JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 5 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 april - den 15 maj 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering/Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Persson mot Sverige, beslut 2008-03-28
Klagomål avseende bl.a. skälig tid och bristande domskäl var uppenbart ogrundade och förklarades därför i sin helhet för inadmissible.

Hakizimana mot Sverige, beslut 2008-03-28
När den klagande inte kunde lämna tillräckligt stöd för sina påståenden om att han av skilda anledningar riskerade att bli utsatt för gripande, misshandel eller att bli dödad i strid med artikel 2 eller 3 eller artikel 1 i protokoll nr 13, om han återsändes till sitt hemland förklarades klagomålet i sin helhet för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Provectus i Stockholm AB och K Löwenberg mot Sverige, beslut 2008-03-27
Målet har avskrivits efter förlikning.

Domar mot andra länder

C.G. m.fl. mot Bulgarien, 2008-04-24
Beslut om utvisning som verkställdes omgående saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När det rättsliga omprövningsförfarandet inte utgjorde något effektivt rättsmedel kränktes artikel 13 och när den klagande inte fått möjlighet att utöva sina rättigheter kränktes artikel 1 i protokoll nr 7.

Juozaitiene och Bikulcius mot Litauen, 2008-04-24
I försöken att under en biljakt stoppa en berusad bilförare använde polisen skjutvapen och dödade därvid två personer. Eftersom våldet var mer än som absolut var nödvändigt skedde en kränkning av artikel 2. När det sedan inte gjordes någon effektiv utredning kränktes artikel 2 igen.

Petrea mot Rumänien, 2008-04-29
När en fånge saknade bl.a. personligt utrymme, aktiviteter och tvättmöjligheter och han inte fick den medicinska behandling som han behövde, skedde det, trots att det inte funnits någon avsikt att förnedra honom, en kränkning av artikel 3.

McCann mot U K, 2008-05-13
En mans f.d. hustru sade ensidigt upp ett gemensamt hyresavtal och han blev därigenom vräkt genom ett summariskt förfarande. Han fråntogs därmed möjligheten att få proportionaliteten av intrånget i sin rätt till respekt för sitt hem prövad och det skedde en kränkning av artikel 8.

N.N. och T.A. mot Belgien, 2008-05-13
Brevväxling mellan två homosexuella män, som gavs in till domstol av den ene mannens hustru i samband med en ansökan om skilsmässa, innebar inte i sig att breven blev offentliga och att intrånget i deras rätt till respekt för sin korrespondens var oproportionerligt. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

Juhnke mot Turkiet, 2008-05-13
När en frihetsberövad kvinna efter påtryckningar hade lämnat sitt samtycke till att genomgå en gynekologisk undersökning, kunde samtycket inte anses ha lämnats frivilligt och när de skäl som anförts för en så ingripande åtgärd i den fysiska integriteten saknade berättigande skedde en kränkning av artikel 8.

Orr mot Norge, 2008-05-15
När norsk domstol i samma dom å ena sidan frikände en person från anklagelse för brott och å andra sidan ålade honom att utge skadestånd till det påstådda offret, var ordalagen inte så tydliga att det inte väcktes några tvivel om att han var oskyldig och om att den frikännande domen var riktig. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

Dedovskiy m.fl. mot Ryssland, 2008-05-15
I ett fångläger fick internerna bl.a. slag med gummibatonger av en specialenhet som inrättats för att hålla ordning i lägret. Misshandeln ansågs förnedrande och nedsättande och avsåg att förmå fångarna till underkastelse och den innebar därför tortyr och det skedde en kränkning av artikel 3. När utredningen av händelserna var otillräcklig och ineffektiv kränktes artikel 3 igen. De klagande saknade rättsmedel för att begära skadestånd och det skedde därför en kränkning av artikel 13. När slutligen regeringen trots upprepade framställningar från domstolen vägrade ge in en rapport uppfylldes inte kraven enligt artikel 38.

Domar och beslut i Grand Chamber

Hutten-Czapska mot Polen, 2008-04-28
Förlikningen mellan parterna, som utlovade en lösning på grundläggande problem i polsk bostadslagstiftning som berörde ca 100 000 fastighetsägare, lämnade också gottgörelse till den klagande i målet och grundades på respekten för mänskliga rättigheter. Målet avskrevs därför.

Burden mot U K, 2008-04-29
När det nationella skattesystemet medgav en efterlevande make eller registrerad partner undantag från arvsskatt men inte gav syskon som sammanlevt samma undantag, fann domstolen i stor sammansättning i likhet med kammaren, även om man prövade en något annorlunda frågeställning än kammaren, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

ÖVRIGT

Anmärkning av Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008, dnr 7914-08-40 angående skadestånd för kränkning.

ALLMÄNT

Enligt domstolens statistik per den 30 april 2008 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 17 550 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 31 % i förhållande till föregående års 13 400 klagomål för motsvarande period. 457 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 17 % och 1 296 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 39 %. 8 845 klagomål har avgjorts, 700 genom dom, en ökning med 28 %, och 8 145 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 6 000 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 30 april till 88 200 mål vilket är en ökning med 11 % från den balans om 79 400 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 29 350 på avgörande i kammare och 58 850 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 30 april till 21 950, en minskning med 10 % från de 24 450 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Persson mot Sverige
(Ansökan nr 27098/04, beslut den 27 mars 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål avseende bl.a. skälig tid och bristande domskäl var uppenbart ogrundade och förklarades därför i sin helhet för inadmissible.

P ägde och drev ett aktiebolag som importerade och sålde bilar. P hävdar att skattemyndigheten i augusti 1997 muntligen upplyste honom om att han skulle betala mervärdesskatt i Tyskland och inte i Sverige och han följde denna anvisning. I augusti 1998 hävdade skattemyndigheten emellertid att mervärdesskatten skulle betalas i Sverige. P förstod då att han skulle påföras mervärdesskatt och skattetillägg i Sverige och att den skatt han betalat i Tyskland inte skulle betalas tillbaka och drog då slutsatsen att han skulle gå i konkurs och han brände därför all sin bokföring. I december 1998 gjorde skattemyndigheten ett oannonserat besök hos bolaget för att gå igenom redovisningen. Bolaget försattes i konkurs i januari 1999 och det hade då inte någon bil kvar i sin ägo. I augusti 1999 upprättades en revisionspromemoria avseende P och hans bolag och genom ett beslut i oktober 1999 höjde skattemyndigheten Ps taxeringar och påförde skattetillägg. Beslutet innefattade en skönsmässig bedömning av bolagets vinst och ett ställningstagande till om det varit bolaget eller P som drivit verksamheten. I december 1999 publicerades en tidningsartikel baserad på uppgifter från skattemyndigheten. Bl.a. uppgavs att P sålt åtminstone 170 bilar utan att betala mervärdesskatt och att han helt saknat redovisning. Det uppgavs också att P riskerade ett fängelsestraff om han åtalades och fälldes. P klagade över taxeringsbesluten men ansökte inte om rättshjälp. Länsrätten avslog överklagandet i juni 2002 och kammarrätten gjorde samma bedömning i juni 2004. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i maj 2005. Under tiden hade skattemyndigheten informerat åklagaren, som i januari 2001 lade upp en akt på P. Först i september 2002 underrättades P om att åklagaren inlett en förundersökning och att han var misstänkt för bokföringsbrott. P kallades till förhör i oktober 2002 och januari 2003. En stämningsansökan gavs in i april 2003 och tingsrätten meddelade dom i juni 2003, vari P fälldes för grovt bokföringsbrott och grovt försvårande av skattekontroll. Han dömdes till ett års fängelse och fem års näringsförbud. I hovrätten åberopade P bl.a. artikel 6.1 i konventionen och yrkade att straffet skulle sättas ned. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i sin helhet. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i januari 2004. - I Europadomstolen klagade P över att brottmålet mot honom inte prövats inom skälig tid. Han klagade också över att hovrätten och Högsta domstolen inte hade lämnat några skäl för sina beslut. Han åberopade artikel 6.1. Han åberopade vidare artikel 6 och klagade över att han inte fått rättshjälp för att väcka en skadeståndstalan mot staten. Han hävdade att principen om likställda parter hade kränkts. Klagomålet i den delen uppfattades avse förfarandet i förvaltningsdomstolarna. P åberopade även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen tog först ställning till Ps klagomål över att han inte fått en prövning inom skälig tid och konstaterade att förfarandet i allmän domstol hade pågått i ungefär ett år och fyra månader, dvs. från det att P underrättades om förundersökningen i september 2002 till dess Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i januari 2004. Domstolen erinrade om att skäligheten skall bedömas med hänsyn till målets svårighetsgrad, den klagandes och de dömande myndigheternas agerande i målet. Domstolen konstaterade att ett år och fyra månader inte i sig är oskäligt och att det inte framgick att det förekommit några perioder under vilka målet legat orört. Domstolen fann därför att klagomålet i denna del var uppenbart ogrundat.

När det gällde klagomålet över bristande domskäl erinrade domstolen om att enligt dess praxis skall domar och andra avgöranden innehålla de skäl som legat till grund för beslutet. Omfattningen av denna skyldighet kan emellertid variera beroende på beslutets art och skall bedömas i ljuset av samtliga omständigheter i fallet. Skyldigheten för en domstol att motivera sina beslut innebär dock inte att det måste lämnas svar på varje argument som framförts. När en domstol avslår ett överklagande kan den således helt enkelt instämma i den lägre instansens beslut. Den lägre domstolen eller en myndighet måste däremot å sin sida lämna så utförliga skäl som gör det möjligt för den klagande att utnyttja sin rätt att överklaga. Domstolen betonade att en motiverad doms funktion är att ge parterna möjlighet till ett effektivt överklagande och att visa att domstolen uppfattat vad de anfört. Genom att fastställa tingsrättens dom och foga den till sin egen hade hovrätten visat parterna att den instämde i tingsrättens skäl och att de argument som framförts inte ändrade den bedömningen. Europadomstolen fann därför att hovrättens dom var tillräckligt tydlig och inte hindrade ett effektivt överklagande till Högsta domstolen. Även beslutet att vägra prövningstillstånd var tillräckligt motiverat i den mening som avses i artikel 6.1 och stod i överensstämmelse med domstolens fasta praxis. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat.

Slutligen gjordes en bedömning av återstoden av Ps klagomål. Domstolen konstaterade att P inte lämnat något stöd för sitt påstående att han ansökt om rättshjälp och att det vägrats honom. Domstolen erinrade om att i den mån klagomålet i denna del hänförde sig till förfarandet i förvaltningsdomstolarna var artikel 6.1 tillämplig endast i den del som gällde skattetillägget, eftersom det endast var i denna del som målet innebar en "anklagelse för brott". Däremot gäller artikel 6.1 inte för en skattetvist i sig. Klagomålet i denna del avsåg således inte en kränkning av någon rättighet som omfattas av konventionen och domstolen var därför inte behörig att pröva det. Klagomålet skulle således avvisas. Domstolen förklarade därför klagomålet i sin helhet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - skälig tid
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Artikel 6.1 - avsaknad av domskäl
Garcia Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
Klemenco Nord AB ./. Sverige, dom 2006-12-19
Bufferne ./. Frankrike, beslut 2002-02-26
Burg m.fl. ./. Frankrike, beslut 2003-01-28
Artikel 6.1 - mål om skattetillägg, skatt
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12

Hakizimana mot Sverige
(Ansökan nr 37913/05, beslut den 28 mars 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

När den klagande inte kunde lämna tillräckligt stöd för sina påståenden om att han av skilda anledningar riskerade att bli utsatt för gripande, misshandel eller att bli dödad i strid med artikel 2 eller 3 eller artikel 1 i protokoll nr 13, om han återsändes till sitt hemland, förklarades klagomålet i sinhelhet för inadmissible.

H ansökte den 2 december 2002 hos Migrationsverket om asyl och uppehållstillstånd och uppgav att han kommit till Sverige samma dag. Ett första förhör hölls också den dagen. H saknade pass och andra resehandlingar men visade ett identitetskort från Rwanda. Han uppgav att han var en etnisk Hutu och att han förföljts av Tutsierna. Han uppgav vidare att han hållits fängslad i sin hemstad, Gatore, och att han torterats. H hördes åter av Migrationsverket i samband med en omfattande asylutredning i juni 2004 och han lämnade då en berättelse om sitt liv. Han uppgav bl.a. att han arbetat för FN i Rwanda, att han åren 1998-2002 studerat vid universitet i Madras i Indien och att han därefter återvände till Rwanda för att senare fly till Uganda. H uppgav att han aldrig varit politiskt aktiv men att en Hutu som återvände från Indien kanske ansågs kunna påverka andra Hutuer. Vidare hade han kallats till en gacaca-rättegång. Sedan Migrationsverket gett honom tillfälle att bemöta det som framkommit genom utredningen gav H in skriftliga kommentarer och tillägg. Han klagade också över att han fått tillbringa mer än sex timmar på tåg för att komma till det tidigare förhöret och att han därför varit trött och inte tillräckligt förberedd. Han gav i sin inlaga en delvis annan beskrivning av det som hänt honom. Migrationsverket avslog hans ansökan i juli 2004 med motiveringen bl.a. att förhållandena i den aktuella regionen hade förbättrats och att dödspatrullerna i östra Kongo inte längre sågs som ett hot mot säkerheten i Rwanda. Eftersom det fortfarande förekom att personer anklagades för att ha deltagit i den etniska utrotningen oavsett om de faktiskt hade det eller inte hade regeringen skapat de s.k. gacaca-domstolarna som var ett samhällsbaserat rättssystem. Mot denna bakgrund fann Migrationsverket att förhållandena i Rwanda inte var sådana att de kunde ge rätt till asyl. H överklagade och hävdade bl.a. att han under den tid han varit fängslad hade blivit torterad liksom många andra personer varav några avlidit av sina skador. H namngav flera av dessa personer. Han hävdade att enda skälet till att han fängslats var att han var Hutu och han påstod att gacaca-domstolarna inte förenade människor utan de skapade bara fler konflikter. Utlänningsnämnden avslog överklagandet i september 2005 och anslöt sig därvid till Migrationsverkets motivering.

På begäran av H tillämpade Europadomstolen i oktober 2005 artikel 39 i domstolsreglerna och begärde att utvisningen skulle inhiberas. I sin begäran uppgav H att han skulle löpa en verklig risk att bli fängslad, torterad och kanske också dödad om han tvingades återvända till sitt hemland. Han gav också in två brev. Ett från ett stiftsprogram för flyktingstöd i Canada. Det andra från ett religiöst samfund i Canada. Båda utlovad H sitt stöd om han ville etablera sig i Canada. Målet vilandeförklarades i januari 2006 sedan den svenska regeringen informerat domstolen om den tillfälliga ändringen av utlänningslagen. Migrationsverket fann emellertid vid en ny prövning att H inte var i behov av skydd och avslog åter hans asylansökan. Europadomstolen begärde av H uppgift om han fått tillstånd att resa till Canada och fick i oktober 2006 svaret att domstolen skulle få sådant besked inom två månader. H sökte på nytt om uppehållstillstånd alternativt ett visum för studerande för ett år och påstod att om han fick stanna ett år så skulle hans mentala hälsotillstånd förbättras så att han kunde återvända till Afrika. Migrationsverket avslog denna ansökan i november 2006. H gav in ytterligare handlingar till stöd för sin ansökan. - I Europadomstolen åberopade H artiklarna 2 och 3 samt artikel 1 i protokoll nr 13 och hävdade att han löpte en verklig risk att bli gripen, torterad och/eller dödad och han tvingades återvända till Rwanda.

Europadomstolen noterade inledningsvis att staterna enligt väletablerad internationell rätt och enligt sina skyldigheter enligt ingångna traktat, inklusive Europakonventionen, har rätt att bestämma om inresa, bosättning och utvisning beträffande utlänningar. Om emellertid en utvisning ger upphov till frågor enligt artikel 3 och det således uppkommer en fråga om statens ansvar, ålägger artikel 3 staten att inte utvisa utlänningen, om det föreligger en välgrundad anledning att tro att personen i fråga skulle utsättas för en verklig risk att bli föremål för behandling i strid med artikel 3 om han utvisades. Vid sådant förhållande är staten skyldig att inte utvisa honom. Domstolen utesluter inte att en analog tolkning kan tillämpas i fråga om artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13 när ett återsändande av en främling sätter hans eller hennes liv i fara. Domstolen fann att de nämnda artiklarna var oskiljaktiga och beslöt därför att de skulle prövas tillsammans.

Domstolen konstaterade att den interimistiska åtgärden enligt Regel 39 hade tillämpats för att H skulle kunna ta reda på om det var möjligt för honom att komma till Canada. Trots domstolens upprepade förfrågningar hade H inte lämnat domstolen några uppgifter om utgången av det förfarandet. Denna brist på samarbete från Hs sida var otillfredsställande och domstolen utgick från att denna möjlighet inte längre stod till hans förfogande. Rapporterna om kränkningar av mänskliga rättigheter i Rwanda är inte sådana att de i sig visar att det skulle ske en kränkning av konventionen om H sändes tillbaka till sitt hemland. Det måste därför prövas om hans personliga förhållanden är sådana att ett återvändande till Rwanda skulle strida mot konventionen. H hade åberopat flera grunder för sin fruktan att återvända hem inklusive sin etnicitet, sin sociala ställning, sin begäran att återfå familjens egendom och risken att dömas av en gacaca-domstol. Med hänsyn till den svåra situation som asylsökande befinner sig är det ofta nödvändigt att se till deras fördel när det gäller att bedöma trovärdigheten i deras påståenden och de handlingar de åberopar till stöd för dem. När det emellertid har framkommit uppgifter som ger stark anledning att ifrågasätta trovärdigheten av en asylsökandes påståenden, måste den enskilde kunna ge en tillfredsställande förklaring till de påstådda oriktigheterna i hans berättelse. I det förevarande målet fann domstolen först och främst att Hs etnicitet och sociala ställning inte, vare sig var för sig eller tillsammans, kunde anses tillräckliga för att visa att han skulle löpa en verklig risk att bli förföljd eller arresterad om han återvände till Rwanda. Vidare, beträffande hans påstående att han tidigare blivit arresterad, fängslad och misshandlad under 2002, konstaterade domstolen att även om den skulle godta Hs påståenden så hade dessa övergrepp inte gjorts av myndigheterna utan snarare av ett fåtal medlemmar av LDF, de lokala försvarsstyrkorna, och att det därför inte finns någon konkret risk för att det skulle hända igen. LDFs övergrepp utreds regelbundet av regeringen och av en särskild enhet inom den nationella polisen. Domstolen fann därför att H kunde få skydd av de nationella myndigheterna i den osannolika situationen att han trakasserades av LDF. H har aldrig var politiskt aktiv och domstolen fann att det inte fanns någon grund för att han skulle ådra sig myndigheternas intresse eller försättas i en situation där han behövde skydd. Särskilt som han kunnat återvända till Rwanda 2002 utan att bli gripen eller förhörd vid sin ankomst. H hade vidare kunna leva i Rwanda i flera år utan problem efter det han framställt en ansökan om att återfå familjens egendom. Framställningen gjordes för mer än tio år sedan och H har inte påstått att någon annan i hans familj har arresterats eller åtalats i gacaca-domstolarna på grund av tvisten. H hade inte heller visat att det fanns någon risk för att han skulle bli anklagad falskeligen. Det finns nu också en viss tillsyn över dessa domstolar av högre gacaca-tjänstemän och både internationella och lokala NGOs följer rättegångarna. Domstolen noterade också att Hs hustru och två döttrar hela tiden har varit kvar i Rwanda utan några synliga problem. Om H är rädd för att de lokala myndigheterna i hans hemregion skall trakassera honom kan han bosätta sig i en annan del av landet. Mot denna bakgrund fann domstolen att H inte hade visat tillräckliga skäl för att den skulle kunna tro att han utsattes för en verklig risk att bli misshandlad, arresterad eller dödad i strid med artikel 2 eller 3 eller artikel 1 i protokoll nr 13 om han sändes tillbaka till Rwanda. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3 och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21

Beslut avskriva mål

Provectus i Stockholm AB och K Löwenberg mot Sverige
(Ansökan nr 19402/03, beslut den 27 mars 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Målet har avskrivits efter förlikning.

Skatteverket beslöt i december 1992 att inleda en taxeringsrevision hos bolaget och lämnade härefter en revisionspromemoria daterad den 31 juli 1995. Till följd av revisionen höjde Skatteverket bolagets taxering och påförde skattetillägg avseende 1992 års taxering. Vidare ändrades taxeringarna för åren 1993-1996 utan att något skattetillägg påfördes. Eftersom L var den ende aktieägaren i bolaget och även var dess verkställande direktör och ende styrelseledamot medförde revisionspromemorian vissa konsekvenser för honom. Sedan Skatteverket vid omprövning vidhållit sin inställning överlämnades bolagets och Ls klagomål till länsrätten som i juni 1998 avslog överklagandena i välmotiverade domar. Dessa fastställdes av kammarrätten i juli 2001 och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i december 2002. I Europadomstolen klagade bolaget och L över att de inte fått en prövning inom skälig tid.

Europadomstolen konstaterade att parterna träffat en förlikning som grundades på respekten för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll och att det inte fanns några skäl som motiverade en fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

C.G. m.fl. mot Bulgarien
(Ansökan nr 1365/07, dom den 24 april 2008)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om utvisning som verkställdes omgående saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 8. När det rättsliga omprövningsförfarandet inte utgjorde något effektivt rättsmedel kränktes artikel 13 och när den klagande inte fått möjlighet att utöva sina rättigheter kränktes artikel 1 i protokoll nr 7.

Klagande i målet är CG som är turkisk medborgare och numera bosatt i Turkiet, hans hustru THG och hans dotter TCG, de båda sistnämnda bulgariska medborgare och bosatta i Plovdiv i Bulgarien. CG kom till Bulgarien 1992 och han gifte sig med THG i april 1996 och han fick kort därefter permanent uppehållstillstånd. I Bulgarien arbetade CG som bilförare för ett bolag i Plovdiv. Den 8 juni 2005 återkallades CGs uppehållstillstånd och ett beslut om utvisning fattades vari angavs att han utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. I beslutet angavs relevanta bestämmelser i 1998 års utlänningslag och hänvisades till en sekretessbelagd rapport upprättad av säkerhetsenheten inom det regionala direktoratet för inrikes ärenden i Plovdiv men det angavs inte några faktiska skäl för utvisningen. CG kallades till polisstationen morgonen därpå och han delgavs där beslutet och greps i avvaktan på utvisning. Han sändes samma dag till Turkiet utan att ha fått ta kontakt med sin advokat eller sin hustru och dotter. Han klagade därefter till inrikesministern men fick avslag. I det efterföljande rättsliga omprövningsförfarandet avslog de bulgariska domstolarna hans begäran om laglighetsprövning av utvisningen. Beslutet grundade sig på de uppgifter som fanns i inrikesministeriets rapport som angav att det till följd av hemlig övervakning hade kunnat fastställas att CG var inblandad i narkotikahandel. På den grunden vägrade domstolarna att göra någon vidare utredning av omständigheterna i CGs fall eller att pröva någon annan bevisning. Sedan han utvisades har CG kunnat träffa sin hustru och sin dotter endast ett par gånger per år i Turkiet och de är hänvisade till att hålla kontakt via telefon. - I Europadomstolen klagade CG och hans familj över utvisningen till Turkiet. De åberopade artikel 8, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 7.

Europadomstolen noterade att CG varit lagligen bosatt i Bulgarien fram till utvisningen 2005 och att han därefter kunnat träffa sin hustru och dotter endast vid enstaka tillfällen för kortare stunder. Utvisningen hade därför inneburit ett intrång i hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen erinrade om att begreppet "förutsebar" inte har exakt samma innebörd när det gäller nationell säkerhet som i andra fall och att en stat inte är skyldig att i lag detaljerat ange varje omständighet som kan medföra utvisning. Vidare noterades att även när den nationella säkerheten står på spel måste utvisningsåtgärder vara föremål för ett tvåpartsförfarande inför en oberoende myndighet eller domstol som effektivt kan granska skälen för de aktuella åtgärderna och ompröva den relevanta bevisningen, vid behov med lämpliga begränsningar av användningen av sekretessbelagda uppgifter. Det var särskilt påfallande att det i beslutet att utvisa CG inte hade angivits några faktiska omständigheter och att det bara hade återgivits de rättsliga bestämmelserna rörande allvarliga hot mot den nationella säkerheten. Bedömningen hade grundats på ospecificerade uppgifter som fanns i en sekretessbelagd rapport och eftersom CG inte fått den minsta upplysning om varför han bedömdes utgöra ett sådant hot, hade han inte kunnat lägga fram sin sak tillräckligt i överklagandet till inrikesministern eller i det efterföljande omprövningsförfarandet. Vid den rättsliga omprövningen hade de bulgariska domstolarnas beslut att utvisa CG varit rent formalistiska. De hade vägrat att pröva bevisning som hade kunnat bekräfta eller ifrågasätta anklagelserna mot CG och de hade förlitat sig enbart på obekräftade uppgifter i en sekretessbelagd rapport som upprättats som ett resultat av hemlig övervakning. Dessutom innehöll den bulgariska lagen om sådan övervakning inte det minimum av skydd som artikel 8 kräver, som t.ex. att säkerställa att de skrivna originalanteckningarna för övervakningen återgavs sanningsenligt. Inte heller fanns det några föreskrifter om förfarandet för att bevara sådana uppgifter oförändrade. I CGs fall innehöll akten i själva verket inga uppgifter om att den hemliga övervakningen hade beslutats och verkställts i laga ordning eller om att de nationella domstolarna ens hade övervägt den frågan under omprövningsförfarandet. Slutligen hade det under den rättsliga omprövningen framkommit att den enda grunden för bedömningen att CG utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten hade varit hans påstådda inblandning i narkotikahandel. Hur allvarliga anklagelserna mot CG än må ha varit kunde de inte rimligen anses utgöra ett hot mot Bulgariens nationella säkerhet. De bulgariska domstolarna hade därför inte genomfört någon meningsfull granskning av anklagelserna mot CG. Trots att CG haft en formell möjlighet att få en rättslig omprövning av utvisningsbeslutet hade han inte fått det allra minsta skydd mot godtycke. Intrånget i hans familjeliv hade därför inte haft stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen erinrade vidare om att myndigheterna inte hade granskat på vilka grunder utvisningsbeslutet hade fattats ordentligt eller om det fattas på verkliga säkerhetsskäl. CG hade inledningsvis inte fått några upplysningar om varför myndigheterna gjort en sådan bedömning av honom och han hade därefter inte heller fått någon rättvis och skälig möjlighet att ifrågasätta anklagelserna mot sig. Dessutom hade de nationella domstolarna inte på något sätt beaktat frågan om intrånget i CGs familjeliv hade svarat mot ett trängande samhälleligt behov och om det varit proportionerligt i förhållande till sitt legitima syfte. Det rättsliga omprövningsförfarandet hade därför inte utgjort något effektivt rättsmedel där de klagande kunnat tala för sin rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 13.

När det slutligen gällde frågan enligt protokoll nr 7 erinrade domstolen om att utlänningar som lagligen vistas i en stat som ratificerat protokollet åtnjöt vissa formella skyddsåtgärder för det fall att de utvisades som t.ex. att få veta skälen för utvisningen och att få sitt fall omprövat. CGs utvisning hade inte haft stöd i lag och de bulgariska domstolarna hade vägrat att ta in bevisning som kunde bekräfta anklagelserna mot honom. Deras beslut hade varit formalistiska och hade medfört att CG inte kunnat få sitt mål omprövat så som det krävs enligt artikel 1 i protokoll nr 7. CG hade vidare utvisats samma dag som han fick del av utvisningsbeslutet och han hade därför kunnat ifrågasätta de åtgärder som vidtagits mot honom först när han befann sig utanför Bulgarien. En sådan situation var endast tillåten om utvisningen varit nödvändig med hänsyn till allmän ordning eller om den grundats på nationella säkerhetsskäl. Domstolen har redan konstaterat att utvisningen inte grundats på verkliga säkerhetsskäl och det fanns ingenting i målet som talade för att det verkligen varit nödvändigt att utvisa CG omedelbart på grund av intresset av allmän ordning. CG hade sammanfattningsvis inte fått möjlighet att utöva sina rättigheter innan han utlämnades från Bulgarien. Domstolen fann därför enhälligt att det också hade skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Musa m.fl. ./. Bulgarien, dom 2007-01-11
Bashir m.fl. ./. Bulgarien, dom 2007-06-14
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Esbester ./. U K, kommissionens beslut 1993-04-02
Hewitt o. Harman ./. U K, kommissionens beslut 1993-09-01
Christie ./. U K, kommissionens beslut 1994-06-27
Association for European Integration and Human Rights o. Ekimdzhiev ./. Bulgarien, dom 2007-06-28
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Artikel 13
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Üner ./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Peev ./. Bulgarien, dom 2007-07-26
Artikel 1 i protokoll nr 7
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Kaya ./. Rumänien, dom 2006-10-12
Bolat ./. Ryssland, dom 2006-10-05 (jfr nr 9/06)
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Hashman o. Harrup ./. U K, dom (GC) 1999-11-25

Juozaitiene och Bikulcius mot Litauen
(Ansökningar nr 70659/01 och 74371/01, dom den 24 april 2008)
Domen finns endast på engelska.

I försöken att under en biljakt stoppa en berusad bilförare använde polisen skjutvapen och dödade därvid två personer. Eftersom våldet var mer än som absolut var nödvändigt skedde en kränkning av artikel 2. När det sedan inte gjordes någon effektiv utredning kränktes artikel 2 igen.

Klagande i målet är J och B som är föräldrar till DJ och DB. Enligt de inhemska domstolarna fick en patrull på tre poliser, däribland SG, vid 23-tiden den 24 juli 1998 order om att gripa föraren av en bil, en Ford Escort, som framfördes på ett farligt sätt. Tillsammans med en annan polisbil tog de upp jakten på Escorten. Jakten gick i 130-140 km/h. Båda polisbilarna hade blåljus och sirener påslagna och de försökte blockera Escorten medan de gav föraren order om att stanna. Föraren försökte emellertid att undkomma och försökte knuffa polisbilarna av vägen. Han brydde sig inte om de varningsskott som sköts och han körde in i en av polisbilarna innan han girade i en annan riktning. Poliserna sköt mot bilen 11 gånger och träffade däcken, fälgarna, sätena och fönstren. Två av SGs skott dödade DJ och DB som satt i baksätet. Bilen stannade först när bilens kylare sköts sönder av en annan polis. Föraren, som var berusad, greps och man fann DJ och DB döda i baksätet, var och en med ett enda skott i ryggen. Litauiska regeringen hävdade att ett antal skott hade avlossats från ett avstånd på 11,4-27,5 meter från bilen medan de klagande hävdade att SG avlossat sina skott från 2-3 meters håll. De klagande hade också ifrågasatt regeringens påstående att det varit livligt med trafik och människor på gatorna vid det aktuella tillfället och påstod att gatorna vanligen var tomma runt midnatt och påpekade att inga vittnen hade kallats under utredningen. Brottmålet mot föraren, för dråp och vägran att lyda polisens order, inleddes den 25 juli 1998. J och B gav in yrkanden om skadestånd från polisen och de gavs ställning som målsägande. Den 15 mars 1999 dömde tingsrätten föraren till sex års fängelse för vägran att lyda polisens order men frikände honom från anklagelserna för dråp med motiveringen att dödsfallen orsakats av "tredje persons lagliga användning av tjänstevapen". Domen fastställdes efter överklagande.

Js och Bs yrkande om skadestånd prövades inte men domstolen upplyste dem om att de kunde väcka talan i ett civilmål. Ett brottmål mot SG för dråp och för att ha överskridit sina befogenheter lades ner. J och B överklagade förgäves. - I Europadomstolen åberopade J och B artikel 2 och hävdade att deras söner oberättigat dödats av polisen och över att det inte skett någon effektiv utredning av omständigheterna kring deras död.

Europadomstolen konstaterade att DJ och DB hade dödats av skott som avlossats av SG vars syfte var att få stopp på bilen och att gripa föraren. När det gällde frågan om det våld som använts varit absolut nödvändigt fick domstolen göra sina bedömningar på grundval av de motstridiga redogörelserna för vad som hänt, vilka innefattade ett antal obesvarade frågor. Även om man antog att förhållandena så som de beskrivits av de nationella domstolarna gav en trovärdig bild av händelserna, vägde ett antal omständigheter och luckor i den officiella redogörelsen mot staten. Genom att rikta eldgivning mot Escorten på ett ihållande och något planlöst sätt hade polismännen löpt en stor risk att döda passagerarna och de borde rimligen ha förutsett den risken. Två kulor visade sig också vara dödliga. En så hög risk för att döda någon kunde endast vara berättigad om vapen hade använts som en sista utväg för att avvärja en verklig fara för det fall att bilföraren kom undan. Domstolen fann det inte uppenbart att faran för andra människor eller trafiksäkerheten var så tydlig som regeringen påstod. De nationella myndigheterna hade inte klarlagt att gatorna i en medelstor stad runt midnatt skulle vara fulla av människor som kunde ha utsatts för fara. Det fanns inte heller några ögonvittnen till biljakten. Domstolen kunde därför inte finna att den flyende bilföraren utgjorde någon uppenbar fara för allmänheten. Även om man tog i beaktande att hans handlande var potentiellt farligt kunde domstolen inte finna att faran nådde en sådan nivå att det krävdes att han stoppades omedelbart med hjälp av skottlossning. Domstolen beaktade att poliserna försökt använda andra metoder för att stanna bilen. Behovet av att fortsätta skjuta mot bilen tycktes emellertid ha minskat på grund av det förhållande, vilket åtminstone en av poliserna insåg, att skadan på bilens kylare ändå skulle ha fått stopp på bilen. Domstolen fann att de klagandes söner hade dödats under en oplanerad polisoperation som ledde till en utveckling som poliserna skulle kunna hantera utan föregående förberedelse. Risken för passagerarnas liv, bedömd i ljuset av att föraren inte utgjorde en omedelbar fara och att det därför inte fanns något omedelbart behov av att stanna fordonet, talade för att poliserna handlat impulsivt i den aktuella situationen. Deras agerande visade på en bristande försiktighet när det gällde att använda vapen tvärtemot vad som kan förväntas av yrkesmän som skall upprätthålla lag och ordning. De klagandes söner hade således dödats genom våld som varit mer än absolut nödvändigt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen noterade härefter att utredningen av om skottlossningen varit laglig inte hade inletts förrän nära tio månader efter den aktuella händelsen. Visserligen hade vissa faktiska förhållanden konstaterats i samband med brottmålet mot bilföraren men den rättegången handlade bara om förarens ansvar och det gjordes ingen bedömning av omständigheterna eller lagligheten av att SG använt vapen. Det hade därför inte skett någon sådan skyndsam utredning som avses i artikel 2. Dessutom var den exakta tidpunkten och varaktigheten av biljakten oklar liksom förhållandena på stadens gator vid den aktuella tidpunkten. Detta var omständigheter som var av betydelse inte bara för att belysa händelsen i allmänhet utan som också var avgörande för bedömningen av om det varit nödvändigt att använda dödligt våld. Domstolen noterade att de inhemska myndigheterna hade koncentrerat sin utredning endast på en version, nämligen polisens, utan att diskutera andra hypoteser, som dem som de klagande fört fram. De klagande hade uttalat sina tvivel om det avstånd som skotten avlossats från utan att dessa tvivel granskats. Domstolen hade inte fått in någon bevisning som visade att den enda tänkbara versionen var den som polisen lämnat. Regeringen hade inte åberopat några expertutlåtanden avseende förhållandet mellan skjutavståndet och kulornas bana eller liknande bevisning. Det kunde därför inte sägas ha gjorts någon effektiv utredning av det inträffade. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - dödande
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Artikel 2 - utredning
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Huohvanainen ./. Finland, dom 2007-03-13 (jfr nr 3/07)
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)

Petrea mot Rumänien
(Ansökan nr 4792/03, dom den 29 april 2008)
Domen finns endast på engelska.

När en fånge saknade bl.a. personligt utrymme, aktiviteter och tvättmöjligheter och han inte fick den medicinska behandling som han behövde, skedde det, trots att det inte funnits någon avsikt att förnedra honom, en kränkning av artikel 3.

P är rumänsk medborgare och bosatt i Rumänien. Han greps i september 2000 misstänkt för skatteundandragande och han dömdes för detta i oktober 2002 till fängelse i fem år och sex månader och ålades att genomgå medicinsk behandling för sin mentala störning. De lokala domstolarna beslöt att P skulle behandlas under tiden i fängelse och efter det att han frigivits till dess han var fullt frisk. Enligt Ps journal från tiden i häkte behandlades han sju gånger på sjukhus där han huvudsakligen fick diagnosen inflammation i en venvägg i samband med blodpropp, venös insufficiens och en mental störning. Journalerna visade också att han hade medicinerats för sin venösa insufficiens och fram till december 2001 även för sin mentala störning. Den senare behandlingen återupptogs i augusti 2002 och gavs sedan sporadiskt. I oktober 2002 efter det att den slutliga domen meddelats i brottmålet fördes P över till fängelset i Iasi och han placerades där på en avdelning för särskilt farliga fångar. P påstod att han under de första åtta månaderna, trots sin upprepade begäran att få träffa en specialistläkare och att få adekvat medicinsk behandling, endast hade undersökts av fängelsets läkare, vilken hade upplyst honom om att det inte fanns pengar för att fortsätta medicineringen. Enligt regeringen placerades P först i en sovsal för nio personer och sedan i en annan för 53 fångar. I sovsalarna hade fångarna 1,1-4,0 kvadratmeters utrymme per person. Hygienutrymmena var hela tiden tillgängliga i ett separat rum och varmt vatten fanns tillgängligt en gång i veckan. Vidare uppgavs att P fick en daglig promenad på en timma, att han ofta fick besök av sin familj och att han deltog i fängelsets sociala program. Från februari 2004 till februari 2005 upphörde verkställigheten av fängelsestraffet på grund av medicinska skäl. P frigavs slutligen villkorligt den 16 juni 2005. - I Europadomstolen klagade P över de undermåliga förhållandena i fängelset och åberopade artikel 3.

Europadomstolen noterade att Ps psykiatriska behandling, enligt vad som framgick av hans journaler, hade avbrutits åtminstone under tiden från december 2001 till augusti 2002, trots att ingenting tydde på att hans tillstånd hade omprövats av specialistläkare under den tiden. Domstolen oroades av Ps påståenden, vilka inte bestritts av den rumänska regeringen, om att han under de första åtta månaderna av vistelsen i fängelset i Iasi inte fått gehör för sin upprepade begäran om att få träffa en specialistläkare. Domstolen noterade dessutom regeringens uppgifter om förhållandena i fängelset, särskilt att P hållits i en stor sovsal, att han endast tillåtits en timmas daglig promenad och att han fått en varm dusch i veckan. Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr, CPT, hade redan betonat den negativa effekten av stora sovsalar i fängelser, särskilt när de var förenade med ringa aktiviteter och bristande tillgång till tvättmöjligheter. Domstolen erinrade också om att den flera gånger tidigare har funnit att det skett en kränkning av artikel 3 på grund av att fångar saknat personligt utrymme. Domstolen godtog att det inte fanns något som indikerade att det funnits en avsikt att förödmjuka och förnedra P. Domstolen fann emellertid att förhållandena i fängelset med hänsyn till hans psykiatriska tillstånd och avsaknaden av behandling för detsamma måste ha haft en skadlig effekt på hans mänskliga värdighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Sarban ./. Moldavien, dom 2005-10-04
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Labzov ./. Ryssland, dom 2005-06-16
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr 2/05)
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Novoselov ./. Ryssland, dom 2005-06-02
Popov ./. Ryssland, dom 2006-07-13
Kehayov ./. Bulgarien, dom 2005-01-18
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Romanov ./. Ryssland, dom 2005-10-20

McCann mot U K
(Ansökan nr 19009/04, dom den 13 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

En mans f.d. hustru sade ensidigt upp ett gemensamt hyresavtal och han blev därigenom vräkt genom ett summariskt förfarande. Han fråntogs därmed möjligheten att få proportionaliteten av intrånget i sin rätt till respekt för sitt hem prövad och det skedde en kränkning av artikel 8.

C och hans f.d. hustru var i enlighet med bestämmelserna i 1985 bostadslag placerade som hyresgäster i ett kommunägt hus med tre sovrum. När äktenskapet inte höll längre begärde fru C att bli omplacerad på grund av misshandel i hemmet. I augusti 2001 flyttade hon och barnen in i ett annat kommunägt hus som tilldelats dem enligt de lokala myndigheternas rutiner när det gällde våld i hemmet. Hon upplyste myndigheterna om att hon sade upp hyran av den första bostaden och återlämnade nycklarna till huset. Enligt myndigheterna stod huset därefter obebott. I november flyttade C emellertid tillbaka in i huset och han utförde omfattande renoveringsarbeten där. Hans förhållande med sin f.d. hustru förbättrades och hon stödde hans ansökan om byte av bostad, eftersom ett hus med tre sovrum var för stort för honom men då han ändå behövde visst utrymme för att kunna ta emot barnen när de besökte honom. I januari 2002 uppmärksammade en tjänsteman att det ifrågavarande huset inte stod tomt och han besökte då fru C och bad henne avsluta hyresförhållandet genom att skriva under en uppsägning. Resultatet härav var enligt lagen att hyresförhållandet upphörde. Fru C skrev under men en vecka senare begärde hon att få ta tillbaka sin uppsägning. Den lokala myndigheten beslöt i juni 2002 bl.a. att C inte skulle få hyra huset och att han, eftersom han var ensamstående och inga familjemedlemmar bodde tillsammans med honom, inte var berättigad till en så stor bostad. I april 2003 avslogs myndighetens talan mot C avseende nyttjandet av lägenheten och domstolen fann att fru C inte hade fått ordentliga upplysningar och inte hade förstått att underskriften på uppsägningen effektivt skulle beröva hennes förre make rätten att bo i huset eller att byta den mot en annan kommunal bostad. Denna dom ändrades emellertid efter överklagande, då den högre instansen fann att den lokala myndigheten hade handlat helt lagenligt och att uppsägningen var riktig, trots att fru C skrivit under utan att förstå följderna därav. Detta beslut fastställdes efter ytterligare överklaganden. C vräktes från huset den 22 mars 2005. - I Europadomstolen klagade C över vräkningsförfarandet mot honom och åberopade artikel 8. Han hävdade att när den bad hans f.d. hustru att underteckna uppsägningen hade den lokala myndigheten helt och hållet bortsett från hans förhållande till barnen, vilka bodde hos honom tre nätter i veckan.

Europadomstolen fann i likhet med de brittiska domstolarna och parterna att det kommunägda hus där C och hans hustru tidigare bott och som de gemensamt hade hyrt samt där han bott ensam från november 2001 hade utgjort hans hem i den mening som avses i artikel 8. Det var också ostridigt att uppsägningen och förfarandet angående besittningen av huset hade inneburit ett intrång i Cs rätt till respekt för sitt hem. Domstolen fann att intrånget hade haft stöd i lag och att det skett i det legitima syftet att skydda den lokala myndighetens rätt att återta egendomen i sin besittning från en enskild person som inte hade någon avtalad eller annan rätt att bo där. Åtgärden syftade också till att säkerställa att det lagstadgade programmet för bostadsförsörjning tillämpades på rätt sätt. Domstolen noterade att varje person som riskerar att förlora sitt hem, vilket är den mest långtgående formen av intrång i en persons rätt till respekt för sitt hem, har rätt att få åtgärdens proportionalitet prövad av en oberoende domstol även om rätten att bo där har upphört. Om den lokala myndigheten hade försökt vräka C i enlighet med reglerna i bostadslagen hade den varit tvungen att ansöka om ett besittningsbeslut och i det förfarandet hade C kunnat begära att domstolen prövade hans personliga förhållanden inklusive behovet av att kunna ge barnen husrum och om hans hustru verkligen hade lämnat hemmet på grund av våldsamheter i hemmet. Den lokala myndigheten hade emellertid valt att gå förbi det lagenliga förfarandet genom att be fru C att underteckna en uppsägning, vilket resulterade i att Cs rätt att bo kvar i huset omedelbart upphörde. Myndigheten hade under det förfarandet inte tagit hänsyn till Cs rätt till respekt för sitt hem. Inte heller i det efterföljande förfarandet eller i det rättsliga omprövningsförfarandet fanns det någon möjlighet för en oberoende domstol att pröva om Cs förlust av hemmet hade varit proportionerlig i förhållande till det legitima syftet. Sammanfattningsvis hade C, genom det summariska förfarande som står till en hyresvärds förfogande när en person som har en gemensam hyresrätt säger upp hyresförhållandet, blivit fråntagen sitt hem utan möjlighet att få åtgärdens proportionalitet prövad av en oberoende domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
Connors ./. U K, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04)

N.N. och T.A. mot Belgien
(Ansökan nr 65097/01, dom den 13 maj 2008)
Domen finns endast på franska.

Brevväxling mellan två homosexuella män, som gavs in till domstol av den ene mannens hustru i samband med en ansökan om skilsmässa, innebar inte i sig att breven blev offentliga och att intrånget i deras rätt till respekt för sin korrespondens var oproportionerligt. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

N och A är belgiska medborgare som lever i ett stadigt homosexuellt förhållande. Under 1993 ansökte As hustru om skilsmässa och åberopade att A brutit äktenskapet och gjort sig skyldig till oförrätter. I samband med en ansökan om interimistiska åtgärder hänvisade hon till As kärleksaffär med N och åberopade kärleksbrev som tillhörde A och som N och A skrivit till varandra. N och A begärde ett beslut om att breven skulle förbjudas eller undantas som bevisning. De nationella domstolarna avslog deras ansökningar. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 8 och klagade över att deras intima brevväxling hade lagts fram och använts i domstol utan deras samtycke.

Europadomstolen noterade att det fanns två villkor för att brevväxling skulle få läggas fram i skilsmässoprocesser och vilka de belgiska domstolarna hade funnit vara för handen i det aktuella målet, nämligen att den person som lade fram handlingarna i fråga inte hade kommit över dem olagligen och att handlingarna inte omfattades av yrkesmässiga sekretessregler. Domstolen noterade också att trots att A aldrig hade förnekat förekomsten av sitt förhållande med N och frågan om fel från någon av makarnas sida inte var aktuell på det stadiet av förfarandet, kunde det inte hävdas att de belgiska domstolarna var skyldiga att undanta breven från bevisningen och därigenom neka As hustru möjligheten att lägga fram dem till stöd för sin talan. Domstolen fann att den offentlighet som förhållandet mellan N och A hade fått huvudsakligen härrörde från deras agerande för att förhindra att de ifrågavarande handlingarna lades fram och att enbart det förhållandet att breven hade tillförts akten i målet inte gjorde att de blev offentliga med hänsyn till den begränsade tillgången till akter i sådana mål. Det intrång som N och A klagat över kunde därför inte anses oproportionerligt i förhållande till de mål som åsyftades. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Scopelliti ./. Italien, dom 1993-11-23
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Werner ./. Österrike, dom 1997-11-24
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04)
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Leempoel & S.A. ED. Ciné Revue ./. Belgien, dom 2006-11-09
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
L.L. ./. Frankrike, dom 2006-10-10 (jfr nr 9/06)

Juhnke mot Turkiet
(Ansökan nr 52515/99, dom den 13 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

När en frihetsberövad kvinna efter påtryckningar hade lämnat sitt samtycke till att genomgå en gynekologisk undersökning, kunde samtycket inte anses ha lämnats frivilligt och när de skäl som anförts för en så ingripande åtgärd i den fysiska integriteten saknade berättigande skedde en kränkning av artikel 8.

J greps av turkiska soldater i oktober 1997 misstänkt för att vara medlem i PKK och hon överlämnades till poliser stationerade i Hakkari. Hon dömdes i september 1998 till 15 års fängelse. I december 2004 frigavs hon och utvisades till Tyskland. - I Europadomstolen klagade J över att frihetsberövandet varit olagligt och att hon misshandlats i häktet och att hon mot sin vilja utsatts för en gynekologisk undersökning. Hon åberopade i den delen artiklarna 3, 5 och 8. Hon klagade också över att hon inte hade fått en rättvis rättegång i den statliga säkerhetsdomstolen och åberopade särskilt att domstolen inte varit oberoende och opartisk eftersom en av ledamöterna varit en militär domare. Hon åberopade i den delen artikel 6.1. Vidare gjorde hon gällande att de turkiska myndigheterna hindrat henne från att föra en skadeståndsprocess samt att den behandling hon utsatts för hade motiverats av hennes kön och politiska uppfattning och att hon därför blivit diskriminerad i strid med artikel 14.

Europadomstolen fann att det inte framkommit någon bevisning som gav stöd åt Js påståenden om att hon blivit misshandlad. Klagomålet i den delen förklarades inadmissible. Domstolen fann vidare att Js påstående om att hon blivit tvingad att underkasta sig en gynekologisk undersökning saknade stöd. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen fann emellertid att J hade motsatt sig den gynekologiska undersökningen tills hon övertalats att gå med på den. Med hänsyn till frihetsberövade personers sårbarhet i en sådan situation kunde hon inte ha förväntats motsätta sig en sådan undersökning hur länge som helst. Domstolen beslöt därför att pröva klagomålet i den delen enligt artikel 8. Domstolen konstaterade därvid att det skett ett intrång i Js privatliv, genom att undersökningen hade utförts utan hennes fulla samtycke, och fann till och med att hon kunde ha blivit förledd att tro att undersökningen hade varit obligatorisk. Det hade inte heller visats att intrånget hade haft stöd i lagen. Undersökningen framstod som en godtycklig åtgärd som myndigheterna vidtagit för att skydda de medlemmar av säkerhetsstyrkorna som hade arresterat och häktat J mot falska anklagelser om sexuella övergrepp. Den skyddsåtgärden gjorde inte försöken att övertala J att gå med på ett så ingripande och allvarligt intrång i hennes fysiska integritet berättigat, särskilt med hänsyn till att hon inte hade framställt något klagomål om att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp. Intrånget hade därför inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva de övriga klagomålen enligt artikel 6, 13 och 14 och förklarade klagomålet enligt artikel 5 för inadmissible.

Skiljaktiga meningar

Den isländske domaren David Thór Björgvinsson med vilken den turkiske domaren Lech Garlicki instämde lämnade en skiljaktig mening. Han ansåg att den undersökning som J tvingats genomgå innebar en kränkning av artikel 3 och att det därför inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Sagat, Bayram o. Berk ./. Turkiet, beslut 2007-03-06
Yildirim ./. Turkiet, beslut 2006-03-30
Akpinar o. Altun ./. Turkiet, dom 2007-02-27
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
Hurtado ./. Schweiz, kommissionens rapport 1993-07-08
Danmark, Norge, Sverige o. Nederländerna ./. Grekland, kommissionens rapport 1969-11-05
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Devrim Turan ./. Turkiet, dom 2006-03-02
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05
Wainwright ./. U K, dom 2006-09-26 (jfr nr 9/06)
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Tanrikulu m.fl. ./. Turkiet, beslut 2002-10-22
Özalp ./. Turkiet, beslut 2007-10-11
Siz ./. Turkiet, beslut 2005-05-26
Narinen ./. Finland, dom 2004-06-01 (jfr nr 6/04)
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25

Orr mot Norge
(Ansökan nr 31283/04, dom den 15 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

När norsk domstol i samma dom å ena sidan frikände en person från anklagelse för brott och å andra sidan ålade honom att utge skadestånd till det påstådda offret, var ordalagen inte så tydliga att det inte väcktes några tvivel om att han var oskyldig och om att den frikännande domen var riktig. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

O, som är brittisk medborgare och bosatt i U K, var tidigare pilot på British Airways. I augusti 2001 anklagades han för att ha våldtagit en person i sin kabinpersonal under övernattningen på ett hotell på Gardermoens flygplats i Oslo. O frikändes slutligen i mars 2003 av Eidsivating lagmannsrett i Hamar som samtidigt ålade honom att betala skadestånd till det påstådda offret. O klagade utan framgång till Høyesterett. - I Europadomstolen åberopade O artikel 6.2 och klagade över att han trots att han frikänts ålagts att betala skadestånd.

Europadomstolen noterade att lagmannsretten i sin motivering avseende skadeståndet hade grundat sin bedömning på en beskrivning av de faktiska förhållandena och lämnat en detaljerad beskrivning av den sexuella kontakten, den tilltalades medvetenhet om att det saknades ett samtycke från det påstådda offret, den grad av våld som han använt för att fullborda akten och hans avsikt i den delen. Med andra ord hade domstolen täckt in praktiskt taget alla de kriterier som normalt borde leda till att det skett en våldtäkt enligt artikel 192 i den norska strafflagen. Som angivits i Europadomstolens praxis innebär ett frikännande i ett brottmål inte att en nationell domstol är förhindrad att, på grundval av ett mindre strängt beviskrav, finna att det kan föreligga en skyldighet att betala skadestånd på grund av samma faktiska omständigheter. Trots att begreppet "våld" inte uteslutande behöver ha varit av brottslig natur, fann domstolen emellertid att lagmansrettens användning av begreppet i det aktuella sammanhanget hade gett straffrättsliga drag åt motiveringen som överskred gränserna för den civila språkbetydelsen. Europadomstolen noterade också det förhållandet att lagmannsretten i två klart skilda delar av sin dom hade behandlat dels de anklagelser för brott som riktats mot O och som slutade i den sammanfattande bedömningen att han frikändes, dels beslutet att betala skadestånd. På flera ställen i skadeståndsdelen av domen hade lagmannsretten betonat att kraven för en civil skyldighet att betala skadestånd var mindre stränga än kraven för att fällas till ansvar för brott. Europadomstolen var emellertid inte övertygad om att den ifrågasatta motiveringen, även om den lagts fram tillsammans med sådana varnande uttalanden, inte hade bortsett från Os frikännande eller kastat tvivel över den frikännande domens riktighet. Dessutom hade dessa tillkortakommanden inte rättats vid överklagandet till Høyesterett. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kräkning av artikel 6.2.

Skiljaktiga meningar och motiveringar

Den schweiziske domaren Giorgio Malinverni lämnade en skiljaktig motivering. Han var inte övertygad om att en och samma domstol kan komma till två så skilda bedömningar när den å ena sidan dömer som brottmålsdomstol och å den andra som tvistemålsdomstol. Han ansåg vidare att den formulering som lagmannsretten använt innebar att frikännandet framstod som tvivelaktigt.

Den norske domaren Sverre Erik Jebens lämnade en skiljaktig mening och framhöll att de objektiva förhållandena väsentligen var desamma i brottmålet och tvistemålet och till viss del även överlappande. Men det fanns också viktiga skillnader. I första hand var beviskraven mindre stränga i tvistemålet än i brottmålet. För det andra finns det inget i lagmannsrettens bedömning i skadeståndsdelen som antyder att O var skyldig till det påstådda brottet och inga typiskt straffrättsliga ordalag hade använts. Enbart det förhållandet att lagmannsretten behandlat brottmålet och tvistemålet i samma dom medför inte att det uppkommer en fråga enligt artikel 6.2. Lagmannsrätten har också vid flera tillfällen betonat att skyldighet att betala skadestånd skiljer sig från straffrättsligt ansvar. När det gällde frågan om det fanns ett sådant samband mellan brottmålet och den efterföljande skadeståndsfrågan att det var berättigat att utvidga tillämpningen av artikel 6.2 till den senare, erinrade domare Jebens om att utgången i brottmålet inte var avgörande för skadeståndsfrågan och att denna inte var en direkt följd av brottmålet. Sammanfattningsvis fann han att det inte fanns anledning för Europadomstolen att komma till ett annat slut än de nationella domstolarna.

Även den cypriotiske domaren George Nicolaou, med vilken den kroatiska domaren Nina Vajic instämde, lämnade en skiljaktig mening. Han lämnade som bakgrund till sin inställning en kortfattad sammanfattning av omständigheterna i de nationella målen. Majoriteten har inte angett någon skillnad i förhållande till de mål som bedömts tidigare eller försökt att utveckla de där angivna principerna vidare. Frågan är således inte vilken ställning man tar till systemet som sådant, eftersom domstolens praxis har bekräftat att det inte är fläckat av något inneboende systemfel. Frågan är i stället endast om lagmannsretten har brustit i sitt ordval. I själva verket har alla de norska målen i denna fråga gällt domstolens uppfattning om hur de norska domstolarna uttryckt sig. Han delade fullt ut Høyesteretts bedömningar och ansåg därför att det inte skett någon kräkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Ringvold ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)
Y ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)
Pamela Kay Reeves ./. Norge, beslut 2004-07-08
Tommy Lundkvist ./. Sverige, beslut 2003-11-13

Dedovskiy m.fl. mot Ryssland
(Ansökan nr 7178/03, dom den 15 maj 2008)
Domen finns endast på engelska.

I ett fångläger fick internerna bl.a. slag med gummibatonger av en specialenhet som inrättats för att hålla ordning i lägret. Misshandeln ansågs förnedrande och nedsättande och avsåg att förmå fångarna till underkastelse och den innebar därför tortyr och det skedde en kränkning av artikel 3. När utredningen av händelserna var otillräcklig och ineffektiv kränktes artikel 3 igen. De klagande saknade rättsmedel för att begära skadestånd och det skedde därför en kränkning av artikel 13. När slutligen regeringen trots upprepade framställningar från domstolen vägrade ge in en rapport uppfylldes inte kraven enligt artikel 38.

De klagande, är sju ryska medborgare och målet gäller deras klagomål över att de, under den tid då de avtjänade fängelsestraff, blev misshandlade av en särskild grupp, Varyag, som var en specialenhet som bildats för att upprätthålla ordningen i fängelserna. I april 2001 kom gruppen till kriminalvårdslägret i Chepet för att lugna ner interner, som av ledaren för ett kriminellt gäng hade uppmanats att göra uppror. Gruppen hade instruktioner att upprätthålla ordningen genom att utföra kroppsvisitationer och genomsökningar av alla förläggningar i lägret. Alla i gruppen utom dess befälhavare, B, bar balaklavamössor och kamouflagekläder utan någon utmärkning av resp. persons rang och alla var beväpnade med gummibatonger. Enligt de klagande utsatte gruppen dem under tiden den 17-20 april 2001 för upprepade kroppsvisiteringar där de fick klä av sig och de misshandlades också med batongerna. Misshandeln skedde i princip var som helst och när som helst, t.ex. vid uppstigningen, när de återkom från arbetet, i matsalen när de åt, i deras celler och på bestraffningsavdelningen. Vissa av dem tvingades vagga fram på huk till matsalen, andra blev slagna för att de alltför långsamt hade svarat på en polis´ begäran. Regeringen medgav att gruppen varit verksam i Chepet i april 2001 och gav in mer än 60 rapporter från gruppen angående användandet av batonger mot internerna. Fyra av dess rapporter gällde händelser där vissa av de klagande blivit slagna: D för att inte ha åtlytt en order att ställa sig bredbent med armarna sträckta ut åt sidorna inför en kroppsvisitering, K för att ha vägrat uppge sitt namn under ett upprop vid väckningen, G för att inte ha lytt order att byta kläder och P för att han vägrat lämna sin cell. I juni 2001 fick åklagare 160 klagomål från lägerinterner om misshandel. En förundersökning inleddes samma dag. I september samma år hade huvuddelen av klagomålen lagts ned med motiveringen att utredningen inte hade kunnat få fram några objektiva upplysningar som bekräftade de intagnas anklagelser. Anklagelserna mot befälhavaren B och några av hans underordnade för maktmissbruk lades också ned på grund av brist på bevis. I det beslutet fann åklagaren att eftersom alla gruppmedlemmarna burit balaklavor och identiska kamouflagekläder så kunde de inte identifieras och åtal kunde därför inte väckas mot någon av dem. Vidare framhölls att B inte själv hade misshandlat någon i lägret. I februari 2002 frikändes B av tingsrätten från resterande åtal för att ha brustit i sin tjänsteutövning. Tingsrätten fann att det inte fanns någon grund för att anse att han inte hade utövat tillräcklig kontroll över att hans underlydandes åtgärder varit lagliga. Domen fastställdes efter överklagande och i den domen noterades att B inte varit skyldig att kontrollera hur var och en av hans underlydande agerade. Under tiden hade en speciell kommission som inrättats besökt lägret och funnit att det skett kränkningar av reglerna i lägret. I augusti och september 2001 företogs en särskild utredning av Sh. De klagande hävdade att hans rapport kritiserade förundersökningen och det förhållandet att den speciella gruppen hade använt batonger olagligen och att de burit balaklavor. Trotts upprepade framställningar från Europadomstolen har den ryska regeringen inte givit in någon kopia av Shs rapport. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 3 och klagade över den misshandel de utsatt för av den speciella gruppen. De åberopade vidare artikel 13 eftersom de saknat ett rättsmedel för att begära skadestånd. Domstolen prövade målet också enligt artikel 34 och artikel 38.1 a).

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att Varyag-gruppen hade varit verksam i lägret i Chepet och att batonger använts mot de intagna. Rapporter angav särskilt fyra av de klagande men alla de klagande hade i detalj beskrivit var, när och hur länge de hade blivit misshandlade och även identifierat vissa tjänstemän i lägret som varit närvarande. Dessutom hade dessa påståenden inte bestritts av regeringen. Domstolen fann därför att det kunde fastställas i enlighet med det beviskrav som konventionen anger att alla de klagande hade utsatts för misshandel som påståtts och att det var bortom rimligt tvivel att fyra av de klagande hade slagits åtminstone vid ett tillfälle med batonger. Domstolen fann att gruppens användning av batonger saknade stöd i lag. Visserligen var det tillåtet att använda gummibatonger i vissa speciella situationer men det fanns inget som tydde på att de klagande hade angripit tjänstemän eller andra fångar. Den misshandel som skett hade till sin natur varit individuell snarare än kollektiv och även om några av de klagande påstods ha vägrat lyda tillsägelser så hade det inte gjorts något försök att arrestera dem. Domstolen fann att det inte heller varit nödvändigt att slå de klagande för att få dem att lyda. Batongslagen hade i vissa fall snarare varit bestraffningar och de hade varit oproportionerliga särskilt i förhållande till K och G som endast vägrat uppge sitt namn resp. byta kläder. Sammanfattningsvis fann domstolen att Varyag-gruppen hade hemfallit åt avsiktligt och ogrundat våld och hade avsett att väcka känslor av fruktan och förnedring hos de klagande, vilket skulle bryta ner deras fysiska och moraliska motstånd. Syftet med den behandlingen hade varit att försvaga de klagande och driva dem till underkastelse. Slagen med batongerna måste ha orsakat dem ett intensivt mentalt och fysiskt lidande. De klagande hade därför utsatts för tortyr. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen erinrade vidare om att en utredning av ett välgrundat påstående om allvarlig misshandel skulle ske skyndsamt och vara omsorgsfull och ge möjlighet att identifiera och straffa de skyldiga. I de klagandes fall hade emellertid brottmål endast väckts en och en halv månad efter de aktuella händelserna. Ingen bevisning hade lagts fram som visade att de klagande hade undersökts av läkare till följd av det inträffade. De ingivna handlingarna hänvisade bara till efterföljande utredningar. Avsaknaden av objektiv bevisning, som läkarutlåtanden, hade i själva verket åberopats som skäl för att lägga ned förfarandet i fråga om de flesta av de klagandes klagomål. Genom att tillåta den speciella gruppen att täcka sina ansikten och att inte bära gradbeteckning på sina uniformer hade de ryska myndigheterna gjort det omöjligt för offren att identifiera de personer som misshandlat dem. Detta var också ett av huvudskälen för att avbryta förfarandet mot dessa poliser. De ryska myndigheterna hade avsiktligen skapat en situation där varje identifiering av de misstänkta poliserna hade omöjliggjorts. På samma sätt hade de inhemska domstolarna hindrat varje meningsfullt försök att ställa de ansvariga till ansvar. Domstolarna hade lämnat motsägelsefulla skäl. Tingsrätten hade frikänt B, eftersom han hade utövat lämplig kontroll över att hans underlydandes agerande var lagligt medan den regionala domstolen frikände honom på grund av att han inte kunnat eller varit skyldig att kontrollera sina män. Den utredning som genomförts var således inte omsorgsfull, lämplig eller effektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen erinrade om att medan ryska civila domstolar i teorin hade möjlighet att göra en oberoende utredning av ett mål, så var det i praktiken så att den vikt som lades vid förundersökningen var så betydande att även den mest övertygande bevisning i motsatt riktning avfärdades och ett sådant rättsmedel visades endast vara teoretiskt och illusoriskt. I de klagandes fall hade brottmålet lagts ned och i följd därav hade varje annat rättsmedel som varit tillgängligt för de klagande haft begränsade förutsättningar till framgång. De klagande hade därför inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att begära skadestånd för den misshandel de utsatts för. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Europadomstolen noterade slutligen att regeringen, trots upprepade framställningar, hade vägrat att ge in en kopia av Shs rapport till domstolen. Den bevisning som fanns i rapporten var avgörande för att fastställa fakta i målet och de skäl som den ryska regeringen lämnat för sin vägran var otillräckliga. Domstolen hänvisade till den betydelse som en regerings samarbete har i ett konventionsförfarande och fäste uppmärksamheten på de svårigheter som är förenade med att fastställa fakta i mål av aktuell natur. Genom att inte ge in den begärda rapporten hade de ryska myndigheterna brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter. Domstolen fann därför enhälligt att regeringen brustit när det gällde att följa artikel 38.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - allmänna principer
Balogh ./. Ungern, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Tarariyeva ./. Ryssland, dom 2006-12-14
Sarban ./. Moldavien, dom 2005-10-04
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Sheydayev ./. Ryssland, dom 2006-12-07
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Artikel 3 - tillämpning av principerna
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Gömi m.fl. ./. Turkiet, dom 2006-12-21
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Menesheva ./. Ryssland, dom 2006-03-09 (jfr nr 3/06)
Mikheyev ./. Ryssland, dom 2006-01-26 (jfr nr 2/06)
Artikel 3 - tillämpning, utredning
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Mikheyev ./. Ryssland, dom 2006-01-26 (jfr nr 2/06)
Mironov ./. Ryssland, dom 2007-11-08
Colak o. Filizer ./. Turkiet, dom 2004-01-08 (jfr nr 1/04)
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Artikel 13
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Cobzaru ./. Rumänien, dom 2007-07-26
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Süheyla Aydin ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Tarariyeva ./. Ryssland, dom 2006-12-14
Isayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Isayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Corsacov v. Moldavien, dom 2006-04-04
Artikel 38
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Akhmadova o. Sadulayeva ./. Ryssland, dom 2007-05-10
Bazorkina ./. Ryssland, dom 2006-07-27 (jfr nr 8/06)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjord i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Hutten-Czapska mot Polen
(Ansökan nr 35014/97, dom den 28 april 2008)

Förlikningen mellan parterna, som utlovade en lösning på grundläggande problem i polsk bostadslagstiftning som berörde ca 100 000 fastighetsägare, lämnade också gottgörelse till den klagande i målet och grundades på respekten för mänskliga rättigheter. Målet avskrevs därför.

Tidigare domar: dom i kammare 2005-02-22, dom i stor kammare 2006-06-19 (jämför nr 3/05 och 7/06). I båda prövningarna fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

H, är en av de omkring 100 000 polska hyresvärdar som påverkades av ett restriktivt system för hyresbegränsning. Ca 600 000 - 900 000 hyresgäster beräknas ha dragit nytta av de ifrågasatta bestämmelserna. Systemet innebar ett antal begränsningar av hyresvärdarnas rättigheter. Under 1994 infördes ett hyreskontrollsystem för privatägda fastigheter som å ena sidan innebar att hyresvärdarna var skyldiga att utföra kostsamma underhållsarbeten och å andra sidan hindrade dem från att ta ut hyror som täckte dessa kostnader. Hyrorna beräknades täcka endast 60 % av underhållskostnaderna. Samtidigt infördes stränga begränsningar av möjligheten att säga upp ett hyresförhållande. År 2001 infördes en ny lag som var avsedd att förbättra förhållandena och som innebar ett nytt sätt att begränsa hyreshöjningar. Det blev därigenom omöjligt att fastställa en hyresnivå som översteg 3 % av egendomens återuppbyggnadsvärde.

Europadomstolen i stor sammansättning fann enhälligt liksom kammaren att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och konstaterade att kränkningen var ett resultat av ett systemfel, dvs. den polska bostadslagstiftningens bristande funktion. Domstolen uppmanade Polen att finna ett rättsmedel på nationell nivå som kunde tillåta fastighetsägare att göra en vinst på sin egendom samtidigt som det säkerställde tillgången på bostäder för låginkomsttagare. Domstolen tillerkände H ideellt skadestånd med 30 000 EUR, 22 500 EUR för rättegångskostnader och fann att frågan om ersättning för ekonomisk skada ännu inte var klar för avgörande.

I det nu aktuella avgörandet konstaterar domstolen att den förlikning som träffats mellan parterna innebär att den polska regeringen åtagit sig att betala H 240 000 polska zloty (PLN) för ekonomisk skada och ytterligare 22 500 PLN som ersättning för kostnader. Regeringen har också uppgett olika allmänna åtgärder som vidtagits eller skall vidtas för att lösa det bakomliggande bostadsproblemet.

- Ett program för statligt finansierat bidrag för investeringar i sociala bostäder och socialt eller skyddat boende.

- En lagändring i december 2006 som gör det möjligt för hyresvärdar att höja hyran för att täcka sina kostnader för underhåll av fastigheten, för att få en avkastning på sina kapitalinvesteringar och för att få en "anständig vinst".

- En teknik för att övervaka hyresnivåerna för att säkerställa öppenheten beträffande hyreshöjningarna.

- Ett lagförslag som avser att delvis återbetala lån som tagits av ägare till hyresfastigheter för renovering och/eller tilläggsisolering av bostadsfastigheter.

- Främjande av investeringar i bostäder i privata och statsägda bostadshus och sociala och skyddade boenden, och

- Vidare ansträngningar för att säkerställa att hyresvärdar får marknadsrelaterade hyror.

Domstolen framhöll att den kan skriva av ett mål endast om den är övertygad om att den lösning som parterna kommit överens om är grundad på respekten för mänskliga rättigheter. Domstolen erinrade vidare om att Hs mål hade prövats enligt förfarandet för pilotmål, vilket innebär att domstolen skall pröva målet även med hänsyn till allmänna åtgärder som behöver vidtas för att tillgodose andra fastighetsägares intressen som eventuellt kan ha påverkats. Domstolen godtog att förlikningen beaktade både allmänna och enskilda aspekter av den konstaterade kränkningen. Regeringen hade också erkänt sin skyldighet att lämna gottgörelse till andra som befunnit sig i samma situation som H. När det gällde ersättningen till H konstaterade domstolen att regeringen skulle betala henne ett belopp som täckte hennes ekonomiska skada och hennes resterande kostnader. Domstolen fann att förlikningen grundade sig på respekten för mänskliga rättigheter. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Hutten-Czapska ./. Polen, dom (GC) 2006-06-19 (jfr nr 7/06)

Burden mot U K
(Ansökan nr 13378/05, dom den 29 april 2008)

När det nationella skattesystemet medgav en efterlevande make eller registrerad partner undantag från arvsskatt men inte gav syskon som sammanlevt samma undantag, fann domstolen i stor sammansättning i likhet med kammaren, även om man prövade en något annorlunda frågeställning än kammaren, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

J och S Burden är två ogifta systrar, födda 1918 och 1925, som i hela sitt liv bott tillsammans, de senaste 30 åren i ett hus som byggts på mark som de ärvt efter sina föräldrar. Var och en av systrarna har skrivit ett testamente som ger all hennes kvarlåtenskap till den andra systern. Båda oroar sig för att, om en av dem dör, den andra systern skall tvingas sälja huset för att kunna betala arvskatten. Enligt 1984 års arvskattelag utgår arvsskatt med 40 % av värdet på kvarlåtenskapen. Egendom som ärvs av en kvarlevande make/maka eller en homosexuell registrerad partner undantas enligt lagen från arvsskatt. - I Europadomstolen klagade J och S över att, när en av dem dog, den andra skulle drabbas av en stor arvsskatt till skillnad mot den som överlevde en make eller partner. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14.

Europadomstolen fann i dom den 12 december 2006 med minsta möjliga marginal, 4-3, att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 ( jfr nr 11/06). På systrarnas begäran har målet hänskjutits till prövning i stor kammare.

Europadomstolen tog nu först ställning till frågan om systrarna kunde hävda att de var offer för en kränkning. Domstolen instämde med kammarens bedömning att J och S, med hänsyn till sin ålder, genom de testamenten som de hade upprättat och den egendom som var och en ägde, hade visat att det fanns en verklig risk att en av dem inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli tvungen att betala en betydande arvsskatt för den egendom hon ärvt från sin syster. Vid sådant förhållande kunde de hävda att de var offer för en påstått diskriminerande behandling.

Domstolen godtog inte regeringens invändning att de klagande inte hade uttömt alla tillgängliga inhemska rättsmedel. Regeringen menade att J och S enligt lagen om mänskliga rättigheter kunde vänt sig till domstol för att få prövat om lagen stred mot konventionen. Detta hade gett ifrågavarande minister möjlighet att vidta åtgärder för att ändra bestämmelserna. Domstolen ville inte utesluta att det någon gång i framtiden kan ses som en tvingande skyldighet att ändra en lag till följd av den förklarats oförenlig med konventionen. I sådant fall kan det krävas att de klagande förts uttömmer det rättsmedlet innan de ansöker hos Europadomstolen. Eftersom så ännu inte är fallet hade J och S inte brustit när det gällde att uttömma inhemska rättsmedel.

Europadomstolen konstaterade att förhållandet mellan syskon var av en annan natur än mellan gifta och homosexuella partners. Ett av de karaktäristiska dragen för ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap var att det var förbjudet för nära släktingar. Det förhållandet att systrarna valt att leva tillsammans hela sitt vuxna liv ändrade inte den grundläggande skillnaden mellan de två typerna av relationer. Domstolen noterade dessutom att den redan tidigare hade funnit att ett äktenskap medförde en särskild status för dem som ingick det. Utövandet av rätten att gifta sig skyddas enligt artikel 12 och medför sociala, personliga och legala konsekvenser. Sedan lagen om partnerskap trädde i kraft har även ett homosexuellt par rätt att välja att ingå ett rättsligt förhållande som motsvarar äktenskap. Domstolen fann att de rättsliga konsekvenserna av ett partnerskap enligt 2004 års lag, liksom vid äktenskap, som ett par uttryckligen och frivilligt beslutar skall gälla för att dessa typer av relationer skiljer sig från andra former av samboende. Snarare än längden eller den försörjande karaktären av förhållandet är det avgörande förekomsten av ett offentligt åtagande som medför avtalsmässiga rättigheter och skyldigheter. På samma sätt som man inte kan jämföra gifta och registrerade partners å den ena sidan och hetero- eller homosexuella par som väljer att leva tillsammans utan att gifta sig eller registrera partnerskap å den andra sidan, gör avsaknaden av en sådan rättsligt bindande överenskommelse mellan J och S att deras samlevnadsförhållande, trots att det varat under lång tid, helt skiljer sig från ett gift eller registrerat pars samlevnad. Denna bedömning påverkas inte av det förhållandet att skilda arvsregler har antagits i de 47 medlemsländerna i Europarådet. Skilda länder hade antagit olika inställning till undantag från arvskatt för skilda kategorier av efterlevande. Staterna är i princip fria att konstruera olika regler på skattepolitikens område. Europadomstolen fann sammanfattningsvis att de klagande, som sammanboende systrar inte kunde jämföras med gifta par eller registrerade partners när det gällde artikel 14. Härav följde att det inte skett någon diskriminering. Domstolen fann därför med 15 röster mot 2 att det inte skett någon kräkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar och motiveringar

Den brittiske domaren Nicolas Bratza lämnade en skiljaktig motivering. Även den isländske domaren David Thor Björgvinsson lämnade en skiljaktig motivering.

Den slovenske domaren Bostjan Zupancic lämnade en skiljaktig mening. Han framhåller att skattepolitik är en ekonomisk fråga som ofta indirekt även har sociala syften och han utvecklar ett resonemang om detta. Han frågar vidare varför blodsband har mindre betydelse än band mellan gifta och homosexuella partners och menar att blodsband ofta är starkare. Menar majoriteten att det är att ha sex med varandra som gör ett förhållande till ett legitimt statligt intresse. Det krävs inte av en stat att den skall skapa en förmån, i detta fall ett skatteundantag som gäller utom äktenskapet. Om emellertid staten ändå beslutar att vidga skatteundantaget till en grupp utom äktenskap, måste den åtminstone tillämpa ett minimum av skälighet när den beslutar att inte tillämpa förmånen på andra grupper av människor i förhållanden med liknande eller större närhet. Han finner att åtgärden att göra blodsband till ett hinder helt enkelt är godtycklig.

Även den spanske domaren Javier Borrego Borrego var skiljaktig. Han ansåg inte att domen behandlade den fråga som målet gällde. De brittiska myndigheterna och domstolen i kammare erkände uttryckligen den orättvisa som förelåg på grund av att det saknades regler om undantag från arvskatt när det gällde nära relationer. Detta förhållande har den stora kammaren helt gått förbi i sin dom. Frågan om statens utrymme för sina bedömningar och dess begränsningar, vilket är själva kärnfrågan i målet, behandlades i kammarens dom med har helt försvunnit från den stora kammarens dom. Alla som intresserat sig för målet anser att den allvarliga fråga som rör tolkningen av konventionen och den som den stora kammaren förväntades ta ställning till är ganska enkel: det är om beviljande eller inte av ett undantag från arvskatt till samkönade par i ett registrerat partnerskap men inte till de klagande systrarna, som också är ett samkönat par, är en åtgärd som är proportionerlig i förhållande till det legitima mål som åsyftas. Han ansåg att den stora kammarens dom nog var politiskt riktig men att den inte utformats enligt artikel 43, eftersom den stora kammaren i stället för att försöka förklara skillnaden i behandling i skattehänseende av de två grupper av par som nämns, föredrog att inte ge några skäl och begränsade sig till en beskrivning av fakta. Det förhållandet att den stora kammaren inte ger de klagande, två åldriga damer, något svar får honom att skämmas, eftersom de förtjänat ett annat synsätt.

HÄNVISNINGAR
Offer för en kränkning
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Bowman ./. U K, dom 1998-02-19
Norris ./. Irland, dom 1988-10-26 Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Open Door o. Dublin Well Woman ./. Irland, dom 1992-10-29
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Inhemska rättsmedel uttömts
Hobbs ./. U K, beslut 2002-06-18
Dodds ./. U K, beslut 2003-04-08
Walker ./. U K, beslut 2004-03-16
Pearson ./. U K, beslut 2004-04-27
B. and L. ./. U K, beslut 2004-06-29
Upton ./. U K, beslut 2006-04-11
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Orion-Breclav, SRO ./. Tjeckien, beslut 2004-01-13
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
B. and L. ./. U K, beslut 2004-06-29
Shackell ./. U K, beslut 2000-04-27

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Nadtochiy ./. Ukraina, 2008-05-15

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08 och 3/08.

Bestämmelse om klagofrist eller strikt tolkning hindrade domstolsprövning
Kemp m.fl. ./. Luxemburg, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Faltejsek ./. Tjeckien, 2008-05-15; strikt tolkning av förfaranderegel
Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05, 11/05, 7/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 8/07 och 4/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Nesevski ./. Makedonien, 2008-04-24; även artikel 13 i förening med artikel 6
Chervonets ./. Ukraina, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 Skälig tid
Klishina m.fl. ./. Ryssland, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Borisov m.fl. ./. Ukraina, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sudyin ./. Ukraina, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tverdokhleb ./. Ukraina, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shturkhalev ./. Ukraina, 2008-04-24
Vasile ./. Rumänien, 2008-04-29
Dvoryakov ./. Ryssland, 2008-04-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Portnova ./. Ryssland, 2008-04-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Luca ./. Rumänien, 2008-05-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Chechin ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Khokhlov ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kislinskiy ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Omelchack ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Petrova o. Chornobryvets ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Belochenko ./. Ukraina, 2008-05-15; även artikel 13
Lukyanchenko ./. Ukraina, 2008-05-15;
Pshychenko ./. Ukraina, 2008-05-15; endast artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Dorozhko och Pozharskiy ./. Estland, 2008-04-24; domare opartisk när maken varit inblandad i förundersökningen

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 1/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Ismoilov m.fl. ./. Ryssland, 2008-04-24; även artikel 6.2 Oskuldspresumtionen och artikel 3 Utvisning
Fursenko ./. Ryssland, 2008-04-24; artikel 5.1, 5.3 och 5.4
Gusev ./. Ryssland, 2008-05-15; artikel 5.3,även artikel 5.1 ej kränkning och artikel 3 Undermåliga förhållanden

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Yalcin Kücük (nr 3) ./. Turkiet, 2008-04-22
Campos Damaso ./. Portugal, 2008-04-24
Kutlular ./. Turkiet, 2008-04-29

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Zborowski ./. Polen, 2008-04-22

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Sulejmanov ./. Makedonien, 2008-04-24; även artikel 3 behandling ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 4/08.

Oskuldspresumtionen
Ismoilov m.fl. ./. Ryssland, 2008-04-24; även artikel 3 Utvisning och artikel 5.1 o. 4 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07, 9/07, 3/08 och 4/08.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Kaplanova ./. Ryssland, 2008-04-29; artiklarna 2 dödande och utredning, 5, 13 och 38.1a)

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 4/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Milionis m.fl. ./. Grekland, 2008-04-24; tillgång till domstolsprövning, även artikel 6.1 Skälig tid och artikel 13
Visan ./. Rumänien, 2008-04-24; tillgång till domstolsprövning
Zhoglo ./. Ukraina, 2008-04-24; ej fått höra målsäganden
Spinu ./. Rumänien, 2008-04-29; ej blivit hörd
Stancu ./. Rumänien, 2008-04-29; tillgång till domstolsprövning, även artikel 6.1 Skälig tid
Barashkova ./. Ryssland, 2008-04-29; domstol ej upprättad enligt lag
Sahin Karakoc ./. Turkiet, 2008-04-29; klaganden hörd av endast en av rättens ledamöter
Van Ingen ./. Belgien, 2008-05-13; ej kränkning, ny bevisning ej skäl för återupptagande
Galich ./. Ryssland, 2008-05-13; klagande ej blivit hörd
Ponomarev ./. Ryssland, 2008-05-15; klagandes yrkande ej prövat

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Gusev ./. Ryssland, 2008-05-15; även Artikel 5.3 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Ivanova ./. Ryssland, 2008-04-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
SC Editura Orizonturi SRL ./. Rumänien, 2008-05-13; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 3
Ismoilov m.fl. ./. Ryssland, 2008-04-24; även artikel 6.2 Oskuldspresumtionen och artikel 5.1 o. 4 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 2/06, 7/06 och 1/07

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Georgescu ./. Rumänien, 2008-05-13; även artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08 och 4/08.

"SKÄLIG TID"

Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
22 april

Bennich-Zalewski ./. Polen (59857/00) expropriationsförfarande
Stefan Kozlowski ./. Polen (30072/04) brottmål
24 april
Heremans ./. Belgien (28171/04) brottmål
Milionis m.fl. ./. Grekland (41898/04) även artikel 6.1 Rättvis rättegång och artikel 13
Rosengren ./. Rumänien (70786/01) även artikel 2 i protokoll nr 4.
Silin ./. Ryssland (3947/03) ej kränkning, även artikel 5.3
Kahraman Yilmaz m.fl. ./. Turkiet (51423/99) även artikel 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Chervonets ./. Ukraina (39405/03) även artikel 6.1 Bristande verkställighet och artikel 1 i protokoll nr 1
Mathy ./. Belgien (12066/06)
Anastasiadis m.fl. ./. Grekland (25844/04)
Anastasopoulos m.fl. ./. Grekland (25833/04)
Avoutzis m.fl. ./. Grekland (25852/04)
Avramidis m.fl. ./. Grekland (26084/04)
Galiatsou-Koutsikou m.fl. ./. Grekland (38720/05)
Association "E. Apostolopoulos och K. Lymperopoulos" ./. Grekland (24133/05)
29 april
Márta ./. Ungern (42542/04) brottmål
Stancu ./. Rumänien (30390/02) även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Rolgezer m.fl. ./. Ryssland (9941)
Karanikas m.fl. ./. Grekland (28141/06) även artikel 13
Kosal ./. Turkiet (223453/04)
13 maj
Beheyt ./. Belgien (41881/02) brottmål, även artikel 13
Garsoux och Massenet ./. Belgien (27072/05) brottmål
Wauters och Schollaert ./. Belgien (13414/05) brottmål, även artikel 13
Z ./. Slovakien (5868/02) brottmål
15 maj
Kirichenko o. Belinskiy ./. Ukraina (36283/02)
Mikhaylenko ./. Ukraina (18389/03)
Nataliya Shevchenko ./. Ukraina (68762/01)
ARTIKEL 5.3
24 april

Silin ./. Ryssland (3947/03) även artikel 6.1 Skälig tid ej kränkning
6 maj
Nart ./. Turkiet (20817/04) även artikel 5.4
15 maj
Popkov ./. Ryssland (32327/06)
ARTIKEL 5.4
24 april

Rizzotto ./. Italien (15349/06)

ÖVRIGT

Anmärkning av Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008, dnr 7914-08-40 angående skadestånd för kränkning.

I nr 2/08 redovisades kortfattat ett beslut av Justitiekanslern gällande en begäran om skadestånd på grund av en för lång handläggningstid, i strid med artikel 6.1, av ett ärende i Försäkringskassan rörande livränta. Här skall bara anmärkas att JK nu fattat ett beslut om skadestånd avseende för lång handläggningstid i ett ärende om bygglov för nybyggnad av ett garage. Handläggningstiden uppgick totalt till knappt tre år och fem månader, varav två år och fem månader enbart i Regeringsrätten. Målet var inte komplicerat och den enskilde kunde inte lastas för några dröjsmål. JK ansåg att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var tillräckligt att konstatera att det skett en kränkning utan att viss ekonomisk ersättning var påkallad. JK fann att ersättningen skäligen kunde bestämmas till 5 000 kr.

 




Senast ändrad: 2011-04-12