JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 6 2009

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 maj - den 11 juni 2009. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nyhetsbladets "startsida" under Publikationer på Sveriges domstolars webbsida, www.domstol.se .

REGISTER

På Sveriges domstolars webbsida finns nu också ett register över domar som har refererats i tidigare nyhetsblad. Registret består av en Excel-fil som öppnas i ett nytt fönster och består av sju olika kolumner. Den första kolumnen A innehåller partens/parternas namn, den andra B anger svarandestaten, i tredje kolumnen C anges om målet prövats i Grand Chamber (GC), i kolumnen D står avgörandedagen, i kolumn E den artikel som varit i fråga i målet och slutligen i kolumnerna F och G anges årgång respektive nummer för nyhetsbrevet.

På webbsidan finns nu från och med detta nummer en "lathund" med anvisningar om hur man lättast hittar och sorterar eller söker i registret. Gå in på www.domstol.se och klicka vidare till Publikationer/Nytt från Europadomstolen. Där finner du en beskrivning med tydliga exempel på hur du går till väga för att hitta i registret till Nytt från Europadomstolen.


INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt".

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Åberg mot Sverige, beslut 2009-05-12
Förlikning avseende domstolsprövning inom skälig tid fastställd.

Brandt mot Sverige, beslut 2009-05-12
B hade inte uttömt de inhemska rättsmedlen när det gällde klagomålet över att han inte fått en domstolsprövning inom skälig tid. Han återkallade därför sitt klagomål och domstolen avskrev målet.

Domar mot andra länder

Kulikowski mot Polen, 2009-05-19
Antonicelli mot Polen, 2009-05-19
När förordnade rättshjälpsbiträden vägrade hjälpa dömda personer med överklagande till kassationsdomstol på grund av att de bedömde att det saknades förutsättningar för framgång, borde de berörda personerna ha underrättats om hur lång tid de hade på sig för att skaffa annan advokat och själva ge in ett överklagande. När så inte skedde kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

Ünal Akpinar Insaat Imalat Sanayi Ve Ticaret S.A. o Akpinar Yapi Sanayi S.A. mot Turkiet, 2009-05-26
När betalning av de klagandes fordringar dröjde 5-7 år och myndigheterna inte tog hänsyn till den penningvärdesförsämring som skett under den tiden, kränktes artikel 1 i protokoll nr 1.

Kenedi mot Ungern, 2009-05-26
Ungerska myndigheter vägrade följa domstols dom om utlämnande av handlingar, vilket ledde till långdragna förfaranden. Härigenom kränktes artikel 6.1 och artikel 10. När tillgängligt rättsmedel för att få gottgörelse för en kränkning av artikel 10 visade sig vara ineffektivt, kränktes även artikel 13 i förening med artikel 10.

Batsanina mot Ryssland, 2009-05-26
Att åklagaren förde talan i tvistemål för såväl statens som en enskilds räkning innebar inte att det skedde en kränkning av principen om parternas likställdhet. När en klagande däremot inte fick formell underrättelse om förhandling i appellationsdomstol, skedde det en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Bigaeva mot Grekland, 2009-05-28
En rysk medborgare läste juridik i Grekland och fick där av misstag genomföra en praktiktjänstgöring men fick sedan inte delta i en examination som kunde leda till att hon togs in i advokatsamfundet. Domstolen fann med fyra röster mot tre att det därigenom skett en kränkning av artikel 8. Däremot hade det inte skett någon kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14, eftersom staten hade ett stort utrymme för att besluta om ett nationalitetsvillkor för inträde i advokatsamfundet.

Brauer mot Tyskland, 2009-05-28
När den tyska lagen efter Tysklands återförening endast tillerkände barn födda utom äktenskap arvsrätt efter fadern under förutsättning att denne vari bosatt i Östtyskland och barn vars far varit bosatt i Västtyskland därmed avskars från arvsrätt, kränktes artikel 14 i förening med artikel 8.

Codarcea mot Rumänien, 2009-06-02
En kvinna som skadades vid en operation av en vårdslös läkare tilldömdes skadestånd men kunde inte få ut det på grund av att läkaren gjort sig insolvent. När staten inte i lag hade ålagt läkare att teckna ansvarsförsäkring och inte heller reglerat sjukhusens ansvar för anställda läkares vårdslöshet, kränktes artikel 8. När prövning inte skedde inom skälig tid kränktes artikel 6.1.

Silvestri mot Italien, 2009-06-09
Beslut om omplacering av en person till bl.a. lägre befattning upphävdes men detta verkställdes inte och beslutat avgångsvederlag betalades inte ut. Härigenom kränktes dels artikel 6.1, dels artikel 1 i protokoll nr 1.

Opuz mot Turkiet, 2009-06-09
Myndigheternas underlåtenhet att straffa en man som misshandlade och hotade sin hustru och svärmor till döden och att vidta åtgärder för att skydda dem innebar, sedan modern skjutits till döds, kränkningar av artiklarna 2 och 3. Eftersom våld i hemmet huvudsakligen utövas mot kvinnor och den allmänna och diskriminerande rättsliga passiviteten i Turkiet skapade ett klimat som, med hänvisning till sedvänja, tradition och heder samt utdömande av milda straff bidrog till familjevåld, kränktes även artikel 14 i förening med artiklarna 2 och 3.

Dubus S.A. mot Frankrike, 2009-06-11
När en statlig myndighet hade befogenhet att fungera som dels åklagare, dels utredare och samtidigt var en dömande rättsinstans och det inte fanns tydliga och klara skiljelinjer mellan de olika funktionerna, var tvivlen på myndighetens oberoende och opartiskhet berättigade och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Ruotsalainen mot Finland, 2009-06-16
Strafföreläggande om böter och förvaltningsrättslig dom om tredubblad drivmedelsskatt innebar båda påförande av en straffrättslig sanktion som grundades på samma förhållanden och omständigheter. Det hade därmed skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

SVENSKA DOMAR M.M.

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 20 maj 2009 i mål Ö 4656-08 avseende yttrande i fråga om utlämning till Azerbajdzjan.

Högsta domstolens beslut den 25 maj 2009 i mål Ö 1923-09 avseende yttrande i fråga om utlämning till Ryssland.

Högsta domstolens beslut den 26 maj 2009 i mål Ö 1082-09 avseende yttrande i fråga om utlämning till Rwanda. (Även fråga om omfattningen av Högsta domstolens prövning)

ALLMÄNT

Domstolens president Jean-Paul Costa välkomnar det nya protokollet nr 14 bis som öppnats för underskrifter. Även om ikraftträdandet av protokoll nr 14 fortfarande och mer än någonsin är det främsta målet så innehåller protokoll nr 14 bis förfarandebestämmelser som gör det möjligt för domstolen att effektivisera sitt arbete. Domstolen är väl förberedd för att införa de nya bestämmelserna. Presidenten tackade medlemsstaterna för att de arbetat så hårt för att göra det möjligt att ta fram det nya protokollet och för att de därigenom visat sin hängivenhet för Europakonventionens skyddsmekanism. Artiklarna 2, 3 och 4 i det nya protokollet motsvarar förslagen i protokoll nr 14 avseende ändringar i artiklarna 25, 27 och 28 i konventionen. De nya artiklarna behandlar möjligheter för domstolen att effektivisera sitt arbete. Bl.a. införs en möjlighet att döma som ensamdomare. En domare ges därmed behörighet att förklara klagomål för inadmissible och att avskriva mål när sådana beslut kan fattas utan vidare prövning. Om en ensamdomare inte förklarar klagomålet för inadmissible eller avskriver det skall han/hon överlämna det till en kommitté på tre man eller till en kammare för vidare prövning. En kommitté kan genom ett enhälligt beslut förklara klagomålet för inadmissible eller avskriva det om det inte krävs vidare prövning eller förklara det admissible och samtidigt döma i sak om frågan i målet redan har avgjorts i domstolens praxis. Domstolen kommer härefter att kunna döma med en domare, med tre domare i en kommitté, med sju domare i en kammare och med sjutton domare i stor kammare.

Enligt domstolens statistik per den 31 maj 2009 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 23 000 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 11 % i förhållande till föregående års 20 750 klagomål för motsvarande period. 3 331 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 95 %. 13 714 klagomål har avgjorts, 883 genom dom, en ökning med 10 %, och 12 831 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 4 900 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts, vilket är en minskning med 22 %. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 31 maj till 106 550 mål vilket är en ökning med 10 % från den balans om 97 300 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 38 850 på avgörande i kammare och 67 700 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 31 maj till 21 800, en minskning med 9 % från de 21 450 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut avskriva mål

Åberg mot Sverige
(Ansökan nr 15606/07, beslut den 12 maj 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

Förlikning avseende domstolsprövning inom skälig tid fastställd.

Å handlade på 1980-talet med kapitalmarknadsreverser, transaktioner som normalt var vinstgivande. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet medförde verksamheten emellertid betydande förluster, som då inte var avdragsgilla vid beskattningen. Skattereglerna ändrades dock 1992 och Å realiserade då sina förluster genom att sälja reverserna för en symbolisk summa och yrka avdrag vid beskattningen. Skattemyndigheten fann att Å inte visat att han lidit en verklig förlust och avslog avdragsyrkandet. Detta fastställdes i omprövningsbeslut den 8 september 1998. Länsrätten avslog Ås överklagande den 2 januari 2002 och kammarrätten fastställde den domen. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd den 26 oktober 2006. - I Europadomstolen klagade Å över förfarandets längd. Han gjorde också gällande bl.a. att han inte fått en rättvis rättegång, att han fått bära en alltför tung bevisbörda och att han inte betraktats som oskyldig enligt artikel 6.2.

I december 2008 mottog domstolen en förklaring från regeringen innebärande att regeringen betalar Å 75 000 SEK på grund av det utdragna förfarandet och att Å å sin sida inte längre hade några krav på regeringen.

Europadomstolen noterade den förlikning som träffats mellan parterna och förklarade sig nöjd med att förlikningen grundades på respekt för mänskliga rättigheter så som de anges i Europakonventionen och dess protokoll. Det fanns inte heller några allmänna samhällsskäl som berättigade en fortsatt prövning. Domstolen fann därför enhälligt att målet skulle avskrivas.

Brandt mot Sverige
(Ansökan nr 3458/06, beslut den 12 maj 2009)
Beslutet finns endast på engelska.

B hade inte uttömt de inhemska rättsmedlen när det gällde klagomålet över att han inte fått en domstolsprövning inom skälig tid. Han återkallade därför sitt klagomål och domstolen avskrev målet.

B upplystes i maj 1992 av tingsrätten i Borås om att han inte längre skulle få några uppdrag som konkursförvaltare vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt. B, som enligt egen uppgift arbetat som konkursförvaltare sedan 1984 och för vilken beslutet innebar att han förlorade sin huvudsakliga inkomstkälla, försökte på olika sätt att få beslutet ändrat. Bl.a. vände han sig till JK med en begäran om ersättning med 4 750 000 SEK. JK avslog hans begäran med motiveringen att han inte hade någon laglig rätt att få uppdrag som konkursförvaltare. Dessutom hade de två tingsrätternas och kronofogdemyndighetens agerande inte inneburit myndighetsutövning och staten var därför inte ansvarig för Bs förluster. B stämde då staten på skadestånd om 5 900 000 SEK inför hovrätten. Målet kommunicerades med JK som bestred Bs yrkanden och hänvisade till sitt tidigare beslut. Han yrkade att hovrätten i en mellandom skulle fastställa om det över huvud taget förelåg en skadeståndsskyldighet för staten i detta mål. I juli 2001 fann hovrätten i mellandom att staten inte var skadeståndsskyldig. B klagade till Högsta domstolen som fastställde hovrättens mellandom och visade målet åter till hovrätten för slutligt avgörande. Hovrätten avslog i dom den 20 december 2001 Bs skadeståndsyrkande, eftersom Högsta domstolen slutligt hade fastställt att staten inte var skadeståndsskyldig mot B. B överklagade även denna dom och Högsta domstolen fastställde hovrättens dom den 14 juli 2005. - I Europadomstolen klagade B över det utdragna förfarandet, det hade pågått i mer än tio år, och åberopade artikel 6.1.

Sedan målet kommunicerats mottog domstolen den 23 februari 2009 ett brev från B vari han återkallade sitt klagomål, eftersom han måste medge att han inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen avseende klagomålet över att han inte fått en domstolsprövning inom skälig tid.

Europadomstolen noterade att B inte längre hade för avsikt att fullfölja sitt klagomål. Enligt domstolens mening var det med hänsyn till artikel 37.1 a) inte längre berättigat att fortsätta prövningen av Bs ansökan. Domstolen fann inte heller några andra särskilda omständigheter gällande respekten för mänskliga rättigheter som krävde en fortsatt prövning av målet. Domstolen fann därför enhälligt att målet skulle avskrivas.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Kulikowski mot Polen
(Ansökan nr 18353/03, dom den 19 maj 2009)
Antonicelli mot Polen
(Ansökan nr 2815/05, dom den 19 maj 2009)
Domarna finns endast på engelska.

När förordnade rättshjälpsbiträden vägrade hjälpa dömda personer med överklagande till kassationsdomstol på grund av att de bedömde att det saknades förutsättningar för framgång, borde de berörda personerna ha underrättats om hur lång tid de hade på sig för att skaffa annan advokat och själva ge in ett överklagande. När så inte skedde kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

K och A är polska medborgare som f.n. avtjänar fängelsestraff för mord respektive dråp. Båda hade under brottmålen fått försvarare som utsetts av de nationella domstolarna enligt rättshjälpssystemet. De fälldes båda i första instans och de domarna fastställdes efter överklagande. Härefter vägrade försvararna att upprätta och ge in ett kassationsöverklagande till Högsta domstolen. Advokaterna motiverade sin vägran med att sådana överklaganden inte hade några utsikter att få framgång. Högsta domstolen upplyste K och A om förhållandet och utsåg inte några andra advokater för att biträda dem. - I Europadomstolen åberopade K och A artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 och klagade över att de till följd av advokaternas vägran att hjälpa dem med en kassationstalan hade förvägrats en effektiv tillgång till Högsta domstolen. K klagade även över att han suttit häktad för lång tid och åberopade artikel 5.3.

Europadomstolen noterade först att den polska lagen om rättegång i brottmål krävde att personer, mot vilka en fällande dom fastställts efter överklagande, skulle ha hjälp av advokat för att upprätta ett kassationsöverklagande. Detta krav hade av den polska Högsta domstolen tolkats så att advokater var skyldiga att ge personerna i fråga uttömmande rättslig rådgivning som innefattade deras uppfattning om vilka förutsättningar de hade för att nå framgång i högsta instans. Högsta domstolen hade också uttalat att en rättshjälpsadvokat som utsetts för att biträda personer som åtalats och fällts i första och andra instans kunde vägra att upprätta ett kassationsöverklagande samt att de nationella domstolarna inte var tvungna att utse en annan advokat för de berörda personerna. Europadomstolen anslöt sig till den bedömningen men betonade att staterna ändå har en skyldighet att se till att det upprätthålls en rimlig jämvikt mellan en effektiv tillgång till rättvisa för dömda personer och juristernas oberoende. Den Högsta domstolen hade medgett att det kunde uppkomma svårigheter för dömda personer att få tillgång till kassationsdomstolen i sådana fall där deras rättshjälpsbiträden vägrade hjälpa dem och hade därför bestämt en längre tidsfrist för att ge in en kassationstalan i dessa fall. Det hade bestämts att fristen skulle börja löpa först den dag då advokaterna hade informerat de tilltalade om sin vägran att bistå dem vidare och inte från den tidpunkt när advokaterna informerats om domen från andra instansens domstol. Europadomstolen fann att den Högsta domstolen genom denna tolkning hade gett både K och A tillräckligt med tid för att finna andra advokater som kunde företräda dem. Det förhållandet att ingen av dem hade haft ekonomiska möjligheter att själva anlita en advokat utgjorde inte en fråga enligt artikel 6, eftersom den artikeln inte ålägger staterna en skyldighet att garantera andra rättshjälpsbiträden för att utnyttja ett rättsmedel som redan bedömts inte ha några rimliga förutsättningar till framgång. Enligt Högsta domstolens praxis skulle emellertid appellationsdomstolen ha upplyst K och A, som vid den tidpunkten saknade rättsligt biträde, om hur lång tid de hade på sig för att ge in ett kassationsöverklagande. Så hade emellertid inte skett. Domstolen fann att i den begränsade men avgörande delen hade det funnits en brist i förfarandet enligt polsk lag som hade fråntagit de klagande en effektiv tillgång till Högsta domstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

I fallet K konstaterade domstolen vidare att de enda skäl som myndigheterna stött sig på för att hålla K frihetsberövad var att han kunde få ett allvarligt straff. Domstolen erinrade om att brottets svårighetsgrad inte ensamt kunde berättiga långa tider i häkte i avvaktan på rättegång. Myndigheterna hade inte heller prövat någon annan åtgärd för att säkerställa att K infann sig till rättegången. Eftersom han var misstänkt för att ha mördat sin mor, dvs. att brottet begåtts i familjekretsen kunde fallet inte heller ha varit särskilt svårt att utreda. Den sammanlagda tiden - två år, fyra månader och sex dagar - hade varit överdrivet lång. Domstolen fann därför i fallet K att det även skett en kränkning av artikel 5.3.

Skiljaktiga motiveringar

Domarna från Malta, Giovanni Bonello, och från Bosnien och Herzegovina, Ljiljana Mijovic, lämnade var sin skiljaktig motivering, vilka finns fogade till domen. Båda vände sig mot rättshjälpsförsvararnas rätt att vägra klaga till kassationsdomstol.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Bobek ./. Polen, dom 2007-07-17
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Cuscani ./. U K, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Tuzinski ./. Polen, beslut 1999-03-30
Rutkowski ./. Polen, beslut 2000-10-19
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Goddi ./. Italien, dom 1984-04-09
Staroszczyk ./. Polen, dom 2007-03-22 (jfr nr 4/07)
Sialkowska ./. Polen, dom 2007-03-22 (jfr nr 4/07)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)
R.D. ./. Polen, dom 2001-12-18 (jfr nr 1/02)
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Beles m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Kemp m.fl. ./. Luxemburg, dom 2008-04-24
Artikel 5.3
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06)
Michta ./. Polen, dom 2006-05-04
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21
Celejewski ./. Polen, dom 2006-05-04
Bak ./. Polen, dom 2007-01-16
Capuano ./. Italien, dom 1987-06-25
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25

Ünal Akpinar Insaat Imalat Sanayi Ve Ticaret S.A. och Akpinar Yapi Sanayi S.A. mot Turkiet
(Ansökan nr 41246/98, dom den 26 maj 2009)
Domen finns endast på franska.

När betalning av de klagandes fordringar dröjde 5-7 år och myndigheterna inte tog hänsyn till den penningvärdesförsämring som skett under den tiden, kränktes artikel 1 i protokoll nr 1.

De klagande är två aktiebolag som bildats enligt turkisk lag. I juli 1981 begärde den turkiska Vattenstyrelsen, ett förvaltningsorgan under energi- och naturresursdepartementet in anbud avseende uppförandet av en akvedukt som utgjorde en del av sydöstra Anatoliens ekonomiska utvecklingsprojekt, GAP. Ett avtal upprättades och kontrakts skrevs mellan Vattenstyrelsen och de klagande bolagen. Några år senare avbröt bolagen arbetet med motiveringen att kontraktsvillkoren inte längre återspeglade de oförutsedda ekonomiska förändringar som skett sedan kontraktet skrevs under. I samband med skadeståndsmål som bolagen väckt mot Vattenstyrelsen för att få ersättning för obetalda belopp och skador meddelade de turkiska domstolarna ett antal avgöranden varigenom bolagen tillerkändes olika belopp. Slutlig dom meddelades den 30 december 2004. - I Europadomstolen hävdade bolagen att var och en av de meddelade domarna vunnit laga kraft. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 och påstod att Vattenstyrelsen hade väntat till den sista processen avslutats innan den betalade dem ett löjligt lågt belopp som inte kompenserade de förluster som orsakats av inflationen eller växlingskursernas rörlighet. De åberopade också artikel 6.1 och klagade över att prövningen inte skett inom skälig tid.

Europadomstolen noterade att förfarandet hade avslutats genom dom den 30 december 2004 och att Vattenstyrelsen i januari 2006, mer än 14 år efter det att den fått den första betalningsanmaningen, betalade bolagen ett belopp motsvarande ca 133 475 EUR. Även om det beloppet kunde sägas ha betalats inom skälig tid kunde detsamma inte sägas om tre andra belopp. De delar av den inhemska rätten som skyddade Vattenstyrelsen från verkställighetsförfaranden eller som innehöll undantagsbestämmelser kunde inte berättiga den brist på omsorg som den turkiska staten visat i det aktuella fallet, när det gällde att uppfylla sina skyldigheter mot de klagande, särskilt som Vattenstyrelsen inte hade saknat resurser för att garantera återbetalning av belopp som lagts ut i onödan. Framför allt skulle de klagande inte behövt använda rättsliga eller administrativa förfaranden för att få tillbaka det de hade att kräva, särskilt eftersom de löpte risken av förlust genom dröjsmål i förfarandena. Skäligheten av den ersättning de tillerkänts hade minskat avsevärt på grund av dröjsmålet med betalningen av skulden och bolagen hade försatts i en situation av ovisshet med hänsyn till att betalningarna helt bortsåg från ekonomiska faktorer, som t.ex. penningvärdesförsämringen i Turkiet, vilken förvärrat förlusterna. Domstolen konstaterade att den tidigare vid flera tillfällen hade funnit att skäligheten av en ersättning minskade om betalningen av den inte tog hänsyn till faktorer som sannolikt minskade dess värde. Artikel 1 i protokoll nr 1 kunde inte anses innebära att staterna var skyldiga att vidta åtgärder för att gottgöra inflationseffekter och upprätthålla värdet på skulder och andra tillgångar. Det aktuella målet krävde emellertid särskild behandling genom att värdeminskningen på belopp som skulle betalas allvarligt hade försämrats genom att de klagande hade varit tvungna att godta oberättigade dröjsmål på fem och i ett fall sju år för att få sina krav betalda. Kraven var vid den tidpunkten knappast värda en procent av vad de skulle ha varit värda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Amat-G Ltd o. Mebaghishvili ./. Georgien, dom 2005-09-27
Eko-Elda AVEE ./. Grekland, dom 2006-03-09
Kanioglu m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-10-11
Angelov ./. Bulgarien, dom 2004-04-22
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Dimitrios Georgiedis ./. Grekland, dom 2000-03-28
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Guillemin ./. Frankrike, dom 1997-02-21
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09
Zacharakis ./. Grekland, dom 2006-07-13
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Prodan ./. Moldavien, dom 2004-05-18

Kenedi mot Ungern
(Ansökan nr 31475/05, dom den 26 maj 2009)
Domen finns endast på engelska.

Ungerska myndigheter vägrade följa domstols dom om utlämnande av handlingar, vilket ledde till långdragna förfaranden. Härigenom kränktes artikel 6.1 och artikel 10. När tillgängligt rättsmedel för att få gottgörelse för en kränkning av artikel 10 visade sig vara ineffektivt, kränktes även artikel 13 i förening med artikel 10.

K, som är en ungersk medborgare bosatt i Budapest, är historiker. Han har specialiserat sig på diktaturer och deras säkerhetstjänster. I september 1998 begärde K att få tillgång till vissa handlingar på inrikesministeriet i avsikt att publicera en studie av den ungerska statens säkerhetstjänst. I november 1998 fick han avslag på sin begäran, vilket han överklagade. Domstolen gav honom i januari 1999 rätt att för forskningsändamål få tillgång till all begärda handlingar. I november 1999 föreslog ministeriet att K skulle få tillgång till handlingar om han skrev under ett sekretessåtagande. K ansåg sig inte kunna godta detta utan begärde verkställighet av domstolens dom. Beslut om verkställighet av domen fattades och verkställigheten inleddes i december 2000. Sedan ministeriet härefter försökt hindra K från att publicera de uppgifter han erhållit ålades ministeriet att betala böter för att i två fall inte ha följt verkställighetsbeslutet. I december 2003 överfördes alla handlingar utom en till nationalarkivet och de blev därigenom offentliga. K har fortfarande inte fått obegränsad tillgång till resterande handlingar. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 6.1, 10 och 13 och klagade över att han inte inom skälig tid kunnat få tillgång till alla de handlingar som han ville se trots den nationella domstolens dom till hans fördel.

Europadomstolen noterade att förfarandet hittills hade pågått i ca tio och ett halvt år i tre instanser och för verkställighetsmålet. Med hänvisning till sin tidigare praxis fann domstolen att förfarandet varit oskäligt långdraget. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade vidare att K fått ett domstolsbeslut som beviljade honom tillgång till handlingarna i fråga och att domstolarna därefter hela tiden dömt till hans fördel i det efterföljande verkställighetsmålet. Myndigheterna hade emellertid ihärdigt vägrat att följa den nationella domstolens dom och hade därigenom hindrat K från att få tillgång till de handlingar han behövde för att genomföra sin undersökning. Domstolen fann att myndigheterna hade handlat godtyckligt och i strid med nationell rätt. Deras obstruktiva handlande hade också lett till en kränkning av artikel 6.1. De hade därför missbrukat sin makt genom att fördröja Ks möjlighet att utöva sin rätt till yttrandefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Med hänsyn till ministeriets ihärdiga motstånd mot verkställigheten av Ks rättigheter, hade det förfarande som vid den aktuella tidpunkten fanns tillgängligt i Ungern för att lämna gottgörelse för en kränkning av Ks rättigheter enligt artikel 10, visat sig vara ineffektivt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13 i förening med artikel 10.

HÄNVISNIGAR
Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 10
Társaság a Szabadságjogokért ./. Ungern, dom 2009-04-14
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Artikel 13 i förening med artikel 10
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19

Batsanina mot Ryssland
(Ansökan nr 3932/02, dom den 26 maj 2009)
Domen finns endast på engelska.

Att åklagaren förde talan i tvistemål för såväl statens som en enskilds räkning innebar inte att det skedde en kränkning av principen om parternas likställdhet. När en klagande däremot inte fick formell underrättelse om förhandling i appellationsdomstol, skedde det en kränkning av artikel 6.1

B är gift med en man som är anställd hos den ryska vetenskapsakademins oceanologiska institut. Han placerades 1977 på en väntelista för att få en bostad och i augusti 1998 stod han överst på den listan. För att paret skulle kunna få en större bostad från institutet kom man överens om att B skulle föra över rätten till sin egen bostad till institutet och parterna undertecknade i december 1998 ett bytesavtal om detta. Institutet upptäckte emellertid att B redan sålt sin lägenhet i mars 1998. Åklagaren, som förde talan för institutet och för den person, M, som tilldelats Bs lägenhet, väckte talan mot B och hennes make för att få bytesavtalet ogiltigförklarat och för att få B och hennes familj vräkt från den lägenhet som hennes make hade beviljats. Bs make väckte en gentalan för att få sin rätt till den lägenhet han fått av institutet fastställd. I juni 2001 biföll domstolen åklagarens talan och avslog senare samma månad makens talan i en separat dom. B överklagade men appellationsdomstolen fastställde båda domarna. Åklagaren var närvarande vid förhandlingen i appellationsdomstolen den 16 augusti 2001 och det fanns inget som visade att B hade fått en kallelse till förhandlingen. I januari 2003 vägrade Högsta domstolen att inleda ett tillsynsförfarande avseende de aktuella domarna och avslog bl.a. Bs klagomål över att hon inte underrättats om förhandlingen i appellationsdomstolen och noterade att parterna hade upplysts om förhandlingen. - I Europadomstolen åberopade B artikel 6.1 och klagade över att åklagaren fört talan både för staten och för en enskild. Hon klagade också över att hon inte kallats till förhandlingen i appellationsdomstolen.

Europadomstolen fann att åklagaren hade handlat i samhällets intresse. Hans beslut hade grundats på den vid aktuell tidpunkt relevanta ryska lagstiftningen, enligt vilken han hade befogenhet att väcka talan beroende på de speciella omständigheterna i fallet. Domstolen fann att det förhållandet att åklagaren hade fört talan i tvistemålet inte hade påverkat tvistemålsdomstolen på ett obehörigt sätt. Eftersom de hade haft en rättslig företrädare så hade B och hennes make haft goda möjligheter att försvara sig på ett effektivt sätt i de nationella domstolarna. De två motstående parterna - oceanologiska institutet och B - hade således befunnit sig i jämställda positioner när det gällde att föra fram sin talan. Domstolen fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 när det gällde parternas likställdhet i processen.

Domstolen noterade vidare att myndigheterna inte hade lagt fram någon bevisning för B hade underrättats om förhandlingen i appellationsdomstolen. Även om regeringen hade påstått att de aktuella registren hade förstörts så hade den inte angett på vilken laglig grund. Regeringen hade inte heller företett någon handling som bekräftade att registren förstörts efter det att den tid som bestämts i lag hade löpt ut. Det framgick inte heller av appellationsdomstolens dom att det visats att B effektivt hade underrättats om förhandlingen. B hade därför inte fått möjlighet att närvara vid förhandlingen och lägga fram sin sak vilket stred mot rätten till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför att det i denna del hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening

Den armeniska domaren Alvina Gyulumyan var skiljaktig och ansåg att principen om parternas likställdhet i processen hade kränkts och att B därför inte fått en rättvis rättegång.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - likställda parter
Yvon ./. Frankrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Martinie ./. Frankrike, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
F.W. ./. Frankrike, dom 2005-03-31
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24,
Sürmeli ./. Tyskland, (GC) 2006-06-08
Yavorivskaya ./. Ryssland, dom,2005-07-21
Menchinskaya ./. Ryssland, dom 2009-01-15
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Artikel 6.1 - kallelse till förhandling
Yakovlev ./. Ryssland, dom 2005-03-15
Groshev ./. Ryssland, dom 2005-10-20
Mokrushina ./. Ryssland, dom 2006-10-05
Prokopenko ./. Ryssland, dom 2007-05-03
Subbotkin ./. Ryssland, dom 2008-06-12
Litvinova ./. Ryssland, dom 2008-11-14

Bigaeva mot Grekland
(Ansökan nr 26713/05, dom den 28 maj 2009)
Domen finns endast på franska.

En rysk medborgare läste juridik i Grekland och fick där av misstag genomföra en praktiktjänstgöring men fick sedan inte delta i en examination som kunde leda till att hon togs in i advokatsamfundet. Domstolen fann med fyra röster mot tre att det därigenom skett en kränkning av artikel 8. Däremot hade det inte skett någon kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14 eftersom staten hade ett stort utrymme för att besluta om ett nationalitetsvillkor för inträde i advokatsamfundet.

B är ryska och är bosatt i Aten. Hon flyttade till Grekland 1993, fick arbetstillstånd och började studera på juridiska fakulteten i Aten. Hon fick uppehållstillstånd i augusti 1996 på grund av sin ställning som student. Hon tog en Masterexamen år 2000 och började år 2002 en doktorandutbildning. Under tiden hade B antagits till praktiktjänstgöring av Atens advokatsamfund. Enligt lagen krävs 18 månaders lärlingstid för att få tillstånd att bli upptagen i samfundet. Enligt ett intyg som samfundet utfärdade 2007 hade B antagits till praktiktjänstgöringen av misstag, det hade antagits att hon var grekisk medborgare, eftersom hon hade en Masterexamen från ett grekiskt universitet. Sedan B avslutat sin lärlingstid 2002 vägrade samfundet henne att delta i en examination på grund av att hon inte var grekisk medborgare, vilket var ett krav enligt lagen. B gav då in en ansökan till Högsta förvaltningsdomstolen om att det beslutet skulle upphävas samtidigt som hon begärde inhibition av beslutet. Högsta förvaltningsdomstolen biföll yrkandet om inhibition i september 2002 så att hon kunde delta i examinationen. Sedan hon klarat den ansökte B hos justitieministeriet om att få bli intagen i advokatsamfundet. När ministeriet inte svarade vände sig B åter till Högsta förvaltningsdomstolen och klagade denna gång över ministeriet tysta vägran att låta henne bli upptagen i samfundet. Högsta förvaltningsdomstolen avslog Bs två klagomål 2005 med motiveringen bl.a. att staten, med hänsyn till den viktiga roll som advokaterna har i rättssystemet, har ett stort utrymme för sina bedömningar när det gällde att reglera villkoren för att tillhöra ett visst yrke. Högsta förvaltningsdomstolen fann därför att vägran att låta B delta i examinationen till advokat hade varit laglig och att den inte inskränkt hennes rätt att fritt utveckla sin personlighet samt att justitieministeriet haft rätt att avslå hennes begäran att bli upptagen i advokatsamfundet. - I Europadomstolen åberopade B artikel 8 i sig och i förening med artikel 14 och klagade över att vägran att låta henne delta i examinationen för att bli upptagen i samfundet innebar ett otillåtet intrång i hennes rätt till respekt för sitt yrkesliv och att uteslutningen av utländska medborgare från juristyrket innebar en diskriminerande åtgärd.

Europadomstolen konstaterade att inskränkningar som görs i yrkeslivet kan falla inom området för artikel 8, när de påverkar hur en individ kan bygga upp sin sociala identitet genom att utveckla relationer till andra människor. I det aktuella fallet innebar möjligheten att få genomgå examinationen efter fullgjord lärlingstid höjdpunkten på en lång personlig och akademisk strävan för B som återspeglade hennes önskan att bli integrerad i det grekiska samhället. Myndigheterna som inte tog upp frågan om nationalitet förrän i slutet av händelseförloppet tillät B att genomföra sin praktiktid och gav henne hopp, trots att det stod klart att hon inte skulle få genomföra den efterföljande examinationen. Domstolen fann att myndigheterna hade visat brist på sammanhållning och respekt gentemot B och hennes yrkesliv. Domstolen fann med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

B hade vidare anklagat staten för att utestänga icke EU-medborgare från att få tillgång tilljuristyrket på ett godtyckligt och diskriminerande sätt. Domstolen erinrade om att konventionen inte garanterar någon rättighet till yrkesfrihet och att advokatyrket i någon mån är speciellt på grund av inslagen av samhällsservice. Det hade därför ankommit på de grekiska myndigheterna att besluta om nationalitetsvillkoren för att få tillträde till juristpraktik. Domstolen kunde inte på en objektiv och skälig grund ifrågasätta de beslut som myndigheterna hade fattat att inte låta B få genomgå den examination som anordnades av advokatsamfundet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14.

Skiljaktiga meningar

Ordföranden, den kroatiska domaren Nina Vajic, den schweiziske domaren Giorgio Malinverni och den cypriotiske domaren George Nicolaou lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att det varit ett misstag att låta B få göra praktiktjänstgöringen och B hade därigenom inte utlovats någon fortsättning på advokatbanan. De kunde därför inte, som majoriteten, finna att misstaget skapat förhoppningar hos B om att hon skulle få fortsätta och genomgå examinationen. De fann i stället att B med sin juristutbildning borde ha känt till förutsättningarna för att få arbeta som advokat i det land där hon bott under flera år och där hon fått sin utbildning. De ansåg också att B kunde få nytta av sin praktiktjänstgöring i ett annat juristyrke än som advokat. Myndigheterna hade visserligen gjort ett misstag men det var inte allvarligt och inte godtyckligt. De fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Vitiello ./. Italien, dom 2006-03-23 (jfr nr 4/06)
Artikel 8 i förening med artikel 14
Stec m.fl. ./. U K, beslut (GC) 2005-07-06
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Rainys o. Gasparavicius ./. Litauen, dom 2005-04-07 (jfr nr 4/05)
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24

Brauer mot Tyskland
(Ansökan nr 3545/04, dom den 28 maj 2009)
Domen finns både på engelska och franska.

När den tyska lagen efter Tysklands återförening endast tillerkände barn födda utom äktenskap arvsrätt efter fadern under förutsättning att denne vari bosatt i Östtyskland och barn vars far varit bosatt i Västtyskland därmed avskars från arvsrätt, kränktes artikel 14 i förening med artikel 8.

B är tysk medborgare född i forna Östtyskland. Hon föddes utom äktenskapet och erkändes omedelbart av sin far som hon sedan hade regelbunden kontakt med trots att han var bosatt i Västtyskland. Efter den tyska återföreningen träffades de oftare. Fadern var inte gift och bortsett från några avlägsna släktingar som han inte hade någon kontakt med hade han inga arvingar. När fadern avled 1998 försökte B att göra sin arvsrätt gällande. Hennes ansökan avslogs i första instans med motiveringen att enligt lagen om barn som fötts utom äktenskapet från 1969 hade ett barn som fötts utom äktenskap före den 1 juli 1949 ingen laglig arvsrätt. Dessutom hade den brytpunkten, som berättigades av de praktiska och formella svårigheterna att fastställa faderskapet till barn födda dessförinnan och av behovet att skydda den avlidnes legitima förväntningar, förklarats förenlig med grundlagen av den federala konstitutionsdomstolen både 1976 och 1996. B kunde inte heller med stöd av östtysk lag få någon framgång, eftersom hennes far hade varit bosatt i Västtyskland vid tiden för återföreningen. För att undvika att barn födda utom äktenskapet utsattes för nackdelar i ett annorlunda socialt sammanhang, t.ex. i Östtyskland, gav lagstiftaren dessa barn samma arvsrättigheter som barn födda inom äktenskapet under förutsättning att fadern hade varit bosatt i forna Östtyskland vid tidpunkten för återföreningen. Efter att ha fått sin arvsrätt prövad i appellationsdomstol två gånger fick B slutligen avslag i konstitutionsdomstolen i november 2003. Domstolen fann bl.a. att brytpunkten den 1 juli 1949 inte förlorade sitt berättigande enbart på grund av att barn som också fötts utom äktenskapet men i ett helt annat socialt sammanhang hade samma rättigheter som barn födda inom äktenskapet. Skillnaden i behandling var berättigad av syftet att undvika att Östtysklands anslutning till Västtyskland medförde några nackdelar. - I Europadomstolen åberopade B artikel 8 och artikel 14 och klagade över att hon efter faderns död helt hade uteslutits från varje rätt till hans kvarlåtenskap och att detta innebar en diskriminerande behandling som var totalt oproportionerlig.

Europadomstolen noterade att det var ostridigt att tillämpningen av de relevanta nationella bestämmelserna hade skapat en situation där ett barn fött utom äktenskap före brytpunkten den 1 juli 1949 behandlades annorlunda inte bara i förhållande till barn födda inom äktenskap utan också i förhållande till barn födda utom äktenskap både före, som när det gällde barn som omfattades av den forna östtyska lagen vars fäder varit bosatta i Östtyskland vid tiden för återföreningen, och efter brytpunkten. Enligt domstolens mening hade de argument som anförts för att behålla den aktuella bestämmelsen inte längre någon bärighet. Det tyska samhället hade liksom andra europeiska samhällen utvecklats avsevärt och barn födda utom äktenskap hade nu samma ställning som barn födda inom äktenskap. Dessutom hade de praktiska och formella svårigheterna med att fastställa faderskap minskat, genom att användandet av DNA-analyser numera utgör en mycket tillförlitlig och enkel metod för fastställandet. Mot bakgrund av utvecklingen inom Europa på det här området måste syftet att skydda den avlidnes och hans familjs "legitima förväntningar" stå tillbaka för det oavvisliga kravet på att barn födda inom och utom äktenskap behandlas lika. Dessutom hade Bs far redan vid hennes födsel erkänt faderskapet och sedan haft en regelbunden kontakt med henne trots de svårigheter som var förenade med att de var bosatta i skilda tyska stater. Fadern hade varken hustru eller andra avkomlingar och något skydd för släktingars "legitima förväntningar" kunde därför inte komma i fråga. Efter den tyska återföreningen hade lagstiftaren antagit arvsregler för att skydda barn födda utom äktenskap och vars far var bosatt i forna Östtyskland vilket bara hade försämrat den föreliggande skillnaden i förhållande till barn födda utom äktenskap före den 1 juli 1949 och vars far var bosatt i Västtyskland. Den aktuella lagstiftningen hade utestängt B från varje laglig rätt till faderns kvarlåtenskap utan någon som helst ekonomisk ersättning. Domstolen kunde inte finna någon grund för att en sådan diskriminering baserad på att barnet fötts utom äktenskap skulle kunna anses berättigad i dag, särskilt som uteslutningen från varje laglig rätt att ärva bestraffade B i än högre grad än andra klaganden i liknande mål i domstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Pla o. Puncernau ./. Andorra, dom 2004-07-14 (jfr nr 7/04)
Lebbink ./. Nederländerna, dom 2004-06-01 (jfr nr 6/04)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
Merger o. Cros ./. Frankrike, dom 2004-12-22 (jfr nr 1/05)
Artikel 14 ii förening med artikel 8
Mazurek ./. Frankrike, dom 2000-02-01
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
H.R. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1992-06-10
Merger o. Cros ./. Frankrike, dom 2004-12-22 (jfr nr 1/05)

Codarcea mot Rumänien
(Ansökan nr 31675/04, dom den 2 juni 2009)
Domen finns endast på franska.

En kvinna som skadades vid en operation av en vårdslös läkare tilldömdes skadestånd men kunde inte få ut det på grund av att läkaren gjort sig insolvent. När staten inte i lag hade ålagt läkare att teckna ansvarsförsäkring och inte heller reglerat sjukhusens ansvar för anställda läkares vårdslöshet, kränktes artikel 8. När prövning inte skedde inom skälig tid kränktes artikel 6.1.

C, som är rumänsk medborgare och advokat, togs den 4 juni 1996 in på sjukhus för att ta bort en missfärgning på hakan och för att få behandling av ett problem med läkning efter en operation som påverkade hennes högra lår. Läkaren B rekommenderade en plastikoperation och gjorde ett kirurgiskt ingrepp på ett ögonlock. C fick sedan tas in på sjukhus igen den 8-9 augusti 1996 och genomgå en ny operation, eftersom hennes ögonlock inte kunde stängas. Hon togs in igen den 20-21 augusti och vid det tillfället gjorde B en tredje operation på ögonlocket men även ytterligare plastikoperation. Dessa operationer ledde till att C blev helt förlamad i högra sidan av ansiktet och till andra komplikationer, bl.a. neurastenisk depression, som krävde specialistläkarbehandling. C måste härefter genomgå ytterligare operationer. I juni 1998 väckte C ett enskilt åtal mot läkaren B, men förfarandet ledde ingenstans utan avslutades genom ett domstolsbeslut den 25 juni 2004 där det förklarades att Bs straffansvar var preskriberat. I oktober 2004 stämde C läkaren och sedan i maj 2005 även sjukhuset för att få skadestånd. Domstolen fann i juli 2005 att C blivit offer för vårdslöshet och ålade B att betala både ideellt och ekonomisk skadestånd. Domstolen avslog Cs talan mot sjukhuset, eftersom sjukhuset inte kunde hållas ansvarigt för läkarens handlande. Sedan målet gått ända upp till kassationsdomstolen avslutades det den 18 april 2008 då appellationsdomstolen fastställde Cs rätt till skadestånd. Under tiden hade ett verkställighetsförfarande utan framgång inletts mot B, eftersom denne blivit insolvent på grund av utestående underhållsbetalningar och på grund av en frivillig bodelning som han genomfört efter den dom som gått honom emot. - I Europadomstolen hävdade C att förfarandet som inletts i juni 1998 hade var oskäligt långdraget och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Hon klagade vidare över att det ineffektiva förfarandet hade hindrat henne från att få en skälig ersättning för den fysiska och psykiska skada hon lidit på grund av den medicinska vårdslösheten.

Europadomstolen påpekade inledningsvis att de rättsvårdande myndigheterna borde ha visat särskild omsorg, eftersom målet gällde skadestånd för personskada som en person lidit då hon redan var 65 år. De nationella domstolarna hade visserligen ställts inför komplicerade medicinska frågor men domstolen fann ändå att en period om nio år, sex månader och 23 dagar inte kunde anses som annat än oskäligt lång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen erinrade om att frågor som gäller en persons fysiska och psykiska integritet och ett samtycke till att genomgå en medicinsk behandling faller inom tillämpningsområdet för artikel 8. Domstolen påpekade att konventionsstaterna var skyldiga att införa bestämmelser som tvingade både allmänna och privata sjukhus att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sina patienters integritet. Domstolen betonade att varje patient skall informeras om konsekvenserna av en medicinsk operation och kunna ge sitt samtycke eller ej med full kännedom därom. När en patient inte har fått fullständig information och operationen utförs på ett allmänt sjukhus kan den berörda staten bli direkt ansvarig. Domstolen noterade att C i det aktuella fallet hade haft formell tillgång till ett förfarande varigenom hon kunde få den opererande läkarens ansvar fastställt och ett beslut om att han skulle betala skadestånd. Det hade emellertid inte varit möjligt att få ut det belopp som de nationella domstolarna bestämt, eftersom läkaren var insolvent och det vid den tidpunkten inte fanns något försäkringssystem för medicinsk vårdslöshet enligt rumänsk lag. Domstolen noterade slutligen att de rumänska domstolarna hade vägrat att erkänna att sjukhuset hade något ansvar för sin anställdes vårdslöshet, trots att det i praxis och doktrin fanns ett visst stöd för en sådan bedömning. Det hade således varit omöjligt för C att få ut den ersättning som domstolarna tilldömt henne på grund av att hon varit ett offer för följderna av medicinsk vårdslöshet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Den nederländske domaren Egbert Myjer lämnade en skiljaktig mening där han inte fann det svårt att fördöma de ingrepp som B helt utan yrkesmässighet hade utfört på C. Han fann också berättigat att de nationella domstolarna hade fastställt kirurgens ansvar och ålagt honom att gottgöra C. Det var emellertid lika fördömligt och moraliskt klandervärt att B tycktes ha tagit till knep för att undgå att behöva betala skadeståndet till C. Men frågan var om staten verkligen kunde göras ansvarig enligt artikel 8 för att C inte kunnat få domen verkställd. Majoriteten har skyndat till Cs hjälp genom att skapa nya positiva skyldigheter enligt artikel 8 och genom att konstatera att staten brutit mot dem, dvs. staten hade inte ålagt läkare att teckna en ansvarsförsäkring och staten borde ha antagit en lagstiftning som klart angav sjukhusets ansvar när det gällde anställda läkares handlingar. Det kan inte förnekas att en sådan lagstiftning skulle bli till nytta och det är glädjande att kunna konstatera att utvecklingen går åt det hållet. Den skiljaktige domaren anser emellertid att det är att gå för långt att skriva in sådana åtgärder på listan över positiva skyldigheter enligt artikel 8. Konventionen behandlar grundläggande rättigheter och inte önskvärda rättigheter.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Forum Maritime S.A. ./. Rumänien, dom 2007-10-04
Pfleger ./. Tjeckien, dom 2004-07-27
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Seregina ./. Ryssland, dom 2006-11-30
Hartman ./. Tjeckien, dom 2003-07-10
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Byrzykowski ./. Polen, dom 2006-06-27
Artikel 8 - admissibility
Karahalios ./. Grekland, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Malama ./. Grekland, beslut 1999-11-25
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Issayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Artikel 8 - i sak
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Roche ./. U K, dom (GC) 2005-10-19 (jfr nr 10/05)
Trocellier ./. Frankrike, beslut 2006-10-05
Kilic ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Benderskiy ./. Ukraina, dom 2007-11-15

Silvestri mot Italien
(Ansökan nr 16861/02, dom den 9 juni 2009)
Domen finns endast på franska.

Beslut om omplacering av en person till bl.a. lägre befattning upphävdes men detta verkställdes inte och beslutat avgångsvederlag betalades inte ut. Härigenom kränktes dels artikel 6.1, dels artikel 1 i protokoll nr 1.

S, som varit anställd bland kriminalvårdens ledningspersonal sedan 1977, utsågs i september 1996 till direktör för kvinnofängelset Empoli, ett fängelse för drogmissbrukare. Genom ett beslut den 21 mars 1997 beslöt generaldirektören för fängelseförvaltningen att förflytta honom till ett inspektörsområde i Florens på grund av arbetsplatsmotsättningar. S påstods ha haft relationssvårigheter både med sina kollegor och med utomstående operatörer. S ifrågasatte beslutet i den regionala förvaltningsdomstolen, som i en dom den 29 oktober 1997 dömde till hans fördel och upphävde beslutet med motiveringen att fängelseförvaltningen inte hade hört båda parter. Domstolen noterade särskilt att S inte hade informerats om förfarandet förrän den 20 mars 1997 eller dagen innan beslutet meddelades. Domen överklagades inte utan vann laga kraft. Härefter förflyttades S först till ett annat fängelse och återanställdes senare på Empoli-fängelset men på en lägre befattning än han haft tidigare. Han gjorde två försök att bli återinsatt på sin tidigare tjänst som direktör för fängelset i enlighet med förvaltningsdomstolens dom. Försöken var emellertid utan framgång trots att han fått gynnsamma beslut i skilda omgångar av verkställighetsförfaranden. Under tiden avslutade kriminalvården hans anställningskontrakt och slog fast att han var berättigad till fyra månaders avgångsvederlag. S försökte förgäves få det beslutade beloppet utbetalat. - I Europadomstolen åberopade S artikel 6.1 och klagade över att kriminalvården vägrat verkställa den för honom gynnande domen. Han klagade också över att han inte kunnat få ut sitt avgångsvederlag.

Europadomstolen erinrade om att enligt dess praxis är skyldigheten att verkställa domstolsavgöranden inte begränsad till de avgörande bestämmelserna i den aktuella domen. Innehållet i domen måste också iakttas och tillämpas. Genom att ge in en begäran om laglighetsprövning till den statliga förvaltningsdomstolen hade S inte bara begärt att det ifrågasatta beslutet eller åtgärden skulle ogiltigförklaras utan också och framför allt att effekterna därav skulle undanröjas. Domstolen kunde godta att det kan finnas omständigheter som berättigar underlåtelsen att beordra ett särskilt genomförande av en skyldighet som ålagts genom en lagakraftvunnen dom. I det aktuella fallet kunde domstolen dock konstatera att de italienska domstolarna inte hade hänvisat till vare sig faktiska förhållanden som uteslöt verkställighet eller till rättsliga hinder för att den aktuella domen skulle verkställas. Myndigheternas underlåtenhet att rätta sig efter förvaltningsdomstolens dom hade kränkt Ss rätt till ett effektivt rättsligt skydd i strid med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att vägran att betala S det belopp som myndigheterna var skyldiga honom, mot bakgrund av omständigheterna i målet, innebar att myndigheterna hade inskränkt hans rätt att fritt kunna förfoga över sin egendom. Det hade inte funnits något giltigt skäl för den inskränkningen och den hade därför varit godtycklig samt stred mot principen om laglighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
Neves e Silva ./. Portugal, dom 1989-04-27
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Zazanis m.fl. ./. Grekland, dom 2004-11-18
Costin ./. Rumänien, dom 2005-05-26
Stefanescu ./. Rumänien, dom 2007-10-11
SC Ruxandra Trading SRL ./. Rumänien, dom 2007-07-12
Artikel 1 i protokoll nr 1
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Karahalios ./. Grekland, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)

Opuz mot Turkiet
(Ansökan nr 33401/02, dom den 9 juni 2009)
Domen finns endast på engelska.

Myndigheternas underlåtenhet att straffa en man som misshandlade och hotade sin hustru och svärmor till döden och att vidta åtgärder för att skydda dem innebar, sedan modern skjutits till döds, kränkningar av artiklarna 2 och 3. Eftersom våld i hemmet huvudsakligen utövas mot kvinnor och den allmänna och diskriminerande rättsliga passiviteten i Turkiet skapade ett klimat som, med hänvisning till sedvänja, tradition och heder samt utdömande av milda straff bidrog till familjevåld, kränktes även artikel 14 i förening med artiklarna 2 och 3.

O är turkiska och bosatt i Diyarbakir. 1990 flyttade hon tillsammans med H, som var son till hennes mors make. O och H gifte sig i november 1995 och fick därefter tre barn. Makarna hade redan från början allvarliga kontroverser och de är nu skilda. Mellan april 1995 och mars 1998 inträffade fyra händelser där Hs våldsamma och hotfulla uppträdande blev känt för myndigheterna. Händelserna omfattade flera fall av misshandel, ett slagsmål där H drog kniv samt att han försökte köra över O och hennes mor med sin bil. De båda kvinnorna undersöktes efter den händelsen av läkare som i sina rapporter vittnade om ett flertal olika skador, bl.a. blödningar, blåmärken, bulor, skrubbsår och rivmärken. Båda kvinnorna bedömdes ha fått livshotande skador, O som resultat av en särskilt våldsam misshandel och modern till följd av försöket att köra över henne. H åtalades för att vid tre tillfällen ha uttalat dödshot, för grov misshandel och mordförsök. När det gällde händelsen med kniven väcktes inte något åtal i brist på bevis. H häktades vid två tillfällen och frigavs sedan i avvaktan på rättegång. O och hennes mor tog emellertid tillbaka sina anklagelser mot H och de nationella domstolarna avskrev målen, eftersom deras anklagelser krävdes enligt lagen. Målet rörande händelsen med bilen fortsatte emellertid med avseende på modern med hänsyn till hennes allvarliga skador. H dömdes i den delen till tre månaders fängelse, vilka senare omvandlades till böter. Den 29 oktober 2001 blev O huggen sju gånger med kniv av H och fördes till sjukhus. H åtalades för knivöverfall och dömdes till ytterligare böter, motsvarande ung. 385 EUR, som kunde betalas genom åtta delbetalningar. H förklarade händelsen med att han och hustrun, som ofta hade dispyter om att Os mor lade sig i deras äktenskap, hade haft ett gräl som spårade ur. Efter denna händelse begärde Os mor att H skulle häktas och hävdade att hon och dottern varit tvungna att ta tillbaka sina tidigare anklagelser mot H på grund av hans ihärdiga påtryckningar och dödshot. I april 1998, oktober och november 2001 samt februari 2002 gav O och hennes mor in anmälningar om Hs hot och trakasserier till åklagarmyndigheten och hävdade att deras liv var i överhängande fara. De begärde att myndigheterna skulle vidta omedelbara åtgärder som t.ex. att häkta H. Till följd härav förhördes H men han släpptes därefter. Slutligen den 11 mars 2002, när modern beslutat att flytta till Izmir med sin dotter och var på väg i en flyttbil, tvingade H flyttbilen att stanna, öppnade passaagerardörren och sköt Os mor som avled omedelbart. I mars 2008 dömdes H för mord och olaga vapeninnehav till livstids fängelse. Han frigavs i avvaktan på rättegången i appellationsdomstolen och hävdade då att han dödat Os mor på grund av att hans heder stod på spel genom att modern tagit ifrån honom hans hustru och barn och fått hans hustru att leva ett omoraliskt liv. I april 2008 gav O in ytterligare en brottsanmälan till åklagarmyndigheten där hon begärde att myndigheterna skulle vidta åtgärder för att skydda henne, efter som H, sedan han frigivits åter hade börjat hota henne igen genom hennes nye pojkvän. I maj och november 2008 upplyste Os advokat Europadomstolen om att inga sådana åtgärder hade vidtagits och domstolen begärde en förklaring. Myndigheterna har härefter vidtagit särskilda åtgärder för att skydda O, särskilt genom att sprida hennes förre makes foto och fingeravtryck till polisstationer med anmodan om att han skall gripas om han visar sig i närheten av Os bostad. Under tiden, i januari 1998, trädde en ny lag om familjeskydd, nr 4320, i kraft som innehåller bestämmelser om särskilda åtgärder för skydd mot våld inom familjen. - I Europadomstolen gjorde O gällande att de turkiska myndigheterna hade brustit när det gällde att skydda hennes mors liv och att de inte brytt sig om det upprepade våld, dödshoten och de skador som hon själv varit utsatt för. Hon åberopade artiklarna 2, 3, 6 och 13. Hon åberopade också artikel 14 och klagade över avsaknaden av skydd för kvinnor mot våld i hemmet.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens preliminära invändningar att sexmånadersfristen för att klaga inte hade iakttagits och att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, fann att ytterligare våld, inte minst det dödliga angreppet, inte bara hade varit möjligt utan hade kunnat förutses mot bakgrund av Hs våldsamma uppträdande och brottsregister i förhållande till sin hustru och hennes mor och hans fortgående hot mot deras hälsa och säkerhet. Både O och hennes mor hade fått fysiska skador vid flera tillfällen och de hade utsatts för psykologiska påtryckningar och konstanta dödshot, vilket lett till ångest och fruktan. Våldet hade trappats upp till en sådan grad att H hade använt dödliga vapen som en kniv och ett skjutvapen. Os mor hade blivit en måltavla för Hs våld på grund av sin inblandning i parets förhållande. Parets barn kunde också anses som offer på grund av den psykologiska effekten av det pågående våldet i hemmet. När det gällde mordet på Os mor hade H planerat angreppet, eftersom han bar kniv och ett skjutvapen och hade gått omkring i närheten av offrets hus före angreppet. Enligt gemensam praxis i medlemsstaterna är det vanligt att ju allvarligare brottet är eller ju större risken för fortsatt brottslighet är, desto troligare är det att åtalet fortlöper även om offren tar tillbaka sina anmälningar. När myndigheterna återkommande avskrev brottmålen mot H hade de emellertid enbart hänvisat till behovet av att låta bli att blanda sig i vad de uppfattade som familjeangelägenheter. Myndigheterna hade uppenbarligen inte övervägt vad som var motivet för att återta anmälningarna, trots moderns uppgifter till åklagarmyndigheten om att hon och dottern känt sig tvingade att göra det på grund av Hs dödshot och påtryckningar. Det var också slående att offren tagit tillbaka sina anmälningar när H befann sig i frihet eller när han släppts från häkte. Trots att offren dragit tillbaka sina anmälningar borde lagstiftningen ha gjort det möjligt för åklagarmyndigheten att fortsätta förundersökningen mot H på grund av att hans våldsamma uppträdande varit tillräckligt allvarligt för att motivera åtal och att det funnits ett konstant hot mot Os fysiska integritet. Turkiet hade därför brustit när det gällde att fastställa och effektivt tillämpa ett system genom vilket alla former av familjevåld kunde bestraffas och som kunde ge tillräckligt skydd för offren. I själva verket kunde de lokala myndigheterna med stöd av lagen nr 4320 ha beslutat om skyddsåtgärder eller utfärdat ett föreläggande som förbjöd H att kontakta, kommunicera med eller närma sig Os mor eller att befinna sig inom vissa områden. Till svar på de upprepade framställningarna från Os mor om skydd, särskilt i slutet av februari 2002, hade myndigheterna tvärtom förhållit sig passiva, bortsett från att de förhört H och sedan släppt honom. Två veckor senare sköt han Os mor till döds. Domstolen fann därför att de nationella myndigheterna inte hade visat tillbörlig omsorg när det gällde att förhindra våld mot O och hennes mor. Utredningen av dödsfallet kunde inte heller beskrivas som effektiv, när den än så länge pågått i mer än sex år. Dessutom saknade det straffrättsliga systemet en avskräckande effekt i det aktuella fallet. Domstolen erinrade om att när myndigheterna väl fått kännedom om förhållandena kunde de inte heller stödja sig på offrens inställning när det gällde underlåtenheten att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att en angripare verkställde sina hot mot offrets fysiska integritet. De turkiska myndigheterna hade därför brustit när det gällde att skydda livet på Os mor. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen fann att myndigheternas svar på Hs uppträdande hade varit uppenbart otillräckligt med hänsyn till hur allvarliga hans brott var. De rättsliga besluten som inte hade haft någon märkbar förebyggande eller avskräckande effekt på H hade varit ineffektiva och de avslöjade t.o.m. en viss grad av tolerans av hans handlingar. Speciellt efter händelsen med bilen hade H endast tillbringat 25 dagar i fängelse och bara fått böter för de allvarliga skador han orsakat Os mor. Ännu mer häpnadsväckande var att H som straff för att ha huggit O med kniv sju gånger endast dömts till ett lågt bötesbelopp som kunde betalas genom avbetalningar. Den turkiska lagstiftningen hade inte före januari 1998, när lagen nr 4320 trädde i kraft, gett möjlighet till särskilda förvaltnings- eller övervakningsåtgärder för att skydda sårbara personer mot våld i hemmet. Inte heller efter det datum hade de turkiska myndigheterna på ett effektivt sätt tillämpat sådana åtgärder eller sanktioner för att skydda O. Domstolen noterade slutligen med stor oro att det våld som O fått lida i själva verket inte hade upphört utan att myndigheterna fortsatte att visa oföretagsamhet. Trots Os begäran i april 2008 hade ingenting gjorts förrän domstolen begärde en redogörelse av regeringen för vilka åtgärder som vidtagits. Myndigheterna hade således brustit när det gällde att vidta skyddsåtgärder som effektivt avskräckte hennes f.d. make från att begå allvarliga brott mot Os personliga integritet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3.

Domstolen beaktade sedan bestämmelser mot diskriminering och våld mot kvinnor i vissa speciella internationella instrument om mänskliga rättigheter och fann att det framgick av regler och principer i den internationella rätten, som antagits av en bred majoritet av staterna, att statens underlåtenhet, även om den var oavsiktlig, för att skydda kvinnor mot våld i hemmet stred mot kvinnornas rätt till lika rättsligt skydd. Enligt rapporter som O hade åberopat fanns det största antalet offer för våld i hemmet i Diyarbakir, där O hade bott. Alla dessa offer var kvinnor, majoriteten av kurdiskt ursprung, analfabeter eller med en låg utbildningsnivå och som i allmänhet saknade självständiga inkomstmöjligheter. I själva verket antydde rapporterna att våld i hemmet godtogs av myndigheterna och att de rättsmedel som regeringen anvisat inte fungerade effektivt. Undersökningar visade att trots lagen nr 4320 så utredde inte polistjänstemän anmälningar som gjordes på polisstationer om våld i hemmet. I stället försökte poliserna anta en roll som medlare genom att försöka övertala anmälaren att återvända hem och att ta tillbaka sin anmälan. Det förekom ofta dröjsmål med beslut om och delgivning av förelägganden enligt lagen nr 4320 på grund av polisens negativa inställning och då domstolarna behandlade föreläggandena som en form av skilsmässohandling. Dessutom fick förövarna av familjevåld inte några avhållande straff, domstolarna mildrade straffen på grund av sedvana, tradition och heder. Domstolen fann därför att O förmått visa att våld i hemmet påverkade i huvudsak kvinnor och att den allmänna och diskriminerande rättsliga passiviteten i Turkiet skapade ett klimat som bidrog till våld i hemmet. Mot den bakgrunden kunde det våld som O och hennes mor fått utstå anses som könsbaserat, vilket innebar en form av diskriminering av kvinnor. Trots de reformer som regeringen genomfört på senare år indikerade rättssystemets totala oemottaglighet och den straffrihet som våldsmännen åtnjöt att det fanns ett otillräckligt engagemang för att vidta lämpliga åtgärder för att bemöta våld inom familjen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 2 och 3 samt att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6 och artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Kontrová ./. Slovakien, dom 2007-05-31 (jfr nr 6/07)
E m.fl. ./. U K, dom 2002-11-26 (jfr nr 11/02)
K.A. o. A.D. ./. Belgien, dom 2005-02-17
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Artikel 3
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
A ./. U K, dom 1998-09-23
Demir o. Baykara ./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-12 (jfr nr 10/08)
Bevacqua o. S. ./. Bulgarien, dom 2008-06-12
Nikolova och Velichkova ./. Bulgarien, dom 2007-12-20 (jfr nr 1/08)
Ali o. Ayse Duran ./. Turkiet, dom 2008-04-08 (jfr nr 4/08)
Artikel 14 i förening med artiklarna 2 och 3
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07) och där angivna rättsfall
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
Demir o. Baykara ./. Turkiet, dom (GC) 2008-11-12 (jfr nr 10/08)
Hoogendijk ./. Nederländerna, beslut 2005-01-06
Zarb Adami ./. Malta, dom 2006-06-20 (jfr nr 7/06)

Dubus S.A. mot Frankrike
(Ansökan nr 5242/04, dom den 11 juni 2009)
Domen finns endast på franska.

När en statlig myndighet hade befogenhet att fungera som dels åklagare, dels utredare och samtidigt var en dömande rättsinstans och det inte fanns tydliga och klara skiljelinjer mellan de olika funktionerna, var tvivlen på myndighetens oberoende och opartiskhet berättigade och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Dubus S.A., bolaget, är ett investeringsbolag med säte i Lille. Verksamheten består av att ta emot, vidarebefordra och utföra beställningar för tredje man och att handla för egen räkning. Åren 1997 och 2000 inspekterades bolaget av bankkommissionen som har tillsynsfunktionen över kredit- och investeringsföretag och vars ordförande är direktören för Banque de France. Bolaget underrättades om att det begått ett regelbrott och om att det skulle vidta rättelseåtgärder. Den 28 september 2000 beslöt bankkommissionen att inleda ett disciplinförfarande mot bolaget med stöd av inspektionsrapporten. Bolaget anklagades särskilt för att inte ha följt bestämmelserna om att rapportera sina klienters tillgodohavanden och sina egna tillgångars otillräcklighet samt för brott mot reglerna om förvaltning, bokföring och om investeringsföretags skyldighet att ge in årliga räkenskaper och periodiska handlingar. Kommissionens ordförande informerade bolaget om skälen för beslutet. Den 28 december 2000 gav bolaget in sitt svar och ifrågasatte förfarandets laglighet och oberoende med hänvisning till artikel 6.1 i Europakonventionen. Bolaget invände särskilt mot att kommissionen på en och samma gång var en åtalande, utredande och rättslig myndighet. Kommissionens sekretariat lämnade sina synpunkter i ett svar den 1 juni 2001 och kallade bolaget till förhandling den 11 juli 2001. I ett beslut den 8 oktober 2001 gav kommissionen bolaget en erinran och förklarade att det inte hade förekommit några oegentligheter i förfarandet. Genom beslut i juli 2003 avslog Conseil d´Etat bolagets överklagande med begäran om laglighetsprövning. Sedan klagomålet rörande kommissionens kombinerade befogenheter, dess befogenhet att självmant ta upp ett mål, dess påstådda avsaknad av opartiskhet och dess underlåtenhet att respektera försvarets rättigheter, hade avslagits, fann Conseil d´Etat att beslutet den 8 oktober 2001 hade varit tillräckligt motiverat. - I Europadomstolen klagade bolaget över avsaknaden av opartiskhet och oberoende hos bankkommissionen i det disciplinförfarande som kommissionen drivit mot det och över att förfarandena inför kommissionen och Conseil d´Etat varit orättvisa.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändningar om att artikel 6.1 inte var tillämplig och om att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, underströk avsaknaden av precision i de texter som reglerade förfarandet inför kommissionen och noterade att det saknades en klar skillnad mellan funktionerna som åklagare, utredare och som dömande vid utövandet av den rättsliga befogenheten. Medan kombinationen av de utredande och rättsliga funktionerna inte i sig var oförenliga med kravet på opartiskhet berodde detta på de inte utgjorde något dömande i förväg av kommissionen. I likhet med Conseil d´Etat fann domstolen att det inte fanns något fel i kommissionens befogenhet att självmant ta upp ett mål men betonade att det fanns ett behov av strängare kontroller för att undvika att ge intrycket av att skuld hade fastställts redan från början av ett disciplinförfarande. Domstolen noterade att bolaget rimligen kunde ha fått intrycket att det åtalats och dömts av samma personer och haft tvivel om kommissionens beslut, eftersom kommissionen i sina skilda kapaciteter hade väckt ett disciplinförfarande mot bolaget, underrättat det om brotten och uttalat straffet. Domstolen noterade att kommissionens sekretariat och dess generalsekreterare hade bidragit till sammanblandningen. Sekretariatet hade utfört den administrativa utredningen på kommissionens uppdrag och där det bedömts nödvändigt inlett ett disciplinförfarande. Den hade sedan besvarat svarandens skrivelser och därigenom blandat sig i den rättsliga processen. Till sist hade utredning utförts på kommissionens begäran och kommissionen hade därefter bestämt en påföljd. Domstolen var därför inte övertygad av den franska regeringens argument att det fanns en effektiv skillnad i kommissionens roll mellan disciplinförfarandet och den administrativa utredningen. Bolagets farhågor när det gällde kommissionens oberoende och opartiskhet var således objektivt berättigade, eftersom det inte fanns någon klar skiljelinje mellan dess skilda funktioner. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann det inte nödvändigt att pröva klagomålet avseende parternas likställdhet i processen. När det sedan gällde förfarandet inför Conseil d´Etat fann Europadomstolen att den domstolen hade prövat opartiskheten i det ifrågasatta förfarandet fullt ut och att den hade funnit principen att kommissionen hade befogenhet att självmant ta upp ett mål var berättigad med hänsyn till den speciella situationen med oberoende myndigheter vars roll var att reglera marknaderna. Conseil d´Etat hade därför inte brustit när det gällde att lämna skäl för sitt beslut. Domstolen hänvisade vidare till sina tidigare ställningstaganden när det gällde överklaganden till Conseil d´Etat och den andra rättsinstans det innebar. Klagomålet avseende att förfarandet i Conseil d´Etat varit orättvist vann därför inte gehör. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - tillämplighet
Lilly ./. Frankrike, beslut 2002-12-03
Didier ./. Frankrike, beslut 2002-08-27
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Sergey Zolotukhin ./. Ryssland, dom (GC) 2009-02-10 (jfr nr 2/09)
Guisset ./. Frankrike, dom 2000-09-26
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22
Uttömt inhemska rättsmedel
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Artikel 6.1 - oberoende och opartisk domstol
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26
Didier ./. Frankrike, beslut 2002-08-27
Kleyn m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)

Ruotsalainen mot Finland
(Ansökan nr 13079/03, dom den 16 juni 2009)
Domen finns endast på engelska.

Strafföreläggande om böter och förvaltningsrättslig dom om tredubblad drivmedelsskatt innebar båda påförande av en straffrättslig sanktion som grundades på samma förhållanden och omständigheter. Det hade därmed skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

R stannades i januari 2001 av polisen vid en trafikkontroll och det upptäcktes då att han körde med lägre beskattat drivmedel än den dieselolja som hans lastbil skulle köras på. Ett strafföreläggande upprättades och R ålades att betala böter med 720 FIM motsvarande 121 EUR för ringa skattebedrägeri. Det noterades att R hade erkänt att han tankat lastbilen själv och att det därför funnits ett uppsåt bakom den brottsliga gärningen. R ifrågasatte inte böterna utan strafföreläggandet vann laga kraft i mars 2001. Emellertid inleddes även ett förvaltningsmål mot R och i september 2001 påfördes han den skattemässiga skillnaden mellan dieselolja och det använda drivmedlet. Det konstaterades att han kört sin lastbil under 2001 med lägre beskattad olja än dieselolja och eftersom han inte före användandet hade underrättat Fordonsförvaltningscentralen eller tullen tredubblades den normala skatteskillnaden till 90 000 FIM, motsvarande 15 137 EUR. R begärde nedsättning av skatten och överklagade även beslutet med ett yrkande om att det skulle undanröjas, i båda fallen dock utan någon framgång. - I Europadomstolen åberopade R artikel 4 i protokoll nr 7 och klagade över att han straffats två gånger för samma förseelse i fråga om drivmedelsskatt för motorfordon.

Europadomstolen erinrade om att syftet med artikel 4 i protokoll nr 7 är att förbjuda en upprepning av ett straffrättsligt förfarande som avslutats genom ett lagakraftvunnet beslut. Domstolen redogjorde för de s.k. Engelkriterierna för att avgöra om en påföljd är straffrättslig eller ej. Det första kriteriet är gärningens klassificering enligt den inhemska rätten, det andra är gärningens verkliga natur och det tredje är hur sträng den påföljd är som personen i fråga riskerar att drabbas av. De andra och tredje kriterierna är alternativa och inte nödvändigtvis kumulativa utan det räcker att den aktuella gärningen till sin natur anses brottslig eller att gärningen medför att en person påförs en påföljd som på grund av sin natur och stränghet tillhör det straffrättsliga området. Domstolen fann att de båda sanktioner som påförts R hade varit straffrättsliga till sin natur: det första förfarandet hade varit ett "brottmål" enligt den klassificering som gjordes i den finska lagen och enligt Europakonventionen, och det efterföljande förfarandet kunde, även om det klassificerades som en del av det fiskala systemet och därför var förvaltningsrättsligt, med hänsyn till att skatteskillnaden hade tredubblats i syfte att bestraffa och förhindra återfall, vilket var de karakteristiska dragen för ett straff för brott, inte anses enbart kompenserande. Vidare hade omständigheterna i de båda förfarandena mot R väsentligen varit desamma. De hade båda gällt användandet av lägre beskattat drivmedel än dieselolja. Den enda skillnaden hade varit noteringen om uppsåt i det första förfarandet. Den andra sanktionen hade grundats på samma förhållanden som den förra och det hade därför skett en upprepning av förfarandet. Det andra förfarandet hade inte heller innehållit några särskilda drag, som t.ex. ny bevisning eller nya omständigheter eller en grov felaktighet i det föregående förfarandet som kunde ha påverkat utgången av målet så som det anges i andra punkten i artikel 4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Storbråten ./. Norge, beslut 2007-02-01
Haarvig ./. Norge, beslut 2007-12-11
Rosenquist ./. Sverige, beslut 2004-09-14 (jfr nr 10/04)
Manasson ./. Sverige, beslut 2003-04-08
Göktan ./. Frankrike, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Nilsson ./. Sverige, beslut 2005-12-13 (jfr nr 2/06)
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Jussila ./. Finland, dom (GC) 2006-11-23 (jfr nr 11/06)
Sergey Zolotukhin ./. Ryssland, dom (GC) 2009-02-10 (jfr nr 2/09)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Sobolewski ./. Polen (nr 2), 2009-06-09
Strzalkowski ./. Polen (nr 2), 2009-06-09

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08, 3/08, 5/08, 6/08, 9/08, 10/08, 1/09 och 5/09.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
R.H. ./. Finland, 2009-06-02; vägrad muntlig förhandling i hovrätt

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 9/08, 11/08 och 1/09.

Bristande eller underlåten verkställighet av och följsamhet med domar/beslut, artikel 6.1
Cârstea ./. Rumänien, 2009-05-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Filshteyn ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Ovcharov och Khomich ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 13
Nuzhdyak ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Stukalkin ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zakharchenko ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zhushman ./. Ukraina, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shylkin och Poberezhnyy ./. Ukraina, 2009-05-28; endast artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Dogangün ./. Turkiet, 2009-06-02; endast artikel 1 i protokoll nr 1
Groza och Marin ./. Rumänien, 2009-06-02; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Rossitto ./. Italien, 2009-05-26; faktisk expropriation utan ersättning
Günaydin Turizm Ve Insaat Ticaret Anonim Sirketi ./. Turkiet, 2009-06-02; egendom överf. t staten utan ersättning
Hacisalihoglu ./. Turkiet, 2009-06-02; expropriation utan ersättning
Vessichelli ./. Italien, 2009-06-09; även artikel 6.1

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 1/09 och 2/09.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Naif Demirci ./. Turkiet, 2009-05-26; artiklarna 5.1, 5.4 och 5.5
S.D. ./. Grekland, 2009-06-11; artikel 5.1 o. 4, förvar av asylsökande inför utvisning var olagligt, även art.3 Undermåliga
Aytan och Ömer Polat ./. Turkiet, 2009-06-16; artikel 5.3, 5.4 och 5.5

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Frågor om vårdnad, adoption, omhändertagande, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Amanalachioai ./. Rumänien, 2009-05-26; fader ej återfått barn efter vistelse hos morföräldrar

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08, 3/08, 6/08, 8/08, 9/08, 11/08, 1/09, 3/09 och 4/09.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Standard Verlags GmbH ./. Österrike (nr 2), 2009-06-04; ej kränkning, rykte om politikers skilsmässa ej av allm. intresse
Cihan Öztürk ./. Turkiet, 2009-06-09; artikel om f.d. direktör för den statliga posten
Bahçeci och Turan ./. Turkiet, 2009-06-16;

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Cavalleri ./. Italien 2009-05-26; artiklarna 6.1, 8 och 13, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 2 i protokoll nr 4
Colombi ./. Italien 2009-05-26; artiklarna 6.1, 8 och 13, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 2 i protokoll nr 4
Mur ./. Italien 2009-05-26; artikel 6.1
Vicari ./. Italien 2009-05-26; kränkning artiklarna 6.1och 8, ej kränkning artikel 13
Di Pasquale ./. Italien, 2009-06-09; artikel 8 och artikel 13
Scannella m.fl. ./. Italien, 2009-06-09, artikel 8

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift el. oförmåga betala avgift el. formellt hinder för domstolsprövning
Kordos ./. Polen, 2009-05-26;

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 9/8, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09 och 4/09.

Granskning/brist. befordran av fånges/häktads/internerads post, besöksförbud m.fl. beslut i strid med artikel 8
Stojanovic ./. Serbien, 2009-05-19
Krawiecki ./. Polen, 2009-06-09; schizofren person, intagen i häkte o. mentalsjukhus, vars post med ECHR granskades
Szuluk ./. U K, 2009-06-02; fånges korrespondens med extern läkare ang. hans behandling granskad av fängelseläkare

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08,10/08, 11/08, 1/09 och 2/09.

Hemlig avlyssning, övervakning, anmälningsplikt o.d. gör intrång i privat- eller familjeliv
Kvasnica ./. Slovakien, 2009-06-09; advokats kontorstelefon avlyssnad i utredning av en bolagsgrupp som han företrädde

Se liknande mål under Bevisning i strid med artikel 8 och i bl.a. nr 2/03, 3/03, 6/03, 8/03, 11/04, 4/05, 5/06, 7/06 och 5/07, 7/07, 1/08, 6/08 och 7/08.

Husrannsakan m.fl. åtgärder i strid med bl.a. artikel 8
Damian-Burueana och Damian ./. Rumänien, 2009-05-26; även artikel 3 Våld och artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 8/06, 10/06, 8/07, 4/08, 6/08, 8/08, 9/08, 1/09 och 4/09.

Inskränkning i rätten att rösta eller att kandidera i val
Petkov ./. Bulgarien, 2009-06-11; artikel 3 i protokoll nr 1, även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/08.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Silviu Marin ./. Rumänien, 2009-06-02; beslut om tilldelning av mark upphävt efter 13 år
Trgo ./. Kroatien, 2009-06-11; ansvar för misstag att anta grundlagsstridig lagstiftning fick bäras av staten

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07, 8/08,9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Tamer Aslan m.fl. ./. Turkiet, 2009-06-02; även artikel 6.1 Skälig tid
Bilgin och Bulga ./. Turkiet, 2009-06-16; även artikel 6.1 Part inte fått del och 6.3c) Rättvis

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 11/08 och 5/09.

Oskuldspresumtionen
Borovský ./. Slovakien, 2009-06-02; chef för finanspolis antytt att en person var skyldig till brott han inte åtalats för

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3/08, 4/08, 5/08, 8/08, 9/08, 11/08, 1/09, 3/09 och 4/09.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Erdogan och Firat ./. Turkiet, 2009-06-02; expropriationsersättning

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08, 6/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Ekmekçi m.fl. ./. Turkiet, 2009-05-26; (betr. en person även artikel 6.1 Skälig tid)
Laudette ./. Frankrike, 2009-06-11;
Bilgin och Bulga ./. Turkiet, 2009-06-16; även artikel 6.1 Militär ledamot och 6.3c) Rättvis
Karabil ./. Turkiet, 2009-06-16; 6.1 och 3 b) ej fått del av åklagares yttrande, även art. 6.1 Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 11/08, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Ryska övergrepp i Tjetjenien och dess omgivningar
Basayeva m.fl. ./. Ryssland, 2009-05-28; artiklarna 2 (liv och utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m artikel 2
Khumaydov och Khumaydov ./. Ryssland, 2009-05-28; artikel 2, rätt till liv ej kränkning, utredning kränkning
Nenkayev m.fl. ./. Ryssland, 2009-05 28; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m artikel 2
Khalitova m.fl. ./. Ryssland, 2009-06-11; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m artikel 2
Khasuyeva ./. Ryssland, 2009-06-11; artiklarna 2 (liv o. utredning), 3 (behandling), 5 och 13 i fören. m artikel 2

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Rätt att överklaga - artikel 2 i protokoll nr 7
Gasparyan ./. Armenien (nr 2), 2009-06-16; administrativt förfarande för störande av ordning, även art. 6 Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 9/05, 11/06, 8/07, 11/07, 1/09 och 5/09.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Elyasin ./. Grekland, 2009-05-28; tillgång till domstolsprövning
Stamouli m.fl. ./. Grekland, 2009-05-28; tillgång till domstolsprövning
Varnima Corporation International S.A. ./. Grekland, 2009-05-28; likställda parter
Karyagin, Matveyev och Karolev ./. Ryssland, 2009-05-28; ej kränkning, dom i två versioner men ingen nackdel
Pistolis m.fl. ./. Grekland, 2009-06-04; tillgång till domstol, kassationsdomstol, oproportionerligt begränsad
Lawyer Partners, A.S. ./. Slovakien, 2009-06-16; tillgång till domstolsprövning, stämning på DVD godtogs ej
Gasparyan ./. Armenien (nr 2), 2009-06-16; ej fått förbereda försvar, även artikel 2 i protokoll nr 7 Rätt att överklaga
Bilgin och Bulga ./. Turkiet, 2009-06-16; 6.3 c) ej fått advokat i polisarrest, även art.6.1 Militär ledamot o. Part inte fått
Gülçer och Aslim ./. Turkiet, 2009-06-16; 6.3 c) ej fått advokat i polisarrest, även art.6.1 Part inte fått del
Gülabi Aslan ./. Turkiet, 2009-06-16; art 6.3 c) i förening med art. 6.1 ej fått advokat i polisarrest
Karabil ./. Turkiet, 2009-06-16; 6.1 och 3 c); ej fått försvarare under förundersökning, även art. 6.1 Part inte fått del

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Esar Bayram ./. Turkiet, 2009-05-26; artikel 2, utredning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08, 3/08, 6/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09 och 4/09.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte eller transporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 2 eller 3
Maciuca ./. Rumänien, 2009-05-26; artikel 3, behandling
Kokoshkina ./. Ryssland, 2009-05-28; artikel 3 (behandling), även artikel 5.3 Skälig tid
Parousis ./. Grekland, 2009-06-04; ej kränkning bristande sjukvård, även artikel 6.1 Skälig tid
Siasios m.fl. ./. Grekland, 2009-06-04; häkte på polisstation olämpligt för lång häktningstid
S.D. ./. Grekland, 2009-06-11; förhållanden i utlänningsförvar i avvaktan på utvisning, även art. 5 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
SC ALEDANI SRL ./. Rumänien, 2009-05-26
Muresan ./. Rumänien, 2009-05-26
Senchenko m.fl. ./. Ryssland, 2009-05-28; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Damian-Burueana och Damian ./. Rumänien, 2009-05-26; även artikel 8 Husrannsakan och artikel 6.1 Skälig tid
Gurgurov ./. Moldavien, 2009-06-16; tortyr för att få erkännande, även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Czaran och Grofcsik ./. Rumänien, 2009-06-02; artikel 1 i protokoll nr 1
Glatz m.fl. ./. Rumänien, 2009-06-02; artikel 1 i protokoll nr 1
Enyedi ./. Rumänien, 2009-06-02; artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Skälig tid

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08, 9/08, 10/08, 11/08, 1/09, 2/09, 3/09, 4/09 och 5/09.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven i och utdragna frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
26 maj
Damian-Burueana och Damian ./. Rumänien (6773/02), även artikel 3 Våld och artikel 8 Husrannsakan
28 maj
Isayev ./. Ukraina (28827/02), även artikel 3 Undermåliga och artikel 5.3 se nedan
Demirevi ./. Bulgarien (27918/02) även artikel 13
Ilievi ./. Bulgarien (7254/02) även artikel 13
Roïdakis ./. Grekland (nr.2) (50914/06)
Tselika-Skourti ./. Grekland (44685/07)
Yeliseyev ./. Ryssland (12098/04)
Nesterova ./. Ukraina (10792/04)
2 juni
Demirören ./. Turkiet (583/03), brottmål - 14 år 5 mån i två instanser
Tamer Aslan m.fl. ./. Turkiet (1595/03) brottmål, även artikel 6.1 Militär ledamot
Yilmaz Bozkurt ./. Turkiet (21213/03) brottmål (tillhört PKK) - omkring 14 år
Enyedi ./. Rumänien (32211/02) även artikel 1 i protokoll nr 1 Äganderätt
Sinkó ./. Ungern (3925/05)
Pabjan ./. Polen (24706/05)
Bosková ./. Slovakien (21371/06)
Grausová ./. Slovakien (14757/06)
Hudecková ./. Slovakien (16933/03)
Novák ./. Slovakien (1494/05)
Silka ./. Slovakien (284/06)
Arikan m.fl. ./. Turkiet (43033/02)
Emsal Ayaz m.fl. ./. Turkiet (32837/02)
4 juni
Parousis ./. Grekland (34769/06) brottmål, även artikel 3 Undermåliga
Strobel ./. Österrike (25929/05)
Kyriazis ./. Grekland (35806/07) även artikel 13
9 juni
Maton ./. Polen (30279/07) brottmål
Bendayan Azcantot o. Benalal Bendayan ./. Spanien (28142/04) brottmål
Moreno Carmona ./. Spanien (26178/04) brottmål
Henryk Kozlowski ./. Polen (17731/03)
Kamecki m.fl. ./.Polen (62506/00)
11 juni
Deiwick ./. Tyskland (17878/04)
Examiliotis ./. Grekland (15545/07)
Stamouli ./. Grekland (55862/07)
Mianowicz ./. Tyskland (nr 2) (71972/01) även artikel 13
16 juni
Soare ./. Rumänien (72439/01) brottmål, även artikel 13
Alptekin ./. Turkiet (6016/03) brottmål
Imren ./. Turkiet (6045/04) brottmål
Aygül ./. Turkiet (43550/04) brottmål, 16 år och åtta månader, även artikel 5.3 se nedan
Kesiccy ./. Polen (13933/04)
Erhun ./. Turkiet (4818/03 o. 53842/07)
Abdulaziz Danis ./. Turkiet (23573/02) även artikel 13
Basaran m.fl. ./. Turkiet ( 42422/04 m.fl.) även artikel 13

ARTIKEL 5.3
28 maj
Kokoshkina ./. Ryssland (2052/08) för lång häktningstid, även artikel 3 Undermåliga
Isayev ./. Ukraina (28827/02) för lång häktningstid, även artikel 3 Undermåliga och artikel 6.1 se ovan
9 juni
Jan Pawlak ./. Polen (8661/06) för lång häktningstid
Marzek ./. Polen (42868/06) för lång häktningstid
16 juni
Aygül ./. Turkiet (43550/04) för lång häktningstid, även artikel 5.4 och artikel 6.1 se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 20 maj 2009 i mål Ö 4656-08 avseende yttrande i fråga om utlämning till Azerbajdzjan.

Från Azerbajdzjan har kommit en begäran om att M skall utlämnas och som stöd har åberopats ett häktningsbeslut enligt vilket M är misstänkt för brott motsvarande grovt rattfylleri, vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. M har motsatt sig utlämning och förnekat de påstådda gärningarna. Han har vidare hävdat att de brister och överträdelser avseende de mänskliga rättigheterna som förekommer inom rättsapparaten i Azerbajdzjan innebär hinder för utlämning enligt artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen, eftersom han löper stor risk att utsättas för sådana kränkningar som avses där om han utlämnas. Riksåklagaren har anfört att häktningsbeslutet inte kan anses vara uppenbart oriktigt och att utredningen inte ger stöd för att förhållandena är sådana att hinder mot utlämning föreligger enligt 7 eller 8 § utlämningslagen. Riksåklagaren har däremot framfört att det mot bakgrund av Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter i Azerbajdzjan år 2007 finns anledning ifrågasätta om M kan få en rättegång som någorlunda väl svarar mot kraven i artikel 6.

Högsta domstolen finner att häktningsbeslutet bör godtas och noterar att M beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av ömmande omständigheter knutna till ett av Ms barns hälsotillstånd. Högsta domstolen finner att det inte finns hinder mot utlämning enligt 1-10 §§ utlämningslagen. Härefter redogör Högsta domstolen för vad som anges i artiklarna 3 och 6, särskilt artikel 6.3. Vidare konstateras att det i Utrikesdepartementets rapport redovisas att tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling av fängslade personer fortfarande förekommer, ofta i syfte att få fram ett erkännande. Det anges också att polisbrutalitet och godtyckliga arresteringar inte är ovanliga samt att förhållandena i fängelserna i Azerbajdzjan är undermåliga med spridning av bl.a. tuberkulos och andra infektionssjukdomar. Det ankommer oftast på den dömdes familj att svara för mat och medicin. I rapporten anges också att rättssäkerheten är mycket bristfällig, att domstolsväsendet inte kan betraktas som oberoende av den verkställande makten och att rätten till en rättvis rättegång ofta är en illusion. Korruptionen är utbredd och mutor accepteras allmänt inom rättssystemet. Högsta domstolen gör bedömningen att rapporten, särskilt uppgifterna om tortyr och annan förnedrande behandling i syfte att få fram erkännanden, om förhållandena inom domstolsväsendet och om den bristande tillgången till försvarare, leder till slutsatsen att en utlämning av M till Azerbajdzjan inte skulle vara förenlig med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen .


Högsta domstolens beslut den 25 maj 2009 i mål Ö 1923-09 avseende yttrande i fråga om utlämning till Ryssland.

Från riksåklagarämbetet i Ryska Federationen hade kommit in en begäran om att K skulle utlämnas och till stöd åberopades ett häktningsbeslut från 2007-10-31, vilket bekräftats 2008-09-16. Av besluten framgick att K var misstänkt för två fall av narkotikabrott, försök till olovlig försäljning vid två tillfällen i mars 2007 i Peru. K motsatte sig utlämning och förnekade att han begått de påstådda gärningarna. Han hävdade att anklagelserna mot honom var fabricerade för att få honom utlämnad. Under alla förhållanden ansåg han att gärningarna hade provocerats fram på ett sådant sätt att hans rätt till en rättvis rättegång oåterkalleligen undergrävdes.

Högsta domstolen prövade först bestämmelserna i utlämningslagen och fann att hinder mot den begärda utlämning inte förelåg enligt 1-10 §§ utlämningslagen. Högsta domstolen anförde därefter i huvudsak följande. Utredningen visar att de gärningar för vilka K begärts utlämnad har föregåtts av provokativa åtgärder från den ryska polisens sida. Det kan därmed inte uteslutas att han kan ha blivit utsatt för en sådan polisprovokation som enligt Europadomstolens praxis medför en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Förekomsten av polisprovokation innebär emellertid inte i sig ett brott mot konventionen eller att straffansvar för en gärning som begåtts under inflytande av provokationen är helt uteslutet. För att så skall vara fallet krävs att rättvisan i rättegången kan anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd till följd av provokationen. I förevarande fall tillåter inte utredningen i nuvarande skede någon säker slutsats i fråga om omständigheterna vid de provokativa åtgärderna varit sådana att Ks rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd. Det får emellertid förutsättas att denna fråga kommer att bedömas vid den fortsatta handläggningen i den ryska domstolen och att domstolen därvid beaktar de krav som ställs i artikel 6.1. Mot den bakgrunden utgör inte heller artikel 6 i Europakonventionen hinder för utlämning.

Högsta domstolens beslut den 26 maj 2009 i mål Ö 1082-09 avseende yttrande i fråga om utlämning till Rwanda. (Även fråga om omfattningen av Högsta domstolens prövning)

Nationella åklagarmyndigheten i Rwanda har begärt att A skall utlämnas till Rwanda för lagföring och åberopat ett häktningsbeslut varav framgår att A, enligt sex åtalspunkter, är misstänkt för 1) folkmord, 2) brott mot mänskligheten genom mord och utrotning och 3) bildande av, medlemskap i, ledarskap för och deltagande i sammanslutning för brottsliga ligor, vilkas verksamhet gått ut på att skada människor eller deras egendom. Brotten skall ha begåtts under tiden 6 april - 4 juli 1994 i Rwanda.

A har förnekat samtliga gärningar och gjort gällande att det föreligger hinder för utlämning enligt 6-9 §§ utlämningslagen och enligt artikel 6 i Europakonventionen samt anfört i huvudsak följande. Det föreligger inte sannolika skäl för att han begått de påstådda gärningarna och de påstådda brotten är enligt hans uppfattning att bedöma som politiska brott. Om han utlämnas riskerar han som hutu att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet. Med hänsyn till hans hälsotillstånd, bl.a. en genomgången och en förestående bypassoperation, skulle en utlämning vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Vidare är bristerna i rättsväsendet i Rwanda, särskilt möjligheterna att få vittnen inkallade och förhörda, men också när det gäller domstolarnas oavhängighet och opartiskhet, alltjämt så stora att han, om han utlämnas, riskerar att på ett flagrant sätt förvägras en rättvis rättegång i Rwanda. Hinder mot utlämning föreligger därför enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Riksåklagaren har i yttrande anfört att det enligt hans uppfattning föreliggen sannolika skäl för att A gjort sig skyldig till de gärningar som framställningen avser. Det som framkommit ger inte tillräcklig grund för att anta att A löper risk för sådan förföljelse som avses i 7 § utlämningslagen. Det kan inte anses uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna A till Rwanda varför inte heller 8 § utlämningslagen utgör hinder för utlämning. När det gäller frågan om Europakonventionen utgör hinder för utlämning kan bedömningen ge anledning till tvekan men utredning får anses ge stöd för att förhållandena i Rwanda inte är av så allvarligt slag att det föreligger hinder enligt artiklarna 3 och 6 i konventionen.

När det gällde omfattningen av dess prövning anförde Högsta domstolen bl.a. följande. Den prövning som enligt lagtexten ankommer på Högsta domstolen är begränsad till de hinder mot utlämning som finns i utlämningslagen. Flera av dessa är förhållandevis allmänt utformade. I NJA 1993 s. 242 uttalade Högsta domstolen att vad den person som begäran i det fallet avsåg hade anfört om de allmänna förhållandena inom rättsskipningen och fängelserna i den aktuella staten inte kunde beaktas inom ramen för den prövning som skulle göras enligt 7 och 8 §§ utlämningslagen. Det får antas att avsikten med det uttalandet var att markera att det närmast fick anses vara en uppgift för regeringen att bedöma i vad mån de allmänna förhållandena i en stat var sådana att dessa utgjorde ett mer generellt skäl för att inte bevilja utlämning. Frågan om kompetensfördelningen mellan regeringen och Högsta domstolen när det gäller beslut i utlämningsfrågor kan i viss mån sägas ha komplicerats i och med att Europakonventionen började gälla som svensk lag den 1 januari 1995. Europadomstolen har i sin praxis slagit fast att det kan utgöra konventionsbrott att utlämna någon till en annan stat. Detta gäller särskilt då en utvisning innebär risk för att den berörde personen skall utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Det är dock inte uteslutet att en utlämnig kan anses stå i strid med andra bestämmelser i konventionen som t.ex. de om rätt till en rättvis rättegång i artikel 6. Att Europakonventionen nu gäller som svensk lag innebär att det också vid sidan av utlämningslagen finns lagliga hinder mot utlämnig. Hur förhållandet mellan dessa och bestämmelserna i utlämningslagen bör uppfattas kan vara föremål för olika bedömningar men klart är att vid bedömningen av om det föreligger hinder mot utlämning enligt Europakonventionen kan, i motsats till vad Högsta domstolen antagit när det gäller tillämpningen av utlämningslagen, uppgifter om de allmänna förhållandena inom rättsskipningen och fängelserna i en stat vara av helt avgörande betydelse. Högsta domstolen har i ett yttrande 2002 inte tagit klar ställning till i vad mån en utlämning skulle stå i strid med artikel 3 i konventionen. Avsikten var uppenbarligen att i överensstämmelse med NJA 1993 s. 242 markera att det närmast fick anses vara en uppgift för regeringen att bedöma i vad mån de allmänna förhållandena i en stat var sådana att de utgjorde ett mer generellt skäl för att inte bevilja utlämning.

Högsta domstolen återkom till frågeställningarna i NJA 2007 s. 574 och konstaterade där att såväl artikel 3 som 8 § i utlämningslagen syftar till att tillgodose humanitetens krav. En fråga var om bedömningen av om en utlämning var oförenlig med artikel 3 skulle ske som ett led i prövningen av om utlämningen skulle strida mot 8 § utlämningslagen eller om det skulle ske en fristående prövning. Högsta domstolen fann att bedömningen enligt artikel 3 borde göras vid sidan av prövningen enligt utlämningslagen. Med den tolkningen fann Högsta domstolen att det inte förelåg hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen och övergick till en prövning enligt artikel 3 och fann att utredningen i det fallet gav tillräckligt stöd för bedömningen att det förelåg hinder mot utlämningen enligt artikel 3. Av de redovisade avgörandena framgår att det trots formuleringen i 18 § utlämningslagen ansetts ankomma på Högsta domstolen att i utlämningsärenden, vid sidan av om det föreligger hinder enligt bestämmelserna i utlämningslagen, även pröva frågan om den i ärendet föreliggande utredningen ger underlag för bedömningen att det finns lagliga hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i Europakonventionen.

Högsta domstolen fann härefter sammanfattningsvis vid sin prövning enligt bestämmelserna i utlämningslagen att hinder mot utlämning föreligger såvitt avser åtalspunkten 6 samt att hinder inte möter enligt 1-10 §§ utlämningslagen i fråga om övriga gärningar.

När det gällde frågan om hinder enligt Europakonventionen konstaterades att A gjort gällande att bristerna i rättsväsendet i Rwanda är så stora att han inte skulle få en rättvis rättegång i Rwanda om han utlämnades samt att dessutom frågan om en utlämning skulle stå i strid med artikel 3 hade aktualiserats. Högsta domstolen redogör härefter bl.a. för Europadomstolens praxis, UDs rapport om de mänskliga rättigheterna i Rwanda 2007, en rapport från Sveriges ambassad, skrivelser från Amnesty International samt beslut angående utlämning eller överlämnande till Rwanda av Justitieministeriet i Finland, av Internationella brottmålstribunalen för Rwanda (ICTR) och från High Court of Justice i London. Det finska beslutet är från februari 2009 och innebär avslag på en utlämningsframställning från Rwanda avseende lagföring för bl.a. folkmord. I motiveringen hänvisas till ett antal avgörande från ICTR angående förslag till överföring av i den domstolen anhängiga mål till Rwandas nationella domstolsväsende. ICTR avslog förslagen med hänvisning till främst svårigheterna för en tilltalad att i Rwanda höra egna vittnen. Med hänvisning till att Finland genom Europakonventionen förbundit sig att garantera personer inom sin jurisdiktion en rättvis rättegång, ansåg justitieministeriet att finska myndigheter inte genom egna åtgärder kunde medverka till en rättegång i en främmande stat som väcker grundat tvivel på att rättegången genomförs rättvist. De avgöranden som refererades i det finska beslutet var tillgängliga i Högsta domstolen. En förutsättning för överföring av mål från ICTR är att tribunalen förvissar sig om att den misstänkte kommer att få en rättvis rättegång, vilket innebär en mer rigorös prövning än en som gäller i vad mån en utlämning skulle stå i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Högsta domstolen fann dock att även om man godtar den beskrivning av förhållandena i Rwanda som ICTR lämnar tillåter avgörandena inte den slutsatsen att en utlämning av A skulle innebära en överträdelse av artikel 6. Samma bedömning gjordes när det gällde avgörandet i High Court. Högsta domstolen redovisar också vad som framgår av olika rapporter avseende rättsväsendet i Rwanda och om synpunkter på om de steg som vidtagits för att förbättra vittnesskyddssituationen i Rwanda är tillräckliga.

Högsta domstolen erinrar sedan om att bestämmelserna om rätt till en rättvis rättegång när det gäller utlämning inte innebär att en utlämnande stat måste förvissa sig om att en rättegång i den mottagande staten kommer att uppfylla alla de krav som gäller enligt artikel 6. Det är endast flagranta brott mot principerna som utgör hinder mot utlämning. Att detta innebär en relativt hög tröskel framgår av att Europadomstolen utgått från att hinder endast undantagsvis föreligger på denna grund. Vad som utgör ett flagrant brott mot principerna i artikel 6 kan vara föremål för olika bedömningar. En sak är under vilka förutsättningar som Europadomstolen skulle finna att en utlämnande stat gjort sig skyldig till konventionsbrott. En annan sak är när en stat tar ställning till en utlämningsframställning i ett enskilt fall. Det torde i det fallet regelmässigt finnas anledning att utgå från strängare krav på det rättsliga förfarandet. I de fall då staten själv kan avgöra vilka krav som bör ställas för att utlämning skall ske kan det finnas anledning att vägra utlämning med hänsyn till intresset av en rättvis rättegång helt oberoende av risken för ett flagrant brott mot principerna.

Högsta domstolen finner härefter att den utredning som föreligger i ärendet ger anledning att hysa tvivel om As möjligheter att efter en utlämning till Rwanda erhålla en rättegång som uppfyller de i artikel 6 i Europakonventionen uppställda kraven på en rättvis rättegång. Tvivlen gäller i första hand frågan om hans möjligheter att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen mot honom. Utredningen ger emellertid inte tillräckligt stöd för att göra bedömningen att det på denna grund föreligger ett generellt lagligt hinder mot utlämning till Rwanda för folkmord och liknande brott. Vid den bedömning som Högsta domstolen har att göra finns det således inte hinder mot utlämning av A på grund av Europakonventionen. Det får förutsättas att frågan om behovet av ytterligare underlag för ett slutligt ställningstagande i frågan beaktas i den fortsatta beredningen av ärendet.

HÄNVISNINGAR
Högsta domstolen
NJA 1993 s. 242
NJA 2000 s. 158
NJA 2002 s. 624
NJA 2007 N 36
NJA 2007 s. 574
NJA II 1958 s. 22 ff.
NJA II 1964 s. 210

Europadomstolen
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
M.H. ./. Sverige, beslut 2008-10-21
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)




Senast ändrad: 2011-04-12