JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 6 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 20 maj - den 17 juni 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

F.H. mot Sverige, beslut 2008-05-13
Mål, som gäller frågan om verkställigheten av ett beslut att utvisa en f.d. militär i Saddam Husseins armé till Irak kommer att medföra en verklig risk för att han utsätts för behandling i strid med artikel 2 eller 3, förklaras i sin helhet för admissible.

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Ladbrokes Worldwide Betting mot Sverige, beslut 2008-05-06
Regeringens befogenhet att efter eget gottfinnande bevilja tillstånd till spelverksamhet enligt 49 § lotterilagen innebär att det inte kan göras gällande en rätt att bedriva spelverksamhet som är erkänd enligt svensk lag. Artikel 6.1 är därför inte tillämplig.

Domar mot andra länder

Tekin m.fl. mot Turkiet, 2008-05-20
När ett brottmålsförfarande pågick så lång tid att fristen för att väcka åtal hade löpt ut och orsaken till de klagandes skador därför inte kunde klarläggas, måste staten anses ansvarig för skadorna och det skedde en kränkning av artikel 3. Det långdragna förfarandet innebar också att förövarna i praktiken åtnjöt straffrihet och att utredningen inte var effektiv och det skedde därför även i den delen en kränkning av artikel 3.

Ferla mot Polen, 2008-05-20
För att förhindra kollusion fick en häktad man inte träffa sin hustru, som var vittne i målet mot honom, utan att mindre inskränkande alternativ övervägdes och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Gülmez mot Turkiet, 2008-05-20
Vid överklagande i domstol av beslut som fattats under ett disciplinförfarande för förseelser i fängelse, där det inte hållits någon offentlig förhandling, fick den klagande inte möjlighet att försvara sig med hjälp av en advokat och det skedde därför en kränkning av artikel 6. Den disciplinära påföljd som bestämts och som innebar att fångens rätt till besök från familjen drogs in under nära ett år grundades på lagbestämmelser som inte uppfyllde konventionens kvalitetskrav och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Emre mot Schweiz, 2008-05-22
Vid beslut om utvisning av en turkisk medborgare som inte hade några sociala band med sitt ursprungliga hemland och vars hälsotillstånd bedömdes bli försämrat där, upprätthölls inte en rimlig jämvikt mellan enskilda och allmänna intressen och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Rodic m.fl. mot Bosnien och Hercegovina, 2008-05-27
Placering av fyra fångar, som dömts för krigsförbrytelser mot bosniska muslimer, i ett fängelse som till 90 % var befolkat med bosniska muslimer, utan att några som helst säkerhetsåtgärder vidtogs för att skydda dem förrän de utsatts för bl.a. överfall och misshandel, innebar att de utsattes för sådana påfrestningar som överskred tröskeln för artikel 3 och det skedde därför en kränkning av den artikeln. När de saknade ett effektivt rättsmedel för att lägga fram sina klagomål enligt artikel 3 kränktes även artikel 13.

Sarukhanyan mot Armenien, 2008-05-27
Diskvalificering av kandidat i allmänna val på grund av utelämnad uppgift om innehav av en sjättedels andel i en lägenhet om ca 65 kvm var inte proportionerlig i förhållande till syftet att inte vilseleda väljarna och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Betayev och Betayeva mot Ryssland, 2008-05-29
När staten inte lämnat ut handlingar i målet på domstolens begäran och inte lämnat någon rimlig förklaring till två personers försvinnande måste dessa anses ha avlidit till följd av att de förts bort av soldater i samband med en operation där bl.a. de klagandes hem genomsöktes utan beslut och utan vittnen. Det inträffade innebar att det skedde kränkningar av artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13.

Orhan Kur mot Turkiet, 2008-06-03
När svarandestaten inte lämnade någon godtagbar förklaring till en 17-årings skador, godtog domstolen hans uppgifter om att han misshandlats av polismän. Staten var därför ansvarig och det skedde en kränkning av artikel 3. Det rättsliga förfarandet innebar i praktiken att polismännen åtnjöt straffrihet. Förfarandet hade inte vare sig en avskräckande eller en preventiv effekt och det var således inte effektivt. Det skedde därför en kränkning av artikel 3 även i det hänseendet.

Scoppola mot Italien, 2008-06-10
Svårt sjuk, rullstolsbunden fånge som krävde dygnet-runt-vård fick under lång tid vara kvar i ett fängelse där han fick tillbringa dagarna i sin säng innan han slutligen flyttades till annat lämpligare fängelse. Han försattes därmed i en situation som innebar omänsklig och förnedrande behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

Shchebet mot Ryssland, 2008-06-12
Gripande och kvarhållande av en kvinna utan rättsligt beslut under 34 dagar i avvaktan på begäran om utlämning kränkte artikel 5.1. När de nationella domstolarna vägrade pröva hennes klagomål kränktes artikel 5.4. Förhållandena i den cell där hon hölls var sådana att de medförde ett lidande som innebar förnedrande och omänsklig behandling och det skedde en kränkning av artikel 3.

Abdullah Yilmaz mot Turkiet, 2008-06-17
En värnpliktig tog sitt eget liv och när de militära myndigheterna inte hade gjort allt som kunde ha förväntats av dem för att skydda honom mot ett befäls olämpliga och provocerande uppträdande skedde en kränkning av artikel 2.

Domar och beslut i Grand Chamber

N mot U K, 2008-05-27
En svårt AIDS-sjuk kvinna, som under de nio år prövningen av hennes asylansökan pågick erhållit behandling för sjukdomen i U K, ansågs inte bli utsatt för en kränkning av artikel 3 om hon avvisades till Uganda, där likvärdig behandling fanns även om den endast var tillgänglig i mindre omfattning och till högre kostnad.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea hovrätts beslut 2008-03-05 och 2008-05-05 i mål T 1154-07 i fråga om återförvisning av tingsrätts beslut att inte ta upp skadeståndstalan mot staten.

Stockholms tingsrätts dom den 2 juni 2008 i mål T 19204-06 gällande skadeståndstalan mot staten för bl.a. lång handläggningstid för skattemål.

Göta hovrätts dom den 30 maj 2008 i mål T 2939-07 i fråga om en kommun kunde åläggas att betala skadestånd på grund av en överträdelse av Europakonventionen.

ALLMÄNT

Enligt domstolens statistik per den 31 maj 2008 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 20 800 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 26 % i förhållande till föregående års 16 300 klagomål för motsvarande period. 584 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 4 % och 1 707 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 31 %. 11 242 klagomål har avgjorts, 804 genom dom, en ökning med 13 %, och 10 438 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 6 300 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 31 maj till 88 850 mål vilket är en ökning med 12 % från den balans om 79 400 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 29 600 på avgörande i kammare och 59 250 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 31 maj 22 800, en minskning med 7 % från de 24 450 mål som förelåg vid årsskiftet.

Enligt domstolens pressrelease den 16 juni 2008 (nr 440) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målet Mooren mot Tyskland (ansökan nr 51967/03, dom 2007-12-13, noterat i nr 1/08) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Domstolen har vidare beslutat att avslå 50 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och "Searc".

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

F.H. mot Sverige
(Ansökan nr 32621/06, beslut den 13 maj 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Mål, som gäller frågan om verkställigheten av ett beslut att utvisa en f.d. militär i Saddam Husseins armé till Irak kommer att medföra en verklig risk för att han utsätts för behandling i strid med artikel 2 eller 3, förklaras i sin helhet för admissible.

F är irakisk medborgare och han kom till Sverige den 9 januari 1993 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Han hävdade att han flytt från Irak av fruktan för Saddam Hussein och hans styre. F hade med sig sina tre barn medan hans hustru förenade sig med familjen först i juli 1994. Vid det första förhöret uppgav F att han var kristen och att han hade arbetat som major i det republikanska gardet, där han tjänstgjort i en transportdivision med tunga fordon. Han deserterade från armén fjorton dagar före flykten och flydde till norra delen av Irak där han med hjälp av smugglare lyckades komma med ett flygplan till Stockholm. Han hade varken biljett eller pass och hans hustru blev kvar i norra Irak. I ett skriftligt yttrande utvecklade F senare sin berättelse och han bekräftade den berättelsen vid senare förhör men lämnade under dessa något annorlunda uppgifter än tidigare. I januari 1994 uppgav han bl.a. att familjen lämnat Irak helt legalt med bil och åkt till Amman sedan de fått giltiga pass, utresetillstånd och visa. De hade stannat i Amman i sju dagar och sedan flugit till Cypern där de stannat ytterligare sju dagar. De hade haft för avsikt att resa vidare till Grekland, men eftersom det inte varit möjligt, hade de återvänt till Jordanien och efter sju dagar där hade de rest till Malta dit de kommit den 19 oktober 1992. Eftersom smugglarna inte kunnat ordna ett pass till hans hustru, hade hon fått stanna på Malta medan den övriga familjen reste till Sverige. Säkerhetspolisen rekommenderade i februari 1994 att Fs asylansökan skulle avslås av säkerhetsskäl. Invandrarverket beslöt på grund därav att överlämna ärendet till regeringen och rekommenderade ett avslag på ansökningen med motiveringen att F inte på ett övertygande sätt hade visat att han var i behov av skydd i Sverige. Även om verket godtog Fs militära bakgrund ansågs inte hans skäl för att lämna Irak trovärdiga, eftersom han tillstått att han lämnat Irak helt lagligt med sitt eget pass och utresetillstånd och den resväg han färdats, först när han konfronterats med fakta. 1997 upplyste säkerhetspolisen regeringen om att den inte längre hade några invändningar mot F ur säkerhetssynpunkt. Ärendet lämnades därför tillbaka till Invandrarverket som i beslut den 11 juni 1998 avslog Fs asylansökan med motiveringen att man inte funnit anledning att ändra den uppfattning som man gett uttryck för när ärendet överlämnades till regeringen. Under tiden hade tingsrätten dömt F för mord till rättpsykiatrisk vård och beslutat att han skulle utvisas med förbud att återvända. F hade medgett att han dödat sin hustru men han hävdade att det skett under en psykos och att han inte haft för avsikt att döda henne. Han hade misstänkt att hon var otrogen och gick bakom ryggen på honom. Tingsrätten noterade att F låst dörren till barnens rum och därefter attackerat sin hustru medan hon sov och huggit henne med en kökskniv mer än 60 gånger. Tingsrätten fann att F varit helt likgiltig för om hustrun dog eller inte och att han därför skulle dömas för mord. Eftersom den rättspsykiatriska undersökningen visade att han begått brottet under en allvarlig psykisk störning och fortfarande led av en sådan var han i behov av vård och han dömdes därför till rättspsykiatrisk vård samt till livstid utvisning från Sverige. F överklagade inte. Barnen omhändertogs för tvångsvård och placerades i en svensk familj. De beviljades permanent uppehållstillstånd i Sverige. Den 14 december 2004 fann länsrätten att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra och F släpptes fri.  Under mellantiden hade F, i juli 1998, begärt att regeringen skulle upphäva utvisningsbeslutet. Han hävdade att han riskerade att bli torterad och avrättad om han skulle återvända till Irak eftersom han deserterat från armén. Regeringen avslog hans begäran i november 1998. F förnyade sin framställning i februari 2001 och tillade då att en militärdomstol i Irak den 22 januari 1993 hade dömt honom att avrättas. Han bifogade en sida av en påstådd dom. På regeringens begäran yttrade sig Migrationsverket och framhöll att inget nytt hade framkommit utom den ingivna sidan av vad som påstods vara en dom. Verket tillade att det under en tid förelegat praktiska svårigheter med att verkställa utvisningar till Irak. Regeringen fann i maj 2001 att det inte fanns tillräckliga skäl för att upphäva utvisningsbeslutet men med hänsyn till situationen i Irak beslöt regeringen att bevilja F ett tillfälligt uppehållstillstånd och arbetstillstånd till den 17 november 2001. F gav in en ny ansökan om permanent uppehållstillstånd eller förlängning av det tillfälliga tillståndet. Migrationsverket lämnade ett yttrande i december 2002 och angav där att F skulle kunna återvända till Irak. Efter Saddam Husseins fall gav Migrationsverket in ett nytt yttrande i november 2003 och noterade där att Fs fall nu kunde ses i ett nytt ljus. Det fanns inte längre någon fara för F att återvända och den koalitionsregering som nu styrde i Irak strävade efter att bygga upp ett samhälle präglat av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. I ett svar angav F att han som f.d. officer i det republikanska gardet skulle utsättas för förföljelse och hämnd från framför allt shiamuslimer och att det inte fanns något fungerande rättssystem eller polisorganisation som kunde ge honom skydd. Det fanns därför fortfarande hinder mot verkställighet av utvisningsbeslutet. Regeringen begärde svar på vissa frågor från ambassaden i Amman gällande situationen i Irak. Dåvarande justitieministern beslöt i mars 2005 att tills vidare inställa verkställigheten av utvisningsbeslutet. Ytterligare frågor ställdes till ambassaden i Amman som bl.a. uppgav att personer som tillhört republikanska gardet, andra särskilda militära enheter eller militären i allmänhet arresterades och ställdes inför rätta i Irak. I juni 2006 gav Migrationsverket in ett yttrande i frågan om återinförandet av dödsstraffet i Irak påverkade möjligheten att verkställa utvisningsbeslutet och fann att det inte fanns något hinder för att verkställa beslutet.  Regeringen beslöt i juli 2006 att inte upphäva beslutet om utvisning och avslog Fs ansökan om uppehållstillstånd. Mot den bakgrunden grep polisen F den 27 juli 2006 och satte honom i förvar i avvaktan på verkställigheten av utvisningsbeslutet. Sedan F klagat till Europadomstolen och begärt att den skulle tillämpa regel 39 i domstolsreglerna begärde domstolen att regeringen skulle skjuta upp verkställigheten. Utrikesministern beslöt uppskjuta verkställigheten tills vidare och beslöt vidare att F skulle sitta i förvar, eftersom det fanns anledning att tro att han skulle fly. Förvarsbeslutet omprövades varannan månad fram till den 29 juni 2007, när det beslöts att släppa F och att han skulle anmäla sig hos polisen tre gånger per vecka.  - I Europadomstolen klagade F över att om han utvisads till Irak så skulle han utsättas för en verklig risk att dödas eller bli torterad eller utsättas för omänsklig eller förnedrande bestraffning. Han åberopade artiklarna 2 och 3.

Domstolen noterade vad parterna anfört. Regeringen lämnade sina skäl för ståndpunkten att F inte löpte en verklig risk att bli utsatt för misshandel, tortyr eller att bli dödad och anförde bl.a. följande. Även om han deltagit i strider mot shiamuslimer, så vidhöll regeringen att det, på grund av Fs tämligen låga militära rang i ett transportförband, inte fanns någon bevisning som talade för att han skulle vara känd i sitt hemland mer än fjorton år efter det att han lämnat landet och att han därför inte riskerade att bli utsatt för hämndaktioner. Regeringen framhöll vidare att F till fullo avtjänat sitt straff för mordet på hustrun och att det inte fann någon anledning att anta att de irakiska myndigheterna skulle ha något intresse av att ställa honom inför rätta igen för samma brott. Enbart det förhållandet att en person var kristen kunde inte anses innebära en risk att utsättas för våld. Regeringen fann sammanfattningsvis att F inte visat att han skulle löpa en verklig och personlig risk att behandlas i strid med artikel 2 eller 3 om han utvisades till Irak. - F å sin sida vidhöll bl.a. att han skulle löpa en verklig och allvarlig risk att bli dömd till döden av en irakisk domstol eller att bli avrättad, främst av shiamilisen, om han tvingades återvända till Irak. Han hävdade att han talat om för den svenska säkerhetspolisen att han deltagit i ca 15 slag under Iran-Irakkriget och under interna upprensningsaktioner i södra och norra Irak. Han var utbildad infanterisoldat och hade varit verksam som sådan 1980-1988. Han hade också skrivit rapporter om två upprorsledare som lett till att de avrättats. Shiamuslimerna ansåg att dessa personer var martyrer och de förföljde och avrättade alla tidigare officerare i republikanska gardet och det saknade då betydelse om han personligen hade dödat någon av dessa personer eller inte. Han invände starkt mot regeringens påstående att han inte var trovärdig. Enligt hans uppfattning var det också möjligt att han skulle komma att ställas inför rätta igen för mordet på hustrun, särskilt som han dömts till rättspsykiatrisk vård och inte till fängelse. Han var mot denna bakgrund övertygad om att han skulle löpa en verklig risk att bli dödad eller torterad eller misshandlad om han tvingades återvända till Irak.

Europadomstolen fann, mot bakgrund av vad parterna anfört, att klagomålet väckte allvarliga frågor av faktiskt och rättsligt slag enligt konventionen och att prövningen av dessa skulle göras vid en prövning av målet i sak. Domstolen fann därför att klagomålet inte var uppenbart ogrundat och att det inte heller hade slagits fast någon annan grund för att förklara det för inadmissible. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för admissible.

HÄNVISNING
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29 - åberopat av regeringen

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Ladbrokes Worldwide Betting mot Sverige
(Ansökan nr 27968/05, beslut den 6 maj 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Regeringens befogenhet att efter eget gottfinnande bevilja tillstånd till spelverksamhet enligt 49 § lotterilagen innebär att det inte kan göras gällande en rätt att bedriva spelverksamhet som är erkänd enligt svensk lag. Artikel 6.1 är därför inte tillämplig.

Ladbroke Worldwide Betting, bolaget, är ett vadslagnings- och spelbolag med säte i Harrow i U K. Bolaget ansökte den 1 december 2003 hos regeringen om tillstånd enligt lotterilagen att bedriva spelverksamhet i Sverige. Regeringen avslog ansökningen i beslut den 18 mars 2004 och framhöll att spel i Sverige väsentligen sköttes av staten och vissa ideella folkrörelser och hästsporten samt att vinsten skulle gå till det allmännas bästa eller till allmännyttiga ändamål. Regeringen fann inte skäl att frångå dessa principer och ge bolaget tillstånd med stöd av undantagsbestämmelsen i 45 § lotterilagen. Bolaget klagade till Regeringsrätten och begärde rättsprövning och hävdade att beslutet stred mot artiklarna 43 och 49 i EU-fördraget. Bolaget begärde vidare muntlig förhandling i målet. Regeringsrätten, med fem ledamöter, avslog yrkandet om muntlig förhandling. Bolaget gjorde då gällande att tre av domarna inte varit opartiska, eftersom de tidigare handlagt frågan om lotterilagens förenlighet med gemenskapsrätten antingen i finansdepartementet eller i EG-domstolen och yrkade att de tre domarna skulle avföras från målet. En av de ifrågasatta domarna ersattes senare av en annan ledamot och bolaget förklarade i Europadomstolen att det saknades skäl att ifrågasätta en annan domares opartiskhet. Därefter kvarstod frågan om endast en av domarna varit partisk, D, eftersom han tidigare varit expeditions- och rättschef i finansdepartementet och där varit ansvarig för förberedandet och antagandet av lotterilagen. Regeringsrätten ändrade sitt tidigare beslut och höll muntlig förhandling i målet i februari 2005. Regeringsrätten med fem ledamöter däribland D fastställde i dom den 20 juni 2005 regeringens beslut och förklarade att den redan tagit ställning till lotterilagens förenlighet med EG-rätten (RÅ 2004 ref. 95). - I Europadomstolen klagade bolaget över att Regeringsrätten pga. Ds deltagande inte uppfyllde kravet på oberoende och opartiskhet. Bolaget vidhöll vad det tidigare anfört i Regeringsrätten och tillade att mellan 1997 och 2001 hade Ds överordnade varit finansminister Ringholm som hade tagit det ifrågasatta beslutet den 18 mars 2004. Dessutom hade D i oktober 2004 deltagit i två andra mål i Regeringsrätten, bl.a. det mål som Regeringsrätten hänvisat till i sin nu aktuella dom och som behandlat samma fråga som bolagets mål gällde. Bolaget åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att för att artikel 6.1 skall bli tillämplig i sin civila del måste det finnas en tvist om en rättighet som åtminstone kan hävdas vara erkänd i nationell rätt. Tvisten skall vara verklig och allvarlig och den kan gälla inte bara förekomsten av rättigheten utan också dess omfattning och det sätt på vilket den utövas. Domstolen prövade därför först frågan om rätten för bolaget att tillhandahålla vadslagnings- och speltjänster verkligen kunde påstås vara erkänd enligt svensk rätt och konstaterade att konventionen varken i sig själv eller i sina protokoll ger enskilda eller bolag någon rätt att tillhandahålla vadslagnings- och speltjänster. Frågan måste därför besvaras enbart utifrån den nationella rätten. Domstolen noterade vidare att tillhandahållande av vadslagnings- och speltjänster inte är fritt i Sverige utan att lotterilagen gör denna verksamhet beroende av att tillstånd beviljas. Huvudregeln är att tillstånd kan ges till svenska ideella organisationer som uppfyller vissa krav. Eftersom bolaget varken är en ideell organisation eller en svensk medborgare kan dess ansökan bara prövas enligt undantagsbestämmelsen i 45 § lotterilagen. I det ifrågasatta beslutet har regeringen beaktat att spel i Sverige väsentligen är förbehållet staten, ideella organisationer och hästsporten och att vinsterna skall tillfalla allmänheten eller allmännyttiga ändamål. Det överskuggande syftet att skydda spelarna mot skadliga ekonomiska och sociala följder som varit det huvudsakliga syftet med lagstiftningen kan också ha vägts in i Regeringsrättens beslut. Det finns inget i regeringens beslut som tyder på att bolagets privata intressen varit eller borde varit av betydelse för prövningen enligt 45 §. Bestämmelsen anger att regeringen får bevilja ett tillstånd men anger inte specifikt hur och när denna befogenhet skall användas. Dessutom ger inte förarbetena någon ledning i detta hänseende, vilket står i stark kontrast till 15-16 §§ som anger detaljerade krav för att tillstånd skall få beviljas. Bolaget har hänvisat till den pågående prövningen av om den svenska lotterilagstiftningen är förenlig med EG-rätten, särskilt artikel 49 i fördraget. Även om denna prövning skulle resultera i ändringar i den svenska lagstiftningen kan sådana ändringar inte ha någon betydelse för bolagets eventuella rättigheter enligt lotterilagen vid den aktuella tidpunkten. Domstolen konstaterade mot angiven bakgrund att 45 § i lotterilagen ger regeringen befogenhet att bevilja tillstånd att arrangera lotterier när helst den finner det lämpligt. Så vida befogenheter anger klart att det inte kan sägas finnas en rättighet som är erkänd i lagen. Mot denna bakgrund fann domstolen att oavsett om det ifrågasatta förfarandet innefattade en tvist i den mening som avses i artikel 6.1 så gällde bolagets yrkanden i alla händelser inte en rättighet som det kunde hävda var erkänd enligt svensk rätt. Artikel 6.1 var därför inte tillämplig i målet och klagomålet måste avvisas som oförenligt ratione materiae med konventionens bestämmelser. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Ankarcrona ./. Sverige, beslut 2000-06-27 Obs! fel ansökningsnr. i beslutet ovan, skall vara 35178/97
Feldbrugge ./. Nederländerna, dom 1986-05-29
Pudas ./. Sverige, dom 1987-10-27
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Tekin m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 8534/02, dom den 20 maj 2008)
Domen finns endast på franska.

När ett brottmålsförfarande pågick så lång tid att fristen för att väcka åtal hade löpt ut och orsaken till de klagandes skador därför inte kunde klarläggas, måste staten anses ansvarig för skadorna och det skedde en kränkning av artikel 3. Det långdragna förfarandet innebar också att förövarna i praktiken åtnjöt straffrihet och att utredningen inte var effektiv och det skedde därför även i den delen en kränkning av artikel 3.

Klagande i målet är tre turkiska medborgare, T, E och K. På morgonen den 21 juli 1999 genomförde säkerhetsstyrkorna en operation i byarna Altinsu och Dereboyu, där de klagande bodde, för att leta efter PKK-anhängare, som misstänktes ha gömt sig där efter en sammandrabbning, varvid en soldat blivit dödad. Området stängdes av helt av säkerhetsstyrkorna och vägspärrar upprättades. Därefter genomsöktes området och innevånarnas bostäder. T, E och K gav samma dag in klagomål till åklagaren och hävdade att de misshandlats.

K uppgav att beväpnade soldater hade genomsökt hans hem. De hade försett honom med en ögonbindel och fört honom till en närbelägen bro där de anklagade honom för att gömma terrorister. De hade klätt av honom och slagit honom med en käpp i pannan och i ansiktet och två av hans tänder hade slagits av. Han hade vidare tvingats förbli stående under en timma.

T uppgav att en officer och fem medlemmar av en kommandobrigad hade genomsökt hans hus. Officeren hade tagit med honom till ett träd nära huset och frågat ut honom om terrorister som gömde sig i byn. Han hade sedan försetts med ögonbindel och blivit slagen och förolämpad. När han sade att han skulle anmäla övergreppen hotades han med döden. En av soldaterna hade avlossat två skott i luften.

E påstod att två officerare och åtta medlemmar i kommandobrigaden hade frågat ut honom om terrorister som misstänktes vara ansvariga för ett anfall och han ombads att ange de bybor som hade hjälpt terroristerna. En av soldaterna hade hållit fast honom medan en officer sparkade honom och slog ut flera av hans tänder. Soldaterna hade sedan riktat sina vapen mot honom och hotat att döda honom och de hade slagit honom på olika delar av kroppen med käppar.

Åklagaren förhörde de klagande, förordnade om läkarundersökningar, ordnade en identifieringsparad och förhörde militärer och ett stort antal vittnen. Vid läkarundersökningarna konstaterades olika skador på de klagande och läkarna intygade att de inte kunnat arbeta, K i elva dagar, T i tretton dagar och E i 20 dagar. I november 1999 överlämnade åklagaren akten till distriktets förvaltningsråd som beslöt att inte väcka åtal mot säkerhetsstyrkorna. Detta beslut upphävdes i oktober 2001 med konstaterandet att de klagande utsatts för misshandel. Ett brottmål inleddes i november 2001 mot sex medlemmar av de väpnade styrkorna vilka åtalades för misshandel. Brottmålsdomstolen frikände de tilltalade i juli 2005 med motiveringen att bevisningen mot dem var otillräcklig. Domstolen fann bl.a. att de klagandes berättelser och utsagorna från åklagarens vittnen var motstridiga. Kassationsdomstolen upphävde den frikännande domen under 2007 och fann att åtalen var preskriberade. - I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 3, 6 och 13 och klagade över att de utsatts för misshandel och över att de saknat ett effektivt rättsmedel för att klaga över behandlingen.

Europadomstolen konstaterade att den turkiska regeringen bestred de klagandes påståenden och gjorde gällande att det genomförts en förundersökning samt att bevisning som spred ljus över de framförda anklagelserna hade tagits upp. Domstolen noterade att det inte hade påståtts att de klagandes skador hade uppkommit före den aktuella operationen och att de turkiska myndigheterna inte heller hade ifrågasatt de väpnade styrkornas närvaro i de klagandes byar. Området hade effektivt kontrollerats av de militära myndigheterna vid tiden för den aktuella händelsen. Dessutom hade de klagande samma dag som händelserna inträffade framställt sina klagomål till åklagaren och de hade också läkarundersökts och betydande skador hade kunnat konstateras. Härutöver hade ett antal vittnen uppgett att de sett militärer slå de klagande. Domstolen noterade vidare att kassationsdomstolen hade upphävt den frikännande domen och funnit att tiden för att väcka åtal hade löpt ut. Detta satte definitivt stopp för varje försök att sprida ljus över orsaken till de klagandes skador. Den turkiska staten måste hållas ansvarig för skadorna. Domstolen fann enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde frågan om det gjorts en effektiv utredning av det inträffade erinrade domstolen om att när en individ lägger fram ett trovärdigt påstående om att han eller hon, i händerna på polisen, har utsatts för behandling i strid med artikel 3, skall det göras en effektiv offentlig utredning som kan leda till att de ansvariga kan identifieras och straffas. Domstolen noterade att allmänne åklagaren hade tagit de klagandes anmälningar på allvar och omedelbart inlett en utredning av deras påståenden. Det fortsatta brottmålsförfarandet hade emellertid som helhet varit långdraget. För det första hade brottmålet mot medlemmarna i säkerhetsstyrkorna inletts först två år efter den aktuella händelsen, bl.a. på grund av det administrativa rådets vägran att tillåta ett sådant brottmålsförfarande. För det andra hade målet i brottmålsdomstolen pågått i nära fyra år. Dessutom hade förfarandet i sin helhet tagit så lång tid att fristen för att väcka åtal hade löpt ut. De turkiska myndigheterna hade således inte agerat tillräckligt skyndsamt eller med rimlig omsorg med den följden att förövarna av övergreppen i praktiken åtnjöt straffrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 6 och 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - behandlingen
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-10-03
Akkum m.fl. ./. Turkiet dom 2005-03-24
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 3 - utredningen
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Caloc ./. Frankrike, dom 2000-07-20
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-10-03
Mustafa Karabulut ./. Turkiet, dom 2007-11-20

Ferla mot Polen
(Ansökan nr 55470/00, dom den 20 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

För att förhindra kollusion fick en häktad man inte träffa sin hustru, som var vittne i målet mot honom, utan att mindre inskränkande alternativ övervägdes och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

F, som är polsk medborgare, greps och anhölls i december 1998 anklagad för grov misshandel och han dömdes ett år senare för detta brott till fyra års fängelse. - I Europadomstolen klagade F över att hans hustru endast fått besöka honom vid ett enda tillfälle under tiden från december 1998 till november 1999, på grund av att hon var vittne i målet mot honom. Han klagade också över att han inte vid något tillfälle fått träffa sin son. F åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade att inskränkningen i Fs personliga kontakter med sin familj hade inneburit ett intrång i hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Intrånget hade haft stöd i lag och hade skett i ett legitimt syfte, nämligen att säkerställa att rättegången mot F kunde genomföras på ett riktigt sätt. Domstolen observerade att de polska myndigheterna i sina försök att förhindra kollusion inte hade beaktat något som helst alternativ till de begränsningar som gjorts när det gällde Fs kontakter med sin familj, som t.ex. att begränsa besökens frekvens och varaktighet eller att tillåta övervakade besök. Domstolen fann därför att de aktuella inskränkningarna hade gått utöver vad som varit absolut nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att förhindra oordning och brott. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Kucera ./. Slovakien, dom 2007-07-17
McLeod ./. U K, dom 1998-09-23
Ploski ./. Polen, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Baginski ./. Polen, dom 2005-10-11
Klamecki ./. Polen (nr 2), dom 2003-04-03 (jfr nr 4/03)

Gülmez mot Turkiet
(Ansökan nr 16330/02, dom den 20 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

Vid överklagande i domstol av beslut som fattats under ett disciplinförfarande för förseelser i fängelse, där det inte hållits någon offentlig förhandling, fick den klagande inte möjlighet att försvara sig med hjälp av en advokat och det skedde därför en kränkning av artikel 6. Den disciplinära påföljd som bestämts och som innebar att fångens rätt till besök från familjen drogs in under nära ett år grundades på lagbestämmelser som inte uppfyllde konventionens kvalitetskrav och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

G sitter f.n. i fängelse i Ankara. Han häktades i mars 2000 misstänkt för mord, väpnat rån och för att vara medlem i en illegal organisation. Under tiden i häktet påfördes han under 2001 sex olika påföljder för disciplinförseelser. Han hade bl.a. skadat fängelsets egendom, ropat slagord och vägrat bli visiterad. G klagade över att de disciplinförfaranden som hållits mot honom inte hade varit rättvisa och över att de begränsningar som till följd därav gjordes i hans rätt att få besök under nära ett år. - I Europadomstolen åberopade G bl.a. artiklarna 3, 6 och 8 och klagade över förhållandena i fängelset samt över disciplinförfarandet och dess följder.

Europadomstolen, som fann klagomålet enligt artikel 3 uppenbart ogrundat, förklarade det i den delen för inadmissible. Domstolen noterade härefter att det inte hållits någon offentlig förhandling under det disciplinära förfarandet och att det G anfört till sitt försvar hade beaktats alldeles innan disciplinnämnden bestämde påföljderna. G hade inte heller fått möjlighet att försvara sig med hjälp av en advokat i de domstolar som prövade hans överklaganden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade vidare att de lagbestämmelser, på vilka begränsningarna av Gs rätt till besök hade grundats, inte i tydliga ordalag hade angivit vilka handlingar som kunde bestraffas och vilken påföljd som kunde dömas ut för respektive förseelse. Domstolen fann därför att dessa bestämmelser, i den lydelse som gällde under år 2001, inte hade varit tillräckligt tydliga och detaljerade för att ge den internerade ett tillräckligt skydd mot felaktiga inskränkningar i hans eller hennes rätt till familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig motivering

Domaren från San Marino, Antonella Mularoni, med vilken domaren från Georgien, Nona Tsotsoria, instämde lämnade en skiljaktig motivering som bifogats domen. Hon förklarade att domstolens praxis när det gäller disciplinära påföljder som påförts fångar inte framstår som entydig för henne. Domstolen har funnit att det skett kränkningar i mål mot vissa länder, medan den i kommittéer fortsätter att förklara liknande klagomål mot andra länder för inadmissible. Hon ser fram mot att domstolen i stor sammansättning skall lämna mer detaljerade förutsättningar för att artikel 6 skall vara tillämplig i mål av det här slaget. Hon kan gå med på att artikel 6 i det civila ledet är tillämplig i det här fallet eftersom det aktuella disciplinförfarandet slutade med att G fråntogs rätten att få besök under nära ett års tid och hon kom till den slutsatsen att det skett en kränkning av artikel 6 enbart av en anledning, nämligen att G inte getts möjlighet att försvara sig med hjälp av advokat i de nationella domstolarna när de prövade hans överklaganden. När det gällde artikel 8 noterade domaren Mularoni att domstolens majoritet begränsat sin prövning till frågan om "laglighet" och den funnit att intrånget i Gs familjeliv grundats på lagbestämmelser som inte uppfyllde de krav på kvalitet som domstolen ställt upp. Domstolen har emellertid noterat den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2005 påpekat att den i princip uppfyller konventionens krav. Hon vill därför också betona en ytterligare synpunkt. Även om man antar att ett intrång i nya liknande mål bedöms vara lagligt och ha ett legitimt syfte skulle hon bedöma ett sådant intrång onödigt i ett demokratiskt samhälle. Ett totalt förbud för besök från en fånges familj under ett år är en klart oproportionerlig disciplinpåföljd som närmar sig själva kärnan i artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Stitic ./. Kroatien, dom 2007-11-08
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Editions Périscope ./. Frankrike, dom 1992-03-26
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
Ganci ./. Italien, dom 2003-10-30 (jfr nr 10/03)
Szücs ./. Österrike, dom 1997-11-24
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Artikel 8
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Ploski ./. Polen, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
X ./. U K, kommissionens beslut 1982-10-08
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26

Emre mot Schweiz
(Ansökan nr 42034/04, dom den 22 maj 2008)
Domen finns endast på franska.

Vid beslut om utvisning av en turkisk medborgare som inte hade några sociala band med sitt ursprungliga hemland och vars hälsotillstånd bedömdes bli försämrat där, upprätthölls inte en rimlig jämvikt mellan enskilda och allmänna intressen och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

E är en turkisk medborgare född 1980. Han kom till Schweiz med sina föräldrar när han var sex år gammal. 1990 tilldelades han ett uppehållstillstånd i kantonen Neuchâtel gällande för ett år. Tillståndet förnyades härefter årligen. Mellan 1997 och 2005 dömdes E vid ett flertal tillfällen för olika förseelser, bl.a. allvarliga trafikförseelser, vållande till kroppsskada, stöld, brott mot vapenlagstiftningen, skadegörelse och andra brott mot allmän egendom. I juni 2003 beslöt utlänningskontoret i Neuchâtel att E skulle utvisas på obestämd tid. De schweiziska domstolarna fann att han utgjorde ett hot mot den allmänna säkerheten. - I Europadomstolen klagade E över utvisningen från Schweiz. Han påstod bl.a. att han hade hälsoproblem som inte kunde behandlas på lämpligt sätt i Turkiet och att han där inte hade någon familj eller socialt nätverk som kunde stödja honom. Han åberopade artikel 8 och artikel 3.

Europadomstolen förklarade klagomålet enligt artikel 3 för inadmissible och konstaterade att en utvisning av en person från ett land där han hade sina föräldrar kan utgöra ett intrång i rätten till respekt för privat- och familjelivet som skyddas av artikel 8.1 och att det sker en kränkning av konventionen om inte kraven i artikel 8.2 är uppfyllda. Domstolen konstaterade att utvisningen hade stöd i lag och ett legitimt syfte, nämligen att bevara ordningen och att förhindra brott. Det återstod då att pröva om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen noterade att åtminstone några av de gärningar som E gjort sig skyldig till kunde hänföras till ungdomsbrottslighet. Domstolen noterade vidare att Es hälsoproblem troligen skulle försämras om han skulle återvända till sitt ursprungliga hemland, där han inte hade några sociala band. Med hänsyn till svårighetsgraden på de brott som han dömts för, hans svaga band med ursprungslandet och till utvisningens slutgiltiga karaktär fann domstolen att de schweiziska myndigheterna inte kunde sägas ha upprätthållit en rimlig jämvikt mellan Es och hans familjs intressen å ena sidan och sina egna intressen av att kunna kontrollera invandringen å den andra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Üner ./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Beldjoudi ./. Frankrike, dom 1992-03-26
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Keles ./. Tyskland, dom 2005-10-27 (jfr nr 10/05)
Mokrani./. Frankrike, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Benhebba ./. Frankrike, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
Yildiz ./. Österrike, dom 2002-10-31 (jfr nr 10/02)
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Jankov ./. Tyskland, beslut 2000-01-13
Kwakye-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Radovanovic ./. Österrike, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)

Rodic m.fl. mot Bosnien och Hercegovina
(Ansökan nr 22893/05, dom den 27 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

Placering av fyra fångar, som dömts för krigsförbrytelser mot bosniska muslimer, i ett fängelse som till 90 % var befolkat med bosniska muslimer, utan att några som helst säkerhetsåtgärder vidtogs för att skydda dem förrän de utsatts för bl.a. överfall och misshandel, innebar att de utsattes för sådana påfrestningar som överskred tröskeln för artikel 3 och det skedde därför en kränkning av den artikeln. När de saknade ett effektivt rättsmedel för att lägga fram sina klagomål enligt artikel 3 kränktes även artikel 13.

De klagande i målet är fyra personer, R, P och K, medborgare i Bosnien och Hercegovina, samt B som är medborgare både i Bosnien och Hercegovina och i Kroatien. Alla fyra sitter f.n. i fängelse i Mostar. De är alla dömda för krigsbrott mot bosniska muslimer under kriget 1992-1995. De placerades inledningsvis på en vanlig avdelning för fångar där majoriteten av de intagna var bosniska muslimer. Därefter placerades de på fängelsets sjukvårdsavdelning. De kom till fängelset i Zenica, var och en för sig mellan augusti 2004 och maj 2005, vilket var det enda fängelset med högsta säkerhet i området. Fängelset var till 90 % befolkat med bosniska muslimer. Den 2 maj 2005 upptäcktes anstötliga graffitimålningar som hänvisade till R och B i fängelsets matsal. De som utfört målningarna identifierades aldrig. Den 4 juni 2005 vid 21-tiden, efter visningen av en videofilm som visade hur bosniska muslimer från Srebrenica dödades 1995, lurades P in i en annan fånges cell och han fick där ett knytnävsslag i ögat. P fördes till sjukhus den 7 juni. Enligt en tjänsterapport var överfallet etniskt motiverat. Förövaren hade en glasbit i handen och följderna kunde ha blivit mycket allvarligare om inte en annan fånge ingripit. Den 5 juni överfölls B av en annan fånge i fängelsematsalen. Vakterna ingrep när B redan fått ta emot flera slag mot huvudet. Han fördes till sjukhus. Den 8 juni inledde de klagande en hungerstrejk för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på deras situation och de placerades då omedelbart i en särskild förläggning i fängelsets sjukvårdsavdelning. Samma dag dömdes de fångar som var ansvariga för överfallen till 20 dagars isolering och en ad hoc kommission inledde en utredning. Den 15 juni beslöt justitieministeriet att de klagande av säkerhetsskäl skulle flyttas till ett fängelse i Republika Srpska. Den 19 juni lämnade kommissionen sin slutliga rapport vari kriminalvårdsmyndigheten kritiserades för att den inte förmått skydda de klagande. Myndigheten hade till sitt försvar åberopat bl.a. bristande personal på fängelset, utrymme och avsaknad av andra högsäkerhetsfängelser samt det förhållandet att förflyttningar av fångar mellan olika enheter inte var tillrådligt. Den 21 juni 2005 beslöt ministeriet att de klagande tills vidare skulle stanna kvar i fängelset i Zenica på dess sjukvårdsavdelning. På begäran av Europadomstolen avbröt de klagande sin hungerstrejk den 1 juli 2005. Den 12 augusti 2005 klagade R, P K och B förgäves till konstitutionsdomstolen över att beslutet den 15 juni om att de skulle förflyttas till ett annat fängelse inte verkställts och över förhållandena i fängelset i Zenica. B flyttades till fängelset i Mostar i november 2005. De tre kvarvarande klagandena hungerstrejkade åter från den 28 november till den 9 december 2005. Den 14 december 2005 och den 19 oktober 2006 flyttades även de till fängelset i Mostar. - I Europadomstolen åberopade de klagande att de förföljdes av andra fångar till dess att de placerades i fängelsets sjukvårdsavdelning. De påstod att de utsattes från allt från att det spottades i deras mat och hälldes vatten i deras sängar till dödshot och misshandel. De klagade även över förhållandena på sjukvårdsavdelningen. De åberopade artiklarna 2, 3 och 13.

Europadomstolen fann att klagomålet enligt artikel 2 var uppenbart ogrundat och förklarade det för inadmissible. När det gällde de klagandes förhållanden i fängelset tillsammans med andra fångar konstaterade domstolen att det inte i sig var omänskligt eller förnedrande att placera krigsförbrytare i ett vanligt fängelse men att tillämpning av ett sådant system kunde väcka frågor enligt artikel 3. Det var väl känt att de tre etniska grupperingarna i Bosnien och Hercegovina, bosniska muslimer, kroater och serber, krigade mot varandra åren 1992-1995. På grund av alla grymheter som begicks under kriget var relationerna mellan de etniska grupperna alltjämt mycket ansträngda och händelser med etniskt motiverat våld var fortfarande relativt vanligt förekommande under den aktuella perioden. Med hänsyn till antalet bosniska muslimer i fängelset och arten av de klagandes brott, krigsförbrytelser mot just bosniska muslimer, var det klart att interneringen där innebar en allvarlig risk för de klagandes välbefinnande. Trots detta hade de klagande placerats på vanliga avdelningar där de skulle dela cell med upp till 20 andra fångar och använda samma gemensamma bekvämligheter som ett ännu större antal fångar. Dessutom hade fängelset i Zenica stora personella brister under den aktuella perioden. Detta påverkade emellertid inte statens skyldighet att ge de klagandes välbefinnande tillräckligt skydd. Trots förekomsten av ett allvarligt hot mot de klagandes fysiska välbefinnande vidtogs inte några skyddsåtgärder på flera månader. Först efter angreppen den 4 och 5 juni 2005, efter hungerstrejken och efter det att media uppmärksammat deras förhållanden, eller nära tio månader efter det att den förste av dem kom till fängelset, fick de klagande en särskild förläggning i fängelsets sjukvårdsavdelning. Fängelseledningen var under hela perioden fullt medveten om allvaret i de klagandes situation. De klagandes välbefinnande hade inte getts tillräckligt skydd under tiden innan de placerades på sjukvårdsavdelningen. Påfrestningarna på de klagande och särskilt den konstanta mentala oron orsakad av hoten om fysiskt våld måste ha överskridit nivån på det lidande som oundvikligen följer av ett frihetsberövande. Deras lidande gick därför utöver den tröskel som artikel 3 anger. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde förhållandena på sjukvårdsavdelningen i fängelset i Zenica noterade domstolen att de klagande hade haft mer än 4 kvadratmeters personligt utrymme. Deras rum saknade visserligen toalett och rinnande vatten men enligt regeringen hade de haft obegränsad tillgång till de gemensamma sanitetsutrymmena även nattetid. De klagande hade inte bestritt detta påstående. Inte heller förnekade de att de haft tillgång till dagsljus, ventilation, värme och elektriskt ljus. Det fanns inget som antydde att det i nämnda avseenden funnits några brister som inneburit omänsklig eller förnedrande behandling. Domstolen konstaterade vidare att eftersom de klagande haft särskilt skydd hade de inte kunnat nyttja alla möjligheter till arbete, utbildning eller rekreationsaktiviteter som fanns i fängelset. De hade emellertid kunnat se på TV och de hade utan restriktioner kunnat läsa vad de ville. Domstolen fann också att de kunna tillbringa tillräcklig tid utanför sjukvårdsavdelningen varje dag. Förhållandena i fängelset sjukvårdsavdelning stred därför inte mot konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade att parterna inte var eniga om det nationella rättssystemets effektivitet när det gällde klagomålet enligt artikel 3. På grundval av den bevisning som lagts fram i målet fann domstolen att de klagande inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel när det gällde att lägga fram sina klagomål enligt artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
A ./. U K, dom 1998-09-23
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Cenbauer ./. Kroatien, dom 2006-03-09
McQuiston m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1986-03-04
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Hadzic ./. Bosnia och Hercegovina, beslut 2005-10-11

Sarukhanyan mot Armenien
(Ansökan nr 38978/03, dom den 27 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

Diskvalificering av kandidat i allmänna val på grund av utelämnad uppgift om innehav av en sjättedels andel i en lägenhet om ca 65 kvm var inte proportionerlig i förhållande till syftet att inte vilseleda väljarna och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

S delade sedan 1973 en lägenhet om ca 65 kvm med sina föräldrar, vilka tilldelats lägenheten av myndigheterna enlig det tidigare sovjetiska bostadslagstiftningen. 1988 flyttade Ss hustru in hos S och de fick två barn. I juni 1993 antogs en lag om privatisering av statsägda bostäder och Ss mor gav i februari 1994 in en ansökan om ett beslut om privatisering. Ansökningen beviljades och det utfärdades ett intyg om att hela lägenheten ägdes av Ss mor. I maj månad 2003 hölls allmänna val till den armeniska nationalförsamlingen. Ss som kandiderade i valet gav redan i mars månad in erforderliga handlingar inklusive en uppgift om sin egendom till distriktets valkommission, nr. 12, och han registrerades som kandidat. Valkommissionen begärde emellertid uppgifter från fastighetsregistret om kandidaternas och däribland Ss registrerade fastighetsinnehav. Som svar uppgav fastighetsregistret att sex personer bott i lägenheten vid privatiseringen och att dessa sex personer, S, hans hustru, hans två döttrar och hans två föräldrar gemensamt ägde lägenheten. Valkommissionen konstaterade att S inte lämnat någon uppgift om lägenhetsinnehavet i sin egendomsdeklaration och till följd härav undanröjdes registreringen av S som kandidat i valet. S överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade S över att han diskvalificerats som kandidat i valet och åberopade artikel 3 i protokoll nr 1.

Europadomstolen framhöll att artikel 3 i protokoll nr 1 innehåller en grundläggande princip för en effektiv politisk demokrati och att den därför är av stor betydelse. Domstolen erinrade om att artikeln innehåller den subjektiva rätten att rösta och att ställa upp i val. Även om dessa rättigheter är betydelsefulla är de inte absoluta utan det finns ett utrymme för begränsningar och staten har i det avseendet ett stort utrymme för sina bedömningar. Domstolen erinrade emellertid också om att syftet med konventionen är att skydda mänskliga rättigheter och att det kräver att bestämmelserna tolkas och tillämpas på ett sätt som gör dem praktiska och effektiva och inte teoretiska och illusoriska. Rätten att ställa upp i val skulle vara illusorisk om man när som helst kan fråntas den på ett godtyckligt sätt. Domstolen fann att kravet på att kandidater som ställer upp i val skall lämna sanningsenliga uppgifter om vilken egendom de innehar hade ett legitimt syfte, nämligen att undvika att väljarna vilseleddes av falska föreställningar och att göra det möjligt för dem att göra ett välgrundat val när de röstade.  Domstolen konstaterade att S inte uppsåtligen hade undanhållit det förhållandet att han var delägare i lägenheten. Underlåtelsen att uppge innehavet i sin deklaration hade i stället varit resultatet av de missvisande privatiseringsbestämmelserna och hur de tillämpades vid den aktuella tidpunkten. Den uppgift som S utelämnat avsåg en liten andel av en lägenhet om ca 65 kvm och detta kunde inte på allvar anses vara av avgörande betydelse eller kunna vilseleda väljarna. Domstolen fann därför att diskvalificeringen av S som kandidat i valet ha de varit oproportionerlig i förhållande till det legitima mål som skulle uppnås. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Sadak m.fl. ./. Turkiet (nr 2), dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Russian Conservative Party of Entrepreneurs m.fl. ./. Ryssland, dom 2007-01-11 (jfr nr 1/07)
Krasnov o. Skuratov ./. Ryssland, dom 2007-07-19 (jfr nr 8/07)
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)

Betayev och Betayeva mot Ryssland
(Ansökan nr 37315/03, dom den 29 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

När staten inte lämnat ut handlingar i målet på domstolens begäran och inte lämnat någon rimlig förklaring till två personers försvinnande måste dessa anses ha avlidit till följd av att de förts bort av soldater i samband med en operation där bl.a. de klagandes hem genomsöktes utan beslut och utan vittnen. Det inträffade innebar att det skedde kränkningar av artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13.

Klagande i målet är makarna B, IB och RB, som är ryska medborgare bosatta i byn Goyty i Tjetjenien. De har uppgett följande. Natten mellan den 25 och den 26 april 2003 omkring kl. 01.30 kom en grupp om ca 20 män klädda i kamouflageuniformer till deras hus när de låg och sov. Några av männen stannade utanför medan andra tvingade sig in i huset. Alla utom tre bar balaklavamasker och de identifierade sig inte och gav till en början inte heller någon förklaring till sitt besök. B hölls under vapenhot i ett rum medan deras hus genomsöktes under ca en timma. Männen antydde att de letade efter ett maskingevär och en radiosändare som IB påstods ha. B fick inte se något beslut om husrannsakan och inga vittnen tillkallades för att övervaka genomsökningen. När soldaterna lämnade huset beordrade de B att stanna inomhus annars skulle de bli skjutna när de kom ut från huset. Det var först vid detta tillfälle som B upptäckte att deras söner, L och Ib, hade förts bort. Enligt den ryska regeringen hade sönerna förts bort av oidentifierade beväpnade män och det förnekades att statliga militärer var ansvariga för bortförandet. Den 26 april började B att söka efter sina söner, såväl personligen som skriftligen och de vände sig till flera offentliga organ för att försöka få reda på var sönerna fanns och vad som hänt dem. De försökte samtidigt söka efter spår efter sönerna genom informella kanaler och genom att kontakta offentliga tjänstemän och andra personer. De deltog också förgäves vid identifieringen av ett stort antal döda kroppar som hittats i olika delar av Tjetjenien. Den 5 maj 2003 upplyste distriktsåklagarmyndigheten dem om att en förundersökning inletts avseende kidnappningen av L och Ib. Den 24 oktober 2003 gav B in ett klagomål till (ung.) riksåklagaren och begärde att distriktsåklagaren skulle åläggas att skyndsamt vidta åtgärder för att utreda sönernas försvinnande. Den 14 november 2004 uppgav distriktsåklagaren som svar på en förfrågan från B att alla nödvändiga utredningsåtgärder hade vidtagits för att lösa brottet och att sökandet efter förövarna pågick. Den 2 juni 2006 meddelades B att deras klagomål överlämnats till riksåklagaren. - Trots Europadomstolens särskilda framställningar lämnade den ryska regeringen inte ut det huvudsakliga innehållet i den aktuella brottmålsakten, utan lämnade endast formella uppgifter. Regeringen påstod, med stöd av uppgifter från åklagarmyndigheten, att utredningen pågick och att det skulle strida mot lagen att lämna ut handlingarna, eftersom akten innehöll uppgifter av militär natur samt personuppgifter avseende vittnen och andra som deltog i brottmålsförfarandet.  - I Europadomstolen åberopade B artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13.

Europadomstolen fann att B hade lagt fram ett prima facie mål om att deras söner förts bort av statliga soldater. Mot bakgrund av regeringens underlåtenhet att förete handlingar som den exklusivt förfogade över och dess vägran att lämna någon annan rimlig förklaring till de aktuella händelserna fann domstolen att L och Ib gripits i sitt hem natten mellan den 25 och den 26 april 2003 av statliga soldater under en obekräftad säkerhetsoperation. När en person berövades friheten under konflikten i Tjetjenien av oidentifierade soldater utan att detta senare kunde bekräftas, kunde frihetsberövandet anses livshotande. Ls och Ibs frånvaro och avsaknaden under flera år av uppgifter om dem stödde detta antagande. Vid sådant förhållande fann domstolen att L och Ib måste antas ha avlidit till följd av det obekräftade frihetsberövandet. Domstolen fann således att de klagandes söner måste anses ha avlidit till följd av att de berövats friheten av statliga soldater och att staten därmed var ansvarig för att de dött. Det hade inte framförts något som gjorde att det kunde anses berättigat att soldaterna använt dödligt våld. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen noterade att utredningen av det inträffade hade lagts ned och återupptagits ett antal gånger och att något rättsligt förfarande inte varit igång under mer än två år. Dessutom hade utredningens effektivitet redan på ett tidigt stadium underminerats på grund av myndigheternas underlåtenhet att vidta nödvändiga och brådskande utredningsåtgärder. Myndigheterna hade således inte genomfört någon effektiv utredning av Ls och Ibs försvinnande. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

De klagande var de försvunna männens föräldrar och de hade under mer än tre år inte fått några nyheter om sönerna. De hade under den tiden vänt sig till olika offentliga organ med förfrågningar om sina söner såväl personligen som skriftligen. Trots detta hade de aldrig fått någon rimlig förklaring eller upplysning om vad som hänt sönerna efter kidnappningen. De svar de fått innebar väsentligen ett förnekande av att staten hade något ansvar för bortförandet och talade bara om för dem att en utredning var på gång. Mot den bakgrunden fann domstolen att de klagande hade lidit och fortsatte att lida av oro och ångest. Det sätt som myndigheterna behandlat deras klagomål på måste anses innebära en omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att L och Ib hade utsatts för ett obekräftat frihetsberövande helt utan sådana skyddsåtgärder som avses i artikel 5. Detta innebar ett särskilt allvarligt brott mot rätten till frihet och säkerhet. Domstolen fann därmed enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.

Slutligen konstaterade domstolen att soldaterna inte visat upp något beslut om husrannsakan för de klagande och det tycktes inte ha funnits något sådant beslut över huvud taget, vare sig före eller efter den aktuella händelsen. Genomsökningen av Bs hem hade alltså skett helt utan tillstånd och skyddsåtgärder. Det hade således skett ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt hem och regeringen hade inte på något sätt hävdat att intrånget varit lagligt och proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 samt att det, mot bakgrund av det som domstolen funnit ovan och med hänsyn till att regeringen inte förmått visa att det funnits något effektivt rättsmedel, även hade skett en kränkning av artikel 13 i förening såväl med artikel 2 som med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Fastställande av fakta
Bazorkina ./. Ryssland, dom 2006-07-27 (jfr nr 8/06)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Togcu ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Akkum m.fl. ./. Turkiet dom 2005-03-24
Imakayeva ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Luluyev m.fl. ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Baysayeva ./. Ryssland, dom 2007-04-05 (jfr nr 4/07)
Akhmadova o. Sadulayeva ./. Ryssland, dom 2007-05-10
Alikhadzhiyeva ./. Ryssland, dom 2007-07-05
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Bazorkina ./. Ryssland, dom 2006-07-27 (jfr nr 8/06)
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Artikel 3
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Imakayeva ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Artikel 5
Çiçek ./. Turkiet, dom 2001-02-27
Luluyev m.fl. ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Artikel 8
Chitayev o. Chitayev ./. Ryssland, dom 2007-01-18
Artikel 13
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Süheyla Aydin ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Peev ./. Bulgarien, dom 2007-07-26
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Vereinigung demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19

Orhan Kur mot Turkiet
(Ansökan nr 32577/02, dom den 3 juni 2008)
Domen finns endast på engelska.

När svarandestaten inte lämnade någon godtagbar förklaring till en 17-årings skador godtog domstolen hans uppgifter om att han misshandlats av polismän. Staten var därför ansvarig och det skedde en kränkning av artikel 3. Det rättsliga förfarandet innebar i praktiken att polismännen åtnjöt straffrihet. Förfarandet hade inte vare sig en avskräckande eller en preventiv effekt och det var således inte effektivt. Det skedde därför en kränkning av artikel 3 även i det hänseendet.

O är turkisk medborgare och bosatt i Izmir. När han var 17 år stannade han sent på natten den 28 juli 1997, när han var på hemväg, för att titta på ett gatuslagsmål. Polisen grep honom tillsammans med ett flertal andra ungdomar och förde dem till polisstationen i Balçova. Enligt O beslöt tre polismän att lära ungdomarna en läxa genom att slå dem på händerna med en batong. När det var Os tur, bad han poliserna att inte slå på händerna, eftersom han nyligen hade opererat dem, och han utsattes för falaka, dvs. han slogs med batong på fotsulorna. Därefter släppts han utan några formaliteter. O försökte undanhålla det inträffade från sin familj men fadern såg att hans fötter var svullna och att han hade svårt att gå och förde honom genast till en akutmottagning. Han undersöktes av en läkare som i sitt utlåtande noterade att O hade ett blå-lila märke på fotsulan på vänster fot. Detta bekräftades den 30 juli 1997 av en läkare på rättsmedicinska institutet i Izmir som också noterade känslighet och lätta röda och lila märken på fotsulorna på båda fötterna. Den turkiska regeringen förnekade att O förts till polisstationen i Balçova och att han utsatts för misshandel. Den 30 juli 1997 gav O in en anmälan till åklagarmyndigheten i Izmir där han lämnade en detaljerad beskrivning av händelseförloppet. Han upprepade härefter sina anklagelser när han i augusti 1997 gav in en formell brottsanmälan, när målet överlämnats till förvaltningsrådet i distriktet Balçova i januari 1998 och vid förhandlingen i brottmålsdomstolen i Izmir i juni 1999. Under rättegången identifierade O vid två skilda tillfällen två av de polismän som misshandlat honom. Förvaltningsrådet beslöt i augusti 1998 att inte inleda någon förundersökning på grund av bristande bevisning. Detta beslut upphävdes senare och brottmål inleddes mot polismännen. I december 2000 beslöt brottmålsdomstolen med stöd av lag nr 4616 att målet skulle avbrytas och vilandeförklaras så länge som poliserna inte gjorde sig skyldiga till någon liknande eller grövre förseelse under de närmaste fem åren. Målen mot poliserna lades ner definitivt i september 2006. Under tiden hade de tre poliserna emellertid tagits ur tjänst under fyra månader enligt ett disciplinförfarande mot dem på grund av att de misshandlat O. - I Europadomstolen klagade O över att han misshandlats och över att utredningen av det inträffade varit otillräcklig. Han åberopade främst artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att Os version av händelserna hade varit densamma både i Europadomstolen och i de nationella domstolarna. Dessutom bekräftade läkarutlåtandena från den 28 och 30 juli 1997 Os beskrivning av misshandeln och särskilt beträffande skadornas art och färg. O hade identifierat två av de tre poliserna som misshandlat honom och dessa hade dessutom fått disciplinstraff för misshandeln. Eftersom den turkiska regeringen inte hade lagt fram någon godtagbar förklaring till Os skador fann domstolen det fastlagt bortom rimligt tvivel att O hade förts till polisstationen i Balçova på natten den 28 juli och utsatts för falaka. Domstolen fann därmed att Turkiet var ansvarigt för Os skador. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

När domstolen såsom ovan har funnit att det skett en kränkning av artikel 3 krävs det att det görs en effektiv utredning. Domstolen noterade att åklagarmyndigheten inlett en utredning omgående med anledning av Os anmälan och att O under den tiden kunde identifiera två av förövarna. Men från den 13 januari 1998 övertog förvaltningsrådet ansvaret för förundersökningen. Domstolen påpekade att den redan tidigare i ett antal mål har uttalat stor tveksamhet när det gällt effektiviteten av de utredningar som utförts av förvaltningsråden, eftersom deras sammansättning hade saknat erforderligt oberoende. Domstolen fann därför att förvaltningsrådets i Balçovadistriktet beslut att inte väcka åtal mot poliserna kunde ifrågasättas. Det beslutet hade visserligen upphävts och ett brottmålsförfarande hade inletts mot de tre poliserna. Detta förfarande hade emellertid inte lett till något resultat på grund av tillämpningen av lag nr 4616, vilket i praktiken medfört en verklig straffrihet för de berörda poliserna. Domstolen fann att det brottmålssystem som tillämpats i Os fall hade varit långt ifrån strängt och att det inte haft någon avskräckande eller preventiv effekt. Förfarandet rörande Os anklagelser om misshandel hade således inte varit noggrant och effektivt. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Ivan Vasilev ./. Bulgarien, dom 2007-04-12
Yavuz ./. Turkiet, dom 2006-01-10
Emirhan Yildiz m.fl. ./. Turkiet, dom 2006-12-05
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-06-03
Çevik. ./. Turkiet, beslut 2006-10-10
Ay ./. Turkiet, dom 2005-03-22 (jfr nr 4/05)
Çelik o. Imret ./. Turkiet, dom 2004-10-26
Nevruz Koç ./. Turkiet, dom 2007-06-12
Kurnaz m.fl. ./. Turkiet, dom 2007-07-24
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17

Scoppola mot Italien
(Ansökan nr 50550/06, dom den 10 juni 2008)
Domen finns endast på franska.

Svårt sjuk, rullstolsbunden fånge som krävde dygnet-runt-vård fick under lång tid vara kvar i ett fängelse där han fick tillbringa dagarna i sin säng innan han slutligen flyttades till annat lämpligare fängelse. Han försattes därmed i en situation som innebar omänsklig och förnedrande behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

S dömdes i januari 2002 av brottmålsdomstolen i Rom till livstids fängelse för att ha dödat sin hustru och skadat ett av sina barn vid ett gräl i september 1999. I december 2003 begärde S, som var rullstolsbunden, förgäves att bli förflyttad till ett annat fängelse vars arkitektoniska utformning kunde ge honom möjlighet att vistas utomhus och som hade humanare förhållanden. Enligt ett läkarutlåtande som utfärdades i januari 2006 på begäran av Ss advokat var Ss hälsotillstånd totalt oförrenligt med ett frihetsberövande i fängelse och krävde att alternativa åtgärder vidtogs, som förflyttning till ett sjukhus utanför fängelset som kunde ge S lämplig och nödvändig vård eller till ett hem för långtidsvård för behandling och rehabilitering av patienter som kräver dygnet-runt-vård.  Sedan S brutit lårbenet i april 2006 fördes han över till ett sjukhus. I ett utlåtande från den 6 juni 2006 intygades att S kunde lämna sjukhuset på villkor att han flyttades till ett behandlingshem som kunde ge honom nödvändig vård, särskilt dygnet-runt-vård, en särskild antiliggsårsmadrass och fysioterapi. Den 16 juni 2006 beslöt en domstol i Rom att S skulle få avtjäna sitt straff i hemmet under ett år på grund av att hans hälsotillstånd krävde vård som kriminalvården inte kunde ge och att fängelsestraffet blivit "en onödig kränkning av förbudet mot omänsklig behandling av fången". Detta beslut upphävdes den 8 september 2006 på grund av att ett frihetsberövande i hemmet inte var möjligt på grund av att S inte hade ett hem anpassat efter hans behov. Den 29 december 2006 beslöts att S skulle förflyttas till fängelset i Parma som var lämpligt inrättat för handikappade interner. S förflyttades dit först den 23 september 2007. - I Europadomstolen åberopade S artikel 3 och hävdade att det innebar en omänsklig behandling att hålla honom kvar i fängelse.

Europadomstolen konstaterade att S, som inte kunnat gå sedan 1987 och som brutit lårbenet i april 2006, var rullstolsbunden. Han hade inget som helst personligt självbestämmande och uppgav att han var tvungen att tillbringa dagarna i sängen. Regeringen hade inte ifrågasatt detta. S var nu 67 år gammal och led av hjärtbesvär, problem med ämnesomsättningen, diabetes, muskelförtvining, förstorad prostata och depression. Den expert som S anlitat uppgav att hans hälsotillstånd var oförenligt med fängelsevistelse eftersom han behövde dygnet-runt-vård. Den bedömningen bekräftades av ett läkarutlåtande från den 6 juni 2006, vari rekommenderades att S skulle flyttas till ett lämpligt behandlingshem. Det var mot den bakgrunden som domstolen i Rom beslöt att S skulle vara frihetsberövad i sitt hem, eftersom fortsatt fängelsevistelse skulle innebära en omänsklig behandling. Domstolen fann inte anledning att göra någon annan bedömning. Domstolen noterade dock att det nämnda beslutet upphävts och att S därför blev kvar i fängelset. Domstolen bortsåg inte från de ansträngningar som de italienska myndigheterna gjort för att flytta S till det lämpligare fängelset i Parma. S hade genomgått ett antal läkarundersökningar i båda fängelserna. Avsaknaden av uppsåt från de italienska myndigheternas sida att förödmjuka eller förnedra S uteslöt inte helt en kränkning av artikel 3. Det krav som domstolen i Rom betonat på att S inte skulle vara placerad i fängelse hade förblivit utan tillämpning av skäl som inte kunde läggas S till last. Omständigheterna var sådana att staten enligt domstolens mening antingen skulle ha flyttat S till ett bättre utrustat fängelse för att undvika risken för omänsklig behandling eller skjutit upp verkställigheten av ett straff som blivit likvärdigt med behandling i strid Europadomstolen artikel 3. Detta var en möjlighet som inte hade beaktats när beslutet om att straffet skulle avtjänas i hemmet upphävdes. S hade därför fått vara kvar i det fängelse som av domstolen i Rom hade bedömts olämpligt med hänsyn till hans hälsotillstånd. Först i september 2007 flyttades S över till fängelset i Parma. Domstolen hade inte tillräckligt med underlag för att avgöra om det fängelset var tillräckligt utrustat för att ta hand om S utan begränsade sig till att konstatera att det förhållandet att S hållits kvar i det första fängelset oundvikligen hade försatt honom i en situation som väckte tillräckligt starka känslor av ångest, underlägsenhet och förnedring för att innebära "omänsklig och förnedrande behandling". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Riviere ./. Frankrike, dom 2006-07-11 (jfr nr8/06)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
Sawoniuk ./. U K, beslut 2001-05-29
Priebke ./. Italien, beslut 2001-04-05
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Farbtuhs ./. Lettland, dom 2004-12-02 (jfr nr 11/04)

Shchebet mot Ryssland
(Ansökan nr 16074/07, dom den 12 juni 2008)
Domen finns endast på engelska.

Gripande och kvarhållande av en kvinna utan rättsligt beslut under 34 dagar i avvaktan på en begäran om utlämning kränkte artikel 5.1. När de nationella domstolarna vägrade pröva hennes klagomål kränktes artikel 5.4. Förhållandena i den cell där hon hölls var sådana att de medförde ett lidande som innebar förnedrande och omänsklig behandling och det skedde en kränkning av artikel 3.

S är medborgare i Belarus (Vitryssland) och var bosatt i Wien. Det är idag inte känt var hon befinner sig. S greps den 20 februari 2007 vid ankomsten till flygplatsen Domodedovo i syfte att hon skulle avvisas till Belarus, eftersom hon stod upptagen på en lista över personer som försökte undfly rättvisan i Belarus. Polisen upprättade inte någon formell anteckning över gripandet. S placerades i en förvaringscell på flygplatsens polisstation och hon hölls kvar där sedan myndigheterna i Belarus faxat över en begäran den 27 februari 2008 i avvaktan på en formell begäran om utlämning. S klagade upprepade gånger till de nationella domstolarna över att hon, utan något rättsligt beslut, hölls kvar utöver den maximala tidsperiod på 48 timmar som anges i den ryska konstitutionen och rättegångslagen. De ryska domstolarna vägrade att behandla Ss klagomål, eftersom hon inte var part i något brottmål i Ryssland och de fann att brevet den 27 februari 2007  enligt Minskkonventionen i vart fall utgjorde en laglig grund för att hålla henne frihetsberövad till dess en formell begäran om utlämning kommit in. S klagade också till de ryska myndigheterna över förhållandena i cellen på flygplatsen. Hon uppgav särskilt att hon hölls i en cell på ca 4 kvm utan toalett, tvättfat, sängkläder, bord, stol och fönster. Cellen hade inte någon dörr utan ett glest galler som gjorde att hon hela tiden befann sig i andras åsyn. Ibland fick hon dela cellen med andra kvinnor. Hon uppgav vidare att hon aldrig fått gå utomhus för en promenad och att hon var tvungen att förlita sig på sin syster och svåger för att få mat. Regeringen medgav i huvudsak att förhållandena var som S beskrivit dem men uppgav att polisen hade försett henne med en madrass från ett hotell och mat från matsalen på flygplatsen. Den 23 mars 2007 ansökte åklagarmyndigheten som fått in en begäran om utlämning från Belarus om att S skulle häktas. Ansökningen beviljades den 26 mars 2007 och S flyttades till ett häkte. Härefter beviljades Belarus´ begäran om utlämning och det beslutet fastställdes sedan S överklagat. - I Europadomstolen klagade S över att frihetsberövandet var olagligt och över förhållandena i cellen på flygplatsen. Hon åberopade artiklarna 3, 5.1 och 5.4.

Domstolen fann att frågan om frihetsberövandets laglighet skulle prövas först och noterade att avsaknaden av formella anteckningar med uppgift om datum, klockslag och namn på den polis som gripit S måste anses som en mycket allvarlig underlåtelse som var helt oförenlig med syftet med artikel 5. Dessutom hade frihetsberövandet av S, som formaliserades genom ett beslut om anhållande först 34 dagar efter det att hon placerats i förvar, också varit oförenligt med den ryska konstitutionen och rättegångslagen, vilka angav en maximal period om 48 timmar för ett frihetsberövande utan rättsligt beslut. Minskkonventionen, som krävde att ett tillfälligt frihetsberövande skulle vara förenligt med det nationella förfarandet kunde inte heller anses ha utgjort en laglig grund. De ryska myndigheterna hade misstolkat den aktuella bestämmelsen i Minskkonventionen som inte utgjorde någon rättslig grund för ett frihetsberövande under en inledande 40-dagarsperiod utan som krävde att var och en som berövats friheten under mer än 40 dagar skulle friges om det under mellantiden inte kommit in någon begäran om utlämning. Frihetsberövandet av S hade således inte varit "lagligt". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen noterade att de relevanta bestämmelserna i rättegångslagen, även om de tillät S att vara part i förfarandet för att pröva om frihetsberövandet av henne var lagligt, krävde att åklagaren ansökte om en frihetsberövande åtgärd och att det hade skett först mer än en månad efter det att S gripits. Dessutom hade de ryska myndigheterna ihärdigt vägrat att erkänna Ss ställning som part i ett brottmål. Härav följde att S inte hade haft tillgång till ett förfarande varigenom hon kunde ha begärt en rättslig omprövning av frihetsberövandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

Domstolen erinrade om att den redan tidigare funnit att det skett kränkningar av artikel 3 i mål där de klagande hade hållits i celler avsedda endast för frihetsberövanden under kort tid. Vidare erinrade domstolen om en rapport från CPT (Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr) om att förvaringsceller på flera polisstationer i Moskva hade funnits vara oacceptabla för förvaring under längre period än tre timmar på grund av att de var mörka, smutsiga, dåligt ventilerade och dåligt utrustade. Eftersom det inte funnits något rättsligt beslut om att frihetsberöva S kunde hon inte ha flyttats över till ett häkte, utan hon hade hållits i en cell avsedd för korttidsförvaring inte överstigande tre timmar under 34 dagar. Cellen hade inte bara varit liten, mindre än de sju kvm som CPT rekommenderade, utan den hade också saknat nödvändiga bekvämligheter för längre frihetsberövanden. S hade också vid några tillfällen fått dela den lilla cellen med andra kvinnor. Domstolen fann att det förhållandet att S varit instängd i en trång cell utan någon avskildhet under 24 timmar om dygnet i mer än en månad utan att få tillgång till dagsljus eller frisk luft och utan fysisk aktivitet eller annat tidsfördriv måste ha orsakat henne avsevärt lidande. Till sist kunde det förhållandet att det varit omöjligt att fastställa om det funnits någon verklig mathållning eller sängutrustning hänföras till förhållandet att S hade varit frihetsberövad utanför ett lagligt regelverk. Även om polismännen gett henne mat kunde deras välvilja uppenbart inte utgöra en ersättning för den påfallande avsaknaden av en noggrann reglering för hennes situation. Domstolen fann därför att förhållandena under frihetsberövandet som S fått genomlida under 34 dagar måste ha orsakat henne svåra kval och påfrestningar och väckt känslor av fruktan, ångest och underlägsenhet som kunnat förödmjuka och förnedra henne och att dessa känslor måste ha förvärrats av att frihetsberövandet saknade laglig grund. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Fedotov ./. Ryssland, dom 2005-10-25
Menesheva ./. Ryssland, dom 2006-03-09 (jfr nr 3/06)
Artikel 5.4
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Stoichkov ./. Bulgarien, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Vachev ./. Bulgarien, dom 2004-07-08
Nasrulloyev ./. Ryssland, dom 2007-10-11
Artikel 3
Balogh ./. Ungern, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Fedotov ./. Ryssland, dom 2005-10-25
Kaja ./. Grekland, dom 2006-07-27
Malechkov ./. Bulgarien, dom 2007-06-28
Kadikis ./. Lettland (nr 2), dom 2006-05-04
Riad o. Idiab ./. Belgien, dom 2008-01-24 (jfr nr 2/08)
Novoselov ./. Ryssland, dom 2005-06-02
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20

Abdullah Yilmaz mot Turkiet
(Ansökan nr 21899/02, dom den 17 juni 2008)
Domen finns endast på franska.

En värnpliktig tog sitt eget liv och när de militära myndigheterna inte hade gjort allt som kunde ha förväntats av dem för att skydda honom mot ett befäls olämpliga och provocerande uppträdande skedde en kränkning av artikel 2.

Klagande i målet är Y, far till M som 20 år gammal tog livet av sig under sin obligatoriska militärtjänstgöring. Den 1 oktober 1999 placerades en grupp värnpliktiga där Y ingick under befäl av sergeanten A, ett gruppbefäl med grundskoleutbildning. A var 29 år gammal och hade redan suttit i arrest tre gånger för brist på disciplin. Gruppen hade till uppgift att ta bort sten ur en skyttegrav. Omkring kl. 07.30 beordrade sergeanten M att göra te. M dröjde med att göra detta och A tillrättavisade honom. Under eftermiddagen beordrade A åter M att göra te och fann den här gången att M hade gjort det för starkt. Vittnen har sedan lämnat följande beskrivning av vad som hände därefter. A började slå och sparka M inför de övriga värnpliktiga och sergeanten AA, han uttalade förolämpningar och höll på så tills M förlorade medvetandet. A väckte M genom att hälla vatten på honom innan han jagade iväg honom med ytterligare förolämpningar. A kallade senare på M tillsammans med två andra värnpliktiga. Han gav dem råd och började därefter förolämpa M igen. Ca tio minuter senare kom M med pipan på sin pistol mot magen. Han gick runt i ett tillstånd av vånda och protesterade mot sergeanten samt hotade att döda sig själv. A som var rädd att M skulle angripa honom tog ett gevär i sin närhet, laddade det och riktade det mot M som omedelbart därefter dödade sig själv. Den rättsmedicinska undersökningen fann att döden orsakats av ett enda skott på nära håll och att det inte var nödvändigt att göra en klassisk obduktion. Utredningen genomfördes av en militär undersökningsnämnd och av befälhavaren för den garnison som M tillhörde. Det framkom vid dessa utredningar att M haft problem som hänförde sig till hans systers äktenskapliga svårigheter och att han på morgonen den 1 oktober hade upplyst sergeanten A och sin löjtnant om detta. Båda rapporterna fann att han begått självmord men nämnde också att detta hade provocerats av As agerande. Två brottmålsförfaranden inleddes mot A och han dömdes i en dom den 7 december 1999 till fem månaders fängelse för misshandel och olaga hot. Straffet villkorades på grund av gott uppförande. Det andra förfarandet, som inletts för att fastställa omständigheterna vid dödsfallet, lades ned. Den militäre åklagaren ansåg att det inte fanns något orsakssamband mellan självmordet och sergeantens agerande. Y motsatte sig, i sin egenskap av intervenient, beslutet att lägga ned förfarandet men hans invändningar avslogs. - I Europadomstolen klagade Y över omständigheterna vid sonens död och åberopade artiklarna 2, 6, 8 och 13.

Europadomstolen fann mot bakgrund av alla omständigheterna kring dödsfallet och särskilt de vittnesmål som tagits upp under utredningarna att det inte fanns skäl att ifrågasätta de turkiska myndigheternas uppfattning att M hade begått självmord. Domstolens uppgift var att avgöra om de militära myndigheterna hade vetat eller borde ha vetat att det fanns en verklig risk för att M skulle döda sig själv och om så var fallet om de hade gjort allt som rimligen kunde förväntas av dem för att förhindra dödsfallet med hänsyn till deras skyldighet att skydda en individ som ställts under deras kontroll från sig själv. Det fanns goda skäl att tro att M den aktuella dagen den 1 oktober 1999 hade uppträtt normalt och han hade inte nämnt någon alarmerande omständighet för sin överordnade. Domstolen hänvisade till den förklaring som sergeanten A lämnat. A medgav att han bett M göra te den morgonen, eftersom han ville låta honom slippa tyngre uppgifter på grund av hans sköra mentala tillstånd som han även hade talat om för sin löjtnant. Domstolen fann att Ms överordnade senast kl. 10.00 den 1 oktober 1999 borde ha förstått att hans problem antagit sådana proportioner som gick utöver vanliga familjeproblem. Domstolen noterade att sergeanten A på eftermiddagen, långt ifrån att försöka dämpa problemen i stället hade förvärrat dem genom att bli alltmer våldsam, både fysiskt och verbalt, mot M. Sergeanten AA den ende andre officeren på platsen hade bara varit en åskådare till händelserna och hade inskränkt sig till att kritisera sin kollegas uppträdande. Domstolen konstaterade, att trots att det inte var möjligt analysera allvaret i eller arten av den effekt som As handlande hade haft på Ms mentala tillstånd, var det säkert att effekten hade blivit oåterkallelig på grund av en sista oansvarig handling från As sida. I det sammanhanget påpekade domstolen att den inte kunde se något skäl att ifrågasätta de rapporter som upprättats av den militära undersökningsnämnden och av garnisonens befälhavare, enligt vilka tragedin hade provocerats fram av A, eller det faktiska konstaterandet att A handlat i full vetskap om situationen. Enligt domstolens uppfattning visade samtliga omständigheter i målet en klar oförmåga hos A att axla det ansvar en yrkesmilitär har och vars uppgift det var att skydda den fysiska och mentala integriteten hos de värnpliktiga som placerats under hans befäl. Det regelmässiga systemet hade visats sig otillräckligt när det gällde sergeanten As yrkesmässiga förutsättningar att leda sin enhet och när det gällde hans skyldigheter och ansvar när de ställdes inför svåra situationer som den som nu var ifråga. Myndigheterna kunde därför inte anses ha gjort allt som stod i deras makt för att skydda offret från att hans överordnade uppträdde olämpligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva de övriga klagomålen enligt artiklarna 2, 6, 8 och 13.

Skiljaktig motivering

Den serbiske domaren Dragoljub Popovic lämnade en skiljaktig motivering och ansåg i huvudsak att det skett en kränkning endast av den formella delen av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Slimani ./. Frankrike, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Salgin ./. Turkiet, dom 2007-02-20
Kanlibas ./. Turkiet, beslut 2005-04-28
Erdogan ./. Turkiet, beslut 2001-09-06
Sahmo ./. Turkiet, beslut 2003-04-01
Artikel 2
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Kilinc m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-06-07 (jfr 6/05)
Álvarez Ramón ./. Spanien, beslut 2001-07-03
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Feyzi Yildirim ./. Turkiet, dom 2007-07-19
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

N mot U K
(Ansökan nr 26565/05, dom den 27 maj 2008)

En svårt AIDS-sjuk kvinna, som under de nio år prövningen av hennes asylansökan pågick, erhållit behandling för sjukdomen i U K, ansågs inte bli utsatt för en kränkning av artikel 3 om hon avvisades till Uganda, där likvärdig behandling fanns även om den endast var tillgänglig i mindre omfattning och till högre kostnad.

Målet har överlämnats från kammare till domstolen i stor sammansättning enligt artikel 30.

N är medborgare i Uganda och är bosatt i London. Hon har AIDS. N kom till U K den 28 mars 1998 under antaget namn. Hon var då svårt sjuk och togs in på sjukhus. Några dagar senare gav en advokat in en asylansökan för hennes räkning och uppgav att hon blivit misshandlad och våldtagen av den nationella motståndsrörelsen i Uganda och att hon var rädd för sitt liv och sin säkerhet om hon skickades tillbaka. I november 1998 fick N diagnos på två AIDS-relaterade sjukdomar som bedömdes mycket långt gångna ur HIV-synpunkt. Hennes värden visade på en betydande nedsättning av immunförsvaret. Enligt läkarutlåtandet var prognosen att hon utan aktiv behandling hade mindre än 12 månader kvar att leva om hon tvingades återvända till Uganda där det "inte fanns någon utsikt att hon skulle kunna få lämplig behandling". Ns asylansökan avslogs den 28 mars 2001 med motiveringen att hennes påståenden inte var trovärdiga, att det inte fanns något som visade att myndigheterna i Uganda var intresserade av henne, att behandlingen av AIDS i Uganda var jämförbar med den i andra afrikanska stater och att alla viktiga antivirus mediciner fanns tillgängliga i Uganda till mycket nedsatta priser. N överklagade. Hennes överklagande avslogs såvitt avsåg avslaget på asylansökan men bifölls när det gällde klagomålet enligt artikel 3. Ministern klagade över beslutet avseende artikel 3 och hävdade att alla AIDS-mediciner som fanns tillgängliga enligt den nationella sjukvården i U K också kunde erhållas lokalt i Uganda och att de flesta också fanns till nedsatta priser genom FN-finansierade projekt och från donationsfinansierade AIDS-program. N skulle, om hon återvände, inte vara "helt utan medicinsk behandling" och hon skulle därför inte utsättas för ett akut fysiskt och psykiskt lidande. Migrationsdomstolen tog upp målet och fann att medicinsk behandling fanns tillgänglig i Uganda för Ns tillstånd även om nivån på behandlingen var lägre i Uganda än i U K. N klagade förgäves till appellationsdomstolen och till House of Lords. - I Europadomstolen hävdade N att ett återsändande till Uganda skulle orsaka henne ett lidande och leda till en tidig död och att detta innebar en omänsklig och förnedrande behandling. Hon åberopade artiklarna 3 och 8.

Europadomstolen erinrade om sin praxis i utvisningsmål där den klagande påstått sig löpa en risk att utsättas för en kränkning av artikel 3 på grund av dålig hälsa. Domstolen noterade att den inte sedan domen i målet D mot U K i april 1997 hade funnit en sådan kränkning. Omständigheterna i fallet D var mycket speciella och krävde humanitära överväganden. Domstolen erinrade om att utlänningar som är föremål för avvisning i princip inte kunde göra gällande en rätt att stanna i en konventionsstat för att fortsatt kunna få medicinsk, social eller annan form av hjälp eller stöd från den avvisande staten. Det förhållandet att en klagandes förhållanden inklusive hans eller hennes livsförväntningar skulle minska avsevärt, om han eller hon sändes iväg från den aktuella staten, var inte i sig tillräckligt för att det skulle strida mot artikel 3. Ett beslut att avvisa en utlänning som led av en svår sjukdom till det land där möjligheterna att behandla den ifrågavarande sjukdomen var sämre än i den avvisande staten kunde ge upphov till en fråga enligt artikel 3 men endast i mycket speciella undantagsfall, som i fallet D.

Även om konventionen innehöll bestämmelser av social eller ekonomisk natur var den huvudsakligen inriktad på att skydda civila och politiska rättigheter. I konventionen som helhet ligger också en strävan om jämvikt mellan samhällets intressen och skyddet för den enskildes grundläggande rättigheter. Vetenskapliga medicinska framsteg sammantagna med ekonomiska och sociala skillnader mellan länder medför att nivån på den behandling som ges i konventionsstaterna och den som finns i ursprungslandet kan variera avsevärt. Artikel 3 lägger inte någon skyldighet på konventionsstaterna att jämna ut sådana skillnader genom att tillhandahålla gratis och obegränsad sjukvård till alla utlänningar som saknar rätt att stanna i landet. Domstolen konstaterade att även om Ns mål gällde avvisning av en person med ett HIV- och AIDS-relaterat tillstånd måste samma principer gälla för avvisning av varje person med en allvarlig sjukdom av något slag, som kan medföra lidande, plågor och förkortad livstid och som kräver särskild medicinsk behandling som kanske inte finns så lättillgänglig i den klagandes hemland. Tack vare den behandling som N fått i U K var hennes tillstånd nu stabilt och hon var frisk nog att kunna resa och hon skulle förbli så frisk så länge som hon fick den grundläggande behandling hon behövde. Om hon emellertid fråntogs den nuvarande medicineringen skulle hon snabbt försämras och hon skulle avlida inom ett par år.

Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen fanns det antivirusmedicin i Uganda även om endast hälften av dem som behövde den kunde få den. N hävdade att hon inte skulle ha råd att behandlas i Uganda och att medicinen inte fanns att få i det bergsområde där hon kom ifrån. Hon hade släktingar i Uganda men påstod att de inte ville ta hand om henne. N hade fått medicinsk behandling och socialt stöd på det allmännas bekostnad i U K under de nio år som prövningen av hennes asylansökan och yrkanden enligt artiklarna 3 och 8 hade pågått i de nationella domstolarna och i Europadomstolen. Detta innebar emellertid inte en skyldighet för U K att fortsätta att ta hand om henne. Domstolen godtog att Ns livskvalitet och framtidsutsikter skulle påverkas om hon sändes tillbaka till Uganda. Hon var nu inte akut sjuk och man kunde endast spekulera om hur snabbt hon skulle försämras och i vilken utsträckning hon skulle få medicinsk behandling, stöd och omvårdnad, särskilt mot bakgrund av den pågående utvecklingen av HIV- och AIDS-behandlingen i världen. Domstolen konstaterade att det i Ns fall inte förelåg några exceptionella omständigheter. Domstolen fann med 14 röster mot tre att en verkställighet av beslutet att avvisa N inte skulle innebära en kränkning av artikel 3 samt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den belgiska domaren Tulkens samt domarna Bonello från Malta och Spielmann från Luxemburg lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att en analys av de nationella domstolarnas beslut ledde till slutsatsen att det fanns välgrundad anledning att tro att N skulle löpa en verklig risk att utsättas för förbjuden behandling i sitt hemland och att omständigheterna i det här målet verkligen är så särskilt allvarliga som anges i fallet D mot U K. De framhöll också i fyra punkter att majoriteten felaktigt hade uppfattat de allmänna principer som lagts fast i domstolens praxis. Mot bakgrund av olika uttalanden från House of Lords fann de att det inte är så stor skillnad på det här aktuella målet och målet D att det motiverar en annan bedömning. Att finna att det skulle ske en kränkning av artikel 3 om N sändes tillbaka skulle således inte innebära en utvidgning av de exceptionella undantagsförhållanden som förelåg i fallet D. De fann det vidare förvånande att majoriteten bedömde att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8. Mot bakgrund av att en person utan tvivel sänds till en säker död borde domstolen varken rättsligt eller moraliskt kunna nöja sig med att säga att ingen särskild fråga uppkom enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - allmänna principer
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Artikel 3 - utvisning av svårt sjuka
D. ./. U K, dom 1997-05-02
B.B. ./. Frankrike, dom 1998-09-07
Karara ./. Finland, kommissionens beslut 1998-05-29
S.C.C. ./. Sverige, beslut 2000-02-15
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Arcila Henao ./. Nederländerna, beslut 2003-06-24
Ndangoya ./.  Sverige, beslut 2004-06-22
Amegnigan ./. Nederländerna, beslut 2004-11-25
Principerna i praxis
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Soering ./. U K, dom 1989-07-07

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Subbotkin ./. Ryssland, 2008-06-12; ej underrättad om förhandling i överklagat mål
Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08, 3/08 och 5/08.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Ömer Köseoglu ./. Turkiet, 2008-06-10
Yalvaç ./. Turkiet, 2008-06-10
Ugurlu ./. Turkiet, 2008-06-17

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Bugayev ./. Ukraina, 2008-05-29
Kislaya ./. Ukraina, 2008-05-29; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1.
S.C. Pilot Service S.A. Constanta ./. Rumänien, 2008-06-03; även artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Upphävande
Marioara Anghelescu ./. Rumänien, 2008-06-03; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Mehmet Selçuk ./. Turkiet, 2008-06-10
Akashev ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Upphävande
Matviyets ./. Ryssland (II), 2008-06-12
Moroko ./. Ryssland, 2008-06-12; ej kränkning artikel 6.1 eller artikel 1 i protokoll nr 1, kränkning artikel 13
Kharchuk ./. Ukraina, 2008-06-12; artikel 1 i protokoll nr 1
Saksontseva ./. Ukraina, 2008-06-12; även artikel 13
Nadezhkin ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Podyapolskiy ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sharov ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sitnitskiye ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pashuk ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kehoe ./. U K, 2008-06-17; ej kränkning, artikel 13 ej kränkning, betalning av underhåll från exmake
Irimia ./. Rumänien, 2008-06-17; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Diskriminering
Petrov ./. Bulgarien, 2008-05-22; gifta/ogifta fångar, även artikel 8 Granskning samt artikel 6.1 och 13 Skälig tid
Sampanis m.fl. ./. Grekland, 2008-06-05; art.14 i förening med art. 2 i prot. nr 1, särskilda skolklasser för romska barn

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift), 5/07 (könsdiskriminering), 7/07 (en/två föräldrar), 8/07 (rasdiskriminering), 11/07 (krav på medborgarskap, etniskt ursprung)

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Elezi ./. Tyskland, 2008-06-12; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 1/08 och 5/08.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Edip Uslu ./. Turkiet, 2008-05-20
Öz ./. Turkiet, 2008-05-20
Sak ./. Turkiet, 2008-05-20

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08 och 4/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Evgeni Ivanov ./. Bulgarien, 2008-05-22; artikel 5.3 och 5.4
Kirilov ./. Bulgarien, 2008-05-22; artikel 5.3 och 5.4
Sadaykov ./. Bulgarien, 2008-05-22; artikel 5.1 f) och 5.4
Todev ./. Bulgarien, 2008-05-22; artikel 5.1 e) och 5.4
Sienkiewicz ./. Polen, 2008-05-27; artikel 5.3 otillräckliga skäl, även artikel 6.1 Skälig tid
Rashid ./. Bulgarien (nr 2), 2008-06-05; artikel 5.3, 5.4 och 5.5, även artikel 6.1 Skälig tid
Galliani ./. Rumänien, 2008-06-10; artikel 5.1 f) och 5.4, även artikel 5.2 ej kränkning
Tase ./. Rumänien, 2008-06-10; artikel 5.1, 5.3 och 5,5
Alexov ./. Bulgarien, 2008-05-22;artikel 5.3 och 5.5, även artikel 3 Undermåliga, artikel 8 Husrannsakan och artikel 13
Karaduman m.fl. ./. Turkiet, 2008-06-17; artikel 5.1c), 5.4 och 5.5, även artikel 3 behandling och bristande utredning
Sahin Karatas ./. Turkiet, 2008-06-17; artikel 5.1 o.5, kvarhållen 43 dagar längre än utdömt straff

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Bevacqua och S ./. Bulgarien, 2008-06-12; underlåtelse att vidta interimistiska åtgärder påverkade barnet negativt

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07, 1/08 och 3/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Alithia Publishing Company Ltd & Constantinides ./. Cypern; ej kränkning
I Avgi Publishing and Press Agency S.A. och Karis ./. Grekland, 2008-06-05
Meltex Ltd och Mesrop Movsesyan ./. Armenien, 2008-06-17; vägrade sändningsrätter för TV-bolag
Buran ./. Turkiet, 2008-06-17; beslag av veckotidning pga. regimkritiska artiklar och förespråkande av kurdiska rättigheter.

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift av avgift eller formellt hinder för domstolsprövning
Istrate ./. Moldavien (nr 2), 2008-06-10

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08 och 4/08.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Andrysiak ./. Polen, 2008-05-20
Petrov ./. Bulgarien, 2008-05-22; även artikel 14 i förening med artikel 8, Diskriminering samt artikel 6.1 och 13 Skälig tid
Panusz ./. Polen, 2008-06-03; även artikel 5.3 Skälig tid
Misiak ./. Polen, 2008-06-03
Vlasov ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 13, artiklarna 5.3 och 6.1 "Skälig tid", artiklarna 3 och 13 "Undermåliga"

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Hemlig avlyssning, övervakning, anmälningsplikt o.d. gör intrång i privat- eller familjeliv
Kirov ./. Bulgarien, 2008-05-22; även artikel 13 samt artikel 6.1 och 13 Skälig tid

Se liknande mål under Bevisning i strid med artikel 8 och i bl.a. nr 2/03, 3/03, 6/03, 8/03, 11/04, 4/05, 5/06, 7/06 och 5/07, 7/07 och 1/08.

Husrannsakan m.fl. åtgärder i strid med bl.a. artikel 8
Iliya Stefanov ./. Bulgarien, 2008-05-22; även artikel 13
Alexov ./. Bulgarien, 2008-05-22; även artikel 3 Undermåliga förhållanden, artikel 5 Frihetsberövande och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 8/06, 10/06, 8/07 och 4/08.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Hüsein Simsek ./. Turkiet, 2008-05-20; även artikel 6.1 Militär ledamot
Yaremenko ./. Ukraina, 2008-06-12; även artikel 6.1 och 3 c)

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 4/08 och 5/08.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Twizell ./. U K, 2008-05-20; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Smith ./. U K, 2008-05-20; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06, 11/06, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08 och 4/08.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Cengiz Sarikaya ./. Turkiet, 2008-05-20; även artikel 6.1 Skälig tid
Hüsein Simsek ./. Turkiet, 2008-05-20; även artikel 3, Ineffektiv utredning

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 11/07, 1/08, 2/08 och 4/08.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Sakara ./. Turkiet, 2008-05-20
Lazarov ./. Bulgarien, 2008-05-22
Meïdanis ./. Grekland, 2008-05-22; lägre dröjsmålsränta för offentlig arbetsgivare än för enskild
Pisacane m.fl. ./. Italien, 2008-05-27; även artikel 6.1 retroaktiv lagstiftning och prövning inom skälig tid
Kutluk m.fl. ./. Turkiet, 2008-06-03
Bortesi m.fl. ./. Italien, 2008-06-10; även artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08 och 4/08.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Beloff ./. Frankrike, 2008-05-22
Rémy Garnier ./. Frankrike, 2008-05-22
Tekelioglu ./. Turkiet, 2008-05-27
Demirci ./. Turkiet, 2008-06-03

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Gekhayeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-05-29; artiklarna 2, 3, 5 och 13
Utsayeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-05-29; artiklarna 2, 3, 5 och 13, även artikel 38.1 a)
Sangariyeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-05-29; artiklarna 2, 3, 5 och 13
Elmurzayev m.fl. ./. Ryssland, 2008-06-12; artiklarna 2 (dödande och utredning), 3, 5 och 13
Atabayeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-06-12; artiklarna 2 (dödande och utredning), 5, 13 och 38.1 a)
Se även referat.

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 4/08 och 5/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Santos Pinto ./. Portugal, 2008-05-20; oklara överklagandebestämmelser
Cigerhun Öner ./. Turkiet, 2008-05-20; avsaknad rättshjälp
Volkan Sahin ./. Turkiet, 2008-05-20; inte fått del av åklagares skriftliga yttrande, även artikel 6.1 och 13 Skälig tid
Gacon ./. Frankrike, 2008-05-22; längre klagofrist för åklagare än för enskild
Ünel ./. Turkiet, 2008-05-27; material av betydelse för skuldfrågan inte lagts fram och diskuterats i klagandens närvaro
Karaduman och Tandogan ./. Turkiet, 2008-06-03; inte fått bemöta motparts yttrande
Tzvyatkov ./. Bulgarien, 2008-06-12; för hög avgift att betala efter rättegång
Bobrowski ./. Polen, 2008-06-17; vägrad rättshjälp för överklagande

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Kasa ./. Turkiet, 2008-05-20; bristande utredning, även dödande ej kränkning,
Hasan Çaliskan m.fl. ./. Turkiet, 2008-05-27; bristande utredning
Cesim Yildirim m.fl. ./. Turkiet, 2008-06-17; bristande utredning, även dödande ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08 och 3/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte/fångtransporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Vlasov ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 13, artiklarna 5.3 och 6.1 "Skälig tid", artiklarna 8 och 13 "Granskning"
Kotsaftis ./. Grekland, 2008-06-12; bristande fångsjukvård
Alexov ./. Bulgarien, 2008-05-22; även artikel 5 Frihetsberövande, artikel 8 Husrannsakan och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
S.C. Pilot Service S.A. Constanta ./. Rumänien, 2008-06-03; även artikel 1 i prot. nr 1och 6.1 Bristande verkställighet
Akashev ./. Ryssland, 2008-06-12; även artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Bristande verkställighet
Kurinnyy ./. Ryssland, 2008-06-12

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Victor Savitchi ./. Moldavien, 2008-06-17
Karatepe o. Ulas ./. Turkiet, 2008-06-17
Karaduman m.fl. ./. Turkiet, 2008-06-17; behandling och bristande utredning, även Frihetsberövande artikel 5

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08 och 5/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Dimitrescu ./. Rumänien, 2008-06-03
Draica ./. Rumänien, 2008-06-03
Halmagiu och Bellu ./. Rumänien, 2008-06-03
Ioana Petrescu m.fl. ./. Rumänien, 2008-06-03
Stoicutia ./. Rumänien, 2008-06-03
Albu ./. Rumänien, 2008-06-17
Nistorescu ./. Rumänien, 2008-06-17

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven i och utdragna frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
20 maj
Cengiz Sarikaya ./. Turkiet (38870/02) även artikel 6.1 Militär ledamot
Volkan Sahin ./. Turkiet (34400/02) även artikel 13, även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Florek ./. Polen (20334/04)
Rapos ./. Slovakien (25763/02)
Senol Uluslararasi Nakliyat, Ihracat ve Ticaret Ltd Sirketi ./. Turkiet (75834/01)
22 maj
Kirov ./. Bulgarien (5182/02) även artikel 13 samt artikel 8 och 13 Hemlig avlyssning,
Sheremetov ./. Bulgarien (16880/02) även artikel 13
Merdzhanov ./. Bulgarien (69316/01)
Tsilira ./. Grekland (44035/05)
Givezov ./. Bulgarien (15154/02) även artikel 13
27 maj
Hasan Rüzgar ./. Turkiet (28489/04) även artikel 5.3, se nedan
Mikó ./. Ungern (40360/04)
Gersak ./. Slovenien (35475/02) även artikel 13
29 maj
Loukas ./. Grekland (26279/06) även artikel 13
Solomatina ./. Ukraina (311/03) även artikel 13
Maruseva ./. Ryssland (28602/02)
Nikonenko ./. Ukraina (14089/03)
Terentyev ./. Ukraina (39763/02)
Yakymenko ./. Ukraina (19142/03)
3 juni
Kipritçi ./. Turkiet (14294/04) brottmål
Cieslak ./. Polen (32098/05)
Deak ./. Rumänien och U K (19055/05) kränkning i förhållande till Rumänien men inte till U K
5 juni
Gürsoy ./. Österrike (20597/04) brottmål
Rashid ./. Bulgarien (nr 2) (74792/01) brottmål, även artikel 5 Frihetsberövande
Lambadaridou ./. Grekland (42150/06) även artikel 13
Zourdos m.fl. ./. Grekland (24898/06)
10 juni
Depauw ./. Belgien (2115/04)
Temesan ./. Rumänien (36293/02) brottmål
Çengelli och Eryilmaz ./. Turkiet (287/03)
Ercüment Yildiz ./. Turkiet (46048/06) även artikel 5.3 se nedan
Kama ./. Turkiet (24917/04) även artikel 5.3 se nedan
Koronczai ./. Ungern (7680/05)
Martins Castro och Alves Correia de Castro ./. Portugal (33729/06) även artikel 13
Cvetkovic ./. Serbien (17271/04) även artikel 13
12 juni
Vlasov ./. Ryssland (78146/01); även artikel 5.3 nedan, artiklarna 3 o. 13 "Undermåliga", artiklarna 8 o. 13 "Granskning"
Artsybashev ./. Ukraina (1282/03) brottmål
Fedko ./. Ukraina (17277/03) brottmål
Ryshkevich ./. Ukraina (35312/02) brottmål
Lugovoy ./. Ukraina (25821/02) även artikel 13, brottmål
Petrenko ./. Ukraina (20330/03)
Solaz ./. Ukraina (35184/02)
17 juni
Komanický ./. Slovakien (nr 3) (72092/01)

ARTIKEL 5.3
20 maj
Korzeb ./. Polen (39586/03)
Piotrowski ./. Polen (45217/06)
Tomecki ./. Polen (47944/06) ej kränkning
Boyraz ./. Turkiet (26891/02)
Dilsiz m.fl. ./. Turkiet (71844/01)
Münire Demirel ./. Turkiet (5346/03)
27 maj
Hasan Rüzgar ./. Turkiet (28489/04) även artikel 6.1, se ovan
29 maj
Bergmann ./. Estland (38241/04)
3 juni
Jaroslaw Jakubiak ./. Polen (39595/05)
Kucharski ./. Polen (51521/99)
Zieba ./. Polen (4959/04)
Panusz ./. Polen (24322/02) ej kränkning, även artikel 8 Granskning fånges post
Szulc ./. Polen (28002/06) ej kränkning
Lapusan ./. Rumänien (29723/03) även artikel 5.4 se nedan
10 juni
Ercüment Yildiz ./. Turkiet (46048/06) även artikel 6.1 se ovan
Feti Ates ./. Turkiet (28827/04)
Kama ./. Turkiet (24917/04) även artikel 6.1 se ovan
12 juni
Aleksey Makarov ./. Ryssland, 2008-06-12
Vlasov ./. Ryssland (78146/01) även artikel 6.1 ovan, artiklarna 3 o. 13 "Undermåliga", artiklarna 8 o. 13 "Granskning"
17 juni
Tüm ./. Turkiet (11855/04)

ARTIKEL 5.4
3 juni
Lapusan ./. Rumänien (29723/03) även artikel 5.3 se ovan
5 juni
Mehmedali ./. Bulgarien (69248/01) ej kränkning

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Svea hovrätts beslut 2008-03-05 och 2008-05-05 i mål T 1154-07 i fråga om återförvisning av tingsrätts beslut att inte ta upp skadeståndstalan mot staten.

G och A var ägare till fastigheter belägna i det som blev Tyska Demokratiska Republiken, DDR. I september 1951 utfärdade DDR en förordning om förvaltning och skydd av utländsk egendom i landet som bl.a. innebar att de utländska ägarna fråntogs alla möjligheter att förfoga över egendomen. Sverige träffade en överenskommelse om upprättande av diplomatiska förbindelser med DDR 1972 och 1973 införde UD i vissa svenska tidningar ett meddelande som uppmanade dem som ansåg sig ha ersättningsanspråk mot DDR att anmäla anspråken till departementet. G gjorde det men inte A. I oktober 1986 träffade Sverige och DDR en överenskommelse om ersättning och DDR skulle betala 70 miljoner kronor till Sverige vilket belopp skulle fördelas mellan rättsägarna. G fick drygt 21 000 kr och A inget. Under 1996 väckte G och A talan mot staten och yrkade ersättning för att staten genom överenskommelsen med DDR tvångsvis tagit fastigheterna i anspråk. Tingsrätten ogillade käromålen och hovrätten fastställde. Högsta domstolen undanröjde emellertid domarna i ersättningsfrågan och visade målen åter till tingsrätten. G yrkade därefter ersättning med drygt 36 miljoner kr jämte ränta och A yrkade betalning med 1,9 miljoner kr jämte ränta. Staten bestred bifall. Tingsrätten beslöt att i mellandom avgöra om staten var ersättningsskyldig. Tingsrätten prövade om taleförbudet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen förhindrade en talan mot staten och delade statens uppfattning att Europakonventionen inte ger stöd för att underlåta tillämpa den bestämmelsen. Tingsrätten fann att det inte heller förelåg någon sådan särskild situation som gjorde det möjligt att underlåta att tillämpa taleförbudet. Tingsrätten fann sig därför förhindrad att ta upp Gs och As talan om ersättning enligt skadeståndslagens regler om det allmännas ansvar för fel vid myndighetsutövning till prövning och förklarade att vid ställningstagande till återstående frågor i målet bedömningen skulle utgå från att staten inte var ersättningsskyldig mot G och A.

A och dödsboet efter G överklagade och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens mellandom skulle fastställa att staten var ersättningsskyldig mot dem. De anförde bl.a. följande. Genom att ingå överenskommelsen med DDR har staten begått ett brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen. De har därför rätt till ersättning för den skada de lidit. Om ersättning inte kan utgå enligt skadeståndslagen föreligger i vart fall rätt till ersättning enligt Europakonventionen. Att förvägra dem rätt att få sin talan prövad i sak skulle innebära ett brott mot artikel 13 i konventionen.

Staten bestred ändringsyrkandet och anförde bl.a. följande. Klagandenas talan förutsätter en rätt till konventionsgrundad rätt till ett inhemskt rättsmedel, vilket de inte har. Stadgandet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen kan inte åsidosättas genom en fördragskonform tolkning och regeln utgör även hinder mot att pröva en talan om ersättning som grundar sig direkt på Europakonventionen. Att ändå pröva klagandenas talan i sak vore att göra en otillåten laglighetsprövning av förbudsstadgandet. Artikel 13 i konventionen medför ingen rätt för domstolen att göra en sådan laglighetsprövning.

Hovrätten konstaterade att Sverige ratificerat både Europakonventionen och protokoll nr 1 när överenskommelsen med DDR ingicks. Att konventionen inte blev direkt tillämplig i Sverige förrän den inkorporerades genom lag kan inte innebära att Sverige inte redan vid ratificeringen hade förpliktat sig att följa konventionen och det följer av de principer som utvecklats att Sverige, även om konventionen inte var direkt tillämplig, i så stor utsträckning som möjligt skulle tolka svensk lag i överensstämmelsen med konventionen. Eventuella konflikter mellan Europakonventionen och inhemsk rätt har överlåtits åt rättstillämpningen att hantera. Närmast har Högsta domstolen genom uttalanden i NJA 2003 s. 217, NJA 2005 s 462 och NJA 2007 s 295 och 584 slagit fast att vid en prövning av det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen skall bestämmelserna i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till det, tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kan upprätthållas. Av de två senare rättsfallen framgår även principen att, i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av de i målen angivna artiklarna i Europakonventionen genom rätt till skadestånd, och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd. Enligt Högsta domstolen skall principens tillämplighet inte begränsas till artiklarna 5 och 6 i konventionen.

Hovrätten gick vidare till frågan om vilken betydelse förbudsregeln i skadeståndslagen får i ljuset av rätten till ett effektivt rättsmedel och konstaterade att Europadomstolen i ett fall funnit att U K inte hade tillhandahållit ett effektivt rättsmedel och därmed brutit mot artikel 13. Hovrätten drog slutsatsen att om klagandenas talan nu inte prövades i sak så skulle det kunna innebära ett konventionsbrott. Hovrätten fann därför att A och dödsboet efter G borde få sin talan prövad i sak av svensk domstol och förklarade att en sådan rätt tillkom dem oavsett förbudet i 3 kap. 7 § skadeståndslagen. Hovrätten undanröjde tingsrättens dom och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

HÄNVISNING
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

Stockholms tingsrätts dom den 2 juni 2008 i mål T 19204-06 gällande skadeståndstalan mot staten för bl.a. lång handläggningstid av skattemål.

C, som bedriver taxirörelse blev i mitten av 1990-talet föremål för skatterevision och upptaxerades skönsmässigt för inkomstskatt, mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter samt påfördes skatte- och avgiftstillägg. C överklagade till länsrätten i januari 1996. Han begärde anstånd med betalning av skatten men fick avslag. C överklagade till länsrätten men innan målet avgjordes verkställde kronofogdemyndigheten indrivning av skattebeloppen. Länsrätten avslog överklagandet liksom kammarrätten och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i februari 1999. Länsrätten prövade skattemålet i dom den 22 februari 2001 och avslog överklagandet. Även kammarrätten avslog Cs överklagande dit och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd den 10 oktober 2003. Den 30 mars 2004 undanröjdes tillavgiften avseende mervärdesskatten och arbetsgivaravgifterna. C har i november 2005 anhängiggjort en talan i Europadomstolen. I det nu aktuella målet har C väckt talan mot staten och yrkat skadestånd med 19 000 EUR samt 260 000 kr jämte ränta. Han har anfört att hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts genom kronofogdens indrivning innan han fick en prövning i länsrätten, att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 har kränkts genom att hans invändningar i skatteprocessen inte har beaktats och hans ståndpunkt i brist på bevisning borde ha godtagits samt att rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 har kränkts genom att handläggningen av skattemålet pågått i åtta år. Staten har medgett att utge 50 000 kr jämte ränta som kompensation för den långa handläggningstiden som inneburit en kränkning av konventionen men har i övrigt bestritt Cs talan. Staten har anfört att den omständigheten att Cs invändning inte godtogs inte innebär ett brott mot konventionen. Det utgör inte heller ett brott mot någon bestämmelse i konventionen att indrivningen av skattetillägget verkställdes innan C fått en prövning i domstol men skulle tingsrätten göra en annan bedömning skall det vitsordade beloppet innefatta gottgörelse även för detta.

Tingsrätten redogjorde för Europakonventionens ställning i svensk rätt och för de tolkningsprinciper som gäller och konstaterar att skatteprocessen helt klart faller utanför tillämpningsområdet. Om det emellertid i samband med beskattningen uppkommer fråga om sanktioner i form av skattetillägg blir artikel 6.1 dock tillämplig. Tingsrätten redogjorde härefter för rätten till en rättvis rättegång och rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1 och samt för oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2. Vidare redogjordes för den ändring i bestämmelserna om anstånd med betalning av skattetillägg som föranletts av artikel 6.1 i konventionen. Tingsrätten konstaterar att artikel 6 inte generellt hindrar verkställighet av en domstols dom om skattetillägg innan den vunnit laga kraft och att det inte är oförenligt med artikel 6 att administrativa myndigheters beslut verkställs innan de överprövats i domstol.

Tingsrätten gjorde härefter bedömningen att det förflutit mycket lång tid från överklagandet av bl.a. skattetilläggen fram till Skatteverkets sista omprövningsbeslut, drygt åtta år, vilket var oacceptabelt och vilket, som staten medgett, innefattade ett brott mot artikel 6.1 i Europakonventionen. Härtill kom att Cs möjlighet att överklaga Skatteverkets beslut att avslå hans anståndsbegäran avseende bl.a. skattetillägg var illusorisk genom att besluten om skatt och skattetillägg kunnat verkställas omedelbart och omöjliggjort en överprövning av Cs skäl för anstånd. Därigenom hade, särskilt sett i belysning av den långa handläggningstiden för frågorna om bl.a. skattetillägg, rätten till domstolsprövning inte varit effektiv vilket också innefattade en kränkning av Cs rätt enligt artikel 6. Beträffande Cs invändning att han blivit överbeskattad i skatteprocessen hade en materiell prövning av bl.a. bevisfrågorna skett i två instanser. Regler om bevisfrågor omfattas inte av artikel 6 och Cs påstående om en kränkning av hans rätt i den delen kunde inte vinna bifall. Tingsrätten konstaterade att Cs rätt enligt Europakonventionen hade kränkts i vidare mån än staten hade medgivit och mot bakgrund av vad som kunde utläsas av Europadomstolens praxis fann tingsrätten att ett betydlig högre skadestånd än vad staten medgivit borde utgå. Tingsrätten fann vid en samlad bedömning att skäligt skadestånd uppgick till 10 000 EUR.

Göta hovrätts dom den 30 maj 2008 i mål T 2939-07 i fråga om en kommun kunde åläggas att betala skadestånd på grund av en överträdelse av Europakonventionen.

I tingsrätten yrkade fyra personer, L, skadestånd för bl.a. kränkning av kommunen och åberopade att kommunen begått brottsliga gärningar mot dem i form av olaga frihetsberövande och tjänstefel. De gjorde gällande att kommunen, såsom utövare av den offentliga makten, hade gjort sig skyldig till brott mot artikel 5 i Europakonventionen. Vid den muntliga förberedelsen yrkade parterna att tingsrätten skulle meddela mellandom och tingsrätten bestämde temat för mellandomen till frågan huruvida kommunen kan åläggas att betala skadestånd till kärandena grundat på en överträdelse av Europakonventionen.

Tingsrätten redogjorde för NJA 2007 s. 295 och det däri redovisade fallet NJA 2005 s. 462. Tingsrätten fann att HDs beslut 2007 måste förstås så att när det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt artikel 5.5 i Europakonventionen så skall domstolen kunna döma ut skadestånd utan särskilt lagstöd. Det tingsrätten nu hade att ta ställning till var om denna genom rättspraxis tillskapade regel medförde att även en kommun kan åläggas skadeståndsskyldighet i mål där talan grundas på en överträdelse av Europakonventionen. Tingsrätten anförde vidare bl.a. följande. Syftet med den nya skadeståndsregeln syntes vara att undvika att Sverige som stat skall anses ha underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enlig konventionen. För att säkerställa att detta syfte förverkligas måste den som drabbats av ett frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen ha rätt till skadestånd oavsett vem som gjort sig skyldig till överträdelse av artikeln. Det var enligt tingsrättens mening emellertid svårt att tänka sig att Högsta domstolen haft för avsikt att ålägga andra rättssubjekt än staten en på Europakonventionen grundad skadeståndsskyldighet. I det förevarande fallet är emellertid att beakta att den myndighetsutövning, varigenom kommunen påstås ha gjort sig skyldig till ett konventionsstridigt frihetsberövande, möjliggjorts genom statens delegering av offentlig maktutövning. Det kan mot den bakgrunden inte uteslutas att en kommun vid utövande av sådan myndighet är att jämställa med staten i konventionsrättslig bemärkelse. Utan stöd i vare sig doktrin eller praxis ansåg sig tingsrätten inte kunna dra sådana slutsatser att det framstår som möjligt att ålägga en kommun skadeståndsskyldighet grundad på en konventionsöverträdelse. Mellandomen fick överklagas särskilt.

L överklagade till hovrätten och åberopade samma grunder som i tingsrätten samt hävdade väsentligen att det i Europadomstolens praxis inte gjorts någon åtskillnad mellan stat och kommun. Vidare hävdades att det skulle strida mot artikel 13 om de tvingades parallellt föra en talan mot staten. Kommunen åberopade samma grunder och anförde väsentligen detsamma som i tingsrätten.

Hovrätten redogjorde för några avgörande i Högsta domstolen, bl.a. NJA 2007 s. 747 där frågan om en enskild kan åläggas skadeståndsskyldighet med direkt tillämpning av Europakonventionen prövades. I den domen konstaterades till en början att Högsta domstolen fastslagit att staten utan särskilt lagstöd kan åläggas att betala skadestånd för att gottgöra överträdelser av konventionen och att denna rättspraxis utvecklats rörande skadestånd för staten. Högsta domstolen fann vidare att övervägande skäl fick anses tala mot att en enskild skulle kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen i fall där skadeståndsskyldigheten inte följer av svensk skadeståndsrätt. Hovrätten fann i likhet med tingsrätten att det inte syntes ha varit HDs avsikt att genom den nämnda principen ålägga andra rättssubjekt än staten en skadeståndsskyldighet grundad direkt på Europakonventionen. Frågan var då om kommunen var att likställa med staten när staten delegerat en del av den statliga makten till kommunen. Hovrätten konstaterade att även om den kommunala verksamheten varit föremål för prövning i de av L åberopade fallen var det statens skadeståndsskyldighet som var föremål för Europadomstolens intresse. Europadomstolens praxis kunde därför inte föranleda slutsatsen att kommunen var likställd med staten på ett sätt som kunde grunda en kommunal skadeståndsskyldighet enligt konventionen. Eftersom den kommunala verksamheten bygger på delegering genom lag blir det orimligt att ur ett konventionsrättsligt perspektiv sätta likhetstecken mellan stat och kommun. Hovrätten fann därför inte stöd för Ls påstående om att kommunen var att likställa med staten och delade tingsrättens uppfattning att kommunen inte kan ådra sig skadeståndsskyldighet grundad på en överträdelse av Europakonventionen. Vad L anfört beträffande effektiva rättsmedel enligt konventionen förändrade inte denna bedömning. Hovrätten fastställde tingsrättens mellandom.




Senast ändrad: 2011-04-12