JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 3 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 februari - den 6 mars 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut avskriva mål

Linder och Linder mot Sverige, beslut 2008-01-17
Trots att de klagandes ombud underrättades om att angiven svarsfrist löpt ut och om att någon begäran om en förlängning av tidsfristen inte kommit in, kom det inte in något svar till domstolen. Klagandena ansågs därför inte vilja fullfölja sin talan och då det saknades skäl att ändå pröva klagomålet avskrevs målet.
Domar mot andra länder

Hadri-Vionnet mot Schweiz, 2008-02-14
Ett dödfött barn begravdes, utan att föräldrarna underrättades, utan deras närvaro och utan någon som helst ceremoni, i en kommunal grav för dödfödda barn. Att ansvarig tjänsteman frikändes i ett brottmål fritog inte staten från ansvar. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Hussain mot Rumänien, 2008-02-14
När påstådda överfall och misshandel av okända personer inte utreddes kränktes artikel 3. När en person berövades friheten i avvaktan på utvisning utan att han i enlighet med vad lagen föreskrev upplystes om skälen för frihetsberövandet kränktes artikel 5.1 f).

July och Sarl Libération mot Frankrike, 2008-02-14
Fällande dom för en artikel om uttalanden som gjorts vid en presskonferens om hur utredningen av en domares dödsfall hade genomförts var inte proportionerlig i förhållande till syftet att upprätthålla domarkårens anseende och oberoende och var därför inte heller nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Rumyana Ivanova mot Bulgarien, 2008-02-14
Nationella domstolar skall avgöra vilken bevisning som är lämplig och skall tolka och tillämpa nationell rätt och när förfarandet inte var godtyckligt skedde det inte någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d). När en journalist baserade sin artikel på tips från en annan person och på en i annan tidning publicerad förteckning och inte själv kontrollerade sanningshalten i uppgifterna innebar en fällande dom för förtal inte att det skedde någon kränkning av artikel 10.

Kuolelis, Bartosevicius och Burokevicius mot Litauen, 2008-02-19
Förfarandet mot högt uppsatta partimedlemmar i det kommunistiska partiet var inte oskäligt utdraget och kränkte inte artikel 6.1. Bestämmelserna om vad som utgjorde brott var tydliga och förutsebara och det skedde inte heller någon kränkning av artikel 7. Inte heller i övrigt var omständigheterna sådana att det skedde någon kränkning av artiklarna 9, 10, 11 eller 14.

Alexandridis mot Grekland, 2008-02-21
När advokat som skulle avlägga en tjänsteed tvingades avslöja sin trosuppfattning skedde en kränkning av hans rätt till religionsfrihet enligt artikel 9. När det inte fann något rättsmedel som kunde ge honom gottgörelse för den kränkningen kränktes även artikel 13.

Anonymos Touristiki Etairia Xenodocheia Kritis mot Grekland, 2008-02-21
I beslut att avslå en ansökan om expropriation av ett markområde utanför tätort togs inte hänsyn till förhållandena för de skilda delarna av området, utan all mark hänfördes som lämplig för bl.a. jordbruk. Den rimliga jämvikten mellan samhällsintresset och det enskilda bolagets intresse rubbades därmed och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. När prövningen i en instans pågick mer än sex år och målet inte var komplicerat överskreds skälig tid och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Stoica mot Rumänien, 2008-03-04
När svarandestaten inte kunde förklara att skador som en person fått hade orsakats på annat sätt än genom den behandling som han utsatts för av poliser, ansågs skadorna vara följden av en omänsklig och förnedrande behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. När utredningen av det inträffade inte var effektiv skedde ytterligare en kränkning av artikel 3. Regeringen hade inte kunnat visa att den aktuella händelsen varit helt rasneutral och bevisningen talade för att polisernas agerande hade varit klart rasistiskt motiverat. Det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 3.

Tastan mot Turkiet, 2008-03-04
Att tvinga en 71-årig man att göra militärtjänst under förhållanden anpassade för 20-åriga rekryter innebar förnedrande behandling och när det saknades rättsmedel för att söka gottgörelse skedde det en kränkning av artikel 3 i förening med artikel 13.

Domar och beslut i Grand Chamber

Arvanitaki-Roboti m.fl. mot Grekland, 2008-02-15
Kakamoukas m.fl. mot Grekland, 2008-02-15
Domstolen i stor sammansättning halverade de ersättningar som beslutats av domstolen i kammare för ideell skada på grund av en konstaterad kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

Saadi mot Italien, 2008-02-28
Den fara en för terrorism dömd person kunde utgöra fick inte vägas mot risken för att han utsattes för tortyr eller misshandel om han utvisades och när det fanns välgrundad anledning att tro att han kunde utsättas för sådan behandling skulle en utvisning till Tunisien innebära en kränkning av artikel 3.

Revision

Stankiewicz ./. Polen, 2008-03-04

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea hovrätts dom den 26 februari 2008 i mål B 7166-07 i fråga om hets mot folkgrupp.

Högsta domstolens beslut den 5 mars 2008 i mål Ö 4992-07 om yttrande i fråga om utlämning av albansk medborgare till Albanien.

ALLMÄNT

Domstolen har ändrat på den statistiska redovisningen. Numera skiljer man på mål som lottas ut på sektion och mål som ännu inte är färdiga att lottas ut. Enligt den preliminära statistiken per den 31 januari 2008 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 4 550 klagomål som lottats, vilket är en ökning med 21 % i förhållande till föregående års 3 750 klagomål för motsvarande period. 173 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 35 % i förhållande till de 128 som förklarats admissible motsvarande period 2007. 3 226 klagomål har avgjorts, 340 genom dom och 2 886 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. Motsvarande siffror för samma period 2007 var 2 424, 205 resp. 2 219 klagomål.  410 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts, vilket innebär en minskning med 31 % jämfört med samma period 2007 då 593 sådana beslut fattades. Domstolens balanser av lottade mål uppgick den 31 januari till 80 950 mål vilket är en ökning med 2 % från den balans om 79 400 mål som förelåg vid årsskiftet. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål var den 31 januari 24 250 klagomål jämfört med 24 450 som förelåg vid årsskiftet, dvs. en minskning med 1 %.

Enligt domstolens pressrelease den 14 februari 2008 (nr 112) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målet Paladi mot Moldavien (ansökan nr 39806/05, dom 2007-07-10) skall prövas av domstolen i stor kammare. Domstolen har vidare beslutat att avslå 17 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och "Search".

Den 10 mars 2008 planterade 180 skolbarn i åldrarna 9-12 år från Frankrike, Tyskland, Schweiz, Nederländerna och Ryssland ett symboliskt träd utanför domstolen i Strasbourg. Projektet "A Child´s View of Human Rights" syftar till att uppmuntra barn att bli ambassadörer för mänskliga rättigheter. Det organiseras av en organisation under beskydd av Europarådet. Se vidare Press release nr 168 som kom ut 2008-03-07.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut avskriva mål

Linder och Linder mot Sverige
(Ansökan nr 41729/05, beslut den 17 januari 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Trots att de klagandes ombud underrättades om att angiven svarsfrist löpt ut och om att någon begäran om en förlängning av tidsfristen inte kommit in, kom det inte in något svar till domstolen. Klagandena ansågs därför inte vilja fullfölja sin talan och då det saknades skäl att ändå pröva klagomålet avskrevs målet.

SL var ensam ägare till bolaget Compactfiber AB. Han var också VD i bolaget medan hans hustru ML var anställd där. Bolaget försattes i konkurs den 17 januari 1992. Året därpå inledde Skattemyndigheten en revision av bolaget vilken avslutades i mars 1995. En revisionspromemoria daterad den 12 mars 1995, vari Skattemyndigheten bl.a. konstaterade att bolagets bokföring varit allvarligt bristfällig och att makarnas löneuttag inte hade redovisats ordentligt, översändes till makarna L för yttrande men de hörde inte av sig. På grundval av det som framkommit vid revisionen beslöt Skattemyndigheten om eftertaxering och om påförande av skattetillägg. Makarna L klagade över detta beslut i oktober 1997. Sedan Skattemyndigheten företagit den obligatoriska omprövningen i juni 1998 lämnades överklagandena till länsrätten, där makarna bl.a. yrkade att skattetilläggen skulle undanröjas. De åberopade i den delen artikel 6 i konventionen. I mars 2001 avslog länsrätten överklagandena. Makarna klagade till kammarrätten som fastställde länsrättens domar. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i maj 2005. - I Europadomstolen åberopade makarna L artikel 6.1 och påstod att skatteprocesserna som även omfattade skattetillägg hade tagit alltför lång tid. De hävdade vidare att de inte fått en verklig tillgång till domstolsprövning genom Skattemyndighetens utdragna handläggning av deras mål.

Europadomstolen översände i juni 2007 regeringens yttrande till makarnas ombud och angav som sista svarsdag den 23 juli 2007. I ett brev den 12 oktober 2997 som sändes som rekommenderat brev underrättades ombudet om att den angivna svarstiden löpt ut och att någon begäran om förlängning inte hade kommit in. Ombudet uppmärksammades på artikel 37.1 a) i konventionen som ger domstolen rätt att avskriva ett klagomål om det är uppenbart att parten inte vill fullfölja sin talan. Ombudet tog emot brevet den 19 oktober 2007 men något svar kom inte in till domstolen. Domstolen fann mot den bakgrunden att det kunde anses att makarna L inte ville fullfölja sin talan. Det fanns inte heller några särskilda omständigheter som med hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter motiverade en fortsatt prövning av målet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Hadri-Vionnet mot Schweiz
(Ansökan nr 55525/00, dom den 14 februari 2008)
Domen finns endast på franska.

Ett dödfött barn begravdes, utan att föräldrarna underrättades, utan deras närvaro och utan någon som helst ceremoni, i en kommunal grav för dödfödda barn. Att ansvarig tjänsteman frikändes i ett brottmål fritog inte staten från ansvar. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

H är en algerisk medborgare och bosatt i Schweiz, dit hon kom i juni 1996 och sökte politisk asyl. Den 4 april 1997 när hon bodde på ett hem för asylsökande födde hon ett dödfött barn. Hon hamnade i ett chocktillstånd och när hon och barnets far tillfrågades av barnmorskan svarade de att de inte ville se barnet. Sedan barnets kropp obducerats fördes den med en varubil till kyrkogården för att grävas ned i en kommunal grav för dödfödda barn. Nedgrävningen skedde utan någon ceremoni och utan att föräldrarna var närvarande. Beslutet om begravningen fattades huvudsakligen på grundval av att föräldrarna inte velat se barnet före obduktionen och på att H inte bedömdes frisk nog att närvara. H gav in ett klagomål riktat mot två kommunala tjänstemän och yrkade på skadestånd. Målet lades emellertid ned av åklagaren i kantonen Aargau. H klagade till högre rätt men klagomålet förklarades inadmissible på grund av att det saknats uppsåt att störa griftefriden. När det gällde transporten hade det i och för sig skett ett brott mot vägtrafiklagstiftningen, eftersom transporten saknat tillstånd, men förseelsen borde bedömas i ljuset av den aktuella tjänstemannens ringa erfarenhet. Den federala domstolen avslog därefter Hs vidare klagomål. Den 23 mars 1998 beslöt kommunfullmäktige att barnets kropp skulle grävas upp. Så skedde och kroppen fördes till Hs nya hem i Genève och den begravdes senare enligt katolsk sed. - I Europadomstolen klagade H över att hennes döda barns kropp hade tagits ifrån henne och utan hennes vetskap begravts i en kommunal grav samt över att barnets kropp förts till kyrkogården i ett olämpligt fordon. Hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann inledningsvis att artikel 8 var tillämplig på frågan om H hade haft rätt att närvara vid barnets begravning eventuellt vid en ceremoni och att få barnets kropp transporterad i ett lämpligt fordon. Domstolen betonade att den inte ville ifrågasätta den ansvarige tjänstemannens goda uppsåt mot bakgrund av att H befunnit sig i ett chocktillstånd och det varit nödvändigt att handla skyndsamt. Domstolen erinrade härefter om att det förhållandet att en tjänsteman frikänts i ett brottmål inte nödvändigtvis fritog staten från dess skyldigheter enligt konventionen. Avsaknaden av uppsåt eller ond tro hos den ansvarige kommunale tjänstemannen kunde inte på något sätt befria staten från dess eget internationella ansvar enligt konventionen. Domstolen fann därför att begravningen och transporten av barnets kropp innebar ett intrång i Hs rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.

När det gällde frågan om intrånget haft stöd i lagen konstaterade domstolen först att det fanns motsägelser mellan lagstiftningen, som var tydlig, och det praktiska handlandet i Hs fall. Domstolen noterade att den aktuelle tjänstemannen hade genomfört begravningen utan att rådfråga föräldrarna trots att de bestämmelser som reglerade kyrkogårdar och begravningar i kommunen angav att föräldrarna skulle tillfrågas. Dessutom angavs i bestämmelserna att begravningen skulle ordnas av föräldrarna. När det gällde transporten av barnets kvarlevor påpekade domstolen att den högre kantonala domstolen hade funnit att kroppen transporterats i strid med vägtrafiklagstiftningen, eftersom det saknats tillstånd, vilket den federala domstolen inte hade ifrågasatt. Intrånget i Hs privat- och familjeliv hade därför inte haft stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 - tillämplighet
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
X ./. Tyskland, kommissionens beslut 1981-03-10
Znamenskaya ./. Ryssland, dom 2005-06-02 (jfr nr 6/05)
Pannullo och Forte ./. Frankrike, dom 2001-10-30
Elli Poluhas Dödsbo ./. Sverige, dom 2006-01-17 (jfr nr 2/06)
Artikel 8 - intrång
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Dammann ./. Schweiz, dom 2006-04-25 (jfr nr 5/06)
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Bottazzi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Artikel 8 - berättigat
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25

Hussain mot Rumänien
(Ansökan nr 12338/02, dom den 14 februari 2008)
Domen finns endast på franska.

När påstådda överfall och misshandel av okända personer inte utreddes kränktes artikel 3. När en person berövades friheten i avvaktan på utvisning, utan att han i enlighet med vad lagen föreskrev upplystes om skälen för frihetsberövandet, kränktes artikel 5.1 f).

H är en irakisk medborgare bosatt i Bukarest. Han kom till Rumänien 1997 och hade då ett visum som därefter förnyades med regelbundna mellanrum fram till den 26 oktober 1999 när hans papper påstods ha blivit stulna. Därefter stannade H kvar i Rumänien utan ett giltigt uppehållstillstånd. Han har två barn i ett samboförhållande med en rumänsk kvinna. Han påstod sig ha ensam vårdnad om barnen sedan han separerat från deras mor och hon, enligt hans uppgift, varit bosatt utomlands sedan 2000.  Den 22 juli 1999 gjorde H en anmälan mot sin f d partner och påstod att hon hade hotat honom och varit våldsam mot honom. På förfrågan hos åklagaren fick han sedan besked om att utredningen pågick och att polisen uppmanats att göra ytterligare undersökningar. Den 19 november 1999 lämnade H in en ny anmälan på polisstationen mot sin förra sambo och ytterligare en person som, enligt vad H påstod, hade uppmanats av den förra sambon att hota honom och att slå hans minsta dotter. Brottmålet lades ner på grund av att offren inte infunnit sig till förhandling två gånger i rad och utan att ange några skäl. Den 18 april och den 18 oktober 2000 påstods H åter ha blivit överfallen, denna gång av okända personer. I två läkarintyg angavs de skador som H fått av överfallen. Den 9 november 2000 gav han in en anmälan till åklagarmyndigheten avseende överfallen. Sedan han gjort en förfrågan hos åklagarmyndigheten upplystes han om att polisen beordrats att göra ytterligare undersökningen. Den 1 augusti 2001 när H infann sig på polisstationen för ett förhör som han kallats till med anledning av en av sina anmälningar greps han, eftersom han saknade ett giltigt uppehållstillstånd, och fördes till ett transitcenter på flygplatsen i väntan på att deporteras. H hävdade att han inte fått del av något beslut om att han skulle placeras i transitcentret och påstod att han förts dit med tvång och försedd med handbojor. H fick lämna flygplatsen den 17 augusti 2001 sedan han ansökt om flyktingstatus. - I Europadomstolen åberopade H artikel 3 och klagade över att åklagarmyndigheten inte hade prövat de klagomål han gett in mot personer som påstods ha överfallit honom. H åberopade även artikel 5.1 och klagade över att frihetsberövandet med placering i transitcentret på flygplatsen hade varit olagligt.

Europadomstolen noterade att H hävdade att han blivit överfallen i juli 1999 och sedan åter i april och oktober 2000 samt att han anmält varje händelse till polisen eller åklagarmyndigheten. Vidare noterades att Hs klagomål avseende händelserna i april och oktober grundades på två läkarintyg utfärdade den 12 och den 18 oktober 2000. Domstolen konstaterade att den rumänska regeringen hade lämnat synpunkter endast när det gällde utredningen avseende händelsen den 19 november 1999 utan att lämna några hänvisningar alls till de övriga incidenterna. Domstolen konstaterade också att trots att H genom sina klagomål hade informerat de behöriga myndigheterna om de påstådda överfallen så hade myndigheternas enda svar varit att upplysa honom om att polisen fått instruktioner om att utreda frågan vidare. Dessutom hade regeringen inte företett några uppgifter eller handlingar som visade att utredningarna hade genomförts med vederbörlig skyndsamhet och att de dömande organen hade fattat något beslut. Staten hade således brustit i sina skyldigheter enligt artikel 3 att genomföra en noggrann och effektiv utredning av Hs påståenden om att han misshandlats av okända personer. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade härefter att enligt den rumänska lagstiftningen vid aktuell tidpunkt var det en viktig förutsättning för ett frihetsberövande att det var lagenligt. Emellertid kunde utlänningar, som saknade resehandlingar eller ekonomiska resurser, i avvaktan på verkställighet av ett beslut om utvisning, placeras i särskilda center som inrättats just för detta ändamål. Därutöver angavs att utlänningar som placerades i dessa center skriftligen skulle få upplysningar om skälen för frihetsberövandet och om sina rättigheter och skyldigheter. Ingenting i Hs fall talade för att det hade lämnats något sådan skriftlig information trots att lagen krävde det. Domstolen fann därför att H vid det aktuella tillfället inte hade fått något beslut som angav skälen för hans placering i transitcentret, hur länge han skulle stanna där och vilka rättigheter och skyldigheter han hade. Eftersom han inte hade delgivits något beslut kunde domstolen inte godta regeringens förklaring att han kunnat klaga på åtgärden i fråga. På grund av att den föreskrivna informationen saknades uppfyllde frihetsberövandet inte kraven i den inhemska lagstiftningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 f).

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Filip ./. Rumänien, dom 2006-12-14
97 members of Jehovahs Witnesses m.fl. ./. Georgien, dom 2007-05-03 (jfr nr 5/07)
Artikel 5.1 f)
Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Mohd ./. Grekland, dom 2006-04-27 (jfr nr 5/06)
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Shamsa ./. Polen, dom 2003-11-27 (jfr nr 11/03)

July och Sarl Libération mot Frankrike
(Ansökan nr 20893/03, dom den 14 februari 2008)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för en artikel om uttalanden som gjorts vid en presskonferens om hur utredningen av en domares dödsfall hade genomförts var inte proportionerlig i förhållande till syftet att upprätthålla domarkårens anseende och oberoende och var därför inte heller nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det skedde därför en kränkning av artikel 10.

J var utgivare av den franska tidningen Libération och han var också vid den aktuella tidpunkten VD i bolaget. Den 14 mars 2000 publicerades i Libération en artikel om uttalanden som gjorts vid en presskonferens om det mål som handlade om domaren B, vilken hittats död under misstänkta förhållanden i oktober 1995 i Djibouti där han var på uppdrag. Brottsutredningen i målet fick en vidträckt uppmärksamhet i media och överflyttades till Paris under 1997. Syftet med presskonferensen var att offentliggöra en begäran, som riktats till justitieministern av den avlidnes änka, om att det skulle ske en utredning av de domare som ansvarat för utredningen av Bs dödsfall. Under presskonferensen väcktes ett antal frågor om och riktades kritik mot hur utredningen genomförts av fru B, hennes advokater, några domare inklusive domaren DM, ordförande i ung. domareförbundet och av C, som var ordförande i domarnas fackförbund. Undersökningsdomarna L och M väckte härefter en förtalstalan mot J och bolaget samma dag som artikeln publicerades under rubriken ung. "En domares död: änkan går till angrepp mot domare och polis." Fyra avsnitt av artikeln omfattades av förtalsmålet: 1) undersökningsdomarna anklagades av änkan för partiskhet, 2) DM ansåg att utredningen hade genomförts på ett "bisarrt" sätt, 3) C hade talat om en katalog av felaktigheter och 4) L och M hade varit långsamma. I en dom den 13 mars 2001 frikändes J och bolaget. Endast avsnittet som handlade om domarnas partiskhet bedömdes kränkande men domstolen godtog att tidningen i god tro endast hade rapporterat om kritiken mot utredningen och att den således bara fullgjort sin upplysningsskyldighet mot allmänheten. Efter överklagande ändrade appellationsdomstolen i Versailles den friande domen delvis och fann att även avsnittet om att utredningen genomförts på ett "bisarrt" sätt var kränkande. Appellationsdomstolen fann att avsnitten i fråga skadade de två undersökningsdomarna heder och rykte och godtog inte tidningens påstående om god tro. Domstolen fann J skyldig till förtal av offentliga tjänstemän och han ålades att betala ca 1 500 EUR i böter och samma belopp som skadestånd till var och en av undersökningsdomarna. Vidare skulle i Libération och en annan tidning tas in huvuddragen i domen. J och bolaget klagade till kassationsdomstolen som avslog överklagandet och fann att J och bolaget fullständigt hade brustit i sin skyldighet att iaktta försiktighet och att vara objektiva. - I Europadomstolen klagade J och bolaget över de fällande domarna och åberopade artikel 10. De klagade också enligt artikel 6.1.

Europadomstolen, som fann att de klagande inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen när det gällde artikel 6.1 och att klagomålet därför i den delen skulle avvisas, fann att den fällande domen innebar ett intrång i de klagandes rätt till yttrandefrihet. Intrånget var föreskrivet i fransk lag och hade skett i det legitima syftet att skydda undersökningsdomarnas rykte och att upprätthålla domarkårens anseende och oberoende. När det gällde frågan om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle erinrade domstolen först om den viktiga roll som "vakthund" som pressen har i ett demokratiskt samhälle. Även om pressen inte får överskrida vissa gränser är dess skyldighet ändå att - på ett sätt som är förenligt med dess skyldigheter och ansvar - förmedla upplysningar och idéer i alla frågor av allmänt intresse, inklusive dem som gäller hur rättssystemet fungerar. Domstolen var inte övertygad av de skäl som domstolen i Versailles lämnat för sin dom. Domstolen noterade att artikeln i fråga hade varit en rapport om en presskonferens som gällde ett mål som redan var allmänt känt och betonade att det inte ankom på de nationella domstolarna att sätta sina egna åsikter i stället för pressens uppfattning om vilken rapporteringsteknik som journalister skall använda när de skall förmedla information. Domstolen noterade vidare att det i artikeln hade använts återgivna uttalanden och att citationstecken hade satts ut på flera ställen för att undvika missförstånd hos läsarna om vad en person uttalat och vad som var tidningens analys av det sagda. Namnet på den person som uttalat sig hade också angivits varje gång för att förenkla för läsaren. Det kunde därför inte hävdas, som appellationsdomstolen gjort, att vissa avsnitt var hänförliga till journalisten och därmed till de klagande. När det gällde appellationsdomstolens skäl i fråga om användningen av ordet "bisarrt" noterade domstolen att beskrivningen, som visserligen inte var smickrande, i artikeln hade hänförts till en av talarna på presskonferensen och inte hade använts av journalisten själv vilket också konstaterats av domstolen i första instans. Domstolen erinrade om att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller tjänstemän som agerar i ett offentligt sammanhang. Domstolen fann att de skäl som lämnats av kassationsdomstolen för att avslå Js och bolagets klagomål dit varken hade varit relevanta eller tillräckliga med hänsyn till att domarna i fråga, som båda arbetade för en av "statens grundläggande institutioner", helt legitimt kunde bli föremål för personlig kritik som, inom godtagbara gränser, uttalades inte bara på ett teoretiskt och allmänt hållet sätt. I vart fall fann domstolen att de klagande när de publicerade artikeln inte hade använt sig av överdrift eller provokation även om detta var tillåtet när det gällde att utöva journalistisk frihet. Domstolen fann inte att de använda ordalagen var "uppenbart kränkande" för de två domarna i fråga och fann vidare att skälen för att finna att de klagande inte hade handlat i god tro inte stämde väl överens med principen om rätten till yttrandefrihet och pressens roll som "vakthund". Den fällande domen kunde därför inte anses proportionerlig i förhållande till det mål som åsyftades och den hade inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Maestri ./. Italien, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Grigoriades ./. Grekland, dom 1997-11-25
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Brasilier ./. Frankrike, dom 2006-04-11 (jfr nr 4/06)
Mamère ./. Frankrike, dom 2006-11-07 (jfr nr 10/06)
Abeberry ./. Frankrike, beslut 2004-09-21
Tourancheau o. July ./. Frankrike, dom 2005-11-24
Lindon, Otchakovsky-Laurens o. July ./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr10/07)
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Stoll ./. Schweiz, dom (GC) 2007-12-10 (jfr nr 11/07)
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21

Rumyana Ivanova mot Bulgarien
(Ansökan nr 36207/03, dom den 14 februari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Nationella domstolar skall avgöra vilken bevisning som är lämplig och skall tolka och tillämpa nationell rätt och när förfarandet inte var godtyckligt skedde det inte någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d). När en journalist baserade sin artikel på tips från en annan person och på en i annan tidning publicerad förteckning och inte själv kontrollerade sanningshalten i uppgifterna innebar en fällande dom för förtal inte att det skedde någon kränkning av artikel 10.

I är bulgarisk medborgare och bosatt i Sofia. Hon är reporter på tidningen "24 timmar" som är en av Bulgariens ledande dagstidningar. Till följd av en allvarlig bankkris i slutet av 1990-talet antogs 1997 en lag för att ändra den bulgariska banklagstiftningen och särskilt när det gällde lån utan säkerhet. I lagen angavs att den bulgariska nationalbanken skulle sammanställa en förteckning, som skulle publiceras i en särskild bulletin, över alla klienter vars lån hade förfallit för mer än sex månader sedan. Förteckningen lades fram för nationalförsamlingen den 21 januari 1998. De kunder som upptogs i förteckningen kallades populärt för "kreditmiljonärer". Den 4 augusti 2001 publicerade den aktuella tidningen en artikel skriven av I vari det angavs att D stod på bankens officiella förteckning den 21 januari 1998 på grund av att han ägde tre bolag, Maxcom Holding, FBK Maxcom och Maxcom OOD. I artikeln påstods, att eftersom D vid den tidpunkten kandiderade till posten som biträdande finansminister, så hade den omständigheten att han nämndes i förteckningen orsakat premiärministern bekymmer. Sedan D informerat tidningens utgivare om att han inte var aktieägare i de tre Maxcom-bolagen publicerade tidningen samma dag en rättad version av artikeln. Vidare publicerades den 6 augusti en kompletterande artikel vari D förnekade varje inblandning i Maxcom eller andra skuldsatta bolag. D väckte emellertid en förtalstalan mot I som till sitt försvar hänvisade till att hon litat på den information som hon fått av parlamentsledamöter som gett henne tips om Ds kandidatur. Hon hade verifierat upplysningarna genom att kontakta tullmyndighetens pressavdelning som hade hänvisat henne till den fullständiga listan över "kreditmiljonärerna" som publicerats den 22 januari 1998 i en annan ledande dagstidning. Två av Maxcom-bolagen var namngivna i inledningen till den artikeln och I fann efter att ha letat i en databas att D varit medlem i Vitaplant OOD som också förekom på listan över de skuldsatta. Den 16 september 2002 fann tingsrätten i Sofia I skyldig till förtal och ålade henne att betala ett vite på motsvarande ca 256 EUR. Domen fastställdes sedan I överklagat i maj 2003.  I dessa avgöranden fann domstolarna att I endast förmått visa att D varit upptagen i den aktuella förteckningen på grund av sitt samband med företaget Vitaplant OOD och inte genom Maxcom-bolagen. Att påstå att D var en "kreditmiljonär" på grund av sin indirekta inblandning i ett bolag var något helt annat än att påstå att han fullt ut ägde tre av de bolag som angavs i förteckningen. De nationella domstolarna fann vidare att I inte hade verifierat de uppgifter hon fått innan hon publicerade dem och att hon i sin strävan att snabbt publicera sina nyheter och i strid med god journalistsed hade underlåtit att kontakta trovärdiga källor. Under tiden hade D dragit tillbaka sin kandidatur. - I Europadomstolen klagade I över att förfarandet mot henne varit orättvist och att den fällande domen kränkte hennes rätt till yttrandefrihet. Hon åberopade artikel 6.1 och 3 d) samt artikel 10.

Europadomstolen noterade att Is klagomål över tingsrättens underlåtenhet att fastställa om D indirekt varit medlem i Vitaplant OOD hade rättats till efter överklagande och att det i vart fall inte hade gjort hennes påstående om att D var ägare till Maxcom-bolagen mindre kränkande. Vidare kunde tingsrätten inte kritiseras för att inte ha kallat den parlamentsledamot som tipsat I som vittne. I hade inte namngett parlamentsledamoten och enligt domstolens fasta praxis vilade ansvaret för att bedöma om det var lämpligt att kalla ett vittne på de nationella domstolarna. Avgörandena i Is mål hade därför inte varit godtyckliga och domstolen erinrade om att det i första hand ankom på de nationella myndigheterna och då särskilt på domstolarna att tolka och tillämpa den nationella rätten. Förfarandet mot I hade därför inte varit orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

Domstolen konstaterade vidare att båda parter hade medgett att den fällande domen för förtal mot I hade inneburit ett intrång i hennes rätt till yttrandefrihet. Intrånget hade varit föreskrivet i lag och domstolen måste därför pröva om det hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och om det svarade mot ett "trängande samhällsbehov". Domstolen erinrade om pressens viktiga roll som "allmänhetens vakthund" och dess skyldighet att i ett demokratiskt samhälle tillhandahålla information i alla frågor av allmänt intresse. Den aktuella artikeln hade lämnat en rapport i en fråga av stort allmänt intresse nämligen en välkänd politikers kandidatur till posten som biträdande finansminister. Som politiker och som kandidat till ett statligt ämbete hade D utsatt sig för allmänhetens granskning och särskilt när det gällde hans ekonomiska integritet. Artikel 10 garanterade emellertid inte någon obegränsad yttrandefrihet. Utövandet av den friheten medförde skyldigheter och ansvar, särskilt när det någons rykte stod på spel. Tillämpade på pressen medförde dessa skyldigheter och det ansvaret att man handlade i god tro för att lämna riktiga och tillförlitliga upplysningar i enlighet med journalistetiken. Uppgiften i Is artikel att D hade nämnts i en offentlig förteckning över skuldsatta på grund av att han ägde tre särskilt namngivna bolag hade varit ett påstående om faktiska förhållanden som kan bevisas. Ju allvarligare en anklagelse var, som i det aktuella fallet, desto säkrare måste bevisningen vara, särskilt som påståendena publiceras i en populär rikstäckande dagstidning med stor spridning. Domstolen fann inte skäl att ifrågasätta de nationella domstolarnas bedömning att I inte hade förmått lägga fram tillräcklig bevisning för att hennes uppgifter inte var kränkande och att hon i själva verket hade publicerat uppgifter som hon vetat eller borde ha vetat var tvivelaktiga. Hon hade dessutom formulerat sitt uttalande på ett sätt som inte lämnade något tvivel om att det var hennes påstående och inte den tipsande parlamentsledamotens. Uttalandet hade också antytt att uppgifterna hade grundats direkt på den offentliga listan och inte på en annan tidnings uppgifter. I hade tagit över uttalandena där och gjort dem till sina egna och hade därför burit ansvaret för att de var sanna. Det hade inte funnits någon särskild anledning för att befria I från hennes skyldighet att verifiera sina uttalanden. Även om artikeln hade rättats och Ds svar hade publicerats hade artikeln i sin ursprungliga version spritts och lästs vida omkring och D hade redan orsakats en skada. Domstolen fann därför att de skäl som de bulgariska domstolarna hade lämnat när de fällde I hade varit relevanta och tillräckliga och att det sätt på vilket målet hade prövats fullt ut hade beaktat konflikten mellan å ena sidan rätten att förmedla upplysningar och å den andra skyddet för andras rättigheter och rykte. De skäl som de bulgariska domstolarna lämnat för att fälla I och det relativt milda straffet, där ett straffrättsligt skadestånd hade ersatts med ett minimalt förvaltningsvite, innebar att I inte hade blivit kränkt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 och 3 d)
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Cornelis ./. Nederländerna, beslut 2004-05-25
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25 
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Artikel 10
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Panev ./. Bulgarien, kommissionens beslut 1997-12-03
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25 
Lindon, Otchakovsky Laurens o. July ./. Frankrike, dom (GC) 2007-10-22 (jfr nr 10/07)
Raichinov ./. Bulgarien, dom 2006-04-20
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13

Kuolelis, Bartosevicius och Burokevicius mot Litauen
(Ansökan nr 74357/01, dom den 19 februari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Förfarandet mot högt uppsatta partimedlemmar i det kommunistiska partiet var inte oskäligt utdraget och kränkte inte artikel 6.1. Bestämmelserna om vad som utgjorde brott var tydliga och förutsebara och det skedde inte heller någon kränkning av artikel 7. Inte heller i övrigt var omständigheterna sådana att det skedde någon kränkning av artiklarna 9, 10, 11 eller 14.

De klagande i målet är J, L och M som alla är litauiska medborgare. De var i början av 1990-talet alla tre högt uppsatta medlemmar i den litauiska avdelningen av det sovjetiska kommunistpartiet och de dömdes alla tre i augusti 1999 för att ha varit delaktiga i samhällsomstörtande verksamhet. Rättegången mot dem kallades populärt för "13 januari-målet" med hänvisning till den sammanstötning som ägde rum mellan sovjetarmén och civila litauer från den 12 till den 13 januari 1991 i vilken 13 litauer avled och över tusen skadades. - I Europadomstolen klagade J, L och M över att de åtalats och fällts för brott som inte kunde förutses enligt inhemsk eller internationell rätt, eftersom Litauen vid den aktuella tidpunkten ännu inte hade erkänts som en fristående stat. De klagade också över att förfarandet mot dem varit oskäligt långdraget. De åberopade artiklarna 6.1, 7, 9, 10, 11 och 14.

Europadomstolen fann att det aktuella målet uppenbart var komplicerat och att det inte fanns någon bevisning som tydde på att de nationella domstolarna inte hade handlagt målet med omsorg. Den tid som gått åt för att pröva de klagandes mål hade, om man bortsåg från de uppskov som vid flera tillfällen begärts av de klagande, deras medtilltalade och dessas ombud, inte varit oskälig med hänsyn till omständigheterna sedda i sin helhet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade att det inte var dess uppgift att pröva de klagandes ansvar för brott utan att det ankom på de nationella domstolarna. I stället skulle domstolen med utgångspunkt från artikel 7.1 pröva om de klagandes gärningar, vid den tid då de begicks, utgjorde brott som tydligt och förutsebart angavs i den litauiska lagen eller i internationell rätt. Vid den prövningen krävs i undantagsfall att domstolen beaktar händelser som ägt rum innan konventionen trädde i kraft. Domstolen fann att de klagande hade blivit fällda för brott som var tillräckligt klara och förutsebara enligt den återuppbyggda republiken Litauens lagar. Följderna av en underlåtenhet att rätta sig efter dessa lagar var också tillräckligt förutsebara inte bara med rättslig hjälp utan också med sunt förnuft. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 7.

I fråga om klagomålen enligt artiklarna 9, 10 och 11 fann domstolen att även om det hade skett ett intrång i de klagandes rättigheter så hade det intrånget haft stöd i lagen. När det gällde ett sådant intrångs legitima syfte och proportionaliteten hos de åtgärder som vidtagits för att uppnå dessa syften fann domstolen att målet sett i sin helhet inte avslöjade något som tydde på att det skett en kränkning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 9, artikel 10 eller artikel 11.

Vad slutligen beträffade klagomålet om diskriminering fann domstolen att de klagande inte hade blivit utsatta för en oberättigad olik behandling som kunde innebära en diskriminering. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller hade skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Artikel 7
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Dragotoniu o. Militaru-Pidhorni ./. Rumänien, dom 2007-05-24 (jfr nr 6/07)

Alexandridis mot Grekland
(Ansökan nr 19516/06, dom den 21 februari 2008)
Domen finns endast på franska.

När advokat som skulle avlägga en tjänsteed tvingades avslöja sin trosuppfattning skedde en kränkning av hans rätt till religionsfrihet enligt artikel 9. När det inte fann något rättsmedel som kunde ge honom gottgörelse för den kränkningen kränktes även artikel 13.

A är en grekisk medborgare som skulle arbeta som advokat vid Atens förstainstansdomstol. Den 2 november 2005 gick han till domstolen för att avlägga den ed som var en förutsättning för att han skulle få verka som advokat vid domstolen. Enligt As uppgifter försåg domstolssekretariatet honom i enlighet med normala rutiner med ett formulär som innehöll en standardtext enligt vilken han skulle svära eden "efter att ha placerat sin högra hand på bibeln". A lämnade formuläret vederbörligen ifyllt till domstolens president och upplyste henne om att han inte var en ortodox kristen och att han ville lämna en högtidlig försäkran utan handen på bibeln, vilket han tilläts göra vid en offentlig förhandling. Därefter undertecknade presidenten och kanslichefen formuläret. Regeringen bekräftade att domstolens president bifallit As begäran men hävdade att A inte följt de normala rutinerna genom att han vänt sig direkt till domstolens president och begärt tillstånd att lämna en högtidlig försäkran. Först därefter hade A gått till sekretariatet och fyllt i ett formulär för religiösa eder, trots att det fanns två olika formulär, ett för religiösa eder och ett för en högtidlig försäkran. I svar på vad A anfört i domstolen medgav regeringen att A haft formuläret för religiösa eder med sig när han inställde sig hos presidenten. Han hade därefter vänt sig till sekretariatet för att få kopior av formuläret men han hade inte vidtagit någon åtgärd för att få handlingen rättad. - I Europadomstolen åberopade A artikel 9 och artikel 13 och påstod att han tvingats avslöja sin religiösa tro när han skulle avlägga sin tjänsteförsäkran.

Europadomstolen noterade att parterna lämnat motstridiga uppgifter om de faktiska förhållandena och påpekade att den grekiska regeringen lämnat två i sig oförenliga uppgifter. Domstolen konstaterade att ingen av handlingarna i målet visade att A inte hade följt standardförfarandet för att avlägga eden samt att protokollet som förts över förhandlingen den 2 november 2005, vilket var den enda offentliga handlingen avseende det aktuella förfarandet, stödde As version av händelserna. Domstolen noterade vidare att friheten att ge uttryck för sin tro också innehåller en negativ aspekt, nämligen den enskildes rätt att inte tvingas avslöja sin religion eller sin religiösa trosuppfattning samt att inte tvingas handla på ett sådant sätt som gjorde det möjligt för andra att dra slutsatser om vilken trosuppfattning han eller hon hade eller inte hade. I det aktuella målet fann domstolen att när A inställde sig i domstolen tvingades han uppge att han inte var en ortodox kristen och till följd därav avslöja delar av sin trosuppfattning för att kunna lämna en högtidlig försäkran. Domstolen noterade att detta förfarande återspeglade förekomsten av en presumtion att advokater som inställde sig inför domstolen var ortodoxt kristna. I protokollet från förhandlingen framställdes det som om A hade svurit en religiös ed i strid med sin trosuppfattning. Domstolen framhöll att enligt grekisk lag var varje ed som offentliga tjänstemän skulle svära en religiös ed. För att tillåtas lämna en högtidlig försäkran var A tvungen antingen att uppge att han var ateist eller att hans religion inte tillät honom att avlägga en ed. När det gällde det förhållandet att det fanns två skilda formulär, noterade domstolen att de kopior som den grekiska regeringen hade företett till stöd för sina påstående härrörde från år 2007.  Domstolen kunde därför inte dra slutsatsen att det vid den ifrågavarande tidpunkten hade funnit två skilda formulär. Även om man antog att det funnits två olika formulär fann domstolen att A i vart fall inte kunde klandras för att han inte fått ett riktigt formulär. Domstolspresidenten och domstolens kansli skulle ha upplyst honom att det fanns ett särskilt formulär för en högtidlig försäkran. Det förhållandet att A varit tvungen att avslöja för domstolen att han inte var en ortodox kristen hade inneburit ett intrång i hans rätt att inte behöva uppge sin religiösa trosuppfattning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9.

Domstolen fann vidare att den grekiska regeringen inte hade förmått visa att det funnits ett effektivt rättsmedel genom vilket A hade kunnat få gottgörelse för den kränkning som skett av hans religionsfrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 9
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Artikel 13
Hasan o. Chaush (Hassan et Tchaouch)  ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)

Anonymos Touristiki Etairia Xenodocheia Kritis mot Grekland
(Ansökan nr 35332/05, dom den 21 februari 2008)
Domen finns endast på franska.

I beslut att avslå en ansökan om expropriation av ett markområde utanför tätort togs inte hänsyn till förhållandena för de skilda delarna av området, utan all mark hänfördes som lämplig för bl.a. jordbruk. Den rimliga jämvikten mellan samhällsintresset och det enskilda bolagets intresse rubbades därmed och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. När prövningen i en instans pågick mer än sex år och målet inte var komplicerat överskreds skälig tid och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Klagande i målet är ett grekiskt bolag med säte på Kreta. I början av 1970-talet köpte bolaget ett markområde i avsikt att där uppföra ett hotell. Under 1984 klassificerade kulturministeriet regionen i fråga som "zon A - med fullständigt skydd" vilket innebar ett område där allt byggande var förbjudet, trots att uppförande av ett hotell inte hade varit förbjudet enligt den aktuella lagstiftningen när bolaget förvärvade marken. Efter ett antal framgångslösa ansökningar hos behöriga myndigheter för att få det ursprungliga planeringstillståndet förnyat, ansökte bolaget hos kulturministeriet om att deras egendom skulle exproprieras. Bolaget fick inget bifall till sin begäran och dess överklagande, med yrkande om att ministeriets vägran att expropriera fastigheten skulle upphävas, avslogs av Högsta förvaltningsdomstolen år 2005 med motiveringen att markområdet var beläget utanför tätort. - I Europadomstolen åberopade bolaget artikel 6.1 och klagade över att förfarandet i Högsta förvaltningsdomstolen tagit oskäligt lång tid. Bolaget åberopade vidare artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över att dess möjligheter att nyttja marken helt hade frusits.

Europadomstolen fann att det skett ett intrång i bolagets rätt till respekt för sin egendom, att intrånget hade ett legitimt syfte, nämligen att skydda landets natur- och kulturarv. Detta förhållande kunde emellertid inte frita staten från skyldigheten att kompensera bolaget när intrånget i dess egendomsrättighet var för stort. Domstolen framhöll att staterna visserligen har ett stort utrymme för sina bedömningar när det gäller så komplexa frågor som hur deras territorier skall bebyggas och för att genomföra sin bostadspolitik. I det aktuella målet hade de skäl som Högsta förvaltningsdomstolen lämnat för sitt beslut år 2005 emellertid präglats av särskild stränghet, eftersom den domstolen inte hade tagit hänsyn till de särskilda förhållandena för varje markområde utanför tätortsområdet utan hänfört alla områden till sådan mark som lämpades för jordbruk, fågeluppfödning, skogsbruk eller allmänhetens fritidssysselsättningar och då domstolen dessutom hade använt sig av vaga och oprecisa ordalag. Europadomstolen fann därför att de inhemska myndigheterna hade rubbat den rimliga jämvikt som skall råda mellan samhällsintresset och bolagets intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

När det gällde klagomålet över att bolaget inte fått domstolsprövning inom skälig tid konstaterade Europadomstolen att den period som skulle bedömas började den 28 november 1998 när bolaget vände sig till Högsta förvaltningsdomstolen och slutade den 30 mars 2005 när den domstolen meddelade sitt beslut. Målet hade således pågått i en enda instans under mer än sex år och fyra månader. Domstolen noterade vidare att den tidigare prövat samma fråga i ett antal mål och att regeringen inte hade anfört något som gav domstolen anledning att göra en annan bedömning än den gjort tidigare. Mot den bakgrunden och då målet inte var särskilt komplicerat fann domstolen att den tid som målet pågått hade överskridit "skälig tid". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26
Artikel 1 i protokoll nr 1
Anheuser-Busch Inc. ./. Portugal, dom (GC) 2007-01-11 (jfr nr 1/07)
Housing Association of War Disabled et Victims of War of Attica m.fl. ./. Grekland, dom 2006-07-13
Elia Srl ./. Italien, dom 2001-08-02
Saliba ./. Malta, dom 2005-11-08 (jfr nr 10/05)
Artikel 6.1 - skälig tid
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Elmaliotis o. Konstantinidis ./. Grekland, dom 2007-01-25
Comingersoll ./. Portugal, dom (GC) 2000-04-06

Stoica mot Rumänien
(Ansökan nr 42722/02, dom den 4 mars 2008)
Domen finns endast på engelska.

När svarandestaten inte kunde förklara att skador som en person fått hade orsakats på annat sätt än genom den behandling som han utsatts för av poliser, ansågs skadorna vara följden av en omänsklig och förnedrande behandling och det skedde en kränkning av artikel 3. När utredningen av det inträffade inte var effektiv skedde ytterligare en kränkning av artikel 3. Regeringen hade inte kunnat visa att den aktuella händelsen varit helt rasneutral och bevisningen talade för att polisernas agerande hade varit klart rasistiskt motiverat. Det skedde därför en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 3.

S är rumänsk medborgare med romskt ursprung. Han bor i en by, Gulia, där 80 % av innevånarna är romer. Den 3 april 2001 omkring kl. 20 kom biträdande borgmästaren, fyra poliser, deras chef och sex väktare in på en bar i Gulia för att kontrollera ägarens tillstånd. Det uppstod då en konflikt mellan dessa tjänstemän och 20-30 romer som samlats utanför baren. S påstod att FL som var rom och innevånare i byn just var på väg att lämna baren när poliserna kom in. Polisen DT frågade FL om han var "zigenare eller rumän". När han svarade att han var zigenare uppmanade biträdande borgmästaren poliserna och väktarna att lära honom och de övriga romerna "en läxa". Poliserna och väktarna började då slå FL och andra romer. DT lade krokben för S som just gick förbi baren och slog och sparkade honom samt slog honom i bakhuvudet tills S förlorade medvetandet. Detta trots att S varnade DT om att han nyligen genomgått en operation i huvudet. Regeringen förnekade att S blivit slagen av polisen och hävdade att barens ägare, CC, hade framkallat motsättningarna genom att påstå att den biträdande borgmästaren hade vunnit röster från romer genom att ge löften som han brutit så fort han blivit vald. De statliga tjänstemännen hade befarat att situationen skulle urarta och de hade därför återvänt till sina bilar och lämnat platsen. Den biträdande borgmästarens bil hade då angripits av bybor med slagträn. S fördes samma kväll till sjukhus och ett läkarutlåtande som utfärdades därefter intygade att han hade blåmärken och skrapsår som orsakats av ett trubbigt föremål och häftiga stötar mot bröstet. Den 12 april 2001 förklarades S svårt invalidiserad. Sedan borgmästaren låtit göra en undersökning av det inträffade förklarade polischefen den 18 april 2001 att möjligheten av att det legat rasistiska motiv bakom det inträffade kunde uteslutas. Samma dag gav Ss far in en anmälan om brott till militäråklagaren mot den biträdande borgmästaren och de poliser som varit med vid den aktuella händelsen, särskilt DT. Under den utredning som gjordes förhörde polisen S, vars uppgifter fick stöd av hans föräldrar och tre bybor, den biträdande borgmästaren, två poliser och fyra förbipasserande som uppgav att ingen bybo hade blivit slagen den kvällen. DT förhördes också och han förnekade de anklagelser som riktades mot honom. Den 1 juni 2001 lämnade polisen en slutlig rapport till militäråklagaren med en rekommendation att inte väcka åtal. Den 2 oktober 2001 beslöt militäråklagaren att inte väcka något åtal med motiveringen att den tillgängliga bevisningen inte bekräftade att S hade blivit slagen. Beslutet grundades på de utsagor som lämnat av S, hans föräldrar, fem bybor, CC och hans hustru, den biträdande borgmästaren, de elva poliserna och väktarna inklusive DT samt fyra förbipasserande. Alla vidhöll den version av händelseförloppet som de lämnat till polisen. Åklagaren bortsåg helt från bybornas uppgifter. Han fann dem vara partiska och inte tillförlitliga, eftersom byborna kommit till platsen efter det att de statsanställdas bilar lämnat platsen. Bybornas vittnesmål bedömdes inte heller bekräfta de uppgifter som S och hans far lämnat om misshandeln av S. I åklagarens rapport drogs, med hänvisning till de uttalanden som gjorts av poliserna och av CC, den slutsatsen att konflikten inte hade varit av rasistisk karaktär. Polisen hade vidare upplyst åklagaren om att det inte gjorts någon anmälan om ett kränkande uppträdande mot de närvarande romerna eftersom händelsen ansågs vara "vanligt zigenaruppträdande". Den 19 februari 2002 gav Ss far in ytterligare en anmälan, i vilken han påstod att han och hans familj hade trakasserats av polisen i ett försök att få dem att lägga ned sitt klagomål. Han uppgav också att personer som bevittnat händelsen vägrade vittna, eftersom de blivit skrämda av militäråklagaren. - I Europadomstolen klagade S över att han blivit misshandlad och att den utredning som gjorts av det inträffade varit otillräcklig. Han klagade också över att misshandeln och beslutet att inte åtala de inblandade poliserna var grundat på en rasistisk inställning samt över att han inte kunde överklaga det beslutet, vilket fick till följd att han var förhindrad att begära skadestånd i domstol. S åberopade artiklarna 3, 13 och 14.

Europadomstolen noterade att Ss påståenden var sammanhängande och att de stöddes av det medicinska utlåtandet som upprättats efter händelsen. Dessutom bekräftade det medicinska utlåtandet att Ss skador hade varit tillräckligt allvarliga för att innebära misshandel i den mening som avses i artikel 3. Domstolen erinrade om att om en individ kan hävda att han blivit svårt misshandlad av polisen krävs det en effektiv offentlig utredning varigenom de ansvariga kan identifieras och straffas. Domstolen fann därvid att utredningens effektivitet kunde ifrågasättas. För det första hade, även om 20-30 bybor hade varit närvarande vid det aktuella tillfället, endast tre vittnat under polisutredningen och fem inför militäråklagaren. Å andra sidan hade alla poliserna och väktarna uttalat sig. Det fanns inte någon förklaring till varför de övriga byborna inte hade hörts under utredningen. De hade antingen inte kallats eller, enligt Ss uppgifter, skrämts att inte säga något. Det förhållandet att de inte hade hörts väckte tvivel om hur noggrant polisen utrett det inträffade. För det andra erinrade domstolen om att den vid tillfället tillämpliga lagen innebar att militäråklagarens hierarkiska och stadgade oberoende kunde ifrågasättas. Åklagaren hade inte förklarat varför bybornas uttalanden skulle vara mindre trovärdiga än polisernas, eftersom alla inblandade personer kunde anses lika partiska. Dessutom motsades åklagarens uppgift om att byborna inte varit närvarande under händelsen av bevisningen i målet. Åklagaren hade vidare endast kortfattat prövat skillnaderna i de uttalanden som gjorts i fråga om misshandeln av S och han hade underlåtit att inrikta sig på bl.a. de uttalanden som angav att S hade fått skador över hela kroppen. För det tredje medförde det förhållandet att poliserna inte hade rapporterat att romerna påstods ha uppträtt kränkande att deras version framstod som tvivelaktig. Till sist hade utredarna endast friat poliserna och underlåtit att identifiera de personer som var ansvariga för Ss skador, vilket måste ses som en allvarlig brist, med hänsyn till att S var minderårig och gravt handikappad. Med beaktande av dessa brister fann domstolen att de rumänska myndigheterna hade brustit när det gällde att genomföra en ordentlig utredning av Ss påståenden om misshandel. Rumänien hade inte heller på ett tillfredsställande sätt kunnat fastställa att Ss skador hade orsakats på annat sätt än genom den behandling som poliserna utsatt honom för. Domstolen fann därmed att Ss skador var följden av en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 såväl när det gällde polismisshandeln som när det gällde utredningen.

När det gällde klagomålet enligt artikel 13 fann domstolen att det endast skulle prövas med avseende på Ss påstående att han inte kunnat överklaga åklagarens beslut att inte väcka åtal. Domstolen noterade att den ändring som skett av den rumänska lagstiftningen gav S rätt att klaga på ett beslut som åklagaren meddelat före lagens ikraftträdande. S skulle därför ha klagat på åklagarens beslut gällande hans fall så snart lagen hade trätt i kraft. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 13.

Domstolen konstaterade härefter att militäråklagaren och polisen hade bortsett från bevisningen om diskriminering och att utredningen varit rasistiskt inriktad. Domstolen uppmärksammade med vilken lätthet polischefen hade dragit slutsatsen att händelsen den 3 april 2001 inte hade varit rasistiskt motiverad. Militäråklagaren hade dragit samma slutsats enbart på grundval av CCs och polisernas värdering av händelsen. Dessutom hade åklagaren funnit att det endast var byborna, vilka huvudsakligen var romer, som hade varit partiska medan han fullt ut hade beaktat och tagit in polisernas uttalanden i sina egna skäl och slutsatser. Han hade inte heller gått in på det stereotypa uttalandet i polisrapporten om att bybornas påstått aggressiva uppträdande varit "vanligt zigenaruppträdande". Mot den bakgrunden fann domstolen att det ankom på regeringen att visa att det inte funnits rasistiska motiv bakom händelsen den 3 april 2001. Bråket, som det hade beskrivits av byborna och i viss mån även av poliserna, hade inte varit rasneutralt. Särskilt hade FL tillfrågats om han var "zigenare eller rumän" och han hade på den biträdande borgmästarens uppmaning blivit slagen för att romerna skulle läras en läxa. På samma sätt hade CCs gräl med den biträdande borgmästaren haft rasistiska inslag. Att polisen inte heller varit neutral när det gällde frågan om ras framgick av uttalandet om "vanligt zigenaruppträdande". Domstolen fann inte skäl för att anse att polisens angrepp på S kunde undantas från det rasistiska sammanhanget. Varken åklagaren eller regeringen hade kunnat lägga fram några argument för att visa att den aktuella händelsen varit helt rasneutral. Tvärtom tydde bevisningen i målet på att polisernas agerande hade varit klart rasistiskt motiverat. Domstolen fann därför att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
A ./. U K, dom 1998-09-23
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
McKerr ./. U K, beslut 2000-04-04
Cobzaru ./. Rumänien, dom 2007-07-26
Barbu Anghelesc ./. Rumänien, dom 2004-10-05 (jfr nr 9/04)
Bursuc ./. Rumänien, dom 2004-10-12 (jfr nr 9/04)
Dumitru Popescu ./. Rumänien (nr 1), dom 2007-04-26
Artikel 13
Secic ./. Kroatien, dom 2007-05-31
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22
Içyer ./. Turkiet, beslut 2006-01-12
Charzynski ./. Polen, beslut 2005-03-01
Ismayilov ./. Azerbaijan, dom 2008-01-17
Kalanyos m.fl. ./. Rumänien, beslut 2005-05-19
Rupa ./. Rumänien, beslut 2004-12-14
Nogolica ./. Kroatien, beslut 2002-09-05
Artikel 14 i förening med artikel 3
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Bekos o. Koutropoulos ./. Grekland, dom 2005-12-13

Tastan mot Turkiet
(Ansökan nr. 63748/00, dom den 4 mars 2008)
Domen finns endast på franska.

Att tvinga en 71-årig man att göra militärtjänst under förhållanden anpassade för 20-åriga rekryter innebar förnedrande behandling och när det saknades rättsmedel för att söka gottgörelse skedde det en kränkning av artikel 3 i förening med artikel 13.

T är turkisk medborgare. År 1986 folkbokfördes han som ensamstående utan barn. T uppgav att han varit herde sedan barndomen och att han arbetade för lokala bybor i utbyte mot kläder, mat och tak över huvudet under vintern. Han hävdade att hans hustru dog i barnsäng och att han slutade arbeta för att ta hand om deras son. Detta fick till följd att byborna blev förargade över att han inte ville arbeta för dem längre, och de stämplade honom som desertör. T påstod vidare att han var analfabet och att han endast talade kurdiska. Den 15 februari 2000 blev T, som då var 71 år gammal, kallad att göra militärtjänst och han fördes till militärens värvningskontor. Han förklarades medicinskt vara i form för att göra militärtjänst och skickades till Erzincan, där han fick genomgå militärutbildning i en månad. Han tvingades delta i samma aktiviteter och fysiska övningar som 20-åriga rekryter. T uppgav att han utsattes för förnedrande behandling under sin utbildning, bl.a. genom att han bjöds på cigaretter av sina överordnade mot att han poserade med dem för fotografering och genom att han varit föremål för olika skämt. Eftersom han inte hade några tänder hade han svårt att äta och han hade också lidit av hjärt- och lungproblem till följd av att temperaturen varit så låg som -30°C. Till sist uppgav T att han inte hade haft någon möjlighet att kommunicera med sin son under hela militärtjänstgöringen. T flyttades efter sin militära utbildning till 10e infanteribrigaden, där hans hälsotillstånd försämrades. Han undersöktes av läkare vid två tillfällen innan han flyttades till militärsjukhuset i Diyarbakir. Den 26 april 2000 lyckades T slutligen få ett intyg som innebar att han frikallades från militärtjänst på grund av hjärtfel och hög ålder. Den turkiska regeringen hävdade att Ts militära personakt hade förstörts i enlighet med praxis i liknande fall. - I Europadomstolen åberopade T bl.a. artiklarna 3 och 13 och klagade över att han hade blivit tvingad att göra militärtjänst trots sin höga ålder och han påpekade särskilt att han blivit utsatt för både psykisk och fysisk misshandel. T åberopade även artiklarna 8, 4 och 5.

Europadomstolen, som fann att klagomålet skulle prövas enligt artikel 3 i förening med artikel 13, erinrade om att det ankommer på staten att lämna en rimlig förklaring till orsaken till varje skada på en persons fysiska eller psykiska integritet när det gäller personer som ställts under myndigheters ansvar. I Ts fall fann domstolen att kraven inte hade uppfyllts. Domstolen noterade att myndigheterna hade förstört Ts militära personakt och konstaterade att den, bortsett från Ts uttalanden, hade tillgång till liten bevisning angående Ts militärtjänst eller om hur T, som endast talade kurdiska, hade kunnat förmedla sina klagomål till läkarna och till sina överordnade. Det kunde emellertid fastställas och det var ostridigt att T vid 71 års ålder hade genomfört en del av sin militärtjänst, inräknat utbildningsmånaden, under tiden den 15 mars till den 26 april 2000. Domstolen påpekade också att T, som inte hade lidit av några särskilda besvär när han inkallades till militärtjänstgöring, hade blivit tvungen att tas in på sjukhus efter att under en månad ha tvingats delta i militär träning utformad för 20-åriga värnpliktiga.

Domstolen konstaterade vidare att den turkiska regeringen inte hade hänvisat till några särskilda åtgärder för att i Ts speciella fall minska de påfrestningar som militärtjänsten innebär eller för att anpassa tvångstjänstgöringen till hans fall. Regeringen hade inte heller uppgett om det hade funnits ett allmänt intresse av att tvinga T att göra militärtjänst vid så hög ålder, utan den hade begränsat sig till att betona Ts del i ansvaret genom att han inte registrerat sitt civilstånd i registret förrän år 1986.

Domstolen fann att inkallelsen till militärtjänstgöring och beslutet att hålla honom kvar där och tvinga honom att delta i övningar anpassade för mycket yngre värnpliktiga, hade varit en särskilt plågsam upplevelse som hade påverkat hans värdighet. Den hade orsakat honom överdrivet lidande utöver vad det för varje man innebär att tvingas göra militärtjänst, och den hade i sig inneburit en förnedrande behandling. Den nationella lagstiftningen tillhandahöll inte något rättsmedel för den aktuella situationen och T hade i vart fall varit förhindrad att nyttja ett sådant för att få gottgörelse, eftersom hans personakt hade förstörts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i förening med artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Lorsé m.fl. ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Akkum m.fl. ./. Turkiet dom 2005-03-24
Canan ./. Turkiet, dom 2007-0626
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Tanis m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-08-02
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Arvanitaki-Roboti m.fl. mot Grekland
(Ansökan nr 27278/03, dom den 15 februari 2008)
Kakamoukas m.fl. mot Grekland
(Ansökan 38311/02, dom den 15 februari 2008)

Domstolen i stor sammansättning halverade de ersättningar som beslutats av domstolen i kammare för ideell skada på grund av en konstaterad kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

De klagande i det första målet, A, är 91 grekiska medborgare som i sin egenskap av läkare är medlemmar i det nationella sjukvårdssystemet och anställda av det allmänna sjukhuset O Evangelismos. I april 1994 väckte de talan i förvaltningsdomstolarna för att få sjukhusets beslut att vägra betala dem övertidsersättning upphävt. Den 16 december 1999 upphävde appellationsdomstolen det överklagade beslutet. Sedan sjukhuset överklagat beslöt Högsta förvaltningsdomstolen i en dom den 6 februari 2003 att undanröja de lägre instansernas beslut på grund av att den regeringsförordning på vilken läkarna stött sitt klagomål inte hade kungjorts i vederbörlig ordning.

De klagande i det andra målet, K, är 58 grekiska medborgare, vars mark hade exproprierats av staten under 1925 för byggande av en flygplats. Det bestämdes en expropriationsersättning men staten vägra att betala. Flygplatsen byggdes senare på annat håll. 1967 gick staten vidare med expropriationen med avsikten att bygga arbetarbostäder. Detta beslut upphävdes 1972. Samma år avsattes det aktuella markområdet för uppförande av en sportanläggning och 1987 ändrades utvecklingsplanen för området och marken avsattes för ett grönområde. De klagande och deras ättlingar väckte talan i förvaltningsdomstolarna för att få belastningen på sina fastigheter undanröjd och Högsta förvaltningsdomstolen fann i oktober 1997 att myndigheterna som under så lång tid inte förmått fullfölja expropriationen var skyldiga att undanröja belastningen och biföll de klagandes talan. I september 1998 klagade kommunen men klagomålet förklarades inadmissible i november 2001.  Miljöministern modifierade 1999 utvecklingsplanen för att avsätta det aktuella markområdet för en sport- och rekreationsanläggning. De klagande vände sig i september 1999 åter till Högsta förvaltningsdomstolen för att få nämnda beslut upphävt. Förfarandet pågår alltjämt.

Europadomstolen i kammare fann i fallet A i en dom den 18 maj 2006 enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. på grund av det långdragna förfarandet. Domstolen tillerkände med femton röster mot två var och en av de klagande euro 7 000 i ideellt skadestånd.

I målet K fann Europadomstolen i kammare i en dom den 22 juni 2006 enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 på grund av förfarandets längd och beslöt med femton röster mot två att tillerkänna var och en av de klagande euro 5 000 eller euro 8 000 i ideellt skadestånd, eftersom domstolen fann att klagandena inte fått tillräcklig gottgörelse genom konstaterandet av en kränkning.

Båda målen har hänskjutits till prövning i domstolen i stor sammansättning på den grekiska regeringens begäran. Förhandling i målet hölls den 7 mars 2007.

I Europadomstolen hade de klagande i båda målen främst klagat över att de inte fått prövning i domstol inom skälig tid.

Europadomstolen i stor sammansättning fann i båda målen, på de skäl som kammaren lämnat i respektive dom, att det utdragna förfarandet överskridit skälig tid och att det därför i båda målen skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde skadeståndsersättning fann domstolen att den måste ta hänsyn till hur antalet klagande hade påverkat omfattningen av de klagandes missnöje, obehag och osäkerhet för var och en av dem. Domstolen noterade att av alla de omständigheter som skulle beaktas, när det gällde att bestämma den ideella skada som var och en lidit, talade några för en minskning, andra för en höjning av det belopp som skulle utgå. Å ena sidan konstaterade domstolen att de klagande i målet A redan hade fört en skadeståndstalan i de nationella domstolarna och där yrkat mellan euro 15 000 och euro 20 000. Samma sak gällde i målet K där enligt de klagandes egen värdering, värdet på den mark som alltjämt var spärrad uppgick till euro 24 000 000. Domstolen fann därför att det utdragna förfarandet förvärrade den skada de klagande lidit. Å andra sidan noterade domstolen att de 91 klagandena i målet A och de 58 i målet K hade agerat tillsammans för att väcka talan i förvaltningsdomstolarna för att ifrågasätta lagligheten av förvaltningsbesluten. I följd därav fann domstolen att det delade målet i de ifrågasatta förfarandena innebar att obehagen och den upplevda osäkerheten på grund av dröjsmålen lindrades. Mot denna bakgrund fann domstolen att de utdragna förfarandena utöver skälig tid otvivelaktigt hade orsakat de klagande ideell skada som berättigade till ersättning. Domstolen beaktade emellertid också antalet klagande, arten av den konstaterade kränkningen och behovet av att bestämma ersättningsbeloppen på ett sådant sätt att beloppet i sin helhet stämde överens med domstolens tidigare praxis och var rimligt i ljuset av vad som stod på spel i de aktuella förfarandena. Domstolen bestämde ersättningarna för var och en av de klagande i målet A till euro 3 500 och i målet K till mellan euro 2 500 och 4 000. Domstolen ändrade således med femton röster mot två kammarens domar på så sätt att ersättningsbeloppen för ideell skada sattes ned till hälften av tidigare bestämda belopp.

Skiljaktiga meningar

I båda målen lämnade den engelske domaren Bratza, med vilken den grekiske domaren Rozakis instämde, en skiljaktig motivering och framhöll, att medan det kan finnas delade meningar om huruvida de belopp som domstolen nu har tillerkänt de klagande verkligen upprätthåller en rimlig jämvikt mellan att ersätta de enskilda klagandena för en kräkning av deras rättighet enligt konventionen och samtidigt bibehålla en proportionerlig ersättning i sin helhet, var han på en skälighetsgrund beredd att godta de belopp som majoriteten beslutat.

I båda målen lämnade också den slovenske domaren Zupancic och den italienske domaren Zagrebelsky en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att varje offer för en kränkning, oavsett det totala antalet offer, måste kompenseras för de skador han eller hon lidit till följd av kränkningen. Den skäliga gottgörelse som anges i artikel 41 skall ersätta ett offer för en kränkning så långt det är möjligt. Det som stod på spel i de nationella målen och dess effekter på den klagande som person var enligt deras mening den avgörande faktor som borde bedömas. De ansåg inte heller att det fanns anledning att ta hänsyn till den beslutade ersättningens totala belopp i avsikt att minska det beloppet på ett sätt som påverkade varje offer. De fann det förståeligt att domstolen oroade sig över de höga totalbeloppen om de inte sattes ned. Enligt deras mening var detta en ofrånkomlig följd av flera tvivelaktiga aspekter av domstolens praxis när det gäller tillämpningen av artikel 41 i fall där det skett en kränkning av rätten till prövning inom skälig tid.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, dom (GC) 2007-01-15 (jfr nr 2/07)
Artikel 41
Comingersoll ./. Portugal, dom (GC) 2000-04-06
König ./. Tyskland, (artikel 50) dom 1980-03-10
Davies ./. U K, dom 2002-07-16
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06

Saadi mot Italien
(Ansökan nr 37201/06, dom den 28 februari 2008)

Den fara en för terrorism dömd person kunde utgöra fick inte vägas mot risken för att han utsattes för tortyr eller misshandel om han utvisades och när det fanns välgrundad anledning att tro att han kunde utsättas för sådan behandling skulle en utvisning till Tunisien innebära en kränkning av artikel 3.

S är tunisisk medborgare och bosatt i Milano. Han har en åttaårig dotter vars mot är italiensk medborgare. S fick i december 2001 av familjeskäl ett uppehållstillstånd i Italien som gällde till oktober 2002. Vid den tidpunkten var S misstänkt för bl.a. internationell terrorism och han greps och häktades i avvaktan på rättegång. Han anklagades för delaktighet i en sammansvärjning som avsåg att begå olika våldshandlingar, bl.a. angrepp med explosiva medel, i andra stater än Italien i syfte att skapa vidsträckt skräck. S anklagades också för att ha förfalskat handlingar och för häleri. Den 9 maj 2005 ändrade brottmålsdomstolen i Milano brottsrubriceringen från internationell terrorism till brottslig sammansvärjning. Domstolen fann S skyldig till det brottet och till förfalskning och häleri och dömde honom till fängelse i fyra år och sex månader. S frikändes från vissa andra brott. Både S och åklagaren överklagade och när målet avgjordes i Europadomstolen pågick det nationella målet i Italien alltjämt. Den 11 maj 2005 dömde en militärdomstol i Tunisien S i hans frånvaro till 20 års fängelse för medlemskap i en terroristorganisation och för anstiftan till terrorism. S frigavs den 4 augusti 2006 men den 8 augusti 2006 beslöt inrikesministern att han skulle utvisas till Tunisien. Ministern framhöll att "det av handlingarna i målet var uppenbart" att S hade spelat en aktiv roll i en organisation som var ansvarig för att ge personer som tillhörde fundamentalistiska islamska celler i Italien och andra länder finansiellt stöd och hjälp med logistiken. S placerades därför i ett tillfälligt förvar i Milano i avvaktan på att utlämnas. S begärde politisk asyl men fick avslag på sin begäran den 14 september 2006. Han klagade samma dag till Europadomstolen som enligt artikel 39 i domstolsreglerna begärde att Italien skulle avbryta verkställigheten av utvisningsbeslutet. Den maximitid som var föreskriven för frihetsberövandet i avvaktan på utvisning löpte ut den 7 oktober 2008 och S frigavs den dagen. Emellertid hade ett nytt beslut fattats om att S skulle utvisas till Frankrike, det land han kommit till Italien från, vilket fick till följd att han omedelbart återfördes till det tillfälliga förvaret i Milano. S ansökte förgäves om uppehållstillstånd och flyktingstatus. Han frigavs den 3 november 2006 sedan det framkommit att det inte var möjligt att utvisa honom till Frankrike. Den 29 maj 2007 begärde den italienska ambassaden i Tunis hos den tunisiska regeringen att få en kopia av den påstådda domen varigenom S dömts i Tunisien samt en försäkran om att S, om han utvisades till Tunisien, inte skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen, att han skulle ha rätt att få förfarandet där återupptaget och att han skulle få en rättvis rättegång. I juli 2007 sände den tunisiske utrikesministern två gånger som svar en not till den italienska ambassaden vari angavs att han "godtog att tunisier som fängslats utomlands överfördes till Tunisien så snart som deras identitet hade bekräftats", att den tunisiska lagstiftningen garanterade fångar deras rättigheter och att Tunisien hade anslutit sig till "tillämpliga internationella traktater och konventioner".

Den kammare i Europadomstolen på vilken målet hade lottats hänsköt den 29 mars 2007 målet till prövning av domstolen i stor kammare.

I Europadomstolen klagade S över att utvisningen till Tunisien innebar att han skulle utsättas för risken att bli torterad eller att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3. Han åberopade också artikel 6 och klagade över att det skett ett flagrant rättsövergrepp i Tunisien på grund av att han dömts i sin frånvaro av en militärdomstol. Till sist åberopade S artikel 1 i protokoll nr 7 och klagade över att utvisningen varken var nödvändig för att skydda allmän ordning eller grundades på nationella säkerhetsskäl.

Europadomstolen noterade att den inte kunde underskatta terrorismens farlighet och konstaterade att staterna står inför omfattande svårigheter när det gäller att skydda sina samhällen från terroristvåld. Detta innebär emellertid inte att den ovillkorliga karaktären av artikel 3 kan ifrågasättas. Till skillnad mot vad Storbritannien som intervenerat till stöd för Italien hade anfört, fann domstolen att det inte var möjligt att väga risken för att en person skulle utsättas för misshandel mot den fara han utgjorde för samhället om han inte utvisades. Utsikten att han kunde utgöra ett allvarligt hot mot samhället förminskade inte på något sätt risken för att han kunde lida skada om han återsändes till Tunisien. Vad beträffar argumentet att en sådan risk måste fastslås genom en stark och hållbar bevisning när en individ utgör ett hot mot den nationella säkerheten, fann domstolen att ett sådant synsätt inte var förenligt med den ovillkorliga karaktären av artikel 3. Det innebar att man, i avsaknad av starka bevis, måste säkerställa att skyddet för nationell säkerhet berättigade att man tog lättare på risken för att en individ misshandlades. Domstolen bekräftade att för att en tvångsmässig utvisning skulle strida mot konventionen var det nödvändigt - och tillräckligt - att det visats välgrundad anledning för att tro att det fanns en risk för att S skulle utsättas för misshandel i mottagarlandet. Domstolen hänvisade till rapporter från Amnesty International och Human Rights Watch som beskrev en oroande situation i Tunisien och som fick stöd från utrikesdepartementet i USA. Dessa rapporter berättade om ett stort antal och regelbundna fall av tortyr. De metoder som användes och som påstods ha använts ofta mot personer i polisarrest innefattade upphängning i taket, hot om våldtäkt, användning av el-chocker, nedsänkning av huvudet i vatten, slag och att brännas med cigarretter. Enligt rapporterna utreddes påståenden om att individer utsatts för tortyr eller misshandel inte av de behöriga tunisiska myndigheterna. Dessa vägrade också att följa upp klagomål och de använde regelbundet erkännanden som erhållits under press för att få fällande domar. Europadomstolen tvivlade inte på rapporternas tillförlitlighet och noterade att den italienska regeringen inte hade lagt fram någon bevisning som kunde vederlägga de påståenden som framställts. Domstolen noterade att S hade anklagats för internationell terrorism och att den fällande domen i Tunisien hade bekräftats av Amnesty International. S tillhörde därför en grupp som löpte risk att bli misshandlad. Mot den bakgrunden fann domstolen att det fanns välgrundad anledning att tro att det fanns en verklig risk för att S skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han återsändes till Tunisien. Domstolen noterade vidare att de Tunisiska myndigheterna inte hade lämnat de diplomatiska försäkringar som den italienska regeringen hade begärt. Med hänvisning till noterna från det tunisiska utrikesministeriet betonade domstolen att förekomsten av inhemsk lagstiftning och anslutning till traktater inte var tillräckligt för att garantera tillräckligt skydd mot risken för misshandel när, som i Ss fall, tillförlitliga källor hade rapporterat om metoder som uppenbart stred mot konventionens principer. Domstolen fann dessutom att även om Tunisiska myndigheter hade lämnat de diplomatiska försäkringar som begärts så kunde det inte frita domstolen från skyldigheten att pröva om sådana försäkringar gav tillräckliga garantier för att S skulle skyddas mot risken för misshandel. Domstolen fann därför enhälligt att det skulle ske en kränkning av artikel 3 om S utvisades till Tunisien och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva om en verkställighet av utvisningsbeslutet också skulle medföra kränkningar av artiklarna 6 och 8 och artikel 1 i protokoll nr 7.

Skiljaktiga motiveringar

Till domen finns fogat två skiljaktiga motiveringar, den ena av den slovenske domaren Zupancic och den andra av den holländske domaren Myjer med vilken den italienska domaren Zagrebelsky förenade sig.

HÄNVISNINGAR
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Shamayev m.fl. ./. Georgien och Ryssland, dom 2005-04-12 (jfr nr 4/05)
Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Hilal ./. U K, dom 2001-03-06
N. ./. Finland, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)
Müslim ./. Turkiet, dom 2005-04-26 (jfr nr 5/05)
Said ./. Nederländerna, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)
Al-Moayad ./. Tyskland, beslut 2007-02-20
Fatgan Katani and Others ./. Tyskland, beslut 2001-05-31
Venkadajalasarma ./. Nederländerna, dom 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25

REVISION

Ändring av en dom i enlighet med artikel 80 i domstolens förfaranderegler.

Stankiewicz ./. Polen, 2008-03-04
Ändring avseende tillämpningen av artikel 41 om skälig gottgörelse sedan den klagande avlidit.

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Sidorova (Adukevich) ./. Ryssland, 2008-02-14
Kizilyaprak ./. Turkiet (nr 2), 2008-03-04

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07 och 1/08.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Hüsein Turan ./. Turkiet, 2008-03-04; mål om vite för ej lämnad uppgift innebar anklagelse för brott

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Butan och Dragomir ./. Rumänien, 2008-02-14
Neamtiu ./. Rumänien, 2008-02-14
Ion-Cetina och Ion ./. Rumänien, 2008-02-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zakomlistova ./. Ryssland, 2008-02-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vorotnikova ./. Ukraina, 2008-02-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mitin ./. Ukraina, 2008-02-14
Kanellopoulos ./. Grekland, 2008-02-21; även artikel 13
Strachinaru ./. Rumänien, 2008-02-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vidu m.fl. ./. Rumänien, 2008-02-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ledovkin ./. Ryssland, 2008-02-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Abdeyevy ./. Ryssland, 2008-03-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Denisov ./. Ryssland, 2008-03-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kuryanov ./. Ryssland, 2008-03-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Trunov ./. Ryssland, 2008-03-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Braga, Timofeyev och Kiryushkina ./. Ryssland, 2008-03-06

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Buczkiewicz ./. Polen, 2008-02-26; expropriation för framtida ändamål utan ersättning

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07 och 1/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Hamsioglu ./. Turkiet, 2008-02-19; artikel 5.1 fördröjd frigivning trots beslut därom och artikel 5.5
Gavazov ./. Bulgarien, 2008-03-06; artikel 5.3, 4 o. 5, även artikel 3 Undermåliga, artikel 6.1 Skälig tid samt artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
Andelová ./. Tjeckien, 2008-02-28; bristande verkställighet av umgänge

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07, 11/07 och 1/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Yalçiner ./. Turkiet, 2008-02-21;oproportionerligt straff för politiker, även artikel 6.1 Rättvis rättegång

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Glaser ./. Tjeckien, 2008-02-14; för strikt tolkning av villkoren för att klaga till konstitutionsdomstol
Koskina m.fl. ./. Grekland, 2008-02-21; överdrivet formalistisk tolkning var inte proportionerlig
Polejowski ./. Polen, 2008-03-04; vägran medge undantag från avgift motsvarande 20 månadslöner
Horeni ./. Tjeckien, 2008-03-06; för strikt tolkning av villkoren för att klaga till konstitutionsdomstol

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07 och 2/08.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Cavallo ./. Italien, 2008-03-04; särskilt stränga fängelseregler m. kroppsvisitationer, kameraövervakning m.m.
Marturana ./. Italien, 2008-03-04; granskning post, även artiklarna 13 och 5.4 Skälig tid o. artikel 5.1 ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Driha ./. Rumänien, 2008-02-21; olaglig inkomstskatt på pensionsförmån, även artikel 14

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07 och 9/07.

Oskuldspresumtionen
Samoila och Cionca ./. Rumänien, 2008-03-04; även artikel 5.3 Skälig tid och artikel 5.4.

Se liknande mål i bl.a. nr 1/02, 4/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 3/03, 10/03, 2/04, 4/04, 10/04, 1/05, 5/05, 3/06, 7/06, 9/06, 3/07, 7/07 och 9/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Andiçi ./. Turkiet, 2008-03-04

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Uçma ./. Turkiet, 2008-03-04

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Association Avenir d´Alet ./. Frankrike, 2008-02-14; allmänt ombud deltagit i domstols överläggning
Ravon m.fl. ./. Frankrike, 2008-02-21; tillgång till domstolsprövning
Pyrgiotakis ./. Grekland, 2008-02-21; polisprovokation
SC Marolux SRL och Jacobs ./. Rumänien, 2008-02-21; obetald stämpelavgift.
Tunç ./. Turkiet, 2008-02-21; rättshjälp i skadeståndsmål
Yalçiner ./. Turkiet, 2008-02-21; bristande kommunikation, även artikel 10 Fällande dom
Demebukov ./. Bulgarien, 2008-02-28; ej kränkning
Tserkva Sela Sosulivka ./. Ukraina, 2008-02-28; vägrad tillgång till domstolsprövning
Burzo ./. Rumänien, 2008-03-04; vräkningsprocess, även Äganderätt

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Usta m.fl. ./. Turkiet, 2008-02-21; ej kränkning dödsfall men kränkning bristande utredning
Mansuroglu ./. Turkiet, 2008-02-26; dödsfall och bristande utredning, även artikel 3

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08 och 2/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Dorokhov ./. Ryssland, 2008-02-14
Gavazov ./. Bulgarien, 2008-03-06; även artikel 5 Frihetsberövande, artikel 6.1 Skälig tid samt artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Igna och Igna (Valea) ./. Rumänien, 2008-02-14
Pshenichnyy ./. Ryssland, 2008-02-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
SC Parmalat och SC Parmalat Romania SA ./. Rumänien, 2008-02-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Licu ./. Rumänien, 2008-03-04; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Kobets ./. Ukraina, 2008-02-14

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Dumitrescu ./. Rumänien, 2008-02-14
Fara ./. Rumänien, 2008-02-14
Hatiegan ./. Rumänien, 2008-02-14
Johanna Huber ./. Rumänien, 2008-02-21
Pappszasz ./. Rumänien, 2008-02-21
Tulea ./. Rumänien, 2008-02-21
Burzo ./. Rumänien, 2008-03-04; vräkningsprocess, även Rättvis rättegång
Cîrstoiu ./. Rumänien, 2008-03-04

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08 och 2/08.

 "SKÄLIG TID"

Under perioden den 14 februari - den 6 mars 2008 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
14 februari
Kambourov ./. Bulgarien (55350/00)
Gitskaylo ./. Ukraina (17026/05)
19 februari
Yalçin ./. Turkiet (15041/03) även artikel 5.3, se nedan och artikel 5.4
Serino ./. Italien (679/03)
Sürmelioglu ./. Turkiet (17940/03)
21 februari
Matskus ./. Ryssland (18123/04) brottmål även artikel 5.1 se nedan
Günsili och Yayik ./. Turkiet (20872/02) brottmål
Chatzinikolaou ./. Grekland (33997/06)
Kaparos ./. Grekland (9702/06)
Konstantinos Ladas ./. Grekland (15001/06)
Mariettos and Mariettou ./. Grekland (17755/06)
Varvara Stanciu ./. Rumänien (26533/05)
Kontogeorgas ./. Grekland (26010/06) även artikel 13
Knez m.fl. ./. Slovenien (48782/99) även artikel 13
4 mars
Jetzen ./. Luxemburg (34471/04) brottmål
Holowczak ./. Polen (25413/04) även artikel 5.3 se nedan
Zelazko ./. Polen (9382/05) även artikel 5.3 ej kränkning, se nedan
Sassné Sári ./. Ungern (1056/05)
Ceraceanu ./. Rumänien (nr 1) (31250/02)
Veli Uysal ./. Turkiet (57407/00)
Wesolowska ./. Polen (17949/03) även artikel 13
6 mars
Gavazov ./. Bulgarien (54659/00) även artikel 13, artikel 5 Frihetsberövande och artikel 2 Undermåliga
Gikas ./. Grekland (903/06) brottmål
Sekseni ./. Grekland (41515/05) brottmål
Plazonic ./. Kroatien (26455/04)
Techtron E.P.E. ./. Grekland (5453/06)

ARTIKEL 5.3
19 februari
Yalçin ./. Turkiet (15041/03) även artikel 6.1, se ovan och artikel 5.4
21 februari
Matskus ./. Ryssland (18123/04) även artikel 6.1 se ovan
4 mars
Holowczak ./. Polen (25413/04) även artikel 6.1 se ovan
Wróblewski ./. Polen (11748/03) ej kränkning
Zelazko ./. Polen (9382/05) ej kränkning, även artikel 6.1 se ovan
Samoila och Cionca ./. Rumänien (33065/03) även artikel 6.2 Oskuldspres. och artikel 5.4.

ARTIKEL 5.4
4 mars
Marturana ./. Italien (63154/00) även artiklarna 8 o 13 Granskning av fånges post, artikel 5.1 ej kränkning

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Svea hovrätts dom den 26 februari 2008 i mål B 7166-07 i fråga om hets mot folkgrupp.

Tingsrätten dömde B för hets mot folkgrupp till fängelse i två månader. I hovrätten yrkade B bl.a. att åtalet helt skulle ogillas. Enligt åtalet hade B vid en manifestation hållit ett tal inför flera hundra personer och i talet hotat och uttryckt missaktning för olika folkgrupper eller andra sådana grupper av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung och trosbekännelse. Hovrätten fann att en begränsad del av talet innehöll uttalanden som klart överskred gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion om invandrare som grupp och som uttryckte missaktning för invandrare. Eftersom B inte kunde varit ovetande om att uttalandena skulle uppfattas som kränkande omfattades uttrycken av hans uppsåt. Hovrätten anförde härefter följande.

I enlighet med den praxis som Högsta domstolen utvecklat vid tillämpning av 16 kap. 8 § brottsbalken (se tidigare nämnda avgöranden) ska emellertid bestämmelsen tolkas i ljuset av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Skyddet för yttrandefriheten, som slås fast i artikel 10 i Europakonventionen har i vissa fall föranlett att bestämmelsen getts en mer restriktiv tolkning än vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten.

På motsvarande sätt som i de av Högsta domstolen prövade fallen är det här av avgörande betydelse om ett straffansvar för spridning av nu aktuella uttalanden kan anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och om en sådan begränsning av --- Bs (red. benämning på personen i fråga) yttrandefrihet är proportionerlig i förhållande till intresset av att skydda gruppen invandrare mot den kränkning som uttalandena innebär.

Vid denna avvägning ska en helhetsbedömning göras med beaktande av uttalandenas innehåll och det sammanhang i vilket de fällts. Europadomstolen har i olika mål framhållit betydelsen av yttrandefrihet i politiska sammanhang och utrymmet för att inskränka yttrandefriheten i sådana sammanhang anses mer begränsat. När det gäller uttalanden som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar hat grundat på intolerans, s.k. hate speech, har Europadomstolen emellertid ansett att yttrandefriheten också i politiska sammanhang får begränsas av hänsyn till andra individer eller grupper (Gündüz ./. Turkiet, dom den 4 december 2003). Enligt hovrättens mening kan --- Bs uttalanden om invandrare inte anses utgöra sådana hatfulla yttranden som härvid avses.

Hovrätten beaktade att de ifrågasatta uttalandena gjorts på allmän plats i Stockholm en helgdag då många människor kunde riskera att utsättas för ett budskap med kränkande innehåll. Mot detta ställdes att B uppgett att mötet hållits på en avskild plats och att högtalarna varit riktade ut mot vattnet och att därför endast mötesdeltagare lyssnat på hans tal. Hovrätten fäste också avseende vid att det var en begränsad del av talet som innehöll kränkande påståenden om invandrare som grupp och att talet som helhet präglats av en ironiserande snarare än hatisk ton. Sammanfattningsvis fann hovrätten att omständigheterna inte varit sådana att det var befogat att inskränka yttrandefriheten på politiska möten i den grad som en fällande dom skulle innebära. Hovrätten ogillade därför åtalet.

Högsta domstolens beslut den 5 mars 2008 i mål Ö 4992-07 om yttrande i fråga om utlämning av albansk medborgare till Albanien.

Justitieministeriet i Albanien har begärt att O skall utlämnas till Albanien för verkställighet av ett fängelsestraff. O hade i sin utevaro dömts för mord och olaga vapeninnehav till fängelse i 22 år. RÅ har i yttrande uttalat att hinder mot utlämning föreligger enligt 9 § utlämningslagen.

Högsta domstolen redogjorde för 9 § utlämningslagen och för 1957 års europeiska utlämningskonvention och dess tilläggsprotokoll till vilka såväl Albanien som Sverige har anslutit sig. Högsta domstolen konstaterade att handläggningen av det mål i vilket O dömts till ansvar i sin helhet ägt rum i hans utevaro och att han inte dessförinnan underrättats om åtalet eller kallats till förhandling. O hade visserligen företrätts av en försvarare men de hade inte haft någon kontakt med varandra. Os rättighet att försvara sig kunde därför inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. När det gällde hans möjlighet att påkalla ny domstolsförhandling framgick att den albanska rätten inte tillförsäkrade O någon ny rättegång i första instans. Vidare framgick att den albanska lagen lade bevisbördan på O för de förhållanden som skulle kunna föranleda en rättegång i överinstansen. O saknade således en nöjaktig möjlighet till en ny domstolsprövning. Av det anförda framgick att den albanska domen inte utgjorde en sådan dom som enligt 9 § utlämningslagen skall godtas som grund för utlämning. Högsta domstolen anförde vidare följande.

Den särskilda regleringen av frågan om utevarodomar i det berörda lagrummet, liksom det tilläggsprotokoll som regleringen bygger på, har tillkommit för att en framställning om utlämning skall kunna avslås, om den anmodande staten har åsidosatt reglerna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Den albanska domen måste anses stå i strid med artikel 6 i nämnda konvention. Domen får därför anses föranleda allvarlig erinran i den mening som avses i 9 § första stycket utlämningslagen (jfr NJA 2000 s. 243).

Högsta domstolen fann således att det förelåg hinder mot utlämning.

Hänvisning i övrigt
NJA 2003 s. 318

ÖVRIGT

Den 4 mars överlämnade regeringens särskilde utredare, chefsrådmannen Anders Hagsgård, sitt betänkande "Förtursförklaring i domstol", SOU 2008:16. I betänkandet föreslås att parterna i ett mål skall få möjlighet att klaga på att målet handläggs långsamt till chefen för domstolen. Denne skall, om han finner att handläggningen varit för långsam, kunna meddela en s.k. förtursförklaring för målet, vilket innebär att målet skall prioriteras och handläggas före andra mål som inte har förturskaraktär. Är målet sådant att det enligt författning eller arbetsordning betraktas som förtursmål skall det förtursförklarade målet handläggas före andra mål i samma målgrupp. En ansökan om förtursförklaring skall bifallas om målet eller ärendet har fördröjts oskäligt länge. Frågan om det föreligger en oskälig fördröjning skall bedömas utifrån samma kriterier som Europadomstolen använder vid bedömningen av kravet i artikel 6.1 i konventionen på domstolsprövning inom skälig tid. Utredaren bedömer att en förtursförklaring är en enkel åtgärd som kan påskynda handläggningen. En ökad fokusering på handläggningstiden kan också antas ha en förebyggande effekt och motverka dröjsmål i handläggningen.

Ansökan om förtursförklaring skall vara skriftlig men i övrigt finns inga formkrav, t.ex. att viss tid förflutit innan ansökan får göras. Ett beslut om förtursförklaring får inte överklagas men efter ett avslagsbeslut har parten rätt att ansöka på nytt om förtursförklaring. Som huvudregel skall en ansökan om förtursförklaring prövas av domstolschefen men denne får dock möjligheten att delegera beslutanderätten till en annan domare vid domstolen. En ansökan skall handläggas i administrativ ordning, vilket betyder att förvaltningslagen bestämmelser om jäv, rätt att ta del av uppgifter, kommunikation samt motivering och expediering blir tillämpliga. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2009.




Senast ändrad: 2011-04-12