JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 3 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 februari - den 9 mars 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen "sök", vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet "alla sidor" och väljer "målhantering". Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Hellborg mot Sverige, dom 2006-02-28
Beslut att trots positivt förhandsbesked vägra bygglov kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 men gav inte rätt att bygga och det skedde därför i övrigt inte någon kränkning av nämnda artikel. Regeringsrättens underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i ett mål om detaljplan där domstolen var första och enda rättsliga instans kränkte artikel 6.1. Det gjorde också oskäliga dröjsmål som förekommit hos lokala myndigheter i bygglovsärendet.

Elezi m.fl. mot Sverige, beslut 2006-01-17
Mostachjov Aleksandrevich m.fl. mot Sverige beslut 2006-01-17
Rubina och Rubin mot Sverige, beslut 2006-01-31
Müslüm Zade mot Sverige, beslut 2006-01-31
Kohinur m.fl. mot Sverige, beslut 2006-01-31
Khalilov m.fl. mot Sverige, beslut 2006-01-31
När asylsökande som klagat över utvisningsbeslut fått temporärt eller permanent uppehållstillstånd hade frågan lösts och klagomålen avskrevs.

Nergul Sali mot Sverige, beslut 2006-01-10
Klagomål avseende prövning inom skälig tid förklarat admissible men avseende muntlig förhandling som inte yrkats i länsrätt utan först i kammarrätt för inadmissible.

Aminatu Bello mot Sverige, beslut 2006-01-17
Påstående om risk för att bli utsatt för misshandel eller dödsstraff vid en utvisning till Nigeria saknade trovärdighet och klagomålet var därmed uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

Domar mot andra länder

Lecarpentier m.fl. mot Frankrike, 2006-02-14
Ny lagstiftning med retroaktiv verkan hindrade att berättigade förväntningar på att återfå visst belopp infriades. Åtgärden var inte proportionerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Turek mot Slovakien, 2006-02-14
När handlingar som var kända av motparten gavs in och åberopades av denne i rättegång och när den enskilde klaganden som ville renas från beskyllningar i dessa handlingar inte fick ta del av dem, kränktes artikel 8.

Osman mot Bulgarien, 2006-02-16
Vräkning, utan stöd i lag eller lagligt beslut, med användning av våld, förstörelse, hot och förolämpningar och som inte utreddes effektivt kränkte artikel 3. Däremot hade det inte visats att det även skett en kränkning av artikel 14.

Tzekov mot Bulgarien, 2006-02-23
När polis, som hade stöd i nationell lag för att använda skjutvapen, sköt och skadade en person som skulle gripas och detta därefter inte utreddes effektivt kränktes inte artikel 2 men väl artikel 3.

Ognyanova och Choban mot Bulgarien, 2006-02-23
Motstridiga uppgifter, oklarheter och bristande utredning avseende häktad person som hoppade från ett fönster i polishuset och därefter avled och som hade en mängd olika skador, vilka inte kunnat förklaras, innebar att det skedde kränkningar av artiklarna 2, 3, 5.1 och 13.

Krasniki mot Tjeckien, 2006-02-28
När fällande dom grundades väsentligen på utsagor av anonyma vittnen och försvarsadvokaten varken fick se eller veta namnen på vittnena kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Plasse-Bauer mot Frankrike, 2006-02-28
När domstols förordnande om formerna för umgänge med barn inte följdes skedde det en kränkning av artikel 6.1.

Pilla mot Italien, 2006-03-02
När beslut att medge strafflindring fattades först sedan den intagne frigivits och han därmed fått avtjäna alltför lång tid i fängelse samt när det saknades möjlighet att begära skadestånd för detta, kränktes artikel 5.1 och 5.5.

Besseau mot Frankrike, 2006-03-07
När klagomål över bötesföreläggande inte överlämnades till polisdomstol för prövning kränktes artikel 6.

Donadze mot Georgien, 2006-03-07
Nationella domstolar, som inte prövade de grunder som klaganden åberopat utan som avslog klagomålet på grunder som han varken klagat över eller hade ifrågasatt, gjorde ingen effektiv prövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Yassar Hussain mot U K, 2006-03-07
Vägran att förordna om kostnadsersättning för försvarare för en person som frikänts p.g.a. att åklagarens huvudvittne uteblivit med motiveringen att ”det fanns tydlig bevisning” var inte förenlig med oskuldspresumtionen och innebar en kränkning av artikel 6.2.

Evans mot U K, 2006-03-07
Lagstiftning, som inte tillät att ett återtaget samtycke till fortsatt förvaring eller till implantering av provrörsbefruktat embryo åsidosattes, trots att kvinnan efter att ha opererat bort äggstockarna p.g.a. cancer inte längre kunde få egna barn, rubbade inte den jämvikt som skall upprätthållas mellan motstående intressen och det skedde inte någon kräkning av artikel 8.

Menesheva mot Ryssland, 2006-03-09
Polismisshandel av ung sårbar kvinna innebar med hänsyn till sitt allvar och sitt syfte tortyr och kränkte artikel 3 och när det saknades möjlighet att få gottgörelse kränktes även artikel 13.

Domar och beslut i Grand Chamber

Sejdovic mot Italien, 2006-03-01
Italiensk lag, som inte säkerställde att en person som dömts i sin frånvaro fick en ny prövning av anklagelserna mot honom i en domstol som hörde honom i enlighet med hans rättigheter till försvar, kränkte artikel 6.

Blecic mot Kroatien, 2006-03-08
Avgörande i konstitutionsdomstol som meddelades efter det att konventionen ratificerats men som endast fastställde att det förhållande som Högsta domstolen beslutat skulle bestå, utgjorde inte den ifrågasatta kränkningen utan denna hade skett före ratifikationen genom Högsta domstolens beslut och klagomålet kunde därför inte tas upp till prövning.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Jönköping beslut den 13 februari 2006 i mål 2775-04 gällande återkrav av studiemedel enligt studiestödslagen och fråga om avvisning.

Kammarrättens i Stockholm beslut den 15 februari 2006 i mål nr 5363-05 gällande avvisad talan mot beslut om bemyndigande enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Regeringsrätten beslut den 16 februari 2006 i mål nr 7462-05 gällande förvar enligt utlänningslagen.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under januari månad 91 domar eller ungefär dubbelt så många som under januari månad förra året. 31 ansökningar förklarades admissible, 2 205 för inadmissible och 84 avskrevs. 194 ansökningar kommunicerades.

Den 13 februari 2006 valde domstolen Michael O´Boyle till vice kanslichef för en femårsperiod. Mr O´Boyle har sedan november 1998 varit chef för avdelningskansli och han ersätter svensken Erik Fribergh, som valdes till kanslichef i början av november 2005.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext,
ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Domar

Hellborg mot Sverige
(Ansökan nr 47473/99, dom den 28 februari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att trots positivt förhandsbesked vägra bygglov kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 men gav inte rätt att bygga och det skedde därför i övrigt inte någon kränkning av nämnda artikel. Regeringsrättens underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i ett mål om detaljplan där domstolen var första och enda rättsliga instans kränkte artikel 6.1. Det gjorde också oskäliga dröjsmål som förekommit hos lokala myndigheter i bygglovsärendet.

Omständigheterna i målet är i korthet följande. Under 1989 ansökte H:s far hos byggnadsnämnden om förhandsbesked för att uppföra ett nytt hus på sin fastighet. Enligt gällande plan var endast en byggnad tillåten på fastigheten och faderns ansökan motiverades av en önskan att bygga ett hus som var bättre lämpat med hänsyn till hans ålder och svårigheter. Ansökan avslogs ursprungligen i augusti 1991 men beviljades i april 1992, sedan H som ärvt fastigheten efter fadern, hade överklagat. Beslutet var inte förenat med några villkor och blev definitivt om det följdes av en ansökan om bygglov inom två år, vilket skedde i oktober 1992. Det område där fastigheten var belägen omfattades av en fastighetsplan som antagits för att underlätta genomförandet av detaljplanen. I mars 1993 ändrade byggnadsnämnden detaljplanen efter förslag från lantmäteriet för att kunna följa förhandsbeskedet. Regeringen upphävde emellertid det beslutet efter klagomål från två grannar. H överklagade och begärde muntlig förhandling i Regeringsrätten, som avslog yrkandet och fastställde regeringens beslut. I februari 1997 avslog byggnadsnämnden H:s begäran om bygglov och i mars 2000 undanröjde länsrätten beslutet från april 1992 om positivt förhandsbesked. H överklagade. Hela förfarandet avslutades den 15 september 2004 när Regeringsrätten fastställde undanröjandet av det positiva förhandsbeskedet och beslutet att vägra bygglov. - I Europadomstolen hävdade H att hans rätt till respekt för sin egendom hade kränkts, eftersom han inte fått tillstånd att bygga på sin fastighet. Det positiva förhandsbeskedet gav honom rätt att bygga på den aktuella fastigheten och regeringen och Regeringsrätten hade överskridit sina befogenheter när de tillämpade detaljplanekravet på ett område som redan omfattades av detaljplan och när de prövade lämplighetsfrågor som byggnadsnämnden redan prövat i ärendet om förhandsbesked. Genom att förklara beslutet om förhandsbesked för ogiltigt hade myndigheterna vidare frångått etablerad nationell praxis. Inte heller hade de upprätthållit en rimlig jämvikt mellan det allmännas intresse och det intresse han fick genom förhandsbeskedet. Följden av beslutet att ändra fastighetsplanen och införa ett byggnadsförbud medförde att han fråntogs sin egendom, nämligen den ökning av fastighetens marknadsvärde som uppkommit p.g.a. förhandsbeskedet. Alternativt gjorde han gällande att han berövats rätten att använda sin egendom i enlighet med ett giltigt tillstånd. H klagade också över förfarandets längd och över att Regeringsrätten inte medgett honom en muntlig förhandling. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1.

Angående beslutet om admissibility, se nr 1 /05.

Europadomstolen redogjorde inledningsvis för de tre regler som innefattas i artikel 1 i protokoll nr 1, nämligen den allmänna regeln i första stycket första meningen som innehåller principen om rätt till respekt för egendom, den andra regeln i samma styckes andra mening om att en person inte får berövas sin egendom annat än under förutsättningar som angivits i lag och den tredje regeln i andra stycket som ger staten rätt att i det allmännas intresse reglera nyttjandet av egendom. Domstolen framhöll bl.a. att reglerna inte är ”särskilda” i den meningen att de är utan samband. Den andra och den tredje regeln rör olika intrång i rätten till respekt för egendomen och bör därför bedömas i ljuset av den första regeln. H, som var ägare till den aktuella fastigheten, hade klagat över de rättsliga hinder som myndigheterna beslutat och som hindrade honom från att bygga ett andra hus och att för det ändamålet dela fastigheten. I enlighet med det meddelade förhandsbeskedet och hans efterföljande ansökan om bygglov hade byggnadsnämnden haft en skyldighet att meddela honom ett bygglov. Han kunde därför göra gällande en rätt att få ett bygglov. Däremot hade han ingen rätt att bygga. Mot den bakgrunden kunde domstolen inte godta hans påståenden att de ifrågasatta åtgärderna innebar ett byggnadsförbud som fråntog honom fast egendom, dvs. den ökning av fastighetens marknadsvärde som uppkommit p.g.a. förhandsbeskedet. Domstolen kunde inte heller finna att vägran att meddela honom bygglov gjorde hans egendomsrätt osäker eller hade så allvarliga konsekvenser att det innebar en faktisk expropriation. Mot den bakgrunden kunde underlåtelsen att meddela bygglov inte anses innebära att han fråntogs egendomen enligt artikel 1 första stycket. De ifrågasatta åtgärderna skulle i stället anses som en reglering av nyttjandet av egendomen enligt artikelns andra stycke. Domstolen konstaterade när det gällde lagligheten av beslutet att vägra H bygglov att förhandsbeskedet gett honom rätt att få bygglov för ett nytt enfamiljshus. Förhandsbeskedet gav honom dock inte någon rätt att börja bygga. Domstolen noterade vidare att tingsrätten i sin dom i oktober 1998 hade kritiserat byggnadsnämnden i tre avseenden: för det första hade förhandsbeskedet inte varit tillåtet enligt gällande plan, för det andra hade byggnadsnämnden bortsett från den klara och otvetydiga regel som angav att förhandsbeskedet var bindande om ansökan om bygglov gavs in inom två år och för det tredje hade byggnadsnämnden tagit nära fyra och ett halvt år på sig för att avslå H:s ansökan som bygglov, när ett sådant ärende i normalfallet tog 6-8 veckor. På angivna grunder hade tingsrätten funnit att byggnadsnämndens handläggning av ärendet innehöll sådana fel och försummelser att kommunen blev skadeståndsskyldig. Europadomstolen fann att även om tingsrättens första och andra slutsats i någon mån framstod som motsägelsefulla måste byggnadsnämnden anses ha haft en författningsenlig skyldighet att meddela bygglov och att deras underlåtelse att göra detta innebar en kränkning av konventionen.

Domstolen gick vidare och framhöll att om byggnadsnämnden hade utfärdat ett bygglov kunde detta ha ifrågasatts av grannar och undanröjts av förvaltningsdomstolarna, vilket faktisk skett på det sättet att två grannar klagat över ändringarna i fastighetsplanen. Domstolen kunde inte finna att regeringens beslut och Regeringsrättens dom så som H påstått var olagliga. Vidare hade grannarna sedan de informerats av stadsarkitektkontoret om förhandsbeskedet överklagat det beslutet hos länsstyrelsen som upphävt beslutet. Trots att länsstyrelsens beslut fattats sent kunde domstolen inte finna att det var olagligt på något sätt och det hade senare fastställts av domstolarna i tre instanser. Domstolen fann inte skäl att ifrågasätta lagligheten av domstolarnas beslut att fastställa nämndens beslut att vägra bygglov. Domstolen erinrade om att tolkningen och tillämpningen av nationell rätt i första hand är en sak för de nationella myndigheterna och då särskilt de nationella domstolarna och att det inte är domstolens uppgift att sätta sig själv i dessas ställe.

Domstolen fann härefter att de ifrågasatta besluten hade fattats i det allmännas intresse. När det gällde om intrånget varit proportionerligt påpekade domstolen att H genom förhandsbeskedet visserligen i viss mån fått berättigade förväntningar om att få bygga på fastigheten. Men även om H fått ett bygglov så hade det inte på något sätt gett honom något skydd mot att beslutet överklagades av grannarna eller mot att det ändrades eller upphävdes med hänvisning till gällande planbestämmelser, vilket också skedde redan 1993. Dessutom ändrades detaljplanen 1997 så att den effektivt förbjöd delning av fastigheten och uppförandet av ytterligare en byggnad. Även om myndigheternas handläggning av ärendet lämnade mycket att önska, fann domstolen att H:s intresse av att få bygglov för ett andra hus inte vägde över grannarnas intresse och det allmännas intresse av att bevara områdets speciella karaktär. Vid sådant förhållande och med hänsyn till det vida utrymme som staten har för sina bedömningar i frågor av aktuellt slag kunde beslutet att vägra H bygglov inte anses oproportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 när det gällde myndigheternas underlåtenhet att fullgöra sin lagliga skyldighet att utfärda ett bygglov men att kraven enligt artikel 1 i protokoll nr 1 i övrigt var uppfyllda.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 om rätt till muntlig förhandling i målet om ändring i fastighetsplanen noterade Europadomstolen att H:s överklagande till Regeringsrätten innebar den första och enda domstolsprövningen i målet. Frågorna i målet var av laglighetskaraktär men kunde också avse faktiska förhållanden av viss svårighetsgrad. Mot bakgrund av domstolens praxis kunde domstolen inte finna att det fanns några särskilda skäl som kunde berättiga att det inte hölls muntlig förhandling i Regeringsrätten. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 6.1.

Slutligen tog domstolen ställning till klagomålet om att H inte fått en prövning inom skälig tid och erinrade om att när det gäller ett beslut av en förvaltningsmyndighet börjar den relevanta tiden löpa när det uppkommer en tvist och domstolen fann att den tidpunkten var i augusti 1991 när byggnadsnämnden först vägrade förhandsbesked. Ärendet avslutades inte förrän i september 2004, när Regeringsrätten fastställde upphävandet av förhandsbeskedet och vägran att meddela bygglov, eller 13 år och en månad senare. Domstolen fann emellertid att inte hela denna tidsperiod skulle beaktas, bl.a. hade H själv inte åberopat tid längre än till september 1998. Dröjsmålen därefter hade huvudsakligen orsakats av honom själv. Det var främst i det tidigare skedet som det inträffat dröjsmål som staten var ansvarig för. Som tingsrätten hade framhållit hade byggnadsnämnden tagit nära fyra och ett halvt år för att meddela ett beslut om bygglov som normalt tar 6-8 veckor. Vidare gick det nära sju år från beslutet om positivt förhandsbesked till dess grannarna underrättades. Mot den bakgrunden fann domstolen att staten var ansvarig för dröjsmål som medförde att kravet på ”skälig tid” överskreds. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Bruncrona ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
J.A. PYE (Oxford) Ltd ./. U K, dom 2005-11-15 (jfr nr 11/05)
Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18
Allan Jacobsson ./. Sverige (nr 1), dom 1989-10-25
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28 
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Artikel 6.1 - muntlighet
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Allan Jacobsson ./. Sverige (nr 2), dom 1998-02-19
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Artikel 6.1 - skälig tid
König ./. Tyskland, dom 1978-06-28 
Morscher ./. Österrike, dom 2004-02-05
Nowicky ./. Österrike, dom 2005-02-24

Beslut avskriva mål

Elezi m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 4244/05, beslut den 17 januari 2006)
Mostachjov Aleksandrevich m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 44891/04, beslut den 17 januari 2006)
Rubina och Rubin mot Sverige
(Ansökan nr 35733/04, beslut den 31 januari 2006)
Müslüm Zade mot Sverige
(Ansökan nr 41983/04, beslut den 31 januari 2006)
Kohinur m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 4144/05, beslut den 31 januari 2006)
Khalilov m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 5212/05, beslut den 31 januari 2006)
Besluten finns endast på engelska.

När asylsökande som klagat över utvisningsbeslut fått temporärt eller permanent uppehållstillstånd hade frågan lösts och klagomålen avskrevs.

Målen gäller klagomål över beslut om utvisning sedan de klagande vägrats asyl i Sverige. Härefter har de genom skilda beslut beviljats temporärt eller permanent uppehållstillstånd i Sverige. Europadomstolen har funnit att frågan lösts på det sätt som avses i artikel 37.1 b) och att det saknas skäl att ändå fortsätta prövningen av målen enligt artikel 37.1 sista stycket. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målen.

Beslut förklara klagomål helt eller delvis för inadmissible

Nergul Sali mot Sverige
(Ansökan nr 67070/01, beslut den 10 januari 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål avseende prövning inom skälig tid förklarat admissible men avseende muntlig förhandling som inte yrkats i länsrätt utan först i kammarrätt för inadmissible.

S, som är bosatt i Malmö startade i november 1989 tillsammans med sin bror en livsmedelsaffär i form av ett handelsbolag. I september 1993 omvandlades företaget till ett kommanditbolag. S:s andel begränsades till 100 kr. Från mars 1990 till september 1993 uppbar S ekonomiskt stöd antingen i form av sjukpenning eller föräldrapenning. Härefter ansökte S hos Köpmännens Arbetslöshetskassa om arbetslöshetsersättning från och med den 4 oktober 1993. Hennes ansökan avslogs med motiveringen att hon inte uppfyllde förutsättningarna för att anses som arbetslös enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring, enligt vilken en ägare till en rörelse kan anses arbetslös först när det inte längre finns någon verksamhet och så anses inte vara fallet förrän fast egendom försålts eller hyrda affärslokaler sagts upp samt bolaget avregistrerats. Arbetslöshetskassan ansåg att S fortfarande hade en stark anknytning till verksamheten som drevs vidare av familjen. S överklagade till Arbetsmarknadsstyrelsen som fastställde beslutet. S överklagade även det beslutet men överklagandet avvisades eftersom det getts in för sent. S klagade över detta till länsrätten och hävdade att hennes advokat skrivit fel datum på delgivningskvittot. Länsrätten avslog överklagandet men beslutet upphävdes av kammarrätten som visade målet åter till Arbetsmarknadsstyrelsen, vilken vidhöll sitt tidigare beslut. I överklagande till länsrätten hävdade S att hennes andel på 100 kr hade enbart praktiska skäl eftersom hennes bror i annat fall skulle varit tvungen att registrera en enskild firma och att alla andra affärsöverenskommelser måste ändras i enlighet därmed. S yrkade inte muntlig förhandling i länsrätten och det hölls inte någon sådan. Länsrätten avslog överklagandet. S begärde prövningstillstånd i kammarrätten och yrkade att det skulle hållas muntlig förhandling. Yrkandet avslogs som onödigt m.h.t. att prövningstillstånd vägrades. S framställde samma yrkanden i Regeringsrätten men upplystes om att muntlig förhandling i regel inte hålls och hon bereddes tillfälle att skriftligen utföra sin talan. S vidhöll och hävdade att målet väckte frågor enligt konventionen. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade S över att hon inte fått en muntlig förhandling i frågan om prövningstillstånd vare sig i kammarrätten eller Regeringsrätten. Hon klagade också över att hon inte fått en prövning inom skälig tid och över att det skett en kränkning av hennes rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att i ett förfarande i första och enda instans innebär rätt till en offentlig förhandling att den klagande har rätt till muntlig förhandling om inte särskilda skäl talar däremot. Om det har hållits en förhandling i första instans så är kraven inte lika stränga i nästa instans. Förfaranden avseende prövningstillstånd och i rena laglighetsprövningar kan vara förenliga med artikel 6 även om den klagande inte får en muntlig förhandling. Hänsyn måste tas till det nationella överklagandesystemet. Domstolen fann att mindre strikta krav skall gälla även när den klagande avstått från en muntlig förhandling i första instans och yrkar en sådan först vid överklagande.

S, som i hela förfarandet företrätts av advokat, hade inte yrkat muntlig förhandling i länsrätten och fick därför anses ha avsagt sig rätten till en sådan och hon hade inte heller åberopat att hon inte fått en förhandling i länsrätten. Kammarrätten och Regeringsrätten prövade endast frågan om prövningstillstånd och gjorde inte någon fullständig prövning i sak och Europadomstolen fann att denna fråga lämpligen kunde avgöras på grundval av det skriftliga materialet. Domstolen fann därför att klagomålet i denna del var uppenbart ogrundat och att det därför skulle avvisas.

När det gällde klagomålet över att prövningen inte skett inom skälig tid fann Europadomstolen med hänsyn till det föreliggande materialet att det krävdes en närmare prövning.

När det till sist gällde frågan om vägran att ge S arbetslöshetsersättning innebar en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, konstaterade domstolen med hänvisning till tidigare praxis att arbetslöshetsförsäkring omfattas av den nämnda artikeln. Domstolen utgick från att vägran att ge S ersättning innebar ett ingrepp i hennes rätt till skydd för sin egendom och att den fråga som skulle avgöras var om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan samhällets intresse och kravet på skydd för den enskildes grundläggande rättigheter. Domstolen godtog att den restriktiva lagstiftningen för egenföretagare avsåg att tillgodose samhällets intresse av att på lång sikt skydda stabiliteten och finansieringen av arbetslöshetsförsäkringssystemet.

S hade inte uppgett några skäl för att hon inte kunde fortsätta att arbeta i broderns affär och det fick därför antas att hon kunde välja att göra det. Domstolen noterade vidare att S, när hon upptäckte att hennes andel i broderns rörelse utgjorde hinder för att få arbetslöshetsersättning, inte gjorde sig av med andelen. De praktiska problem som uppgivits borde ha kunnat lösas genom att S sålt sin andel till någon annan. Mot den bakgrunden och med hänsyn till staternas vida bedömningsutrymme på sociallagstiftningens område fann domstolen att det inte framkommit att svarandestaten misslyckats med att skapa jämvikt mellan den enskildes intressen och det svenska samhällets intressen. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och måste avvisas.

Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet avseende prövning inom skälig tid för admissible och klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - muntlig förhandling
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Artikel 1 i protokoll nr 1
Stec m.fl. ./. UK, beslut (GC) 2005-07-06 (delvis admissible)

Aminatu Bello mot Sverige
(Ansökan nr 32213/04, beslut den 17 januari 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Påstående om risk för att bli utsatt för misshandel eller dödsstraff vid en utvisning till Nigeria saknade trovärdighet och klagomålet var därmed uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

B är medborgare i Nigeria och hon kom till Sverige den 20 juli 2003 och ansökte då om asyl. Hon uppgav bl.a. att hon 19 år gammal blivit bortlovad till en 60-årig man, att hon inte ville gifta sig med honom, att hon blivit med barn med en ung man och att hon därför enligt den muslimska lagstiftningen Sharia kunde dömas till döden. Vid ett senare tillfälle uppgav hon att hon redan var gift med den äldre mannen och att han slagit henne när han fått veta att hon var gravid samt att hon då flytt till en moster. Hon hade sett i tidningen att hon efterlystes och att hon skulle stenas till döds. B lämnade vidare olika uppgifter om sina förhållanden i hemlandet. Migrationsverket avslog i oktober 2003 hennes asylansökan. I februari 2004 födde B en son. B överklagade till Utlänningsnämnden och Migrationsverket överlämnade hennes ansökan om uppehållstillstånd för sonen dit. Utlänningsnämnden avslog överklagandet och ansökningen i augusti 2004 och noterade att B:s identitet var oklar och att de av henne angivna tidsramarna inte stämde med vad som angivits i den tidningsartikel som B åberopat. Nämnden fann att B inte förmått visa att hon skulle betraktas som en flykting eller en person som i övrigt behövde skydd och det fanns inte heller i övrigt humanitära skäl för ett uppehållstillstånd. - I Europadomstolen klagade B över att hennes liv utsattes för allvarlig fara om hon återsändes till Nigeria. Hon åberopade artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att klagomålet skulle bedömas även enligt artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13. Domstolen erinrade om att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt sina åtaganden enligt ingångna traktater, har rätt att besluta om utlänningars rätt till inresa, om bosättning och om utvisning. Utvisning av en utlänning kan dock ge upphov till att staten blir ansvarig enligt konventionen när det finns välgrundad anledning att anta att personen, om han utvisas, kommer att löpa en verklig risk för att i mottagarstaten bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3. Domstolen uteslöt inte att man kunde föra ett analogt resonemang när det gällde artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13. Frågorna enligt alla de nämnda artiklarna gick inte att särskilja utan de skulle prövas i ett sammanhang.

Domstolen godtog att man inte i alla avseenden kan förvänta fullständigt exakta datumangivelser och uppgifter om olika händelser från en person som söker asyl. I det aktuella fallet fanns det emellertid några större oförenligheter i B:s berättelse. B hade bl.a. lämnat olika uppgifter om var hon bott i Nigeria och om vilken hjälp hon fått att fly. B hade också åberopat en tidningsartikel som publicerats den 7 maj 2003 och som talat om de i målet aktuella händelserna som ”händelser som kommit i dagen för tre månader sedan”. Med hänsyn till att B födde sin son i februari 2004 kunde det inte stämma med tidningsuppgifterna. Trots att det foto som funnits vid artikeln föreställt en kvinna som liknade B fann domstolen att det var högst osannolikt att artikeln handlade om henne. B hade inte heller kunnat förete pass eller annan identifikationshandling som visade hennes identitet. Domstolen fann därför att det fanns starka skäl för att ifrågasätta sanningshalten i hennes berättelse. Det hade således inte visats att det fanns välgrundad anledning att anta att B skulle löpa en verklig risk att utsättas för en behandling som stred mot artiklarna 2 och 3 och artikel 1 i protokoll nr 13 om hon utvisades till Nigeria. Hennes klagomål var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Lecarpentier m.fl. mot Frankrike
(Ansökan nr 67847/01, dom den 14 februari 2006)
Domen finns endast på franska.

Ny lagstiftning med retroaktiv verkan hindrade att berättigade förväntningar på att återfå visst belopp infriades. Åtgärden var inte proportionerlig och det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

L och hans hustru kunde inte klara av betalningarna på sitt inteckningslån och de var därför tvungna att sälja sitt hus. De betalade ca 118 380 EUR till det utlånande finansieringsbolaget, vilket därefter ändrade namn (RSGB). 1994 väckte L talan mot bolaget och yrkade att det skulle fastställas att bolaget inte var berättigat till räntan på lånet och att det inte heller hade rätt att återfå det belopp som L hade betalat, eftersom det till låneförslaget inte hade fogats en återbetalningsplan. Domstolen biföll L:s talan och beslutade att RSBG skulle betala makarna nära 18 000 EUR. Sedan båda parter överklagat trädde en ny lag i kraft i april 1996 med retroaktiv verkan. Appellationsdomstolen tillämpade den lagen och beslöt att L skulle betala tillbaka de ca 18 000 EUR som han fått. L klagade förgäves vidare till kassationsdomstolen. - I Europadomstolen hävdade de klagande att den retroaktiva tillämpningen av 1996 års lag hade skadat deras rätt till respekt för sin egendom och de åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att L hade ett ägarintresse som innebar, om inte ett krav på motparten, i vart fall en berättigad förväntan om att kunna återfå det aktuella beloppet och att detta innebar en ”egendom”. 1996 års lag hade medfört ett intrång i L:s möjligheter att utöva de rättigheter som de tidigare kunnat hävda enligt den lagstiftning och den praxis som då var tillämplig. Det hade därför skett ett intrång i deras rätt till respekt för sin egendom. När det gällde om detta intrång hade skett i samhällets intresse konstaterade domstolen att enbart finansiella skäl i princip inte kunde berättiga ett ingripande av lagstiftaren. Det fanns inga omständigheter som stödde den franska regeringens påstående att om den aktuella lagen inte hade införts så skulle det ha uppkommit en så stor skada att stabiliteten i banksektorn hade satts i fara. Domstolen fann att antagandet av den nya lagen inte hade berättigats av trängande skäl för allmänintresset så som bl.a. rättssäkerhetsprincipen krävde. Åtgärden hade lagt en onormal och för tung börda på de klagande och intrånget i deras egendomsrätt var inte proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29 
S.A. Dangeville ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
Maurice ./. Frankrike, dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Draon ./. Frankrike, dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Lallement./. Frankrike, dom 2002-04-11 (jfr nr 5/02)

Turek mot Slovakien
(Ansökan nr 57986/00, dom den 14 februari 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

När handlingar som var kända av motparten gavs in och åberopades av denne i rättegång och när den enskilde klaganden som ville renas från beskyllningar i dessa handlingar inte fick ta del av dem, kränktes artikel 8.

T, var chefstjänsteman inom den offentliga sektorn och administrerade utbildningen i skolorna. På hans arbetsgivares begäran enligt en lag från 1991 om vissa tillkommande krav för att få inneha vissa tjänster meddelade Inrikesministeriet ett negativt säkerhetsutlåtande beträffande T. I följd härav ansåg han sig tvungen att lämna sin tjänst. I utlåtandet angavs att T hade registrerats av den tidigare säkerhetstjänsten (StB) som dess samarbetsman i den mening som avsågs i 1991 års lag och att han därför var diskvalificerad att inneha vissa tjänster inom den offentliga sektorn. T hävdade att han motvilligt hade träffat säkerhetsagenter före och efter resor som han företagit i mitten av 80-talet men att han aldrig hade lämnat dem några konfidentiella upplysningar och att han inte hade arbetat som angivare för säkerhetstjänsten. T väckte först en talan mot regeringen men ändrade sig senare och förde talan mot den slovakiska underrättelsetjänsten (SIS) som tagit över StB:s arkiv. T yrkade att det skulle förklaras att registreringen av honom som samarbetsman till StB var felaktig. I augusti 1995 överlämnades alla tidigare StB-dokument rörande T till domstolen med upplysningen att alla handlingar var hemligstämplade och att gällande sekretessbestämmelser måste iakttas. Domstolen höll härefter ett antal förhandlingar varvid tidigare StB-tjänstemän hördes. Vid en förhandling i september 1998 gav SIS in regeringens interna riktlinjer från 1972 beträffande hemligt samarbete. Handlingen var hemligstämplad och T vägrades därför att ta del av den. T:s talan avslogs i maj 1999. Domen fastställdes i oktober 1999 av Högsta domstolen, som framhöll att endast oberättigad registrering i StB:s handlingar kunde innebära en kränkning av en persons goda rykte. Det hade därför varit av avgörande betydelse att T kunnat visa att registreringen av honom hade skett i strid med de vid den aktuella tidpunkten tillämpliga bestämmelserna. Han hade inte förmått visa detta. - I Europadomstolen klagade T över att den tidigare registreringen som samarbetsman till den kommunistiska säkerhetstjänsten fortfarande fick finnas kvar, över det säkerhetsutlåtande som lämnats om honom mot bakgrund av registreringen och över att hans talan med ifrågasättande av registreringen hade avslagits och följderna därav innebar en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv. Han klagade också över den långa tid som förfarandet pågått.

Europadomstolen medgav att det särskilt i förfaranden som har anknytning till statens säkerhetstjänsts agerande kan finnas berättigad anledning att begränsa tillgången till vissa handlingar och annat material. När det emellertid gäller förfaranden för att fria någon från beskyllningar finns inte samma berättigande utan bedömningen förlorar sin giltighet. Detta gäller särskilt eftersom sådana förfaranden till sin natur var inriktade på att fastställa de faktiska förhållanden som rådde under kommunisttiden och att de inte var direkt förenade med säkerhetstjänstens nuvarande funktioner. Dessutom var det lagligheten i säkerhetstjänsten handlande som var i fråga. Domstolen noterade att de nationella domstolarna funnit det vara av avgörande betydelse att T kunnat visa att statens intrång i hans rättigheter stod i strid mot de tillämpliga reglerna. Dessa regler var emellertid hemliga och T hade inte fått fullständig tillgång till dem. Å andra sidan hade staten - SIS - fullständig tillgång till dem. Domstolen fann att beviskravet lade en orealistisk och alltför tung börda på T och att principen om parternas likställdhet inte hade iakttagits. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade med hänsyn särskilt till vad som stått på spel för T att förfarandet, som pågått i sju år och fem månader för prövning i två instanser, var överdrivet långdraget och det uppfyllde därför inte kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.

Skiljaktig mening

Den estniske domaren Maruste var skiljaktig. Han ansåg att det bara rörde sig om en handling, riktlinjerna, som T inte fått ta del av och att vägran att lämna ut en enda handling inte kunde medföra att hela förfarandet blev orättvist och oförenligt med konventionens krav. Enligt hans mening gjorde de nationella domstolarna rätt när de anlade ett formellt synsätt. Han ansåg att förfarandet i sin helhet var förenligt med behovet av ett processuellt skydd av rättigheterna enligt artikel 8 i mål av förevarande karaktär.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Omasta ./. Slovakien, beslut 2000-08-31
The Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Sidabras o. Dziautas ./. Litauen, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
Görgülü ./. Tyskland, dom 2004-02-26 (jfr nr 3/04)
Papamichalopoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1993-06-24
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Artikel 6
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

Osman mot Bulgarien
(Ansökan nr 43233/98, dom den 16 februari 2006)
Domen finns endast på franska.

Vräkning utan stöd i lag eller lagligt beslut med användning av våld, förstörelse, hot och förolämpningar och som inte utreddes effektivt kränkte artikel 3. Däremot hade det inte visats att det även skett en kränkning av artikel 14.

Osman, O, och hans hustru är bulgariska medborgare som tillhör den turkiska minoriteten. De hade alltsedan 1983 bott i en byggnad som tillhörde ett jordbrukskooperativ och de hade rätt att bruka den omgivande marken. I början av 1990 beslöts med tillämpning av ny lagstiftning att den mark på vilken byggnaden var belägen skulle återlämnas till dem som ägt marken innan kollektiviseringen. Dessa begärde att åklagaren skulle föra talan mot O för att ha handlat uppenbart olagligt. Åklagaren fann att frågan skulle prövas i tvistemålsdomstol och vägrade därför att väcka åtal mot O. I maj 1995 kom borgmästaren tillsammans med kommunsekreteraren, borgmästarna i två näraliggande byar, två poliser och de nya markägarna till O:s hem. Om vad som sedan hände har parterna skilda uppfattningar.

Enligt O angreps han och hans hustru både verbalt och fysiskt när de vägrade lämna huset och när de motsatte sig att staketet kring deras grönsaksträdgård förstördes. Fru O hävdade att hon blivit slagen i ansiktet med en stolpe av en av ägarna och hon påstod att en polis hade tryckt hennes huvud mot marken. O hävdade att han slängdes till marken av en av poliserna som höll kvar honom där genom att sätta ett knä i ryggen på honom. Samtidigt uttalade polisen oanständiga förolämpningar och beskrev O som en zigenare. O och hans hustru lämnade platsen sedan de hotats av polisen och reste till Plovdiv.

Enligt den bulgariska regeringen började O, när paret med tillämpning av ett vräkningsbeslut uppmanades att lämna fastigheten, att skrika och kasta jordkokor på de närvarande. Han övermannades dock av polisen. När O försökte hindra rivningen av staketet blev hans hustru av en olyckshändelse skadad av en stolpe och hon skrapade sig sedan egenhändigt i pannan och kastade stenar och jord på poliserna. När de hade förstått att deras trädgårdsodlingar förstörts gick makarna O tillbaka in i huset innan de begav sig iväg till Plovdiv.

Samma dag undersöktes fru O av en läkare som fann att hon hade ett blåmärke med en hudavskrapning som var fyra centimeter i diameter mitt i pannan, en vätskeansamling och ett tre centimeter brett blåmärke i bakhuvudet. O undersöktes följande dag av en läkare, som fann ett 5 x 3 cm stort blåmärke mitt på ryggen och en två centimeters hudavskrapning nära det högra ögonbrynet. O väckte talan hos åklagaren i Plovdiv dagen efter det inträffade och därefter vid ett flertal tillfällen. Utredningen sköttes av militäråklagaren i Plovdiv och han fann i april 1997 att det inte skett något brott och lade därför ner ärendet. Samtidigt hade talan väckts mot O och hans hustru och i november 1998 dömdes de för störande av allmän ordning och ålades att betala böter som för var och en av dem vid det aktuella tillfället motsvarade mindre än en dollar. - I Europadomstolen klagade makarna O över att de misshandlats och över att det inte skett någon riktig utredning av deras påståenden. De klagade också över att deras rätt till respekt för sin egendom hade kränkts och hävdade att de utsatts för diskriminering p.g.a. sitt etniska ursprung. De åberopade artiklarna 3 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att det var svårt att fastställa hur vissa skador uppkommit och i följd därav om det våld som kanske varit nödvändigt för att bemöta O:s motstånd och aggressivitet varit proportionerligt. Det var klart att O kastat jordkokor på sina ”besökare”. Domstolen kunde därför inte bortom rimligt tvivel slå fast att de skador som de klagande fått var resultatet av en överdriven våldsanvändning från myndigheternas sida och att skadorna i sig stred mot artikel 3. Å andra sidan noterade domstolen att försöket att vräka makarna O inte hade varit lagligt enligt inhemsk rätt eftersom ett vräkningsbeslut aldrig hade delgivits dem. Dessutom hade borgmästaren försökt att vilseleda makarna O genom att visa dem en handling som han påstod var ett vräkningsbeslut när det i själva verket var något helt annat. Borgmästaren och poliserna hade inte tvekat att använda fysiskt våld, att uttala förolämpningar och att förstöra makarna O:s egendom. Det fanns också omständigheter som tydde på att agerandet vid makarnas hem hade lagts upp för att skrämma och förödmjuka dem. Domstolen kunde inte se att det varit nödvändigt att ta med en traktor för att förstöra staketet och grönsaksträdgården när man skulle vräka makarna. Myndigheternas agerande kunde ha orsakat de klagande känslor av fruktan och förödmjukelse långt utöver vad som är normalt vid en vräkning. Omständigheterna vid det aktuella tillfället var sådana att de innebar förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde frågan om utredningen varit tillräckligt effektiv fann domstolen att de bulgariska myndigheterna visserligen påbörjat en utredning sedan O klagat men att åklagaren som var ansvarig för utredningen av polisens agerande uppenbarligen hade förlitat sig enbart på de uttalanden som gjorts av de vittnen som kallats i brottmålet mot makarna O. Beslutet att lägga ned utredningen innehöll inga hänvisningar till de skador som antecknats i de medicinska utlåtandena och inte heller någon slutsats om hur dessa skador uppkommit. Att vid sådant förhållande finna att poliserna inte överskridit sina befogenheter föreföll inte vara baserat på fakta. Myndigheterna hade inte heller gjort något för att styrka de klagandes påståenden om att de utsatts för förolämpningar. Ändå borde enbart ett påstående om sådana uttalanden som var totalt oacceptabla för medlemmar av säkerhetsstyrkorna ha väckt myndigheternas uppmärksamhet och fått dem att försöka bekräfta riktigheten i påståendet. Domstolen noterade också att åklagaren hade beslutat att inget brott skett nära 23 månader efter de aktuella händelserna trots att vittnena hade hörts kort tid efter händelsen. Inga andra utredningsåtgärder tycktes ha vidtagits. De klagande hade inte heller fått något svar på sitt överklagande eftersom den militäre åklagaren hade underlåtit att vidarebefordra överklagandet till en myndighet med behörighet att pröva det. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Även om de uttalanden som gjorts var uppenbart förolämpande och därmed oacceptabla kunde domstolen inte finna att våldshandlingarna hade motiverats av rasistiska fördomar. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 3 när det gällde sakfrågan.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet och särskilt i avsaknad av bevisning om att det i Bulgarien förekom en allmän inställning att diskriminera dem som tillhörde den turkiska minoriteten fann domstolen med fem röster mot två att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14 i förening med artikel 3 med avseende på formalia.

Domstolen fann slutligen att bevisningen i målet inte visade att förstörelsen av makarna O:s egendom hade skett med tillämpning av en förvaltningsrättslig bestämmelse eller ett rättsligt beslut som fattats i enlighet med gällande lagstiftning. Till följd därav hade intrånget i de klagandes rätt till respekt för sin egendom varit olagligt enligt bulgarisk lag och således oförenligt med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar

Den kroatiska domaren Vajic och domaren Spielmann från Luxemburg var skiljaktiga och lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att domstolen borde ha prövat klagomålet avseende den formella aspekten av artikel 14 i förening med artikel 3 och att underlåtenheten att göra den prövningen innebar ett steg tillbaka i förhållande till målet Natchova.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Berlinski ./. Polen, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
R.L. o. M.-J.D. ./. Frankrike, dom 2004-05-19 (jfr nr 6/04
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Dalan ./. Turkiet, dom 2005-06-07
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05) Obs! fransk stavning: Natchova
Artikel 14
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Artikel 1 i protokoll nr 1
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25

Tzekov mot Bulgarien
(Ansökan nr 45500/99, dom den 23 februari 2006)
Domen finns endast på franska.

När polis, som hade stöd i nationell lag för att använda skjutvapen, sköt och skadade en person som skulle gripas och detta därefter inte utreddes effektivt kränktes inte artikel 2 men väl artikel 3.

T är bulgarisk medborgare med romskt ursprung. Natten mellan den 20 och 27 augusti 1996 färdades T och en av hans vänner i en hästdragen kärra fylld med majs som de just hade stulit. De passerade en poliskontroll som fann det misstänkt med en kärra så sent på natten och som beslöt göra en identitetskontroll. En av poliserna gav därför T och hans vän tecken att stanna. När dessa vägrade jagade polisen kärran på en obehandlad väg över fälten. Eftersom vägens kondition gjorde det omöjligt för poliserna att hinna ifatt kärran varnade polisen T och hans vän om att den tänkte öppna eld. Poliserna hävdade att de i det sammanhanget sköt varningsskott i luften, vilket T bestred. Eftersom kärran fortfarande inte stannade, sköt en av poliserna kort därefter fyra skott med särskilda patroner. Han hävdade att han siktat på kärrans hjul men skotten träffade T som skadades i ryggen. T greps och fördes till sjukhus där en läkare fann ett ovalt skottsår i hans rygg tillsammans med ett brutet revben. T opererades och fick lämna sjukhuset den 4 september 1996. Det väcktes aldrig något åtal mot T och hans vän. Däremot inledde åklagarkontoret omedelbart en utredning men den lades så småningom ned, eftersom brott inte kunde styrkas. Samtidigt väckte T en skadeståndstalan på grund av det inträffade och hävdade att polisens agerande var olagligt. Domstolarna i första och andra instans ogillade hans talan med motiveringen att skjutvapen hade använts i enlighet med bestämmelserna i polislagen. Högsta domstolen avslog hans överklagande dit. - I Europadomstolen åberopade T artiklarna 2 och 3 och hävdade att han varit offer för en skottskada som hade satt hans liv i fara och som inte var resultatet av en användning av våld som var absolut nödvändig. Han klagade också över brister i utredningen.

Europadomstolen konstaterade att T skadats när han arresterades men att skadan inte varit livshotande. Domstolen noterade vidare att av de 5-6 skott som skjutits hade endast ett träffat T. Det var speciella patroner som använts och de var tydligt avsedda för situationer där polisen skulle upprätthålla ordningen och de innehöll plastkulor som uppgavs inte vara dödliga även om de möjligen kunde vara livshotande på kort håll. Domstolen fann att det våld som poliserna använt inte var av sådan art eller grad som gjorde intrång i de rättigheter som skyddas av artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 på grund av den inträffade skadan och att det inte var nödvändigt att pröva om myndigheterna hade brustit i sina skyldigheter att skydda T:s liv och att genomföra en effektiv utredning avseende användningen av våld.

När det gällde T:s skada konstaterade domstolen inledningsvis att den nationella polislagen tillät att polisen använde vapen vid gripandet av en person oberoende av hur allvarligt brott denne misstänktes ha gjort sig skyldig till och oavsett vilket hot han eller hon utgjorde. Medlemmar av säkerhetsstyrkorna kunde därför finna det berättigat att skjuta varje person som flydde och inte stannade efter en varning. En enkel varning var alltså tillräcklig för att domstolarna skulle finna användningen av vapen hade varit en sista utväg. Domstolen fann att den lagstiftning som reglerade polisens användning av vapen vid den aktuella tidpunkten var otillräcklig för att skydda enskilda individer mot oberättigade intrång i deras fysiska integritet. Bulgarien hade därför inte fullgjort sina positiva skyldigheter enligt artikel 3 för att förhindra sådana intrång. När det gällde frågan om det våld som använts varit nödvändigt och proportionerligt noterade domstolen att det inte hade påståtts att poliserna haft anledning att tro att de personer som de försökte gripa hade gjort sig skyldiga till våldsbrott, att de var farliga och att, om de inte greps, skador och oåterkalleliga konsekvenser skulle bli följden. Mot den bakgrunden fann domstolen att användandet av skjutvapen inte varit berättigat enligt artikel 3 och det hade inte varit vare sig nödvändigt eller proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

Slutligen konstaterades att även om myndigheterna inte varit helt passiva hade den utredning som genomförts i målet varken varit grundlig eller effektiv. Både i brottmålsutredningen och i civilmålet hade myndigheterna endast bedömt om det använda våldet varit lagligt enligt gällande lagstiftning. Dessutom hade vissa viktiga utredningsåtgärder inte vidtagits. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Acar m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Artikel 3
A ./. U K, dom 1998-09-23
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Berlinski ./. Polen, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
R.L. o. M.-J.D. ./. Frankrike, dom 2004-05-19 (jfr nr 6/04
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Dalan ./. Turkiet, dom 2005-06-07

Ognyanova och Choban mot Bulgarien
(Ansökan nr 46317/99, dom den 23 februari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Motstridiga uppgifter, oklarheter och bristande utredning avseende häktad person som hoppade från ett fönster i polishuset och därefter avled och som hade en mängd olika skador, vilka inte kunnat förklaras, innebar att det skedde kränkningar av artiklarna 2, 3, 5.1 och 13.

O och C är bulgariska medborgare av romskt ursprung. De är hustru och mor till S. Denne greps misstänkt för att ha deltagit i ett antal stölder och inbrott och sattes i häkte. Påföljande dag när han förhördes föll han från ett fönster på tredje våningen på den polisstation där han förhördes. Han fördes till sjukhus men avled dagen därpå. De enda ögonvittnen till händelsen var löjtnant IC, på vars kontor S förhördes, samt HB och DO. Enligt deras uppgifter försökte S som var försedd med handbojor att fly. Det fanns emellertid flera uppgifter som inte stämde överens i IC:s och DO:s berättelser när det gällde om de såg S falla eller om de endast såg honom när han redan hamnat på marken. Ett antal utredningsåtgärder vidtogs, bl.a. en obduktion och en undersökning på platsen kort efter det inträffade. Ett stort antal skador konstaterades på S:s kropp. Utredningen konstaterade att S frivilligt hoppat ut genom fönstret och att alla hans skador uppkommit vid fallet. O och C bestred dessa slutsatser. - I Europadomstolen hävdade O och C att S avlidit tillföljd av att han misshandlats av polisen och att myndigheterna inte gjort en riktig utredning av omständigheterna kring hans frånfälle. De hävdade vidare att frihetsberövandet varit olagligt och slutligen klagade de över att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel samt att de inträffade händelserna var ett resultat av diskriminerande attityder mot personer av romskt ursprung. De åberopade artiklarna 2, 3, 5.1, 13 samt14 i förening med artiklarna 2, 3, 5.1 och 13.

Europadomstolen fann att det var oklart om S hade hoppat från fönstret av egen vilja, om han blivit knuffad avsiktligen eller om han tvingats in i en situation där han inte hade något annat val. Domstolen fann det högst osannolikt att han försökt fly med hänsyn till att fönstret var beläget 9,6 meter över marken och var täckt med betong och järngaller samt att han bar handbojor. Det fanns inte heller någon anledning att tro att han skulle ha begått ett oprovocerat självmord eller att han var berusad. Domstolen konstaterade att det i myndigheternas version fanns motsägelsefulla uppgifter om vad som hänt. Vidare kunde myndigheternas slutsats att alla skador som konstaterats hade orsakats av fallet ifrågasättas. Med hänsyn till omständigheterna i målet fann domstolen att regeringen inte helt förmått förklara S:s död och de skador han fått under tiden som frihetsberövad. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen intog en reserverad hållning när det gällde trovärdigheten av de uttalanden som gjorts av vittnena, av vilka några kunde ha varit pressade att stödja polisens version av det inträffade. Domstolen noterade att myndigheterna aldrig hade begärt att löjtnant IC skulle förklara de motridiga uppgifter som fanns i hans berättelse. Allvarliga brister i utredningen kunde konstateras och domstolen noterade särskilt att olycksplatsen inte hade bevarats i sitt ursprungliga skick tills den undersöktes. Sammanfattningsvis fann domstolen att utredningen saknade erforderlig objektivitet och omsorg och att detta gjort det omöjligt att fastställa anledningen till att S dött och hans skador. Bulgarien hade därför inte fullgjort sina skyldigheter att utreda S:s död. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen fann det vidare osannolikt att S:s skador som var spridda över kroppen kunde ha uppkommit genom fallet. Det hade inte heller lämnats någon noggrann redogörelse för skadorna i det medicinska utlåtandet. Domstolen fann därför att regeringen inte förmått lämna en godtagbar förklaring till S:s skador och att dessa skador tydde på att han utsatts för omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet avseende utredningen enligt denna artikel också.

Eftersom utredningen inte kunnat slå fast de faktiska förhållandena kring frihetsberövandet av S och det i detta hänseende inte heller fanns några handlingar, var det oklart enligt vilka bestämmelser i lagen, om några, som han hade häktats. Frihetsberövandet var därmed olagligt. Domstolen fann därför enhälligt att hade skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare att eftersom det inte skett någon effektiv brottsutredning, hade O och C förvägrats ett effektivt rättsmedel som hade kunnat leda till att de som var ansvariga för att S misshandlats och dödats hade identifierats och straffats och till att ett skadestånd kunnat utgå. Domstolen fann därför enhälligt att hade skett en kränkning av artikel 13.

Till sist noterade domstolen att materialet i akten inte innehöll någon konkret antydan om att rasistiska inställningar hade spelat en roll i de aktuella händelserna. De klagande hade inte heller kunnat peka på några sådana förhållanden. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 2, 3, 5.1 eller 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2, 3, 5.1 och 13
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04 och där gjorda hänvisningar
Artikel 14
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)

Krasniki mot Tjeckien
(Ansökan nr 51277/99, dom den 28 februari 2006)
Domen finns endast på engelska.

När fällande dom grundades väsentligen på utsagor av anonyma vittnen och försvarsadvokaten varken fick se eller veta namnen på vittnena kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Krasniki, K, är född och bosatt i Skopje och medborgare i Makedonien. I september 1997 anklagades han för att ha försett två personer med heroin. Dessa vittnade senare mot honom som anonyma vittnen. K hävdade att han var oskyldig. Vid den efterföljande rättegången i tingsrätten hörde domaren ett av dessa vittnen utanför rättssalen så att K och hans advokat inte kunde se vittnet. Eftersom det andra vittnet inte kunde nås för en kallelse lästes hennes utsaga upp i rätten i hennes frånvaro. Domstolen fann K skyldig till innehav och handel med olagliga ämnen och dömde honom till två års fängelse samt viss tids utvisning från Tjeckien. Domstolen grundade sin dom huvudsakligen på de anonyma vittnenas utsagor. Alla K:s vidare överklagande avslogs. - I Europadomstolen klagade K över att den fällande domen grundats på de anonyma vittnenas utsagor och över att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom hans advokat inte vare sig fått se vittnena eller fått veta vilka de var. K åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen erinrade om att artikel 6 inte ger någon ovillkorlig rätt för en anklagade att få träffa vittnena i rättssalen utan att det ankommer på domstolen att avgöra om det är lämpligt eller nödvändigt. Normalt skall bevisningen företes vid rättegången i den anklagades närvaro men det får göras undantag från den bestämmelsen om det inte skadar försvarets rättigheter. Domstolen noterade att det inte fanns något i handlingarna som utgjorde skäl för att ta upp vittnesmålen anonymt och att det därför inte kunde fastställas hur förhörsledaren och domaren hade bedömt rimligheten i vittnenas farhågor om repressalier. Den regionala domstolen hade också underlåtit att pröva skälen för att bevilja anonymitet. Domstolen kunde inte finna att vittnenas intresse av att få förbli anonyma kunde berättiga att K:s rättigheter begränsades i den utsträckning som skett. Domstolen konstaterade att tingsrätten hade grundat den fällande domen huvudsakligen på de anonyma vittnesutsagorna och att regiondomstolens beslut som fastställde den domen inte hade grundats på någon ny bevisning från de angivna källorna. Mot den bakgrunden fann domstolen att det inte var nödvändigt att vidare undersöka om de rättsliga myndigheternas förfaranden i tillräcklig grad kunde ha utgjort en motvikt till försvarets svårigheter p.g.a. de anonyma vittnena. Rättegångsförfarandet som helhet var därför inte rättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Kostowski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20
Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Artner ./. Österrike, dom 1992-08-28
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Kok ./. Nederländerna, beslut 2000-07-04
Visser ./. Nederländerna, dom 2002-02-14 (jfr nr 3/02)

Plasse-Bauer mot Frankrike
(Ansökan nr 21324/02, dom den 28 februari 2006)
Domen finns endast på franska.

När domstols förordnande om formerna för umgänge med barn inte följdes skedde det en kränkning av artikel 6.1.

P var gift med M och har med honom fyra barn. M ansökte om skilsmässa 1993 och fick då tills vidare vårdnaden om barnen. P fick inte någon umgängesrätt på grund av bl.a. att hon hade förklarats vara medicinskt olämplig för att ta hand om barnen. Den 4 februari 1997 var skilsmässan mellan makarna klar och domstolen fann att båda parterna bar skulden. Fadern fick vårdnaden om de två barn som fortfarande var omyndiga och P fick rätt till umgänge i närvaro av en medlare på en särskild mötesplats hos en förening i Aix-en-Provence första och tredje lördagen i var månad från klockan 14-17. P träffade sin yngsta dotter vid endast ett tillfälle i oktober 1997 men någon tredje person som skulle närvara vid umgänget hade inte skaffats fram. Umgänget skedde under upprörda förhållanden där dottern vägrade att tala med sin mor och där P och hennes förre make grälade. Efter den händelsen vägrade fadern att ta med dottern till mötesplatsen. P infann sig dock vid ytterligare nio umgängestillfällen utan att få träffa dottern. P begärde verkställighet men domaren upphävde hennes umgängesrätt, eftersom det var omöjligt för föreningen att garantera närvaron av en tredje person medan P utövade sin umgängesrätt. P väckte flera gånger en brottmålstalan mot sin förre man för att han vägrade lämna över barnen men han frikändes i november 2000. - I Europadomstolen klagade P över att myndigheterna inte följt den dom som gav henne rätt till umgänge med sin dotter. Hon åberopade artiklarna 6.1 och 8.

Europadomstolen fann att P:s uppförande inte hade underlättat socialarbetarnas uppgift. Även om hennes uppträdande mot dottern vid det enda umgängestillfälle som ägde rum kunde ifrågasättas, var det emellertid inte möjligt att spekulera över P:s förutsättningar att återskapa en relation till sin dotter, särskilt om ytterligare umgänge hade ordnats i enlighet med vad som förordnats i domen den 4 februari 1997. Om man tog hänsyn till barnets ålder vid tillfället, 11 år 1997, och den störda familjemiljön kunde tidens gång ha positiva effekter på P:s möjlighet att återskapa en relation till dottern. Domstolen fann vidare att eftersom appellationsdomstolen uttryckligen hade pekat ut en förening som den plats där P och hennes dotter kunde träffas så ålåg det myndigheterna att följa de arrangemang som föreskrevs i domen så att umgängesrätten kunde utövas. Så hade emellertid inte skett Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Jasiuniene ./. Litauen, dom 2003-03-06 (jfr nr 3/03)
Ruianu c. Rumänien, dom 2003-06-17 (jfr nr 7/03)
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03) 
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Bove ./. Italien, dom 2005-06-30 (jfr nr 7/05)

Pilla mot Italien
(Ansökan nr 64088/00, dom den 2 mars 2006)
Domen finns endast på franska.

När beslut att medge strafflindring fattades först sedan den intagne frigivits och han därmed fått avtjäna alltför lång tid i fängelse samt när det saknades möjlighet att begära skadestånd för detta, kränktes artikel 5.1 och 5.5.

Pilla, P, greps i juni 1997 för att han skulle avtjäna två straff som han fått för narkotikainnehav och checkbedrägeri. I december 1997 beslöt appellationsdomstolen i Neapel att den tid som skulle avtjänas enligt de två domarna uppgick till två år och fyra månader. Domstolen avslog en begäran från P om strafflindring och förklarade att det inte var möjligt att exakt fastslå vilket brott som begåtts innan den tidsgräns som berättigade P till strafflindring hade löpt ut. Den 14 december 1999 beviljades P den tid han begärt som strafflindring och som han var berättigad till enligt en presidentkungörelse från 1990. P frigavs den 7 juli 1998. Hans ursprungliga fängelsestraff skulle emellertid ha löpt ut den 19 november 1998 och med strafflindring skulle han ha haft rätt att bli frigiven den 14 februari 1998. - I Europadomstolen hävdade P att han varit olagligt frihetsberövad till följd av det sena beslutet om strafflindring. Han åberopade artikel 5 och artikel 13.

Europadomstolen fann, med hänsyn till att strafflindringen borde ha medfört att P frigivits den 14 februari 1998, att han avtjänat fyra månader och 23 dagar längre än han borde ha gjort. Det slutliga avgörandet av hans ansökan om strafflindring hade meddelats för sent eller efter det att han redan frigivits och han hade vid den tidpunkten redan avtjänat mer än han skulle ha gjort om han beviljats den strafflindring som han begärt. Den överskjutande tiden i fängelset innebar ett olagligt frihetsberövande i konventionens mening. P hade inte heller haft tillgång till något rättsmedel där han kunnat begära skadestånd för det olagliga frihetsberövandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
Grava ./. Italien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Artikel 5.5
Uttömt inhemska rättsmedel
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Pezone ./. Italien, dom 2003-12-18 ( jfr nr 1/04)
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
I sak
Tsirlis o. Kouloumpas ./. Grekland, dom 1997-05-29
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Pezone ./. Italien, dom 2003-12-18 ( jfr nr 1/04)

Besseau mot Frankrike
(Ansökan nr 73893/01, dom den 7 mars 2006)
Domen finns endast på franska.

När klagomål över bötesföreläggande inte överlämnades till polisdomstol för prövning kränktes artikel 6.

B bötfälldes för en trafikförseelse där hon kört in i en vägkorsning trots att det fanns en risk för att hennes vidare färd skulle hindras och att hon skulle bli stående och hindra de fordon som färdades på de andra lederna i korsningen. B skrev två klagobrev till polisen i Angers och begärde att böterna skulle undanröjas. En tjänsteman på allmänne åklagarens kontor svarade henne båda gångerna och anmodade henne att betala det bestämda bötesbeloppet jämte en tilläggsavgift. Hela beloppet uppgick till drygt 380 EUR. Vid det andra tillfället noterade tjänstemannen: ”Förhållandena har fastställts”. B betalade böterna. - I Europadomstolen klagade B särskilt över att hon inte fått en rättvis rättegång, eftersom den aktuelle tjänstemannen förklarat henne skyldig utan att hon hörts av domstol och utan att hon fått tillfälle att framföra sina synpunkter. B åberopade artiklarna 6 och 13.

Europadomstolen, som fann att klagomålet i sin helhet skulle prövas enligt artikel 6, noterade att tjänstemannen i sitt andra svar hade uttalat att ”förhållandena slagits fast” och att han inte hade vidarebefordrat B:s klagomål till polisdomstolen trots bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål, vilka inte gav honom något val när det gällde att vidarebefordra klagomål annat än att förklara ett klagomål för inadmissible. Men så hade inte skett. Vid angivna förhållanden fann domstolen att B fått vidkännas ett överdrivet intrång i sin rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Peltier ./. Frankrike, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23

Donadze mot Georgien
(Ansökan nr 74644/01, dom den 7 mars 2006)
Domen finns endast på franska.

Nationella domstolar, som inte prövade de grunder som klaganden åberopat utan som avslog klagomålet på grunder som han varken klagat över eller hade ifrågasatt, gjorde ingen effektiv prövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

D arbetade sedan 1962 som ingenjör för den georgiska vetenskapsakademins cybernätinstitut. Med anledning av vissa relationsproblem med sin avdelningschef begärde D förflyttning till robotavdelningen. Förflyttningen beviljades 1991 men inga åtgärder vidtogs för att förse honom med ett kontor och ett laboratorium och det var först 1998 som lokaler ordnades till honom. I oktober 1999 väckte D en skadeståndstalan mot institutets direktör. Han klagade över att han mellan 1991 och 1998 inte hade haft möjlighet att få ett kontor i institutets nya byggnad, över att han, sedan han fått ett kontor, under två år inte kunnat installera sitt laboratorium där, att det 1999 skett ett flagrant brott mot lagen om krigsveteraner när arbetsgivaren hade satt upp honom på en lista över personer som skulle förlora sina arbeten vid kommande friställanden och att han sedan han förts upp på nämnda lista hade förlorat ett lönetillägg som han fått sedan 1997. D klagade också över att lönetillägg som han varit berättigad till vid ett antal tillfällen inte hade betalats ut till honom. Domstolarna avslog hans yrkanden och han klagade vidare och begärde laglighetsprövning, allt utan framgång. - I Europadomstolen hävdade D att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att ingen av de domstolar som handlagt D:s mål hade beaktat hans argument och att deras huvudsakliga skäl för att avslå hans yrkanden hade grundats på förhållanden som han varken hade klagat över eller ifrågasatt i sitt överklagande och som därför inte haft något med saken i målet att göra. Det framgick inte att de georgiska myndigheterna gjort en noggrann och seriös utredning av D:s påståenden eller att de grundat sina bedömningar på den bevisning som D lagt fram eller att de lämnat bärande skäl för att avslå hans yrkanden. Även om det inte krävs att domstolar skall förklara skälen för att avslå varje påstående som en part gör, är de inte befriade från skyldigheten att pröva och svara på en parts huvudsakliga inställningar. Appellationsdomstolens underlåtenhet att pröva de grunder D anfört för sitt överklagande hade försatt D i klart underläge i förhållande till sin motpart. D hade därmed inte fått en effektiv prövning i de georgiska domstolarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Contal ./. Frankrike, beslut 2000-09-03
Sarkisova ./. Georgien, beslut 2005-09-06
Fouquet ./. Frankrike, kommissionens rapport 1994-10-12
Dulaurans ./. Frakrike, dom 2000-03-21
Kraska ./. Schweiz, dom 1993-04-19
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Goktepe ./. Belgien, dom 2005-06-02 (jfr nr 6/05)
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
APEH Üldözötteinek Szövetsége m.fl. ./. Ungern, dom 2000-10-05
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Remli ./. Frankrike, dom 1996-04-23

Yassar Hussain mot U K
(Ansökan nr 8866/04, dom den 7 mars 2006)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att förordna om kostnadsersättning för försvarare för en person som frikänts p.g.a. att åklagarens huvudvittne uteblivit med motiveringen att ”det fanns tydlig bevisning” var inte förenlig med oskuldspresumtionen och innebar en kränkning av artikel 6.2.

Y arresterades i maj 2002 misstänkt för att ha ofredat vittnen och han åtalades senare för övergrepp i rättssak. Y förklarade att han var oskyldig. Han frikändes när målet lades ner på grund av att åklagarens vittnen inte infann sig i rätten och de inte förelades att infinna sig. Y:s försvarare begärde ett beslut om betalning av försvarskostnaderna. Domaren vägrade utfärda ett sådant beslut och uttalade (ung.) följande: ”Det finns tydlig bevisning i domstolens handlingar. Staten intar den ståndpunkten att vittnet inte skall föreläggas att inställa sig även om det finns övertygande bevisning avseende frågan i målet.” - I Europadomstolen klagade Y över domarens uttalande när han vägrade besluta om kostnadsersättning. Han åberopade artikel 6.2.

Europadomstolen fann att den enda naturliga tolkningen av domarens uttalanden var att han vägrade besluta om kostnadsersättning p.g.a. att han, trots att nyckelvittnet inte lämnat någon utsaga och Y frikänts, ansåg att Y i praktiken var skyldig till gärningen. Domaren hade därför stött sig på misstankar i fråga om Y:s oskuld efter det att han frikänts, vilket inte var förenligt med oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
A.L. ./. Tyskland, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Moody ./. U K, kommissionens rapport 1996-10-16
D.F. ./. U K, kommissionens beslut 1995-10-24
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28

Evans mot U K
(Ansökan nr 6339/05, dom den 7 mars 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

Lagstiftning, som inte tillät att ett återtaget samtycke till fortsatt förvaring eller till implantering av provrörsbefruktat embryo åsidosattes, trots att kvinnan efter att ha opererat bort äggstockarna p.g.a. cancer inte längre kunde få egna barn, rubbade inte den jämvikt som skall upprätthållas mellan motstående intressen och det skedde inte någon kräkning av artikel 8.

E, 34 år gammal, och hennes partner, J, började i juli 2000 en fertilitetsbehandling på en klinik. Under ett besök på kliniken i oktober 2000 fick E veta att hon hade ett förstadium till cancer i äggstockarna och hon erbjöds behandling för en provrörsbefruktning (IVF) innan äggstockarna opererades bort. E och J upplystes om att var och en av dem måste underteckna ett samtycke till behandlingen och att det enligt lagen 1990 om mänsklig befruktning och embryologi var möjligt för dem båda att var för sig ta tillbaka sitt samtycke när som helst innan embryot hade i implanterats i E:s livmoder. E övervägde om hon skulle undersöka andra former för att få sina resterande ägg befruktade för att gardera sig mot möjligheten att hennes förhållande med J skulle ta slut men J övertygade henne om att det inte skulle ske. Den 12 november 2001 besökte paret kliniken för behandling och resultatet blev sex embryon som lagrades. Den 26 november samma år genomgick E den planerade operationen och hon upplystes om att hon måste vänta två år innan ett embryo kunde implanteras. Förhållandet mellan E och J bröts i maj 2002 och J återtog därefter sitt samtycke till fortsatt lagring av embryona och till att E använde dem. E väckte talan och yrkade bl.a. att J skulle föreläggas att återställa sitt samtycke men hennes talan avslogs. Domen fastställdes av appellationsdomstolen som också vägrade E tillstånd att överklaga. I januari 2005 upplyste kliniken E om att den enligt lag var skyldig att förstöra embryona och att man avsåg att göra detta den 23 februari 2005. Enligt Europadomstolens begäran inhiberades förstörandet. - I Europadomstolen hävdade E att kravet på samtycke från fadern för att embryona fortsatt skulle få förvaras och implanteras kränkte hennes rättigheter enligt artikel 8 och artikel 14 samt embryots rättigheter enligt artikel 2.

Europadomstolen erinrade om att frågan om när livet börjar ligger inom respektive stats eget bedömningsutrymme. Enligt engelsk lag kunde ett embryo inte ha några självständiga rättigheter eller intressen och kunde inte hävda - eller för sin räkning få hävdat- en rätt till liv enligt artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2.

Domstolen fann att J hade handlat i god tro när han gick med på den aktuella behandlingen tillsammans med E och att han gjorde det i tron att deras förhållande skulle bestå. Domstolen noterade att det inte fanns någon internationell samsyn när det gällde provrörsbefruktning eller användande av embryon som tillkommit genom sådan behandling och att U K inte var den enda medlemsstaten i Europarådet som gav var och en av parterna rätt att återta ett lämnat samtycke när som helst fram till det att embryot implanterades. Eftersom IVF-behandlingen väckte känsliga moraliska och etiska frågor mot bakgrund av en snabb medicinsk och vetenskaplig utveckling och eftersom frågorna i målet berörde områden där det inte finns någon klar gemensam ståndpunkt, fann domstolen att det bedömningsutrymme som staten har måste anses vara stort och i princip omfatta rätten att ingripa på området i fråga samt att när så skett, ge detaljerade bestämmelser för att uppnå en jämvikt mellan de motstående privata och allmänna intressena.

Domstolen konstaterade härefter att lagstiftningen i fråga utgjorde kulmen på en utomordentligt detaljerad undersökning av sociala, etiska och rättsliga konsekvenser av utvecklingen på området för mänsklig befruktning och embryologi. UK hade varit särskilt snabbt att svara på de vetenskapliga framstegen på området och 1990 års lag ålade varje klinik som utförde IVF-behandling en skyldighet att förklara för dem som deltog i behandlingen att var och en av dem hade rätt att avbryta processen när som helst innan implantatet gjordes. För att säkerställa att alla hade förstått krävdes att var och en undertecknade ett formulär och där gav sitt samtycke. E och J hade befunnit sig i en situation där de p.g.a. E:s hälsotillstånd inte kunnat få tillräcklig betänketid så som var önskvärt i normalfallet men det var ostridigt att det förklarats för dem att var och en kunde återta sitt samtycke. Domstolen erinrade om att det inte stred mot bestämmelserna i artikel 8 att en stat antog en lagstiftning rörande viktiga synpunkter på privatlivet som inte tillät att motstående intressen vägdes in i varje enskilt fall. Att anse den manlige donatorns återtagande av sitt samtycke vara av betydelse men inte avgörande eller att ge en klinik, en domstol eller en annan oberoende myndighet behörighet att bortse från behovet av donatorns samtycke skulle endast ha gett upphov till akuta problem när det gällde att avgöra vilken vikt som skulle läggas vid parternas respektive intressen, särskilt om deras personliga förhållanden hade förändrats under tiden från det IVF-behandlingen påbörjades.

Domstolen övertygades inte av E:s synpunkt att man inte kan jämställa den manlige och den kvinnliga partens situation och att en rimlig jämvikt i allmänhet bara kunde uppnås om mannen fick stå för sitt samtycke. Domstolen fann att det visserligen fanns en klar skillnad när det gällde de två parternas inblandning i IVF-behandlingen men domstolen kunde inte godta att mannens rättigheter med nödvändighet var mindre skyddsvärda än kvinnans. Det var inte heller självklart att vägningen av de olika intressena alltid skulle väga över till kvinnans fördel.

I likhet med de nationella domstolarna hade domstolen stor förståelse för E:s situation och att hon, om implantatet inte skedde, skulle vara fråntagen möjligheten att själv få föda ett barn. Men avsaknaden av en möjlighet att åsidosätta en biologisk förälders återtagande av ett samtycke kunde inte ens under så exceptionella förhållanden som i E:s fall rubba den jämvikt som krävs enligt artikel 8. Även om parlamentet kunnat finna en annan lösning så hade man genom att anta 1990 års lag inte överskridit det utrymme som staten hade för sina bedömningar eller rubbat den jämvikt som krävs enligt artikel 8. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8 och enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14.

Skiljaktiga meningar

Den albanske domaren Traja och domaren Mijovic från Bosnien och Herzegovina var skiljaktiga och anförde i en gemensam mening bl.a. följande. Enligt deras mening hade domstolen fäst alltför stort avseende vid statens utrymme för sina bedömningar utan att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt arten av de individuella rättigheter som stod mot varandra. De ansåg att kärnan i målet låg i den mycket speciella situation som E befann sig i och att man inte kunde jämför med fallen Pretty och Odièvre. Den verkliga frågan var om lagstiftaren genom att hålla fast vid en så strikt jämvikt hade rätt att ge den part som återkallade sitt samtycke en position där han hade total kontroll och att ge hans rättighet enligt artikel 8 ett presumtivt värde. De ansåg sammanfattningsvis att regeln om att intresset för den part som återtar sitt samtycke skall gälle om inte den andra parten saknar andra möjligheter att föda ett eget barn och inte har några andra egna barn och inte heller har för avsikt att ta hjälp av en surrogatmamma. Ett sådant synsätt borde ge en rimlig jämvikt både mellan allmänna och enskilda intressen och mellan motstående enskilda intressen sinsemellan.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Artikel 8
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Högsta domstolen i Israel
Nachmani ./. Nachmani (50(4) P.D. 661 (Isr))

Menesheva mot Ryssland
(Ansökan 59261/00, dom den 9 mars 2006)
Domen finns endast på engelska.

Polismisshandel av ung sårbar kvinna innebar med hänsyn till sitt allvar och sitt syfte tortyr och kränkte artikel 3 och när det saknades möjlighet att få gottgörelse kränktes även artikel 13.

M greps den 13 februari 1999 av tre civilklädda polismän sedan hon vägrat dem tillträde till sin lägenhet och hon föstes in i en omärkt bil. Hon hävdade att poliserna, som utredde ett mord för vilket M:s pojkvän var misstänkt, hanterade henne våldsamt och att de hotade henne och hennes familj under arresteringen. Hon fick inte veta något skäl till att hon arresterades och hon fördes till en polisstation. Hon hävdade vidare att hon misshandlades på polisstationen och beskrev särskilt hur hon utsattes för struptag och hur hon blev slagen med käppar. Poliserna hade också hotat henne med våldtäkt och med våld mot hennes familj. Hon vägrades medicinsk hjälp och tillgång till en advokat. Senare samma dag fördes hon hem men arresterades på nytt och fick utstå mer misshandel. M var frihetsberövad till kl. 14.30 nästa dag men det fanns inte några anteckningar om frihetsberövandet. Hon ställdes inför en domare som utan att presentera sig själv eller förklara sitt beslut dömde henne till fem dagars internering för att ha gjort motstånd vid arresteringen. Hon frigavs den 18 februari 1999. Under tiden hade hon blivit fråntagen sina nycklar och hennes lägenhet hade genomsökts. Den 19 februari undersöktes M av en medicinsk expert som konstaterade att hon hade ett antal sår och blåmärken i ansiktet och på benen, skavsår i ansiktet, på hakan, nacken och benen och en av skada orsakad vätskeansamling i huvudets mjukdelar. M väckte talan om att hon misshandlats av poliserna och att hon olagligen varit frihetsberövad och hon yrkade skadestånd. Tingsrätten ogillade hennes talan och fann att frihetsberövandet varit lagligt och att en intern polisutredning lett till att det inte kunnat fastställas att det skett någon misshandel. Tingsrätten avfärdade den medicinske expertens utlåtande som irrelevant. M klagade vidare utan framgång. I mars 1999 försökte M föra talan om interneringen på fem dagar i regiondomstolen i Rostov men fick till svar att det inte fanns någon laglig möjlighet att överklaga ett administrativt beslut. Hennes fortsatta överklaganden avslogs med motiveringen att domstolarna saknade behörighet att pröva frågan. I mars 2003 upphävde presidenten i regiondomstolen i Rostov beslutet från februari 1999 om fem dagars internering med motiveringen att domaren som dömt inte hade utrett omständigheterna i målet och inte hade konstaterat om hon var skyldig till en administrativ förseelse. Regiondomstolen fann att det inte förekommit något våldsamt motstånd eftersom polisen, när M greps, genomförde en utredning och inte agerade till skydd för allmän ordning. Regiondomstolen fann vidare att polisen hade handlat i strid med lagen. Den 3 mars 2004 beslöt generalåklagaren att den lokala åklagarmyndigheten skulle slutföra en brottsutredning i fråga den påstådda polismisshandeln och den olagliga arresteringen och interneringen inom 30 dagar. Parterna i Europadomstolen hade inte lämnat några vidare uppgifter om utredningen efter den 14 april 2004. - I Europadomstolen hävdade M att hon utsatts för misshandel av polisen, att det inte skett någon effektiv utredning av hennes klagomål, att hon olagligen arresterats och internerats och att det saknats ett effektivt nationellt rättsmedel. Hon åberopade artiklarna 3, 13, 5.1 och 6.1.

Europadomstolen fann när det gällde polismisshandeln att det var ostridigt att M inte haft några skador innan hon togs in i polisförvar och att det med hänsyn till hennes detaljerade och konsekventa påståenden, vilka vann stöd av rättsläkarutlåtandet, kunde slås fast att hon blivit misshandlad av polisen. Domstolen noterade att M vid den aktuella tidpunkten endast var 19 år gammal och att hon som kvinna var särskilt sårbar när hon konfronterades med flera manliga polismän. Dessutom hade misshandeln pågått under flera timmar då M blivit slagen i två omgångar och utsatt för andra former av våldsamma fysiska och moraliska skador. Vid sådana förhållanden fann domstolen att misshandeln i fråga sedd i sin helhet och med hänsyn till sitt syfte och sitt allvar innebar tortyr i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det sedan gällde utredningen av det inträffade fann domstolen att det uppkommit en skyldighet att utreda M:s påstående om misshandel så snart som hon hade fört fram frågan till de behöriga myndigheterna. Någon utredning hade emellertid inte skett. De förfrågningar som gjorts hade, även om de lett till vissa disciplinåtgärder, inte avslöjat namnen på de anklagade eller grunderna för bestraffningen. Enbart på den grunden kunde det inte anses ha skett någon effektiv utredning. Utredningen hade inletts först fyra år efter det att de påstådda händelserna inträffade och först i samband med M:s klagomål till Europadomstolen. Utredningen hade varit otillfredsställande eftersom den inte kunnat fastställa de materiella omständigheterna som bl.a. hur M:s skador uppkommit. Åklagaren beslöt i mars 2004 att utredningen skulle återupptas men därefter hade det inte hänt något. Domstolen kunde därför inte finna annat än att myndigheterna under de senaste tre åren inte förmått gottgöra de brister de varit starkt medvetna om. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

Eftersom det inte skett någon effektiv utredning, hade M:s möjligheter till varje form av gottgörelse, inklusive skadestånd, haft mycket liten utsikt till framgång. De nationella civildomstolarna hade inte gjort någon oberoende bedömning av fakta utan hade helt enkelt endast instämt i åklagarens uppfattning att M:s klagomål var ogrundade. Skadeståndstalan kunde därför inte ge M någon gottgörelse. M hade förvägrats ett effektivt nationellt rättsmedel med avseende på polismisshandeln. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Domstolen noterade att anklagelsen mot M för en administrativ förseelse bara hade varit svepskäl för att göra henne medgörlig till att lämna upplysningar om sin pojkväns fall och för att få henne att överlämna nyckeln till sin lägenhet. Det fanns inte några som helst anteckningar avseende de 20 timmar som följde sedan hon arresterats första gången om hennes identitet eller skälen för frihetsberövandet eller hur lång tid det skulle pågå. Detta innebar i sig en allvarlig brist som var oförenlig med kraven på laglighet och själva syftet med artikel 5. Den period som M varit berövad friheten innan hon ställdes inför en domare den 14 februari var inte förenlig med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann slutligen att förfarandet i fråga varit bristfälligt både enligt nationell lag och enligt konventionen. M:s påståenden om att det inte förekommit något kontradiktoriskt förfarande och att man i hög grad inte ens försökt att ge sken av en rättegång genom att hon inte fått någon rimlig chans att få veta syftet med att hon under några korta ögonblick ställts inför en domare vann stöd av den dom varigenom den första domen undanröjdes. Domstolen fann därför att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - tortyr
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-06-03
Artikel 3 - utredning
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Issayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Conka ./. Belgien, beslut 2001-03-13
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Süheyla Aydin ./. Turkiet, dom 2005-05-24
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Artikel 5
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Lloyd m.fl. ./. U K, dom 2005-03-01 (jfr nr 3/05)
Perks m.fl. ./. U K, dom 1999-10-12
Artikel 6
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Palaoro ./. Österrike, dom 1995-10-23
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Sejdovic mot Italien
(Ansökan nr 56581/00, dom den 1 mars 2006)

Italiensk lag, som inte säkerställde att en person som dömts i sin frånvaro fick en ny prövning av anklagelserna mot honom i en domstol som hörde honom i enlighet med hans rättigheter till försvar, kränkte artikel 6.

Sejdovic, S, kommer från forna Jugoslavien och är nu bosatt i Hamburg. I oktober 1992 beslöt en undersökningsdomare att han skulle häktas i avvaktan på rättegång misstänkt för inblandning i ett mord på en person i ett läger för romer i Rom. Eftersom man inte kunde spåra upp honom, bedömde myndigheterna att S avsiktligt höll sig undan rättvisan och han förklarades vara ”på flykt”. Den advokat som utsetts som hans försvarare deltog i rättegången, men inte S själv. I juli 1996 dömde brottmålsdomstolen i Rom honom till fängelse i 21 år och åtta månader för mord och olaga vapeninnehav. S greps i september 1999 av tysk polis i Hamburg och han begärdes utlämnad till Italien. Denna begäran avslogs med motiveringen att italiensk lag inte med tillräcklig säkerhet garanterade att S hade möjlighet att få målet där återupptaget. S frigavs den 22 november 1999. - I Europadomstolen klagade S över att han blivit fälld i sin frånvaro utan att ha fått möjlighet att lägga fram sitt försvar i de italienska domstolarna.

Europadomstolen prövade målet i kammare och meddelade dom den 10 november 2004, jämför nr 11/04, och fann att det skett en kränkning av artikel 6. Domstolen fann också att kränkningen orsakats av ett strukturellt fel i det italienska rättssystemet och framhöll därför att Italien i enlighet med sina åtaganden enligt artikel 46 måste vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att S och andra personer i samma situation fick rätt till en ny prövning.

Europadomstolen erinrade nu om att var och en som dömts i sin frånvaro därefter hade rätt att få en ny prövning i sak av anklagelserna av en domstol som hört honom om det inte kunde slås fast att han avstått från sin rätt att vara närvarande och att försvara sig själv. Domstolen framhöll att den italienska regeringen intagit den ståndpunkten att S hade förlorat sin rätt till en ny rättegång eftersom han försökt undfly rättvisan. Den inställningen grundades emellertid inte på några objektiva fakta annat än S:s frånvaro från sin vanliga bostad sedd i ljuset av bevisningen mot honom och med antagande att han varit inblandad i eller i själva verket ansvarig för dödandet. Domstolen kunde inte godta regeringens resonemang som också stred mot oskuldspresumtionen. Syftet med brottmålsförfarandet hade varit att fastställa S:s skuld och vid den tidpunkt när S bedömdes vara på flykt hade förfarandet varit i det inledande utredningsstadiet. Vid sådant förhållande fann domstolen att det inte hade visats att S hade tillräcklig kännedom om åtalet och anklagelserna mot honom. Det kunde därför inte slås fast att han försökt undandra sig en rättegång eller att han otvetydigt hade avstått från sin rätt att närvara i domstolen.

När det gällde frågan om den italienska lagstiftningen hade gett S en möjlighet att infinna sig till en ny rättegång noterade domstolen att den italienska regeringen påstått att S haft tillgång till två rättsmedel. Domstolen konstaterade att möjligheten enligt artikel 670 i lagen om rättegång i brottmål, enligt vilken en dömd person kunde ifrågasätta giltigheten av en fällande dom, inte torde ha haft någon utsikt till framgång. Domstolen fann vidare att även möjligheten att begära prövning efter klagofristens utgång enligt artikel 175 vid den aktuella tidpunkten skulle ha varit utsiktslös och att det funnits objektiva hinder för S att utnyttja den, som bl.a. kravet att han skulle visa att han inte avsiktligt vägrat att sätta sig in i förfarandet eller att han försökt undgå rättegång.
Domstolen fann sammanfattningsvis att S, som dömts i sin frånvaro och som inte visats ha försökt undgå rättegången och inte heller entydigt avstått från sin rätt att närvara i domstolen, inte hade fått någon möjlighet att få en ny prövning i sak av anklagelserna mot honom av en domstol som hörde honom i enlighet med hans rättigheter till försvar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.

Kränkningen av S:s rätt till en rättvis rättegång hade haft sitt ursprung i ordalydelsen av den vid den aktuella tidpunkten gällande italienska lagstiftningen. Emellertid hade lagstiftningen ändrats sedan dess men det var nu för tidigt att pröva om förändringen uppfyllde de krav som konventionen ställer innan tillämpningen av de nya bestämmelserna prövats och lett till en ny nationell praxis. Domstolen fann det därför onödigt att för verkställigheten av domen lämna anvisningar om några allmänna åtgärder på nationell nivå. Domstolen erinrade om att enligt dess praxis är en ny rättegång för en person som dömts i sin frånvaro ett lämpligt sätt att gottgöra en kränkning.

Skiljaktig motivering

Domaren Mularoni från San Marino lämnade en skiljaktig motivering i fråga om regeringens invändning att S inte uttömt de inhemska rättsmedlen.

 HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
T. ./. Italien, dom 1992-10-12
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Somogyi ./. Italien, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Stoichkov ./. Bulgarien, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Jones ./. U K, beslut 2003-09-09 
Kwiatkowska ./. Italien, beslut 2000-11-30
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Mariani ./. Frankrike, dom 2005-03-31 (jfr nr 4/05)
Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Lala ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Cuscani ./. U K, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Artikel 46
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Somogyi ./. Italien, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Gençel ./. Turkiet, dom 2003-10-23 (jfr nr 10/03)
Tahir Duran ./. Turkiet, dom 2004-01-29 (jfr nr 2/04)
R.R. ./. Italien, dom 2005-06-09 (jfr nr 6/05)
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Lyons m.fl. ./. U K, beslut 2003-07-08

Blecic mot Kroatien
(Ansökan nr 59532/00, dom den 8 mars 2006)

Avgörande i konstitutionsdomstol som meddelades efter det att konventionen ratificerats men som endast fastställde att det förhållande som Högsta domstolen beslutat skulle bestå, utgjorde inte den ifrågasatta kränkningen utan denna hade skett före ratifikationen genom Högsta domstolens beslut och klagomålet kunde därför inte tas upp till prövning.

Blecic, B, fick 1953 en särkilt skyddad hyresrätt till en lägenhet i staden Zadar. I juli 1991 reste hon till Rom för att hälsa på sin dotter under sommaren. Hon låste lägenheten när hon for och lämnade där alla sina möbler och personliga tillhörigheter. Hon bad en granne att betala hennes räkningar under hennes frånvaro och att ta hand om lägenheten. Från mitten av september var Zadar utsatt för en ihållande bombning och el- och vattenförsörjningen upphörde under 100 dagar. I oktober 1991 stoppades utbetalningen av B:s pension och hon förlorade samtidigt rätten till sjukförsäkring. På grund härav beslöt B att stanna i Rom. I november 1991 bröt sig MF tillsammans med hustru och två barn in i B:s lägenhet och ockuperade den och i februari 1992 väckte kommunen en talan mot B för att få hyresrätten upphävd på grund av att hon varit frånvarande från lägenheten mer än sex månader utan giltigt skäl. B hävdade att hon inte kunnat återvända p.g.a. kriget i Kroatien och eftersom hon inte hade några pengar, ingen sjukförsäkring och klen hälsa. När hon ställt frågor om sin lägenhet och sina tillhörigheter hade MF hotat henne i telefonen. De kroatiska domstolarna upphävde B:s hyresrätt med motiveringen att de skäl hon uppgivit inte visade att hennes frånvaro varit berättigad. - I Europadomstolen hävdade B att det inträffade innebar en kränkning av artikel 8 och av artikel 1 i protokoll nr 1.

Målet prövades i kammare som meddelade dom den 29 juli 2004, jämför nr 8/04, och som fann att det inte skett någon kräkning av vare sig artikel 8 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att den kroatiska regeringen gjort en särskild invändning i fråga om domstolens tidsmässiga behörighet. Domstolen noterade att när Kroatien ratificerade konventionen den 5 november 1997 så hade den erkänt institutionernas behörighet att pröva varje enskilt klagomål som grundades på förhållanden som inträffat efter det att konventionen och dess protokoll trätt i kraft i förhållande till Kroatien. Domstolen saknade alltså behörighet att pröva klagomål mot Kroatien såvitt de påstådda kränkningarna grundades på förhållanden som inträtt före dagen för ratifikationen. Svårigheter uppkom emellertid när förhållandena som i förevarande fall föll såväl inom som utom den tid för vilken domstolen var behörig. Statens handlande och underlåtenheter måste visserligen från ratifikationsdagen och framåt vara förenliga med konventionen men konventionen ålade inte staterna någon särskild skyldighet att lämna gottgörelse för fel eller skador som inträffat före den dagen.

Domstolen fann att upphävandet av B:s hyresrätt hade varit det förhållande som utgjort den påstådda kränkningen men det återstod att avgöra när upphävandet inträffade. Domstolen noterade att den dom genom vilken hyresrätten upphävdes vann laga kraft den 15 februari 1996 när Högsta domstolen ändrade underinstansens dom. Det var således vid det tillfället som B förlorade sin hyresrätt och den påstådda kränkningen låg därmed i Högsta domstolens dom. Det efterföljande beslutet i konstitutionsdomstolen innebar endast att det påstådda ingripande som skett genom Högsta domstolens dom fick bestå och konstitutionsdomstolens beslut innebar inte i sig något ingripande. Med hänsyn till tidpunkten för Högsta domstolens dom hade ingripandet tidsmässigt skett utanför domstolens behörighet. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att den saknade behörighet att ta upp målet till prövning i sak.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken domarna Rozakis (Grekland), Zupancic (Slovenien), Cabral Barreto (Portugal), Pavlovschi (Moldavien) och Björgvinsson (Island), instämde, lämnade en skiljaktig mening och ansåg att kammaren gjort en riktig bedömning av domstolens behörighet vilket innebar att utgångspunkten för bedömningen skulle vara den 8 november 1999 då konstitutionsdomstolen meddelade sitt beslut.

Domaren Zupancic lämnade tillsammans med den portugisiske domaren ytterligare en skiljaktig mening i smått raljerande ordalag. Domare Cabral Barreto lämnade även en egen skiljaktig mening. Han drog slutsatsen att om kammaren prövat domstolens behörighet ex officio kräver principen om ett kontradiktoriskt förfarande att parterna får möjlighet att ta upp frågan i Grand Chamber men att i alla andra mål är svarandestaten förhindrad enligt regel 55 i rättegångsreglerna att vid sakprövningen ta upp en fråga om att förutsättningarna för admissiblity inte är uppfyllda som den inte tagit upp på admissibilitystadiet.

HÄNVISNINGAR
Azinas ./. Cypern, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02) 
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Nielsen ./. Danmark, beslut 1959-09-02
Walker ./. U K, beslut 2000-01-25
Kadikis ./. Lettland, beslut 2000-06-29
Stamoulakatos ./. Grekland (nr 1), dom 1993-10-26
Jovanovic ./. Kroatien, beslut 2002-02-28
Litovchenko ./. Ryssland, beslut 2002-04-18
Kikots och Kikota ./. Lettland, beslut 2002-06-06
Veeber ./. Estland (nr 1), dom 2002-11-07
Moldovan m.fl. och Rostas m.fl. ./. Rumänien, beslut 2001-03-13
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Malhous ./. Tjeckien, beslut 2000-12-13
Ostojic ./. Kroatien, beslut 2002-02-26
Irland ./. U K, dom 1978-01-18

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Odabasi och Koçak ./. Turkiet, 2006-02-21
Tüzel./. Turkiet, 2006-02-21;även artikel 13
Hocaogullari ./. Turkiet, 2006-03-07; ej kränkning, även artikel 6.1, se nedan kontradiktoriskt förfarande

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Adem Bulut m.fl. ./. Turkiet, 2006-03-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Prikyan och Angelova ./. Bulgarien, 2006-02-16
Mehmet Fehmi Isik ./. Turkiet, 2006-02-21
André ./. Frankrike, 2006-02-28
Brenière ./. Frankrike, 2006-02-28
Deshayes ./. Frankrike (nr 1), 2006-02-28
Tosun ./. Turkiet, 2006-02-28
Vesque ./. Frankrike, 2006-03-07
Hocaogullari ./. Turkiet, 2006-03-07; även fråga om artikel 10, se ovan

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Cuma Ali och Betül Dogan ./. Turkiet, 2006-02-21
Kavasoglu ./. Turkiet, 2006-02-21
Yüce ./. Turkiet, 2006-02-21
Immobiliare Cerro s.a.s. ./. Italien, 2006-02-23
Izzo ./. Italien, 2006-03-02

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Berestovyy ./. Ukraina, 2006-02-28; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Gaponenko ./. Ukraina, 2006-02-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Komar m.fl. ./. Ukraina, 2006-02-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Glova och Bregin ./. Ukraina, 2006-02-28; även artikel 13
Shchukin ./. Ukraina, 2006-02-28
Nikolayev ./. Ryssland, 2006-03-02; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Bilen ./. Turkiet, 2006-02-21; även artikel 5.3 och 4, se nedan under ”skälig tid”.
Çalisir ./. Turkiet, 2006-02-21
Doganay ./. Turkiet, 2006-02-21; även artikel 13
Devrim Turan ./. Turkiet, 2006-03-02; ej kränkning, även artikel 13
Erikan Bulut ./. Turkiet, 2006-03-02; ej kränkning, även artikel 2
Murat Demir ./. Turkiet, 2006-03-02; även artikel 6.1 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Zherdin ./. Ukraina, 2006-02-21
Stere m.fl. ./. Rumänien, 2006-02-23

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Porteanu ./. Rumänien, 2006-02-16

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04 och 2/06.

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Aydin Eren m.fl. ./. Turkiet, 2006-02-21; även artikel 13
Seker ./. Turkiet, 2006-02-21; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06 och 2/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Cenbauer ./. Kroatien, 2006-03-09

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05 och 2/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Hulewicz ./. Polen, 2006-02-23
Svipsta ./. Lettland, 2006-03-09

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05 och 11/05.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Tüm Haber Sen och Çinar ./. Turkiet, 2006-02-21

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05 och 2/06.

Förbud mot eller annat hindrande av demonstrationer och möten
Christian Democratic People´s Party ./. Moldavien, 2006-02-14
Izmir Savas Karsitlari Dernegi m.fl. ./. Turkiet, 2006-03-02

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05 och 11/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den14 februari - den 9 mars 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 14, 21, 23 och 28 februari samt den 2, 7 och 9 mars 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel, se den 9 mars 2006. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 21 februari samt den 2 och 7 mars 2006.

ARTIKEL 6.1
14 februari
Dusek ./. Tjeckien (30276/03)
Havlicková ./. Tjeckien (28009/03)
Sebeková och Horvatovicová ./. Tjeckien (73233/01)
Skoma, Spol. s r.o. ./. Tjeckien (21377/02)
21 februari
Cambal ./. Tjeckien (22771/04) umgängesrätt
Dostál ./. Tjeckien (26739/04) umgängesrätt
Atlin ./. Turkiet (39977/98) brottmål
Klepetár ./. Tjeckien (19621/02)
23 februari
Latry ./. Frankrike (50609/99)
28 februari
Jakub ./. Slovakien (2015/02)
2 mars
Aggeli ./. Grekland (25559/03)
Nakhmanovich ./. Ryssland (55669/00); även artikel 5.3 och 5.4 se nedan
Pastellis ./. Cypern (19106/03)
7 mars
Bacák ./. Tjeckien (3331/02)
Kajas ./. Finland (64436/01)
9 mars
Baltic ./. Slovenien (76512/01); ej kränkning
Zagar ./. Slovenien (75684/01); ej kränkning
Bauer ./. Slovenien (75402/01)
Klinar ./. Slovenien (66458/01)
Kveder ./. Slovenien (55062/00)
Novak ./. Slovenien (49016/99)
Poje ./. Kroatien (29159/03); även artikel 13
Cmok ./. Slovenien (76430/01); även artikel 13
Dreu ./. Slovenien (76212/01); även artikel 13
Eucone d.o.o. ./. Slovenien (49019/99); även artikel 13
Kramer ./. Slovenien (75705/01); även artikel 13
Krasovec ./. Slovenien (77541/01); även artikel 13
Kukavica ./. Slovenien (76524/01); även artikel 13
Kumer ./. Slovenien (77542/01); även artikel 13
Meh ./. Slovenien (75815/01); även artikel 13
Mulej-Zupanec m.fl. ./. Slovenien (77545/01); även artikel 13
Podkriznik ./. Slovenien (76515/01); även artikel 13
Vidovic ./. Slovenien (77512/01); även artikel 13
Zindar ./. Slovenien (76434/01); även artikel 13


ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1
9 mars
Eko-Elda AVEE ./. Grekland (10162/02) återbetalning av skatt

ARTIKEL 5.3
21 februari
Bilen ./. Turkiet (34482/97), se även artikel 5.4 nedan och under ”Återkommande frågor” ovan
Çoban ./. Turkiet (48069/99), se även artikel 5.4 nedan
2 mars
Dolgova ./. Ryssland (11886/05)
Nakhmanovich ./. Ryssland (55669/00); även artikel 5.4 och 6.1
7 mars
Leszczak ./. Polen (36576/03)

ARTIKEL 5.4
21 februari
Bilen ./. Turkiet (34482/97), se även artikel 5.3 och under ”Återkommande frågor” ovan
Çoban ./. Turkiet (48069/99), se även artikel 5.3 ovan
2 mars
Nakhmanovich ./. Ryssland (55669/00); även artikel 5.3 och 6.1
7 mars
van Glabeke ./. Frankrike (38287/02)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Jönköping beslut den 13 februari 2006 i mål 2775-04 gällande återkrav av studiemedel enligt studiestödslagen och fråga om avvisning.

Länsrätten prövade G:s överklagande av CSN:s beslut om återbetalning av drygt 48 000 kr avseende för mycket utbetalda studiemedel. Länsrätten avslog överklagandet. G överklagade till kammarrätten där CSN yrkade att länsrättens dom skulle undanröjas och överklagandet avvisas. CSN anförde att av RÅ 2005 ref. 29 följer att överklagandeförbudet i 9 kap. 4 § studiestödsförordningen kan tillämpas utan hinder av artikel 6 i Europakonventionen.

Kammarrätten redogjorde för bestämmelserna i studiestödslagen och -förordningen och anförde därefter följande.
Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall envar ha rätt till domstolsprövning i tvister som rör hans civila rättigheter och skyldigheter. Rätten till studiemedel anses enligt fast praxis vara en sådan civil rättighet som avses i nämnda artikel.

Fråga uppstår då i målet huruvida överklagandeförbudet i studiestödsförordningen skall åsidosättas på grund av artikel 6 i Europakonventionen.

I det ovan nämnda rättsfallet har Regeringsrätten slagit fast att när allmän domstol är behörig att pröva en tvist mellan Jordbruksverket och en lantbrukare om återbetalning av utbetalt omställningsstöd, saknar allmän förvaltningsdomstol anledning att med hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen åsidosätta det överklagandeförbud som gäller enligt tillämplig förordning och att således i sak pröva lantbrukarens överklagande av Jordbruksverkets återbetalningsbeslut.

Kammarrätten redogjorde härefter även för NJA 2001 s. 22 och konstaterade sedan att det inte är särskilt föreskrivet att verkställighet får äga rum på grund av CSN:s beslut om återkrav enligt studiestödslagen. CSN måste därför ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid allmän domstol. Eftersom CSN har rätt att få en fullgörelsedom i allmän domstol är även den enskilde berättigad att där föra en negativ fastställelsetalan rörande återkravet. Härigenom uppfylls kravet på domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen och det saknas anledning att åsidosätta överklagandeförbudet i studiestödsförordningen. Kammarrätten undanröjde länsrättens dom och avvisade överklagandet av CSN:s beslut.

Kammarrättens i Stockholm beslut den 15 februari 2006 i mål nr 5363-05 gällande avvisad talan mot beslut om bemyndigande enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS).

L har avlagt läkarexamen men har inte fullgjort för legitimation föreskriven AT-tjänstgöring och han saknar legitimation för yrket. Enligt LYHS kan en icke legitimerad läkare av Socialstyrelsen särskilt förordnas att utöva yrket. Socialstyrelsen kan också enligt LYHS bemyndiga bl.a. någon annan myndighet att meddela sådant särskilt förordnande och ett sådant generellt förordnande har lämnats till landstingen. I en cirkulärskrivelse återkallade Socialstyrelsen det generella bemyndigandet på så sätt att L inte fick förordnas och fråga om läkarförordnande för L skulle därför prövas av Socialstyrelsen. Styrelsen avslog i maj 2005 en begäran från L om att beslutet om återkallelse av bemyndigandet skulle upphävas.

L överklagade till länsrätten som avvisade hans talan. I kammarrätten yrkade L att länsrättens beslut skulle undanröjas och målet återvisas för prövning. Han anförde bl.a. att det aktuella beslutet, oaktat karaktären av ett avgörande i en delegationsfråga, genom sin individuella karaktär och särskilda bakgrund under många år försvårat och negativt påverkat hans möjligheter att få utöva läkaryrket och beslutet kunde därför sägas beröra en sådan civil rättighet som avses i artikel 6 i Europakonventionen.

Kammarrätten redogjorde för bestämmelserna om vilka beslut av Socialstyrelsen som får överklagas och att där icke angivna beslut inte får överklagas. Kammarrätten redogjorde vidare för RÅ 1990 ref. 100 avseende ett liknande fall. Fråga uppkom härefter om L trots det i 8 kap. 16 § LYHS uppställda överklagandeförbudet hade rätt att få sin talan prövad i domstol. Kammarrätten redogjorde för innehållet i artikel 6.1 i konventionen och för att konventionen blivit svensk lag samt för ett uttalande i förarbetena om att avsikten med inkorporeringen var att medborgarna skulle kunna stödja sig direkt på konventionen om denna ger dem ett starkare skydd än som följer av annan lagstiftning.

Kammarrätten fann att det förelåg en reell och seriös tvist i den mening som avses i Europakonventionen och konstaterade att rätten att utöva läkaryrket enligt Europadomstolens praxis är en civil rättighet. Kammarrätten fann det vidare uppenbart att Socialstyrelsens beslut, trots att det rörde delegation, de facto avsevärt påverkade och försvårade L:s möjligheter att få anställning som läkare. Mot den bakgrunden och med hänsyn till att Socialstyrelsens åtgärd fick anses ligga nära en sådan disciplinpåföljd som enlig svensk praxis i vissa avseende jämställs med straff (Rå 1990 ref. 64) fann kammarrätten att beslutet att avslå L:s framställan föll under tillämpningsområdet för artikel 6.1 i konventionen och att L utan hinder av överklagandeförbudet hade rätt att få sin talan prövad i domstol. Kammarrätten undanröjde därför länsrättens avvisningsbeslut och visade målet åter till länsrätten för prövning i sak.

HÄNVISNING
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23

Regeringsrätten beslut den 16 februari 2006 i mål nr 7462-05 gällande förvar enligt utlänningslagen.

A yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva gällande förvarsbeslut och att han skulle försättas på fri fot. Han anförde bl.a. att skälen för ett fortsatt förvarstagande inte kan anses uppväga det intrång och de men som åtgärden innebär för honom. Han har varit förvarsplacerad i drygt ett år och fyra månader. Vid proportionalitetsbedömningen borde särskilt beaktas hans sjukdomsbild och att han behöver kontinuerlig medicinsk behandling. Vid bedömningen om synnerliga skäl föreligger skall beaktas att det är oklart om och i så fall när en verkställighet av utvisningsbeslutet till Kenya kan ske.

Regeringsrätten redogjorde för bestämmelserna om förvar och förlängning av beslut om förvar och fann inte skäl att ifrågasätta bedömningen att det i och för sig fortfarande föreligger sådan omständigheter som i A:s fall utgör grund för förvar. Frågan i målet gällde därför enbart om det kan anses föreligga synnerliga skäl att hålla honom i förvar under ytterligare tid. Verkställigheten av utvisningen har på Europadomstolens begäran inhiberats i mars 2005. Av utredningen framgår att A har en långt gången hiv-infektion och är beroende av tung medicinering och tät läkarkontakt. A har varit frihetsberövad i nära 18 månader och för en ytterligare förlängning måste krävas utomordentligt starka skäl. En sådan åtgärd kan i förevarande fall inte anse stå i rimlig proportion till intresset att underlätta verkställigheten av en kommande utvisning. Det föreligger därför inte längre synnerliga skäl för förvar. Regeringsrätten upphävde förvarsbeslutet och förordnade att A omedelbart skulle försättas på fri fot samt förordnade att A skall stå under uppsikt enligt 6 kap. 5 § utlänningslagen.




Senast ändrad: 2011-04-12