JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 2 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 januari - den 12 februari 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Barsom och Varli mot Sverige, beslut 2008-01-04
Varken de klagandes personliga förhållanden, omständigheterna i målet eller rättsintresset bedömdes kräva att de klagande fick rättshjälp för att det inte skulle ske en kränkning av artikel 6.3 c). Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

Domar mot andra länder

Riad och Idiab mot Belgien, 2008-01-24
Palestinier, som kom från Libanon till Belgien med avsikt att resa till UK och där söka asyl, vägrades inresa i Belgien och berövades olagligen friheten och det skedde därmed en kränkning av artikel 5.1. När de under tio dagar var placerade i transitzonen på Bryssels flygplats under förhållanden som bedömdes olämpliga, utsattes de för förnedrande behandling och det skedde då en kränkning av artikel 3.

Maslova och Nalbandov mot Ryssland, 2008-01-24
Att poliser under förhör på en polisstation utsatte en kvinna för misshandel och upprepade våldtäkter bedömdes så allvarligt och grymt att det innebar tortyr och det skedde därför en kränkning av artikel 3. När utredningen inte var effektiv skedde ytterligare en kränkning av artikel 3.

Ryabov mot Ryssland, 2008-01-31
Regeringens ifrågasättande av den klagandes ombud och försök att hindra henne att delta i förhandlingarna i Strasbourg innebar att regeringen inte uppfyllde sina skyldigheter enligt artikel 34.

Albayrak mot Turkiet, 2008-01-31
Disciplinförfarande mot domare på grund av att denne framhöll sitt kurdiska ursprung och alltför tydligt visade sina sympatier för PKK innebar en kränkning av artikel 10.

Kovach mot Ukraina, 2008-02-07
Ogiltigförklaring av valresultatet i fyra områden av en valkrets som ändrade utgången av parlamentsvalet var godtycklig och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Domar och beslut i Grand Chamber

E.B. mot Frankrike, 2008-01-22
När en ensam homosexuell kvinnas ansökan om tillstånd att få adoptera avslogs på två grunder och den ena av dem var diskriminerande smittades hela beslutet och det skedde en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Saadi mot U K, 2008-01-29
Frihetsberövande av asylsökande för att kunna snabba upp prövningen av hans ansökan ansågs ha sådant samband med ett förhindrande av obehörig inresa och skedde under sådana förhållanden att det inte skedde någon kränkning av artikel 5.1. När den klagande inte underrättades om skälen för frihetsberövandet förrän efter 76 timmar kränktes artikel 5.2.

Ramanauskas mot Litauen, 2008-02-05
En person gjorde sig skyldig till mutbrott först sedan han utsatts för starka påtryckningar från en polisprovokatör och det gjordes inte någon ordentlig utredning av omfattningen av provokationen. Han fick därmed inte en rättvis rättegång och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Kafkaris mot Cypern, 2008-02-12
Sedan förordningar som angav att livstids fängelse var max. 20 år hade upphävts som oförenliga med konstitutionen, innebar straff på livstids fängelse att den dömde skulle sitta i fängelse resten av sitt liv. Detta kränkte varken artikel 3 eller artikel 5. När lagstiftningen inte utformats så klart och tydligt att den dömde kunde bedöma omfattningen av straffet skedde en kränkning av artikel 7.

Guja mot Moldavien, 2008-02-12
När en chef för åklagarmyndighetens pressavdelning lämnade ut brev från en politiker, som innebar påtryckningar för att riksåklagaren skulle fria fyra poliser, till en tidning och till följd därav avskedades, skedde ett intrång i hans yttrandefrihet som inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Övrigt

Justitiekanslerns beslut den 18 januari 2008, dnr 12-06-40, i fråga om skadestånds storlek.

ALLMÄNT

I redovisningen av domstolens statistik finns nu en uppställning över samtliga domar som meddelats sedan domstolen ombildades, dvs. domar som meddelats åren 1999-2007, fördelade på de olika länderna och på de artiklar som varit i fråga. Härav kan konstateras att endast två länder, Monaco och Montenegro, inte varit föremål för någon dom. Vidare framgår att sju länder prövats i tio eller färre domar, att 20 länder prövats i mindre än 100 domar, att 16 länder prövats i mellan 105-589 domar samt att två länder har en dominerande övervikt, Italien med 1 715 domar och Turkiet med 1 641 domar. Ser man enbart på år 2007 framgår att Turkiet fortfarande är i ledningen med 331 domar. Därefter kommer Ryssland med 192, Polen med 111 och Ukraina med 109 domar. Alla övriga länder har fått mindre än 100 domar. Totalt har domstolen under de aktuella åren meddelat 8 194 domar och i 6 749 av dem har det konstaterats en eller flera kränkningar. I 354 fall har man inte funnit någon kränkning. 965 domar innebär fastställande av förlikningar eller avskrivning och 129 domar avser enbart ersättningsfrågor, revision, preliminära invändningar eller avsaknad av jurisdiktion. Av de nordiska länderna har Danmark fått 22 domar, Finland 90, Island 8, Norge 15 och Sverige 42. I de svenska domarna har det i 18 fall konstaterats minst en kränkning, i sex fall har det inte skett någon kränkning och 18 domar har avsett fastställande av förlikning eller avskrivning. De frågor där det skett flest kränkningar är rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6, 2 947 domar, rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6, 2 064 domar, egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1, 1 423 domar, rätten till frihet och säkerhet enligt artikel 5, 931 domar, samt frågan om ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13, 810 domar. Även artiklarna 8 och 10 har under åren föranlett många mål, 382 resp. 271.

Europarådets parlamentariska församling har utsett fyra nya domare i domstolen och samtidigt omvalt den lettiska domaren Ineta Ziemele för en ny period. De nya domarna är Zdravka Kalaydjieva, Bulgarien, Ann Power, Irland, Mihail Poalelungi, Moldavien och Ayse Isil Karakas, Turkiet. Den irländska domaren tillträder omedelbart medan de övriga nya domarna tillträder först den 1 maj 2008.

Europadomstolen har den 29 januari 2008 omvalt den grekiske domaren Rozakis som en av domstolens vicepresidenter. Samtidigt valde domstolen den andorranske domaren Casadevall till sektionspresident. I år har domstolen även valt vicepresidenter för sektionerna och den svenska domaren Elisabet Fura-Sandström är en av dem.

Vid den årliga presskonferensen den 23 januari 2008 påpekade presidenten Costa att 2007 års stora besvikelse var Rysslands vägran att ratificera protokoll nr 14, vilket hindrar att protokollet träder i kraft. De åtgärder som protokoll nr 14 innebär avsåg att effektivisera förfarandet i domstolen för att påskynda handläggningen av målen. Att protokollet inte träder i kraft medför bl.a. att många domare vars förordnanden kunde ha förlängts med två eller tre år nu måste bytas ut under året vilket gör att domstolens effektivitet mattas av. Presidenten uttalade att år 2008 skall vara ett år av hopp efter ett år av besvikelse. Han betonade särskilt förhoppningar om att finna alternativ till protokoll nr 14 och nya vägar för att handskas med uppenbart ogrundade klagomål. Som en grogrund till förhoppningarna inför 2008 framhöll presidenten också de kompletterande insatser som görs från andra delar av Europarådet för att förhindra kränkningar av konventionen och de ansträngningar som görs på nationell nivå för att genomföra domstolens praxis och förhindra att mänskliga rättigheter inskränks. Slutligen lyfte han fram möjligheten av att EU ansluter sig till konventionen. Presidenten förklarade vidare att domstolen under det gångna året fokuserat på att avgöra mer komplexa och svåra mål och att detta tagit mycket tid i anspråk. - Observera att presskonferensen liksom invigningen av domstolens arbetsår kan följas på webben via länkar på domstolens hemsida. Vid den högtidliga invigningen talade förutom presidenten Costa även FNs kommissionär för mänskliga rättigheter Ms Louise Arbour vars tal också kan följas på webben.

Domstolen har den 12 februari meddelat sitt första rådgivande yttrande enligt artikel 47. Ministerkommittén har en gång tidigare begärt ett sådant yttrande men domstolen fann då i beslut den 2 juni 2004 att den då ställda frågan inte föll inom domstolens behörighet. Den fråga som nu ställdes gällde val av domare till domstolen. Europarådets parlamentariska församling väljer domarna på grundval av en lista över tre domare som den aktuella staten föreslagit. De föreslagna kandidaterna behöver inte vara medborgare i den aktuella staten men de är det vanligtvis. Enligt artikel 21 i konventionen skall domarna "vara moraliskt oförvitliga och antingen uppfylla de villkor som erfordras för utnämning tillhögre domarbefattningar eller vara rättslärda med erkänd kompetens". Den parlamentariska församlingen har i två resolutioner nr 1366 och 1426 förklarat att den inte kommer att pröva listor som inte innefattar åtminstone en kandidat av varje kön utom när kandidaterna tillhör det kön som är underrepresenterat i domstolen. I praktiken betyder det att alla listor med bara manliga kandidater avvisas. Till följd härav avvisades Maltas förslag i juli 2006. Maltas regering protesterade och hänvisade till att konventionen inte innehåller något om en jämn könsfördelning. Mot den bakgrunden har Ministerkommittén ställt två frågor till domstolen:

  1. Kan en lista över kandidater till en post som domare i Europadomstolen, vilka uppfyller kriterierna i artikel 21 i konventionen, avvisas enbart på grund av könsrelaterade frågor, och
  2. Står resolutionerna 1366 och 1426 i strid med församlingens skyldigheter enligt artikel 22 i konventionen att pröva en lista eller namn på en sådan lista på grundval av de kriterier som anges i artikel 21?

Europadomstolen i stor sammansättning fann att den första frågan gällde den parlamentariska församlingens rättigheter och skyldigheter när det gällde val av domare, vilket var en fråga av rättslig karaktär som föll inom domstolens behörighet enligt artikel 47. Men hänsyn till det svar som domstolen lämnade på den frågan var det inte nödvändigt att besvara den andra frågan. När det gällde den första frågan konstaterade domstolen att det inte fanns något som hindrade en konventionsstat från att försöka få en jämn fördelning mellan könen eller mellan olika grenar av juristyrket på en särskild lista eller i domstolen. Även om sådana överväganden var tillåtna kunde de inte befria staten från dess skyldigheter att presentera en lista över kandidater som var och en uppfyllde kraven i artikel 21.1 Även om den parlamentariska församlingen var skyldig att välja domare på grundval av bestämmelserna i artikel 22 hade den också ett visst utrymmer när det gällde förfarandet för valet av domare. Domstolen noterade att kravet på en jämn könsfördelning inte var det enda krav som församling ställt upp och som inte anges i artikel 21.1. Församlingen kräver också att kandidaterna har tillräcklig kunskap i åtminstone ett av de officiella språken. Språkkravet har ett direkt samband med förutsättningarna att bidra till domstolens arbete medan kravet gällande kön inte har något sådant direkt samband med kraven i artikel 21 på domarnas kvalifikationer. Kravet på jämn könsfördelning härrörde från en politik som framhöll betydelsen av jämställdhet mellan könen i ett nutida samhälle och den roll som förbudet mot könsdiskriminering spelar i det sammanhanget. Det var emellertid viktigt att en sådan politik inte gjorde det svårare för staterna att föra fram kandidater som också uppfyllde kraven i artikel 21 vilket måste anses komma i första hand.  Principen att nominera kandidater av det underrepresenterade könet var allmänt accepterad men inte utan möjlighet till undantag. En stat skall inte behöva hamna i en situation där enda möjligheten för att uppfylla kravet avseende kandidaternas kön var att nominera en utländsk kandidat som uppfyllde kraven enligt artikel 21.1. Det skulle vara oacceptabelt om en stat tvingades nominera en icke-medborgare enbart för att uppfylla könskriteriet som inte är angivet i konventionen. En sådan kandidat skulle inte heller kunna besitta samma kunskap om rättssystemet, språket eller kulturella och andra traditioner i den ifrågavarande staten som en inhemsk kandidat. Den exakta formuleringen och omfattningen av ett undantag bör definieras. Domstolen uttalade sammanfattningsvis att genom att inte tillåta något undantag från regeln att det underrepresenterade könet måste vara representerat, var den parlamentariska församlingens nuvarande praxis inte förenlig med konventionen. När en stat förgäves hade vidtagit alla nödvändiga och lämpliga åtgärder för att försöka få en lista som innehöll en kandidat av det underrepresenterade könet och särskilt när staten följt församlingens rekommendationer om ett öppet förfarande kunde församlingen inte avvisa listan i fråga enbart på grund av att den inte upptog någon sådan kandidat. Undantag från principen att listan måste innehålla en kandidat av det underrepresenterade könet måste utformas snarast.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Barsom och Varli mot Sverige
(Ansökningar nr 40766/06 och 40831/06, beslut den 4 januari 2008)
Beslutet finns endast på engelska.

Varken de klagandes personliga förhållanden, omständigheterna i målet eller rättsintresset bedömdes kräva att de klagande fick rättshjälp för att det inte skulle ske en kränkning av artikel 6.3 c). Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible.

B och V var delägare i ett holdingbolag som i sin tur ägde en restaurang. Båda delägarna deltog i den dagliga driften av restaurangen som var öppen för lunch och middag och där det under veckosluten var ett disco. Under 2004 gjorde Skattemyndigheten en revision av restaurangen avseende tiden juni 2001-juli 2002 och fann då att det fanns allvarliga brister i bokföringen och att nödvändiga verifikationer inte hade sparats. Skattemyndigheten bedömde att alla intäkter inte hade redovisats och uppskattade de undanhållna inkomsterna skönsmässigt till 2 700 000 kr. På grundval av det som framkommit vid revisionen beslöt Skattemyndigheten i december 2004 att höja Bs och Vs inkomster från restaurangen och att påföra skattetillägg med 106 000 kr resp. 144 000 kr. I januari 2005 klagade B och V liksom bolaget över taxeringsbesluten. Skattemyndigheten vidhöll sin inställning i omprövningsbeslut och målet överlämnades till länsrätten. Där ansökte B och V i augusti 2005 om rättshjälp för att kunna låta sig företrädas av en advokat och de åberopade då artikel 6.3 c) i konventionen. De hävdade att de saknade ekonomiska möjligheter att anlita en advokat, att de var invandrare som saknade full kännedom om det svenska språket och det svenska rättssystemet samt att deras mål var komplicerat och gällde stora belopp för dem. Länsrätten avslog deras ansökan och framhöll att möjligheterna för en rörelseidkare att få rättshjälp i ett skattemål var ytterst små. Det material som förelåg i målet var visserligen omfattande men de rättsliga frågorna i målet var inte av sådan karaktär att rättshjälp kunde beviljas vare sig enligt svensk lag eller enligt konventionen. B och V klagade till kammarrätten som fastställde länsrättens beslut. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i april 2006. - I Europadomstolen klagade B och V över att deras rätt till gratis rättegångsbiträde enligt artikel 6.3 c) hade kränkts genom att de trots sitt behov därav hade vägrats rättshjälp.

Europadomstolen erinrade om att den i tidigare mål mot Sverige funnit att påförande av skattetillägg innebär en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 och att den artikeln därför är tillämplig. Domstolen betonade vidare att rätten att effektivt kunna försvara sig med hjälp av en advokat är en grundläggande del av en rättvis rättegång. Men rätten till gratis rättegångsbiträde enligt artikel 6.3 c) förutsätter för det första att personen i fråga saknar tillräckliga medel för att själv bekosta en advokat. För det andra skall rättvisans intresse kräva att personen beviljas rättshjälp. När det gällde det första villkoret noterade domstolen att de klagande påstått att de inte hade tillräckliga medel, eftersom de inte fått anstånd utan varit tvungna att betala skatterna och skattetilläggen. Domstolen fann det emellertid inte nödvändigt att gå in på den frågan, eftersom det andra villkoret inte bedömdes vara uppfyllt. I den delen konstaterade domstolen att frågan om rättvisans intresse krävde att de klagande beviljades rättshjälp skulle bedömas med hänsyn till förhållandena i det aktuella målet i sin helhet bl.a. med hänsyn till hur allvarligt brottet var, till hur strängt det tänkbara straffet var, målets omfattning och svårighetsgrad samt de anklagades personliga förhållanden. Domstolen betonade att det endast var frågan om skattetillägg som föll inom tillämpningsområdet för artikel 6 och att dessa visserligen uppgått till höga belopp men att B och V kunnat betala dem. Domstolen framhöll att utebliven betalning av skattetilläggen enligt svensk lag inte kunnat medföra att de omvandlades till ett fängelsestraff och att B och V därför inte hade riskerat att bli berövade friheten. Målet gällde huvudsakligen de klagandes taxeringar och frågan var densamma för dem båda och för bolaget och de hade alla tre företrätts av samma advokat inför Skattemyndigheten och i sitt överklagande till länsrätten. Huvudfrågan gällde bedömning av bevisningen, dvs. om restaurangen hade underlåtit att redovisa alla intäkter eller inte och domstolen kunde inte finna att det fanns några svåra rättsliga frågor i målet. Dessutom var frågan som gällde skattetillägg tämligen okomplicerad, nämligen i första hand om B och V lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter i sina deklarationer och om så var fallet om det fanns grund för befrielse från avgiften. Här tog domstolen hänsyn till de klagandes personliga förhållanden och noterade att båda hade varit bosatta i Sverige i nära 30 år, att de var rörelseidkare som ägde och faktiskt drev restaurangverksamheten. Vid sådant förhållande fann domstolen det högst osannolikt att de inte skulle kunnat föra sin egen talan i de svenska domstolarna på ett bra sätt utan rättegångsbiträde. Men även om de skulle ha svårigheter att göra detta betonade domstolen de svenska förvaltningsdomstolarnas skyldighet enligt förvaltningsprocesslagen att se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras. Domstolen noterade att länsrätten innan den avslog ansökningen om rättshjälp hade prövat frågan både enligt svensk lag och enligt artikel 6.3 c) i konventionen. Mot denna bakgrund fann domstolen att det inte varit nödvändigt att B och V fått rättshjälp för att de skulle få en effektiv tillgång till domstolsprövning eller att avslaget på rättshjälpsansökan inte negativt hade påverkat deras möjlighet att föra sin talan. Rättsintresset hade således inte krävt att de kostnadsfritt skulle få rättegångsbiträde och de svenska domstolarnas avslagsbeslut kränkte inte de klagandes rättigheter enligt artikel 6.3 c). Klagomålet var därför uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Padalov ./. Bulgarien, dom 2006-08-10 (jfr nr 8/06)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Riad och Idiab mot Belgien
(Ansökningar nr 29787/03 och 29810/03, dom den 24 januari 2008)
Domen finns endast på franska.

Palestinier, som kom från Libanon till Belgien med avsikt att resa till UK och där söka asyl, vägrades inresa i Belgien och berövades olagligen friheten och det skedde därmed en kränkning av artikel 5.1. När de under tio dagar var placerade i transitzonen på Bryssels flygplats under förhållanden som bedömdes olämpliga utsattes de för förnedrande behandling och det skedde då en kränkning av artikel 3.

R och I är palestinska medborgare som bor i Libanon. De kom till flygplatsen i Bryssel med ett flyg från Sierra Leone, R den 27 december 2002 och I den 24 december samma år.  De förklarade att de lämnat Libanon där de riskerade livet och att de rest via Elfenbenskusten och Sierra Leone och att de önskade resa vidare till U K där de avsåg att söka asyl. Eftersom ingen av dem hade något visum, vägrades de inresa i Belgien och till följd därav placerades de samma dag de kom på "Center 127". De gav in asylansökningar som avslogs av invandrarmyndigheten i beslut som senare fastställdes av kommissionären för flyktingar och statslösa personer. Efter ett kollektivt utbrytningsförsök från Center 127 överfördes R och I till ett slutet förvaringscenter för illegala flyktingar. Under tiden hade deras advokat gett in en begäran om att de skulle släppas fria, vilken beviljades av domstolen i första instans i Bryssel den 20 januari 2003. Frihetsberövandet av R och I fortsatte emellertid i avvaktan på att de skulle sändas hem. Besluten om frisläppande fastställdes efter överklagande den 30 januari resp. den 3 februari 2003. Trots det fördes de samma dag till transitzonen på Bryssels flygplats för att invänta avresan från Belgien. De klagade över förhållandena i transitzonen och påstod att de inte fått något sovrum eller sängplats, att de var inhysta i den moské som finns där, att de fått gå flera dagar utan mat och dryck och att de endast fått litet mat av städpersonalen eller från det bolag som driver flygplatsen, att de inte kunnat tvätta sig eller sina kläder, att de återkommande utsattes för säkerhetskontroller av flygplatspolisen, att de vid ett antal tillfällen hade förts till celler och lämnats där i flera timmar utan vare sig mat eller dryck i försök att tvinga dem att lämna landet frivilligt, samt att de hade blivit slagna inne i moskén av vissa medlemmar av den federala polisen. Den 14 februari beslöt presidenten i domstolen i första instans att ålägga den belgiska staten att låta de klagande fritt lämna transitzonen och utan restriktioner vid äventyr av ett vite på 1 000 EUR per timma som de hölls kvar. Följande dag fick invandrarmyndigheten instruktioner om att låta R och I lämna transitzonen, vilket de således gjorde den 15 februari 2003. Men till följd av en identitetskontroll kort därefter delgavs de ett föreläggande att lämna belgiskt territorium och de fördes på nytt till ett center för illegala flyktingar. De återfördes under poliseskort till Beirut med flyg via Moskva den 5 resp. den 8 mars 2003. - I Europadomstolen åberopade R och I artikel 3 och artikel 8 och klagade över det sätt på vilket de behandlats i transitzonen. De klagade också över att de varit frihetsberövade i transitzonen och i centret för illegala flyktingar och åberopade artikel 5.

Europadomstolen godtog inte regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte hade uttömts och noterade inledningsvis att en situation där invandrarmyndigheten vid två tillfällen kunde hålla kvar de klagande trots att besluten om frihetsberövande hade upphävts och trots ett slutligt beslut om att de skulle släppas fria väckte allvarliga frågor om principen om laglighet och om en riktig verkställighet av rättsliga beslut. Domstolen uppmärksammade att presidenten för förstainstansdomstolen i Bryssel hade fäst uppmärksamheten på den olagliga placeringen och det fortsatta frihetsberövandet i flygplatsens transitzon och att han hade noterat att detta var oacceptabelt och i strid med rättssystemet. Europadomstolen noterade att en liknande bedömning hade gjorts tidigare av presidenten för en domstol i Nivelles, av appellationsdomstolen i Bryssel, av FNs kommitté för mänskliga rättigheter och av de federala ombudsmännens panel. Domstolen fann därför att överförandet till och frihetsberövandet i transitzonen inte hade inneburit en tillämpning i god tro av invandringslagstiftningen, eftersom det visats att förfarandet uppenbarligen stod i strid med de domar som meddelats den 30 januari resp. den 3 februari 2003 och att invandrarmyndigheten uppsåtligen hade överskridit sina befogenheter. Domstolen påpekade vidare att det enligt dess praxis måste finnas ett visst samband mellan å ena sidan grunden för att tillåta ett frihetsberövande och å den andra sidan platsen och villkoren för frihetsberövandet. I det hänseendet noterade domstolen att det klart framgick av rapporter som lagts fram av CPT (European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman and Degrading Treatment or Punishment) att transitzonen som saknade varje form av humanitärt och socialt stöd inte var en lämplig plats att bo på. Det var också av betydelse att de aktuella frihetsberövande åtgärderna riktats mot utländska medborgare som inte hade begått något brott. Domstolen noterade vidare att regeringen inte förmått förklara den lagliga grunden för att överföra de klagande till transitzonen och där beröva dem friheten. När det gällde den sista placeringen på centret för illegala invandrare noterade domstolen att besluten den 14 februari 2003 klart angav att staten skulle tillåta R och I att röra sig fritt inom dess territorium till dess de skulle återsändas till hemlandet. Även om staten tydligt vägrade att fortsätta verkställigheten av besluten om återsändande och trots tidigare fruktlösa försök hoppades att R och I skulle lämna landet av fri vilja hade den fortsatt att beröva dem friheten enligt andra beslut. Den sista placeringen hade därför skett med ett totalt bortseende från tidigare beslut. Domstolen har redan tidigare vid flera tillfällen påpekat att verkställigheten av slutliga beslut har en stor betydelse i en stat som respekterar rättssäkerheten. Sammanfattningsvis hade frihetsberövandena av R och I efter den 3 februari 2003 inte varit lagenliga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen noterade också att när de klagande fördes till transitzonen så hade invandrarmyndigheten som var ansvarig för överförandet, inte vidtagit några åtgärder för att se till att de fick lämpligt stöd. Domstolen var förvånad över invandrarmyndighetens attityd eftersom myndigheten drev ett center där de klagande kunde ha fått ett lämpligt korttidsboende, nämligen INADS-centret. Domstolen fann att transitzonen inte var en lämplig plats för den tid av frihetsberövandet som de klagande tvingades vara där. Zonen var avsedd för att ta emot personer under en extremt kort tidsperiod. Där fanns t.ex. inte något ställe där man kunde promenera utomhus eller utöva fysisk träning, där fanns ingen catering och ingen radio eller TV så att man kunde ha kontakt med världen utanför och det var inte på något sätt anpassat efter de krav som en vistelse under mer än tio dagar ställer. Domstolen fann att de förhållanden som R och I fått utså under frihetsberövandet hade orsakat dem betydande mentalt lidande, undergrävt deras mänskliga värdighet och väckt känslor av förnedring och omänsklighet. Dessa känslor hade förstärkts av det förhållandet att de klagande trots ett beslut om frisläppande hade berövats friheten på ett annat ställe. Förfarandet hade inneburit en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Markert-Davies ./. Frankrike, beslut 1999-06-29
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
Nasrulloyev ./. Ryssland, dom 2007-10-01
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Shamsa ./. Polen, dom 2003-11-27 (jfr nr 11/03)
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Gebremedhin [Gaberamadine] ./. Frankrike, beslut 2006-10-10
Mubilanzila Mayeka et Kaniki Mitunga ./. Belgien, dom 2006-10-12 (jfr nr 10/06)
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Pedovic ./. Tjeckien, dom 2006-07-18
Artikel 3
Wójcik ./. Polen, kommissionens beslut 1997-07-07
Günaydin ./. Turkiet, beslut 2002-04-25
Moreira Barbosa ./. Portugal, beslut 2004-04-29
Stallinger o. Kuso ./. Österrike, dom 1997-04-23
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Erdogan Yagiz ./. Turkiet, dom 2007-03-06 (jfr nr 3/07)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Dhoest ./. Belgien, kommissionens rapport 1987-05-14
Poltoratskiy ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Frérot ./. Frankrike, dom 2007-06-12 (jfr nr 6/07)
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Mahdid o. Haddar ./. Österrike, beslut 2005-12-08
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kaja ./. Grekland, dom 2006-07-27
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06

Maslova och Nalbandov mot Ryssland
(Ansökan nr 839/02, dom den 24 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Att poliser under förhör på en polisstation utsatte en kvinna för misshandel och upprepade våldtäkter bedömdes så allvarligt och grymt att det innebar tortyr och det skedde därför en kränkning av artikel 3. När utredningen inte var effektiv skedde ytterligare en kränkning av artikel 3.

M och N är två ryska medborgare som bor I Nisjnij Novgorod. M, som var vittne i ett mordfall, kallades den 25 november 1999 till förhör på den lokala polisstationen. Hon uppgav att hon anlände till stationen kl. 12.30 och att poliserna K och Kh inledde förhöret. Hon misstänktes för att inneha egendom som tillhört mordoffret. När hon förnekade all inblandning i mordet, hotade och slog de två polismännen henne. Senare, när K var frånvarande, våldtog Kh henne och tvingade henne att utföra oralsex. Senare gav polismännen M upprepade slag i magen, de satte på henne en gasmask och blockerade luftvägarna så att hon var nära att kvävas. De kopplade även ledningar till hennes örhängen som de sedan förde ström igenom. Till sist erkände hon. Hon påstod att hon skakade så mycket att hon var tvungen att skriva sitt erkännande två gånger. M överlämnades till åklagarmyndigheten för vidare förhör. Hon ansökte om att bli frigiven, men hennes ansökan avslogs. Vid ett tillfälle när M tilläts gå till toaletten försökte hon skära av blodådrorna i handleden. Trots att utredarna Zh, S och Mm var färdiga med utredningen drack de alkohol och fortsatte att våldföra sig på henne. De använde kondom och städade upp efter sig med engångstrasor. M frigavs omkring kl. 22.

Under tiden hade Ms mamma och N anlänt till stationen sent på eftermiddagen, och båda blev intagna för förhör. N påstod att utredarna slog, sparkade och försökte kväva honom med hans fotbollsklubbshalsduk. Han blev sedan utskickad för att köpa mat, alkohol och cigaretter. När han kom tillbaka, blev han utslängd från byggnaden. Den 26 november 1999 gav M in ett klagomål till åklagarmyndigheten och påstod att hon hade blivit våldtagen och torterad. En utredning sattes igång omedelbart. Vittnen intervjuades, polisstationen genomsöktes och bevis samlades in som sedan överlämnades för rättmedicinsk undersökning. En använd kondom påträffades och visade med 99.99% säkerhet spår från Ms vagina. Engångstrasor med spår av sperma hittades också. På de kläder som M hade burit under den aktuella tiden hittades spår av sperma, och på Khs kläder fann man även spår som kunde länkas till M. Annan bevisning inkluderade ett medicinskt utlåtande som bekräftade att M hade försökt skära av sig blodådrorna i handleden och hennes handskrivna erkännande som av en expert beskrevs som skrivet med "darrande hand". De fyra utpekade utredarna åtalades formellt den 25 april 2000 och den 5 juli överlämnades målet till brottsmålsdomstolen för prövning. Den 16 augusti 2000 upptäckte domstolen att vissa av de åtalades rättigheter hade blivit kränkta. Framför allt hade ett speciellt förfarande för att åtala polisutredare inte följts. Dessa överträdelser av förfarandereglerna innebar att all bevisning som dittills hade samlats in blev ogilltlikförklarad. Målet återförvisades för ny utredning men lades senare ner på grund av att brott inte kunde styrkas. - I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 3, 6. 1 och 13 och hävdade att de den 25 november 1999 blivit utsatta för misshandel av polisen och utredarna och att deras klagomål inte hade utretts effektivt.

M
Europadomstolen noterade att det har funnits imponerande otvetydig bevisning som styrkte Ms version av händelseförloppet.  Myndigheterna hade, genom att väcka åtal och ta upp målet i domstol och sedan lägga ned och återuppta målet flera gånger, medgett att Ms anklagelser var trovärdiga. Den insamlade bevisningen hade avvisats endast på grund av att förfarandereglerna hade överträtts. Regeringen hade inte lagt fram någon tillfredsställande eller övertygande förklaring för att motbevisa Ms anklagelser, varken i de inhemska besluten eller inför Europadomstolen. Därför godtog domstolen Ms skildring av vad som hänt den 25 november 1999. Domstolen erinrade om att våldtäkt av en frihetsberövad person som begås av en statlig tjänsteman måste ses som en särskilt grov och motbjudande form av misshandel, eftersom förövaren lätt kan utnyttja offrets sårbarhet och försvagade motstånd. Dessutom lämnar våldtäkt djupa psykiska ärr som inte läks med tiden lika snabbt som efter andra former av fysiskt eller mentalt våld. Offret upplever också en akut fysisk smärta under övergreppet som får henne att känna sig förnedrad och kränkt såväl fysiskt som emotionellt. Domstolen fann att det fysiska våldet, speciellt de grymma och upprepade våldtäkterna som M blivit utsatt för, innebar tortyr.  Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

N
Domstolen fann att N genom hela det nationella förfarandet hade lämnat trovärdiga och övertygande uppgifter om de händelser som ägt rum 25 november 1999 och att hans påståenden även styrktes av bevisningen i utredningen. Domstolen hade begärt att få se de fullständiga handlingarna i utredningen, eftersom de ansågs ha avgörande betydelse för att fastställa fakta rörande N, men regeringen hade inte hörsammat denna begäran. Regeringen hade endast gett in kopior av de formella besluten och hade vägrat att lämna ut övriga handlingar. Mot denna bakgrund godtog domstolen Ns version av händelseförloppet och fann att de fysiska och psykiska skador N fått därav, i sin helhet skulle betraktas som inhuman och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning artikel 3 även när det gällde N.

M och N
Domstolen noterade vidare att myndigheterna verkade ha agerat målmedvetet och snabbt för att identifiera och straffa de ansvariga för misshandeln av M. Emellertid hade de förfarandefel som förekommit under utredningen lett till att brottmålet lades ned. I avsaknad av någon som helst tänkbar förklaring till dessa felaktigheter kunde domstolen inte finna annat än att skälet varit åklagarmyndighetens uppenbart bristande kompetens när det gällde att leda utredningen under tiden den 26 november 1999 till den 5 juli 2000. Utredningen av Ms påståenden om misshandel hade således inte varit effektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen fann att samma resonemang kunde tillämpas när det gällde Ns anklagelser om att utredningen varit ineffektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i detta hänseende även när det gällde N och att det inte uppkom några frågor att pröva särskilt enligt artiklarna 6 och 13, vare sig i Ms eller Ns fall.

Med hänvisning till vikten av en regerings samarbete i konventionsmål och med beaktande av svårigheterna med att klarlägga fakta i mål som det förevarande, fann domstolen att den ryska regeringen, genom att inte ge in de dokument som domstolen hade begärt, inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 38.1 a).

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - bristande utredning
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Issayeva m.fl. ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Artikel 3 - misshandel/tortyr
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Matyar ./. Turkiet, dom 2002-02-21 (jfr nr 3/02)
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Artikel 38.1 a)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13

Ryabov mot Ryssland
(Ansökan nr 3896/04, dom den 31 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Regeringens ifrågasättande av den klagandes ombud och försök att hindra henne att delta i förhandlingarna i Strasbourg innebar att regeringen inte uppfyllde sina skyldigheter enligt artikel 34.

R anklagades för att ha våldtagit T som vid det aktuella tillfället endast var sju år gammal. R fälldes i enlighet med åtalet och dömdes till fängelse i tolv år och sex månader. - I Europadomstolen klagade R över att han inte på något stadium av förfarandet hade getts möjlighet att förhöra ett vittne som hade lämnat en skriftlig utsaga om våldtäkten eller den sakkunnige som upprättat en medicinsk rapport. Han åberopade i den delen artikel 6.3 d). R klagade också över att ett av hans ombud, M, hade utsatts för en trakasserikampanj i strid med artikel 34.

Europadomstolen förklarade klagomålet enligt artikel 6.3 d) för inadmissible, eftersom R i den delen fått ersättning av de ryska myndigheterna. Domstolen fann härefter att de åtgärder som den ryska regeringen vidtagit för att utreda de ekonomiska överenskommelserna mellan R och M och som innefattade att man kontaktat hennes advokatkontor och även R själv i fängelset helt hade saknat stöd i lagen och i de faktiska förhållandena. Även om man antog att det hade förekommit något rättsligt fel i avtalet mellan R och M hade detta varit en fråga för parterna och motiverade inte ett ingrepp från polisens sida. Domstolen noterade att det endast var Rs avtal med M som satts i fråga och inte hans avtal med det andra ombudet och att regeringen begärt att Europadomstolen skulle entlediga M från målet där. Regeringen hade gjort M till måltavla för att hindra henne att delta i förhandlingarna i Strasbourg. Det hade därför skett ett intrång i Rs rätt till enskilt klagomål och Ryssland hade inte uppfyllt sina skyldigheter. Domstolen fann därför enhälligt att svarandestaten inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Cooke ./. Österrike, dom 2000-02-08
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
McShane ./. U K, dom 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Sarli ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Fedotova ./. Ryssland, dom 2006-04-13

Albayrak mot Turkiet
(Ansökan nr 38406/97, dom den 31 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Disciplinförfarande mot domare på grund av att denne framhöll sitt kurdiska ursprung och alltför tydligt visade sina sympatier för PKK innebar en kränkning av artikel 10.

A är bosatt i Istanbul och han började arbeta som domare i Adana under februari 1993. Han anklagades bl.a. för att ha läst PKKs lagliga tidning Özgür Ülke innan den förbjöds och att han via satellit i sitt hem sett på den PKK-kontrollerade TV-kanalen Med TV. Vidare påstods att han underminerat domarkårens heder och värdighet och visat bristande respekt för sin egen ställning som domare. Han anklagades för att i olika sammanhang ha presenterat sig med tillägg att han var av kurdiskt ursprung och för att uppträda på ett sätt som visade hans sympatier för PKK. Vidare påstods att han talade med kurdiskspråkiga personer på kurdiska för att vinna deras sympati. Ett disciplinförfarande inleddes år 1995 och i juli 1996 tilldelades A en reprimand och det beslöts att han skulle förflyttas till ett annat område. A överklagade utan framgång och under 1997 förflyttades han till Senpazar-distriktet i Kastamonu. Som en följd av disciplinförfarandet beslöts i oktober 1997 att A under två års tid inte fick befordras till en högre tjänst. A överklagade även detta beslut men fick avslag med bl.a. den motiveringen att disciplinpåföljden hade undanröjts genom en amnestilagstiftning och att den inte skulle utgöra något hinder för en befordran i framtiden. Efter ännu ett disciplinförfarande avgick A motvilligt från sin post 2001 och han arbetar numera som advokat. - I Europadomstolen klagade A över disciplinförfarandet mot honom och gjorde gällande att han diskriminerats på grund av sitt kurdiska ursprung. Han åberopade artikel 10 och artikel 14.

Europadomstolen godtog inte regeringens preliminära invändning att A pga. amnestin inte längre var ett "offer". Domstolen konstaterade att det var ostridigt att det skett ett intrång i As rätt till yttrandefrihet och att intrånget hade stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att upprätthålla domarkårens anseende och oberoende. Intrånget skulle prövas mot bakgrund av målet i dess helhet och det återstod att pröva om intrånget varit proportionerligt i förhållande till det legitima syftet och om skälen för det varit tillräckliga och relevanta. Domstolen fann att det inte fanns något i handlingarna som tydde på att As påstådda uppträdande hade påverkat hans roll som domare vare sig i tidigare, pågående eller förestående mål eller som visade att han inte var opartisk. I avsaknad av sådana uppgifter kunde domstolen inte finna annat än att de turkiska myndigheterna hade fäst stor betydelse vid det förhållandet att A hade följt eller försökt följa PKK-vänliga media. Domstolen fann därför att intrånget i As rätt till yttrandefrihet inte hade grundats på tillräckliga skäl och att det inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Domstolen fann vidare att det inte fanns någon bevisning som styrkte påståendet att A utsatts för diskriminering på grund av sitt etniska ursprung. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Preliminär invändning - "offer"
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Jensen o. Rasmussen ./. Danmark, beslut 2003-03-20
Artikel 10
Altin ./. Turkiet, beslut 2000-04-06
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Pitkevich ./. Ryssland, beslut 2001-02-08
Halis ./. Turkiet, dom 2005-01-11

Kovach mot Ukraina
(Ansökan nr 39424/02, dom den 7 februari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Ogiltigförklaring av valresultatet i fyra områden av en valkrets som ändrade utgången av parlamentsvalet var godtycklig och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

K är ukrainsk medborgare och han kandiderade i parlamentsvalet 2002 i en liten valkrets, nr 72, med endast ett mandat i regionen Zakarpattya. Bland kandidaterna fanns även G som var chef för den statliga förvaltningen i ett distrikt i den aktuella regionen. I mars 2002 publicerades i en ungerskspråkig tidning i regionen en uppmaning till väljarna att rösta på G. Uppropet var undertecknat av ett stort antal personer, däribland D och O, som var sekreterare respektive ordförande i valnämnden för valkrets nr 72. Valet hölls den 31 mars 2002 och K fick 33 567 röster mot G 33 524. I valområde nr 14 fick K 537 och G 291 av lämnade 1 570 röster, i område nr 45 fick K 711 mot G 372 av 1 244 röster, i område 58 fick K 475 mot G 219 av 830 röster och i område nr 67 fick K 765 mot G 387 av totalt 1 480 avlämnade röster. Sammanlagt fick K i de fyra valområdena 2 488 röster mot G 1 269 röster. I beslut den 2 april 2002 beslöt valnämnden i valkrets nr 72 att ogiltigförklara rösterna från valområdena 14, 45, 58 och 67 på grund av att vallagarna inte följts. Till följd härav förklarade valnämnden att resultatet av valet blev att K fick 31 079 röster G 32 255 röster. G förklarades därför som segrare och vald till ledamot av parlamentet för den aktuella valkretsen. Sedan K klagat över ogiltigförklaringarna undanröjdes valnämndens beslut av den centrala valkommittén och ärendet återförvisades till nämnden som emellertid på nytt fattade beslut om ogiltigförklaring på samma grunder som tidigare. K klagade även denna gång men fick avslag och hans vidare överklagande till Högsta domstolen var också utan framgång. R gav in ytterligare klagomål men även de var förgäves. - I Europadomstolen klagade K över förhållandena vid valet i valkrets nr 72 och hävdade att de inte tillförsäkrat väljarna yttrandefrihet. Han klagade också över ogiltigförklaringen av valresultaten i områdena 14, 45, 58 och 67 och påstod att det förekommit orättvisa i den efterföljande rösträkningen. Slutligen klagade han över att valnämndens ordförande och sekreterare hade ställt sig bakom den i tidningen publicerade anmaningen till väljarna och påstod att de därigenom visat brist på opartiskhet. Han åberopade artikel 3 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade inledningsvis att artikel 3 i protokoll nr 1 vid första anblicken förefaller skilja sig från övriga rättigheter som skyddas av konventionen, eftersom den är utformad i ordalag som anger en skyldighet för konventionsstaterna att hålla val som tillförsäkrar folket rätten att fritt ge uttryck åt sin mening snarare än att den ger uttryck för en särskild rättighet eller frihet. Domstolen har emellertid mot bakgrund av vad som uttalats i förarbetena och den tolkning som bestämmelsen getts i konventionssammanhang slagit fast att den garanterar enskilda rättigheter, bl.a. att rösta och att kandidera i val. Dessa rättigheter är emellertid inte absoluta utan det finns utrymme för vissa begränsningar och staterna har ett tämligen stort utrymme för sina bedömningar. Kandidater i ett val kan inte garanteras samma vinstchanser och inget valsystem kan undvika "bortkastade röster". Kärnan i dessa rättigheter får dock inte skadas eller fråntas sin effektivitet. Mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet fann domstolen att valnämndens beslut att ogiltigförklara rösterna i de fyra ifrågavarande valområdena var godtyckligt och inte proportionerligt i förhållande till något legitimt syfte som åberopats av regeringen. Mot den bakgrunden var det inte nödvändigt att pröva Ks klagomål över valnämndens opartiskhet, över att omräkning av rösterna skett i strid mot vallagen och om att röstbehållarnas säkerhet hade äventyrats. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
Lykourezos ./. Grekland, dom (GC) 2006-06-15 (jfr nr 6/06)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Sukhovetskyy ./. Ukraina, dom 2006-03-28 (jfr nr 4/06)
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
I.Z. ./. Grekland, kommissionens beslut 1994-02-28
Babenko ./. Ukraina, beslut 1999-05-04

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat fem domar avgjord i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

E.B. mot Frankrike
(Ansökan nr 43546/02, dom den 22 januari 2008)

När en ensam homosexuell kvinnas ansökan om tillstånd att få adoptera avslogs på två grunder och den ena av dem var diskriminerande smittades hela beslutet och det skedde en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

E är fransyska och förskolelärare och hon har sedan 1990 levt tillsammans med en annan kvinna, R, som är psykolog. I februari 1998 ansökte E om att få adoptera ett barn och hon uppgav under förfarandet sitt fasta förhållande med R. På grundval av en rapport som upprättades av en socialarbetare och en psykolog rekommenderade adoptionsnämnden i november att ansökningen skulle avslås, vilket kort därefter också blev ung. länsstyrelsens beslut. Detta beslut fastställdes sedan E överklagat i mars 1999. De skäl som lämnades för dessa beslut var "avsaknaden av referensramar" på grund av att det inte fanns någon fadersgestalt och Rs oklara engagemang i adoptionsplanerna. E klagade till förvaltningsdomstolen i Besançon som undanröjde båda de överklagade besluten den 24 februari 2000. Länsstyrelsen överklagade och appellationsdomstolen i Nancy, som undanröjde förvaltningsdomstolens dom, fann att vägran att ge E tillstånd till adoption inte hade grundats på hennes val av livsstil och därför inte kunde ge upphov till något brott mot artikel 8 i Europakonventionen. E klagade utan framgång till Conseil d´Etat, som bl.a. fann att appellationsdomstolen inte hade grundat sitt beslut på en uppfattning om Es sexuella läggning utan på hänsyn till ett adopterat barns behov och intressen. - I Europadomstolen åberopade E artikel 14 i förening med artikel 8 och påstod att hon på varje stadium som hennes ansökan om att få adoptera ett barn hade behandlats hade utsatts för diskriminerande behandling på grund av sin sexuella läggning och att detta inneburit ett intrång i hennes rätt till respekt för sitt privatliv.

Målet överlämnades av en kammare till prövning i stor sammansättning.

Europadomstolen godtog inte regeringens preliminära invändning att målet var inadmissible, pga. att klagomålet föll utanför tillämpningsområdet för artikel 8 och därmed även artikel 14, utan fann att artikel 14 i förening med artikel 8 var tillämplig och förklarade därför klagomålet för admissible. Domstolen erinrade inledningsvis om att varken den franska lagen eller artikel 8 garanterar en rätt att bilda familj eller en rätt att adoptera men framhöll att begreppet "privatliv" enligt artikel 8 har en vid innebörd och innefattar ett antal rättigheter, bl.a. rättigheten att etablera och utveckla relationer till andra människor. Domstolen erinrade också om att när det gäller ett påstående om diskriminering på grund av homosexualitet så har artikel 14 inte någon självständig betydelse men det krävs inte nödvändigtvis att det skett en kränkning av artikel 8. Det är tillräckligt att omständigheterna faller inom det område som omfattas av artikeln. Så var fallet i det förevarande målet, eftersom den franska lagstiftningen uttryckligen ger en ensam person rätt att ansöka om tillstånd till adoption och har utformat förfarandet mot den bakgrunden. Domstolen fann därför att staten, som gått längre än vad den var skyldig enligt artikel 8 när den utformat en sådan rättighet, inte senare kunde vidta diskriminerande åtgärder när det gällde tillämpningen därav. E hade påstått att när hon skulle utöva sin rättighet enligt den nationella lagstiftningen så hade hon diskriminerats på grund av sin sexuella läggning och detta täcktes av artikel 14. Denna artikel i förening med artikel 8 var därför tillämplig i målet.

Domstolen gjorde en jämförelse med ett tidigare mål och framhöll att de nationella förvaltningsmyndigheterna och domstolarna hade grundat sina beslut att avslå Es ansökan om tillstånd till adoption huvudsakligen på två skäl, nämligen avsaknaden av en fadersgestalt i Es hem och Rs attityd. Domstolen fann att Rs attityd inte saknade intresse eller relevans när det gällde att bedöma Es ansökan. Enligt domstolens mening har myndigheterna haft rätt att säkerställa att alla säkerhetsåtgärder har vidtagits innan ett barn tas upp i en familj och särskilt där inte bara en utan två vuxna är bosatta i hemmet. Detta skäl hade ingenting att göra med något övervägande som hänförde sig till Es sexuella läggning. När det gällde de nationella myndigheternas hänvisning till att det saknades en fadersgestalt i hemmet fann domstolen att detta inte nödvändigtvis medförde något problem i sig. I det aktuella målet var det emellertid tillåtet att ifrågasätta det skälet, eftersom det var en ensam person som sökte tillstånd och inte ett par. Enligt domstolens mening kunde denna grund ha lett till att tillstånd vägrades godtyckligt och det kunde ha tjänat som förevändning för att avslå Es ansökan på grund av hennes homosexualitet. Regeringen hade inte förmått visa att tillämpningen av den grunden inte hade inneburit diskriminering. Mot bakgrund av att de nationella myndigheterna systematiskt hade hänvisat till avsaknaden av en fadersgestalt kunde domstolen inte godta den betydelse som myndigheterna fäst vid den grunden när det gällde en ensam persons önskan att adoptera.

Det förhållandet att Es homosexualitet spelat en stor roll i de nationella myndigheternas resonemang var av stor betydelse även om de nationella domstolarna inte grundat sina avslagsbeslut på det. Utöver det resonemang som förts avseende Es "livsstil" hade domstolarna fastställt avslagsbesluten på de ifrågasatta grunderna och ordalydelsen av vissa bedömningar avslöjade att Es homosexualitet eller hennes ställning som ensamstående hade varit avgörande för att vägra hennes tillstånd till adoption trots att lagstiftningen uttryckligen gav en möjlighet för ensamstående att adoptera. Europadomstolen fann att även om det inte direkt hade hänvisats till Es homosexualitet så hade det skett indirekt. Det kunde därför fastställas att hennes homosexualitet inte bara haft betydelse vid bedömningen av hennes ansökan utan att det också varit en avgörande faktor som lett till beslutet att vägra henne tillstånd till adoption. E hade därför utsatt för en olikhet i hur sökande behandlas och när de skäl som anges för en sådan olik behandling enbart grundas på den sökandes sexuella läggning innebär det en kränkning av konventionen. Det måste krävas särskilt övertygande och tunga skäl för att berättiga en sådan skillnad i behandlingen när det handlar om rättigheter som faller inom tillämpningsområdet för artikel 8. Några sådana skäl fanns inte i det aktuella målet, eftersom fransk rätt tillät ensamstående att adoptera och därmed öppnade möjligheten för en ensamstående homosexuell att adoptera. Lagen innehöll inte heller några bestämmelser om behovet av en person av det motsatta könet som förebild och E hade, som Conseil d´Etat uttalat, otvivelaktigt personlig förmåga och lämplighet för att uppfostra barn.

Es förhållanden hade bedömts i sin helhet och myndigheternas beslut hade grundats på samtliga omständigheter och de två angivna grunderna skulle prövas tillsammans. Om en grund således är oberättigad - avsaknaden av en fadersgestalt - får det till följd att hela beslutet smittas. Domstolen fann att beslutet att vägra E tillstånd till adoption inte var förenligt med konventionen. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Skiljaktiga meningar

I målet har lämnats dels en gemensam skiljaktig motivering av den danske domaren Lorenzen och den norske domaren Jebens.

Vidare lämnade den franske domaren Costa, med vilken den turkiske domaren Türmen, den georgiske domaren Ugrekhelidze och den litauiska domaren Jociene förenade sig, en skiljaktig mening. Den franske domaren framhöll sammanfattningsvis att den stora kammaren kunde ha nöjt sig med att uttala att en vägran av det aktuella slaget inte kunde grundas på homosexualitet utan att det sker en kränkning av artiklarna 14 och 8 och därmed lämnat en viktig vägledande dom samtidigt som man avslog Es ansökan eftersom det i detta mål inte var hennes homosexualitet som hade hindrat henne från att få det sökta tillståndet. Enligt hans mening skulle detta bättre ha svarat mot de verkliga förhållandena i målet åtminstone så som han tolkar dem.

Slutligen lämnades separata skiljaktiga meningar av den slovenske domaren Zupancic, den cypriotiske domaren Loucaides och av domaren Mularoni från San Marino.

Den huvudsakliga skillnaden mellan majoritetens och minoritetens uppfattningar är frågan om en oberättigad grund "smittar" en berättigad och därmed gör hela beslutet godtyckligt eller om det räcker med att beslutet grundats på ett godtagbart skäl för att det skall anses berättigat och således inte föranleda någon kränkning.

HÄNVISNINGAR
Artikel 14 i förening med artikel 8 - tillämplighet
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Nylund  ./. Finland, beslut 1999-06-29
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Laskey, Jaggard o. Brown ./. U K, dom 1997-02-19
Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07)
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
"Belgian Linguistic", mål om lagar om språkanvändn. i undervisning ./. Belgien, dom 1968-07-23 (1474/62 m.fl.)
Stec m.fl. ./. U K, beslut (GC) 2005-07-06
Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21
Artikel 14 i förening med artikel 8 - i sak
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Karner ./. Österrike, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Lustig-Prean o. Beckett ./. U K, dom 1999-09-27
S.L. ./. Österrike, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18

Saadi mot U K
(Ansökan nr 13229/03, dom den 29 januari 2008)

Frihetsberövande av asylsökande för att kunna snabba upp prövningen av hans ansökan ansågs ha sådant samband med ett förhindrande av obehörig inresa och skedde under sådana förhållanden att det inte skedde någon kränkning av artikel 5.1. När den klagande inte underrättades om skälen för frihetsberövandet förrän efter 76 timmar kränktes artikel 5.2.

S är irakisk kurd och bor i London där han arbetar som läkare. Han var medlem av det irakiska kommunistiska arbetarpartiet och flydde sedan han som sjukhusläkare hade behandlat och underlättat flykten för tre partikamrater som hade sårats i en attack. Han kom till Heathrow den 30 december 2000 och sökte omedelbart asyl. Immigrationstjänstemannen kontaktade ett mottagningscentrum i Oakington som nyligen inrättas för asylsökande som bedömdes inte försöka hålla sig undan och för vilka man kunde tillämpa ett snabbt "gräddfilsförfarande". Det fanns emellertid ingen plats i Oakington och S fick därför ett tillfälligt uppehållstillstånd. Han togs in på centret i Oakington den 2 januari 2001. S fick inledningsvis ett standardformulär som inte klargjorde att skälen för frihetsberövandet var att "gräddfilsförfarandet" tillämpades på hans asylansökan. Detta blev känt först den 5 januari 2001 när hans ombud ringde en chefstjänsteman på immigrationsmyndigheten. Ss asylansökan beviljades emellertid inte utan avslogs den 8 januari 2001 och S vägrades formellt inresetillstånd. Han släpptes påföljande dag. S överklagade avslagsbeslutet och beviljades senare asyl den 14 januari 2003. S och tre andra asylsökande som berövats friheten och hållits i Oakington klagade och hävdade att frihetsberövandena var olagliga både enligt den nationella lagstiftningen och enligt artikel 5 i konventionen. Både appellationsdomstolen och House of Lords fann emellertid att besluten att beröva de klagande friheten var lagliga. När det gällde om de var förenliga med artikel 5 framhöll båda domstolarna att frihetsberövandet skett för att avgöra om de klagande kunde tillåtas resa in i landet och att ett frihetsberövande inte måste vara "nödvändigt" för att vara förenligt med artikel 5. Vidare framhölls att frihetsberövandet skett för att hindra otillåten inresa i landet och att åtgärden inte var oproportionerlig. House of Lords fann dock med hänsyn till det stora antalet förhör som hölls varje dag, upp till 150 förhör, att det var nödvändigt med ett frihetsberövande för att upprätthålla systemets snabbhet och effektivitet. - I Europadomstolen klagade S över frihetsberövandet och över att han inte fått några skäl för det. Han åberopade artikel 5.1 och 2.

Europadomstolen i kammare fann i en dom den 11 juli 2006 med fyra röster mot tre att det inte skett någon kräkning av artikel 5.1 och enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 5.2 samt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva Ss klagomål enligt artikel 14. På Ss begäran har målet hänskjutits till prövning i stor kammare.

Europadomstolen noterade nu att medan den allmänna regeln i artikel 5 säger att var och en har en rätt till frihet så anger artikel 5 också ett undantag som ger staterna rätt att frihetsberöva tänkbara immigranter som ansökt om tillstånd att få resa in i landet oberoende av om det skett genom en asylansökan eller på annat sätt. Domstolen fann att ända till dess att staten har beviljat inresan anses den otillåten och frihetsberövandet av en person som vill resa in i landet och som ännu inte fått inresetillstånd sker för att hindra att han tar sig in i landet otillåtet. Domstolen kunde inte godta att så snart en asylsökande hade anmält sig till immigrationsmyndigheten skulle han anses göra en tillåten inresa med följden att frihetsberövandet inte skulle var berättigat enligt första ledet i artikel 5.1 f). Den bestämmelsen tillåter frihetsberövande inte bara av personer som visast försöka kringgå inresebegränsningarna. Ett sådant frihetsberövande måste emellertid vara förenligt med det övergripande syftet med artikel 5, dvs. att skydda rätten till frihet och säkerställa att ingen berövas friheten godtyckligt. För att undgå att bedömas som godtyckligt måste ett frihetsberövande utföras på rätt sätt, i nära anslutning till syftet att förhindra en obehörig inresa i landet. Platsen och villkoren för interneringen måste vara lämpliga med hänsyn till att åtgärden inte riktas mot brottslingar utan mot främlingar som ofta fruktar för sina liv och som har flytt från sitt eget hemland. Dessutom får frihetsberövandet inte pågå längre än vad som rimligen krävs för att syftet med det skall uppnås. Domstolen konstaterade att de nationella domstolarna i tre instanser hade funnit att frihetsberövandet av S hade stöd i den nationella lagen. Domstolen erinrade vidare om att syftet med interneringen i Oakingtonmottagningen var att säkerställa en snabb handläggning av ca 13 000 av de 84 000 asylansökningar som vid den tiden årligen gjordes i U K och för att nå det målet var det nödvändigt att hålla upp till 150 förhör varje dag. Även kortare dröjsmål kunde få hela systemet på fall. S hade valts ut för internering på grund av att hans fall passade för snabbehandling. Vid sådant förhållande fann domstolen att de nationella myndigheterna hade handlat med gott uppsåt när de internerade S. Tanken bakom inrättandet av Oakingtonmottagningen var ju i allmänhet till fördel för asylsökande, eftersom deras ansökningar behandlades extra skyndsamt. Eftersom syftet med frihetsberövandet var att göra det möjligt för myndigheterna att snabbt och effektivt pröva Ss asylansökan var frihetsberövandet nära förbundet med syftet att förhindra obehörig inresa. Vidare var Oakingtonmottagningen särskilt inrättad för asylsökande med olika utrymmen för rekreation, religionsutövning, sjukvård och det tillhandahölls rättslig rådgivning. S hade inte heller klagat på förhållandena under frihetsberövandet. Slutligen när det gällde längden av frihetsberövandet erinrade domstolen om att S hållits sju dagar i Oakington och att han frigivits dagen efter det att han fått avslag på sin asylansökan i första instans. Den tidsperioden kunde inte sägas ha överskridit vad som rimligen krävdes för att syftet med åtgärden skulle uppnås. Domstolen fann sammanfattningsvis att det, med hänsyn till de administrativa svårigheter som U K ställdes inför vid den aktuella tidpunkten med ett allt större antal asylsökande, inte kunde anses oförenligt med artikel 5.1 f) att beröva S friheten under sju dagar och hålla honom i lämpliga förhållanden för att hans asylansökan skulle kunna behandlas snabbt. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

När det gällde artikel 5.2 noterade domstolen att första gången S fick veta det verkliga skälet till frihetsberövandet var genom sitt ombud den 5 januari 2001, när han redan hade varit berövad friheten i 76 timmar. Även om man godtog att kraven i artikel 5.2 uppfylldes genom muntlig information till ett ombud kunde domstolen inte annat än instämma i kammarens bedömning att ett dröjsmål på 76 timmar med att lämna upplysning om skälen för ett frihetsberövande inte var förenligt med kravet i artikel 5.2 på att sådana skäl skall lämnas utan dröjsmål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.2.

Skiljaktiga meningar

Följande domare, Rozakis, Grekland, Tulkens, Belgien, Kovler, Ryssland, Hajiyev, Azerbaijan, Spielmann, Luxenburg och Hirvelä, Finland, lämnade en gemensam delvis skiljaktig mening. De ansåg bl.a. att en asylsökande som lagt fram en ansökan om internationellt skydd för immigrationsmyndigheten faktiskt befinner sig lagligen på den statens territorium bl.a. enligt FNs kommitté för mänskliga rättigheter som funnit att en person som i laga ordning har gett in en asylansökan skall anses "lagligen befinna sig på landet territorium". De skiljaktiga fann vidare att påståendet att ett frihetsberövande skedde i den berörda personens eget intresse innebar en högst riskfylld ståndpunkt. När det gäller syftet med frihetsberövandet tvekar domstolen inte att gå ännu ett steg längre och jämställa alla asylsökanden med potentiellt illegala invandrare, genom uttalandet att, eftersom syftet med frihetsberövandet var att göra det möjligt för myndigheterna att snabbt och effektivt pröva den klagandes asylansökan, var frihetsberövandet nära förbundet med syftet att förhindra en obehörig inresa. Enligt de skiljaktigas mening måste man hålla strikt på det i artikeln angivna syftet, nämligen att förhindra obehörig inresa. I detta fall var syftet uppenbarligen att säkerställa en skyndsam prövning av Ss asylansökan. Syftet var således rent byråkratiskt och administrativt utan samband med ett förhindrande av en obehörig inresa. De skiljaktiga ansåg även att sju dagar var en alltför lång tid för att beröva S friheten. De fann det inte acceptabelt att artikel 5 skall ge en lägre grad av skydd när det gäller asyl och invandring. Det är inget brott att vara utlänning.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Stec m.fl. ./. U K, beslut (GC) 2005-07-06
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Bosphorus Hava Yollari Turizm Ve Ticaret Anonim Sirketi ./. Irland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29
O Hara ./. U K, dom 2001-10-16
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Enhorn ./. Sverige, dom 2005-01-25 (jfr nr 2/05)
Hilda Hafsteinsdóttir ./. Island, dom 2004-06-08 (jfr nr 6/04)
Vasileva ./. Danmark, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03)
McVeigh m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1981-03-18
T. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Gebremedhin [Gaberamadine] ./. Frankrike, dom 2007-04-26 (jfr nr 5/07)

Ramanauskas mot Litauen
(Ansökan nr 74420/01, dom den 5 februari 2008)

En person gjorde sig skyldig till mutbrott först sedan han utsatts för starka påtryckningar från en polisprovokatör och det gjordes inte någon ordentlig utredning av omfattningen av provokationen. Han fick därmed inte en rättvis rättegång och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

R var verksam som åklagare i Litauen. I slutet av 1998 och början av 1999 kontaktades han genom en bekants, V, av A som tidigare var helt okänd för honom. A, som i själva verket arbetade för inrikesministeriets speciella polisenhet mot korruption, STT, erbjöd R en muta på 3 000 USD mot ett löfte om frikännande för en tredje person. R vägrade inledningsvis men A återkom ett antal gånger och upprepade erbjudandet tills R slutligen gick med på hans förslag. Regeringen hävdade att V och A på eget initiativ hade förhandlat om villkoren för mutan innan myndigheterna underrättades. Vid ett senare tillfälle lämnade A en underrättelse till STT om att R hade gått med på att ta emot en muta och den 27 januari 1999 gav chefsåklagaren V och A tillstånd att simulera de olagliga gärningarna för mutbrottet. Den 28 januari 1999 tog R emot 1 500 USD från A som sedan betalade R ytterligare 1 000 USD den 11 februari 1999. Samma dag väckte chefsåklagaren ett åtal mot R för att han tagit emot en muta. R dömdes den 29 augusti 2000 för tagande av muta till fängelse i 19 månader och sex dagar. V hördes inte under förhandlingen. Sedan R överklagat fastställdes domen och Rs klagomål till högsta instans avslogs och Högsta domstolen framhöll att sedan hans skuld väl fastställts hade frågan om han påverkats att begå brott blivit irrelevant. R frigavs villkorligt den 31 januari 2002 och i januari 2003 undanröjdes den fällande domen. - I Europadomstolen klagade R över att han uppmanats begå brottet av statliga tjänstemän och att han därför hade blivit orättvist dömd för mutbrott. Han klagade också över att förfarandet inte varit rättvist eftersom domstolarna inte hade hört V. R åberopade artikel 6.

Europadomstolen konstaterade att de nationella myndigheterna inte kunde undgå att bära ansvaret för polistjänstemäns handlingar enbart på grund av att dessa, även om de utförde tjänsteåligganden, hade handlat "i egenskap av privatpersoner". Det var särskilt viktigt att myndigheterna tog sitt ansvar, eftersom det inledande skedet av operationen hade ägt rum i avsaknad av lagreglering och utan rättsligt medgivande. Genom att tillåta V och A att simulera mutandet och genom att låta A slippa allt straffrättsligt ansvar hade myndigheterna i efterhand legitimerat det inledande skedet och använt sig av dess resultat. Dessutom hade det inte lämnats någon tillfredsställande förklaring till vilka skäl eller personliga motiv som fått A att på eget initiativ ta kontakt med R utan att först ta upp frågan med sina överordnade eller till varför han inte åtalades för sina handlingar under det inledande förfarandet. I det avseendet hade regeringen bara hänvisat till det förhållandet att alla relevanta handlingar hade förstörts. Det handlande som R hade klagat över kunde därför hänföras till myndigheterna. Vs och As handlande hade gått utöver att passivt utreda förekomsten av en existerande brottslig verksamhet. Det fanns ingen bevisning om att R hade begått något brott och särskilt något korruptionsrelaterat brott innan nu aktuella händelser. Alla möten mellan R och A hade skett på den senares initiativ och R föreföll ha utsatts för starka påtryckningar från V och A att begå de brottsliga gärningarna trots att det inte fanns någon bevisning som talade för att han hade haft för avsikt att ägna sig åt sådan aktivitet. Domstolen noterade att R genom hela förfarandet hade hävdat att han blivit provocerad att begå brottet. De nationella myndigheterna och domstolarna skulle därför åtminstone ha utfört en ordentlig undersökning av om polismyndigheten hade provocerat fram brottet och de skulle ha klarlagt skälen till att operationen satts igång, omfattningen av polisens inblandning och arten av varje provokation eller påtryckning som R hade utsatts för. Detta var särskilt viktigt med hänsyn till att V aldrig hörts som vittne i målet pga. att man inte hade kunnat få tag på honom. R skulle ha getts möjlighet att lägga fram sin syn på var och en av dessa punkter. De nationella myndigheterna hade emellertid helt förnekat att det förekommit någon polisprovokation och man hade inte vidtagit några åtgärder för att genomföra en noggrann utredning av Rs påståenden. Myndigheterna hade inte gjort något försök att klarlägga vilken roll de olika personerna spelat i målet trots det förhållandet att den fällande domen mot R grundades på bevisning som erhållits till följd av den polisprovokation som R klagat över. Domstolen noterade Högsta domstolens uttalande att frågan om det förekommit några påtryckningar utifrån på Rs avsikt att begå brottet hade blivit irrelevant när hans skuld väl hade fastslagits och betonade att ett erkännande av ett brott som begåtts till följd av provokation inte kunde utplåna vare sig provokationen eller dess följder. Domstolen fann sammanfattningsvis att As och Vs agerande hade inneburit att R provocerades att begå det brott som han fällts för och att det inte fanns något som tydde på att brottet skulle ha begåtts utan As och Vs påtryckningar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.3 d).

HÄNVISNINGAR
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Sequeira ./. Portugal, beslut 2003-05-06
Shannon ./. U K, beslut 2004-04-06
Khudobin ./. Ryssland, dom 2006-10-26
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Vanyan ./. Ryssland, dom 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Eurofinacom ./. Frankrike, beslut 2004-09-07
Edwards och Lewis ./. U K, dom (GC) 2004-10-27 (jfr nr 10/04)
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16

Kafkaris mot Cypern
(Ansökan nr 21906/04, dom den 12 februari 2008)

Sedan förordningar som angav att livstids fängelse var max. 20 år hade upphävts som oförenliga med konstitutionen, innebar straff på livstids fängelse att den dömde skulle sitta i fängelse resten av sitt liv. Detta kränkte varken artikel 3 eller artikel 5. När lagstiftningen inte utformats så klart och tydligt att den dömde kunde bedöma omfattningen av straffet skedde en kränkning av artikel 7.

K är en cypriotisk medborgare som f.n. avtjänar ett obligatoriskt livstids fängelsestraff. I mars 1989 fann brottmålsdomstolen i Limassol honom skyldig till tre i förväg planerade mord och han dömdes till livstids fängelse för vart och ett av dem. Han hade placerat en bomb i en bil och sedan detonerat den och därmed dödat de tre passagerarna, en man och hans två döttrar, 11 och 13 år gamla. Domstolen framhöll som svar på åklagarens begäran att termen "livstids fängelse" betydde internering för resten av den dömdes liv och inte endast 20 år som framgick av två förordningar som antagits med stöd av fängelselagen. Brottmålsdomstolen fann därför inte skäl att pröva om de utdömda straffen skulle löpa samtidigt eller efter varandra. När K anlände till fängelset fick han en skriftlig information från kriminalvårdsmyndigheten om att han skulle friges tidigast den 16 juli 2002 beroende på sitt uppträdande. Sedan han gjort sig skyldig till en disciplinförseelse sköts frigivningen upp till den 2 november 2002. K överklagade utan framgång. I oktober 1992 förklarades de ifrågavarande förordningarna för oförenliga med konstitutionen och antagna utan behörighet. I maj 1996 antogs en ny fängelselag. K frigavs inte den 2 november 2002. I januari 2004 vände han sig till Högsta domstolen och ifrågasatte lagligheten av det fortsatta frihetsberövandet men utan framgång. Han överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade K över livstidsdomen och det fortsatta frihetsberövandet. Han klagade över att livstidsdomen innebar en fängelsevistelse som inte kunde reduceras, över att det fortsatta frihetsberövandet efter det datum som angetts för hans frigivning av kriminalvårdsmyndigheten var olagligt och över att det försatt honom i ett utdraget tillstånd av oro och osäkerhet om framtiden. Han hävdade att till följd av att de aktuella förordningarna upphävts och den ändrade lagstiftningen och dess retroaktiva tillämpning så hade han utsatts för en oförutsedd förlängning av sitt fängelsestraff från de definitiva 20 åren till en obestämd tid för resten av hans liv. Han åberopade artikel 3, artikel 5 och artikel 7. Han klagade vidare under åberopande av artikel 14 över att de flesta andra interner som avtjänat ett livstidsstraff hade frigetts efter 20 år och att han nu som livstidsfånge är fråntagen möjligheten av att få strafflindring.

Europadomstolen konstaterade först att utsikterna för att en livstidsfånge på Cypern skulle kunna bli frigiven var begränsade. Att ändra ett livstidsstraff kunde endast göras av presidenten efter medgivande från generaladvokaten. Trots det kunde domstolen inte finna att det var omöjligt att ett livstidsstraff sattes ned och att fången därmed kunde friges. Nio livstidfångar frigavs 1993 och två under vardera 1997 och 2005. Alla utom en var dömda till obligatoriskt livstidsstraff. Det fanns inte något krav på att viss minsta tid skulle avtjänas före frigivning. Domstolen fann att K inte kunde hävda att han blivit fråntagen en möjlighet att bli frigiven och att den fortsatta interneringen, även om den var lång, innebar omänsklig och förnedrande behandling. Även om den ändrade lagstiftningen och därmed Ks svikna förväntningar på att bli frigiven måste ha orsakat honom viss oro, kunde domstolen med hänsyn till omständigheterna inte finna att oron nådde den svårighetsgrad som krävdes för att den skulle falla inom tillämpningsområdet för artikel 3. Det kunde inte sägas att K kunde haft berättigade förväntningar på att bli frisläppt i november 2002. Bortsett från brottmålsdomstolens tydliga dom 1989 hade de aktuella ändringarna i den nationella rätten gjorts nära sex år före den frigivningsdag som angetts av kriminalvårdsmyndigheten. Varje förhoppning som K kunde haft om att bli fri tidigt måste ha försvunnit när det stod klart att han pga. lagändringarna skulle bli tvungen att avtjäna det livstidsstraff som dömts ut. En livstidsdom som den K fått och avtjänade utan en minimitid medförde med nödvändighet viss ångest och osäkerhet men det var inbyggt i straffets natur och kunde, med hänsyn till möjligheten att enligt det aktuella systemet kunna bli frigiven, inte leda till bedömningen att det innebar omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att när brottmålsdomstolen dömde ut livstidsstraffet så hade den gjort helt klart att K dömts till livstid fängelse för resten av sitt liv i enlighet med lagen och inte för en period av 20 år. Domstolen fann därför att det förhållandet att K därefter fick en underrättelse från kriminalvårdsmyndigheten om ett möjligt datum för frigivning inte kunde få, och inte fick, någon inverkan på det utdömda livstidsstraffet eller att det kunde göra frihetsberövandet efter den 2 november 2002 olagligt. Det fanns ett klart och tydligt orsakssamband mellan den fällande domen och det fortsatta frihetsberövandet. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

När det sedan gällde den rättsliga grunden för den fällande domen och utdömda påföljden noterade domstolen att domen och påföljden svarade mot vad som föreskrevs i de relevanta bestämmelserna i den tillämpliga strafflagen. Därefter prövade domstolen om den nationella lagen vid tidpunkten ifråga bestämde vad ett livstidsstraff egentligen innebar och om lagen uppfyllde kraven på tillgänglighet och förutsebarhet. Även om det vid den tidpunkt då K begick brottet var klart utsagt i strafflagen att brottet överlagt mord medförde livstids fängelse var det lika klart att både de verkställande och de administrativa myndigheterna arbetade under antagande att livstidsstraffet var detsamma som 20 års fängelse. Kriminalvårdsmyndigheten tillämpade de förordningar som antagits med stöd av fängelselagen enligt vilka alla fångar inklusive livstidsfångar kunde få en nedsättning av straffet på grund av gott uppförande och flit och därför angavs i den ena förordningen att livstidsstraff betydde internering i 20 år. Detta uppfattades som en maximitid. Vid tidpunkten för brottet var den cypriotiska lagstiftningen inte utformad med tillräcklig precision och så klar att det var möjligt för K, ens med lämplig rådgivning, att i en med hänsyn till omständigheterna rimlig omfattning inse omfattningen av straffet livstids fängelse och det sätt på vilket det skulle verkställas. Domstolen fann därför med femton röster mot två att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 7.

Domstolen godtog inte Ks påstående om att ett strängare straff hade påförts honom retroaktivt, eftersom det med hänsyn till bestämmelserna i strafflagen inte kunde sägas att ett livstidsstraff vid den aktuella tidpunkten klart uppgick till 20 års fängelse. När det gällde ändringarna i fängelselagen konstaterade domstolen att K som livstidsfånge inte längre hade någon rätt att få sitt straff eftergivet. Det var en fråga som hörde ihop med verkställigheten av straffet till skillnad från den påföljd som dömts ut och som förblev livstids fängelse. Även om ändringarna i fängelselagen och i förutsättningarna för frigivning kunde ha medfört att interneringen blev påtagligt strängare kunde dessa ändringar inte anses ha medfört en strängare påföljd än den domstolen dömt ut. Frågor som gällde frigivningspolicy, hur denna tillämpades och skälen bakom den var en del av den kriminalpolitik som bestämdes på nationell nivå. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 7.

När det slutligen gällde den påstådda diskrimineringen mellan K och andra livstidsfångar som frigetts sedan 1993 konstaterade domstolen att de fångar som avsågs alla hade frigetts till följd av deras straff omvandlats eller efterskänkts av republikens president med utövande av hans omfattande befogenhet enligt konstitutionen att benåda och handla efter eget gottfinnande i ett enskilt fall. Dessutom hade brottmålsdomstolen uttryckligen angett den rätta tolkningen av ett livstidsstraff och dömt K till fängelse under resten av hans liv. Med hänsyn särskilt till de många olika faktorer som beaktas när presidenten utövar sina befogenheter, bl.a. brottets art och allmänhetens förtroende för rättssystemet, kunde det inte sägas att detta utövande gav upphov till någon fråga enligt artikel 14. I fråga om den diskriminering som påstods ha skett mellan K som livstidsfånge och andra fångar fann domstolen att K inte kunde hävda att han befann sig en analog eller liknande situation som andra fångar som inte avtjänade ett livstidsstraff. Domstolen fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med vare sig artikel 3, 5 eller 7.

Skiljaktiga meningar

Den engelske domaren Bratza lämnade en skiljaktig motivering när det gällde artikel 3. Han ansåg bl.a. att tiden nu har kommit för domstolen att klart bekräfta att påförandet av ett straff som inte kan sättas ned, även på en vuxen brottsling, i princip inte är förenligt med artikel 3 i konventionen.

En gemensam skiljaktig mening lämnades av domarna Tulkens, Belgien, Cabral Barreto, Portugal, Fura-Sandström, Sverige och Spielmann, Luxenburg. De kunde inte gå med på ett K enligt det förfarande som för närvarande gäller på Cypern har en verklig och påtaglig möjlighet att bli frigiven och de ansåg därför att det skett en kränkning av artikel 3. Om man inte väljer att bortse från verkligheten innebär en dom på livstids fängelse utan hopp om frigivning att den svårighetsgrad som krävs för att artikel 3 skall bli tillämplig är uppnådd och en omänsklig och förnedrande behandling. De anslöt sig slutligen till den bedömning som den engelska domaren gjort enligt ovan.

Den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken domaren Jociené från Litauen instämde, var skiljaktig i fråga om artikel 7 och ansåg inte att det skett någon kränkning av den artikeln. Han anförde bl.a. följande. Detta är första gången som begreppet "lagens kvalitet" har använts i samband med artikel 7 och särskilt med hänvisning till den andra meningen i första punkten som lyder: "Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks." Osäkerhet och missförstånd när det gäller straffet trots klara bestämmelser i lagen kan inte anses innebära en kränkning av artikel 7, eftersom den artikeln endast behandlar en retroaktiv effekt av strafflagstiftningen och inte någon förvirring eller felaktigt intryck från den klagandes sida när det gäller hans straff. Detta är inte ett problem som faller inom tillämpningsområdet för artikel 7. De frågor som han behandlar uppfattar han egentligen inte som svåra men han kände att han måste göra det på grund av målets betydelse och dess tänkbara effekter, särskilt är det gäller framtida mål. Han finner att majoritetens synsätt innebär en utvidgning av artikel 7 som inte är berättigad vare sig av språket eller av tanken i artikeln.

Den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en skiljaktig mening. Han beklagade att han måste skriva en skiljaktig mening men han var perplex över redovisningen av omständigheterna och fann att
majoritetens resonemang har avlägsnat sig långt från verkligheten, som om det uttalats från ett elfenbenstorn. Han noterade att domstolens dom börjar med den fällande domen och utelämnar allt som hänt dessförinnan, mordet, utredningen, processen och mycket annat. Brottmålsdomstolen i Limassol hade hänvisat till en tidigare dom från 1988 när den gjorde sin tolkning. Problemet var bara att brottet begicks redan 1987. Den då gällande rätten utgjordes av förordningen som angav livstids fängelse till mellan 15 och 20 års fängelse. Enligt hans mening hade det skett en kränkning av artikel 7, eftersom K dömdes till ett straff som inte fanns vid tiden för brottet. Till följd därav har det också skett kränkningar av artiklarna 3, 5.1 a) och 14. Den spanske domaren slutar med en personlig reflektion. I domen anges alla personer med en beteckning för sitt kön utom domarna och kanslichefen. Han invänder mot att domarna presenteras som könsneutrala individer i ett samhälle som består av män och kvinnor. Han tillägger för att undvika förvirring att han tillhör det manliga könet.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Kotälla ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1978-05-06
Bamber ./. U K, kommissionens beslut 1988-12-14
Sawoniuk ./. U K, beslut 2001-05-29
Nivette ./. Frankrike, beslut 2001-07-03
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Stanford ./.U K, beslut 2002-12-12
Wynne ./.U K, beslut 2003-05-22
Hill ./.U K, beslut 2003-03-18
Treholt ./. Norge, kommissionens beslut 1991-07-09
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Artikel 5.1
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
Artikel 7
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Achour ./. Frankrike, dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Welch ./. U K, dom 1995-02-09
Jamil ./. Frankrike, dom 1995-06-08
Hosein ./. U K, kommissionens beslut 1996-02-28
Hogben ./. U K, kommissionens beslut 1986-03-03
Grava ./. Italien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Uttley ./. U K, beslut 2005-11-29
Artikel 14
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
"Belgian Linguistic", mål om lagar om språkanvändn. i undervisning ./. Belgien, dom 1968-07-23 (1474/62 m.fl.)
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
G.M.B. o. K.M. ./. Schweiz, beslut 2001-09-27
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)

Guja mot Moldavien
(Ansökan nr 14277/04, dom den 12 februari 2008)

När en chef för åklagarmyndighetens pressavdelning lämnade ut brev från en politiker, som innebar påtryckningar för att riksåklagaren skulle fria fyra poliser, till en tidning och till följd därav avskedades, skedde ett intrång i hans yttrandefrihet som inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

G var chef för pressavdelningen hos riksåklagaren i Moldavien. I januari 2003 besökte Moldaviens president enheten för bekämpande av ekonomisk brottslighet och korruption där det diskuterades problemen med offentliga tjänstemän som utövar påtryckningar på de rättsskipande organen när det gällde pågående brottmål. Presidenten betonade behovet av att bekämpa korruptionen och manade de tjänstemän som skall tillämpa lagen att bortse från otillbörliga påtryckningar från offentliga befattningshavare. Presidentens uttalande återgavs i media. Ett par dagar senare gav G en rikstidning två brev som åklagarmyndigheten tagit emot, inget av dem bar något tecken av att vara hemligt. Det ena som hade skickats av talmannen i parlamentet, M, var skrivet på parlamentets brevpapper. I brevet ombads riksåklagaren att "personligen engagera sig i ett mål" som gällde fyra poliser åtalade för olagliga frihetsberövanden och misshandel av frihetsberövade personer. Det framhölls att poliserna var ett av de bästa lagen som Inrikesministeriet hade. M frågade också om åklagarna bekämpade brottsligheten eller polisen. Det andra brevet kom från viceministern på Inrikesministeriet, U, och var skrivet på ministeriets brevpapper. I brevet förklarades att en av de poliser som nämndes i det första brevet tidigare hade dömts till böter, som han slapp betala, och att han hade återanställts av ministeriet trots att han dömts för bl.a. olagligt frihetsberövande, befogenhetsöverskridande, våldshandlingar, användande av skjutvapen och tortyr. Den 31 januari 2003 publicerade tidningen en artikel där Ms försök att skydda de fyra poliserna återgavs som ett exempel och där fotografier av båda breven var intagna. Det begärdes en förklaring av G hur breven blivit publicerade och han erkände att han lämnat ut dem och hävdade att han handlat i linje med presidentens antikorruptionskampanj för att ge en positiv bild av åklagarmyndigheten. Han framhöll att breven inte var hemligstämplade. G avskedades den 3 mars 2003 och han förde förgäves talan för att få tillbaka sin tjänst och gjorde gällande att han inte varit skyldig att först konsultera någon annan chef. Tidningen begärde utan framgång en utredning av Ms påstådda inblandning i en pågående brottsutredning. Den 14 mars 2003 publicerades en uppföljande artikel vari det uppgavs att riksåklagaren hade böjt sig för Ms påtryckningar att identifiera och straffa den som lämnat ut Ms brev till pressen och att åklagarmyndigheten hade letts av M och presidentens rådgivare när det gällde vilka som skulle anställas eller avskedas. Enbart under det senaste året hade 30 erfarna åklagare avskedats. I artikeln redogjordes också för att G avskedats till följd av påtryckningar från M. - I Europadomstolen klagade G över att han avskedats på grund av att han lämnat ut två handlingar som avslöjade en hög politikers inblandning i ett pågående brottmålsförfarande. Han åberopade artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att varken den moldaviska lagstiftningen eller några interna förordningar för åklagarmyndigheten innehöll några bestämmelser om rapportering av anställdas felaktigheter. Det fanns därför ingen annan myndighet som G kunde ha informerat om sina bekymmer och inget förfarande för hur sådana ärenden skulle behandlas. Vidare framgick att avslöjandet hade avsett talmannens uppträdande och trots att riksåklagaren varit medveten om förhållandet i nära sex månader hade han inte visat något tecken på att han hade för avsikt att svara i stället för att ge intrycket av att han böjt sig för politiska påtryckningar. Domstolen fann därför att det med hänsyn till omständigheterna i Gs fall kunde vara berättigat att lämna ut uppgifterna externt. Domstolen undersökte Ms brev till riksåklagaren och godtog inte att det bara innebar att de fyra polisernas brev förmedlades till en behörig myndighet. Dessutom kunde det med hänsyn till sammanhanget och det språk som M använt inte uteslutas att avsikten med brevet var att utöva påtryckning på åklagarmyndigheten. Mot den bakgrunden noterade domstolen att Moldaviens president hade startat en kampanj mot bruket att politiker blandade sig i rättsskipningen och att moldaviska media noga följde utvecklingen. Domstolen noterade också rapporter från internationella NGOs som uttryckte oro över maktdelningens sammanbrott och avsaknaden av rättsligt oberoende i Moldavien. Domstolen fann att de brev som G hade lämnat ut hade betydelse för frågor om maktfördelningen, om höga politikers otillbörliga uppträdande och regeringens attityd till polisvåld. Det rådde inte någon tvekan om att detta var viktiga frågor i ett demokratiskt samhälle som allmänheten hade ett berättigat intresse av att bli informerad om och som föll inom ramen för en politisk debatt. Allmänhetens intresse av att bli informerad om otillbörliga påtryckningar och förseelser inom åklagarmyndigheten var så viktigt i ett demokratiskt samhälle att det tog över intresset av att upprätthålla allmänhetens förtroende för åklagarmyndigheten. En öppen diskussion i frågor av allmänt intresse var livsviktig för demokratin och det var av största betydelse att medborgarna inte avskräcktes från att ge sina synpunkter till känna i sådana frågor Det fanns ingen anledning att tro att G hade motiverats av en önskan om fördelar för egen räkning eller att han hade något personligt agg till sin arbetsgivare eller M eller att det fanns några baktankar med hans handlande. Domstolen noterade slutligen att G fått strängast tänkbara påföljd, som inte bara fick negativa återverkningar på hans egen karriär utan som också kunde ha en avkylande effekt på andra anställda på åklagarmyndigheten och avhålla dem från att rapportera tjänstefel. Med hänsyn till den uppmärksamhet som Gs fall fått i media kunde påföljden också ha en avhållande effekt på andra tjänstemän och statligt anställda. Med hänsyn till bl.a. yttrandefrihetens betydelse i frågor av allmänt intresse och till statstjänstemäns och andra anställdas skyldighet att anmäla olagligt handlande och tjänstefel på sina arbetsplatser, fann domstolen, efter att ha gjort en avvägning även av de andra skilda intressena i målet, att intrånget i Gs rätt till yttrandefrihet och särskilt hans rätt att förmedla information inte hade varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29
I sak
Haseldine ./. U K, kommissionens beslut 1992-05-13
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
De Diego Nafria ./. Spanien, dom 2002-03-14
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Stoll ./. Schweiz, dom (GC) 2007-12-10 (jfr nr 11/07)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Radio Twist, A.S. ./. Slovakien, dom 2006-12-19
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Morissens ./. Belgien, kommissionens beslut 1988-05-03
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Hadjianastassiou ./. Grekland, dom, 1992-12-16
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22

 ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Erseven m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-24
Karakaya ./. Turkiet, 2008-01-24
Ali Göktas ./. Turkiet, 2008-01-12; även Part inte fått del...och Otillräcklig ersättning...
Apaydin ./. Turkiet, 2008-01-12; även Part inte fått del...och Otillräcklig ersättning...
Faruk Deniz ./. Turkiet, 2008-01-12; även Part inte fått del...och Otillräcklig ersättning...
Kiliç och Korkut ./. Turkiet, 2008-01-12; även Part inte fått del...och Otillräcklig ersättning...

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07, 11/07 OCH 1/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Çoban m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lesnova ./. Ryssland, 2008-01-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nagovitsyn ./. Ryssland, 2008-01-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Parfenenkov ./. Ryssland, 2008-01-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Plekhova ./. Ryssland, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1 
Arsenenko ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Dedukh ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Fedortsi ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Prypiyalo ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shaga ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Konotenko ./. Ukraina, 2008-01-31; även artikel 13
Luts ./. Ukraina, 2008-01-31
Bratulescu ./. Rumänien, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Agaponova m.fl. ./. Ryssland, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Cherkashin ./. Ryssland, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gladyshev m.fl. ./. Ryssland, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kostenko ./. Ryssland, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sidnev ./. Ukraina, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Abdulkadir Aktas ./. Turkiet, 2008-01-31: artikel 5.1 c), 5.4 och 5.5, återförd till polisen efter häktning
Degerli m.fl. ./. Turkiet, 2008-02-05; artikel 5.1
Svetoslav Dimitrov ./. Bulgarien, 2008-02-07; artikel 5.1, 4 och 5
Konolos ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 5.1
Pankiewicz ./. Polen, 2008-02-12; artikel 5.1, för lång väntan i häkte på att föras till psykiatrisk klinik
Kiliçoglu m.fl. ./. Turkiet, 2008-02-12; artikel 5.3 och 4

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Flux ./. Moldavien (nr 4), 2008-02-12

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Beian ./. Rumänien (nr 2), 2008-02-07

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07 och 11/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Di Giacomo ./. Italien, 2008-01-24; även artikel 13 i förening med artikel 8
Stepniak ./. Polen, 2008-01-29

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Goodwin ./. U K, 2008-01-22; änkeförmån
Higham ./. U K, 2008-01-22; änkeförmån

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06, 11/06, 9/07, 11/07 och 1/08.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Karabulut ./. Turkiet, 2008-01-24
Özel m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-31; enbart militära ledamöter, även Skälig tid
Gerçek ./. Turkiet, 2008-01-31
Rasim Aydin ./. Turkiet, 2008-01-31

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 11/07 och 1/08.

Omplacering, förflyttning pga. medlemskap i fackförening
Fahrettin Aydin ./. Turkiet, 2008-01-29; artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 11/06, 3/07 och 11/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Can m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-24
Korkmaz ./. Turkiet, 2008-01-24
Saripinar ./. Turkiet, 2008-01-24
Gög & Kolsuzoglu och Agbayir ./. Turkiet, 2008-01-24; artikel 6.1
Balan ./. Moldavien, 2008-01-29
Uysal ./. Turkiet, 2008-01-31
Ali Göktas ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Part inte fått del...
Apaydin ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Part inte fått del...
Faruk Deniz ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Part inte fått del...
Kiliç och Korkut ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Part inte fått del...

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Ali Göktas ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Otillräcklig ersättning
Apaydin ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Otillräcklig ersättning
Faruk Deniz ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Otillräcklig ersättning
Kiliç och Korkut ./. Turkiet, 2008-01-12; även Avsaknad av förhandling och Otillräcklig ersättning

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Kidzinidze ./. Georgien, 2008-01-29; vägran pröva klagomål, även Skälig tid se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Osmanoglu ./. Turkiet, 2008-01-24;även artikel 3 och artikel 38.1 a), ej kränkning artiklarna 5 och 14

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 1/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Kostadinov ./. Bulgarien, 2008-02-07; även artikel 5.3, 5.4 och 5.5
Mechenkov ./. Ryssland, 2008-02-07; bristande sjukvårdsbehandling, även artikel 34

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Maznyak ./. Ukraina, 2008-01-31
Gâga ./. Rumänien, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Serbanescu ./. Rumänien, 2008-02-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
SC PLASTIK ABC SA ./. Rumänien, 2008-02-07

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Milan ./. Frankrike, 2008-01-24; ej kränkning artiklarna 3 och 13
Dönmüs och Kaplan ./. Turkiet, 2008-01-31; artikel 3, misshandel och bristande utredning
Süleyman Erkan ./. Turkiet, 2008-01-31; artikel 3, misshandel och bristande utredning
Trajkoski ./. Makedonien, 2008-02-07; artikel 3 misshandel och bristande utredning
Sonkaya ./. Turkiet, 2008-02-12

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Babes ./. Rumänien, 2008-01-24
Ion ./. Rumänien, 2008-01-24
Aldea ./. Rumänien, 2008-01-24
Arsenovici ./. Rumänien, 2008-02-07; vägrad vräkning av formella skäl hinder för att återfå fastighet
Tarik ./. Rumänien, 2008-02-07; vägrad vräkning av formella skäl hinder för att återfå fastighet
Buttu och Bobulescu ./. Rumänien (I), 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Buttu och Bobulescu ./. Rumänien (II), 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Episcopia Romana Unita cu Roma Oradea ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Iring ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Krajcsovics m.fl. ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Mosoiu och Pasarin ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Rateanu ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Reuniunea de Ajutor pentru Înmormântare Fratelia ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
S.C. Sefer S.A. ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Silimon och Gross ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Tetu ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Voda och Bob ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1
Cherebetiu och Pop ./. Rumänien, 2008-02-07; artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 6.1 Skälig tid

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07 och 1/08.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 22 januari - den 12 februari 2008 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
22 januari
Czaus ./. Polen (18026/03)
Madela ./. Polen (62424/00)
Rygalski ./. Polen (11101/04)
24 januari
Kulcsár ./. Ungern (37778/04)
Z ./. Lettland (14755/03) ej kränkning, även artikel 5.3, se nedan
Buncic ./. Slovenien (42852/02) ej kränkning, även artikel 13
29 januari
Kidzinidze ./. Georgien (69852/01) även Rättvis rättegång
Csösz ./. Ungern (34418/04) skadeståndsmål
Poplawski ./. Polen (28633/02) även artikel 5.3, se nedan
Klára Kiss ./. Ungern (31754/04)
Rózsa ./. Ungern (22671/04)
Karadavut ./. Turkiet (17604/04)
31 januari
Mehmet Resit Arslan ./. Turkiet (31320/02) brottmål
Özel m.fl. ./. Turkiet (37626/02) även Militär ledamot
Rabia Tan m.fl. ./. Turkiet (8095/02)
Tunca ./. Turkiet (17408/04)
Fandralyuk ./. Ukraina (22775/03)
Karimov ./. Ukraina (69435/01) även artikel 13
5 februari
Glöckler m.fl. ./. Ungern (17628/04)
Sirkó m.fl. ./. Ungern (44822/04)
Szöke ./. Ungern (22736/04)
Tót ./. Ungern och Italien (44746/04)
7 februari
Yankov ./. Bulgarien (nr 2) (70728/01) brottmål, även artikel 13
Açikgöz ./. Slovenien (28936/02) även artikel 13
Cherebetiu och Pop ./. Rumänien (36476/03) även artikel 1 i protokoll nr 1 Äganderätt
Tseronis ./. Grekland (18607/05)
Parizov ./. Makedonien (14258/03)
12 februari
Jouan ./. Belgien (5950/05) spärr av bankkonto pga. misstänkt penningtvätt
Kyziol ./. Polen (24203/05)
Bánas ./. Slovakien (42774/04)

ARTIKEL 5.3
22 januari
Bobel ./. Polen (20138/03) även artikel 8
Kurczewski ./. Polen (18157/04)
Pisarkiewicz ./. Polen (18967/02)
Teodorski ./. Polen (7033/06) ej kränkning
24 januari
Z ./. Lettland (14755/03) även artikel 6.1 ej kränkning, se ovan
29 januari
Gracki ./. Polen (14224/05)
Kubik ./. Polen (12848/03)
Rochala ./. Polen (14613/02)
Poplawski ./. Polen (28633/02) även artikel 6.1, se ovan
12 februari
Pyrak ./. Polen (54476/00) även artikel 5.4, se nedan

ARTIKEL 5.4
12 februari
Pyrak ./. Polen (54476/00) även artikel 5.3, se ovan

ÖVRIGT

Justitiekanslerns beslut den 18 januari 2008, dnr 12-06-40, i fråga om skadestånds storlek.

Även om Justitiekanslerns beslut normalt inte refereras i denna publikation kan det finnas anledning att fästa läsarnas uppmärksamhet på JKs ovannämnda beslut. Ärendet gällde en begäran om skadestånd på grund av för lång handläggningstid i Försäkringskassan, mer än 12 år, i ett ärende om livränta. I beslutet redogör JK bl.a. för Europadomstolens dom den 10 november 2004 i målet Zullo mot Italien och den s.k. Zullo-taxan som därefter tillämpats i fråga om skadestånds storlek. Taxan innebar att ersättning skulle utgå med 1 000-1 500 EUR per år som handläggningen pågått och att det alltså inte skulle vara dröjsmålets längd som skulle ligga till grund för fastställande av beloppet. Efter att sedan ha gått igenom de svenska bestämmelserna om skadestånd och HDs avgöranden i NJA 2005 s. 462 och i dom den 21 december 2007 i mål nr T 672-07 redogör JK för Europadomstolens dom i stor sammansättning dit det tidigare nämnda målet Zullo mot Italien hade hänskjutits. Den domen meddelades den 29 mars 2006 och trädde således i stället för den tidigare domen. JK framhåller bl.a. följande.

Domen präglas av de speciella förhållanden och generella problem som föreligger med utdragna handläggningstider i vissa konventionsländer, bl.a. Italien. Domstolen angav att den metod som hade använts i den första domen gav en indikation på hur domstolen bedömde den icke-ekonomiska skada som kunde följa vid oskäligt långa handläggningstider samt möjligheten att reducera det nämnda beloppet med hänsyn till om kränkningen hade erkänts på ett nationellt plan och med beaktande av den ersättning som hade utgått med användande av ett nationellt rättsmedel.

Domstolen konstaterade därefter att det vore omöjligt och opraktiskt att upprätta någon lista täckande varje aspekt av domstolens tidigare ersättningspraxis. Utan att ställa upp en närmare taxa av det slag som domstolen i kammarsammansättning hade tillämpat, dvs. uttryckligen baserad på antal år som handläggningen hade varat, redogjorde Europadomstolen för vissa kriterier som kan anses betydelsefulla för ersättningens bestämmande och framhöll särskilt - i ljuset av den s.k. subsidiaritetsprincipen - den omständigheten att den felande staten genom inhemska rättsmedel hade vidgått konventionskränkningen och utgett ersättning för denna. Här kan framhållas att ett rättsmedel inte behöver innebära att en enskild just tillerkänns skadestånd.

-------------

I ljuset av Europadomstolens nya dom framstår de ersättningsnivåer som följde av en tillämpning av Zullo-taxan som höga. Det måste beaktas att det genom Högsta domstolens praxis numera torde finnas effektiva rättsmedel vid konventionskränkningar i Sverige, innefattande möjligheten att i tillämpliga fall erhålla ekonomisk och ideellt skadestånd för kränkningarna. Detta synes vara en omständighet som enligt Europadomstolen innebär att den enskilde såsom skälig gottgörelse, när ersättningsfrågan uppkommer på ett nationellt plan, bör vara väl tillgodosedd med en ersättning som ligger väl under ersättningsnivåerna enligt den tidigare taxan. Därutöver bör framhållas att den nya domen torde innebära att ersättningen får bestämmas i enlighet med domstolens praxis i övrigt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

Mot den bakgrunden och med beaktande av att det enligt Europadomstolens praxis ställs högre krav på skyndsamhet i vissa slags mål än i andra fann JK utifrån omständigheterna i det förevarande fallet att ersättning för den ideella skada som kvinnan i fråga hade lidit till följd av den konventionskränkning hon utsatts för kunde bestämmas till skäliga 60 000 kr.




Senast ändrad: 2011-04-12