JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 4 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 mars - den 13 april 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen "sök", vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet "alla sidor" och väljer "målhantering". Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Hasanova mot Sverige, beslut 2006-01-31
När asylsökande beviljats permanent uppehållstillstånd hade frågan lösts och klagomålet avskrevs.

Gomes mot Sverige, beslut 2006-02-07
Klagomål, enligt artiklarna 2, 3 och artikel 1 i protokoll nr 13, avseende beslut att till Bangladesh utvisa en person som dömts här för brott, vilket grundades på icke trovärdiga påståenden om dödsdomar och tortyr, var uppenbart ogrundat. Den utvisade ansågs kunna upprätthålla kontakten med dotter i Sverige via brev, telefon och e-mail och även klagomålet avseende artikel 8 var därför uppenbart ogrundat. Klagomålet förklarades inadmissible i sin helhet.

Domar mot andra länder

Ademyilmaz m.fl. mot Turkiet, 2006-03-21
Beslut att förflytta tjänstemän som var fackligt anslutna låg inom ramen för offentlig verksamhet och kränkte inte artikel 11. Däremot kränktes artikel 13 när besluten inte kunde överklagas.

Albanese mot Italien, 2006-03-23
Vitiello mot Italien, 2006-03-23
Campagnano mot Italien, 2006-03-23
När personer som försatts i konkurs förtecknades i konkursregister utan annat syfte än att de skulle förringas genom att fråntas sin rösträtt och de inte kunde få en rättslig prövning av åtgärden samt då det tog lång tid att få uppgiften borttagen, kränktes artikel 3 i protokoll nr 1, artikel 8 och artikel 13.

Tomczyk Prokopyszyn mot Polen, 2006-03-28
När lagen krävde att granskning av fånges post skulle ske i hans närvaro och så inte skedde, kränktes artikel 8.

Melnyk mot Ukraina, 2006-03-28
Retroaktiv tillämpning av lagändring om klagofrist var inte proportionerlig och kränkte därför artikel 6.1.

Sukhovetskyy mot Ukraina, 2006-03-28
Krav på deposition för att få kandidera i val hade ett legitimt syfte och var inte oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Öçkan m.fl. mot Turkiet, 2006-03-28
Brytning i guldgruva med användning av cyanid som, trots att tillstånden upphävts av nationella domstolar, bedrevs med regeringens medgivande kränkte artikel 8 och artikel 6.1.

Stankiewicz mot Polen, 2006-04-06
Tillämpning av bestämmelse som innebar att en åklagare som förlorat en talan i tvistemål inte behövde ersätta motpartens kostnader, vilka varit rimliga och berättigade, medförde att förfarandet inte var rättvist och att det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Malisiewicz-Gasior mot Polen, 2006-04-06
Fällande dom för uttalanden om maktmissbruk som gjordes av en person under hennes valkampanj och som riktades mot en politiker som anklagat henne bl.a. för att ha kidnappat hans förrymda dotter innebar en kränkning av artikel 10.

Brasilier mot Frankrike, 2006-04-11
Skadestånd på en franc för påståenden som framförts på banderoller och i flygblad i samband med en politisk demonstration kränkte artikel 10.

Léger mot Frankrike, 2006-04-11
Att person som dömts till livstids fängelsestraff och som kunnat få villkorlig frigivning efter 15 år blev frigiven först sedan han tillbringat 41 år i fängelse kränkte inte vare sig artikel 5.1 a) eller artikel 3.

Kosteski mot Makedonien, 2006-04-13
Att en person som utan tillstånd var frånvarande från sitt arbete för att delta i firandet av en muslimsk högtid dömdes till böter innebar inte någon kränkning av artikel 9 i sig eller i förening med artikel 14.

Domar och beslut i Grand Chamber

Zdanoka mot Lettland, 2006-03-16
Att lettisk medborgare vägrades kandidera i val till parlamentet och stadsfullmäktige p.g.a. sitt tidigare medlemskap i kommunistiskt parti kränkte inte artikel 3 i protokoll nr 1.

Smoleanu mot Rumänien, 2006-04-06
Lindner och Hammermayer mot Rumänien, 2006-04-06
Popovici och Dumitrescu mot Rumänien, 2006-04-06
Domstolen fastställer förlikningar i fråga om återlämnande av förstatligad egendom.

Scordino mot Italien (nr 1), 2006-03-29
Riccardi Pizzati mot Italien, 2006-03-29
Musci mot Italien, 2006-03-29
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 1), 2006-03-29
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 2), 2006-03-29
Cocchiarella mot Italien, 2006-03-29
Apicella mot Italien, 2006-03-29
Ernestina Zullo mot Italien, 2006-03-29
Giuseppina and Orestina Procaccini mot Italien, 2006-03-29
Lagstiftning, som införts för att ge möjlighet till gottgörelse för oskäligt långdragna förfaranden, var, bl.a. med hänsyn till låga skadestånd och bristande verkställighet, inte tillräcklig för att frånta de klagande deras ställning som ”offer” och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Achour mot Frankrike, 2006-03-29
Tillämpning av nya regler som innebar att straffet fördubblades för återfallsförbrytare och som trätt i kraft innan det senaste brottet begicks kränkte inte artikel 7.

Martinie mot Frankrike, 2006-04-12
När förfarandet för prövning av tvist mellan anställd revisor och staten saknade möjlighet att begära offentlig förhandling och när allmänt ombud som förde statens talan var närvarande vid enskild förhandling och där kunde framföra sina argument, kränktes artikel 6.1.

Stec m.fl. mot U K, 2006-04-12
Bibehållandet av skilda pensionsåldrar för män och kvinnor som förutsättning för visst lönebaserat bidrag p.g.a. arbetsskada kränkte inte artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Jönköping dom den 9 mars 2006 i mål 2596-04 i fråga om bl.a. eftergift av skattetillägg.

Regeringsrättens dom den 13 mars 2006 i mål 2406-04 i fråga om avvisad ansökan om rättsprövning och om vägrad dispens enligt trafikförordningen var hänförlig till 8 kap. 3 § regeringsformen (RF).

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under februari månad 90 domar. 23 ansökningar förklarades admissible, 1 332 för inadmissible och 48 avskrevs. 307 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-februari 2006 har domstolen meddelat 181 domar, förklarat 54 ansökningar admissible, 3 537 för inadmissible, avskrivit 132 mål samt kommunicerat 501 ansökningar.

I beslut den 14 mars har Europadomstolen enhälligt förklarat Saddam Husseins klagomål mot 21 av Europarådets medlemsstater för inadmissible (ansökan nr 23276/04). SH klagade över att han arresterats och tagits i förvar, att han därefter överlämnats till de irakiska myndigheterna och över den pågående rättegången mot honom. Hans klagomål riktades mot Albanien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Ungern, Island, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Turkiet, Ukraina och Storbritannien. SH åberopade artiklarna 2, 3, 5, 6 samt artikel 1 i protokollen nr 6 och 13. Han hävdade att han kommer att avrättas om han befinns vara skyldig efter en ”skådespelsrättegång” där han inte ens haft tillgång till de mest grundläggande försvarsmedlen. Vidare gjorde han gällande att han omfattades av de 21 angivna staternas jurisdiktion, vilka enligt hans mening alltjämt hade den verkliga makten i Irak även efter överlämnandet till interimsregeringen i juni 2004. SH menade bl.a. att domstolens beslut i målet Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12, var oriktigt och borde omprövas.

Europadomstolen fann att SH inte hade visat att han omfattades av de angivna staternas jurisdiktion. Han hade inte förklarat varje stats roll och ansvar eller maktfördelningen mellan dessa stater och USA. Han omfattades inte heller av staternas jurisdiktion på grund av att de hade kontroll över det område där de påstådda kränkningarna hade ägt rum. Även om han kunde ha omfattats av en stats jurisdiktion på grund av att han tagits i förvar av den staten, så hade han inte visat att någon av svarandestaterna hade något ansvar för eller varit inblandade i arresteringen och det därpå följande förvaret. Domstolen hänvisade till tidigare avgöranden, Loizidou ./. Turkiet, dom 1996-12-18, Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10, Issa m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-11-16 och Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05). SH:s oförmåga att lämna något stöd för staternas inblandning medförde att inte heller hans påstående att dessa var ansvariga för sina militärers handlingar utomlands kunde godtas. Det finns inte någon grund enligt konventionsrätten och SH hade inte åberopat något fastlagd princip i internationell rätt som skulle innebära att han omfattades av svarandestaternas jurisdiktion enbart på den grunden att dessa stater ingått i en koalition med USA, när de ifrågasatta handlingarna hade utförts av USA, när ansvaret för säkerheten i den zon där handlingarna företogs hade tilldelats USA och när det övergripande befälet över koalitionen vilade på USA. Domstolen fann därför att det inte visats att det funnits eller finns något rättsligt samband mellan SH och svarandestaterna eller att SH kunde omfattas av dessa staters jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1 i konventionen. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

Europarådets parlamentariska församling har valt schweizaren Mark Villiger till ny domare för Liechtenstein. Han ersätter Lucius Caflisch som fallit för åldersstrecket. Mark Villiger har under många år arbetat i domstolens kansliorganisation, senast som biträdande kanslichef för en av domstolens sektioner.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Hasanova mot Sverige
(Ansökan nr 11665/05, beslut den 31 januari 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

När asylsökande beviljats permanent uppehållstillstånd hade frågan lösts och klagomålet avskrevs.

H, som är född 1996 i Uzbekistan, kom till Sverige tillsammans med sina föräldrar och sin syster den 22 augusti 2003. Fem dagar senare ansökte familjen om asyl och hävdade att fadern hade anhållits upprepade gånger och misshandlats av polisen i Uzbekistan. Han hade också oriktigt blivit anklagad för mord. Migrationsverket avslog deras ansökan. I överklagande gjorde familjen gällande att fadern varit politiskt aktiv i Sverige mot regimen i Uzbekistan och att H och hennes mor led av allvarliga psykiska problem. Båda hade försökt begå självmord. Utlänningsnämnden avslog överklagandet i februari 2005. I mars gav familjen in ännu en ansökan om uppehållstillstånd. Sedan Europadomstolen den 5 april 2005 lämnat en anvisning enligt artikel 39 i rättegångsreglerna avbröt Migrationsverket verkställigheten av avvisningsbeslutet. Den 14 november 2005 beviljade Utlänningsnämnden H och hennes familj permanent uppehållstillstånd i Sverige och beaktade därvid ett vägledande beslut från regeringen den 7 juli 2005 rörande personer från Uzbekistan och fann att H och hennes familj p.g.a. hälsoskäl var berättigade till uppehållstillstånd av humanitära skäl. - I klagomålet till Europadomstolen gjorde H gällande att en avvisning till Uzbekistan skulle medföra kränkningar av artikel 2 och 3.

Europadomstolen noterade att familjen fått permanent uppehållstillstånd i Sverige och att regeringen anfört att frågan löst samt att H inte svarat på vad regeringen sagt. Med hänsyn till att uppehållstillstånd beviljats fann domstolen att frågan lösts i den mening som avses i artikel 37 1 b). Det fanns inte några allmänna skäl som motiverade en fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen fann därför enhälligt att klagomålet skulle avskrivas.

Gomes mot Sverige
(Ansökan nr 34566/04, beslut den 7 februari 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål, enligt artiklarna 2, 3 och artikel 1 i protokoll nr 13, avseende beslut att till Bangladesh utvisa en person som dömts här för brott, vilket grundades på icke trovärdiga påståenden om dödsdomar och tortyr, var uppenbart ogrundat. Den utvisade ansågs kunna upprätthålla kontakten med dotter i Sverige via brev, telefon och e-mail och även klagomålet avseende artikel 8 var därför uppenbart ogrundat. Klagomålet förklarades inadmissible i sin helhet.

G lämnade Bangladesh den 6 maj 1993 och kom till Sverige där han sökte asyl (jfr nr 10/04 i fråga om beslut 2004-10-12). Han hävdade att han varit medlem i ett oppositionsparti på vänsterkanten och han anhållits och fängslats på grund av sitt politiska engagemang samt att han utsatt för tortyr. Han hade släppts efter 15 dagar. Därefter hade han dömts den 18 november 1992 till livstid fängelse och straffarbete för olaga vapeninnehav. Han påstod att domen innebar ett försök att få slut på hans politiska aktivitet. Hans ansökan avslogs först av Invandrarverket i juni 1994, sedan av Utlänningsnämnden i februari 1996. Nämnden konstaterade att G skulle få möjlighet att få en rättvis rättegång när han återvände. G sändes tillbaka till Bangladesh i april 1996. Han kom tillbaka till Sverige i november 1999 och ansökte åter om asyl. Han hävdade att han, när han återkom till Bangladesh i april 1996, hade arresterats av militären och förts till en polisstation där han förhörts. Före förhöret hade en av soldaterna gjort partiets hemliga tecken och under förhöret påstod soldaterna att de hade letat efter honom och att de ville veta om han var G, medlem i det aktuella partiet. Sedan torterades han svårt och fördes till ett fängelse varifrån han lyckades fly i december 1996. Trots tortyren hade han inte avslöjat sin identitet och det var troligen anledningen till att livstidsdomen inte verkställdes. Efter flykten levde han gömd i några månader men fortsatte att arbeta för partiet. Härefter greps han på nytt vid ett partimöte i Jahore i april 1997 och fängslades och utsattes för upprepad tortyr. Efter åtta månader flydde han åter och han fick sedan veta att han anklagades för mord på en medfånge. Han greps åter i maj 1998 och anklagades för att ha orsakat flera dödsfall under en demonstration. Han flydde igen och efter att ha vårdats på ett sjukhem fick han hjälp av partiet att lämna Bangladesh. Invandrarverket avslog hans ansökan och noterade att G kommit till Sverige på ett falskt pass och att han inte sökt asyl förrän detta upptäcktes. Verket fann honom med hänsyn till hans egen berättelse inte trovärdig. I beslut den 20 juni 2000 beviljade Utlänningsnämnden ett permanent uppehållstillstånd med hänsyn till G:s hälsotillstånd. G:s hustru och dotter förenade sig med honom i Sverige i maj 2003. I oktober samma år åtalades G för grov kvinnofridskränkning. Han påstods ha slagit sin hustru vid flera tillfällen när hon vägrat att ha sex med andra män som lovat G pengar. G själv påstod att han blivit impotent av tortyren och att hans hustru träffat en annan man samt att de konspirerat för att få honom i fängelse. Tingsrätten dömde honom till fängelse i ett år och till utvisning med förbud att återvända för den 17 november 2010. Efter domen inleddes ett skilsmässoförfarande och tingsrätten beslöt att hustrun skulle få vårdnaden om dottern. Hovrätten höjde straffet och fastställde utvisningen och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen gav G in olika handlingar avseende anklagelsen för mord i Bangladesh, ett brev från en advokat, utdrag ur hans sjukjournaler och flera läkarintyg. I utlåtanden från Centrum för tortyrskadade vid Karolinska sjukhuset konstateras att G haft många märken på sin kropp som väl kunnat härröra från tortyr. G åberopade artiklarna 2 och 3 och hävdade att han löpte en risk att dömas till dödsstraff eller livstids fängelse och att utsättas för tortyr om han utvisades. Han klagade också över att han skulle skiljas från sin dotter och åberopade artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt sina åtaganden enligt ingångna traktater, har rätt att besluta om utlänningars rätt till inresa, om bosättning och om utvisning. Utvisning av en utlänning kan dock ge upphov till att staten blir ansvarig enligt konventionen när det finns välgrundad anledning att anta att personen, om han utvisas, kommer att löpa en verklig risk för att i mottagarstaten bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3. I sådant fall uppkommer en skyldighet för svarandestaten att inte utvisa personen i fråga till det landet. Domstolen uteslöt inte att man kunde föra ett analogt resonemang när det gällde artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13. Frågorna enligt alla de nämnda artiklarna gick inte att särskilja utan de skulle prövas i ett sammanhang.

Domstolen erinrade om att G:s påstående att ett återvändande till Bangladesh skulle kränka hans rättigheter enligt konventionen grundade sig på att han skulle riskera att utsättas för dödsstraff, eftersom en dödsdom redan meddelats mot honom och han var anklagad i åtminstone en annan mordrättegång vilken också kunde leda till ett dödsstraff. Vidare hävdade G att han varit offer för tortyr vid flera tillfällen och att det fanns en risk att han åter skulle torteras i fängelse. Domstolen noterade att G inte företett några handlingar till stöd för sitt påstående om att han dömts till döden den 3 april 1998. Han har inte heller gett in några handlingar till stöd för påståendet att han är anklagad för ytterligare mord. Det är stridigt om de handlingar G gett in till domstolen är autentiska. Handlingarna är kopior. Regeringens utredning i Bangladesh antyder att de ingivna domstolshandlingarna troligen är förfalskningar. Undersökningsresultaten komprometterar G:s trovärdighet. Det verkar inte heller troligt att livstidsdomen och den första dödsdomen inte skulle ha uppmärksammats under den långa tid som G påstår sig ha tillbringat i fängelse. G skall också ha bott ett år och åtta månader i Bangladesh efter den första dödsdomen meddelades. Han var inte bara kvar i landet utan arbetade också politiskt och deltog i en demonstration och i en partikonferens och tog då uppenbarligen inte vare sig de tidigare domarna eller de nya anklagelserna på tillräckligt stort allvar för att lämna Bangladesh. På det hela taget fann domstolen att G:s påståenden inte kunde tas på allvar.

G har vidare hävdat att han blivit en börda för partiet p.g.a. sina fängelsevistelser och att han därför löper risk att dödas av partiet. Han har också påstått att regeringen i Bangladesh har beordrat polisen att skjuta medlemmar i partiet och att han även löper risk att dödas på det sättet. Slutligen har han hävdat att han löper en risk att dödas av muslimska fundamentalister eftersom han är kristen. Dessutom har han uppgett att han utsatts för tortyr vid upprepade tillfällen mellan 1986 och 1999, vilket stöds av ingivna läkarutlåtanden. Domstolen fann det emellertid märkligt på samma sätt som när det gällde dödsdomarna att G inte bara stannat i landet utan fortsatt sitt politiska arbete trots den tortyr hans påstår sig ha varit utsatt för. Mot denna bakgrund och med hänsyn till G:s ringa trovärdighet fann domstolen att det inte kunnat fastslås att det fanns goda grunder för att tro att G, om han skickades tillbaka till Bangladesh, skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Det samma gäller för klagomålet enligt artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13. Härav följer att klagomålet är uppenbart ogrundat och skall avvisas enligt artikel 35.3.

När det gällde klagomålet enligt artikel 8 konstaterade domstolen att utvisningen innebar ett intrång i G:s rätt till respekt för sitt familjeliv. Intrånget hade stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att förhindra oordning och brott. Det återstod att pröva om det varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det ankommer på konventionsstaterna att upprätthålla allmän ordning särskilt genom att utöva sin rätt att bestämma om främlingars inresa och bosättning i landet och de får därför besluta om utvisning av främlingar som dömts för brott. Deras beslut på detta område måste emellertid vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, dvs. svara mot ett trängande samhällsbehov. Det måste också vara proportionerligt i förhållande till det mål som skall uppnås. Domstolen måste därför bedöma om utvisningsbeslutet upprätthöll en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena, nämligen G:s rätt till respekt för sitt familjeliv å ena sidan och förhindrandet av oordning och brott å den andra. Domstolen noterade att G var i Sverige från maj 1993 till april 1996. Han återkom i november 1999 och är fortfarande kvar. Mellan maj och september 2004 avtjänade han ett fängelsestraff och han därefter har han suttit i förvar i avvaktan på utvisning. Han tycks inte ha skapat några fastare band med Sverige, eftersom han varit arbetslös och levt på socialbidrag. Han har inga andra familjerelationer i Sverige än hustrun och dottern. Skilsmässoförfarandet pågår och hustrun har ensam fått vårdnaden om dottern. G har en 12-årig son i Bangladesh med vilken han inte har någon kontakt. Dottern föddes i Bangladesh och kom till Sverige med modern i maj 2003. Det är inte sannolikt att dottern kommer att bosätta sig med fadern i Bangladesh eller ens besöka honom där. G kan dock hålla kontakt med henne via telefon, brev och e-mail och han kan ansöka om visum eller ett nytt uppehållstillstånd från den 17 november 2010. Även om utvisningen får påverkan på hans familjeliv är den inte så långtgående att den omöjliggör en fortsatt relation mellan far och dotter. Det skall också noteras att G bodde i Sverige i nära tre år innan hustrun dottern förenades sig med honom och att han sedan han anhölls i oktober 2003 har varit häktad eller i fängelse. Han har därför bott tillsammans med sin dotter endast fem månader sedan november 1999. Domstolen erinrar också om att de brottsliga gärningarna som G begick var riktade direkt mot hans hustru och att han därigenom visade mycket liten hänsyn till betydelsen av ett familjeliv. Det kan därför inte anses oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet att utvisa G. Härav följer att klagomålet även i denna del är uppenbart ogrundat och skall avvisas. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11
Artikel 8
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Beldjoudi ./. Frankrike, dom 1992-03-26
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Hussain och C. ./. Norge, beslut 2000-05-04  
Najafi ./. Sverige, beslut 2004-07-06   

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Ademyilmaz m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 41496/98, 43606/98 m.fl., dom den 21 mars 2006)
Domen finns endast på franska.

Beslut att förflytta tjänstemän som var fackligt anslutna låg inom ramen för offentlig verksamhet och kränkte inte artikel 11. Däremot kränktes artikel 13 när besluten inte kunde överklagas.

Det är sju klagande i målet, A. De var vid den aktuella tidpunkten alla utom en lärare i Diyarbakir och medlemmar i fackföreningen ES. Den sjunde var ingenjör och ordförande i den lokala föreningen av ett annat fackförbund, EY. Alla blev förflyttade till tjänster i andra städer. - I Europadomstolen klagade A över att de förflyttats och hävdade att det skett p.g.a. deras medlemskap i facket. De åberopade särskilt artikel 11 och artikel 13.

Europadomstolen fann att beslutet att förflytta de klagande i princip inte hindrade eller begränsade deras möjligheter att utöva sin rätt att tillhöra en fackförening eller att utöva sin rätt tillmötesfrihet. A hade därför bibehållit sina rättigheter både enligt lagen och i praktiken trots de ifrågasatta åtgärderna, eftersom de hade fortsatt att vara medlemmar i de aktuella fackföreningarna. De hade på sina nya tjänster i andra städer inte hindrats att engagera sig i fackliga aktiviteter. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kräkning av artikel 11.

Domstolen noterade att guvernören i det område där det rådde undantagstillstånd hade vida befogenheter när det gällde förflyttningar. Det fanns emellertid enligt turkisk lag inte något rättsmedel för att för att få guvernörens beslut att förflytta de klagande prövat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11
Ertas Aydin m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Bulga m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Çetin m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-02-13 (jfr nr 3/03)

Albanese mot Italien
(Ansökan nr 77924/01, dom den 23 mars 2006)
Vitiello mot Italien
(Ansökan nr 77962/01, dom den 23 mars 2006)
Campagnano mot Italien
(Ansökan nr 77955/01, dom den 23 mars 2006)

När personer som försatts i konkurs förtecknades i konkursregister utan annat syfte än att de skulle förringas genom att fråntas sin rösträtt och de inte kunde få en rättslig prövning av åtgärden samt då det tog lång tid att få uppgiften borttagen, kränktes artikel 3 i protokoll nr 1, artikel 8 och artikel 13.

De klagande i målen, A, V, och C, är alla italienska medborgare bosatta i Benevento. Mellan november 1996 och juni 1998 försattes de klagande och deras bolag i konkurs av tingsrätten i Benevento. - I Europadomstolen klagade AVC över att de till följd av konkursbeslutet hade berövats sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr 1, att brev som sänts till dem hade lämnats till konkursförvaltaren i strid med artikel 8 och att det varit omöjligt för dem att lämna sin bosättningsort i strid med artikel 2 i protokoll nr 4. De åberopade också artikel 13 och klagade över de olägenheter de drabbats av till följd av konkursbesluten. Vidare hävdade de att förlusten av deras rätt att rösta kränkte artikel 3 i protokoll nr 1. Slutligen klagade AVC över att det skett ett intrång i deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv genom att deras namn tagits in i ett konkursregister, vilket hade hindrat dem att utföra yrkesmässiga eller affärsmässiga handlingar. De klagade också över att de inte kunde ansöka om återställande, vilket skulle göra slut på de olägenheter som fem år efter det att konkursförfarandet avslutats fortfarande påverkade deras personliga rättigheter.

Europadomstolen, som i målen A och V endast förklarade klagomålen enligt artiklarna 8 och 13 samt artikel 3 i protokoll nr 1 för admissible, fann när det gällde de klagandes rösträtt att åtgärden som hade stöd i lag inte tjänade något annat syfte än att förringa personer som försatts i konkurs och att tillrättavisa dem för att ha varit konkursmässiga oberoende av om de gjort sig skyldiga till någon förseelse. Åtgärden hade därför inte något legitimt syfte. Dessutom var det inte en förmån att få rösta utan en rätt enligt konventionen. Domstolen fann därför enhälligt i alla tre målen att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Domstolen fann vidare, med hänsyn till att namnen på personer i konkurs automatiskt fördes in i konkursregistret och att tillämpningen av åtgärderna i fråga inte var föremål för någon prövning eller rättslig översyn samt mot bakgrund av den långa tid som föregick möjligheten att få uppgifterna borttagna, att det intrång i de klagandes rätt till respekt för sina privat- och familjeliv som skedde med stöd av 50 § i konkurslagen stred mot konventionen. Domstolen fann därför enhälligt i alla tre målen att det skett en kränkning av artikel 8. En enig domstol fann också att det i alla tre målen skett en kränkning av artikel 13.

I målet C fann domstolen att konkursförfarandets längd, mer än tre år och nio månader, inte hade rubbat den jämvikt som skall upprätthållas mellan samhällets intresse av att konkursborgenärerna får betalt och den enskildes personliga intresse av att få respekt för sin korrespondens, sin egendom och sin rörelsefrihet. Domstolen beaktade vidare att det inte fanns något som tydde på att det förekommit dröjsmål från myndigheternas sida. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 avseende rätten till respekt för korrespondens eller av artikel 1 i protokoll nr 1 eller artikel 2 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8, artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 2 i protokoll nr 4
Mascolo ./. Italien, beslut 2003-10-16
Provvedi ./. Italien, beslut 2004-12-02 
Sgattoni ./. Italien, dom 2005-10-06
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03) 
Artikel 3 i protokoll nr 1
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01
Aziz ./. Cypern, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Sabou o. Pircalab ./. Rumänien, dom 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Artikel 8, privatliv
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Sidabras o. Dziautas ./. Litauen, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
P.G. ./. Italien, kommissionens rapport 1996-06-26
Artikel 13
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04 
Neroni ./. Italien, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)  
Ceteroni o. Magri ./. Italien, kommissionens beslut 1994-10-17 
Bottaro ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)

Tomczyk Prokopyszyn mot Polen
(Ansökan nr 64283/01, dom den 28 mars 2006)
Domen finns endast på engelska.

När lagen krävde att granskning av fånges post skulle ske i hans närvaro och så inte skedde, kränktes artikel 8.

T häktades den 3 mars 2000 av tingsrätten i Radomsko och anklagades för inbrott. Han hölls kvar i häkte tills rättegången avslutats. Han dömdes senare för häleri till fängelse i femton månader. Under tiden i häktet sände han ett antal brev till Europadomstolen. De flesta av dessa brev föreföll ha blivit öppnade och lästa av de nationella myndigheterna. - I Europadomstolen klagade T över att det skett ett intrång i hans rätt till respekt för sin korrespondens. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade att det enligt polsk lag krävdes att granskning av en intagens post skedde i hans närvaro och att den regeln inte hade tillämpats i T:s fall. Öppnandet av breven hade således inte haft stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04

Melnyk mot Ukraina
(Ansökan nr 23436/03, dom den 28 mars 2006)
Domen finns endast på engelska.

Retroaktiv tillämpning av lagändring om klagofrist var inte proportionerlig och kränkte därför artikel 6.1.

M hade väckt talan i en arbetstvist men förfarandet avbröts med motiveringen att hon inte hade infunnit sig i domstolen. Hennes överklagande av det beslutet avslogs den 27 februari 2002. Hennes begäran att få överklaga till kassationsdomstol avslogs den 29 april 2002. Domstolen förklarade att enligt artikel 321 i civilprocesslagen som hade trätt i kraft den 4 april 2002 var tidfristen för ett överklagande en månad och M hade överträtt den fristen genom att ge in sitt överklagande den 26 april 2002. Domen fastställdes av Högsta domstolen. - I Europadomstolen klagade M över att hon vägrats prövning i kassationsdomstolen. Hon åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att den lokala domstolen hade avslagit hennes begäran såsom för sent anförd hade åberopat den nya lagen från den 4 april 2002. Det innebar att den lagen hade tillämpats retroaktivt vilket krävde att M gett in sin begäran inom en månad från appellationsdomstolens dom, dvs. senast den 27 mars 2002 eller innan den nya lagen trätt i kraft. Vid sådant förhållande kunde beslutet den 29 april 2002 knappast anses förutsebart. Domstolen noterade vidare att innebörden av ändringarna i förfarandet var att snabba på civilprocessen och därigenom minska den sammanlagda längden av förfarandet. Domstolen fann emellertid, trots det uppenbart legitima syftet, att vägran att låta M klaga till kassationsdomstolen inte var proportionerlig i förhållande till syftet med de aktuella lagändringarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28
Miragall Escolanom.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Monnell o. Morris ./. U K, dom 1987-03-02 
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Vorobyeva ./. Ukraina, beslut 2002-12-17 
Osu ./. Italien, dom 2002-07-11

Sukhovetskyy mot Ukraina
(Ansökan nr 13716/02, dom den 28 mars 2006)
Domen finns endast på engelska.

Krav på deposition för att få kandidera i val hade ett legitimt syfte och var inte oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

I januari 2002 vägrade valkommissionen att registrera M som kandidat i parlamentsvalet på grund av att han inte hade betalat en valdeposition på ett belopp motsvarande ca. 218 EUR. M hävdade att han inte förmådde uppfylla det kravet eftersom hans årsinkomst motsvarade ca 201 EUR. M klagade utan framgång och domen fastställdes av Högsta domstolen. - I Europadomstolen klagade M över att han berövats sina medborgerliga rättigheter och att han blivit diskriminerad. Han åberopade artikel 3 i protokoll nr 1 och artikel 14.

Europadomstolen noterade att vallagarna i ett antal europeiska stater innehöll bestämmelser om åtgärder för att avhålla personer från att kandidera på okynne. Domstolen noterade också att en stats delaktighet i registrerade kandidaters kampanjkostnader, vilken syftade till att skapa jämlikhet mellan motståndarna, var en faktor som man inte kunde bortse från. Domstolen fann därför att den aktuella lagen hade ett legitimt syfte, nämligen att säkerställa rätten till en effektiv, rationell representation genom att betona det ansvar som de som kandiderar i ett val har och att förbehålla valet för seriösa kandidater och samtidigt undvika orimliga utgifter för samhället. Vidare noterades att den ukrainska depositionen var bland de lägsta i de europeiska rättssystemen. Den avgift som krävdes av M kunde inte anses för stor eller sådan att den utgjorde ett oöverstigligt administrativt eller ekonomiskt hinder för en beslutsam kandidat som önskade delta i val. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Py ./. Frankrike, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Tête ./. Frankrike, kommissionens beslut 1987-12-09
Desmeules ./. Frankrike, kommissionens beslut 1990-12-03 
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Aziz ./. Cypern, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Federación Nacionalista Canaria ./. Spanien, beslut 2001-06-07   

Öçkan m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 46771/99, dom den 28 mars 2006)
Domen finns endast på franska.

Brytning i guldgruva med användning av cyanid som, trots att tillstånden upphävts av nationella domstolar, bedrevs med regeringens medgivande kränkte artikel 8 och artikel 6.1.

De klagande i målet, Ö, är 315 turkiska medborgare bosatt i Bergama eller i de omgivande byarna. Målet gäller beviljandet av tillstånd att driva en guldgruva i området. 1992 fick ett bolag NM rätt att leta efter guld. Tillståndet var giltigt i tio år och innebar också att användningen av en process för att vaska ut guldet med cyanid tilläts. På grundval av en miljökonsekvensrapport gav miljödepartementet NM tillstånd att driva guldgruvan. De klagande och andra innevånare i Bergama begärde att tillståndet skulle undanröjas och åberopade farorna med den cyanidprocess som NM använde, hälsoriskerna och riskerna för att underliggande vattenådror förorenades och för att det lokala ekosystemet förstördes. Ö:s ansökan togs inte upp i första instans men i en dom den 13 maj 1997 tillät Högsta förvaltningsdomstolen att den prövades. Domstolen fann att med hänsyn till guldgruvans geografiska belägenhet och områdets geologiska förhållanden, var drifttillståndet inte förenligt med det allmännas intresse med avseende på riskerna för miljön och människors hälsa. Med tillämpning av den domen undanröjde förvaltningsdomstolen i Izmir den 15 oktober 1997 beslutet att bevilja bolaget drifttillstånd. Den domen fastställdes av Högsta förvaltningsdomstolen den 1 april 1998. Provinsguvernören beslöt den 27 februari 1998 att gruvan skulle stängas. I oktober 1999 togs på premiärministerns begäran fram en rapport om skadligheten av att använda cyanid för att vaska ut guld i gruvan. Där angavs att de risker som Högsta förvaltningsdomstolen hänvisat till hade undanröjts eller begränsats till en nivå som låg under godtagbara gränser. På grundval av den rapporten fattades ett antal ministerbeslut för att utfärda eller förnya drifttillstånden och den 13 april 2001 började bolaget åter att driva gruvan. Ö överklagade dessa beslut i de turkiska domstolarna och fick interimistiskt verkställighetsförbud. Några mål pågår ännu i de turkiska domstolarna. Den 29 mars 2002 beslöt regeringen ” i princip” att bolaget kunde fortsätta sin verksamhet men Högsta förvaltningsdomstolen förbjöd verkställigheten av det beslutet den 23 juni 2004. I följd därav beordrade provinsguvernören bolaget att upphöra med utvinningen av guld i augusti 2004. I slutet av augusti 2004 lade bolaget fram en slutlig rapport över skadeutredningen och på grund av den uttalade sig miljö- och skogsdepartementet till förmån för bolaget. - I Europadomstolen hävdade Ö att både beviljandet av tillstånd att driva en guldgruva med användning av cyanidprocessen och själva beslutsprocessen hade kränkt deras rättigheter enligt artikel 2 och artikel 8. De gjorde också gällande att förvaltningsmyndigheternas vägran att rätta sig efter förvaltningsdomstolarnas beslut hade inskränkt deras rätt till ett effektivt rättsligt skydd. De åberopade artiklarna 6.1 och 13.

Europadomstolen påpekade att den redan tidigare hade prövat ett liknande mål rörande beviljandet av tillstånd för att driva den aktuella gruvan och att den då hade funnit att det skett en kränkning av artikel 8 och artikel 6.1. Domstolen hänvisade till avgörandet den 10 november 2004 i målet Taskin mot Turkiet (jfr nr 11/04).

Med hänsyn till det faktiska innehållet i beslutet att tillåta gruvdriften fann domstolen inte anledning att frångå den bedömning som de turkiska domstolarna gjort och som innebar att ett sådant beslut inte på något sätt var förenligt med allmänintresset. När det gällde beslutsprocessen noterade domstolen att beslutet att bevilja ett drifttillstånd hade föregåtts av en serie utredningar och studier som genomförts under en lång period. Ett möte hade hållits för att informera befolkningen i området. Ö och invånarna i området hade haft tillgång till alla relevanta handlingar. Högsta förvaltningsdomstolen hade grundat sin dom den 13 maj 1997 om att undanröja drifttillståndet på dessa studier och rapporter. Trots att den domen hade blivit verkställbar senast när den delgavs förvaltningsmyndigheterna den 20 oktober 1997 hade stängningen av gruvan inte beordrats förrän den 27 februari 1998, mer än tio månader efter det att domen meddelats och fyra månader efter det att det blivit delgiven. När det gällde perioden efter den 1 april 1998 noterade Europadomstolen myndigheternas vägran att rätta sig efter domstolsbesluten och den inhemska lagstiftningen samt avsaknaden av ett beslut grundat på en ny miljökonsekvensrapport som kunde ersätta det som upphävts av domstolarna. Dessutom hade regeringen, trots de rättssäkerhetsgarantier som finns i den turkiska lagstiftningen, den 29 mars 2002 fattat ett beslut som inte offentliggjordes om att tillåta fortsatt verksamhet i gruvan, vilken redan hade påbörjat driften i april 2001. Vid sådant förhållande fann domstolen att myndigheterna hade berövat de rättsäkerhetsgarantier som skulle skydda de klagande all effekt. Turkiet hade således brustit när det gällde att fullgöra sina skyldigheter att skydda de klagandes rätt till respekt för sina privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Europadomstolen noterade vidare att den dom som meddelats av Högsta förvaltningsdomstolen den 13 maj 1997 och som undanröjde drifttillståndet inte hade verkställts inom föreskriven tid. Dessutom hade bolaget, på grundval av departementstillstånd som utfärdats efter direkta påtryckningar från premiärministern, återupptagit driften i gruvan den 13 april 2001 på försöksbasis. Återupptagandet saknade lagligt stöd och innebar ett kringgående av rättsliga beslut. En sådan situation var inte förenlig med en rättsstat och rättsliga förhållandens säkerhet. Domstolen fann att de turkiska myndigheterna hade brustit när det gällde att effektivt och inom rimlig tid följa den dom som meddelats av förvaltningsdomstolen i Izmir den 15 oktober 1997 och som fastställts av Högsta förvaltningsdomstolen den 1 april 1998. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 2 och 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19

Stankiewicz mot Polen
(Ansökan nr 46917/99, dom den 6 april 2006)
Domen finns endast på engelska.

Tillämpning av bestämmelse som innebar att en åklagare som förlorat en talan i tvistemål inte behövde ersätta motpartens kostnader, vilka varit rimliga och berättigade, medförde att förfarandet inte var rättvist och att det skedde en kränkning av artikel 6.1.

De klagande, S, är två makar som 1992 köpte en fastighet av staten. Enligt en lag från 1985 skulle ett belopp motsvarande värdet av den egendom som deras förfäder hade lämnat i det forna östra Polen räknas av från köpeskillingen. I augusti 1996 väckte åklagaren för statens räkning en talan mot dem under påstående att de försämrat värdet på den efterlämnade egendomen till nackdel för staten. Åklagaren yrkade ersättning för statens påstådda förlust med nära 31 000 EUR. Den regionala domstolen avslog åklagarens yrkanden i december 1997 och ålade staten att ersätta S deras kostnader. Åklagaren överklagade och appellationsdomstolen i Krakow avslog yrkandena såvitt gällde värdet på egendomen men ändrade beslutet avseende kostnadsersättningen. S fick därmed stå för sina kostnader som sammanlagt uppgick till ca 6 665 EUR. - I Europadomstolen klagade S över beslutet att inte ersätta dem för de kostnader de orsakats genom de yrkanden som åklagaren utan framgång riktat mot dem. De åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att en part som förlorar ett civilmål normalt är skyldig att ersätta den vinnandes kostnader. Emellertid innebar åklagarens ställning i Polen när det gällde rättegångskostnader i tvistemål ett undantag från den regeln. Domstolen noterade att Högsta domstolens praxis gjorde det möjligt för domstolarna att tillämpa lagen om rättegång i tvistemål på ett sådant sätt att åklagarmyndighetens privilegierade ställning när det gällde kostnaderna dämpades. Domstolen noterad också de klagandes påstående att åklagarmyndigheten hade rättslig expertis till sitt förfogande och också bättre ekonomiska förutsättningar än varje enskild individ. Det var visserligen sant att en sådan privilegierad ställning var berättigad för att bevara rättsordningen men domstolen fann ändå att bestämmelserna inte fick tillämpas så att en part i ett tvistemål drabbades av oskäliga nackdelar i förhållande till åklagarmyndigheten.

Med hänsyn till målets svårighetsgrad men också till det betydande belopp som målet gällde fann domstolen att det inte varit omotiverat att S velat ha ett professionellt rättsligt biträde i målet. Domstolen fann vidare att regeringen inte hade visat att biträdesarvodet i målet inte stämde överens med vad som var vanligt i liknande mål. Mot den bakgrunden fann domstolen att kostnaderna för juridiskt biträde i tvistemål inte hade orsakats av vårdslöshet eller utan berättigande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Jedamski o. Jedamska ./. Polen, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)   
Podbielski o. PPU Polpure ./. Polen, dom 2005-07-26 (jfr nr 08/05)
Robins ./. U K, dom 1997-09-23 
Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)

Malisiewicz-Gasior mot Polen
(Ansökan nr 43797/98, dom den 6 april 2006)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom för uttalanden om maktmissbruk som gjordes av en person under hennes valkampanj och som riktades mot en politiker som anklagat henne bl.a. för att ha kidnappat hans förrymda dotter innebar en kränkning av artikel 10.

MG är koreograf och var en oberoende kandidat i 1993 års parlamentsval i Polen. I juni 1992 anklagade vice talmannen K henne för att ha kidnappat hans 17-åriga dotter, MK. Enligt MG hade MK rymt hemifrån tillsammans med sin pojkvän sedan länge och som hon senare gifte sig med. Regionåklagaren, som var vän med K, instruerade den vice regionåklagaren att ta hand om målet. Denne beslöt om en husrannsakan hemma hos MG för att söka efter MK och droger samt om telefonavlyssning. Vid genomsökning fann man varken MK eller några droger. Den 29 juni 1992 häktades MG och sattes i förvar på psykiatriska avdelningen på fängelsesjukhuset i Lodz. Hon släpptes den 2 juli 1992 och begärde att målet skulle handläggas av en åklagare utanför regionen Lodz. Den 16 september 1992 beslöt en ny åklagare att avbryta förfarandet med motiveringen att anklagelsen om kidnappning var grundlös. 1993 beslöt MG att ställa upp som oberoende kandidat i parlamentsvalet. Under sin kampanj skrev hon två artiklar för veckotidningen ”Angora” som publicerades i augusti och september 1993 och hon anklagade där K för maktmissbruk, för att ha iscensatt hennes häktning och förvaringen i en psykiatrisk cell, för att ha fått hennes telefon avlyssnad och hennes lägenhet genomsökt efter droger. Hon beskrev också sin uppfattning om att arbeta i senaten. Hennes uttalanden spreds i radio och TV. Den 27 september 1993 väckte K enskilt åtal mot MG och anklagade henne för förtal. Hon dömdes den 19 mars 1996 och domstolen fann då att hennes uttalanden om K var både kränkande och osanna samt att hon uttalat sig i sitt eget snarare än det allmännas intresse. MG klagade förgäves över att hon befunnits skyldig men hon fick straffet nedsatt till fängelse i ett år villkorligt. Hon ålades också att publicera domen och en ursäkt till K i Angora samt att betala kostnaderna. Härefter fann den polske ombudsmannen bl.a. att regionåklagarna i Lodz hade brutit mot lagen och att domstolarna hade underlåtit att beakta viktig bevisning till stöd för MG. De polska domstolarna avstod från av att verkställa fängelsestraffet när MG lät bli att be K om ursäkt. - I Europadomstolen klagade MG över den fällande förtalsdomen och åberopade artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att MG:s uttalanden om K hade gjorts i artiklar som publicerats under hennes valkampanj och i vilka hon också redogjorde för sin politiska övertygelse och för sina idéer om arbetet i senaten. Härtill kom att hennes uttalanden grundades på hennes egna erfarenheter.
Domstolen fann därför att hennes påståenden om maktmissbruk inte var ett oberättigat personligt angrepp utan ett led i en politisk debatt. Även om vissa uttalanden innehöll hårda ord hade de riktats mot en välkänd politiker för vilken gränserna för godtagbar kritik var vidare än för en privatperson. Domstolen erinrade om att det krävs mycket starka skäl för att berättiga en begränsning av politiska uttalanden. Om man tillät begränsningar av politiska uttalanden i enskilda fall skulle det utan tvekan påverka respekten för yttrandefriheten i allmänhet i den aktuella staten. Domstolen noterade vidare att de nationella domstolarna inte hade beaktat det förhållandet att K var politiker och därför borde ha visat större tolerans mot kritik. De nationella myndigheterna hade underlåtit att beakta den avgörande betydelse som en fri politisk debatt har i ett demokratiskt samhälle särskilt i samband med fria val. Domstolen fann slutligen att förtal av en politiker som skedde i en överhettad politisk debatt inte berättigade utdömandet av ett fängelsestraff. Att MG dömts under sin valkampanj för att i radio och TV ha kritiserat en av de mest kraftfulla politikerna i landet för maktmissbruk måste ha haft en avkylande effekt på yttrandefriheten i den allmänna debatten. Det fanns ingen rimlig proportionalitet mellan de nationella domstolarnas åtgärder och det legitima mål som skulle uppnås, dvs. att skydda andras rykte och rättigheter. Myndigheterna hade därmed inte lyckats upprätthålla en rimlig jämvikt mellan inblandade intressen. Intrånget i MG:s yttrandefrihet var inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Scharsach and News Verlagsgesellschaft ./. Österrike, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27 med där lämnade hänvisningar
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Lopes Gomes da Silvia ./. Portugal, dom 2000-09-28 

Brasilier mot Frankrike
(Ansökan nr 71343/01, dom den 11 april 2006)
Domen finns endast på franska.

Skadestånd på en franc för påståenden som framförts på banderoller och i flygblad i samband med en politisk demonstration kränkte artikel 10.

B kandiderade i parlamentsvalet 1997 och han ställde upp mot T som då var Paris borgmästare. B ansåg att hans valsedlar stulits eftersom de inte fanns i vallokalerna. Åklagaren lade ned ärendet. B deltog därefter i ett antal demonstrationer som arrangerades enligt erhållna tillstånd. Vid ett tillfälle spreds flygblad med uppmaning att valet av T skulle ogiltigförklaras och där T anklagades för att ha manipulerat valet. B erkände att han var ansvarig för att ha skrivit flygbladet och slogans och för spridningen av bladet och en förundersökning inleddes mot honom. Brottmålsdomstolen i Paris frikände B och ansåg att de ifrågasatta uttalandena föll inom ramen för syftet med demonstrationen. Eftersom inte åklagaren överklagade vann den frikännande domen laga kraft men appellationsdomstolen fann att B var skadeståndsskyldig och beordrade efter överklagande av T att B skulle betala T en franc i skadestånd. B klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen klagade han över beslutet att ålägga honom att betala T en franc i skadestånd och åberopade artikel 10.

Europadomstolen noterade att beslutet om skadestånd innebar ett ingrepp i B:s yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i lag och att det skett i ett legitimt syfte. När det gällde om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle noterade domstolen att de franska domstolarna funnit att B gjort sig skyldig till en kränkning p.g.a. att han inte kunnat förete något stöd för de påståenden som gjorts på banderoller och flygblad. Domstolen erinrade om skillnaden mellan påståenden om fakta, vars sanningshalt kan bevisas, och värdeomdömen som inte kan bevisas men framhöll att när det gällde värdeomdömen var ingreppets proportionalitet beroende av att det fanns en faktisk grund för det. Domstolen fann till skillnad från appellationsdomstolen i Paris att de ifrågasatta påståendena var att anse som värdeomdömen. Även om påståendena hade en negativ innebörd rörde det centrala budskapet i banderollerna och flygbladen genomförande av valet och en öppen politisk debatt är av stor betydelse för att en demokrati skall fungera. Domstolen betonade att den politiska debatten får begränsas endast om det finns trängande skäl. När det gällde den utdömda påföljden fann domstolen att även om det handlade om lägsta tänkbara skadeståndsbelopp, en franc, så berättigade den i sig inte ingreppet i B:s yttrandefrihet. Domstolen erinrade om att den många gånger framhållit att varje ingrepp i yttrandefriheten kan ha ”en avkylande effekt” på utövandet av den friheten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)

Léger mot Frankrike
(Ansökan nr 19324/02, dom den 11 april 2006)
Domen finns endast på franska.

Att person som dömts till livstids fängelsestraff och som kunnat få villkorlig frigivning efter 15 år blev frigiven först sedan han tillbringat 41 år i fängelse kränkte inte vare sig artikel 5.1 a) eller artikel 3.

L anklagades 1964 för bortförande av och mord på en 11-årig pojke. Han erkände när han befann sig i arrest hos polisen men återtog senare sitt erkännande och har alltsedan dess vidhållit sin oskuld. Han dömdes för brotten den 7 maj 1966 och begärde utan framgång omprövning 1971 och 1974. Efter 15 år i fängelse kunde han bli villkorligt frigiven från juli 1979 och mellan 1985 och 1998 gav han in ett stort antal ansökningar om frigivning - alla förgäves. Han sökte också utan framgång nåd. 1999 begärde han åter villkorlig frigivning och trots ett positivt yttrande från verkställighetsnämnden avslogs hans ansökan av justitieministern. I januari 2001 begärde L åter att bli frigiven och nämnden tillstyrkte åter att han skulle friges. Trots detta avslogs hans ansökan i juli 2001 med motiveringen att L alltjämt förnekade att han begått de aktuella gärningarna och att det inte kunde uteslutas att han var farlig. Först efter en ansökan i januari 2005 frigavs L i oktober samma år efter mer än 41 år i fängelse. - I Europadomstolen klagade L över att beslutet att han skulle hållas kvar i fängelse hade blivit godtyckligt, särskilt efter det att hans ansökan om frigivning 2001 hade avslagits. Han hävdade att fängelsestraffet i praktiken var liktydigt med ett helt livstidsstraff och att det därför innebar omänsklig och förnedrande behandling. L åberopade artikel 5.1 a) och artikel 3.

Europadomstolen fann att med hänsyn till det mycket allvarliga brott som L hade begått kunde ett livstidsstraff inte anses godtyckligt i den mening som avses i artikel 5. När det gällde livstidsstraff fann domstolen att när väl den bestraffande delen av straffet hade löpt ut kunde fortsatt fängsligt förvar grundas på risk och farlighet. De franska domstolarna hade avslagit L:s ansökan 2001 om frigivning med motiveringen att ”experterna inte kunde utesluta möjligheten av att L fortfarande var farlig och kunde återfalla i brott”. Dessutom hade L frigetts 2005 när hans beteende inte längre ansågs hindra en frigivning och risken för återfall hade krympt till nästan ingenting. Frihetsberövandet efter 2001 hade varit berättigat. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.1 a).

L hade frigetts efter en synnerligen lång tid i fängelse som grundade sig på en dom som utfärdats innan det nuvarande straffsystemet hade införts. Från 1979, dvs. efter 15 år i fängelse, hade L emellertid haft möjlighet att med jämna mellanrum begära att bli villkorligt frigiven. Han kunde därför inte hävda att han berövats allt hopp om att straffet skulle mildras. Det långvariga frihetsberövandet innebar inte, hur långt det än varit, omänsklig och förnedrande behandling. Även om ett livstidsstraff med nödvändighet leder till ångest och oro som är förenad med livet i fängelse och efter en frigivning leder till övervakningsåtgärder och en risk att återintas, fann domstolen inte att L:s straff hade nått en sådan grad av allvar att den stred mot artikel 3. Det fanns inte heller några andra omständigheter som försvårat L:s lidande på ett sätt som gjorde att behandlingen stred mot artikel 3. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte heller skett någon kränkning av artikel 3.

Skiljaktiga meningar

Den franske domaren Costa var delvis skiljaktig och ansåg att det skett en kränkning av artikel 5. Domaren Mularoni från San Marino var delvis skiljaktig och ansåg att det skett en kränkning av artikel 3. Den svenska domaren Fura-Sandström var skiljaktig avseende både artikel 5 och artikel 3. Hon ansåg bl.a. att frihetsberövandet av L med tiden blivit godtyckligt. Det grundades på att han inte bättrat sig och en förutfattad bedömning av brott som han skulle kunna begå i framtiden utan hänsyn till utsikten till återanpassning i samhället eller till en ev. mellanliggande öppen placering. Hon ansåg att ett straff på 41 år borde tillfredsställa de mest konservativa och att det nu är dags att ta ett steg framåt. Ett livstidsstraff utan verklig möjlighet till frigivning efter viss tid förringar mänsklig värdighet och är inte förenligt med artikel 3. Ett frihetsberövande utan slut är jämförligt med det lidande som uppkommer när man sitter i dödscell som t.ex. i fallet Soering ./. UK. Den inställning till straff som utvecklas i dag i länder som utsätts för terrorism leder till strängare frihetsberövande straff och domstolens bedömning att det inte skett någon kränkning riskerar olyckligtvis att stärka denna konservativa tendens.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1 a)
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02 
Mastromatteo ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (jfr nr 10/02)
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
T. o. V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16  
Sawoniuk ./. U K, beslut 2001-05-29    
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Nivette ./. Frankrike, beslut 2001-07-03 
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Partington ./. U K, beslut 2003-06-26
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16

Kosteski mot Makedonien
(Ansökan nr 55170/00, dom den 13 april 2006)
Domen finns endast på engelska.

Att en person som utan tillstånd var frånvarande från sitt arbete för att delta i firandet av en muslimsk högtid dömdes till böter innebar inte någon kränkning av artikel 9 i sig eller i förening med artikel 14.

K bötfälldes i april 1998 för att han utan tillstånd hade tagit en dags ledigt för att fira den muslimska högtiden Bayram. Han överklagade. I juli 2000 konstaterade konstitutionsdomstolen att K begärde att få rättigheter hänförliga till religionsfriheten men att han vägrade att lämna någon bevisning rörande sin trosuppfattning. Domstolen fann att K inte hade blivit utsatt för diskriminering genom kravet att de objektiva förhållandena skulle fastställas och avslog överklagandet. - I Europadom-stolen klagade K över att de påförda böterna för frånvaron från arbetet stred mot artikel 9 i sig och i förening med artikel 14.

Europadomstolen erinrade om att artikel 9 i konventionen anger ett antal former under vilka en person kan utöva sin religion eller trosuppfattning men att bestämmelsen emellertid inte skyddade varje handling som var orsakad eller inspirerad av en religion eller trosuppfattning. Domstolen ansåg inte att närvaro vid den muslimska högtiden innebar ett utövande av K:s tro i den mening som skyddas av artikel 9 eller att den påföljd som ålagts honom på grund av avtalsbrott genom otillåten frånvaro innebar ett intrång i dessa rättigheter. Domstolen fann vidare att det inte var orimligt att en arbetsgivare ansåg otillåten frånvaro som en disciplinfråga och förklarade att när en anställd åbero-pade ett speciellt undantag var det inte oskäligt betungande eller i konflikt med samvetsfriheten att kräva att han lämnade någon form av stöd för sin begäran. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 9 och 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 9
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Kalaç ./. Turkiet, dom 1997-07-01
Konttninen ./. Finland, kommissionens beslut 1996-12-03 
Stedman ./. U K, kommissionens beslut 1997-04-09
N. ./. Sverige, kommissionens beslut 1984-10-11 
Raninen ./. Finland, kommissionens beslut 1996-03-07
Artikel 14
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat 16 domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Zdanoka mot Lettland
(Ansökan nr 58278/00, dom den 16 mars 2006)

Att lettisk medborgare vägrades kandidera i val till parlamentet och stadsfullmäktige p.g.a. sitt tidigare medlemskap i kommunistiskt parti kränkte inte artikel 3 i protokoll nr 1.

Z, som är lettisk medborgare och bosatt i Riga, är ledamot i Europaparlamentet. Hon blev 1971 medlem i det lettiska kommunistpartiet, CPL, och hon valdes 1990 till ledamot i den sovjetiska socialistrepubliken Lettlands Högsta råd. Efter Lettlands självständighetsförklaring i maj 1990 förklarades CPL oförenligt med konstitutionen och partiet upplöstes av Högsta rådet i september 1991. 1993 blev Z president för ”Rörelsen för social rättvisa och lika rättigheter i Lettland”, vilken senare omvandlades till ett politiskt parti kallat ”Lika rättigheter”. Z valdes 1997 in i stadsfullmäktige i Riga och hon försökte 1998 att ställa upp som kandidat i parlamentsvalet. Hennes kandidatur ansågs emellertid inte förenlig med vallagstiftningen, som innebar att personer som tagit aktiv del i CPL:s handlanden efter den 13 januari 1991 inte var valbara. Z tog tillbaka sin kandidatur. På ansökan av åklagarmyndigheten slog regiondomstolen i Riga i dom fast att Z deltagit i CPL:s aktiviteter efter angivet datum. Domen, som fastställdes den 15 december 1999 av Högsta domstolen, innebar att Z förlorade sin valbarhet och sin plats i stadsfullmäktige. Hon klagade utan framgång till kassationsdomstolen. Z försökte ställa upp i parlamentsvalet 2002 för en koalition med två andra partier men hennes namn ströks av valkommissionen med hänvisning till 1999 års dom. Z stod först på koalitionens lista i Europavalet 2004 och hon valdes då in i Europaparlamentet. - I Europadomstolen klagade Z över att domen som förklarat henne icke valbar hade skadat hennes rätt att kandidera i val. Hon åberopade artikel 3 i protokoll nr 1. Hon hävdade också att det förhållandet att hon inte var valbar när det gällde det lettiska parlamentet och fullmäktigeposter stred mot artiklarna 10 och 11 i konventionen.

Klagomålet prövades av Europadomstolen i kammare den 17 juni 2004, jfr nr 7/04, och domstolen fann då att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och av artikel 11 samt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade nu i stor sammansättning att den ifrågasatta lagstiftningen inte avsåg att i första hand straffa dem som varit aktiva i CPL utan snarare att skydda demokratiseringsprocessen genom att från ett demokratiskt lagstiftningsarbete utesluta sådana personer som haft en aktiv och ledande roll i ett parti som var direkt förbundet med försök att undanröja den nyfödda demokratiska regimen. Med hänsyn till händelserna i januari 1991, som var avgörande för demokratins överlevnad i Lettland var det rimligt att den lettiske lagstiftaren antog att ledande personer i CPL hade haft en antidemokratisk inställning om de inte genom sitt handlande hade tillbakavisat den presumtionen, t.ex. genom att vid den aktuella tidpunkten aktivt ta avstånd från CPL. Domstolen fann att de lettiska myndigheternas ståndpunkt, att Z:s tidigare ställning inom CPL i förening med hennes ställningstagande under händelserna 1991 alltjämt krävde att hon utestängdes från att ställa upp som kandidat i nationella parlamentsval, kunde anses ligga i linje med kraven enligt artikel 3 i protokoll nr 1. Den lagstiftning som tillämpats på Z var inte godtycklig eller oproportionerlig.

Den ifrågasatta åtgärden avsåg Z:s inställning under en kritisk period av Lettlands kamp 1991 för ”demokratiskt oberoende”. Medan en sådan åtgärd knappast kan godtas när det gäller ett politiskt system t.ex. i ett land med en långvarig och välutvecklad organisation av demokratiska institutioner kan den ändå anses godtagbar i Lettland med hänsyn till det historiskt-politiska sammanhang som lett till att den vidtagits och med beaktande av det hot som återuppväckandet av tidigare uppfattningar utgjorde för den nya demokratiska ordningen och som lätt kunde leda till återinförandet av en totalitär regim.

Domstolen godtog därför att de lettiska nationella myndigheterna, såväl de lagstiftande som de rättsliga, var bättre rustade att pröva problem som uppkom när det gällde att skapa och bevara en demokratisk ordning. Myndigheterna måste därför ges ett visst handlingsutrymme. Domstolen beaktade att det lettiska parlamentet återkommande hade gjort en översyn av den aktuella lagstiftningen, senast 2004. Domstolen noterade vidare att den nationella konstitutionsdomstolen i sitt beslut i augusti 2000 hade konstaterat att det lettiska parlamentet skulle besluta om en tidsgräns för den aktuella bestämmelsen och att om parlamentet inte fullgjorde den skyldigheten så kunde Europadomstolen komma att göra en annan bedömning. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 11. Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Presidenten Wildhaber var delvis skiljaktig när det gällde klagomålet enligt artikel 11 och ville bl.a. betona att Z inte hindrats att ansluta sig till ett parti som hon själv valt.

Även domaren Spielmann från Luxemburg och den tyska domaren Jaeger var skiljaktiga när det gällde artikel 11 och de lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg bl.a. att det förhållandet att Z inte fått ställa upp i valen på grund av att hon aktivt hade deltagit i CPL innebar ett hinder som gällt i mer än tio år efter de händelser som partiet anklagades för och att klagomålet i denna del borde ha prövats av domstolen med avseende på om det var förenligt med artikel 11. Parterna var också överens om att det uppkom en sådan fråga.

Den grekiske domaren Rozakis lämnade en skiljaktig mening och ansåg att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1. Han ansåg bl.a. att ett förbud att ställa upp i val måste vara en exceptionell företeelse som måste vara mycket omsorgsfullt utformad. Det fanns enligt hans mening inga likheter med fallet Refah Partisi m.fl. mot Turkiet och Z hade på ett otillbörligt sätt berövats sina rättigheter enligt artikel 3 i protokoll nr 1.

Även den slovenske domaren Zupancic lämnade en skiljaktig mening där han förde ett politiskt resonemang och ifrågasatte vilket hot Z egentligen utgjort. Var det inte faran för att hon skulle vinna som oroade? Han trodde inte för ett ögonblick att de lettiska myndigheterna skulle ha hindrat Z att ställa upp i nationella val enbart på grund av hennes kommunistiska bakgrund och inte heller att det var hennes nuvarande ovilja att avsvärja sig sina kommunistiska uppfattningar. Det var i stället Z:s framtida politiska farlighet som var i fråga. Den slovenske domaren utvecklade vidare sina åsikter ifråga om intolerans som han anser vara ett europeiskt gissel.

Slutligen lämnade de båda kvinnliga domarna Gyulumyan från Armenien och Mijovic från Bosnien och Herzegovina en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att det inte var domstolens sak att ta ställning i de historiska och politiska kontroverserna utan att den i stället borde ha undersökt om förhållandet att Z inte var valbar var lagligt i ett straffperspektiv. Med andra ord borde det ha prövats om avsaknaden av en fastställd tidsgräns för hur länge Z inte var valbar var lämplig med hänsyn till straffåtgärdens natur.

HÄNVISNINGAR
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Freedom and Democracy Party (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
Marais ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-06-24 
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24    
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Aziz ./. Cypern, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Hilbe ./. Liechtenstein, beslut 1999-09-07    
Patrick Holland ./. Irland, kommissionens beslut 1998-04-14 
M.D.U. ./. Italien, beslut 2003-01-28 
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
X. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1974-12-19
X. ./. Belgien, kommissionens beslut 1979-12-03 
Van Wambeke ./. Belgien, kommissionens beslut 1991-04-12
Glimmerveen o. Hagenbeek ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1979-10-11 
Volkmer ./. Tyskland, beslut 2001-11-22
Petersen ./. Tyskland, beslut 2001-11-22
Sidabras o. Dziautas ./. Litauen, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Sheffield o. Horsham ./. U K, dom 1998-07-30 
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)

Smoleanu mot Rumänien
(Ansökan nr 30324/96, dom den 6 april 2006)
Lindner och Hammermayer mot Rumänien
(Ansökan nr 35671/97, dom den 6 april 2006)
Popovici och Dumitrescu mot Rumänien
(Ansökan 31549/96, dom den 6 april 2006)

Domstolen fastställer förlikningar i fråga om återlämnande av förstatligad egendom.

Målen prövades i kammare, Smoleanu 2002-12-03 (jfr nr 11/02), Lindner o. Hammermayer 2003-03-04 (jfr nr 3/03) och Popovici 2002-12-03 (jfr nr 11/02). Domstolen fann därvid att det skett kränkningar av rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1. De klagande hade genom lagakraftvunna domar fått bifall till sina yrkanden om att återfå tidigare förstatligad egendom. Därefter upphävde Högsta domstolen de lagakraftvunna domarna. Europadomstolen konstaterade att de klagande härigenom hade berövats sin egendom utan ersättning.

Europadomstolen i stor sammansättning konstaterar nu att de klagande efter de nämnda kammardomarna har återfått sin egendom. Vidare noteras att en ny lag antagits 2005 om återlämnande och ersättning som bl.a. anger att ersättningen skall motsvara marknadsvärdet vid den tidpunkt då den utges. Domstolen framhåller att den redan tidigare har specificerat arten och omfattningen av svarandestatens skyldigheter i mål som avser antingen dröjsmål med eller hinder för att få ett slutligt nationellt beslut avseende krav på egendom som olagligen konfiskerats av den forna kommunistregeringen eller som sålts av staten till tredje man.

Domstolen fann att de förlikningar som träffats grundades på respekten för mänskliga rättigheter enligt konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt enhälligt att avskriva målen.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 2001-01-23 (art.41)
Strain m.fl. ./. Rumänien, dom 2005-07-21

Scordino mot Italien (nr 1)
(Ansökan nr 36813/97, dom den 29 mars 2006)
Riccardi Pizzati mot Italien
(Ansökan nr 62361/01, dom den 29 mars 2006)
Musci mot Italien
(Ansökan nr 64699/01, dom den 29 mars 2006)
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 1)
(Ansökan nr 64705/01, dom den 29 mars 2006)
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 2)
(Ansökan nr 65102/01, dom den 29 mars 2006)
Cocchiarella mot Italien
(Ansökan nr 64886/01, dom den 29 mars 2006)
Apicella mot Italien
(Ansökan nr 64890/01, dom den 29 mars 2006)
Ernestina Zullo mot Italien
(Ansökan nr 64897/01, dom den 29 mars 2006)
Giuseppina and Orestina Procaccini mot Italien
(Ansökan nr 65075/01, dom den 29 mars 2006)

Lagstiftning, som införts för att ge möjlighet till gottgörelse för oskäligt långdragna förfaranden, var, bl.a. med hänsyn till låga skadestånd och bristande verkställighet, inte tillräcklig för att frånta de klagande deras ställning som ”offer” och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Dessa nio mål gäller den s.k. Pintolagens effektivitet. Pintolagen som antogs i mars 2001 innebär att det är möjligt att klaga till en italiensk domstol över ett oskäligt utdraget rättegångsförfarande. Målet Scordino gällde också rätten till expropriationsersättning och refereras inte i den delen.

Målen har avgjorts i kammare, Scordino den 29 juli 2004 och samtliga övriga den 10 november 2004 (jfr nr 10/04).

I alla nio målen hade de klagande väckt talan i en italiensk domstol och klagat över att ett förfarande som de varit part i tagit oskäligt lång tid. De italienska domstolarna hade i alla målen funnit att de aktuella förfarandena tagit för lång tid och tillerkänt dem skadestånd med mellan 1000 och 5000 EUR. - I Europadomstolen klagade alla över att de förfaranden som de varit parter i hade varit oskäligt långdragna och att de skadestånd som de italienska domstolarna hade tillerkänt dem var löjligt låga.

Den italienska regeringen invände bl.a. att de klagande inte längre kunde anses som ”offer” eftersom de fått skadestånd. Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna konstaterat att det skett en kränkning av rätten till prövning inom skälig tid och att målen i stort sett hade prövats inom den i Pintolagen angivna tidsfristen på fyra månader och således inom skälig tid. Eftersom det inte fanns någon tidsfrist angiven för prövning i kassationsdomstolen fanns det emellertid en risk att målen där ändå kunde dra ut på tiden. Det var inte godtagbart att de klagande hade fått vänta i månader och i vissa fall t.o.m. väcka en verkställighetstalan för att få betalning av de skadestånd som tillerkänts dem. Domstolen betonade att ett rättsmedel som skall lämna gottgörelse måste vara effektivt och framhöll för regeringen att den borde vidta vissa åtgärder för att undanröja fel i systemet som kunde ge upphov till ytterligare klagomål till Europadomstolen. Domstolen jämförde vidare de skadeståndsbelopp som de italienska domstolarna dömt ut med vad domstolen själv brukade döma ut och fann att de italienska skadestånden som lägst motsvarade 8 % och som högst 27 % av vad domstolen själv brukade bestämma. Domstolen fann sammanfattningsvis att flera krav inte hade uppfyllts och att gottgörelsen därför var otillräckligt. De klagande kunde därför alltjämt hävda att de var ”offer” för en kränkning av kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen godtog därmed inte regeringens invändning. Domstolen godtog inte heller invändning att de klagande inte uttömt inhemska rättsmedel utan ansåg att de med hänsyn till omständigheterna kunde ges undantag från det kravet.

Domstolen ville på nytt bekräfta betydelsen av att rätt skipas utan dröjsmål som kan äventyra dess effektivitet och trovärdighet. Italiens ställning i det avseendet hade inte förändrats tillräckligt. Domstolen noterade att i alla nio målen hade de italienska domstolarna funnit att ”skälig tid” hade överskridits. Emellertid hade Pintolagen, sedd i sin helhet och särskilt när det gällde verkställigheten, inte medfört att de klagande förlorat sin ställning som ”offer” och det förhållandet innebar en försvårande omständighet när det gällde ett brott mot artikel 6.1 p.g.a. att skälig tid överskridits. Domstolen fann därför i alla nio målen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Inhemska rättsmedel uttömde
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Vernillo ./. Frankrike, dom 1991-02-20
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mifsud ./. Frankrike, beslut (GC) 2002-09-11  
Brusco ./. Italien, beslut 2001-09-06   
Di Sante ./. Italien, beslut 2004-06-24 
Broca o. Texier-Micault ./. Frankrike, dom 2003-10-21 
Status som ”offer”
Scordino m.fl. ./. Italien, beslut 2003-03-27 
Bottazzi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Ferrari ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28 
A.P. ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28  
Di Mauro ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28  
Comingersoll ./. Portugal, dom (GC) 2000-04-06  
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Jensen ./. Danmark, beslut 2001-09-20   
Holzinger ./. Österrike (nr 1), dom 2001-01-30   
Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16
Bacchini ./. Schweiz, beslut 2005-06-21 
Kunz ./. Schweiz, beslut 2005-06-21 
Fehr o. Lauterburg ./. Schweiz, beslut 2005-06-21 
Gonzalez Marin ./. Spanien, beslut 1999-10-05   
Tomé Mota ./. Portugal, beslut 1999-12-02   
Beck ./. Norge, dom 2001-06-26  
Michalak ./. Polen, beslut 2005-03-01
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom 2005-06-30 (jfr nr 7/05)  
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Nardone ./. Italien, dom 2004-11-25 
Metaxas ./. Grekland, dom 2004-05-27 
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Di Pede ./. Italien, dom 1996-09-26
Silva Pontes ./. Portugal, dom 1994-03-23
Karahalios ./. Grekland, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Charzynski ./. Polen, beslut 2005- 03-01  
Jensen and Rasmussen ./. Danmark, beslut 2003-03-20
Dubjakova ./. Slovakien, beslut 2004-10-10 
m.fl.
Artikel 6.1
Bottazzi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
M.Ö. ./. Turkiet, dom 2005-05-19 
Rotondi ./. Italien, dom 2000-04-27 

Achour mot Frankrike
(Ansökan nr 67335/01, dom den 29 mars 2006)

Tillämpning av nya regler som innebar att straffet fördubblades för återfallsförbrytare och som trätt i kraft innan det senaste brottet begicks kränkte inte artikel 7.

A befanns skyldig till handel med narkotika och han dömdes den 16 oktober 1984 till tre års fängelse. Den 12 juli 1986 hade han avtjänat sitt straff. I mars 1994 trädde nya bestämmelser i strafflagen i kraft som innebar ändringar i fråga om återfall. Bestämmelserna angav att när en person som redan tidigare har dömts för ett allvarligt brott, inom tio år från det att det tidigare straffet hade avtjänats, åter gjorde sig skyldig till ett brott med liknande straff, skulle straffet fördubblas. Den 14 juli 1997 fann brottmålsdomstolen i Lyon A skyldig till narkotika brott sedan man hittat två säckar med 57 kg cannabis i hans garage. Domstolen dömde A till fängelse i åtta år och beslöt att han skulle utvisas i tio år. Appellationsdomstolen höjde straffet till tolv år och kassationsdomstolen avslog A:s överklagande. - I Europadomstolen klagade A över att den nya lagen om återfall som medförde ett hårdare straff hade tillämpats. Han åberopade artikel 7.

Målet prövades i kammare som meddelade dom den 10 november 2004 , jfr nr 11/04.

Europadomstolen konstaterade att staterna har rätt att själva bestämma sin egen kriminalpolitik och att, om de finner lämpligt, ändra den så att straffen för brott skärps. En stats val av straffsystem faller därför utanför domstolens domsrätt under förutsättning att det inte strider mot konventionen. Fråga var om den aktuella franska lagstiftningen och praxis hade varit tillgänglig och förutsebar vid den aktuella tidpunkten.

De nya bestämmelserna innebar att straffet kunde fördubblas och att återfall som skedde inom tio år och inte som tidigare inom fem år skulle träffas av bestämmelserna. Eftersom reglerna trätt i kraft den 1 mars 1994 hade de redan varit tillämpliga när A begick de nya brotten 1995. Han hade därför i lagens mening gjort sig skyldig till återfall. Domstolen noterade vidare att kassationsdomstolen sedan slutet av 1900-talet hade intagit en klar och fast hållning i fråga om en lag som införde nya bestämmelser om återfall, innebärande att för att lagarna skulle gälla omedelbart var det tillräckligt att det andra brottet begåtts efter det att lagen trätt i kraft. Det fanns ingen tvekan om att A kunde ha förutsett att han genom att begå ytterligare brott löpte en risk att dömas som återfallsförbrytare till ett fängelsestraff som skulle fördubblas. Han kunde således förutse konsekvenserna av sitt handlande och anpassa sitt beteende. Domstolen framhöll också att tvärtemot vad A påstod så innebar inte det förhållandet att den tid för att beräkna återfall, som gällde vid tidpunkten för det första brottet, hade löpt ut, att man skulle bortse från det brottet. De franska domstolarna hade beaktat den första domen mot A men ett sådant synsätt stred inte mot konventionen, eftersom det brott för vilket han åtalades och straffades hade begåtts innan den nya lagen trädde i kraft. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 7.

Skiljaktig mening och motivering

Den slovenske domaren Zupancic lämnade en skiljaktig motivering, vari han framhöll att domstolen kunde ha utvecklat sitt resonemang ytterligare.

Domaren Popovic från Serbien och Montenegro var skiljaktig och ansåg att det skett en kränkning av artikel 7. Han ansåg att domstolen frångick sin tidigare praxis och tillät ett undantag som tidigare varit okänt på europeisk nivå.

HÄNVISNINGAR
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22

Martinie mot Frankrike
(Ansökan nr 58675/00, dom den 12 april 2006)

När förfarandet för prövning av tvist mellan anställd revisor och staten inte gav någon möjlighet att begära offentlig förhandling och när allmänt ombud som förde statens talan var närvarande vid enskild förhandling och där kunde framföra sina argument, kränktes artikel 6.1.

M var vid den aktuella tidpunkten revisor för en skola i Bayonne. I juni 1987 inrättade skolan tillsammans med en fransk idrottsorganisation ett träningscenter för ett baskiskt bollspel (CNEA) vid skolan för att unga idrottare skulle kunna fortsätta sina studier samtidigt som de tränade. Rektorn för skolan var direktör i CNEA och beslutande i fråga om utbetalningar. M utnämndes till generalsekreterare i CNEA. I december 1987 beslöt rektorn om utbetalning av en månadslön till CNEA:s direktör, dvs. till honom själv, och till generalsekreteraren, dvs. M. Den 17 oktober 1997 bedömde det regionala revisionskontoret att M var skyldig skolan mer än 221 000 FRF avseende utbetalningar som han gjort i sin egenskap av skolans revisor mellan 1989 och 1993. Dessa betalningar avsåg bl.a. månadslön och semesterersättning till rektorn som direktör för CNEA och till honom själv som generalsekreterare. I sin dom noterade revisionskontoret att dessa utbetalningar inte hade beslutats av skolans styrelse trots att styrelsen var det enda organ som hade befogenheter att besluta om löner. M överklagade och revisionsdomstolen satte ned beloppet något men fastställde domen i övrigt. I Conseil dÉtat vägrades M prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade M över att förfarandet i revisionsdomstolen inte varit rättvist och över att han inte kallats till förhandlingen som inte varit offentlig. M åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att det var det offentliga förfarandet som gav den klagande ett skydd mot hemlig rättsskipning utan granskning och att det också var ett medel för att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet. Domstolen noterade att fransk lag inte lämnade någon möjlighet att begära en offentlig förhandling vare sig i första instans inför det regionala revisionskontoret eller i revisionsdomstolen. Domstolen godtog, med hänsyn till att granskningen av räkenskaper till sin natur är en teknisk åtgärd, att den i princip hanterades bättre skriftligen än muntligen. Så länge förfarandet begränsades till granskning av bokföring hindrade inte artikel 6.1 att det skedde enskilt. Om förfarandet emellertid ledde till att en tilläggsavgift påfördes en yrkesrevisor så påverkades hans eller hennes ekonomiska situation direkt. Det var då förståeligt att tjänstemannen i fråga såg en granskning av redovisningen som ett nödvändigt villkor för att hans rättigheter skulle skyddas, särskilt vid ett överklagande. Eftersom förfarandet inför det regionala revisionskontoret försiggicks i enskildhet fann domstolen det angeläget att en revisor kunde begära en offentlig förhandling i revisionsdomstolen. Om någon sådan begäran inte framställdes kunde förfarandet förbli enskilt med hänsyn till ärendets tekniska natur. M hade inte haft någon möjlighet att begära en offentlig förhandling i revisionsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att det fanns en viss obalans i förfarandet till nackdel för yrkesrevisorer på grund av (ung.) allmänna ombudets ställning - till skillnad från revisorn var ombudet närvarande vid förhandlingen, han fick på förhand kännedom om den föredragande domarens ståndpunkt, han hörde dennes argument vid förhandlingen och deltog full ut i förfarandet där han utan att bli motsagd av revisorn, kunde föra fram sina synpunkter. Det saknade relevans om ombudet ansågs som part eller ej, eftersom han hade en ställning som gjorde det möjligt för honom att påverka domstolen när det gällde att påföra en tilläggsavgift som kunde vara till nackdel för revisorn. Enligt domstolens mening förstärktes denna obalans av det förhållandet att förfarandet inte var offentligt och att det genomfördes utan möjlighet till granskning antingen av den ifrågavarande revisorn eller av allmänheten. Domstolen fann därför med 14 röster mot tre att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1 och gjorde samma bedömning beträffande förfarandet i Conseil d´Etat.

Skiljaktiga meningar

Presidenten Wildhaber lämnade en särskild förklaring där han redogjorde för att han varit skiljaktig i fallet Kress ./. Frankrike men att han ansåg sig skyldig att som dess president böja sig för domstolens praxis.

Den belgiska domaren Tulkens, den estniske domaren Maruste och den svenska domaren Fura-Sandström lämnade en gemensam skiljaktig motivering. De ansåg bl.a. att domstolen i stor kammare kunde ha tagit tillfället i akt att utveckla resonemanget om den särskilda naturen hos en tvist mellan en enskild och staten och därigenom ha lämnat ett värdefullt bidrag till tolkningen av praxis.

Den franske domaren Costa, den schweiziske domaren Caflisch och den tjeckiske domaren Jungwiert lämnade en delvis skiljaktig mening.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6 - tillämplighet
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08
Muyldermans ./. Belgien, kommissionens rapport 1990-10-02
Feldbrugge ./. Nederländerna, dom 1986-05-29 
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Linde Falero ./. Spanien, beslut 2000-06-21 
Rey m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-10-05  
Czech ./. Polen, dom 2005-11-15  
Artikel 6.1 - offentlig förhandling
Axen ./. Tyskland, dom 1983-12-08
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Artikel 6.1 - rättvist förfarande
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Slimane-Kaïd ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-11-27
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18

Stec m.fl. mot U K
(Ansökan nr 65731/01, dom den 12 april 2006)

Bibehållandet av skilda pensionsåldrar för män och kvinnor som förutsättning för visst lönebaserat bidrag p.g.a. arbetsskada kränkte inte artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

De klagande, S, L, K och Sp, är fyra brittiska medborgare födda mellan 1923 och 1933. De klagade över könsmässiga skillnader i förutsättningarna för att få vissa bidrag, REA och RA, som är lönebaserade bidrag som betalas till anställda eller tidigare anställda vilka p.g.a. skada eller sjukdom orsakad av arbetet fått sin försörjningsförmåga nedsatt. Före 1986 fanns det en rätt till fortsatt REA efter pensioneringen och den betalades ut tillsammans med pensionen. Från 1986 försökte man genom flera successiva lagstiftningsåtgärder att ta bort eller reducera REA till personer som inte längre var i arbetsför ålder genom att skära av eller begränsa förutsättningarna vid 65 år för män och vid 60 år för kvinnor, vilket motsvarade gällande åldersgränser för ålderspension. Alla klagandena hade fått REA.

När S blev 60 år beslöts att hon från den 31 mars 1996 skulle få RA i stället för REA, vilket innebar ett lägre bidrag. Hon klagade och åberopade att en man i samma ålder skulle ha fått fortsatt REA.

L och K pensionerades 1993 resp. 1994 och de fick då RA i stället för REA. De klagade och åberopade att en kvinna i samma situation skulle ha behandlats som om hon pensionerats innan de strängare reglerna infördes och fått sin REA fryst till dåvarande nivå för resten av livet.

Sp fick pension fr.o.m. den 23 december 1986. Hennes REA frystes till den dåvarande nivån för resten av livet. Hon klagade och åberopade att om hon varit man skulle hon fortsatt ha fått REA som inte var frusen till viss nivå.

I det nationella förfarandet begärdes ett förhandsavgörande från EG-domstolen, mål C-196/98, som i dom den 23 maj 2000 fann att det undantag som föreskrivs i artikel 7.1 a i rådets direktiv 79/7/EEG om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet skall tolkas så att det är tillämpligt på en förmån som REA och att de diskriminerande förutsättningarna således inte var oförenliga med EG-rätten eftersom de var kopplade till erhållandet av ålderspension och därmed föll utanför tillämpningsområdet för direktivet. - I Europadomstolen klagade S och de övriga över att de utsatts för diskriminering p.g.a. de ändrade reglerna för REA som kopplade förmånen till ålderspensionssystemet. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14.

Europadomstolen fann att den brittiska regeringens policybeslut att stoppa betalningarna av REA till dem som pensionerats från avlönat arbete och beslutet att det målet skulle uppnås genom att upphörandet kopplades till ”arbetslivets slut” vid pensionsåldern båda var rimliga och objektivt berättigade. Det skulle därför prövas om den bakomliggande skillnaden i behandling av män och kvinnor i svarandestatens pensionssystem var godtagbar enligt artikel 14.

Skilda pensionsåldrar för män och kvinnor infördes i UK 1940 långt innan konventionens tillkomst. Skillnaden syftade till att lindra ekonomisk ojämlikhet och svårigheter som härrörde från kvinnornas traditionellt obetalda roll att ta hand om familjen i hemmet i stället för att tjäna pengar på arbetsmarknaden. Kvinnornas lägre pensionsålder avsåg därför från början att rätta till faktiska orättvisor mellan kvinnor och män och hade därför varit objektivt berättigad enligt artikel 14. Skillnaden i pensionsålder fortsatte att vara berättigad ända till dess att de sociala villkoren hade förändrats så att kvinnor inte längre fick någon verklig nackdel på grund av ett kortare arbetsliv. Enligt de upplysningar som domstolen hade tillgång till hade den brittiska regeringen gjort ett konkret försök att fastställa samma pensionsålder för män och kvinnor i december 1991. Även om det kan hävdas att det försöket borde ha gjorts tidigare, hade utvecklingen skett gradvis och de nationella myndigheterna var bättre lämpade att bedöma den processen. Det hade också en betydelse att många andra länder i Europa hade behållit skilda åldersgränser för när män och kvinnor kunde få avgångspension Mot denna bakgrund fann domstolen att UK inte kunde kritiseras för att inte tidigare ha påbörjat resan mot en enda pensionsålder. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening m m

Den spanske domaren Borrego-Borrego lämnade en skiljaktig motivering och den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en skiljaktig mening. Han förklarade att han skulle ha funnit att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 under förutsättning att de klagande alltjämt kunde anses som ”offer”.

HÄNVISNINGAR
“Belgian Linguistic” Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23 (nr 1474/62 m.fl.)
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Koç och Tambas ./. Turkiet, 2006-03-21
Özgür Radyo-Ses Radyo Televizyon Yayin Yapim Ve Tanitim A.S. ./. Turkiet, 2006-03-30
Dicle ./. Turkiet (nr 2), 2006-04-11
Mehmet Emin Yildiz m.fl. ./. Turkiet, 2006-04-11
Sevgi Yilmaz ./. Turkiet, 2006-04-11

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Tokay och Ulus ./. Turkiet, 2006-03-23
Saday ./. Turkiet, 2006-03-30; även artikel 10
Güzel ./. Turkiet (nr 1), 2006-04-04
Erçikdi m.fl. ./. Turkiet, 2006-04-11
Fikri Demir ./. Turkiet, 2006-04-11
Mut ./. Turkiet, 2006-04-11

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Salé ./. Frankrike, 2006-03-21
Çagdas Sahin ./. Turiet, 2006-04-11

Se liknande mål i bl.a. nr. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Lag med retroaktiv verkan/retroaktiv tillämpning
Cabourdin ./. Frankrike, 2006-04-11

Se liknande mål i bl.a. nr. 3/06

Rättvis rättegång? - ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak e.d.
Vaturi ./. Frankrike, 2006-04-13
Zentar ./. Frankrike, 2006-04-13
Fedotova ./. Ryssland, 2006-04-13

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06 och 3/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Kur ./. Turkiet, 2006-03-23
Ülker m.fl. ./. Turkiet, 2006-03-23
Gianni m.fl. ./. Italien, 2006-03-30
Bodur m.fl. ./. Turkiet, 2006-04-04
Karaaslan ./. Turkiet, 2006-04-04
Akilli ./. Turkiet, 2006-04-11
Mehmet Kiliç ./. Turkiet, 2006-04-11
Scordino ./. Italien, 2006-03-29, GC; även artikel 6.1, se under rubriken Domar i Grand Chamber.

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Lupacescu m.fl. ./. Moldavien, 2006-03-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Konovalov ./. Ryssland, 2006-03-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shcherbaky ./. Ukraina, 2006-03-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lisyanskiy ./. Ukraina, 2006-04-04
Pomazanyy o. Shevchenko ./. Ukraina, 2006-04-04
Sukhobokov ./. Ryssland, 2006-04-13
Agibalova m.fl. ./. Ryssland, 2006-04-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Alekhina m.fl. ./. Ryssland, 2006-04-13; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Kekil Demirel ./. Turkiet, 2006-04-11
Corsacov ./. Moldavien, 2006-04-04

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Josan ./. Moldavien, 2006-03-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Chernitsyn ./. Ryssland, 2006-04-06

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Krivokuca ./. Kroatien, 2006-03-23

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05 och 11/05.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Mouzoukis ./. Grekland, 2006-04-13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05 och 11/05.

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Perk m.fl. ./. Turkiet, 2006-03-28
Sergey Vasilyevich Shevshenko ./. Ukraina, 2006-04-04

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06 och 3/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Melnik ./. Ukraina, 2006-03-28

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06 och 3/06.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Tsonev ./. Bulgarien, 2006-04-13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06 och 3/06.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 21 mars- den 13 april 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 21, 23, 28 och 30 mars samt den 4, 6, 11 och 13 april 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 21, 23, 28 och 30 mars samt den 4, 6 och 11 april 2006.

ARTIKEL 6.1
21 mars
Zámecniková o. Zámecnik ./. Tjeckien (16226/04)
23 mars
Lerios ./. Cypern (68448/01); även artikel 13
Krisper ./. Slovenien (47825/99)
28 mars
Rázlová ./. Tjeckien (20251/03)
Le Bechennec ./. Frankrike (28738/02)
Raffi ./. Frankrike (11760/02)
Varga ./. Ungern (14338/03)
Koss ./. Polen (52495/99)
30 mars
Nastos ./. Grekland (35828/02)
Damilakos ./. Grekland (13320/03)
Simaskou ./. Grekland (37270/02)
Fetis d.o.o. ./. Slovenien (75366/01)
Kollokas ./. Grekland (10304/03)
Cundric ./. Slovenien (57566/00); även artikel 13
Cvetreznik ./. Slovenien (75653/01); även artikel 13
Golenja ./. Slovenien (76378/01); även artikel 13
Gorenjak ./. Slovenien (77819/01); även artikel 13
Gorsek ./. Slovenien (75813/01); även artikel 13
Hafner ./. Slovenien (75695/01); även artikel 13
Hrustelj ./. Slovenien (75628/01); även artikel 13
Kos ./. Slovenien (77769/01); även artikel 13
Kovacic ./. Slovenien (75742/01); även artikel 13
Majhen ./. Slovenien (75773/01); även artikel 13
Mamic ./. Slovenien (75745/01); även artikel 13
Novak ./. Slovenien (75618/01); även artikel 13
Pecnik ./. Slovenien (76439/01); även artikel 13
Planko ./. Slovenien (77821/01); även artikel 13
Puz ./. Slovenien (76199/01); även artikel 13
Rojc ./. Slovenien (75687/01); även artikel 13
Rojnik ./. Slovenien (75697/01); även artikel 13
Slemensek ./. Slovenien (75810/01); även artikel 13
Sluga ./. Slovenien (77779/01); även artikel 13
Videmsek ./. Slovenien (75701/01); även artikel 13
Zolger ./. Slovenien (75688/01); även artikel 13
Pekov ./. Bulagien (50358/99) även artikel 5.3 o. 5.4, se nedan
4 april
Kobtsev ./. Ukraina (7324/02)
Marsálek ./. Tjeckien (8153/04); även artikel 13
Bitton ./. Frankrike (nr 2) (41828/02); även artikel 13
Pachman o. Mates ./. Tjeckien (14881/02)
Hermanský ./. Tjeckien (20551/02)
Vojácková ./. Tjeckien (15741/02)
Demir ./. Frankrike (3041/02)
Magyar ./. Ungern (nr 2) (442/03)
6 april
Rahbar-Pagard ./. Bulgarien (45466/99, 29903/02); även artikel 5.3, 5.4 och artikel 1 i protokoll nr 1
Mazzei ./. Italien (69502/01)
Gavrielidou and Others ./. Cypern (73802/01) även artikel 13
Chatzibyrros and Others ./. Grekland (20898/03) även artikel 13
Bastic ./. Slovenien (75809/01) även artikel 13
Belosevic ./. Slovenien (7877/02) även artikel 13
Bizjak Jagodic ./. Slovenien (42274/02) även artikel 13
Cekuta ./. Slovenien (77796/01) även artikel 13
Dezelak ./. Slovenien (1438/02) även artikel 13
Divkovic ./. Slovenien (38523/02) även artikel 13
Drozg ./. Slovenien (5162/02) även artikel 13
Ferlic ./. Slovenien (77818/01) även artikel 13
Gaber ./. Slovenien (5059/02) även artikel 13
Gradic ./. Slovenien (9277/02) även artikel 13
Huseinovic ./. Slovenien (75817/01) även artikel 13
Ibrahimi ./. Slovenien (75790/01 även artikel 13
Jenko ./. Slovenien (4267/02) även artikel 13
Jurkosek ./. Slovenien (7883/02) även artikel 13
Klanecek ./. Slovenien (75798/01) även artikel 13
Kotnik ./. Slovenien (19894/02) även artikel 13
Krznar ./. Slovenien (75787/01) även artikel 13
Kukovic ./. Slovenien (20300/02) även artikel 13
Lesjak ./. Slovenien (33553/02) även artikel 13
Mrkonjic ./. Slovenien (17360/02) även artikel 13
Pazon ./. Slovenien (17337/02) även artikel 13
Prekorsek ./. Slovenien (75784/01) även artikel 13
Ramsak ./. Slovenien (16263/02) även artikel 13
Repas ./. Slovenien (10288/02) även artikel 13
Zlender ./. Slovenien (16281/02) även artikel 13
11 april
Société Au Service Du Développement ./. Frankrike (40391/02)
Bazil ./. Tjeckien (6019/02)
Koríek and Others ./. Tjeckien (77530/01)
Csík ./. Ungern (33255/02)
Kalló ./. Ungern (30081/02)
Kocsis ./. Ungern (2462/03)
Kristóf ./. Ungern (23992/02)
Ratalics ./. Ungern (10501/03)
Vondratsek ./. Ungern (39073/02)
Duhamel ./. Frankrike (15110/02) även artikel 13
Oberling ./. Frankrike (31520/02) även artikel 13
Fejes ./. Ungern (7873/03)
Mohai ./. Ungern (30089/03)
Emin Yasar ./. Turkiet (44754/98)
Karakas o. Bayir ./. Turkiet (74798/01)
13 april
Sundov ./. Kroatien (13876/03)
Lukenda ./. Slovenien (nr 2) (16492/02) - ej kränkning
Avdic ./. Slovenien (26881/02) även artikel 13
Bedi ./. Slovenien (24901/02) även artikel 13
Blatesic ./. Slovenien (23571/02) även artikel 13
Gorican ./. Slovenien (4507/02) även artikel 13
Hribersek ./. Slovenien (10296/02) även artikel 13
Jurkosek ./. Slovenien (20610/02) även artikel 13
Kotnik ./. Slovenien (17330/02) även artikel 13
Lorbek ./. Slovenien (17321/02) även artikel 13
Marinovic ./. Slovenien (1461/02) även artikel 13
Muratovic ./. Slovenien (6799/02) även artikel 13
Oztek ./. Slovenien (1423/02) även artikel 13
Pavlovic ./. Slovenien (20543/02) även artikel 13
Pfeiffer ./. Slovenien (25055/02) även artikel 13
Pozin ./. Slovenien (22266/02) även artikel 13
Rober ./. Slovenien (7210/02) även artikel 13
Rozman ./. Slovenien (20254/02) även artikel 13
Rupnik ./. Slovenien (24897/02) även artikel 13
Skrablin ./. Slovenien (25053/02) även artikel 13
Solesa ./. Slovenien (21464/02) även artikel 13
Stradovnik ./. Slovenien (24784/02) även artikel 13
Witmajer ./. Slovenien (22235/02) även artikel 13
Zakonjsek ./. Slovenien (24896/02) även artikel 13
Zemljic ./. Slovenien (9301/02) även artikel 13

ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1
6 april
Rahbar-Pagard ./. Bulgarien (45466/99, 29903/02); även artikel 5.3, 5.4 och 6.1
Mazzei ./. Italien (69502/01)

ARTIKEL 5.3
21 mars
Korkmaz m.fl. ./. Turkiet; även artikel 5.4
23 mars
Anyig m.fl. ./. Turkiet (51176/99)
28 mars
Csáky ./. Ungern (32768/03)
Jaworski ./. Polen (25715/02)
Kubicz ./. Polen (16535/02)
30 mars
Pekov ./. Bulgarien (50358/99) även artikel 5.4 och 6.1
4 april
Malik ./. Polen (57477/00
Sari och Çolak ./. Turkiet (42596/98, 42603/98); även artikel 8
6 april
Rahbar-Pagard ./. Bulgarien (45466/99, 29903/02); även artikel 5.4, 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
11 april
Sevk ./. Turkiet (4528/02) även artikel 5.4
Uçar ./. Turkiet (52392/99) även artikel 5.5, 8 och 13

ARTIKEL 5.4
28 mars
Gaultier ./. Frankrike /41522/98)
30 mars
Pekov ./. Bulgarien (50358/99) även artikel 5.3 och 6.1
6 april
Rahbar-Pagard ./. Bulgarien (45466/99, 29903/02); även artikel 5.3, 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
11 april
Sevk ./. Turkiet (4528/02) även artikel 5.3

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Jönköping dom den 9 mars 2006 i mål 2596-04 i fråga om bl.a. eftergift av skattetillägg.

S:s inkomster hade bestämts skönsmässigt och han hade påförts skattetillägg. Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning i dessa delar och övergick därefter till frågan om det fanns skäl att med stöd av 5 kap. 6 § taxeringslagen efterge det påförda skattetillägget. Kammarrätten redogjorde för RÅ 2000 ref. 66 och för vad Regeringsrätten uttalat där beträffande det i artikel 6 i Europakonventionen upptagna kravet på domstolsprövning inom skälig tid. Kammarrätten redogjorde vidare för Europadomstolens avgöranden i målen Västberga Taxi och Vulic resp. Janosevic mot Sverige, där Europadomstolen ansett det föreligga brott mot konventionen när handläggningstiden genom instanserna överskridit 6 år och 8 månader och detta inte väsentligen berott på orsaker hänförliga till den skattskyldige. Kammarrätten noterade härefter att skattemyndigheten under 1997 reviderade det bolag där S är delägare och påförde honom skattetillägg genom beslut den 15 maj 1997. Beslutet överklagades i juni 1997. Skriftväxlingen mellan parterna pågick fram till slutet av maj 1998 och länsrätten meddelade dom i juni 1998. S:s överklagande till kammarrätten kom in i augusti 1998 och skriftväxlingen avslutades i december samma år. I beslut i juni 2001 återförvisade kammarrätten målet till länsrätten för ytterligare prövning. Länsrätten meddelade dom i maj 2002 och i beslut återförvisade kammarrätten målet än en gång med motiveringen att en av nämndemännen varit jävig. Överklagandet i det nu aktuella målet kom in i mitten av augusti 2004 och målet blev efter kommunicering klart för avgörande i september 2004.

Kammarrätten fann att det förflutit mer än åtta år sedan beslutet att påföra S skattetillägg hänförligt till taxeringsåret 1996 fattades. Den långa handläggningstiden har bl.a. orsakats av att kammarrätten återförvisat målet två gånger och att det under perioder blivit liggande utan åtgärd. Tidsutdräkten hade inte orsakats av S. Kammarrätten fann att det synsätt som kommit till uttryck i de ovan nämnda domarna från Europadomstolen nu borde få genomslag. Den långa tidsutdräkten med avgörandet av skattetilläggsfrågan ledde enligt kammarrättens mening till slutsatsen att det vore uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget i detta fall och det förelåg därför skäl att efterge skattetillägget.

Regeringsrättens dom den 13 mars 2006 i mål 2406-04 i fråga om avvisad ansökan om rättsprövning och om vägrad dispens enligt trafikförordningen var hänförlig till 8 kap. 3 § regeringsformen (RF).

Efter ansökan av Pergo AB beslutade Tekniska nämnden i Trelleborg att meddela bolaget dispens från bestämmelserna om största tillåtna bredd för fordon för tiden den 1 januari - den 31 december 2003. Dispensen gällde för ett dragfordon och ett släp-/efterfordon, vilka framfördes med en hastighet om högst 30 km/tim samt avsåg en viss färdväg inom kommunen. Beslutet överklagades av Vägverket Region Skåne och länsstyrelsen biföll överklagandet genom beslut den 19 maj 2003. Pergo överklagade till Vägverket i Borlänge som avslog överklagandet i beslut den 5 juni 2003. Eftersom Vägverkets beslut inte får överklagas, ansökte Pergo om rättsprövning hos kammarrätten i och anförde bl.a. att Vägverkets beslut i fråga om rätten till dispens från trafikförordningens (TrFs) bestämmelser om lastbredd avser en civil rättighet i Europakonventionens mening och gäller ett förhållande som omfattas av bestämmelserna i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen (RF). Kammarrätten bedömde att en dispens enligt aktuell lagstiftning inte utgjorde en civil rättighet eller rörde något förhållande som avses i 8 kap. 2 § RF samt att det inte var fråga om en sådan betungande föreskrift som faller under 8 kap. 3 § RF. Kammarrätten avvisade ansökningen om rättsprövning.

I sitt överklagande till Regeringsrätten anförde Pergo bl.a. att kammarrättens snäva tolkning och tillämpning av 1 § rättsprövningslagen var felaktig. Enligt förarbetena var avsikten med rättsprövningslagen att man med bred marginal skulle täcka in Europakonventionens begrepp ”civila rättigheter och skyldigheter” men praxis ger stöd för att anta att uttrycket i artikel 6 sträcker sig betydligt längre än vad 8 kap. 3 § RF gör, vilket skulle innebära att rättsprövningslagen inte tillräckligt svarar mot Sveriges skyldigheter enligt konventionen.

Regeringsrätten redogjorde för den grundläggande förutsättningen för rättsprövning och konstaterade att frågan i målet gällde om de av Vägverket tillämpade bestämmelserna kan anses utgöra sådana betungande offentligrättsliga föreskrifter som avses i 8 kap. 3 § RF. Regeringsrätten anförde vidare bl.a. följande. Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna skall för att omfattas av sistnämnda stadgande gälla åliggande för enskilda eller i övrigt avse ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Utanför tillämpningsområdet fallet föreskrifter av gynnande eller neutral karaktär. Regeringsrätten hänvisade till motiven till RF, prop. 1973:90, och redovisade vad som bör förstås med ”ingrepp”. Vidare framhölls att 8 kap. 3 § RF inte får tolkas så att den enskilde genom att frivilligt placera sig i en situation, som faller inom tillämpningsområdet för en reglering, som innefattar åligganden eller ingrepp, därmed också frivilligt underkastar sig där stadgade förpliktelser med följd att föreskrifterna förlorar sin karaktär av ”betungande”. Förekomsten av sanktioner är en indikation på att fråga är om en sådan föreskrift som avses i 8 kap. 3 § RF. De i 4 kap. 15 § TrF intagna bestämmelserna om största tillåtna bredd för fordon är sanktionerade enligt 14 kap. 3 § TrF och måste anses begränsa den enskildes frihet på sätt som avses i 8 kap. 3 § RF. Enligt 13 kap. 3 § TrF kan undantag i vissa fall medges från bestämmelserna om största fordonsbredd. Även en sådan begränsning av det grundläggande begreppet ”ingreppet” hänförs till kategorin betungande offentligrättsliga föreskrifter. Regeringsrätten fann således att Vägverkets beslut var av den karaktären att det kunde bli föremål för rättsprövning och att kammarrätten inte borde ha avvisat bolagets ansökan. Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet och visade målet åter till kammarrätten för ny handläggning.

HÄNVISNINGAR
RÅ 1995 ref. 4
RÅ 1996 not. 46
RÅ 2002 ref. 8




Senast ändrad: 2011-04-12