JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 4 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 20 mars - den 12 april 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

E Collins och A Akaziebie mot Sverige, beslut 2007-03-08
Den som skäl för asyl påstådda risken att bli utsatt för kvinnlig omskärelse utgjorde med hänsyn till att omskärelse var förbjuden i lag i åtminstone vissa stater i hemlandet inte någon verklig risk och klagomålet var därför uppenbart ogrundat och det förklarades därför för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Kotsidis mot Sverige, beslut 2007-02-20
Domstolen godtar förlikning i mål om "skälig tid" och avskriver målet.

Domar mot andra länder

Tysiac mot Polen, 2007-03-20
Staten brast i sina positiva skyldigheter enligt artikel 8 när en kvinna som önskade abort av medicinska skäl nekades detta och det inte fanns något förfarande varigenom hon kunde få läkarens bedömning av förutsättningarna för laglig abort prövade.

Maslov mot Österrike, 2007-03-22
Utvisning på tio år på grund av ungdomsbrottslighet var med hänsyn till bl.a. klagandens uppträdande efter frigivning och hans bristande anknytning till ursprungslandet inte proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Sialkowska mot Polen, 2007-03-22
Staroszczyk mot Polen, 2007-03-22
När advokat som tilldelats de klagande genom rättshjälssystemet vägrade klaga till kassationsdomstol försattes de klagande pga. bristerna i regleringen av systemet i en situation där de inte fick tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Copland mot UK, 2007-04-03
Arbetsgivare som kontrollerade en anställds användning av telefon, e-post och Internet kränkte rätten till respekt för den anställdas privatliv och korrespondens enligt artikel 8.

Baysayeva mot Ryssland, 2007-04-05
Omständigheterna vid bortförandet av en person medförde att det måste antas att han avlidit till följd därav och den bristfälliga utredningen av det inträffade kränkte artikel 2. Myndigheternas sätt att behandla den efterlevande änkan innebar att hon utsattes för omänsklig behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. När myndigheterna inte vidtog effektiva åtgärder för att skydda mannen kränktes artikel 5 och när regeringen inte uppfyllde sin skyldighet att bistå Europadomstolen och lämna ut begärda handlingar skedde det skett en underlåtelse att följa artikel 38.1 a).

Kavakçi mot Turkiet, 2007-04-05
Silay mot Turkiet, 2007-04-05
Ilicak mot Turkiet, 2007-04-05
Upplösning av parti, avsättning av parlamentsledamöter och förbud för dem att under fem år bilda eller vara medlemmar i ett politiskt parti var visserligen en legitim men inte proportionerlig åtgärd och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Barta mot Ungern, 2007-04-10
Det våld som en polisman måste tillgripa för att föra två kvinnor, mor och dotter som drev en hundgård till förhör angående påstådda störningar från djuren, och som vägrade följa hans uppmaning och i stället gjorde motstånd och angrep honom, var inte tillräckligt allvarligt för att omfattas av artikel 3. Men när utredningen av det inträffade inte var tillräckligt effektiv kränktes den artikeln.

Ivanova mot Bulgarien, 2007-04-12
När en person avskedades på grund av sin tillhörighet till "Livets ord" kränktes rätten till religionsfrihet enligt artikel 9.

Laaksonen mot Finland, 2007-04-12
När hovrätt ändrade tingsrätts dom, som innebar att den tilltalade frikändes som gärningsman, och i stället utan särskilt yrkande dömde honom för medhjälp till brottet utan att den tilltalade underrättades om möjligheten därtill och utan att det i den delen hölls muntlig förhandling, var förfarandet inte rättvis och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Zeleni Balkani mot Bulgarien, 2007-04-12
När kommunalt förbud mot massmöte för att rädda viss miljö saknade stöd i lag kränktes artikel 11 och när överklagandet av förbudet inte prövades inom den föreskrivna tiden om fem dagar utan först efter tio månader kränktes även artikel 13.

Domar och beslut i Grand Chamber

Evans mot U K, 2007-04-10
Fastställande av kammares dom att lagstiftning, som inte tillät att ett återtaget samtycke till fortsatt förvaring eller till implantering av provrörsbefruktat embryo åsidosattes, trots att kvinnan efter att ha opererat bort äggstockarna p.g.a. cancer inte längre kunde få egna barn, inte rubbade den jämvikt som skall upprätthållas mellan motstående intressen och att det därför inte skedde någon kräkning av artikel 8.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 28 februari 2007 hade det från årets början till nämnda datum kommit in i runda tal 7 200 klagomål, vilket är en ökning med 6 % i förhållande till föregående års 6 800 klagomål för motsvarande period. 192 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 33 %. Därav har 172 beslut fattats i samband med dom och 20 i separata beslut.

4 149 klagomål har avgjorts under årets första två månader, 323 genom dom och 3 826 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 1 670 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 28 februari till 93 450 mål vilket är en ökning med 4 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Den georgiska regeringen har den 26 mars 2007 gett in ett klagomål mot Ryssland enligt artikel 33. Klagomålet gäller händelser som följde på det att fyra ryssar gripits i Tbilisi misstänkta för spionage. De greps den 27 september 2006 och släpptes den 4 oktober samma år. Elva georgier anhölls och anklagades för samma brott. Den georgiska regeringen hävdade att de ryska myndigheterna reaktioner på det inträffade innebar specifika och pågående kränkningar av konventionen och dess protokoll. Georgien åberopade artiklarna 3, 5, 8, 13, 14, 18, artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 1, artikel 4 i protokoll nr 4 och artikel 1 i protokoll nr 7. - Domstolen har sedan tillkomsten 1959 meddelat dom i endast tre mellanstatliga mål, nämligen Irland ./. UK, 1978, Danmark ./. Turkiet, 2000 och Cypern ./. Turkiet, 2001. Ytterligare 17 mellanstatliga klagomål handlades av kommissionen under dess verksamhet fram till 1999.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

E Collins och A Akaziebie mot Sverige
(Ansökan nr 23944/05, beslut den 8 mars 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Den som skäl för asyl påstådda risken att bli utsatt för kvinnlig omskärelse utgjorde med hänsyn till att omskärelse var förbjuden i lag i åtminstone vissa stater i hemlandet inte någon verklig risk och klagomålet var därför uppenbart ogrundat och det förklarades därför för inadmissible.

C är mamma till A som är född i september 2002. De är båda nigerianska medborgare. C kom till Sverige den 21 juli 2002 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Hon hade varken resehandlingar eller identitetshandlingar. Enligt anteckningar från det första asylförhöret förklarade C att hon kom från Agbor i Deltastaten och att hon bott där hela sitt liv. Hon hade bott med sina föräldrar och tre bröder och hon var gift. Hennes syster hade avlidit efter en förlossning kombinerad med kvinnlig omskärelse, FMG (female genital mutilation). Enligt nigeriansk tradition tvingades kvinnor att genomgå en FMG när de födde barn. Eftersom C var gravid var hon rädd för denna omänskliga tradition och varken hennes föräldrar eller hennes make kunde förhindra ett ingrepp. Hon hävdade att om hon rest till en annan del av Nigeria för att föda sitt barn skulle både hon och barnet ha dödats i en religiös ceremoni. Hon hade därför beslutat att fly från landet och hade fått kontakt med en man som hon betalat 1 000 USD för att han skulle smuggla henne till Sverige. Migrationsverket avslog C:s ansökan om asyl, flyktingstatus och uppehållstillstånd och noterade att FMG inte fanns med bland grunderna för asyl i utlänningslagen. Vidare framhölls att FMG enligt lag var förbjuden i Nigeria och att förbudet iakttogs i åtminstone sex nigerianska stater. Om C och A återvände till en av dess stater var det inte troligt att de skulle tvingas genomgå FMG. C och A överklagade men Utlänningsnämnden avslog överklagandet. Härefter gav C och A in ytterligare tre nya ansökningar som alla avslogs. Den 27 april 2006 födde C en andra dotter som också har ansökt om uppehållstillstånd. Ärendet pågår hos Migrationsverket. Den 4 maj 2006 gjorde Migrationsverket en omprövning av de klagandes ärende enligt den tillfälliga ändringen i utlänningslagen men fann att de inte heller enligt den tillfälliga lagen kunde få uppehållstillstånd. Verkställigheten av beslutet att utlämna C och A till Nigeria stoppades på Europadomstolens begäran och domstolen ställde vissa frågor till C, vilka inte besvarades. I yttrande till domstolen lämnade C sedan ändrade uppgifter bl.a. om sina förhållanden i Nigeria. - I Europadomstolen klagade C och A över att om de utvisades från Sverige så fanns det en verklig fara för att de skulle utsättas för FMG. De åberopade artikel 3.

Europadomstolen erinrade om att staterna har rätt att själva bestämma om utlänningars inresa, bosättning och utvisning. Det hade inte ifrågasatts att FMG innebär misshandel i strid med artikel 3. Det var inte heller stridigt att kvinnor i Nigeria traditionellt har utsatts för FMG och de fortfarande i viss utsträckning gör det. Den avgörande frågan i målet var om C och A verkligen löpte en faktisk risk att utsättas för FMG om de återvände till Nigeria. Domstolen noterade först att flera nigerianska stater i lag har förbjudit FMG, bl.a. den stat som de klagande kom från. Vidare pågår en aktiv kamp mot FMG i Nigeria. För det andra noterade domstolen omständigheterna kring de klagandes begäran om asyl. De uppgifter som C lämnat när hon först ansökte om asyl har hon tre år senare ändrat och då talat om att hon redan utsatts för FMG. Hon har därefter hävdat att hon riskerar att utsättas för en allvarligare form av omskärelse om hon återvänder, eftersom kvinnor i Deltastaten omskärs två gånger, först kort tid efter födseln, och en andra gång när de är gravida eller i samband med förlossning. Som regeringen har framhållit stämmer dessa uppgifter inte överens med vad som uppgetts från NGOs och internationella institutioner. Domstolen instämde också i regeringens påpekanden när det gällde C:s allmänna trovärdighet. Med hänsyn till den speciella situation som asylsökande befinner sig i får tvivelaktigheter i deras utsagor tolkas till deras fördel. Om emellertid de uppgifter som lämnas ger god anledning att ifrågasätta sanningshalten i en asylsökandes påståenden måste individen lämna en tillfredsställande förklaring till oklarheterna. För det tredje beaktade domstolen de klagandes personliga situation. C är snart 30 år. Hon gick i skola i tolv år i Nigeria och hon har levt tillsammans med sin familj. När hon blev gravid motsattes hon sig FMG och valde att fly med hjälp av en smugglare i stället för att bege sig till en annan stat i Nigeria eller till ett grannland där hon fortfarande kunde hålla kontakt med och få stöd av sin familj och barnets far. Det är svårt att se varför C, som visat prov på en betydande styrka och oberoende, inte skulle kunna skydda A från att utsättas för FMG åtminstone i någon av de nigerianska staterna. Det förhållandet att de klagandes förhållanden i Nigeria skulle bli svårare och mindre förmånliga än i Sverige kan inte få någon avgörande betydelse för bedömningen enligt artikel 3. Sammanfattningsvis fann domstolen att de klagande inte förmått visa att de skulle löpa en verklig risk att utsättas för FMG om de återvände till Nigeria. Härav följer att klagomålet är uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3 och att det därför skall avvisas enligt artikel 35.4. Domstolens majoritet beslöt därför att förklara klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29

Beslut avskriva mål

Kotsidis mot Sverige
(Ansökan nr 9933/03, beslut den 20 februari 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Domstolen godtar förlikning i mål om "skälig tid" och avskriver målet.

I sin deklaration för taxeringsåret 1992 upplyste K skattemyndigheten i Uppsala om att han hade flyttat till Grekland den 11 juni 1991 och att han därefter hade deklarerat sina inkomster och tillgångar i det landet. Genom beslut den 22 februari 1993 fann skattemyndigheten att K sålt aktierna i sitt bolag och att försäljningen avslutats den 15 maj 1991 och att K därför var skattskyldig för vinsten i Sverige, eftersom han då fortfarande var bosatt här. Skattemyndigheten påförde honom skatt och skattetillägg uppgående till ca 104 000 EUR. Skattemyndigheten avslog K:s yrkanden om omprövning och länsrätten som höll muntlig förhandling avslog överklagandet dit i en dom den 10 juni 1997. Även kammarrätten höll muntlig förhandling och avslog i dom den 28 juni 2001 K:s överklagande. Kammarrätten fann att även om artikel 6 var tillämplig när det gällde skattetillägg så hade det inte skett någon kränkning av den artikeln. K klagade vidare till Regeringsrätten som vägrade prövningstillstånd den 24 september 2002. - I Europadomstolen klagade K över att prövning inte skett inom skälig tid.

Sedan Europadomstolen underrättats om att parterna träffat en förlikning innebärande att svenska staten betalade ett skadestånd på 90 000 SEK och att den klagande därefter inte hade några vidare anspråk på svenska staten, konstaterade domstolen att förlikningen grundades på respekt för mänskliga rättigheter så som de anges i konventionen och dess protokoll. Det fanns inte några allmänna skäl att fortsätt prövningen av klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Tysiac mot Polen
(Ansökan nr 5410/03, dom den 20 mars 2007)
Domen finns både på engelska och franska.

Staten brast i sina positiva skyldigheter enligt artikel 8 när en kvinna som önskade abort av medicinska skäl nekades detta och det inte fanns något förfarande varigenom hon kunde få läkarens bedömning av förutsättningarna för laglig abort prövade.

T led sedan många år av en svårartad närsynthet och hon bedömdes i socialförsäkringssammanhang ha ett medelsvårt handikapp. I februari 2000 blev hon var gravid för tredje gången. Hon hade tidigare två barn, båda förlösta med kejsarsnitt. T som var orolig för att graviditeten skulle påverka hennes hälsa konsulterade då flera läkare. Hon undersöktes av tre oftalmologer, vilka var och en för sig bedömde att det fanns en allvarlig risk för hennes syn om hon genomförde graviditeten. Trots att T bad dem om det vägrade de utfärda något intyg om att graviditeten borde avbrytas av medicinska skäl. T sökte också en allmänpraktiserande läkare som utfärdade ett intyg om de risker hon utsattes för genom graviditeten, både när det gällde problemen i hennes näthinna och i fråga om konsekvenserna av att åter föda barn efter de två tidigare kejsarsnitten. Redan när T i april 2000 var i andra graviditetsmånaden hade hennes syn försämrats från -20 dioptrier till -24 dioptrier på båda ögonen. T fick tid den 26 april 2000 för en undersökning på gynekolog- och förlossningsavdelningen på ett allmänt sjukhus i Warszawa för att graviditeten skulle kunna avbrytas. Hon undersöktes av avdelningsläkaren, dr RD, som fann att det inte fanns några medicinska grunder för en abort. T fick därför genomföra hela graviditeten och hon förlöstes med kejsarsnitt i november 2000. Till följd härav försämrades T:s syn avsevärt på grund av blödningar i näthinnan. En läkarpanel bedömde att hennes tillstånd krävde behandling och daglig hjälp och förklarade att hon var påtagligt handikappad. T väckte talan mot dr RD men utredningen lades ned av åklagaren med motiveringen att det inte fanns något orsakssamband mellan läkarens beslut och försämringen av T:s syn. Det vidtogs inte heller någon disciplinåtgärd mot den aktuelle läkaren. T är nu registrerad som påtagligt handikappad och hon får för det en viss pension. Hon kan inte se föremål längre bort än 1,5 m och hon är rädd för att hon skall bli helt blind. - I Europadomstolen gjorde T gällande att hon hade uppfyllt kraven för en abort av medicinska skäl och att det förhållandet att hon trots riskerna inte tilläts avbryta graviditeten innebar en kränkning av artiklarna 8, 3 och 13. Hon klagade också över att det inte fanns något regelverk som gjorde det möjligt för en gravid kvinna att hävda sin rätt till abort av medicinska skäl. Därmed blev den rättigheten ineffektiv. T åberopade slutligen även artikel 14.

Europadomstolen fann att omständigheterna i målet inte visade något brott mot artikel 3 och att T:s klagomål i stället skulle prövas enligt artikel 8. Domstolen fann således enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade att abort var tillåten i Polen enligt 1993 års abortlag om graviditeten innebar en fara för kvinnans liv eller hälsa och det var därför inte domstolens uppgift att pröva om en sådan rätt till abort förelåg enligt konventionen. Målet gällde T:s rätt till respekt för sitt privatliv och domstolen erinrade om att lagstiftning om avbrytande av havandeskap knöt an till privatlivet eftersom en gravid kvinnas privatliv blev nära förbundet med det växande fostret. Domstolen fann att klagomålet skulle prövas med utgångspunkt i statens positiva skyldigheter enligt artikel 8 att skydda den blivande moderns fysiska integritet. Det var ostridigt att T led av allvarlig närsynthet. Domstolen betonade att det inte vars dess sak att ifrågasätta läkarens medicinska bedömning när det gällde hur allvarligt T:s tillstånd var utan fann att det var tillräckligt att konstatera att T befarade att graviditeten skulle försämra hennes syn ytterligare och att dessa farhågor med hänsyn till hennes medicinska historia och de råd som hon fått inte kunde sägas ha varit orimliga. Domstolen noterade vidare att polska läkare ofta avhöll sig från att tillåta en abort mot bakgrund av att det enligt polsk lag var ett brott som kunde medföra upp till tre års fängelse om de krav som angavs i 1993 års abortlag inte iakttogs. Läkare var särskilt ovilliga eftersom det saknades klara och tydliga regler för att avgöra om de legala förutsättningarna för en abort av medicinska skäl var uppfyllda. Den polska regeringen hade också medgett att det förekommit vissa brister i tillämpningen av lagen i praktiken. Domstolen konstaterade att när lagstiftaren en gång har beslutat tillåta abort får han inte konstruera den rättsliga regleringen därav på ett sådant sätt att tillämpningen begränsas. Det krävdes också att det tillhandahölls ett förfarande inför ett oberoende och kompetent organ som efter att ha kunnat höra den gravida kvinnan personligen lämnade ett snabbt och motiverat beslut. Sådana beslut måste, med hänsyn till arten av de frågor som hör ihop med ett beslut om att avbryta en graviditet, lämnas i god tid för att förhindra eller begränsa skadorna på kvinnans hälsa. Mot denna bakgrund prövade domstolen hur den polska lagstiftningen tillämpats i T:s fall. Domstolen noterade att regeringen åberopat en förordning från hälsoministeriet som angav förfarandet för beslut om medicinska aborter. Domstolen fann emellertid att förordningen inte tillhandahöll något förfarande för att pröva eller lösa meningsskiljaktigheter mellan den gravida kvinnan och hennes läkare eller mellan läkarna sinsemellan. Regeringen hade vidare åberopat en bestämmelse som gav läkare rätt att vid medicinska tveksamheter eller på patientens begäran inhämta ett yttrande från en kollega. Domstolen fann emellertid att den bestämmelsen inte tillförsäkrade patienten något förfarande för att få ett sådant utlåtande eller för att ifrågasätta det. Bestämmelsen tog inte heller sikte på de speciella frågor som uppkommer när en kvinna söker en laglig abort. Domstolen fann därför att den polska lagstiftning som tillämpats i T:s fall inte innehöll någon effektiv mekanism som kunde avgöra om förutsättningarna förelåg för att få en laglig abort. Detta hade medfört en förlängd osäkerhet för T och hade fått tillföljd att hon lidit av allvarlig ångest och oro över de eventuella negativa konsekvenser som graviditeten kunde medföra för hennes hälsa. Den polska skadeståndslagstiftningen hade inte heller gett T någon möjlighet att upprätthålla respekten för sitt privatliv. Bestämmelserna kunde endast ha lett till att domstolarna tillerkände T viss ersättning. Inte heller kunde ett brottmålsförfarande mot RD ha hindrat att det uppkom skador på T:s hälsa. Domstolen fann därför att enbart tillbakablickande åtgärder inte gav ett tillräckligt skydd för den fysiska integriteten för individer som befann sig i en så sårbar situation som T. Mot bakgrund av omständigheterna i målet som helhet fann domstolen att den polska staten hade brustit är det gällde att trygga T:s rätt till en effektiv respekt för sitt privatliv. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 och enhälligt att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 13 samt enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

Skiljaktig mening

Den spanske domaren Borrego Borrego var skiljaktig och ansåg att domstolen gått för långt både i sitt synsätt och i sina slutsatser och att domen gick emot domstolens praxis. Han framhöll att samma sektion i domstolen dömde i målet D ./. Irland för åtta månader sedan och han kunde inte förstå varför domstolens beslut är så annorlunda i det förevarande målet. I det första målet var bedömningen objektiv, i det senare subjektiv. Den skiljaktige domaren avslutar sin mening med att konstatera att domstolen nu har beslutat att en mänsklig varelse har fötts till följd av en kränkning av konventionen. Enligt det resonemanget finns det idag ett polskt barn, nu sex år gammalt, vars rätt att födas strider mot konventionen. Han finner detta skrämmande.

Den maltesiske domaren Bonello lämnade en särskild mening där han framhöll att domen inte diskuterar frågan om abstrakt rätt till abort eller om det ligger någon grundläggande rätt till abort i de halvskuggiga utkanterna av konventionen. Domstolen skulle bara pröva om det fanns en effektiv mekanism som kunde avgöra frågan när en kvinna och hennes läkare eller två läkare sinsemellan hade motstridiga uppfattningar. Hans röst för en kränkning sträcker sig inte längre än så.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 8
Sokur ./. Ukraina, dom 2005-04-26
Brüggemann o. Scheuten ./. Tyskland, kommissionens rapport 1977-07-12
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Sentges ./. Nederländerna, beslut 2003-0708
Pentiacova m.fl. ./. Moldavien, beslut 2005-01-04
Nitecki ./. Polen, beslut 2002-03-21
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Rózanski ./. Polen, dom 2006-05-18 (jfr nr 6/06)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Carbonara o. Ventura ./. Italien, dom 2000-05-30
Capital Bank AD ./. Bulgarien, dom 2005-11-24 (jfr nr 11/05)
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
Jokela ./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27

Maslov mot Österrike
(Ansökan nr 1638/03, dom den 22 mars 2007)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning på tio år på grund av ungdomsbrottslighet var med hänsyn till bl.a. klagandens uppträdande efter frigivning och hans bristande anknytning till ursprungslandet inte proportionerlig i förhållande till sitt ändamål och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

M är bulgarisk medborgare och han kom vid sex års ålder lagligen till Österrike med sina föräldrar och sina två syskon. Han har gått i skola i Österrike och talar tyska. M dömdes av ungdomsdomstolen i Wien i september 1999 för bl.a. inbrott, utpressning och olaga hot till fängelse i 18 månader, varav 13 månader villkorades med övervakning. M fick också föreskrifter om drogbehandling. I maj 2000 dömdes M igen för en serie inbrott till 15 månaders fängelse. Ungdomsdomstolen fann att det förhållandet att han så snabbt återfallit i brottslighet efter den första domen och hans underlåtenhet att genomgå drogbehandling var försvårande omständigheter. Vidare noterades att M, även om han fortfarande bodde hos föräldrarna, helt hade undandragit sig deras fostrande påverkan, att han hoppat av skolan och att han ofta var frånvarande från hemmet. Som en följd av de nämnda domarna beslöt den federala polismyndigheten i Wien att förbjuda M att vistas i landet under tio år. M frigavs från fängelset i maj 2002 och han deporterades till Bulgarien den 22 december 2003. - I Europadomstolen åberopade M att utvisningen till Bulgarien under tio år kränkte artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att vistelseförbudet hade sin grund i den nationella lagstiftningen och att det beslutats i det legitima syftet att förhindra oordning och brott. Domstolen konstaterade att det i ett mål som gäller en andra generationens invandrare som ännu inte bildat en egen familj, skall hänsyn tas till bl.a. arten och svårighetsgraden av de brott som den klagande begått, hur länge han vistats i landet, hur lång tid det gått mellan de begångna brotten och den ifrågasatta åtgärden och hur den klagande uppfört sig under den tiden samt hans sociala, kulturella och familjeband med värdlandet och med ursprungslandet. Domstolen förnekade inte att de gärningar som låg till grund för beslutet varit ganska allvarliga och att M dömts till relativt stränga straff - sammanlagt fängelse i två år och nio månader ovillkorligt. Gärningarna hade emellertid inte varit av våldsam art och de hade varit en följd av den ungdomsbrottslighet som M gjort sig skyldig till som medlem i ett gäng när han var 14 och 15 år och i en svår period av sin uppväxt. M hade uppfört sig väl efter den andra frigivningen från fängelset. Målet skilde sig därför från ett antal andra mål gällande personer i jämförbara situationer. Domstolen beaktade att M inte hade några band med sitt ursprungsland, att han enligt egen uppgift inte talade bulgariska och att han varken kunde läsa eller skriva språket. Han hade inte heller några nära släktingar i Bulgarien och han hade inte upprätthållit några andra kontakter med sitt ursprungsland bortsett från två semesterbesök. Mot denna bakgrund fann domstolen att ett tioårigt vistelseförbud framstod som oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en skiljaktig mening och ansåg i korthet att med hänsyn till brottslighetens art och svårighetsgrad, till att M återfallit i brottslighet, att han inte hade några sociala band med Österrike och då det inte var obegränsat utan endast gällde tio år låg det aktuella förbudet inom statens handlingsutrymme för att skydda allmän säkerhet och förhindra brottslighet. Enligt hans mening hade det därför inte skett någon kränkning av artikel 8.

Den kroatiska domaren Vajic anmälde sig skiljaktig och delade inte majoritetens tolkning av de allmänna principer som slagits fast i domstolens praxis och som framgår av fallet Üner ./. Nederländerna (jfr nr 10/06).

Även den österrikiska domaren Steiner lämnade en skiljaktig mening. Hon fann med hänsyn till bl.a. brottslighetens svårighetsgrad och upprepning samt M:s avsaknad av sociala band, att beslutet om ett tioårigt vistelseförbud innebar att myndigheterna gjort en skälig avvägning mellan intressena i fråga. Hon noterade att även om myndigheterna beslutat om utvisning när M var omyndig så hade beslutet inte verkställts förrän han blivit myndig. M hade också möjlighet att få komma tillbaka till Österrike. Den ifrågasatta åtgärden var enligt hennes mening därför inte oproportionerlig i förhållande till sitt syfte och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Yildiz ./. Österrike, dom 2002-10-31 (jfr nr 10/02)
Üner ./. Nederländerna, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Benhebba ./. Frankkrike, dom 2003-06-15 (jfr nr 7/03)
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Radovanovic ./. Österrike, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)
Jankov ./. Tyskland, beslut 2000-01-13

Sialkowska mot Polen
(Ansökan nr 8932/05, dom den 22 mars 2007)
Staroszczyk mot Polen
(Ansökan nr 59519/00, dom den 22 mars 2007)
Domarna finns endast på engelska.

När advokat som tilldelats de klagande genom rättshjälssystemet vägrade klaga till kassationsdomstol försattes de klagande pga. bristerna i regleringen av systemet i en situation där de inte fick tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

De klagande i målen är KS samt makarna M och S S (MSS). KS:s klagomål gällde ett förfarande i vilket hon begärt änkepension sedan hennes make avlidit i september 2002. MSS:s klagomål avsåg ett förfarande i vilket de begärt att viss tomtmark skulle tilldelas deras son i enlighet med ett löfte som lämnats av kommunfullmäktige i Pruszków sedan de sålt en fastighet som tillhört dem i Pruszków. - I Europadomstolen klagade KS och MSS över att de inte fått en rättvis rättegång och de åberopade att den advokat som tilldelats dem enligt rättshjälpssystemet hade brustit när det gällde att vidta nödvändiga åtgärder för att på ett effektivt sätt ta deras intressen till vara och att han vägrat att föra en kassationstalan i Högsta domstolen, där det gäller ett advokattvång. De klagande åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen påpekade att det inte finns någon skyldighet enligt konventionen att tillhandahålla rättshjälp för tvister i civilmål och att kravet på att en klagande skall företrädas av en kvalificerad advokat inför den högsta instansen när den gör en rättsprövning inte i sig strider mot rätten till en rättvis rättegång. Emellertid måste de metoder som de inhemska myndigheterna väljer för att säkerställa tillgången till de nationella domstolarnas prövning i ett visst fall vara förenliga med konventionen. Staten måste vidare omsorgsfullt skydda de rättigheter som anges i artikel 6 och ett rättshjälpssystem måste kunna ge individerna ett verkligt skydd mot godtycke. Domstolen noterade att juristyrkets oberoende är avgörande för att rättskipningen skall fungera effektivt. Det ankom inte på staten att ålägga en jurist, vare sig han utsetts enligt rättshjälpssystemet eller inte, att vidta vissa speciella åtgärder när han företräder sina klienter. En sådan maktutövning skulle vara till förfång för den viktiga roll en oberoende juristkår har i ett demokratiskt samhälle och som vilar på förtroendet mellan advokater och deras klienter. Staten har ansvar för säkerställa att en jämvikt råder mellan tillgången till rättskipning och juristkårens oberoende. Domstolen ansåg emellertid att om en rättshjälpsjurist vägrar att ge in en kassationstalan så måste vissa kvalitetskrav vara uppfyllda. I målet MSS noterade domstolen att enligt den tillämpliga lagstiftningen var en rättshjälpsjurist inte skyldig att upprätta ett skriftligt rättsutlåtande avseende utsikterna för ett överklagande. Lagen angav inte heller några krav för de råd han måste ge för att berättiga sin vägran att föra en kassationstalan. Hade det funnits sådana krav skulle det därefter ha varit möjligt att göra en objektiv bedömning av om hans vägran varit godtycklig. Avsaknaden av en skriftlig vägran ställde de klagande helt utan upplysningar om deras rättsliga situation och särskilt om utsikterna för att deras kassationstalan skulle tas upp av Högsta domstolen. I målet KS konstaterade domstolen att den tillämpliga nationella lagstiftningen inte angav någon tidsram inom vilken den klagande skulle informeras om advokatens vägran att ge in en kassationstalan. När KS träffade sin advokat och fick besked om hans vägran att klaga till kassationsdomstolen var det bara tre dagar kvar av klagofristen. Det hade på den korta tiden, enligt domstolen uppfattning, inte varit möjligt för KS att skaffa en ny advokat enligt rättshjälpssystemet. KS hade således inte haft någon realistisk möjlighet att anhängiggöra och utföra en talan vid kassationsdomstolen. - I ljuset av omständigheterna i målen sedda i sin helhet fann domstolen att KS resp. MSS försatts i en situation där deras ansträngningar att få tillgång till domstolsprövning på ett konkret och effektivt sätt med hjälp av en advokat enligt rättshjälpssystemet hade misslyckats. Domstolen fann därför enhälligt i målet KS och med fyra röster mot tre i målet MSS att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den kroatiska domaren Vajic lämnade en skiljaktig motivering men instämde med majoriteten i fråga om att det skett en kränkning i målet MSS.

Den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken den grekiske domaren Rozakis och den österrikiska domaren Steiner förenade sig, lämnade en skijaktig mening. De skiljaktiga lämnade följande skäl för att inte instämma med majoriteten i målet MSS. De ansåg det inte skäligt och nödvändigt att kräva av en rättshjälpsadvokat att han skriftligen utformar sitt yttrande när det inte finns något sådant krav i lagstiftningen när det gäller andra advokater. De klagande hade inte påstått att de inte förstod advokatens utlåtande och det fanns inte någon konkret bevisning som talade för att de klagande skulle varit i en bättre position eller att utlåtandet varit mer användbart om det varit skriftligt. Kärnan i advokatens vägran att ge in en kassationstalan var att det enligt hans mening inte fanns grund för en sådan talan i de klagandes fall. Det är svårt att förstå hur en utveckling av den inställningen skulle ha gett de klagande mer nödvändiga eller användningsbara upplysningar om deras rättsliga situation. Det fanns inget som talade för att advokaten handlat vårdslöst eller godtyckligt. Slutligen hade de klagande haft tillräcklig tid innan klagofristen löpte ut för att få fram ett andra utlåtande gällande målet men han hade inte utnyttjat den tiden.

HÄNVISNINGAR
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Tuzinski ./. Polen, beslut 1999-03-30
Rutkowski ./. Polen, beslut 2000-10-19
Goddi ./. Italien, dom 1984-04-09
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Tinnelly & Sons Ltd m.fl. o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10
Zwiazek Nauczycielstwa Polskiego ./. Polen, dom 2004-09-21 (jfr nr 9/04)
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)
Del Sol ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Essaadi ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Gillow ./. U K, dom 1986-11-24
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19

Copland mot UK
(Ansökan nr 62617/00, dom den 3 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

Arbetsgivare som kontrollerade en anställds användning av telefon, e-post och Internet kränkte rätten till respekt för den anställdas privatliv och korrespondens enligt artikel 8.

C anställdes 1991 på ett statligt college. Hon förordnades 1995 som rektorns, CP:s, personliga assistent och från slutet av året skulle hon arbeta i nära samarbete med den nyutnämnde vice rektorn, DP. I juli 1998 när hon var på semester besökte hon ett annat college med en manlig rektor. Efter det fick hon veta att DP hade kontaktat det colleget och gjort förfrågningar om hennes besök där och hon förstod att DP antytt att det förekommit en otillbörlig relation mellan henne och rektorn där. Under hennes anställning på colleget granskades hennes telefonsamtal, e-post och Internetanvändning på uppmaning av vicerektorn. Enligt regeringen skedde detta för att ta reda på om C använde collegets utrustning för personliga ändamål. I november 1999 blev C medveten om att det gjordes förfrågningar om hennes användning av e-mail på arbetet när hennes styvdotter kontaktades av colleget för att lämna upplysningar om de e-brev som hon skickat till colleget. På en fråga som C ställde till CP fick hon svaret att det inte skedde någon allmän undersökning av e-postanvändningen på colleget utan att det bara var hennes som undersöktes på begäran av DP. - I Europadomstolen klagade C över att den granskning som skett av hennes telefon, e-post och Internetanvändning innebar ett intrång i hennes rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens. Hon åberopade artikel 8 och artikel 13.

Europadomstolen fann att insamlandet och lagringen av personliga uppgifter rörande C genom hennes användning av telefon, e-mail och Internet inkräktade på hennes rätt till respekt för sitt privatliv och för sin korrespondens och att det intrånget inte stod i överensstämmelse med lagstiftningen, eftersom det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon nationell lagstiftning som reglerade en sådan övervakning. Även om domstolen godtog att det ibland kunde vara befogat för en arbetsgivare att övervaka och kontrollera en anställds användning av telefon och Internet så behövde den i det här fallet pröva om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25

Baysayeva mot Ryssland
(Ansökan nr 74237/01, dom den 5 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

Omständigheterna vid bortförandet av en person medförde att det måste antas att han avlidit till följd därav och den bristfälliga utredningen av det inträffade kränkte artikel 2. Myndigheternas sätt att behandla den efterlevande änkan innebar att hon utsattes för omänsklig behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. När myndigheterna inte vidtog effektiva åtgärder för att skydda mannen kränktes artikel 5 och när regeringen inte uppfyllde sin skyldighet att bistå Europadomstolen och lämna ut begärda handlingar skedde det skett en underlåtelse att följa artikel 38.1 a).

B är rysk medborgare och bosatt i Pobedinskoye i närheten av Grosnyj i Tjetjenien. Målet gäller B:s makes, S:s, försvinnande. Den 2 mars 2000 lämnade han sin hemby vid 07.30-tiden för att arbeta i grannbyn Podgornoye och han tog en väg som gick genom en rysk vägspärr, nr 53. B har inte sett honom sedan dess. Makarna B har tillsammans fem barn. Den ryska regeringen har uppgett att en särskild operation genomfördes i Podgornoye den aktuella dagen för att identifiera medlemmar i illegala väpnade grupper som antogs ha deltagit i ett överfall på medlemmar i specialstyrkorna. Ett antal personer greps under operationen men S:s namn fanns inte bland dem. B hävdade att hon de följande dagarna talat med olika vittnen varav flera bekräftade att hennes make hade förts bort från vägspärren av ryska soldater. Andra vittnen uppgav att han hade blivit slagen. B sökte också vid upprepade tillfällen från den 2 mars och framåt hjälp hos åklagare på olika nivåer för att finna sin make. Den 31 maj 2000 begärde åklagarmyndigheten i Tjetjenien att det skulle startas efterforskningar för att finna ett antal saknade personer inklusive B:s make. I början av augusti 2000 stannades B av en maskerad man i militäruniform som påstod att han kunde avslöja vilka som låg bakom hennes makes försvinnande om hon betalade 5 000 rubel. B betalade påföljande dag och förevisades en videoinspelning daterade den 2 mars 2000 på vilken S, klädd i en mörkbrun getskinnsrock kunde ses liggande på marken och sparkas av en soldat. S fördes sedan bort av soldater mot några delvis förstörda byggnader. Mannen gav B fotografier gjorda av videoinspelningen och en kartskiss som påstods visa var hennes make var begravd. B ville ha videoinspelningen och upplystes om att det skulle kosta henna 1 000 US $. Hon fick också veta att åklagarmyndigheten kände till inspelningen. Dagen därpå gick B till åklagarmyndigheten i Groznyj, där en utredare bekräftade att han kände till inspelningen och att det antagligen fanns en kopia hos åklagarmyndigheten för Tjetjenien. En vecka senare lyckade B köpa videoinspelningen för 1 000 $. Den 23 augusti begav sig B tillsammans med en utredare till den plats som angavs på kartskissen och som låg inom ett avspärrat militärområde nära vägspärr nr 53. De nekades emellertid tillträde. Den 8 december 2001 begav sig B åter till platsen vid väggspärr 53 tillsammans med två utredare och de fann den byggnad som kunde se på videoinspelningen. På en plats som utredarna bedömde kunna vara en gravplats grävde de upp en bit brunt tyg som påminde om en bit ruttet getskinn. Påföljande dag fick B uppgift om att de två utredarna hade sprängts till döds på sin väg tillbaka till åklagarmyndigheten. Hon hävdade att hon varnats för att fortsätta sökandet efter sin makes kropp och att det annars fanns en risk för hennes egen och hennes barns säkerhet. Den 15 augusti 2003 förklarade stadsåklagaren i Grosnyj att S hade fastnat i en skottlossning nära Podgornoye, att han skadats och att han sedan blivit körd bort av okända personer. Utredningen hade lagts ned eftersom de ansvariga personerna inte hade kunnat identifieras. I februari 2004 och december 2005 begärde Europadomstolen en kopia av hela akten i målet från den ryska regeringen. Regeringen gav in vissa handlingar men förklarade att utlämnandet av övriga handlingar skulle strida mot straffprocesslagen. Det har framkommit att utredningen av bortförandet av S har lagts ned och återupptagits mer än 12 gånger, att man inte kunnat identifiera någon ansvarig för bortförandet och att inte någon person har anklagats för brotten. Regeringen har den 14 mars 2006 påstått att utredningen pågår. B påstår att sedan makens försvinnande så har hennes hälsa försämrats, att hon haft ett slaganfall och att hon lider av rastlöshet, oro och sömnlöshet. - I Europadomstolen påstod B att hennes make olagligen hade dödats av företrädare för staten och att det inte gjorts någon effektiv utredning av hans försvinnande. Hon hävdade vidare att maken utsatts för omänsklig och förnedrande behandling och att utredningen även i den delen varit otillräcklig. Hon åberopade vidare sitt eget lidande samt att hon inte haft tillgång till domstol och att det inte funnits något effektivt rättsmedel för de påstådda kränkningarna. Hon klagade slutligen över att regeringen inte hörsammat domstolens begäran och inte givit in hela akten avseende brottsutredningen. B åberopade artiklarna 2, 3, 5, 6, 13, 34 och 38.1.

Europadomstolen fann att bortförandet av S sammanföll med en särskild säkerhetsoperation den 2 mars 2000. Myndigheterna hade inte vid något tillfälle förnekat att videoinspelningen visade B:s make och militärer i de federala styrkorna och domstolen fann därför att S senast setts tillfångatagen av militärer. Han hade därefter inte hörts av och hans namn hade inte funnits med i registren hos någon av interneringsinrättningarna och regeringen hade inte lämnat någon tänkbar förklaring till vad som hänt honom sedan han gripits. Domstolen konstaterade att fenomenet "försvinnande" var väl känt i Tjetjenien. Domstolen fann sammanfattningsvis att det bortom rimligt tvivel slagits fast att S måste antas ha avlidit tillföljd av frihetsberövandet. Myndigheterna hade inte åberopat någon grund som kunde göra det berättigat att soldaterna använt dödligt våld och ansvaret för S:s död vilade därför på den ryska regeringen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen konstaterade att de ryska myndigheterna uppmärksammats på S:s försvinnande omedelbart men att utredningen inte inletts förrän i maj 2000 och att den därefter präglades av oförklarliga dröjsmål som inte kunde godtas när det var fråga om ett så allvarligt brott. Dessutom hade videoinspelningen varit tillgänglig för myndigheterna redan under år 2000. Trots detta hade de utpekade ännu inte identifierats i februari 2006. Under sex års tid hade utredningen vilandeförklarats och återupptagits åtminstone tolv gånger och B hade inte hållits underrättad om hur den fortskred. Mot denna bakgrund fann domstolen att myndigheterna inte hade genomfört en effektiv brottsutredning rörande omständigheterna kring S:s förmodade frånfälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 även i detta hänseende.

Domstolen fann att varken de vittnesutsagor som B fått fram eller videoinspelningen innehöll bevisning till stöd för att S hade misshandlats sedan han frihetsberövats. Den händelse som skildrats på videobandet var inte i sig tillräcklig för att överskrida tröskeln för den svårighetsgrad som krävs för att artikel 3 skall vara tillämplig. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i förhållande till S.

Däremot fann domstolen att B lidit och alltjämt led av oro och ångest som en följd av makens försvinnande och hennes egen oförmåga att få reda på vad som hänt honom. Det sätt som myndigheterna hade behandlats hennes klagomål på måste anses innebära en omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 när det gällde B.

Domstolen noterade att det slagits fast att S hade gripits av de federala myndigheterna den 2 mars 2000 och att han sedan inte setts till. Frihetsberövandet hade inte antecknats i något register och det fanns inte något offentligt spår av var han befunnit sig eller hans öde därefter. Detta förhållande var i sig en allvarlig brist, eftersom det gjorde det möjligt för dem som var ansvariga för ett frihetsberövande att dölja sin inblandning i ett brott, att dölja sina spår och att undgå ansvar för den gripnes öde. Myndigheterna borde också ha uppmärksammat behovet av att göra en skyndsam och mer omsorgsfull utredning av B:s klagomål. Ändå hade de brustit när det gällde att skyndsamt vidta effektiva åtgärder för att skydda S mot risken för försvinnande. Domstolen fann därför enhälligt att det när det gällde S hade skett en kränkning av artikel 5.

Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det också skett en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 2 och artikel 3 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt när det gällde klagomålet enligt artikel 13 i förening med artikel 5 eller enligt artikel 6.

Slutligen anmärkte domstolen att den av regeringen åberopade bestämmelsen i straffprocesslagen inte hindrade att handlingar från en pågående utredning lämnades ut utan snarare reglerade hur ett utlämnande skulle ske och gränserna för utlämnandet. Domstolen erinrade om att i ett antal jämförbara pågående mål hade samma begäran riktats till den ryska regeringen om utlämnande av handlingar från en utredningsakt och handlingarna har lämnats ut utan hänvisning till den nu åberopade bestämmelsen. Regeringens förklaringar var inte tillräckliga för att berättiga att den undanhöll sådan nyckelinformation som domstolen begärt. Domstolen påpekade att en regerings skyldighet enligt artikel 38 att hjälpa domstolen i dess prövning av ett klagomål blev tillämplig sedan klagomålet förklarats admissible. Regeringen hade inte uppfyllt denna skyldighet och hörsammat domstolens begäran om utlämnande av hela akten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en underlåtelse att följa artikel 38.1 a) och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Uttömt inhemska rättsmedel
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Artikel 2
Bazorkina ./. Ryssland, dom 2006-07-27 (jfr nr 8/06)
Luluyev m.fl. ./. Ryssland, dom 2006-11-09 (jfr nr 10/06)
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Artikel 5
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Artikel 13
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Süheyla Aydin ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Artiklarna 34 och 38.1 a)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Mikheyev ./. Ryssland, dom 2006-01-26 (jfr nr 2/06)
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Magomadov o. Magomadov ./. Ryssland, beslut 2005-11-24

Kavakçi mot Turkiet
(Ansökan nr 71907/01, dom den 5 april 2007)
Silay mot Turkiet
(Ansökan nr 8691/02, dom den 5 april 2007)
Ilicak mot Turkiet
(Ansökan nr 15394/02, dom den 5 april 2007)
Domarna finns endast på franska.

Upplösning av parti, avsättning av parlamentsledamöter och förbud för dem att under fem år bilda eller vara medlemmar i ett politiskt parti var visserligen en legitim men inte proportionerlig åtgärd och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

De klagande K, S och I var tidigare ledamöter i den turkiska nationalförsamlingen och medlemmar i Fazilet Partisi, ung. Dygdpartiet. Partiet som hade grundats i december 1997 fick omkring 24 % av rösterna i 1999 års kommunalval och nära 15,5 % av rösterna i det allmänna valet samma år. När det upplöstes 2001 var det ett oppositionsparti med 111 ledamöter i parlamentet. I maj 1999 ansökte riksåklagaren hos konstitutionsdomstolen om ett beslut att upplösa partiet på grund av att det blivit ett centrum för aktiviteter mot sekulariseringsprincipen och att det i själva verket var en fortsättning på Refah Partisi, Välfärdspartiet, som hade upplösts för gott. Han hävdade bl.a. att vid alla tillfällen de talade offentligt så förespråkade partiets ordförande, andra ledare och medlemmar användandet av islamiska slöjor på statliga universitet och i lokaler som tillhörde statliga myndigheter, trots att konstitutionsdomstolen funnit att detta kränkte den sekulariseringsprincip som innefattas i konstitutionen. Till stöd för sin talan hänvisade riksåklagaren särskilt till visst agerande och vissa uttalande som gjorts av de klagande. Han citerade bl.a. en bok skriven av S som publicerats 1998 och som beslagtagits enligt ett rättsligt beslut. Han anklagade K för att ha burit slöja när hon avlade en ed inför nationalförsamlingen och I för att hon i ett TV-program hade uttalat att K utsetts av medlemmarna och ledarna i partiet för att ta upp frågan om bärandet av slöja i nationalförsamlingen. Åklagaren begärde vidare att både I och K, som nyligen valts in i nationalförsamlingen, skulle fråntas ställningen som parlamentsledamot. Den 13 maj 1999 fråntogs K sitt turkiska medborgarskap på grund av att hon hade fått amerikanskt medborgarskap utan att i förväg ha fått de turkiska myndigheternas godkännande. Hon klagade utan framgång över beslutet. Sedan hon gift sig med en turkisk medborgare i oktober 1999 återfick hon på den grunden sitt turkiska medborgarskap. Talmannen i nationalförsamlingen upphävde hennes ställning som parlamentsledamot i mars 2001. I en dom den 22 juni 2001 upplöste konstitutionsdomstolen partiet med motiveringen att det hade grundat sitt politiska program på frågan om användandet av slöja och att det hade blivit ett "centrum för aktiviteter mot sekulariseringsprincipen". Beslutet grundades dels på bestämmelser i grundlagen, dels på lagen om politiska partier och konstitutionsdomstolen beaktade bl.a. handlingar och uttalanden från vissa ledare och medlemmar i partiet, däribland de klagande. Dessa förbjöds också att bilda parti eller att bli vanliga medlemmar eller ledare för något annat parti under fem år. Även I avsattes som ledamot i parlamentet. - I Europadomstolen klagade K, S och I över att upplösningen av partiet stred mot artikel 3 i protokoll nr 1. I målen S och I åberopades också att det skett en kränkning av artikel 10 och artikel 11. I klagade vidare över att hon fråntagits den ersättning som utgick till parlamentsledamöter. K åberopade att det skett en kränkning av artikel 9 och artikel 14.

Europadomstolen noterade att de tillfälliga begränsningarna av de klagandes politiska rättigheter hade varit avsedda att bevara det turkiska politiska systemets sekulära karaktär. Med hänsyn till den principens betydelse för demokratin i Turkiet fann domstolen att åtgärden hade vidtagits i ett legitimt syfte, nämligen att förhindra oordning och att skydda andras rättigheter och friheter. Domstolen noterade vidare att bestämmelsen i konstitutionen, i den lydelse som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten, hade en stor räckvidd. Alla de uttalanden och de handlingar som partimedlemmar gjorde kunde läggas partiet till last i syfte att kunna anse partiet som ett centrum för handlande i strid med konstitutionen och för att besluta om dess upplösning oberoende av de enskilda partimedlemmarnas inblandning i partiets aktiviteter. Vissa partimedlemmar, särskilt partiets ordförande och vice ordförande som befann sig i en situation som var jämförbar med de klagandes, hade inte belagts med några restriktioner. Domstolen fann slutligen att de påföljder som lagts på de klagande var allvarliga och de kunde inte anses proportionerliga i förhållande till det mål som åsyftades. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva de övriga klagomålen.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
Lykourezos ./. Grekland, dom 2006-06-15 (jfr nr 6/06)
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Selim Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)

Barta mot Ungern
(Ansökan nr 26137/04, dom den 10 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

Det våld som en polisman måste tillgripa för att föra två kvinnor, mor och dotter som drev en hundgård till förhör angående påstådda störningar från djuren, och som vägrade följa hans uppmaning och i stället gjorde motstånd och angrep honom, var inte tillräckligt allvarligt för att omfattas av artikel 3. Men när utredningen av det inträffade inte var tillräckligt effektiv kränktes den artikeln.

B, som är brittisk medborgare, och hennes mor, R, drev en hund- och kattgård i Ungern. R talar ungerska men det gör inte dottern. I oktober 2002 beslöt polismyndigheten att kalla B och R till förhör, uppenbarligen i samband med en utredning av om deras djur utgjorde en störning för de boende i grannskapet. Den lokale polismannen P, som båda kvinnorna kände, uppmanades att hämta dem till polisstationen. Han gick på morgonen den 16 oktober till hundgården och R vägrade då att följa med honom och hon hetsade sina hundar mot honom och tog hans batong och låste in sig i huset. B som sett det hela tog fotografier från ett fönster en trappa upp och kom sedan ner. Enligt regeringen slog B polismannen flera gånger med sin kamera. De gick båda in i huset och B låste från insidan och satte sig på nyckeln. P försökte få tag på den genom att hålla fast B:s arm. Enligt B bröt P upp dörren så den slog emot hennes mage och axel. Medan hon var dubbelvikt av smärta slog P henne i nacken och på ryggen upprepade gånger med sin batong. Alla de tre personerna fördes till sjukhus. Enligt läkarutlåtandet hade B ett märke på baksidan av höger hand och skrapsår på ryggen och hennes axel var ur led. Vidare konstaterades att P:s vänstra axel och nyckelben ömmade, att en del av en nagel hade slitits loss och att han hade ett skrapsår på högra handen. B och R åtalades för våld mot tjänsteman och under förfarandet begärdes ytterligare ett läkarutlåtande in. Utlåtandet koncentrerades enbart på P:s skador, trots att B begärde att alla tre skulle undersökas, och mynnade ut i slutsatsen att P:s skador troligen orsakats av att B slagit honom med kameran och av kampen om dörrnyckeln. B:s version bedömdes mindre trolig men inte omöjlig. I januari 2003 upplyste R åklagaren om att det funnits ytterligare en person, en rumän, i huset vid det aktuella tillfället och att han kanske hade sett något från takfönstret. B och R frikändes i juni 2003 men domen upphävdes och målet pågår fortfarande. Under mellantiden väckte B och R talan mot P och målet fick samma nummer som brottmålet mot dem. Åklagaren lade till sist ned utredningen av deras påståenden och samma bevisning åberopades som i det parallella brottmålet. B klagade utan framgång. Fristående från dessa förfaranden begärde B ett nytt läkarutlåtande som resulterade i bedömningen att skadorna på B:s axel inte stämde överens med P:s version utan antagligen hade orsakats av slag med ett hårt föremål som en batong eller genom att upprepat slås mot en vägg. Beträffande P:s skador angavs i utlåtandet att de kunde ha orsakats antingen på det sätt som han beskrivit eller så som B förklarat. Den 20 oktober 2003 väckte B enskilt åtal mot P för misshandel. Hon klagade också över att trots hennes återkommande framställningar så hade P inte hörts som misstänkt och påstod att de utredande myndigheterna aldrig hade lämnat någon tänkbar förklaring till hennes skador. Den 3 december fann domstolen att det saknades skäl att frångå åklagarmyndighetens tidigare beslut att avslå B:s klagomål i avsaknad av bevisning och det förhållandet att P hade handlat helt lagligt när han angreps och möttes av polismotstånd. - I Europadomstolen klagade B över att hon misshandlats av polisen och att utredningen av hennes klagomål över misshandeln hade varit otillräcklig. Hon åberopade artikel 3.

Europadomstolen förklarade klagomålet admissible och fann att de skador som B fått hade varit tillräckligt allvarliga för att utgöra misshandel i den mening som avses i artikel 3. Domstolen noterade att det var ostridigt att skadorna orsakats av P under gripandet av B. Det hade inte heller ifrågasatts att P hade använt våld för att genomföra gripandet och att B och R hade gjort motstånd. Parterna var emellertid oeniga när det gällde om P hade handlat lagenligt. Domstolen noterade att det var lagenligt att kalla B och R muntligen och att B inte försökt reda ut situationen genom att be sin mor översätta. I stället hade hon omedelbart gjort motstånd och vägrat lyda P, som var i uniform och som hon visste var polis. Vid sådant förhållande såg domstolen inte någon anledning att frångå de nationella myndigheternas bedömning att P hade handlat helt lagenligt. När det gällde om P hade använt mer våld än nödvändigt under gripandet konstaterade domstolen att det var omöjligt att bortom rimligt tvivel slå fast om B:s skador hade uppkommit antingen när P med våld hade tvingat upp dörren till huset - en med hänsyn till omständigheterna nödvändig åtgärd - eller när han påstods ha slagit henne. Domstolen noterade vidare att B och R hade gripits under en ett uppdrag som fick en oväntad utveckling och att det inte fanns något som talade för att P skulle ha förväntat sig motstånd. Det måste också beaktas att B och R hade gjort motstånd mot P och vägrat att följa hans muntliga uppmaningar genom att hetsa sina hundar mot honom. Domstolen tvivlade inte på att B fått skador till följd av det inträffade men fann att deras art inte bortom rimligt tvivel visade att det våld som använts mot henne varit överdrivet. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen bedömde att den medicinska bevisningen, B:s vittnesmål och det förhållandet att hennes skador uppkommit under ett polisuppdrag gav anledning till skälig misstanke om att hon blivit misshandlad och att det var regeringens skyldighet att genomföra en effektiv utredning som kunde identifiera och bestraffa dem som var ansvariga för hennes skador. Domstolen fann att det var en allvarlig brist i utredningen att den förordnade medicinske experten endast hade gett ett utlåtande om de tänkbara orsakerna till P:s skador och inte till B:s, trots att hon flera gånger begärt det. Bristen framstod som än tydligare mot bakgrund av det läkarutlåtande som B åberopat och som angav att B:s version av händelseförloppet och inte P:s var den tänkbara. Att B:s klagomål hade sammanförts med målet gällande anklagelserna mot henne och att P inte hörts som misstänkt visade att myndigheternas motvilja mot att genomföra en effektiv och noggrann utredning. Slutligen hade besluten att avslå B:s överklagande och enskilda åtal gjorts utan några sakliga skäl, utan utvärdering av hennes medicinske experts utlåtande och utan bemötande av några av hennes argument. Varken åklagarmyndigheten eller den nationella domstolen hade gått längre än att peka på det förhållandet att B hade gjort motstånd mot polisen och att det i sig berättigade användandet av våld. Det hade alltså inte skett någon effektiv utredning av B:s välgrundade påstående att hon misshandlats av en polisman. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
A ./. U K, dom 1998-09-23
Berlinski ./. Polen, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28

Ivanova mot Bulgarien
(Ansökan nr 52435/99, dom den 12 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När en person avskedades på grund av sin tillhörighet till "Livets ord" kränktes rätten till religionsfrihet enligt artikel 9.

I var medlem i "Livets ord" som började bli aktivt i början av 1990-talet. Livets ord var en av ett antal huvudsakligen kristna grupper som vägrades registrering enligt person- och familjelagen, vilket effektivt hindrade dem från att få ställning som juridiska personer och bl. mycket a. hindrade dem från att hyra möteslokaler och öppna bankkonton. Till följd av myndigheternas vägran att registrera "Livets ord" började organisationen en hemlig verksamhet. Möten omintetgjordes då och då av polisen och följdes av propaganda mot organisationen och dess medlemmar i media. Bl.a. stängde polisen en möteslokal i Sofia i juni 1994 och hindrade medlemmar att använda den. Samtidigt utvisades en svensk medborgare för att han deltagit i kurser som hållit av "Livets ord", se Lilja ./. Bulgarien, beslut 2003-11-20. I juni gjorde polisen razzior i privata hem, liksom i juli och september 1995. I hade blivit anställd som chef för en swimmingpool på en skeppsbyggnads- och navigationsskola där flera av den ickeakademiska personalen tillhörde "Livets ord". I oktober 1995 avskedades skolans rektor av utbildningsministeriet bl.a. för att hon inte avskedat personal som tillhörde "Livets ord" och för att hon tillåtit deras aktiviteter. I november 1995 utsattes I för påtryckningar att säga upp sig eller att förneka sin tro inför utbildningsinspektionen som uttalade att i annat fall skulle den nye rektorn uppmanas att avskeda henne. I vägrade. I december 1995 avskedades hon från skolan på grund av att hon inte längre uppfyllde utbildnings- och yrkeskraven för anställningen. I väckte talan och ifrågasatte om avskedandet var lagligt och yrkade att få tillbaka sin tidigare tjänst. Hon yrkade också ersättning för den inkomstförlust hon lidit. Hon hävdade att avskedandet hade ett direkt samband med hennes religiösa tro och att avskedandet innebar religiös diskriminering. Tingsrätten avslog hennes yrkanden den 5 maj 1997. Domstolen fann att avskedandet var lagligt och att hennes påstående om att avskedandet grundats på hennes religiösa övertygelse var ogrundat. I klagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade I att hennes rätt till religionsfrihet hade kränkts genom att hennes anställning upphört på grund av hennes religiösa tro och att det innebar en diskriminering. Hon åberopade artiklarna 9 och 14.

Europadomstolen konstaterade att kärnan i målet var om I:s anställning hade avslutats enbart som en följd av skolans behov av att ändra kraven för anställningen så som regeringen hävdade eller om hon, som hon själv påstod, hade avskedats på grund av sin religiösa uppfattning. Domstolen noterade att regeringen hade gett in långa yttranden om utbildningssystemet sekulära natur och behovet att bevara det. De hade hänvisat till att det förekommit att personal försökt omvända elever men hade inte lagt fram någon bevisning till stöd för påståendet att det förekommit några trovärdiga anklagelser om att I varit inblandad i någon sådan aktivitet. Regeringens påståenden i den delen hade varit tvetydiga och motsägelsefulla, eftersom de trots en omfattande argumentation med avseende på I:s påstådda inblandning i omvändelseförsöken på skolan ändå uttryckligen förnekat att anställningens upphörande hade något som helst att göra med hennes religiösa tro. Efter en bedömning av omständigheterna i målet i sin helhet kom domstolen till den slutsatsen att I:s anställning inte upphört enbart på grund av att kraven för anställningen hade ändrats utan att den i verkligheten upphört på grund av hennes religiösa tro och tillhörigheten till "Livets ord". Detta innebar ett intrång i hennes rätt till religionsfrihet i strid med artikel 9. Att anställning upphört med stöd av den tillämpliga arbetslagstiftningen ändrade inte det verkliga skälet för avskedandet. Statens ansvar uppkom inte bara genom det förhållandet att I var anställd som en ickeakademiker på en skola som stod under direkt tillsyn av departementet. Domstolen noterade också att aktiviteter som störande av "Livets ords" möten runt om i landet och andra myndigheters inblandning i händelserna antydde att myndigheterna vid den aktuella tiden hade en intolerant inställning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 9 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Knudsen ./. Norge, kommissionens beslut 1985-03-08
Konttinen ./. Finland, kommissionens beslut 1996-12-03
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26

Laaksonen mot Finland
(Ansökan nr 70216/01, dom den 12 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När hovrätt ändrade tingsrätts dom, som innebar att den tilltalade frikändes som gärningsman, och i stället utan särskilt yrkande dömde honom för medhjälp till brottet utan att den tilltalade underrättades om möjligheten därtill och utan att det i den delen hölls muntlig förhandling, var förfarandet inte rättvis och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

L är finsk medborgare och bosatt i Finland. Han var administrativ direktör och styrelsemedlem i ett bolag som från början hette ICC men som senare bytte namn till Cedro Oy. Bolaget sålde och hyrde ut datorer. Det försattes i konkurs i december 1992. L åtalades i tingsrätten för gäldenärsbrott genom att han, när bolaget redan var på obestånd, hade deltagit i ett arrangemang för att bolaget skulle kunna köpas av ett annat företag huvudsakligen för sina egna pengar. L påstods ha utarbetat denna plan tillsammans med R och K, en av dem ägaren till det köpande bolaget. Tingsrätten biföll åklagarens yrkanden endast till viss del och dömde L till fyra månaders fängelse. Åtalet för gäldenärsbrott ogillades emellertid, eftersom tingsrätten inte fann det visat att det verkligen funnits någon överenskommen plan eller att L visste var de pengar som användes för köpet kom ifrån. K, som under förundersökningen talade om att det funnits en plan, tog i tingsrätten tillbaka dessa uppgifter. Åklagaren överklagade och yrkade att L skulle fällas för gäldenärsbrott. Hovrätten höll muntlig förhandling men denna punkt, nr 9, togs inte upp. Härefter dömde hovrätten den 22 juni 1999 L för medhjälp till gäldenärsbrott till fängelse i totalt tio månader villkorligt. Hovrätten fann bl.a. att det klart hade visats att L, med hänsyn till sin ställning i bolaget, sin utbildning och erfarenhet och det förhållandet att han aktivt tagit del i transaktionerna hade haft kännedom bolagets financiella svårigheter senast våren 1992. Vidare hade det, mot bakgrund av de uttalanden som R, K och L gjort före rättegången och den övriga bevisningen, klart visats att de tre hade planerat transaktionen tillsammans. L hade emellertid enligt hovrättens mening inte haft en sådan betydande maktposition i bolaget att han kunde dömas som gärningsman. Eftersom han hade främjat R:s och K:s handlande var han skyldig till medhjälp. Högsta domstolen vägrade L prövningstillstånd (besvärstillstånd) i januari 2001 och avslog L:s extraordinära besvär i september samma år. - I Europadomstolen klagade L över att hovrätten dömt honom för medhjälp till gäldenärsbrott när han frikänts från anklagelserna för gäldenärsbrott och utan att den muntliga förhandlingen hade behandlat denna åtalspunkt. Han åberopade bl.a. artikel 6.1 och 3. a) och b).

Europadomstolen fann att L:s klagomål bäst kunde prövas enligt artikel 6.1. L hade anklagats för huvudbrottet och tingsrätten hade frikänt honom från det. Hovrätten, som omprövade målet, fann att det förekommit ett samförstånd på det sätt som angavs i stämningsansökan, att L hade känt till bolagets ekonomiska svårigheter och att han var skyldig till brott. Hovrätten hade emellertid funnit att L:s ställning i bolaget inte varit sådan att han kunnat begå brottet som gärningsman utan dömde honom för medhjälp till brottet. Det var inte Europadomstolens sak att avgöra om finsk lag tillät hovrätten att döma L för medhjälp trots att han anklagats som gärningsman utan att han gjordes uppmärksam på denna möjlighet. Med hänsyn till den praxis som gällde vid den aktuella tidpunkten var det uppenbart att den ifrågasatta tolkningen och det tillämpade förfarandet var möjligt. Det kunde därför anses att det vid den aktuella tidpunkten ankom på svaranden att generellt ta den möjligheten med i beräkningen att domstolen kunde ge en dom för medhjälp. Europadomstolen erinrade om att rätten att få upplysningar om anklagelsernas art och orsak måste bedömas i ljuset av den anklagades rätt att förbereda sitt försvar. Domstolen fann att beskrivningen av de faktiska förhållandena så som de återgavs i stämningsansökan inte hade förändrats under förfarandets gång. När hovrätten fann att rekvisiten för medhjälp förelåg i stället för dem som gällde huvudbrottet fann den inte L skyldig till någon handling som inte hade beskrivits i den stämningsansökan som angav honom som gärningsman. Hovrätten bedömde endast L:s roll och de omständigheter som angavs i stämningsansökan på ett annat sätt än vad åklagaren gjort. Och detta var vid den aktuella tidpunkten möjligt. Till följd av den finska reservationen kunde L inte härleda någon generell rätt till muntlig förhandling i hovrätten från konventionen. Samtidigt innebar reservationen inte att domstolarna undantogs från skyldigheten att garantera en rättvis rättegång. Europadomstolen noterade att hovrättens dom grundades på en total omprövning av hela bevisningen. I ljuset av Högsta domstolens avgörande var det tydligt att utgången i hovrätten kom som en överraskning för parterna. Även om hovrätten inte hållit muntlig förhandling i fråga om åtalspunkten nr 9 hade den ändå till följd av en omprövning av bevisningen ändrat tingsrättens frikännande dom. Hovrätten fann L skyldig och höjde det villkorliga fängelsestraffet. Vid sådant förhållande och med hänsyn till utgången krävde ett rättvist förfarande att L skulle fått möjlighet att bestrida anklagelsen en möjlighet beträffande vilken han måste anses ha haft starka förväntningar mot bakgrund av Högsta domstolens tolkning av den nationella lagen. På dessa grunder fann Europadomstolen att förfarandet hade varit orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Foucher ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25

Zeleni Balkani mot Bulgarien
(Ansökan nr 63778/00, dom den 12 april 2007)
Domen finns endast på engelska.

När kommunalt förbud mot massmöte för att rädda viss miljö saknade stöd i lag kränktes artikel 11 och när överklagandet av förbudet inte prövades inom den föreskrivna tiden om fem dagar utan först efter tio månader kränktes även artikel 13.

Z är en miljövårdsorganisation som grundades år 2000 och som har sitt säte i Plovdiv i Bulgarien. I Plovdiv kommun började man rensa floden Maritzas bankar och flodbädd. Förfarandet innebar att man drog upp träd och plantor som hindrade vattenflödet med rötterna och att man utrotade växtlivet. Z trodde att kommunens handlande stod i strid med den inhemska miljöskyddslagstiftningen och att utrotningen av träd och plantor skulle rubba flodens biologiska balans. Den 18 april 2000 informerade Z kommunen om sin avsikt att hålla ett massmöte påföljande dag framför kommunhuset. Syftet med mötet var att protestera mot kommunens handlande och att begära att man stoppade utrotningen av flodens växtliv, eftersom man förstörde viktiga trädarter och den naturliga miljön för sällsynta, utrotningshotade fåglar. I ett brev den 19 april 2000 som undertecknats av kommunsekreteraren upplystes Z om att kommunen inte skulle tillåta att massmötet gick av stapeln som planerat. Senare samma dag besökte polisen Z:s lokaler och fick en av ledarna undertecknad förklaring att de var medvetna om förbudet och att de inte skulle organisera massmötet som planerat. Mötet hölls inte den 19 april och rensningen av flodbankarna och flodbädden fortsatte i oförminskad skala. Den 26 april 2000 överklagade Z kommunens förbud. Överklagandet lämnades in till kommunen som dock inte lämnade det vidare tillsammans med relevanta handlingar i enlighet med gällande lagstiftning. Den 7 juni 2000 lämnade Z in ett nytt överklagande direkt till regiondomstolen i Plovdiv. På domstolens begäran lämnade kommunen in handlingarna till domstolen den 22 juni med undantag för Z:s första överklagande som inte gavs in förrän i oktober 2000. Den 28 mars 2001 förklarade regiondomstolen att kommunens förbud var ogiltigt, eftersom det stred mot bestämmelserna i 1990 års lag om möten och marscher, eftersom beslutet inte fattats av borgmästaren utan av kommunsekreteraren. Det saknade också hänvisning till någon av de lagliga grunderna för att utfärda ett sådant förbud. - I Europadomstolen åberopade Z artiklarna 11 och 13 och klagade över det utfärdade mötesförbudet.

Europadomstolen konstaterade att regiondomstolen i Plovdiv hade slagit fast att kommunens förbud hade utfärdats i strid med lagen om möten och marscher. Förbudet innebar därför ett intrång i Z:s rätt att utöva sin rätt tillmötesfrihet som inte var "föreskrivet i lag". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

Domstolen noterade vidare att Z hade haft tillgång till ett förfarande enligt lagen om möten och marscher som gav möjlighet till rättslig omprövning inom fem dagar från det att förbudet meddelades. Z hade använt sig av det förfarandet och klagat över förbudet. Den nationella domstolen hade emellertid inte prövat överklagandet inom den i lagen angivna tidsfristen om fem dagar. I själva verket hade den meddelat sitt beslut att ogiltigförklara kommunens förbud först tio månader senare. Eftersom regiondomstolens beslut när det gällde förbudets laglighet grundades enbart på frågan om borgmästaren eller kommunsekreteraren kunde utfärda ett sådant förbud kunde Europadomstolen inte finna det berättigat att förfarandet tog så lång tid. Z:s användning av förfarandet enligt lagen om möten och marscher hade inte varit effektiv och förbudet hade ogiltigförklarats närmare ett år efter det planerade mötet, när det inte längre fanns behov av ett sådant massmöte. Domstolen konstaterade vidare att Z inte hade någon möjlighet att begära gottgörelse för kommunens olagliga handlande enligt lagen om statens skadeståndsansvar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Yordanov ./. Bulgarien, dom 2006-08-10 (jfr nr 8/06)
Amat-G Ltd o. Mebaghishvili ./. Georgien, dom 2005-09-27
Artikel 13
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER


Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Evans mot U K
(Ansökan nr 6339/05, dom den 10 april 2007)

Fastställande av kammares dom att lagstiftning, som inte tillät att ett återtaget samtycke till fortsatt förvaring eller till implantering av provrörsbefruktat embryo åsidosattes, trots att kvinnan efter att ha opererat bort äggstockarna p.g.a. cancer inte längre kunde få egna barn, inte rubbade den jämvikt som skall upprätthållas mellan motstående intressen och att det därför inte skedde någon kräkning av artikel 8.

E, 34 år gammal, och hennes partner, J, började i juli 2000 en fertilitetsbehandling på en klinik. Under ett besök på kliniken i oktober 2000 fick E veta att hon hade ett förstadium till cancer i äggstockarna och hon erbjöds behandling för en provrörsbefruktning (IVF) innan äggstockarna opererades bort. E och J upplystes om att var och en av dem måste underteckna ett samtycke till behandlingen och att det enligt lagen 1990 om mänsklig befruktning och embryologi var möjligt för dem båda att var för sig ta tillbaka sitt samtycke när som helst innan embryot hade i implanterats i E:s livmoder. E övervägde om hon skulle undersöka andra former för att få sina resterande ägg befruktade för att gardera sig mot möjligheten att hennes förhållande med J skulle ta slut men J övertygade henne om att det inte skulle ske. Den 12 november 2001 besökte paret kliniken för behandling och resultatet blev sex embryon som lagrades. Den 26 november samma år genomgick E den planerade operationen och hon upplystes om att hon måste vänta två år innan ett embryo kunde implanteras. Förhållandet mellan E och J bröts i maj 2002 och J återtog därefter sitt samtycke till fortsatt lagring av embryona och till att E använde dem. E väckte talan och yrkade bl.a. att J skulle föreläggas att återställa sitt samtycke men hennes talan avslogs. Domen fastställdes av appellationsdomstolen som också vägrade E tillstånd att överklaga. Den 26 januari 2005 upplyste kliniken E om att den enligt lag var skyldig att förstöra embryona och att man avsåg att göra detta den 23 februari 2005. Enligt Europadomstolens begäran inhiberades förstörandet. - I Europadomstolen klagade E över att den nationella lagstiftningen tillät hennes förre partner att ta tillbaka sitt samtycke till att embryona fortsatt skulle få förvaras och implanteras och att detta hindrade henne från att någonsin få ett barn som hon hade genetiska band med. Hon åberopade artikel 2 när det gällde embryots rättigheter samt för egen del artikel 8 och artikel 14.

I dom den 7 mars 2006 fann Europadomstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 avseende embryona och med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 8 när det gällde E. Domstolen fann också enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14. Jämför nr 3/06. På E:s begäran har målet hänskjutits till prövning av domstolen i stor sammansättning.

När det gällde artikel 2 fann Europadomstolen nu på de skäl som domstolen gav i kammarens dom att de embryon som skapats av E och J inte hade någon rätt till liv i den mening som avses i artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av den artikeln.

När det gällde artikel 8 noterade domstolen nu att E inte klagade över att hon förhindrades att bli mamma i en social, rättslig eller t.o.m. fysisk mening, eftersom det inte fann någon regel i inhemsk lagstiftning eller praxis som hindrade henne från att adoptera ett barn eller t.o.m. att föda ett barn som skapats som ett provrörsbarn av donerade könsceller. Hennes klagomål avsåg mer exakt att reglerna för samtycke enligt 1990 års lag hindrade henne från att använda de embryon som hon skapat tillsammans med J och därmed från att, på grund av hennes speciella förhållanden, någonsin få ett barn som hon var genetiskt släkt med. Europadomstolen fann att den mer begränsade frågan om rätten till respekt för beslutet att bli förälder i genetisk mening föll inom tillämpningsområdet för artikel 8. Den centrala frågan i målet var att den behandlade en konflikt mellan två enskilda individers rättigheter enligt artikel 8 - E:s och J:s. Dessutom var varje persons intresse helt oförenligt med den andras, eftersom - om E fick tillåtelse att använda embryona - skulle J tvingas bli far, medan om J:s vägran att ge tillstånd eller om återkallande av samtycket fastställdes, så skulle E fråntas möjligheten att bli förälder i genetisk mening. Med hänsyn till de svåra omständigheterna i målet skulle vilken lösning som än valdes av de nationella myndigheterna resultera i att den ena partens intressen blev helt omintetgjorda. I likhet med kammaren fann domstolen i stor sammansättning att målet inte innehöll enbart en konflikt mellan individer utan att lagstiftningen i fråga också tjänade ett antal vidare allmänintressen som t.ex. att upprätthålla principen om företräde för samtycke och att främja rättslig tydlighet och säkerhet. Den huvudsakliga frågan var om lagbestämmelserna som tillämpats i målet upprätthöll en rimlig jämvikt mellan de motstående allmänna och enskilda intressena. I det avseende godtog domstolen i stor sammansättning de nationella domstolarnas bedömningar att J aldrig hade samtyckt till att E fick använda de gemensamt skapade embryona för egen del. Den fråga som väckts i målet var otvivelaktigt av en delikat moralisk och etisk natur. Dessutom fanns det inte någon enhetlig europeisk uppfattning i frågan. Vissa stater hade antagit primär eller sekundär lagstiftning för att reglera användningen av provrörsbefruktning medan det i andra stater överläts till medicinsk praxis och vägledning. UK var inte ensamt om att tillåta lagring av embryon och att tillhandahålla donatorer av båda könen med en möjlighet att återta ett lämnat samtycke ända fram till det ögonblick då implanteringen sker men andra regler och annan praxis tillämpas på andra håll i Europa. Även om E hävdade att hennes större fysiska och känslomässiga insats under provrörsprocessen och hennes därefter uppkomna ofruktsamhet borde medföra att hennes rättigheter enligt artikel 8 skulle ges företräde framför J:s rättigheter kunde domstolen inte finna att det fanns något klart samförstånd om detta heller. Domstolen noterade att det förhållandet att det blivit tekniskt möjligt att förvara mänskliga embryon i fruset skick gav upphov till en viktig skillnad mellan provrörsbefruktning och befruktning genom sexuellt umgänge, nämligen möjligheten att låta tiden gå t.o.m. länge mellan det att embryot skapas och det tillfälle då det implanteras i livmodern. Domstolen fann därför att det var berättigat och önskvärt att en stat antog ett rättsligt system som tog hänsyn till möjligheten till dröjsmål. Alla kliniker som genomförde provrörsbefruktning var enligt lag skyldiga att förklara reglerna om samtycke för en person som skulle påbörja en sådan behandling och att skriftligen få hans eller hennes samtycke. Så hade skett i E:s fall och både E och J hade undertecknat de samtyckesblanketter som krävdes. När det gällde den jämvikt som skall råda mellan parternas motstående rättigheter enligt artikel 8 hade domstolen stor sympati för E som uppenbarligen över allt annat önskade ett genetiskt besläktat barn. Med hänsyn till de överväganden som domstolen gjort inklusive avsaknaden av ett europeiskt samförstånd i frågan fann domstolen att E:s rätt till respekt för beslutet att bli förälder i genetiskt hänseende inte kunde ges tyngre vikt än J:s rätt till respekt för sitt beslut att inte få ett genetisk besläktat barn med henne. Medan E kritiserade de nationella bestämmelserna om samtycke för att de inte i något fall kunde frångås fann domstolen att lagens ovillkorliga natur inte nödvändigtvis var oförenlig med artikel 8. Enligt domstolen mening var vidare de allmänna intressena legitima och förenliga med artikel 8. Domstolen fann med hänsyn till avsaknaden av ett europeiskt samförstånd och till det förhållandet att de nationella reglerna var tydliga och hade klargjorts för E, att de upprätthöll en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen instämde med kammaren att det inte var nödvändigt att pröva om E hade grund för att klaga över att hon behandlats olika jämfört med en kvinna som kunde bli gravid utan hjälpmedel och som inte utsattes för någon kontroll eller någon påverkan på embryots utveckling efter befruktningen, medan hon själv var beroende av spermadonatorns vilja, eftersom de skäl som angetts för bedömningen att det inte skett någon kräkning av artikel 8 också medgav ett skäligt och objektivt berättigande enligt artikel 14. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

Skiljaktig mening

Den turkiske domaren Türmen, den makedonska domaren Tsatsa-Nikolovska, den lettiska domaren Ziemele och domaren Spielman från Luxemburg lämnade en gemensam skiljaktig mening. De kunde inte ansluta sig till majoritetens uppfattning att målet skulle analyseras som om det gällde positiva skyldigheter. De ansåg i stället att det skett ett intrång i E:s rätt till respekt för beslutet att bli en genetisk förälder. De instämde i att intrånget hade stöd i lag och att lagen i sig inte stred mot artikel 8 samt att samtyckesbestämmelsen var viktig för provrörsbefruktning. Vidare ansåg de skiljaktiga att intrånget hade ett legitimt syfte när det gällde att skydda allmän ordning och moral samt andras rättigheter. Omständigheterna i målet föranledde dem att gå utanför frågan om samtycke i kontraktsrättslig mening. Fråga var om intrånget var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. De ansåg att E:s rätt att bestämma att hon ville bli en genetiskt besläktad förälder vägde tyngre än J:s beslut att inte bli förälder och grundade sin inställning bl.a. på att lagen om samtycke var absolut och inte gav utrymme för hänsyn till de speciella omständigheterna i fallet. Tillämpning av lagen i det aktuella fallet var därför oproportionerlig. De ägg som tagits från E var hennes sista möjlighet att få barn vilket J var medveten om. Hade han inte försäkrat henne om att inget skulle hindra henne från att använda embryona hade E kunnat vidta andra åtgärder för att kunna få ett eget barn. Hon hade varit i god tro och litat på J:s försäkran. Den avgörande tidpunkten var den 12 november 2001, den dag då äggen befruktades och sex embryon skapades. Från den tidpunkten kunde J inte längre bestämma över sin sperma. Förstörandet av embryona innebar att också E:s ägg förstördes. Inte heller i detta hänseende hade de brittiska myndigheterna förmått upprätthålla den rätta jämvikten. Ett så känsligt mål som detta kan inte avgöras på ett förenklat och mekaniskt sätt, nämligen att det inte finns ett europeiskt samförstånd i frågan och att regeringen därför har ett stort handlingsutrymme. Domstolen borde inte använda principen om margin of appreciation som en pragmatisk ersättning för ett genomtänkt synsätt. När effekten av lagstiftningen blir sådan att den å ena sidan ger en kvinna rätt att besluta att skaffa ett genetiskt besläktat barn men å andra sidan effektivt hindrar henne från att någonsin komma i den situationen igen medför det enligt de skiljaktigas mening att en oproportionerlig moralisk och fysisk börda läggs på henne som inte kan anses förenlig med artikel 8 och konventionens syfte att skydda mänsklig värdighet och självbestämmande. - De skiljaktiga ansåg vidare att det rätta sättet att se på frågan om artikel 14 var det som tillämpats i målet Thlimmenos ./. Grekland, där det fastslogs att olika situationer kräver olika behandling. De såg E:s förhållanden i ljuset av det, inte minst på grund av den alltför tunga fysiska och känslomässiga börda som hon fick bära och följderna av hennes tillstånd och de röstade därför för att det skett en kränkning även av artikel 14 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22
Frette ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Mevlüt Kaya ./. Turkiet, 2007-04-12

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Vydrina ./. Ryssland, 2007-03-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mikhaylov ./. Ukraina, 2007-03-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pobegaylo ./. Ukraina, 2007-03-29
Cooperativa Agricola Slobozia-Hanesei ./. Moldavien, 2007-04-03; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aleksandr Popov ./. Ryssland, 2007-04-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Furman ./. Ryssland, 2007-04-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Khvorostina m.fl. ./. Ryssland, 2007-04-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Donichenko ./. Ukraina, 2007-04-05
Glushakova ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Grigoryev o. Kakaurova ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kletsova ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Korolev ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mizyuk ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Neofita ./. Ryssland, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Ganchev ./. Bulgarien, 2007-04-12
TAngün m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-12

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 3/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Demirel och Ates ./. Turkiet, 2007-04-12; även artikel 6.1.

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Förbud mot eller annat hindrande av eller påföljd för genomförd demonstration eller möte
Karaçay ./. Turkiet, 2007-03-27; artikel 11 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05 och 1/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Andrulewicz ./. Plen, 2007-04-03
Kozimor ./. Polen, 2007-004-12

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Fehmi Koç ./. Turkiet, 2007-03-27
Bastimar m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-03

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Asfuroglu m.fl. ./. Turkiet, 2007-03-27
Ari m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-03
Necip Kendirci m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-03

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Cholet ./. Frankrike, 2007-03-29
Öner Kaya ./. Turkiet, 2007-04-10

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Bedir m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-12; ej kränkning artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 6/05, 11/05, 2/06 och 3/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Talan Tunç ./. Turkiet, 2007-03-27; ej avstått rätten till försvarare
Gousis ./. Grekland, 2007-03-29; oberättigade dröjsmål hindrade tillgång till domstol
Mircea ./. Rumänien, 2007-03-29; inte fått uttala sig personligen i brottmål
Stoiimenov ./. Makedonien, 2007-04-05
Panarisi ./. Italien, 2007-04-10; ej fått höra vittne, telefonavlyssning, ej kränkning av artikel 6.1 eller artikel 8
Bulinwar OOD och Hrusanov ./. Bulgarien, 2007-04-12; domstol inte behörig pröva alla frågor
Pello ./. Estland, 2007-04-12; inte fått höra vittnen
Turgay ./. Turkiet, 2007-04-12; inte fått del av yttrande

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Istratii m.fl. ./. Moldavien, 2007-03-27; även artikel 3 handfängsel på sjukhus och artikel 5.3 och 4.
Andrey Frolov ./. Ryssland, 2007-03-29
Todor Todorov ./. Bulgarien, 2007-04-05; även artikel 5.3 och 5.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06 och 3/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Arshinchikova ./. Ryssland, 2007-03-29
Ovciarov ./. Moldavien, 2007-04-12; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Church of Scientology Moscow ./. Ryssland, 2007-04-05; artikel 11 i ljuset av artikel 9

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06 och 3/07.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd/moratorium i avvaktan på ny lagstiftning
Novkovic ./. Kroatien, 2007-04-05
Debelianovi ./. Bulgarien, 2007-03-29
Hajdukovic ./. Kroatien, 2007-04-12
Petrovic ./. Kroatien, 2007-04-12
Radivoj Novakovic ./. Kroatien, 2007-04-12
Terzin-Laub ./. Kroatien, 2007-04-12

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 11/05, 4/06, 10/06 och 3/07.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Uslu ./. Turkiet, 2007-04-12; även artikel 13
Ivan Vasilev ./. Bulgarien, 2007-04-12; även artikel 13
Haci Özen ./. Turkiet, 2007-04-12; även artiklarna 13, 5.3 och 6.1
Dzwonkowski ./. Polen, 2007-04-12; både omänsklig behandling och bristande utredning
Güven m.fl. ./. Turkiet, 2007-04-12

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07 och 3/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 27 mars - den 12 april 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 27och 29 mars samt den 3, 5, 10 och 12 april 2007. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 27 mars samt den 3 och 12 april 2007.

ARTIKEL 6.1
27 mars
Apostolidi m.fl. ./. Turkiet (45628/99) även artikel 1 i protokoll nr 1
Duyum ./. Turkiet (57963/00) även artikel 5.3, se nedan
Öztunç ./. Turkiet (74039/01)
29 mars
Vaden ./. Greklnad (35115/03)
Kovacheva o. Hadjiilieva ./. Bulgarien (57641/00)
3 april
Kreisz ./. Ungern (12941/05)
5 april
Laghouati m.fl. ./. Luxemburg (33747/02)
10 april
Emin Yildiz ./. Turkiet (32907/03)
12 april
Terziev ./. Bulgarien (62594/00) brottmål
Vasil Angelov ./. Bulgarien (61662/00) brottmål
Atici ./. Turkiet (nr 2) (31540/02) brottmål
Sostaric ./. Kroatien (39659/04)
Serdar Çakmak ./. Turkiet (29600/02)

ARTIKEL 5.3
27 mars
Duyum ./. Turkiet (57963/00) även artikel 6.1, se ovan
3 april
Tereszczenko ./. Polen (37326/04) ej kränkning
12 april
Yambolov ./. Bulgarien (68177/01)
Kwiatkowski ./. Polen (20200/02)
Swiecicki ./. Polen (25490/03)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post. 




Senast ändrad: 2011-04-12