JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 6 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 maj - den 14 juni 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Goncharova och Alekseytsev mot Sverige, beslut 2007-05-03
Klagomål avseende risk för att vid återsändande till Ryssland bli behandlad i strid med artikel 3 var uppenbart ogrundat liksom klagomålet avseende kränkning av familje- och privatlivet. Klagomålet i sin helhet förklarades för inadmissible.

Domar mot andra länder

Muttilainen mot Finland, 2007-05-22
Avsaknad av muntlig förhandling i hovrätt innebar, trots att förhandling hållits i tingsrätt och vittnen hörts där, en kränkning av artikel 6.

Viktor Konovalov mot Ryssland, 2007-05-24
När bil som tagits i beslag som säkerhet för obetalda böter såldes medan ägarens överklagande fortfarande var föremål för prövning och ägaren inte underrättades om verkställigheten kränktes artikel 1 i protokoll nr 1.

Dragotoniu och Militaru-Pidhorni mot Rumänien, 2007-05-24
Straffbestämmelse om tagande av muta avseende offentliganställda som tillämpades analogt på privatanställda innebar en kränkning av artikel 7.1.

Gorodnichev mot Ryssland, 2007-05-24
Bristande sjukvård för tuberkulossjuk fånge och för lång tid i isoleringscell innebar omänsklig behandling och att personen tvingades inställa sig inför tingsrätt i handbojor innebar förnedrande behandling. Det skedde därför kränkningar av artikel 3. När brottmålet inte avgjordes inom skälig tid och myndigheterna bar ansvaret för dröjsmålet kränktes artikel 6.1.

Kontrová mot Slovakien, 2007-05-31
Polisen vidtog inte lämpliga åtgärder för att skydda barn vars far hotat skjuta både dem och sig själv och det skedde en kränkning av artikel 2. När modern inte hade möjlighet att föra talan om ideellt skadestånd kränktes även artikel 13.

Grande Oriente d´Italia di Palazzo Giustiniani mot Italien (nr 2), 2007-05-31
Lag som innebar att medlemmar i en frimurarloge men inte i andra organisationer måste uppge sitt medlemskap när de sökte offentliga uppdrag kränkte artikel 14 i förening med artikel 11.

Yesil och Sevim mot Turkiet, 2007-06-05
Den misshandel som de klagande utsatts för av poliser under tiden i polisarrest var så allvarlig och orsakade sådan smärta och lidande att den innebar tortyr och det skedde därför en kränkning av artikel 3. När brottmålsförfarandet mot poliserna tog så lång tid att tiden för åtal löpte ut och poliserna förblev ostraffade trots att de befunnits skyldiga till tortyr, kränktes även artikel 13.

Dupuis m.fl. mot Frankrike, 2007-06-07
Fällande dom mot journalister innebar ett oproportionerligt intrång i deras yttrandefrihet, trots att de använt uppgifter som de erhållit genom att förundersökningssekretess och yrkesmässig tystnadsplikt hade brutits och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Kukkonen mot Finland, 2007-06-07
Det förhållandet att en handling inte kommunicerats med den klagande parten innebar, m.h.t. att den inte var ägnad att påverka domstolens beslut, inte att förfarandet var orättvist och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

Sergey Zolotukhin mot Ryssland, 2007-06-07
Frihetsberövande påföljd i administrativt förfarande innebar att den bakomliggande förseelsen var av straffrättslig karaktär. När personen i fråga åtalades igen för samma beteende innebar det, även om han frikändes, att han lagfördes två gånger för samma gärning och det skedde därför en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

Smirnov mot Ryssland, 2007-06-07
Husrannsakan och beslag hos advokat för att få bevisning mot dennes klienter utan tillräckliga och relevanta grunder var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte därför artikel 8. När beslagtagen egendom inte hade återlämnats efter mer än sex år kränktes artikel 1 i protokoll nr 1 och när det inte fann ett effektivt rättsmedel för den kränkningen kränktes även artikel 13 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Botmeh och Alami mot U K, 2007-06-07
Undanhållandet av material i första instans hade, m.h.t. omfattningen av den redovisning för de undanhållna uppgifterna som lämnades i appellationsdomstolen och det förhållandet att uppgifterna inte tillförde något av betydelse för den fällande domen, läkts och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

Frérot mot Frankrike, 2007-06-12
Förnedring som allmänt följer av en kroppsvisitation förstärktes av särskilda krav och av påföljd för underlåtenhet att följa dessa krav så att det innebar förnedrande behandling och kränkte artikel 3.

Ponomarenko mot Ukraina, 2007-06-14
När utformningen av inhemska lagar och förfaranderegler begränsade medborgarnas rätt att få direkt tillgång till domstol och det inte lämnats en godtagbar förklaring till det, kränktes artikel 6.1.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Göta Hovrätts dom den 7 maj 2007 i mål B 4-06 i fråga om våld mot tjänsteman m m; här fråga om påföljd.

Göta Hovrätts dom den 7 maj 2007 i mål B 949-07 i fråga om narkotikabrott; här fråga om disciplinära åtgärder.

Högsta domstolens beslut den 14 juni 2007 i mål Ö 581-07 i fråga om framställning om utlämning till Ryska Federationen.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 maj 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 21 800 klagomål, vilket är en ökning med 3 % i förhållande till föregående års 21 100 klagomål för motsvarande period. 560 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 15 %. 11 229 klagomål har avgjorts, 906 genom dom, en ökning med 46 % i förhållande till föregående år, och 10 323 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 4 591 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 juni 2007 till 96 200 mål vilket är en ökning med 7 % i förhållande till den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Enligt domstolens pressrelease den 16 maj 2007 har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat avslå 122 sådana ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida under "Latest Press Releases" och "Search".

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Goncharova och Alekseytsev mot Sverige
(Ansökan nr 31246/06, beslut 3 maj 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål avseende risk för att vid återsändande till Ryssland bli behandlad i strid med artikel 3 var uppenbart ogrundat liksom klagomålet avseende kränkning av familje- och privatlivet. Klagomålet i sin helhet förklarades för inadmissible.

G och A kom till Sverige tillsammans med S (G:s make och far till A) den 31 augusti 2002 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Migrationsverket avslog familjens ansökan den 12 maj 2003 och fann att de svårigheter som familjen fått utstå i sitt hemland varken kunde anses som förföljelse eller som tillräckligt allvarliga för att familjen skulle kunna beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. A:s fruktan för att bli inkallad till militärtjänst utgjorde inte grund för att bevilja uppehållstillstånd. G och A överklagade till Utlänningsnämnden och vidhöll sina yrkanden och uppgav ytterligare exempel på hur myndigheterna hade behandlat familjen på ett orättfärdigt sätt. De uppgav bl.a. att de inte fått en ordentlig lägenhet och att de inte fått statliga bostadsförmåner. Utlänningsnämnden avslog framställningen den 24 februari 2004. De klagande gav härefter in ytterligare ansökningar som avslogs av Utlänningsnämnden i april och september 2004. Den 5 november 2004 deporterades familjen till Kaliningrad. Den 10 december 2004 återvände A och han fick bo hos sin flickväns familj. Han ansökte inte om asyl och uppehållstillstånd förrän i april 2005. Han hävdade att hans föräldrar vid återkomsten till Ryssland hade gripits av polisen och hållits kvar i två dagar samt att de slagits med batonger. När de hade kommit tillbaka till sin hemstad hade han blivit anfallen av tre okända personer vid ingången till huset där de bodde. Mamman hade vidare blivit hotad per telefon. Han kunde inte stanna i Ryssland pga. alla hot. Om han måste återvända skulle han inte kunna fortsätta studera eller få ett arbete eller få tillgång till sjukvård. Eftersom han ansågs som desertör riskerade han ett långt fängelsestraff. Han var deprimerad och mådde dåligt. Migrationsverket avslog ansökningen den 11 november 2005, ett beslut som fastställdes av Utlänningsnämnden sedan A överklagat. Migrationsverket gjorde sedan en förnyad prövning med hänsyn till de tillfälliga ändringarna i utlänningslagen och fann att A inte åberopat några nya omständigheter som inte redan hade prövats av Utlänningsnämnden. Under våren 2006 kom även G tillbaka till Sverige och ansökte på nytt hos migrationsverket. Ärendet är ännu inte avgjort. I målet finns ett flertal utlåtanden av läkare och kurator avseende A:s psykiska hälsa, där det bl.a. framgår att A vid två tillfällen försökt ta livet av sig samt att han på grund därav vårdats på psykiatrisk avdelning. Det sista läkarintyget var utfärdat i september 2006 och angav bl.a. att A bedömdes vara på gränsen till en allvarlig mental kris och att det fanns en klar självmordsrisk. - I Europadomstolen klagade G och A enligt artikel 3 och hävdade att en deportation från Sverige till Ryssland skulle innebära en påtaglig risk för att de skulle bli förföljda och trakasserade i sitt hemland. De gjorde vidare gällande att en deportation m.h.t. A:s svaga mentala hälsa skulle innebära en allvarlig risk för hans liv och hälsa. A klagade även enligt artikel 8 och gjorde gällande att hans rätt till familjeliv med sin svenska flickvän skulle kränkas om han skickades iväg till Ryssland. De klagande åberopade ett flertal av konventionens artiklar och hävdade att de behandlats illa och diskriminerats av de svenska myndigheterna.

Sedan Europadomstolen med tillämpning av artikel 39 i domstolsreglerna underrättat den svenska regeringen om behovet av interimistiska åtgärder beslöt Migrationsverket att tills vidare stoppa verkställigheten av beslutet att deportera A. Något beslut om deportation fanns emellertid ännu inte avseende G.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att G:s asylansökan ännu inte är avgjord och att det därför inte finns något verkställbart beslut mot henne. Klagomålet, såvitt det avser G, är därför inte tillåtet, eftersom inhemska rättsmedel inte har uttömts och det skall därför avvisas. Domstolen erinrade härefter om staternas rätt att själva bestämma om inresa, bosättning eller deportation när det gäller främlingar. Om emellertid en utlänning skall deporteras och det uppkommer en fråga enligt artikel 3 kan statens ansvar enligt konventionen komma ifråga. Det skall då finnas en välgrundad anledning att tro att personen kommer att lida en verklig risk att bli utsatt för behandling i strid med artikel 3. Domstolen fann att A genom det han anfört inte hade förmått visa att myndigheterna inte skulle kunna eller vilja ge honom behövligt skydd mot överfall från okända personer. Dessutom hade A sin far, S, kvar i Ryssland. Det fanns därför inte någon välgrundad anledning att tro att han löpte en verklig risk att bli utsatt för en behandling i strid med artikel 3 om han skickades tillbaka till Ryssland. När det gällde A:s hälsa fann domstolen att frågan om en deportation till Ryssland på den grunden skulle strida mot artikel 3 skulle bedömas med beaktande av allt tillgängligt material inklusive de senaste uppgifterna om hans hälsotillstånd. Domstolen erinrade också om att en person enligt fast praxis i princip inte kan hävda en rätt att få stanna för att få fortsätt att åtnjuta sjukvårdsförmåner eller socialt eller annan form av stöd. Domstolen godtog att A lider av den osäkra situationen i sitt liv och att detta har orsakat honom mental ohälsa. Han har emellertid inte vid något tillfälle tagits in för sluten psykiatrisk vård eller genomgått någon särskild behandling i Sverige. Han har träffat en kurator för hitta vägar att acceptera sin situation men han har inte haft någon regelbunden kontakt med en psykiatriker även om kuratorn ansett att det kunnat vara av värde. A hade besökt en läkare i Kaliningrad innan han kom till Sverige och han hade inte hävdat att han inte skulle kunna få behövlig medicinsk vård i Ryssland om han behövde det. När det gällde frågan om risken för att A skulle försöka begå självmord erinrade domstolen om att det förhållandet att en person som skall deporteras hotar att begå självmord inte medför att konventionsstaten måste avhålla sig från att genomföra deportationen under förutsättning att det vidtas konkreta åtgärder för att hindra att hotet verkställs. A hade deporterats tillsammans med sina föräldrar utan att det hänt honom något. Efter det att han varit tre dagar på sjukhus efter det andra självmordsförsöket har han inte haft någon kontakt med den svenska sjukvården. Med hänsyn till regeringens uppgifter om att deportationen kommer att ske på ett sätt som minimerar A:s lidande och eftersom det kan antas att hans far vill hjälpa honom vid återkomsten samt med beaktande av den höga tröskel som artikel 3 lägger fast särskilt när en konventionsstat inte direkt har ansvaret för ev. skada fann domstolen att A:s klagomål enligt artikel 3 var uppenbart ogrundat och att det därför skulle avvisas.

A hade också klagat enligt artikel 8 och domstolen uttalade i den delen att den inte ifrågasatte att A och hans flickvän hade starka känslor för varandra. De hade emellertid inte formaliserat sitt förhållande på något sätt. Domstolen noterade också att flickvännen ännu inte har fyllt 17 år och att hon bor med sin mamma och sina syskon. Mot den bakgrunden kunde A och hans flickvän inte anses ha etablerat något "familjeliv" i den mening som avses i artikel 8. Domstolen fann emellertid att klagomålet skulle prövas även med avseende på "privatlivet" och konstaterade då att beslutet att deportera A innebar ett intrång i hans rätt som hade stöd i lag och hade ett legitimt syfte, nämligen landets ekonomiska välbefinnande. När det gällde om intrånget var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade domstolen att A och hans flickvän lärde känna varandra i januari 2004 efter Migrationsverkets beslut att avslå A:s första asylansökan och endast en månad innan Utlänningsnämnden fastställde avslagsbeslutet och beslutet om deportering blev verkställbart. A och flickvännen hade alltså redan från början vetat att A inte skulle få stanna i Sverige och de kan därför inte ha haft några berättigade förväntningar på att kunna utveckla sitt förhållande i Sverige. De skulle kunna fortsätta och hålla kontakt även om han befinner sig i Ryssland och det står A fritt att ansöka om uppehållstillstånd på grund av förhållandet hos den svenska ambassaden i Ryssland. Mot denna bakgrund fann domstolen att det inte skulle kränka A:s rätt till respekt för sitt privatliv om han sändes tillbaka till Ryssland. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför klagomålet i sin helhet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Tomic ./. U K, beslut 2003-10-14
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29
Dragan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2004-10-07
Ovdienko ./. Finland, beslut 2005-05-31
Nylund ./. Finland, beslut 1999-06-29

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Muttilainen mot Finland
(Ansökan nr 18358/02, dom den 22 maj 2007)
Domen finns endast på engelska.

Avsaknad av muntlig förhandling i hovrätt innebar, trots att förhandling hållits i tingsrätt och vittnen hörts där, en kränkning av artikel 6.

M greps av poliserna H och S den 14 juni 1998 när han tillsammans med T höll på att begå en stöld. M hade då en hammare i sin hand och han åtalades senare för försök till stöld och våldsamt motstånd mot tjänsteman. I tingsrätten medgav M försöket till stöld men förnekade att han gjort motstånd mot polisen. Både M och H hördes i tingsrätten. H uppgav då att M hade hotat honom och hans kollega S med en hammare genom att vifta med den ovanför sitt huvud när poliserna avbröt stöldförsöket. M uppgav för sin del att han sett poliserna komma och att han hållit hammaren över huvudet när han gick ut ur byggnaden innan poliserna beordrade honom att släppa den. T vittnade om att M hade försökt fly. S hördes inte i tingsrätten. Den 11 september 2000 dömde tingsrätten M för försök till stöld och våldsamt motstånd mot tjänsteman till sammanlagt sex månaders fängelse. M överklagade till hovrätten och yrkade muntlig förhandling samt att T, H och S skulle höras för att hans uppträdande i samband med gripandet skulle kunna klargöras. Han angav inte särskilt varför S skulle höras. Hovrätten, som fann att en muntlig förhandling var uppenbart onödig, fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan men satte ned påföljden till fängelse i tre månader. Hovrätten fann att frågan om M gjort våldsamt motstånd kunde avgöras utan att vittnena hördes på grundval av de ostridiga förhållanden som framgick av tingsrättens dom och M:s överklagande. Hovrätten fann att M måste ha förstått att han hotade polisen med våld när han, som han själv uppgett, gick emot honom med hammaren lyft. M klagade vidare till Högsta domstolen som emellertid vägrade prövningstillstånd den 22 mars 2002. - I Europadomstolen klagade M över att han inte fått någon förhandling i hovrätten och över att vittnena inte hörts.

Europadomstolen erinrade om att frågan om vilken bevisning som skall tillåtas skall regleras genom den nationella lagstiftningen och att den ankommer på de nationella domstolarna att pröva. Artikel 6.3 d) i konventionen ger inte en anklagad någon ovillkorlig rätt att höra vittnen utan det är upp till de nationella domstolarna att avgöra om det är nödvändigt eller lämpligt att höra ett visst vittne. Det är därför inte tillräckligt att en part bara klagar över att han inte fått höra ett visst vittne utan han måste dessutom ge stöd åt sin begäran genom att förklara varför det är så viktigt att höra det ifrågavarande vittnet och varför vittnesmålet är nödvändigt för att sanningen skall kunna fastställas. Domstolen erinrade vidare om att en svarandes personliga närvaro inte har samma avgörande betydelse vid prövning av ett överklagande som i första instans. Hur artikel 6 skall tillämpas på förfarandet i appellationsdomstol beror på den aktuella domstolens speciella särdrag. Hänsyn måste tas till förfarandet i sin helhet enligt den nationella rättsordningen och appellationsdomstolens roll där. Inte ens när appellationsdomstolen är behörig att pröva både fakta och rättsliga frågor kunde domstolen finna att artikel 6 alltid kräver en rätt till offentlig förhandling oberoende av arten av de frågor som skall prövas. Hänsyn måste också tas till andra rättigheter, som t.ex. rätt till prövning inom skälig tid och behovet av en skyndsam handläggning av den inhemska domstolens balanser. Förutsatt att en offentlig förhandling har hållits i första instans kan avsaknaden av en sådan i andra eller tredje instans vara berättigad av de särskilda förutsättningarna för förfarandet i fråga. Frågor om prövningstillstånd och enbart rättsliga frågor kan till skillnad mot en prövning av de faktiska omständigheterna vara förenliga med kraven i artikel 6 även om klaganden inte fått möjlighet att höras personligen i appellations- eller kassationsdomstol. I det förevarande målet hade tingsrätten hållit en muntlig förhandling och hade då hört M, T och H. M hade sedan särskilt yrkat en muntlig förhandling i hovrätten och inget tydde på att han sedan avstått från rätten till en sådan. Domstolen fann, när ovan redovisade principer tillämpades och med hänsyn till att den finska rättegångsbalken angav att en förhandling skulle hållas när trovärdigheten av ett vittnesmål som lämnats i tingsrätten hade ifrågasatts, att frågan om M:s avsikt och om hans trovärdighet inte kunde ha avgjorts utan en direkt bedömning av vad M och polisen H personligen uttalade inför rätten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 med avseende på avsaknaden av muntlig förhandling och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva frågan om förhör med vittnet S.

HÄNVISNINGAR
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
Laukkanen o. Manninen ./. Finland, dom 2004-02-03 (jfr nr 2/04)
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Hermi ./. Italien, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Ekbatani ./. Sverige, dom 1988-05-26
Monnell o. Morris ./. U K, dom 1987-03-02
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29

Viktor Konovalov mot Ryssland
(Ansökan nr 43626/02, dom den 24 maj 2007)
Domen finns endast på engelska.

När bil som tagits i beslag som säkerhet för obetalda böter såldes medan ägarens överklagande fortfarande var föremål för prövning och ägaren inte underrättades om verkställigheten kränktes artikel 1 i protokoll nr 1.

K hade fått sin bil beslagtagen på grund av att han brutit mot tullbestämmelserna. Medan hans överklagande av beslutet om beslag fortfarande var föremål för prövning såldes bilen. - I Europadomstolen klagade K över att försäljningen av bilen var olaglig och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen redogjorde inledningsvis för de tre regler som kommer till uttryck i artikel 1 i protokoll nr 1. Den första som finns i första styckets första mening är av allmän karaktär och innehåller principen om respekt för en persons egendom. Den andra som finns i andra meningen i första stycket anger villkoren för att någon skall kunna fråntas sin egendom. Den tredje ger konventionsstaterna en rätt att reglera hur egendom nyttjas i enlighet med det allmännas intresse. De tre reglerna är inte oberoende av varandra och den andra och tredje regeln hör ihop med särskilda intrång i rätten till respekt för egendom och skall därför tolkas i ljuset av den allmänna principen i den första regeln.

Domstolen konstaterade att K inte hade ifrågasatt myndigheternas rätt att beslagta bilen. Den påstådda kränkningen hänförde sig i stället till det förhållandet att bilen sålts och att han förlorade sin egendom. Dessa händelser innefattade beslutet att ta bilen som säkerhet för de böter som K ådömts och försäljningen av bilen för att få in böterna samt att K inte fått möjlighet att delta i verkställighetsförfarandet. Domstolen godtog inte regeringens invändning att K pga. böterna ändå skulle ha förlorat äganderätten till bilen, en inställning som grundades på antagandet att K skulle ha förlorat äganderätten oberoende av utgången i verkställighetsmålet. Domstolen fann att det antagandet saknade tillräcklig logisk och laglig grund. Försäljningen av bilen innebar att K fråntogs äganderätten och den andra regeln i artikel 1 kom därför i fråga och domstolen skulle pröva om intrånget var berättigat i enlighet med kraven i den bestämmelsen. Det första kravet innebär att åtgärden skall vara "laglig" och inte godtycklig. K hade hävdat att beslaget av bilen var olagligt, eftersom det saknades ett separat beslut om detta och eftersom bilen ursprungligen beslagtogs snarare som bevis än som säkerhet. Domstolen fann emellertid att det inte hade visats att det var olagligt att beslagta bilen som säkerhet. K hade vidare hävdat att bilen lämnats till försäljning för tidigt och innan han hade haft någon möjlighet att få sitt överklagande prövat. Domstolen behövde emellertid inte gå in på frågan om myndigheten varit medveten om att det fanns ett överklagande. Överlämnandet av bilen för försäljning innebar inte att äganderätten överfördes automatiskt och verkställighetsförfarandet kunde när som helst avbrytas innan bilen såldes. I ett brev den 24 maj 2001 hade åklagaren förklarat att tullmyndigheten varit medveten om att K överklagat åtminstone sedan den 24 september 1999 men myndigheten hade inte vidarebefordrat uppgiften till kronofogden eller avbrutit verkställighetsförfarandet. Kronofogden hade vidare bortsett från de rättsliga krav som gällde för verkställighet av tullens beslut att sälja K:s egendom. Underlåtenheten att upplysa K om det förfarande som påverkade hans egendom måste ses som ett mycket allvarligt fel som undergrävde innehållet i de garantier som artikel 1 i protokoll nr 1 ger. Intrånget i K:s rätt till respekt för sin egendom hade därför inte uppfyllt kravet på "laglighet". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Air Canada ./. U K, dom 1995-05-05
Baklanov ./. Ryssland, dom 2005-06-09 (jfr nr 6/05)
Frizen ./. Ryssland, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)

Dragotoniu och Militaru-Pidhorni ./. Rumänien
(Ansökningar nr 77193/01 och 77196/01, dom den 24 maj 2007)
Domen finns endast på franska.

Straffbestämmelse om tagande av muta avseende offentliganställda som tillämpades analogt på privatanställda innebar en kränkning av artikel 7.1.

D och M är rumänska medborgare och de var vid aktuell tidpunkt anställda i en privat bank, D som kamrer och M som direktör. Båda häktades i januari 1995 i avvaktan på rättegång misstänkta för bl.a. att ha tagit mutor. De dömdes i februari 1996, var och en till fängelse i ett år och en månad. Straffen höjdes senare till tre års fängelse. - I Europadomstolen klagade D och M över att de hade dömts för handlingar som när de begicks inte hade utgjort brott vare sig enligt nationell eller internationell rätt. De åberopade artikel 7.1. De hävdade att mottagande av en muta krävde att gärningsmannen var offentliganställd eller anställd i en statligt ägd bank.

Europadomstolen erinrade om att artikel 7.1 slår fast principen om "inget brott och inget straff utan lag" och att den särskilt förbjuder retroaktiv tillämpning av en lag till nackdel för den anklagade. Den förbjuder särskilt att tillämpningsområdet för en lag sträcks ut till att omfatta gärningar som inte var brottsliga när de begicks. Lagen får inte heller tolkas extensivt till nackdel för den anklagade, t.ex. genom analog tolkning. Domstolen erinrade också om att begreppet "förutsebarhet" i stor utsträckning beror på innehållet i den text det handlar om och att det innebär att lagen skall vara tillgänglig för personen i fråga och formulerad med tillräcklig precision så att han - om det behövs med juridisk hjälp - i en med hänsyn till omständigheterna skälig utsträckning kan förutse konsekvenserna av sitt handlande. Domstolen noterade att det inte fanns någon laglig grund för att behandla anställda i en bank som "offentliganställda" eller som "andra tjänstemän" när det gällde att ta emot mutor. Domstolen fann att det varit svårt om inte omöjligt för de klagande att på grundval av strafflagen i dess lydelse vid den aktuella tidpunkten kunna veta eller förutse att de skulle kunna drabbas av ett straff för de aktuella handlingarna när de begicks. Domstolen fann att på grundval av strafflagen i den då gällande lydelsen kunde åtal för tagande av muta väckas endast i fråga om personer som utförde arbetsuppgifter för ett offentligt organ och inte avseende personer i ett privat affärsdrivande bolag. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 7.1.

HÄNVISNINGAR
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Groppera Radio A.G.m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-28
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
Pessino ./. Frankrike, dom 2006-10-10 (jfr nr 9/06)

Gorodnichev mot Ryssland
(Ansökan nr 52058/99, dom den 24 maj 2007)
Domen finns endast på franska.

Bristande sjukvård för tuberkulossjuk fånge och för lång tid i isoleringscell innebar omänsklig behandling och att personen tvingades inställa sig inför tingsrätt i handbojor innebar förnedrande behandling. Det skedde därför kränkningar av artikel 3. När brottmålet inte avgjordes inom skälig tid och myndigheterna bar ansvaret för dröjsmålet kränktes artikel 6.1.

G greps den 19 februari i Novosibirsk misstänkt för stöld och två överfall begångna 1994 och 1995. Två dagar senare häktades han i avvaktan på rättegång. Han fick enligt egen uppgift diagnosen lungtuberkulos. Han fördes till sjukhus och placerades sedan i en cell för sex personer men där 24 interner med tuberkulos bodde. Mellan februari 1996 och december 1999 hölls G i ett interneringsläger, SIZO-52/1. Han hävdade att han då hostade blod innan tuberkulosen blev "dubbelsidig". Under 1999 konstaterade läkarna att en av G:s lungor hade försämrats. G överfördes den 28 november 1999 till en straffkoloni nr 349/13 där han fick bo på en medicinsk enhet. Fängelseledningen beslöt i oktober 2000 att G skulle sättas i en isolerad disciplineringscell (CHIZO) under 15 dagar. Den 7 november förlängdes hans vistelse där med tio dagar. G begärde att besluten skulle upphävas och åberopade en bestämmelse om att sjuka interner som hölls på en medicinsk enhet inte fick sättas i isoleringscell.

Under tiden hade Kirovskiy tingsrätt i november 1997 dömt G till fem års fängelse för grovt vållande av kroppsskada och åtta år för överfall som lett till dråp. G frikändes från stöldanklagelsen. Domen fastställdes delvis sedan G överklagat men upphävdes när det gällde dråpet och återförvisades i den delen. Tingsrätten satte ut förhandlingen till den 4 februari 1999 och G påstod att han då tvingades att inställa sig iförd handbojor liksom vid alla senare förhandlingar samt att han förgäves begärt att de skulle tas av. Efter förhandling den 24 februari 1999 beslöt tingsrätten inhämta ett expertutlåtande avseende de skador som orsakats offret men fick inte något svar eftersom den medicinska utredningsenheten ansåg att domstolen inte tillräckligt klart hade preciserat de frågor som den ville ha svar på. Tingsrätten fann trots detta att G var skyldig till vållande till annans död och dömde honom till fängelse i åtta år, att avtjänas i vanligt fängelse. På grund av flera formfel i tingsrätten prövades inte G:s överklagande förrän i juli 1999 då det avslogs. Sedan Europadomstolen kommunicerat klagomålet med regeringen begärde vicepresidenten för den ryska federationens högsta domstol en omprövning av den fällande domen mot G och av beslutet att avslå hans överklagande. Till följd härav upphävdes de ifrågavarande besluten och målet blev föremål för ny prövning. G dömdes sedan den 17 maj 2001 till sju års fängelse och hans överklagande av den domen avslogs den 9 juli 2001. - I Europadomstolen klagade G över förhållandena i fängelset och över avsaknaden av lämplig behandling av den tuberkulos han ådragit sig i fängelset och hävdade att detta måste anses innebära tortyr. Han klagade också över att han tvingats inställa sig i tingsrätten iförd handbojor och att detta innebar en förnedrande behandling. Slutligen klagade han över det utdragna förfarandet. Han åberopade artiklarna 3 och 6.1.

Europadomstolen fann det utrett att G lidit av lungtuberkulos sedan november 1995 och att hans tillstånd krävde lämplig medicinsk behandling. G:s sjukjournaler innehöll inte några upplysningar om den behandling han hade fått under interneringen och angav inte i vilka doser han fått medicinerna. Regeringen hade inte heller lagt fram någon bevisning till stöd för sitt påstående att G fått erforderlig behandling annat än sina egna dokument upprättade 2001 och 2005, vilka endast i efterhand angav att sådan vård hade tillhandahållits. Vid sådant förhållande fann domstolen att de nationella myndigheterna inte hade behandlat G:s hälsoproblem tillräckligt efter den 5 maj 1998 förutom under perioden december 1999 till februari 2000 då G var intagen på sjukhus. Domstolen konstaterade vidare att G trots sin sjukdom hade placerats i en CHIZO under 25 dagar i sträck trots det förhållandet att han var sjuk och undernärd och att lagen begränsade maximitiden för en sådan bestraffning till 15 dagar. Härigenom hade myndigheterna utsatt honom för särskilda prövningar och orsakat lidande utöver vad som är oundvikligt vid en fängelsedom. Domstolen fann att G under den aktuella perioden hade fått utstå förhållanden i fängelset som innebar omänsklig behandling. Domstolen fann slutligen att inget av den bevisning som framgick av akten antydde att det skulle ha funnits en risk för våldsamheter eller skadegörelse om G inte hade burit handbojor inför tingsrätten. Bevisningen tydde inte heller på att det funnits en risk att G skulle fly eller hindra rättsutövningen. Användandet av handbojor var inte avsett att utgöra ett skäligt tvång och domstolen fann att det utgjort en oproportionerlig åtgärd i förhållande till de säkerhetskrav som regeringen åberopat. Det hade därför inneburit en förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 både när det gällde behandlingen i fängelset och användandet av handbojor.

När det gällde frågan om prövning inom skälig tid noterade domstolen att den tid som skulle prövas uppgick till fyra år och tio månader. Målet hade inte varit särskilt svårt och att det dragit ut på tiden berodde inte på G:s agerande. Med hänsyn till de undersökande myndigheternas och tingsrättens brister fann domstolen att brottmålet inte hade utretts med tillbörligt omsorg och skyndsamhet. Med tillämpning av principen om fördelning av ansvaret så som den utvecklats i domstolens praxis fann domstolen att den bristande skyndsamheten väsentligen kunde läggas myndigheterna till last. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - förhållandena i fängelset
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr 2/05)
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Algür ./. Turkiet, dom 2002-10-22 (jfr nr 10/02)
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Khudobin ./. Ryssland, dom 2006-10-26
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Khokhlich ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Artikel 3 - beläggning med handbojor
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
D.G. ./. Irland, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02)
Kazakova ./. Bulgarien, dom 2006-06-22
Hénaf ./. Frankrike, dom 2003-11-27 (jfr nr 11/03)
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Avci m.fl. ./. Turkiet, dom 2006-06-27
Gorodnitchev ./. Ryssland, beslut 2005-05-03
Artikel 6.1
Corigliano ./. Italien, dom 1982-12-10
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Markin ./. Ryssland, beslut 2004-09-16
Emanakova ./. Ryssland, dom 2004-09-23
Boránková ./. Tjeckien, dom 2003-01-07
Marschner ./. Frankrike, dom 2004-09-28
Vernillo ./. Frankrike, dom 1991-02-20
Huart ./. Frankrike, dom 2003-11-25
Sari ./. Turkiet och Danmark, dom 2001-11-08
Smirnova ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Boddaert ./. Belgien, dom 1992-10-12
Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16

Kontrová mot Slovakien
(Ansökan nr 7510/04, dom den 31 maj 2007)
Domen finns endast på engelska.

Polisen vidtog inte lämpliga åtgärder för att skydda barn vars far hotat skjuta både dem och sig själv och det skedde en kränkning av artikel 2. När modern inte hade möjlighet att föra talan om ideellt skadestånd kränktes även artikel 13.

K var gift och hade med sin make två barn. De var bosatta i Michalovce i Slovakien. Den 2 november 2002 gjorde K en anmälan mot sin make och anklagade honom för att ha misshandlat henne och slagit henne med en elektrisk kabel. Hon uppgav att de fanns en lång historia med fysiska och psykiska övergrepp från makens sida. Åtföljd av maken försökte hon senare ta tillbaka sin anmälan och hon tonade med hjälp av polisen H ned sina klagomål så att makens handlande betraktades som ringa och inte krävde någon vidare åtgärd. Under natten den 26-27 december 2002 ringde en släkting till K till polisen och anmälde att K:s make hade hotat att skjuta sig och barnen. Även K ringde och anmälde samma sak senare på natten. Samtalen togs emot av polisen B som gav en annan polis, P, order att skicka en polispatrull till platsen. Patrullen fann K i byn Tusicka Nová Ves men hennes make hade lämnat scenen. Polisen förde K hem till hennes föräldrar och uppmanade henne att dagen därpå göra en formell anmälan. På morgonen den 27 december gick K till polisstationen i Trhoviste där hon talade med polisen M. På morgonen den 31 december vände sig K och hennes bror till polisstationen i Michalovce där K talade med polisen H. Hon frågade vad som hänt med hennes anmälan den 2 november och nämnde också händelsen den 26-27 december. Den 31 december sköt maken sig själv och de två barnen till döds. De nationella domstolarna fann att tragedin var en direkt följd av polisens underlåtenhet att handla. Den 14 mars 2006 dömdes poliserna B, M och P för tjänsteförsummelse. Förfarandet mot polisen H lades ned. - I Europadomstolen klagade K över att staten brustit när det gällde att skydda hennes barns liv. Hon klagade också över att hon inte kunnat föra en skadeståndstalan avseende den ideella skada hon lidit. Hon åberopade artiklarna 2, 6 och 8. Domstolen beslöt att pröva målet också enligt artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att enligt 1993 års polislag var en av polisens främsta uppgifter att skydda grundläggande fri- och rättigheter samt liv och hälsa. Förhållandena i familjen hade varit kända för den lokala polisen pga. anmälan den 2 november 2002 och nödsamtalen natten den 26-27 december. Polisen var enligt tillämplig lag skyldig att reagera på K:s situation bl.a. genom att registrera hennes klagomål, påbörja en brottsutredning och omgående inleda ett förfarande mot K:s make, föra noggranna anteckningar över nödsamtal och lämna uppgifter om situationen till nästa skift samt vidta åtgärder med anledning av uppgiften att K:s make hade ett skjutvapen och att han hotat att använda det. De nationella domstolarna hade emellertid slagit fast att polisen brustit när det gällde att fullgöra sina skyldigheter. Tvärtom hade en av de inblandade poliserna hjälpt K och hennes make att tona ned klagomålet den 2 november 2002 så att det kunde betraktas som en ringa förseelse som inte krävde någon åtgärd. Som de nationella domstolarna konstaterat blev den direkta följden härav att K:s två barn miste livet. Mot den bakgrunden och m.h.t. att den slovakiska regeringen medgett att de nationella myndigheterna underlåtit att vidta lämpliga åtgärder för att skydda barnens liv fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen konstaterade att K borde ha haft möjlighet att föra talan om ett skadestånd för den ideella skada hon och hennes barn lidit i samband med att barnen avlidit men att det inte funnits något rättsmedel tillgängligt för henne. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artiklarna 6 och 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Artikel 13
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03

Grande Oriente d´Italia di Palazzo Giustiniani mot Italien (nr 2)
(Ansökan nr 26740/02, dom den 31 maj 2007)
Domen finns endast på franska.

Lag som innebar att medlemmar i en frimurarloge men inte i andra organisationer måste uppge sitt medlemskap när de sökte offentliga uppdrag kränkte artikel 14 i förening med artikel 11.

Klaganden är en sammanslutning av flera frimurarloger. Organisationen har funnits sedan 1805 och är ansluten till Frimurarnas världsorganisation. I en tidigare ansökan klagade organisationen över en begränsning av dess föreningsfrihet och domstolen meddelade dom i det målet den 2 augusti 2001. Det nu aktuella klagomålet gäller en regional lag, nr 1, i regionen Friuli-Venezia Giulia av den 15 februari 2000. Lagen innehåller bl.a. regler för nominering till vissa offentliga poster som regionen är tillsättningsmyndighet för. Det krävs av kandidater till dessa poster att de skall uppge om de tillhör en frimurarorganisation eller en hemlig organisation till presidenten för det regionala rådets tillsättningsnämnd. Avsaknaden av en sådan förklaring utgjorde grund för att vägra tillsättning. Enligt en notering den 15 september 2000 hade endast en av 237 kandidater till en tjänst som ledamot i den verkställande styrelsen för ett bolag lämnat uppgift om att han var medlem i en frimurarloge. Den personen utsågs senare av det regionala rådet. - I Europadomstolen klagade organisationen över att den aktuella lagen nr 1 var diskriminerande och inte förenlig med dess rätt till föreningsfrihet. Organisationen åberopade artikel 14 i förening med artikel 11. Vidare påstods att lagen kränkte artikel 11 i sig och artikel 13.

Europadomstolen fann, m.h.t. de negativa effekter som skyldigheten att uppge om man var medlem i en frimurarloge kunde ha för organisationens anseende och föreningsliv, att organisationen kunde hävda att den var ett "offer" för en kränkning av artikel 11. Frågan föll inom tillämpningsområdet för artikel 11 och artikel 14 var därför tillämplig. Domstolen noterade att de ifrågavarande bestämmelserna skilde mellan hemliga organisationer och frimurarorganisationer, där medlemskapet skulle uppges, och andra organisationer. Medlemmar i de senare var undantagna från kravet på att lämna aktuella uppgifter när de sökte nominering till ett offentligt uppdrag och de kunde därför inte drabbas av någon påföljd för en underlåtenhet. Det fanns alltså en skillnad i hur medlemmar i klagandeorganisationen och medlemmar i varje annan icke-hemlig organisation behandlades. Domstolen erinrade om att den tidigare funnit att ett förbud att utnämna frimurare till offentliga uppdrag hade haft ett legitimt syfte, nämligen att skydda nationell säkerhet och förhindra oordning. Domstolen fann nu att den bedömningen alltjämt gällde. Domstolen erinrade vidare om att den vid prövning enligt artikel 11 funnit att ett förbud att utnämna frimurare till vissa uppdrag inte var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle". Det nu aktuella målet skilde sig från det tidigare genom att den ifrågasatta lagen inte automatiskt uteslöt en kandidat från nominering, vilket bl.a. framgick av att den ende kandidat som uppgett medlemskap i en loge hade utsetts av det regionala rådet för uppdraget i fråga. Domstolen fann emellertid att den bedömning som kunde vara relevant enligt artikel 11 i sig inte var så betydelsefull när frågan prövades från diskrimineringssynpunkt. Medlemskap i många andra icke-hemliga organisationer kunde medföra problem för den nationella säkerheten och ordningen om medlemmarna fick offentliga uppdrag. Det gällde t.ex. medlemmar i politiska partier, rasistiska grupper och militära partier eller grupper. I Friuli-Venezia Giulia var det emellertid bara medlemmar i en frimurarloge som var skyldiga att uppge sitt medlemskap när de sökte nominering till offentliga uppdrag. Regeringen hade inte lämnat någon objektiv eller rimlig förklaring till den olika behandlingen mellan hemliga och icke-hemliga organisationer. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 11 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

Skiljaktig mening

Trots oenigheten har det inte lämnats någon skiljaktig mening.

HÄNVISNINGAR
"Offer för kränkning"
Nosov ./. Ryssland, beslut 2005-10-20
Direkçi ./. Turkiet, beslut 2006-10-03
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Grande Oriente d'Italia di Palazzo Giustiniani ./. Italien, dom 2001-08-02
Artikel 14 i förening med artikel 11
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Zarb Adami ./. Malta, dom 2006-06-20 (jfr nr 7/06)
Unal Tekeli ./. Turkiet, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
G.M.B. o. K.M. ./. Schweiz, beslut 2001-09-27
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Grande Oriente d'Italia di Palazzo Giustiniani ./. Italien, dom 2001-08-02
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23

Yesil och Sevim mot Turkiet
(Ansökan nr 34738/04, dom den 5 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

Den misshandel som de klagande utsatts för av poliser under tiden i polisarrest var så allvarlig och orsakade sådan smärta och lidande att den innebar tortyr och det skedde därför en kränkning av artikel 3. När brottmålsförfarandet mot poliserna tog så lång tid att tiden för åtal löpte ut och poliserna förblev ostraffade trots att de befunnits skyldiga till tortyr, kränktes även artikel 13.

Y och S arresterades den 9 september 1996 av Istanbuls säkerhetstjänsts terroristenhet misstänkta för att tillhöra den förbjudna organisationen MKLP. De undersöktes av läkare den 18 september 1996 som kunde konstatera att båda hade omfattande skador. Y och S påstod att de hade blivit slagna, att de fått elchocker och blivit sprutade med vatten. De ställdes samma dag inför en domare och klagade då över att ha blivit torterade. Domaren beslöt att de skulle häktas i avvaktan på rättegång. I maj 1997 väckte åklagarmyndigheten talan mot sju poliser och anklagade dem för att ha misshandlat tolv personer som de gripit i syfte att få fram bekännelser. Y och S var målsägande i det målet. Brottmålsdomstolen fann den 25 april 2002 att de klagande hade blivit slagna, strypta, avklädda, trakasserade, hotade, spolade med vatten och utsatta för elchocker, att de hindrats sova och gå på toaletten under sin tid hos polisen. Domstolen dömde en av poliserna till tio månaders fängelse och två månaders avstängning från tjänsten. De andra sex poliserna dömdes till elva månader och 20 dagars fängelse och avstängning från tjänsten i 20 dagar. Domstolen beslöt att inhibera verkställigheten av straffen eftersom det inte var troligt att poliserna skulle begå nya brott. Den 5 maj 2004 upphävde kassationsdomstolen den domen och beslöt att avsluta målet mot poliserna på grund av tidsfristen löpt ut. - I Europadomstolen klagade Y och S över att de utsatts för tortyr i polisarresten och att myndigheterna hade underlåtit att agera på deras påståenden. De åberopade artiklarna 3, 13 och 6.

Europadomstolen noterade att brottmålsdomstolen i Istanbul hade hänfört de handlingar som de klagande utsatts för till tortyr med hänsyn till deras intensitet och det förhållandet att det varit en avsiktlig misshandel som utförts av statliga tjänstemän i tjänsten för att tvinga fram bekännelser eller information rörande det förhållande som de klagande anklagades för. Domstolen fann inte någon anledning att frångå brottmålsdomstolens slutsatser och fann att de våldshandlingar som de klagande utsatts för hade varit särskilt allvarliga och grymma och hade kunnat orsaka svår smärta och lidande. De skulle därför karaktäriseras som tortyr. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade vidare att brottmålsförfarandet i sin helhet hade varit långt. Totalt fem år och sju månader efter det att de aktuella händelserna inträffade fann brottmålsdomstolen sju poliser skyldiga till tortyren. Det var särskilt anmärkningsvärt att kassationsdomstolen väntat i två år och en månad innan den prövade klagomålet och fann att tiden för åtal mot poliserna, som fortsatt att arbeta hela tiden, hade löpt ut. Målet hade således avslutats mer än åtta år efter det att händelserna inträffade. Med hänsyn till förfarandets utdragna förlopp fann domstolen att de turkiska myndigheterna inte kunde anses ha handlat med tillräcklig skyndsamhet, vilket fått till följd att våldsutövarna hade förblivit ostraffade, trots att de funnits skyldig till tortyr. Vid sådant förhållande fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 13
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-10-03
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, dom 2004-11-02
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)

Dupuis m.fl. mot Frankrike
(Ansökan nr 1914/02, dom den 7 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom mot journalister innebar ett oproportionerligt intrång i deras yttrandefrihet trots att de använt uppgifter som de erhållit genom att förundersökningssekretess och yrkesmässig tystnadsplikt hade brutits och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

De klagande i målet är två franska journalister, D och P, och förlaget Librairie Arthème Fayard. 1982 bildades en antiterroristenhet i Elyséepalatset som var verksam från 1983 till mars 1986 inom den franske presidentens kansli. Enheten ägnade sig åt telefonavlyssning, inspelningar och buggning. I början av 1990 publicerades en lista över 2 000 personer som hade varit övervakade, däribland ett stort antal kända personer tillsammans med journalister och advokater. Affären väckte ett mycket stort intresse hos media. 1993 inleddes en förundersökning där bl.a. GM, som varit chef för president Mitterrands kansli, misstänktes för intrång i privatlivet. Ett par dagar efter president Mitterrands död i januari 1996 publicerade förlaget Arthème Fayard D:s och P:s bok "Presidentens öron", som handlade om övervakningsoperationerna i Elyséepalatset. GM väckte talan mot D och P och anklagade dem för att ha använt handlingar och information som de fått genom tystnadsbrott och genom stulna handlingar. GM påstod att 36 avsnitt i boken återgav de officiella anteckningarna över uttalanden som gjorts inför undersökningsdomaren och att fyra bilagor i boken bestod av "telefaxavlyssning" som var identiska med handlingarna i akten. D och P förnekade att de fått sin information på olaglig väg men vägrade att lämna uppgifter om sina källor och hävdade att många personer som hörts av undersökningsdomaren därefter avslöjat innehållet i sina utsagor. Domstolen i Paris fann i september 1998 att både faxen och utdragen ur förundersökningen hade varit tillgängliga endast för personer som var bundna av utredningssekretessen eller som hade yrkesmässig tystnadsplikt. Domstolen fann att D och P som var erfarna journalister inte kunde varit ovetande om att handlingarna i fråga skyddades av sekretess. D och P befanns alltså skyldiga och ålades att betala både böter och skadestånd till GM. D och P klagade vidare utan framgång. GM dömdes senare till sex månaders fängelse villkorligt och böter om 5 000 EUR. - I Europadomstolen klagade D och P över att den fällande domen mot dem kränkte deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10. De åberopade även oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Europadomstolen noterade att den fällande domen i fråga innebar ett ingrepp i D:s och P:s rätt till yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i den franska strafflagen och att det hade det legitima syftet att skydda GM:s rätt till en rättvis rättegång med hänsyn till respekten för oskuldspresumtionen. Domstolen konstaterade härefter att den aktuella bokens innehåll gällde en debatt som var av omfattande allmänt intresse. Den bidrog till vad som kunde beskrivas som en statsangelägenhet som var av intresse för den allmänna opinionen och tillhandahöll vissa uppgifter och förhållanden om framträdande personer vars telefoner hade avlyssnats olagligen, om de förhållanden under vilka operationerna hade ägt rum och om upphovsmännens identitet. Domstolen noterade också att förteckningen över de 2 000 personer som varit övervakade innefattade namn på ett antal personer som var framträdande i media. Domstolen erinrade om att konventionen endast ger ett litet utrymme för att begränsa yttrandefriheten på området för politiska tal eller frågor av allmänt intresse och att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller politiker än när det är fråga om privatpersoner. GM, som var en av president Mitterrands chefstjänstemän var inte själv politiker men han hade alla de karakteristiska dragen för en inflytelserik offentlig person tydligt inblandad i det politiska livet och på högsta nivå. De klagandes bok tillgodosåg liksom tidningsreportage en konkret och bestående efterfrågan från allmänheten med hänsyn till nutidens ökande intresse för vad som från dag till dag rör sig inom rättsområdet. Domstolen fann därför att allmänheten hade ett legitimt intresse av att få information om rättegången och särskilt om de omständigheter som behandlades i boken. Domstolen betonade vidare betydelsen av den roll media spelar på det straffrättsliga området. Frågan var således om allmänhetens intresse av information tog över de skyldigheter och det ansvar som lades på de klagande när det gällde det tvivelaktiga ursprunget på de handlingar som hade sänts till dem. Domstolen fann det berättigat att den rättsliga utredningens sekretess gavs ett särskilt skydd. Vid den tidpunkt då de klagandes bok publicerades var det emellertid, utöver den vida medietäckningen av det så kallade "tjuvlyssningsmålet", redan välkänt att GM var föremål för utredning i det målet i samband med den förundersökning som inletts tre år tidigare. Detta skulle ca tio år efter det att boken publicerades leda till att GM fälldes och dömdes till ett villkorligt straff. Regeringen hade inte förklarat hur avslöjandet av hemliga uppgifter skulle kunna ha en negativ effekt på GM:s rätt att presumeras oskyldig. GM hade själv under pågående utredning regelbundet kommenterat målet i ett stort antal tidningsartiklar. Mot den bakgrunden fann domstolen att skyddet för de sekretessbelagda uppgifterna inte kunde ta över. Domstolen ifrågasatte också om det verkligen fanns ett intresse av att fortsatt hålla uppgifterna hemliga när de redan åtminstone delvis hade offentliggjorts och kunde antas vara väl kända. Domstolen fann att det var nödvändigt att visa största försiktighet när det gällde att bedöma behovet av att straffa journalisterna för att ha använt information som de erhållit genom att utredningssekretessen eller en yrkesmässig tystnadsplikt hade brutits när journalisterna bidrog till en allmän debatt av sådan betydelse och de i det sammanhanget spelade rollen av "demokratins vakthundar". Domstolen erinrade slutligen om att ett intrång i yttrandefriheten kan ha en avskräckande effekt på utövandet av den friheten och den effekten inte motverkades av de relativ lindriga böterna. Sammanfattningsvis innebar den fällande domen mot D och P ett ingrepp i deras rätt till yttrandefrihet som inte var proportionerligt och som därför inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Tourancheau o. July ./. Frankrike, dom 2005-11-24
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Du Roy o. Malaurie ./. Frankrike, dom 2000-10-03
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Brasilier ./. Frankrike, dom 2006-04-11 (jfr nr 4/06)
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Vereniging Weekblad Bluf ! ./. Nederländerna, dom 1995-02-09
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Paturel ./. Frankrike, dom 2005-12-22 (jfr nr 1/06)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)

Kukkonen mot Finland
(Ansökan nr 57793/00, dom den 7 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Det förhållandet att en handling inte kommunicerats med den klagande parten innebar, m.h.t. att den inte var ägnad att påverka domstolens beslut, inte att förfarandet var orättvist och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

K, som är byggnadsarbetare, råkade i januari 1994 ut för en olycka i arbetet och fick därvid en skada på vänster armbåge för vilken han fick en olycksfallspension fram till den 31 maj 1996. K ansökte om att även därefter få pension men försäkringsbolaget vägrade att betala ut fortsatt pension med hänvisning till att K:s arbetsförmåga endast hade satts ned med mindre än 10 %. K klagade till olycksfallsnämnden och åberopade där två läkarintyg daterade den 13 maj resp. den 4 juni 1996. Han gav därefter in ytterligare två utlåtanden. Nämnden avslog hans ansökan och K överklagade till försäkringsdomstolen, som inte gjorde annan ändring i det överklagade beslutet än att K tillerkändes pension för perioden den 20 maj till den 19 juni 1997, då han deltagit i ett arbetsförsöksprojekt. K gick igenom akten hos försäkringsdomstolen och fann tre handlingar som försäkringsdomstolen inte hade kommunicerat med honom. K yrkade i Högsta domstolen att försäkringsdomstolens dom skulle ogiltigförklaras eftersom han inte fått del av en handskriven notering daterad den 9 oktober (året inte angivet) som skrivits av försäkringsbolagets advokat rörande ett samtal med en tjänsteman på Försäkringsbranschens Rehabiliteringsförening, föreningen, och som innehöll uppgifter om att "K inte ansåg smärtrehabilitering möjlig" och att "han f.n. väntar på Försäkringsdomstolens beslut". Den 22 januari 2002 påstod K att akten i målet också innehöll en bedömning och föreningens rehabiliteringsrekommendation daterade den 11 april 1995 resp. den 8 februari 1996 och som inte hade sänts till honom. Högsta domstolens majoritet avslog hans framställning den 13 november 2003 och fann att de handlingar som inte kommunicerats med K inte hade getts in till domstolen i samband med någon av parternas argumentation eller åberopade bevisning och att de inte legat till grund för Högsta domstolens bedömning. Ett av justitieråden fann att de tre åberopade handlingarna inte varit helt irrelevanta för förfarandet i Försäkringsdomstolen och den domstolen därför hade begått ett formellt fel samt att K därför inte hade fått en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6. - I Europadomstolen klagade K över att han inte fått en rättvis rättegång i Försäkringsdomstolen, eftersom han inte fått tillfälle att yttra sig över de aktuella handlingarna.

Europadomstolen erinrade om att frågan om ett förfarande är rättvist skall bedömas med hänsyn till förfarandet i sin helhet och att ett av inslagen i det vidare begreppet om en rättvis rättegång är principen om parternas likställdhet i processen, vilken kräver att varje part ges skäliga möjligheter att lägga fram sin sak under förutsättningar som inte försätter honom i en påtagligt sämre ställning än hans motpart. Det betyder i princip att parterna i en rättegång skall få kännedom om och möjlighet att bemöta att bevisning som läggs fram och alla noteringar som tillförs akten och som kan påverka domstolens bedömning. Detta gäller även om uppgifterna är neutrala eller om de enligt den aktuella domstolens uppfattning inte utgör fakta eller omständigheter som inte redan har förelegat i det ifrågasatta beslutet. Endast parterna kan avgöra om så är fallet och det är deras sak att avgöra om en handling behöver bemötas eller kommenteras. Domstolen noterade att den ifrågasatta handlingen var en handskriven halv sida med anteckningar från ett telefonsamtal mellan försäkringsbolagets advokat och en tjänsteman på försäkringsföreningen. Anteckningen var inte riktad till Försäkringsdomstolen och den var inte underskriven och årtalet var inte angivet. Det var oklart när och hur anteckningen tillfördes Försäkringsdomstolens akt men det var troligt att den kommit dit innan Försäkringsdomstolen fattade sitt beslut. Det fanns emellertid inget som tydde på att försäkringsbolaget åberopat den i processen. Dessutom gällde den fråga som skulle avgöras av Försäkringsdomstolen om K var berättigad till fortsatt pension från den 1 juni 1996 eller ej, dvs. om hans arbetsförmåga var nedsatt med mindre än 10 % vid det tillfället. Vilket syfte den aktuella anteckning än haft hade den hänvisat till K:s attityd vid den tidpunkt då den skrevs, vilket troligen var under oktober 1997 eller 1998 då K:s talan var anhängig i Försäkringsöverdomstolen. Europadomstolen fann att det här målet skilde sig från vissa tidigare mål där de handlingar som inte kommunicerats innehöll motiverade uppfattningar i sak som uppenbarligen syftade till att påverka domstolens beslut. Domstolen kunde inte finna att den aktuella anteckningen utgjorde en motiverad uppfattning i sak och den utgjorde inte heller någon bevisning eller iakttagelse som getts in av K:s motpart för att påverka domstolens beslut. Det förhållandet att K inte känt till anteckningen hade inte negativt påverkat hans möjlighet att ifrågasätta försäkringsbolagets och olycksfallsnämndens beslut. Det hade därför inte förekommit någon formell orättvisa i det sätt på vilket K:s klagomål hade prövats i Försäkringsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Walston ./. Norge, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
The Fortum Corporation ./. Finland, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
K.S. ./. Finland, dom 2001-05-31
K.P. ./. Finland, dom 2001-05-31
Lomaseita Oy m.fl. ./. Finland, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)

Sergey Zolotukhin ./. Ryssland
(Ansökan nr 14939/03, dom den 7 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Frihetsberövande påföljd i administrativt förfarande innebar att den bakomliggande förseelsen var av straffrättslig karaktär. När personen i fråga åtalades igen för samma beteende innebar det, även om han frikändes, att han lagfördes två gånger för samma gärning och det skedde därför en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

Z arresterades den 4 januari 2002 för att utan tillstånd ha tagit in sin flickvän på ett militärt område. Han fördes till inrikesdepartementets polisstation nr 9. Enligt överstelöjtnanten N var Z berusad, uppträdde oförskämt och överöste poliserna med ett obscent språk. Han brydde sig inte om de varningar han fick och sedan han försökt fly belades han med handfängsel. Major K som var chef för polisstationen upprättade en rapport och angav där att Z begått brott mot bestämmelserna i artiklarna 158 och 165 i lagen om administrativa förseelser, nämligen lindrigt störande beteende och ihärdig vägran att följa polismans order. Rapporten gavs sedan in till tingsrätten som samma dag fann att Z gjort sig skyldig till brott mot artikel 158 och dömde honom till tre dagars frihetsberövande. Domen kunde inte överklagas och verkställdes omedelbart. Den 23 januari 2002 inleddes mål nr 81 mot Z pga. misstanke om att han den 4 januari 2002 hade gjort sig skyldig till störande beteende enligt artikel 213 § 2 b) i strafflagen. Den 24 januari beslöts att Z skulle häktas. Den 1 februari inleddes ytterligare två mål mot Z, I mål nr 82 misstänktes han för grovt sexuellt ofredande mot minderårig och I mål nr 83 anklagades han för stöld av en bandspelare. De tre målen lades samman och överlämnades till åklagarmyndigheten. Åtal väcktes den 5 april för samtliga anklagelser och Z:s agerande den 4 januari karakteriserades även som hotfullt våld mot tjänsteman och smädelse av tjänsteman. Tingsrätten meddelade dom den 2 december 2002 och fann på grundval av vittnesmålen och den rättsmedicinska undersökningen Z skyldig till grov våldtäkt på minderåriga. Tingsrätten frikände Z för brott mot artikel 213 § 2 men fann honom skyldig till att ha smädat en statlig tjänsteman enligt artikel 319 i strafflagen. Slutligen fann tingsrätten honom skyldig till hotfullt våld mot en offentlig tjänsteman enligt artikel 318 § 1. Tingsrätten konstaterade att sedan den administrativa rapporten slutförts och Z och hans flickvän förts i bil till polisstationen i Gribanovskiy hade Z i bilen fortsatt att svära åt major K och han hade också spottat på denne och sagt att när han väl blev frisläppt så skulle hand döda K. Denne hade uppfattat hotet som allvarligt menat mot bakgrund av Z:s tidigare våldsamma uppträdande. Z dömdes till fängelse i fem år och sex månader och till tvångsvård för sitt alkoholberoende. Domen fastställdes sedan Z överklagat. - I Europadomstolen klagade Z över att han efter det att han avtjänat tre dagars frihetsberövande för störande beteende den 4 januari 2002 hade häktats och åtalats igen för samma gärning. Han åberopade artikel 4 i protokoll nr 7. Han påstod att han visserligen inte dömts och straffats två gånger men att han lagförts i tingsrätten två gånger för samma gärning. Det första fällande beslutet hade varit "straffrättsligt" till sin natur med hänsyn till den stränga påföljden.

Europadomstolen erinrade om att syftet med artikel 4 I protokoll nr 7 är att förbjuda en upprepning av ett förfarande som avslutats med et slutligt beslut. Z hade först befunnits skyldig i ett administrativt förfarande och hade avtjänat tre dagars frihetsberövande. Därefter anklagades han för samma handlingar i ett brottmål. Även om parterna inte ifrågasatte att artikel 4 i protokoll nr 7 var tillämplig måste domstolen pröva om det första administrativa frihetsberövandet var följden av en fällande dom "i enlighet med förfarandet för rätt och straff". Domstolen noterade att orden "i en brottmålsrättegång" och "straffprocessordningen" i artikel 4 måste tolkas i ljuset av de allmänna principerna för de motsvarande begreppen "anklagelse för brott" och "straff" i artiklarna 6 resp. 7. Hänsyn skall alltså tas till hur den aktuella gärningen klassificeras i den nationella rätten, gärningens natur, den nationella karakteriseringen av "åtgärd", dess syfte, natur och stränghetsgrad samt om åtgärden tillämpas till följd av en fällande dom för brott och förfarandet för verkställande av åtgärden. Domstolen har redan tidigare konstaterat att det i det ryska och vissa andra rättssystem i den "administrativa" sfären innefattas gärningar som är brottsliga till sin natur men som är för obetydliga för att omfattas av strafflagen och det straffrättsliga förfarandet. En förlust av friheten som påföljd för en förseelse hör i allmänhet till den straffrättsliga sfären. Ett mindre störande beteende enligt artikel 158 lagen om administrativa förseelser kunde bestraffas med upp till 15 dagars frihetsberövande. I Z:s fall bestämdes frihetsberövandet till tre dagar vilka han avtjänade på en polisstation. Mot denna bakgrund fann domstolen att förseelsen störande beteende som Z befunnits skyldig till innebar en fällande brottmålsdom i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7. Regeringen hade inte bestritt att den administrativa påföljden och det efterföljande åtalet enligt artikel 213 hade grundats på samma fakta, dvs. Z:s störande beteende innan han kom till polisstationen på morgonen den 4 januari. Bestämmelserna i de båda artiklarna, 158 och 213, hade samma grundläggande drag nämligen störande av allmän ordning. Därav följde att Z genom förfarandet grundat på artikel 213 åtalades för samma gärning som han redan hade blivit fälld för enligt artikel 158. Det förhållandet att Z frikänts i det senare förfarandet föranledde inte en annan bedömning, eftersom förbudet i artikel 4 i protokoll nr 7 sträcker sig till att omfatta en rätt att inte åtalas och inte lagföras två gånger och grunden för frikännandet hade inte heller varit att Z dömts tidigare för samma gärning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-05-29
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Storbråten ./. Norge, beslut 2007-02-01
Nilsson ./. Sverige, beslut 2005-12-13 (jfr nr 2/06)
Menesheva ./. Ryssland, dom 2006-03-09 (jfr nr 3/06)
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Smolickis ./. Lettland, beslut 2005-01-27
Raninen ./. Finland, kommissionens beslut 1996-03-07
Asci ./. Österrike, beslut 2006-10-19
Ponsetti o. Chesnel ./. Frankkrike, beslut 1999-09-14
Oliveira ./. Schweiz, dom 1998-07-30
Isaksen ./. Norge, beslut 2003-10-02
Zigarella ./. Italien, beslut 2002-12-03
Nikitin ./. Ryssland, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
Falkner ./. Österrike, beslut 2004-09-30

Smirnov mot Ryssland
(Ansökan nr 71362/01, dom den 7 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Husrannsakan och beslag hos advokat för att få bevisning mot dennes klienter utan tillräckliga och relevanta grunder var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte därför artikel 8. När beslagtagen egendom inte hade återlämnats efter mer än sex år kränktes artikel 1 i protokoll nr 1 och när det inte fann ett effektivt rättsmedel för den kränkningen kränktes även artikel 13 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

S är advokat och han var vid den aktuella tidpunkten medlem i advokatsamfundet i St Petersburg. Han påstod att hans lägenhet hade blivit genomsökt och att ett antal handlingar och den centrala enheten av hans dator hade beslagtagits i syfte att få tillgång till hans klienters datorfiler och för att få bevisning mot dem. Hans klienter var misstänkta för att vara delaktiga i den organiserade brottsligheten. - I Europadomstolen hävdade S att husrannsakningen och beslagen i hans hem innebar ett intrång i hans rättigheter enligt artikel 8. Han hävdade vidare att beslagen kränkte hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och att han inte haft något effektivt rättsmedel att tillgå för att ifrågasätta den kränkningen.

Europadomstolen godtog att förfarandet när det gällde genomsökningen av S:s bostad var lagenligt och att det haft ett legitimt syfte, nämligen att förhindra brott och att skydda andras rättigheter och friheter. Domstolen noterade emellertid att S själv inte varit misstänkt för något brott och fann att husrannsakningen hade genomförts utan tillräckliga och relevanta grunder eller tillräckliga säkerhetsgarantier mot intrång i yrkessekretessen. Beslutet om husrannsakan var formulerat i vida ordalag och gav polisen en total frihet att bestämma vad som skulle beslagtas. Intrånget kunde därför inte anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade att S:s centrala datorenhet fortfarande hölls i beslag av de ryska myndigheterna och att beslaget således hade bestått i mer än sex år. Vidare noterades att beslaget av datorn inte endast orsakade S personliga svårigheter utan också hindrade hans yrkesmässiga aktiviteter och att det också hade återverkningar på rättsutövningen. Domstolen fann därför att Ryssland inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan det allmänna intressets krav och behovet av att skydda S:s rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen framhöll att den alltid tolkat artikel 13 så att den kräver ett rättsmedel enligt nationell rätt avseende klagomål som kan anses möjliga att hävda i konventionens mening. I förevarande fall har domstolen funnit att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och den måste därför pröva om det ryska rättssystemet tillhandahöll S ett effektivt rättsmedel som gav den behöriga myndigheten befogenhet att pröva klagomålet och besluta om lämplig gottgörelse. Medan de inhemska domstolarna prövade klagomålet om husrannsakan och beslag förklarade de klagomålet över underlåtenheten att lämna tillbaka S:s dator för "inadmissible" med motiveringen att beslutet om kvarhållande inte kunde bli föremål för rättslig omprövning. S hade i stället hänvisats till en högre åklagare, vilket domstolen tidigare funnit inte vara ett effektivt rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Buck ./. Tyskland, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
Chappell ./. U K, dom 1989-03-30
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Crémieux ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Miailhe ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Sallinen m.fl. ./. Finland, dom 2005-09-27
Tamosius ./. U K, beslut 2002-09-19
Artikel 1 i protokoll nr 1
Baklanov ./. Ryssland, dom 2005-06-09 med vidare hänvisningar
Edwards ./. Malta, dom 2006-10-24 med vidare hänvisningar
Frizen ./. Ryssland, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
Horvat ./. Kroatien, dom 2001-07-26

Botmeh och Alami mot U K
( Ansökan nr 15187/03, dom den 7 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

Undanhållandet av material i första instans hade, m.h.t. omfattningen av den redovisning för de undanhållna uppgifterna som lämnades i appellationsdomstolen och det förhållandet att uppgifterna inte tillförde något av betydelse för den fällande domen, läkts och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

B och A, som påstods vara medlemmar i eller sympatisörer till PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse) arresterades och anklagades för att ha deltagit i sammansvärjningen för att göra, placera och detonera två bomber i London, den ena en bilbomb utanför israeliska ambassaden den 26 juli 1994 och den andra, följande morgon, utanför en judisk organisations huvudkontor. B och A dömdes i december 1996 till 20 års fängelse och till utvisning. Före och under rättegången hade den brittiska säkerhetstjänsten innehaft bevisning från en "agentkälla" om att en terroristorganisation utan samband med B och A hade försökt få upplysningar om möjligheten att bomba israeliska ambassaden. Underrättelser som erhölls efter bombningen tydde på att den inte hade utförts av den terroristorganisationen. Den handling som innehöll dessa uppgifter lades inte fram av åklagaren vid rättegången. - I Europadomstolen klagade B och A över att förfarandet mot dem varit orättvist och de påstod att det i första instans och i appellationsdomstolen tillåtits att bevisning undanhölls.

Europadomstolen noterade att appellationsdomstolen i själva verket hade förmedlat ett sammandrag av de undanhållna uppgifterna till de klagande liksom en redogörelse för de händelser som lett till att det undanhållna materialet inte företetts i första instans. De klagande hade också fått möjlighet att yttra sig däröver. Med hänsyn till omfattning av vad som avslöjandes för de klagande, det förhållandet att appellationsdomstolen kunnat bedöma vilken inverkan det nya materialet hade på säkerheten i den dom varigenom de klagande fälldes och att det undanhållna materialet inte tillförde något av betydelse till det som redan hade framkommit vid rättegången i första instans, fann Europadomstolen att underlåtenheten att lägga fram det oredovisade materialet för domaren i första instans, med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet, hade läkts av det efterföljande förfarandet i appellationsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Rowe o. Davis ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
Atlan ./. U K, dom 2001-06-19
Dowsett ./. U K, dom 2003-06-24 (jfr nr 7/03)
Fitt ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
I.J.L. m.fl. ./. U K, dom 2000-09-19
Edwards och Lewis ./. U K, dom (GC) 2004-10-27 (jfr nr 10/04)

 Frérot mot Frankrike
(Ansökan nr 70204/01, dom den 12 juni 2007)
Domen finns endast på franska.

Förnedring som allmänt följer av en kroppsvisitation förstärktes av särskilda krav och av påföljd för underlåtenhet att följa dessa krav så att det innebar förnedrande behandling och kränkte artikel 3.

F, som tidigare var medlem i den väpnade extremvänsterrörelsen "Action directe" dömdes 1989 till fängelse på livstid för bl.a. mordförsök, väpnat rån och tagande av gisslan. Han dömdes igen 1992, också till livstids fängelse, för bl.a. mord, mordförsök, väpnat rån, olika vapenbrott, checkförfalskning och skadegörelse genom användande av explosiva ämnen. 1995 dömdes F till fängelse i 30 år för innehav och tillverkning av explosiva ämnen, rån, skadegörelse och terrorism. Han gav 1994 in en ansökan om upphävande av justitieministeriets föreskrifter från 1986 om kroppsvisitationer och om fångars skriftväxling. Han hävdade att dessa föreskrifter kränkte mänsklig värdighet. Den 8 de-cember 2000 avslog Conseil d´Etat hans ansökan avseende kroppsvisitationer och upphävde föreskrifterna om förbud mot brevväxling mellan häktade och dömda personer som satts i straffcell och "deras vänner och släktingar" eller fängelsebesökare. F placerades i isoleringscell den 2 december 1987. Sedan den 22 december 1990 har han suttit i vanligt fängelse. Han har sedan 1987 suttit i 13 olika fängelser. När han 1993 befann sig i fängelset i Fleury-Mérogis blev han första gången utsatt för kroppsvisitation och han uppmanades då att öppna munnen. När F vägrade fördes han till avdelningen för disciplinära åtgärder. Från slutet av januari 1994 till den 26 september 1994 uppmanades han att öppna munnen vid ett antal kroppsvisitationer antingen utan förvarning eller när han lämnade besöksrummet och två gånger i samband med färd utanför fängelset. När han satt på fängelset i Fresnes, från september 1994 till september 1996, utsattes han för kroppsvisitationer som då innefattade skyldighet att "böja sig fram och hosta". När F vägrade sattes han i disciplineringscell. - I Europadomstolen åberopade F artiklarna 3, 8, 13 och 6.1 och klagade över att han utsatts för omänskliga och förnedrande kroppsvisitationer. Han klagade också över att hans rätt till respekt för sin korrespondens hade kränkts och även över det utdragna förvaltningsförfarandet.

Europadomstolen godtog att en fånge som tvingas underkasta sig en kroppsvisitation kan uppfatta det som ett mycket intimt intrång i hans värdighet. Särskilt när det krävs att han skall klä av sig inför ögonen på andra personer och ännu mer när han beordras ställa sig i generande ställningar. Kroppsvisitationer kan emellertid vara nödvändiga för att upprätthålla säkerheten i ett fängelse, för att förhindra oordning och för att förhindra brottsliga gärningar. Domstolen noterade att föreskrifterna från 1986 angav att visitationer avsåg att säkerställa att fångar inte gömde på sig något föremål eller något ämne, som kunde underlätta överfall eller rymningar, eller giftiga produkter eller medel som de kunde handla med eller konsumera. Föreskrifterna för en fullständig kroppsvisitation angav bl.a. att fången skulle klä av sig och att den ansvarige fångvaktaren sedan skulle undersöka hans kropp. Bland kraven angavs att fången skulle öppna sin mun, hosta, lyfta upp tungan och "om nödvändigt" ta ut ev. tandproteser. Fången skulle också sära på benen för att visa att han inte gömt något mellan dem. I särskilda fall när man sökte efter förbjudna föremål eller medel kunde fången tvingas böja sig fram och hosta. En läkare kunde tillkallas för att avgöra om fången skulle röntgas eller genomgå en medicinsk undersökning för att främmande föremål skulle kunna upptäckas.

Även om kroppsvisitationen gjordes av en väktare av samma kön och i ett särskilt rum avsett för detta ändamål kunde domstolen ha förståelse för att de som tvingades underkasta sig en visitation upplevde att deras värdighet kränktes. Domstolen fann emellertid att förfarandet, inklusive anusbesiktning, i sin helhet var lämpligt under förutsättning att åtgärden var tillåten endast när det var absolut nödvändigt m.h.t. de speciella förhållandena och när det fanns starka skäl att misstänka att fången dolde ett föremål eller medel i den delen av sin kropp. Domstolens uppfattning var att förfarandet med kroppsvisitation allmänt sett inte var omänskligt eller förnedrande. Enligt gällande regler var fångar skyldiga att underkasta sig återkommande visitationer och särskilt speciella fångar som F. Han hade också utsatts för ett flertal kroppsvisitationer i sådana sammanhang som gjorde dem nödvändiga m.h.t. säkerheten och förhindrandet av brott. Förfarandet skilde sig dock avsevärt från ett fängelse till ett annat. Även om det exakta antalet tillfällen då F visiterats och då uppmanats att öppna munnen eller att böja sig fram och hosta inte kunde fastställas var det uppgivna antalet tillfällen troligt. Domstolen noterade att F hade förväntats underkasta sig anal granskning endast i Fresnes, där det presumerades att varje fånge som kom från besöksrummet gömde något i de mest intima delarna av sin kropp. Domstolen kunde därför förstå att de utsatta fångarna, som F, kunde känna att de var utsatta för godtyckliga åtgärder, särskilt när förfarandet angivits i föreskrifter och gav varje fängelsedirektör ett stort utrymme för sitt handlande. Känslan av godtycke, underlägsenhet och oro och upplevelsen av ett allvarligt inkräktande i personens värdighet som otvivelaktigt frammanades av skyldigheten att klä av sig framför en annan person och utsätta sig för en anal granskning, medförde enligt domstolen en sådan grad av förnedring som överskred den som oundvikligen är förenad med en kroppsvisitation. F:s förnedring hade förstärkts av det förhållandet att han vid ett antal tillfällen vägrat att rätta sig efter uppmaningarna och därför hade placerats i en disciplineringscell. De kroppsvisitationer som F fått genomgå när han befann sig i Fresnes mellan september 1994 och december 1996 innebar en sådan förnedrande behandling som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade vidare att fängelsedirektören i Fleyry-Mérogis hade beslutat att inte befordra ett brev från F till en annan fånge i ett annat fängelse eftersom "de inte motsvarade definitionen av begreppet brevväxling". Att inte leverera det aktuella brevet innebar ett intrång i F:s rätt till respekt för sin korrespondens. Intrånget hade inte stöd i lag. Domstolen konstaterade vidare att definitionen i 1986 års föreskrifter bl.a. uteslöt "brev vars innehåll inte särskilt och enbart rör adressaten". En sådan definition var inte förenlig med artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Vidare konstaterade domstolen att Conseil d´Etat hade förklarat F:s ansökan om upphävande av ett beslut, enligt vilket fängelsedirektören i Fleury-Mérogis hade vägrat att förmedla ett brev till en annan fånge och som skäl angett endast att det var en intern ordningsfråga som inte kunde överklagas, för inadmissible. Den franska regeringen hade inte påstått att F hade haft tillgång till något annat rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

Slutligen bedömde domstolen att tiden för förfarandet, nämligen sex år för en enda instans var överdrivet utdragen och inte uppfyllde kravet på "skälig tid". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Lorsé m.fl. ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Helen o. Wilfred-Marvin Kleuver ./. Norge, beslut 2002-04-30
Artikel 8
B.C. ./. Schweiz, kommissionens beslut 1995-02-27
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15
A ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Poltoratskiy ./. Ukraine, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Artikel 13
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Artikel 6.1 - "skälig tid"
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

 Ponomarenko mot Ukraina
(Ansökan nr 13156/02, dom den 14 juni 2007)
Domen finns endast på engelska.

När utformningen av inhemska lagar och förfaranderegler begränsade medborgarnas rätt att få direkt tillgång till domstol och det inte lämnats en godtagbar förklaring till det, kränktes artikel 6.1

P:s släktingar ägde ett hus i Gola Prystan som stod på en bit mark som tillhörde kommunen. Släktingarna hade en rätt att nyttja den marken. Ingången till tomten var belägen på Kirovagatan och huset var registrerat under adressen Kirovagatan 14. Genom ett beslut av stadsfullmäktige den 10 december 1975 tilldelades en del av den aktuella tomten till en annan person för uppförande av ett hus som sedan var färdigt 1976. Till följd härav förstördes den ursprungliga ingången och P:s släktingar hade därefter inte någon direkt ingång från någon gata till sitt hus. P ärvde det aktuella huset 1989 och han fick också rätten att nyttja marken det stod på. Han begärde hos stadsfull-mäktige att det skulle uppföras en passage och en ny ingång till huset. Fullmäktige beslöt den 12 december 1989 att den nya passagen och ingången skulle vara från Gorkokogatan genom gården till ett närliggande varuhus. Adressen till P:s hus ändrades inte. P var inte nöjd och klagade i mars 1991 till tingsrätten som emellertid inte prövade hans talan i sak utan fann att P i själva verket ifrågasatte om fullmäktiges beslut 1975 var laglenligt och att hans klagomål inte kunde prövas av domstol, eftersom han inte hade uttömt de rättsmedel som var tillgängliga 1975. Dessutom angavs att P inte var ägare till den mark där huset stod. Denna dom fastställdes av regiondomstolen i maj 1991 sedan P klagat dit. År 2001 väckte P en ny talan mot stadsfullmäktige i tingsrätten. Han hävdade åter att fullmäktige olagligen hade fråntagit honom en del av den mark som hans hus stod på och att han inte fått någon kompensation för den skada som hans familj lidit av denna åtgärd. P åberopade även de svårigheter han hade att komma till sitt hus och att använda det. P yrkade att tingsrätten skulle ålägga fullmäktige att bevilja honom rätt att passera över grannens mark och att sätta upp en fem meter vid passage och en ingång till hans tomt från Kirovagatan. Han yrkade också skadestånd. Med samma motivering som tidgare vägrade tingsrätten att pröva hans talan i sak och även denna dom fastställdes av regiondomstolen. - I Europadomstolen klagade P över att han olagligen fråntagits sin rätt till domstolsprövning och han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att artikel 6.1 innehåller rätten att få tillgång till domstolsprövning som innefattar inte endast rätten att väcka en talan utan också rätten att få ett avgörande. För att den rätten skall vara effektiv krävs att individen har en klar och praktisk möjlighet att ifrågasätta en handling som innebär ett intrång i hans rättigheter. Domstolens uppgift var inte att att pröva om de inhemska domstolarna i ljuset av den ukrainska lagstiftningen hade eller inte hade behörighet att pröva P:s talan i sak. Inte desto mindre konstaterade domstolen att varken domstolarnas beslut eller regeringens inlagor innehöll några hänvisningar till den nationella lag som var gällande vid den aktuella tidpunkten och som undandrog ifrågavarande fall från domstolarnas behörighet. Mot bakgrund av den tolkning som både Konstitutionsdomstolen och Högsta domstolen gjort, får relevanta inhemska lagar och förfaranderegler inte utformas så att de begränsar en medborgares rätt att få direkt tillgång till domstolarna när det gäller hans klagomål över påstådda underlåtelser eller passivitet från myndigheternas sida. Det hade inte heller anförts någon som helst godtagbar förklaring till varför P:s talan inte prövats på nationell nivå. Enligt domstolens uppfattning skadade det förhållandet själva kärnan i P:s rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Miholapa ./. Lettland, 2007-05-31; inte kallats till förhandling

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07 och 5/07.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Zagorodnikov ./. Ryssland, 2007-06-07

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Avsaknad av möjlighet att överklaga eller få förnyad prövning för den som dömts i sin frånvaro
Da Luz Domingues Ferreira ./. Belgien, 2007-05-24
Pititto ./. Italien, 2007-06-12

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 4/05, 3/06, 6/06, 9/06, 1/07 och 2/07.

Avsaknad av skydd mot miljöförstöring kränkte privat- och familjelivet
Lemke ./. Turkiet, 2007-06-05; även artikel 6.1.

Se liknande mål i bl.a. nr 6/03, 7/03, 11/04, 6/05 och 10/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Paudicio ./. Italien, 2007-05-24; artikel 1 i protokoll nr 1
Maria Peterm.fl. ./. Rumänien, 2007-05-31
Demirhan, Görsav o. Çelik ./. Turkiet, 2007-06-05; även artikel 6.1, skälig tid.
Lysenko ./. Ukraina, 2007-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mavrodiy ./. Ukraina, 2007-06-07
Ayrapetyan ./. Ryssland, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Jeltkov ./. Ryssland, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
OOO PTK « Merkouri » ./. Ryssland, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Parolov ./. Ryssland, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Piteline et autres ./. Ryssland, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Timichev ./. Ryssland (nr 3) , 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Logvinov ./. Ukraina, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ostapenko ./. Ukraina, 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zvezdine ./. Ryssland , 2007-06-14; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Bülbül ./. Turkiet, 2007-05-22; artikel 5.3 och 5.4. militär domare

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07 och 5/07.

Enskilds klagorätt hindrad eller försvårad, även avskräckande, artikel 34
Nurmagomedov ./. Ryssland, 2007-06-07; se även under Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 2/03, 6/03, 9/04, 2/05, 4/05, 2/06 och 8/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Ignatov ./. Ryssland, 2007-05-24; häktningsbeslut utan skäl och utan tidsgräns
Pshevecherskiy ./. Ryssland, 2007-05-24; fortsatt häktning otillräckligt motiverad
Gutu ./. Moldavien, 2007-06-07; gripande olagligt när personen inte hade kallats, art. 5.1, 6.1, 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07 och 5/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Gorelishvili ./. Georgien, 2007-06-05
Flux ./. Moldavien (nr 3), 207-06-12
Mehmet Çolak ./. Turkiet, 2007-06-14; även artikel 13
Mehmet Okçuoglu ./. Turkiet, 2007-06-14
Saygili och Seyman ./. Turkiet, 2007-06-14
Hachette Filipacchi Associes ./. Frankrike, 2007-06-14; publicerade fotografier

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Falzarano o. Balletta ./. Italien, 2007-06-12; artikel 8 och 13
Gianvito ./. Italien, 2007-06-12; artikel 8 och 13
Gallucci ./. Italien, 2007-06-12; artiklarna 6.1, 8 och 13, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 2 i protokoll nr 4

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06 och 9/06.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Malahov ./. Moldavien, 2007-06-07
Bakan ./. Turkiet, 2007-06-12; även skyldighet skydda liv o. bristande utredning, ej kränkning se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07 och 5/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Ali Koç ./. Turkiet, 2007-06-05

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Secic ./. Kroatien, 2007-05-31; även artikel 14 i förening med artikel 3.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 5/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Onaran ./. Turkiet, 2007-06-05;även artikel 10, fällande dom
Ibrahim Güllü ./. Turkiet, 2007-06-14

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Kansiz ./. Turkiet, 2007-05-22
Tuleshov m.fl. ./. Ryssland, 2007-05-24; även artikel 8.
Davut Miçoogullaari ./. Turkiet, 2007-05-24; även artikel 6.1, skälig tid.
Aslaner ./. Turkiet, 2007-05-24
Yalman och Türkmen ./. Turkiet, 2007-05-24
Bistrovic ./. Kroatien, 2007-05-31
Mörel ./. Turkiet, 2007-06-14
Gürgen ./. Turkiet, 2007-06-14
Has m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-14
Inci (Nasiroglu) ./. Turkiet, 2007-06-14

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Sögüt ./. Turkiet, 2007-05-31
Hünkar Demirel ./. Turkiet, 2007-06-14
Özmen m.fl. ./. Turkiet, 2007-06-14

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07 och 5/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Dunayev ./. Ryssland, 2007-05-24; inte fått ge in skriftlig inlaga
Grozdanoski ./. Makedonien, 2007-05-31; principen om parternas likställdhet kränkt
Larin o. Larina ./. Ryssland, 2007-06-07; principen om tvåpartsförfarande kränkt
Nurmagomedov ./. Ryssland, 2007-06-07; art. 6.1 ej tillämplig, ej kränkning, även artikel 34 se Enskilds klagorätt
OAO Plodovaya Kompaniya ./. Ryssland, 2007-06-07; ej civil rättighet, ej kränkning, ej kränkning art. 1 i prot. nr 1.
Salt Hiper S.A. ./. Spanien, 2007-06-07; högsta instans gjort motstridiga bedömningar i samma fråga och samma mål
Collectif Nat. d´information et d´opposition à l´usine Melox, Coll. Stop Melox et Mox ./. Frankrike, 2007-06-12; ej kränkning, principen om parternas likställdhet
Ducret ./. Frankrike, 2007-06-12; retroaktiv tillämpning av lag

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Anik m.fl../.: Turkiet, 2007-06-05; dödande och utredning
Murillo Espinosa ./. Spanien, 2007-06-07; utredning, ej kränkning
Bakan ./. Turkiet, 2007-06-12; skyldighet skydda liv o. utredning, ej kränkning, även artikel 6.1 för hög avgift, se ovan
Ekrem ./. Turkiet, 2007-06-12; dödande, ej kränkning, utredning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07 och 5/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Igor Ivanov ./. Ryssland, 2007-06-07
Mikadze ./. Ryssland, 2007-06-07; även artikel 13
Novak ./. Kroatien, 2007-06-14; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07 och 5/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Radchikov ./. Ryssland, 2007-05-24
Lizanets ./. Ukraina, 2007-05-31; även artikel 6..1 skälig tid
Dovguchits ./. Ryssland, 2007-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Naydenkov ./. Ryssland, 2007-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Akalinskiy ./. Ryssland, 2007-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kuznetsova ./. Ryssland, 2007-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
Parti Nationaliste Basque - Organisation Régionale D´Iparralde ./. Frankrike, 2007-06-07; ej kränkning art.11 o. 10.
Svyato-Mykhaïlivska Parafiya ./. Ukraina, 2007-06-14; religiöst samfund, artikel 9

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07, 4/07 och 5/07.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m m i strid med artikel 8
Bashir m.fl. ./. Bulgarien, 2007-06-14; artiklarna 8 och 13 samt 5.2 och 4.
Hasan ./. Bulgarien, 2007-06-14; artiklarna 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 5/07.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Milasinovic ./. Kroatien, 2007-05-24

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 11/05, 4/06, 10/06, 3/07, 4/07 och 5/07.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Zelilof ./. Grekland, 2007-05-24; omänsklig behandling och bristande utredning
Durmus Kurt m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-31; tortyr, även artikel 13
Hürriyet ./. Turkiet, 2007-06-05; misshandel och bristande utredning
Sacetting Yildiz ./. Turkiet, 2007-06-05 ; misshandel och bristande utredning, även artikel 6.1 o. 3 c)
Nevruz Koç ./. Turkiet, 2007-06-12; även artikel 13
Mücahit och Ridvan Karatas ./. Turkiet, 2007-06-14; ej kränkning artikel 3 el. artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07 och 5/07.

Äganderätt till, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Aslan ./. Rumänien, 2007-05-24
Pun ./. Rumänien, 2007-05-24
Todicescu ./. Rumänien, 2007-05-24
Brazda och Malita ./. Rumänien, 2007-05-31
Horia Jean Ionescu ./. Rumänien, 2007-05-31

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 5/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 22 maj - den 14 juni 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
22 maj
Toive Lehtinen ./. Finland (43160/98)
24 maj
Ivanov ./. Bulgarien (67189/01) brottmål
Kuyumdzhiyan ./. Bulgarien (77147/01) brottmål; även artikel 13
Vladimir Solovyev ./. Ryssland (2708/02) även artikel 5.3 och 5.4, nedan samt artikel 5.1c)
Butkovic ./. Kroatien (32264/03)
31 maj
Ortner ./. Österrike (2884/04)
Riihikallio m.fl. ./. Finland (25072/02)
Leonidopoulos ./. Grekland (17930/05)
Papasteriades ./. Grekland (2189/05)
A. o. E. Riis ./. Norge (9042/04)
Ispan ./. Rumänien (67710/01)
Dika ./. Makedonien (13270/02)
Mihajloski ./. Makedonien (44221/02)
Stojanov ./. Makedonien (34215/02)
5 juni
5.3 se nedan och artikel 5.4
6 juni
Gotthárd-Gaz Kft ./. Ungern (289323/04)
Delle Cave o. Corrado ./. Italien (14626/03); även artikel 13, ej kränkning
7 juni
Artemenko ./. Ukraina (33983/02)
Shinkarenko ./. Ukraina (31105/02)
12 juni
Abramczyk ./. Polen (28836/04) även artikel 5.3, se nedan
Tamcan ./. Turkiet (28150/03) även artikel 5.3 se nedan.
14 juni
Gorou ./. Grekland (nr 2) (12686/03)
Graberska ./. Makedonien (6924/03)
Ayral ./. Turkiet (15814/04)
Hasan Erkan ./. Turkiet (29840/03)
Müslüoglu m.fl../. Turkiet (50948/99)
Sisikoglu ./. Turkiet (38521/02)
Tarakçi ./. Turkiet (9915/03)
Savenko ./. Ryssland (28639/03) även artikel 13

ARTIKEL 5.3
22 maj
Kaszczyniec ./. Polen (59528/00)
Rojek ./. Polen (15969/06)
24 maj
Navushtanov ./. Bulgarien (57847/00); även artikel 5.4 och 5.
Mishketkul m.fl. ./. Ryssland (36911/02)
Vladimir Solovyev ./. Ryssland (2708/02) även artikel 5.4, nedan och 6.1, ovan samt artikel 5.1c)
31 maj
Gladczak ./. Polen (14255/02) ej kränkning
Polakowski ./. Polen (4657/02)
5 juni
Bagriyanik ./. Turkiet ( 43256/04) även artikel 6.1, se ovan och artikel 5.4.
12 juni
Abramczyk ./. Polen (28836/04) även artikel 6.1, se ovan och artikel 8, granskning av fånges post
Rubacha ./. Polen (5608/04)
Tamcan ./. Turkiet (28150/03) även artikel 6.1 se ovan.
14 juni
Nikola Nikolov ./. Bulgarien (68079/01) även artikel 5.4 samt artikel 6.1, ej kränkning
Cahit Solmaz ./. Turkiet (34623/03) även artikel 5.5
Özden Bilgin ./. Turkiet (8610/02)

ARTIKEL 5.4
24 maj
Vladimir Solovyev ./. Ryssland (2708/02) även artikel 5.3 och 6.1, ovan samt artikel 5.1c)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Göta Hovrätts dom den 7 maj 2007 i mål B 4-06 i fråga om våld mot tjänsteman m m; här fråga om påföljd.

T överklagade tingsrättens dom varigenom han dömdes för våld mot tjänsteman m.m. till fängelse i en månad. Han yrkade att åtalet och en av målsäganden förd skadeståndstalan skulle ogillas eller att påföljden skulle mildras och skadeståndet sättas ned. Hovrätten fann i skuldfrågan att T skulle dömas för våld mot tjänsteman på det sätt som åklagaren påstått och att brottet inte var ringa. I påföljdsfrågan konstaterade hovrätten att brottet var av sådan art att det föreligger en stark presumtion för att påföljden skulle bestämmas till fängelse och att det för att frångå presumtionen skulle krävas att det förelåg särskilda omständigheter. Några sådana förelåg inte och påföljden skulle därför som tingsrätten funnit bestämmas till fängelse. Hovrätten konstaterade härefter att straffvärdet för den brottlighet som T gjort sig skyldig till översteg det av tingsrätten utdömda straffet och att även om åklagaren inte överklagat den domen fanns det skäl att notera att det av 29 kap. 5 § 1 st 7 p BrB framgår att rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning också skall beakta, om det i förhållande till brottets art förflutit en ovanligt lång tid sedan brottet begicks. Hovrätten redogjorde sedan för när brottet begicks, när anmälan gjordes, när T underrättades om misstanken, när åtal väcktes och T delgavs detta samt när tingsrätten meddelade dom och när hovrätten skulle meddela dom. Hovrätten anförde härefter väsentligen följande.

De fall som redovisats i litteratur och praxis, och som även inbegriper en prövning om rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikeln 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, avser situationer där tidsutdräkten varit betydligt längre än i förevarande fall (jfr NJA 2003 s 414 och RH 2000:96 samt där anmärkta rättsfall och litteratur). Vid bedömningen av om kravet på skälig tid har iakttagits är det emellertid av särskild betydelse hur komplicerat målet har varit samt hur den tilltalade och berörda domstolar och myndigheter har agerat under förfarandet. Målet mot "T" (redaktörens kursivering) har inte varit av komplicerad art. Den tidsutdräkt som förevarit under förundersökningen och i målet i övrigt kan inte enbart läggas "T" till last. Förutsättningar föreligger därför att med tillämpning av 29 kap. 5 § 1 st 7 p brottsbalken, så som tingsrätten funnit, bestämma påföljden till ett kortare fängelsestraff än vad straffvärdet motiverar. Det bör emellertid inte sättas lägre än vad tingsrätten gjort.

Hovrätten fastställde sedan tingsrättens dom i sin helhet.

Göta Hovrätts dom den 7 maj 2007 i mål B 949-07 i fråga om narkotikabrott; här fråga om disciplinära åtgärder.

Tingsrätten dömde S till fängelse i fyra månader för att han, genom att på kriminalvårdsanstalt ha innehaft drygt 33 gram cannabis, hade gjort sig skyldig till narkotikabrott. Enligt tingsrätten hade brottet begåtts under pågående verkställighet av ett tämligen långt straff. Tingsrätten konstaterade vidare att S pga. narkotikainnehavet hade varit placerad i isolering och inte fått några permissioner under en tid av fem månader och att dessa åtgärder vidtagits för att upprätthålla ordning och säkerhet inom anstalten samt för att förhindra vidare brottslighet. Åtgärderna hade inte varit något straff för S. Tingsrätten framhöll att åtgärder av detta slag i regel inte kan tillåtas påverka straffmätningen även om tiden för utredning av detta tämligen enkla brott kan synas något lång. Påföljden bestämdes därför till fängelse fyra månader.

S överklagade till hovrätten och yrkade att påföljden skulle mildras. Han uppgav att han ansåg sig dubbelbestraffad genom ett förhållandevis långt fängelsestraff och genom de disciplinära åtgärderna och hävdade att detta strider mot Europakonventionen.

Hovrätten slog fast att S i enlighet med den i dessa delar inte överklagade domen skulle dömas för narkotikabrott. På de av tingsrätten anförda skälen fann hovrätten att straffvärdet för brottet uppgick till fängelse fyra månader. Med hänvisning till NJA 1987 s 757 fann hovrätten att åtgärder enligt lagen om kriminalvård i anstalt i regel inte kan tillåtas påverka straffmätningen även om åtgärderna haft som uteslutande orsak det nu aktuella brottet . Hovrätten redogjorde vidare för den princip som kommer till uttryck i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen och erinrade om att enligt svensk lagstiftning är en disciplinär åtgärd som vidtagits med stöd av lagen om kriminalvård i anstalt inte att anse som en straffrättslig påföljd. Hovrätten anförde härefter följande.

Frågan om disciplinära åtgärder i förhållande till straffrättsliga påföljder i nu förevarande situation har inte varit föremål för prövning i Europadomstolen. En näraliggande frågeställning har emellertid behandlats såväl av Högsta domstolen som av Europadomstolen, nämligen om skattetillägg enligt svensk skattelagstiftning utgör hinder för att ådöma påföljd för skattebedrägeri. Något sådant hinder har inte ansetts föreligga (se NJA 2000 s 622 och 2004 s. 510 I och II samt Europadomstolen, Avvisningsbeslut den 14 september i mål Rosenquist mot Sverige (ansökan nr 60619/00), jfr även NJA 2004 s. 840 I och II).

Mot bakgrund av vad som framkommit fann hovrätten att den omständigheten att S ålagts disciplinära åtgärder enligt lagen om kriminalvård i anstalt pga. den aktuella brottsligheten inte kunde lägga hinder i vägen för att han ådömdes en påföljd för samma brottslighet och att det inte heller påverkade straffmätningen. Hovrätten fastställde därmed tingsrättens dom.

Högsta domstolens beslut den 14 juni 2007 i mål Ö 581-07 i fråga om framställning om utlämning till Ryska Federationen.

I en framställning begärdes att U skulle utlämnas och till stöd därför åberopades ett häktningsbeslut den 17 november 2001 av åklagarmyndigheten i Tjetjenien. Enligt beslutet var U misstänkt för kidnappning den 19 juli 1999. Det antogs att den person som i Sverige kallade sig Z var identisk med U och Z anhölls därför i sin frånvaro den 24 juli 2006. Beslutet verkställdes den 20 augusti 2006. Sedan framställningen om utlämning kommit in häktades Z den 24 oktober 2006.

Z har motsatt sig utlämning.

HD anförde i sitt yttrande bl.a. följande. Z har förnekat att han är identisk med U men har bekräftat att han är född samma dag som U. Riksåklagaren hänvisade till att den utredning som gjorts i Ryssland visade att Z och U är samma person. Den brottslighet som avses med det ryska häktningsbeslutet motsvaras för svensk del av människorov och det föreligger därför inte något hinder mot utlämning pga. vad som krävs i fråga om brottets svårighetsgrad. Z har uppgett att det föreligger hinder mot utlämning bl.a. för att han löper risk att utsättas för förföljelse om han utlämnas och att hans rättigheter inte kommer att kunna garanteras i Ryssland. Ett bifall till framställningen skulle kränka den Europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och då särskilt artiklarna 3 och 6. Migrationsverket har i asylärendet funnit att Z inte kunnat styrka sina uppgifter om uppgivna arresteringar, trakasserier eller politisk verksamhet i övrigt och han bedömdes därför inte skyddsbehövande, men pga. den väpnade konflikten i Tjetjenien bedömdes han inte kunna återvända dit utan beviljades ett tillfälligt uppehållstillstånd. Ryska Federationens riksåklagare har särskilt lämnat en garanti som innebär att Z i enlighet med nationell rätt skall tillförsäkras alla möjligheter till försvar med biträde av advokat, att han inte skall utsättas för tortyr, grym eller inhuman behandling eller straff eller annan behandling eller straff som kränker hans människovärde, att han inte skall dömas av specialdomstol och att dödsstraff inte kommer att tillämpas mot honom.

Högsta domstolen fann inte anledning att göra en annan bedömning än Migrationsverket tidigare gjort och vid en samlad bedömning kunde det som anförts av Z inte anses utgöra tillräcklig grund för att anta att han som tjetjen skulle löpa risk att utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § lagen om utlämning för brott. Högsta domstolen fann inte heller i övrigt att det förelåg hinder mot den begärda utlämningen enligt 1-10 §§ utlämningslagen. När det gällde Z:s invändning om att det skulle strida mot Europakonventionen att bevilja framställningen om utlämning anförde Högsta domstolen följande.

Av artikel 3 i Europakonventionen, som numera är svensk lag, följer att en stat inte får lämna ut en person för lagföring för brott i annat land, om det är sannolikt att han löper en allvarlig risk att i det landet utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning ( jfr NJA 2002 s. 624 och Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl., 2007 s. 78 ff. och 137). I artikel 6 i konventionen anges vad som utgör grundläggande krav på rättssäkerhet. I de åberopade rapporterna sägs att det i vissa fall förekommer tortyr för att tvinga fram erkännanden och att det förekommer brott mot de mänskliga rättigheterna i fängelserna. Hälsosituationen i Rysslands fängelser och i än högre grad häkten beskrivs som allvarlig, särskilt på grund av en mycket kraftig överbeläggning och bristfälliga sanitära förhållanden. Häktestiderna är också ofta mycket långvariga (se bl.a. s. 7 ff. och 14 ff. i Utrikesdepartementets rapport). I Amnestyrapporten finns uppgifter om utbredd tortyr i Ryssland, inte minst i samband med konfliktsituationer, och om att myndigheternas ansträngningar för att komma till rätta med detta problem är otillräckliga (se bl.a. s.1 f och s. 8 f i a. rapport).

Även om den utredning som föreligger i detta ärende ger anledning till tvekan, kan den inte anses erbjuda tillräckligt underlag för bedömningen att det föreligger hinder för utlämning till Ryska Federationen enligt artikel 3 eller 6 i Europakonventionen. Det får förutsättas att denna fråga beaktas ytterligare vid ärendets fortsatta behandling.

Högsta domstolen beslöt härefter om ersättning för rättegångskostnader och att Z alltjämt skulle vara häktad.

HÄNVISNINGAR
Amnesty Internationals rapport "Russian Federation: Torture an forced confessions in detention" s. 2
Amnesty International, Svenska sektionens yttrande
Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter I Ryska Federationen under år 2006, s. 6




Senast ändrad: 2011-04-12