes argument när det gällde artikel 3 hade varit alltför allmänt hållna och grundade på en spekulation. Det fanns inget som tydde på att myndigheterna hade haft för avsikt att förnedra eller förödmjuka de klagande eller att de visat bristande respekt för barnens mänskliga värdighet genom att placera dem i enbart romska klasser för en viss period under deras grundskoleutbildning. I själva verket hade nio av de klagande gått i både romska och blandade klasser och det hade inte lagts fram någon bevisning som visade att de övriga fem klagandes deltagande i enbart romsk undervisning hade haft någon negativ effekt på dem. Dessutom hade extra aktiviteter i blandade grupper funnits tillgängliga för alla de klagande och det förhållandet visade att det gjorts ansträngningar för att underlätta umgänget mellan romska och icke-romska elever utanför klassrummen. Domstolen fann därför att det inte visats att de klagande utsatts för en dålig behandling av sådan art att den kunde hänföras under artikel 3. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför klagomålet i denna del för inadmissible.

Domstolen noterade härefter att de klagandes undervisning inte hade haft lägre kvalitet än de andra elever fick i samma skolor. Det hade i de nationella domstolarna slagits fast att kursplanerna för enbart romska klasser inte hade varit annorlunda i de skolor där de klagande gått. De klagande hade inte heller kunnat lämna tillräcklig bevisning för sitt påstående att kursplanerna för romska klasser hade haft 30 % mindre innehåll. Det hade, som visats genom de nio första klagandenas fall, som en allmän praxis skett förflyttningar från romska till blandade klasser. De klagande hade aldrig begärt att bli förflyttade till blandade klasser eller protesterat mot placeringen i enbart romska klasser. De sista fem klagandena gick fortfarande i de lägre klasserna i grundskolan, där frågan om förflyttning till en blandad klass kunde vara för tidigt väckt på grund av den ursprungliga anledningen till placeringen i en romsk klass, nämligen att de inte behärskade det kroatiska språket tillräckligt. Dessutom hade de klagandes föräldrar inte fråntagits eller klagat över att de fråntagits någon av sina rättigheter enligt artikel 2 i protokoll nr 1. De klagande hade således inte fråntagits rätten att gå i skola och att få undervisning och den undervisning de fått hade varit lämplig och tillräcklig. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

Domstolen konstaterade sedan att varje skillnad i behandlingen av de klagande hade motiverats av deras språkkunskaper. De klagande hade inte ifrågasatt påståendet att de, vid den tidpunkt då de skrevs in i skolan, inte hade behärskat det kroatiska språket tillräckligt för att kunna följa lektionerna. Regeringen hade uppgett att språkprov hade visat att romska barn i de aktuella byarna hade saknat tillräcklig kunskap i det kroatiska språket. Domstolen godtog att detta var ett problem för de nationella myndigheterna. Placeringen av romska barn i särskilda klasser i Kroatien var en metod som användes endast i fyra grundskolor i en särskild region på grund av den höga andelen romska elever där. Den statistik som åberopats av regeringen visade vidare att det inte varit någon allmän praxis i dessa skolor att automatiskt placera romska elever i separata klasser. Domstolen erinrade om att staterna på utbildningsområdet inte kunde förbjudas att ordna särskilda klasser eller olika typer av skolor för barn med svårigheter, eller att införa särskilda undervisningsprogram som svarade mot särskilda behov. Det var i själva verket tillfredsställande att myndigheterna hade tagit tag i den känsliga och viktiga frågan. De klagandes placering i särskilda klasser hade därför varit en positiv åtgärd ägnad att hjälpa dem att få sådana kunskaper som var nödvändiga för att de skulle kunna följa skolans läroplan. Den inledande placeringen i särskilda klasser hade grundats på deras otillräckliga kunskaper i det kroatiska språket och inte på deras ras eller etniska ursprung. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

Med hänsyn slutligen till vad som stått på spel för de klagande, nämligen deras rätt till undervisning fann domstolen att förfarandet i konstitutionsdomstolen, mer än fyra år, hade varit överdrivet utdraget. Domstolen fann därför att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Artikel 6.1
Pudas ./. Sverige, dom 1987-10-27
König ./. Tyskland, dom 1978-06-28
Tinnelly & Sons Ltd m.fl. o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10
Devlin ./. U K, dom 2001-10-30
Tserkva Sela Sosulivka ./. Ukraina, dom 2008-02-28
Gülmez ./. Turkiet, dom 2008-05-20 (jfr nr 5/08)
Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16
Gast o. Popp ./. Tyskland, dom 2000-02-25
Artikel 2 i protokoll nr 1
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Efstratiou ./. Grekland, dom 1996-12-18
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18
Artikel 2 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Okpisz ./. Tyskland, dom 2005-10-25 (jfr nr 10/05)
"Belgian Linguistic", mål om lagar om språkanvändn. i undervisning i Belgien, dom 1968-07-23 (1474/62 m.fl.)
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Hoogendijk ./. Nederländerna, beslut 2005-01-06
Zarb Adami ./. Malta, dom 2006-06-20 (jfr nr 7/06)
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)

Urcan m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar 23018/04 m.fl., dom den 17 juli 2008)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom i brottmål för lärare som deltagit i en fredlig endagsstrejk kränkte artikel 11.

De klagande, U, är elva turkiska medborgare. Den 1 december 2000 deltog de i en nationell endagsstrejk som utlysts för att få till stånd en förbättring av arbetsförhållandena för högstadielärare. Åtal väcktes vid ett inte angivet datum mot dem för att de kollektivt hade lämnat arbetet. I januari 2002 dömdes de var och en till fängelse i tre månader och tio dagar jämte böter samt tre månaders avstängning från tjänstgöring. Fängelsestraffet omvandlades senare till böter och villkorlig dom- Domen fastställdes av kassationsdomstolen som dock satte ner avstängningen från tjänstgöring till två månader och 15 dagar. - I Europadomstolen klagade U över att de dömts för ett brott för att ha deltagit i en nationell endagsstrejk. De åberopade artikel 11.

Europadomstolen konstaterade att de fällande domarna innebar ett intrång i de klagandes rätt till mötesfrihet, att intrånget hade stöd i strafflagen. Domstolen var däremot tveksam till om intrånget haft ett legitimt syfte - enligt regeringen att hindra oordning och att skydda andras rättigheter och friheter - men fann det inte nödvändigt att gå närmare in på den frågan med hänsyn till den bedömning den gjorde i fråga om nödvändighetskravet. Domstolen noterade att de nationella myndigheterna hade underrättats om endagsstrejken i förväg. När det saknades våldshandlingar från deltagarnas sida var det viktigt att myndigheterna visade en viss tolerans mot fredliga sammankomster så att mötesfriheten enligt konventionen inte blev helt utan verkan. Domstolen noterade vidare att de påföljder som ålagts de klagande var ägnade att avhålla fackföreningsmedlemmar och andra personer som önskade delta på ett lagligt sätt i en sådan strejk eller i aktioner för att försvara medlemmarnas intressen. Domstolen fann därför sammanfattningsvis att de fällande domarna mot de strejkande inte hade varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11 - admissibility
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Yalçin Küçük ./. Turkiet (nr 3), dom 2006-03-02
Yayan ./. Turkiet, dom 2007-11-27
Artikel 11 - i sak
Güneri m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-07-12 (jfr nr 7/05)
Oya Ataman ./. Turkiet, dom 2006-12-05 (jfr nr 11/06)
Karaçay ./. Turkiet, dom 2007-03-27
Bukta m.fl. ./. Ungern, dom 2007-07-17 (jfr nr 8/07)

X mot Kroatien
(Ansökan nr 11223/04, dom den 17 juli 2008)
Domen finns endast på engelska.

Att en omyndigförklarad mor inte på något sätt fick delta i det förfarande som ledde till att hennes dotter, med vilken hon hade familjeband, adopterades bort innebar en kränkning av artikel 8.

X, som är kroatisk medborgare och bosatt i Zagreb, lider av paranoid schizofreni och har fråntagits sin rättshandlingsförmåga. Målet gäller Xs klagomål över att hennes dotter A, född i december 1999, utan hennes vetskap och samtycke har adopterats bort. I juli 2000 placerades A i fosterhem hos Xs mor med motiveringen att X, på grund av sin svåra mentala sjukdom och sitt narkotikamissbruk, inte var kapabel att ta hand om barnet. X omyndigförklarades av domstol i maj 2001 med motiveringen att hon på grund av sin mentala sjukdom inte själv kunde ta hand om sina egna intressen och rättigheter. Även om det inte sades rakt ut i det beslutet var en av följderna att hon också fråntogs sina föräldrarättigheter, eftersom en förälder utan rättshandlingsförmåga inte kunde vara part i ett adoptionsförfarande och att hans eller hennes samtycke inte krävdes för en adoption. Den 10 mars 2005 avslog de nationella domstolarna hennes begäran om att återfå sin rättshandlingsförmåga med hänvisning till att hennes sjukdom hade försämrats och att hon alltjämt var oförmögen att ta till vara sina intressen. Under tiden hade A omhändertagits för samhällsvård, eftersom X som bodde tillsammans med sin mor lade sig i As uppfostran. Ett adoptionsförfarande inleddes utan Xs vetskap på grund av att A saknade föräldraomsorg genom att modern var omyndigförklarad och fadern var död. Regeringen påstod att X hade upplysts om förfarandet genom ett telefonsamtal i augusti 2003. Beslut om adoptionen fattades den 2 september 2003. Fram till adoptionen hade X rätt till umgänge med dottern och enligt egen uppgift besökte hon dottern regelbundet. - I Europadomstolen klagade X över att dottern adopterats bort utan hennes kännedom och samtycke och över att hon inte fått delta i adoptionsförfarandet. Hon påstod också att även om hon inte formellt fråntagits sina föräldrarättigheter hade alla band med dottern klippts av. X åberopade artikel 8, artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att A bott med sin mamma från det hon föddes i december 1999 till dess hon omhändertogs i november 2001 och att X även därefter fortsatt att besöka sin dotter. Under den tiden hade det funnits sådana band mellan X och A som innebar ett familjeliv. Adoptionen hade otvivelaktigt brutit Xs förhållande till dottern och hade inneburit ett mycket allvarligt intrång i hennes rätt till respekt för sitt familjeliv. Intrånget hade stöd i den nationella lagen, nämligen 1998 och 2003 års familjelag, och hade företagits i det legitima syftet att tillvarata intresset för barnets bästa. Inte vid något tillfälle under det nationella förfarande som föregick adoptionen hade det gjorts någon bedömning av Xs förhållande till A, trots det faktum att en av följderna enligt den inhemska lagen av beslutet att frånta X hennes rättshandlingsförmåga hade varit att hon helt utestängdes från adoptionsförfarandet. Det hade inte heller fattats något separat beslut rörande Xs föräldrarättigheter. I själva verket hade X efter det att hon omyndigförklarats fortsatt att utöva sina föräldrarättigheter åtminstone i viss utsträckning, eftersom hennes rätt till umgänge med A hade bevarats ända fram till adoptionen. A hade lämnats för adoption och X hade inte på något sätt tillåtits att delta i förfarandet. Bortsett från ett påstått telefonsamtal. Domstolen fann det svårt att godta att en person som fråntas sin förmåga att handla också automatiskt skulle utestängas från ett adoptionsförfarande gällande hans eller hennes eget barn. I stället för att ha blivit informerad på ett summariskt sätt om beslutet rörande hennes dotter borde X ha getts en möjlighet att ge uttryck för sin egen uppfattning om en eventuell adoption vid förfarandet. X hade därför inte varit tillräckligt involverad i beslutsfattandet, särskilt med hänsyn till den avgörande skada som beslutet den 2 september 2001 fick på hennes relation med dottern. Domstolen fann därför sammanfattningsvis att Kroatien, genom att utestänga X från att delta i det förfarande som ledde till att hennes dotter adopterades bort, hade brustit när det gällde att tillförsäkra X rätten till respekt för hennes privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 - tillämplighet, familjeliv
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Artikel 8 - i sak
Görgülü ./. Tyskland, dom 2004-02-26 (jfr nr 3/04)
Glesmann ./. Tyskland, dom 2008-01-10
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
B. ./. U K, dom 1987-07-08
Tysiac ./. Polen, dom 2007-03-20 (jfr nr 4/07)

Hannu Lehtinen mot Finland
(Ansökan nr 32993/02, dom den 22 juli 2008)
Kallio mot Finland
(Ansökan nr 40199/02, dom den 22 juli 2008)
Domarna finns endast på engelska.

En vägran att hålla muntlig förhandling i ett mål om påförande av skattetillägg skilde sig från det som prövades i ett tidigare avgörande, där det inte skedde någon kränkning, och det skedde nu i de förevarande fallen en kränkning av artikel 6.1.

L och K är båda finska medborgare och bosatta i Finland. Målen gäller deras klagomål över att skattetilläggsprocesserna mot dem varit orättvisa, framför allt på grund av att förvaltningsdomstolarna vägrat hålla muntlig förhandling och att höra deras egna berättelser och vittnesutsagor. - I Europadomstolen har de klagande åberopat artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att artikel 6 är tillämplig i mål om skattetillägg och noterade att enligt finsk praxis hindrar påförande av skattetillägg inte att åtal väcks för samma handlande i ett särskilt mål i brottmålsdomstol. När det gällde rätten till muntlig förhandling har domstolen dragit upp riktlinjer i ett tidigare mål och domstolen tvivlade inte på att prövningen av om en skattebetalare har lämnat riktiga uppgifter om sina affärer ofta handläggs mer effektivt i ett skriftligt förfarande än muntligen. De nu aktuella målen skilde sig från det tidigare målet genom att klaganden i det målet begärde en muntlig förhandling för att ifrågasätta tillförlitligheten av en revisionspromemoria genom förhör med taxeringsinspektören. I de nu aktuella målen gällde yrkandena om muntliga förhandlingar att genom förhör med de klagande själva och de vittnen de åberopat bevisa deras egen trovärdighet och tillförlitligheten av deras redovisning. Domstolen prövade därför om det för att skydda den enskildes intressen hade krävts att det hållits en muntlig förhandling i förvaltningsdomstolen. Domstolen konstaterade att enligt den finska förvaltningsprocesslagen så skulle det hållas en muntlig förhandling om den enskilde begärde det men att en sådan förhandling kunde undvaras, bl.a. om en förhandling ansågs onödig med hänsyn till målets art eller andra omständigheter. I motiven till förordningen om införande av förvaltningsprocesslagen framhålls att en muntlig förhandling bidrar till ett koncentrerat och omedelbart förfarande, men eftersom en muntlig förhandling inte alltid tillför målet något nytt, är det viktigt att förvaltningsprocessens flexibilitet och kostnadseffektivitet inte undermineras. I de aktuella målen skulle förvaltningsdomstolen pröva målen både när det gällde de faktiska och de rättsliga förhållandena. De klagande bestred de fakta på vilka påförandet av skattetillägg grundade sig och begärde en muntlig förhandling för att belysa de ifrågavarande händelserna. Förvaltningsdomstolen beslöt emellertid att utan förhandling fastställa skattemyndighetens beslut. Europadomstolen fann, med hänsyn till förhållandena i målen, att frågan om trovärdighet i en rättvis rättegång inte kunde anses ha prövats tillräckligt utan en direkt bedömning av en bevisning som lämnats personligen av de klagande och deras vittnen. Vägran att hålla muntlig förhandling var därför inte förening med konventionen. Domstolen fann vidare att det inte var nödvändigt att särskilt pröva om försvarets rättigheter hade kränkts genom förvaltningsdomstolens vägran att hålla en muntlig förhandling. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 6.3 d).

HÄNVISNING
Jussila ./. Finland, dom (GC) 2006-11-23 (jfr nr 11/06)

Köktepe mot Turkiet
(Ansökan nr 35785/03, dom den 22 juli 2008)
Domen finns endast på franska.

När mark som en person förvärvat och för vilken han fått utfärdat ett äganderättsbevis klassificerades om och tillfördes statens skogar utan att någon ersättning utgick till ägaren, skedde det en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

K är turkisk medborgare och bosatt i Çanakkale, Turkiet. 1953 sålde finansdepartementet en bit land i Çanakkale till en privatperson. 1993 förvärvade K den marken och fick ett äganderättsbevis utfärdat. Under tiden hade skogskommissionen i augusti 1990 börjat staka ut den statliga skogsmarken, vilket fick till följd att det nu aktuella landområdet hade förts in inom gränserna för den statliga skogen. K begärde i juli 1996 hos tingsrätten en rättslig omprövning av beslutet om avgränsning av den statliga skogen. I en expertrapport i april 1998 konstaterades att det omtvistade markområdet inte var en del av den statliga skogsmarken. I juni 2000 angavs emellertid i en ny rapport som sammanställts av en annan grupp experter att en del av marken utgjorde statlig skog. Tingsrätten avslog i november 2000 mot bakgrund av de relevanta konstitutionella bestämmelserna och den andra rapporten Ks talan. Även hans överklagande avslogs liksom hans senare ansökan om rättelse av kassationsdomstolens dom. I december 2005 dömdes K vid två tillfällen till fängelse i ett år och tre månader villkorligt, vid det ena tillfället för att ha röjt en del av marken utan tillstånd och vid det andra för att ha odlat vete på den röjda marken. I september 2007 väckte skogsministeriet en talan för att få Ks äganderätt till det aktuella markområdet annullerad och för att få marken registrerad som tillhörig finansdepartementet. Med bifall till ett yrkande från staten om en interimistisk åtgärd beslöt de turkiska domstolarna att en anteckning skulle göras i fastighetsregistret som förhindrade att marken i fråga såldes vidare till tredje man. Förfarandet pågår alltjämt. - I Europadomstolen klagade K över att marken hänförts till statlig egendom utan att han fått någon ersättning. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att de behöriga myndigheterna genom ett rättsligt beslut hade bestämt att den aktuella marken skulle vara statlig skogsmark. Syftet med att beröva K hans egendom var att skydda naturen och skogarna, ett syfte som var av allmänt intresse. Domstolen konstaterade att det inte fanns någon bevisning om att K inte hade handlat i god tro när han förvärvade det aktuella området, vilket vid tiden för förvärvet var klassificerat som jordbruksmark. Domstolen framhöll också att K hade ett giltigt äganderättsbevis. Dessutom hade K som förvärvat ett fält jordbruksmark inte kunnat odla och skörda där eller att ingå några transaktioner angående marken, trots att han fortfarande hade äganderätten. Han hade därför inte haft någon verklig möjlighet att nyttja sin mark. Klassificeringen av marken som statlig skogsmark hade medfört att Ks egendomsrätt helt hade berövats sin innebörd. Domstolen betonade särskilt den permanenta karaktären av gränsdragningen, avsaknaden av ett inhemskt rättsmedel för den aktuella situationen, inskränkningen av Ks nyttjande av sin egendomsrätt och avsaknaden av ersättning. Domstolen fann sålunda att K fick bära en individuell och för tung börda som rubbade den rimliga jämvikt som skall upprätthållas mellan det allmänna intressets behov och skyddet för den enskildes rätt till respekt för sin egendom. Dessutom hade den turkiska regeringen inte åberopat någon särskild omständighet som kunde berättiga den totala avsaknaden av ersättning. Domstolen fann därför med 5 röster mot två att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar

Den portugisiske domaren Ireneu Cabral Barreto och den turkiske domaren Riza Türmen lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg inte att de hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. För det första för att K hade förvärvat marken 1993 och då hade skogskommissionen redan 1990 börjat utstakningen av den statliga skogen. Man måste också vara medveten om att det enligt den turkiska lagen finns flera kategorier av skog och den skog som K ägde var föremål för vissa begränsningar. Han kunde sälja skogen eller bruka den men det fanns begränsningar när det gällde att bebygga marken eller använda den som jordbruksmark.  De ansåg vidare att majoriteten frångick gällande praxis. Trots att K inte fått någon ersättning ansåg de att det hade upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmänna intresset och skyddet för den enskildes grundläggande rättighet.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Bruncrona ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Lazaridi ./. Grekland, dom 2006-07-13
Kyrtatos ./. Grekland, dom 2003-05-22
Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18
Taskin m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-11-10 (jfr nr 11/04)
Moreno Gómez ./. Spanien, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Fadeïeva ./. Ryssland, dom 2005-06-09
Giacomelli ./. Italien, dom 2006-11-02
Hamer ./. Belgien, dom 2007-11-27
Ansay m.fl. ./. Turkiet, beslut 2006-03-02
Terazzi S.R.L. ./. Italien, dom 2002-10-17

Kononov mot Lettland
(Ansökan nr 36376/04, dom den 24 juli 2008)
Domen finns både på engelska och franska.

En person fälldes till ansvar för krigsbrott begångna under 1944, då han som rysk soldat deltog i en aktion mot en by, där innevånarna samarbetat med tyskarna. Europadomstolen fann med fyra röster mot tre att det därmed skett en kränkning av artikel 7, eftersom mannen då inte rimligen kunnat förutse att han enligt internationell rätt gjorde sig skyldig till krigsbrott.

K var lettisk medborgare från födseln 1923 och fram till april 2000 då han beviljades ryskt medborgarskap. 1942, då Lettland var ockuperat av tyskarna, kallades han in som soldat i den sovjetiska armén och 1943 släptes han med fallskärm ned i Belarus nära den lettiska gränsen där han förenades med en sovjetisk enhet bestående av medlemmar i de "röda partisanerna". I maj 1994 ledde K en grupp beväpnade "röda partisaner", klädda i tyska uniformer, som genomförde en straffexpedition i byn Mazie Bati, vars invånare misstänktes för att ha förrått och till tyskarna överlämnat en annan grupp "röda partisaner". Ks grupp trängde sig in och genomsökte sex hus. Sedan de funnit gevär och granater som tillhandahållits av den tyska militären i vart och ett av de sex husen, avrättade partisanerna överhuvudena i de berörda familjerna. De skadade också två kvinnor. Därefter satte de eld på två hus och fyra personer omkom i lågorna. Totalt dödades nio av byns innevånare, sex män och tre kvinnor, en av dem höggradigt gravid. Enligt K var offren för angreppet tyska samarbetsmän som överlämnat en grupp om tolv partisaner, därav två kvinnor och ett litet barn, till tyskarna. K hävdade att han inte själv lett operationen eller gått in i byn. I januari 1998 inleddes en brottsutredning avseende händelserna den 27 maj 1944. Utredningen fann att K kunde ha gjort sig skyldig till krigsbrott enligt den lettiska lagen som kunde medföra ett straff på tre till femton års fängelse eller livstid fängelse. Lagen tillät en retroaktiv tillämpning när det gällde krigsbrott och sådana brott preskriberades inte. K åtalades för krigsbrott i augusti 1998 och häktades den 10 oktober 1998. Han förklarade sig icke skyldig. Regiondomstolen i Riga fann honom skyldig och dömde honom till sex års fängelse. Den domen upphävdes emellertid i april 2000 på grund av att ett flertal frågor återstod oavgjorda. Efter en ny utredning åtalades K på nytt och anklagades för krigsbrott enligt artikel 68-3 i strafflagen. Han frikändes från anklagelserna för krigsbrott i oktober 2003 av en annan regiondomstol men bedömdes skyldig till banditliv. Domstolen fann att det enligt militära termer kunde ha varit nödvändigt och berättigat att döda männen men fann att det inte varit berättigat att döda kvinnorna eller att bränna husen i byn. K och hans män hade agerat som banditer och K hade som befälhavare varit ansvarig för gruppens handlingar. Eftersom banditliv inte föll under den kategori av brott som var undantagna från preskriptionsbestämmelserna fann regiondomstolen att K skulle befrias från straffrättsligt ansvar. Den 30 april 2004 tog högsta domstolens brottmålsdivision upp åklagarens överklagande och upphävde regiondomstolens dom och fann åter att K var skyldig till krigsbrott. Domstolen noterade att K var gammal, skröplig och ofarlig och dömdes ut ett frihetsberövande straff på ett år och åtta månader. K klagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade K över att de handlingar som han hade anklagats för inte utgjorde brott vid den tidpunkt när de begicks vare sig enligt nationell eller enligt internationell lag. Han åberopade artikel 7.

Europadomstolen framhöll att det inte var dess uppgift att avgöra om K var skyldig till brott utan att pröva om hans handlingar i maj 1944 hade utgjort brott som var klart definierat i nationell eller internationell lag med tillräcklig tillgänglighet och förutsebarhet. Högsta domstolens brottmålsdivision hade karaktäriserat Ks handlingar med hänvisning till tre internationella instrument. - Två av dessa hade emellertid kommit till efter 1944 och de innehöll inte någon bestämmelse som gav dem en retroaktiv tillämpning. Det var endast Haagkonventionen från 1907 som fanns och som gällde när de påstådda brotten begicks. Varken USSR eller Lettland hade skrivit under den konventionen, vilken därför inte var formellt tillämplig på den aktuella väpnade konflikten. Den konventionens text återgav emellertid de grundläggande sedvaneregler som var erkända av nationernas samfund vid den aktuella tidpunkten. Domstolen presumerade därför att K, som stridande i internationell mening var medveten om dessa regler. Domstolen noterade att de nationella domstolarna inte nämnt något i frågan om K varit personligen och direkt inblandad i händelserna i Mazie Bati. Den enda direkta anklagelsen som riktats mot honom av de lettiska domstolarna var att han lett den enhet som utförde straffexpeditionen den 27 maj 1944. Domstolen måste därför avgöra om den operationen i sig skäligen kunde anses ha stridit mot de lagar och sedvanor som kodifierats i 1907 års Haagkonvention. Domstolen noterade att operationen, även om den inte genomförts i en stridsituation, inte desto mindre hade ägt rum i en krigszon nära fronten i en by där det förekommit sammanstötningar mellan de "röda partisanerna" och den tyska armén och i ett område som var ockuperat av tyskarna, där en lettisk polis, som stödtrupper i den tyska arméns tjänst, beväpnade "pålitliga män" och andra anställda för att förråda medlemmar i de "röda partisanerna". Det fanns visserligen inget som tydde på att de sex män som dödats tillhörde den lettiska stödpolisen men de hade ändå fått gevär och granater från tyskarna. Särskilt sedan en grupp partisaner hade förråtts av innevånarna i Mazie Bati, sedan de tagit sin tillflykt till byns område och därefter dödats av tyska Wehrmacht, hade K och de andra partisanerna grundad anledning att anse att byns innevånare var den tyska arméns samarbetsmän. Domstolen var därför inte övertygad om att de sex dödade männen kunde betraktas som "civila" och noterade att det begreppet inte var definierat i Haagkonventionen. Domstolen noterade vidare att operationen den 27 maj 1944 hade varit selektiv genom att den riktade sig mot sex speciella och identifierade män som var starkt misstänkta för att samarbeta med nazistockupanterna. Partisanerna hade genomsökt deras hem och det var först sedan man funnit vapen och granater som levererats av tyskarna, vilket var påtagliga bevis för att de var kollaboratörer, som männen hade avrättats. Alla övriga bybor hade sparats och lämnats levande.

Domstolen konstaterade att de lettiska domstolarna i sina beslut inte hade gjort någon detaljerad och tillräckligt noggrann analys av de regler som hänförde sig till Haagkonventionen utan bara hänvisat till vissa artiklar utan att förklara hur de berörde Ks mål. Domstolen fann slutligen att det inte hade visats att angreppet den 27 maj 1944 i sig stred mot de lagar och sedvänjor som kodifierats i de regler som tillhörde Haagkonventionen. Med hänsyn till de lettiska domstolarnas summariska resonemang fann domstolen att det inte fanns någon tänkbar laglig grund i internationell rätt enligt vilken K kunde fällas för att ha lett den enhet som utförde den aktuella operationen. Domstolen beklagade vidare att de nationella domstolarnas summariska skäl inte gav några definitiva svar på frågorna om huruvida och i vilken utsträckning de tre kvinnorna hade deltagit i förrådandet av partisangruppen och om avrättningen av dem hade planerats från början eller om gruppmedlemmar hade gått utöver sina befogenheter.  Domstolen fann att det som framkommit ledde till slutsatsen att de tre kvinnorna hade hjälpt männen i sådan omfattning att de inte längre kunde anses ha varit "civila" och att det domstolen funnit angående männen även gällde för kvinnorna. Om man antog att de tre kvinnorna dödats genom att gruppmedlemmar överskridit sina befogenheter noterade domstolen att de lettiska domstolarnas beslut inte innehöll någon indikation om den exakta omfattningen av Ks inblandning i avrättningen. Det hade således inte påståtts att han själv dödat kvinnorna eller att han hade beordrat eller uppmanat sina kamrater att göra det.

Även om den fällande domen mot K grundades på inhemsk lag, stred den påtagligt mot bestämmelserna i artikel 7, eftersom brotten, även om man antog att K hade begått ett eller flera brott enligt internationell lag 1944, hade varit preskriberade från åtal sedan 1954 och det skulle strida mot principen om förutsebarhet att straffa honom för dessa brott nära ett halvt sekel efter det att preskriptionstiden löpt ut. Domstolen fann därför att K den 27 maj 1944 rimligen inte kunde ha förutsett att hans handlande skulle innebära ett krigsbrott enligt de internationella reglerna om hur man uppträder i krig som var tillämpliga då. Det fanns därför ingen tänkbar laglig grund i internationell rätt på vilken han kunde fällas för ett sådant brott och även om man antog att K hade begått ett eller flera brott enligt nationell lag kunde denna under 2004 inte längre tjäna som grund för den fällande domen heller. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 7.

Skiljaktig motivering och meningar

Den holländske domaren Egbert Myjer lämnade en skiljaktig motivering men instämde med majoriteten i att det som hände i Mazie Bati den 27 maj 1944, varken enligt då tillämpliga internationella regler eller enligt inhemska bestämmelser, kunde anses som ett brott för vilket det inte skall gälla att det preskriberas. Han fann därför att det skett en kränkning av artikel 7.

Den svenska domaren Elisabet Fura-Sandström, den isländske domaren David Thór Björgvinsson och den lettiska domaren Ineta Ziemele lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att målet väckte tre frågor: 1) Skulle mål gällande rättegång om krigsbrott begångna under andra världskriget mot bakgrund av förarbetena till konventionen och föreliggande praxis behandlas enligt artikel 7.1 eller artikel 7.2? 2) Vad innebär begreppen laglighet och förutsebarhet i sådana mål? 3) Vilken effekt har tidsfaktorn när det gäller tillämpningen av relevant internationell rätt, allmänna principer och konventionen? De skiljaktiga utvecklade utförligt sina synpunkter och förklarade, mot den bakgrunden och eftersom de inte var övertygade om att de nationella domstolarna, när de fällde K, gick utöver kärnan i definitionen av krigsbrott så som den var 1944, att de var fast övertygade om att de nationella domstolarna var bättre lämpade än Europadomstolen att avgöra målet. Deras slutsats blev därför att det inte skett någon kränkning av artikel 7.

Den isländske domaren David Thór Björgvinsson lämnade också en egen skiljaktig mening där hans slutsats var följande. Genom att K åtalas och dömts för sin roll i händelserna i Mazie Bati den 27 maj 1944 har rättvisa skipats. K dömdes till ett milt frihetsberövande straff på ett år och åtta månader med hänsyn till hans höga ålder och skröplighet. Det väsentliga var dock att han gjordes ansvarig för sina brott.

HÄNVISNINGAR
Artikel 7.1
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, dom (GC) 2007-01-15 (jfr nr 2/07)
a/s Diena o. Ozolins ./. Lettland, dom 2007-07-12
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Gusinskiy ./. Ryssland, dom 2004-05-19 (jfr nr 6/04)
X. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1963-09-24
X. ./. Österrike, kommissionens beslut 1965-04-22
Foti m.fl. ./. Italien, dom 1982-12-10
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Pessino ./. Frankrike,  dom 2006-10-10 (jfr nr 9/06)
K. H.W. ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Tess ./. Lettland, beslut 2002-12-12
Touvier ./. Frankrike, kommissionens beslut 1997-01-13
Papon ./. Frankrike (nr 2), beslut 2001-11-15
Behrami o. Behrami ./. Frankrike, beslut (GC) 2007-05-02
Saramati ./. Frankrike, Tyskland o. Norge, beslut (GC) 2007-05-02
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Marais ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-06-24
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Artikel 7.2
De Becker ./. Belgien, kommissionens beslut 1958-06-09
X. ./. Norge, no. 931/60, Commission decision of 30 May 1961
X. ./. Belgien, kommissionens beslut 1961-09-18
Naletilic ./. Croatia, beslut 2000-05-04
X. ./. Belgien, kommissionens beslut 1957-07-20
Touvier ./. Frankrike, kommissionens beslut 1997-01-13
Papon ./. Frankrike (nr 2), beslut 2001-11-15
Penart ./. Estonia, beslut 2006-01-24
Kolk o. Kislyiy ./. Estland, beslut 2006-01-17

Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas m.fl. mot Österrike
(Ansökan nr 40825/98, dom den 31 juli 2008)
Domen finns endast på engelska.

När regeringen inte hade lagt fram några relevanta eller tillräckliga skäl för underlåtenheten att bevilja ett religiöst samfund ställning som juridisk person, skedde det en kränkning av artikel 9 och när staten inte ansåg det vara viktigt att tillämpa samma tioåriga kvalificeringstid för alla och skillnaden i behandling inte var objektivt och skäligt berättigad, kränktes även artikel 14 i förening med artikel 9.

Klagande i målet är fyra österrikiska medborgare, A, och det religiösa samfundet Jehovas vittnen, samfundet, som är det femte största samfundet i Österrike. Målet gäller väsentligen de österrikiska myndigheternas vägran att erkänna samfundet och ge det ställning som juridisk person under nära 20 års tid. I september 1978 gav A in en begäran till utbildnings- och konstministeriet om att samfundet skulle ges en ställning som juridisk person. Ministeriet avslog deras begäran med motiveringen att de enligt 1874 års lag om erkännande av religiösa ordnar inte hade någon rätt att få ett formellt beslut. Härefter inleddes ett omfattande rättslig förfarande där de nationella domstolarna inte ansåg sig behöriga och där konstitutionsdomstolen i oktober 1995 fann att de klagande hade rätt att få ett beslut, positivt eller negativt, som svar på sin begäran att erkännas som en religiös orden. I juli 1997 avslogs de klagandes begäran av ministern för utbildnings- och kulturella frågor med motiveringen att Jehovas Vittnen inte kunde erkännas som en religiös orden, eftersom deras interna organisation inte var tydlig och de hade en negativ inställning till staten och dess institutioner, särskilt när det gällde deras vägran att göra militärtjänstgöring, att delta i lokalt samhällsliv och val eller att ta emot vissa typer av sjukvård, som t.ex. blodtransfusioner. Konstitutionsdomstolen upphävde det beslutet med motiveringen att det var godtyckligt och kränkte jämställdhetsprincipen samt att ministern inte hade genomfört en noggrann utredning eller gett in en akt som de klagande kunde bemöta. Sedan en ny lag antagits i januari 1998 om registrerade religiösa samfunds rättsliga ställning, beviljades Jehovas Vittnen ställningen som juridisk person i egenskap av ett religiöst samfund. Därefter hade samfundet ställning som part i de österrikiska domstolarna och inför myndigheterna och tilläts förvärva och förvalta tillgångar i sitt eget namn samt inrätta gudstjäntslokaler och att sprida sin trosuppfattning. De klagande väckte trots det en ny talan och begärde fortfarande ett erkännande som en religiös orden. Deras begäran avslogs i december 1998 med motiveringen att enligt 1998 års lag kunde ett religiöst samfund endast bli registrerat som en religiös orden (a religious community could only be registered as a religious society) om det hade existerat i minst tio år. As och samfundets överklagande avslogs med motiveringen att kravet på tio års existens var förenligt med konstitutionen. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 9 i sig själv samt i förening med artikel 14 och klagade över att de österrikiska myndigheterna vägrade erkänna Jehovas Vittnen som en orden och att registreringen som juridisk person och religiöst samfund innebar en lägre status än en religiös orden som var mer begränsad än andra religiösa samfund. De klagade också över det utdragna förfarandet och åberopade artikel 6.

Europadomstolen konstaterade att de klagande även åberopat artikel 11 och att artikel 9 skulle tolkas i ljuset av den bestämmelsen. Domstolen noterade härefter att perioden mellan det att samfundet gav in sin begäran som erkännande som en religiös orden och det att det beviljades ställning som juridisk person var omfattande, nära 20 år, och att Jehovas Vittnen under den perioden inte hade ställning som juridisk person i Österrike. Domstolen fann därför att det skett ett intrång i de klagandes rätt till religionsfrihet. Intrånget hade haft stöd i lag och haft det legitima syftet att skydda allmän ordning och säkerhet. Domstolen erinrade om att ett religiöst samfunds rätt till självbestämmande var oundgänglig för pluralismen i ett demokratiskt samhälle. Inte ens bildandet av stödorganisationer med ställning som juridiska personer kunde kompensera för myndigheternas utdragna underlåtenhet att bevilja samfundet ställning som juridisk person. Eftersom regeringen inte hade lagt fram några relevanta eller tillräckliga skäl för att berättiga den underlåtenheten fann domstolen att intrånget hade gått utöver vad som var en "nödvändig begränsning"av de klagandes religionsfrihet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 9.

Domstolen konstaterade vidare att religiösa ordnar åtnjöt en priviligierad behandling enligt österrikisk lag inom flera områden och särskilt när det gällde beskattningen. Med hänsyn till dessa privilegier ankom det på myndigheterna att vara neutrala och ge alla religiösa grupper en rättvis möjlighet att ansöka om en speciell ställning och att använda fastställda kriterier på ett icke-diskriminerande sätt. Skyldigheten att förhålla sig neutral och opartisk väckte också delikata frågor när det gällde att bestämma en kvalificeringsperiod för en religiös sammanslutning som var en juridisk person innan den kunde få en mer grundmurad ställning som offentligrättslig person. Domstolen godtog att det under mycket speciella förhållanden kunde vara nödvändigt att låta en religiös sammanslutning vänta i tio år innan den kunde erkännas som en religiös orden t.ex. när det gällde nyetablerade och okända religiösa grupper. Det framstod emellertid knappast som berättigat i förhållande till religiösa grupper som var väletablerade båda nationellt och internationellt och som därför var välkända för de berörda myndigheterna som i fallet med Jehovas Vittnen. I förhållande till en sådan religiös grupp borde myndigheterna inom en avsevärt kortare tid ha kunnat kontrollera om den tillämpliga lagens krav var uppfyllda. Domstolen noterade att de klagande hade åberopat ett exempel som behandlats avsevärt mer förmånligt, trots att den organisationen endast varit etablerad i Österrike under kortare tid. Domstolen fann att detta visade att Österrike inte ansåg det vara viktigt att tillämpa samma tioåriga kvalificeringstid för alla. Den skillnaden i behandling var inte objektivt och skäligt berättigat. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning även av artikel 14 i förening med artikel 9.

Domstolen konstaterade att den period som skulle bedömas när det gällde artikel 6 började den 4 oktober 1995, när konstitutionsdomstolen fann att de klagande hade rätt till ett beslut och att det förfarandet slutade den 29 juli 1998, när samfundet beviljades ställning som juridisk person. Domstolen fann att målet varit komplicerat, eftersom de nationella myndigheterna varit tvungna att fatta beslut på grundval av en ändring i konstitutionsdomstolens praxis och en ny lagstiftning. Förfarandet som pågått i nära två år och tio månader kunde inte anses som överdrivet utdraget och det hade därför i den delen inte skett någon kränkning. När det gällde den andra omgången i domstolarna, som pågått i nästan fem år och 11 månader hade det förekommit två perioder av inaktivitet. En av dem hade inte kunnat förklaras av regeringen. Förfarandet hade därför inte uppfyllt kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann vidare enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

Skiljaktig mening

Den österrikiska domaren Elisabeth Steiner var skiljaktig när det gällde artikel 9 i sig och i förening med artikel 14. Hon ansåg att efter den 20 juli 1998, då det fick ställning som juridisk person, så kunde samfundet inte längre hävda att det var offer för en kränkning. Att det tog lång tid har beaktats tillräckligt enligt artikel 6.1. Under tiden dessförinnan kunde varken samfundet eller de övriga klagandena anses ha varit offer för en kränkning, eftersom de inte på något sätt hindrats att utöva sin religion. Samfundet kunde också enkelt ha fått ställning som juridisk person genom att söka som förening. När det gällde samfundets klagomål över att det fått en sämre ställning genom att det inte erkänts som orden, var det klagomålet snarare kopplat till samfundets agerande på olika områden, som deltagande i samhällslivet, på det ekonomiska planet eller i andra samhälls- eller sociala frågor, som t.ex. dess medlemmars deltagande i militärtjänstgöring eller organiserandet av allmänna eller privata skolor. Hon hade helst sett att frågan om samfundet var berättigat till en särskild behandling hade prövats med utgångspunkt i ett enskilt fall. Frågan om samfundet skulle behandlas på ett särskilt sätt, t.ex. när det gällde skattelagstiftningen, borde avgöras på grundval av ett särskilt beslut som fattats av de behöriga österrikiska skattemyndigheterna sedan tillgängliga inhemska rättsmedel hade uttömts.

HÄNVISNINGAR
Artikel 9
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)
Canea Catholic Church ./. Grekland, dom 1997-12-16
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Moscow bransch of the Salvationa Army ./. Ryssland, dom 2006-10-05 (jfr nr 9/06)
Church of Scientology Moscow ./. Ryssland, dom 2007-04-05
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24
Hashman o. Harrup ./. U K, dom (GC) 1999-11-25
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Artikel 14 I förening med artikel 9
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Fédération Chrétienne des Témoins de Jéhovah de France ./. Frankrike, beslut 2001-11-06  ,
Open Door o. Dublin Well Woman ./. Irland, dom 1992-10-29
Norris ./. Irland, dom 1988-10-26
S.L. ./. Österrike, beslut 2001-11-22
"Belgian Linguistic", mål om lagar om språkanvändn. i undervisning i Belgien, dom 1968-07-23 (1474/62 m.fl.)
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Artikel 6.1 - tillämplighet
Oerlemans ./. Nederländerna, dom 1991-11-27
Apeh Üldözötteinek Szövetsége m.fl. ./. Ungern, dom 2000-10-15 
Artikel 6.1 - i sak
Humen ./. Polen, dom (GC) 1999-10-15
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1 och/eller artikel 1 i protokoll nr 1
Burlacu m.fl. ./. Rumänien, 2008-07-17; artikel 1 i protokoll nr 1
Limasovy ./. Ryssland, 2008-07-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Fyodorov ./. Ukraina, 2008-07-22
Leontyuk ./. Ukraina, 2008-07-22
Kaçar m.fl. ./. Turkiet, 2008-07-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kukalo ./. Ryssland, 2008-07-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gayevskaya ./. Ukraina, 2008-07-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Petrov ./. Ryssland, 2008-07-24; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Brushnytskyy ./. Ukraina, 2008-07-24; artikel 1 i protokoll nr 1
Vidal Escoll och Guillan Gonzalez ./. Andorra, 2008-07-29
Balcan ./. Rumänien, 2008-07-29; kränkning och ej kräkning, även artikel 6.1 Skälig tid se nedan
Ocneanu ./. Rumänien, 2008-07-29; artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Skälig tid
Teodorescu ./. Rumänien, 2008-07-29; även artikel 6.1 Upphävande
Bormotov ./. Ryssland, 2008-07-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Filonenko ./. Ryssland, 2008-07-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Protsenko ./. Ryssland, 2008-07-31; ej kränkning
Sukhorukov ./. Ryssland, 2008-07-31; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Matteoni ./. Italien, 2008-07-17; även artikel 6.1 Rättvis
Sarnelli ./. Italien, 2008-07-17; även artikel 6.1 Rättvis
Oancea m.fl. ./. Rumänien, 2008-07-29; ej kunnat få f.d. statens hyresgäster, som ej betalade hyra, vräkta

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Galuashvili ./. Georgien, 2008-07-17; ej kränkning
Tonka m.fl. ./. Turkiet, 2008-07-22; artikel 5.1 c), 5.4 och 5.5 samt i ett fall 5.3. Även artikel 3 Ineffektiv utredning
Starokadomskiy ./. Ryssland, 2008-07-31; artikel 5.1 c), 5.3 och 5.4, även artikel 3 Undermåliga förhållanden

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Leschiutta och Fraccaro ./. Belgien, 2008-07-17; moder fört barn utomlands i strid med vårdnadsbeslut

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08, 3/08 och 6/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Yilmaz och Kiliç ./. Turkiet, 2008-07-17; deltagit i protestdemonstration, även artikel 6,1 Militärledamot
Riolo ./. Italien, 2008-07-17; forskares artikel om politiker
Flux ./. Moldavien (nr 6), 2008-07-29; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
De Pace ./. Italien, 2008-07-17; även artikel 3 ej kränkning
Cwiertniak ./. Polen, 2008-07-22
Ochlik ./. Polen, 2008-07-29; även artikel 5.3 Skälig tid se nedan

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Husrannsakan m.fl. åtgärder i strid med bl.a. artikel 8
André m.fl. ./. Frankrike, 2008-07-24; hos advokatbyrå för att få bevis mot dess klient, även artikel 6 Rättvis

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 8/06, 10/06, 8/07, 4/08 och 6/08.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Mehmet Ümit Erdem ./. Turkiet, 2008-07-17; även artikel 3, behandling, ej kränkning
Kizil ./. Turkiet, 2008-07-17; även artikel 3, behandling, ej kränkning
Tonka m.fl. ./. Turkiet, 2008-07-22; artikel 3, även behandling ej kränkning, även artikel 5 Frihetsberövande
Gharibashvili ./. Georgien, 2008-07-29, även artikel 3 behandling ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 4/08, 5/08 och 6/08.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Druzstevni Zálozna Pria m.fl. ./. Tjeckien, 2008-08-31; olagligt förvaltarskap, även artikel 6.1 Rättvis rättegång

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07 och 9/07.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Ginnifer ./. U K, 2008-07-17; änklingsförmån
Harrison ./. U K, 2008-07-17; änklingsförmån
Jackson ./. U K, 2008-07-17; änklingsförmån
O´Brien ./. U K, 2008-07-17; änklingsförmån
Thomas ./. U K, 2008-07-17; änklingsförmån

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06, 11/06, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Yilmaz och Kiliç ./. Turkiet, 2008-07-17; även artikel 10 Fällande dom

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

Mötes- och föreningsfrihet enligt artikel 11
Ashughyan ./. Armenien, 2008-07-17; dömd för deltagande i demonstration, även art.6.1 o.3 b) och art. 2 i protokoll nr 7

Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 9/05, 10/05, 7/06, 11/06, 4/07, 5/07, 8/07, 11/07 och 1/08.

Oskuldspresumtionen
Kabili ./. Grekland, 2008-07-31

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3/08, 4/08 och 5/08.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Çirak m.fl. ./. Turkiet, 2008-07-22
Moldoveanu ./. Rumänien, 2008-07-29

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08 och 6/08.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Arouette ./. Frankrike, 2008-07-24

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Kabkob ./. Ryssland, 2008-07-17; tillgång till domstolsprövning
Matteoni ./. Italien, 2008-07-17; retroaktiv tillämpning, även artikel 1 i protokoll nr 1 Expropriation
Sarnelli ./. Italien, 2008-07-17; retroaktiv tillämpning, även artikel 1 i protokoll nr 1 Expropriation
Hidayet Akgül ./. Turkiet, 2008-07-17; inte fått del av allmänt ombuds yttrande
Getiren ./. Turkiet, 2008-07-22; rätt att tiga, även artikel 3 Våld från polis och artikel 5.3 och 4
Vladimir Romanov ./. Ryssland, 2008-07-24; ej fått höra vittnen, även artikel 3 Våld
Panasenko ./. Portugal, 2008-07-22; artikel 6.1 och 3 c), ej fått juridiskt biträde
Gómez de Liaño y Botella ./. Spanien, 2008-07-22; samma domare i två instanser
Melich och Beck ./. Tjeckien, 2008-07-24; artikel 6.1, 6.2, 6.3 d), godtycklig bevisning m m
André m.fl. ./. Frankrike, 2008-07-24; tillgång till domstolsprövning, även artikel 8 Husrannsakan
Xheraj ./. Albanien, 2008-07-29; åklagare fått föra talan efter klagofrist, även artikel 4 i protokoll nr 7 ej kränkning
S.H. ./. Finland, 2008-07-29; bristande kommunikation
Druzstevni Zálozna Pria m.fl. ./. Tjeckien, 2008-08-31; tillgång till domstolsprövning, även artikel 1 i prot. nr 1, Intrång

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Yürekli ./. Turkiet, 2008-07-17; bristande utredning, även rätten till liv ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 6/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte eller transporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Salmanov ./. Ryssland, 2008-07-31; transporter fängelse-domstol, även Sälig tid artikel 5.3 och 6.1
Starokadomskiy ./. Ryssland, 2008-07-31; transporter fängelse-domstol, även artikel 5 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Mitrea ./. Rumänien, 2008-07-29
Teodorescu ./. Rumänien, 2008-07-29; även artikel 6.1 Bristande verkställighet

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 8
Darren Omoregie m.fl. ./.- Norge, 2008-07-31; ej kränkning, bildat familj under illegal vistelse i landet

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 11/07.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Çamdereli ./. Turkiet, 2008-07-17
Boyko Ivanov ./. Bulgarien, 2008-07-22
Getiren ./. Turkiet, 2008-07-22; behandling och bristande utredning, även artikel 5.3, 5.4 och 6.1 Rättvis
Kemal Kahraman ./. Turkiet, 2008-07-22; behandling och bristande utredning
Osman Karademir ./. Turkiet, 2008-07-22; behandling och bristande utredning
Vladimir Romanov ./. Ryssland, 2008-07-24; behandling i fängelse och bristande utredning, även artikel 6 Rättvis
Vasil Petrov ./. Bulgarien, 2008-07-31; behandling och bristande utredning, även artikel 6.1 Skälig tid
Nadrosov ./. Ryssland, 2008-07-31; behandling och bristande utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08 och 7/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Stan och Rosemberger ./. Rumänien, 2008-07-17

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08 och 7/08.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
17 juli
Kaic m.fl. ./. Kroatien (22014/04) även artikel 13
Douglas ./. Cypern (21929/04)
Muity ./. Ungern (31802/04)
Sándor ./. Ungern (9077/05 och 10457/05)
Adamczuk ./. Polen (30523/07)
Bienkowska ./. Polen (13282/04)
Figiel ./. Polen (nr 1) (38190/05)
Roman Wilczynski ./. Polen (35840/05)
Schmidt ./. Österrike (513/05) även artikel 10 ej kränkning
Lajos Kovács ./. Ungern (8174/05)
Borowski ./. Polen (21340/04) även artikel 13
Szklarska ./. Polen (21105/06) även artikel 13
Erten ./. Turkiet (10477/02)
Ütebay ./. Turkiet (40555/04) även artikel 5.3, se nedan
22 juli
Mátyus ./. Ungern (33654/06)
Menyhárt ./. Ungern (25648/06)
Sterbek ./. Ungern (9286/04)
Sztergár ./. Ungern (16407/05)
Barbato ./. Italien (4288/03)
Cataudo ./. Italien (4285/03)
De Guglielmo ./. Italien (5489/03)
De Maria ./. Italien (4287/03)
Giovanni Avecone ./. Italien (4281/03)
Giovanni and Pio Avecone ./. Italien (4280/03)
Iacopino ./. Italien (4283/03)
Izzo ./. Italien (4282/03)
Miele ./. Italien (5487/03
Pannella ./. Italien (5485/03)
Parente ./. Italien (5496/03)
Parrella ./. Italien (39814/02)
Reale ./. Italien (4286/03)
Sanzari and Salvatore ./. Italien (4279/03)
Villanacci ./. Italien (5488/03)
Kuczkowska ./. Polen (2311/04)
Lidia Kita ./. Polen (27710/05)
Przepalkowski ./. Polen (23759/02)
Miscarea Producatorilor Agricoli Pentru Drepturile Omului ./. Rumänien (34461/02)
Komanický ./. Slovakien (nr 4) (70494/01)
Basaran ./. Turkiet (19878/03) även artikel 13
Abdullah Yilmaz ./. Turkiet (10512/02) även artikel 5.3 se nedan
24 juli
Krastev ./. Bulgarien (29802/02)
29 juli
Boiano ./. Italien (22768/03)
Cappuccitti ./. Italien (34646/03)
D Iglio ./. Italien (32678/03)
Di Micco ./. Italien (35770/03)
Gardisan ./. Italien (35772/03)
Giovanni Valentino ./. Italien (31434/03)
Maria Romano ./. Italien (7615/03)
Nervegna ./. Italien (34573/03)
Vallone ./. Italien (34904/03)
Beata Boguslaw ./. Polen (34105/03)
Marek Boguslaw ./. Polen (34103/03)
Zajac ./. Polen (19817/04)
Sari m.fl. ./. Turkiet (13767/04)
Gheorghe o. Maria Mihaela Dumitrescu ./. Rumänien (6373/03)
Balcan ./. Rumänien (37380/03) ej kränkning även artikel 6.1 Bristande verkställighet
Ocneanu ./. Rumänien (32019/03) även artikel 1 i protokoll nr 1 Bristande verkställighet
31 juli
Schneider ./. Österrike (25166/05) trafikmål, även artikel 13
Charalambidis ./. Grekland (4723/07) brottmål
Sossoadouno ./. Grekland (29845/06) brottmål
Shore Technologies ./. Luxemburg (35704/06) brottmål
Salmanov ./. Ryssland (3522/04) även artikel 5.3 se nedan och artikel 3 Undermåliga förhållanden
Krnic ./. Kroatien (8854/04) även artikel 13
Rizman ./. Kroatien (28704/06)
Chatzimanikas ./. Grekland (487/07)
Chelmi ./. Grekland (48701/06)
Gorou ./. Grekland (4350/03)
Lambropoulou ./. Grekland (8009/07)
Lemonidou ./. Grekland (509/07)
Siafaka ./. Grekland (32025/06)

ARTIKEL 5.3
17 juli
Ütebay ./. Turkiet (40555/04) även artikel 6.1, se ovan
22 juli
Drozdovs ./. Polen (35367/05)
Makowski ./. Polen (41012/05)
Abdullah Yilmaz ./. Turkiet (10512/02) även artikel 6.1 se ovan
29 juli
Choumakov ./. Polen (33868/05)
Czuwara ./. Polen (36250/06)
Ochlik ./. Polen (8260/04) även artikel 8 Granskning
31 juli
Salmanov ./. Ryssland (3522/04) även artikel 6.1 se ovan och artikel 3 Undermåliga förhållanden

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.




Senast ändrad: 2011-04-12