JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 7 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 juni - den 6 juli 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen "sök", vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet "alla sidor" och väljer "målhantering". Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Ahmed mot Sverige, beslut 2006-05-16
Klagomål avseende utvisning av en svårt sjuk HIV-smittad person till länder i Afrika där den medicin han behöver inte finns eller är mycket dyr väcker frågor som bör prövas i sak. Klagomålet har därför förklarats för admissible.

Muliira mot Sverige, beslut 2006-05-23
Ragimova m.fl. mot Sverige, beslut 2006-05-23
Abdelrahman Hussein m.fl. mot Sverige, 2006-05-30
Trots avsaknad av förlikning eller annan överenskommelse har domstolen funnit att beviljandet av permanent uppehållstillstånd har inneburit att frågan i målet har lösts och målet har därför avskrivits.

Dödsboet efter Nitschke mot Sverige, beslut 2006-06-06
Frågor om skälig tid, avsaknad av skäl i kammarrättsdom och underlåtelse att undanröja skattetillägg när den skattskyldige avlidit, har ansetts böra kommuniceras med regeringen.

Domar mot andra länder

Zarb Adami mot Malta, 2006-06-20
När sättet att välja ut personer för tjänstgöring i en jury i praktiken medförde att nästan inga kvinnor valdes utan i huvudsak endast män tjänstgjorde som juryledamöter, skedde det en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 4.3 d).

Babylonová mot Slovakien, 2006-06-20
Lagstiftning, som innebar att tidigare ägare till en fastighet inte kunde avföras som registrerad på fastigheten om han inte bosatte sig permanent på annat håll, innebar ett intrång i rätten till respekt för privatlivet och kränkte artikel 8.

Elahi mot U K, 2006-06-20
Beslut om hemlig avlyssning med stöd av riktlinjer som inte var lagligt bindande och inte allmänt tillgängliga saknade stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

Bianchi mot Schweiz, 2006-06-22
När myndigheterna förhöll sig passiva och inte verkställde beslut att enligt Haagkonventionen överlämna en son till sin far, vilken fått vårdnaden om barnet, kränktes artikel 8.

D m.fl. mot Turkiet, 2006-06-22
Ett offentligt spöstraff, som även om det mildrats till närmast ett symboliskt straff, skulle medföra just sådana skador på den dömda kvinnans värdighet och integritet som artikel 3 avser att skydda. En utvisning till det land där straffet skulle komma att verkställas innebar en kränkning av artikel 3 för såväl kvinnan som hennes familj.

Mazelie mot Frankrike, 2006-06-27
Rättsligt misstag av myndigheterna medförde att en process om äganderätt till gamla fästningsvallar som måste repareras pågick i 30 år och att exekutiv försäljning av fastigheten skedde till skada för ägaren. Det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Çetinkaya mot Turkiet, 2006-06-27
Fällande dom för enbart deltagande i fredlig presskonferens kränkte rätten till mötesfrihet enligt artikel 11.

Öllinger mot Österrike, 2006-06-29
Förbud att på kyrkogård hålla möte som protest mot ett möte där till minne av stupade SS-soldater bedömdes inte ha stört vare sig minnesmötet eller övriga kyrkogårdsbesökare och det hade därför skett en kränkning av artikel 11.

Panteleyenko mot Ukraina, 2006-06-29
När husrannsakan var olaglig och när uppgifter om psykisk sjukdom utan relevans för målet lästes upp vid förhandling kränktes artikel 8. Ordalagen i beslut att avskriva mål utan prövning tydde på att rätten ändå fann den tilltalade skyldig och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2. När uppgifterna inte kunde tas bort ur akten och den klagande inte kunde få skadestånd kränktes även artikel 13.

Zhigalev mot Ryssland, 2006-07-06
När klaganden inte kunde anses ha haft vare sig ”egendom” eller ”berättigade förväntningar” kränktes inte artikel 1 i protokoll nr 1 och då han därmed inte heller haft någon ”civil rättighet” kränktes inte artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

Hutten-Czapska mot Polen, 2006-06-19
I pilotmål om hyresregleringen i Polen, enligt vilken en hyresvärd inte kunde få täckning för sina kostnader för påtvingat underhåll och inte kunde säga upp hyresavtal, fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Ramirez Sanchez mot Frankrike, 2006-07-04
Mer än åtta år i isoleringscell innebar, med hänsyn till bl.a. omfattningen av besök och möjligheterna till rekreation samt till den intagnes farlighet, inte sådan omänsklig behandling som krävs för en kränkning av artikel 3.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom den 6 juli 2006 i mål B 119-06 i fråga om hets mot folkgrupp; fråga om yttrandefrihet

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens dom den 28 juni 2006 i mål 7536-04 rörande särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument; bl.a. fråga om skälig tid enligt artikel 6.

ALLMÄNT

Den 27 juni 2006 valde Europarådets parlamentariska församling tre nya domare till domstolen. Att som finsk domare efterträda Matti Pellonpää utsågs Päivi Hirvelä, som arbetat först som domare i nio år och därefter som åklagare i 16 år. Hon tillträder som ledamot i domstolen den 1 januari 2007. Att som första domare från Monaco ingå i domstolen utsågs Isabelle Berro-Lefevre, som sedan 1990 varit verksam som domare. Hon tillträdde sin tjänst den 28 juni 2006. Slutligen utsågs som ersättare för Luzius Wildhaber som domare för Schweiz Giorgio Malinverni. Han tillträder den 19 januari 2007, då Luzius Wildhaber faller för åldersstrecket i artikel 23.6, dvs. 70 år. Den nye domaren är f.n. professor i konstitutionell rätt och internationell rätt om mänskliga rättigheter vid universitetet i Geneve.

Europadomstolen har i beslut den 28 juni 2006 förklarat ansökningen i målet D mot Irland (26499/02) för inadmissible. Målet gällde en kvinna som klagat över att hon inte kunnat få abort av ett foster med en dödlig abnormitet på Irland, där lagen endast tillät abort om moderns liv var hotat. Domstolen konstaterade att i ett system där rätten utvecklas genom rättspraxis var det särskilt viktigt att domstolarna tilläts att utveckla ett konstitutionellt skydd för grundläggande rättigheter genom att tolka gällande bestämmelser. Enligt domstolens mening hade D i princip haft tillgång till ett konstitutionellt rättsmedel som inte kunde avfärdas som ineffektivt och med hänsyn till den betydelse som frågan i målet hade, borde hon ha kunnat få rättslig hjälp och råd och hon borde ha vidtagit åtminstone några förberedande åtgärder. D hade därför enligt domstolens mening inte uppfyllt kravet på att ha uttömt inhemska rättsmedel. Domstolens majoritet förklarade därför ansökningen för inadmissible.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut avskriva mål

Muliira mot Sverige
(Ansökan nr 7260/05, beslut den 23 maj 2006)
Ragimova m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 5607/05, beslut den 23 maj 2006)
Abdelrahman Hussein m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 33735/04, beslut den 30 maj 2006)
Besluten finns endast på engelska.

Trots avsaknad av förlikning eller annan överenskommelse har domstolen funnit att beviljandet av permanent uppehållstillstånd har inneburit att frågan i målet har lösts och målet har därför avskrivits.

Alla tre målen gällde personer som hävdat att de, om besluten om att de skulle utvisas verkställdes, skulle utsättas för behandling i strid med artikel 2 eller artikel 3. I alla målen framkom att de klagande beviljats permanent uppehållstillstånd men att det inte träffats någon förlikning eller annan överenskommelse mellan parterna. Domstolen fann ändå att omständigheterna innebar att frågorna i målen hade lösts och att riskerna för potentiella kränkningar hade undanröjts. Det förelåg inte heller någon anledning att ändå pröva målen ur allmän synpunkt. Domstolen beslöt därför enhälligt i alla tre fallen att målet skulle avskrivas.

HÄNVISNING
Paez ./. Sverige, dom 1997-10-30
Beslut förklara ansökan delvis inadmissible

Dödsboet efter Nitschke mot Sverige
(Ansökan nr 6301/05, beslut den 6 juni 2006)

Frågor om skälig tid, avsaknad av skäl i kammarrättsdom och underlåtelse att undanröja skattetillägg, när den skattskyldige avlidit, har ansetts böra kommuniceras med regeringen.

I ansökan till Europadomstolen åberopades att det nationella förfarandet i skattemål avseende taxeringsåren 1993 och 1994 inte hade avslutats inom skälig tid enligt artikel 6.1. Samma artikel åberopades också när det gällde klagomålet över att kammarrättens dom saknat skäl. N hade överklagat länsrättens dom och vid upprepade tillfällen begärt att få inkomma med kompletteringar utan att ge in något ytterligare material. Kammarrätten avslog överklagandet med ung. följande mening: ”Det som förekommit i målet ger inte kammarrätten någon anledning att göra en annan bedömning än den länsrätten gjort.” Vidare klagade N över att samme domare prövat först hans begäran om anstånd med betalning av skatten och sedan själva skattemålet. Han hävdade att domaren därigenom redan fått en förutfattad mening när skattemålet skulle prövas. N klagade även över att de svenska domstolarna inte hade prövat hans mål riktigt från alla synvinklar och över att han inte erbjudits någon tolk. Slutligen åberopades artikel 6.2 på grund av att kammarrätten inte undanröjt skattetillägget när N avled utan förde det vidare till dödsboet.

Europadomstolen konstaterade att det varit olika domare som prövat frågan om betalningsanstånd och den om taxeringen och fann att klagomålet i den delen var uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Vidare framhölls att det inte ankommer på Europadomstolen att avgöra vilken bevisning som skall tillåtas och hur den skall värderas. N hade inte begärt att få en tolk och det hade inte heller framkommit att det funnits behov av en. Klagomålet var även i dessa delar uppenbart ogrundat och skulle avvisas.  När det härefter gällde frågan om skälig tid fann domstolen att den inte kunde avgöras på det föreliggande materialet och att klagomålet därför skulle kommuniceras med regeringen. Samma bedömning gjordes beträffande frågan om avsaknad av domskäl i kammarrättens dom och om undanröjande av skattetillägget när N avled. Domstolen förklarade därför enhälligt att klagomålet i sistnämnda delar skulle kommuniceras med regeringen och förklarade det i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNING
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21

Beslut förklara ansökan admissible

Ahmed mot Sverige
(Ansökan nr 9886/05, beslut den 16 maj 2006)

Klagomål avseende utvisning av en svårt sjuk HIV-smittad person till länder i Afrika där den medicin han behöver inte finns eller är mycket dyr väcker frågor som bör prövas i sak. Klagomålet har därför förklarats för admissible.

A, som härstammar från Afrikas ostkust, kom till Sverige i början av 1993 och i april samma år konstaterades vid en läkarundersökning att han är infekterad med HIV-virus och behandling inleddes omedelbart. A beviljades permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl. Han gifte sig 1995 med en svensk kvinna. Han dömdes emellertid i december 1995 till fem års fängelse och utvisning på grund av att han gjorts sig skyldig till mordförsök. A överklagade tingsrättens dom men återkallade senare sin talan. A frigavs villkorligt i mars 1999. Han försökte i flera omgångar få utvisningsbeslutet ändrat men utan framgång. Han fick emellertid ett tillfälligt uppehållstillstånd som förlängdes till den 21 februari 2002. A dömdes åter i juni 2002 för bl.a. misshandel, försök därtill och olaga hot till fyra års fängelse. Tingsrätten noterade att det redan fanns ett utvisningsbeslut och avslog därför yrkandet om det. Vidare konstaterades att A haft sexuellt umgänge med en kvinna mellan augusti och december 2001 utan att ha talat om för henne att han var HIV-smittad. Eftersom kvinnan inte blivit smittad dömdes A i den delen för försök till misshandel. A påstod att han inte mindes något av detta och enligt läkarutlåtande led han av en allvarlig psykisk störning. Enligt socialstyrelsens rättsliga råd hade han dock inte handlat under inflytande av någon sådan allvarlig störning. Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten och HD meddelade inte prövningstillstånd. Hösten 2004 försökte A åter få utvisningsbeslutet upphävt. Regeringen inhiberade verkställigheten och placerade A i förvar i avvaktan på slutligt avgörande. Den 24 februari 2005 beslöt regeringen att inte ändra utvisningsbeslutet och att inte bevilja A uppehållstillstånd. A:s hälsotillstånd, som redan i början av hans vistelse i Sverige var svagt, har under åren försämrats väsentligt. Han behandlas med dyrbara mediciner som inte finns i de områden i Afrika dit han har utvisats. - I Europadomstolen klagade A över att en utvisning till Somalia eller Kenya skulle innebära en behandling i strid med artikel 3, eftersom det avsevärt skulle minska hans möjligheter att överleva, då den medicin han behöver inte finns där.

Europadomstolen fann att det beslut som fattats av regeringen den 24 februari 2005 var det beslut varigenom frågan om utvisning avgjordes och att det var fattat i enda och sista instans samt att sexmånadersfristen skulle räknas från den avgörandedagen. Det förhållandet att A tidigare återkallat ett överklagande till hovrätten påverkade inte bedömningen. Mot den bakgrunden hade också klagomålet kommit in i rätt tid. Mot bakgrund av det som parterna anfört i målet fann domstolen att målet väckte svåra både faktiska och rättsliga frågor som kräver en prövning i sak. Klagomålet var därför inte uppenbart ogrundat och det fanns inte heller någon annan anledning att förklara det för inadmissible. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för admissible.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Zarb Adami mot Malta
(Ansökan nr 17209/02, dom den 20 juni 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

När sättet att välja ut personer för tjänstgöring i en jury i praktiken medförde att nästan inga kvinnor valdes utan i huvudsak endast män tjänstgjorde som juryledamöter, skedde det en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 4.3 d).

Z är apotekare och från 1971 till åtminstone 2002 var han upptagen i en förteckning över personer skyldiga att tjänstgöra som juryledamöter. Han tjänstgjorde mellan 1971 och 1997 i tre olika brottmål. 1997 kallades han igen att tjänstgöra men uteblev och fick därför böta ca 240 EUR. När han inte betalade böterna åtalades han. Z hävdade att han genom böterna utsattes för diskriminering både enligt den nationella konstitutionen och enligt Europakonventionen, eftersom andra personer i hans ställning inte ålades de bördor och skyldigheter som jurytjänstgöringen innebar och eftersom lagen och/eller inhemsk praxis undantog kvinnor från jurytjänstgöring. Z hade ingen framgång genom instanserna. Han begärde också förgäves 2003 och 2004 att bli undantagen från jurytjänstgöring p.g.a. att han undervisade på Maltas universitet. Först våren 2005, när han undervisade där på heltid, fick han begärt undantag. - I Europadomstolen klagade Z över att han utsatts för könsdiskriminering och åberopade artikel 14 i förening med artikel 4.3 och artikel 6.

Europadomstolen konstaterade att den skyldighet att tjänstgöra som jurymedlem som finns på Malta är en sådan ”normal medborgerlig skyldighet” som avses i artikel 4.3 d). Med hänsyn till det nära sambandet mellan böterna och skyldigheten att tjänstgöra som juryledamot föll även skyldigheten att betala böterna inom ramen för artikel 4.3 d). Domstolen fann därför att artikel 14 var tillämplig.

Den skillnad i behandling av olika personer som Z klagade över hade inte någon grund i den maltesiska lagstiftningen utan grundades i stället på en väl etablerad praxis som medförde att endast en obetydlig andel kvinnor kallades att tjänstgöra i en jury. Domstolen erinrade om att statistiska uppgifter i sig inte var tillräckliga för att ett förfarande skulle anses diskriminerande. Å andra sidan var det inte nödvändigt att en diskriminering hade sin grund i lagstadgade åtgärder utan den kunde uppkomma ur ett faktiskt förhållande. Uppgifterna över tjänstgörande män och kvinnor 1997 och 1996 visade att den medborgerliga skyldigheten att tjänstgöra i en jury huvudsakligen hade lagts på män. Det hade därför förekommit en skillnad i hur män och kvinnor, som när det gällde jurytjänstgöring befann sig i samma situation, behandlades.

Domstolen erinrade om att om en åtgärd hade en oproportionerlig effekt på en grupp personer kunde möjligheten av att den var diskriminerande inte uteslutas, även om den inte särskilt riktade sig till den gruppen. Dessutom måste det krävas mycket tungt vägande skäl för att en skillnad i behandling, som uteslutande grundade sig på könstillhörighet, skulle kunna anses förenlig med konventionen. Den maltesiska regeringen hade uppgett ett antal olika skäl till den olika behandlingen, bl.a. att juryledamöter främst valdes bland yrkesverksamma personer, vilket oftast var män, att undantag beviljades dem som tog hand om sin familj, vilket oftast var kvinnor och att försvarsadvokater ofta uteslöt kvinnor ur en jury. Domstolen fann emellertid inte att dess skäl var tillräckliga för att förklara den markanta skillnaden mellan manliga och kvinnliga juryledamöter och det hade inte förts fram något giltigt skäl som kunde berättiga att män och kvinnor behandlades olika. Det hade inte visats att det fanns ett legitimt syfte eller att det fanns en rimlig jämvikt mellan de tillämpade åtgärderna och det syfte som skulle uppnås därigenom. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 4.3 d) och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14 i förening med artikel 6.

Skiljaktig mening

Den engelske domaren Bratza och den polske domaren Garlicki lämnade skiljaktiga motiveringar. Domaren Casadevall från Andorra lämnade en skiljaktig mening. Han ansåg att artikel 14, som för sin tillämpning är beroende av förekomsten av en erkänd rättighet, inte kunde förenas med artikel 4..3 d), som innebär ett undantag från förbudet mot slaveri och tvångsarbete, och att artikel 14 därför inte var tillämplig och att det följaktligen inte heller kunde ha skett någon kränkning.

HÄNVISNINGAR
Artikel 14 - tillämplighet
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Siliadin ./. Frankrike, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Artikel 14 - förenlighet
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Ünal Tekeli ./. Turkiet, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
G.M.B. o. K.M. ./. Schweiz, beslut 2001-09-27
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
McShane ./. U K, dom 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24

Babylonová mot Slovakien
(Ansökan nr 69146/01, dom den 20 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

Lagstiftning, som innebar att tidigare ägare till en fastighet inte kunde avföras som registrerad på fastigheten om han inte bosatte sig permanent på annat håll, innebar ett intrång i rätten till respekt för privatlivet och kränkte artikel 8.

B och hennes make köpte ett hus i augusti 1995. Trots flera olika försök att få sin bosättningsregistrering på fastigheten struken blev den förre ägaren, D, fortsatt registrerad som bosatt på fastigheten. Eftersom D blivit hemlös och inte kunde registreras som bosatt på en annan adress fanns det ingen laglig möjlighet att upphäva registreringen på B:s fastighet. B hävdade att hon fick post från myndigheter till D och att polisen sökt honom i hennes hem och att detta skadade hennes rykte bland grannarna. Hon tvingades återkommande förklara situationen i olika sammanhang som t.ex. när hon ansökte om bostadsbidrag eller när hon skulle betala renhållningsavgift. - I Europadomstolen klagade B över att det förhållandet att hon inte kunde få D:s registrering som bosatt i hennes hus upphävd inkräktade på hennes privatliv och kränkte hennes egendomsrätt.

Europadomstolen fann att det intrång som skedde i B:s rättigheter enligt artikel 8 p.g.a. att D inte kunde bli avförd från hennes fastighet i bosättningsregistret var tillräckligt allvarligt för att utgöra intrång i hennes rätt till respekt för sitt hem och sitt privatliv enligt artikel 8. Domstolen konstaterade att intrånget orsakades av den lagstiftning som endast tillät att en tidigare ägare till en fastighet avregistrerades från denna om han bosatte sig permanent på ett annat ställe, vilket D inte kunde göra. Det fanns därför en brist i den nationella rättsordningen när det gällde att säkerställa respekten för B:s hem och privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Whiteside ./. U K, kommissionens beslut 1994-03-07

Elahi mot U K
(Ansökan nr 30034/04, dom den 20 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om hemlig avlyssning med stöd av riktlinjer som inte var lagligt bindande och inte allmänt tillgängliga saknade stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

I juli 1996 beslöt polismästaren i enlighet med inrikesministeriets riktlinjer om hemlig avlyssning av E:s bostad p.g.a. att han misstänktes vara ledare för en grupp asiatiska narkotikahandlare i Bradford. Två dagar senare anhölls E och ett beslut fattades om husrannsakan i hans hem. Under genomsökningen av bostaden installerade polisen i hemlighet avlyssnings- och inspelningsutrustning i huset. Inspelningar gjordes mellan den 19 juli och den 21 november 1996 och de användes senare som bevisning mot E. Polismästarens tillstånd hade erhållits för hela tiden utom mellan den 16 augusti och den 6 september, då tillståndet löpt ut och av misstag inte hade förnyats. E anhölls och anklagades för att ha planerat att importera och tillhandahålla droger klass A. Han försökte förgäves att få inspelningarna uteslutna från bevisningen. E rymde kort därefter och dömdes senare till 12 års fängelse i sin frånvaro. Han greps några år senare och överklagade då den fällande domen och åberopade då att inspelningarna inte borde ha tillåtits som bevisning - I Europadomstolen klagade E särskilt över användningen av hemlig avlyssningsutrustning för att få fram uppgifter som sedan användes av åklagaren emot honom.

Regeringen medgav att det skett en kränkning av artikel 8 när det gällde inrikesministeriets riktlinjer som vid den aktuella tidpunkten inte var lagligen bindande eller allmänt tillgängliga. Mot den bakgrunden och med beaktande av sin tidigare praxis fann domstolen att inspelningarna från den hemliga avlyssningen som använts som bevisning mot E inte hade gjorts med stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Taylor-Sabori ./. U K, dom 2002-10-22 (jfr nr 10/02)
Hewitson ./. U K, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)

Bianchi mot Schweiz
(Ansökan nr 7548/04, dom den 22 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

När myndigheterna förhöll sig passiva och inte verkställde beslut att enligt Haagkonventionen överlämna en son till sin far, vilken fått vårdnaden om barnet, kränktes artikel 8.

B gifte sig 1998 med EH i Italien och i november 1999 fick de en son. De separerade i juni 2002 och EH tog då utan tillstånd med sig sonen till Schweiz. B fick i februari 2003 vårdnaden om sonen och ett psykiatriskt utlåtande över barnet bekräftade att B ensam skulle ha vårdnaden. B skaffade en lägenhet till EH i närheten av sin bostad och erbjöd sig att dela vårdnaden med henne. Eftersom EH tagit med sonen till Schweiz begärde B i september 2002 hos de schweiziska myndigheterna att sonen skulle återlämnas till Italien. Han åberopade Haagkonventionen. En schweizisk domstol beslöt i april 2003 att barnet skulle återlämnas och EH återvände med sonen till Italien. I december 2003 lämnade B sonen till EH för ett planerat umgänge. EH försvann då med sonen. B ansökte i januari 2004 hos domstol om att återfå sonen men tingsrätten beslöt att barnet skulle stanna i Schweiz i avvaktan på utgången i målet. Det fattades inte något beslut om umgängesrätt för fadern. Samtidigt anmälde fadern EH för att ha fört bort barnet och EH ålades i mars 2004 att betala böter om 300 SFR. B gav härefter in ytterligare anmälningar mot EH. På B:s begäran beslöt tingsrätten i april 2004 att han skulle få träffa sonen fyra timmar per vecka på neutral plats. Den 3 maj 2004 avslog tingsrätten B:s begäran att sonen skulle återlämnas till Italien. Sedan B överklagat ändrades den domen och den högre instansen förordnade att sonen skulle återföras senast den 31 juli 2004 - om nödvändigt med polishjälp. Moderns advokat sände ett fax som angav att hon inte hade för avsikt att överlämna barnet och att hon vägrade varje kontakt mellan far och son. Enligt en rapport från tillsynsmyndigheten daterad den 27 augusti 2004 hade de nio umgängestillfällen mellan far och son som genomförts mellan den 24 april och den 18 juli 2004 avlöpt tillfredsställande och B hade rättat sig efter alla villkor som tingsrätten meddelat. Den 15 augusti 2004 kontaktade EH den polis som handlade ärendet och talade om att hon kunde komma in för förhör. Hon infann sig ensam men vägrade att avslöja var sonen befann sig. Hon bekräftade dock att sonen var vid god hälsa och att han var glad över att vara hos henne. Hon uppgav att hon skulle rätta sig efter den dom som ev. meddelades mot henne. Efter förhöret som varade ca 40 minuter lät polisen henne gå.  Från september 2004 och framåt har myndigheterna i kantonen Lucerne vidtagit ett antal åtgärder för att försöka spåra mor och barn, bl.a. har man sökt i olika lokaler samt gjort utredningar via banker och post samt spårat konton och telefon. Den 21 september 2004 meddelade tingsrätten dom och fastställde separationen och tilldelade B vårdnaden om sonen samt gav modern umgängesrätt. Hennes överklagande avslogs i oktober 2004. Än i dag har man inga spår efter mor och son. - I Europadomstolen klagade B över att hans rättigheter enligt artiklarna 8 och 6 hade kränkts p.g.a. det utdragna förfarandet och de schweiziska myndigheternas oförmåga att verkställa de beslut som förordnade att sonen skulle återföras till Italien.

Europadomstolen konstaterade att de beslut och det förfarande som B klagat över och som följde på barnets försvinnande hade inneburit ett intrång i den mening att de åtminstone tillfälligt hindrade B att utöva sin rätt att vårda sonen. Domstolen noterade vidare att tingsrättens beslut den 3 maj 2004 hade grundats på bestämmelserna i Haagkonventionen som hade införlivats i schweizisk rätt och att bestämmelserna tillämpats för att skydda barnet. Det legitima syftet hade inte ifrågasatts. Moderns vägran att återlämna barnet efter umgänget i december 2003 föll utan tvekan inom ramen för Haagkonventionen. Domstolen fann att de relevanta förhållandena i målet skulle bedömas mot bakgrund av  Haagkonventionen. Domstolen ifrågasatte den schweiziska tingsrättens beslut att barnet skulle stanna i Schweiz i avvaktan på att målet avgjordes, eftersom det mer eller mindre bekräftade den situation som uppkommit genom moderns olagliga bortförande av sonen i juni 2002. Domstolen ifrågasatte vidare i likhet med den italienska regeringen, som intervenerade i målet, tingsrättens beslut att genomföra en ny utredning, eftersom förhållandena bedömts och fastställts av en schweizisk domstol knappt nio månader tidigare. Domstolen noterade att varken de kantonala myndigheterna eller den schweiziska regeringen ens hade påstått att förhållandena hade förändrats på ett sådant sätt som gjorde det nödvändigt med en omvärdering av det rättsliga förhållandet som redan fastställts av italienska och schweiziska domstolar. Tingsrätten hade inte heller självmant gett B några möjligheter att träffa sonen så att han kunde upprätthålla kontakten och banden med denne. Vidare hade tingsrättens beslut dröjt nära fyra månader efter det att B gett in sin ansökan om att barnet skulle återföras till Italien. Domstolen kunde inte finna att en sådan tidsutdräkt var förenlig med artikel 11 i Haagkonventionen. Domstolen kunde inte heller godta tingsrättens beslut att avslå B:s begäran med hänvisning till artikel 13 i Haagkonventionen och fann att underlaget för beslutet var för svagt. De kantonala myndigheterna hade underlåtit att vidta någon sådan åtgärd som rimligen kunde ha förväntats av dem för att verkställa beslutet att barnet skulle återlämnas till fadern eller ens åtgärder för att förhindra att irreparabla skador uppkom på relationen mellan far och son. Domstolen ifrågasatte inte att myndigheterna efter september 2004 hade gjort ansträngningar för att försöka spåra mor och barn men fann det förvånande att polisen låtit modern gå från polisstationen i augusti 2004, trots att hon inte hade överlämnat barnet. Myndigheternas passiva attityd hade lett till att kontakten mellan far och son helt hade brutits och innebar att B inte hade fått rätten till respekt för sitt familjeliv skyddad på ett effektivt sätt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Karadzic ./. Kroatien, dom 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Monory ./. Rumänien o. Ungern, dom 2005-04-05 (jfr nr 4/05)
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 ( jfr nr 5/03)
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03) 
Eskinazi o. Chelouche ./. Turkiet, beslut 2005-12-13
Guichard ./. Frankrike, beslut 2003-09-02
Paradis ./. Tyskland, beslut 2003-05-15
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
W. ./. U K, dom 1987-07-08
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)

D m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 24245/03, dom den 22 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

Ett offentligt spöstraff, som även om det mildrats till närmast ett symboliskt straff, skulle medföra just sådana skador på den dömda kvinnans värdighet och integritet som artikel 3 avser att skydda. En utvisning till det land där straffet skulle komma att verkställas innebar en kränkning av artikel 3 för såväl kvinnan som hennes familj.

Klagande i målet är D, som är av kurdiskt ursprung, hans hustru P och deras dotter AD, född 1997 - alla tre iranska medborgare. D är sunnimuslim och P är shiamuslim. De bor f.n. i Turkiet, där de beviljats temporärt uppehållstillstånd. D och P träffades 1996 och beslöt att gifta sig. P:s far och bror, som båda tillhör den iranska underrättelsetjänsten, motsatte sig giftermålet. Den 11 september 1996 lämnade P sitt hem och flyttade till D. De gifte sig den 26 september vid en sunniceremoni utan samtycke från brudens far och därför i strid med shiamuslimernas sharialag. Två dagar senare greps paret och på begäran av de religiösa myndigheterna tvingades P genomgå en undersökning för att undersöka hennes oskuld. Hon släpptes härefter. Den 30 september 1996 förklarade en domare vid en islamisk domstol äktenskapet för ogiltigt och bötfällde D och P. Vid förhandlingen övertalade domaren P:s far att samtycka till ett giftermål enligt shiareglerna. Han gjorde så och paret fick gifta sig igen. Därefter upplystes paret om att de var och en dömts till 100 piskrapp för otukt, en dom som inte kunde ändras. D fick sitt straff den 12 april 1997 men P var då gravid och bestraffningen sköts upp, i första hand till efter barnets födelse och sedan till den 11 oktober 1999 p.g.a. P:s svaga fysiska och mentala hälsa. Därefter beslöts att några fler uppskov inte kunde medges och att straffet skulle verkställas i två omgångar om vardera 50 piskrapp. D och hans familj flydde då från Iran och kom den 22 november 1999 till Turkiet där de omedelbart vände sig till UNHCR:s (UN High Commissioner for Refugees) lokala kontor. Där fick de temporärt status som asylsökande. UNHCR vägrade dem emellertid denna status permanent. Till följd därav vägrade de turkiska immigrationsmyndigheterna i november 2002 att förlänga giltigheten för deras uppehållstillstånd. I april 2003 upplystes de om, att eftersom de inte fått permanent status som asylsökande, så skulle de återvända till Iran eller bege sig till något annat land om de så önskade. Om de inte följde föreläggandet skulle de utvisas. D överklagade. Till dags dato har det emellertid inte fattats något utvisningsbeslut och de klagande fortsätter att leva i Turkiet med stöd av uppehållstillstånd som har förnyats i avvaktan på utgången i Europadomstolens mål. - I Europadomstolen klagade de över att en utvisning till Iran skulle innebära att de riskerade att utsättas för en behandling som stred mot artiklarna 3, 13 och 14.

Europadomstolen tog först ställning till P:s situation och noterade att kroppsbestraffning var ett vanligt förekommande straff för vissa typer av brott som gällde omoral, som t.ex. äktenskapsbrott och otukt. Straffen föreskrevs i lagen, utdömdes av domarkåren och verkställdes av statliga tjänstemän. Sedan den konstaterat under vilka förhållanden piskbestraffning verkställdes i Iran, fann domstolen att enbart det förhållandet att man tillät en människa att utöva sådant fysiskt våld mot en annan mänsklig varelse och dessutom offentligt var tillräckligt för att det straff som P ådömts skulle klassa som ”omänskligt”. Den turkiska regeringen liksom UNHCR hävdade att straffet på grund av hälsoskäl skulle ha dämpats i sådan omfattning att det endast kvarstod ett symboliskt straff som verkställdes med en särskild piska där antalet ”svansar” motsvarade det antal rapp som skulle utdelas. Även om så skulle vara fallet fann domstolen att verkställighet genom ett enda slag av en piska med hundra ”svansar” inte innebar att straffet kunde anses som symboliskt eller förta dess omänskliga karaktär. Vid sådant förhållande och trots att P skulle besparas allvarligare skador skulle straffet, som fortfarande innebar att hon skulle bestraffas offentligt, att hon behandlades som ett föremål i händerna på statsmakten, medföra skada i precis de hänseenden som artikel 3 avser att skydda, nämligen hennes personliga värdighet och hennes fysiska och psykiska integritet. - Som domstolen redan funnit i liknande mål fann den nu att om P skulle komma att utvisas så skulle den åtgärden innebära en kränkning av artikel 3 även i förhållande till D och AD. Domstolen fann därför enhälligt att det i förhållande till alla tre klagandena skulle ske en kränkning av artikel 3 om beslutet att utvisa P till Iran verkställdes.

HÄNVISNINGAR
Müslim ./. Turkiet, dom 2005-04-26 (jfr nr 5/05) 
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Bader m.fl. ./. Sverige, dom 2005-11-08 (jfr nr 10/05)
Van Oosterwijck ./. Belgien, dom 1980-11-06
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Ciliz ./. Nederländerna, dom 2000-07-11

Mazelie mot Frankrike
(Ansökan nr 5356/04, dom den 27 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

Rättsligt misstag av myndigheterna medförde att en process om äganderätt till gamla fästningsvallar som måste repareras pågick i 30 år och att exekutiv försäljning av fastigheten skedde till skada för ägaren. Det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

M köpte 1969 en del av en egendom i La Ferté-Milon där det tidigare legat ett slott som tillhört en baron. Den mark där M byggde sitt hus var belägen på en platå omgiven av fästningsvallar, vilka i sig var omgivna av en lägre platå där det fanns en trädgård, vars kännetecken var ett torn som reste sig från en utsiktsterrass, vilken kunde nås via en monumental trappa. 1969 rämnade en del av fästningsvallen och det uppstod en risk för skador på den egendom som låg nedanför. Under antagande av att det var M som var ägare till fästningsvallen förelade kommunen M i november 1969 att utföra vissa förstärkningsarbeten. M ifrågasatte borgmästarens beslut och väckte själv en talan mot kommunen för att få fastställt att han inte var ägare till vallarna. Kommunen underrättade staten i februari 1973. Under tiden förfarandet pågick började kommunen reparationsarbeten på vallarna och tog ut en pant i M:s fastighet som säkerhet för kostnaderna. M hävdade att han därigenom förhindrades att göra sig av med egendomen och att han var tvungen att ta upp ett lån. Han påstod att skulden blev så betungande att han blev så desperat att han begick fem väpnade rån, för vilka han dömdes 1998 till fem års fängelse, varav fyra år villkorligt. Därutöver väckte den bank som han var skyldig ca 17 500 EUR talan om utmätning i fastigheten och den såldes på auktion för omkring 115 000 EUR. Fastighetens värde 2003 beräknades överstiga 380 000 EUR. Under tiden fann appellationsdomstolen att fästningsvallarna tillhörde staten genom att de tillhörde eller hängde samman med det gamla slottet i La Ferté-Milon, vilket 1926 hade klassats som statsägd egendom. - I Europadomstolen klagade M särskilt över att det sätt, på vilket han behandlats av kommunen och staten, hade inkräktat på hans rätt till respekt för sin egendom.

Europadomstolen fann att under förhandlingarna mellan M och myndigheterna rörande äganderätten till fästningsvallarna och på grund av den pant som registrerats hade M:s äganderätt belastats med en börda som avsevärt påverkade hans rätt till respekt för sin egendom. Det hade alltså skett ett intrång i M:s egendomsrättigheter. Det stod klart, som de franska domstolarna funnit, att de ifrågavarande fästningsvallarna var statens egendom och att det alltså var staten som var ansvarig för underhållet på dem. Domstolen förbluffades av att det tagit 30 år och ett flertal olika processomgångar för att komma fram till ett beslut i en fråga som föreföll så okomplicerad. Det var särskilt svårt att förstå varför staten, som redan 1973 hade delgetts underrättelse i en rättegång där det just gällde att avgöra äganderätten till fästningsvallarna, inte på ett tidigt stadium hade kommit fram till den bedömningen. Domstolen fann att det förekommit allvarliga brister i förfarandet som medfört betydande skadliga konsekvenser för M. Eftersom intrånget i M:s egenomsrättigheter hade grundats på ett rättsligt misstag som helt var hänförligt till myndigheternas handlande hade intrånget helt saknat laglig grund. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
SCP la Providence ./. Frankrike, beslut 2005-09-22
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25

Çetinkaya mot Turkiet
(Ansökan nr 75569/01, dom den 27 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för enbart deltagande i fredlig presskonferens kränkte rätten till mötesfrihet enligt artikel 11.

I egenskap av direktör för avdelningskontoret i Izmir för ”Föreningen för mänskliga rättigheter” deltog C den 2 juli 1999 i en presskonferens med rubriken ”Demokrati, sekularism och fred”. Konferensen ordnades av ”Demokratisk plattform”, en civil grupp som omfattade olika fackföreningar, sammanslutningar och yrkesorganisationer, för att markera ettårsdagen av de händelser som utspelats i Sivas den 2 juli 1993. I en förklaring som lästes upp på konferensen, fördömdes särskilt de turkiska myndigheternas slapphet när det gällde att åtala och straffa dem som var ansvariga för de aktuella händelserna i Sivas. Samma dag upprättade polisen en rapport där presskonferensen, där ca 800 personer varit närvarande, beskrevs som ett utomhusmöte. C och sex andra deltagare i den verkställande kommittén för avdelningskontoret åtalades för att ha deltagit i ett olagligt möte. Den 2 november 2000 dömdes C enligt åtalet till sex månaders fängelse. Straffet omvandlades senare till böter. C överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade C att den fällande domen för att ha deltagit i en presskonferens hade inneburit ett intrång i hans yttrandefrihet enligt artikel 10 och inskränkt hans rätt att utöva sin rätt till mötesfrihet enligt artikel 11. Han hävdade vidare att han inte fått en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1 med hänsyn till det sätt på vilket de turkiska domstolarna tagit upp bevisningen.

Europadomstolen fann att den skulle pröva klagomålen enligt artikel 10 och 11 endast enligt artikel 11. Domstolen konstaterade att C dömts i sin egenskap av direktör för en förening, inte för att ha varit våldsam eller för att ha ropat slagord till stöd för en terroristorganisation, utan för att ha deltagit i en presskonferens som av myndigheterna hade karaktäriserats som ett olagligt möte. Han hade dömts enbart för att ha varit närvarande vid konferensen och det hade inte tagits någon hänsyn till om konferensen varit lugn och fredlig eller inte. Domstolen erinrade om att omfattande åtgärder av preventiv karaktär för att lägga band på mötes- och yttrandefriheten i andra fall än när de demokratiska principerna förnekades eller det manades till våld gjorde demokratin en otjänst och t.o.m. äventyrade den. Det rättsliga system som utgjort grund för den fällande domen uppgick till ett allmänt förbud som begränsade utövandet av rätten till fredliga möten genom diffusa gränser, vilka var beroende av myndigheternas uppfattning i varje enskilt fall av en förenings syfte och program. Sådana åtgärder påverkade onekligen både mötesfriheten och demokratin i den aktuella staten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11. Eftersom konventionen inte innehåller några regler om bevisupptagning hade det inte skett någon kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
Çetin m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Stankov o. the United Org. Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Cisse ./. Frankrike, dom 2002.04.09 (jfr nr 5/02)
Izmir Savas Karsitlari Dernegi m.fl. ./. Turkiet, dom 2006-03-02

Öllinger mot Österrike
(Ansökan nr 76900/01, dom den 29 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

Förbud att på kyrkogård hålla möte som protest mot ett möte där till minne av stupade SS-soldater bedömdes inte ha stört vare sig minnesmötet eller övriga kyrkogårdsbesökare och det hade därför skett en kränkning av artikel 11.

Ö är österrikisk medborgare och han sitter som ledamot i parlamentet för det ”Gröna partiet”. Den 30 oktober 1998 underrättade han polisen om att han på Alla helgons dag, den 1 november 1998 mellan kl. 9 och 13 skulle hålla ett möte på den kommunala kyrkogården i Salzburg framför krigsmonumentet till minne av de judar i Salzburg som dödades av SS under andra världskriget. Han väntade att omkring sex personer skulle delta och de skulle bära minnesmeddelanden. Han angav särskilt att det inte skulle bli något sjungande eller några banderoller. Ö anmärkte att mötet skulle sammanfalla med att ”Kameradschaft IV” samlades till minne av de SS-soldater som stupat i andra världskriget. Polisen i Salzburg förbjöd mötet den 31 oktober 1998 och den 17 augusti 1999 avslog Salzburgs allmänna säkerhetsmyndighet Ö:s överklagande av polisens beslut. - Polismyndigheten och allmänna säkerhetsmyndigheten fann förbudet för Ö:s möte vara nödvändigt för att förhindra störningar i Kameradschafts minnesstund, vilken ansågs vara en populär ceremoni som inte krävde något tillstånd. Den 13 december 2000 avslog konstitutionsdomstolen Ö:s överklagande dit men fann samtidigt att myndigheterna gjort en för snäv tolkning och framhöll att förbudet för det tänkta mötet inte var berättigat om det enda syftet var att skydda Kameradschafts ceremoni. Förbudet ansågs dock berättigat och till och med nödvändigt för att statens positiva skyldigheter enligt artikel 9, att skydda dem som utövade sin religion från att störas, skulle uppfyllas. Alla helgons dag var en viktig religiös helgdag då befolkningen i stor utsträckning enligt traditionen gick till kyrkogården för att minnas sina avlidna. - I Europadomstolen klagade Ö över att han förbjudits att hålla sitt minnesmöte och han åberopade artiklarna 11, 9, 10 och 14.

Europadomstolen konstaterade att målet gällde motstående grundläggande rättigheter; Ö:s rätt till en fredlig sammankomst och hans yttrandefrihet måste vägas mot den andra sammanslutningens rätt till skydd mot störningar samt kyrkogårdsbesökarnas rätt att få sin rättighet att utöva sin religion skyddad. Domstolen konstaterade att de nationella myndigheterna hade uppmärksammat de olika motstående intressena och fann att den skulle pröva om myndigheterna lyckats upprätthålla en rimlig jämvikt mellan dessa intressen.

Enligt domstolens uppfattning var det ovillkorliga förbudet för en motdemonstration en mycket långtgående åtgärd som krävde ett särskilt berättigande, särskilt som Ö som parlamentsledamot i grunden ville protestera mot Kameradschafts sammankomst och därmed ge uttryck för en uppfattning i en fråga av allmänt intresse. Domstolen fann det slående att de nationella myndigheterna inte hade vägt in den aspekten av målet. Det var ostridigt att syftet att skydda Kameradschafts möte inte gav tillräckligt berättigande för det ifrågasatta förbudet så som den nationella konstitutionsdomstolen hade framhållit. Domstolen delade fullt ut den uppfattningen. När det gällde om förbudet var berättigat i förhållande till kyrkogårdsbesökarnas rätt att utöva sin religion, noterade domstolen ett antal faktorer som talade för att förbudet i fråga var oproportionerligt i förhållande till sitt syfte. Framför allt riktades möte inte på något sätt mot kyrkogårdsbesökarnas tro eller utövandet därav. Dessutom väntades endast ett mycket litet antal deltagare och dessa skulle tyst ge sin uppfattning till känna och de skulle varken sjunga eller använda banderoller. Det tänkta mötet kunde därför inte i sig ha sårat kyrkogårdsbesökarnas känslor. Vid sådant förhållande fann domstolen att den österrikiska regeringens argument inte var övertygande och att myndigheterna lagt för liten vikt vid Ö:s intresse av att få hålla ett möte och ge uttryck för sin protest mot Kameradschafts möte samtidigt som de lagt för stor vikt vid kyrkogårdsbesökarnas intresse av att skyddas mot ganska begränsade störningar. De österrikiska myndigheterna hade således inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de i målet motstående intressena. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särkilt pröva klagomålet enligt övriga artiklar.

Skiljaktig mening

Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig och ansåg att konstitutionsdomstolens bedömning var riktig att det aktuella förbudet var nödvändigt för att skydda rättigheterna för dem som besökte kyrkogården på Alla helgons dag, en mycket viktig religiös helgdag. Han framhöll att högtidlighållandet av minnet av de avlidna skyddades av artikel 9, som innehåller positiva skyldigheter för staten att skydda dem som vill utöva sin religion.

HÄNVISNINGAR
Stankov o. the United Org. Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Scharsach and News Verlagsgesellschaft ./. Österrike, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27

Panteleyenko mot Ukraina
(Ansökan nr 11901/02, dom den 29 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

När husrannsakan var olaglig och när uppgifter om psykisk sjukdom, utan relevans för målet, lästes upp vid förhandling, kränktes artikel 8. Ordalagen i beslut att avskriva mål utan prövning tydde på att rätten ändå fann den tilltalade skyldig och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2. När uppgifterna inte kunde tas bort ur akten och den klagande inte kunde få skadestånd kränktes även artikel 13.

P är ukrainsk medborgare. I maj 1999 väcktes åtal mot honom för tjänstefel och för förfalskning av allmänna handlingar. Hans kontor genomsöktes och ett antal föremål beslagtogs. P väckte en skadeståndstalan. Målet togs upp och lades ned ett antal gånger, slutligen i juni 2002, då domstolen fann att det inte var meningsfullt att fortsätta ett brottmålsförfarande m.h.t. den obetydliga förseelsen. I augusti 2000 förklarade tingsrätten att genomsökningen av P:s kontor var olaglig. Dessutom hade myndigheterna, i stället för att samla bevis hänförliga till brottmålet, tagit alla allmänna handlingar och vissa personliga tillhörigheter i beslag. I december 2001 fann en domstol att P inte hade någon grundad anledning att begära skadestånd för vare sig något handlande eller någon underlåtelse från myndigheternas sida under utredningen. Samtidigt väckte P talan vid samma domstol mot rektorn för den juridiska högskolan i Chernigiv för att denne gjort sig skyldig till förtal. P påstod att rektorn hade gjort vissa smädande och kränkande uttalanden om honom och att han hade ifrågasatt P:s mentala hälsa. P yrkade på en ursäkt och ett skadestånd. I mars 2002 gavs ett läkarutlåtande in till domstolen om att P varit registrerad för en psykisk sjukdom. Dessa uppgifter lästes upp av domaren vid en av förhandlingarna, trots att det inte innefattades i någon av de slutliga domarna. I juni 2002 avslogs P:s yrkanden som ogrundade. P överklagade och i oktober 2002 uttalade appellationsdomstolen att underinstansens begäran om upplysningar om P:s mentala hälsa var olaglig och inte relevant för målet. - I Europadomstolen klagade P över den olagliga husrannsakan och över att sekretessbelagda uppgifter om hans mentala hälsa och psykiatrisk behandling hade lästs upp i domstolen. Han klagade också över att han vägrats skadestånd. Han åberopade artiklarna 8, 6.2 och 13.

Europadomstolen konstaterade att en nationell domstol funnit att husrannsakan varit olaglig och att regeringen inte heller påstått något annat. Intrånget i fråga hade därför inte visats stå i överensstämmelse med lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade vidare att appellationsdomstolen som omprövat målet hade kommit till slutsatsen att det sätt, på vilket förstainstansens ordförande hade behandlat de personliga uppgifterna om P, inte hade följt de regler som gällde för psykiatriska uppgifter. Inte heller den slutsatsen hade ifrågasatts av regeringen. Dessutom hade de begärda uppgifterna om P:s hälsa inte kunnat påverka utgången i målet och domstolens begäran hade därför varit överflödig och därmed olaglig. Domstolen fann därför att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade att den nationella domstolens beslut att avsluta brottmålet mot P utformats i sådana ordalag att det inte fanns något tvivel om att man ändå ansett honom skyldig till de gärningar för vilka han åtalats. Det språk som använts var i sig tillräckligt för att anse att det skett ett brott mot oskuldspresumtionen. Det förhållandet att P vägrats skadestånd med hänvisning till det som kommit fram i brottmålet förvärrade situationen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

Slutligen konstaterades att P:s klagomål över den olagliga husrannsakan inte kunde leda till att han fick någon gottgörelse. Inte heller kunde bifallet till hans överklagande avseende de uttalanden som gjorts om hans mentala hälsa leda till att han fick uppgifterna borttagna ur akten och han kunde inte heller i den delen få skadestånd. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda dessa hänseende skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Roemen o. Schmit ./. Luxembourg, dom 2003-02-25 (jfr nr 3/03)
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
Smirnova ./. Ryssland, dom 2003-07-24
Artikel 6.2
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Narciso Dinares Peñalver ./. Spanien, beslut 2000-03-23
Englert ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Nölkenbockhoff ./ Tyskland, dom 1987-08-25
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Capeau ./. Belgien, dom 2005-01-13 (jfr nr 1/05)
Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10
O. ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)
Hammern ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)
Artikel 13
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Mifsud ./. Frankrike, beslut (GC) 2002-09-11
Afanasyev ./. Ukraina, dom 2005-04-05

Zhigalev mot Ryssland
(Ansökan nr 54891/00, dom den 6 juli 2006)
Domen finns endast på engelska.

När klaganden inte kunde anses ha haft vare sig ”egendom” eller ”berättigade förväntningar” kränktes inte artikel 1 i protokoll nr 1 och då han därmed inte heller haft någon ”civil rättighet” kränktes inte artikel 6.1.

Z är rysk medborgare och lantbrukare. Under privatiseringen av de kollektiva lantbruken blev Z 1992 chef för ett privat lantbruk. Den lokala förvaltningsmyndigheten beslöt tilldela lantbruket 31 ha mark med äganderätt och 315 ha med livstids nyttjanderätt som inte kunde ärvas. I fastighetsregistret noterades 30,9 ha som Z:s egendom och 315 ha som hans nyttjanderätt på livstid och han angavs som ensam ägare till båda områdena. Den 23 juli 1997 upphävdes registreringen som olaglig på grund av att det fanns fem andra ägare till lantbruket. Z överklagade det beslutet med framgång och i beslutet angavs att den lokala myndigheten inte haft behörighet att häva registreringen utan att det endast kunde ske i domstol. En sådan talan väcktes av allmänne åklagaren och trots Z:s protester, vilka inte beaktades, eftersom han ansågs som ”tredje man” utan talerätt, förklarade domstolarna registrering ogiltig. - I Europadomstolen klagade Z över att den mark som han lagligen ägde hade tagits ifrån honom utan ersättning. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr 1. Han klagade också över att han som ”tredje man” inte fått sina yrkanden beaktade och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade efter en genomgång av besluten från de ryska domstolarna att det inte fanns något som tydde på att de nationella rättsliga myndigheternas beslut varit godtyckliga eller oskäliga. Domstolen fann vidare att Z inte kunde anses ha innehaft ”egendom” eller ”berättigade förväntningar” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och i domstolens praxis. Mot den bakgrunden kunde de ryska domstolarnas beslut och det sätt på vilket de tillämpat den nationella lagstiftningen inte anses som ett intrång i Z:s egendomsrätt i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Mot bakgrund av vad domstolen funnit beträffande artikel 1 i protokoll nr 1 kunde Z inte heller anses ha haft någon ”civil rättighet” i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Becvár o. Becvárová ./. Tjeckien, dom 2004-12-14
Pistorová ./. Tjeckien, dom 2004-10-26
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Malhous ./. Tjeckien, beslut (GC) 2000-12-13
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Artikel 6.1
Hamer ./. Frankrike, dom 1996-08-07

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Hutten-Czapska mot Polen
(Ansökan nr 35014/97, dom den 19 juni 2006)

I pilotmål om hyresregleringen i Polen, enligt vilken en hyresvärd inte kunde få täckning för sina kostnader för påtvingat underhåll och inte kunde säga upp hyresavtal, fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

H, är en av omkring 100 000 polska hyresvärdar som påverkas av ett restriktivt system för hyresbegränsning, vilket antogs under den tidigare kommunistiska regimen. Ca 600 000 - 900 000 hyresgäster beräknas ha dragit nytta av de ifrågasatta bestämmelserna. Systemet innebär ett antal begränsningar av hyresvärdarnas rättigheter, särskilt sätts det ett tak för hyresnivåerna som är så lågt att det inte ens täcker underhållskostnaderna för fastigheterna och än mindre ger någon vinst.

H:s fastighet användes under andra världskriget av den tyska armén och därefter av den Röda armén. I maj 1945 tilldelades AZ en del av huset. En månad senare beslöt tingsrätten i Gdynia att huset skulle återlämnas till H:s föräldrar. Dessa påbörjade en renovering av huset men ålades kort därefter att lämna huset. AZ flyttade in i oktober 1945. Huset sattes under statlig förvaltning enligt en förordning som gav polska myndigheter rätt att tilldela särskilda hyresgäster lägenheter i privatägda hus. H:s föräldrar försökte förgäves att återfå sin egendom. Nya bestämmelser om den statliga förvaltningen av fastigheter trädde i kraft 1974 och i juli 1975 beslöt borgmästaren i Gdynia att ge WP tillstånd att byta sin lägenhet mot den som låg på bottenvåningen i H:s hus. Beslutet undertecknades av en tjänsteman som var underställd WP. H försökte få detta beslut ogiltigförklarat men lyckades bara få en förklaring om att beslutet fattats i strid med lagen. Enligt ett domstolsbeslut i september 1990 ärvde H sina föräldrars egendom och i juli 1991 övertog hon förvaltningen av fastigheten. Hon förde härefter utan framgång flera processer för att få hyresgästerna flyttade. Under 1994 infördes ett hyreskontrollsystem för privatägda fastigheter som å ena sidan innebar att hyresvärdarna var skyldiga att utföra kostsamma underhållsarbeten och å andra sidan hindrade dem från att ta ut hyror som täckte dessa kostnader. Hyrorna beräknades täcka endast 60 % av underhållskostnaderna. Samtidigt infördes stränga begränsningar av möjligheten att säga upp ett hyresförhållande. År 2001 infördes en ny lag som var avsedd att förbättra förhållandena och som innebar ett nytt sätt att begränsa hyreshöjningar. Det blev därigenom omöjligt att fastställa en hyresnivå som översteg 3 % av egendomens återuppbyggnadsvärde, vilket i H:s fall motsvarade 316 EUR. Den polska konstitutionsdomstolen fann att hyresbegränsningssystemet enligt såväl 1994 års lag som enligt lagen från 2001 var oförenligt med konstitutionen och att det hade lagt en alltför tung börda på hyresvärdarna. Bestämmelserna i fråga upphävdes. Från den 10 oktober 2000 till den 31 december 2004 kunde H höja den hyra hon tog ut med ca 10 % till ungefär 1.27 EUR per kvm. I januari 2005 trädde nya bestämmelser i kraft som för första gången tillät att hyror som översteg 3 % av återuppbyggnadsvärdet för fastigheten höjdes, dock inte med mer 10 % per år. Även dess regler bedömdes av konstitutionsdomstolen som oförenliga med konstitutionen och upphävdes - I Europadomstolen klagade H över att hon inte kunnat få förfoga över eller nyttja sin egendom eller ta ut tillräckliga hyror. Hon åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Målet prövades i kammare som meddelade dom den 22 februari 2005, jfr nr 3/05. H begärde och medgavs prövning i stor kammare.

Europadomstolen i stor sammansättning instämde i den bedömning av situation som framgick av kammarens dom, där det framhölls att de polska myndigheterna lagt en oproportionerlig och för tung börda på H, vilket inte berättigades av något legitimt samhällsintresse. Domstolen tillade emellertid att kränkningen av egendomsrätten i H:s fall inte enbart var knuten till frågan om hyresnivåerna, utan att den snarare bestod av en kombination av effekterna av de bristfälliga reglerna för hyressättning och andra begränsningar av hyresvärdarnas rättigheter när det gällde att säga upp ett hyresavtal, de tvingande ekonomiska skyldigheter som ålades fastighetsägarna och avsaknaden av lagliga medel och åtgärder som kunde göra det möjligt för dem att antingen uppväga eller lindra de förluster som uppstod i samband med underhållet av fastigheten eller att i särskilda fall få statliga bidrag till nödvändiga reparationer. Domstolen hänvisade till sin praxis och konstaterade att inte i något tidigare fall hade de begränsningar som lagts på en hyresvärd varit så omfattande som i H:s fall.

Det var visserligen sant att den polska staten, som ärvt en akut lägenhetsbrist från kommunistregimen, måste väga de mycket svåra och känsliga frågor som uppkom när de motstående intressena skulle jämkas samman. Dels måste skyddet för hyresvärdarnas egendomsrättigheter säkerställas, dels måste hyresgästernas sociala rättigheter respekteras. De legitima samhällsintressena krävde i sådana situationer att det skedde en skälig fördelning av de sociala och ekonomiska bördor som en förändring av bostadsförsörjningen medförde. Mot den bakgrunden och med hänsyn till de effekter som tillämpningen av hyresbegränsningslagstiftningen under den aktuella tidsperioden hade haft på H och andra i samma situation, fann domstolen att den polska staten inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de allmänna samhällsintressena och skyddet för egendomsrätten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen instämde vidare i kammarens bedömning att det var lämpligt att tillämpa det pilotmålsförfarande som slogs fast i domstolens domar i målet Broniowski mot Polen.

Det var väl känt att den aktuella lagstiftningen fick konsekvenser för ett stort antal personer vars lägenheter, ca 600 000, var uthyrda enligt hyresbegränsningssystemet. 18 liknande fall har redan anhängiggjorts i domstolen, varav ett avseende en sammanslutning av ca 200 hyresvärdar. För att tillämpa pilotmålsförfarandet krävs dock inte att det redan finns ett visst antal mål anhängiggjorda. När det gäller kränkningar som beror på systemfel eller strukturella fel har det potentiella antalet kommande mål också stor betydelse. Trots att den polska regeringen hävdat att det inte längre föreligger några problem med hyresbegränsningssystemet, erinrade domstolen om att den funnit att förhållandena ännu inte var förenliga med konventionens krav. Som kammaren funnit var det förhållande som låg bakom den konstaterade kränkningen att den polska bostadslagstiftningen inte fungerade. Det var emellertid snarare en kombination av begränsningarna av hyresvärdarnas rättigheter än en fråga som enbart hänförde sig till statens underlåtenhet att fastställa hyresnivån så att den skäligen motsvarade hyresvärdarnas underhållskostnader. Domstolen fann att den polska staten, genom lämpliga lagstiftnings- eller andra åtgärder i rättsordningen, framför allt måste införa en mekanism som upprätthåller en rimlig jämvikt mellan hyresvärdarnas intressen, inklusive rätten till ett vinstintresse, och samhällets allmänna intresse, inklusive en tillräcklig tillgång på bostäder för personer med små tillgångar, i enlighet med konventionens principer om skydd för egendomsrättigheter. Det ankom inte på domstolen att närmare ange det bästa sättet för att tillskapa ett rättsligt förfarande eller hur hyresvärdarnas intressen skulle vägas mot andra intressen i fråga. Domstolen konstaterade att de många möjligheter som stod staten till buds innefattade de åtgärder som den polska konstitutionsdomstolen hade pekat på i sina rekommendationer i juni 2005.

Skiljaktiga meningar

Den slovenske domaren Zupancic lämnade en delvis skiljaktig motivering och en delvis skiljaktig mening. Den italienska domaren Zagrebelsky lämnade en delvis skiljaktig mening. Båda diskuterar effekterna av Broniowski-domen som innebär ett avsteg från principen enligt artikel 46 att en dom är bindande endast för parterna i det aktuella målet. Domare Zupancic vänder sig vidare emot uttalandet att hyresvärdarnaa rättigheter inkluderar ett vinstintresse. Han anser inte att rätten att kunna få vinst från en fastighet enbart på grund av att man äger den är en mänsklig rättighet.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28
Spadea o. Scalabrino ./. Italien, dom 1995-09-28
Scordino ./- Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Broniowski ./. Poland (friendly settlement), dom (GC) 2005-09-28

Ramirez Sanchez mot Frankrike
(Ansökan nr 59450/00, dom den 4 juli 2006)

Mer än åtta år i isoleringscell innebar, med hänsyn till bl.a. omfattningen av besök och möjligheterna till rekreation samt till den intagnes farlighet, inte sådan omänsklig behandling som krävs för en kränkning av artikel 3.

Ramirez Sanchez, R, bättre känd som Carlos Schakalen, är 56 år och medborgare i Venezuela men sitter f.n. i Clairvaux-fängelset i Frankrike. R, som åtalades i samband med utredningen av flera terroristangrepp i Frankrike, dömdes till livstids fängelse den 25 december 1997 för mord på tre poliser 1975. Under en tid av åtta år och två månader, eller från det han sattes i Santé-fängelset den 15 augusti 1994 till dess han flyttades till fängelset Saint-Maur den 17 oktober 2002, hölls R i isoleringscell. Skälen för att förlänga isoleringen var hans farlighet, behovet av att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i fängelset samt risken för att R skulle rymma. Vid varje tillfälle genomgick R en läkarundersökning för att det skulle fastställas att han kunde klara isoleringen. Läkarna hade inledningsvis inte några invändningar mot placeringen i isoleringscell men från juli 2000 ville de inte längre ge sitt tillstånd och de vägrade lämna intyg om att R var vid tillräckligt god hälsa för att hållas isolerad. Förvaringen i isoleringscell innebar att R hölls ensam i en cell som var 6.84 m² och som enligt hans egen uppfattning var förfallen och dåligt isolerad. Han hade ingen kontakt med andra fångar eller med fångvaktare och tilläts lämna cellen endast för en daglig tvåtimmarspromenad. R hävdade vidare att hans enda rekreation bestod av dagstidningar och den TV han hyrde samt att han inte fick några andra besök än av sin advokat och ett besök i månaden av en präst. Den 17 oktober 2002 överfördes R till Saint-Maur-fängelset. Under tiden i Saint-Maur fram till den 18 mars 2004 var R inte längre isolerad utan hölls under normala fängelseförhållanden. Till följd av en telefonintervju för ett TV-program, där R bl.a. vägrade att ge uttryck för någon som helst ånger, fördes han över till Fresnes-fängelset, där han åter blev föremål för isolering. Han hölls sedan isolerad under tiden den 18 mars 2002 till den 5 januari 2006 i Fresnes-, Fleury-Mérogis- och La Santé-fängelsena. Sedan han den 5 januari 2006 förts över till Clairvaux-fängelset har han hållits under normala förhållanden. - I Europadomstolen klagade R över den långdragna isoleringen från 15 augusti 1994 till den 17 oktober 2002 och från den 18 mars 2004 till den 6 januari 2006 och hävdade att den stred mot artikel 3. Han gjorde också gällande att myndigheterna inte hade följt det föreskrivna förfarandet när de beslöt att han skulle hållas isolerad och att besluten därför stred mot artikel 13.

Klagomålet prövades i kammare som meddelade dom den 27 januari 2005, jämför nr 2/05. R begärde härefter och medgavs att målet skulle prövas i stor kammare.

Europadomstolen i stor sammansättning fann nu att den skulle begränsa sin prövning till perioden 15 augusti 1994 - 17 oktober 2002, eftersom parterna inte hade lämnat några upplysningar om de förhållanden under vilka R förvarats från mars 2004 till januari 2006 och R inte hade utnyttjat sin rätt att ifrågasätta åtgärden för den senare perioden i sak. Domstolen framhöll att även i de svåraste fallen, som t.ex. kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, förbjuder konventionen i absoluta termer tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Domstolen godtog att de franska myndigheterna ställts inför stora svårigheter när det gällde att hålla R fången och hade förståelse för att man bedömt det nödvändigt att vidta speciella säkerhetsåtgärder för att kunna hålla en man, som vid den tiden ansågs som den farligaste terroristen i världen och som dessutom aldrig gett uttryck för någon ånger, i fängelse.

Domstolen konstaterade att den cell som R haft under isoleringen i Santé-fängelset var tillräckligt stor för en fånge och att den innehöll en bädd, ett bord, tvätt- och toalettutrymmen samt att den hade ett fönster som försåg cellen med dagsljus. R hade böcker, tidningar och TV och han hade tillgång till en rastgård två timmar var dag liksom till ett gym en timma om dagen. Dessutom besöktes han av en läkare två gånger i veckan och av en präst en gång i månaden. Domstolen fann att de fysiska förhållanden under vilka R varit fängslad var goda och i överensstämmelse med de europeiska fängelseregler som antagits av ministerkommittén den 16 januari 2006. Förhållandena hade även bedömts godtagbara av CPT (European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment) vid dess besök i maj 2000.

Domstolen konstaterade vidare att R två gånger i veckan besöktes av läkare och en gång i månaden av en präst. Han fick också täta besök av sina 58 advokater inklusive den advokat som företrätt honom vid Europadomstolen och som nu är hans hustru. Hon hade besökt honom mer än 640 gånger under en period av fyra år och tio månader och han hade fått mer än 860 besök under sju år och åtta månader från sina andra advokater. Hans familj som inte hade några besöksrestriktioner hade inte någon gång begärt att få besöka honom och de enda två ansökningar som avslagits hade getts in av journalister. Mot den bakgrunden fann domstolen att R inte kunde anses ha varit helt isolerad mentalt eller totalt socialt isolerad, utan att han varit delvis eller relativt isolerad.

 Att en fånge hölls avskild från fängelset i övrigt innebar inte i sig en omänsklig behandling. I många av konventionsstaterna hade man ännu strängare säkerhetsåtgärder för farliga fångar. Dessa åtgärder som avsåg att förhindra rymningar från, anfall på eller oroligheter i fängelsesamhället grundades på en kombination ett slutet fängelsesamhälle och tätare konroller. För att undvika godtycke krävdes emellertid goda skäl när en isoleringsperiod som löpt ut skulle förlängas och sådana åtgärder som utgjorde en form av ”fängslande i fängelset” borde utgöra undantagsåtgärder sedan alla försiktighetsåtgärder vidtagits. I det sammanhanget noterade domstolen att förlängningen av isoleringen hade beslutats i enlighet med tillämpliga bestämmelser.  R hade regelbundet besökts av läkare, som trots att de efter juli 2000 inte längre tillstyrkte isoleringen ändå inte hade funnit att den haft några negativa effekter på hans hälsa. R hade tackat nej till psykologhjälp i juli 2002 och sedan han undersökts av en psykiatriker vid ankomsten till Saint-Maur hade någon sådan behandling därefter inte föreslagits. R hävdade själv att han var vid utmärkt psykisk och fysisk hälsa.

Domstolen ville ändå betona att förvaring i isoleringscell, även när det rörde sig om relativ isolering, inte kunde gälla för en fånge i all oändlighet. Det var också viktigt att fången kunde få en oberoende rättslig prövning i sak av skälen för en förlängd isoleringsåtgärd. Vidare var det önskvärt att man försökte finna alternativa lösningar när det gällde personer som ansågs farliga och för vilka förvaring i ett vanligt fängelse bedömdes otillräckliga. Domstolen noterade att R, sedan han vistats i vanligt fängelse, återfördes till isoleringscell efter att ha gett en telefonintervju, där han vägrade att erkänna någon ånger för dem som var offer för hans brott. Myndigheterna hade således inte försökt att förnedra eller förödmjuka honom genom att systematiskt förlänga hans isolering utan de hade försökt finna en lösning som var anpassad till hans karaktär och farlighet. Domstolen beaktade vidare regeringens oro för att R skulle kunna använda kommunikationer inom eller utanför fängelset för att återupprätta kontakterna med medlemmarna i sin forna terroristcell, för att han skulle försöka omvända andra fångar eller för att han skulle förbereda en rymning.

Sammanfattningsvis fann domstolen med hänsyn till bl.a. R:s karaktär och den fara han utgjorde att de förhållanden under vilka han hade förvarats under den aktuella tidsperioden inte hade nått den miniminivå av svårighetsgraden som kan innebära omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Trots de mycket speciella förhållandena i målet var domstolen dock oroad av den mycket långa period som R tillbringat i isoleringscell och noterade att han sedan den 5 januari 2006 förvarades i vanligt fängelse, ett förhållande som enligt domstolens mening i princip inte borde ändras i framtiden. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Europadomstolen noterade vidare att R hade ansökt hos förvaltningsdomstol om att få ett av besluten om isolering upphävt. I en dom den 25 november 1998 avslog domstolen hans begäran med motiveringen att beslutet avsåg en intern åtgärd som inte kunde prövas av förvaltningsdomstol. Europadomstolen konstaterade att Conseil d´Etat hade ändrat inställning i den frågan och i juli 2003 förklarat att ett beslut att hålla en fånge isolerad kunde prövas av förvaltningsdomstol. Det hade alltså i fransk rätt fram till dess saknats ett rättsmedel som gett R en möjlighet att få beslutet att förlänga hans isolering prövat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Skiljaktig mening

Domaren Casadevall från Andorra, med vilken den grekiske domaren Rozakis, den makedonska domaren Tsatsa-Nikolovska och den svenska domaren Fura-Sandström instämde, lämnade en skiljaktig mening som är fogad till domen. De ansåg till skillnad från majoriteten att R utsatts för en behandling som stod i strid med artikel 3 genom att han hållits isolerad under så lång tid som åtta år och två månader. De delade de nationella myndigheternas oro och medgav att det kan uppkomma problem med fångar med den karaktär som R har. Förbudet i artikel 3 är emellertid absolut och det finns ingen möjlighet till undantag från den bestämmelsen hur allvarlig den aktuella brottsligheten än är.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kingsley ./. U K, dom 2000-11-07
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Ilascu m.fl. v. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Lorsé m.fl. ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Kalachnikov ./. Ryssland, beslut 2001-09-18
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Ensslin, Baader o. Raspe ./. Tyskland, kommissionens beslut 1978-07-08
Kröcher-Möller ./. Schweiz, kommissionens rapport 1982-12-16
Messina ./. Italien (nr 2), beslut 1999-06-08
Rohde ./. Danmark, dom 2005-07-21 (jfr nr 8/05)
Mathew ./. Nederländerna, dom 2005-09-29 (jfr nr 9/05)
Argenti ./. Italien, dom 2005-11-10
Artikel 13
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Eytisim Ltd. Sti. ./. Turkiet, 2006-06-22
Deniz ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 6.1, se nedan (förfarande i kassationsdomstol)
Saygili och Seyman ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 13
Yesilgöz och Firik ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 6.1, se nedan (förfarande i kassationsdomstol)
Erbakan ./. Turkiet, 2006-07-06; även artikel 6.1, se nedan (oberoende domstol)

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Konuk ./. Turkiet, 2006-06-22
Yilmaz och Barim ./. Turkiet, 2006-06-22
Erbakan ./. Turkiet, 2006-07-06; även artikel 10, se ovan
Keklik ./. Turkiet, 2006-07-06

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Joye ./. Frankrike, 2006-06-20
Kömürcü ./. Turkiet, 2006-06-22
Deniz ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 10, se ovan
Yesilgöz och Firik ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 10, se ovan
Sassi ./. Frankrike, 2006-06-27

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Rättvis rättegång? - ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, rättshjälp, bristande domskäl e.d.
Malquarti ./. Frankrike, 2006-06-20
Syndicat National des Professionnels des Procédures Collectives ./. Frankrike, 2006-06-20
Guilloury ./. Frankrike, 2006-06-22; även artikel 6.3 d)
Metelitsa ./. Ryssland, 2006-006-22; även artikel 6.3 c)
Diaz Ochoa ./. Spanien, 2006-06-22
Tabor ./. Polen, 2006-06-27
Papa ./. Grekland, 2006-07-06

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Mehmet Küçük ./. Turkiet, 2006-06-20
Ucci ./. Italien, 2006-06-22
Erkan ./. Turkiet, 2006-07-04
Kamile Uyanik ./. Turkiet, 2006-07-04
Karaman och Beyazit ./. Turkiet, 2006-07-04
Kutlu ./. Turkiet, 2006-07-04
Yilmaz ./. Turkiet, 2006-07-04
Uyanik ./. Turkiet, 2006-07-04
Yayabasi ./. Turkiet, 2006-07-04
Grossi m.fl. ./. Italien, 2006-07-04

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Chebotarev ./. Ryssland, 2006-06-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Blagovestnyy ./. Ryssland, 2006-07-04; även artikel 1 i protokoll nr 1
Beka-Koulocheri ./. Grekland, 2006-07-06
Shilov o. Baykova ./. Ryssland, 2006-06-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vasilyeva m.fl. ./. Ryssland, 2006-06-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Murashova ./. Ukraina, 2006-06-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Volosyuk ./. Ukraina, 2006-06-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zhmak ./. Ukraina, 2006-06-29

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder

Hüseyin Karakas ./. Turkiet (nr 2), 2006-06-22
Köylüoglu ./. Turkiet, 2006-06-22
Uçkan ./. Turkiet, 2006-06-22
Kazakova ./. Bulgarien, 2006-06-22; bristande utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06 och 5/06.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Gorou ./. Grekland (nr 3), 2006-06-22; även artikel 6.1, skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05 och 11/05.

Krav på inställelse i fängelse, på ställande av säkerhet eller på annan betalning för att få klaga till kassationsdomstol är inte förenligt med en rättvis rättegång.
Mavromatis ./. Grekland, 2006-06-22

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 2/04, 5/04 och 7/04.
Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Caracas ./. Rumänien, 2006-06-29; artikel 6
Jujescu ./. Rumänien, 2006-06-29; artikel 1 i protokoll nr 1
Toganel o. Gradinaru ./. Rumänien, 2006-06-29; artikel 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06 och 3/06.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Havva Dudu Esen ./. Turkiet, 2006-06-20; ej kränkning
Yasaroglu ./. Turkiet, 2006-06-20; ej kränkning
Byrzykowski ./. Polen, 2006-06-27 (dödsfall i samband m ryggmärgsbedövning vid förlossning)
Cennet Ayhan och Mehmet Dalih Ayhan ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 13
Kavak ./. Turkiet, 2006-07-06; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Avci m.fl. ./. Turkiet, 2006-06-27; även artikel 13 (fastkedjad i sjuksäng under hungerstrejk)
Salah ./. Nederländerna, 2006-07-06 ( rutinmässiga kroppsvisiteringar på institution med högsta säkerhet)
Baybasin ./. Nederländerna, 2006-07-06 ( rutinmässiga kroppsvisiteringar på institution med högsta säkerhet)
Sylla ./. Nederländerna, 2006-07-06 ( rutinmässiga kroppsvisiteringar på institution med högsta säkerhet)

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06 och 6/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Viola ./. Italien, 2006-06-29; även artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05 och 6/06.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Zeman ./. Österrike, 2006-06-29; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 (efterlevandepension)

Se liknandemål i bl.a. nr 6/02, 11/04 och 6/06

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
A.S. ./. Polen, 2006-06-20; artikel 5.1 och 5.3.

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05 och 6/06.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Campello ./. Italien, 2006-07-06; artikel 8 och artikel 13
Ciaramella ./. Italien. 2006-07-06; artikel 8 och artikel 13
Calicchio o. Urriolabeitia ./. Italien, 2006-06-29; artikel 8 och artikel 13
Chiumiento ./. Italien, 2006-06-29; artikel 8, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
La Frazia ./. Italien, 2006-06-29; artikel 8, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Vertucci ./. Italien, 2006-06-29; artikel 8, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06 och 6/06.

Statslösas förhållanden i forna östblocksstater
Kaftailova ./. Lettland, 2006-06-22; artikel 8

De liknande mål i bl.a. nr 6/06   2005 01  

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 20 juni - den 6 juli 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 20, 22, 27 och 29 juni samt den 4 och 6 juli 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.2, 5.3 och 5.4, se den 20, 22 och den 27 juni samt den 4 och 6 juli 2006.

ARTIKEL 6.1
20 juni
Tan m.fl. ./. Turkiet (42577/98) ej kränkning
Vayiç ./. Turkiet (18078/02) även artikel 5.3, se nedan
Obluk ./. Slovakien (69484/01)
Teréni ./. Slovakien (77720/01)
22 juni
Gökçe och Demirel ./. Turkiet (51839/99) även artikel 5.3, se nedan
Sertkaya ./. Turkiet (77113/01)
Kakamoukas m.fl. ./. Grekland (38311/02)
Avakova ./. Ryssland (30395/04)
Kirsanova ./. Ryssland (76964/01) även artikel 13
27 juni
Kuvikas ./. Litauen (21837/02) brottmål
Simonavicius ./. Litauen (37415/02) brottmål
Dzierzanowski ./. Polen (2983/02) brottmål
Petre ./. Rumänien (71649/01) brottmål
Biro ./. Slovakien (57678/00); även artikel 13, skadestånd i brottmål
Nicolas ./. Frankrike (2021/03)
Bielec ./. Polen (40082/02)
29 juli
Scorzolini ./. Italien (15483/02) även artikel 1 i protokoll nr 1
Brunnthaler ./. Österrike ( 45289/99)
Pocuca ./. Kroatien ( 38550/02)
Nold ./. Tyskland ( 27250/02
Bozic ./. Kroatien ( 22457/02) även artikel 13
Olshannikova ./. Ryssland ( 77089/01) även artikel 13
Arsenic ./. Slovenien ( 22174/02, 23666/02) även artikel 13
Cokan ./. Slovenien ( 76525/01) även artikel 13
Krajnc ./. Slovenien ( 75616/01) även artikel 13
Lampret ./. Slovenien ( 42260/02) även artikel 13
Mulej ./. Slovenien ( 42252/02) även artikel 13
Husejinovic ./. Slovenien ( 41513/02) även artikel 13
Plantaric ./. Slovenien ( 54503/00) även artikel 13
Prevalnik ./. Slovenien ( 25046/02) även artikel 13
Rakanovic ./. Slovenien ( 42306/02) även artikel 13
Silc ./. Slovenien ( 45936/99) även artikel 13
Stevancevic ./. Slovenien ( 41514/02) även artikel 13
Vukovic ./. Slovenien ( 43365/02) även artikel 13
4 juli
Zarb ./. Malta (16631/04)
Rylski ./. Polen (24706/02) ej kränkning
6 juli
Andoniadis ./. Grekland (10803/04)
Rizova ./. Makedonien (41228/02)
Sehur ./. Slovenien (42246/02) även artikel 13

ARTIKEL 5.3
20 juni
Drabek ./. Polen (5270/04)
Pasinski ./. Polen (6356/04)
Örs m.fl. ./. Turkiet (46213/99) även artikel 6.1 och 3 c)
Vayiç ./. Turkiet (18078/02) även artikel 6.1, se ovan
22 juni
Ayaz m.fl. ./. Turkiet (11804/02) även artikel 5.4, se nedan
Gökçe och Demirel ./. Turkiet (51839/99) även artikel 6.1, se ovan
Tamer m.fl. ./. Turkiet (235/02)
27 juni
Çagirici ./. Turkiet (74325/01) även artikel 5.4, se nedan
4 juli
Dzyruk ./. Polen (77832/01); även artikel 8
6 juli
Telecki ./. Polen (56552/00)

ARTIKEL 5.4
22 juni
Ayaz m.fl. ./. Turkiet (11804/02) även artikel 5.3, se ovan
27 juni
Çagirici ./. Turkiet (74325/01) även artikel 5.3, se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens dom den 28 juni 2006 i mål 7536-04 rörande särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument; bl.a. fråga om skälig tid enligt artikel 6.

A yrkade i Regeringsrätten i första hand att han skulle befrias från den särskilda avgift som påförts honom och i andra hand att avgiften skulle sättas ned till skäligt belopp. Han anförde bl.a. följande. Det var egentligen fråga om en enda aktieaffär, vilken banken dock kom att utföra i två steg. Han är fransk medborgare med obetydliga kunskaper i svenska och mindre krav bör därför ställas på honom än på en svensk medborgare. Den överträdelse som han gjort sig skyldig till bör bedömas som ringa eller ursäktlig och det föreligger i vart fall skäl för att efterge avgiften. Även den långa tid som förflutit, sex och ett halvt år, bör beaktas.

Finansinspektionen bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. A har visserligen lämna in en köporder på sammanlagt 60 000 aktier men denna kom att utföras genom två transaktioner med fyra veckors mellanrum. Anmälningarna för de båda förvärven kom in samtidigt. För den första transaktionen innebär det att anmälningsfristen överskreds med tre veckor. Vad A anfört om nationalitet och språkkunskaper kan inte medföra att överträdelsen kan anses som ringa eller ursäktlig. Det föreligger inte heller särskilda skäl att efterge den särskilda avgiften.

Regeringsrätten redogjorde inledningsvis för aktuell lagstiftning och konstaterade att den vid förvärvet gällande insiderlagen (1990:1342) nu ersatts av lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, AnmL, och att AnmL var tillämplig i målet. Vidare konstaterades att det fanns grund för att påföra en särskild avgift och att frågan nu var om det fanns förutsättningar för att efterge avgiften. Regeringsrätten redogjorde för förarbetena till lagstiftningen och för RÅ 2004 ref. 17, där Regeringsrätten fann att fråga om påförande av avgift av detta slag innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och att den artikeln således var tillämplig på förfarandet avseende särskild avgift enligt AnmL. I avgörandet framhölls vidare att en konventionsenlig tillämpning av avgiftssystemet enligt AnmL fordrar att domstolarna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om förutsättningar finns för att helt eller delvis efterge den särskilda avgiften.

Regeringsrätten konstaterade vidare att det som kommit fram om A:s underlåtenhet att fullgöra sin anmälningsskyldighet inte utgjorde sådana omständigheter som medförde att avgiften kunde efterges helt eller delvis. A hade emellertid även åberopat att den tid som förflutit borde beaktas. Domstolen erinrade om den tidigare funnit att artikel 6 i konventionen var tillämplig på särskild avgift enligt AnmL och att den enskilde enligt den artikeln har rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Den vars rätt enligt artikeln har kränkts kan ha rätt till gottgörelse och en sådan gottgörelse kan t.ex. bestå i att en tilltalad i ett brottmål döms till ett lägre straff. I ett mål om skattetillägg har Regeringsrätten funnit att en konventionskränkning kan beaktas vid bedömningen av frågan om eftergift. Domstolen fann att det inte fanns skäl att nu göra annan bedömning i mål om eftergift enligt AnmL.

Regeringsrätten förklarade att vid bedömningen av om ett förfarande pågått så lång tid att det varit fråga om en kränkning av artikel 6 beaktas i praxis särskilt hur komplicerat målet har varit, hur den enskilde har agerat samt hur berörda domstolar och andra myndigheter har handlagt målet. Domstolen konstaterade att det nu gått ungefär sex och ett halvt år sedan förfarandet inleddes hos Finansinspektionen, att saken inte varit särskilt komplicerad och att A inte kunde lastas för att handläggningen dragit ut på tiden. Under större delen av handläggningstiden hade domstolarna varit aktiva i rimlig utsträckning. Under en period av nästan tre år låg målet dock i Regeringsrätten utan att någon åtgärd vidtogs. Mot den bakgrunden fann Regeringsrätten vid en samlad bedömning att det skett en kränkning av A:s rätt enligt artikel 6 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid och att han därför var berättigad till gottgörelse. Regeringsrätten fann därvid att den särskilda avgiften skulle sättas ned till hälften, dvs. till 34 000 kr.

HÄNVISNINGAR
RÅ 2004 not. 54
RÅ 2004 ref. 17
RÅ 2000 ref. 66

Högsta domstolens dom den 6 juli 2006 i mål B 119-06 i fråga om hets mot folkgrupp; fråga pm yttrandefrihet

Fyra personer åtalades och dömdes i tingsrätten för hets mot folkgrupp på grund av att de spridit ett stort antal flygblad till elever vid en skola. Båda parter överklagade. Åklagaren yrkade på straffskräpning och att gärningen skulle bedömas som grovt brott. Hovrätten hänvisade till HD:s dom den 29 november 2005 ( jfr nr 11/05) och Europadomstolens däri återgivna domar och fann att fällande domar mot de tilltalade skulle innebära en enligt Europakonventionen oproportionerlig inskränkning av deras rättighet att framför kritiska åsikter. Hovrätten ogillade åtalen. RÅ överklagade (jfr nr 11/05).

HD konstaterade att fråga var om de tilltalade skulle dömas för hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 § BrB för att ha spritt ett meddelande som uttrycker missaktning för gruppen homosexuella. HD redogjorde för straffbestämmelsens bakgrund, vad som uttalats i förarbeten och praxis och den diskussion som förts i samband med 2003 års lagändring. HD fann härefter att det sammantaget fick anses klart att den åberopade flygbladstexten gav uttryck för missaktning av gruppen homosexuella enligt den innebörd av 16 kap. 8 § BrB som kommit till uttryck i lagmotiven. Att flygbladets utformning i sin helhet och dess spridningssätt i viss mån stödde att avsikten varit att initiera en debatt medförde ingen annan bedömning. De tilltalade hade spritt meddelandet trots att de haft insikt om att flygbladet innehöll denna text.

Frågan var då om hänsyn till yttrandefrihetsintresset skulle medföra att ordet missaktning borde ges en mera restriktiv tolkning än vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten. HD fann att det inte var uppenbart att ett bifall till åtalet mot de tilltalade genom en tillämpning av bestämmelsen om hets mot folkgrupp hindrades av grundlagsskyddet för yttrandefriheten (jfr 11 kap.     14 § RF) och att grundlagen inte heller i övrigt hindrade att de tilltalade dömdes enligt ansvarsbestämmelsen. Den bedömning som då skulle göras var i vad mån Europakonventionens artikel 10 som reglerar yttrandefriheten påverkar frågan om ansvar. HD redogjorde för vad som innefattades i artikel 10, skälen för att inkorporera Europakonventionen i svensk rätt och olika tidigare avgöranden i HD, inte minst NJA 2005 s. 805. Domstolen anförde vidare följande.

I förevarande fall - på motsvarande sätt som i NJA 2005 s. 805 - synes det avgörande vara huruvida inskränkningen av de tilltalades frihet att sprida flygblad innehållande det meddelande riksåklagaren åtalat dem för kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle och om begränsningen av deras yttrandefrihet är proportionerlig i förhållande till intresset att skydda gruppen homosexuella från den kränkning som innehållet i meddelandet utgör. Av Europadomstolens praxis framgår att adjektivet "nödvändig" inte skall uppfattas som att inskränkningen behöver vara oundgänglig men att det skall föreligga ett angeläget samhälleligt behov (implies the existence of a pressing social need) (jfr domstolens dom den 26 april 1979 i målet The Sunday Times mot Storbritannien, p. 59, Publications Serie A nr 30). Europadomstolen prövar vid tillämpning av artikel 10 om de skäl den nationella domstolen har angett för begränsningen i yttrandefriheten är relevanta och tillräckliga samt den utdömda sanktionens karaktär och stränghet. Europadomstolens bedömning sker utifrån de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet varvid särskild vikt läggs vid innehållet i yttrandet och syftet med det, till vem eller vilka yttrandet riktar sig samt i vilket sammanhang och i vilken egenskap någon sprider yttrandet. (Se t.ex. Europadomstolens domar den 4 december 2003 i målet Gündüz mot Turkiet, p. 37-52, Reports of judgments and decisions 2003-X1 s. 229 och den 27 februari 2001 i målet Jerusalem mot Österrike, p. 35-41, Reports of judgments and decisions 2001-IX s. 69.)

Europadomstolen har i olika mål framhållit betydelsen av yttrandefriheten i allmänna angelägenheter, t.ex. i politiska sammanhang (jfr t.ex. domstolens dom den 10 juli 2003 i målet Murphy mot Irland, p. 67, Reports of judgments and decisions 2003-IX s. 1). Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr b1.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto-Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Europadomstolen anser att konventionsstaterna åtnjuter en viss frihet ("margin of appreciation”) i sin tillämpning av de begränsningar av yttrandefriheten som staten har föreskrivit i sin lagstiftning under förutsättning att de uppfyller kravet att vara motiverade av sådana skäl som anges i artikelns andra stycke. Utrymmet för denna frihet är emellertid olika stort beroende på vilken art av yttrandefrihetsintresse som inskränks och om detta rör det politiska, kulturella eller kommersiella området samt på vikten av och bakgrunden till det intresse som skyddas genom inskränkningen.

Mot bakgrund av Europadomstolens tillämpning av artikel 10 bör vid tolkningen av uttrycket missaktning i bestämmelsen hets mot folkgrupp göras en samlad bedömning av omständigheterna i förevarande fall och därvid särskilt följande beaktas. Utdelningen av flygbladen har skett i en skola. De tilltalade har inte haft fritt tillträde till lokalerna som kan betecknas som en från politiska eller liknande aktioner från utomstående personer relativt skyddad miljö. Placeringen av flygblad i och på elevskåpen har inneburit att unga personer erhållit dessa utan att själva ha haft tillfälle att ta ställning till om de velat ta emot dem eller inte. Flygbladsutdelningen har visserligen avsetts att initiera en debatt mellan elever och lärare i en fråga av allmänt intresse, nämligen om objektiviteten i undervisningen i den svenska skolan, och syftet var att förse elever med argument. Dessa har emellertid utformats på ett sätt som varit kränkande och nedsättande för gruppen homosexuella och i strid med plikten enligt artikel 10 att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. Syftet med de aktuella avsnitten i flygbladet hade kunnat uppnås utan uttalanden som varit nedsättande för gruppen homosexuella. Situationen vid spridningen har sålunda varit delvis en annan än den i NJA 2005 s. 805 där en pastor i en predikan gjorde sina uttalanden inför sin församling utifrån vissa bibeltexter. Det anförda leder sammantaget till slutsatsen att konventionsenlig tillämpning av 16 kap. 8 brottsbalken tillåter att ansvar utdöms enligt straffbestämmelsen under de i målet aktuella omständigheterna.

HD fann, med tre röster mot två, att de tilltalade skulle fällas till ansvar för hets mot folkgrupp och att brottet inte kunde anses som ringa. Det saknades uttalanden från lagstiftaren som gav anledning att generellt bedöma hets mot folkgrupp som brott av sådan art som bör föranleda fängelse även när straffvärdet inte är särskilt högt. Det förelåg inte heller några andra speciella omständigheter kring gärningen som talade för ett fängelsestraff. HD bestämde därför påföljden för tre av de tilltalade till villkorlig dom i förening med böter medan för den fjärde påföljden, på de skäl tingsrätten anfört, bestämdes till skyddstillsyn.

HÄNVISNINGAR
Högsta domstolen
NJA II 1948 s. 359
NJA 1982 s. 128
NJA 1996 s. 577
NJA 2000 s. 132
NJA 2005 s. 33
NJA 2005 s. 805
NJA 1988 s. 572
NJA 1991 s. 188
NJA 1992 s. 532
NJA 2003 s. 414
NJA 2005 s. 462
Europadomstolen
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Gündüz ./. Turkiet, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Murphy ./. Irland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20




Senast ändrad: 2011-04-12