JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 6 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 18 maj - den 15 juni 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen ”sök”, vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet ”alla sidor” och väljer ”målhantering”. Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige, 2006-06-06
Uppgifter i Säpos register som syftade till att förhindra brott kränkte inte artikel 8 medan uppgifter som visserligen var relevanta men 30 år gamla inte var tillräckliga för syftet att skydda nationell säkerhet och det skedde därför i den delen en kränkning av artikel 8. När personliga uppgifter var av politisk karaktär kränktes artiklarna 10 och 11 och när Sverige saknade ett effektivt rättsmedel för dessa fall kränktes artikel 13. Däremot kränktes inte artikel 8 av Säpos vägran att lämna uppgift om i vilken omfattning det fanns uppgifter om de klagande i dess register.

Korva mot Sverige, beslut 2006-05-09
G A M Mathiasson mot Sverige, beslut 2006-05-09
Förlikning i två mål rörande ”skälig tid” för mål om skönstaxering och skattetillägg har fastställts och målen har därför avskrivits.

Domar mot andra länder

Rozanski mot Polen, 2006-05-18
När det saknades ett förfarande som var direkt tillämpligt för att en man skulle få sitt faderskap till ett barn fastställt och myndigheterna agerade rutinmässigt när de avslog hans begäran om att få faderskapet prövat, kränktes hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

Grant mot UK, 2006-05-19
När könsbyte, man-till-kvinna, inte erkändes enligt pensionslagstiftningen och kvinnan därför inte kunde få pension vid den ålder som gäller för kvinnor utan först sedan hon uppnått den för män gällande pensionsåldern, kränktes hennes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Riener mot Bulgarien, 2006-05-23
Beslut om reseförbud var inte proportionerligt och kränkte artikel 2.2 i protokoll nr 4.

Liakopoulou mot Grekland, 2006-05-24
Alltför formalistisk inställning när det gällde förutsättningarna för prövning i kassationsdomstol var inte proportionerlig i förhållande till syftet att bl.a. bevara rättssäkerheten och hindrade därmed en prövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Weissman m.fl. mot Rumänien, 2006-05-24
Krav på stämpelavgift med över 300 000 EUR var oproportionerligt och hindrade domstolsprövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När ett ersättningskrav därmed inte prövades kränktes även artikel 1 i protokoll nr 1.

R mot Finland, 2006-05-30
När myndigheterna inte vidtagit åtgärder för att underlätta återföreningen mellan ett omhändertaget barn och dess föräldrar kränktes artikel 8.

SARL Aborcas mot Frankrike, 2006-05-30
När appellations- och kassationsdomstol inte godtog att bolag hade partsställning, vilket indirekt framgick av första instansens dom, och därför inte tog upp dess klagomål, kränktes bolaget rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Ebruu och Tayfun Engin Çolak mot Turkiet, 2006-05-30
När en okomplicerad faderskapstalan tog nära nio år att avgöra och de klagande tvingades leva i osäkerhet samt då det saknades inhemskt rättsmedel där klagomål över dröjsmålet kunde prövas, kränktes artiklarna 6, 8 och 13.

Fodale mot Italien, 2006-06-01
När kassationsdomstol prövade häktningsbeslut utan att kalla den enskilde när åklagaren var representerad, upprätthölls inte kraven på kontradiktoriskt förfarande och parternas likställdhet och det skedde en kränkning av artikel 5.4.

Bednov mot Ryssland, 2006-06-01
När klagomål över häktningsbeslut inte prövades p.g.a. att domstolarna inte kunde enas om vilken domstol som var behörig att pröva klagomålet, kränktes artikel 5.4.

Taïs mot Frankrike, 2006-06-01
När en häktad person avlidit till följd av skador som inte kunnat förklaras på ett godtagbart sätt och när tillsynen över den häktade brustit, hade svarandestaten inte uppfyllt sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 2. Det skedde också en kräkning av denna artikel när utredningen av dödsfallet inte var effektiv.

Kaya mot Österrike, 2006-06-08
När domstolen underrättats om att klaganden inte visste om när förhandling skulle äga rum och hans advokat vidhållit ett yrkande om att klienten skulle höras personligen, saknades skäl för att anse att mannen avstått från sin rätt att närvara. När förhandling ändå hölls i hans frånvaro kränktes artikel 6.1 och 3c).

Lupsa mot Rumänien, 2006-06-08
När en person som deporterades utan att ha fått kännedom om beslutet därom hade fråntagits allt skydd mot myndigheters godtycke, ansågs ingreppet i hans privatliv inte ha haft stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När han inte heller kunde få utvisningen omprövad, kränktes även artikel 1 i protokoll nr 7.

Wos mot Polen, 2006-06-08
Rätten till ersättning från fond för påtvingat tvångsarbete under kriget var ”civil” i den mening som avses i artikel 6 och när beslut om ersättningen inte kunde prövas av domstol kränktes artikel 6.1.

Lykourezos mot Grekland, 2006-06-15
Omedelbar tillämpning av en ny bestämmelse, som innebar att en ledamot i parlamentet inte samtidigt fick bedriva yrkesverksamhet, medförde att en advokat, bl.a. till nackdel för väljarna, tvingades avstå från sin plats i parlamentet för att kunna fortsätta att driva sin verksamhet. Det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Lacarcel Mendez mot Spanien, 2006-06-15
När en person som tvångsintagits på mentalsjukhus inte underrättades om eller på annat sätt fick möjlighet att delta i ett förfarande mot henne som ledde till försäljning av hennes bostad, kränktes artikel 6.1.

Shevanova mot Lettland, 2006-06-15
Trots att de lettiska myndigheterna vidtagit åtgärder för att ordna upp den klagandes situation, hade hon under lång tid fått leva i osäkerhet, vilket påverkat hennes privatliv, och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Domar och beslut i Grand Chamber

Sürmeli mot Tyskland, 2006-06-08
Förfarande som pågått i mer än 16 år och ännu pågick kränkte artikel 6.1 och när det saknades nationella rättsmedel som kunde påskynda förfarandet och lämna gottgörelse för kränkningen skedde en kränkning även av artikel 13.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under april månad 208 domar. 7 ansökningar förklarades admissible, 1 416 för inadmissible och 17 avskrevs. 152 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-april 2006 har domstolen meddelat 518 domar, förklarat 122 ansökningar admissible, 9 424 för inadmissible, avskrivit 252 mål samt kommunicerat 939 ansökningar.

Europadomstolen har i maj 2006 öppnat en ny site för pressreleaser som tillsammans med HUDOC-siten ger möjligheter att enkelt och säkert söka efter och finna upplysningar från många olika källor. T.ex. kan man nu söka efter en viss dom i HUDOC och där använda en länk direkt till aktuella pressreleaser.

Via domstolens hemsida kan man nu också via direktlänkar komma in på Europarådets sida för lediga platser och till en broschyr om programmet för unga jurister, The Young Lawyers' Scheme.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Dom

Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 62332/00, dom den 6 juni 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

Uppgifter i Säpos register som syftade till att förhindra brott kränkte inte artikel 8 medan uppgifter som visserligen var relevanta men 30 år gamla inte var tillräckliga för syftet att skydda nationell säkerhet och det skedde därför i den delen en kränkning av artikel 8. När personliga uppgifter var av politisk karaktär kränktes artiklarna 10 och 11 och när Sverige saknade ett effektivt rättmedel för dessa fall kränktes artikel 13. Däremot kränktes inte artikel 8 av Säpos vägran att lämna uppgift om i vilken omfattning det fanns uppgifter om de klagande i dess register.

De klagande i målet är fem svenskar, SW, N, E, F och S. Alla hade förgäves begärt att få ta del av samtliga uppgifter om dem i säkerhetspolisens, Säpos, register. Besluten att avslå deras framställningar motiverades av att ett utlämnande kunde äventyra förebyggande av brottslighet eller den nationella säkerheten. De svenska myndigheterna stödde sig på 5 kap. 1 § 2 st. sekretesslagen, SekrL, som innebar att det inte stod klart att uppgifterna kunde röjas utan att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkades eller den framtida verksamheten skadades.

SW begärde i april 1998 att få ta del av Säpos anteckningar om henne. Hon påstod att det spreds skadliga uppgifter om henne, bl.a. ett rykte om att hon var opålitlig i förhållande till Sovjetunionen. Hennes begäran bifölls inte. Mot bakgrund av en ändring i SekrL begärde SW att få veta om hennes namn fanns i Säpos register och hon fick då tillåtelse att se vissa handlingar som gällde brevbomber som sänts till henne 1990. Den 8 oktober 1999 begärde hon att få se hela sin akt hos Säpo. Begäran avslogs med hänvisning till 5 kap. 1 § 2 st. SekrL. Den 13 december 2002 beslöt Säpo att lämna ut alla uppgifter, 51 sidor, som fanns om henne fram till 1976. - Den svenska regeringen har upplyst domstolen om att SW registrerades igen år 2001 p.g.a. en incident som kunde ha tolkats som ett hot mot henne.

N är journalist vid en av Sveriges största dagstidningar och har skrivit ett antal uppmärksammade artiklar om nazismen och om Säpo. Den 27 april 1998 avslog Säpo hans begäran om att få ta del av Säpos kvartalsrapporter om kommunistiska och nazistiska aktiviteter åren 1969-1998. N begärde vidare i juni 1999 att få ta del av sin akt hos Säpo och alla andra dokument där hans namn förekom. Han framställde samma yrkande beträffande sin nyss avlidne far. I beslut den 11 november 1999 förklarade Säpo att fadern inte förekom i några akter och avslog N:s begäran i övrigt. Sedan N åberopat två sidor i en kvartalsrapport från 1967 i överklagande till kammarrätten beslöt Säpo att låta honom ta del av samma två sidor rörande hans deltagande i ett politiskt möte i Warszawa 1967 men avslog hans begäran i övrigt med hänvisning till 5 kap. 1 § 2 st. SekrL. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd.

E har sedan 1978 varit medlem i KPML(r). Han är ingenjör och har sedan 1976 varit anställd i Ericsson-gruppen. I april 1999 begärde han att få ta del av alla handlingar som fanns om honom hos Säpo. Han fick tillgång till 30 sidor, inklusive kopior av två säkerhetskontroller som gällt honom från 1980 vilka använts av Försvarets Materielverk, FMV, som då ansvarade för att skaffa utrustning till den svenska armén och med vilket Ericsson-gruppen samarbetade. I anteckningarna uppgavs att E var medlem i KPML(r) och att han hade kontakter med ledande partimedlemmar. E hävdade att dessa uppgifter låg bakom FMV:s begäran att han skulle omplaceras och flyttas från sin tjänst. E fick i övrigt avslag på sin begäran.

F har varit medlem i KPML(r) sedan 1972 och från 1974 har han varit ordförande i idrottsföreningen Proletären FF som har ca. 900 medlemmar. Han är välkänd i idrottskretsar i Sverige och har inom idrotten arbetat aktivt med barn och ungdom för att fostra till internationell solidaritet och för att underlätta social integration genom idrott. I januari 1999 begärde F att få ta del av de uppgifter om honom som fanns i Säpos register. Han fick se delar av sin akt inklusive en notering om att han var en aktiv medlem i KPML(r) och att han kandiderat för sitt parti i ett kommunalval. I mars 2000 begärde F att få se hela sin akt och alla andra anteckningar som kunde ha gjorts om honom. Hans begäran avslogs med hänvisning till 5 kap. 1 § 2st. SekrL.

S var medlem i Europaparlamentet från 1999 till 2004 där han representerade Vänsterpartiet. I december 1997 gav han in en begäran om att få ta del av alla uppgifter som Säpo hade om honom. Han fick ta del av vissa utvalda handlingar men hans begäran i övrigt avslogs med hänvisning till 5 kap. 1 § 2 st. SekrL. De uppgifter han fick del av rörde huvudsakligen politiska frågor som t.ex. deltagande i en kampanj för kärnvapennedrustning och allmänna fredsrörelseaktiviteter, bl.a. offentliga demonstrationer och aktiviteter som hängde ihop med hans medlemskap i socialdemokratiska studentföreningen. En notering från maj 1969 angav att han tillhörde extremvänstern och hade föreslagit att man använde gerillataktik, dvs. innefattande våld, under en demonstration.

I Europadomstolen klagade de fem över att uppgifter om dem samlats i Säpos arkiv och över vägran att låta dem få veta hela omfattningen av de insamlade uppgifterna. De åberopade artiklarna 8, 10, 11 och 13.

Europadomstolen bedömde först frågan om lagringen av de uppgifter som de klagande fått del av och slog inledningsvis fast att artikel 8 var tillämplig, eftersom de uppgifter som lagrats i Säpos register och som de klagande fått del av klart utgjorde uppgifter hänförliga till deras privatliv. Domstolen slog också fast att lagringen av de aktuella uppgifterna innebar ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sina respektive privatliv. Domstolen konstaterade att lagringen av uppgifterna i fråga hade stöd i polisdatalagen och att 33 § i den lagen tillät att Säpos register innehöll personlig information om en person som misstänktes för ett brott som hotade den nationella säkerheten eller ett terroristbrott eller som var föremål för en säkerhetskontroll eller om det annars fanns särskilda skäl. Säpo hade visserligen ett visst utrymme när det gällde att avgöra vad som var särskilda skäl men det utrymmet var inte obegränsat. T.ex. fick uppgifter om en person enligt den svenska grundlagen inte tas in i ett offentligt register enbart p.g.a. personens politiska uppfattning utan hans eller hennes samtycke. Ett allmänt förbud mot åsiktsregistrering finns i 5 § polisdatalagen. Domstolen fann att intrånget i de klagandes privatliv hade stöd i lag i den mening som avses i artikel 8.

Domstolen fann vidare att lagringen av de aktuella uppgifterna haft ett legitimt syfte, nämligen att förhindra oordning eller brott när det gällde SW och att skydda den nationella säkerheten när det gällde de övriga klagandena. Domstolen medgav att underrättelsetjänst lagligen kan förekomma i ett demokratiskt samhälle men erinrade om att hemlig övervakning av medborgarna är tillåtet enligt konventionen endast när det är absolut nödvändigt för att bevara de demokratiska institutionerna. Ett sådant intrång måste dock bäras upp av relevanta och tillräckliga skäl och vara proportionerligt i förhållande till det legitima syftet. I förevarande fall måste Sveriges intresse av att skydda den nationella säkerheten och bekämpa terrorism vägas mot den allvarliga karaktären av de intrång som skedde i var och en av de klagandes rätt till respekt för sina privatliv.

När det gällde SW fann domstolen ingen anledning att ifrågasätta att skälen för att lagra uppgifterna om bombhoten mot henne 1990 var relevanta och tillräckliga för syftet att förhindra brott. Åtgärden avsåg åtminstone delvis att skydda henne. Det var därför inte fråga om något oproportionerligt intrång i hennes rätt till respekt för sitt privatliv.

Beträffande uppgifterna om N, bl.a. om att han deltagit i ett politiskt möte i Warszawa, beaktade domstolen att dessa var gamla och fann att den fortgående lagringen inte motiverades av skäl som var relevanta och tillräckliga för skyddet av nationell säkerhet. På samma sätt kunde lagringen av uppgifter om S knappast anses svara mot något nu relevant säkerhetsintresse för Sverige. Fortsatt lagring av uppgifter om att S förespråkat våldsamt motstånd mot poliskontroll under demonstrationer hade förklarats av skäl som, även om de var relevanta, knappast kunde anses tillräckliga 30 år senare. Domstolen fann därför att fortsatt lagring av uppgifter som lämnats ut till N och S innebar ett oproportionerligt ingrepp i deras rätt till respekt för privatlivet.

De uppgifter som lämnats ut till E och F väckte svårare frågor genom att de gällde deras medlemskap i KPML(r), ett politiskt parti som enligt regeringen förespråkade användande av våld och lagöverträdelser för att få till stånd ändringar i det befintliga samhällssystemet. Domstolen konstaterade att åberopade avsnitt i KPML(r):s partiprogram tydligt förespråkade upprättandet av en dominerande samhällsklass genom att man satte sig över gällande lagar och förordningar. Programmet innehöll emellertid inte några uttalanden som innebar en direkt och entydig uppmaning att använda våld för att nå politiska mål. T. ex. var punkten 23, som innehöll de tydligaste uttalandena i frågan, mer nyanserad och föreslog inte våld vare sig som en primär eller oundviklig åtgärd i alla situationer. Emellertid bekräftades principen om väpnat motstånd. Domstolen erinrade om att varken ett partis konstitution eller dess program ensamt kan utgöra grund för att bedöma dess mål och syften utan att de måste jämföras med hur partiledningen agerar och vilka ståndpunkter den försvarar. Regeringen hade bara åberopat partiprogrammet och hade därutöver inte pekat på några särskilda omständigheter som visade att ledningen för eller medlemmarna i partiet handlat på ett sätt som utgjorde ett verkligt eller potentiellt hot mot den nationella säkerheten när uppgifterna lämnades ut 1999, nära 30 år efter det att partiet bildats. Domstolen fann därför att skälen för fortsatt lagring av uppgifterna om E och F, trots att de var relevanta, inte var tillräckliga för att uppfylla nödvändighetskravet i artikel 8.2. Fortsatt lagring innebar därför ett oproportionerligt intrång i E:s och F:s rätt till respekt för privatlivet.

Sammanfattningsvis fann domstolen enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 8 när det gällde SW och att det skett en kränkning av nämnda artikel beträffande de fyra övriga.

När det härefter gällde vägran att låta de klagande få fri tillgång till uppgifter om dem som lagrats av Säpo, erinrade domstolen om att enligt konventionspraxis en sådan vägran var nödvändig om staten hade berättigade farhågor om att utlämnandet av sådana uppgifter kunde äventyra ändamålsenligheten av ett hemligt övervakningssystem som skulle skydda den nationella säkerheten och bekämpa terrorism. I de aktuella fallen hade alla de berörda nationella förvaltnings- och rättsliga myndigheterna funnit att fri tillgång skulle äventyra syftet med systemet. Domstolen kunde inte finna skäl för en annan bedömning. Sverige hade därför rätt att anse att det nationella säkerhetsintresset och intresset av att bekämpa terrorism tog över de klagandes intresse av att få uppgift om i vilken omfattning uppgifter om dem fanns i Säpos register. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 8.

I fråga om klagomålen enligt artiklarna 10 och 11 fann domstolen att dessa väsentligen hänförde sig till de negativa effekterna på de klagandes politiska friheter som orsakades av att uppgifter om dem lagrades i Säpos register. De klagande hade emellertid inte lämnat några närmare upplysningar som gjorde det möjligt för domstolen att bedöma hur en sådan registrering skulle ha hindrat dem att i en konkret situation utöva sina rättigheter enligt de nämnda artiklarna. Inte desto mindre fann domstolen att lagring av personliga uppgifter avseende politisk uppfattning, medlemskap och aktiviteter som har bedömts oberättigad i den mening som avses i artikel 8.2 enbart på grund därav utgör oberättigade intrång i de rättigheter som skyddas av artiklarna 10 och 11. Mot bakgrund av det som den kommit fram till när det gällde klagomålet enligt artikel 8 fann domstolen enhälligt att det när det gällde SW inte hade skett någon kränkning av de aktuella artiklarna och att det beträffande de fyra övriga klagandena hade skett kränkningar av artiklarna 10 och 11.

När det slutligen gällde klagomålen enligt artikel 13 fann domstolen inte skäl att ifrågasätta att det förhållandet att de klagande i enlighet med dess praxis kunnat göra gällande sina klagomål enligt artikel 8, innebar omständigheter som gjorde artikel 13 tillämplig. De hade därför haft rätt att få tillgång till ett effektivt rättsmedel. Artikel 13 garanterar att det på nationell nivå skall finnas ett rättsmedel som kan genomföra innehållet i konventionens rättigheter och friheter i vilken form de än må anges i den nationella rättsordningen. Det krävs därför att det tillhandahålls ett inhemskt rättsmedel som tillåter den behöriga nationella myndigheten både att pröva ett klagomål i sak och att ge lämplig gottgörelse. Rättsmedlet måste vara effektivt både praktiskt och rättsligt. Domstolen noterade att både JO och JK är behöriga att ta emot och pröva klagomål från enskilda. Domstolen har emellertid tidigare i Leander-målet funnit en svaghet i den tillsyn dessa myndigheter utövar genom att de saknade befogenhet att ge lagligt bindande beslut. Dessutom utövar de en allmän tillsyn och de har inget särskilt ansvar för att utreda hemlig övervakning eller lagring av uppgifter i Säpos register. I Leander-domen fann domstolen att inget av dessa rättsmedel kunde anses vara effektivt i den mening som avses i artikel 13. Ett antal åtgärder har härefter vidtagits för att förbättra förhållandet, bl.a. har JK bemyndigats att betala skadestånd och Registernämnden har inrättats. Regeringen har härutöver hänvisat till Datainspektionen. Dessutom har den tidigare absoluta sekretessen i 5 kap. 1 § 2 st. tagits bort och Säpos beslut kan bli föremål för överklagande till länsrätten (torde avse kammarrätten, red:s anm.) och Regeringsrätten. Domstolen noterade emellertid att Registernämnden, som löpande skall granska hur Säpo för in och lagrar uppgifter och kontrollerar om detta sker i enlighet med polisdatalagen, inte har någon befogenhet att besluta om att akter skall förstöras eller uppgifter raderas eller rättas. Datainspektionen, som kan pröva klagomål från enskilda, har visserligen vidare befogenheter men det har inte framkommit något som visar att Datainspektionen är effektiv i praktiken. När det gäller klagomålen enligt artiklarna 8, 10 och 11 avseende de uppgifter som lämnats ut till de klagande har de inte haft tillgång till något rättsmedel för att få uppgifterna raderade. De brister som sålunda konstaterats var inte förenliga med kravet på effektivitet. De tillgängliga rättsmedlen kunde varken var för sig eller tillsammans fylla kraven enligt artikel 13. Domstolen fann därför enhälligt att det i samtliga fall skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25 
Freedom and Democracy Party (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
David Esbester ./. U K, beslut 1993-04-02
Campbell Christie ./. U K, beslut 1994-06-27

Beslut

Korva mot Sverige
(Ansökan nr 27818/04, beslut den 9 maj 2006)
G A M Mathiasson mot Sverige
(Ansökan nr 6161/04, beslut den 9 maj 2006)
Besluten finns endast på engelska

Förlikning i två mål rörande ”skälig tid” för mål om skönstaxering och skattetillägg har fastställts och målen har därför avskrivits.

Domstolen konstaterade att de träffade förlikningarna grundades på respekt för de mänskliga rättigheterna så som de framgår av konventionen och dess protokoll och att det inte fanns något skäl från allmän synpunkt att ändå pröva klagomålen. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Rozanski mot Polen
(Ansökan nr 55339/00, dom den 18 maj 2006)
Domen finns endast på engelska.

När det saknades ett förfarande som var direkt tillämpligt för att en man skulle få sitt faderskap till ett barn fastställt och myndigheterna agerade rutinmässigt när de avslog hans begäran om att få faderskapet prövat, kränktes hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

R inledde 1990 ett samboförhållande och i augusti 1992 fick paret en son. I handlingarna registrerades som far ett påhittat namn, som bestod av R:s förnamn och moderns efternamn. I april 1994 flyttade kvinnan från hemmet och lämnade sonen hos R. Kort därefter blev pojken sjuk och togs in på sjukhus. Modern hämtade honom därifrån och gick under jorden i flera månader. R har sedan inte haft någon kontakt med sin son. R gjorde flera försök att få sitt faderskap fastställt. Han begärde att en god man skulle utses för att företräda sonen i faderskapsmålet. Han begärde också att åklagaren skulle väcka en faderskapstalan till hans förmån. Åklagaren avslog hans begäran och ansåg att det inte skulle vara lämpligt med två parallella förfaranden som båda gällde R:s faderskap. I juli 1996 förklarade mammans nye partner, JM, att han var far till pojken och han blev lagligen registrerad som barnets far. R begärde åter att en god man skulle förordnas för pojken men han fick avslag, eftersom han inte ansågs ha någon rätt sedan JM förklarats vara pojkens laglige far. Alla R:s vidare framställningar avslogs med samma motivering. - I Europadomstolen klagade R över att han hindrades från att officiellt erkänna sin son. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att R:s band med barnet hade tillräckligt stöd av omständigheterna för att förhållandet skulle föras in under begreppet familjeliv enligt artikel 8. Domstolen erinrade om att när förekomsten av en persons familjeband med ett barn har konstaterats, måste staten handla på ett sådant sätt som möjliggör att dessa band kan utvecklas och som säkerställer barnets möjligheter att från födseln integreras i hans eller hennes familj. Domstolen fann att det var avgörande att det saknades ett förfarande som direkt tillämpligt för att R skulle kunna få sitt faderskap fastställt. Domstolen konstaterade vidare att det i den nationella lagstiftningen saknades vägledning för hur myndigheterna skulle använda sina befogenheter för att avgöra om ett lagligen fastställt faderskap skulle ifrågasättas. Domstolen beaktade också det rutinmässiga sätt som myndigheterna utövat sina befogenheter på när det gällde R:S begäran att få faderskapet prövat. Det hade inte vidtagits några åtgärder för att utreda barnets, moderns och R:s förhållanden. Inte vid något tillfälle hade R hörts av myndigheterna för att möjligheterna av att han kunde vara barnets far skulle kunna bedömas och fastslås. Det hade inte heller utretts om prövningen av faderskapet kunde skada barnets intressen eller ej. Myndigheterna hade helt enkelt bara konstaterat att det förhållandet att barnet lagligen redan hade en far var tillräckligt för att avslå R:s begäran att få det biologiska faderskapet fastställt. Mot den bakgrunden hade staten, trots det utrymme den har för sina bedömningar, brustit när det gällde att ge R den respekt för hans familjeliv som han var berättigad till. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den polske domaren Garlicki lämnade en skiljaktig mening i vilken den österrikiska domaren Steiner instämde. De skiljaktiga ansåg i korthet bl.a. att majoritetens bedömning inte stämde överens med beslut i tidigare mål. De förklarade att de lättare skulle ha kunnat finna att det skett en kränkning om R verkligen hade uttömt de inhemska möjligheterna. Han hade följt åklagarens uppfattning att det inte var lämpligt att föra två parallella mål i samma sak och han hade senare återtagit sin talan i tingsrätten. Senare hade han koncentrerat sig på att förgäves försöka få till stånd en brottmålsutredning mot modern. De var inte säkra på att domstolen gjorde rätt när den i beslutet om admissibility fann att de förfaranden som R inte kunde driva själv inte utgjorde sådan inhemska rättsmedel som R bort uttömma innan han vände sig till domstolen. De ansåg att R var ett offer för sin egen obeslutsamhet.

HÄNVISNINGAR
Mikulić ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Nylund  ./. Finland, beslut 1999-06-29
Mizzi ./. Malta, dom 2006-01-12 (jfr nr 1/06)

Grant mot UK
(Ansökan nr 32570/03, dom den 19 maj 2006)
Domen finns endast på engelska.

När könsbyte, man-till-kvinna, inte erkändes enligt pensionslagstiftningen och kvinnan därför inte kunde få pension vid den ålder som gäller för kvinnor utan först sedan hon uppnått den för män gällande pensionsåldern, kränktes hennes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

G är 68 år och en könsopererad man-till-kvinna transsexuell. Enligt sitt födelsebevis är hon en man. Hon tjänstgjorde under tre år i armén och arbetade därefter som polis. När hon var 24 år gav hon upp försöken att leva som man och hon har nu varit kvinna sedan 1963, vilket angavs på hennes försäkringskort. Fram till 1975, då systemet med olika avgifter för män och kvinnor övergavs betalade hon avgift som kvinna. 1972 startade hon egen verksamhet och började då betala till en privat pensionsfond. Hon ansökte om statlig pension när hon fyllde 60 år men fick avslag med motiveringen att hon kunde få pension först vid 65 års ålder, dvs. den för män gällande pensionsåldern. G överklagade utan framgång. I juli 2002 begärde hon resning mot bakgrund av Europadomstolens domar i målen Christine Goodwin mot UK och I mot UK. G beviljades prövningstillstånd men avstod från att fullfölja sin talan. I september 2002 vägrades hon åter pension och i december 2002 fyllde hon 65 år och fick då pension. Efter införandet av lagen om könsbestämning 2004 som hade retroaktiv verkan utbetalades sociala förmåner och pensioner i enlighet med de regler som gällde för en förvärvad könstillhörighet. - I Europadomstolen klagade G över att hennes könsbyte inte hade erkänts enligt lag. Hon åberopade artiklarna 8 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att G befann sig i en identiskt likadan situation som Christine Goodwin och att hon därför kunde hävda att hon utsatts för en kränkning av sin rätt till respekt för sitt privatliv i strid med artikel 8 p.g.a. att hennes könsbyte inte hade erkänts enligt lag. Även om regeringen med tillbörlig skyndsamhet hade vidtagit åtgärder för att följa domen i Christine Goodwin-målet och bl.a. infört en ny lagstiftning påverkade inte det G:s ställning som ”offer”. Efter domen i Christine Goodwin-målet fanns inte längre något berättigande för en underlåtelse att lagligen erkänna ett könsbyte. G hade varit berättigad att få de pensionsförmåner som tillkom kvinnor. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte uppkom någon fråga som skulle prövas särskilt vare sig enligt artikel 1 i protokoll nr 1 för sig eller i förening med artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Rees ./. U K, dom 1986-10-17
Cossey ./. U K, dom 1990-09-27
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22
Sheffield o. Horsham ./. U K, dom 1998-07-30
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Walden ./. Liechtenstein, beslut 2000-03-16
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15

Riener mot Bulgarien
(Ansökan nr 46343/99, dom den 23 maj 2006)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om reseförbud var inte proportionerligt och kränkte artikel 2.2 i protokoll nr 4.

R har sedan 1989 österrikiskt medborgarskap och hennes familj är bosatt i Österrike. Vid den aktuella tidpunkten var hon även bulgarisk medborgare. R var delägare i och marknadschef för ett företag registrerat i Österrike. Hon var också registrerad i Bulgarien som utlänning som bedrev ekonomisk verksamhet där. Mellan 1991 och 1995 tillbringade R sin mesta tid i Bulgarien och hon har sedan dess varit kvar där. Genom ett beslut av den lokala skattemyndigheten i Sofia den 1 juli 1991 ålades R att betala ett belopp motsvarande ca 1 miljon US $ avseende obetalda skatter och avgifter. R överklagade men utan framgång. Härefter beslöt passpolisen att förbjuda R att lämna landet och att hennes resehandlingar skulle tas i beslag. Hennes österrikiska pass konfiskerades senare. R överklagade och hävdade att eftersom hon var bulgarisk medborgare, så var den lag som hade tillämpats inte tillämplig på henne. Domstolarna avslog hennes överklaganden med motiveringen att den av domstol fastställda skyldigheten att betala de aktuella skatterna var tillräcklig grund för att beslagta ett pass som används för internationella resor. Reseförbudet upprätthölls genom att skattemyndigheten regelbundet informerade passpolisen om att skatten inte var betald. Förbudet hävdes först i augusti 2004 sedan en preskription inträtt för skatteskulden. R hade vidare ett flertal gånger förgäves ansökt om att få sitt bulgariska medborgarskap upphävt. Hennes begäran bifölls först i december 2004. - I Europadomstolen klagade R bl.a. över förbudet för henne att lämna Bulgarien, vägran att upphäva hennes bulgariska medborgarskap och avsaknaden av effektiva rättsmedel i dessa hänseenden. Hon åberopade artikel 8, artikel 13 och artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen fann att myndigheterna underlåtit att ta tillräcklig hänsyn till proportionalitetsprincipen vid sina beslut och att R:s reseförbud beslutats automatiskt samt att det inte var tidsbestämt. Domstolen noterade vidare att den bulgariska rätten i vissa avseenden saknade tydlighet såväl när det gällde lagstiftningen som beträffande praxis. De ifrågasatta åtgärderna hade vidare gällt under lång tid och de var inte proportionerliga i förhållande till det åsyftade målet, nämligen att skatteskulden skulle betalas. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.2 i protokoll nr 4. Mot den bakgrunden fann domstolen med sex röster mot en att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

När det gällde klagomålet över att det saknats ett effektivt rättsmedel konstaterade domstolen att även om R teoretiskt hade möjlighet att klaga över reseförbudet hade de inhemska domstolarna endast prövat förbudets formella laglighet och inte klagomålets materiella innebörd. Bl.a. hade förbudets varaktighet, R:s möjligheter att betala, hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv inte beaktats. Omfattningen av den prövning som R hade fått var därmed alltför begränsad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13. Domstolen fann emellertid enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 8 och 13 när det gällde myndigheternas vägran att bifalla R:s begäran om att få sitt bulgariska medborgarskap upphävt.

Skiljaktig mening

Den estniske domaren Maruste var delvis skiljaktig och ansåg att reseförbudet hade inneburit en kränkning av R:s rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, bl.a. mot bakgrund av att R under nio och ett halvt år inte kunnat träffa sin make, sina barn och barnbarn som var bosatt i Österrike. Även om dessa hade haft möjlighet att förena sig med R i Bulgarien skulle det föra för långt om statens ekonomiska intressen kunde berättiga att en så tung börda lades på människor som inte var parter i skattetvisten.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 i protokoll nr 4
K.-H.W. ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
Foti m.fl. ./. Italien, dom 1982-12-10
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
İletmiş ./. Turkiet, dom 2005-12-06 (jfr nr 11/05)
Napijalo ./. Kroatien, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Miguel González del Río ./. Peru, FN:s kommitté för mänskliga rättigheter
Artikel 13
Al-Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

Liakopoulou mot Grekland
(Ansökan nr 20627/04, dom den 24 maj 2006)
Domen finns endast på franska.

Alltför formalistisk inställning när det gällde förutsättningarna för prövning i kassationsdomstol var inte proportionerlig i förhållande till syftet att bl.a. bevara rättssäkerheten och hindrade därmed en prövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

L ägde ett markområde som exproprierades 1984, till största delen till förmån för Thessalonikis kommun. L överklagade expropriationsersättningen både i de lägre domstolarna och som en begäran om laglighetsprövning. Kassationsdomstolen avslog framställningen den 3 december 2003 med motiveringen att L inte klart hade angett de omständigheter i målet som appellationsdomstolen grundat sitt avgörande på. - I Europadomstolen klagade L bl.a. över att det skett en kränkning av hennes rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att den regel som kassationsdomstolen stött sig på när den avslog L:s begäran om laglighetsprövning var en princip som hade sitt ursprung i kassationsdomstolens speciella roll att utöva tillsyn över att lagen följts. Enligt Europadomstolens mening hade L:s klagomål inte medfört en skyldighet för kassationsdomstolen att åter fastställa fakta i målet. Det var visserligen sant att L hade underlåtit att ange vissa relevanta fakta som fastställts av de lägre instanserna, men hon hade ändå inledningsvis sammanfattat de huvudsakliga omständigheterna i målet, de tidigare prövningarna och hennes egna klagomål över dessa. Sammanfattningen hade följts av en redogörelse för målet. Vidare hade hon bifogat de överklagade domarna. Mot den bakgrunden hade kassationsdomstolen varit överdrivet formalistisk vilket hade hindrat L från att få en prövning. Begränsningen av L:s rätt att få tillgång till domstolsprövning var inte proportionerlig i förhållande till syftet med åtgärden, nämligen att garantera rättssäkerheten och en riktig rättstillämpning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Běleš m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)

Weissman m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr 63945/00, dom den 24 maj 2006)
Domen finns endast på franska.

Krav på stämpelavgift med över 300 000 EUR var oproportionerligt och hindrade domstolsprövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När ett ersättningskrav därmed inte prövades kränktes även artikel 1 i protokoll nr 1.

De klagande, W, är rumänska medborgare. I egenskap av arvtagare till de förra ägarna väckte de en talan mot staten om att återfå sin egendom, bestående av en byggnad med omgivande mark i Bukarest som hade nyttjats av en ambassad. De rumänska domstolarna, som noterade att staten tagit byggnaden i besittning 1949 utan lagligt stöd, biföll W:s talan. W återfick byggnaden i oktober 1999 och väckte därefter talan för att få ersättning för förlorade inkomster från fastigheten. Det yrkade beloppet, motsvarande 30 609 289 EUR, beräknades på de hyresinkomster som staten uppburit sedan 1949. W:s talan avvisades av de rumänska domstolarna med motiveringen att W inte hade betalat stämpelavgift för att få föra talan med 323 264 EUR. - I Europadomstolen klagade W över att det skett en kränkning av deras rätt till domstolsprövning och deras rätt till respekt för sin egendom. De åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att det belopp som W skulle betala som stämpelavgift otvivelaktigt var mycket högt för en vanlig klagande. Beloppet var inte berättigat vare sig av särskilda omständigheter i målet eller av de klagandes ekonomiska situation. Det hade beräknats efter en i lag fastställd procent av det belopp som målet gällde. Domstolen fann att beloppet var överdrivet högt och de klagande hade till följd därav varit tvungna att avstå från att föra en talan, vilket hade betagit dem rätten att få sin sak prövad i domstol. Avgiftskravet hade varit oproportionerligt och hade skadat själva rätten att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

I avsaknad av förklaring från den bulgariska regeringen om varför W inte hade fått någon ersättning för statens nyttjande av fastigheten fann domstolen att det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de enskilda och de allmänna intressena i målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Teltronic-CATV ./. Polen, dom 2006-01-10 (jfr nr 1/06)
Artikel 1 i protokoll nr 1
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Gratzinger o. Gratzingerova ./. Tjeckien, beslut 2002-07-10
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23

R mot Finland
(Ansökan nr 34141/96, dom den 30 maj 2006)
Domen finns endast på engelska.

När myndigheterna inte vidtagit åtgärder för att underlätta återföreningen mellan ett omhändertaget barn och dess föräldrar kränktes artikel 8.

R har en son, M, som när han var fem år i november 1992 omhändertogs och placerades på barnhem, 12 mil från hemmet, p.g.a. sen utveckling, moderns våldsamma beteende och båda föräldrarnas oförmåga att ta hand om honom. Modern hade under 1990 blivit mentalt sjuk med bl.a. ett självmordsbeteende och hon var vid flera tillfällen inlagd på sjukhus. Föräldrarna sökte hjälp men var inledningsvis emot att M togs in på ung. BUP för utredning. En sådan utredning skedde dock och det konstaterades att M var otrygg och ett till två år efter i sin utveckling. Insatserna beträffande M var från början av stödkaraktär med en deltidsplacering. Föräldrarna inledde ett skilsmässoförfarande och R fick med moderns samtycke vårdnaden om M. När M omhändertogs fick R en kollaps och vistades en kort tid på sjukhus. Efter påtryckningar från socialnämnden lämnade R samtycke till att M bereddes vård. Även modern samtyckte p.g.a. sin egen oförmåga att ta hand om sonen. Båda föräldrarna besökte M regelbundet men då socialnämnden misstänkte R för incest förbjöds han att ta hem sonen. Något formellt beslut om begränsningen av umgänget fanns dock inte. Enligt omhändertagandebeslutet förutsattes att pojken skulle behöva en långvarig vård och att den syftade till att han placerades i fosterhem. Enligt en anteckning i den journal som fördes över pojken på barnhemmet var avsikten aldrig att han skulle återvända hem utan att han skulle placeras i fosterhem och att separationen från föräldrarna skulle inledas. R begärde att vården skulle upphöra dels i september 1993, dels i januari 1994, båda gångerna utan framgång. I november 1994 avslog socialnämnden R:s begäran om upphörande av vården med stöd av olika läkarutlåtanden om bl.a. R:s förmåga och M:s behov. I april 1995 fann länsrätten, som inte höll muntlig förhandling, att förutsättningar förelåg för fortsatt vård. I juni 1995 flyttades pojken till ett familjehem. I oktober 1995 upphävde Högsta förvaltningsdomstolen det överklagade beslutet om fortsatt vård och visade målet åter för bl.a. muntlig förhandling. R begärde att M skulle undersökas av en ny oberoende läkare för att M:s egen vilja skulle kunna utredas. Hans begäran bifölls inte. I december 1996 fastställde Länsrätten åter socialnämndens beslut. Trots sin tidigare begäran fick R först i Högsta förvaltningsdomstolen ta del av M:s journal. Hans överklagande avslogs emellertid. När det gällde umgängesbegränsningen vände sig R även till JO och till länsstyrelsen. Nya beslut i fråga om umgänget fattades årligen - i socialnämnden utan R:s närvaro - och de fastställdes efter överklagande av länsrätten. M som inledningsvis utvecklades väl fick senare psykiska problem och efter motsättningar i familjehemmet och svårigheter i skolan togs han så småningom in på mentalsjukhus där han stannade tills han fyllde 18 år. - I Europadomstolen klagade R över att det inte funnits någon laglig grund för omhändertagandebeslutet och besluten om begränsning av umgänget med M. Han klagade också över den långa tid som förfarandet pågått. Han åberopade artiklarna 6.1, 8 och 13.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändning att R inte uttömt inhemska rättsmedel, konstaterade att R inte klagat över omhändertagandebeslutet i sig utan över besluten att avslå hans framställningar om vårdens upphörande. Domstolen erinrade om att den vägledande principen för ett vårdbeslut skall vara att det skall anses som en tillfällig åtgärd, som skall upphöra så fort omständigheterna tillåter det och att varje verkställighetsåtgärd för tillfällig vård skall vara förenlig med syftet att barnet skall återförenas med sina biologiska föräldrar. Den positiva skyldigheten att verka för en återförening vilar allt tyngre på myndigheterna ju längre tiden går. Samtidigt skall barnets bästa hela tiden beaktas. Endast om barnet varit omhändertaget under en avsevärd tid kan dess intresse av att få behålla sin situation oförändrad ta över intresset av att familjen återförenas. Domsstolen fann att de sociala myndigheterna inte gjort några allvarliga och bestående ansträngningar för att underlätta familjens återförening under de många år som M varit omhändertagen. Domstolen fann också att de stränga begränsningarna av R:s umgänge med sonen visade socialnämndens intention att stärka banden mellan M och fosterföräldrarna snarare än mellan M och hans far. Domstolen sammanfattade att myndigheterna underlåtit att vidta sådana åtgärder för att underlätta en möjlig återförening i familjen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde frågan om förfarandet avseende upphörande av vården skett inom skälig tid konstaterade domstolen att det tagit mer än två år och sex månader från socialförvaltningen och - efter återförvisning - till Högsta förvaltningsdomstolen en andra gång. Beträffande de två processerna om umgängesrätt hade dessa pågått ett år och sex månader respektive fyra månader. Domstolen kunde emellertid inte finna någon period där målet legat orört och den angivna tiden framstod inte som oskälig. Vad slutligen gällde förfarandet avseende utlämnande av M:s journal hade detta pågått under sju månader och domstolen fann inte detta vara oskäligt. I den mån frågan haft någon inverkan på övriga beslut hade detta beaktats under artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 när det gällde fråga om skälig tid och att det, mot bakgrund av vad domstolen funnit i fråga om artikel 8, inte fanns skäl att särskilt pröva frågan om ett rättvist förfarande.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
K.A. ./. Finland, dom 2003-01-14 ( jfr nr 1/03)

SARL Aborcas mot Frankrike
(Ansökan nr 59423/00, dom den 30 maj 2006)
Domen finns endast på franska.

När appellations- och kassationsdomstol inte godtog att bolag hade partsställning, vilket indirekt framgick av första instansens dom, och därför inte tog upp dess klagomål, kränktes bolaget rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Klagande i målet, A, är ett franskt bolag med säte i Lanta. I december 1994 anmälde L, som tidigare varit älskarinna till bolagets direktör, B, denne för våldtäkt, för förtal och för försök till utpressning på grund av att han trakasserat henne med upprepade telefonsamtal, där han anklagat henne bl.a. för att ha stulit en videobandspelare och där han hotat att släppa ut nakenfotografier av henne. B togs in och hölls kvar hos polisen den 27 och 28 juni 1995 och bolagets lokaler genomsöktes. I dom den 21 november 1996 fann domstolen B skyldig till förtal och ålade honom att betala L 3 000 FRF jämte hennes rättegångskostnader. Den 16 januari 1997 anmälde B i sin tur L för falsk tillvitelse. I ett brev till domstolen begärde bolaget att få bli part i målet för att kunna begära skadestånd för en stulen videobandspelare och för affärsmässig förlust. I dom den 4 mars 1998 konstaterade brottmålsdomstolen att B inte kunde göra gällande någon förlust för bolaget. Han tillerkändes en franc i ideellt skadestånd. B överklagade i egenskap av bolagets företrädare. Appellationsdomstolen fann att eftersom bolaget inte varit part i första instans kunde det inte nu agera som klagande. Klagomålet förklarades inadmissible. Bolaget klagade förgäves till kassationsdomstolen. - I Europadomstolen klagade bolaget över att det inte fått en rättvis rättegång, eftersom både appellationsdomstolen och kassationsdomstolen hade vägrat att ta upp målet, med den oriktiga förklaringen att bolaget inte varit part i den första rättegången. Bolaget åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att regeringen hade medgett att bolaget i brev den 7 augusti 1997 begärt att få vara part i målet. Domstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning inte är absolut utan att den kan begränsas. Begränsningen får dock inte vara sådan att själva rättigheten försvinner. Den första domstolen hade visserligen inte angett bolaget som part men den hade indirekt tillerkänt bolaget denna ställning när den angav att B inte förmått visa att hans bolag lidit någon skada. Domstolen fann att appellationsdomstolen och kassationsdomstolen således felaktigt hade utgått från att bolaget inte hade någon partsställning och att de därmed hade hindrat bolaget att utnyttja befintliga rättsmedel, vilket fått till följd att bolagets rätt att få tillgång till domstolsprövning hade inskränkts. Med hänsyn till omständigheterna fann domstolen att bolaget förhindrats att utöva sin rättighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr nr 11/02)
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19

Ebruu och Tayfun Engin Çolak mot Turkiet
(Ansökan nr 60176/00, dom den 30 maj 2006)
Domen finns endast på franska.

När en okomplicerad faderskapstalan tog nära nio år att avgöra och de klagande tvingades leva i osäkerhet samt då det saknades inhemskt rättsmedel där klagomål över dröjsmålet kunde prövas, kränktes artiklarna 6, 8 och 13.

EC och hennes son TC är turkiska medborgare bosatta i Bursa. I april 1992 väckte EC i eget namn och för sin son en faderskapstalan mot EI, en sångare, och hävdade att han var barnets biologiske far. I december 1994 förklarade domstolen, på grundval av resultaten av blodprov och genetiska tester, att EI med 99,77 % säkerhet var pojkens far. Domstolen förordnade att barnets födelseattest skulle ändras. Denna dom undanröjdes av kassationsdomstolen i februari 1996 som återförvisade målet till första instans, som beslutade om ny provtagning. Mellan den 24 juli 1996 och den 11  februari 1999 satte tingsrätten ut 11 tillfällen för DNA-prov men EI infann sig inte någon gång. Till slut förelade domstolen EI att infinna sig till provtagning vid äventyr att det skulle uppfattas som ett erkännande om han inte infann sig. Det rättsvetenskapliga institutet som gjorde analysen av provet konstaterade i februari 2000 att EI med 99,99 % säkerhet var fadern. Mot den bakgrunden fastställde domstolen i maj 2000 att EI var barnets far. Den domen fastställdes av kassationsdomstolen i januari 2001. - I Europadomstolen klagade EC över det överdrivet utdragna förfarandet och avsaknaden av nationellt rättsmedel där ett sådant klagomål kunde prövas. De klagade också över att de p.g.a. att EI var berömd ”hade tvingats in under medias strålkastare” och över att ”om de fått underhåll så skulle barnet ha fått bättre levnadsförhållanden och en bättre utbildning”. De åberopade artiklarna 6, 8 och 13.

Europadomstolen konstaterade att det tagit mer än åtta år och nio månader för att pröva ett enkelt mål i fem olika instanser. Det var överdrivet lång tid, särskilt med hänsyn till vad som stod på spel för de klagande. Kravet på ”skälig tid” var inte uppfyllt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att det i tvisteförfarandet inte hade upprätthållits en rimlig jämvikt mellan barnets intresse av att utan oskäligt dröjsmål få faderskapet rätt fastställt och den påstådde faderns rätt att inte behöva lämna ett DNA-prov. De inhemska domstolarnas oförmåga att inom rimlig tid avgöra faderskapsfrågan hade försatt de klagande i ett långdraget tillstånd av osäkerhet i fråga om barnets egen identitet. De klagandes rätt till respekt för sitt privatliv hade därför inskränkts. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 8.

Regeringen hade inte kunnat visa förekomsten av ett rättsmedel där de klagande skulle kunnat få upprättelse för det utdragna förfarandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

Skiljaktig mening

De båda kvinnliga domarna Mularoni från San Marino och Fura-Sandström från Sverige lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg i första hand att det inte uppkom någon fråga att pröva enligt artikel 8 på grund av det dröjsmål som prövats enligt artikel 6. De ansåg inte heller att det förhållandet att de klagande ”hade tvingats in under medias strålkastare” var av den karaktären som staten kunde ansvara för. Det förhållandet att ”om de fått underhåll så skulle barnet ha fått bättre levnadsförhållanden och en bättre utbildning” var av den karaktären att domstolen utan svårighet kunde beaktat det vid bestämmandet av skadestånd enligt artikel 41 och att allt var olyckliga konsekvenser av det utdragna förfarandet som inte borde prövas enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Bock ./. Tyskland, dom 1989-03-29
Mikulić ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Comingersoll ./. Portugal, dom (GC) 2000-04-06
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
Artikel 8
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
Mikulić ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15

Fodale mot Italien
(Ansökan nr 70148/01, dom den 1 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

När kassationsdomstol prövade häktningsbeslut utan att kalla den enskilde när åklagaren var representerad, upprätthölls inte kraven på kontradiktoriskt förfarande och parternas likställdhet och det skedde en kränkning av artikel 5.4.

F blev föremål för en förundersökning och anklagades för försök till utpressning och mordbrand och för att vara medlem i en maffialiknande organisation på Sicilien. Han häktades genom beslut av undersökningsdomaren i Palermo den 12 juli 1999. Beslutet upphävdes den 2 augusti 1999 sedan F överklagat. Åklagaren klagade över det beslutet till kassationsdomstolen, som satte ut målet till förhandling den 15 februari 2000. Någon kallelse till förhandlingen skickades emellertid inte ut till F eller till hans advokat. Kassationsdomstolen upphävde den överklagade domen och visade målet åter till domstolen i Palermo, som gav försvaret tillstånd att åberopa ny bevisning men som avslog yrkandet om att domen från den 15 februari 2000 skulle förklaras ogiltig. Den 13 april fastställde domstolen undersökningsdomarens beslut när det gällde två av anklagelserna och hävde beslutet i övrigt. I följd därav arresterades F och placerades i häkte i avvaktan på rättegång. Han klagade till kassationsdomstolen utan framgång. Under tiden frikändes han. - I Europadomstolen klagade F över att förfarandet att pröva lagligheten av hans frihetsberövande var orättvist. Han åberopade att han inte hade kallats till förhandlingen i kassationsdomstolen. Han åberopade artikel 5.4.

Europadomstolen förklarade att den inte kunde godta regeringens invändning att artikel 5.4 inte var tillämplig på förfarandet i kassationsdomstolen p.g.a. att F inte var frihetsberövad när det förfarandet inleddes. Domstolen noterade att när åklagaren begärde att beslutet från augusti 1999 skull upphävas så hade han försökt återställa beslutet att F skulle vara häktad. Förfarandet i kassationsdomstolen hade därmed varit avgörande för frågan om häktningen varit laglig. Domstolen konstaterade vidare att kassationsdomstolen satt ut åklagarens överklagande till prövning utan att kalla F eller hans advokat. F hade därmed fråntagits möjligheten att själv ge in sina synpunkter eller att muntligen ange sin inställning vid förhandlingen som svar på åklagarens yrkanden. Åklagaren hade å sin sida varit representerad vid förhandlingen. Vid sådant förhållande kunde domstolen inte finna att kraven på ett kontradiktoriskt förfarande och på att parterna skall vara likställda i processen hade iakttagits. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Lietzow ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Rapacciuolo ./.Italien, dom 2005-05-19
Singh ./. Tjeckien, dom 2005-01-25 (jfr nr 2/05)
Navarra ./. Frankrike, dom 1993-1-1-23
Lamy ./. Belgien, dom 1989-03-30
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13

Bednov mot Ryssland
(Ansökan nr 21153/02, dom den 1 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

När klagomål över häktningsbeslut inte prövades p.g.a. att domstolarna inte kunde enas om vilken domstol som var behörig att pröva klagomålet, kränktes artikel 5.4.

B greps den 25 juli 2001 misstänkt för rån och han häktades därefter. Han klagade över häktningsbeslutets laglighet och begärde att bli frigiven i avvaktan på rättegång. Hans klagomål och framställning överfördes fortlöpande från en domstol till en annan och blev till följd därav aldrig prövade. I oktober 2001 dömdes B till fängelse för stöld. - I Europadomstolen klagade B över att hans klagomål och hans framställan aldrig prövades i domstol och han åberopade artikel 5.4.

Europadomstolen fann att de nationella domstolarna hade underlåtit att fastställa vilken domstol som var behörig att pröva frihetsberövandet av B. Denne hade således betagits rätten att få ett rättsligt beslut i frågan om huruvida häktningen i avvaktan på rättegång var laglig eller ej. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Rokhlina ./. Ryssland, dom 2005-04-07

Taïs mot Frankrike
(Ansökan nr 39922/03, dom den 1 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

När en häktad person avlidit till följd av skador som inte kunnat förklaras på ett godtagbart sätt och när tillsynen över den häktade brustit, hade svarandestaten inte uppfyllt sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 2. Det skedde också en kräkning av denna artikel när utredningen av dödsfallet inte var effektiv.

Makarna T är franska medborgare. På morgonen den 7 april 1993 hittades deras son P, 33 år gammal, död i sin cell på polisstationen i Arcachon, där han placerats för att nyktra till. Dagen innan omkring kl 19.30 hade P och hans flickvän varit inblandade i en mindre trafikolycka. Därefter stoppades de och förhördes under oroligheter som bröt ut i Arcachon omkring kl. 23.45. De fördes tillsjukhus omkring midnatt för undersökning. P vägrade att låta sig undersökas och när han blev våldsam slog poliserna honom med batong på händerna, benen och bröstet. De gav honom också örfilar för att få honom lugn. Läkaren som fick hand om honom skrev ut honom ca kl 00.15. Eftersom P visade tecken på berusning placerades han i en tillnyktringscell. P ropade och skrek under en stor del av natten. Omkring kl 7.30 på morgonen hittades han död liggande i en blodpöl. Enligt de anteckningar som förts under natten hade han kontrollerats var 15:e minut fram till kl 5.00 och därefter varje halvtimma fram till kl 7.00. Förkortningen RAS (rien à signaler eller inget att notera) fanns antecknad bredvid tidsangivelsen för kontrollerna 23 gånger. Samma dag gav åklagarmyndigheten instruktioner om att dödsorsaken skulle utredas. Enligt obduktionen hade P dött av en inre blödning p.g.a. att mjälten spruckit. Vidare noterades att han hade skador i bakhuvudet, hudavskrapningar och ett antal sår huvudsakligen i ansiktet, nacken, på bröstet och benen. Det angavs vidare att P, som led av Aids, var försvagad. Den 19 april 1993 väckte T talan mot olika personer för dråp och för underlåtelse att hjälpa en människa i nöd och de begärde att få vara parter i processen. En utredning inleddes och i samband därmed inhämtades flera sakkunnigutlåtanden. På T:s begäran inhämtades ytterligare ett utlåtande. Den 28 juni fann undersökningsdomaren att personalen på häktet på den aktuella polisstationen inte kunde göras ansvarig för det inträffade och att det därför inte kunde väckas något åtal. Undersökningsdomaren bedömde att den skada som orsakat P:s död troligen hade uppkommit när P höll på att nyktra till och att det genom den företagna utredningen inte varit möjligt att fastställa exakt vad som hänt på morgonen när P dog. T överklagade och appellationsdomstolen i Bordeaux fastställde den 19 juni 2003 beslutet att det inte kunde väckas något åtal. Appellationsdomstolen anförde att ”den troligaste förklaringen, även om den inte kunde bevisas, var att den dödliga skadan var ett resultat av ett fall, trots att det inte var möjligt att säga om detta skett frivilligt eller ofrivilligt”. - I Europadomstolen åberopade T artiklarna 2 och 3 och hävdade att sonen dött till följd av att han utsatts för våld från poliserna, att han inte haft någon tillsyn eller inte blivit behandlad under tiden i häktet och att utredningen av dödsfallet inte varit effektiv.

Europadomstolen erinrade om att personer som är frihetsberövade befinner sig i en särskilt utsatt situation och att myndigheterna var skyldiga att ta ansvar för hur de behandlades. När en individ som vid god hälsa tagits i förvar hos polisen därefter avled ålåg det staten att lämna en godtagbar förklaring till de händelser som ledde till dödsfallet. Enligt den franska regeringen hade P avlidit till följd av att han fallit mot ett hörn på bänken i den cell där han skulle nyktra till. Europadomstolen konstaterade emellertid att P inte varit vid god hälsa utan svag och sårbar på grund av sin sjukdom. Detta förhållande förstärkte myndigheternas ansvar ytterligare. Det läkarutlåtande som utfärdats på sjukhuset var bristfälligt och tog inte upp skador som konstaterades vid obduktionen. P hade förts till polisstationen mellan kl 23.30 och 00.15 och det var inte känt vad som hade hänt under den tiden. Enligt polisrapporten hade P dunkat sitt huvud mot plexiglasfönstret bak i bilen hela vägen till polisstationen. Domstolen noterade härefter att P hittats liggande på rygg och inte på magen som det först påstods, vilket stödde teorin att han fallit. Domstolen fann det märkligt att förkortningen RAS hade noterats, eftersom P uppgavs ha skrikit och ropat hela natten, och konstaterade vidare att det fanns ytterliga uppgifter som var tvivelaktiga. I avsaknad av en godtagbar förklaring för de motstridiga uppgifter som förelåg och mot bakgrund av att de skador som konstaterats på P:s kropp endast kunde ha uppkommit under frihetsberövandet, fann domstolen att Frankrike bar ansvaret för att de klagandes son avlidit. Domstolen fann vidare att ingen hade gått in i P:s cell under hans vistelse där. Åtgärder hade kunnat vidtas för att rädda P:s liv. Åtminstone borde polisen ha tillkallat en läkare. Polisens slapphet gentemot P:s fysiska och psykiska vånda och avsaknaden av en effektiv tillsyn innebar ett brott mot skyldigheten att skydda livet på personer som frihetsberövats. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

När det gällde utredningen hade den trots att förfarandet pågått i tio år, inte lett till att den faktiska anledningen till dödsfallet hade kunnat fastställas. Det andra expertutlåtandet hade avgetts nära tre år efter de aktuella händelserna och undersökningsdomaren hade inte själv hört de inblandade poliserna inledningsvis utan först efter fyra år.  De franska myndigheterna hade inte handlat med tillbörlig skyndsamhet. Dessutom hade P:s flickvän inte hörts, trots att hon varit närvarande på polisstationen den aktuella natten. Inte heller hade det gjorts någon rekonstruktion av händelserna. Domstolen ifrågasatte slutligen nyttan av en psykologisk utredning efter dödsfallet. Det sakkunnigutlåtandet, som innehöll en negativ bedömning av P, hade indirekt riktats mot föräldrarna och hade varit mycket upprörande för dem. Innehållet hade gjort det möjligt för myndigheterna att befria poliserna från ansvar. Sammanfattningsvis fann domstolen att de franska myndigheterna inte genom- fört en effektiv utredning av omständigheterna kring P:s död. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 3.

Skiljaktig mening

Den franske domaren Costa och den danske domaren Lorenzen lämnade en gemensam delvis skiljaktig motivering, delvis skiljaktig mening. Enligt deras mening var det dröjsmålen i utredningsförfarandet som gjorde att utredningen inte kunde anses effektiv och det räckte med att konstatera det. När det gällde den del där de var skiljaktiga framhölls bl.a. att det i första hand var den metod som majoriteten tillämpat, innebärande att två av de i klagomålet angivna tre grunderna hade prövats i en klump, som de vände sig mot och att de inte kunde ansluta sig till majoritetens sätt att i avsaknad av bevisning motivera sitt ställningstagande med att Frankrike inte hade lämnat en godtagbar förklaring.

HÄNVISNINGAR
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
H.Y. o. HÜ.Y ./. Turkiet, dom 2005-10-06
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Younger ./. U K, beslut 2003-01-07
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Slimani ./. Frankrike, dom 2004-07-27
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr. nr 4/02)

Kaya mot Österrike
(Ansökan nr 54698/00, dom den 8 juni 2006)
Domen finns endast på engelska.

När domstolen underrättats om att klaganden inte visste om när förhandling skulle äga rum och hans advokat vidhållit ett yrkande om att klienten skulle höras personligen, saknades skäl för att anse att mannen avstått från sin rätt att närvara. När förhandling ändå hölls i hans frånvaro kränktes artikel 6.1 och 3c).

I april 1996 dömdes K för att olagligen ha vistats i Österrike i strid med ett förbud som meddelats honom. K klagade hos IAP och begärde muntlig förhandling så att han kunde höras personligen. IAP satte ut en förhandling och kallade K genom hans advokat. Under tiden hade K utvisats till Turkiet vilket advokaten underrättade domstolen om samtidigt som han yrkade att förhandlingen skulle skjutas upp så att K skulle kunna höras. Advokaten underrättade inte K om förhandlingen. IAP fann att det inte var nödvändigt att höra K och höll förhandling i hans frånvaro men i närvaro av hans advokat och avslog överklagandet delvis. K klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen klagade K över att förfarandet mot honom inte varit rättvist, eftersom han dömts i sin frånvaro, och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att en anklagads rätt att personligen få närvara vid rättegången var ett grundläggande inslag i en rättvis rättegång. En anklagad kan avstå från att utnyttja den rättigheten men för att han skall anses göra det krävs att hans beslut att inte närvara kan fastställas på ett entydigt sätt. Domstolen noterade att K:s advokat åsidosatt sina yrkesmässiga skyldigheter och låtit bli att underrätta sin klient om förhandlingen. Han hade emellertid talat om för domstolen att K inte var medveten om datum för förhandlingen och han hade upprepat yrkandet om att K skulle höras personligen. Vid sådant förhållande kunde IAP inte anse att K entydigt hade avstått från sin rätt att bli hörd personligen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 c).

HÄNVISNINGAR
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
T. ./. Italien, dom 1992-10-12
Yavuz ./. Österrike, dom 2004-05-27
Novoselov ./. Ryssland, beslut 2004-07-08
Stoichkov ./. Bulgarien, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Baischer ./. Österrike, dom 2001-12-20

Lupsa mot Rumänien
(Ansökan nr 10337/04, dom den 8 juni 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

När en person som deporterades utan att ha fått kännedom om beslutet därom hade fråntagits allt skydd mot myndigheters godtycke ansågs ingreppet i hans privatliv inte ha haft stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När han inte heller kunde få utvisningen omprövad kränktes även artikel 1 i protokoll nr 7.

L är serbisk medborgare bosatt i Belgrad. Han bodde 14 år i Rumänien fram till dess han utvisades i augusti 2003. Han kom till Rumänien 1989, startade en verksamhet där och flyttade samman med en rumänska 1994. De fick en son som nu är tre år gammal och som har både rumänskt och serbiskt medborgarskap. När L i augusti 2003 återkom från en utlandsresa skedde det utan ingripande från gränspolisen. Påföljande dag kom emellertid gränspoliser till hans hem och deporterade honom. L:s advokat klagade över åtgärden och vid en förhandling i appellationsdomstolen i Bukarest fick advokaten en kopia av ett beslut som utfärdats av åklagarmyndigheten enligt vilket L, på begäran av den rumänska underrättelsetjänsten och enligt en förordning 194/2002, hade förklarats ”icke önskvärd” och utvisad från Rumänien på tio år med motiveringen att det fanns tillräckliga och allvarliga uppgifter om att han var inblandad i aktiviteter som kunde äventyra den nationella säkerheten. Överklagandet avslogs. Under 2003 och 2004 besökte flickvännen och sonen L i Serbien och Montenegro vid ett flertal tillfällen och stannade där allt från några få dagar till flera månader. - I Europadomstolen klagade L över att utvisningsbeslutet kränkte artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 7.

Europadomstolen konstaterade att L ostridigt hade integrerats i det rumänska samhället och att han hade ett verkligt familjeliv där. Domstolen fann därför att när han utestängdes från rumänskt territorium så hade integrationen upphört och hans privat- och familjeliv hade rivits upp på ett sätt som inte kunde läkas genom flickvännens och sonens regelbundna besök. Det hade därmed skett ett intrång i L:s privat- och familjeliv. Domstolen erinrade om att en person som blir föremål för åtgärder grundande på hänsyn till nationell säkerhet inte får berövas alla garantier mot godtycke. Han måste bl.a. få möjlighet att få åtgärderna i fråga granskade av ett oberoende och opartiskt organ som har behörighet att pröva alla relevanta frågor såväl faktiska som rättsliga, för att avgöra om åtgärden var laglig och beivra ett eventuellt övergrepp från myndigheternas sida. Det hade inte förekommit något förfarande mot L för inblandning i något brott i Rumänien eller i något annat land. Bortsett från en allmänt hållen grund hade myndigheterna inte lämnat L några närmare uppgifter. Dessutom hade L i strid med den nationella lagen inte delgivits beslutet att förklara honom icke önskvärd förrän efter det att han deporterats. Eftersom L inte tillerkänts det minsta skydd mot myndigheternas godtycke fann domstolen att intrånget i hans privatliv inte hade haft stöd i en lag som uppfyllde konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Som domstolen konstaterat hade förordningen 194/2002, som utgjorde den rättsliga grunden för att deportera L, inte gett honom något skydd mot myndigheternas godtyckliga handlande. I följd därav hade det, trots att L deporterats i enlighet med ett beslut som fattas i enlighet med förordningen, skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7, genom att förordningen inte uppfyllde konventionens krav. I varje fall fann domstolen att de rumänska myndigheterna också inskränkt det skydd som L varit berättigad till enligt punkt 1 a) och b) i artikel 1 i protokoll nr 7. Myndigheterna hade underlåtit att ge L den minsta antydan om vilket brott han var misstänkt för och åklagarmyndigheten hade inte skickat beslutet till honom förrän den dag då den enda förhandlingen hölls i appellationsdomstolen. Med hänsyn till den strikt formella prövningen i appellationsdomstolen fann domstolen att L inte haft möjlighet att få sin sak prövad i ljuset av omständigheter som talade mot en deportation. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Al-Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Artikel 1 i protokoll nr 7
Mezghiche ./. Frankrike, kommissionens beslut 1997-04-09
Sejdovic o. Sulejmanovic ./. Italien, beslut 2002-03-14
Sulejmanovic o. Sultanovic ./. Italien, beslut 2002-03-14

Wos mot Polen
(Ansökan nr 22860/02, dom den 8 juni 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

Rätten till ersättning från fond för påtvingat tvångsarbete under kriget var ”civil” i den mening som avses i artikel 6 och när beslut om ersättningen inte kunde prövas av domstol kränktes artikel 6.1.

V är polsk medborgare. Under andra världskriget sattes han i tvångsarbete i en del av det ockuperade Polen. Han arbetade i februari och mars 1941 på en lantgård nära Cielcza och från april 1941 till april/maj 1944 i skogarna i Cielcza.Han placerades slutligen i ett område ca 200 km från sitt hem där han tvingades förstärka det tyska försvaret från maj/juni 1944 till den 26 januari 1945. I oktober 1993 ansökte V hos den polsk-tyska förlikningsfonden (fonden) om ersättning från fonder som den tyska regeringen instiftat i överenskommelse med Polen. I februari 1994 slogs det fast att V hade utfört tvångsarbete från februari 1941 till januari 1945 och han tillerkändes ersättning med 1 050 PLN. Frågan om deportationen hade uppenbarligen inte prövats i det aktuella beslutet. V överklagade utan framgång till den behöriga kommissionen. 1999 antog Fondens styrelse en resolution nr 29/99. Som införde ett krav på deportation för dem som sökte ersättning för tvångsarbete. Till följd därav fick V ytterligare 365 PLN, avseende tiden fram till det att han hade fyllt 16 år, dvs. till februari 1944. V klagade vidare utan framgång till kommissionen, till ombudsmannen och till Högsta förvaltningsdomstolen. Domstolarna fann att fonden inte var en statlig myndighet eftersom rätt att få ersättning från fonden inte föll inom civillagstiftningen och att yrkanden om ersättning därför inte kunde prövas av en allmän domstol. - I Europadomstolen klagade V över att han inte fått tillgång till domstolsprövning och åberopade artikel 6.1

Europadomstolen erinrade om att den redan i beslutet om admissibility hade funnit att fondens handlande när det gällde ersättningar enligt både första och andra programmet kunde väcka Polens ansvar. Regeringen hade tillgång till medel för att påverka fondens agerande bl.a. mot bakgrund av hur fonden och dess organ hade bildats. Domstolen beaktade vidare att den behörige ministern utövade tillsyn över fonden. Även om den polska staten inte hade något direkt inflytande över de beslut som fattades av fonden avseende enskilda sökanden, var statens roll inte desto mindre avgörande för hela systemet med fondens verksamhet. Domstolen erinrade också om att det inte finns någon generell skyldighet för konventionsstaterna att ersätt fel som begåtts i det förflutna under statens täckmantel. Men om ett ersättningsprogram väl har inrättats av regeringen eller med regeringens samtycke kan frågor uppkomma om förenligheten med artikel 6.1 eller artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann att rätten att begära ersättning på grund av nazisternas förföljelse från fonden kunde anses ”civil” i den mening som avses i artikel 6.1 och att den artikeln därför var tillämplig.

När det sedan gällde frågan om V fått tillgång till domstolsprövning genom fondens egna organ, kommissionerna, fann domstolen att de inte var att anse som domstolar i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen beaktade bl.a. hur organen bildats och framhöll att deras oberoende kunde ifrågasättas. Det fanns inte heller tillräckliga formella garantier och det hölls inte muntliga förhandlingar. De beslut som fattats av fondens organ borde därför ha kunnat prövas av ett rättsligt organ. Högsta förvaltningsdomstolen hade uteslutit en prövning i förvaltningsdomstol. Högsta domstolens praxis talade också tydligt för att en prövning i allmän domstol var utesluten. Regeringen hade inte heller gett ett enda exempel på en dom i allmän domstol som stödde påståendet att det kunde ske en prövning i allmän domstol. De nationella domstolarna hade inte gett V någon möjlighet att få fondens beslut prövade rättsligt. När det gällde proportionaliteten i begränsningen av V:s rätt att få tillgång till domstolsprövning fäste domstolen särskild vikt vid det förhållandet att han inte heller hade någon annan möjlighet att få upprättelse. Sammanfattningsvis fann domstolen att det absoluta hindret för att få en rättslig prövning av fondens beslut var oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet och att det skadade själva kärnan i V:s rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Azinas ./. Cypern, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02) 
Rolf Gustafsson ./. Sverige, dom 1997-07-01
Salesi ./. Italien, dom 1993-02-26
Mennitto ./. Italien, dom (GC) 2000-10-05
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Kalogeropoulou a m.fl. ./. Grekland och Tyskland, beslut 2002-12-12
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
H ./. Belgien, dom 1987-11-30
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Aït-Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28

Lykourezos mot Grekland
(Ansökan nr 33554/03, dom den 15 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

Omedelbar tillämpning av en ny bestämmelse, som innebar att en ledamot i parlamentet inte samtidigt fick bedriva yrkesverksamhet, medförde att en advokat, bl.a. till nackdel för väljarna, tvingades avstå från sin plats i parlamentet för att kunna fortsätta att driva sin verksamhet. Det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

L är en 72-årig grekisk medborgare bosatt i Aten. Han förlorade sin plats i parlamentet på grund av att han fortsatte en yrkesmässig verksamhet som gjorde honom diskvalificerad att inneha en sådan post. L hade varit ledamot i advokatsamfundet i Saten sedan 1960. I april 2000 ställde han upp i parlamentsvalet i Atens första valkrets som kandidat för partiet ”Ny demokrati”. Han fick 44 387 röster och valdes till ledamot i parlamentet för en fyraårsperiod. Genom en ändring i konstitutionen 2001 blev all yrkesmässig verksamhet oförrenlig med en parlamentsledamots uppgifter. Artikel 57 i konstitutionen innehöll en bestämmelse med det innehållet, men en ikraftträdandelag har ännu inte antagits. I februari 2003 anhängiggjorde en väljare ett klagomål mot L i den särskilda högsta domstolen och hävdade bl.a. att artikel 57 innebar att L, som praktiserade som advokat, var diskvalificerad från att vara ledamot i parlamentet. Den särskilda högsta domstolen fann i en dom den 3 juli 2003 att L hade förverkat sin rätt att sitta i parlamentet. Domstolen godtog inte L:s argument att han inte skulle anses utöva ett yrke när han inte längre tog emot några arvoden. - I Europadomstolen klagade L över att förverkandet av hans plats i parlamentet hade inskränkt hans rätt att bli vald till parlamentet och att det också berövat väljarna den kandidat som de valt. Han åberopade i den delen artikel 3 i protokoll nr 1. Han hävdade också att det förhållandet att han hade förverkat sin plats i parlamentet för att kunna fortsätta sin yrkesverksamhet hade inneburit ett oberättigat ingrepp i hans privatliv i strid med artikel 8.

Europadomstolen noterade att regler som den som diskvalificerade parlamentsledamöter från att fortsätta en yrkesmässig verksamhet var sällsynta i Europa. Domstolen kunde inte bortse från att L valts på villkor som inte kunde bli föremål för kritik i enlighet med det valsystem som gällde vid den aktuella tidpunkten. Ingen kunde ha förutsett att valet av L skulle ifrågasättas under hans valperiod p.g.a. att han bedrev en verksamhet som inte var förenlig med hans uppgift som parlamentsledamot. Att han blev diskvalificerad kom därför som en överraskning både för honom själv och för hans väljare. Vid sådant förhållande fann domstolen, att när valet av L hade bedömts av den särskilda högsta domstolen enligt den nya artikel 57 utan att hänsyn tagits till att han valts år 2000 helt i enlighet med då gällande lagstiftning, så hade den domstolen tvingat L att överge sin plats i parlamentet och samtidigt berövat väljarna den kandidat som de fritt och demokratiskt hade valt att företräda dem i parlamentet i strid med principen om berättigade förväntningar. Dessutom hade den grekiska regeringen inte angett några sådan skäl som var av trängande betydelse för den demokratiska ordningen och som kunde berättiga att bestämmelsen om absolut diskvalifikation tillämpades omedelbart. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och med fem röster mot två att det inte var nödvändigt särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en delvis skiljaktig motivering och ville ange ytterligare skäl för att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1. Domarna från Luxemburg och Belgien, Spielmann och Tulkens, var skiljaktiga när det gällde klagomålet enligt artikel 8 och ansåg att det mot bakgrund av domstolens praxis borde ha fått en särskild och djupare prövning. Det hade enligt deras mening skett ett oberättigat ingrepp i L:s privatliv när han tvingades avstå från sin plats i parlamentet för att kunna fortsätta sin yrkesverksamhet och förtjäna sitt uppehälle.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Ždanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
Sadak m.fl. ./. Turkiet (nr 2), dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Sidabras o. Džiautas ./. Litauen, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Campagnano ./. Italien, dom 2006-03-23 (jfr nr 4/06)
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Mółka ./. Polen, dom 2006-04-11

Lacarcel Mendez mot Spanien
(Ansökan nr 41745/02, dom den 15 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

När en person som tvångsintagits på mentalsjukhus inte underrättades om eller på annat sätt fick möjlighet att delta i ett förfarande mot henne som ledde till försäljning av hennes bostad, kränktes artikel 6.1.

L ägde den lägenhet där hon var bosatt i Murcia. Eftersom hon inte betalade den gemensamma underhållskostnaden väckte de andra ägarna till fastigheten en talan mot henne för att få betalning av ett belopp om 877 EUR. I december 1995 ålades L att betala det belopp hon var skyldig. För att få domen verkställd och på de övriga ägarnas begäran togs L:s lägenhet som var värderad till 25 500 EUR i beslag och såldes för ca 19 000 EUR. Under tiden hade två domare funnit att L kunde antas sakna rättshandlingsförmåga och de beslöt att hon skulle tvångsintas på ett mentalsjukhus. Beslutet om tvångsvård förnyades senare. I januari 2000 förklarades L sakna rättshandlingsförmåga och en av hennes systrar förordnades som förmyndare. Systern ansökte om att beslutet att sälja L:s lägenhet skulle förklaras ogiltigt. Hennes talan avslogs i första instans med motiveringen att L vid den tidpunkten ännu inte hade omyndigförklarats genom en lagakraftvunnen dom. Konstitutionsdomstolen avslog hennes överklagande dit. - I Europadomstolen hävdade L att hon inte blivit upplyst om det förfarande som inletts mot henne och som slutade med att hennes lägenhet såldes. Hon åberopade artikel 6.1, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att på grund av sin psykiatriska status hade L inte kunnat misstänka att ett förfarande inletts mot henne. Det sätt på vilket domstolarna prövat hennes mål hade fått till resultat att hon nekats effektiv tillgång till domstolsprövning. Dessutom hade de domstolar som prövade ansökningen om att det första förfarandet skulle förklaras ogiltigt underlåtit att reparera den bristen att L inte hade deltagit i huvudmålet. Skälen, som grundades på att beslutet att förklara L för oförmögen inte var retroaktivt, framstod som alltför formalistiska och var inte förenliga med att L, mot sin vilja, hade placerats på mentalsjukhus genom ett beslut av två andra domare i samma stad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Consuelo García Navarro ./. Spanien, beslut 2004-10-19
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25

Shevanova mot Lettland
(Ansökan nr 58822/00, dom den 15 juni 2006)
Domen finns endast på franska.

Trots att de lettiska myndigheterna vidtagit åtgärder för att ordna upp den klagandes situation, hade hon under lång tid fått leva i osäkerhet, vilket påverkat hennes privatliv, och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

S är rysk medborgare och bosatt i Riga. Hon hade bott i Lettland i 35 år när hon blev föremål för ett deportationsbeslut 1998. År 1970 när hon var 22 år gammal bosatte hon sig i Lettland av yrkesmässiga skäl. Hon gifte sig 1973 med en lettisk medborgare och fick med honom en son. Paret skildes 1980. 1981, när hon hade förlorat sitt sovjetiska pass, fick hon ett nytt pass. Hon hittade emellertid det gamla passet åtta år senare men underlät att lämna in det. När sovjetunionen bröt samman 1991 stod S utan medborgarskap. Hon registrerades i Lettland som permanent bosatt och hennes son fick status som permanent bosatt icke-medborgare i Lettland. 1994 fick S ett erbjudande om arbete från ett lettiskt brobyggarbolag som erbjöd henne arbete i de kaukasiska områdena Dagestan och Ingushetia, vilka gränsade till Tjetjenien. Med tanke på oroligheterna i området rådde bolaget henne att skaffa ryskt medborgarskap och en formell bosättningsregistrering i Ryssland. S ordnade en falsk stämpel i sitt ursprungliga, återfunna pass, som angav att hennes registrering i Lettland hade återkallats. Hon registrerades på sin brors adress i Ryssland och fick ryskt medborgarskap. I mars 1998 ansökte S hos myndigheterna i Lettland om ett pass för permanent bosatta icke-medborgare. Hennes bosättningsregistrering i Ryssland och förfarandet med det bortkomna passet upptäcktes då. Det beslöts att S skulle strykas från förteckningen över bosatta och ett deportationsbeslut fattades jämte ett beslut om utvisning på fem år. Inget av hennes många överklagande vann gehör.  I februari 2001 arresterades hon och placerades i förvar i avvaktan på utlämning. Verkställigheten sköts dock upp p.g.a. hennes höga blodtryck och när hon frigavs fortsatte hon att bo i Lettland olagligt. - I Europadomstolen klagade S särkilt över att beslutet att utvisa henne från Lettland innebar en kränkning av hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Hon åberopade artikel 8.

Domstolen noterade att under den tid som S bodde i Lettland så hade hon utvecklat personliga, sociala och ekonomiska förhållanden som innebar ett privatliv. Beslutet att utvisa henne innebar därför ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv i den mening som avses i artikel 8. Beslutet att utlämna henne hade emellertid aldrig verkställts och kunde sedan tre år gått aldrig verkställas. S löpte därför inte längre någon risk att utvisas från Lettland. De lettiska myndigheterna hade också vidtagit åtgärder för att få ordning på hennes situation och gjort det möjligt för henne att fullt lagligt vara permanent bosatt i Lettland. De åtgärder som vidtagits innebar emellertid inte att S under lång tid inte hade upplevt osäkerhet. Domstolen påpekade att staterna har full frihet att bestämma om icke-medborgares inresa och bosättning och om att använda sanktioner som t.ex. utvisning. En sådan kan emellertid vara oproportionerlig om den utvisade har tillräckligt starka personliga eller familjeband i landet. Domstolen fann att de lettiska myndigheterna, när de vägde förseelsernas allvar mot de beslutade åtgärderna, inte hade förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan det legitima syftet att förhindra oordning och S:s intresse av att få sitt privatliv skyddat. Det ifrågasatta ingreppet i rätten till respekt för privatlivet hade därför inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Den lettiske domaren var skiljaktig och ansåg att S, på grund av de åtgärder som de lettiska myndigheterna vidtagit 2005 för att ordna upp hennes förhållande, inte längre kunde anses som ett ”offer” och att det därför inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domaren Spielmann från Luxemburg lämnade en delvis skiljaktig motivering.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Kwakye-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07
Shevanova o. Ševanovs ./. Lettland, beslut 2001-02-15
Kolosovskiy ./. Lettland, beslut 2004-01-29
Ivanov ./. Lettland, beslut 2004-03-25
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Mehemi ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-04-10 (jfr nr 4/03)
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Beldjoudi ./. Frankrike, dom 1992-03-26
Nasri ./. Frankrike, dom 1995-07-13
Boughanemi ./. Frankrike, dom 1996-04-24
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Sürmeli mot Tyskland
(Ansökan nr 75529/01, dom den 8 juni 2006)

Förfarande som pågått i mer än 16 år och ännu pågick kränkte artikel 6.1 och när det saknades nationella rättsmedel som kunde påskynda förfarandet och lämna gottgörelse för kränkningen skedde en kränkning även av artikel 13.

S, som är turkisk medborgare och bosatt i Tyskland, var i maj 1982 inblandad i en trafikolycka med en cyklist när han var på väg till skolan. Han skadades och bröt bl.a. vänster arm. Efter förhandlingarna med cyklistens försäkringsbolag fick S ersättning med ett belopp om 12 000 EUR för skador som kunde ha uppkommit. Han fick av kommunens försäkringsbolag en temporär handikappension till utgången av 1983 samt ca 51 000 EUR. Sedan förhandlingarna om ytterligare ersättning misslyckats väckte S talan mot cyklistens försäkringsbolag. Under förfarandet lades ett stort antal läkarutlåtanden fram. Förfarandet innehåller två delar. Den första fasen avslutas i och med att den regionala domstolen i Hannover i en deldom den 10 juni 1991 förklarade att S skulle anses ansvarig för olyckan till 20 % och att han var berättigad till ersättning för skadorna med 80 %. S klagade vidare utan framgång. Det andra fasen gällde bedömningen av skadeståndets storlek och den pension S skulle erhålla. Det började i mars 1994 och under förfarandet förordnades bl.a. ett antal experter. Parterna inledde förlikningsförhandlingar som dock misslyckades. Under denna fas gjorde S bl.a. invändningar mot flera av de förordnade experterna och han yrkade också att domarna skulle frånträda målet. Regiondomstolen meddelade sin slutliga dom den 31 oktober 2005. S överklagade och målet är ännu inte avgjort. I mars 2001 gav S in ett klagomål över det utdragna förfarandet. Konstitutionsdomstolen beslöt emellertid att inte pröva klagomålet men utan att lämna några skäl för sitt beslut. Ett andra klagomål avvisades i juni 2002 som ogrundat. I maj 2002 ansökte S om rättshjälp för att föra en talan en talan mot Niedersachsen avseende det utdragna förfarandet i regiondomstolen. Hans begäran avslogs i såväl första som andra instans. - I Europadomstolen klagade S över det alltför utdragna förfarandet i regiondomstolen som nu pågått i mer än 16 år. Han hävdade vidare att tysk rätt inte tillhandhöll ett rättsmedel när det gällde det utdragna förfarandet och att ett klagomål till konstitutionsdomstolen inte var effektivt. Han åberopade artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att rätten att få ett snabbt avgörande garanterades i den tyska grundlagen och att klagomål över en kränkning av den rätten kunde föras hos konstitutionsdomstolen. När denna domstol fann att ett mål tagit för lång tid kunde den förklara att tidsutdräkten stred mot konstitutionen och begära att den ifrågavarande domstolen skyndade på och avslutade målet. Den federala konstitutionsdomstolen var emellertid inte behörig att sätta tidsgränser för den lägre domstolen eller besluta om andra åtgärder för att påskynda förfarandet. Den saknade också möjlighet att besluta om ersättning. Mot den bakgrunden fann Europadomstolen att den tyska regeringen inte hade visat att ett klagomål till konstitutionsdomstolen kunde ge gottgörelse för ett överdrivet långdraget förfarande i ett pågående mål. Det hade därför inte krävts av S att han skulle ha anfört ett klagomål avseende förfarandets längd till konstitutionsdomstolen.

Domstolen noterade vidare att regeringen inte hade lagt fram några relevanta skäl för att den slutsatsen skulle kunna dras att ett klagomål till en högre myndighet skulle ha kunnat påskynda förfarandet i regiondomstolen.

Domstolen konstaterade att det enligt tysk lag inte finns någon särskild möjlighet att klaga över passivitet men att ett antal appellationsdomstolar ändå har godtagit den principen. Den federala högsta domstolen måste för sin del lämna tillstånd till en sådan talan. Den tyska regeringen hade inte lämnat några uppgifter om vilken effekt på förfarandet ett tillstånd till sådant klagomål kan ha. Mot bakgrund av osäkerheten om vilka kriterier som gäller för att få prövningstillstånd och om den praktiska effekt det skulle ha på S:s mål, fann domstolen att särskild betydelse inte skulle fästas vid det förhållandet att en domstol i princip inte uteslöt möjligheten av ett sådant rättsmedel. Det aktuella förfarandet kunde därför inte ses som ett effektivt rättsmedel i S:s fall.

Även om de domstolar inför vilka S väckt en skadeståndstalan skulle finna att det hade skett ett brott mot rättsliga skyldigheter p.g.a. det utdragna förfarandet kunde de inte under några omständigheter döma ut ersättning för icke-ekonomisk skada vilket var den huvudsakliga skadan i mål av aktuellt slag. Domstolen fann sammanfattningsvis att inget av de fyra rättsmedel som regeringen förespråkat kunde anses som effektivt i den mening som avses i artikel 13. S hade därför inte haft tillgång till ett rättsmedel som kunde påskynda förfarandet i regiondomstolen och som kunde ge ersättning för dröjsmål som redan förevarit. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 konstaterade domstolen att det aktuella förfarandet, som inletts den 18 september 1989 och fortfarande pågick, hade varat mer än 16 år och sju månader. Trots S eget beteende och att han vid upprepade tillfällen begärt förlängningar av givna svarsfrister och ett flertal gånger gjort invändningar mot domarna som handlade målet fann domstolen att förfarandet längd överskred ”skälig tid” Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Antalet hänvisningar i målet är så många att det inte framstår som ändamålsenligt att ange dem alla här. I stället hänvisas direkt till domen (redaktörens anmärkning).

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Basboga ./. Turkiet, 2006-06-13
Kutal och Ugras ./. Turkiet, 2006-06-13

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Bertin ./. Frankrike, 2006-05-24

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Rättvis rättegång? - ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak e.d.
Bonev ./. Bulgarien, 2006-06-08

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Doğrusöz och Aslan ./. Turkiet, 2006-05-30
Fedorenko ./. Ukraina, 2006-06-01
Pyrikov ./. Ryssland, 2006-06-08
Çağlar m.fl. ./. Turkiet, 2006-06-13
Dolgun ./. Turkiet, 2006-06-13
Ergün ./. Turkiet, 2006-06-13
Fatma Bakır ./. Turkiet, 2006-06-13
Kara Midilli ./. Turkiet, 2006-06-13
Kavraroğlu m.fl. ./. Turkiet, 2006-06-13
Mustafa Yıldırım ./. Turkiet, 2006-06-13
Okur ./. Turkiet, 2006-06-13
Titiz m.fl. ./. Turkiet, 2006-06-13
Topakogöz ./. Turkiet, 2006-06-13
Tulumbacı m.fl. ./. Turkiet, 2006-06-13
Yusuf Sarı ./. Turkiet, 2006-06-13

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Georgi ./. Rumänien, 2006-05-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gridin ./. Ryssland, 2006-06-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Korchagin ./. Ryssland, 2006-06-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shatunov ./. Ryssland, 2006-06-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Astankov ./. Ukraina, 2006-06-01; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kryachkov ./. Ukraina, 2006-06-01
Sinko ./. Ukraina, 2006-06-01
Istrate ./. Moldavien, 2006-06-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Abǎlutǎ ./. Rumänien, 2006-06-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pântea ./. Rumänien, 2006-06-15
Kazmina ./. Ryssland, 2006-06-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kuksa ./. Ryssland, 2006-06-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mikhaylova m.fl. ./. Ukraina, 2006-06-15; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Nedbayev ./. Ukraina, 2006-06-15

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06 och 5/06.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Vlasia Grigore Vasilescu ./. Rumänien, 2006-06-08; artikel 6.1 rättvis rättegång

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06 och 3/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Mamedova ./. Ryssland, 2006-06-01; även artikel 5.3 och 4 (se under Skälig tid)

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06 och 5/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Kwiek ./. Polen, 2006-05-30

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Korchuganova ./. Ryssland, 2006-06-08; även artikel 5.3 ”skälig tid”
Jurjevs ./. Lettland, 2006-06-15; även artikel 5.4
Kornakovs ./. Lettland, 2006-06-15; även artiklarna 5.3, 6,1, 8 (korrespondens och familjebesök) och 34
Moisejevs ./. Lettland, 2006-06-15; även artiklarna 3, 5.3, 6,1, 8 (familjebesök) och 34

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05 och 11/05.

Polsk åklagare inte tillräckligt oberoende för att anses som ”annan ämbetsman” enligt artikel 5.3
Bogulak ./. Polen, 2006-06-13; även artikel 5.4

Se liknande mål i bl.a. nr 1/03, 1/05 och 1/06.

Avsaknad av möjlighet att få förnyad prövning för den som dömts i sin frånvaro
Kounov ./. Bulgarien, 2006-05-23

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 4/05 och 3/06.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Carmine Francesca ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Cosimo Francesca ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Francesco Moretti ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Marrone ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Minicozzi ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Pernici ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8 och artikel 13
Bova ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8, artikel 13 och artikel 3 i protokoll nr 1
Pantuso ./. Italien, 2006-05-24; artikel 8, artikel 13 och artikel 3 i protokoll nr 1
Collarile ./. Italien, 2006-06-08; artikel 8 och artikel 13
Ziccardi ./. Italien, 2006-06-08; artikel 8 och artikel 13
Matteoni ./. Italien, 2006-06-08; artikel 8 och artikel 2 i protokoll nr 4

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04 och 4/06.

För höga domstolsavgifter hinder för domstolsprövning
V.M. ./. Bulgarien, 2006-06-08; ej kränkning

Se liknande mål i detta nummer.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Zlinsat, Spol. S.R.o ./. Bulgarien, 2006-06-15

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03 och 8/05. 

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 18 maj - den 15 juni 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 18, 23 och 30 maj samt den 1, 6, 8, 13 och 15 juni 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.2, 5.3 och 5.4, se den 23 och 30 maj och den 1, 13 och 15  juni 2006.

ARTIKEL 6.1
18 maj
Arvanitaki-Roboti m.fl. ./. Grekland (27278/03
23 maj
Mattila ./. Finland (77138/01)
Varga ./. Ungern (3360/04)
Kiper ./. Turkiet (44785/98); även artikel 5.3
Suyur ./. Turkiet (13797/02)Fodor ./. Ungern (4564/03)
Jávor m.fl. ./. Ungern (11440/02)
Heská ./. Tjeckien (43772/02)
30 maj
Barszcaz ./. Polen (71152/01)
1 juni
Buj ./. Kroatien (24661/02); även artikel 13
Ciucci ./. Italien (68345/01); även artikel 1 i protokoll nr 1, jfr nedan
Magherini ./. Italien (69143/01); även artikel 1 i protokoll nr 1, jfr nedan
Antolič ./. Slovenien (no. 71476/01) ej kränkning
Stojić ./. Kroatien (no. 36719/03)
Majski ./. Kroatien (no. 33593/03)
Kutsenko ./. Ryssland (no. 12049/02)
Keržina-Kukovec ./. Slovenien (no. 75574/01)
Dulskiy ./. Ukraina (no. 61679/00)
Omerović ./. Kroatien (no. 36071/03) även artikel 13
Gavrielides ./. Cypern (no. 15940/02) även artikel 13
Athanasiou ./. Grekland (no. 10691/04) även artikel 13
Tsiotras ./. Grekland (no. 13464/04) även artikel 13
Atelšek ./. Slovenien (no. 26342/04) även artikel 13
Bendič ./. Slovenien (no. 77519/01) även artikel 13
Boškovič ./. Slovenien (no. 21462/04) även artikel 13
Irgolič ./. Slovenien (no. 42857/02) även artikel 13
Jelen ./. Slovenien (no. 5044/02) även artikel 13
Mežan ./. Slovenien (no. 27102/02) även artikel 13
Mijatovič ./. Slovenien (no. 43548/02) även artikel 13
Mušič ./. Slovenien (no. 37294/02) även artikel 13
Nahtigal ./. Slovenien (no. 75777/01) även artikel 13
Rožič ./. Slovenien (no. 75779//01) även artikel 13
Stakne ./. Slovenien (no. 77543/01) även artikel 13
Trebovc ./. Slovenien (no. 42863/02) även artikel 13
Urbanija ./. Slovenien (no. 6552/02) även artikel 13
Vodeb ./. Slovenien (no. 42281/02) även artikel 13
Vrbanec ./. Slovenien (no. 33549/02) även artikel 13
6 juni
Beaucaire ./. Frankrike (22945/02)
Clément ./. Frankrike (37876/02)
8 juni
Lehtinen ./. Finland (nr 2) (41585/98); även artikel 13
Hadjibakalov ./. Bulgarien (58497/00); även artikel 13
Hrobová ./. Slovakien (2010/02)
13 juni
Lehtonen ./. Finland (11704/03); även artikel 13
Múčková ./. Slovakien (213092/02); även artikel 13 och artikel 6.1 rättvis rättegång (hög domstolsavgift)
Gaziková ./. Slovakien (66083/01)
Kvasnov´s ./. Slovakien (67039/01)
Magura ./. Slovakien (44068/02)
Sika ./. Slovakien (2132/02)
Karakas ./. Turkiet (76991/01); även artikel 5.3, se nedan
15 juni
Škare ./. Kroatien (17267/03)
Cârstea o. Grecu ./. Rumänien (56326/00)
Digitel d.o.o. ./. Slovenien (70660/01) även artikel 13
Bakiyevets ./. Ryssland (22892/03) även artikel 13
Chevkin ./. Ryssland (4171/03) även artikel 13
Kostovska ./. Makedonien (44353/02) även artikel 13

ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1
30 maj
Ibrahim Yalçinkaya ./. Turkiet (14788/03)
Kökmen ./. Turkiet (903/03)
1 juni
Mosconi ./. Italien (68011/01)
15 juni
Mario Federici ./. Italien (nr 2) (67917/01 och 68859/01); även artikel 6.1

ARTIKEL 5.3
23 maj
Hasan Ceylan ./. Turkiet (58398/00)
Kiper ./. Turkiet (44785/98); även artikel 6.1
30 maj
Wiensztal ./. Polen (43748/98); ej kränkning
13 juni
Karakas ./. Turkiet (76991/01); även artikel 6.1, se ovan

ARTIKEL 5.4
1 juni
Mamedova ./. Ryssland (7064/05); även artikel 3 och artikel 5.3

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.


 




Senast ändrad: 2011-04-12