JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 3 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 februari - den 15 mars 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering/Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Iselsten mot Sverige, beslut 2007-01-04
Beslut kommunicera klagomål avseende "skälig tid" med regeringen.

Beslut avskriva mål

Agbotain och Osakpolor Omoregbee Elema mot Sverige, beslut 2007-02-01
Beslut avskriva mål sedan de klagande beviljats uppehållstillstånd.

Dom

R Valin mot Sverige, 2007-02-22
Europadomstolen godtar förlikning avseende "skälig tid" och avskriver målet mot Sverige enligt artikel 39.

Ahmed mot Sverige, 2007-02-22
Prövningen av klagomål avseende utvisning av en svårt sjuk HIV-smittad person till Somalia eller Kenya, där den behandling och medicin han behöver inte finns, behövde inte fortsätta sedan den klagande beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och han därefter inte ville fullfölja sin talan. Målet avskrevs därför enligt artikel 37.

Domar mot andra länder

Angel Angelov mot Bulgarien, 2007-02-15
Beslut att som för sent anförd avvisa en ansökan om omprövning som getts in inom angiven tidsfrist var felaktigt och dessutom inte tillräckligt motiverat och kränkte därför artikel 6.1.

Taner mot Turkiet, 2007-02-15
Förfarande med strafföreläggande utan att det hölls någon förhandling, trots yrkande därom, och bristande underrättelse om de anklagelser som riktades mot den tilltalade innebar att det skedde en kränkning av artikel 6.

Soysal m.fl. mot Turkiet, 2007-02-15
Beslut att förflytta tjänstemän till andra tjänster pga. deras medlemskap i en fackförening kunde inte överklagas och kränkte därför artikel 13.

Zeynep Özcan mot Turkiet, 2007-02-20
När utdömd påföljd för poliser som misshandlat en arresterad kvinna i praktiken inte utgjorde något straff, innebar förfarandet att staten brast i sin skyldighet att se till att lämplig gottgörelse lämnades för kränkningen och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

Tatishvili mot Ryssland, 2007-02-22
Vägrad registrering av bosättning i Ryssland var inte förenlig med nationell lag och kränkte därför artikel 2 i protokoll nr 4. När de nationella domstolarna inte gav tillräckligt hållbara och utförliga motiveringar för sina domar kränktes artikel 6.1.

Wieser mot Österrike, 2007-02-22
Att klä av en redan handfängslad man för att söka efter vapen nådde med hänsyn till omständigheterna den svårighetsgrad att det innebar förnedrande behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

Associated Society of Locomotive Engineers & Firemen (ASLEF) mot U K, 2007-02-27
När fackförening inte tilläts utesluta medlem pga. tillhörighet till politiskt parti, vars värderingar stred mot föreningens egna, kränktes artikel 11.

Geerings mot Nederländerna, 2007-03-01
Dom om förverkande, som avsåg brott som personen i fråga frikänts från men som den nationella domstolen ändå fann att det fanns starka indikationer på att han begått, kränkte artikel 6.2.

Heglas mot Tjeckien, 2007-03-01
Beslut om telefonavlyssning saknade stöd i lag och beslut om inspelning av samtal mellan två personer grundades på praxis som inte var tillräckligt tydlig för att anses som lag och det skedde därför kränkningar av artikel 8.

Tönsbergs Blad AS och Haukom mot Norge, 2007-03-01
När den utdömda påföljden i domar för kränkande uttalanden i en tidningsartikel medförde att en alltför tung börda lades på de klagande skedde det en kräkning av artikel 10.

Erdogan Yagiz mot Turkiet, 2007-03-06
En person som under lång tid arbetat för säkerhetspolisen greps av polis och försågs offentligt med handfängsel vilket orsakade honom känslor av förnedring och svåra psykiska skador och det skedde därmed en kränkning av artikel 3.

Huohvanainen mot Finland, 2007-03-13
När det fanns befogad anledning att befara att en belägrad person skulle kunna skjuta och skada oskyddade poliser fanns det berättigad anledning att använda dödliga skjutvapen mot honom och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade startade omgående och genomfördes omsorgsfullt samt den avlidnes familjs intressen togs till vara skedde inte heller i det hänseendet någon kränkning av artikel 2.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Jönköping beslut den 8 februari 2007 i mål 4476-06 i fråga om besluts överklagbarhet.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 januari 2007 hade det från årsskiftet till nämnda datum kommit in i runda tal 3 500 klagomål mot 3 300 för samma period föregående år, vilket är en ökning med 6 %. 128 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 44 % från föregående års 89 mål. 2 376 mål har avgjorts, 156 genom dom, en ökning med 32 %, och 2 220 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. Domstolens balanser uppgick den 31 januari till 92 150 mål vilket är en ökning med 3 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska
: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska
: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Iselsten mot Sverige
(Ansökan nr 11320/05, beslut den 4 januari 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut kommunicera klagomål avseende "skälig tid" med regeringen.

I stämde den 17 mars 1997 den svenska staten med yrkande om skadestånd för att ha vållat hans konkurs. Tingsrätten avslog hans yrkanden. I klagade till hovrätten som återförvisade målet på grund av rättegångsfel i tingsrätten. Beslutet överklagades av staten men Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. När målet avgjordes på nytt i tingsrätten den 21 februari 2001 avslogs I:s yrkanden igen efter det att tingsrätten hållit två muntliga förberedelsesammanträden, vilka båda följts av fortsatt skriftväxling mellan parterna, och en muntlig huvudförhandling. I:s överklagande kom in till hovrätten den 23 april 2001 och motparten gav in sitt slutliga inlägg den 6 augusti 2001. Hovrätten fattade den 29 december 2003 beslut i ett antal formella frågor och beslöt att inte hålla muntlig förhandling och att inte höra I personligen, så som han begärt, med motiveringen att han inte hade framställt det yrkandet i tingsrätten. Hovrätten beslöt den 10 juni 2004 att muntlig förhandling var onödig med motiveringen att målet gällde en rättsfråga som tingsrätten noggrant hade prövat. Innan beslutet fattades hade parterna emellertid getts tillfälle att lämna sina synpunkter på att målet avgjordes på handlingarna. I hade i det läget endast uppgett att han föredrog en muntlig förhandling utan att utveckla några skäl för sin ståndpunkt. Hovrätten ogillade den angivna dagen I:s talan. Hans överklagande kom in den 20 juli 2004 till Högsta domstolen som den 14 september 2004 vägrade prövningstillstånd. I hade i varje instans klagat över att domstolarna och deras ledamöter var jäviga, eftersom de tidigare hade handlagt hans mål och hovrätten hade redan tidigare prövat påståenden från I om dess ledamöters opartiskhet men funnit att ingen domare hade kunnat ifrågasättas. - I Europadomstolen klagade I över dels det utdragna förfarandet i sin helhet, dels över att han inte fått möjlighet att lägga fram viss bevisning, över att domarna inte varit opartiska, över att hans advokat tillåtits avbryta honom vid huvudförhandlingen i tingsrätten och över att tingsrätten hade manipulerat bandinspelningarna från huvudförhandlingen. I åberopade artikel 6 men även artikel 13.

Europadomstolen fann att frågan om admissibility för klagomålet avseende "skälig tid" inte kunde avgöras på grundval av handlingarna i målet och att klagomålet i den delen skulle kommuniceras med regeringen. När det gällde klagomålen i övrigt prövade domstolen dem i ljuset av allt tillgängligt material och fann att klagomålen inte visade förekomsten av någon kränkning av de fri- och rättigheter som anges i de åberopade artiklarna. Klagomålet var därför i den delen uppenbart ogrundat och skulle avvisas i enlighet med artikel 35.3 och 4. Domstolen beslöt därför enhälligt att kommunicera klagomålet avseende skälig tid med regeringen och förklarade enhälligt klagomålet i övrigt för inadmissible.

Beslut avskriva mål

Agbotain och Osakpolor Omoregbee Elema mot Sverige
(Ansökan nr 26834/05, beslut den 1 februari 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut avskriva mål sedan de klagande beviljats uppehållstillstånd.

A, som ursprungligen kommer från Nigeria, kom till Sverige i början av juli 2003. Hon födde den 17 september 2003 dottern O. De ansökte om asyl, flyktingstatus och uppehållstillstånd och åberopade att A riskerade att berövas livet av sin f.d. make om hon återvände till Nigeria och att O skulle tvingas genomgå en kvinnlig omskärelse. Ansökningen avslogs av Migrationsverket som fann att de sökandes bekymmer var av privat natur och kunde hanteras av de nigerianska myndigheterna. Bl.a. framfölls att flera stater inom Nigeria hade förbjudit kvinnlig omskärelse och att den nigerianska regeringen fördömt användandet av omskärelse. A och O klagade till Utlänningsnämnden som avslog överklagandet. I maj 2006 fann Migrationsverket att A och O inte kunde beviljas uppehållstillstånd enligt de tillfälliga ändringarna i utlänningslagen. De klagande ansökte i juni 2006 om ett beslut om att det förelåg hinder för att verkställa avvisningsbeslutet. Den 8 december 2006 beslöt Migrationsverket att bevilja A och O permanent uppehållstillstånd. - I Europadomstolen klagade A och O över att beslutet att avvisa dem till Nigeria skulle strida mot artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att A och O beviljats permanenta uppehållstillstånd, att regeringen påstått att tvisten lösts och att domstolen därför kunde avskriva målet. Domstolen noterade att A och O inte haft några invändningar mot ett sådant förfarande. Mot den bakgrunden fann domstolen att de klagande inte hade för avsikt att fullfölja sitt klagomål och att tvisten hade lösts på sätt som avses i artikel 37.1 a) och b). Respekten för mänskliga rättigheter så som de anges i konventionen och dess protokoll krävde inte heller en fortsatt prövning av målet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

Dom

R Valin mot Sverige
(Ansökan nr 61390/00, dom den 22 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Europadomstolen godtar förlikning avseende "skälig tid" och avskriver målet mot Sverige enligt artikel 39.

Till följd av en skatterevision hos ett byggnadsföretag som ägdes av V och hans två bröder påfördes bolaget i maj 1993 mervärdesskatt om mer än 7 000 000 kr inklusive skattetillägg. När bolaget inte kunde betala försattes det i konkurs. Förvaltaren fann inte anledning misstänka att brott begåtts. Skattemyndigheten anmälde emellertid ärendet till åklagare, som inledde en förundersökning. I april 1994 ansökte skattemyndigheten om att V och hans bröder skulle förklaras personligen betalningsansvariga för skatteskulden och dröjsmålsavgifter. V åtalades i maj 1999 för grovt bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Tingsrätten beslöt den 25 januari 2000 att avslå V:s begäran om att åtalet skulle ogillas på formella grunder. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut den 6 april 2000 och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 18 maj 2000. V överklagade alla beslut om avslag på de invändningar som han framställde och begärde uppskov med tingsrättsförhandlingen i avvaktan på att överklagandena prövades. Tingsrätten frikände V genom dom den 28 mars 2001 och konstaterade att "skälig tid" hade överskridits. Domen vann laga kraft. JK avslog den 30 oktober 2003 V:s yrkande om skadestånd med motiveringen att han själv orsakat viss fördröjning och att det dröjsmål som orsakats av myndigheterna varit ringa. Med hänsyn till målets svårighetsgrad kunde staten inte anses ha ådragit sig något skadeståndsansvar. JK hade således en annan uppfattning än tingsrätten om förfarandets längd. - I Europadomstolen klagade V över brottmålsförfarandets längd och åberopade artikel 6.

Europadomstolen förklarade i beslut 6 september 2005 klagomålet för admissible ( jfr nr 9/05).

Europadomstolen konstaterade nu att parterna träffat en förlikning som innebar att staten betalade V 15 000 EUR och att V därefter inte längre hade några anspråk på staten samt att regeringen godkänt den överenskommelse som träffats. Domstolen noterade att förlikningen grundade sig på respekten för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet från vidare handläggning.

Ahmed mot Sverige
(Ansökan nr 9886/05, dom den 22 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Prövningen av klagomål avseende utvisning av en svårt sjuk HIV-smittad person till Somalia eller Kenya, där den behandling och medicin han behöver inte finns, behövde inte fortsätta sedan den klagande beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och han därefter inte ville fullfölja sin talan. Målet avskrevs därför enligt artikel 37.

A, som är medborgare i Somalia, hade först flytt från sin hemby till Kenya och kom till Sverige i början av 1993 och ansökte då om asyl. I april samma år konstaterades vid en läkarundersökning att han var infekterad med HIV-smitta och behandling inleddes omedelbart. Invandrarverket avslog hans asylansökan men beviljade A permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl. Han dömdes emellertid i december 1995 till fem års fängelse och utvisning på grund av att han gjort sig skyldig till mordförsök. Domen vann laga kraft. A frigavs villkorligt i mars 1999 och regeringen beviljade honom tillfälligt uppehållstillstånd till den 1 januari 2000, vilket senare förlängdes till den 21 februari 2002. A dömdes åter i juni 2002 för bl.a. misshandel, försök därtill och olaga hot till fyra års fängelse. Tingsrätten noterade att det redan fanns ett utvisningsbeslut och avslog därför yrkandet om det. Hovrätten avslog A:s överklagande och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. A frigavs villkorligt den 23 augusti 2004 men redan den 20 augusti hade regeringen beslutat att inhibera verkställigheten av utvisningsbeslutet tills den prövat A:s begäran om att beslutet skulle upphävas och om att han skulle beviljas uppehållstillstånd. A placerades i förvar i avvaktan på slutligt avgörande. Utredning inhämtades om A:s ursprung och om möjligheterna att behandla hans sjukdom i Kenya och i Somalia. Den 24 februari 2005 beslöt regeringen mot bakgrund av de inhämtade uppgifterna att inte ändra utvisningsbeslutet och att inte bevilja A uppehållstillstånd. Regeringen noterade i samband därmed att A hade sitt ursprung i Kenya. A underrättades den 22 mars av gränspolisen om att man hade för avsikt att utvisa honom till Somalia och inte till Kenya. Regeringen beslöt efter uppmaning från Europadomstolen att inhibera verkställigheten tills vidare. Den 6 april 2005 gav A in en ny ansökan om att utvisningsbeslutet skulle upphävas och om att han skulle beviljas uppehållstillstånd. Han vidhöll att han var från Somalia och att han inte hade några släktingar i Kenya. Han uppgav vidare att han inte hade några ekonomiska möjligheter att få del av den vård som finns i Kenya. Han underströk att han inte skulle överleva särskilt länge om hans behandling avbröts, eftersom hans HIV-infektion hade blivit mycket resistent och han därför var beroende av en mycket speciell medicinering. Regeringen beslöt den 26 oktober 2006 att avslå yrkandet om att utvisningsbeslutet skulle upphävas men beviljade A ett tillfälligt uppehållstillstånd, giltigt t.o.m. den 31 december 2008, pga. de särskilda omständigheterna i målet. - I Europadomstolen klagade A över att en utvisning till Somalia eller Kenya skulle innebära en behandling i strid med artikel 3, eftersom det avsevärt skulle minska hans möjligheter att överleva, då den medicin han behöver inte finns där.

Europadomstolen fann att målet väckte svåra både faktiska och rättsliga frågor som krävde en prövning i sak. Klagomålet var därför inte uppenbart ogrundat och det fanns inte heller någon annan anledning att förklara det för inadmissible. Domstolen förklarade därför i beslut den 16 maj 2006 enhälligt klagomålet för admissible (jfr nr 7/06).

Europadomstolen erinrade nu om att A klagat över att en utvisning till Somalia eller Kenya skulle innebära en kränkning av artikel 3, eftersom den speciella medicinska behandling och de särskilda mediciner som hans HIV-sjukdom krävde inte var tillgängliga i dessa länder. Domstolen noterade emellertid att regeringen den 26 oktober 2006 beviljat A ett tillfälligt uppehållstillstånd t.o.m. den 31 december 2008 och att A därefter hade förklarat att han på grund härav inte avsåg att fullfölja sin talan i Europadomstolen. Vid sådant förhållande fann domstolen att det inte längre var berättigat att fortsätta prövningen av klagomålet. Respekten för mänskliga rättigheter enligt konventionen och dess protokoll krävde inte heller att prövningen av målet fortsatte. Domstolen beslöt därför enhälligt att avbryta handläggningen och att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Angel Angelov mot Bulgarien
(Ansökan nr 51343/99, dom den 15 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att som för sent anförd avvisa en ansökan om omprövning som getts in inom angiven tidsfrist var felaktigt och dessutom inte tillräckligt motiverat och kränkte därför artikel 6.1.

A, som var taxiförare, körde i juli 1993 på en fotgängare som senare avled. A anklagades för vålande till annans död. Sedan utredningen avslutats väcktes åtal i början av 1994 och offrets släktingar inträdde som målsägande. Efter en förhandling den 18 mars 1994 dömdes A till ett års fängelse villkorligt. Domstolen beslöt också att återkalla hans körkort under två år och ålade honom att betala skadestånd till släktingarna. Sedan A överklagat upphävde Högsta domstolen den 10 juni 1994 underinstansernas domar och visade målet åter för fortsatt utredning och för inhämtande av ett nytt expertutlåtande för att klarlägga vissa frågor. Den nya utredningen avslutades den 5 december 1995 när ett nytt åtal väcktes. Genom dom den 3 juni 1997 dömdes A till fängelse i ett år villkorligt och hans körkort återkallades under ett år. A överklagade till kassationsdomstol i juni 1997 och den 14 november 1997 avslog kassationsdomstolen i egenskap av appellationsdomstol i en kammare med tre ledamöter hans överklagande. Den 6 maj 1998 begärde A i regiondomstolen tillstånd för omprövning genom rättsprövning som enligt en lagändring skulle prövas av kassationsdomstolen i en kammare med fem ledamöter. Den 24 mars 1999 beslöt en ensamdomare i kassationsdomstolen att avvisa klagomålet som för sent anfört och han beslöt att akten skulle återsändas till regiondomstolen. Beslutet skrevs ut på ett standardformulär där det angavs att ansökningen hade avvisats som för sent anförd utan att några som helst data angavs. Inte heller angavs namnet på den beslutande domaren. - I Europadomstolen klagade A över att han inte fått en rättvis rättegång inom skälig tid och åberopade att han vägrats en omprövning och att förfarandets längd överskred "skälig tid".

Europadomstolen erinrade om att staterna inte är skyldiga att inrätta appellationsdomstolar eller kassationsdomstolar men om de gör det måste det finnas sådana rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 6, bl.a. en effektiv rätt att få tillgång till domstolsprövning. I det aktuella fallet hade A visserligen fått tillgång till prövning i kassationsdomstol men endast för att få beskedet att han försuttit klagofristen. En sådan tillgång till prövning uppfyllde inte kraven enligt artikel 6.1. Genom att avvisa A:s ansökan på formella grunder hade den nationella domstolen tillämpat en bestämmelse som angav en tidsfrist för omprövning. A hade inte ifrågasatt tidsfristen som sådan men hade påstått att den beslutande domaren handlat godtyckligt. Rätten att få tillgång till domstolsprövning får begränsas men begränsningarna får inte vara sådana att själva kärnan i rättigheten beskärs. En begränsning strider också mot konventionen om den inte har ett legitimt syfte och om det inte finns en rimlig proportionalitet mellan de medel som används och det åsyftade målet. Tidsfrister är i och för sig tillåtna begränsningar av rätten till domstolsprövning men det sätt på vilket de tillämpas i ett enskilt fall kan strida mot artikel 6.1. Beslutet den 24 mars 1999 att avvisa A:s begäran om omprövning innehöll inte några skäl. Det hade utformats på ett standardformulär utan några datumangivelser. Vid sådant förhållande måste domstolen göra en egen prövning på grundval av de uppgifter som fanns i målet. Domstolen konstaterade då att fristen börjat löpa den 14 november 1997 och att den löpt ut den 14 maj 1998. A:s begäran hade getts in den 6 maj 1998. Domstolen noterade att regeringen inte hade ifrågasatt att A gett in sin begäran i rätt tid. Domstolen fann alltså att A gett in sin ansökan i rätt tid och att avvisningsbeslutet därför inte kunde anses som en berättigad tillämpning av en legitim tidsfrist. Vidare var det förhållandet att det i beslutet inte angivits något datum för när tidsfristen började löpa eller när den löpte ut eller för när ansökningen kom in inte förenligt med artikel 6, som enligt domstolens praxis innefattar ett krav på att domstolsbeslut skall vara tillräckligt motiverade. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet avseende förfarandets längd fann domstolen att den samlade effekten av de dröjsmål som kunde läggas myndigheterna till last inte var tillräcklig för att utgöra ett brott mot artikel 6.1. Domstolen fäste särskilt vikt vid att målet under den första rättegången hade handlagts skyndsamt och att den totala längden på förfarandet inte var överdrivet lång. Förfarandet hade därför inte överskridit "skälig tid". Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.1

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - tillgång till domstolsprövning
Barry ./. Irland, dom 2005-12-15
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
N.C. ./. Italien, dom (GC) 2002-12-18 (jfr nr 1/03)
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Kozlica ./. Kroatien, dom 2006-11-02
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Liakopoulou . /. Grekland, dom 2006-05-24 (jfr nr 6/06)
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Artikel 6.1 - "skälig tid"
Portington./. Grekland, dom 1998-09-23
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Arvelakis ./. Grekland, dom 2001-04-12

Taner mot Turkiet
(Ansökan nr 38414/02, dom den 15 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Förfarande med strafföreläggande utan att det hölls någon förhandling, trots yrkande därom, och bristande underrättelse om de anklagelser som riktades mot den tilltalade innebar att det skedde en kränkning av artikel 6.

T befann sig den 26 juni 2002 tillsammans med en vän i en park där han kom i gräl med en man. Grälet urartade och T stack mannen med en kniv i benet. Polisen och åklagaren förhörde de inblandade och T förnekade då att han skadat mannen. Samtliga släpptes efter förhören. Den 3 juli 2002 väcktes åtal mot T för knivöverfall och vållande till kroppsskada. T fick inte del av stämningsansökningen. Polisdomstolen utfärdade den 17 juli 2002 efter att ha gått igenom handlingarna i akten ett strafföreläggande, varigenom T fälldes för de påstådda brotten och dömdes att betala drygt 290 800 000 turkiska lira. T underrättades om strafföreläggandet den 30 augusti 2002. Han överklagade till tingsrätten och hävdade att han fråntagits sin rätt att försvara sig i strid med artikel 6. Tingsrätten fann att det överklagade beslutet stod i överensstämmelse med lagen och med reglerna för förfarandet och avslog överklagandet. T betalade de utdömda böterna, eftersom de kunde omvandlas till fängelse om de inte betalades. - I Europadomstolen klagade T över att han inte fått en rättvis och offentlig förhandling när brottsanklagelserna mot honom prövades. Han klagade vidare över att han inte underrättats om anklagelserna mot honom, att han inte fått tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att han inte tillåtits att försvara sig själv personligen eller genom en advokat.

Europadomstolen erinrade om att domstolsförfarandets offentliga karaktär avser att skydda parterna mot hemlig rättstillämpning utan offentlig insyn och att det också är ett av medlen för att upprätthålla förtroendet för domstolarna. Artikel 6 i sin helhet garanterar en tilltalad att effektivt få delta i brottmålsrättegången. Domstolen noterade också att artikel 6.3 a) framhåller behovet av att särskild noggrannhet iakttas när det gäller att underrätta en person om anklagelserna mot honom och att detaljerade anklagelser spelar en avgörande roll i brottmålsprocessen. Den nämnda bestämmelsen ger en anklagad rätt att få veta inte bara orsaken till anklagelsen, dvs. vilka handlingar han påstås ha begått, utan också vilken rättslig innebörd dessa handlingar har. Domstolen noterade att den nationella konstitutionsdomstolen i dom den 30 juni 2004 enhälligt hade förklarat den bestämmelse som reglerade strafförelägganden för oförenlig med konstitutionen med motiveringen att det stred mot rätten till en rättvis rättegång att frånta enskilda möjligheten till en offentlig förhandling samt att den nya brottslagen och straffprocesslagen som trädde i kraft den 1 juni 2005 inte innehöll någon möjlighet till strafföreläggande. Det hade inte hållits någon muntlig förhandling vare sig i polisdomstolen eller i tingsrätten, som avslog T:s yrkande därom. T hade därför inte på ett effektivt sätt kunnat följa rättegången. Dessutom hade T inte fått del av stämningsansökan och han var därför ovetande om de faktiska och rättsliga grunderna för anklagelserna mot honom. De rättsliga myndigheternas förfarande hade således hindrat T från att utöva sin rätt att försvara sig ordentligt och rättegången hade därmed varit orättvis. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01
Lakatos ./. Ungern, beslut 2001-09-20

Soysal m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 54461/00 m.fl., dom den 15 februari 2007)
Domen finns endast på franska.

Beslut att förflytta tjänstemän till andra tjänster pga. deras medlemskap i en fackförening kunde inte överklagas och kränkte därför artikel 13.

De klagande, S, är fem turkiska medborgare, alla anställda i den offentliga förvaltningen. De påstod att de blivit förflyttade till andra tjänster än dem de tidigare haft på grund av att de var medlemmar i en fackförening. - I Europadomstolen klagade S över att besluten att förflytta dem kränkte deras rätt till yttrandefrihet och deras rätt till mötes- och föreningsfrihet. De klagade också över att de inte haft tillgång till något effektivt rättsmedel för att ifrågasätta de aktuella besluten. De åberopade bl.a. artiklarna 10, 11 och 13.

Europadomstolen förklarade endast klagomålen enligt artikel 13 för admissible. Domstolen fann att en bestämmelse i den turkiska lagen gav guvernören i den region där det gällde undantagstillstånd vida befogenheter när det gällde att förflytta anställda. Det fanns emellertid enligt den turkiska lagen inte någon möjlighet för de klagande att överklaga sådana beslut om förflyttning av guvernören i regionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Sørensen o. Rasmussen ./. Danmark, dom (GC) 2006-01-11 (jfr nr 1/06)
Ertas Aydin m fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Bulga m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)

Zeynep Özcan mot Turkiet
(Ansökan nr 45906/99, dom den 20 februari 2007)
Domen finns endast på franska.

När utdömd påföljd för poliser som misshandlat en arresterad kvinna i praktiken inte utgjorde något straff, innebar förfarandet att staten brast i sin skyldighet att se till att lämplig gottgörelse lämnades för kränkningen och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

Ö misstänktes för att ha stulit pengar och smycken i det hem där hon arbetade. Den 2 juli 1998 greps hon och placerades i polisarrest. I en första medicinsk rapport upprättad samma dag noterades vissa skador. På åklagarens begäran undersöktes Ö åter den 3 juli och enligt det läkarutlåtandet hade hon ett 9 x 4 cm stort blåmärke mitt på insidan av den vänstra armen, ett triangelformat märke mitt på högra armen, ett lätt blödande sår 6 x 4 cm på insidan av höger armbåge och ett blåmärke 1 x 2 cm på undersidan av vänster käkben. Enligt utlåtandet påstod Ö att hon hade blivit upphängd i armarna och slagen i ansiktet, att hennes armar hade klämts och att hon blivit dragen i håret. Ö släpptes omkring kl. 19 den 3 juli och två dagar senare beslöts att ärendet skulle läggas ned, eftersom det inte visats föreligga något brott. Ö hade emellertid redan den dag hon släpptes anmält de poliser som arresterat henne och påstått att de utsatt henne för tortyr. Brottmålsdomstolen dömde två poliser, K och S, till fängelse i tio månader samt 15 dagars avstängning från tjänsten på grund av att de begått handlingar som innebar tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling i syfte att få Ö att bekänna. Domstolen beslöt härefter att inhibera verkställigheten av domen. Vidare ålades poliserna att betala Ö 1 406 EUR avseende ideellt skadestånd. - I Europadomstolen klagade Ö att hon utsatts för behandling i strid mot artikel 3 och över att det saknats ett effektivt rättsmedel mot polisernas godtyckliga handlande.

Europadomstolen noterade att de nationella domstolarna slagit fast att de aktuella poliserna var ansvariga för de handlingar som lades dem till last. Domstolen konstaterade vidare att frågan i målet handlade om statens positiva skyldighet att skydda den enskildas fysiska och moraliska integritet. De rättigheter som anges i artikel 3 tillhör de mest grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Domstolen erinrade om att när en person som befinner sig i händerna på polisen eller någon annan myndighet utsätts för övergrepp i strid med artikel 3 så krävs att det görs en offentlig och effektiv utredning. De nationella rättsliga myndigheterna var skyldiga att med alla medel såväl i praktiken som i teorin försöka förhindra sådana olagliga handlingar som Ö gjorde gällande. De nationella myndigheterna hade visserligen ett visst utrymme när det gällde att bestämma tillämplig påföljd för straffbara överträdelser. När de nationella domstolarna, som i det aktuella fallet, slagit fast att en person utsatts för tortyr, borde de också ha prövat om en tänkt disciplinåtgärd utgjorde en lämplig gottgörelse och om den kunde anses ha en avskräckande effekt för framtiden. Trots de allvarliga överträdelser som de anklagats för så hade de aktuella poliserna utan störning fått fortsätta att utöva sina tjänster inom polisen. Ingen disciplinär åtgärd hade vidtagits mot dem på något stadium under förfarandet eller sedan det avslutats i syfte att avstänga dem permanent eller temporärt från offentlig tjänst. Dessutom hade både det sätt på vilket förfarandet hade genomförts inför brottmålsdomstolen och de påföljder som dömts ut för poliserna i fråga, påföljder som i praktiken innebar att de inte straffades, utgjort omständigheter som gjorde att statens vaksamhet kunde ifrågasättas. Mot bakgrund av omständigheterna i målet fann domstolen att brottmålsförfarandet mot de aktuella poliserna inte hade inneburit en tillräcklig gottgörelse i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Söylemez ./. Turkiet, dom 2006-09-21
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Martinez Sala m.fl. ./. Spanien, dom 2004-11-02(jfr nr 10/04)
Khashiyev o. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, dom 2004-11-02
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)

Tatishvili mot Ryssland
(Ansökan nr 1509/02, dom den 22 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Vägrad registrering av bosättning i Ryssland var inte förenlig med nationell lag och kränkte därför artikel 2 i protokoll nr 4. När de nationella domstolarna inte gav tillräckligt hållbara och utförliga motiveringar för sina domar kränktes artikel 6.1.

T var född i Georgien och fortsatte att behålla sitt medborgarskap i forna USSR fram till den 31 december 2000 då hon blev statslös. Den 25 december 2000 ansökte T hos polisens passavdelning om att en lägenhet i Moskva skulle registreras som hennes bostadsadress. Hon företedde sitt pass från USSR, ett intyg från lägenhetsinnehavaren, bevis om att hon betalat kostnader för underhåll av huset, ett utdrag ur förteckningen över hyresgäster och en ansökan om bosättningsregistrering. Chefen för passavdelningen upplyste henne om att hennes ansökan inte kunde behandlas, eftersom hon inte var en släkting till ägaren av lägenheten. T överklagade beslutet till tingsrätten i Moskva. Tingsrätten avslog hennes överklagande den 13 februari 2001 med hänvisning till bestämmelserna i civillagen och bosättningslagen som reglerade kommunal uthyrning och betonade det förhållandet att det inte fanns några familjeband mellan T och lägenhetsinnehavaren. Tingsrätten fann vidare att T inte förmått visa sitt ryska medborgarskap eller bekräfta sin avsikt att söka ett sådant och hänvisade till en traktat mellan Ryssland och Georgien som innehöll ett visumkrav. Den 5 mars 2001 medgav tingsrätten att vissa ändringar gjordes i förhandlingsprotokollet, vilka återgav T:s påstående att reglerna om kommunal uthyrning inte kunde tillämpas i hennes fall, eftersom lägenheten var privatägd och ägaren inte hade någon invändning mot att hon registrerades som bosatt där. T överklagade och åberopade särskilt att hon aldrig haft något medborgarskap i Georgien, vilket gjorde att visumkravet inte var tillämpligt i hennes fall och att bosättningsbestämmelserna i vart fall gällde lika för alla som lagligen vistades i Ryssland oavsett medborgarskap. Appellationsdomstolen instämde i tingsrättens bedömningar utan att bemöta argumenten i överklagandet och avslog överklagandet med motiveringen att T inte förmått visa sitt ryska medborgarskap eller handlingar som visade att hon hade rätt att flytta in i den aktuella lägenheten. Den omständigheten att T inte blev formellt registrerad hindrade henne från att utöva sina grundläggande sociala rättigheter som t.ex. att få tillgång till sjukvård, socialförsäkringsförmåner och ålderspension samt hindrade henne från att äga fast egendom och att gifta sig. - I Europadomstolen klagade T över myndigheternas godtyckliga vägran att registrera henne på den aktuella adressen och åberopade artikel 2 i protokoll nr 4. T klagade också över att hon inte fått en rättvis rättegång och särskilt över att domstolarna inte hade tillämpat den inhemska lagen på rätt sätt och åberopade i denna del artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att artikel 2 i protokoll nr 4 ger var och en som "lagligen befinner sig inom en stats territorium" en rätt att bosätta sig där man vill. Den ryska regeringens påstående att T vistades olagligen i Ryssland befanns sakna rättslig och faktisk grund. Artikel 2 i protokoll nr 4 var därför tillämplig i målet. Domstolen noterade vidare att det av T krävdes att hon inom tre dagar från inflyttning enligt lagen skulle låta registrera sin bosättning hos polisen. De inhemska myndigheternas vägran att bekräfta hennes bosättning på den aktuella adressen utsatte henne för administrativa påföljder. Domstolen fann mot den bakgrunden att det skett ett intrång i T:s rättigheter enligt artikel 2 i protokoll nr 4.

När det gällde frågan om intrånget var berättigat hade domstolen att ta ställning till om intrånget hade stöd i lag och om det var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Trots att T gett in en fullständig ansökan, sitt pass och ett vederbörligen undertecknat intyg om lägenhetsinnehavarens samtycke liksom vissa andra handlingar som inte angavs som ett krav i lagen, avslogs hennes ansökan med motiveringen att ansökningshandlingarna inte var fullständiga. Det specificerades emellertid inte vilken av de i lagen angivna handlingarna som saknades. Domstolen framhöll att om T:s ansökan inte varit fullständig så hade det varit myndigheternas skyldighet att upplysa henne om vad som saknades. Denna grund för att vägra registrering hade inte bevisats. Domstolen fäste också vikt vid den ryska konstitutionsdomstolens tolkning av bestämmelserna om registrering som var bindande men som inte hade beaktats av de inhemska myndigheterna i T:s fall. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att intrånget i T:s rättigheter inte stod i överensstämmelse med lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Domstolen erinrade härefter om att artikel 6.1 ålägger domstolarna att lämna skäl för sina domar. T:s klagomål hade avslagits i förta hand för att tingsrätten funnit att hennes rätt att flytta in i lägenheten kunde ifrågasättas, trots att lägenhetsinnehavarens samtycke hade bevisats och också godkänts av samma domstol. I andra hand hade den nationella domstolen hänvisat till "en traktat" om visumkrav som inte fanns. Domstolen fann det vidare motstridigt att den nationella tingsrätten åberopat "en traktat" om villkor för georgiska medborgares inresa och vistelse, när det inte hade visats att T varit medborgare i Georgien. Det hade inte lagts fram någon som helst bevisning om det förhållandet vare sig i det nationella förfarandet eller inför Europadomstolen. Vidare hade appellationsdomstolen i Moskva på ett summariskt sätt instämt i tingsrättens bedömning utan att pröva de argument som T åberopat för sitt överklagande. Mot denna bakgrund var de nationella domstolarnas motiveringar uppenbart bristfälliga och kraven på en rättvis rättegång var inte uppfyllda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 i protokoll nr 4
Denizci m.fl. ./. Cypern, dom 2001-05-23
Bolat ./. Ryssland, dom 2006-10-05 (jfr nr 9/06)
Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Tsonev ./. Bulgarien, dom 2006-04-13
Gartukayev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Artikel 6.1
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Suominen ./. Finland, dom 2003-07-01(jfr nr 7/03)
Hirvisaari ./. Finland, dom 2001-09-27

Wieser mot Österrike
(Ansökan nr 2293/03, dom den 22 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Att klä av en redan handfängslad man för att söka efter vapen nådde med hänsyn till omständigheterna den svårighetsgrad att det innebar förnedrande behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

W är österrikisk medborgare. Sedan han anklagats av sin hustru utfärdades den 9 februari 1998 ett beslut om husrannsakan på grund av misstanke om att han misshandlat och våldtagit sin hustru, hotat henne med ett skjutvapen samt att han utsatt sin styvdotter för sexuella övergrepp och att han hade barnpornografivideor. Samma dag sent på kvällen bröt sig sex maskerade medlemmar i den speciella polisstyrkan in i W:s hem. W uppgav att han strax dessförinnan hade sett två män som såg misstänkta ut som hängde runt hans parkeringsplats och att han därför hade beväpnat sig med en kökskniv, vilken han omedelbart släppte när poliserna kom in i huset. Poliserna tvingade ner honom på golvet och satte på honom handfängsel. Därefter lades han på ett bord, kläddes av, undersöktes efter vapen, kläddes på igen, och tvingades lägga sig på golvet där han fick ligga ca 15 minuter med en polismans knä över nacken medan de övriga poliserna genomsökte huset. W påstod att han under den tiden fick en ögonbindel, att han var så chockad att han inte kunde hålla tätt men att han trots att han upprepade gånger bad poliserna inte tilläts byta till torra kläder samt att han hotades med att bli "fixad", dvs. avrättad. Sedan han förts till polisstationen och förhörts till omkring kl. 03.40 frigavs W och kördes hem. Brottmålsförfarandet mot W lades senare ned. W klagade i mars 1998 till en administrativ panel över den behandling poliserna utsatt honom för. Två förhandlingar hölls i juli 1998 där två av de poliser som deltagit i operationen bekräftade att W hade upplysts om orsaken till gripandet och om beslutet om husrannsakan innan han kläddes av och undersöktes. De två poliserna förnekade emellertid W:s påstående om att han hållits nere på golvet med en polismans knä och om att han hotats och de förklarade att W:s hustru hade uppgett att W var en våldsam person, att han regelbundet drack alkohol, att han innehade skjutvapen, att han tränat närstridskamp under flera år och att hon, flera gånger när hon kom in i deras hus, hade välkomnats av maken med vapen i hand. Den administrativa panelen avslog W:s klagomål utom när det gällde att han inte fått byta kläder vilket innebar en omänsklig och förnedrande behandling enligt artikel 3 i konventionen. W tillerkändes ett skadestånd på 2 400 EUR. - I Europadomstolen klagade W över att den behandling han utsatts för stred mot artikel 3.

Europadomstolen noterade, med hänsyn till de allvarliga anklagelserna mot W och det förhållandet att han antogs vara beväpnad och farlig, att det förhållandet att sex specialutbildade maskerade poliser trängt sig in i hans hus inte innebar en fråga enligt artikel 3. Mot den bakgrunden fann domstolen vidare att det förhållandet att W försetts med handfängsel, som han fått bära under omkring fyra timmar och som inte orsakat någon fysisk skada eller mer bestående effekt på hans mentala hälsa, inte hade varit så allvarligt att det nått den miniminivå som krävs för att artikel 3 skall bli tillämplig. Domstolen framhöll att den inte kunde pröva W:s påstående om att han hotats med att bli "fixad" och om att han tvingats till golvet med en polismans knä i nacken, eftersom det inte kunnat fastslås bortom rimligt tvivel att det verkligen hade hänt. När det gällde att W klätts av för att visiteras konstaterade domstolen att W varit särskilt försvarslös i den situationen. Domstolen fann att förfarandet hade varit särskilt kränkande och förnedrande och inte skulle ha använts utan tvingande skäl. Undersökningen hade inte visats vara nödvändig eller berättigad av säkerhetsskäl, eftersom W, som redan försetts med handfängsel, genomsökts efter vapen och inte narkotika eller andra små föremål. Domstolen fann därför att med hänsyn till de särskilda förhållandena i W:s fall så innebar avklädningen och undersökningen under polisingripandet i hans hem en oberättigad behandling av sådan svårighetsgrad att den kunde anses som förnedrande. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 3.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig. Han ansåg, mot bakgrund av uppgifterna om bl.a. att W var våldsbenägen och att syftet med undersökningen inte var att förnedra W, att kroppsundersökningen av W inte hade haft andra skäl än säkerhetsskäl och att det därför inte skett någon kränkning av artikel 3.

Den norske domaren Jebens, med vilken domaren Hajiyev från Azerbaijan förenade sig, lämnade en skiljaktig mening där han framhöll att enligt hans mening fanns det inte någon anledning för polisen att ifrågasätta sanningshalten i de uppgifter som lämnats av W:s hustru, särskilt som poliserna möttes av W med en kökskniv i handen, vilket måste ha stärkt deras uppfattning. Han ansåg inte heller att det varit onödigt att klä av W för att söka efter vapen och att det skulle ha varit tillräcklig att känna över honom, eftersom han ansåg att den uppfattningen inte grundade sig på en realistisk bedömning av de risker som förelåg i polisoperationer av aktuellt slag. Det var inte heller möjligt att föreställa sig att W skulle kunnat klä av sig själv, eftersom han var belagd med handfängsel. Mot bakgrund av att tröskeln för tillämpningen av artikel 3 i mål som handlar om polisens agerande är beroende av omständigheterna i det aktuella fallet ansåg domare Jebens att det inte hade skett någon kräkning av artikel 3 i förevarande fall.

HÄNVISNINGAR
Wainwright ./. U K, dom 2006-09-26 (jfr nr 9/06)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Danmark, Norge, Sverige o. Nederländerna ./. Grekland, kommissionens rapport 1969-11-05
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Boicenco ./. Moldavien, dom 2006-07-11
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)

Associated Society of Locomotive Engineers & Firemen (ASLEF) mot U K
(Ansökan nr 11002/05, dom den 27 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

När fackförening inte tilläts utesluta medlem pga. tillhörighet till politiskt parti, vars värderingar stred mot föreningens egna, kränktes artikel 11.

Klagande, ung. Förenade lokförarförbundet, ASLEF, är en oberoende fackförening som huvudsakligen representerar tågförare på de engelska järnvägarna. Förbundet har ca 18 000 medlemmar och de flesta tågförare är medlemmar i ASLEF. De skilda företag som driver järnvägsverksamhet i UK anställer inte bara fackföreningsanslutna utan de anställda kan vara anslutna till ASLEF, till andra fackföreningar eller inte anslutna till någon alls. Ett av ASLEFs uttalade mål är att "bidra till att främja arbetarrörelsen utveckling mot ett socialistiskt samhälle" och att "främja, utveckla och anta politiska program med hänsyn till likabehandling oavsett kön, sexuell läggning, civilstånd, religion, tro, färg, ras eller etniskt ursprung". På ASLEFs årsstämma 1978 beslöts att man skulle driva en kampanj mot och "avslöja de avskyvärda uppfattningarna hos politiska partier som Nationella Fronten". I februari 2002 ansökte L, som var medlem i det lagliga extremhögerpartiet British National Party, BNP, tidigare känt som National Front, om medlemskap i ASLEF och beviljades inträde. I april 2002 stod L som kandidat i de lokala valen i Bexley för BNP. Den 17 april 2002 gjordes en anmälan om L till ASLEFs generalsekreterare med uppgifter om att han var en BNP-aktivist, om att han delat ut antiisraelisk propaganda utklädd till präst och om att han 1998 hade stått som kandidat för BNP i Newham. Till rapporten hade fogats en artikel som L skrivit för BNPs tidning och ett fax med uppgifter om att L hade utsatt personer som delat ut antinazistiska flygblad för allvarliga trakasserier. ASLEFs verkställande utskott beslöt enhälligt den 19 april 2002 att utesluta L ur förbundet med motiveringen att hans medlemskap i BNP inte var förenligt med ett medlemskap i ASLEF, att det var sannolikt att han skulle ge förbundet dåligt rykte och att han var emot förbundets målsättningar. L förde en framgångsrik process i en arbetsdomstol, ET, med stöd av en lag från 1992 som förbjöd fackföreningar att helt eller delvis utesluta personer med motiveringen att han eller hon var medlem i ett politiskt parti. Förbundet klagade till en appellationsdomstol för arbetstvister som den 10 mars 2004 upphävde det överklagade beslutet och återförvisade målet till en andra ET med motiveringen att en fackförening kan utesluta en medlem på grund av hans eller hennes uppträdande men inte på grund av att han eller hon är medlem i ett politiskt parti. L:s klagomål godtogs eftersom han uteslutits huvudsakligen på grund av sitt medlemskap i BNP. Till följd därav var ASLEF tvunget att ta in L som medlem i förbundet igen i strid med sina egna regler. - I Europadomstolen åberopade förbundet artikel 11 och hävdade att det hindrats från att utesluta en medlem på grund av hans medlemskap i BNP, ett parti som förespråkade åsikter som helt stred mot dess egna.

Europadomstolen noterade att på samma sätt som en anställd eller arbetare skall ha frihet att vara med eller inte vara med i en fackförening utan att utsättas för avskräckande åtgärder så skall en fackförening ha samma frihet att välja sina medlemmar. Artikel 11 kan inte tolkas så att den ålägger föreningar eller organisationer en skyldighet att bevilja var och en som önskar medlemskap. När en organisation har bildats av personer som omfattar särskilda värderingar och ideal som skall leda till gemensamma mål, skulle det strida mot föreningsfrihetens effektivitet om de inte kunde kontrollera vem som beviljas medlemskap. Frågan i målet gällde i vilken utsträckning staten kunde ingripa för att skydda en fackföreningsmedlem, L, mot åtgärder som vidtogs mot honom av hans förbund. Det var ostridigt att det skett ett intrång i förbundets föreningsrätt, att detta var lagligt och att det avsåg att skydda enskildas rättigheter att utan hinder utöva sina skilda politiska rättigheter och friheter. När det gällde om staten hade upprätthållit en rimlig jämvikt mellan L:s rättigheter och förbundets fann domstolen att åtgärden att utesluta L inte i någon mer betydande mening hade inskränkt hans yttrandefrihet eller hans lagliga politiska aktiviteter. Det var inte heller uppenbart att L drabbats av någon särskild nackdel förutom förlusten av medlemskapet i sig. Eftersom han inte var förhindrad att gå med i en annan fackförening, hade L inte lidit något men i sin livsföring eller sina arbetsförhållanden. Domstolen beaktade att ett medlemskap i en fackförening ofta anses som ett grundläggande skydd för arbetstagarna mot arbetsgivares godtycke och den hade viss sympati för uppfattningen att varje arbetare skall ha möjlighet att gå med i en fackförening. ASLEF representerade emellertid alla arbetare i kollektivavtalssammanhang och det fanns inget som talade för att L löpte någon särskild risk eller att han var utan skydd mot godtyckligt eller olagligt handlande från arbetsgivarens sida. Vid avvägningen vägde förbundets rätt att välja sina medlemmar tungt. Fackföreningar hade historiskt sett vanligen varit knutna till politiska partier eller rörelser och särskilt till dem på vänsterkanten och de hade ofta ideologiska uppfattningar i sociala och politiska frågor. Det fanns inget i målet som tydde på att förbundets uppfattning, att L:s politiska värderingar på ett fundamentalt sätt stred mot dess egna, var felaktig. Det fanns inte heller något som tydde på att förbundet dragit fördel av något statligt stöd på sådant sätt att det varit skyldigt att anta medlemmar för att uppfylla ett vidare syfte. Domstolen beaktade regeringens påstående att det enligt den inhemska lagstiftningen varit tillåtet att utesluta L om förbundet begränsat sin motivering till L:s uppträdande och inte angett hans medlemskap i BNP och noterade att ET hade funnit att förbundets inställning till L huvudsakligen grundades på hans medlemskap i BNP. Domstolen fann det inte skäligt att kräva att förbundet skulle ha stött sig enbart på L:s uppträdande när det i stor utsträckning var relaterat till hans agerande som medlem i BNP och återspeglade hans anslutning till det partiets målsättningar. Mot den bakgrunden och då L inte visats lida något särskilt men samt förbundet inte utsatt honom för någon smädande eller oskälig behandling fann domstolen att det inte upprätthållits en rimlig jämvikt och att statens utrymme för sina bedömningar hade överskridits. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Young, James o. Webster ./. U K, kommissionens rapport 1979-12-14
Cheall ./. U K, kommissionens beslut 1985-05-13
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Sigurdur Sigurjónsson ./. Island, dom 1993-06-30
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Johanssen ./. Norge, kommissionens beslut 1990.05.07
Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21

Geerings mot Nederländerna
(Ansökan nr 30810/03, dom den 1 mars 2007)
Domen finns endast på engelska.

Dom om förverkande, som avsåg brott som personen i fråga frikänts från men som den nationella domstolen ändå fann att det fanns starka indikationer på att han begått, kränkte artikel 6.2.

G dömdes den 20 maj 1998 för ett antal stölder, inbrott och försök därtill, häleri och för medlemskap i ett kriminellt gäng till fängelse i fem år med avräkning för den tid han suttit häktad. Sedan G överklagat ändrades domen och G frikändes från alla anklagelser utom stöld av en lastbil och häleri. Han dömdes till fängelse i 36 månader varav tolv månader villkorligt med en prövotid av två år. Den 30 mars 2001 beslöt appellationsdomstolen om förverkande av ett belopp om 147 493 nederländska gulden, ung. 66 930 EUR, som om det inte betalades skulle ersättas av 490 dagars frihetsberövande. Beloppet täckte alla de brott som G dömts för i maj 1998 och appellationsdomstolen fann att trots att den själv hade frikänt G i januari 1999 så fanns det starka indikationer på att G hade begått gärningarna. Högsta domstolen avslog G:s överklagande. Under 2004 träffade G en överenskommelse med myndigheterna om att han skulle betala 10 000 EUR direkt och resterande del av beloppet genom avbetalningar om 150 EUR per månad. - I Europadomstolen åberopade G artikel 6.2 och hävdade att beslutet om förverkande hade grundats på bedömningen att han dragit nytta av gärningar som han frikänts från.

Europadomstolen noterade att den tidigare i ett flertal mål hade ansett att ett förverkandeförfarande som följde på en fällande dom utgjorde en del av straffprocessen och därför föll utanför tillämpningen av artikel 6.2. Omständigheterna i de målen hade det gemensamt att klaganden i fråga hade fällts för narkotikabrott, fortsatte att vara misstänkt för ytterligare narkotikabrott, hade tillgångar vars ursprung inte kunde fastslås och som rimligen kunde antas ha erhållits genom olaglig verksamhet samt inte kunde lämna en nöjaktig alternativ förklaring. Det nu aktuella målet var annorlunda. G hade för det första inte visats ha några tillgångar som inte kunde förklaras. Appellationsdomstolen hade visserligen gjort den bedömningen genom att godta polisen rapport som grundades på en blandning av fakta och gissningar. Domstolen fann emellertid att förverkande inte var en tillämplig åtgärd när det gällde tillgångar som inte hade varit i den berörda personens ägo. När personen i fråga faktiskt inte hade bedömts skyldig till de aktuella brotten var förverkande av sådana tillgångar en särskilt malplacerad åtgärd. Om det inte bortom rimligt tvivel kunde slås fast att personen i fråga faktiskt hade begått de aktuella brotten och om det inte kunde fastslås att han dragit någon nytta därav, lagligen eller på annat sätt, kunde en sådan åtgärd endast grundas på ett antagande om personens skuld. Vidare hade förverkandebeslutet avsett de brott som G blivit frikänd från. Domstolen betonade att artikel 6.2 inte tillåter att det uttalas misstankar om en persons oskuld när han har frikänts genom en lagakraftvunnen dom. Appellationsdomstolen hade gått ännu längre och inte bara uttalat en misstanke utan uttalat sig om hans skuld utan att han lagligen befunnits skyldig. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Asan Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05
Van Offeren ./. Nederländerna, beslut 2005-07-05
Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07
Baars ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03

Heglas mot Tjeckien
(Ansökan nr 5935/02, dom den 1 mars 2007)
Domen finns endast på franska.

Beslut om telefonavlyssning saknade stöd i lag och beslut om inspelning av samtal mellan två personer grundades på praxis som inte var tillräckligt tydlig för att anses som lag och det skedde därför kränkningar av artikel 8.

H sitter f.n. i fängelse i Tjeckien. I januari 2000 blev en kvinna överfallen och hennes väska stals. Den innehöll en stor summa pengar som var avsedd för betalning av en fastighetsaffär. Dagen därpå grep polisen AM som sattes i polisarrest. H:s mobiltelefon avlyssnades från den 21 januari till den 21 februari 2000. Dessutom försågs AM:s flickvän, B, när hon den 24 januari 2000 besökte H. med en avlyssningsapparatur som hon fick bära gömd under kläderna. Samtalet dem emellan spelades in och H tillstod under samtalet att han organiserat rånet med hjälp av AM. Tingsrätten i Prag dömde den 12 juli 2000 H och AM till nio års fängelse och grundade sin dom bl.a. på dels en förteckning över samtal från de anklagades mobiltelefoner som visade att de talat med varandra strax innan och strax efter överfallet, dels en utskrift av samtalet mellan H och B, vilket tingsrätten beskrev som avgörande bevisning. H och AM klagade och åberopade särskilt att samtalsutskriften och förteckningen över mobilsamtal var olagliga. Överklagandena avslogs. H klagade också till konstitutionsdomstolen och åberopade bl.a. att användningen av inspelningen av hans samtal med B stred mot artiklarna 6 och 8 i Europakonventionen. Konstitutionsdomstolen avslog klagomålet med motiveringen bl.a. att han fällts på grundval av ett antal olika bevis som inte kunde ifrågasättas. - I Europadomstolen klagade H över att det skett en kränkning av artiklarna 8 och 6.1 genom att inspelningen av hans samtal med B och förteckningen över mobilsamtalen mellan honom och AM använts som bevisning mot honom.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att användandet av samtalsförteckningen i brottmålet innebar ett intrång i H:s rätt till respekt för sitt privatliv. Avlyssningen av H:s telefon hade beslutats av en domare i januari 2000 enligt 88 § brottmålsprocesslagen. Emellertid trädde 88 a § i den lagen, som gav de utredande myndigheterna rätt att få ut en förteckning över samtal, i kraft först den 1 januari 2002. Den lag om telekommunikationer som den tjeckiska regeringen hade åberopat hade inte trätt i kraft förrän den 1 juli 2000. Även om man antog att de tjeckiska myndigheterna haft en laglig grund för att upprätta en förteckning över H:s telefonsamtal så hade de tjeckiska domstolarna försetts med en samtalsförteckning som täckte två dagar före den dag då beslutet om avlyssning fattades. Intrånget i H:s privatliv hade således inte stått i överensstämmelse med lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde inspelningen av samtalet mellan H och B och användningen av inspelningen konstaterade domstolen att de omständigheterna också innebar ett intrång i H:s rätt till respekt för sitt privatliv. Med hänsyn till de uppgifter som var tillgängliga för domstolen fann den att åtgärden inte hade stöd i en lag i den mening som lagts fast i dess praxis. I stället hade beslutet om avlyssning grundats på en praxis som inte kunde anses som en rättslig grund som tillräckligt noggrant angav villkoren för ett sådant ingripande bl.a. när det gällde tillåtlighet, omfattning, kontroll och hur det inspelade materialet fick användas. Intrånget kunde därför inte anses stå i överensstämmelse med lag. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 även i detta hänseende och att det inte skett någon kränkning av H:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Wood ./. U K, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
M.M. ./. Nederländerna, dom 2003-04-08 (jfr nr 4/03)
A ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Artikel 6.1
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Allan ./. U K, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21

Tönsbergs Blad AS och Haukom mot Norge
(Ansökan nr 510/04, dom den 1 mars 2007)
Domen finns endast på engelska.

När den utdömda påföljden i domar för kränkande uttalanden i en tidningsartikel medförde att en alltför tung börda lades på de klagande skedde det en kräkning av artikel 10.

Klagande i målet är Tönsberg Blad AS, bolaget, som sex dagar i veckan ger ut den regionala tidningen Tönsberg Blad för vilken H var chefredaktör vid den aktuella tidpunkten. Den 11 oktober 1999 upprättade Tjöme kommun en förteckning över fastighetsägare som misstänktes inte iaktta det krav på permanentboende som gällde för deras fastigheter. En föreskrift, nr 2089, från den 14 december 1984 krävde att fastigheter som förvärvades i Tjöme kommun användes som ägarens permanenta bostad. Föreskriften avsåg att reglera den mycket stora efterfrågan på fritidsfastigheter, särskilt från personer som bodde i Oslo eller dess omgivningar. Förteckningen som byggde på uppgifter från invånarna och lokala politiker diskuterades i en kommunal kommitté den 12 oktober 1999 och innefattade bl.a. namnet på R som satt i ledningen för ett av Norges största industriföretag, Orkla. Fastigheten hade förvärvats 1987 och ägdes av R:s hustru och en åretruntbostad hade uppförts 1988. Där hade familjen R bott i tio år fram till 1998 då de flyttade till Oslo pga. R:s verksamhetsförhållanden. Den 8 juni 2000 publicerades i tidningen en artikel om den aktuella förteckningen innehållande R:s namn med rubriken "Kan bli tvungna att sälja". På tidningens framsida fanns fotografier av R och en berömd sångerska, K, som också var upptagen i förteckningen. Inne i tidningen fortsatte artikeln och där förklarades att R kanske måste sälja sin fastighet eftersom familjen inte uppfyllde bosättningskravet. Den 30 juni 2000, sedan familjen R:s fastighet strukits från den aktuella förteckningen, publicerade tidningen en ny artikel där man talade om att R och K hade "sluppit undan" och där man kritiserade de "stora luckor" som fanns i systemet genom att föreskrifterna nr 2089 inte gällde hus som uppförts av ägaren. I ytterligare en artikel den 8 augusti 2000 förklarade tidningen att fastigheterna tillhöriga R och K hade strukits från förteckningen, eftersom föreskrifterna inte gällde deras fastigheter. Den 15 september 2000 väckte R talan mot tidningen och H. Båda frikändes den 13 september 2001 och R ålades att betala rättegångskostnaderna med drygt 183 000 NOK. Domstolen fann att det visserligen gjorts kränkande uttalanden men fäste, med hänvisning till artikel 10 i Europakonventionen, särskild vikt vid allmänhetens intresse i frågan om permanentboende och vid pressfriheten. R överklagade och lagmannsretten gav honom delvis rätt men ansåg inte att någon ersättning för rättegångskostnaderna skulle dömas ut. Däremot ålades de klagande att solidariskt betala R 50 000 NOK för ideell skada. Bolaget och H gick vidare till Höjesterett och klagade över förfarandet och över rättstillämpningen, bl.a. att frågan om ogiltigförklaring av vissa uttalanden hade avgjorts med enkel majoritet. De fick emellertid ingen framgång med sina klagomål och Höjesterett ålade dem att betala R:s rättegångskostnader med nära 674 000 NOK. - I Europadomstolen åberopade bolaget och H artikel 10 och hävdade att Höjesteretts beslut innebar ett intrång i deras yttrandefrihet som inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att den inom den ram som bestämts genom beslutet om admissibility har full behörighet att pröva både faktiska och rättsliga förhållanden men att inte heller den kunde pröva den nya bevisning som åberopats i Höjesterett och som inte hade kunnat prövas där. Om domstolen skulle godta sådan ny bevisning skulle det kunna leda till sådana oskäliga konsekvenser som att domstolen blev ett forum för att återuppta nationella förfaranden. Detta skulle inte vara förenligt med domstolens subsidiära roll i konventionens skyddssystem.

Domstolen konstaterade att det skett ett intrång i de klagandes yttrandefrihet, att detta haft stöd i lag och att det skett i det legitima syftet att skydda andras rykten och rättigheter. Därmed var två av villkoren för att intrånget skulle anses berättigat uppfyllda. Kvar stod då frågan om det tredje villkoret, dvs. om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det som skulle prövas var om intrånget svarade mot ett trängande samhällsbehov, om det var proportionerligt i förhållande till sitt syfte och om de skäl som de nationella myndigheterna angett var relevanta och tillräckliga. När det gäller att bedöma om det föreligger ett sådant behov och vilka åtgärder som skall vidtas har de nationella myndigheterna ett visst utrymme för sitt handlande, som dock inte är obegränsat, utan som går hand i hand med domstolens uppgift att avgöra om en begränsning är förenlig med yttrandefriheten. Ett förhållande av särskild vikt för domstolens bedömning i målet är den betydelsefulla uppgift som pressen fullgör i ett demokratiskt samhälle som en samhällets vakthund. Domstolen noterade att de ifrågasatta uttalandena bestod av två stycken på framsidan och sidan 3 i tidningen den 8 juni 2000 som förklarats ogiltiga av de nationella domstolarna. Domstolen fann att syftet med tidningsartiklarna varit att visa på ett problem som allmänheten hade ett intresse av att bli informerad om. Domstolen fann vidare att en känd persons underlåtenhet att lyda gällande lagar och föreskrifter som avsåg att skydda viktiga samhällsintressen, även på det privata området, under vissa omständigheter kunde utgöra en fråga av legitimt allmänintresse. Domstolen erinrade om att skyddet för journalisters rätt att förmedla information i frågor av allmänt intresse krävde att de handlade i god tro och på grundval av riktiga fakta och att de tillhandahöll tillförlitliga och riktiga uppgifter i enlighet med journalistetiken. I det förevarande målet hade de ifrågasatta påståendena bestått av faktiska påståenden och inte av värdeomdömen. Det som påstods var ett avsteg från ett bosätningskrav inte ett brott och de nationella domstolarna hade funnit att anklagelserna inte varit av särskilt kränkande slag även om det ifrågasatta förfarandet lokalt kunde antas bli betraktat som förkastligt från en moralisk och social ståndpunkt. Domstolen noterade att de ifrågasatta påståendena hade framförts med viss försiktighet. Bl.a. skrev man "kan" bli tvungen att sälja. Vidare lyfte man fram R:s eget uttalande om att det rörde sig om ett missförstånd. Även om nyhetsmaterialet hade presenterats på ett något sensationsartat sätt så hade helhetsintrycket av tidningens rapportering väckt frågor som gällde både om R hade uppfyllt kraven i fråga och om dessa krav skulle bibehållas, ändras eller tas bort. Domstolen kunde inte finna att nyheterna presenterats utan rimlig hänsyn till alla intressen som berördes av frågan. När det gällde om de klagande handlat i god tro och uppfyllt vanliga journalistiska krav på att verifiera påståenden om faktiska förhållanden, fann domstolen att det fanns omfattande bevisning som stödde tidningens påståenden genom kommunens uppfattning att R hade brutit mot de gällande föreskrifterna. Journalisten kunde enligt domstolens mening inte klandras för att han inte själv kontrollerat om de aktuella föreskrifterna var tillämpliga på R:s fastighet innan han rapporterade om kommunens uppfattning.

De klagande hade fått genomgå en förtalsprocess i tre instanser och dessa förfaranden hade lett till att deras uttalanden hade förklarats ogiltiga och till att de ålagts att betala R 50 000 NOK i skadestånd samt nära 674 000 NOK i rättegångskostnader utöver sina egna kostnader. Processerna hade resulterat i att en alltför tung och oproportionerlig börda hade lagts på de klagande vilken kunde ha en avhållande effekt på pressens yttrandefrihet. Även om de skäl som svarandestaten åberopat var relevanta så var de inte tillräckliga för att visa att intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det hade inte funnits en rimlig jämvikt mellan de klagandes rätt till yttrandefrihet och det legitima syftet att skydda andra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Bergens Tidende m.fl. ./. Norge, dom 2000-05-02
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08

Erdogan Yagiz mot Turkiet
(Ansökan nr 27473/02, dom den 6 mars 2007)
Domen finns endast på franska.

En person som under lång tid arbetat för säkerhetspolisen greps av polis och försågs offentligt med handfängsel vilket orsakade honom känslor av förnedring och svåra psykiska skador och det skedde därmed en kränkning av artikel 3.

Y var läkare och han arbetade vid den aktuella tidpunkten sedan 15 år tillbaka för säkerhetspolisen i Istanbul. I november 1999 klagade en kvinna över att två personer hade hotat henne. Hon uppgav att de påstått att de skyddades av "säkerhetspolischefen Erdogan". Den 5 februari 2000 omkring kl. 17.00 greps Y av tre poliser på säkerhetspolisens parkeringsplats. Han upplyste dem om att han var polisläkare och arbetade för säkerhetspolisen och att de måste ha gjort ett misstag. Han bad dem också att inte belägga honom med handbojor inför hundratals personer. Han försågs emellertid med handfängsel och fördes till avdelningen för organiserad brottslighet och vapenhandel där han sattes i polisarrest. Samma dag fördes han i handfängsel till sin bostad och till sin arbetsplats där husrannsakningar genomfördes. Y släpptes den 8 februari 2000 och den påföljande dagen konstaterade en psykiatriker att han led av en psykisk chock och han förklarades arbetsoförmögen i 20 dagar. Den 16 februari 2000 avstängdes Y från sin tjänst fram till dess utredningen om hans relationer till personer som blivit dömda för att som medlemmar i organiserade gäng ha gjort sig skyldiga till bl.a. utpressning var avslutad. Tre dagar senare avslutades även hans anställning som läkare på en fabrik med hänvisning till att han genomgick psykiatrisk behandling. Målet mot Y lades ned den 9 mars 2000 och han återinsattes på sin tjänst hos säkerhetspolisen i juli samma år. På grund av försämrade psykosomatiska symtom fick han i förtid gå i pension av hälsoskäl med diagnosen hallucinationer av förföljelsetyp under allvarlig depression. Sedan dess har Y ett flertal gånger varit intagen på en neuropsykiatrisk avdelning som patient. I januari 2001 gav Y in en anmälan mot fem poliser. Förfarandet avbröts i december 2001. - I Europadomstolen klagade Y över att han offentligen hade belagts med handfängsel och sedan blivit förd till sitt hem och sin arbetsplats fortfarande med handbojor. Han hävdade att den förnedring han utsatts för hade påverkat honom i sådan grad att han inte förmådde komma över det, att han till följd därav förlorat sitt arbete och att han hela tiden därefter varit föremål för psykiatrisk behandling. Han åberopade särskilt artiklarna 3 och 8.

Europadomstolen erinrade om att beläggande med handfängsel normalt inte gav upphov någon fråga enligt artikel 3 när det skedde i samband med ett lagligt gripande eller frihetsberövande och att det inte innefattade våldsanvändning eller att personen i fråga utsattes för offentlighet utöver vad som rimligen var nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolen godtog att det kunde påverka en persons självkänsla om han/hon belades med handfängsel och att det kunde orsaka honom eller henne viss psykologisk skada. I målet hade genom de medicinska och psykiatriska utlåtandena visats att Y hade blivit mentalt påverkad av den aktuella behandlingen. Att tvingas bära handfängsel offentligt, på sin arbetsplats och inför sin familj hade orsakat honom starka känslor av skam och förnedring särskilt med hänsyn till hans arbetsuppgifter. Hans mentala hälsa hade blivit oåterkalleligen skadad av händelsen och han hade varit oförmögen att komma över upplevelsen. Därtill kom att det var uppenbart att den känsla av förnedring som Y hade upplevt hade förvärrats av det förhållandet att händelsen utspelat sig offentligt.

Domstolen fann vidare att Y:s uppträdande inte varit sådant att det varit nödvändigt att belägga honom med handfängsel. Den turkiska regeringen hade inte heller lämnat någon kommentar i det avseendet. Domstolen fann, med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet, att det förhållandet att Y belagts med handfängsel, vilket varit onödigt, hade syftat till att inge honom känslor av fruktan, ångest och underlägsenhet som kunde förnedra och förringa honom och som kunde bryta hans moraliska motstånd. Vid sådant förhållande hade det inneburit en förnedrande behandling i strid med artikel 3 att belägga Y med handfängsel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

Skiljaktig motivering

Den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en skiljaktig motivering som finns fogad till domen. Han diskuterade frågan om kausalsamband och jämförde sedan med fallet Raninen och fann att omständigheterna i förevarande fall var mycket allvarligare än i fallet Raninen varför den slutsats som drogs i det fallet inte var tillämplig här.

HÄNVISNINGAR
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22

Huohvanainen mot Finland
(Ansökan nr 57389/00, dom den 13 mars 2007)
Domen finns endast på engelska.

När det fanns befogad anledning att befara att en belägrad person skulle kunna skjuta och skada oskyddade poliser fanns det berättigad anledning att använda dödliga skjutvapen mot honom och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 2. När utredningen av det inträffade startade omgående och genomfördes omsorgsfullt samt den avlidnes familjs intressen togs till vara skedde inte heller i det hänseendet någon kränkning av artikel 2.

Målet gäller dödandet av H:s bror J som sköts till döds av polisen 27 år gammal. Den 1 december 1994 omringades J:s hem på ön Ängeslandet av poliser efter en händelse dagen innan då J hotat en taxichaufför med ett skjutvapen. Polisen hade upplysts om att J tidigare varit inblandad i en väpnad belägring, att han var paranoid och aggressiv, att han varit intagen på psykiatrisk institution och att han ansågs särskilt fientligt inställd mot polisen. Polis och en psykolog försökte flera gånger att tala med K i telefon men utan framgång. Vid middagstid befann sig 32 poliser på platsen och de fick senare på eftermiddagen förstärkning av ytterligare 23 specialutbildade poliser. J sköt mot poliserna och vägrade förhandla. Polisen fick av J:s bror O uppgifter om att J var en utmärkt skytt och att han ägde ett 22-kalibrigt gevär och ett mycket tungt, 45-70 kalibers jaktgevär. Därefter fick poliserna syn på J som bar på två långpipiga vapen och omkring kl. 22.00 sköt J flera skott i luften och mot polisen. Han sköt också mot en helikopter som försökte belysa området och träffade så att den måste nödlanda på ett näraliggande fält. Tidigt på fredagen den 2 december använde polisen lysraketer för att lokalisera J och för att hålla honom kvar inomhus. J fortsatte att skjuta från fönster och från takfönster och vissa skott riktades mot poliser. Vid 12-tiden, när upprepade försök gjorts för att komma till tals med J utan framgång och det bedömdes att situationen var alltför farlig för att tillåtas pågå ännu en natt, beslöt den på platsen befälhavande polisen att tårgas skulle användas. Detta hade emellertid ingen synbar effekt på J. Polisen försökte också förgäves att få kontakt med honom per telefon och med hjälp av en megafon. Vid 18-tiden sköt J skott mot de pansarfordon som fanns på platsen och slängde ut en gasbehållare och åtminstone två "molotovcocktails". Han tycktes också ha satt eld på huset. Det beslöts att enda möjligheten att gripa J innan han kunde fly i de mörka och rökfyllda förhållandena var att beordra en polis att skjuta honom i benet. J sköts i höger hand och i överdelen av höger lår och beordrades att ge sig. Vid 19-tiden kröp J ut ur huset med två vapen. Han träffades av två skott som avfyrades samtidigt från ett av pansarfordonen på ett avstånd av sex meter. Båda skotten hade riktats mot hans skuldra och arm men på grund av hans position medförde skottvinkeln genom skottgluggen på fordonet att han träffades i huvudet. J avled kl. 19.35.

Under hela belägringen hade det förts anteckningar om de beslut som fattats och de åtgärder som vidtagits. Efteråt samlades uppgifter in om alla skotthål i och omkring huset och den utredning som omgående inleddes utfördes av nationella undersökningsbyrån. På begäran av J:s familj gjordes vissa ytterligare utredningar under förundersökningen. Obduktionsrapporten och resultaten av alla rättsmedicinska och andra utredningar liksom rapporten från belägringen tillfördes förundersökningen tillsammans med ett stort antal vittnesmål. Den 8 februari 1995 inleddes en utredning av om någon av de i belägringen inblandade personerna hade agerat på ett olagligt sätt. Operationen studerades också av en permanent utredning som tillsatts av inrikesministern och som avgav en rapport inom ett år efter det inträffade. Mindre än ett år efter händelsen väckte allmänne åklagaren åtal mot specialstyrkans befälhavaren, en poliskommissarie, för vållande till annans död och vårdslös tjänsteutövning. Tingsrätten frikände kommissarien och åklagaren överklagade utan framgång. Ingen annan av de inblandade poliserna åtalades. J:s familj hade under rättegången representerats av en erfaren advokat, som kunnat förhöra vittnena och som kunnat anföra de synpunkter han önskat. - I Europadomstolen klagade H över att det dödliga våld hade använts mot hans bror inte hade varit absolut nödvändigt. Han åberopade artikel 2.

Europadomstolen bedömde först själva dödsskjutningen och fann inte anledning att betvivla att de inblandade poliserna verkligen trott att det var nödvändigt att öppna eld mot J för att skydda sina kollegor som var utan skydd utanför pansarfordonet. Domstolen erinrade om att användandet av våld kan vara berättigat enligt artikel 2, när det grundas på en ärlig uppfattning som på goda skäl kunde antas vara giltig vid den aktuella tidpunkten men som senare visade sig vara ett misstag. Ett annorlunda synsätt skulle leda till att en orealistisk börda lades på staten och dess verkställande personal. Domstolen kunde inte sätta sin egen bedömning av situationen i stället för den bedömning som gjordes av en polis som måste handla i stundens hetta för att undanröja en ärligt uppfattad fara för sitt och andras liv. Poliserna fann sig stå emot en man som uppenbarade sig i en dörröppning med två gevär och som under de två dagarnas belägring hade skjutit mot polisen vid ett flertal tillfällen. J kom ut från huset tungt beväpnad och han hade struntat i de uppmaningar som lämnats tidigare om att han skulle ge upp och trots dessa varningar hade han skjutit ett stort antal skott i luften och mot poliserna. Poliserna hade inte heller haft för avsikt att döda J utan endast att oskadliggöra honom. Domstolen fann att användandet av skjutvapen, även om det var beklagligt med hänsyn till den dödliga utgången, inte kunde anses oproportionerligt och inte översteg vad som var absolut nödvändigt för att undanröja vad som av poliserna uppfattats som en verklig och omedelbar fara för kollegornas liv. Domstolen prövade vidare om omständigheterna vid planeringen och beslutandet av operationen utanför J:s hus visade att myndigheterna visat tillräcklig omsorg för att försäkra sig om att alla risker för J:s liv hade minimerats och att de inte varit vårdslösa i sitt val av agerande. Domstolen noterade att operationen hela tiden letts av polischefer och att utplaceringen av beväpnade poliser hade granskats och godkänts av den polis som hade befälet. Det kunde inte ifrågasättas att polisen ansåg att den befann sig i en ansträngd situation med en beväpnad man, där åtgärder måste vidtas för att skydda allmänheten genom att hindra honom att fly. Polisens primära ansträngningar hade varit att försöka bryta dödläget genom att övertala J som emellertid struntade i alla uppmaningar och varningar. Även tränade förhandlares försök var förgäves. Domstolen kunde inte finna att polisen kunde klandras för att inte ha dragit sig tillbaka från huset även om polisens närvaro kunde varit provocerande för J. Polisens agerande och användandet av vapen var reglerat i den nationella lagen och det fanns ett antal säkerhetsåtgärder som förhindrade godtyckligt användande av dödligt våld. Domstolen fann sammanfattningsvis att dödandet av J var en följd av att våld använts i en omfattning som inte varit mer än vad som var absolut nödvändigt för att försvara livet på den oskyddade personalen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 2.

När det sedan gällde frågan om en effektiv utredning konstaterade domstolen att det förts anteckningar under hela belägringen. Utredningen som startade omedelbart därefter utfördes av nationella undersökningsbyrån, vars specialitet var att utreda allvarliga brott. Det fanns inget som tydde på att utredarna inte var oberoende från dem som deltog i den aktuella polisoperationen. Nationella byrån började den 8 februari 1995 att undersöka om någon inblandad i belägringen hade agerat på ett olagligt sätt. De beslut som hade fattats och de åtgärder som vidtagits under operationen hade också studerats av en permanent utredning som inrättats av inrikesministeriet och vars rapport hade avlämnats inom ett år efter operationen. Domstolen noterade vidare att familjen haft tillgång till lika mycket information som försvaret hade fått ta del av i det nationella förfarandet. Med hänsyn till bl.a. det stora antalet personer som vittnat under förundersökningen och till att förundersökningen innefattade de rättsmedicinska utredningarna samt att klagandens ombud haft möjlighet att begära kompletterande utredningar fann domstolen att utredningen av J:s död inte stred mot konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Douglas-Williams ./. U K, beslut 2002-01-08
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Brady ./. U K, beslut 2001-04-03
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden inte meddelat någon dom avgjord i stor sammansättning.

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Evrenos Önen ./. Turkiet, 2007-02-15
Varsak ./. Turkiet, 2007-02-15
Oyman ./. Turkiet; 2007-02-20
Ünsal ./. Turkiet, 2007-02-20
Erkan Orhan ./. Turkiet, 2007-03-01

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07 och 2/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Gorlova ./. Ryssland, 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ponomarenko ./. Ryssland, 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Raylyan ./. Ryssland, 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pogrebna ./. Ukraina, 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gavrileanu ./. Rumänien, 2007-02-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vyalykh ./. Ryssland, 2007-02-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sypchenko ./. Ryssland, 2007-03-01; även artikel 1 i protokoll nr 1, även upphävande av dom i tillsynsförfarande
Dobre ./. Rumänien, 2007-03-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Schrepler ./. Rumänien, 2007-03-15

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Diskriminering
Gavrikova ./. Ryssland, 2007-03-15; ogift/gift, ingen kränkning av artiklarna 8 o. 4, artikel 1 i protokoll nr 1

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd)

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Mathony ./. Luxemburg, 2007-02-15; samma domare i trafikbrott som i mål om samtidigt beslagtagen bil
Nesták ./. Slovakien, 2007-02-27; även artikel 5.4 och artikel 6.2.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06 och 1/07.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Balik ./. Turkiet, 2007-02-15; 20 dagar i polisarrest
Gebura ./. Polen, 2007-03-06; fördröjd frigivning från fängelse
Alay ./. Turkiet, 2007-03-06; artikel 5.1 c), även artikel 5.4
Castravet ./. Moldavien, 2007-03-13; artikel 5.3 och 4. Bl.a. inte kunnat samtala ostörd med försvarare.

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06 och 11/06.

Frågor om vårdnad och rätt till umgänge med barn
V.A.M. ./. Serbien, 2007-03-13; bristande åtgärder för att få f.d. make att medverka, artiklarna 6.1, 8 o. 13.

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, ¾, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Boldea ./. Rumänien, 2007-02-15; dom pga.uttalande om plagiat i fakultetsdebatt
Krasulya ./. Ryssland, 2007-02-22
Falter Zeitschriften GmbH ./. Österrike, 2007-02-22
Nikowitz o. Verlagsgruppe News GmbH ./. Österrike, 2007-02-22
Standard Verlagsgesellschaft mbH (No. 2) ./. Österrike, 2007-02-22

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Nowicki ./. Polen, 2007-02-27

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Jasar ./. Makedonien, 2007-02-15; påstådd polismisshandel ej kränkning - bristande utredning kränkning artikel 3

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Akinti m.fl. ./. Turkiet, 2007-02-15
Canpolat ./. Turkiet, 2007-02-15
Canseven ./. Turkiet, 2007-02-15
Benli ./. Turkiet, 2007-02-20; även fråga om artikel 10, ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Omplacering, förflyttning m.m. på grund av medlemskap i fackförening
Kazim Ünlü ./. Turkiet, 2007-03-06; ej kränkning, även artikel 13 kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05 och 11/06 samt detta nr.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Aldemir m.fl. ./. Turkiet, 2007-03-01
Mehmet Hanifi Kaya ./. Turkiet, 2007-03-06

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Aksakal ./. Turkiet, 2007-02-15
Soyly ./. Turkiet, 2007-02-15

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 6/05, 11/05 och 2/06.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Gorbachev ./. Ryssland, 2007-02-15; utebliven delgivning av beslut och prövning
Verdú Verdú ./. Spanien, 2007-02-15; ej fått tillfälle till bemötande - ej kränkning
Perlala ./. Grekland, 2007-02-22; artikel 6.1 och 3, åberopad grund för överklagande ej prövad
Arma ./. Frankrike, 2007-03-08; artikel 6.1, vägrat prövningstillstånd hindrade tillgång till domstolsprövning
Danila ./. Rumänien, 2007-03-08; artikel 6.1 o. 6.3d), fälld utan att ha hörts o. utan att få höra vittnen
Laskowska ./. Polen, 2007-03-13; rättshjälpsansökan som inte prövades i sak hindrare tillgång till domstol
Gheorghe ./. Rumänien, 2007-03-15; artikel 6.1 bristande motivering, även skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Yüksel Erdogan m.fl. ./. Turkiet, 2007-02-15; ej kränkning dödsfall, kränkning utredning
Salgin ./. Turkiet, 2007-02-20; ej kränkning dödsfall, kränkning utredning
Akpinar o. Altun ./. Turkiet, 2007-02-27; ej kränkning dödsfall, kränkning utredning även artikel 3

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Belevitskiy ./. Ryssland, 2007-03-01; även artikel 5.1 c), 5.3 och 5.4

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06 och 10/06.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Chekushkin ./. Ryssland, 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Danilchenko 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gavrilenko 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Grebenchenko 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Knyazhichenko 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Septa 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vasilyev 2007-02-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Moldovahidromas ./. Moldavien, 2007-02-27; även artikel 1 i protokoll nr 1
Stanislav Volkov ./. Ryssland, 2007-03-15; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Biserica Adevarat Ortodoxa din Moldova m.fl. ./. Moldavien, 2007-02-27

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06 och 11/06.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Popara ./. Kroatien, 2007-03-15

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 11/05, 4/06 och 10/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Gürü Toprak ./. Turkiet, 2007-02-20; ej kränkning
Ölmez ./. Turkiet, 2007-02-22; även artikel 13
Çiloglu m.fl. ./. Turkiet, 2007-03-06; pepparspray mot sittdemonstration, ej kränkning artikel 3 el. 11

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

Äganderätt till, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Bock och Palade ./. Rumänien, 2007-02-15
Popescu o. Toader ./. Rumänien, 2007-03-08
Gabriel ./. Rumänien, 2007-03-08
Florescu ./. Rumänien, 2007-03-08
Weigel ./. Rumänien, 2007-03-08
Velikovi m.fl. ./. Bulgarien, 2007-03-15; förvärvares förlust av egendom till ägare före förstatligandet
Petrescu ./. Rumänien, 2007-03-15

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07 och 2/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 15 februari - den 15 mars 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 15, 20, 22 och den 27 februari samt den 3, 6 och 8 mars 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 15 och 20 februari samt den 6, 8 och 15 mars 2007.

ARTIKEL 6.1
15 februari
Krasimir Yordanov ./. Bulgarien (50899/99) även artikel 13
Rezov ./. Bulgarien (56337/00)
Mahmutovic ./. Kroatien (9505/03)
Kirsten ./. Tyskland (19124/02) även artikel 13
20 februari
Remzi Aydin ./. Turkiet (30911/04) även artikel 5.3, se nedan
Yengin ./. Turkiet (42091/02)
Yurt ./. Turkiet (12439/03) även artikel 5.3, se nedan
Väänänen ./. Finland (10736/03)
Zmalinski ./. Polen (44319/02)
22 februari
Donner ./. Österrike (32407/04) även artikel 13
Sakkopoulos (nr 2) ./. Grekland (14249/04)
Kolomiyets ./. Ryssland (76835/01)
27 februari
Maciej ./. Polen (10838/02)
Pepszolg KFT. ("v.a.") ./. Ungern (6690/02)
Tüketici Bilincini Gelistirme Dernegi ./. Turkiet (38891/03)
1 mars
Salamatina ./. Ryssland (38015/03)
Docevski ./. Makedonien (66907/01)
6 mars
Narinen ./. Finland (nr 2) (13102/03)
Yakisan ./. Turkiet (11339/03) även artikel 5.3, se nedan
Kryszkiewicz ./. Polen (77420/01)
8 mars
Dimov ./. Bulgarien (56762/00) även artikel 5.3, se nedan
Sidorenko ./. Ryssland (4459/03) även artikel 13
Uljar m.fl. ./. Kroatien (32668/02)
Odysseos ./. Cypern (30503/03)

ARTIKEL 5.3
15 februari

Karatay m.fl. ./. Turkiet (11468/02) även artikel 5.4, se nedan
20 februari
Rucinski ./. Polen (33198/04) - ej kränkning
Özcelik ./. Turkiet (56497/00) även artikel 5.4
Remzi Aydin ./. Turkiet (30911/04) även artikel 6.1, se ovan
Veske ./. Turkiet (11838/02) även artikel 5.4
Yurt ./. Turkiet (12439/03) även artikel 6.1, se ovan
6 mars
Yakisan ./. Turkiet (11339/03) även artikel 6.1, se ovan
8 mars
Dimov ./. Bulgarien (56762/00) även artikel 6.1, se ovan
15 mars
Kaiser ./. Schweiz (17073/04)

ARTIKEL 5.4
15 februari

Karatay m.fl. ./. Turkiet (11468/02) även artikel 5.3, se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Jönköping beslut den 8 februari 2007 i mål 4476-06 i fråga om besluts överklagbarhet.

R hade hos socialnämnden begärt att få umgänge med sin son som vårdades enligt LVU. Socialnämnden avslog hans begäran. R överklagade till länsrätten som konstaterade att han inte var vårdnadshavare och därför inte hade rätt att föra talan mot beslutet. Överklagandet avvisades därför. I överklagande till kammarrätten yrkade R att målet skulle återförvisas till länsrätten för prövning i sak. Han anförde att även om han f.n. inte var vårdnadshavare måste han som förälder ha rätt att överklaga beslutet i synnerhet som det gått honom emot.

Kammarrätten redogjorde för innehållet i artiklarna 11 och 14 i LVU och konstaterade sedan, att eftersom R inte var vårdnadshavare eller hade en genom dom eller beslut av domstol eller genom avtal reglerad umgängesrätt, så saknades grund för att reglera hans umgänge med sonen med stöd av 14 § LVU. Vidare konstaterade att socialnämnden beslut inte kunde förstås på annat sätt än att nämnden fattat beslutet med stöd av 11 § LVU och att ett sådant beslut inte får överklagas. Kammarrätten, som avslog överklagandet, anförde härefter i huvudsak följande.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar i och för sig ha rätt till domstolsprövning i tvister som rör hans civila rättigheter och skyldigheter. Emellertid finns det inte i detta fall skäl att åsidosätta överklagandeförbudet med stöd av nämnda bestämmelse i Europakonventionen, eftersom R - även om sonen för närvarande vårdas med stöd av LVU - kan väcka talan om umgängesrätt i allmän domstol i enlighet med 6 kap. 15 a § föräldrabalken. Överklagandet skall därför avslås.




Senast ändrad: 2011-04-12