JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 7 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 juni - den 10 juli 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

W.S. mot Polen, 2007-06-19
När en man fälldes för övergrepp på sin dotter utan att denna på något sätt kunnat höras, t.ex. genom en psykolog som fått försvarets frågor skriftligen, skedde en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

Ciorap mot Moldavien, 2007-06-19
Undermåliga förhållanden i fängelse och onödig tvångsmatning kränkte artikel 3. När klagomål över den behandlingen inte prövades kränktes rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Granskning av fånges post och stränga besökrestriktioner kränkte artikel 8.

Havelka m.fl. mot Tjeckien, 2007-06-21
Omhändertagande av barn utan tillräckliga skäl var inte en proportionerlig åtgärd som var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Kampanellis mot Grekland, 2007-06-21
Uttalande i beslut om frisläppande mot borgen om att den anklagade sannolikt inte skulle begå andra liknande brott innebar ett uttalande i skuldfrågan, vilken ännu inte var prövad i domstol och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

Karagiannopoulos mot Grekland, 2007-06-21
När en gripen person, som skottskadades allvarligt i samband med att han försökte fly och ta en polismans vapen, överlevde men blev totalt handikappad, brast staten i sin skyldighet att skydda liv och det skedde en kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade var ineffektiv skedde det en kränkning av artikel 2 igen.

Bitiyeva och X mot Ryssland, 2007-06-21
När fyra personer dödades i sitt hem och utredningen av det inträffade inte var effektiv kränktes artiklarna 2 och 13. Internering av en av de klagande under dåliga förhållanden och utan lagstöd kränkte artiklarna 3 och 5. Svarandestaten bröt också mot artikel 38 § 1 a).

Wagner och J.M.W.L. mot Luxemburg, 2007-06-28
När domstolarna i Luxemburg frångick tidigare praxis och vägrade erkänna en ensamstående kvinnas adoption enligt en peruansk dom kränktes artikel 6.1, artikel 8 och artikel 14 i förening med artikel 8.

Silih mot Slovenien, 2007-06-28
Rättsligt förfarande, avseende dödsfall på sjukhus som vållats av påstådd felbehandling, som ännu pågick efter nära 12 år var inte effektivt. När det saknades ett effektivt rättsligt förfarande för att klarlägga orsaken till och ansvaret för dödsfallet kränktes artikel 2.

Celiniku mot Grekland, 2007-07-05
En man dödades vid en polisoperation och staten var inte ansvarig för dödandet i sig men genomförandet av operation var inte tillräckligt förberett och försiktigt så att riskerna minimerades och det skedde därför en kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade inte var tillräckligt oberoende och effektiv skedde det ännu en kränkning av artikel 2.

Sara Lind Eggertsdottir mot Island, 2007-07-05
En person som är handikappad sedan födseln anklagade det sjukhus där hon föddes. När domstolen begärde yttrande från en rättsmedicinalnämnd där det ingick fyra läkare anställda på det aktuella sjukhuset fick klaganden en sämre ställning i processen och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Schneider mot Luxemburg, 2007-07-10
Laglig skyldighet för markägare att mot sin vilja ingå i ett jaktområde och därmed vara ansluten till en jaktförening kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 11.

Bimer S.A. mot Moldavien, 2007-07-10
Att dra in tillstånd att i en affär, som inte var belägen på en internationell flygplats, sälja skatte- och tullfria varor stred mot gällande lag och kränkte därför artikel 1 i protokoll nr 1.

Domar och beslut i Grand Chamber

O´Halloran och Francis mot UK, 2007-06-29
Krav på bilägare, vars bil fotograferats med fartkamera pga. för hög hastighet, att uppge namn och adress på den som var förare vid det aktuella tillfället, var sanktionerat med höga böter och uppgiften lämnades således under visst tvång. Detta innebar emellertid inte att kärnan i rätten att tiga enligt artikel 6.1 skadades och det skedde därför inte någon kräkning av den artikeln.

Folgerø m.fl. mot Norge, 2007-06-29
Med minsta möjliga majoritet fann domstolen att den norska lagstiftningen som hindrade föräldrar från att för sina barn få ett fullständigt undantag från undervisning i det nya sammanslagna ämnet "kristendomskunskap med religions- och livsåskådningsorientering" kränkte artikel 2 i protokoll nr 1.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 6 juli 2007 i mål nr B 259-07 i fråga om tillåtande av bevisning.

ALLMÄNT

Europadomstolen har i slutet av juni lanserat en stor NYHET på sin webbsida. Med början den 28 juni kommer domstolens muntliga förhandlingar att kunna ses på hemsidan. Några timmar efter förhandlingen läggs inspelningen ut och man kan alltså följa förhandlingen i ett visst mål samma dag, en vecka senare eller kanske flera år senare var man än befinner sig i världen. Man kan också ladda ner det man tycker är intressant. Detta är ett nytt led i strävan efter större öppenhet och avser att bidra till ökad förståelse för domstolens verksamhet. Det skall kunna användas i utbildning och det skall göra det möjligt för alla advokater, akademiker, journalister och vanliga medborgare, som aldrig har någon möjlighet att resa till Strasbourg för att höra en förhandling, att själva se och höra vad som anförs för eller emot en kränkning av mänskliga rättigheter. Projektet har sponsrats av Irland till en kostnad av 290 000 EUR för två år. Vid den presskonferens - som också kan ses på domstolens hemsida - där det nya projektet presenterades framhöll den irländske ambassadören i Europarådet, James Sharkey, bl.a. att domstolen är ett högst betydelsefullt forum för skyddet för de mänskliga rättigheterna och att dess domar har varit vägledande inte bara för medlemsstaterna i Europarådet utan för många andra länder världen över. Vid presskonferensen presenterade den svenske kanslichefen Erik Fribergh ytterligare nyheter på domstolens hemsida som skall underlätta uppföljningen av pågående mål. Från och med den 25 juni 2007 kommer domstolen varje måndag att presentera en lista över mål som kommunicerats med resp. regeringar. Listan kommer inte att uppta alla mål som kommuniceras, eftersom många är rutinärenden eller behandlar återkommande frågeställningar. Endast de mål som domstolen bedömer som viktiga och intressanta kommer att tas upp. Ett mål redovisas på listan tredje måndagen efter det att beslut om kommuniceringen har fattas. Varje notering om ett mål innehåller en länk till en sammanfattning av omständigheterna i målet, vad den klagande har klagat över och de frågor som domstolen ställer till regeringen. Avsikten är bl.a. att underlätta för stater och NGOs som vill intervenera att göra detta i god tid men det har enligt Erik Fribergh också länge funnits en stor efterfrågan bättre information om pågående mål.

Den första förhandlingen som kan följas sändes alltså den 28 juni i målet Maumousseau och Washington mot Frankrike som gäller fransk domstols beslut att M:s dotter, som hållits kvar i Frankrike mot den amerikanske faderns vilja, omedelbart skulle utlämnas till fadern i USA. Andra sändningar som gäller i detta nummer aktuella mål är meddelandet av domarna i de mål som prövats i Grand Chambre. Ytterligare två muntliga förhandlingar i Grand Chamber finns tillgängliga nämligen Korbely mot Ungern den 4 juli och Saadi mot Italien den 11 juli.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

W.S. mot Polen
(Ansökan nr 21508/02, dom den 19 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

När en man fälldes för övergrepp på sin dotter utan att denna på något sätt kunnat höras, t.ex. genom en psykolog som fått försvarets frågor skriftligen, skedde en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

Den 11 april 1994 ansökte WS:s hustru om äktenskapsskillnad. Hon uppgav att de gift sig 1989, att äktenskapet varit olyckligt från början, att WS var opålitlig, att han slagit henne och att han i allmänhet var oförmögen att uppfylla sin roll som make och far. Hon begärde att få vårdnaden om dottern X. Den 14 april begärde hon att åklagaren skulle åtala WS för sexuella övergrepp på dottern. Denna förhördes av en psykolog, EK, den 14 april 1994 i närvaro av modern och mormodern samt den 9 januari 1995, då modern inte var närvarande. EK redogjorde i ett utlåtande den 17 januari 1995 för hur hon gått till väga vid undersökningen av X och uppgav att X vid detta andra möte hade berättat om händelser som antydde att hon hade utsatts för övergrepp av fadern och att det med hänsyn till hennes ålder inte var möjligt att hon talat om saker som inte hade hänt i verkligheten. EK betonade att frågan inte under några omständigheter fick tas upp med X. Åtal väcktes den 31 mars 1995 och WS anklagades för att ha utsatt dottern för övergrepp från 1992 till april 1994. Åklagaren hänvisade till förhör med WS, hans föräldrar, hans hustru, hennes föräldrar, hennes syster och en moster, KM.  Vidare åberopades X:s läkarjournal, EK:s utlåtande, ett psykiatriskt utlåtande, teckningar av X m.m. I februari 1996 gavs ett utlåtande in av en läkare, JK, med specialistkompetens i kirurgi och med stor erfarenhet av slagna barn och barn som utsatts för övergrepp. Utlåtandet baserade på X:s läkarjournal och utan att JK träffat X eller andra berörda personer. Han uppgav sammanfattningsvis att de symtom som X uppvisade kunde ha uppkommit tillföljd av sexuella övergrepp men att sådana symtom också kunde ha orsakats av andra fysiska förhållanden. Han var av den uppfattningen att det i vart fall inte fanns någon bevisning som med säkerhet pekade på sexuella övergrepp från faderns sida. Ytterligare expertutlåtanden inhämtades. WS dömdes den 6 november 1997 för sexuella övergrepp på dottern till fyra års fängelse. Domstolen fann att EK:s utlåtande var avgörande och att det JK uppgett snarast var av teoretisk karaktär, eftersom han inte undersökt X. WS överklagade och påstod bl.a. att domstolen hade bortsett från bevisning som talade till hans fördel samt att WS fråntagits sina rättigheter till försvar eftersom X inte hade förhörts. Appellationsdomstolen fastställde den överklagade domen. Högsta domstolen fann att överklagandet dit var uppenbart ogrundat och vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen hävdade WS att rättegången mot honom varit orättvis eftersom X aldrig hade förhörts. Han åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen erinrade om att artikel 6.3 d) är en speciell aspekt av artikel 6.1 och fann därför att klagomålet skulle prövas i ljuset av båda bestämmelserna i förening. Domstolen erinrade vidare om att frågan om vilken bevisning som är tillåten bestäms av reglerna i den inhemska rätten och om att den klagande inte har någon absolut rätt att få vittnen kallade till förhandlingen. Domstolen anförde att i normalfallet skall all bevisning föras fram vid en offentlig förhandling i den anklagades närvaro men att det finns vissa undantag från den regeln. När det gäller vittnen som inte kan höras i den anklagades närvaro har staten en skyldighet att vidta positiva åtgärder för att göra det möjligt för den anklagade att fråga ut eller låta fråga ut ett vittne. Domstolen framhöll att när det gäller en brottmålsrättegång där det är fråga om sexuella brott kan det oftast innebära en svår prövning för offret, särskilt när detta är en underårig som inte vill konfronteras med den anklagade. Domstolen godtog därför att det i sådana fall kan vara nödvändigt att vidta vissa åtgärder för att skydda offret under förutsättning av att de kan förenas med att försvarets rättigheter kan utövas effektivt. Domstolen noterade de ansträngningar som åklagarmyndigheten gjort för att utreda om ett förhör av X skulle vara till nackdel för hennes välbefinnande och utveckling. Det hade emellertid inte visats att myndigheterna försökt, antingen under utredningen eller under rättegången i domstol, att pröva offrets tillförlitlighet på ett mindre kränkande sätt, som t.ex. ett förhör av en psykolog med skrivna frågor från försvaret eller i en studio som gav WS eller hans advokat möjlighet att vara närvarande indirekt via video eller en envägsspegel. X hade inte vid något tillfälle hörts av polisen, åklagaren eller rätten. Domstolen fann därför att försvarets rättigheter hade begränsats i sådan omfattning att WS inte kunde sägas ha fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

HÄNVISNINGAR
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
De Lorenzo ./. Italien, beslut 2004-02-12
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Bocos-Cuesta ./. Nederländerna, dom 2006-11-10 (jfr nr 10/05)
Gossa ./. Polen, dom 2007-01-09
Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Lemasson o. Achat ./. Frankrike, beslut 2003-01-14
Kostowski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20 (jfr nr 1/02)

Ciorap mot Moldavien
(Ansökan nr 12066/02, dom den 19 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Undermåliga förhållanden i fängelse och onödig tvångsmatning kränkte artikel 3. När klagomål över den behandlingen inte prövades kränktes rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Granskning av fånges post och stränga besökrestriktioner kränkte artikel 8.

Klagande i målet är C som är handikappad och som enligt diagnosen lider av schizofreni. C arbetade för en NGO, "Social Amnesty" som specialiserade sig på att ge rättslig hjälp åt frihetsberövade. C hävdade att han förföljdes på grund därav. Han häktades den 23 oktober 2000 misstänkt bl.a. för bedrägeri. Han fördes till ett interneringscenter kallat fängelse nr 13. Han har dömts för ett antal brott men är fortfarande häktad för andra. Enligt C var förhållandena under frihetsberövandet omänskliga pga. överbeläggning, brist på sängar, fukt, råttor, parasitinsekter, avsaknad av ventilation, begränsad tillgång på el och vatten samt brist och dålig kvalitet på mat. C uppgav särskilt förhållandena i cell nr 17 a, som mätte 12 kvm och innehöll 10 häktade, och cell nr 11, dit han fördes i augusti 2001 och som han fick dela med elva andra häktade, somliga av dem sjuka i bl.a. tuberkulos, och där han fick sova på golvet eftersom det bara fanns två sängplatser. C klagade hos olika myndigheter över förhållandena. Han fick i december 2003 svar från kriminalvårdsdepartementet som bekräftade förekomsten av parasitinsekter i fängelset och att det periodvis förekom överbeläggning, vilket fick till följd att löss och hudsjukdomar ökade. C hade vid många tillfällen under tidigare frihetsberövanden hungerstrejkat, bl.a. hade han andra halvan av 1995 hungerstrejkat minst en gång i månaden, vilket fick till följd att han sattes i isoleringscell under två skilda tiodagarsperioder. Den 1 augusti 2001 inledde C en ny hungerstrejk och den 14 augusti 2001 skar han sig i handlederna och satte eld på sig själv. Han behandlades och tvångsmatades sedan flera gånger i enlighet artikel 33 i lagen om häkte i avvaktan på rättegång och bestämmelserna i en särskild instruktion. Något tryckt exemplar av den instruktionen och av fängelsereglerna fanns inte tillgängliga. En kopia av fängelsereglerna som inte innehöll några förutsättningar för tvångsmatning skickades till C i december 2003. C förde en "hungerstrejkdagbok" där han noterade datum och den metod som användes vid tvångsmatningen, hur han mådde under den aktuella perioden och när han flyttades till olika celler. Han noterade bl.a. att han begärde att bli tvångsmatad intravenöst i stället för med slang till magen. Mellan den 24 augusti och den 10 september 2001 tvångsmatades C totalt sju gånger. Varje gång gjorde läkarna anteckningar som t.ex. "tvångsmatning skedde i enlighet med instruktionerna (800 ml mjölk och 50 g socker)" samt att C:s hälsa var "relativt tillfredsställande" eller "tillfredsställande". Trots att han hungerstrejkade fördes C till domstol för rättegång den 4 och 13 september. C avslutade sin hungerstrejk den 4 oktober 2001. Han gav in ett klagomål avseende den smärta och förnedring som tvångsmatningen medfört och bad att få mjölk och vitaminer i dropp. Han uppgav att han alltid var belagd med handfängsel när han tvångsmatades även om han aldrig gjorde fysiskt motstånd. Personalen tvingade honom att öppna munnen genom att dra honom i håret, ta nackgrepp på honom och stampa honom på fötterna tills smärtan blev för svår och han öppnade munnen. Sedan hölls munnen öppen med en munvidgare av metall och tungan drogs ut med ett par metalltänger. Sedan stacks en hård slang ner ända till magen. När metallhållaren togs bort blödde han och han kunde inte känna sin tunga eller tala. C hävdade att en av hans tänder hade brutits och att han fått en maginfektion till följd av att inga engångsskydd använts för att hindra smärta och infektion. Tingsrätten avslog C:s klagomål i februari 2005 med motiveringen att tvångsmatningen varit nödvändig från medicinsk synpunkt och att handfängslen och andra tvångsåtgärder varit nödvändiga för att skydda C:s hälsa och liv. C:s överklagande till kassationsdomstolen prövades inte, eftersom han inte hade betalat domstolsavgifterna. C förde också talan mot fängelseledningen pga. att hans flickväns och hans släktingars besök hade begränsats kraftigt ibland hade besök vägrats i ett helt år och han hade endast fått träffa dem med en glasruta emellan, vilket gjorde det helt omöjligt att vara privat. Högsta domstolen vägrade i april 2004 att pröva C:s begäran om tätare besök och besök under bättre förhållanden väsentligen pga. de säkerhetsskäl som angavs i fängelsereglerna. - I Europadomstolen åberopade C artiklarna 3, 6.1, 8 och 10. Han klagade över förhållandena i häktet och över vägran att pröva hans klagomål över tvångsmatningen. Han klagade också över att hans brevväxling hade granskats och över att han inte fått tillgång till fängelsets interna regler.

Europadomstolen konstaterade att parterna hade olika uppfattningar om i princip allt utom att C suttit i cell nr 17 a. Enligt C hade det funnits 10 andra interner i den cellen, ett förhållande som regeringen inte hade ifrågasatt utan endast noterat att cellen var 12 kvm. Domstolen drog därför slutsatsen att varje intern hade haft ett utrymme på litet över 1 kvm, vilket var helt oacceptabelt. Regeringen hade förnekat att C suttit i cell nr 11 men domstolen kunde konstatera att vissa brev till C hade skickats dit av fängelsemyndigheten. Eftersom regeringen inte hade lämnat några uppgifter om storleken på den cellen eller om hur många intagna som den var avsedd för utgick domstolen från att C:s uppgifter om att det funnits fler intagna än sängplatser var riktiga. Domstolen noterade vidare att C:s uppgifter om överbeläggning och bristande kvalitet och kvantitet på mat överensstämde med den rapport som Europarådets CPT lämnat avseende ett besök i fängelse nr 13 under 2004. Dessutom hade kriminalvårdsdepartementet i sitt brev bekräftat att fängelset tillfälligt hade varit överbelagt och hemsökt av parasitinsekter. I ljuset av dessa omständigheter fann domstolen att förhållanden under C:s långvariga frihetsberövande varit omänskliga. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde tvångsmatningen framhöll domstolen att en åtgärd som m.h.t. väletablerade medicinska principer var en terapeutisk nödvändighet i princip inte kunde anses omänsklig eller förnedrande. Det kunde också sägas om tvångsmatning när den syftade till att rädda en persons liv vid en hungerstrejk. Den medicinska nödvändigheten måste dock ha visats tydligt och de formella kraven måste vara uppfyllda och det sätt på vilket tvångsmatningen skedde fick inte överskrida gränsen för den lägsta svårighetsgraden enligt artikel 3. Domstolen noterade att C hungerstrejkat många gånger tidigare utan att bli tvångsmatad och hans hälsa hade då inte bedömts vara i fara. Tvärtom hade han satts i isoleringscell och myndigheterna hade bedömt inte bara att det inte var någon fara för hans liv utan att det krävdes hårdare tag som straff. Hungerstrejkerna hade således bedömts som olydnad som krävde en allvarlig motåtgärd. De inhemska domstolarna tycktes också ha intagit samma ståndpunkt. Domstolen fann det märkligt att C:s hälsotillstånd hade bedömts allvarligt nog för tvångsmatning men att han samtidigt hade tillåtits närvara vid domstolsförhandlingar den 4 och 13 september. Domstolen noterade vidare att C trots sin påstådda svaghet pga. av 24 dagars hungerstrejk, avbruten av sju tvångsmatningar, och trots sin maginfektion hade bedömts kunna fortsätta hungerstrejka i ytterligare 24 dagar utan tvångsmatning. Hans hälsotillstånd hade beskrivits som "relativt tillfredsställande" eller "tillfredsställande" vilket knappast var förenligt med ett livshotande tillstånd som krävde tvångsmatning. Domstolen häpnade vidare över det sätt på vilket tvångsmatningen hade genomförts inklusive användningen av handfängsel och noterade att det funnits mindre besvärande metoder som inte hade övervägts ens på C:s begäran. Tvångsmatningarna hade inte varit nödvändiga av medicinska skäl utan hade snarare skett i avsikt att tvinga C att sluta med sina protester och de hade varit onödigt plågsamma och förnedrande och kunde därför inte anses vara något annat än tortyr. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 även i detta hänseende.

Domstolen noterade härefter att C klagat över Högsta domstolens vägran att pröva hans klagomål över tvångsmatningen och hävdat att hans rätt till domstolsprövning hade kränkts. Klagomålet där gällde C:s yrkande om skadestånd pga. att hans hälsa skadats genom myndigheternas handlande. Enligt artikel 85 (1) i lagen om rättegång i civilmål kunde han ha fått undantag från kravet på att betala domstolsavgifter på grund av de allvarliga anklagelser han riktade mot staten, tortyr, och de inhemska domstolarna borde ha prövat hans begäran om undantag oavsett hans förmåga att betala. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning även av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 8 konstaterade domstolen att åtminstone vissa av C:s brev hade öppnats och granskats. C hade inte fått tillgång till de regler som gällde i fängelset förrän i december 2003. Även om både äldre och nyare lagstiftning gav möjlighet att under vissa förutsättningar granska fångars post kunde domstolen konstatera att reglerna för förfarandet inte hade följts i C:s fall. Domstolen fann därför enhälligt att det i det hänseendet skett en kräkning av artikel 8.

När det gällde C:s klagomål över att han inte fått träffa sin familj eller sin flickvän utan restriktioner fann domstolen att det skett ett intrång i C:s rätt att få träffa sina besökare i enskildhet. Det gick inte att bortse från den långa period under vilken C inte kunnat ha någon fysisk kontakt med sina besökare, från det förhållandet att han endast kunde upprätthålla kontakt med dem genom brevväxling och genom att träffa dem i fängelset eller från de fysiska hinder att föra ett fritt samtal som glasbarriären utgjorde. I avsaknad av skäl för ingripande begränsningar av C:s rättigheter fann domstolen, m.h.t. att C var anklagad för bedrägeri och inte utgjorde någon säkerhetsrisk, att de inhemska myndigheterna hade misslyckats med att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de åberopade syftena för åtgärden och C:s rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 även i detta hänseende och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - förhållanden i fängelse
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Sarban ./. Moldavien, dom 2005-10-04
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05
Ostrovar ./. Moldavien, dom 2005-09-13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Artikel 3 - tvångsmatning
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05
Artikel 6.1
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19 med vidare hänvisningar
Artikel 8 - granskning av fånges post
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Ostrovar ./. Moldavien, dom 2005-09-13
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15
Artikel 8 - besöksrestriktioner
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28

Havelka m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr 23499/06, dom den 21 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

Omhändertagande av barn utan tillräckliga skäl var inte en proportionerlig åtgärd som var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

H hade tillsammans med sin hustru tre barn, S, T och E, födda 1992, 1993 resp. 1994. Sedan hustrun lämnat hemmet i oktober 1995 tog H ensam hand om de tre barnen och även hustruns övriga tre barn som alla var minderåriga. I mars 2004 placerades S, T och E tillfälligt på en allmän inrättning. Åtgärden förlängdes definitivt i juni 2004 och april 2005 på grund av att den vård som H gav barnen hade försämrats och att bostaden till följd av hans ekonomiska svårigheter inte längre hade tillgång till elektricitet samt eftersom familjen hotades av vräkning. - I Europadomstolen klagade H och barnen över att statens beslut att bereda barnen vård hade kränkt deras rätt till respekt för sitt familjeliv. De åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att barnen kunde ha placerats på ett hem med familjekaraktär där föräldrarna kunnat träffa dem varje dag. Vidare konstaterades att barnen inte hörts direkt av de nationella domstolarna och att H inte hörts av appellationsdomstolen förrän barnen varit omhändertagna under ett år. När det gällde så viktiga beslut för barnens framtid borde föräldrarnas synpunkter vägas in och domstolen fann att de inhemska domstolarna inte hade vidtagit alla åtgärder som varit möjliga för att försäkra sig om en sådan direktkontakt. Domstolen erinrade om att det förhållandet att ett barn kan placeras i en miljö som är bättre och mer gynnsam för dess utveckling inte i sig kan berättiga en sådan tvångsåtgärd som att frånta de biologiska föräldrarna vårdnaden om barnet. Det måste föreligga andra omständigheter som talar för att åtgärden är nödvändig för att det skall få ske ett intrång i föräldrarnas rätt att ha ett familjeliv med sitt barn. Domstolen konstaterade att besluten att placera barnen i samhällsvård inte hade stötts av tillräckliga skäl som medförde att de framstod som proportionerliga i förhållande till det legitima mål som skulle uppnås. Även om de tjeckiska myndigheterna hade haft ett stort utrymme för sitt handlande hade barnens placering i samhällsvård inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Den estniske domare Maruste var skiljaktig och angav två skäl för sin uppfattning. Han ansåg att de nationella myndigheterna hade gjort allt som med hänsyn till omständigheterna rimligen kunde förväntas av dem. Ingenting hade emellertid hjälpt och staten stod inför valet mellan två onda ting, antingen låta det fortsätta som förut eller skilja barnen från sin förälder. Det borde noteras att myndigheterna försökt ta hänsyn till båda sidors intressen genom att ge fadern ekonomisk hjälp för att han skulle kunna besöka sina barn men att dessa besök olyckligtvis blivit alltmer sällsynta med tiden. Det andra skälet avsåg att i en situation som är så personlig och ömtålig som den förevarande är de interna organen, socialarbetarna och domstolarna, bättre lämpade än internationella domare att bedöma och förstå situationen och att finna den bästa och klokaste lösningen.

HÄNVISNINGAR
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Couillard Maugery ./. Frankrike, dom 2004-07-01 (jfr nr 7/04)
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Haase ./. Tyskland, dom 2004-04-08 (jfr nr nr 4/04)
Walla och Wallová ./. Tjeckien, dom 2006-10-26 (jfr nr 10/06)
H.F. ./. Slovakien, dom 2005-11-08 (jfr nr 10/05)
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Reigado Ramos ./. Portugal, dom 2005-11-22 (jfr nr 11/05)
Fiala ./. Tjeckien, dom 2006-07-18

Kampanellis mot Grekland
(Ansökan nr 9029/05, dom den 21 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

Uttalande i beslut om frisläppande mot borgen om att den anklagade sannolikt inte skulle begå andra liknande brott innebar ett uttalande i skuldfrågan, vilken ännu inte var prövad i domstol och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

K var åtalad för flera ekonomiska brott. Han häktades den 10 juli 2003. Under häktningstiden begärde K att bli villkorligt frigiven samt att få tillstånd att inställa sig inför åtalsenheten för att försvara sin inställning. Hans yrkanden avslogs. Häktningstiden förlängdes härefter vid flera tillfällen. I november 2004 gjorde K en ny framställan med samma yrkanden. Den 2 december 2004 beslöt åtalsenheten vid appellationsdomstolen i Aten att han skulle friges mot borgen. I beslutet angavs bl.a. att "det har slagits fast att om K friges så är det osannolikt att han kommer att begå andra brott; vi finner att den tid han varit frihetsberövad är tillräcklig för lugna ner honom och för att få honom att låta bli att begå andra liknande brott." I övrigt vidhöll enheten tidigare beslut att avslå K:s begäran att få inställa sig. - I Europadomstolen klagade K över att det skett ett brott mot principen om parternas likställdhet i appellationsdomstolens åtalsenhet, som hade utfärdat ett beslut om att ställa honom inför rätta utan att låta honom vara närvarande, trots att åklagaren hade hörts. Han klagade också över att beslutet om att han skulle friges mot borgen återspeglade uppfattningen att han var skyldig, trots att målet ännu inte var avgjort. Han åberopade artikel 5.4 och artikel 6.2.

Europadomstolen erinrade om att enligt dess praxis kan möjligheten att få bli hörd personligen eller genom en företrädare vara en del av de grundläggande rättsäkerhetsgarantierna vid ett frihetsberövande och så är särskilt fallet när en häktads inställelse är att se som ett medel för att upprätthålla respekten för principen om likställdhet. Domstolen noterade att åtalsenheten redan innan den tog ställning till K:s inställelse hade beslutat om att han skulle friges. K var alltså inte längre häktad när hans begäran att få inställa sig avslogs och avslaget fick därför inte samma inverkan på hans situation som om han åter hade begärt en prövning av häktningens laglighet. Åtalsenhetens beslut var tillräckligt motiverat och stämde överens med lagen och det fanns inte någon annan omständighet som talade för att avslaget varit godtyckligt eller i strid med principen om parternas likställdhet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 5.4.

Domstolen erinrade om att oskuldspresumtionen inte iakttas om ett beslut som gäller en anklagad person ger uttryck för inställningen att han är skyldig, trots att hans skuld ännu inte blivit rättsligt fastslagen. Även om det inte uttalas formellt så räcker det med en motivering som ger uppfattningen att domaren anser den anklagade som skyldig. Frågan om en undersökningsdomare uttalat sig i strid med oskuldspresumtionen får avgöras mot bakgrund av det sammanhang där uttalandet gjorts. Domstolen fann att det aktuella uttalandet kunde jämställas med ett uttalande i skuldfrågan som inverkade menligt på den bedömning av omständigheterna som skulle göras av behöriga domare. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

Skiljaktig mening

Den cypriotiske domaren Loucaides ansåg i en skiljaktig mening att det skett en kränkning av artikel 5.4. Eftersom åklagaren fått inställa sig och bli hörd, borde K på samma sätt ha fått inställa sig och muntligen lägga fram sina argument till svar på åklagarens påståenden.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.4
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21
Kampanis ./. Grekland, dom 1995-07-13
Kotsaridis ./. Grekland, dom 2004-09-23
Artikel 6.2
Puig Panella ./. Spanien, dom 2006-04-25 (jfr nr 5/06)
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Pandy ./. Belgien, dom 2006-09-21 (jfr nr 9/06)
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10

Karagiannopoulos mot Grekland
(Ansökan nr 27850/03, dom den 21 juni 2007.
Domen finns endast på franska.

När en gripen person, som skottskadades allvarligt i samband med att han försökte fly och ta en polismans vapen, överlevde men blev totalt handikappad, brast staten i sin skyldighet att skydda liv och det skedde en kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade var ineffektiv skedde det en kränkning av artikel 2 igen.

K är grekisk medborgare av romskt ursprung. Han arresterades i januari 1998 misstänkt för narkotikahandel. Han påstår att i stället för att föras till polisstationen kördes han ut till en parkeringsplats där han blev misshandlad och hotad med en pistol mot huvudet. Han hävdar vidare att en polis till slut avfyrade sitt vapen och att kulan sitter kvar i hans huvud. Han överlevde men är helt arbetsoförmögen. Enligt regeringen träffades K av en kula i huvudet av en olyckshändelse när han försökte fly och ta ifrån en polis hans vapen. K fick tillbringa ca tre månader på sjukhus och han förklarades handikappad till 100 % genom ett beslut den 27 augusti 2002. Utredningen visade bl.a. att det inte fanns några fingeravtryck på B:s vapen, att detta suttit i ett plastfodral som saknade lock vid polisen B:s midja, att fodralet varit slitet så att vapnet lätt kunde dras ur, att B inte i förväg varit försiktig och tagit ut den patron som låg i loppet och att K skadats allvarligt av skott i huvudet. Uppgifterna bekräftades av en polisinspektör och genom ett beslut av polischefen den 17 februari 1999 ådrog sig B ett minimalt bötesstraff för ringa vårdslöshet. B hade häktats den aktuella dagen för vårdslöst vållande till kroppsskada men frigavs påföljande dag. K:s föräldrar väckte talan mot B. Förhandling hölls i brottmålsdomstolen den 28 februari 2003 och B frikändes på grund av tvivel om hans påstådda vårdslöshet. I en skadeståndsprocess yrkade K att staten skulle ersätta honom med 823 836 EUR för den skada han orsakats. Den aktuella förvaltningsdomstolen avslog, mot bakgrund av slutsatserna i utredningen och brottmålsdomstolens dom, hans yrkande i dom den 20 april 2004 och fann att skottet som skadat K delvis hade avfyrats av en olyckshändelse, när polisen som försökte arrestera honom befann sig i ett legitimt försvarstillstånd. Domen överklagades inte av K. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 2 och 3 i förening med artikel 13 och klagade över att polisen skjutit mot honom mer än nödvändigt, vilket satt hans liv i fara. Han klagade också över att myndigheterna inte gjort någon effektiv utredning av det inträffade. Slutligen klagade K över att han diskriminerats på grund av sitt etniska ursprung och åberopade i den delen artikel 14.

Europadomstolen konstaterade med hänvisning till sin praxis att artikel 2 var tillämplig även om offret inte dödats, eftersom det våld som använts hade varit dödligt och det endast var av en händelse som hans liv räddades. I förevarande fall hade K ostridigt blivit allvarligt skadad av ett skott och därmed blivit handikappad till 100 %. Han hade blivit utsatt för ett handlande som till sin natur var sådant att det satt hans liv i fara. Artikel 2 var därför tillämplig. Domstolen konstaterade att det enligt artikel 15.2  inte kan göras något undantag från artikel 2 och framhöll att de fall där det är legitimt att döda måste tolkas restriktivt samt att artikel 2 skall tillämpas och tolkas på ett sätt som gör kraven konkreta och effektiva. En stat skall inte bara avhålla sig från att döda utan den skall också vidta nödvändiga åtgärder för att skydda liv. Som framgår av själva texten i artikel 2 kan det under vissa förhållanden vara berättigat för polisen att tillgripa dödligt våld men artikel 2 ger inte "carte blanche". Endast polisoperationer som är tillåtna enligt den nationella lagstiftningen och som inte är godtyckliga kan godtas. I det aktuella fallet hade det inte ifrågasatts att K fått sina skador efter det att han arresterats och det ankom på regeringen att lämna en godtagbar förklaring. Att B frikänts av en domstol som var bunden av oskuldspresumtionen befriade inte staten från ansvar. Domstolen underströk att gripna personer befinner sig i en sårbar situation och att myndigheterna är skyldiga att skydda dem. Staten har ansvaret för alla frihetsberövade personer, eftersom de är i händerna på polisen. Domstolen var inte övertygad om att polismyndigheterna hade gjort allt som rimligen kunde förväntas av dem för att ge K tillräckligt skydd. Domstolen erinrade om att användandet av vapen vid den aktuella tidpunkten reglerades av en lagstiftning som var obsolet och ofullständig för ett modernt demokratiskt samhälle. Avsaknaden av klara regler kunde förklara varför B och hans kollega hade beslutat avbryta färden till polisstationen för att leta efter andra narkotikagömmor. Poliserna hade agerat med stor självständighet och tagit ogenomtänkta initiativ, vilket förmodligen inte hade skett om de hade haft lämplig utbildning och lämpliga instruktioner. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen konstaterade vidare att det öppnats en utredning till följd av den aktuella händelsen. Ett antal poliser och andra vittnen hade hörts och laboratorieundersökningar hade utförts. Åtal hade väckts mot en polis som sedan frikänts. Domstolen fann att det fanns slående brister i utredningen och fäste särskilt stor vikt vid det förhållandet att ingen expert undersökt krutstänk på de inblandades händer och att det inte gjorts någon rekonstruktion. Det var också förvånande att det inte utretts om polisen B haft sitt vapen på ett reglementsenligt sätt, trots att myndigheterna medgett att K lätt hade kunnat ta hans vapen. Det stora antalet brister i utredningen hindrade domstolarna att på ett fullständigt sätt slå fast omständigheterna. B hade också frikänts på grund av tvivel. Mot bakgrund av omständigheterna slog domstolen fast att utredningen varit ineffektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 3 och artikel 13 samt att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - tillämplighet
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Artikel 2- skyldighet skydda liv
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Hamiyet Kaplan m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-13
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
H.Y. o. HÜ.Y. ./. Turkiet, dom 2005-10-06
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Artikel 2- bristande utredning
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Artikel 14
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Bekos o. Koutropoulos ./. Grekland, dom 2005-12-13

Bitiyeva och X mot Ryssland
(Ansökningar nr 57953/00 och 37392/03, dom den 21 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

När fyra personer dödades i sitt hem och utredningen av det inträffade inte var effektiv kränktes artiklarna 2 och 13. Internering av en av de klagande under dåliga förhållanden och utan lagstöd kränkte artiklarna 3 och 5. Svarandestaten bröt också mot artikel 38 § 1 a).

Klagande i målet är B som var bosatt i Tjetjenien och var en aktiv politisk person som deltog i antikrigsprotester. B dödades den 21 maj 2003. Den andra klaganden är B:s dotter, X, som föddes 1976 och som f.n. bor i Tyskland där hon sökt asyl. Den 25 januari 2000 greps B och hennes son I i sitt hem och fördes till interneringslägret i Chernokozovo, som enligt regeringen användes som mottagnings- och identifieringscenter för personer utan identitetshandlingar. B påstod att hon utsattes för misshandel, särskilt i form av avsaknad av värme, överbeläggning, dålig mat och hygien, förnedring för att hon var kvinna och av tjetjenskt ursprung och att hon måste bevittna misshandel av andra interner däribland hennes son. Hon led av andningssvårigheter, hjärtbesvär och inflammatoriska sjukdomar och hävdade att hon nekades medicinsk hjälp. Till stöd för detta påstående gav hon in sin egen beskrivning av förhållandena tillsammans med vittnesutsagor från en annan intern och sin dotter. B:s hälsotillstånd försämrades snabbt och den 17 februari 2000 fördes hon till sjukhus. När hon befann sig där fick hon ett intyg om att hennes påstådda inblandning i väpnade grupper hade utretts utan hon befunnits skyldig. Hon skrevs ut den 15 mars 2000. Varken B eller hennes son åtalades för något brott. B gav in sitt klagomål till Europadomstolen den 25 april 2000. Den 21 maj 2003 dödades B, hennes make, även far till X, deras son och B:s bror i B:s hus i Kalinovskaya. X har gett in tre berättelser från vittnen till händelsen, två grannar och brodern I, som tillbringat natten i ett annat hus och som undgått mördarna genom att gömma sig. Enligt dessa berättelser körde två fyrhjulsdrivna jeepar utan registreringsskyltar men med stora antenner in i området omkring kl. 03.00 på natten. Flera män gick in i en grannes hus och satte tape för munnen på henne och begärde att få se hennes pass. De tog passet och lämnade huset. Passet hittades senare i B:s hus. Omkring kl. 03.30 gick en grupp om elva personer beväpnade med AK-gevär in i B:s hus, några andra beväpnade med granatkastare och maskingevär samlades på gatan runt huset. Alla bar kamouflagekläder som blev igenkända som specialstyrkornas uniform. Fyra av männen var maskerade och de andra bar specialstyrkornas svarta hjälmar. Männen talade ryska. Efter några minuter hörde en granne och I sex eller sju skott. Därefter såg grannar hur bilarna körde iväg mot huvudvägen till Grozny. I gick in i moderns hus och fann kropparna efter sin mor, sin morbror, sin far och sin bror. Deras händer och fötter var sammanbundna med tape och alla var skjutna i huvudet. En granne uppgav att B:s bror hade en svart huva över huvudet. Byborna fick senare samma morgon veta att två andra män hade avrättats på ett liknande sätt, antagligen av samma grupp och att de, enligt personer som tjänstgjort vid en vägspärr i byn, tillhört en militär grupp med ett tillstånd för ett "specialuppdrag". En utredning startades samma dag och brottsplatsen undersöktes av experter och vittnen förhördes. X påstod emellertid att det inte gjordes någon obduktion och att hennes släktingars kroppar begravdes samma dag. Under utredningen begärde hon i november 2003 att få ställning som offer vilket beviljades först den 15 december 2005. Förövarna har aldrig identifierats. X klagade över att hon efter morden trakasserades och hävdade särskilt att hon i maj 2004 stannades för säkerhetskontroll och utfrågades om olagligt vapeninnehav. Till följd av klagomålet startades en utredning men X kände sig skrämd av utredarens frågor som också gällde hennes klagomål till Europadomstolen. - I Europadomstolen klagade B över olagligt frihetsberövande och misshandel och hon åberopade artikel 3 och artikel 5. X åberopade artiklarna 2, 3 och 13 och hävdade att hennes mor, far, bror och morbror dödats av företrädare för staten. Hon hävdade vidare att hennes mor hade dödats som vedergällning för sitt klagomål till Europadomstolen och att hon själv hade skrämts och blivit utfrågad om detaljerna i sitt klagomål till domstolen i strid med artikel 34.

B:s klagomål

Europadomstolen noterade att det framkommit omständigheter som styrkte påståendet att B:s hälsa allvarligt hade försämrats under frihetsberövandet, att hennes medicinska tillstånd hade försvårats genom de dåliga förhållandena och den otillräckliga omfattningen av medicinsk vård. B:s påståenden fick stöd av det som Europarådets CPT funnit om de dåliga förhållandena och uppgifterna hade inte ifrågasatts av regeringen, som inte heller kunnat lägga fram några handlingar avseende frihetsberövandet eller den medicinska behandlingen som hon fått. Domstolen fann att försämringen av B:s hälsa sammantaget med frihetsberövandet längd samt de dåliga förhållandena och avsaknaden av medicinsk vård hade nått den gräns för lidande som innebar omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i fråga om behandlingen och med sex röster mot en att det inte uppkom någon fråga enligt artikel 3 rörande utredningen av behandlingen.

Det var ostridigt att B tagits från sitt hem och internerats den 25 januari 2000 och att hon frigavs den 17 februari 2000. Hon hade alltså varit frihetsberövad 24 dagar. Domstolen noterade att regeringen inte lämnat någon förklaring till varför B varit frihetsberövad mer än tio dagar. Det hade inte fattats något beslut om att gripa eller att släppa henne av en behörig myndighet. Gripandet av B hade inte varit formellt förenat med en brottsutredning och hon hade inte heller anklagats för något brott. I avsaknad av formella säkerhetsåtgärder kunde ett sådant frihetsberövande endast betecknas som godtyckligt med ett totalt bortseende från kraven på lagenlighet. Domstolen konstaterade vidare att interneringslägrets i Chernokozovo legala status inte hade klargjorts förrän efter den 8 februari 2000. Domstolen fann det obegripligt att ett interneringsläger kunde existera i en rättsstat utan någon ansvarig myndighet. Trots att Europarådets CPT begärt en oberoende utredning hade det inte vidtagits någon åtgärd för att få slut på förhållandet, för att identifiera de ansvariga och ställa dem inför rätta samt för att lämna offren gottgörelse och se till att en liknande situation inte skulle kunna uppstå i framtiden. Frihetsberövandet av B var därför oförenligt med de grundläggande rättssäkerhetsaspekterna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.

Trots att domstolen begärt att få alla handlingar hade regeringen bara tillhandahållit en liten del av utredningsakten. Bl.a. saknades vittnesmål, rättsmedicinska och ballistiska expertutlåtanden, undersökningen av brottsplatsen och uppgifter om säkerhetsstyrkornas påstådda deltagande. Domstolen fann enhälligt att regeringen brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 38 § 1 a).

X:s klagomål

När det gällde dödandet av X:s släktingar fann domstolen att regeringen inte förmått lägga fram de väsentligaste delarna av utredningen, vilka kunde ha spritt ljus över omständigheterna och att det inte var tillräckligt att säga att utredningen inte hade fått fram någon bevisning till stöd för specialstyrkornas inblandning. Enligt domstolens uppfattning ankom det på regeringen att lämna en övertygande förklaring till händelserna den 21 maj 2003. Å andra sidan hade de vittnesutsagor som X hade presenterat bekräftat påståendet att dödandet utförts av statliga tjänstemän, särskilt beskrivningen av hur förövarna var klädda, vilka fordon de använde och det förhållandet att de obehindrat hade kunnat färdas genom byn trots utegångsförbud. Även deras sätt att arbeta var karakteristiskt för specialstyrkornas operationer, som t.ex. kontroll av pass, att sätta en huva över en gripens huvud och att dödandet skett på ett sätt som odiskutabelt hade karaktären av en avrättning. Domstolen slutsats blev att staten bar ansvaret för dödandet. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen noterade härefter att utredningen omedelbart hade vidtagit viktiga åtgärder som att undersöka brottsplatsen och att förhöra vittnen och det föreföll som om man också titta på uppgifter om specialstyrkornas operationer i distriktet och om militärens personal och fordon varit inblandade. Utredningen hade emellertid inte kunnat fastslå sådana viktiga uppgifter som antalet förövare, vilka vägar de använt för att komma in i och lämna byn, vilken typ av vapen som använts och viktigast, motivet för dödandet. Domstolen noterade att utredningen, som pågått över två och ett halvt år, inte hade visat några som helst framsteg. X hade inte heller beviljats ställning som offer förrän i slutet av 2005. De enda uppgifter som kommunicerats med offret hade gällt besluten att vilandeförklara och att åter öppna utredningen. Ryssland hade därför inte uppfyllt sin skyldighet att snabbt genomföra en effektiv och noggrann utredning. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen fann inte anledning att betvivla att familjemedlemmarnas död hade orsakat X ett svårt lidande. Den kunde emellertid inte finna någon grund för en särskild kränkning av artikel 3. Domstolen fann med fem röster mot två att det i förhållande till X inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen erinrade om att artikel 13 anger att det på nationell nivå skall säkerställas att det finns ett rättsmedel som kan genomföra konventionens rättigheter och friheter i vilken form de än må uppträda. Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av att rätten till liv skyddas, kräver artikel 13, förutom betalning av skadestånd där det är lämpligt, en noggrann och effektiv utredning som kan leda till att de som är ansvariga för att någon berövas livet eller behandlas i strid med artikel 3 identifieras och straffas samt att den klagande får effektiv tillgång till utredningen. Med hänsyn till att utredningen av det inträffade varit ineffektiv och att detta medfört att effektiviteten av varje rättsmedel som kunde ha funnits tillgängligt därmed hade underminerats hade svarandestaten brustit i sina skyldigheter enligt artikel 13. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 2.

Trots den avhållande effekt som det oförklarade dödandet av en klagande och hennes släktingar kunde ha, kunde domstolen inte finna några omständigheter som direkt talade för X:s påstående att dödandet hade varit relaterat till B:s klagomål hos domstolen. När det gällde X:s påstående om att dödandet varit avsett att avskräcka noterade domstolen att händelsen i maj 2004 inträffade i samband med en säkerhetskontroll och att den inte väckte någon särskild fråga enligt artikel 34. Myndigheterna hade utrett frågan och det föreföll inte som om frågorna om domstolen hade varit centrala. Det framgick att X hade uppfattat varje kontakt med verkställande organ som farligt. Det kunde i sig vara förståeligt men gav myndigheterna tillräckliga möjligheter att, om de önskade, utreda och tillförsäkra henne skydd. Domstolen hade alltså inte tillräckliga uppgifter för att kunna dra slutsatsen att det utövats otillbörliga påtryckningar på henne för att avhålla henne från att fullfölja sin ansökan till domstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett något brott mot skyldigheten att inte hindra rätten till enskilt klagomål enligt artikel 34.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig i fråga om artikel 3 avseende X och ansåg att det även i den delen skett en kränkning. Han instämde delvis med domaren Spielmann men ville bl.a. gå så långt som till att anse att varje mord på en persons mor, som i det aktuella fallet, i sig skulle vara tillräckligt för att föra målet in under tillämpningen av artikel 3.

Domaren Spielmann från Luxemburg var skiljaktig dels i fråga om artikel 3 avseende X, som ovan, dels i fråga om artikel 3 avseende B när det gällde utredningen av de missförhållanden i interneringslägret som B klagat över. I den senare delen framhöll han att majoriteten grundat sitt resonemang på det förhållandet att man redan funnit en kränkning av artikel 3 i sak men att han för sin del inte ansåg att konstaterandet av en kränkning i huvudfrågan kunde uttömma frågan om myndigheternas ansvar. Frågan om bristande utredning hade därför krävt en särskild prövning. När det gällde X:s klagomål över det lidande som förlusten av de nära anhöriga medfört konstaterade domaren Spielmann att sådana frågor prövats tidigare i samband med oförklarliga försvinnanden. Det aktuella målet gäller visserligen inte försvunna personer men han fann det konstlat att en kränkning av artikel 3 skulle begränsas till mål om försvunna personer.

HÄNVISNINGAR
B
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Farbtuhs ./. Lettland, dom 2004-12-02 (jfr nr 11/04)
Kehayov ./. Bulgarien, dom 2005-01-18
Ostrovar ./. Moldavien, dom 2005-09-13
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Artikel 5
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Çiçek ./. Turkiet, dom 2001-02-27
X
Artikel 38 § 1 a)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Mikheyev ./. Ryssland, dom 2006-01-26 (jfr nr 2/06)
Fastslå fakta när parterna har olika uppfattning
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
McKerr ./. U K, beslut 2000-04-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Tepe ./. Turkiet, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
Togcu ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Akkum m.fl. ./. Turkiet dom 2005-03-24
Çelikbilek ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Artikel 2 - utredningen
Estamirov m.fl. ./. Ryssland, dom 2006-10-12
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Artikel 3
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Luluyev m.fl. ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Yasin Ates ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Issayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Artikel 13
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Süheyla Aydin ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Artikel 34
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Dulas ./. Turkiet, dom 2001-01-30

Wagner och J.M.W.L. mot Luxemburg
(Ansökan nr 76240/01, dom den 28 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

När domstolarna i Luxemburg frångick tidigare praxis och vägrade erkänna en ensamstående kvinnas adoption enligt en peruansk dom kränktes artikel 6.1, artikel 8 och artikel 14 i förening med artikel 8.

Klagande i målet är W och hennes adoptivdotter JM, född i Peru. Enligt en peruansk dom den 6 november 1996 adopterade W en liten flicka, då tre år gammal, som hade förklarats övergiven. 1997 inledde W ett förfarande för att få det peruanska beslutet verkställbart i Luxemburg så att JM skulle kunna föras in i folkbokföringsregistret och få medborgarskap i Luxemburg. Begäran avslogs den 2 juni 1999 med motiveringen att den peruanska domen om adoption stred mot artikel 367 i civillagen, som angav att en ensamstående kvinna inte kunde adoptera. W och JM överklagade och gjorde framför allt gällande att domen i första instans inte var förenlig med artikel 8 i Europakonventionen. Överklagandet förklarades ogrundat den 6 juli 2000 med motiveringen att den första domstolen gjort en riktig bedömning av att det peruanska beslutet stred mot den luxemburgska lagen om lagkonflikt, vilken angav att villkoren för en adoption regleras i adoptantens nationella lag. Det var därför onödigt att pröva de övriga villkoren, däribland det om överensstämmelse med den internationella rätten. Kassationsdomstolen fastställde domarna i sak och fann å ena sidan att appellationsdomstolen inte behövde svara på vad de klagande åberopat, eftersom frågan förlorade aktualitet genom domstolens beslut att inte tillämpa den utländska lagen. Å andra sidan fann kassationsdomstolen att utvecklingen i överklagandet när det gällde artikel 8 i konventionen var "till sin karaktär tveksam, vag och oprecis och inte utgjorde ett argument som krävde ett bemötande". - I Europadomstolen klagade W och JM över att de inte fått en rättvis rättegång eftersom domstolarna i Luxemburg inte prövat de argument som grundade sig på en kränkning av artikel 8. De åberopade i den delen artikel 6.1. De klagade vidare över att de luxemburgska myndigheterna inte erkänt det familjeförhållande som bildats mellan dem genom domen om fullständig adoption som meddelats i Peru och de åberopade i den delen artikel 8. Slutligen åberopade de artikel 8 i förening med artikel 14 och gjorde gällande att JM utsatts för diskriminering på grund av vägran att erkänna den fullständiga adoptionen.

Europadomstolen erinrade om, att även om domstolarna inte måste bemöta varje argument som en part för fram, är de inte befriade från att pröva och bemöta partens huvudsakliga argument. Om dessa argument hänför sig till rättigheter och friheter som skyddas av konventionen eller dess protokoll är de nationella rättsinstanserna tvungna att pröva dem med särskild noggrannhet och omsorg. Frågan om tingsrättens besluts oförenlighet med artikel 8 och särskilt med avseende på dess överensstämmelse med den internationella rätten förekom bland de huvudsakliga argument som de klagande anfört på ett sätt som krävde ett särskilt svar och förklaring. Appellationsdomstolen underlät emellertid att lämna ett svar och kassationsdomstolen fastställde underinstansens dom. Vid sådant förhållande fann domstolen att de klagande inte blivit hörda på ett effektivt sätt av de luxemburgska domstolarna och att de därmed inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

De luxemburgska domstolarnas vägran att förklara den peruanska domen verkställbar och avsaknaden i den luxemburgska lagstiftningen av regler som tillät en ogift person att fullständigt adoptera ett barn innebar enligt domstolen ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv. Vägran att godta den peruanska domen syftade till att skydda barnets hälsa och moral och dess rättigheter och friheter. Det var därför inte oskäligt att de luxemburgska myndigheterna var försiktiga när de bedömde om adoptionen skett i överensstämmelse med den luxemburgska lagen. När det gällde om åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle erinrade domstolen om att den inte kan sätta sig i de luxemburgska myndigheternas ställe utan att de skall pröva dessas beslut i ljuset av konventionen. Domstolen konstaterade att frågan om ensamståendes rätt till adoption är starkt harmoniserad i Europa. I själva verket är ensamstående tillåtna att utan begränsning adoptera i majoriteten av de 47 staterna. Domstolen noterade att det i Luxemburg finns en praxis enligt vilken peruanska domar om fullständig adoption har erkänts i Luxemburg. W hade följt alla regler i det peruanska förfarandet och domaren där beslöt därför att hon adopterade JM. Väl i Luxemburg kunde de klagande anses ha en berättigad förväntan om att den peruanska domen skulle godtas. Praxis hade emellertid frångåtts och de klagandes begäran hade avslagits. Domstolen fann att beslutet att vägra adoptionsbeslutet verkställbarhet inte stämde överens med situationens sociala verklighet. Eftersom de luxemburgska rättsinstanserna officiellt inte godtog förekomsten av ett rättsligt familjeband skapat genom den fullständig peruanska adoptionen kunde dessa inte fullt ut få effekt i Luxemburg. De klagande drabbades därför av olägenheter i sitt dagliga liv och barnet kunde inte få det rättsliga skydd som gjorde det möjligt för henne att helt integreras i adoptivfamiljen. Domstolen erinrade om att det är barnets bästa som i första hand skall vara avgörande och fann att de luxemburgska domarna inte rimligen kunde nonchalera de rättsliga regler som lagligen skapats i utlandet och som motsvarade ett familjeliv i den mening som avses i artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 8.

Domstolen erinrade vidare om att vid utövandet av de rättigheter och friheter som anges i konventionen så förbjuder artikel 14 att personer som befinner sig i jämförbara situationer behandlas olika utan ett objektivt och skäligt berättigande. Domstolen konstaterade att JM behandlades annorlunda än barn vars adoption hade erkänts i Luxemburg. Å ena sidan hade barnets band med sin ursprungsfamilj klippts av och å andra sidan hade det inte helt och fullt ersatts med ett band till adoptivmodern. JM befann sig därför i en rättslig tomhet. Eftersom hon inte fått medborgarskap i Luxemburg kunde JM inte dra någon nytta av gemenskapens fördelar. Dessutom var hon under mer än tio år tvungen att regelbundet söka uppehållstillstånd och hon måste skaffa visum för att resa till andra länder, särskilt Schweiz. Domstolen kunde inte finna något skäl som kunde berättiga en sådan diskriminering. Den bedömningen gör sig än mer gällande i jämförelse med det förhållandet att andra peruanska barn som adopterats av ensamstående mödrar har fått adoptionen godkänd i sin helhet enligt luxemburgsk rätt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 14 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Albina ./. Rumänien, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
Donadze ./. Georgien, dom 2006-03-07 (jfr nr 3/06)
Artikel 8 - tillämplighet
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22
Artikel 8 - i sak
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)
Frette ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
X. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1982-10-05
Hussin ./. Belgien, dom 2004-05-06
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Artikel 14 i förening med artikel 8
Mizzi ./. Malta, dom 2006-01-12 (jfr nr 1/06)
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Mazurek ./. Frankrike, dom 2000-02-01
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18

Silih mot Slovenien
(Ansökan nr 71463/01, dom den 28 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Rättsligt förfarande, avseende dödsfall på sjukhus som vållats av påstådd felbehandling, som ännu pågick efter nära 12 år var inte effektivt. När det saknades ett effektivt rättsligt förfarande för att klarlägga orsaken till och ansvaret för dödsfallet kränktes artikel 2.

De klagande, S, är föräldrarna till GS, som den 3 maj 1993 åkte till sjukhus pga. illamående och hudklåda. Han fick diagnosen nässelfeber, som är en sorts allergisk reaktion, och den tjänstgörande läkaren ME ordinerade intravenösa injektioner av ett medel innehållande glucocorticosteroid och ett antihistaminpreparat. GS:s tillstånd försämrades dock snabbt till följd av injektionerna, viket kunde tala för att han var allergisk mot ett eller båda preparaten. Diagnosen häftig allergisk chockreaktion fastställdes. GS fördes till en intensivvårdsavdelning där han slutade att andas. Han gavs hjärt-lungräddning och anslöts till en respirator. Hans blodtryck och puls återgick till normala värden men GS blev kvar i koma med allvarliga hjärnskador. Han överfördes till ett sjukhus i Ljubljana där han avled den 19 maj 1993. Redan den 13 maj 1993 hade föräldrarna väckt en talan mot ME för felbehandling som emellertid avslogs i brist på bevis den 8 april 1994. Den 1 augusti 1994 begärde de att en brottsutredning mot ME skulle inledas men utan framgång. I juli 1995 väckte de talan i ett civilmål mot sjukhuset och ME. Målet vilandeförklarades i avvaktan på ett avgörande i brottmålsförfarandet. Föräldrarna fick ett medicinskt utlåtande som angav att en inflammation i hjärtmuskeln, som kunde ha varit en bidragande faktor till att sonen avlidit, kunde ha uppkommit när han befann sig i det allergiska chocktillståndet eller t.o.m. senare. På grund av utlåtandet begärde S att brottsutredningen skulle återupptas vilket beviljades. Under utredningen uppgav en rättsmedicinsk expert att injektionerna med antihistamin hade medfört den allergiska reaktionen. Han uttryckte tvivel om att det dessförinnan funnits någon inflammation i hjärtmuskeln. I februari 1997 väckte föräldrarna åtal mot ME för vållande av sonens död men uppmanades att begära ytterligare utredningsåtgärder. Ett flertal vittnen hördes och en rättsmedicinsk expert drog slutsatsen att orsaken till att GS avlidit var osäker. Den 10 december 1998 gav föräldrarna in en ny stämningsansökan kompletterad med den bevisning som erhållits genom den förlängda utredningen. De uppmanades emellertid åter att skaffa fram mer bevisning genom ytterligare utredningsåtgärder, vilket de också gjorde. Utredning avslutades den 3 maj 2000. I augusti 2000 klagade föräldrarna över det utdragna förfarandet och yrkade att vissa domare som var inkopplade på målet skulle träda tillbaka. Deras yrkande avslogs. Brottmålsförfarandet avslutades den 18 oktober 2000 i brist på bevis. Föräldrarna klagade utan framgång. De gick förgäves vidare till konstitutionsdomstolen och klagade över det orättvisa och utdragna förfarandet och över att de nekats tillgång till domstolsprövning. De gjorde sedan ytterligare försök att få målet återupptaget. Civilmålet återupptogs i maj 2001, fem månader efter det slutliga beslutet i brottmålet. Den 25 augusti 2006 avslogs föräldrarnas talan, mer än 11 år efter det att förfarandet inletts. Deras överklagande är nu anhängigt i appellationsdomstolen. - I Europadomstolen påstod föräldrarna att deras son avlidit på grund av medicinsk vårdslöshet och de klagade över det slovenska rättssystemets ineffektivitet. De klagade också över förfarandet längd och hävdade att brottmålsförfarandet varit orättvist. De åberopade artiklarna 2, 6 och 13.

Europadomstolen fann klagomålet över medicinsk vårdslöshet inadmissible, eftersom det grundades på förhållanden som inträffat innan konventionen trädde i kraft i Slovenien den 28 juni 1994. När det gällde det rättsliga förfarandet noterade domstolen att det inletts efter den dagen och att klagomålet därför var admissible. Domstolen fann det förståeligt att föräldrarna var kritiska till utgången i brottmålet inte minst eftersom det var de som fått bära bördan av att fullfölja utredningen. Domstolen noterade att det gått nära fem år från det att föräldrarna gav in sin andra begäran till dess målet avslutades. Domstolen erinrade om att när det gäller artikel 2 så är ett omgående svar från myndigheterna i allmänhet nödvändigt för att upprätthålla allmänhetens förtroende för att de följer lagen och för att förebygga att hemliga olagligheter uppkom eller godtogs. Det ankom på staten att organisera sitt rättssystem så att det möjliggjorde för domstolarna att uppfylla kraven enligt artikel 2. Domstolen fann att de medicinska frågorna i målet var något komplexa och att den bevisning som tagits fram i brottmålet kunde vara relevant i civilmålet. Beslutet att vilandeförklara det senare var därför i sig inte oskäligt utan kunde ha dikterats av hänsyn till ett rättvist och effektivt rättsligt förfarande. Det framgick av handlingarna att föräldrarnas agerande inte hade någon effekt på det civila förfarandets längd innan det återupptogs i maj 2001. Dröjsmålen i brottmålet, som inte orsakats av föräldrarna, kunde ha bidragit till det civila förfarandet längd. Sedan civilmålet återupptagits tog det ytterligare fem år för domstolen att fatta beslut. Även om föräldrarna bidrog till dröjsmålen i den delen kunde det inte förklara hela fördröjningen. Det var inte heller tillfredsställande att de klagandes mål hade handlagts av så många olika domare. Domstolen fann att det var ett förhållande som också bidrog till att föräldrarna inte hade förtroende för hur det rättsliga förfarandet genomfördes. Mot den bakgrunden noterade domstolen att förfarandet fortfarande pågick efter nästan 12 år och detta kunde inte godtas som en effektiv utredning av orsakerna till att GS avlidit. Domstolen noterade också att mer allmänna överväganden krävde en omgående undersökning av mål som gällde dödsfall på sjukhus. Kännedom om de faktiska förhållandena och om eventuella misstag som begåtts under den medicinska behandlingen var viktiga för att de berörda institutionerna och den medicinska personalen skulle kunna åtgärda eventuella brister och förhindra en upprepning av liknande misstag. En omgående utredning av sådana mål var därför viktig för säkerheten för alla som nyttjar sjukvården. Det saknades alltså ett effektivt rättsligt förfarande för att klarlägga orsaken till och ansvaret för att GS avlidit. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 6.1 och 13.

HÄNVISNINGAR (i sak)
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Powell ./. U K, beslut 2000-05-04
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Lazzarini o. Ghiacci ./. Italien, beslut 2002-11-07
Byrzykowski ./. Polen, dom 2006-06-27
Erikson ./. Italien, beslut 1999-10-26
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
R.M.D. ./. Schweiz, dom 1997-09-26

Celiniku mot Grekland
(Ansökan nr 21449/04, dom den 5 juli 2007)
Domen finns endast på franska.

En man dödades vid en polisoperation och staten var inte ansvarig för dödandet i sig men genomförandet av operation var inte tillräckligt förberett och försiktigt så att riskerna minimerades och det skedde därför en kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade inte var tillräckligt oberoende och effektiv skedde det ännu en kränkning av artikel 2.

C är två systrar vars bror, G, var känd hos polisen under namnet "Kinamannen" och som dödades under ett försök av polisen att gripa honom.  På eftermiddagen den 21 november 2001 var en ledig polis, IR ute och gick i Aten när han fick veta att den man som polisen kallade "Kinamannen" fanns i närheten av Amerikistorget. G var misstänkt för att vara inblandad i en händelse där flera personer av albanskt ursprung har fått svåra skador. Han var känd för att alltid bära kniv. När IR:s chef, V, underrättats om situationen åkte han tillsammans med en grupp om tre eller flera poliser till en gata i närheten av det kafé där den misstänkte och fyra andra albaner hade uppgivits befinna sig. Sedan han fått tillstånd att gripa de fem männen och efter att ha sagt till IR att inte delta i operationen gick V och de andra poliserna in på kaféet och beordrade de misstänkta att lyfta armarna och att lägga sig ned på golvet. G vägrade att lyda och försökte stoppa handen innanför sin regnrock. I tron att hans kollegor var i fara ingrep IR och gick mot G med sitt vapen i handen. G sparkade till honom på handen och ett skott gick av och träffade G i huvudet. G avled omedelbart. IR förklarade vid ett första förhör att han reagerat instinktivt och att han omedelbart efter det dödande skottet sett en kniv i en blodpöl. Tre av de andra poliserna uppgav emellertid att IR funnit kniven när han kände över den dödes kropp. IR medgav senare att så varit fallet. En utredning inleddes omgående för att klarlägga om det varit berättigat att använda våld. 18 vittnen hördes, de flesta var ögonvittnen och en obduktion utfördes. I juli 2003 beslöt polisens disciplinnämnd att det inte fanns grund för att vidta några disciplinära åtgärder mot IR, eftersom offret själv varit ansvarig för att skottet avlossades. Beslutet fastställdes i januari 2004. Under tiden hade åtal väckts mot IR för vållande till annans död men han frikändes i november 2003 med motiveringen att det dödande skottet inte orsakats av vårdslöshet från hans sida. - I Europadomstolen påstod C att de poliser som försökt arrestera deras bror hade använt övervåld viket orsakats broderns död och de klagade över att det inte gjorts någon effektiv utredning av omständigheterna. De påstod vidare att händelsen i fråga var resultatet av diskriminerande attityder mot personer av albanskt ursprung. De åberopade artikel 2, artikel 13 och artikel 14.

Europadomstolen fann att det saknades anledning att ifrågasätta omständigheterna så som de redovisats av de grekiska domstolarna. Domstolen drog därför slutsatsen att det dödande skottet inte hade avlossats genom ett avsiktligt handlande från IR:s sida utan av en plötslig reaktion från offret genom att han sparkade den hand som polisen höll vapnet i. Domstolen fann därför att den grekiska staten inte kunde göras ansvarig för användandet av dödligt våld. När det däremot gällde polisoperationen noterade domstolen att IR, i strid med V:s order, hade närmat sig G med den hand som han höll vapnet i utsträckt framför sig så att han var inom en armslängds avstånd från G. Han hade därför på eget initiativ blottat sig för angrepp från G vilket hade resulterat i att det dödande skottet hade avfyrats. Att situationen urartade i sådan utsträckning var särskilt oursäktligt med hänsyn till att det var en planerad polisoperation som de inblandade borde ha förberett omsorgsfullt. Vid den aktuella tidpunkten reglerades användningen av vapen i tjänsten av en lagstiftning som var erkänt obsolet och olämplig i ett modernt demokratiskt samhälle. Systemet gav inte de som var ansvariga för att tillämpa lagarna tydlig vägledning. Avsaknaden av klara regler skulle också kunna förklara varför IR hade agerat så brådstörtat, vilket han förmodligen inte hade gjort om han hade fått ordentlig utbildning. Vid sådant förhållande och även om de grekiska myndigheterna inte var ansvariga för att i sig ha vållat G:s död, visade det sätt på vilket polisoperationen hade genomförts att polisen inte hade varit tillräckligt försiktig för att säkerställa att risken för att G eller någon av de andra inblandade personerna skadades hölls på en minimal nivå. Polisen hade därför varit vårdslös vid genomförandet av operationen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 2.

När det gällde utredningen av det inträffade noterade domstolen att myndigheterna hade visat sin vilja att genomföra en undersökning för att avgöra om användandet av våld hade varit berättigat under de aktuella förhållandena. Det fanns emellertid vissa problem med utredningens oberoende och grundlighet. Först noterades att den som var ansvarig för utredningen och de poliser som skulle utredas alla tillhörde samma polishögkvarter. Det kunde därför råda tvivel om utredningen verkligen var oberoende, när det var troligt att alla poliserna kände varandra personligen och hade arbetat tillsammans. Detta förhållande underminerade utredningens oberoende och skadade allmänhetens förtroende och förtroendet hos dem som hade ett intresse av att utredningen genomfördes på ett objektivt sätt. Domstolen fann det också anmärkningsvärt att de inblandade poliserna inte hade vidtagit lämpliga åtgärder för att samla in bevisning direkt efter det inträffade. Enligt domstolens mening hade IR varit den person som var minst lämpad att undersöka offrets kropp. Dessutom hade inte platsen säkrats vilket hindrat utredningen från att få fram bevisning. Domstolen noterade avsaknaden av klara regler och instruktioner för det förfarande som skulle följas av polisen i liknande situationer. Mot denna bakgrund fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 2 på grund av den ineffektiva utredningen och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13. Klagomålet enligt artikel 14 förklarades för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - dödandet
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Hilda Hafsteinsdóttir ./. Island, dom 2004-06-08 (jfr nr 6/04)
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Bubbins ./. U K, dom 2005-03-17 (jfr nr 3/05)
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Artikel 2 - utredningen (utöver ovan nämnda)
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Ramsahai m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2007-05-15 (jfr nr 5/07)
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Ognyanova o. Choban ./. Bulgarien, dom 2006-02-23 (jfr nr 3/06)

Sara Lind Eggertsdottir mot Island
(Ansökan nr 31390/04, dom den 5 juli 2007)
Domen finns endast på engelska.

En person som är handikappad sedan födseln anklagade det sjukhus där hon föddes. När domstolen begärde yttrande från en rättsmedicinalnämnd där det ingick fyra läkare anställda på det aktuella sjukhuset fick klaganden en sämre ställning i processen och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

S föddes 1998 på det statliga universitetssjukhuset (NUH) i Rejkjavik och strax efter födseln konstaterades att hon var allvarlig fysiskt och mentalt handikappad. Föräldrarna gjorde gällande att hon orsakats handikappen av vårdslöshet och stämde isländska staten. De påstod dels att det begåtts ett misstag i förlossningsrummet, genom att man reagerat för sent på den syrebrist som upptäcktes redan när modern kom dit. Dels hävdades att barnläkaren hade gjort ett misstag när han tog hand om barnet direkt efter födseln. Föräldrarna påstod att en kateter som satts in i barnets navelartär hade böjts på ett onormalt sätt till en u-form och hade fått vara kvar så under ca 32 timmar. Tingsrätten fann i dom den 24 april 2002 att staten var ansvarig och dömde ut ett skadestånd till S. Domen överklagades av generaladvokaten till Högsta domstolen som i februari 2003 begärde ett yttrande från statens rättsmedicinalnämnd (SMLB). Fyra av ledamöterna i nämnden var anställda på NUH. Högsta domstolen ändrade, genom dom den 11 mars 2004 och med betydande stöd av SMLB:s yttrande, tingsrättens dom. - I Europadomstolen klagade S över att Högsta domstolen inte låtit henne få en rättvis rättegång inför en opartisk domstol särskilt genom att grunda sin bedömning på den uppfattning som anställda hos motparten hade uttalat.

Europadomstolen erinrade om att frågan om en domstol varit opartisk i den mening som avses i artikel 6.1 skall avgöras uteslutande mot bakgrund av de principer som framgår av domstolens praxis, dvs. det skall göras en subjektiv och en objektiv prövning. När det gäller den subjektiva, personliga opartiskheten hos en domare måste den presumeras tills motsatsen har visats. Vid den objektiva prövningen måste avgöras om det finns förhållanden som väcker tvivel om domarens opartiskhet. Även hur det förefaller är av betydelse. S:s påståenden om Högsta domstolens opartiskhet hänför sig helt till SMLB och delas in i två grupper. Den ena gruppen gäller sättet och syftet för Högsta domstolens begäran om SMLB:s yttrande. Den andra gäller sammansättningen i SMLB och dess roll i förfarandet inför Högsta domstolen. Beträffande den första gruppen argument fann domstolen att Högsta domstolens beslut att begära ett yttrande från SMLB utan parternas samtycke inte stred mot artikel 6.1. S hade inte visat att det fattats pga. partiskhet mot henne och det hade inte heller kommit fram några objektiva skäl att ifrågasätta att Högsta domstolen varit opartisk när den fattade beslutet. Den andra gruppen argument var mer problematiska, eftersom de gällde SMLB:s sammansättning och dess roll i förfarandet. Domstolen har i sin praxis godtagit att avsaknaden av opartiskhet hos en av domstol utsedd expert under vissa omständigheter kan ge upphov till en kränkning av principen om parterna likställdhet. De fyra medlemmarna i SMLB som var anställda som läkare hos NUH hade inte tidigare varit inblandade i målet men deras band med NUH kunde ge upphov till vissa farhågor hos S. Sådana farhågor kan ha betydelse men de är inte avgörande, utan det är om det tvivel som väckts är objektivt berättigat. Det kunde antas att ett yttrande från SMLB:s fick större tyngd än ett yttrande från en av parterna utsedd expert. SMLB fick en dominerande roll i förfarandet genom att Högsta domstolen kunde begära ett yttrande utan parternas samtycke och genom att det var Högsta domstolen som formulerade frågorna till SMLB. Den uppgift de ifrågavarande fyra ledamöterna i SMLB hade var ganska intrikat. De skulle nämligen analysera och bedöma sina kollegors handlande i syfte att hjälpa Högsta domstolen att avgöra frågan om deras arbetsgivares ansvar. Det var därför berättigat att S befarade att SMLB inte var helt neutralt i förfarandet inför Högsta domstolen. S:s position var därmed inte likställd med motpartens. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kräkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Walston ./. Norge, beslut 2001-12-11
Pétur Thor Sigurdsson ./. Island, dom 2003-04-10 (jfr nr 4/03)
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom 2006-08-08 (jfr nr 8/06)
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Bönisch ./. Österrike, dom 1985-05-06
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Sigurdur Gudmundsson ./. Island, beslut 2006-08-31
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21
Beleggings- en Beheersmaatschappij Indiana B.V. ./. Nederländerna, beslut 1995-11-29
Wolfgang Blum o. Klaus Ignaz Jacobi ./. Österrike, beslut 1995-11-18
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22

Schneider mot Luxemburg
(Ansökan nr 2113/04, dom den 10 juli 2007)
Domen finns endast på franska.

Laglig skyldighet för markägare att mot sin vilja ingå i ett jaktområde och därmed vara ansluten till en jaktförening kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 11.

S äger en bit mark som infogades i jaktområde nr 16 i Luxemburg. S skrev i mars 2002 till ordföranden för en jaktförening och motsatte sig att hennes mark inlemmades i jaktområdet. Hon betonade att hennes uppfattning "grundades på Europadomstolens praxis". Hennes skrivelse föranledde inte annat än att mottagandet bekräftades. Vid föreningens årsmöte beslöts om utvidgning av jaktområdet och det noterades att synpunkter kommit in som gav vid handen att berörda parter medgett resp. motsatt sig en utvidgning. Årsmötets beslut fastställdes av miljöministern genom ett beslut den 8 augusti 2002. S överklagade i september 2002 och försökte få det aktuella ministerbeslutet upphävt. I en dom den 12 februari 2003 avslog förvaltningsdomstolen hennes argument som hänförde sig till en påstådd kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. S överklagade förgäves. - I Europadomstolen hävdade S att det skett en kränkning av hennes rätt till respekt för sin egendom. Hon åberopade artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 11.

Europadomstolen fann att klagomålet skulle prövas enligt andra stycket i artikel 1 som ger staterna rätt att genomföra nödvändig lagstiftning för att reglera nyttjandet av egendom. Frågan var om det verkligen skett ett intrång i S:s rättigheter. Domstolen noterade att S hade motsatt sig att hennes mark införlivades i jaktområdet av etiska skäl. Även om hon inte hade blivit fråntagen rätten att använda, hyra ut eller sälja sin mark hade införlivandet av hennes mark i jaktområdet hindrat henne från att nyttja sin mark på det sätt som hon önskade. Hon tvingades, trots att hon av etiska skäl motsatte sig jakt, att varje år tåla beväpnade män och jakthundar på sina marker. Det hade därför skett ett intrång i hennes rätt till respekt för sin egendom. När det gällde att pröva om intrånget var berättigat har staten ett stort utrymme för sina bedömningar. Intrånget hade ett legitimt syfte men domstolen fann trots detta att systemet med en skyldighet att tillhöra en jaktförening mynnade ut i att S försattes i en situation som rubbade den jämvikt som skall råda mellan skyddet för egendomsrätten och det allmännas intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

S hade vidare klagat över att hon mot sin vilja tvingades bli medlem i en jaktförening och domstolen fann att den måste ta ställning till om jaktföreningen var en sådan förening som avses i artikel 11. Domstolen noterade att den aktuella förvaltningsdomstolen tidigare på klagomål av en annan jaktmotståndare hade funnit att jaktföreningar var föreningar i den mening som avses i artikel 11 och Europadomstolen gjorde nu inte någon annan bedömning. Domstolen konstaterade att skyldigheten att vara med i jaktföreningen innebar ett intrång i S:s negativa föreningsrätt. Domstolen fann att intrånget var föreskrivet i lagen och att det hade ett legitimt syfte men att det inte var proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 11.

HÄNVISNING
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29

Bimer S.A. mot Moldavien
(Ansökan nr 15084/03, dom den 10 juli 2007)
Domen finns endast på engelska.

Att dra in tillstånd att i en affär, som inte var belägen på en internationell flygplats, sälja skatte- och tullfria varor stred mot gällande lag och kränkte därför artikel 1 i protokoll nr 1.

B är ett aktiebolag som ägs av investerare från Moldavien, USA och Bahama och det klassades därför som ett utlandsägt företag med vissa fördelar. Under 1998 fick bolaget två licenser för att öppna en affär för skattefria varor och för en skattefri bar i butiken i tullkontoret i Leuseni på gränsen till Rumänien. Licenserna var inte tidsbegränsade. Bolaget köpte därför nödvändig utrustning, byggde lokalerna för affären och baren och började verksamheten. Härefter ändrades i maj 2002 den moldaviska tullagstiftningen vilket innebar att skattefria produkter endast fick säljas på internationella flygplatser och på internationella flygruter.  Tulldepartementet beslöt att alla försäljningsställen för skattefria varor som inte låg på en internationell flygplats skulle stängas. I juni 2002 klagade det aktuella bolaget tillsammans med andra företag i liknande situation till appellationsdomstolen och åberopade bl.a. att beslutet skulle upphävas, eftersom lagstiftningen inte kunde tillämpas retroaktivt och att det stred mot lagstiftningen om utländska investeringar. Den moldaviska appellationsdomstolen beslöt till de klagandes fördel och upphävde beslutet. Tulldepartementet överklagade och den 11 september 2002 upphävde Högsta domstolen appellationsdomstolens dom och avslog B:s klagomål. - I Europadomstolen klagade B över att stängningen av den skattefria affären och baren kränkte bolagets rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att bolagets licenser att driva en verksamhet med skattefria varor innebar en "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen erinrade om att enligt dess praxis innebär återkallandet av ett giltigt tillstånd att driva viss verksamhet ett intrång i rätten till respekt för egendom. Domstolen framhöll vidare att för att en åtgärd för att reglera nyttjandet av egendom skall kunna anses berättigad krävs att den är lagenlig och att kraven på "det allmännas intresse" och "att säkerställa betalning av skatter och avgifter" är uppfyllda. Åtgärden skall vidare vara proportionerlig till det mål som skall uppnås men det är bara nödvändigt att pröva proportionaliteten om kravet på lagenlighet är uppfyllt. Domstolen noterade att den moldaviska appellationsdomstolen hade funnit att företag som B med utländskt kapital och som hade åtnjutit vissa skatte-, tull- och andra undantag enligt den tidigare gällande lagstiftningen hade rätt att fortsatt åtnjuta dessa förmåner under tio år efter det att den nya lagstiftningen trädde i kraft. Högsta domstolen som upphävt appellationsdomstolens dom på andra grunder hade inte ifrågasatt den nämnda tolkningen. Beslutet som inneburit ett omedelbart upphörande av de aktuella förmånerna var därför olagligt, eftersom det stred mot den gällande lagstiftningen. Europadomstolen fann inte anledning att göra annan bedömning än den nationella appellationsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Rosenzweig o. Bonded Warehouses Ltd. ./. Polen, dom 2005-07-28 (jfr nr8/05)
Katsaros ./. Grekland, dom 2002-06-06 (jfr nr 6/02)
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

O´Halloran och Francis mot UK
(Ansökningar nr 15809/02 och 25624/02, dom den 29 juni 2007)

Krav på bilägare, vars bil fotograferats med fartkamera pga. för hög hastighet, att uppge namn och adress på den som var förare vid det aktuella tillfället, var sanktionerat med höga böter och uppgiften lämnades således under visst tvång. Detta innebar emellertid inte att kärnan i rätten att tiga enligt artikel 6.1 skadades och det skedde därför inte någon kräkning av den artikeln.

O:s fordon fotograferades av en hastighetskamera när det kördes 111 km/h på motorväg, där hastigheten tillfälligt var begränsad till 64 km/h. F:s bil fotograferades med hastighetskamera när den kördes 75 km/h på en sträcka där hastigheten var begränsad till 48 km/h.(Hastigheterna omräknade från miles, redaktörens anm.) O och F upplystes därefter av polisen om att föraren skulle åtalas och de uppmanades uppge förarens fullständiga namn och adress. De informerades också om att om de inte lämnade begärda uppgifter så var det i sig ett brott enligt 172 § i vägtrafiklagen. O svarade att han fört sin bil själv. F däremot skrev till polisen och åberopade sin rätt att tiga och att inte ange sig själv. O ställdes inför polisdomstolen den 21 mars 2001 och försökte då att ta tillbaka sitt tidigare erkännande och åberopade bl.a. artikel 6. Han dömdes för hastighetsöverträdelse till böter 100 GPS eller drygt 147 EUR och hans körkort belastades med 6 straffpoäng. Hans begäran om omprövning avslogs i oktober 2001. F kallades till polisdomstolen för att han underlåtit att lämna begärda uppgifter och dömdes till böter om 750 GPS, motsvarande ca 1 107 EUR och tre straffpoäng. Han hävdade att bötesstraffet var avsevärt högre än det skulle varit om han erkänt hastighetsöverträdelsen. - I Europadomstolen klagade O över att han fällts till ansvar uteslutande eller huvudsakligen på grund av det uttalande han tvingats göra under hot om straff för ett annat brott. F klagade över det förhållandet att han varit skyldig att lämna uppgifter om en förseelse som han var misstänkt för att ha begått och att det kränkte hans rätt att inte behöva ange sig själv. O och F åberopade artikel 6.1 och 2.

Europadomstolen godtog inte de klagandes påstående om att rätten att tiga och inte ange sig själv var en absolut rättighet och att användandet av varje form av tvång för att få en anklagad person att mot sin vilja göra uttalanden som angav honom som brottlig förstörde själva kärna i den rättigheten. Det var inte så att varje direkt tvingande skyldighet automatiskt medförde en kränkning av konventionen. Vad som utgjorde en rättvis rättegång kunde inte fastställas i en enda fast regel utan var beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. För att avgöra om själva kärnan i de klagandes rätt att tiga och att inte ange sig själva hade skadats tog domstolen sikte på arten och graden av det tvång som använts för att få fram bevisningen, förekomsten av relevanta säkerhetsgarantier i förfarandet och hur de uppgifter som erhållits hade använts. Arten och graden av det tvång som använts för att få bevisning i O:s mål och som man försökt att få i F:s mål angavs i den underrättelse om det planerade åtalet som var och en av dem hade fått. De upplystes om att de i egenskap av registrerade ägare till fordonen var skyldiga att lämna fullständiga namn och adress på föraren vid det aktuella tillfället. De upplystes också om att underlåtelse att lämna begärda uppgifter var ett brott enligt 172 § i vägtrafiklagen och att straffet var böter upp till 1 000 GPS samt indragning av tillståndet att köra bil eller införande av tre straffpoäng i deras körkort. Domstolen godtog att tvånget var av direkt natur. Domstolen noterade att var och en som väljer att äga och köra en bil vet att de underkastar sig en tvingande reglering, eftersom innehavet och användandet av bilen kan orsaka allvarliga skador. De som väljer att äga och köra en bil kan antas ha tagit på sig visst ansvar och vissa skyldigheter som en del av den tvingande regleringen avseende motorfordon. I den rättsliga reglering i U K innefattade dessa skyldigheter en plikt att i händelse av misstanke om trafikbrott upplysa myndigheterna om identiteten på den som vid det aktuella tillfället fört bilen. En annan aspekt på det tvång som använts i de klagandes fall var den begränsade utredning som polisen var behörig att göra. Den bestämmelse som tillämpats fick användas endast där föraren kunde antas ha begått det aktuella brottet och polisen fick bara begära upplysningar om "förarens identitet". Domstolen noterade att det inte skede något brott mot 172 § vägtrafiklagen om ägaren visade att han inte visste eller med skälig omsorg kunde veta vem som fört fordonet. Det var således inte något strikt ansvar kopplat till brottet. När det sedan gällde hur uppgifterna använts innebar O:s uppgift att han var förare vid tillfället tillåten bevisning och han dömdes också i vederbörlig ordning. O försökte visserligen förgäves att ta tillbaka sina uppgifter vid rättegången och det vilade på åklagaren att bortom rimligt tvivel bevisa gärningen. O kunde om han ville uttala sig själv eller kalla vittnen och förarens identitet var bara en del av hastighetsöverträdelsen och det fanns inte någon risk att någon skulle dömas enbart på grundval av uppgifter som lämnats enligt 172 §. Eftersom F vägrat lämna de begärda uppgifterna kunde det inte användas i det bakomliggande trafikmålet och det fullföljdes inte heller. Frågan om att använda hans uttalande i ett brottmål kom därför inte upp, eftersom hans vägran inte användes som bevisning, det utgjorde själva brottet. Mot bakgrund av omständigheterna i målet hade kärnan i de klagandes rätt att förhålla sig tysta och inte ange sig själva inte förstörts. Domstolen fann därför med femton röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 6.2.

Skiljaktiga meningar och skiljaktig motivering

Den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en skiljaktig motivering. Han anförde bl.a. följande. Enligt hans mening skall domstolen alltid sträva efter att utforma sina domar på ett enkelt och klart sätt för att göra det lättare att förstå dem men samtidigt krävs när frågan, som i förevarande fall, berör hundratals millioner medborgare särskilda ansträngningar. Den väg som domstolen valt i detta fall följer det individualistiska och heliga synsätt som ser mänskliga rättigheter som abstrakta rättigheter skrivna i sten. Domstolen har godtagit det kloka resonemang som Lord Bingham fört enligt vilket "alla som äger eller kör motorfordon vet...". Om "alla vet" måste man fråga sig varför domstolen använder tolv sidor för att försöka förklara vad alla redan vet? Att göra enkla saker komplicerade är detsamma som att välja en väg som inte bara är felaktig utan även farlig och som en dag kan leda till att domstolen, när individer fastnat i trafiken, gör en prövning enligt artiklarna 5 och 8 om frihetsberövandet och myndigheternas brist på respekt för deras privatliv innebär att staten brustit i sina positiva skyldigheter. Mänskliga rättigheter är en ofantlig tillgång i det moderna samhället. För att bevara detta fantastiska verk som är frukten av ändlösa ansträngningar och uppoffringar måste vi fortsätta bekämpa tyranniska handlingar. Vi måste emellertid också undvika att leka med elden genom att jämställa skyldigheten för bilägande medborgare att samarbeta och rätten att inte ange sig själv.

Den moldaviske domaren Pavlovschi var skiljaktig och lämnade en elva sidor lång skiljaktig mening. Han framhöll bl.a. att målet inte bara gäller poliskameror och hastighetskontroller utan mycket mer betydande frågor som de grundläggande principer som gäller i ett modern brottmålsförfarande och de grundläggande inslagen i begreppet en rättvis rättegång. Han redogör för bl.a. den s.k. Miranda-varningen som lyder ung. "du har rätt att tiga men det du säger kan användas mot dig i domstol" och för andra amerikanska rättsfall och betonar att i nuläget har förbudet mot tvingande självangivelse blivit en allmänt erkänd norm i brottmålsförfarandet. Han avslutar med att förklara att han inte kan ansluta sig domstolens uttalande om att "de som äger och kör en bil kan antas ha tagit på sig visst ansvar och vissa skyldigheter som en del av den tvingande regleringen avseende motorfordon." Enligt hans mening strider det mot texten och mot andan i konventionen att tillåta medlemsstater att på ett enormt svep av befolkningen tillämpa en så "blank" bestämmelse som berövar dem deras grundläggande rättigheter när det gäller strafflag och brottmålsförfarande. Det råder naturligtvis inget tvivel om att bilförare är skyldiga att följa skilda trafikbestämmelser. Om en av dem emellertid ställs inför ett åtal och en rättegång måste han eller hon åtnjuta alla de skyddsåtgärder som artikel 6 tillhandahåller oavsett hur tung börda detta medför.

Även den nederländske domaren Myjer lämnade en skiljaktig mening. Han instämde delvis i det som domaren Pavlovschi hade anfört men ansåg att han ville utforma sin egen mening för att kunna utveckla sina synpunkter mer och inte behöva förklara var han skilde sig från Pavlovschis mening.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - tillämplighet
Serves ./. Frankrike, dom 1997-10-20
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
Artikel 6.1 - i sak
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
Shannon ./. U K, dom 2005-10-04 (jfr nr 9/05)
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Serves ./. Frankrike, dom 1997-10-20
Weh ./. Österrike, dom 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
P., R. O. H. ./. Österrike, kommissionens beslut 1989-09-05
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
J.B. ./. Schweiz, dom 2001-05-03
Allen ./. U K, beslut 2002-09-10

Folgerø m.fl. mot Norge
(Ansökan nr 15472/02, dom den 29 juni 2007)

Med minsta möjliga majoritet fann domstolen att den norska lagstiftningen som hindrade föräldrar från att för sina barn få ett fullständigt undantag från undervisning i det nya sammanslagna ämnet "kristendomskunskap med religions- och livsåskådningsorientering" kränkte artikel 2 i protokoll nr 1.

De klagande, F, är alla medlemmar i Human-Etisk Forbund och föräldrar till barn som vid den aktuella tidpunkten gick i grundskolan. Hösten 1997 ändrades läroplanen för den norska grundskolan så att två tidigare ämnen, kristendom och filosofi, ersattes med ett ämne, kristendomskunskap med religions- och livsåskådningsorientering, KRL Enligt det tidigare systemet hade föräldrar kunnat ansöka om att deras barn skulle undantas från kristendomsundervisningen. Det var emellertid möjligt att begära undantag endast från vissa delar av KRL. Ämnet KRL omfattade bibeln och kristendomen som kulturarv och den evangeliska tron, som är statlig religion i Norge och som 86 % av befolkningen tillhör. Vidare omfattades andra kristna trosinriktningar, andra världsreligioner och livsåskådningar, etik och filosofi. Undervisningen avsåg att utveckla förståelse och respekt för kristna och mänskliga värden samt förståelse, respekt och dialog mellan människor med skilda trosuppfattningar och övertygelser. KRL infördes på alla nivåer i grundskolan under skolåret 1999-2000. F och andra föräldrar försökte förgäves att få sina barn helt undantagna från undervisningen i KRL. I mars 1998 väckte de en talan i Oslo tingsrätt och klagade över att deras begäran om undantag hade avslagits. De hävdade bl.a. att beslutet kränkte deras rättigheter enligt artikel 9, artikel 2 i protokoll nr 1 och artikel 14. I den nya skollagen från 1998 angavs att: "en elev skall, med anledning av en skriftlig begäran från föräldrarna, beviljas undantag från de delar av undervisningen i den aktuella skolan som de, med utgångspunkt i sin egen religion eller livsåskådning anser utgöra utövande av en annan religion eller anslutning till en annan livsåskådning." Fyra andra föräldrapar gjorde en anmälan till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som i det fallet fann att KRL med sina undantagsregler stred mot FN:s konvention om civila och politiska rättigheter. - I Europadomstolen klagade F över att vägran att bevilja dem helt undantag från KRL hindrade dem från att säkerställa att deras barn fick en utbildning i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse. De klagade också över de olägenheter som uppkom om rätten till delvisa undantag skulle utnyttjas och som innebar att icke-kristna föräldrar fick bära en tyngre börda än kristna föräldrar. Enligt F:s mening innebar detta en diskriminering. De åberopade artikel 9, artikel 2 i protokoll nr 1, artikel 8 och artikel 14.

Europadomstolen fann att klagomålen enligt artikel 9 och artikel 2 i protokoll nr 1 skulle prövas enligt den sistnämnda bestämmelsen. Domstolen noterade att intentionerna bakom införandet av KRL hade varit att genom att undervisa om kristendom och andra religioner och livsåskådningar samtidigt skulle det bli möjligt att säkerställa en öppen och allomfattande skolmiljö oberoende av elevens sociala bakgrund, religiösa tro, nationalitet eller etniska tillhörighet osv. Denna intention stod i klar överensstämmelse med de principer om pluralism och objektivitet som innefattas i artikel 2 i protokoll nr 1. De aktuella bestämmelserna i 1998 års lag tryckte på förmedlandet av kunskap inte bara om kristendomen utan också om andra världsreligioner och uppfattningar. Syftet var att undvika sekterism och att fostra till en mångkulturell dialog och förståelse genom att föra eleverna tillsammans inom ramen för ett samlat ämne snarare än genom att tillåta fullständiga undantag från undervisningen, vilket skulle splittra eleverna i grupper med skilda ämnen. Det förhållandet att kunskap om kristendomen utgjorde en större del av läroplanen än kunskap om andra religioner och åskådningar kunde inte i sig väcka en fråga enligt artikel 2 i protokoll nr 1. Med hänsyn till den roll kristendomen spelade i Norges nationella historia och tradition måste detta anses falla inom det utrymme som staten har för att planera och fastställa läroplanen. Det var emellertid klart att den övervägande tyngden lagts på kristendomen, särskilt genom det stöd som gavs av den s.k. kristna målbestämmelsen i 1998 års lag och som innebar att målet för utbildningen skulle vara att i samförstånd och samverkan med hemmet hjälpa till att ge eleverna en kristen och moralisk uppfostran. De olika tyngdpunkterna framgick också av lagtextens ordalydelse. Hälften av de ämnen som listades i läroplanen hänförde sig till kristendomen medan återstoden av ämnena var fördelade mellan andra religioner och åskådningar. Det framgick också att skillnaden mellan kristendomen och andra religioner inte bara var kvantitativ utan också kvalitativ. Mot den bakgrunden var det inte klart hur syftet att utveckla förståelse, respekt, dialog etc. skulle kunna uppnås. Domstolen tog därefter ställning till om den möjlighet till undantag som föräldrarna hade var tillräcklig för att uppväga den konstaterade obalansen. Domstolen noterade då först att det praktiska förfarandet med delvisa undantag medförde betydande problem. Föräldrarna måste vara tillräckligt informerade om de planerade lektionerna i detalj för att kunna avgöra vilka delar som inte var förenliga med deras trosuppfattning. Det måste vara svårt för föräldrar att konstant hålla sig informerade om undervisningens innehåll och att kunna skilja ut de delar som de ansåg oförenliga med sin uppfattning. För det andra var det en förutsättning för att undantag skulle beviljas att föräldrarna uppgav en skälig anledning för sin begäran. Domstolen noterade att uppgifter om personlig religiös och filosofisk övertygelse gällde den mest intima delen av privatlivet. Domstolen fann att det fanns en risk för att föräldrarna skulle känna sig tvingade att avslöja intima aspekter på sin egen övertygelse för skolmyndigheterna. För det tredje gällde för vissa aktiviteter, t.ex. bön, psalmsång, gudstjänster m.m. att deltagande kunde ersättas med enbart närvaro. Grundidén var att undantaget skulle avse själva aktiviteten inte den kunskap som förmedlades genom aktiviteten. Enligt domstolens uppfattning måste emellertid skillnaden mellan aktivitet och kunskap inte bara vara svår att hantera i praktiken utan den tycktes också avsevärt ha minskat effektiviteten av föräldrarnas undantagsmöjlighet. Föräldrar kunde också antas dra sig för att be läraren att åta sig den extra bördan av en sådan differentierad undervisning. Systemet med delvis undantag kunde således medföra en tung börda för föräldrarna med risk för otillbörliga avslöjanden om deras privatliv samt att risken för konflikt sannolikt fick dem att dra sig från att framställa en begäran om undantag. Detta kunde knappast vara förenligt med föräldrarnas rätt till respekt för sin övertygelse i den mening som avses i artikel 2 i protokoll nr 1 tolkad i ljuset av artiklarna 8 och 9. Domstolen ansåg inte heller att möjligheten att placera barnen i privatskolor kunde frita staten från skyldigheten att skydda pluralismen i statliga skolor som är öppna för alla. Domstolen fann därmed med nio röster mot åtta att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14 i förening med artiklarna 8 och 9 samt artikel 2 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar och motiveringar

Den slovenske domaren Zupancic och den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en gemensam separat mening och ansåg att domstolen i stor sammansättning borde ha förklarat klagomålet för inadmissible. De menade att det förelåg litispendens eftersom klagomålet, visserligen med andra föräldrar, hade prövats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter genom beslut den 14 februari 2006. De förklarade att internationell litispendens förekommer i mål som gäller samma fråga, samma domstol, samma klagomål, samma parter och liknande. I det här fallet upphör enligt majoriteten internationell litispendens när individerna i samma klagandegrupp beslutar att dela på sig i skilda grupper för att föra frågan till olika internationella organ, men enligt deras mening finns det stöd i kommissionens praxis för att anse att den inte upphört. Domstolen i stor kammare både kunde och borde ha förklarat klagomålet för inadmissible. Risken för motstridiga avgöranden, som utgör grunden för litispendens, existerar. Detta är ett exempel på vad artikel 35.2 b) i konventionen och bestämmelserna i FN:s protokoll försöker undvika men de behöriga internationella organens tolkning har berövat dem deras ursprungliga mening. Domstolens dom som antagits med nio röster mot åtta kan få oss att tro att litispendensen har begravts, även om - hur motsägelsefullt det än må vara - den i det här målet visar tecken på god hälsa. Det är synd.

Domarna Wildhaber, Schweiz, Lorenzen, Danmark, Bîrsan, Rumänien, Kovler, Ryssland, Steiner, Österrike, Borrego Borrego, Spanien, Hajiyev, Azerbajdzjan, och Jebens, Norge lämnade en gemensam skiljaktig mening där de anförde i huvudsak följande. Det är viktigt att klargöra omfattningen av målet. Domstolen har förklarat klagomålen avseende delvis undantag för inadmissible. FN:s kommitté har prövat barnens klagomål och föräldrarnas klagomål om delvisa undantag. Omfattningen av nu föreliggande mål är därför mer begränsad och kan därför inte anses strida mot de slutsatser som dragits av FN:s kommitté i det andra målet. Artikel 2 i den norska grundlagen garanterar i sitt första stycke religionsfrihet men anger i andra stycket att den evangeliska lutherska religionen skall vara statens officiella religion. Till skillnad från majoriteten finner de skiljaktiga att det är nödvändigt att pröva frågan om andra stycket i artikel 2 i grundlagen kan väcka en fråga enligt artikel 2 i protokoll nr 1 eller artikel 9 i konventionen och enligt deras mening var det inte möjligt. Begreppet pluralism bör inte hindra en demokratiskt vald majoritet från att ge ett visst religiöst samfund officiellt erkännande, finansiera det med allmänna medel och underkasta det reglering och kontroll. Att ge ett visst samfund en särskilt offentlig ställning påverkar inte i sig statens respekt för föräldrars religiösa och filosofiska övertygelse när det gäller deras barns utbildning och det påverkar inte heller utövandet av deras tanke-, samvets- och religionsfrihet. - Medan kristendomen utgjorde en större del av läroplanen än någon annan av världens religioner och åskådningar bör det betonas att de senare som täcker ett brett spektrum utgör omkring hälften av ämnesområdet. Enligt de skiljaktigas mening var det inte oskäligt att anta att föräldrar som ville ha ett undantag skulle vidta lämpliga åtgärder för att skaffa sig upplysningar om ämnets innehåll, t.ex. genom att studera läroplanen. De fann inte heller att det låg något onormalt eller kränkande i kravet på att föräldrarna skulle ange skäl för ett undantag. Det är inte ovanligt att medborgare i sina kontakter med myndigheter måste lämna uppgifter av t.o.m. personligt känslig natur när de vill ha undantag från en allmän skyldighet. Det förhållandet att en sådan möjlighet utnyttjas oftare av vissa grupper än andra betyder inte i sig att undantagsreglerna är godtyckliga. Konstruktionen med delvisa undantag medförde inte att en oskälig eller för tung börda lades på de föräldrar som ville begära ett undantag. Staten hade, när det gällde utbildning och undervisning, varit noga med att den information eller kunskap som innefattades i läroplanen avseende KRL förmedlades på ett objektivt, kritiskt och pluralistiskt sätt och kunde inte sägas ha syftat till indoktrinering mot föräldrarnas rätt till respekt för sina filosofiska övertygelser och därmed ha överträtt de gränser som förutsätts i artikel 2 i protokoll nr 1. Vägran att bevilja föräldrarna fullständigt undantag från KRL för sina barn innebar inte någon kräkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18
Belgian Linguistic" Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23 (nr 1474/62 m.fl.)
Dahlab ./. Schweiz, beslut 2001-02-15
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR


Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Mitrevski ./. Makedonien, 2007-06-21; part ej underrättad om ändrad plats för förhandling

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07 och 6/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Botnari ./. Moldavien, 2007-06-19; även artikel 13
EVT Company ./. Serbien, 2007-06-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kudrina ./. Ryssland, 2007-06-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pridatchenko m.fl. ./. Ryssland, 2007-06-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aryamin ./. Ukraina, 2007-06-21
Sova ./. Ukraina, 2007-06-21
Vasilyev ./. Ukraina, 2007-06-21
Sivoldayeva ./. Ryssland, 2007-06-28
Baygayev ./. Ryssland, 2007-07-05
Saidov ./. Ryssland, 2007-07-05
Galitskiy ./. Ukraina, 2007-07-05

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Diskriminering
Perez Arias ./. Spanien, 20067-06-28; full ersättning för avlidet barn krävde två levande föräldrar, ej kränkning

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift), 5/07 (könsdiskriminering)

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Tocono och Profesorii Prometeisti ./. Moldavien, 200706-26; domarjäv
Veyisoglu ./. Turkiet, 2007-06-26; militär disciplindomstol

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07 och 6/07.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning och liknande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1.
Kanala ./. Slovakien, 2007-07-10; försäljning under marknadsvärde för täckande av skuld

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Melnikova ./. Ryssland, 2007-06-21; olagligt och förlängning utan tillräckliga skäl.
Malechkov ./. Bulgarien, 2007-06-28; se även Undermåliga förhållanden
Shukhardin ./. Ryssland, 2007-06-28; artikel 5.1, 3 och 4
Paladi ./. Moldavien, 2007-07-10; även artikel 3, Undermåliga förhållanden i fängelse och artikel 34

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Frågor om vårdnad och rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Pawlik ./. Polen, 2007-06-19
Tomic ./. Serbien, 2007-06-26; artiklarna 6.1, 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 5/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Artun och Güvener ./. Turkiet, 2007-06-26
Flux ./. Moldavien (nr 2), 2007-07-03
Lionarakis ./. Grekland, 2007-07-05; ä ven artikel 6.1, rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Della Vecchia ./. Italien, 2007-07-03; artiklarna 8 och 13
Di Ieso ./. Italien, 2007-07-03; artiklarna8, 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06 och 6/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Tan ./. Turkiet, 2007-07-03

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 6/07.

Hemlig avlyssning eller övervakning gör intrång i privat- eller familjeliv
Association for European Integration and Human Rughts och Ekimdzhiev ./. Bulgarien, 2007-06-28; även artikel 13

Se liknande mål under Bevisning i strid med artikel 8 och i bl.a. nr 2/03, 3/03, 6/03, 8/03, 11/04, 4/05, 5/06, 7/06 och 5/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Timur ./. Turkiet, 2007-06-26; även omänsklig behandling ej kränkning
Macovei m.fl. ./. Rumänien, 2007-06-21; ingen utredning när misshandlad inte ville anmäla för lindrigare brott

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07 och 6/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Ildan ./. Turkiet, 2007-06-26
Kiranci ./. Turkiet, 2007-06-26

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Belge ./. Turkiet, 2007-06-26
Çakir ./. Turkiet, 2007-06-26
Kizir m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-26
Turhan Atay m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-26
Herdade da Comporta - Actividades Agro Silvicolas e Turisticas S.A. ./. Portugal, 2007-07-10
Sociedade Agricola Herdade da Plma S.A. ./. Portugal, 2007-07-10

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Çelik m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-26; även Rättvis rättegång
Kaymaz  ./. Turkiet, 2007-06-26
Yeniay ./. Turkiet, 2007-06-26

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Macko och Kozubal ./. Slovakien, 2007-06-19; självangivelse, ej kränkning
SCM Scanner de l´Oest Lyonnais m.fl. ./. Frankrike, 2007-06-21; lagstiftning med retroaktiv verkan
Georgoulis m.fl. ./. Grekland, 2007-06-21; myndighet inte rättat sig efter dom
Antunes och Pires ./. Portugal, 2007-06-21; bristande kommunikation
Ferreira Alves ./. Portugal (nr 2), 2007-06-21; bristande kommunikation
Çelik m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-26; inte varit närvarande, även Part inte fått del av handlingar...
Kapan m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-26; framtvingat erkännande
Ülger ./. Turkiet, 2007-06-26; även artikel 1 i protokoll nr 1, ej fått del av dom pga. obetald domstolsavgift
Harutyunyan ./. Armenien, 2007-06-26; framtvingat erkännande
Cruz de Carvalho ./. Portugal, 2007-07-10; inte likställda parter

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Canan ./. Turkiet, 2007-06-26; dödsfall och utredning, även artikel 3
Alikhadzhiyeva ./. Ryssland, 2007-07-05; även artiklarna 3, 5 och 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07 och 6/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Kantyrev ./. Ryssland, 2007-06-21
Malechkov ./. Bulgarien, 2007-06-28; se även Frihetsberövande
Paladi ./. Moldavien, 2007-07-10; otillräcklig medicinsk vård, även artikel 5 Frihetsberövande och artikel 34

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Boychenko och Gershkovich ./. Ryssland, 2007-06-28
Kumkin m.fl. ./. Ryssland, 2007-07-05
Levochkina ./. Ryssland, 2007-07-05
Nikolay Zhukov ./. Ryssland, 2007-07-05
Smirnitskaya m.fl. ./. Ryssland, 2007-07-05
Volkova och Basova ./. Ryssland, 2007-07-05

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
Zhechev ./. Bulgarien, 2007-06-21; vägrad registrering

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07 och 6/07.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 8
Kaya ./. Tyskland, 2007-06-28; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07, 5/07 och 6/07.

Äganderätt till, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Grosu ./. Rumänien, 2007-06-28
Radulescu ./. Rumänien, 2007-06-28

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07 och 6/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 19 juni - den 10 juli 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
19 juni
Amurchanian ./. Polen (8174/02) även artikel 5.3, se nedan
21 juni
Peca ./. Grekland (14846/05)
Tomljenovic ./. Kroatien (35384/04)
Gardedieu ./. Frankrike (8103/02)
Noel Baker ./. Grekland (32155/04)
Roïdakis ./. Grekland (7629/05)
Thomas Makris ./. Grekland (23009/05)
Szebellédi ./. Ungern (38329/04)
Svistun ./. Ukraina (9616/03)
Redka ./. Ukraina (17788/02) även artikel 13
26 juni
Bayhan ./. Turkiet (75942/01)
Izmirili ./. Turkiet (30316/02)
3 juli
Krempa-Czuchryta ./. Polen (11184/03)
Rafinska ./. Polen (13146/02)
Wilusz ./. Polen (1363/02)
5 juli
Lukavica ./. Kroatien (39810/04) även artikel 1 i protokoll nr 1
Bertossie o. Martinelli ./. Italien (62158/00) även artikel 13, ej kränkning
Ceruti ./. Italien (66418/01) även artikel 13, ej kränkning
Fascini ./. Italien (56300/00) även artikel 13, ej kränkning
G.M. ./. Italien (56293/00) även artikel 13, ej kränkning
Locatelli ./. Italien (62157/00) även artikel 13, ej kränkning
Lorenzo Campana ./. Italien (56301/00) även artikel 13, ej kränkning
Martinelli o. Dotti ./. Italien (66419/01) även artikel 13, ej kränkning
Prati ./. Italien (62154/00) även artikel 13, ej kränkning
Provide S.R.L. ./. Italien (62155/00) även artikel 13, ej kränkning
Civitillo ./. Italien (64888/01)
Concetta Parrella ./. Italien (64889/01)
Gregori ./. Italien (62265/00)
Lazarevska ./. Makedonien (22931/03)
Sali ./. Makedonien (14349/03)
Ziberi ./.  Makedonien (27866/02)
Barskiy ./. Ukraina (10569/03) även artikel 13
Panchenko ./. Ukraina (25681/03) även artikel 13
Panteleeva ./. Ukraina (31780/02) även artikel 13

ARTIKEL 5.3
19 juni
Amurchanian ./. Polen (8174/02) även artikel 6.1, se ovan
26 juni
Akkiliç ./. Turkiet (69913/01) även artikel 5.4 och 5.5
Davut Aslan ./. Turkiet (21283/02)
Inal ./. Turkiet (12624/02)
Çarkçi ./. Turkiet (7940/05)
28 juni
Aiouaz ./. Frankrike (23101/039
Broka ./. Lettland (70926/01)
Dolgikh ./. Ukraina (9755/03)
3 juli
Lewandowski ./. Polen (29437/02)
10 juli
Tonderys ./. Polen (14382/04)

ARTIKEL 5.4
3 juli
Naranjo Hurtado ./. Italien (16508/04)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 6 juli 2007 i mål nr B 259-07 i fråga om tillåtande av bevisning.

Tingsrätten dömde H för bl.a. grov kvinnofridskränkning till fängelse ett år och sex månader och förpliktade honom att utge skadestånd till G. Domen meddelades mot H:s nekande och grundades i huvudsak på G:s uppgifter. H gjorde gällande att G var en lögnerska och han lämnade uppgifter som skulle visa på bl.a. alternativa händelseförlopp och alternativa gärningsmän. Tingsrätten lämnade H:s uppgifter utan avseende, eftersom de inte vann stöd från annat håll. I överklagande till hovrätten åberopade H bevisning i form av vittnesförhör med sju personer för att styrka de uppgifter han lämnat i tingsrätten. Hovrätten tillät vittnesförhör med tre av dessa personer till viss del men avvisade bevisningen i övrigt med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. I hovrätten medgav G att hon ofta ljugit och förklarade att hon var inne i en dålig period men att hon fick behandling av psykolog. Hovrätten ändrade den dit överklagade domen på så sätt att två av delpunkterna i gärningsbeskrivningen ogillades, en med hänvisning till att ett av de nya vittnesmålen gav stöd åt vissa av de uppgifter som H lämnat. Hovrätten satte ned straffet till fängelse tio månader och satte också ned skadeståndet till G. I de delar H fälldes grundade även hovrätten sin dom på G:s uppgifter. I Högsta domstolen yrkade H att han helt skulle frikännas från åtalet för grov kvinnofridkränkning och att skadeståndsyrkandet skulle ogillas samt att han skulle tillåtas föra den bevisning som hovrätten avvisat.

Högsta domstolen redovisar bl.a. följande förhållanden. Hovrätten har avvisat den av H åberopade bevisningen med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. Ett förhör har åberopats för att styrka att G lider av sjuklig mytomani, ett annat för att styrka att G haft en roll i en utpressning och att hon uppgett att hon misshandlats av en annan person än H. Övriga fem förhör har åberopats för att styrka att G vid ett stort antal tillfällen fört fram osanna uppgifter, ofta med egen vinning som syfte, och att hennes uppgifter därför har lågt bevisvärde. Riksåklagaren har invänt att de vittnesförhör som H har åberopat inte skulle tillföra målet något i sak som var ägnat att påverka målets utgång. Han framhåller att G själv har medgett att hon ofta ljugit och det har ingått i underlaget för bedömningen av hennes trovärdighet. G har anfört att den åberopade bevisningen utgör s.k. karaktärsbevisning som är ägnad att smutskasta henne.

Högsta domstolen redogör härefter för att i artikel 6:3d) i Europakonventionen föreskrivs att den tilltalade skall ha rätt att för egen räkning få vittnen kallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade emot honom. Nationell lag får dock uppställa villkor för inkallande och hörande av vittnen. Rätten får t.ex. vägra att tillåta ett förhör om det inte skulle vara ägnat att bidra till utredningen i målet. Vidare redogörs för 35 kap. 7 § RB och Högsta domstolen förklarar sedan att det i svensk rätt i princip inte finns något hinder mot att förebringa bevisning rörande en parts eller ett vittnes personliga förhållanden, anseende eller karaktär i syfte att påverka bedömningen av hans eller hennes trovärdighet. Domstolen kan dock vägra ta upp bevisning rörande en persons trovärdighet om den läggs fram i chikanöst syfte. Högsta domstolen anför vidare.

Den aktuella situationen kan sägas påminna om den som förelåg i Europadomstolens rättsfall Jerusalem mot Österrike. Europadomstolen fann där att det var inkonsekvent av de nationella domstolarna att å ena sidan finna vissa påståenden vara obevisade och å andra sidan vägra att uppta erbjuden bevisning på grund av att den ansågs irrelevant (dom den 27 februari 2001, p. 46, Reports of Judgments and Decisions 2001-II).

Högsta domstolen fann härefter att det hade funnits anledning för hovrätten att vara generös i fråga om tillåtande av den vittnesbevisning som erbjöds från H:s sida. Vid den nu aktuella bedömningen måste beaktas att G i hovrätten själv medgett att hon ofta talar osanning och att hon fått behandling för detta. Hovrätten har ändå i huvudsak lagt hennes berättelse till grund för bedömningen. Att en berättelse är detaljrik och sammanhängande är visserligen av betydelse vid bevisvärderingen men behöver inte nödvändigtvis innebära att den är sann. Stödbevisningen var till stora delar inriktad på att visa att G uppvisat skador och inte hur hon fått dem. Den av H åberopade bevisningen kan därför inte anses helt sakna värde. Med hänsyn härtill kan inte heller med beaktande av vad G sagt i hovrätten anses att H fått en rättvis rättegång. Hovrättens beslut om avvisande av bevisning bör därför ändras. Med ändring av hovrättens beslut tillät Högsta domstolen den av H åberopade bevisningen.




Senast ändrad: 2011-04-12