JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 5 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 april - den 15 maj 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

B mot Finland, 2007-04-24
W mot Finland, 2007-04-24
Två mål om användning av videoinspelningar, som gjorts med barn som utsatts för sexuella övergrepp, som i princip den enda bevisningen för att fälla de tilltalade för brotten. I det ena fallet hade den tilltalade haft möjlighet att ställa frågor till barnen men avstått - i det andra fallet hade det inte funnits sådan möjlighet. I det andra fallet men inte i det första skedde det en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d)

Juha Nuuttinen mot Finland, 2007-04-24
När tingsrätt dömt en person som gärningsman och hovrätten med ändring av den domen fällde honom för medhjälp till brottet utan att han underrättades om den möjligheten och därmed inte fick tillräcklig möjlighet att förbereda sitt försvar kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 a) och b).

V mot Finland, 2007-04-24
När polisen inte ville avslöja uppgifter om telefonövervakning kunde den anklagades försvarare inte fullt ut argumentera i frågan om brottsprovokation och förfarandet uppfyllde inte kraven på en rättvis rättegång. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Matyjek mot Polen, 2007-04-24
Svaranden i en s.k. "reningsprocess", som avsåg att avslöja personer som samarbetat med den tidigare kommunistiska säkerhetstjänsten, fick inte tillgång till sekretessbelagda handlingar i sin akt och parterna var därmed inte likställda i processen. Förfarandet var därför inte rättvist och det skedde en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3.

Berecova mot Slovakien, 2007-04-24
När nationella lagar om bl.a. vårdnad och sociala insatser hindrade att beslut om tvångsplacering av barn omprövades av domstol var nämnda lagar inte förenliga med konstitutionen. Intrånget i rätten till respekt för familjelivet saknade därmed stöd i lag och medförde en kränkning av artikel 8.

Colaço Mestre o. SIC, Sociedade independente de comunicação S.A. mot Portugal, 2007-04-26
Fällande dom, för att i intervju med UEFA-boss ha uttalat sig kränkande om presidenten för den portugisiska fotbollsligan, var m.h.t. att det inte handlade om den senares privatliv och gällde frågan om portugisiska fotbollsdomare hade mutats, vilken var av stort allmänt intresse, inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde en kränkning av artikel 10.

Gebremedhin (Gaberamadhien) mot Frankrike, 2007-04-26
För att få göra en asylansökan krävdes att sökanden befann sig inom landet och en ansökan vid gränsen måste därför föregås av en ansökan om tillstånd till inresa. Ett överklagande av beslut att vägra inresa hade ingen inhiberande effekt och sökanden kunde därför utlämnas innan ärendet prövats med risk att utsättas för tortyr. I sådant fall fanns det inte något effektivt rättsmedel och det skedde en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3.

Custers, Deveaux och Turk mot Danmark, 2007-05-03
Medlemmar i Greenpeace som gick in på ett område som tillhörde flygbasen på Thule kunde förutse att de inte hade fritt tillträde till det aktuella området och att deras handlande innebar brott mot en bestämmelse som var klar och förutsebar och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 7.

Baczkowski m.fl. mot Polen, 2007-05-03
Vägrat tillstånd till demonstration och förbud mot massmöten som kunde förmodas vara påverkade av borgmästares uttalande om att mötesfrihet inte gällde för "propaganda för homosexualitet" medförde kränkningar av artikel 11, 13 och 14.

97 members of the Gldani Congregation of Jehovah´s Witnesses & 4 andra mot Georgien, 2007-05-03
Ortodoxa extremisters våldsamma överfall på personer tillhöriga Jehovas vittnen innebar omänsklig och förnedrande behandling och kränkte artikel 3. Myndigheternas likgiltighet inför det inträffade innebar att de brast i sina positiva skyldigheter enligt artikel 9. Myndigheternas attityd antydde att staten hade varit medbrottsling till gärningsmännen och var inte förenlig med principen om att alla är lika inför lagen och det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 3 och 9.

Domar och beslut i Grand Chamber

Vilho Eskelinen m.fl. mot Finland, 2007-04-19
Poliser som omplacerades till ännu mer avlägset belägen polisstation förlorade ett lönepåslag som de tidigare fått för arbete på avlägset belägen station. Artikel 6 var tillämplig på deras klagomål. När prövningen i nationella domstolar tog mer än sju år kränktes artikel 6.1 och när det inte fanns något rättsmedel för att få den kränkningen prövad eller att få det nationella förfarandet påskyndat kränktes även artikel 13.

Ramsahai m.fl. mot Nederländerna, 2007-05-15
Dödskjutning som skedde i självförsvar kränkte inte artikel 2 men när däremot utredningen av det inträffade inte var tillräckligt effektiv och inte tillräckligt oberoende kränktes artikel 2.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 4 maj 2007 i mål Ö 2572-04 gällande en från tingsrätt hänskjuten fråga enligt 56 kap. 13 § RB angående skadestånd.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 mars 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 12 000 klagomål, vilket är en ökning med 6 % i förhållande till föregående års 11 350 klagomål för motsvarande period. 298 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 29 %.
6 912 klagomål har avgjorts, 600 genom dom - en ökning med 45 % från 414 för föregående års motsvarande period - och 6 312 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits, en minskning med 24 %. 2 594 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts, en ökning med 44 %. Domstolens balanser uppgick den 1 april till 94 300 mål vilket är en ökning med 5 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Under tiden den 9 - 12 maj 2007 gjorde en delegation från Europadomstolen, bestående av presidenten Jean-Paul Costa, den ryske domaren Anatoly Kovler, domstolens kanslichef svensken Erik Fribergh och Patrick Titiun som är chef för presidentens eget kansli, ett besök på den ryska konstitutionsdomstolen för att diskutera med domarna där. Vidare stod möten med presidenterna för de övriga högsta domstolarna, riksåklagaren, ordföranden i Dumans kommitté för internationella frågor och justitieministern Vladimir Ustinov på programmet. Syftet var att diskutera de nationella domstolarnas viktiga roll i det system som upprättats genom konventionen för att skydda mänskliga rättigheter samt hur man kan förstärka skyddet på nationell nivå, särskilt genom att inför nya rättsmedel. Delegationen tog också tillfället i akt att försöka påverka sina värdar att arbeta för att Ryssland snarast ratificerar protokoll nr 14. I sitt tacktal framhöll presidenten Costa att mötet med de ryska domarna hade visat att det i hög grad finns ett stöd hos domarkåren för konventionens system för att skydda mänskliga rättigheter. Han välkomnade också sina samtalspartners positiva svar på delegationens budskap om vikten av att protokoll nr 14 ratificeras. Han hade försäkrats om att hans budskap skulle föras vidare till de lagstiftande myndigheterna. Vid återkomsten till Strasbourg uttalade presidenten bl.a. att " Vi ser besöket som mycket uppmuntrande" och "Jag är övertygad om att vårt budskap har uppfattats och det står klart att våra domarkollegor i de ryska domstolarna förstår behovet av effektiva förfarandeverktyg för att ta hand om balanserna och det är vad protokoll nr 14 skall tillhandahålla." - Presidentens tal i den ryska konstitutionsdomstolen kan läsas på franska via länk på domstolens hemsida.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

B mot Finland
(Ansökan nr 17122/02, dom den 24 april 2007)
W mot Finland
(Ansökan nr 14151/02, dom den 24 april 2007)
Domarna finns endast på engelska.

Två mål om användning av videoinspelningar, som gjorts med barn som utsatts för sexuella övergrepp, som i princip den enda bevisningen för att fälla de tilltalade för brotten. I det ena fallet hade den tilltalade haft möjlighet att ställa frågor till barnen men avstått - i det andra fallet hade det inte funnits sådan möjlighet. I det andra fallet men inte i det första skedde det en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d)

B dömdes till 7 års fängelse för sexuella övergrepp på sina två döttrar, K och J. Under förundersökningen hördes K och J och deras berättelser togs upp på videoband som B tillsammans med sin advokat fick ta del av. B fick möjlighet att ställa frågor under förundersökningen men gjorde inte det, eftersom hon inte insåg att det var hennes enda möjlighet att göra det. Tingsrätten hörde B, en medtilltalad och tio vittnen inklusive en psykiatriker, två psykologer och olika personer som under åren hade tagit hand om barnen. Tingsrätten såg också videoinspelningarna, men barnen var inte närvarande under rättegången, vilket försvaret inte heller hade begärt. I sin dom noterade tingsrätten att den muntliga bevisningen var av indirekt natur och att det var avgörande vilken tilltro som barnens berättelser skulle tillmätas. B klagade till hovrätten och begärde att K skulle höras vid huvudförhandlingen. Hovrätten avslog hennes yrkande med motiveringen att eftersom ett förhör i domstol skulle kunna medföra skada på barnen, nu 10 och 14 år gamla, så var det möjligt att som bevisning använda de uttalande de gjort under förundersökningen. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd (besvärstillstånd).

W dömdes till fängelse i två år och tre månader för sexuella övergrepp på fyra barn. Efter en anmälan hördes först två av barnen den 10 augusti 2000. Då hade W ännu inte underrättats om misstankarna mot honom och han hade inte fått någon försvarare utsedd för sig. Ytterligare ett förhör med dessa barn hölls den 2 september 2000. Den 11 och den 18 augusti hördes de två andra barnen och ett ytterligare förhör hölls den 3 september 2000. Alla förhören spelades in på videoband. Barnen genomgick sedan psykologundersökningar för att deras trovärdighet under förundersökningsförhören skulle kunna bedömas. Innan förundersökningen avslutades begärde W att vissa frågor skulle ställas till barnen men hans begäran avslogs, eftersom modern vägrat utsätta barnen för ytterligare förhör.  Barnen var inte närvarande vid förhandlingen i tingsrätten och W hade inte heller begärt det. I sin dom noterade tingsrätten att bevisningen väsentligen var av en indirekt natur och att den enda direkta bevisningen var psykologens vittnesmål om barnens trovärdighet. Tingsrätten framhöll att avgörande för målets utgång var barnens trovärdighet. Värdet av de uttalanden som gjorts under förundersökningen försvagades visserligen av att W inte fått möjlighet att ställa frågor till barnen, men barnens uttalanden var ändå trovärdiga med hänsyn bl.a. till att de lämnat detaljerade uppgifter och att deras ringa ålder gav anledning att tro att de inte ljög. Även om det ställts något ledande frågor fanns det inget som tydde på att de försökt göra frågeställaren nöjd och att de anpassat sina svar därefter. Ett förhör inför domstolen skulle inte ha tillfört något av betydelse för målet. Med hänsyn till barnens bästa var det inte berättigat att höra dem i domstolen och trovärdigheten av deras vittnesmål fick stöd av föräldrarnas och psykologens vittnesmål. I hovrätten var parterna överens om att barnen inte skulle höras men W motsatte sig att videoinspelningarna fick användas som bevisning.  Hovrätten instämde i sak i tingsrättens bedömning och gjorde ingen annan ändring i den domen än att påföljden sattes ned till fängelse i ett år och åtta månader på grund av att W inte tvingat barnen att göra något och med hänsyn till påföljdspraxis och till att W inte tidigare dömts för brott. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

I Europadomstolen klagade B och W över att rättegångarna mot dem varit orättvisa på grund av att de inte fått någon möjlighet att ställa frågor till de barn som vittnat emot dem. De åberopade artikel 6.1 och 3 d). B klagade också över att hennes begäran att K, som under ett besök i fängelset hade tagit tillbaka sina påståenden, skulle höras i hovrätten hade avslagits. W klagade över att den polisman som lett förundersökningen hade ställt ledande frågor till två av barnen.

Europadomstolen erinrade om att punkten 3 i artikel 6 anger speciella aspekter på rätten till en rättvis rättegång enligt första punkten och att klagomålet därför skulle prövas enligt de två bestämmelserna sammantagna. Hela bevisningen måste normalt läggas fram vid en offentlig förhandling i närvar av den tilltalade. Men det är inte i sig oförenligt med punkterna 1 och 3 d) i artikel 6 att bevisning som upptagits under förundersökningen används under förutsättning att försvarets rättigheter har beaktats och att den tilltalade har fått tillräckliga och lämpliga möjligheter att ifrågasätta och ställa frågor till vittnena antingen när de uttalar sig eller senare. Artikel 6 ger inte den tilltalade en absolut rätt att begära att vittnena skall närvara vid rättegången utan det ankommer på de nationella domstolarna at avgöra om det är nödvändigt eller önskvärt att höra vittnen. Barnen som var målsägande i målet skulle i den mening som avses i artikel 6.3 d) anses som "vittnen" eftersom deras videoinspelade uttalanden spelades upp i domstolen och användes som bevisning. Brottmål rörande sexuella övergrepp uppfattas av offren ofta som en plåga särskilt när de är ovilliga att konfronteras med den tilltalade och detta gäller särskilt när barn är inblandade. Domstolen godtar därför i sådana mål att vissa åtgärder vidtas för att skydda offret under förutsättning att dessa åtgärder går att förena försvarets rättigheter. För att garantera dessa rättigheter kan de rättsliga myndigheterna bli tvungna att vidta åtgärder för att balansera de olägenheter som försvaret arbetar under.

I fallet B konstaterade domstolen att de aktuella videoinspelningarna utgjorde den huvudsakliga bevisningen mot B och att B och hennes försvarare getts möjlighet att under förundersökningen ställa frågor till barnen men att de inte utnyttjat den möjligheten. Eftersom de avstått från den möjligheten fanns det inget som talade för att försvarets rättigheter inte hade iakttagits i tingsrätten och samma bedömning kunde göras beträffande förfarandet i hovrätten. Fråga var om K borde ha hörts i hovrätten på grund av att hon påstods ha tagit tillbaka sina uppgifter efter tingsrättens dom. Eftersom K inte var närvarande i domstolarna hade varken åklagaren eller försvaret någon möjlighet att ställa frågor till henne men båda parter kunde lägga fram vilka argument de önskade inför domstolen avseende videoinspelningarna och om att K återtagit sina uppgifter. Även om K:s uttalande under fängelsebesöket rimligen kunde uppfattas som om hon menade att hon ljugit om vad som hänt var det hovrättens sak att avgöra vilken vikt som skulle fästas vid dessa nya uppgifter i ljuset av vad som sagts i videoinspelning under förundersökningen. Hovrätten fann att den under rådande omständigheter inte kunde fästa någon vikt vid vad K sagt, eftersom hon inte uttalat sig av sig själv utan snarare inte hade kunnat svara på annat sätt på den fråga hon fått. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att avsaknaden av ytterligare förhör med K inte innebar att försvarets rättigheter inte hade respekterats. Hovrättens beslut att inte höra K föll inom ramen för dess normala behörighet att avgöra om bevisning var relevant och tillämplig och det hade inte visats att de finska myndigheterna begått något fel. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1  i förening med artikel 6.3 d).

I fallet W noterade Europadomstolen att W aldrig fått någon möjlighet att ställa frågor till barnen. Han hade innan förundersökningen avslutades och efter det att han sett videoinspelningen begärt att barnen skulle höras igen och att hans frågor ställdes till dem. Hans begäran avslogs dock. Under förfarandet i tingsrätt och hovrätt begärde W inte att barnen skulle närvara och han hade i Europadomstolen förklarat att han avstod från att begära att de skulle höras personligen. Med hänsyn till den uppenbara avsaknaden av mål där en försvarare med framgång begärt att ett barn/målsägande i motsvarande ålder skulle höras i ett mål liknande det aktuella, godtog domstolen att W inte kunnat få barnen kallade att infinna sig personligen i de nationella domstolarna. Videoinspelningarna av barnens utsagor utgjorde i själva verket den enda bevisningen som domstolarna grundat sina bedömningar. De vittnen som hörts, föräldrarna, hade inte gjort några iakttagelser av de påstådda handlingarna och de vittnade endast om de uppmärksammade förändringarna i barnens personligheter och om deras trovärdighet. Psykologen vittnade endast om barnens trovärdighet. I det aktuella målet hade W och hans försvarare inte vid något tillfälle fått möjlighet att ställa frågor till barnen. Användningen av den aktuella bevisningen innefattade sådana begränsningar av försvarets rättigheter att W inte kunde sägas ha fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta fall skett en kräkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

Skiljaktig mening

Den estniske domaren Maruste var med viss tvekan skiljaktig och framhöll bl.a. följande. En utredning och rannsakning i mål om sexuella övergrepp på små barn är alltid mycket komplicerad och en internationell domstol bör vara försiktig med att dra slutsatser på formella grunder när man inte haft någon direkt kontakt med målet eller med de inblandade personerna. Det föreföll honom som om de nationella myndigheterna gjort vad som rimligen kunde förväntas av dem - de beaktade barnets bästa, de begärde en specialist utlåtande över barnen och deras trovärdighet och de gjorde en analys av klagandens påstående om en kränkning av hans rättigheter enligt konventionen. Dessutom hade W inte begärt att barnen skulle vara närvarande i domstolarna och det föll inom de utredande myndigheternas och domstolarnas behörighet att avgöra om de skulle höra direkt bevisning från barnen eller inte och i så fall vilka frågor som skulle ställas till dem. Han ansåg att det aktuella målet var ett sådant där vissa åtgärder får vidtas för att skydda offret, under förutsättning att åtgärderna är förenliga med försvarets rättigheter och att de åtgärder som vidtagits var proportionerliga och balanserade och att de inte nådde upp till gränsen för en kränkning av konventionen.

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
Baegen ./. Nederländerna, dom 1995-10-27
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20 (jfr nr 1/02)
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)

Juha Nuuttinen mot Finland
(Ansökan nr 45830/99, dom den 24 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När tingsrätt dömt en person som gärningsman och hovrätten med ändring av den domen fällde honom för medhjälp till brottet utan att han underrättades om den möjligheten och därmed inte fick tillräcklig möjlighet att förbereda sitt försvar kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 a) och b).

N anklagades som gärningsman för skattebrott och bokföringsbrott genom användande av falska fakturor. Han hävdade att han inte haft en sådan ställning i det aktuella bolaget att han kunde hållas ansvarig för vad som skett där och att aktuella transaktioner inte var förfalskade. Tingsrätten fann att de transaktioner som hänvisades till i de aktuella fakturorna inte var verkliga och att N tillsammans med bolagets verkställande direktör, HA, genom de falska fakturorna hade lämnat oriktiga uppgifter till skatteverket samt dömde N till ett års fängelse villkorligt. Även HA dömdes enligt åtalet. N klagade till hovrätten och hävdade i första hand att han var oskyldig men tillade att om han ändå fälldes så kunde hans handlande inte anses innebära mer än medhjälp till de aktuella brotten. Vid förhandlingen i hovrätten diskuterades inte den frågan. Hovrätten fann N skyldig till medhjälp till skattebrott i två fall och satte ned straffet till nio månaders fängelse villkorligt. Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd. - I Europadomstolen åberopade N artikel 6.1 och 3 a) och b) och klagade över att hans dömts för gärningar som inte hade angetts i åtalet.

Europadomstolen erinrade om att när det gäller frågan om kraven enligt artikel 6 är uppfyllda skall det aktuella förfarandet bedömas i sin helhet. De rättigheter som anges i artikel 6.3 utgör en särskild aspekt av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och målet skulle därför prövas enligt dessa bestämmelser sammantagna. Domstolen noterade att bestämmelserna i punkten 3 a) i artikel 6 framhåller behovet av att särskild uppmärksamhet riktas på hur svaranden har underrättats om anklagelsen mot honom. De närmare omständigheterna kring gärningen spelar en avgörande roll i brottmålsprocessen, genom att det är från den tidpunkt då den misstänkte får kännedom om anklagelsen som han anses formellt underrättad om de faktiska och rättsliga grunderna för anklagelserna mot honom. I det aktuella målet hade N anklagats som gärningsman för en serie skattebrott och tingsrätten hade dömt honom enligt åtalet. Hovrätten som fann att han inte haft en sådan ställning i bolaget att han kunnat begå de aktuella gärningarna som huvudansvarig dömde honom för medhjälp till brotten. Det var inte domstolens sak att avgöra om finsk rätt vid tillfället i fråga tillät hovrätten att döma en tilltalad för medhjälp trots att han åtalats som gärningsman utan att göra honom uppmärksam på möjligheten. Med hänsyn till då gällande praxis var det uppenbart att den tolkning och det förfarande som hade ifrågasatts var möjligt. Det kunde därför anses att det vid aktuell tidpunkt ankom på en tilltalad i allmänhet att räkna med möjligheten att domstolen kunde döma för medhjälp. Domstolen noterade vidare att rätten att bli informerad om arten och orsaken till anklagelsen måste bedömas i ljuset av den anklagades rätt att förbereda sitt försvar. N hade anklagats för att ge in ansökningar om återbetalning av mervärdeskatt som grundade sig på falska fakturor medan han dömdes också för att ha framställt de handlingar som var nödvändiga för brottet. Detta nya inslag innebar inte ett förhållande som innefattades i den ursprungliga anklagelsen. Domstolen har visserligen i tidigare mål, när det gällt att bedöma om ett brottmålsförfarande i sin helhet varit rättvist, godtagit att en omrubricering av en gärning inte inskränkte försvarets rättigheter när den tilltalade i ett omprövningsförfarande fick tillräckliga möjligheter att försvara sig. I det aktuella fallet hade Högsta domstolen endast prövat om besvärstillstånd skulle meddelas eller inte och funnit att så inte skulle ske. Vid sådant förhållande drog domstolen den slutsatsen att N:s rätt att i detalj bli informerad om anklagelsernas natur och orsak och hans rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar hade inskränkts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 a) och b).

HÄNVISNINGAR
Foucher ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
De Salvador Torres ./. Spanien, dom 1996-10-24
Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01
Sipavicius ./. Litauen, dom 2002-02-21 (jfr nr 3/02)
Balette ./. Belgien, beslut 2004-06-24

V mot Finland
(Ansökan nr 40412/98, dom den 24 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När polisen inte ville avslöja uppgifter om telefonövervakning kunde den anklagades försvarare inte fullt ut argumentera i frågan om brottsprovokation och förfarandet uppfyllde inte kraven på en rättvis rättegång. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

V dömdes för narkotikabrott till fängelse i tre år och sex månader. Han hävdade att han provocerats av polisen att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått och att de inhemska domstolarna inte hade prövat den frågan ordentligt samt att rättegången mot honom inte varit rättvis. Enligt V blev han under tiden den 4-6 september 1996 uppringd av H och tillfrågad om han hade någon cannabis hemma. Han svarade nej men tillade att han kanske skulle kunna skaffa fram senare. Han visste då inte att H befann sig i polisarrest och ringde på polisens uppmaning. På söndagen den 8 september förde R och K in en bil lastad med droger i Finland. V kontaktades av M som bad honom hämta "varorna" eftersom han själv var förhindrad. V gick med på det. Han kontaktades kort därefter åter av H och de bestämde att träffas senare på kvällen för leverans. V greps utanför restaurangen och hade då 986 g cannabis med sig. Vid husrannsakan i hans hem hittades senare ytterligare 13,2 g. V uppgav att han tidigare samma dag hämtat den med cannabis lastade bilen på en bensinstation och att han sedan tillsammans med M lastat ur ca tio kilo cannabis. V hade fått omkring ett kilo. Den 9 september gav tingsrätten polisen tillstånd att ta fram samtalsinformation avseende V:s telefon. V häktades och under förundersökningen berättade V för polisen om sina tidigare narkotikaaffärer, nämligen bl.a. att han 1996 köpt cannabis från M som han sedan sålt, att han i början av 1996 vid två tillfällen fört ut pengar till Nederländerna, att han köpt tre mobiltelefoner som M skulle använda och att han gett M en nyckel till sin bostad. Åtal väcktes mot V i fem punkter och V bekräftade de händelser som anklagelserna byggde på. Åklagaren ändrade åtalet på punkterna II och V och lade till ytterligare två punkter. Vid en förhandling i november 1996 framhöll V:s försvarare att polisen gillrat en fälla med H som provokatör och att V därmed provocerats av polisen att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått. Försvararen begärde förgäves att få ta del av informationen om samtal från V:s mobiltelefon. Han begärde också utan framgång att vissa polismän skulle höras i tingsrätten. Dessa dömdes senare för tjänstefel men friades från anstiftan till narkotikabrott trots att tingsrätten fann att det inte var troligt att H skulle ha ringt V på eget bevåg. V dömdes som framgår ovan och i domen nämndes inte något om polisens inblandning. V klagade till hovrätten och åberopade bl.a. fallet Edwards ./. Storbritannien. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och avslog V:s yrkande om förhandling och om att samtalsinformationen skulle lämnas ut. Hovrätten fann att det förekommit ett samtal den 6 september och tre den 8 september till V från en mobiltelefon som tillhörde polisen. Med stöd av de uppgifter som R och K lämnat under förundersökningen fann hovrätten att det överenskommits att V skulle ta emot cannabisen innan H hade gjort sin beställning dock utan att ange vilket samtal från H som avsågs och utan att ange vilken datum V först blev inblandad i narkotikaaffären. Hovrätten fann honom därför skyldig enligt åtalet. V gick vidare till Högsta domstolen och klagade över förfarandet i hovrätten. Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd. - I Europadomstolen klagade V över att han inte fått en rättvis rättegång eftersom han hade provocerats av polisen att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått. Han klagade också över att frågan om provokation inte prövats och över att det sätt som förfarandet genomförts på stred mot artikel 6.1 och 3 b) och d).

Europadomstolen tog först ställning till frågan om V hade provocerats att begå brott och erinrade om att även om det vilar på den nationella rätten att ange vilken bevisning som skall tillåtas så innebär kraven för en rättvis rättegång att samhällets intresse av att bekämpa brottslighet inte kan berättiga användandet av bevisning som erhållits genom polisprovokation. Domstolen fann att det var nödvändigt att fastställa om de två inblandade polisernas handlande gått utöver det sätt på vilket en polis som arbetar under täckmantel skulle ha handlat. De aktuella polisernas inblandning utgjorde inte ett led i en operation beslutad och ledd av åklagaren och det fanns inte heller någon lagstiftning om frammanade affärer. Polisen hade inte heller misstänkt att V var narkotikalangare, tvärtom fanns han inte i straffregistret och det hade inte inletts någon förundersökning mot honom och han var över huvud taget inte känd av polisen. V hade, när han greps, inte mer narkotika än den H hade beställt. Domstolen framhöll att även om V erkänt att han begått narkotikabrott tidigare under året så fanns det inget som direkt band honom till nu aktuella brott. Polisen hade endast H:s ord på att V sålt narkotika till honom. I ett fall som det nu förevarande är det omöjligt för domstolen att med tillräcklig grad av säkerhet kunna fastslå om V var ett offer för en fälla i strid med artikel 6, eftersom de utredande myndigheterna inte har lämnat relevant information. Det skall också betonas att domstolen utövar sin tillsynsfunktion enligt subsidiaritetsprincipen. De inhemska domstolarnas slutsatser att det inte fanns något orsakssamband mellan H:s telefonsamtal och det brott för vilket V dömts var inte godtyckliga eller så uppenbart felaktiga att de kunde bortses från. Det var därför viktigt att domstolen prövade det förfarande där V åberopade provokation för att säkerställa att försvarets rättigheter gavs tillräckligt skydd.

Domstolen begränsade därvid sin prövning till frågan om förfarandet i sin helhet var rättvist. En grundläggande aspekt av rätten till en rättvis rättegång är att förfarandet skall vara kontradiktoriskt och att parterna skall vara likställda i processen. Det innebär i ett brottmål bl.a. att både åklagaren och försvaret skall ha samma möjligheter att få vetskap om och kunna bemöta de påståenden och den bevisning som motparten lägger fram. Artikel 6.1 kräver också att åklagaren lägger fram för försvaret all materiell bevisning han har tillgång till för eller emot den anklagade. Detta är emellertid inte någon absolut rättighet utan den anklagades intresse kan vägas mot motstående intressen som t.ex. nationell säkerhet eller behov av att skydda vittnen eller polisens hemliga undersökningsmetoder. I det förevarande målet hade polisen inledningsvis undanhållit uppgifterna om att H hade varit i polisförvar när han gjorde sin beställning. V fick veta detta av en händelse i slutet av tingsrättsförfarandet. Polisen var också uppenbart emot att V fick veta i vilken utsträckning den varit inblandad i frågan. Domstolen fann att försvaret inte hållits informerat och inte tillåtits att delta i beslutprocessen när det gällde tillståndet att inte behöva avslöja för V att hans telefon stått under övervakning. Genom att dölja viktiga omständigheter förvägrade polisen V tillfälle att bekräfta sina antaganden och att visa att de var riktiga. Inget samhällsintresse hade lagts fram som grund för att samtalsuppgifterna avseende hans telefon inte skulle avslöjas för V. Domstolen konstaterade att det material som inte avslöjades var ett faktiskt förhållande som var högst relevant för den påstådda provokationen. Varken domstolarna eller försvaret eller åklagaren hade full kännedom om innehållet i samtalsövervakningen och de kunde därför inte bedöma vilken relevans den hemlighållna informationen hade för försvaret. Förfarandet i hovrätten var inte tillräckligt för att läka denna brist. Domstolen fann därför att beslutprocessen brast när det gällde att uppfylla rättvisekraven eftersom det inte var möjligt för försvaret att i rätt tid argumentera fullt ut i fråga om provokationen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt enligt artikel 6.1 och 6.3.

HÄNVISNINGAR
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Edwards och Lewis ./. U K, dom (GC) 2004-10-27 (jfr nr 10/04)
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23

Matyjek mot Polen
(Ansökan nr 38184/03, dom den 24 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

Svaranden i en s.k. "reningsprocess", som avsåg att avslöja personer som samarbetat med den tidigare kommunistiska säkerhetstjänsten, fick inte tillgång till sekretessbelagda handlingar i sin akt och parterna var därmed inte likställda i processen. Förfarandet var därför inte rättvist och det skedde en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3.

M är polsk medborgare och bosatt i Polen och han har varit ledamot i det polska parlamentet. Enligt en lag av den 11 april 1997, den s.k. "reningslagen" var alla personer som innehade offentliga funktioner i Polen skyldiga att avslöja om de arbetat för eller haft samröre med den statliga säkerhetstjänsten mellan åren 1944 och 1990. Enligt "reningslagen" drevs s.k. "reningsprocesser" för att avslöja personer som samarbetat säkerhetstjänsten under kommunistperioden. M förklarade att han inte hade haft något samröre med säkerhetstjänsten under perioden. Härefter väckte kommissionären för det allmännas intresse en talan mot M. Förhandlingen hölls inom lykta dörrar i september-oktober 1999. Appellationsdomstolen i Warszawa fann med stöd av ett expertutlåtande, som arbetats fram av den statliga säkerhetsbyråns avdelning för kriminologi och kemi, att M hade varit en medveten och hemlig samarbetsman till säkerhetstjänsten och att han därför hade ljugit i sin "reningsförklaring". Domslutet delgavs M men domskälen förklarades vara sekretessbelagda. Det var endast möjligt att få ta del av domskälen i domstolens "hemliga register". M överklagade och hävdade att hans kontakter med den civila milisen och en hemlig agent enbart varit av privat karaktär och aldrig haft karaktären av medvetet samarbete. Han begärde vidare att fler vittnen skulle höras och begärde att det skulle inhämtas ett oberoende yttrande från en expert som inte tillhörde statens säkerhetsbyrå. Hans överklagande avslogs och han delgavs inte domskälen denna gång heller. Härefter upphävde Högsta domstolen den domen med motiveringen att det begåtts ett allvarligt förfarandefel genom att domstolen inte beaktat M:s begäran att få höra två ytterligare vittnen. I december 2000 hävdes sekretessen för M:s akt. Under det fortsatta förfarandet hörde appellationsdomstolen de vittnen som M begärt och mottog ytterligare handlingar rörande M från säkerhetsbyrån samt höll en offentlig förhandling och begärde in ett utlåtande från Warszawas universitet. Domstolen kom emellertid även denna gång efter en förhandling inom stängda dörrar till slutsatsen att M ljugit i sin "reningsförklaring". Högsta domstolen avslog hans kassationstalan i maj 2003. Enligt den då gällande lagen ansågs appellationsdomstolens dom som slutlig och M fråntogs sitt mandat i parlamentet och förbjöds att ställa upp i val och att inneha varje annat offentligt uppdrag under de kommande tio åren. - I Europadomstolen klagade M över att "reningsförfarandet" mot honom inte hade varit rättvist och hänvisade framför allt till förfarandets ojämlika och hemliga natur, handlingssekretessen och det orättvisa förfarandet som gällde för att få tillgång till akten. Han åberopade artikel 6.

Europadomstolen, som redan i sitt beslut om admissibility den 30 maj 2006, funnit att artikel 6 i den straffrättsliga delen var tillämplig på "reningsprocesserna", fann att M:s klagomål skulle prövas enligt artikel 6.1 och 3 sammantagna.

Domstolen erinrade om domen i målet Turek ./. Slovakien som också handlade om ett reningsförfarande. I det målet hade domstolen haft uppfattningen att det inte kunde antas att det fortfarande låg i allmänhetens intresse att fortsätta att begränsa tillgången till material som hemligstämplats under tidigare regimer. Reningsprocesserna syftade i själva verket till att slå fast faktiska förhållande från kommunisttiden och de var inte direkt förbundna med hur säkerhetstjänsten fungerade vid tiden för Turek-målet. Domstolen framhöll dessutom att om en stat väljer att vidta "reningsåtgärder" måste de personer som förfarandet riktas mot få dra nytta av alla de skyddsåtgärder som konventionen garanterar. Att neka en person tillgång till hans hemligstämplade akt i samband med en reningsprocess innebar en allvarlig begränsning av hans möjligheter att motbevisa säkerhetstjänstens påståenden. Domstolen fann att dessa bedömningar var tillämpliga även i det nu aktuella målet. Åtminstone en del av de handlingar som hänförde sig till M:s "rening" hade förklarats för topphemliga. Säkerhetstjänsten kunde häva sekretessen vilket den också gjort i december 2000 avseende visst material i akten. Även om M fått tillgång till sin akt från den dagen gällde sekretessen för alla handlingar som därefter tillfördes akten. Domstolen noterade att det första skedet av förfarandet hade varit av största betydelse för M, eftersom domen den 17 februari 2000 var slutlig och sanktionerna trädde i kraft den dagen. Kommissionären hade hela tiden haft tillgång till allt material om M som samlats av den förra säkerhetstjänsten. När rättegången började hade M fått tillgång till sin akt men hemliga handlingar fick endast beses i domstolens hemliga register och inga kopior fick tas. Anteckningar som gjordes när handlingarna genomgicks eller senare vid förhandlingen inom stängda dörrar skulle göras i en särskild anteckningsbok som låstes in i det hemliga registret. Samma begränsningar gällde även för M:s advokat. M hade således endast sitt minne att lita till och det hade hindrat honom från att effektivt använda anteckningar och från att visa dem för en expert för att få ett utlåtande. Ännu viktigare var att han hävdade att han inte fått använda dessa anteckningar för att försvara sig vid rättegången, ett påstående som inte hade motsagts av regeringen. Med hänsyn till vad som stod på spel för M nämligen hans goda rykte, förlusten av platsen i parlamentet och förbudet att under tio år inneha något offentligt uppdrag, fann domstolen att det varit av stor betydelse för honom att få obegränsad tillgång till sin akt och till de anteckningar han gjorde och att, om det behövdes, få kopior av relevanta handlingar. Domstolen noterade att kommissionären inte hade haft några begränsningar när det gällde att få ta del av handlingarna och att han hade haft i princip identiska förutsättningar med en åklagare. Slutligen noterades att M endast underrättats om domsluten i de domar som meddelats den 17 december 1999 och den 17 februari 2000. Domstolen godtog att det ibland kan finnas tvingande skäl för att sekretessbelägga handlingar men det kunde endast gälla i speciella undantagsfall. Det ankom på regeringen att visa att det funnits sådana exceptionella skäl. M:s möjlighet att visa att han inte varit skyldig till "medvetet och hemligt samarbete" med kommunisternas säkerhetstjänst hade blivit betydligt beskuren. I följd därav hade M fått bära en orealistiskt tung börda och principen om parternas likställdhet hade inte respekterats. "Reningsprocessen" mot M sedd i sin helhet hade därför inte varit rättvis. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3.

HÄNVISNINGAR
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Jespers ./. Belgien, kommissionens rapport 1981-12-14
Foucher ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Turek ./. Slovakien, dom 2006-02-14 (jfr nr 3/06)
Pullicino ./. Malta, beslut 2000-06-15

Berecova mot Slovakien
(Ansökan nr 74400/01, dom den 24 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När nationella lagar om bl.a. vårdnad och sociala insatser hindrade att beslut om tvångsplacering av barn omprövades av domstol var nämnda lagar inte förenliga med konstitutionen. Intrånget i rätten till respekt för familjelivet saknade därmed stöd i lag och medförde en kränkning av artikel 8.

B fick efter skilsmässan från sin förre make 1995 vårdnaden om parets båda barn. Den 11 februari 2000 fann två studenter barnen på en gata. De var då hungriga och kunde inte återvända hem eftersom modern var borta. Enligt barnen hade modern slagit dem och misshandlat dem. Barnen fördes av polisen till en moster. Sent på kvällen den 17 februari fann polisen barnen i en park sedan de flytt från sitt hem. De var rädda för modern och vägrade att gå hem. Genom ett föreläggande av kommunens distriktskontor i april 2000 beslöts, på grund av att modern allvarligt hade försummat deras utbildning och hon misstänktes för att ha misshandlat dem, att barnen tillfälligt skulle stå under faderns vårdnad. I maj 2000 beslöts, på grund av att fadern inte kunde ta hand om dem, att de skulle placeras på ett utredningshem. B överklagade men i juni beslöts att barnen skulle vara kvar under samhällsvård och de placerades på ett barnhem där modern sedan besökte dem. Utredningen visade att barnen hade allvarlig psykiska problem och de flyttades i november till ett annat barnhem. Under tiden hade ett förfarande om tvångsplacering av barnen inletts i september. B fick avslag på sin begäran att få ta hem barnen över julhelgen men de besökte henne i hemmet från den 17 till den 23 februari 2001. Den 27 februari 2001 begärde B att distriktskontorets förelägganden enligt vilka hennes barn tvångsomhändertagits skulle upphävas. Distriktskontoret avslog hennes begäran den 7 mars 2001. B vände sig till konstitutionsdomstolen och hävdade att myndighetens beslut om att placera hennes barn på barnhem kränkte konstitutionen. Konstitutionsdomstolen avslog hennes framställning med motivering att den saknade behörighet att ompröva de aktuella bestämmelsernas förenlighet med konstitutionen. B begärde i juli och oktober att tingsrätten skulle pröva frågan om vårdnaden om barnen. Tingsrätten höll flera förhandlingar och förklarade i dom den 8 januari 2002 att barnen inte längre skulle vara placerade på institution. Domen vann laga kraft den 13 september 2002. B hade emellertid i april 2002 åter begärt att de ifrågavarande föreläggandena skulle upphävas. Distriktskontoret svarade att föreläggandena hade upphört att ha effekt till följd av tingsrättens beslut. - I Europadomstolen klagade B över att placeringen av barnen stred mot hennes rätt till respekt för sitt familjeliv. Hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att det var ostridigt att placeringen av barnen på institution på grund av ett föreläggande som hade meddelats av en förvaltningsmyndighet innebar ett intrång i B:s rättigheter enligt artikel 8.1. De tillämpliga bestämmelserna i familjelagen och lagen om socialhjälp hindrade B från att få förvaltningsmyndigheternas beslut omprövade av en domstol. Detta förhållande stred mot konstitutionen som tillät att underåriga barn skildes från sina föräldrar mot dessas vilja endast på grund av ett rättsligt beslut. Förhållandet var oförenligt med artikel 152(4) i konstitutionen enligt vilken tillämpning och tolkning av allmänna lagar måste ske i överensstämmelse med konventionen. Intrånget i fråga stred därför mot konstitutionen, som enligt konstitutionsdomstolen utgör den grundläggande rättskällan i Slovakien och som andra rättsliga regler skall anpassa efter. Intrånget hade således inte stöd i lag. Mot den bakgrunden var det inte nödvändigt att pröva om det varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

(Ingen hänvisning finns)

Colaço Mestre o. SIC - Sociedade independente de comunicação S.A. mot Portugal
(Ansökningar nr 11182/03 och 11319/03, dom den 26 april 2007)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom, för att i intervju med UEFA-boss ha uttalat sig kränkande om presidenten för den portugisiska fotbollsligan, var m.h.t. att det inte handlade om den senares privatliv och gällde frågan om portugisiska fotbollsdomare hade mutats, vilken var av stort allmänt intresse, inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde en kränkning av artikel 10.

M är anställd som journalist hos en TV-kanal, SIC. I november 1996 sände SIC, som en del av ett program kallat "Bollens mästare", en intervju som M gjorde med GA vilken då var generalsekreterare för UEFA. Intervjun som gjordes i Amsterdam tog sikte på påståenden om mutor till portugisiska fotbollsdomare och hur C, då president för den portugisiska fotbollsligan och ordförande i fotbollsklubben FC Porto, hade handlat. M beskrev C som fotbollsdomarnas boss och anklagade honom för att ha förolämpat två av domarna och försökte locka ur GA kommentarer om de samtidiga funktioner som C haft vid den aktuella tidpunkten. C anmälde M och SIC och anklagade dem bl.a. för förtal. Brottmålsdomstolen i Oporto dömde M till böter alternativt fängelse i 86 dagar samt ålade M och SIC att solidariskt betala skadestånd till C med ca 3 990 EUR. Domen fastställdes efter överklagande av appellationsdomstolen i Oporto. - I Europadomstolen klagade M och SIC över ett intrång i deras rätt till yttrandefrihet och åberopade artikel 10.

Europadomstolen erinrade om den viktiga roll som pressen spelar i ett demokratiskt samhälle. Även om den inte kan överskrida vissa gränser, särskilt när det gäller respekten för andras rykten och rättigheter, var det ändå dess skyldighet att förmedla upplysningar och uppfattningar om alla frågor av allmänt intresse. Allmänheten hade motsvarande rätt att få denna information. Det var ostridigt att den fällande domen inneburit ett intrång i deras rätt till yttrandefrihet, att intrånget hade stöd i den portugisiska lagen och att det skett i det legitima syftet att skydda andras rykte och rättigheter. Frågan var i stället om det varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I det sammanhanget noterade domstolen att C var välkänd för allmänheten och att han spelade en stor roll i det portugisiska samhällslivet. Dessutom hade intervjun inte handlat om hans privatliv utan endast om hans roll som ordförande för en ledande fotbollsklubb och som president för fotbollsligan. Debatten om mutor inom fotbollsvärlden var helt klart en fråga av allmänt intresse och domstolen fann därför att det inte skett något brott mot journalistetiken. I varje fall kunde M som journalist inte förebrås för att han i det aktuella sammanhanget och den upphetsade debatten om att portugisiska fotbollsdomare hade mutats tog upp en fråga av stort intresse för allmänheten. Dessutom hade intervjun sänts i ett portugisiskt fotbollsprogram avsett för en publik med särskilt intresse för och som var väl insatt i frågan. Domstolen fann också att det förhållandet att M inte hade talat sitt modersmål när han gjorde intervjun i Amsterdam kunde ha haft en viss inverkan på utformningen av hans frågor. Domstolen fann slutligen att det allvarligt kunde hämma pressen att bidra till diskussioner i frågor av allmänt intresse att en journalist straffades med böter och skyldighet att tillsammans med sin arbetsgivare betala skadestånd och att detta inte borde förekomma annat än om det fanns särskilt starka skäl för det. Så var emellertid inte fallet i det nu aktuella målet. Vid sådant förhållande fann domstolen att även om de portugisiska domstolarnas skäl för att fälla M var relevanta så var de emellertid inte tillräckliga och de svarade därför inte mot ett trängande samhällsintresse. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening

Domaren Mularoni från San Marino lämnade en skiljaktig mening och delade inte vare sig majoritetens synsätt eller dess slutsatser. Hon ansåg i korthet att de nationella domstolarnas skäl för att fälla M var såväl relevanta som tillräckliga. Hon delade de nationella domstolarnas uppfattning att M hade brutit mot den journalistiska etiken och att det därför inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Lopes Gomes da Silvia ./. Portugal, dom 2000-09-28
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Campmany et Lopez Galiacho Perona ./. Spanien, beslut 2000-12-12
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23

Gebremedhin (Gaberamadhien) mot Frankrike
(Ansökan nr 25389/05, dom den 26 april 2007)
Domen finns endast på franska.

För att få göra en asylansökan krävdes att sökanden befann sig inom landet och en ansökan vid gränsen måste därför föregås av en ansökan om tillstånd till inresa. Ett överklagande av beslut att vägra inresa hade ingen inhiberande effekt och sökanden kunde därför utlämnas innan ärendet prövats med risk att utsättas för tortyr. I sådant fall fanns det inte något effektivt rättsmedel och det skedde en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3.

G, som är född 1979, är eritreansk medborgare. I likhet med många andra förflyttades G och hans familj 1998 från Etiopien till Eritrea där han arbetade som reporter och fotograf för den oberoende tidningen Keste Debena, för vilken journalisten M var redaktör vid den aktuella tidpunkten. Båda männen arresterades under år 2000 uppenbarligen på grund av sina yrkesmässiga aktiviteter. M var frihetsberövad i åtta månader och G i sex månader. I september 2001 flydde M från landet. G, som greps och förhördes angående sin journalistvän påstås ha blivit torterad. Han internerades i sex månader och lyckades fly från fängelsesjukhuset dit han förts sedan han fått tuberkulos. Efter att ha varit en tid i Sudan kom G enligt egna uppgifter den 29 juni 1995 till Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Den 1 juli 2005 ansökte han om tillstånd att resa in i Frankrike av asylskäl. Den franska myndigheten för skydd för flyktingar och statslösa personer, OFPRA, avgav ett yttrande den 5 juli 2005 om att G inte skulle tillåtas att resa in i Frankrike på grund av att hans begäran var motsättningsfull. Inrikesministeriet avslog dagen därpå hans ansökan och gav anvisningar för att utvisa honom till Eritrea eller om det behövdes till något annat land där han lagligen kunde tas emot. G överklagade förgäves. Sedan G klagat till Europadomstolen och denna domstol upplyst den franska regeringen om att det var önskvärt att G inte utlämnades till Eritrea innan domstolen prövat hans klagomål fick G den 20 juli 2005 ett temporärt uppehållstillstånd i Frankrike. - I Europadomstolen klagade G med åberopande av artikel 13 i förening med artikel 3 över att det enligt fransk lag inte fanns något rättsmedel med behörighet att upphäva ett beslut om vägrat inresetillstånd. Han klagade också enligt artikel 5.1 över att han olagligen berövats friheten under den tid han hölls kvar i den internationella zonen på flygplatsen från den 29 juni till den 1 juli 2005 och därefter i en väntzon till den 20 juli 2005.

Europadomstolen noterade att enligt fransk lag fungerade ett beslut att vägra inresa i landet som ett hinder för att ansöka om asyl. Ett sådant beslut var dessutom verkställbart med följd att den ifrågavarande personen omedelbart kunde skickas tillbaka till det land han eller hon påstod sig ha flytt från. Domstolen erinrade om att den i sitt beslut om admissibility hade funnit att G inte längre kunde hävda att han hade status som offer för en kränkning av artikel 3, eftersom han, enligt Genèvekonventionen, inte längre kunde deporteras till sitt ursprungliga hemland när han en gång hade beviljats flyktingstatus. Emellertid uppkom frågan om artikel 13 i förening med artikel 3 var tillämplig i målet. Enligt fransk lag måste en utlänning som vill ansöka om asyl hos OFPRA befinna sig på franskt territorium. Det var därför inte möjligt att ansöka om asyl vid gränsen om den sökande inte tidigare hade fått tillstånd att resa in i landet. Om vissa erforderliga handlingar saknades fick flyktingen ansöka om inresetillstånd och i avvaktan på att det ärendet kunde prövas fick han stanna i en väntzon så länge som det behövdes för att myndigheterna skulle kunna pröva ärendet. Om myndigheterna bedömde hans tänkta asylansökan som uppenbart ogrundad avslogs ansökningen om inresetillstånd och personen i fråga kunde därmed skickas iväg utan möjlighet att göra en formell ansökan om asyl till OFPRA. Personer som berördes av det här förfarandet, asylansökan vid gränsen, kunde klaga över ministerbeslutet att inte låta dem få resa in i landet men de kunde också klaga till domaren för brådskande ansökningar. Ett klagomål till den domaren hindrade inte att återsändandet verkställdes och en person kunde därför utlämnas innan domaren för brådskande ansökningar hunnit fatta beslut i ärendet. Med hänsyn till den betydelse som domstolen har fäst vid artikel 3 och den oåterkalleliga naturen av risken för tortyr eller misshandel, krävdes det enligt artikel 13 att personen i fråga hade tillgång till ett rättsmedel med en automatiskt inhiberande effekt. Eftersom G inte haft tillgång till något sådant rättsmedel när han befann sig i väntzonen hade han fråntagits rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 3.

Det fanns i målet inget som talade för att G hade kommit till flygplatsen före den 1 juli 2005. Han hade därför berövats friheten först när han placerades i väntzonen. Hans vistelse där varade från den 1 juli 2005 till den 20 juli 2005, när han fick tillstånd att resa in i Frankrike. Den sammanlagda tiden översteg inte de tillåtna 20 dagarna och dessutom grundades frihetsberövandet från den 15 till den 20 juli på ett domstolsbeslut. Eftersom G inte hade några resehandlingar fann domstolen inte anledning att ifrågasätta regeringens goda tro när det gällde myndigheternas påstående att de hade varit tvungna att kontrollera hans identitet innan han beviljades tillstånd till inresa. Domstolen fann slutligen att den tid som G av den anledningen hade tillbringat i väntzonen inte översteg vad som var rimligt med hänsyn till omständigheterna. Frihetsberövandet i väntzonen efter den 15 juli 2005 hade därför inneburit ett lagligt frihetsberövande för att hindra att han olovligen reste in i Frankrike. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 13 i förening med artikel 3
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05)
Association SOS attentats och de Boëry ./. Frankrike, beslut (GC) 2006-10-04
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Artikel 5
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25

Custers, Deveaux och Turk mot Danmark
(Ansökningar nr 11843/03, 11847/03 och 11849/03, dom den 3 maj 2007)
Domen finns endast på engelska.

Medlemmar i Greenpeace som gick in på ett område som tillhörde flygbasen på Thule kunde förutse att de inte hade fritt tillträde till det aktuella området och att deras handlande innebar brott mot en bestämmelse som var klar och förutsebar och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 7.

C är holländsk medborgare, D är fransk medborgare och T är amerikansk medborgare och de var vid den aktuella tidpunkten alla medlemmar i Greenpeace. Sommaren 2001 deltog de i en kampanj runt flygbasen på Thule som syftade till att väcka internationell uppmärksamhet om den radar, Thuleradarn, som användes i det amerikanska programmet för missilförsvar. De ville också samla uppgifter om flygbasens miljöpåverkan på Dundashalvön. Till följd härav dömdes de alla tre den 11 september 2001 av Grönlands Landsret för intrång i den mening som avses i artikel 69 a i den grönländska strafflagen till böter om 5 000 DKK vardera. De klagade till Östre Landsret i Danmark och hävdade liksom tidigare att deras handlande inte utgjorde något brott men utan framgång. Deras begäran om prövningstillstånd i Högsta domstolen avslogs den 5 oktober 2004 av Procesbevillingsnævnet. - I Europadomstolen klagade de över att de hade dömts för en handling som vid den tidpunkt då den begicks inte hade utgjort ett brott enligt dansk lag. De åberopade artikel 7.

Europadomstolen erinrade om att artikel 7 i allmänna ordalag innehåller principen att endast lagen kan ange ett brott och föreskriva en påföljd och att den särskilt förbjuder retroaktiv tillämpning av en strafflag när det är till den anklagades nackdel. En strafflag får inte heller tolkas extensivt till den anklagades nackdel, t.ex. genom en analog tolkning. Gärningarna och aktuella påföljder måste därför vara tydligt definierade i lagen. Så är fallet när den enskilde av den aktuella bestämmelsens ordalydelse och om det behövs med hjälp en domstols tolkning kan förstå vilka handlingar eller underlåtelser som gör honom straffrättsligt ansvarig. De nationella domstolarna hade funnit att C, D och T hade gjort sig skyldiga tillbrott mot 3(1)(d) § i Rejsebekendtgørelsen och brott mot denna bestämmelse var straffbara. Förekomsten av en inhemsk praxis bidrog till straffbestämmelsernas förutsebarhet och det kunde därför förutsägas att de klagande riskerade att dömas till böter om de gick in på det aktuella försvarsområdet utan tillstånd. Dessutom hade Greenpeace varnats av polischefen vid ett möte den 25 juli 2001. Med beaktande av alla omständigheter fann domstolen att den ifrågasatta författningen hade haft tillräcklig laglig grund och att kraven på tillgänglighet och förutsebarhet var uppfyllda. Nästa fråga var om de klagande hade insett att de gått in på ett område som de inte hade fritt tillträde till. Enligt domstolens uppfattning måste de ha varit medvetna om att de gick in på militärt område eftersom de hade planerat sitt besök mycket omsorgsfullt, hade använt en GPS, Greenpeace´s hemsida följde deras väg, fotografier hade tagits när de klagande höll upp banderoller med flygbasens militära anläggningar i bakgrunden och de hade gripits i nära anslutning till den uppbyggda delen av Thule flygbas och Thuleradarn. Domstolen fann därför att C, D och T hade kunnat förutse att det område de gått in på inte hade varit fritt tillgängligt för dem i den mening som avsågs i strafflagen. Deras handlande hade därför utgjort ett brott som var tillräckligt klart och förutsebart enligt dansk lag. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 7.

HÄNVISNINGAR
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Pessino ./. Frankrike, dom 2006-10-10 (jfr nr 9/06)
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)

Baczkowski m.fl. mot Polen
(Ansökan nr 1543/06, dom den 3 maj 2007)
Domen finns endast på engelska.

Vägrat tillstånd till demonstration och förbud mot massmöten som kunde förmodas vara påverkade av borgmästares uttalande om att mötesfrihet inte gällde för "propaganda för homosexualitet" medförde kränkningar av artikel 11, 13 och 14.

De klagande är stiftelsen för jämställdhet och fem av dess medlemmar, B, vilka också var medlemmar i olika NGOs som verkade för personer med homosexuell läggning. I samband med en kampanj kallad "Jämställdhetsdagar" som stiftelsen organiserade den 10-12 juni 2005 ville B ordna en marsch genom Warszawas gator. Demonstrationen syftade till att fästa allmänhetens uppmärksamhet på diskrimineringen av minoriteter, kvinnor och handikappade. B ville också hålla massmöten den 12 juni på sju olika torg i Warszawa bl.a. för att protestera mot diskriminering av olika minoriteter och diskriminering av kvinnor. B gav in ansökningar om de önskade arrangemangen den 12 maj resp. den 3 juni 2005. Den 20 maj 2005 publicerade rikstidningen "Gazeta Wyborcza" en intervju med Warszawas borgmästare, som till svar på frågor angående B:s ansökan om att få ordna en demonstration uttalade att han skulle förbjuda den under alla omständigheter och att, enligt hans mening, "propaganda för homosexualitet inte var detsamma som att utöva sin rätt till mötesfrihet". Den 3 juni 2005 vägrades tillstånd till demonstrationen. Som motivering till beslutet angavs att organisatörerna brustit när det gällde att lämna in en plan för hur trafiken skulle organiseras i enlighet med 65 a § i vägtrafiklagen. B hävdade att det aldrig hade begärts av dem att de skulle ge in en sådan handling. Den 9 juni meddelade borgmästaren sitt beslut att förbjuda de massmöten som B skulle organisera. Som grund för beslutet hänvisade borgmästaren till bestämmelser i lagen om sammankomster enligt vilka massmöten skulle organiseras på platser som inte användes för vägtrafik. Som grund för beslutet angavs också att det hade kommit in ett antal andra ansökningar om att få ordna demonstrationer och massmöten till förmån för motsatta uppfattningar och att det kunde ha blivit bråk mellan de skilda demonstranterna. Samma dag gavs tillstånd att ordna möten angående diskriminering av kvinnor. Flera andra tillstånd beviljades för demonstrationer med motton som "Mot propaganda för partnerskap", "Kristna som respekterar Guds och naturens lagar är förstaklassens medborgare" och "Mot homosexuella pars rätt att adoptera barn". Trots beslutet den 3 juni ägde marschen rum den 11 juni 2005 och omkring 3 000 personer deltog och skyddades av polisen. Även de demonstrationer som fått tillstånd ägde rum samma dag. Den 17 juni och 22 augusti 2005 upphävdes besluten den 3 och 9 juni efter överklagande på grund av att de saknade tillräcklig grund och att de stred mot tillämplig lagstiftning. Dessa beslut meddelades efter de datum då de klagande planerat genomföra sina demonstrationer. Det fortsatta förfarandet avbröts därför eftersom frågan förfallit. Den 18 januari 2006 prövade konstitutionsdomstolen en begäran som getts in av Ombudsmannen för att avgöra om vissa bestämmelser i vägtrafiklagen var förenliga med konstitutionen. Konstitutionsdomstolen fann att de regler i vägtrafiklagen som tillämpats i B:s fall inte hade varit förenliga med konstitutionens bestämmelser om mötesfrihet. - I Europadomstolen klagade B över att deras rätt till mötesfrihet hade kränkts genom det sätt på vilket de inhemska myndigheterna hade tillämpat gällande lagstiftning i deras fall. De klagade också över att de inte fått tillgång till ett förfarande som kunde ha gett dem möjlighet att få ett slutligt beslut före dagen för de planerade demonstrationerna. Slutligen hävdades att de blivit behandlade på ett diskriminerande sätt när de vägrats tillstånd att organisera vissa demonstrationer medan andra hade fått tillstånd att ordna sina demonstrationer. De åberopade artiklarna 11 och 13 samt 14 i förening med artikel 11.

Europadomstolen erinrade om att den fäster stor betydelse vid pluralism, tolerans och vidsynthet. Pluralism skall bygga på ett verkligt erkännande av och respekt för mångfald samt dynamiken i kulturella traditioner, etiska och kulturella identiteter, religiösa uppfattningar samt konstnärliga, litterära och socioekonomiska uppfattningar och begrepp. Ett harmoniskt samspel mellan personer och grupper som har skilda identiteter är viktigt för att uppnå ett socialt sammanhang. När ett samhälle fungera på ett sunt sätt är det naturligt att medborgarnas deltagande i den demokratiska processen i stor utsträckning sker genom att de tillhör sammanslutningar där de kan förena sig med varandra för att tillsammans uppnå gemensamma mål. Statens positiva skyldigheter för att främja en verklig och effektiv respekt för förenings- och mötesfriheten är av särskild betydelse för dem som har impopulära uppfattningar eller som tillhör minoriteter. Domstolen konstaterade att demonstrationerna till sist ändå hade genomförts på de dagar som planerats. De klagande hade emellertid tagit en stor risk med hänsyn till det då gällande förbudet. Domstolen noterade att det kunde ha avhållit de klagande och andra från att delta i demonstrationerna, eftersom de, på grund av att de inte erhållit tillstånd, inte kunde räkna med något skydd från myndigheternas sida mot eventuella fientliga demonstranter. Förhållandet kunde inte heller ha rättats till sig med tillgängliga rättsmedel, eftersom de aktuella besluten hade meddelats efter den dag då demonstrationerna genomförts. Domstolen fann därför att det skett ett intrång i de klagandes rättigheter. Dessutom hade intrånget med hänsyn till att besluten i första instans hade upphävts genom besluten den 17 juni och 22 augusti, inte varit i "föreskrivet i lag". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

Domstolen fann vidare att det låg i den demokratiska debattens natur att tidpunkten för när ett allmänt möte hölls var avgörande för dess politiska och sociala effekt. Om ett allmänt möte som hade organiserats för en viss social fråga hade förlorat sin relevans och sin betydelse i en pågående social eller politisk debatt så skulle mötets påverkan allvarligt försämras. Om mötesfriheten inte kunde utövas i rätt tid kunde den t.o.m. bli helt meningslös. Förekomsten av ett effektivt rättsmedel hade därför inneburit att det skulle ha funnits en möjlighet att få ett beslut före den tidpunkt då den planerade händelse skulle äga rum. Organisatörerna hade gett tillräcklig förvarning om sina planer till myndigheterna enligt gällande lag. Någon motsvarande skyldighet för myndigheterna att ge ett slutligt beslut innan demonstrationerna skulle äga rum fanns emellertid inte. Domstolen fann att de tillgängliga rättsmedlen inte kunde ha gett de klagande lämplig gottgörelse och de hade därför inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för sin klagan. Domstolen fann därför att det skett en kränkning även av artikel 13 i förening med artikel 11.

När det slutligen gällde frågan om diskriminering så konstaterade domstolen att det inte fanns någon öppen diskriminering bakom besluten i första instans, eftersom de hade fokuserats på tekniska aspekter på hur demonstrationerna organiserades och hur detta stämde med vissa bestämmelser. Förbudet att genomföra marschen hade grundats på B:s underlåtenhet att ge in en "trafikorganisationsplan" medan andra organisatörer inte hade blivit föremål för samma krav. När det gällde demonstrationerna hade de vägrats tillstånd på grund av risken för våldsamma bråk med andra demonstranter. Det var emellertid ostridigt att myndigheterna hade gett andra grupper tillstånd att hålla sina motdemonstrationer just den dagen. Även om domstolen inte kunde spekulera om det funnits andra motiv än de som angivits för besluten kunde den dock inte bortse helt från de uttalanden som borgmästaren gjort där han gett uttryck för sin personliga uppfattning om mötesfriheten och "propaganda för homosexualitet". Domstolen erinrade om att det endast finns ett litet utrymme enligt artikel 10 för att begränsa politiska tal eller debatter. Den friheten innefattade för valda politiker som innehade offentliga ämbeten ett särskilt ansvar. De skulle därför visa återhållsamhet när de utövade sin yttrandefrihet och särskilt hålla i minnet att deras åsikter kunde uppfattas som tjänstemannaanvisningar. Domstolen fann att det fanns skäl att förmoda att borgmästarens uppfattning hade påverkat beslutsfattandet och fått till följd att de klagandes mötesfrihet hade inskränkts på ett diskriminerande sätt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Christian Democratic Peoples Party ./. Moldavien, dom 2006-05-14
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Informationsverein Lentia m.fl. ./. Österrike, dom 1993-11-24
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Ouranio Toxo m.fl. ./. Grekland, dom 2005-10-20 (jfr nr 10/05)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Artikel 13
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Stankov o. the United Org. Ilinden ./. Bulgarien, kommissionens beslut 1998-06-29
Artikel 14
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26 (jfr nr 4/02)
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Warsicka ./. Polen, dom 2007-01-16 (jfr nr 2/07)

97 members of the Gldani Congregation of Jehovah´s Witnesses & 4 andra mot Georgien
(Ansökan nr 71156/01, dom den 3 maj 2007)
Domen finns både på engelska och franska.

Ortodoxa extremisters våldsamma överfall på personer tillhöriga Jehovas vittnen innebar omänsklig och förnedrande behandling och kränkte artikel 3. Myndigheternas likgiltighet inför det inträffade innebar att de brast i sina positiva skyldigheter enligt artikel 9. Myndigheternas attityd antydde att staten hade varit medbrottsling till gärningsmännen och var inte förenlig med principen om att alla är lika inför lagen och det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 3 och 9.

De klagande i målet är 97 medlemmar i Jehovas vittnens församling i Gldani, församlingen, tillsammans med församlingens talesman och tre andra medlemmar i församlingen. Målet gäller ett överfall i oktober 1999 på medlemmar i församlingen av en grupp ortodoxt troende, ledd av en person som kallades "Fader Basil". Denne var en avsatt präst från den ortodoxa kyrkan i Georgien. Han hade anklagats för att flera gånger ha agerat med fysiskt våld mot medlemmar i den ortodoxa kyrkan och för att ha förolämpat den katolske patriarken över hela Georgien. Han hade också skrutit i georgiska media över att ha organiserat ett antal överfall på Jehovas vittnen. Vid middagstid den 17 oktober 1999 trängde en grupp som identifierades som Fader Basils anhängare in i en lokal där 120 medlemmar i församlingen höll ett möte. Överfallet filmades av Fader Basils anhängare. När gruppen skrikande och viftande med påkar och stora järnkors bröt sig in i samlingslokalen lyckades flera av församlingsmedlemmarna fly men omkring 60 blev kvar i den omringade salen. Församlingsmedlemmarna, inklusive kvinnor och barn, blev våldsamt attackerade samt utsatta för knytnävsslag och sparkar och slagna med påkarna och järnkorsen. En församlingsmedlem fick sitt huvud rakat medan de som höll honom läste en bön. När församlingsmedlemmarna lyckades ta sig ut ur samlingssalen fann de sig omgivna av en grupp av Fader Basils supportrar som visiterade dem och sedan slängde alla symboler för deras tro - biblar, religiös litteratur, broschyrer etc. - på en stor eld. Flera personer som lyckats fly försökte kalla på polisen. Några av dem gick till en polisstation där polismännen registrerade en av de klagandes berättelse men beslöt att inte ingripa. En annan person upplystes av chefen på polisstationen om att "om han varit i de anfallandes ställe så skulle han ha gett Jehovas vittnen en ännu värre omgång". Sent om sider kom polisen till platsen för överfallet. När det hela var över fördes 16 personer till sjukhus huvudsakligen med huvudskador och blåmärken i ansiktet. 44 andra gjorde uttalanden om överfallet. Samma dag och de följande dagarna sändes i två nationella TV-kanaler filminspelningar av överfallet där Fader Basil och flera andra medlemmar i gruppen klart kunde identifieras. Vittnen hade också uppgett deras namn till myndigheterna. Av inspelningen framgår inte att de klagande hade besvarat det våld de utsatts för. Inspelningen visade även elden med brinnande böcker med Fader Basil och hans supportrar bedjande och sjungande och den innehöll också en intervju med Fader Basil där han uttryckte sin belåtenhet och förklarade värdet av sina handlingar. Dagen efter överfallet anmälde 42 personer det och ett brottmålsförfarande inleddes. Endast 11 klagande godtogs dock som parter i målet och de återstående 31 personerna fick aldrig något svar på sina klagomål. Till den del målet avsåg de klagomål där de 11 godtagits som parter överfördes det mellan olika avdelningar hos åklagarmyndigheten och polisen och sköts upp vid flera tillfällen på grund av att det inte gick att identifiera gärningsmännen. Den polisutredare som var ansvarig för målet förklarade att han på grund av sin ortodoxa tro inte kunde vara opartisk när han genomförde utredningen. Han organiserade bl.a. en indentifieringsparad där en av de klagande kunde peka ut flera personer som anfallit honom. Polisen beslöt att undersöka denne klagande och identifieringen i övrigt följdes inte upp. Den klagande ställdes inför rätta tillsammans med två av Fader Basils supportrar som var misstänkta för att ha bränt de religiösa böckerna och han dömdes för att ha begått handlingar som satte den allmänna ordningen i fara. Målet beträffande de två supportrarna remitterades för vidare utredning som aldrig blev färdig. Den klagande frigavs dock senare. Från oktober 1999 till november 2002 utfördes 138 överfall mot Jehovas vittnen och 784 klagomål gavs in till de georgiska myndigheterna. Ingen noggrann och seriös utredning gjordes med anledning av dessa klagomål. - I Europadomstolen klagade församlingsmedlemmarna över att de överfallits av en grupp ortodoxa extremister som slagit dem och över att det inte gjorts någon effektiv utredning av det inträffade. De åberopade artiklarna 3, 9, 10, 11, 13 och 14.

Europadomstolen noterade att de påståenden om misshandel som gjorts av tio av de klagande stöddes av deras medicinska journaler och videoinspelningen av överfallet. Ytterligare 15 församlingsmedlemmar hade lämnat exakta beskrivningar av den misshandel de utsatts för och dessa beskrivningar hade inte ifrågasatts av den georgiska regeringen. Domstolen fann därför beträffande dessa 25 klagande att den behandling de utsatts för kunde beskrivas som omänsklig. Domstolen konstaterade också att de sex klagande vars barn hade blivit slagna var indirekta offer för den omänskliga behandling deras barn utsatts för. När det gällde 14 andra klagande som inte direkt kunde specificera arten och svårighetsgraden av den behandling de utsatts för fann domstolen att videoinspelningen visade att de utsatts för förnedrande behandling. Domstolen beaktade därvid att inspelningen visats på två rikskanaler under flera dagar och gett en stor publik möjlighet att se det våld och den förnedrande behandling de utsatts för. För de nu nämnda 45 personerna fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3. Domstolen fann att det för de 16 församlingsmedlemmar som uppgett att de flytt inte hade skett någon kränkning av artikel 3 och konstaterade att 37 medlemmar och några som inte kunde identifieras inte hade klagat hos de georgiska myndigheterna över den behandling de utsatts för och att det inte heller beträffande dem hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen fann vidare att det inte hade visats att myndigheterna varit medvetna om att Fader Basil planerade att genomföra det aktuella överfallet. Å andra sidan hade polisen sedan den informerats inte agerat skyndsamt. Samtidigt hade 31 klagande inte fått något svar på sina klagomål och 11 andra klagomål var utan framgång. Den ansvarige utredaren hade från början gjort klart att han var jävig och identifieringen av flera av angriparna medförde endast att offret blev föremål för utredning. Europadomstolen beklagade att den georgiska regeringen fortsatte att hävda att det varit omöjligt att identifiera våldsmännen. Att på det sättet försvara myndigheternas passivitet var desto mer chockerande som att polisen som kom till platsen inte hade gripit en enda av dem som gått till angrepp, som att samma dag som överfallet ägde rum Fader Basil och en av hans närmaste hade varit närvarande på polisstationen vid sidan av ett av offren, vilken var den ende som blev arresterad, som att TV-kanalerna sände hela avsnitt där våld utövades mot de klagande, som att en inspelning av dessa sändningar som domstolen har tillgång till klart visar Fader Basils och en annan mans identiteter och som gör det möjligt att identifiera majoriteten av gärningsmännen och som att Fader Basil i en intervju dagen därpå uttryckte sin belåtenhet med sitt handlande. Sammanfattningsvis noterade domstolen att polisen hade vägrat att ingripa omgående för att skydda de klagande och deras barn från misshandel och att de klagande därför ställdes inför myndigheternas totala likgiltighet. En sådan attityd från myndigheter som är skyldiga att utreda brott var enligt domstolen mening liktydigt med att undergräva effektiviteten av varje rättsmedel som kan ha funnits. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 beträffande 42 av de klagande.

Genom sin underlåtenhet att handla hade de georgiska myndigheterna brustit i sin skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att den ortodoxa extremistgruppen ledd av Fader Basil skulle tolerera att de klagandes religiösa församling fanns till och göra det möjligt för dem att fritt utöva sin rätt till religionsfrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9 beträffande 96 klagande och att fem andra klagande inte hade kunnat identifieras.

De kommentarer som fälldes och de attityder som de statliga tjänstemän som underrättades om överfallet visade kunde inte anses förenliga med principen om att alla är lika inför lagen. Den georgiska regeringen hade inte lagt fram något som berättigade att de klagande hade behandlats diskriminerande. I stället hade myndigheterna gjort det möjligt för Fader Basil att fortsätta att förespråka hat i media och att tillsammans med sina supportrar fullfölja religiöst motiverade våldshandlingar. Myndigheternas attityd antydde att staten hade varit medbrottsling till gärningsmännen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 14 i förening med artikel 3 och artikel 9, att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 13 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 10 och 11.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
A ./. U K, dom 1998-09-23
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Mubilanzila Mayeka o. Kaniki Mitunga ./. Belgien, dom 2006-10-12 (jfr nr 10/06)
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-10-03
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, dom 2004-11-02
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Davtian ./. Georgien, dom 2006-07-27
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05)
Amy ./. Belgien, kommissionens beslut 1988-10-05
Güneri ./. Turkiet, beslut 2003-07-08
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Artikel 9
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)
Cha`are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Artikel 14 i förening med artiklarna 3 och 9
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjord i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Vilho Eskelinen m.fl. mot Finland
(Ansökan nr 63235/00, dom den 19 april 2007)

Poliser som omplacerades till ännu mer avlägset belägen polisstation förlorade ett lönepåslag som de tidigare fått för arbete på avlägset belägen station. Artikel 6 var tillämplig på deras klagomål. När prövningen i nationella domstolar tog mer än sju år kränktes artikel 6.1 och när det inte fanns något rättsmedel för att få den kränkningen prövad eller att få det nationella förfarandet påskyndat kränktes även artikel 13.

De klagande i målet är fem finska män och en sjätte mans arvingar, E. Alla männen arbetade i Sonkajärvi polisdistrikt och enligt kollektivavtal från 1986 var de berättigade till en särskild ersättning för arbete i ett avlägset område. Denna ersättning drogs in 1988 och E fick då individuella lönetillägg för att täcka skillnaden. Genom ett beslut av inrikesministeriet inlemmades Sonkajärvi polisdistrikt i Iisalmi polisdistrikt och E fick sin tjänstgöring förlagd ytterligare fem mil från sina hem.  Trots detta förlorade de den 1 november 1990 sina individuella lönepåslag. De hävdade emellertid att länspolisledningen i Kuopio lovat att de skulle kompenseras för förlusten. Den 3 juli 1991 avslog finansministeriet en begäran från polisenheten på inrikesministeriet om tillstånd att betala ut ett individuellt månadslönepåslag till var och en av de klagande om 500-700 FIM motsvarande 84-118 EUR. Polisenheten hade åberopat ett liknande avgörande där finansministeriet beviljat ett individuellt lönepåslag. Trots detta motiverade finansministeriet inte sitt beslut. E ansökte om kompensation den 19 mars 1993 och länsstyrelsen avslog ansökningarna fyra år senare, den 19 mars 1997. E överklagade till länsrätten och yrkade muntlig förhandling för att bevisa bl.a. att de blivit utlovade en kompensation för sin förlust av lönepåslaget. Överklagandet avslogs med motiveringen att vid den aktuella tiden var det endast finansministeriet som kunde bevilja en kompensation. Domstolen konstaterade även att det inte beviljats kompensation i något tidigare liknande fall. E klagade vidare och yrkade åter muntlig förhandling samt betonade att liknande lönepåslag hade beviljats personal i andra polisdistrikt i motsvarande situationer. De åberopade bl.a. ett avgörande från den 10 januari 1997. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde emellertid underinstansens dom efter att ha konstaterat att de klagande inte hade någon författningsenlig rätt till individuella lönepåslag och att det var onödigt att hålla muntlig förhandling, eftersom de påstådda löftena från länspolisledningen saknade relevans i målet. - I Europadomstolen klagade E över att prövning inte skett inom skälig tid och över att de inte fått någon muntlig förhandling. De åberopade artikel 6.1. Vidare åberopade de artikel 1 i protokoll nr 1 när det gällde att de fråntagits en särskild förmån utan kompensation och artikel 14 på grund av att de behandlats på annat sätt än annan polispersonal. De åberopade slutligen artikel 13.

Europadomstolen prövade först om artikel 6.1 var tillämplig och framhöll inledningsvis att för att så skall vara fallet måste det gälla en "rättighet" och den måste vara "civil" till sin karaktär. Regeringen hade hävdat att inget av de rekvisiten var uppfyllt. Domstolen konstaterade att E på goda grunder kunde hävda att de hade en rättighet och att det därför i det avseendet inte förelåg något hinder för att tillämpa artikel 6.1. Regeringen hade gjort gällande att artikel 6 inte var tillämplig, eftersom enligt domstolens praxis omfattas inte tvister som gäller statsanställda, som t.ex. poliser och deras anställningsvillkor. Domstolen erinrade i den delen, för att undanröja oklarheter i sin tidigare praxis, om att den i målet Pellegrin ./. Frankrike infört ett funktionellt kriterium som utgick från arten av den anställdes uppgifter och ansvar. Domstolen hade funnit att de enda tvister som föll utanför artikel 6.1 var sådana som gällde offentliganställda vars uppgifter var typiska för offentliganställda på det sättet att en offentliganställd fungerade som ställföreträdare för en myndighet ansvarig för att skydda statens allmänna intressen som t.ex. aktiviteter som utfördes av de väpnade styrkorna och av polisen. Domstolen ansåg att fallet Pellegrin - i ljuset av domstolens tidigare praxis - skulle förstås så att det utgjorde ett första steg bort från den tidigare principen att artikel 6 inte var tillämplig på allmän tjänst. Det speglade den grundläggande förutsättningen att vissa offentliganställda på grund av sina funktioner var bundna till sin arbetsgivare av ett särskilt förtroende- eller lojalitetsband. Det framgick av flera mål som avgjorts därefter att många av konventionsstaterna medgav offentliganställda rätt till domstolsprövning för att få krav på löner och förmåner även i samband med avsked eller anställning på motsvarande grunder som gällde för anställda på den privata sektorn. Det inhemska systemet medförde i ett sådant fall inte någon konflikt mellan statens väsentliga intressen och den enskildes rätt till skydd.

Domstolen beslöt att tillämpa detta nya synsätt, enligt vilket två villkor måste vara uppfyllda för att staten skulle kunna åberopa den klagandes ställning som statsanställd för att kunna hindra tillämpningen av artikel 6. För det första måste staten i sin inhemska lagstiftning uttryckligen ha undantagit tillgång till domstolsprövning för den aktuella tjänsten eller kategorin av anställda. För det andra måste undantaget vara berättigat på objektiva grunder i statens intresse. Enbart det förhållandet att den klagande arbetade inom en sektor eller avdelning som deltog i det maktutövande som överförts till den enligt lag var inte avgörande. För att undantaget skall vara berättigat var det inte tillräckligt att staten kunde fastslå att den ifrågavarande statsanställde deltog i maktutövningen eller att det förekom ett särskilt förtroende- och lojalitetsband mellan den statsanställde och staten som arbetsgivare. Staten måste också kunna visa att den sak som den aktuella tvisten gällde var relaterad till statens maktutövning eller att den hade ifrågasatt det speciella bandet. Det kunde i princip inte finnas något berättigande för att undanta vanliga arbetstvister från de rättigheter som anges i artikel 6 bl.a. sådana som rör löner, förmåner eller liknande rättigheter på grundval av det speciella förhållandet mellan en viss offentliganställd person och staten ifråga. - Det var ostridigt att de klagande hade haft tillgång till domstolsprövning enligt den nationella lagen. Domstolen fann därför med 12 röster mot 5 att artikel 6 var tillämplig.

När det gällde frågan om prövning inom skälig tid konstaterade domstolen att den tid som skulle bedömas hade börjat löpa när de klagande gav in sin ansökan till länsstyrelsen den 19 mars 1993. Förfarandet avslutades med Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 27 april 2000 och det hade således pågått i mer än sju år.  Med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet fann domstolen att det fanns dröjsmål i förfarandet i länsstyrelsen som det inte hade lämnats någon tillräcklig förklaring till. Domstolen fann därför med 14 röster mot 3 att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

När det sedan gällde E:s klagomål över att de inte fått en muntlig förhandling noterade domstolen att de inte varit förhindrade att begära en sådan även om det sedan hade ankommit på domstolarna att avgöra om det var nödvändigt. Förvaltningsdomstolarna prövade deras yrkande och lämnade skäl för att inte bifalla det. Eftersom E hade fått väl tilltagna möjligheter att lägga fram sina synpunkter skriftligen och att bemöta motpartens påståenden var kraven för ett rättvist förfarande uppfyllda. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade att det inte funnits någon särskild lagreglerad väg som de klagande kunnat använda för att klaga över förfarandets längd och för att påskynda avgörandet av tvisten. Domstolen fann därför med 15 röster mot 2 att det skett en kräkning av artikel 13.

Slutligen hade E klagat över att de nationella myndigheterna och domstolarna hade tillämpat den nationella lagen felaktigt när de vägrade dem ersättning och åberopat artikel 1 i protokoll nr 1 för sig och i förening med artikel 14. Domstolen erinrade om att för att ett krav skall kunna anses som en tillgång som skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1 måste det ha en tillräcklig grund i den nationella lagstiftningen, som t.ex. när det finns en fastlagd praxis i de nationella domstolarna som bekräftar det. I det förvarande fallet följde det av införandebestämmelserna av den 26 april 1988 om tillämpningen av kollektivavtalet att E inte hade någon legitim förväntan att få ett individuellt lönepåslag, eftersom rätten till lönepåslag upphörde som en följd av ett byte av tjänstgöringsstation. Det fanns inte heller enligt den nationella lagen någon rätt till kompensation för pendlingskostnader. När det gällde artikel 14 så kompletterar den de övriga artiklarna i konventionen och protokollen och den kan inte tillämpas fristående utan endast tillsammans med någon annan rättighet. Även om artikel 14 inte förutsätter att det skett ett brott mot någon av dessa artiklar finns det inte något utrymme för att tillämpa den om inte omständigheterna i fråga faller inom ramen för en eller flera av dem. I det förevarande fallet hade inte någon annan bestämmelse i konventionen engagerats på det sättet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 vare sig för sig själv eller i förening med artikel 14.

Skiljaktiga meningar

Den litauiska domaren Jociene var skiljaktig när det gällde kränkningen av artikel 6.1 pga. att prövning inte skett inom skälig tid och beträffande kränkningen av artikel 13. Den huvudsakliga anledningen till att hon inte röstade med majoriteten var att hon inte ansåg att artikel 6 var tillämplig.

Presidenten, den franske domaren Costa, den schweiziske domaren Wildhaber, den turkiske domaren Türmen, den spanske domaren Borrego Borrego och den litauiska domaren Jociene lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg inte att artikel 6 var tillämplig och att domstolen inte skulle ha gjort ett avsteg från de principer som lades fast i Pellegrin-fallet. De ansåg alltså att domstolen hade frångått en väletablerad praxis även om den var ganska färsk men framhöll att domstolen i och för sig kan ta ett sådant steg. I allmänhet görs det dock när det skett en ny utveckling eller när ett nytt behov uppkommit men så var inte fallet i detta mål. Att överge en fast praxis under sådana förhållanden skapar en rättslig osäkerhet och det kommer enligt deras mening att göra det svårt för staterna att identifiera omfattningen av sina skyldigheter.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6 - tillämplighet
Pudas ./. Sverige, dom 1987-10-27
Neves e Silva ./. Portugal, dom 1989-04-27
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08
Francesco Lombardo./. Italien, dom 1992-11-26
Massa ./. Italien, dom 1993-08-24
Neigel ./. Frankrike, dom 1997-03-17
De Santa ./. Italien, dom 1997-09-02
Lapalorcia ./. Italien, dom 1997-09-02
Abenavoli ./. Italien, dom 1997-09-02
Nicodemo ./. Italien, dom 1997-09-02
Benkessiouer ./. Frankrike, dom 1998-08-24
Couez ./. Frankrike, dom 1998-08-24
Le Calvez ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Cazenave de la Roche ./. Frankrike, dom 1998-06-09
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Kepka ./. Polen, beslut 2000-07-11
Kanayev ./. Ryssland, dom 2006-07-27
Veresová ./. Slovakien, beslut 2005-02-01
Martinie ./. Frankrike, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Glasenapp ./. Tyskland, dom 1986-08-28
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Posti o. Rahko ./. Finland, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15
Pierre-Bloch ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21
EG-domstolen
Marguerite Johnston ./. Chief Constable of the Royal Ulster Constabulary
Panayotova and Others ./. Minister voor Vreemdelingenzaken en Integratie
Artikel 6 - "skälig tid"
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
König ./. Tyskland, dom 1978-06-28
Janssen ./. Tyskland, dom 2001-12-20
Hellborg ./. Sverige, dom 2006-02-28 (jfr nr 3/06)
Philis ./. Grekland (nr 2), dom 1997-06-27
Artikel 6 - muntlig förhandling
Jussila ./. Finland, dom (GC) 2006-11-23 (jfr nr 11/06)
Martinie ./. Frankrike, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Kangasluoma ./. Finland, dom 2004-01-20
Artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 14
Kjartan Ásmundsson ./. Island, dom 2004-10-12 (jfr nr 9/04)
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Domalewski ./. Polen, beslut 1999-06-15

Ramsahai m.fl. mot Nederländerna
(Ansökan nr 52391/99, dom den 15 maj 2007)

Dödskjutning som skedde i självförsvar kränkte inte artikel 2 men när däremot utredningen av det inträffade inte var tillräckligt effektiv och inte tillräckligt oberoende kränktes artikel 2.

Klagande i målet, R, är farfar, farmor och far till M, född den 6 december 1979, som sköts till döds av en polis i juli 1998. På kvällen söndagen den 19 juli 1998 under "Kwakoe-festivalen" i Amsterdam, som firas av den surinamesiska invandrarbefolkningen till minne av slaveriets avskaffande i Surinam 135 år tidigare, stal M en scooter under vapenhot och körde iväg med den.  Polisen underrättades och en patrull med två poliser upptäckte en scooter som kördes av en person som motsvarade den beskrivning de fått och de försökte då stoppa honom. Det konstaterades senare att den ene polisen såg M dra upp en pistol ur sitt läderbälte. Han drog då sitt eget tjänstevapen och beordrade M att släppa sitt vapen. M vägrade lyda och den andre polisen gick då närmare. M höjde sin pistol och siktade på den andre polisen som drog sitt vapen och sköt. M träffades i halsen och han var död redan när ambulans kom till platsen. Det beslutades om en brottsutredning och delar av utredningen utfördes av Amsterdamspolisen som de båda poliserna tillhörde. Amsterdamspolisen var ansvarig för utredningen under de första 15 timmarna och därefter överlämnades utredningen till en polis tillhörande ung. Rikskriminalen. Allmänne åklagaren fann att den andre polisen hade handlat i ett berättigat självförsvar och beslöt att åtal inte skulle väckas. Det beslutet fastställdes av appellationsdomstolen i Amsterdam sedan R överklagat. - I Europadomstolen klagade R över omständigheterna kring dödsskjutningen av M och avsaknaden av en effektiv och oberoende utredning av hans död. De åberopade artikel 2, artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen i kammare prövade målet och meddelade dom den 10 november 2005 (noterad under Återkommande rubriker i nr 10/05). Domstolen fann då enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 när det gällde dödsskjutningen men fann med fem röster mot två att utredningen av M:s död inte var oberoende och att appellationsdomstolens beslut inte var offentligt och att det därför skett kränkningar av artikel 2. Den nederländska regeringen begärde härefter att målet skulle hänskjutas till prövning i stor kammare vilket medgavs genom beslut i april 2006 av en panel i den stora kammaren.

Europadomstolen i stor sammansättning tog nu först ställning till frågan om dödskjutningen och konstaterade att de förhållanden som kammaren slagit fast inte på allvar hade ifrågasatts. Regeringen hade kommenterat dem och R hade nöjt sig med att i allmänna ordalag hänvisa till sina uppgifter i kammaren utan att påpeka några felaktigheter i kammarens bedömning av förhållandena och utan att lämna någon alternativ version av händelserna. Dessutom överensstämde de två polisernas beskrivning av M:s uppträdande med annan information, nämligen att det var känt att M hade hotat folk med en pistol tidigare på dagen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till parternas inställning till fastställandet av fakta i kammaren fann domstolen i stor sammansättning att målet skulle prövas i ljuset av dessa förhållanden. Mot bakgrund av det beslutet instämde domstolen i stor sammansättning med kammarens bedömning att det skott som den andre polisen avlossat inte hade varit "mer än absolut nödvändigt" och att dödsskjutningen av M inte stred mot konventionen. Domstolen fann således enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 2.

När det sedan gällde utredningen av det inträffade noterade domstolen nu underlåtelsen att undersöka om de två poliserna hade krutrester på händerna och att göra en rekonstruktion av händelsen liksom den uppenbara avsaknaden av någon form av undersökning av polisernas vapen och ammunition samt avsaknaden av en lämplig bilddokumentation av de skador M fått av kulan. Dessutom hade de två poliserna inte hållits åtskilda efter händelsen och de hade inte förhörts förrän tre dagar senare. Även om det inte fanns någon bevisning om att de stått i maskopi med varandra eller med sina kollegor i den lokala polisstyrkan innebar själva det förhållandet att lämpliga steg inte hade vidtagits för att minska risken för ett sådant samspel en betydande brist i utredningen. Dessa brister i utredning var desto mer beklagliga eftersom det inte fanns några vittnen som på nära håll såg det dödande skottet avfyras förutom de två poliserna själva. Domstolen fann därför med 13 röster mot fyra att det skett en kränkning av artikel 2 på grund av att utredningen varit otillräcklig.

Domstolen konstaterade härefter att det förflöt 15 och en halv timma från tidpunkten för M:s död och till det att Rikskriminalen tog över utredningen. Under den tiden hade väsentliga delar av utredningen utförts av den lokala polisstyrka som de två poliserna tillhörde. Efter det att Rikskriminalen, som var helt oberoende, tagit över hade emellertid ytterligare utrednings gjorts av lokalpolisen även om det skedde på Rikskriminalens order och under dess ansvar. Domstolen fann nu att det oförklarade dröjsmålet om femton och en halv timma var oacceptabelt. Det tycktes inte ha funnits några särskilda skäl som gjorde att det varit nödvändigt för den lokala polisen att gå längre än att säkra området i fråga. När det gällde de utredningar som lokalpolisen gjort efter det att Rikskriminalen tagit över, fann domstolen att Rikskriminalens inblandning inte var tillräcklig för att ta bort intrycket av att den lokala polisen inte var oberoende. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det skett en kränkning av artikel 2 på grund av att polisutredningen inte var tillräckligt oberoende.

När det sedan gällde allmänne åklagarens roll noterade domstolen att polisutredningen hade utförts under överinseende av en åklagare i Amsterdam som var särskilt ansvarig för det polisarbete som utfördes på den polisstation där de två poliserna tjänstgjorde. Samme åklagare hade fattat beslutet att inte åtala den polis som sköt. Enligt domstolens uppfattning hade det varit bättre om utredningen letts av en åklagare som inte hade några band med den lokala polisen, särskilt som den lokala polisen varit inblandad i utredningen själv. Trots detta måste hänsyn tas till den nederländska åklagarmyndighetens grad av oberoende och det förhållandet att det yttersta ansvaret för utredningen vilade på chefsåklagaren. Dessutom fanns det en möjlighet till omprövning av en oberoende domstol och de klagande hade faktiskt utnyttjat den möjligheten. Domstolen fann därför med 13 röster mot fyra att det inte skett någon kränkning av artikel 2 på grund av allmänne åklagarens ställning.

Domstolen konstaterade att det inte kunde anses som ett automatiskt krav enligt artikel 2 att en avliden persons närmaste släktingar skulle tillåtas få del av en utredning av dödsfallet medan den pågick. Inte heller lade artikel 2 en skyldighet på de utredande myndigheterna att tillgodose varje begäran om en särskild utredningsåtgärd från den avlidnes släktingar. Dessutom hade kammarens bedömning, att R hade fått tillgång till de uppgifter som kommit fram genom utredningen i sådan utsträckning att de effektivt hade kunnat delta i det förfarande där beslutet att inte åtala den skjutande polisen prövades, inte ifrågasatts i domstolen nu. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kräkning av artikel 2 på grund av omfattningen av familjens delaktighet i utredningen.

Till sist konstaterade domstolen att artikel 2 inte sträcker sig så långt som till kräva att alla förfaranden som följer på en utredning om våldsam död skall vara offentliga. Fråga var om det fanns ett tillräckligt inslag av offentlig insyn avseende utredningen och dess resultat för att fastställa ansvarsskyldigheten såväl i praktiken som i teorin, att upprätthålla allmänhetens förtroende för att myndigheterna följde rätten och för att hindra förekomsten av varje antydan till hemligt samförstånd om eller tolerans av olagliga handlingar. Domstolen instämde nu med kammarens bedömning att förfarandet i appellationsdomstolen inte behövde vara öppet för allmänheten. Till skillnad från kammaren fann domstolen emellertid nu att inte heller appellationsdomstolens beslut behövde vara offentligt. De klagande hade haft full tillgång till utredningsakten och hade haft möjlighet att effektivt delta i appellationsdomstolens förhandling och de hade fått ett motiverat beslut. Det var därför osannolikt att någon av de i målet inblandade myndigheterna kunde ha dolt relevanta uppgifter för appellationsdomstolen och för de klagande. Dessutom hade de klagande inte varit förhindrade att själva offentliggöra beslutet. Domstolen fann därför att behovet av offentlighet hade tillgodosetts i sådan omfattning som var tillräcklig för att undanröja faran för att de nederländska myndigheterna skulle dölja något. Domstolen fann därför med 15 röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 2 på grund av förfarandet i appellationsdomstolen. - Domstolen fann vidare med 13 röster mot fyra att artikel 6 inte var tillämplig. Slutligen fann domstolen enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 13.

Skiljaktiga meningar

En gemensam delvis skiljaktig mening lämnades av den grekiske domaren Rozakis, den engelske domaren Bratza, den danske domaren Lorenzen och den kroatiska domaren Vajic. Eftersom kammaren funnit att artikel 6 inte var tillämplig och klagomålet inte tycktes ha fullföljts i fråga om artikel 6 samt då det inte hade tillförts något som inte redan hade bedömts enligt artikel 2 hade de föredragit att domstolen funnit att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.

En gemensam delvis skiljaktig mening lämnades av presidenten Costa, den engelske domaren Bratza, den danske domaren Lorenzen och den holländska domaren Thomassen. De ansåg inte att det skett någon kränkning av artikel 2 på grund av att utredningen av dödsskjutningen varit otillräcklig.

En gemensam delvis skiljaktig mening lämnades av den portugisiske domaren Cabral Barreto, den bulgariska domaren Botoucharova, domaren Mularoni från San Marino och den litauiska domaren Jociené. De ansåg att det skett en kränkning av artikel 2 även på grund av åklagarens ställning. De framhöll att domstolen funnit att utredningen saknade oberoende genom att viktiga delar av den hade utförts av de två polisernas kollegor. De skiljaktiga ansåg att man måste dra samma slutsats av konstaterandet att utredningen letts av den åklagare under vars överinseende den aktuella polisstationen inklusive de två aktuella poliserna arbetade dagligen.

En gemensam delvis skiljaktig mening lämnades av den litauiska domaren Jociené och den serbiske domaren Popovic. De ansåg att det skett en kränkning av artikel 2 på grund av förfarandet i appellationsdomstolen och särskilt på grund av att den domstolens beslut inte var offentligt.

En delvis skiljaktig mening lämnades av den holländska domaren Thomassen. Hon var här skiljaktig i fråga om att det skett en kränkning på grund av att utredningen inte varit oberoende. Hon framhöll att även om hon delade uppfattningen att Rikskriminalen borde ha tagit över utredning tidigare och att de två poliserna borde ha hållits åtskilda och blivit förhörda på ett tidigare stadium, skulle enligt hennes uppfattning frågan om dessa brister gav upphov till en kränkning av de formella skyldigheterna enligt artikel 2 bedömas i ljuset av de särskilda förhållandena i målet. Med hänsyn till alla åtgärder som vidtagits på olika stadier av utredningen hade utredningens effektivitet som helhet inte undergrävts. Enligt hennes mening hade det därför inte skett någon kränkning av artikel 2 i detta hänseende.

HÄNVISNINGAR
Fastställande av fakta
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Artikel 2 - dödsskjutningen
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Utredningen
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
- Effektivitet
Tahsin Acar ./. Turkiet, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
- Oberoende
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Romijn ./. Nederländerna, beslut 2005-03-03
- Förfarandet i appellationsdomstolen
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Allmänt ombuds närvaro under överläggning i förvaltningsdomstol
Tedesco ./. Frankrike, 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02 och 7/05.

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Kovalev ./. Ryssland, 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, och 2/07.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Bösch ./. Österrike, 2007-05-03; även artikel 6.1, Skälig tid
Emmer-Reissig ./. Österrike, 2007-05-10
Hofbauer ./. Österrike (nr 2), 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Bevisning som i strid med artikel 8, t.ex. telefonavlyssning, kameraövervakning
Dumitru Popescu ./. Rumänien (nr 2), 2007-04-26; även artikel 6.1, ej kränkning, jfr även under Våld från polis

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/02, 2/03, 3/03, 4/03, 6/03, 8/03, 11/03, 11/04, 4/05, 6/05, 11/05, 1/06, 5/06 och 7/06

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Durdan ./. Rumänien, 2007-04-26
Kozyyakova och Gureyev ./. Ryssland, 2007-04-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gurya m.fl. ./. Ukraina, 2007-04-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kolosenko ./. Ukraina, 2007-04-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Strateychuk ./. Ukraina, 2007-04-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aleksandr Shevchenko ./. Ukraina, 2007-04-26; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Çiçek och Öztemel och sex andra mål ./. Turkiet; även artikel 1 i protokoll nr 1
Koval och Patsyora ./. Ukraina, 2007-05-03
Sirmanov ./. Bulgarien, 2005-05-10; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pantaleon ./. Grekland, 2007-05-10
Mazepa ./. Moldavien, 2007-05-10; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Glushakova ./. Ryssland (nr 2), 2007-05-10; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Diskriminering
Runkee och White ./. UK, 2007-05-10; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift)

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Bochan ./. Ukraina, 2007-05-03
Irfan Bayrak ./. Turkiet, 2007-05-03; militär disciplinnämnd

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07 och 3/07.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Medeni Kavak ./. Turkiet, 2007-05-03; artikel 5.1 c), 4 och 5. Jfr även nedan under Skälig tid
Sinan Tanrikulu m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03; artikel 5.2, 3, 4 och 5. Jfr även nedan under Skälig tid
John ./. Grekland, 2007-05-10; artikel 5.1

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07 och 4/07.

Frågor om vårdnad och rätt till umgänge med barn
Patera ./. Tjeckien, 2007-04-26; även artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Lombardo m.fl. ./. Malta, 2007-04-24
Çapan ./. Turkiet (nr 2), 2007-04-26; även artikel 6.1 rättvis rättegång, bristande kommunicering
Emir ./. Turkiet, 2007-05-03
Ulusoy m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03; skådespelare
Kar m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03; skådespelare, även artikel 6.1 militär domare i rätten, se nedan
Üstün ./. Turkiet, 2007-05-03

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Kania ./. Polen, 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06 och 2/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Stefan Iliev ./. Bulgarien, 2007-05-10
Atici ./. Turkiet, 2007-05-10; även artikel 5.3

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Gündogdu ./. Turkiet, 2007-05-03
Mehmet Serif Aslan ./. Turkiet, 2007-05-03
Seçkin m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03
Kar m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03; även artikel 10, se ovan

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Amato ./. Turkiet, 2007-05-03
Aydin och Sengül ./. Turkiet, 2007-05-03
Gülsen m.fl. ./. Turkiet, 2007-05-03
Adil Özdemir ./. Turkiet, 2007-05-10
Taci och Eroglu ./. Turkiet, 2007-05-10
Mehmet Ali Miçoogullari ./. Turkiet, 2007-05-10
Tasatan ./. Turkiet, 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Yalçin ./. Turkiet, 2007-05-03

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 4/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Vozhigov ./. Ryssland, 2007-04-26; ej kränkning
Kemal Kahraman och Ali Kahraman ./. Turkiet, 2007-04-26; artikel 6.1 och 3.c), ej närvarit i domstol o. utan försvarare
Salduz ./. Turkiet, 2007-04-26; bristande kommunikation
Prokopenko ./. Ryssland, 2 007-05-03; för sen kallelse till förhandling
Ern Makina Sanayi ve Ticaret A.S. ./. Turkiet, 2007-05-03; felsänd kallelse
A.H. ./. Finland, 2007-05-10; ej fått höra målsäganden, artikel 6.1 i förening med 6.3 d)
Seris ./. Frankrike, 2007-05-10, dröjsmål mellan beviljad rättshjälp och förordnande av försvarare

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Üçak m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-26; även artikel 13
Kamil Uzun ./. Turkiet, 2007-05-10
Akhmadova o. Sadulayeva ./. Ryssland, 2007-05-10; Tjetjenien, även artiklarna 3, 5 och 13 samt artikel 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 3/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Benediktov ./. Ryssland, 2007-05-10; även artikel 13
Hüseyin Yildirim ./. Turkiet, 2005-05-03; bristande förhållanden m.h.t. skador/sjukdom
Modarca ./. Moldavien, 2007-05-10

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07 och 4/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Sobelin m.fl. ./. Ryssland, 2007-05-03; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Sergey Petrov ./. Ryssland, 2007-05-10; även artikel 1 i protokoll nr 1.

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Demokratik Kitle Partisi och Elçi ./. Turkiet, 2007-05-03

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07 och 4/07.

Utvisning m.m. i strid med artikel 8
Konstatinov ./. Nederländerna, 2007-04-26; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Pasanec ./. Kroatien, 2007-05-03

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 11/05, 4/06, 10/06, 3/07 och 4/07.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Evrim Çiftçi ./. Turkiet (nr 2), 2007-04-26; misshandel och bristande utredning
Dumitru Popescu ./. Rumänien (nr 1), 2007-04-26
Koçak ./. Turkiet, 2007-05-03

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07 och 4/07.

Äganderätt till, försäljning till godtroende, återfående m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Erbiceanu ./. Rumänien, 2007-04-26
Funke ./. Rumänien, 2007-04-26
Kushoglu ./. Bulgarien, 2007-05-10; återfående av egendom

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 24 april - den 10 maj 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
26 april
Patera ./. Tjeckien (25326/03) även artikel 8 (ej kränkning) jfr under Återkommande Frågor om vårdnad...
Prischl ./. Österriken (2881/04)
Laudon ./. Tyskland (14635/03)
Psarakis ./. Grekland (624/05)
Makropoulou m.fl. ./. Grekland (646/05) ej kränkning
3 maj
Bösch ./. Österrike (17912/05) bygglov; även Avsaknad muntlig förhandling, se Återkommande
Karanakis ./. Grekland (14189/05) brottmål
Dursun ./. Turkiet (17765/02) även artikel 5.3, se nedan
Kapar ./. Turkiet (7328/03) även artikel 5.3, se nedan - jfr under Återkommande, Frihetsberövande ...
Murat Kaçar ./. Turkiet (32420/03) även artikel 5.3, se nedan - jfr under Återkommande, Frihetsberövande ...
Kostova ./. Bulgarien (76763/01)
Parashkevanova ./. Bulgarien (72855/01)
Chrysochoou ./. Grekland (10953/05)
Papadogeorgos ./. Grekland (18700/05)
Bakonyi ./. Ungern (45311/05)
Hélioplán Kft. ./. Ungern (30077/03)
Özden ./. Turkiet ( 11841/02)
Özden ./. Turkiet (nr 2) (31487/02)
Türküler m.fl. ./. Turkiet (12974/03)
Grzincic ./. Slovenien (26867/02)
10 maj
Skugor ./. Tyskland (76680/01) även artikel 8 men ej kränkning
Anastasiadis ./. Grekland (39725/03) även artikel 1 i protokoll nr 1
Vurankaya ./. Turkiet (9613/03) även artikel 13
Gospodinov ./. Bulgarien (62722/00)
Wende och Kukówka ./. Polen (56026/00)

ARTIKEL 5.3
24 april
Szadejko ./. Polen (39031/05)
3 maj
Baz m.fl. ./. Turkiet (76106/01)
Dursun ./. Turkiet (17765/02) även artikel 6.1, se ovan
Kosti m.fl. ./. Turkiet (74321/01) även artikel 6.1 ej kränkning
Kapar ./. Turkiet (7328/03) även artikel 6.1, se ovan - jfr under Återkommande, Frihetsberövande ...
Murat Kaçar ./. Turkiet (32420/03) även artikel 6.1, se ovan - jfr under Återkommande, Frihetsberövande ...
Soysal ./. Turkiet (50091/99) även artikel 5.4. Ej kränkning av artikel 3 och 5.1 och 2.

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 4 maj 2007 i mål Ö 2572-04 gällande en från tingsrätt hänskjuten fråga enligt 56 kap. 13 § RB angående skadestånd.

I tingsrätten yrkade H att staten skulle förpliktas utge 500 000 kr jämte ränta till honom. Han gjorde gällande att han hållits häktad med fulla restriktioner under alltför lång tid innan han fick sin sak prövad i domstol och att han lidit allvarliga psykiska men av frihetsberövandet. Han påstod att staten brutit mot artikel 5.3 i Europakonventionen och att skadestånd därför skulle utgå enligt artikel 5.5 i konventionen. Han påstod också att staten inte hade beaktat proportionalitetsprincipen så som den borde samt att staten var skadeståndsskyldig enligt 5 § frihetsberövandelagen (1998:714) och 2. i övergångsbestämmelserna till den lagen.

Tingsrätten har begärt att få veta om svensk rätt innebär att staten kan åläggas att betala skadestånd till H fullt ut enligt Europakonventionens principer, i den mån så inte kan ske med stöd av skadeståndslagen eller frihetsberövandelagen.

Högsta domstolen besvarade den ställda frågan på följande sätt och redogjorde för rättsfallet NJA 2005 s. 462 där en motsvarande fråga behandlades och där Högsta domstolen anmärkte att artikel 41 i konventionen inte i sig kan läggas till grund för någon rätt till gottgörelse enligt nationell rätt. Vidare fann Högsta domstolen då att artikel 13 i konventionen endast innefattar en förpliktelse för staten att tillhandahålla rättsmedel och inte i sig ger medborgarna någon omedelbar rätt till gottgörelse. I det aktuella fallet var den skadelidande enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen berättigad till ersättning för inkomstförlust. Någon ersättning för ideell skada kunde däremot inte omedelbart grundas på skadeståndslagen. Enligt Högsta domstolen måste det emellertid beaktas att det kan uppkomma fall där det inte finns grund för att tillerkänna den skadelidande ersättning för inkomstförlust tillföljd av kränkningen av rätten till rättegång inom skälig tid och det inte heller enligt svensk rätt finns något annat rättsmedel. Om den skadelidande i ett fall av det slaget ställdes utan rättsmedel kunde detta innebära ett konventionsbrott. När det gällde kränkningar av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i konventionen fick övervägande skäl anses tala för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut även av svensk domstol.

H påstår nu att hans rättigheter enligt artikel 5.3 i konventionen har åsidosatts. I artikel 5.5 föreskrivs att var och en som har arresterats eller på annat vis berövats friheten i strid med bestämmelserna i artikel 5 skall ha rätt till skadestånd. Liksom artikel 13 är artikel 5.5 utformad som en förpliktelse för staten, som alltså bryter mot konventionen om inte den drabbade är tillförsäkrad en rätt till skadestånd. Även om bestämmelsen, liksom konventionen i övrigt, utgör svensk lag, ger den inte i sig medborgarna någon omedelbar rätt till skadestånd. Emellertid måste den princip om rätt till skadestånd som Högsta domstolen lade fast i 2005 års rättsfall gälla även beträffande de rättigheter som avhandlas i artikel 5, för vilka artikeln uttryckligen föreskriver en rätt till skadestånd.

H:s rätt till skadestånd p.g.a. brott mot artikel 5 skall prövas i första hand enligt skadeståndslagen och frihetsberövandelagen. I den utsträckning som konventionen ger anledning till det skall bestämmelserna tolkas fördragskonformt. Det kan innebära att vissa begränsningar i tillämpningsområdet som antagits i lagmotiv, praxis eller doktrin inte kan upprätthållas. I den mån Sveriges förpliktelser enligt artikel 5.5 inte kan uppfyllas vid en sådan tillämpning får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd.

En naturlig utgångspunkt vid bestämmandet av sådant skadestånd är Europadomstolens praxis, låt vara att det inte finns någon skyldighet grundad på konventionen att exakt följa denna praxis. Det måste också beaktas att skilda nationella förhållanden kan medföra att vad som är skälig ersättningsnivå varierar från ett land till ett annat.




Senast ändrad: 2011-04-12