JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 2 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 januari - den 13 februari 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Svenska Flygföretagens Riksförbund och Skyways Express AB mot Sverige, 2006-12-12
När Luftfartsverkets beslut om nya föreskrifter överklagades till regeringen trots att det saknades möjlighet att överklaga, räknades sexmånadersfristen för att klaga till Europadomstolen från dagen för Luftfartsverkets beslut och inte från dagen för regeringens avvisningsbeslut.

Dom

Lilja mot Sverige, 2007-01-23
När det gick fyra år från det att förundersökningen avslutats till dess åtal väcktes i brottmål och överklagande av länsrätts dom låg mer än tre år i kammarrätt kränktes rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

Wassdahl mot Sverige, 2007-02-06
Högsta domstolens avgörande om skadestånd för att ett brottmål inte avgjorts inom "skälig tid" och väntan på prövningstillstånd i mer än ett år för samma fråga i ett skattemål innebar att det i skattemål ännu inte finns ett effektivt rättsmedel för att klaga över att prövning inte skett inom "skälig tid". Mot den bakgrunden och då förutsättningarna i övrigt var uppfyllda hade det skett en kränkning av artikel 6.1.

Evaldsson m.fl. mot Sverige, 2007-02-13
Uttagande av granskningsavgift av oorganiserade arbetare motsvarande 1,5 % av lönen enligt kollektivavtal innebar, mot bakgrund av otillräcklig redovisning av hur pengarna användes, en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Domar mot andra länder

Chiesi SA mot Frankrike, 2007-01-16
Ändrad lagstiftning som gavs retroaktiv verkan i pågående mål och som ändrade tidigare praxis som skulle varit till den klagandes förmån var inte berättigad och kränkte artikel 6.1.

Farhi mot Frankrike, 2007-01-16
När domstol inte prövade en tilltalads påstående om att det förekommit en olaglig kontakt mellan åklagaren och vissa jurymedlemmar kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Bujnita mot Moldavien, 2007-01-16
Otillräckliga skäl för att genom ett tillsynsförfarande ompröva en lagakraftvunnen dom kränkte rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Warsicka mot Polen, 2007-01-16
Domstols sammansättning, där samme domare deltog både i prövningen av målet i sak och när frågan om prövningstillstånd för att överklaga den domen till kassationsdomstol avgjordes, kränkte inte rätten till en opartisk domstol enligt artikel 6.1.

Alliance Capital (Luxembourg) SA mot Luxemburg, 2007-01-19
När bedömningen enligt domskälen gällde i förhållande till den klagandes båda motparter men domslutet riktades endast mot en av dem samt då målet i den delen inte prövades sedan det återförvisats kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Sissanis mot Rumänien, 2007-01-25
Preventiv åtgärd som innebar förbud att lämna landet och som beslutats av polisen kom, sedan lagstiftningen några år senare ändrades så att det krävdes att sådant beslut fattades av en särskild myndighet, inte att stå i överensstämmelse med lagen och kränkte därmed artikel 2 i protokoll nr 4.

Eski mot Österrike, 2007-01-25
Tillåtande av adoption mot faderns vilja innebar, med hänsyn till barnets bästa och bl.a. den begränsade relationen dem emellan, inte att beslutet var oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

Yumak och Sadak mot Turkiet, 2007-01-30
Trots att gränsen för att komma in i parlamentet var så hög som 10 % av det totala röstantalet och borde ändras, hade staten så stort utrymme för sina bedömningar att det inte skedde någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Ramazanova m.fl. mot Azerbaijan, 2007-02-01
Trots att upprepat återsändande av registreringsansökan inte innebar en formell eller slutlig vägran att registrera den sökande föreningen medförde förfarandet ändå en begränsning av rätten att utnyttja föreningsfriheten och det skedde därför en kränkning av artikel 11.

Ferihumer mot Österrike, 2007-02-01
Fällande dom för en förälder som var viceordförande i föräldraföreningen och som uttalade sig i lokalpressen om lärares påtryckningar för att få till stånd en kompromisslösning innebar en kränkning av artikel 10.

Svarc och Kavnik mot Slovenien, 2007-02-08
Domstols sammansättning, där en person som deltagit i första instans genom att som sakkunnig ge in ett yttrande till domstolen senare deltog som domare när frågan om prövningstillstånd till konstitutionsdomstol avgjordes, kränkte rätten till en opartisk domstol enligt artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

Sisojeva m.fl. mot Lettland, 2007-01-15
De åtgärder som myndigheterna vidtog för att reglera en familjs förhållanden i fråga om bosättning och medborgarskap var tillräckliga för att familjen inte skulle anses vara offer för en kränkning av artikel 8. Myndigheternas handlande hade inte heller påverkat eller hindrat den enskilda klagorätten enligt artikel 34.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 8 februari 2007 i mål T 160-06 i fråga om klander av testamente.

Förvaltningsdomstolar

Migrationsöverdomstolens beslut i mål nr UM 1018-06 gällande muntlig förhandling i mål om förvar.

ALLMÄNT

Den nytillträdde presidenten Jean-Paul Costa inledde sitt anförande vid domstolens högtidliga öppnande av det nya arbetsåret den 19 januari 2007 med att rikta ett tack till sin företrädare Luzius Wildhaber, som varit domare i domstolen sedan 1991 och som blev den nya domstolens president 1998, när protokoll nr 11 trädde i kraft. President Costa gick därefter över till att redovisa statistik över inkomna och avgjorda mål. Nära 30 000 mål har avgjorts genom dom eller beslut. I förhållande till antalet mål som lottats ut på de beslutande enheterna, 39 000, var skillnaden nära 10 000 som ökade balansen till ca 90 000 mål vid årets ingång. 65 000 av dessa har lottats ut. Antalet meddelade domar har ökat med drygt 40 %. Även om domstolen fått ökade resurser står dessa ändå inte i proportion till det ökade antalet mål. Kansliorganisationen har omorganiserats för att ta hand om de allra äldsta målen. En femte kammare har bildats som i och för sig har minskat antalet domare på de övriga fyra kamrarna. Antalet domare som sitter med på varje mål som ersättare har också minskat och varje domare deltar nu i ett större antal mål. Hela personalen har ansträngt sig för att vara beredda att arbeta enligt protokoll nr 14 när det träder i kraft. Enligt preliminära bedömningar kommer protokollet att öka domstolens produktivitet med åtminstone 25 %. Även om detta inte är tillräckligt kan domstolen inte undvara protokoll nr 14. Presidenten redogjorde härefter för några viktiga avgöranden under året och nämnde bl.a. pilotmålet Hutten-Czapska mot Polen och det mycket omdiskuterade målet Jalloh mot Tyskland där en man som misstänktes ha svalt påsar med narkotika tvångsvis gavs kräkmedel. President Costa gav sedan sin syn på domstolens roll och dess framtid. När det gällde domstolens framtid var president Costa av den uppfattningen att den är beroende av domstolens effektivitet. Brist på effektivitet gör att domstolen förlorar förtroende, sin moraliska och juridiska auktoritet och slutligen sitt existensberättigande. Effektiviteten beror på domstolen men också på de nationella myndigheterna som i första hand har ansvaret för att konventionen tillämpas. Ju större utsträckning som gottgörelse kan ges i på nationell nivå desto mindre blir tillströmningen av klagomål till Strasbourg. Men man skall inte göra sig för stora förhoppningar, källan sinar inte fort. Av största betydelse för domstolens effektivitet är protokoll nr 14 och att det träder i kraft snarast. Staterna har ju varit eniga om protokollet och om bildandet av gruppen ”De vise”, under ledning av EG-domstolens förre president Gil Carlos Rodrigues-Iglesias, och deras verksamhet förutsätter att protokoll 14 träder i kraft. Att protokollet ännu inte trätt i kraft skapar en osäkerhet i arbetet och hela systemets framtid står på spel. Den vilar på en unik mekanism, nämligen 800 miljoner människors rätt att få direkt tillgång till en internationell domstol för få sina mest grundläggande rättigheter skyddade. Men tillströmningen av mål riskerar att i praktiken ta död på den individuella klagorätten. Mot bakgrund av målavverkningen under 2006 kan man konstatera att nära 95 % av de mål som avverkades under 2006 inte avgjordes genom dom utan genom beslut om inadmissibility eller avskrivningsbeslut för att klagomålen saknat grund. Detta kan inte vara att försvara mänskliga rättigheter men under rådande förhållanden kan domstolen inte göra annat. Presidenten manade: Låt oss alla göra vad vi kan för att det skall bli annorlunda i framtiden.

Även den avgående presidenten Wildhaber talade vid den årliga ceremonin. Han framhöll bl.a. att domstolen ofta beskrivs som juvelen i Europarådets krona men den är mycket mer än så. Den är symbolen och det praktiska uttrycket för ett ideal, en förhoppning om ett samhälle där äktenskapet mellan effektiv demokrati och rättssäkerhet utgör grundvalen för politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt samtidigt som individerna får möjlighet till självförverkligande. Domstolens betydelse kan inte överskattas. Dess effektivitet beror inte bara på att andra delar av Europarådet medverkar och att medlemsstaternas regeringar deltar i ministerkommittén. Mest av allt är domstolen beroende av de nationella myndigheterna och då särskilt de rättsliga myndigheterna.

Enligt den statistik som presenterades vid det nya arbetsårets början i januari 2007 hade det under 2006 kommit in 50 500 klagomål, vilket är en ökning med 11 % i förhållande till föregående års 45 500 klagomål. Domstolen har meddelat 1 560 domar (avseende 1 720 ansökningar) vilket kan jämföras med 1 105 domar år 2005. Domstolens balans var vid årsskiftet 89 900 mål jämfört med 81 000 föregående årsskifte. Måltillströmningen har stadigt ökat under åren och ökningen har med några undantag varit relativt jämn. 1995 kom det in drygt 11 000 klagomål. Störst var ökningen mellan 1999 och 2000 då den närmade sig 10 000 mål. Även ökningen 2005-2006, dvs. 5 000 mål, är ovanligt stor. Ökningen av antalet meddelade domar är inte lika jämn. Åren 1995-1999 ökade antalet domar från 56 till 177. Åren 2000-2004 meddelades ca 700-900 domar och 2005 var antalet 1105. Ökningen 2006 närmar sig alltså 500 domar. Antalet klagomål som förklarats inadmissible eller som skrivits av har ökat från 2 182 år 1995 till 28 160 år 2006. Av de mål som var anhängiga vid domstolen den 1 januari 2007 kom 19 300 mål (21,5 %) från Ryssland, 10 850 mål (12,1%) från Rumänien, 9 000 mål (10%) från Turkiet. Ukraina och Polen svarar för 7,6 resp. 5,7 % av balansen och Frankrike, Tyskland, Tjeckien, Italien, U K och Bulgarien står var för sig för mellan 2,4 och 4,8 %. Alla de övriga 35 staterna svarar tillsammans för den resterande delen av balansen, 19 000 (21 %), eller nästan lika mycket som Ryssland ensamt. Sveriges andel därav är 642 mål. Nästan lika många mål har Finland medan Danmark och Norge har litet mer än 100 mål var.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Svenska Flygföretagens Riksförbund och Skyways Express AB mot Sverige
(Ansökan 32535/02, beslut den 12 december 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

När Luftfartsverkets beslut om nya föreskrifter överklagades till regeringen trots att det saknades möjlighet att överklaga, räknades sexmånadersfristen för att klaga till Europadomstolen från dagen för Luftfartsverkets beslut och inte från dagen för regeringens avvisningsbeslut.

Svenska Flygföretagens Riksförbund, förbundet och Skyways Express AB, Skyways, klagade över Luftfartsverkets, LFV:s, beslut den 10 december 1998 om att anta föreskrifterna LFS 1998:83 om nya regler för trafikavgifterna på de statliga flygplatserna, vilka trädde i kraft den 1 januari 1999. I ett brev den 10 januari 1999 anförde förbundet för sina medlemmars räkning ett överklagande till regeringen. LFV lämnade sina synpunkter på överklagandet i ett brev daterat den 15 januari 1999. Parterna gav härefter in ytterligare skriftväxling och regeringen meddelade sitt beslut den 28 februari 2002 och avvisade då överklagandet med motiveringen att enligt 35 § i förordningen 1988:78 med instruktion för LFV så kunde LFV:s beslut i annat än personalfrågor överklagas endast om det uttryckligen angavs. Det aktuella överklagandet avsåg ett beslut om föreskrifter och det fanns inte någon bestämmelse som medgav att sådana beslut fick överklagas. - I Europadomstolen klagade förbundet och Skyways över att de inte fått tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1 och att det saknats ett effektivt rättsmedel för deras klagomål enligt artikel 13. De klagade också över att antagandet av de nya trafikavgifterna kränkte deras rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 samt över att flygbolag som flög med mindre flygplan, vilket många av förbundets medlemmar inklusive Skyways gjorde, behandlades oförmånligare än bolag som flög med större plan och de åberopade i den delen artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att förbundets klagomål till regeringen hade avvisats utan prövning i sak, eftersom det saknades rätt att överklaga. Domstolen erinrade om kravet enligt artikel 35 på att klagomål skall ha anförts inom sex månader från det att inhemska rättsmedel slutligen uttömts och att därvid endast rättsmedel som är normala och effektiva skall beaktas och att en klagande inte kan sträcka ut klagofristen genom att av missförstånd anföra klagomål hos organ som inte har behörighet eller kompetens att lämna effektiv gottgörelse. När det inte finns något effektivt rättsmedel börjar sexmånadersfristen med visst undantag att löpa från dagen för det ifrågasatta beslutet. Undantag görs således i sällsynta fall om den klagande inte kände till att rättsmedlet var ineffektivt. I sådant fall börjar sexmånadersfristen löpa den dag han fick kännedom om förhållandet eller borde fått kännedom om det. Det nu aktuella beslutet fattades den 10 december 1998 då sexmånadersfristen började löpa. Domstolen måste emellertid pröva om det fanns särskilda skäl att ändå räkna fristen från regeringens beslut den 28 februari 2002. I det sammanhanget erinrade domstolen om att de antagna föreskrifterna var av allmän karaktär och angav reglerna för trafikavgifter på statliga svenska flygplatser. Alla flygbolag som använde dessa flygplatser berördes således av bestämmelserna och det krävdes dagliga beslut om tillämpningen för varje enskild flygtur. Föreskrifterna hade således endast en indirekt inverkan på flygbolagen. Beslutet den 10 december 1998 kunde därför inte sägas ha inneburit ”myndighetsutövning mot enskild”. Det borde därför ha stått klart för de klagande redan när de gav in sitt överklagande till regeringen att 35 § i instruktionen för LFV inte var tillämplig på dem och det därför var ett ineffektivt rättsmedel. Det fanns därför inte anledning att räkna sexmånadersfristen annat än från den 10 december 1998. Även om man antog att det ifrågasatta beslutet innefattade ett avgörande av de klagandes civila rättigheter eller skyldigheter hade överklagandet som gavs in den 27 augusti 2002 kommit in efter sexmånadersfristens utgång. Klagomålet måste därför avvisas.

De klagande hade också klagat över att förfarandet i regeringen tagit oskäligt lång tid och de hade i den delen åberopat artikel 6.1. Parterna hade motstridiga uppfattningar när det gällde om det aktuella förfarandet gällde en skyldighet som till sin natur var ”civil”. Domstolen erinrade om att för att artikel 6.1 skall bli tillämplig i sin ”civila del” måste det finnas en tvist om en rätt eller skyldighet som det åtminstone hävdas att den är erkänd enligt den inhemska rätten. Tvisten måste också vara verklig och seriös och kan gälla inte bara förekomsten av en rätt eller skyldighet utan också omfattningen och det sätt den kan utövas på. Utgången av förfarandet måste också ha en direkt betydelse för den civila rättigheten eller skyldigheten i fråga. Det fanns inte någon rätt att överklaga LFV:s beslut den 10 december 1998 och oavsett om beslutet rörde civila rättigheter eller skyldigheter hade överklagandet till regeringen inte utgjort ett rättsmedel som kunnat ge de klagande gottgörelse för det de klagade över. Förfarandet i regeringen innebar därför inte ett avgörande av de klagandes civila rättigheter eller skyldigheter och det kunde därför inte sägas ha någon direkt avgörande betydelse för sådana rättigheter och skyldigheter. Artikel 6 var därför inte tillämplig på förfarandet i regeringen. Klagomålet kunde därför inte prövas i denna del heller. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Aydin, Aydin o. Aydin ./. Turkiet, beslut 2000-02-01
Fernie ./. U K, beslut 2006-01-05
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

Dom

Lilja mot Sverige
(Ansökan nr 36689/02, dom den 23 januari 2007)
Domen finns endast på engelska.

När det gick fyra år från det att förundersökningen avslutats till dess åtal väcktes i brottmål och överklagande av länsrätts dom låg mer än tre år i kammarrätt kränktes rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

L anklagades för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter för perioden juli 1994 - september 1996. Han var häktad under tiden den 23 oktober till den 3 december 1996. L förhördes vid flera tillfällen under 1996 och 1997 och förundersökningen avslutades den 25 april 1998. Åklagaren fick emellertid upprepade förlängningar av fristen för att väcka åtal och åtal väcktes således först den 28 oktober 2002. Rättegången började den 2 september 2003. Genom en deldom den 4 december 2003 frikändes L i vissa delar och han frikändes helt av tingsrätten genom en dom den 27 februari 2004. Domen vann laga kraft. - Samtidigt hade skattemyndigheten inlett en taxeringsrevision och länsrätten biföll myndighetens ansökan om betalningssäkring i juni 1997. Genom beslut i december 1997 och mars-april 1998 påförde skattemyndigheten L mervärdesskatt och arbetsgivareavgifter samt skatte- och avgiftstillägg. Efter genomförd revision beräknades mervärdeskatten till omkring 3 mkr och arbetsgivaravgifterna till 14,6 mkr. Dessutom påfördes skatte- och avgiftstillägg med 20 %. Bolaget klagade till länsrätten, som efter att ha hållit muntlig förhandling fastställde skattemyndighetens beslut. Även kammarrätten höll muntlig förhandling och fastställde därefter länsrättens dom.  Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i oktober 2003. - I Europadomstolen klagade L över längden på såväl brottmåls- som skatteförfarandet. Han hävdade vidare att han inte fått en rättvis rättegång i skattemålen, eftersom förvaltningsdomstolarna tillämpade en annan bevisvärdering än den som tillämpades i brottmålet.

Europadomstolen fann i beslut den 6 september 2005, jfr nr 9/05, mot bakgrund av domstolens praxis, att klagomålet avseende ”skälig tid” krävde en prövning i sak men att klagomålet i övrigt var uppenbart ogrundat och därför skulle avvisas i den delen. Klagomålet förklarades således admissible i fråga om ”skälig tid” och inadmissible i övrigt.

Europadomstolen fann att regeringens invändning att L inte uttömt inhemska rättsmedel med hänvisning till Högsta domstolens dom den 9 juni 2005 om skadestånd för mål som inte avgjorts inom skälig tid inte kunde godtas. Den åberopade domen hade ju meddelats nära tre år efter det att L gett in sitt klagomål till domstolen. När det gällde skäligheten av den tid som förfarandet pågått erinrade domstolen om att den frågan skall avgöras med beaktande av målets svårighetsgrad, den klagandes eget agerande och myndigheternas handlande. Domstolen konstaterade att de två närliggande målen som var i fråga var komplicerade till sin natur både när det gällde sakfrågan och antalet misstänkta och inblandade bolag. Åklagaren hade inte haft anledning att invänta utgången i skattemålet och det hade inte varit godtagbart att L fått vänta mer än fyra år från det att förundersökningen avslutades till dess åtal väcktes, även om han samtyckt till flera av åklagarens framställningar om förlängning. Det hade ankommit på tingsrätten att se till att målet fortskred tillräckligt snabbt. Mot bakgrund av den nämnda fyråriga väntetiden sammantagen med den totala längden om mer än sju år för prövning i en instans stod det klart att brottmålet inte avgjorts inom skälig tid. När det gällde skatteprocessen noterade domstolen att målet legat i kammarrätten över tre år. Det kunde inte heller anses som skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25

Wassdahl mot Sverige
(Ansökan nr 36619/03, dom den 6 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Högsta domstolens avgörande om skadestånd för att ett brottmål inte avgjorts inom ”skälig tid” och väntan på prövningstillstånd i mer än ett år för samma fråga i ett skattemål innebar att det i skattemål ännu inte finns ett effektivt rättsmedel för att klaga över att prövning inte skett inom ”skälig tid”. Mot den bakgrunden och då förutsättningarna i övrigt var uppfyllda hade det skett en kränkning av artikel 6.1.

Wassdahl, W, fick i slutet av maj 1996 ett övervägande om taxeringsändring och om påförande av skattetillägg från skattemyndigheten. Ändringen avsåg bl.a. ett vägrat avdrag för ränta med 2 mkr och undanröjande av en deklarerad vinst vid försäljning av aktier med 775 000 kr. Vidare övervägdes påförande av skattetillägg på ett belopp av 1 225 000 kr. Till grund för övervägandena låg en utredning avseende N. A. Fintling & Co Kommission AB, nedan kallat Fintling. Därav framgick att Fintling gjort affärer med ett stort antal personer däribland W avseende köp och försäljning av aktier. W hade lånat 40 mkr från Fintling och uppdragit åt bolaget att för hans räkning köpa aktier för beloppet. W sålde sedan tillbaka aktierna till Fintling på en i förväg bestämd dag och gjorde därvid en vinst. Samtidigt återbetalade W lånet jämte ränta till Fintling. Aktievinsten motsvarade den erlagda räntan och de tog därför ut varandra. Enligt skattemyndighetens uppfattning hade det i verkligheten inte skett några transaktioner alls, utan W hade endast fått två kontoutdrag och en revers för att använda för att få skatteförmåner.

Skattemyndigheten beslöt i september 1996 i enlighet med övervägandena. W överklagade och begärde att få ta del av hela utredningsrapporten avseende Fintling. Skattemyndigheten avslog yrkandet. W framställde samma begäran i länsrätten, även där utan framgång. Efter att ha hållit muntlig förhandling avslog länsrätten överklagandet i maj 2000. W överklagade och vidhöll sina tidigare yrkanden. Kammarrätten fastställde i april 2002 länsrättens dom utan några nya egna skäl. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i september 2003.

Under tiden hade W redan i april 1997 förhörts av polisen misstänkt för grovt skattebedrägeri alt. skattebedrägeri medelst brukande av osann urkund. Åklagaren beslöt emellertid att lägga ned förundersökningen då han fann att det inte kunde visas att W begått något brott. I november 2003 stämde W den svenska staten genom JK och begärde skadestånd med 6 850 000 kr. I dom den 21 december 2004 avslog tingsrätten W:s yrkande och fann att W fått tillgång till det material som rörde hans skattemål och att både skattemyndigheten och förvaltningsdomstolarna grundat sina avgöranden på det materialet. Det fanns inget som tydde på att skattemyndigheten eller förvaltningsdomstolarna begått något fel eller varit försumliga när de handlagt W:s mål. Tingsrätten ansåg inte att förfarandets längd var av den omfattningen att statens skadeståndsansvar väcktes. W överklagade till hovrätten som den 2 november 2005 fastställde tingsrättens dom i dess helhet. Utan att ange några närmare skäl fann hovrätten beträffande W:s klagomål över skatteförfarandets längd att det inte kunde anses ha varit oskäligt utdraget. W klagade till Högsta domstolen där målet fortfarande väntar på beslut om prövningstillstånd.

I Europadomstolen klagade W bl.a. över att han i skattemålet inte fått en prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1. Europadomstolen beslöt den 2 november 2005 att frågan om skälig tid inte kunde avgöras på då föreliggande handlingar utan att målet i den delen skulle kommuniceras med regeringen. Beträffande klagomålet i övrigt förklarade domstolen det för inadmissible (jfr nr 1/06).

Europadomstolen noterade inledningsvis att regeringen åberopat Högsta domstolens avgörande den 9 juni 2005 (jfr nr 6/05) och hävdat att W inte uttömt inhemska rättsmedel. Domstolen konstaterade att den åberopade domen hade meddelats nära ett år och sju månader efter det att W gett in sitt klagomål till domstolen och att det vid den tidpunkten inte fanns några tecken på att det skulle finnas ett effektivt rättsmedel för att klaga över långdragna rättegångsförfaranden i Sverige. W hade därför uttömt de inhemska rättsmedlen. W hade ändå väckt en talan om skadestånd med anledning av Högsta domstolens dom och fråga var om Europadomstolen borde vänta på avgörandet i det målet. Domstolen noterade att det åberopade målet gällt ett brottmålsförfarande och att det nu aktuella gällde skatt och skattetillägg och för vilket det fortfarande inte fanns något vägledande avgörande. Vidare hade både tingsrätten och hovrätten funnit att förfarandet inte varit oskäligt långdraget men utan att ange några skäl för sina bedömningar. Dessutom har W:s mål redan legat mer än ett år i Högsta domstolen och väntat på beslut i frågan om prövningstillstånd. Mot denna bakgrund hade regeringen inte visat att det finns ett effektivt rättsmedel tillgängligt för W och det skulle fördröja målet ytterligare att vänta på Högsta domstolens beslut. Eftersom klagomålet inte heller var uppenbart ogrundat förklarade domstolen det för admissible.

När det sedan gällde sakfrågan erinrade domstolen om att skäligheten av ett förfarandes längd måste bedömas mot bakgrund av omständigheterna i målet och med hänsyn till målets svårighetsgrad, vad som stod på spel för den enskilde samt den klagandes eget agerande och myndigheternas handlande. Domstolen konstaterade att det aktuella målet inte var särskilt komplicerat och att W inte själv var ansvarig för några mer betydande dröjsmål. I stället hade det förekommit långa perioder av overksamhet, framför allt i länsrätten, som helt berodde på de nationella domstolarna och handläggningen hade inte främjat ett snabbt avgörande. I det sammanhanget noterade domstolen att det som stod på spel för den enskilde var ett betydande belopp om nära 147 000 kr i skattetillägg. Mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella målet fann domstolen att längden på förfarandet i dess helhet inte fyllde kravet på avgörande inom ”skälig tid”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

Evaldsson m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 75252/01, dom den 13 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Uttagande av granskningsavgift av oorganiserade arbetare motsvarande 1,5 % av lönen enligt kollektivavtal innebar, mot bakgrund av otillräcklig redovisning av hur pengarna användes, en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Klagande i målet är fem privatpersoner, E, som mellan den 3 mars och den 30 juli 1999 var anställda av ett byggnadsbolag, LK Mässinteriörer AB, bolaget, tillhörigt arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier. De klagande var anställda på ett tidlöneavtal. Bolaget var medlem i Sv. Byggindustrier och var bundet av kollektivavtal, Byggnadsavtalet, som träffats mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet, förbundet, och Sv. Byggindustrier. Den aktuella lokala avdelningen av förbundet var Byggettan. Vid aktuell tidpunkt utförde åtta anställda i bolaget arbete som omfattades av avtalet. Tre av dessa var medlemmar i förbundet medan de fem klagande inte var medlemmar vare sig i förbundet eller i något annat fackförbund. Enligt avtalet hade Byggettan rätt att löpande granska löneunderlagen avseende ackordsarbete, resultatarbete och tidlönearbete. Om en granskning utfördes i enlighet med kollektivavtalet hade Byggettan rätt att få betalt för sina kostnader med en avgift av 1,5 % av arbetarnas ackordslön eller tidlön. Arbetsgivaren var skyldig att dra av beloppet från den anställdes lön och att betala in beloppet till Byggettan tillsammans med nödvändig information. Den 12 januari 1978 kom Sv. Byggindustrier och förbundet överens om att en arbetare som tillhörde ett annat fackförbund kunde begära att hans arbetsgivare inte gjorde avdrag på hans lön för den aktuella granskningsavgiften. Detta innebar att förbundet inte längre kunde begära vare sig betalning eller information avseende den arbetaren. I maj 1991 träffade bolaget och Byggettan en överenskommelse om granskningsarbetet innebärande bl.a. att bolaget skulle göra avdrag från arbetarnas löner för avgiften och betala till Byggettan sex gånger om året. E begärde att avdrag inte skulle göras från deras löner, eftersom de var oorganiserade. Bolaget gjorde som de begärde och betalade inte något för dem till Byggettan och lämnade inte heller någon information rörande E. Byggettan vidhöll att avgift skulle betalas avseende E. Sv. Byggindustrier förde tvisten till Arbetsdomstolen, AD, i en fastställelsetalan och yrkade att bolaget inte skulle vara skyldigt att göra de aktuella avdragen. Bl.a. åberopades att granskningsavgiften vida översteg förbundets kostnader för granskningen och att överskottet användes för förbundets allmänna verksamhet samt att löneavdraget var liktydigt med ett påtvingat medlemskap i förbundet. Det gjordes därför gällande att det skedde en kränkning av E:s negativa föreningsrätt enligt artikel 11 och att eftersom E inte delade förbundets politiska värderingar så innebar avdraget även en kränkning av deras rättigheter enligt artikel 10. AD fann i dom den 7 mars 2001 att de aktuella löneavdragen inte kränkte E:s rättigheter enligt konventionen. - I Europadomstolen klagade E över att deras negativa föreningsrätt enligt artikel 11 kränktes, eftersom avgiften var att jämställa med ett påtvingat medlemskap i förbundet och ett bidrag till förbundets allmänna verksamhet. De hävdade vidare med stöd av artikel 11 i förening med artiklarna 9 och 10 att de genom avgiften kom att stödja förbundets politiska och ideologiska program som de inte instämde i. Vidare hävdades under åberopande av artikel 14 i förening med artikel 11 att de blev diskriminerade i förhållande såväl till medlemmar i förbundet som till medlemmar i andra fackförbund. Slutligen hävdades att avgiftsavdraget innebar att de fråntogs sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och att de även i det avseendet blev diskriminerade i strid med artikel 14 i förening med nämnda artikel. Även Sv. Byggindustrier klagade till Europadomstolen.

I beslut den 28 mars 2006 beslöt Europadomstolen att förklara Sv. Byggindustriers klagomål för inadmissible, eftersom dess rättigheter inte kunde anses kränkta genom granskningsavgifterna och att organisationen därför inte kunde anses som ett ”offer” för en kränkning. Domstolen fann vidare att E:s klagomål reste så allvarliga frågor både när det gällde rättsfrågorna och de faktiska förhållandena att det krävdes en prövning i sak. Domstolen fann därför att klagomålet inte var uppenbart ogrundat och att det inte heller fanns några andra skäl som talade för att det inte skulle prövas. Domstolen förklarade därför E:s klagomål för admissible (jfr nr 5/06).

Europadomstolen prövade nu först klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och fann inledningsvis att ett avdrag på de klagandes lön för granskningsavgiften med 1,5 % innebar att de klagande berövats sina tillgångar i den mening som avses i den nämnda artikelns andra mening. Domstolen erinrade vidare om att ett sådant ”berövande” kunde anses ske i det allmännas intresse även om samhället i stort inte drog någon direkt nytta därav. Med hänsyn till att det i Sverige överlåts på arbetsmarknadens parter att i kollektivavtal besluta om löner och andra arbetsvillkor och att det inte finns någon statlig myndighet som utövar tillsyn över hur avtalen tillämpas godtog domstolen att en avgift för att täcka kostnaderna för förbundets granskning kunde anses ha ett legitimt syfte. Domstolen noterade också att det var ostridigt att systemet var förenligt med den svenska lagstiftningen. När det härefter gällde frågan om proportionalitet erinrade domstolen om den rimliga jämvikt som måste upprätthållas mellan samhällsintresset och skyddet för den enskildes rättigheter. Domstolen konstaterade att det gjorts ett avdrag på de klagandes löner med ca 30 EUR varje månad under de fem månader de varit anställda i bolaget för att ersätta Byggettan för dess kostnader. De klagande hade påstått att de som oorganiserade inte skulle ha fått någon hjälp av Byggettan om det vid granskningen hade kunnat konstateras något fel i deras löner. Domstolen godtog emellertid fackets uppgift om att under 1999 hade 250 oorganiserade arbetare fått sina löner uppjusterade som en följd av granskningsverksamheten. Domstolen anslöt sig därför till AD:s konstaterande att de klagande fått en viss tjänst i gengäld för de betalade avgifterna. Domstolen konstaterade vidare att avgifterna var avsedda att täcka kostnaderna för granskningsaktiviteterna och att de inte skulle användas som bidrag till fackets övriga verksamhet samt att dessa verksamhetsområden redovisades separat. Domstolen beaktade emellertid också att trots att endast en fjärdedel av tjänstemännen varit inblandade i granskningsverksamheten så visade årsredovisningarna för 1997-2000 att mer än 90 % av pensionsbetalningarna och nära hälften av lönekostnaderna och andra kostnader hade hänförts till granskningsverksamheten och trots de höga kostnaderna visade samtliga årsredovisningar en vinst för den aktuella verksamheten. Det hade inte lämnats någon förklaring till att de budgeterade kostnaderna för verksamheten var avsevärt lägre än de kostnader som i redovisningen hade hänförts till granskningsverksamheten. Det gick inte att dra några helt tillförlitliga slutsatser av de tillgängliga uppgifterna om det verkligen hade gjorts någon vinst på Byggettans eller avdelningarnas granskningsverksamhet i sin helhet. Det kunde inte heller fastställas om ett eventuellt överskott av granskningsverksamheten hade använts för att täcka kostnader för andra verksamheter t.ex. löneförhandlingar eller politisk verksamhet och domstolen noterade i det sammanhanget att det uppgetts att granskningsavgifterna fick bära kostnaderna för förhandlingsorganisationen. Domstolen fann att avsaknaden av fullständiga uppgifter som kunde möjliggöra en tillförlitlig undersökning av fackets granskningsverksamhets resultat och hur de erhållna medlen faktiskt hade använts innebar en frågeställning hänförlig till artikel 1 i protokoll nr 1. De löneavdrag som gjordes innebar betalning för en tjänst som Byggettan tillhandahöll och enligt avtalet skulle endast de faktiska granskningskostnaderna täckas av avgiften. De klagande hade därför rätt till tillräckligt uttömmande uppgifter för att de skulle kunna kontrollera att avgiften motsvarade den faktiska kostnaden och att de pengar som drogs från deras löner inte användes för andra syften. Detta var särskilt viktigt eftersom de var tvungna att betala avgifterna emot sin vilja till en organisation med en politisk inriktning som de inte stödde. Inga av de uppgifter som företetts i målet hade emellertid varit tillräckliga för det ändamålet. Även om staten måste ges ett stort utrymme för sitt agerande när det gällde att organisera sin arbetsmarknad så kräver ett system som i verkligheten delegerar makten att lagstifta eller reglera viktiga arbetsfrågor till oberoende organisationer som agerar på arbetsmarknaden att dessa kan göras ansvariga för sina handlingar. Kravet är särskilt betydelsefullt i ett fall som det föreliggande där de aktuella arbetsmarknadsorganisationerna har träffat ett kollektivavtal vars effekter också omfattar oorganiserade arbetare och tvingar dem att ekonomiskt bidra till vissa aktiviteter som utförs av en fackförening. Vid sådant förhållande har staten haft en positiv skyldighet att skydda de klagandes intressen. Även om man tog hänsyn till de begränsade belopp som var i fråga stod det allmänna intresset inte i proportion till att göra löneavdrag utan att ge de klagande en verklig möjlighet att kontrollera hur pengarna användes. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

Skiljaktig motivering

Den svenska domaren Elisabet Fura-Sandstsröm lämnade en skiljaktig motivering. Hon förklarade att hon efter mycken tvekan röstat med majoriteten men att hon egentligen hade velat se en prövning enligt artikel 11. Som motivering angav hon bl.a. följande. AD har i sin dom den 7 mars 2001, efter att ha dragit slutsatsen att den negativa föreningsfriheten enligt konventionen är svagare än den positiva friheten, lagt tyngdpunkten på det ostridiga förhållandet att de klagande aldrig utsattes för påtryckningar att gå med i facket. Därför hade det inte heller skett någon kränkning av deras negativa föreningsfrihet som enligt inhemsk rätt uteslutande är grundad på konventionen. AD hänvisade till Europadomstolens praxis och fann att endast själva kärnan i den negativa föreningsrätten skyddas av artikel 11 och att det innebär att en person måste ha blivit utsatt för vissa tvingande åtgärder eller åtminstone starka påtryckningar att gå med i en organisation för att det skall ha skett en kränkning av den artikeln. Om man kan anta att domstolens praxis i fråga om den negativa föreningsfriheten kan tolkas på detta sätt, kan det vara rimligt att beskriva den som något outvecklad och konservativ i dagsläget. Kanske var detta målet inte det mest lämpade för att utveckla praxis vidare till att omfatta andra situationer än sådana där faktiskt tvång eller starka påtryckningar förekommit. Mot bakgrund av de brister som konstaterats i Byggettans redovisningar kunde de klagandes farhågor att de avgifter de betalat gått till ”en organisation vars politiska uppfattning de inte stödde” anses berättigade. Med samma motivering som den nationella domstolen fann Elisabet Fura-Sandström att klagomålet kunde hänföras till artikel 11 och i motsats till den nationella domstolen ansåg hon att det skett en kränkning av den artikeln, eftersom regeringen brustit i sina positiva skyldigheter att skydda de klagandes intressen. Med detta synsätt hade det inte varit nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1, vilket men hennes sätt att se det hade varit ett mer tillfredsställande sätt att resonera, särskilt med hänsyn till de relativt små belopp som var i fråga.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Chiesi SA mot Frankrike
(Ansökan nr 954/05, dom den 16 januari 2007)
Domen finns endast på franska.

Ändrad lagstiftning som gavs retroaktiv verkan i pågående mål och som ändrade tidigare praxis som skulle varit till den klagandes förmån var inte berättigad och kränkte artikel 6.1.

Klagande i målet är ett farmaceutiskt bolag med säte i Courbevoie. Bolaget förde talan i ett förvaltningsmål till följd av hälsoministerns beslut att sätta ned återbetalningsgraden för vissa patentmediciner från 65% till 35 %. Beslutet drabbade särskilt medicinen ”Cetornan 5 g” som tillverkades av bolaget. Medan handläggningen av målet pågick trädde lagen 2003-1199 om finansieringen av socialförsäkringen 2004 i kraft. Lagen gick emot Conseil d´Ètats tidigare praxis som varit till förmån för personer i bolagets situation. - I Europadomstolen framhöll bolaget särskilt att den nya lagen kränkte principen om att parterna skall vara likställda och åberopade rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att lagstiftaren inte är förhindrad att ändra gällande civil lagstiftning genom nya bestämmelser som får retroaktiv verkan om inte rättssäkerhetsprincipen och principen om en rättvis rättegång lägger hinder i vägen, t.ex. genom att lagstiftaren blandar sig i rättskipningen i syfte att påverka avgörandet av en viss tvist. Ekonomiska skäl kan i princip inte i sig motivera att ett ingripande från lagstiftarens sida anses berättigat utan det krävs andra skäl som grundas på tvingande samhällshänsyn. Regeringens argument hade inte övertygat domstolen om att intrånget i bolagets rätt till en rättvis rättegång var proportionerligt. Mot den bakgrunden tillgodosåg lagstiftarens omtvistade intrång, som definitivt och retroaktivt reglerade förutsättningarna för tvisten mellan bolaget och staten i de nationella domstolarna, inte något berättigat trängande samhällsbehov. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28

Farhi mot Frankrike
(Ansökan nr 17070/05, dom den 16 januari 2007)
Domen finns endast på franska.

När domstol inte prövade en tilltalads påstående om att det förekommit en olaglig kontakt mellan åklagaren och vissa jurymedlemmar kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

F är marockansk medborgare och sitter f.n. i fängelse i Frankrike. I april 2003 dömdes han till 12 års fängelse för våldtäkt och bedömdes då som återfallsförbrytare. Han dömdes också för att olagligen ha rest i in och vistats i Frankrike. Både F och åklagaren överklagade. Rättegång hölls den 1 och 2 juni 2004 och F:s advokat begärde då utan framgång att domstolen formellt skulle beakta att det förekommit en olaglig kontakt mellan några av jurymedlemmarna och generaladvokaten under ett uppehåll i förhandlingen, när rätten dragit sig tillbaka för en överläggning och juryledamöterna hade låtits stanna kvar i rättssalen. Samma dag, den 2 juni, beslöt domstolen att ändra straffet till 15 års fängelse. F:s vidare överklagande avslogs den 16 februari 2005. - I Europadomstolen klagade F över att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 genom att det skett en kränkning av hans rätt att bli prövad av en opartisk domstol på grund av den olagliga kontakten.

Europadomstolen konstaterade att F och åklagarmyndigheten som hade olika och motstridiga intressen kunde anses som motparter i rättegången. Domstolen fann att med hänsyn till den roll som generaladvokaten har i ett brottmål som företrädare för åklagarmyndigheten var påståendet om att han hade samtalat med vissa jurymedlemmar tillräckligt allvarligt för att brottmålsdomstolens president skulle ha satt i gång en utredning. Domstolen noterade vidare att jurymedlemmar enligt fransk lagstiftning är förbjudna att kommunicera med någon under en rättegång. Enligt domstolens uppfattning hade det varit möjligt att sprida ljus över ordväxlingen och vad som sagts samt den betydelse detta kunde ha haft för jurymedlemmarnas uppfattning endast om man hade hört dem. Dessutom hade det inte på grundval av den aktuella domens utformning varit möjligt vare sig för överinstansen eller för Europadomstolen själv att bedöma effektiviteten av den prövning som gjorts. Den nationella domen inskränkte sig till att konstatera att det förekommit en diskussion med motstridiga uppfattningar och att det inte förkommit något brott mot den aktuella franska lagstiftningen men utan att lämna några förklaringar om de omständigheter som man kunnat få fram. Den utredning som gjorts kunde därför inte anses som effektiv, eftersom den hindrat F att på ett effektivt sätt föra sin talan i kassationsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Remli ./. Frankrike, dom 1996-04-23
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Grieves ./. U K, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr nr 11/02)

Bujnita mot Moldavien
(Ansökan nr 36492/02, dom den 16 januari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Otillräckliga skäl för att genom ett tillsynsförfarande ompröva en lagakraftvunnen dom kränkte rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

B frikändes av tingsrätten i en dom i juni 2001 från anklagelsen för våldtäkt. Både åklagaren och målsäganden överklagade. Regiondomstolen biföll deras överklaganden den 14 augusti 2001 och fann B skyldig till våldtäkt. B överklagade till kassationsdomstolen. I en slutlig dom den 30 oktober 2001 bifölls B:s överklagande och den fällande domen undanröjdes. I december 2001 begärde riksåklagaren hos Högsta domstolen att de friande domarna skulle ogiltigförklaras, eftersom domstolarna hade bedömt bevisningen på ett olagligt sätt och att den fällande domen den 14 augusti 2001 skulle fastställas. Högsta domstolen biföll framställningen. - I Europadomstolen klagade B över att han inte fått en rättvis rättegång till följd av att frikännandet från våldtäktsanklagelsen hade upphävts. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att en av de grundläggande aspekterna på ett rättssamhälle är rättssäkerheten som kräver att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft inte skall ifrågasättas. Principen understyrker att ingen part har rätt att begära omprövning av en bindande dom endast för att få en omprövning och ett nytt avgörande till stånd. En högre rätts tillsynsfunktion skall utövas för att rätta rättsliga fel och felaktig rättstillämpning men inte för att göra en ny prövning. I det aktuella målet hade åklagaren till stöd för sin begäran om ogiltigförklaring åberopat att tingsrätten och kassationsdomstolen inte hade följt bestämmelserna i den gällande straffprocesslagen och att de hade gjort en felaktig bedömning av bevisningen. Domstolen noterade att grunderna för att återuppta förfarandet inte grundades var sig på nya fakta eller på något allvarligt förfarandefel utan snarare på att åklagaren inte instämde i den bedömning som domstolarna gjort av fakta och av rubriceringen av B:s handlande. Domstolen konstaterade att de nationella domstolarna hade prövat alla parternas uppgifter och all bevisning och deras slutsatser framstod inte som uppenbart orimliga. Domstolen fann därför att de grunder som åklagaren åberopat inte var tillräckliga för ogiltigförklaringen och för att det extraordinära rättsmedlet skulle få användas för den prövningen. De statliga myndigheterna hade därmed inte förmått att upprätthålla en rimlig balans mellan B:s intressen och behovet av att det straffrättsliga systemets effektivitet säkerställdes. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Ryabykh ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Nikitin ./. Ryssland, dom 2004-07-20 (jfr nr 8/04)
Savinskiy ./. Ukraina, dom 2006-02-28

Warsicka mot Polen
(Ansökan nr 2065/03, dom den 16 januari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Domstols sammansättning, där samme domare deltog både i prövningen av målet i sak och när frågan om prövningstillstånd för att överklaga den domen till kassationsdomstol avgjordes, kränkte inte rätten till en opartisk domstol enligt artikel 6.1.

 W förde talan i ett tvistemål som tingsrätten avslog i september 2000. W överklagade utan framgång. Referent i det målet var domaren SG. W överklagade till kassationsdomstol. Överklagandet bedömdes av en panel i appellationsdomstolen, med SG som ordförande, som den 22 oktober 2001 avslog klagomålet. W gick förgäves vidare till Högsta domstolen och åberopade där bl.a. domstolens sammansättning. Hon hävdade att det förhållandet att samma domare deltagit i den domstol som meddelat dom i sak i andra instans och därefter i den panel som avslagit hennes kassationstalan mot den domen innebar att förfarandet inte varit rättvist. Högsta domstolen avslog hennes överklagande. - I Europadomstolen hävdade W att hon nekats en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll att kraven för att en rättegång skall anses rättvis i princip innebar att samme domare automatiskt var förhindrad att fylla olika funktioner inom ramen för samma mål och det var speciellt oförenligt med artikel 6.1 om samme domare var inblandad först i ett avgörande i sak och därefter i ett förfarande där förutsättningarna för prövningstillstånd för att överklaga den domen prövades. Bedömningen av om samme domares deltagande på olika stadier av ett tvistemål är förenligt med kravet på opartiskhet enligt artikel 6.1 måste avgöras från fall till fall med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är särskilt viktigt att man beaktar om det mellan de sakliga frågor som bedöms i ett beslut och prövningstillståndet för ett överklagande av det beslutet finns ett så nära samband att domarens opartiskhet kan ifrågasättas. I det aktuella målet hade appellationsdomstolen i sin dom den 19 juni 2001 i sak prövat W:s överklagande av förstainstansen dom i sakfrågan. När den senare meddelade sitt beslut den 22 oktober 2001 hade den endast prövat förutsättningarna för prövningstillstånd för överklagandet av den nämnda domen. Vid sådant förhållande fann domstolen att det inte fanns ett sådant samband mellan de sakfrågor som prövats i domen och prövningstillståndsprövningen som kunde medföra att SG:s opartiskhet kunde ifrågasättas. Med hänsyn till omständigheterna i målet i sin helhet fann domstolen att W:s farhågor om appellationsdomstolens opartiskhet när frågan om prövningstillstånd avgjordes inte var objektivt berättigade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
R.M.B. ./. U K, kommissionens beslut 1998-09-09
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Indra ./. Slovakien, dom 2005-02-01 (jfr nr 2/05)
Stepinska ./. Frankrike, dom 2004-06-15

Alliance Capital (Luxembourg) SA mot Luxemburg
(Ansökan nr 24720/03, dom den 19 januari 2007)
Domen finns endast på franska.

När bedömningen enligt domskälen gällde i förhållande till den klagandes båda motparter men domslutet riktades endast mot en av dem samt då målet i den delen inte prövades sedan det återförvisats kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Det klagande bolaget har sitt säte i Luxemburg och hade stämts av det tyska bolaget Allianz Kapitalanlage GmbH och det amerikanska bolaget Alliance Capital Management L.P. med yrkande om att det luxemburgska bolaget skulle förbjudas att använda sitt firmanamn. I ett andra mål mot bolaget där talan fördes av det luxemburgska företaget Allianz Asset Management Luxembourg SA anslöt sig det amerikanska bolaget. De båda klagandegrupperna i de två målen företräddes av samma advokat. Domstolarna i första och andra instans ålade bolaget att byta namn. Sedan bolaget klagat vidare till kassationsdomstolen fann den domstolen enligt domskälen att de överklagade domarna skulle undanröjas i sin helhet. Emellertid underlät kassationsdomstolen av misstag att i domslutet nämna Allianz Asset viket fick till följd att den överklagade domen upphävdes endast i förhållande till Allianz Kapitalanlage. På grund därav beslöt appellationsdomstolen dit målet återförvisades att den inte hade behörighet att pröva klagomålet rörande Allianz Asset och biföll därför överklagandet endast avseende Allianz Kapitalanlage. Den 6 mars 2003 avslog kassationsdomstolen bolagets vidare överklagande med motiveringen att appellationsdomstolen endast hade angett gränserna för sin behörighet och att den inte kunde förväntas rätta ett fel som påverkat kassationsdomstolens första dom. - I Europadomstolen klagade bolaget över att förfarandet inte varit rättvist och att det inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Bolaget åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att bolaget tillföljd av ett utelämnande i kassationsdomstolens dom vilken därefter hade bekräftats hade erhållit två diametralt motsatta bedömningar i en tvist rörande ansökningar som var identiska. Medan den dom som meddelades efter det att målet återförvisats var till bolagets förmån i förhållande till Allianz Kapitalanlage fortsatte den motsatta bedömningen i förhållande till Allianz Asset att gälla enligt appellationsdomstolens första dom. Bolaget hade därför fått lida för ett misstag som det inte hade något som helst ansvar för och som det inte fanns någon effektiv möjlighet att få gottgörelse för. Vid sådant förhållande hade bolaget blivit föremål för ett alltför stort ingrepp i sin rätt att få tillgång till domstolsprövning och därmed i sin rätt till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
G.B. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-01-17
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Lungoci ./. Rumänien, dom 2006-01-26

Sissanis mot Rumänien
(Ansökan nr 23468/02, dom den 25 januari 2007)
Domen finns endast på franska.

Preventiv åtgärd som innebar förbud att lämna landet och som beslutats av polisen kom, sedan lagstiftningen några år senare ändrades så att det krävdes att sådant beslut fattades av en särskild myndighet, inte att stå i överensstämmelse med lagen och kränkte därmed artikel 2 i protokoll nr 4.

S åtalades 1998 för skatteundandragande, förfalskning och utprångling av förfalskningar. Några dagar därefter beslöt polismyndigheten som en preventiv åtgärd att förbjuda honom att lämna rumänskt territorium och i syfte att hindra ev. försök att lämna landet stämplades hans pass med bokstaven ”C”. Sedan S klagat över detta beslöt de rumänska domstolarna i augusti 1998 att markeringen i passet skulle tas bort. S frikändes i juni 2005. - Senare under året 1998 åtalades S i ett annat mål för bedrägeri, för att ha förfalskat offentliga handlingar och för att ha fört ut förfalskningar. Han anklagades för att ha fingerat ett haveri och därefter en bärgning av en rumänsk båt i Dakars hamn. Kort därefter, den 2 september 1998 begärde polisen att S:s pass skulle stämplas med bokstaven ”C”. S häktades den 20 november 1998 och han frigavs först den 19 juli 2000. S dömdes till fängelse i två år och tio månader men sedan han överklagat frikändes han i mars 2006. S försökte på flera sätt att få bokstaven ”C” borttagen ur sitt pass, bl.a. ansökte han två gånger förgäves hos inrikesministeriet, han väckte talan i brottmål två gånger och han förde två mål i förvaltningsdomstol, där han förlorade det första men fick bifall i det andra. Således beslöt ”länsrätten” den 29 mars 2004 att bokstaven ”C” skulle tas bort ur passet men avslog samtidigt S:s yrkande om skadestånd. Stämpeln togs bort från passet den 10 juni 2004. - I Europadomstolen klagade S särskilt över att bokstaven ”C” i hans pass som avsåg att verkställa det förbud som utfärdats för honom att lämna landet hade kränkt hans rätt att röra sig fritt enligt artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen noterade att även om S:s pass inte hade konfiskerats så hade han inte kunnat använda det och det hade därför skett en inskränkning av hans rörelsefrihet. Inskränkningen hade grundats på en lag, 25/1969, som domstolen fann vara vag, eftersom den för det första inte angav vilken myndighet som hade behörighet att fatta beslut om en sådan åtgärd som nu var i fråga. För det andra angavs inte tillräckligt noggrant på vilka grunder åtgärden kunde beslutas. Eftersom den aktuella lagen inte angav någon möjlighet till överklagande innehöll förfarandet att i preventivt syfte besluta om ett förbud att lämna landet inte tillräckliga säkerhetsåtgärder mot myndighetsmissbruk. Domstolen noterade till sist att den aktuella lagbestämmelsen hade förklarats oförenligt med grundlagen den 11 april 2001 och att varje preventiv åtgärd av aktuellt slag från den dagen skulle beslutas av en medlem i den statliga rättstjänsten. Till följd därav hade beslutet att förbjuda S att lämna landet, vilket hade fattats av polisen, stått i strid med rumänsk lag. Mellan den 2 september 1998 och den 10 juni 2004 hade inskränkningen av S:s rörelsefrihet således inte stått i överensstämmelse med lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Peltonen ./. Finland, kommissionens beslut 1995-02-20
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Lletmis ./. Turkiet, dom 2005-12-06 (jfr nr 11/05)
Riener ./. Bulgarien, dom 2006-05-23 (jfr nr 6/06)
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Vito Sante Santoro ./. Italien, dom 2004-07-01 (jfr nr7/04)

Eski mot Österrike
(Ansökan nr 21949/03, dom den 25 januari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Tillåtande av adoption mot faderns vilja innebar, med hänsyn till barnets bästa och bl.a. den begränsade relationen dem emellan, inte att beslutet var oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

E är österrikisk medborgare och bosatt i Wien. Mellan 1987 och 1995 levde han tillsammans med JW som i april 1993 födde en dotter, M, som E var far till. Paret separerade i mars 1995 och när E besökte sin dotter i december 1996 misshandlade han och hotade JW, som därefter vägrade honom vidare umgänge med M. Så småningom träffades ett umgängesavtal mellan E och JW. På JW:s begäran beslöt tingsrätten emellertid i juni 1998 att dra tillbaka E:s umgängesrätt. I juni 1999 flyttade JW ihop med en ny partner, A, och de gifte sig i september 1999. E träffade dottern vid julen 2000. E försökte förgäves få tingsrätten att på nytt besluta om hans rätt tillumgänge med M. I juli 2001 väckte A talan för att få adoptera M och han begärde att E:s samtycke, som var en nödvändighet, skulle ersättas med ett domstolsbeslut. Trots diverse invändningar från E:s sida biföll tingsrätten A:s framställning. E överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade E över de österrikiska domstolarnas beslut att utan hans samtycke låta A adoptera hans dotter och åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade att det var ostridigt att adoptionen av M innebar ett intrång i E:s rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.1. Intrånget hade stöd i lagen och hade skett i syfte att skydda barnets rättigheter. Det återstod då att avgöra om beslutet att tillåta adoptionen utan E:s samtycke hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen erinrade om att de nationella myndigheterna har en fördel av att ha direkt kontakt med de berörda personerna och om att det inte är domstolens uppgift att sätta sig i de nationella myndigheternas ställe, utan att pröva dessas beslut i ljuset av konventionen. Det utrymme som de nationella myndigheterna har för sina bedömningar varierar beroende på frågornas art och på betydelsen av de intressen som står på spel. Domstolen har tillerkänt nationella myndigheter ett vitt bedömningsutrymme när det gäller vårdnad men ansett att det krävs en striktare bedömning när det gäller vidare begränsningar och när det gäller att tillförsäkra barn och föräldrar ett effektivt skydd för deras rätt till respekt för sina familjeliv. Myndigheterna måste upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de skilda intressena och särskild vikt måste därvid ges åt barnets intressen, vilka beroende på sin natur och sin tyngd kan ta över föräldrarnas intressen. Domstolen noterade att i det aktuella fallet fick adoptionen till följd att E berövades möjligheten till allt framtida familjeliv tillsammans med M och att det alltså var fråga om en mycket långtgående åtgärd. Vidare noterades att de skäl som de nationella domstolarna lämnat för beslutet att ersätta E:s samtycke var att hans påstått nära relation till dottern inte svarade mot verkligheten. Domstolen noterade också att adoptionen beviljats sedan den nationella domstolen hade hört såväl barnet som modern och hennes nye make. M hade då, vid nio och ett halvt års ålder, uppgett att hon betraktade A som sin far. E hade också i motsats till vad han påstod haft möjlighet att ge sin syn inför en kompetent domstol. Mot denna bakgrund hade de nationella domstolarna varit bättre rustade för att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de i målet motstående intressena. Med hänsyn till de nationella domstolarnas beaktande av barnets bästa och den begränsade relation som E vid aktuell tidpunkt hade med sin dotter fann domstolen att beslutet att bevilja adoptionen föll inom myndigheternas bedömningsutrymme. De mål som skulle uppnås genom att låta adoptionen gå igenom kunde inte sägas medföra att den motsatta effekt som beslutet innebar för E var oproportionerlig. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den belgiska domaren Tulkens och den luxemburgske domaren Spielmann var skiljaktiga och lämnade en gemensam mening. De framhöll att adoption utan samtycke från en eller båda föräldrarna enligt i Europa gällande rätt endast är tillåtet i exceptionella undantagsfall. Rätten att samtycka till eller motsätta sig en adoption tillhör moderns och faderns rätt till respekt för familjelivet men det gäller även barnets eget familjeliv. Rätten till respekt för familjelivet är inte absolut utan kan frångås i enlighet med artikel 8.2. Domstolen måste därför göra en mycket noggrann bedömning av de inblandade intressena. De skiljaktiga ansåg inte att de nationella domstolarnas skäl var tillräckliga för att berättiga att E:s dotter adopterades mot hans vilja. Att tillåta adoptionen mot E:s vilja var därför inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

HÄNVISNINGAR
Kuijper ./. Nederländerna, beslut 2005-03-03
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Söderbäck ./. Sverige, dom 1998-10-28

Yumak och Sadak mot Turkiet
(Ansökan nr 10226/03, dom den 30 januari 2007)
Domen finns både på engelska och franska.

Trots att gränsen för att komma in i parlamentet var så hög som 10 % av det totala röstantalet och borde ändras, hade staten så stort utrymme för sina bedömningar att det inte skedde någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Y och S är båda turkiska medborgare. Y är egen företagare och S är borgmästare i Idil. Målet gäller den turkiska vallagstiftningen, enligt vilken ett parti måste få åtminstone 10 % av rösterna i det nationella parlamentsvalet för att få in ledamöter i parlamentet. I parlamentsvalet den 3 november 2002 ställde Y och S upp som kandidater för partiet DHAP (ung. Demokratiska folkpartiet) i provinsen Sirnak, där de bor. Valresultatet visade att DEHAP fick ca 45,95% av rösterna i provinsen men att det inte räckte till 10 % i den nationella sammanräkningen. Y och S blev därför inte valda till parlamentet i enlighet med 33 § i lagen om val av parlamentsledamöter, nr 2839, som angav kravet på 10 % av de totala rösterna. Av de tre platser som lottades till provinsen tilldelades partiet AKP två platser medan den tredje tilldelades en oberoende kandidat, T, som fått 9,69 % av det samlade röstantalet. - I Europadomstolen åberopade Y och S artikel 3 i protokoll nr 1 och hävdade att den omständigheten att tröskeln lagts vid 10 % av det totala antalet röster inskränkte folkets rätt att fritt ge uttryck beträffande sammansättningen av den lagstiftande församlingen.

Europadomstolen noterade att gränsen 10 % för att få plats i parlamentet hade lagts fast i lag nr 2839 som antagits långt före valet den 3 november 2002 och att de klagande därför hade kunnat förutse att om deras parti inte nådde upp till 10 % så kunde de inte få plats i parlamentet oavsett hur stor andel av rösterna de vann i sin egen valkrets. Domstolen godtog att syftet med bestämmelsen var att undvika alltför stor splittring i parlamentet och att stärka stabiliteten, särskilt med hänsyn till den period av instabilitet som Turkiet genomlevt sedan 1970-talet. Domstolen konstaterade härefter att resultatet av valet den 3 november 2002 hade medfört det minst representativa parlamentet sedan flerpartisystemet införde 1946. Nära 14,5 miljoner människor eller 45,3 % av väljarna var helt orepresenterade i parlamentet. Den tröskel på 10 % som lagts fast föreföll att vara den högsta bland Europarådets medlemsstater. Domstolen framhöll att det var önskvärt att tröskeln sänktes och/eller att korrigerande motåtgärder infördes för att säkerställa optimal representation av skilda politiska inriktningar. Domstolen fann att det var viktigt att staten fick ett tillräckligt utrymme för att vidta åtgärder. Domstolen fäste i det sammanhanget vikt vid det förhållandet att valsystemet var föremål för en omfattande debatt i Turkiet och att ett antal förslag om hur man skulle kunna rätta till effekterna av det gällande tröskelvärdet hade lagts fram både i parlamentet och bland ledande personer i det privata samhällslivet. Därtill kom att den turkiska konstitutionsdomstolen redan 1995 hade betonat att de grundläggande principerna om rättvis representation och statlig stabilitet måste kombineras på ett sådant sätt att de kompletterade och balanserade varandra. Mot den bakgrunden kunde Turkiet inte anses ha överskridit sitt vida bedömningsutrymme när det gällde artikel 3 i protokoll nr 1, trots den höga tröskel som hade satts i fråga. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Den portugisiske domaren Cabral Barreto och domaren Mularoni från San Marino lämnade en gemensam skiljaktig mening. De sammanfattade de allmänna principer som enligt domstolens praxis är tillämpliga när det gäller artikel 3 i protokoll nr 1. De var medvetna om att många länder som har antagit ett system med proportionell representation också har lagt fast vissa gränser för att komma in i parlamentet för att garantera stabiliteten och godtog utan tvekan att detta var ett legitimt syfte. De ansåg emellertid att det kan uppkomma problem när tröskeln läggs för högt. De delade majoritetens uppfattning att staterna i frågor av aktuellt slag har ett stort utrymme för sina bedömningar men de ansåg att det utrymmet hade överskridits i detta fall. De ansåg vidare att målet borde prövas i stor sammansättning, eftersom det väckte frågor som var både allvarliga och nya. Enligt deras mening hade det höga tröskelvärdet i Turkiet inneburit så stora problem att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Py ./. Frankrike, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Federación nacionalista Canaria ./. Spanien, beslut 2001-06-07
Etienne Tete ./. Frankrike, kommissionens beslut 1987-12-09
Marcel Fournier ./. Frankrike, kommissionens beslut 1988-03-10
Silvius Magnago o. Südtiroler Volkspartei ./. Italien, kommissionens beslut 1996-04-15
Hilbe ./. Liechtenstein, beslut 1999-09-07
Melnychenko ./. Ukraina, dom 2004-10-19 (jfr nr 10/04)
Aziz ./. Cypern, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Lykourezos ./. Grekland, dom 2006-06-15 (jfr nr 6/06)

Ramazanova m.fl. mot Azerbaijan
(Ansökan nr 44363/02, dom den 1 februari  2007)
Domen finns endast på engelska.

Trots att upprepat återsändande av registreringsansökan inte innebar en formell eller slutlig vägran att registrera den sökande föreningen medförde förfarandet ändå en begränsning av rätten att utnyttja föreningsfriheten och det skedde därför en kränkning av artikel 11.

De klagande i målet, R, är fyra azerbaijanska medborgare som i april 2001 bildade en förening med namnet (ung.) ”Hjälpen för att ge hemlösa och utsatta innevånare i Baku skydd för deras mänskliga rättigheter”.  Föreningen var en icke vinstdrivande organisation som syftade till att ge hemlösa hjälp och att ta till vara deras intressen. Den 9 april 2001 ansökte R om att föreningen skulle registreras i det statliga registret hos justitieministeriet för att den skulle kunna få ställning som juridisk person. Ansökningshandlingarna återsändes från ministeriet den 18 maj 2001 utan vare sig intyg om registrering eller ett formellt beslut att vägra registreringen men med motiveringen att föreningens stadgar inte var förenliga med artikel 6 i lagen om NGOs, eftersom de inte innehöll någon bestämmelse om föreningens territoriella verksamhetsområde. Mellan juni 2001 och juli 2002 gav de klagande in tre ytterligare ansökningar om registrering vilka alla sändes tillbaka för att vissa rättelser skulle göras i föreningsstadgarna så att de blev förenliga med den aktuella lagens krav. I januari 2003 gav R in sin femte ansökan sedan stadgarna skrivits om igen. Under tiden hade R fyra gånger vänt sig till tingsrätten, för det första för att klaga över att ministeriet vägrade registrera föreningen med en begäran att tingsrätten skulle ålägga ministeriet att registrera föreningen, för det andra med klagomål över att ministeriet begått flera formella fel och olagligen försenat prövningen av deras ansökan, för det tredje med yrkande om att tingsrätten skulle göra en rättslig prövning av om ministeriet hade rätt att upprepade gånger fördröja och vägra registreringen och en begäran om att målet skulle överlämnas till konstitutionsdomstolen för prövning samt till sist med klagomål över ministeriets vägran i januari 2003 att registrera föreningen. Föreningens talan i det första målet avslogs, den andra förklarades inadmissible och den fjärde tilläts inte eftersom R:s överklaganden i de titigare målen var anhängiga i högre domstol. Högsta domstolen fastställde det beslutet och R:s överklagande till kassationsdomstolen avslogs. R:s klagomål över domstolarnas beslut i det tredje målet togs upp till prövning i konstitutionsdomstolen och den 11 maj 2004 fann den domstolen att alla tingsrättens, appellationsdomstolens och Högsta domstolens beslut stred mot de rättsliga garantier för att skydda mänskliga rättigheter och friheter som konstitutionen innehöll. Konstitutionsdomstolen upphävde därför alla domar och beslut i de klagandes mål och återförvisade målet till de allmänna domstolarna för förnyad prövning. Slutligen biföll ministeriet R:s femte ansökan den 18 februari 2005 och registrerade föreningen. Samma dag avslog tingsrätten R:s klagomål över ministeriets olagliga agerande och yrkandet om skadestånd. Denna dom fastställdes av appellationsdomstolen och Högsta domstolen. R försökte än en gång få fastställt att ministeriet brutit mot lagen men talan avvisades av tingsrätten men prövades i appellationsdomstolen som fann att ministeriets upprepade dröjsmål med att svara på de klagandes registreringsansökningar stred mot lagen om registrering av juridiska personer. Tre av de fyra klagandena tillerkändes visst skadestånd. - I Europadomstolen klagade R över att de betydande dröjsmålen med registreringen kränkte deras rätt till föreningsfrihet, över att de nationella domstolarna inte var oberoende och opartiska och att de inhemska rättsmedlen inte var effektiva i mål där en förening förde talan mot justitieministeriet. De åberopade artikel 11, artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att enligt den då gällande inhemska lagstiftningen innebar ett återsändande av stiftelsehandlingar för rättelse inte en formell och slutlig vägran att registrera sammanslutningen eller ett totalt förbud för dess aktiviteter. Med hänsyn emellertid till att R rättat de brister som angetts i ministeriets brev och skyndsamt återsänt registreringsansökningen fanns det inget tvivel om att registreringsförfarandet hade fördröjts av justitieministeriet under nära fyra år. Trots att ett återsändande av handlingar inte innebar en formell och slutlig vägran att registrera föreningen fann domstolen att ministeriets upprepade underlåtenhet att meddela ett definitivt beslut i själva verket innebar en vägran. Domstolen noterade dessutom att den inhemska lagen effektivt begränsade förenings möjlighet att agera som välgörenhetsorganisation, eftersom den i avsaknad av registrering inte hade ställning som en juridisk person och därför inte kunde ta emot några anslag eller donationer, vilket är den huvudsakliga finansieringsformen för NGOs i Azerbaijan. När det gällde frågan om begränsningen var berättigad så fann domstolen att det saknades stöd i lagen för så betydande dröjsmål och domstolen godtog inte regeringens förklaring att dröjsmålen berott på ministeriets alltför tunga arbetsbelastning. Domstolen framhöll att det är staternas skyldighet att organisera sina inhemska statliga registreringssystem och att vidta nödvändiga åtgärder för att ge myndigheterna möjlighet att uppfylla de tidsfrister som anges i deras egen lagstiftning. Vidare saknades det bestämmelser som tillät en automatisk registrering i sådana fall där ministeriet inte kunde hålla angivna tidsfrister och det fanns inte heller någon begränsning av hur många gånger handlingar kunde återsändas utan ett slutligt beslut. Den inhemska lagen gav därför inte de klagande ett tillräckligt rättsligt skydd mot ett godtyckligt handlande från ministeriets sida. Mot denna bakgrund hade det skett en begränsning av de klagandes möjlighet att utöva sin rätt till föreningsfrihet som inte var föreskriven i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Kazimova ./. Azerbaijan, beslut 2003-03-06
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Yolcu ./. Turkiet, beslut 2001-05-03
Babayev ./. Azerbaijan, beslut 2004-05-27
I sak
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
APEH Üldözötteinek Szövetsége m.fl. ./. Ungern, beslut 1999-08-31
 Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Maestri ./. Italien, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Adali./v. Turkiet, dom 2005-03-31
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Martins Moreira ./. Portugal, dom 1988-10-26
Unión Alimentaria Sanders S.A. ./. Spanien, dom 1989-07-07
Zimmermann o. Steiner ./. Schweiz, dom 1983-07-13

Ferihumer mot Österrike
(Ansökan nr 30547/03, dom den 1 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom för en förälder som var viceordförande i föräldraföreningen och som uttalade sig i lokalpressen om lärares påtryckningar för att få till stånd en kompromisslösning innebar en kränkning av artikel 10.

F var far till en elev i en mellanstadieskola och han var också vice ordförande i skolans föräldraförening. I protest mot att regeringen skar ned utbildningsbudgeten beslöt lärarna på den aktuella skolan att minska och korta skolresorna under skolåret 2001-2002. Eleverna och några av föräldrarna, inklusive F, godtog inte dessa åtgärder. F begärde en omröstning i skolkommittén om den klass där hans son gick skulle resa på en enveckastur till Toscana eller Prag. Den 22 januari 2002 träffades vid skolkommitténs möte en kompromiss innebärande att varje klass skulle göra en utflykt om en dag under året och att de skulle få göra en kompensationsresa hösten 2003.  Samma dag gjorde F ett uttalande i en lokal tidning om att konflikten mellan lärare, föräldrar och elever i fråga om bojkottåtgärderna var till nackdel för eleverna. Han tillade att lärarna utövade en oacceptabel press på eleverna och föräldrarna som innebar att de missbrukade sin ställning. Härefter väckte majoriteten av skolans lärare talan mot F för förtal. Den 9 oktober 2002 ålade tingsrätten F att avhålla sig från att upprepa uttalanden om att lärarna utövade press på elever och föräldrar och att de missbrukade sin ställning. Domstolen fann att uttalandena var kränkande och uttalade att F måste godta den värsta tänkbara tolkningen av sina uttalanden, dvs. att lärarna hade använt olagliga och oprofessionella åtgärder. F överklagade och hävdade att han endast hade anspelat på de metoder som lärarna använt för att få tillstånd en kompromiss, nämligen deras hot att bojkotta skolkommitténs möte. Han hävdade också att hans uttalanden var värdeomdömen som hade en tillräckligt faktisk grund. - I Europadomstolen klagade F över den fällande domen och menade att den innebar en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen fann att parterna var överens om att föreläggandet i fråga innebar ett intrång i F:s rätt till yttrandefrihet, att det hade stöd i lag och att det hade ett legitimt syfte, nämligen att skydda andras rättigheter och rykten. Frågan var om det hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och om det svarade mot ett trängande samhälleligt behov som var proportionerligt i förhållande till det legitima syftet. Domstolen noterade att F:s uttalanden hade gjorts i omedelbart samband med den upphetsade diskussionen mellan lärare, föräldrar och elever. F hade inte varit för kompromisslösningen och han hade reagerat i konsekvens därmed. Till skillnad från de nationella domstolarna kunde Europadomstolen inte finna att F:s uttalanden nödvändigtvis innebar att lärarna hade använt olagliga och oprofessionella metoder och att den tolkningen tog sikte på ”myndighetsmissbruk” snarare än på F:s känsla att lärarna hade utövat oacceptabla påtryckningar. F hade gett uttryck för sin uppfattning om lärarnas uppträdande och han hade lämnat ett värdeomdöme, som enligt definitionen inte kan bevisas. Med hänsyn till den påtagliga spänningen vid den aktuella skolan som ledde till att elevernas talesman avgick, fann domstolen vidare att F:s uttalande hade ett tillräckligt faktaunderlag och att det därför inte kunde anses överdrivet. Domstolen beaktade i det sammanhanget att F var viceordförande i föräldraföreningen. Sammanfattningsvis kunde intrånget i F:s yttrandefrihet inte anses nödvändigt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Dichand m.fl. ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27

Svarc och Kavnik mot Slovenien
(Ansökan nr 75617/01, dom den 8 februari 2007)
Domen finns endast på engelska.

Domstols sammansättning, där en person som deltagit i första instans genom att som sakkunnig ge in ett yttrande till domstolen senare deltog som domare när frågan om prövningstillstånd till konstitutionsdomstol avgjordes, kränkte rätten till en opartisk domstol enligt artikel 6.1.

S och K råkade i oktober 1989 ut för en bilolycka i Österrike där de båda skadades och som ledde till att de fick en för tidigt född son som senare avled. En skadeståndstalan som de förde mot försäkringsbolaget avvisades med motiveringen att målet inte föll inom domstolens jurisdiktion. I samband därmed lämnade dåvarande professorn U vid juridiska fakulteten i Ljubljana på försäkringsbolagets begäran ett sakkunnigutlåtande till domstolen. S och K klagade vidare utan framgång och de gav därefter in ett överklagande till konstitutionsdomstolen. Även detta överklagande förklarades inadmissible av en panel bestående av tre domare, däribland U som under mellantiden blivit utnämnd till domare i konstitutionsdomstolen. - I Europadomstolen klagade S och K över att de inte fått en rättvis rättegång vid en opartisk domstol, eftersom U ingick i den panel som prövade deras klagomål till konstitutionsdomstolen och han tidigare hade uttalat sig under förfarandet i samma mål. De klagade också över att de inte fått en prövning inom ”skälig tid” och de åberopade artikel 6.1 och även artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att målet i de nationella domstolarna hade pågått i nära fem år och tio månader för prövning i tre instanser. Målet var inte särskilt svår och det var av stor betydelse för de klagande och de hade inte själva bidragit till det utdragna förfarandet. Ansvaret vilade helt på staten. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1 och artikel 13.

När det gällde den slovenska konstitutionsdomstolens opartiskhet erinrade domstolen om att när en ifrågasatt domare skall bedömas så skall de ske både en subjektiv och en objektiv bedömning. En domare måste antas vara opartisk om inte annat visas. I det nu aktuella målet fanns det ingen bevisning som talade för motsatsen och det fanns därför ingen anledning att tvivla på U:s personliga opartiskhet. När det kom till den objektiva bedömningen var frågan om det fanns omständigheter som bortsett från domarens personliga uppträdande väckte tvivel om hans opartiskhet. Domstolen framhöll än en gång att ”justice must not only be done; it must also be seen to be done” och att i det sammanhanget kan även hur det ser ut ha en viss betydelse. Det som står på spel är det förtroende som domstolarna i ett demokratiskt samhälle måste ingjuta hos allmänheten. Därför måste en domare som skäligen kan befaras sakna opartiskhet dra sig tillbaka. Den berörda partens uppfattning kan här spela en viss roll men den är inte avgörande. Det är i stället om farhågorna objektiv kan anses berättigade. När det gäller en domares dubbla roller i ett förfarande skall beaktas den tid som förflutit mellan hans deltaganden i målet och i vilken omfattning han har varit inblandad i förfarandet. Domstolen noterade att det inte fann något som tydde på att U påmints om sin tidigare inblandning i målet. Han hade emellertid ingående kännedom om förhållandena i målet och han hade anlitats av de klagandes motpart i första instans. Hans roll i konstitutionsdomstolen var visserligen helt annorlunda och begränsad till avgörandet av frågan om prövningstillstånd. Domstolen fann ändå att konstitutionsdomstolens opartiskhet på grund av hans tidigare inblandning i målet kunde ifrågasättas inte bara i de klagandes ögon utan också rent objektivt. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 (skälig tid)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Belinger ./. Slovenien, beslut 2001-10-02
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Lukenda ./. Slovenien, dom 2005-10-06
Artikel 6 (opartisk domstol)
Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
Predojevic, Prokopovic, Prijovic, o. Martinovic ./. Slovenien, beslut 2004-12-09
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06
Morris ./. U K, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Pescador Valero ./. Spanien, dom 2003-06-17
Walston ./. Norge, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
McGonnell ./. U K, dom 2000-02-08
Puolitaival o. Pirttiaho ./. Finland, dom 2004-11-23 (jfr nr 11/04)

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Sisojeva m.fl. mot Lettland
(Ansökan nr 60654/00, dom den 15 januari 2007)

De åtgärder som myndigheterna vidtog för att reglera en familjs förhållanden i fråga om bosättning och medborgarskap var tillräckliga för att familjen inte skulle anses vara offer för en kränkning av artikel 8. Myndigheternas handlande hade inte heller påverkat eller hindrat den enskilda klagorätten enligt artikel 34.

S saknar nationalitet och hennes make A och deras dotter Aa, född 1978, är ryska medborgare. Alla tre bor i Lettland. A tillhörde tidigare de ryska väpnade styrkorna och placerades i Lettland 1968 där han blev kvar. S kom till Lettland 1969 och deras dotter är född där. När Sovjetunionen föll samman och Lettland åter blev självständigt blev familjen statslös. De ansökte 1993 om permanent uppehållstillstånd vilket beviljades. 1995 upptäckte myndigheterna att A och S hade fått ryska pass och att de därmed kunnat vara registrerade som bosatta i Ryssland också. Dottern hade gjort sak samma 1995. De ålades en administrativ påföljd och tingsrätten beslöt 1996 att de skulle strykas ut det lettiska folkbokföringsregistret. Beslutet upphävdes sedan familjen överklagat. I augusti 1996 ansökte A och Aa om ryskt medborgarskap vilket de beviljades. 1998 beslöt den gemensamma kommittén för genomförandet av en överenskommelse mellan Ryssland och Lettland om socialt skydd för f.d. medlemmar av de ryska militära styrkorna och deras familjemedlemmar bosatta i Lettland att ansöka hos Direktoratet för immigrationsfrågor om permanent uppehållstillstånd enligt överenskommelsen för S och hennes familj. Den 28 juli 1998 beslöt tingsrätten att S hade rätt att ansöka om pass som ”en permanent bosatt icke-medborgare” och att A och Aa hade rätt till permanenta uppehållstillstånd. Beslutet upphävdes efter överklagande av Direktoratet och de klagande erinrades i juni 2000 om att de var skyldiga att lämna Lettland. I november 2003 fick S i ett brev från Direktoratet upplysningar om hur hon kunde legalisera sin vistelse i Lettland och om att hon kunde få identitetshandlingar för en statslös person så att hennes make och dotter kunde få uppehållstillstånd. Familjen följde emellertid inte rekommendationerna och fick därför inte heller uppehållstillstånd. Den lettiska regeringen upplyste Europadomstolen om att A och Aa kunde få uppehållstillstånd för fem år och därefter permanent uppehållstillstånd. I december 2005 påminde Direktoratet de klagande om att det var upp till dem att legalisera sin vistelse men de hördes inte av. Enligt de klagande hade S under mellantiden kallats till säkerhetspolisen för förhör om sin ansökan till Europadomstolen och om en intervju som hon gett i en rysk TV-kanal. F.n. är familjen bosatt i Lettland utan giltiga uppehållstillstånd. S är arbetslös sedan 1992, A arbetar som tekniker på en kommunal värmeanläggning och Aa tog i juli 2004 en juristexamen. - I Europadomstolen klagade familjen över de lettiska myndigheternas vägran att legalisera deras ställning i Lettland och över att S förhörts av säkerhetspolisen. De åberopade artikel 8 och artikel 34.

Målet prövades i kammare som meddelade dom den 16 juni 2005, jfr nr 6/05, och domstolen fann då med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann vidare med sex röster mot en att Lettland hade fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 34 och att den artikeln därför inte hade kränkts. Den lettiska regeringen begärde därefter att målet skulle hänskjutas till stor kammare.

Europadomstolen konstaterade att familjen levt i osäkerhet och ovisshet om rättsläget åtminstone från april 2000 till november 2003. Domstolen noterade också att familjen hade skaffat sig två pass vardera och hade låtit sig folkbokföras i både Ryssland och Lettland utan att informera de behöriga lettiska myndigheterna om förhållandet, trots att de otvivelaktigt varit medvetna om att deras agerande varit olagligt. Deras handlande visade att de varit beredda att överväga att en dag återflytta till Ryssland. Domstolen fann därför att de problem som följt av återkallandet av deras uppehållstillstånd till stor del berodde på deras eget agerande. Vidare konstaterades att det första konkreta förslaget om hur de skulle legalisera sin vistelse i Lettland hade lämnats i november 2003, vilket medförde att de därefter inte kunde hävda att de levt i osäkerhet. Det framgick också klart av handlingarna i akten att trots att de varit olagligen bosatta i Lettland under lång tid så hade A kunnat fortsätta i ett avlönat arbete och dottern Aa hade kunnat genomföra och avsluta en högre utbildning. När det gällde familjens nuvarande situation noterade domstolen att de inte löpte någon verklig och överhängande risk att utvisas. Trots upprepade påminnelser hade ingen av de klagande följt de råd som lämnats för att legalisera sin ställning eller gjort ens det minsta försök att komma i kontakt med myndigheterna för att finna en lösning. Domstolen kunde därför inte finna något tecken på att de lettiska myndigheterna handlat annat än i god tro. Sammanfattningsvis fann domstolen att de möjligheter som de lettiska myndigheterna anvisat medlemmarna i familjen för att de skulle kunna legalisera sin situation hade varit lämpliga och tillräckliga för att gottgöra deras klagomål över att det skett en kräkning av artikel 8. Den fråga som föranlett klagomålet hade därför fått sin lösning. Domstolen beslöt därför med sexton röster mot en att avskriva klagomålet i denna del.

Domstolen fann vidare att S rimligen kunde ha förväntat sig att polisen eller åklagarmyndigheten skulle vara intresserad av de anklagelser om korruption som hon uttalat i den ryska televisionen. Dessutom hade förhöret skett med stöd av den lettiska lagen. Domstolen godtog därför regeringens förklaring att det huvudsakliga syftet med förhöret varit att utreda påståendet om att Direktoratets tjänstemän varit korrumperade och inte S:s klagomål till Europadomstolen. Faktum kvarstod emellertid att den polisman som förhörde S hade överskridit förhörsbefogenheterna med betydande marginal. Domstolen erinrade om att när regeringen i ett enskilt fall har anledning att tro att en enskilds klagorätt har kränkts är det rätta förfarandet att underrätta domstolen om misstankarna. Med hänsyn till omständigheterna i målet fann domstolen att det inte fanns tillräcklig bevisning för att dra slutsatsen att förhöret med S skulle anses som en form av påtryckning, försök att avskräcka eller trakasserier som kunde ha påverkat de klagande att återkalla eller ändra sina klagomål eller som på något sätt hade hindrat dem från att utöva sin klagorätt. Domstolen fann därför enhälligt att Lettlands regering inte hade brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 34.

Skiljaktig mening

Den slovenske domaren Zupancic var skiljaktig i fråga om artikel 8 och anförde bl. a. följande. Han kunde inte dela majoritetens uppfattning när det gällde att de klagande förlorat sin ställning som ”offer” och hänvisade till två tidigare kammaravgöranden mot Lettland, Shevanova och Kaftailova. Det är på grund av domstolens skilda bedömningar i detta och de två andra målen som målet nu tagits upp i stor sammansättning. Enligt hans mening är emellertid det resonemang som förs i de två andra målen fullständigt övertygande. Domstolen kommer i framtiden att vara bunden av avgörandet i det här målet men så var inte fallet under överläggningarna och vid omröstningen i målet. Därför är han skiljaktig.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Swedish Engine Drivers` Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
Aristimuño Mendizabal./. Frankrike, dom 2006-01-17 (jfr nr 2/06)
Dremlyuga ./. Lettland, beslut 2003-04-29
Gribenko ./. Lettland, beslut 2003-05-15
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, beslut 2002-02-28
Nsona ./. Nederländerna, dom 1996-11-28
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Norris ./. Irland, dom 1988-10-26
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Vijayanathan o. Pusparajah ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Pellumbi ./. Frankrike, beslut 2005-01-18
Etanji ./. Frankrike, beslut 2005-03-01
Kalantari ./. Tyskland, dom (avskrivning) 2001-10-11
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Andric./. Sverige, beslut 1999-02-23
Benamar m.fl. ./. Frankrike, beslut 2000-11-14
Djemailji ./. Schweiz, beslut 2005-01-18
Yildiz ./. Tyskland, beslut 2005-10-13
Pancenko ./. Lettland, beslut 1999-10-28
Mikheyeva ./. Lettland, beslut 2002-09-12
Fjodorova m.fl. ./. Lettland, beslut 2006-04-06
Boughanemi ./. Frankrike, dom 1996-04-24
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Artikel 34
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Orhan ./. Turkiet, 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Fedotova ./. Ryssland, dom 2006-04-13
Bilgin ./. Turkiet, dom 2000-11-16
Dulas ./. Turkiet, dom 2001-01-30
Akdeniz m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-05-31
Michael Edward Cooke ./. Österrike, dom 2000-02-08

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Stanimir Yordanov ./. Bulgarien, 2007-01-18

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05 och 9/06.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Sümer ./. Turkiet, 2007-02-06;

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06 och 1/07.

Avsaknad av möjlighet att få förnyad prövning för den som dömts i sin frånvaro
Kollcaku ./. Italien, 2007-02-08

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 4/05, 3/06, 6/06, 9/06 och 1/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Kranta ./. Turkiet, 2007-01-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kulikov ./. Ukraina, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kurkunov ./. Ukraina, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lapinskaya ./. Ukraina, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Silka ./. Ukraina, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Rompoti & Rompotis ./. Grekland, 2007-01-25
Belyayev ./. Ryssland, 2007-01-25; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Denisov ./. Ryssland, 2007-01-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Makarov ./. Ryssland, 2007-01-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nerumberg ./. Rumänien, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bragina ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Deykina ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lyudmila Aleksentseva ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nartova ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Politova o. Politov ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shlepkin ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Voloskova ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Voronina ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zaichenko ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Avramenko ./. Moldavien, 2007-01-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aleksandr Ivanov ./. Ryssland, 2007-02-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nikishin ./. Ryssland ./. Ryssland, 2007-02-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sergey Tarasov ./. Ryssland ./. Ryssland, 2007-02-08; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Brittisk militärdomstols oberoende och opartiskhet
Bell ./. U K, 2007-01-16; även artikel 6. 3 c)

Se liknande mål i nr 1/04 och 7/04. Se även nr 9/03.

Disciplinförfarande i brittiskt fängelse innebar anklagelse för brott
Black ./. U K, 2007-01-16; även artikel 6. 3 c)
Young ./. U K, 2007-01-16; även artikel 6.3 c)

Se liknande mål i bl.a. nr 9/03 och 1/ 04.

Frågor om vårdnad och rätt till umgänge med barn
Kaplan ./. Österrike, 2007-01-18
Zavrel ./. Tjeckien, 2007-01-19

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, ¾, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06 och 1/07.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Almeida Azevedo ./. Portugal, 2007-01-23
Vereinigung Bildender Künstler ./. Österrike, 207-01-25; förbud visa viss tavla på konstutställning

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Kozlowski ./. Polen, 2007-01-23
Iorga ./. Rumänien, 2007-01-25; för hög stämpelavgift i förhållande till inkomst

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Kepeneklioglu ./. Turkiet, 2007-01-23
Ekinci o. Akalin ./. Turkiet, 2007-01-30; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Kazim Gündogan ./. Turkiet, 2007-01-30

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Akgül ./. Turkiet, 2007-01-16
Halil Gündogan ./. Turkiet (nr 2), 2007-01-16
Okuyucu och Bilmen ./. Turkiet, 2007-01-16
Kutbettin Baran ./. Turkiet, 2007-01-23

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Olaglig användning av mark i avsaknad av formellt beslut om expropriation och utan ersättning i strid med artikel 1 i protokoll nr 1
Morea ./. Italien, 2007-01-25

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06, 11/06 och 1/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Atay m.fl. ./. Turkiet, 2007-10-16
Kahraman Korkmaz m.fl. ./. Turkiet, 2007-01-23
Kurt m.fl. ./. Turkiet, 2007-01-23
Aon Conseil et Courtage S.A. o. Christian de Clarens S.A. ./. Frankrike, 2007-01-25; återbet. mvs, ej kränkning
Aslan o. Özsoy ./. Turkiet, 2007-01-30

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Domah ./. Frankrike, 2007-01-16
Eisenchteter ./. Frankrike, 2007-01-16
Seidel ./. Frankrike (nr 3), 2007-01-16
Falakaoglu och Saygili ./. Turkiet, 2007-01-23
Falakaoglu ./. Turkiet (nr 3), 2007-01-23

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Paljic ./. Tyskland, 2007-02-01; ej kränkning
Mentes ./. Turkiet, 2007-02-06; inte fått höra åklagarens vittnen, inte fått del av yttrande

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Klimenko ./. Ryssland, 2007-01-18
Kot ./. Ryssland, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sirkov ./. Ryssland, 2007-01-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bulgakova ./. Ryssland, 2007-02-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Venera-Nord-Vest Borta A.G. ./. Moldavien, 2007-02-13; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Pruneanu ./. Moldavien, 2007-01-16
Veli Tosun ./. Turkiet, 2007-01-16
Rashid ./. Bulgarien, 2007-01-18; även artikel 5.1 och 3 och artikel 13
Alsayed Allaham ./. Grekland, 2007-01-18
Chitayev och Chitayev ./. Ryssland, 2007-01-18; även artiklarna 5, 5.1 c), 5.3, 5.4, 5.5 och 13 (i Tjetjenien)

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

Äganderätt till, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Negoita ./. Rumänien, 2007-01-25; försäljning lägenhet
Cleja och Mihalcea ./. Rumänien, 2007-02-08; talan om att återfå egendom
Enciu och Lega ./. Rumänien, 2007-02-08; talan om att återfå egendom

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06 och 1/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 15 januari - den 13 februari 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 16, 18, 23, 25 och den 30 januari, samt den 1, 6, 8 och den 13 februari 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 16, 23, 25 och den 30 januari samt den 1, 6, 8 och den 13 februari 2007.

ARTIKEL 6.1
16 januari
Bak ./. Polen (7870/04) även artikel 5.3 ej kränkning
Wolf ./. Polen (15667/03 o. 2929/04) ej kränkning, även artikel 5.3, se nedan
Sakçi ./. Turkiet (8147/02)
Solmaz ./. Turkiet (27561/02) även artikel 5.3, se nedan
18 januari
Vasilev ./. Grekland (2736/05) även artikel 13
Estrikh ./. Lettland (73819/01) även artikel 5.3 och artikel 8 (besöksförbud)
Subinski ./. Slovenien (19611/04) även artikel 13
A.J. Hadjihanna Bros (Tourist Enterprises) Ltd & Hadjihannas ./. Cypern (34579/05)
Shchiglitsov ./. Estland (35062/03)
Oberwalder ./. Slovenien (75567/01)
Sedmak ./. Slovenien (77522/01)
Ouzounien Barret ./. Cypern (2418/05) även artikel 13
Kezic ./. Slovenien (76395/01) ej kränkning
23 januari
Jagiello ./. Polen (59738/00)
Lilja ./. Sverige (36689/02) se ref. ovan
Kondu ./. Turkiet (75694/01) även art. 6.1 rättvis rättegång och artikel 3 men ej kränkning
Rodoplu ./. Turkiet (41665/02)
25 januari
Aja International Trade B.V. ./. Grekland (22879/02) även artikel 13
Andriotis ./. Grekland (389/03)
Elmaliotis & Konstantinidis ./. Grekland (28819/04)
Tsekouridou ./. Grekland (28770/04)
Cârjan ./. Rumänien (42588/02)
30 januari
Pavlik ./. Slovakien (74827/01)
Çobanoglu o. Budak ./. Turkiet (45977/99) även artikel 5.3
Boczon ./. Polen (66079/01)
Pielasa ./. Polen (66463/01)
1 februari
Litvinyuk ./. Ryssland (9724/03)
Golovko ./. Ukraina (39161/02)
Makarenko ./. Ukraina (43482/02)
Ogurstova ./. Ukraina (12803/02)
6 februari
Wassdahl ./. Sverige (36619/03) se ref. ovan
Kadriye Sülün ./. Turkiet (33158/03)
8 februari
Cistiakov ./. Lettland (67275/01) även artikel 5.3, se nedan, artikel 5.1 och artikel 8
13 februari
Czajka ./. Polen (15067/02) även artikel 5.3, se nedan
Krzych o. Gurbierz ./. Polen (35615/03)
Saarenpään Loma Ky ./. Finland (54508/00) ej kränkning
Mierkiewicz ./. Polen (77833/01)

ARTIKEL 5.3
16 januari
Bogdanowicz ./. Polen (38872/03) ej kränkning
Trznadel ./. Polen (26876/03)
Wedler ./. Polen (44115/98) även artikel 5.4, se nedan
Wolf ./. Polen (15667/03 o. 2929/04) även artikel 6.1, ej kränkning, se ovan
Avci (Cabat) m.fl. ./. Turkiet (77191/01) även artikel 5.5
Solmaz ./. Turkiet (27561/02) även artikel 6.1, se ovan
23 januari
Cretello ./. Frankrike (2078/04)
Cetinkaya och Caglayan ./. Turkiet (3921/02, 35003/02 o. 17261/03) även 5.4, se nedan, och 5.5
25 januari
Hesse ./. Österrike (26186/02) ej kränkning
30 januari
Ryckie ./. Polen (19583/05)
1 februari
Nazarenko ./. Lettland (76843/01) även artikel 5.1
Vogins ./. Lettland (3992/02)
6 februari
Garycki ./. Polen (14348/02) även artikel 6.2, uttalande om häktads skuld innan han dömts
Najdecki ./. Polen (62323/00) även artikel 8, censur av fånges post
Kwiatek ./. Polen (20204/02)
8 februari
Cistiakov ./. Lettland (67275/01) även artikel 6.1, se ovan, artikel 5.1 och artikel 8
13 februari
Czajka ./. Polen (15067/02) även artikel 6.1, se ovan

ARTIKEL 5.4
16 januari
Menvielle ./. Frankrike (nr 2) (97/03)
Wedler ./. Polen (44115/98) även artikel 5.3, se ovan ej kränkning
23 januari
Cetinkaya och Caglayan ./. Turkiet (3921/02, 35003/02 o. 17261/03) även 5.3, se ovan, och 5.5

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Migrationsöverdomstolens beslut den 15 december 2006 i mål nr UM 1018-06 gällande muntlig förhandling i mål om förvar.

T hade genom lagakraftvunnen dom utvisats från Sverige pga. brott. I samband med verkställigheten av domen togs han i förvar. I beslut den 25 oktober 2006 fann polismyndigheten efter att ha hållit muntlig förhandling att T skulle bli kvar i förvar. T överklagade till migrationsdomstolen och yrkade att muntlig förhandling skulle hållas. Migrationsdomstolen avslog yrkandet i beslut den 2 november 2006 med motiveringen att muntlig förhandling bedömdes vara obehövlig med hänsyn till sakfrågans beskaffenhet samt vad som i övrigt framkommit i målet. T vidhöll därefter sitt yrkande om muntlig förhandling. Migrationsdomstolen noterade i sina domskäl att den tidigare hade avslagit yrkandet om muntlig förhandling. T överklagade till migrationsöverdomstolen och anförde bl.a. sedan migrationsdomstolarna tog över prövningen av förvar har inslaget av muntliga förhandlingar minskat och migrationsdomstolen bryter mot både artikel 6 i Europakonventionen och utlänningslagen när den vägrar muntlig förhandling. T ansåg vidare att han inte haft möjlighet att bemöta polismyndighetens subjektiva påståenden utan muntlig förhandling och han framhöll vidare att migrationsdomstolen beslöt dom med en ensam domare. T yrkade muntlig förhandling i migrationsöverdomstolen för det fall att prövningstillstånd meddelades.

Migrationsöverdomstolen meddelade prövningstillstånd och tog upp målet till avgörande med en gång. Domstolen redogjorde därefter för aktuella bestämmelser i utlänningslagen, förvaltningsprocesslagen och för artiklarna 5 och 6 i Europakonventionen samt för uttalanden i förarbetena till de aktuella lagarna. Migrationsdomstolen uttalade därefter följande.

Inledningsvis kan konstateras att Europakonventionen inte i ett fall som det nu aktuella uppställer något absolut krav på att muntlig förhandling skall hållas i domstol. Frågan om muntlig förhandling borde ha hållits i migrationsdomstolen får alltså i det enskilda fallet bedömas mot bakgrund av svensk lagstiftning där de rättsäkerhetsgarantier Europakonventionen innehåller iakttas.

Muntlig förhandling är ett komplement till den skriftliga handläggningen. Vid bedömningen av om muntlig förhandling skall hållas eller inte måste en helhetsbedömning av omständigheterna i målet göras. I denna måste beaktas att frågor om frihetsberövande allmänt sett är av stor vikt för enskilda, vilket leder till domstolen måste ta stor hänsyn till den enskildes önskemål rörande muntlig förhandling. Detta är givetvis särskilt viktigt om värderingen av den förvarstagnes trovärdighet utgör ett inslag i bedömningen av förvarsgrunderna (t.ex. i bedömningen av om den förvarstagne kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i Sverige).

Rätten till muntlig förhandling i förvarsmå1 är inte absolut. Även t.ex. intresset av att få till stånd snabba avgörande på utlänningsrättens område måste beaktas. Särskilda skäl mot att hålla muntlig förhandling kan därför oftast föreligga om den enskilde vid förhandlingen enbart önskar argumentera i en rättsfråga eller framlägga skriftlig bevisning, om det inte i det enskilda fallet skulle skynda på handläggningen att hålla en förhandling för att reda ut oklarheter beträffande t.ex. yrkanden och grunder. Vidare kan särskilda skäl att inte hålla muntlig förhandling finnas om en domstol nyligen har hållit en muntlig förhandling beträffande förvar, och några nya omständigheter inte framkommit efter den senaste förhandlingen. Att en förvaltningsmyndighet hållit muntlig förhandling i frågan i enlighet med vad som föreskrivs i 10 kap. 11 § utlänningslagen påverkar dock inte domstolens skyldigheter enligt 16 kap. 5 § samma lag. Slutligen kan särskilda skäl mot att muntlig förhandling hålls i förvarsmål föreligga dels om utvisningen eller avvisningen av den förvarstagne planeras att verkställas inom en mycket nära framtid, dels om den enskilde släppts ur förvar eller det överklagade förvarsbeslutet inte längre är bärare av tvångsåtgärden (se MIG 2006:5). En förhandling är givetvis uppenbart obehövlig om domstolen redan på det skriftliga underlaget finner att tvångsåtgärden skall hävas.

T hade begärt muntlig förhandling för att kunna utveckla sin syn på hur verkställighetsarbetet bedrivits viket är viktigt för frågan om fortsatt förvar. Det fanns inte några särskilda skäl som talade mot en förhandling. Mot denna bakgrund fann migrationsöverdomstolen att migrationsdomstolens dom skulle upphävas och målet visas åter för fortsatt handläggning. Domstolen konstaterade vidare att migrationsdomstolen haft stöd i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar för att pröva målet utan nämndemän.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 8 februari 2007 i mål T 160-06 i fråga om klander av testamente.

Klagande i målet är R som är född utom äktenskapet. Av tingsrättens dom framgår bl.a. följande om bakgrunden i målet. Bouppteckning i faderns, X:s, dödsbo ägde rum den 11 juni 2003 och registrerades den 12 augusti 2003. R erhöll inte något arv efter X och upptogs inte i bouppteckningen som arvinge eller dödsbodelägare. Någon anteckning om att R är dotter till X hade inte gjorts i hans personakt eller registrerats i folkbokföringen för honom. X hade den 19 september 2002 upprättat ett testamente. Genom lag 1969:621 om ändring i ärvdabalken upphävdes tidigare bestämmelser om den arvsrätt som tillkom barn utom äktenskap. Enligt svensk rätt har sedan dess alla nu levande personer, oavsett om de är födda i äktenskapet eller utom äktenskapet, arvsrätt efter sin far i den mån faderskapet är fastställt. Övergångsbestämmelserna till nämnda lag, med tillägg genom lag 1974:238 och ändring genom lag 1991 :498, har bl.a. följande lydelse: "Är barn utom äktenskap fött innan nya lagen trätt i kraft och skulle icke arvsrätt mellan fadern och barnet ha förelegat redan enligt äldre lag, ärver barnet och dess bröstaningar fadern och dess släktingar endast under förutsättning att annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckning förrättats senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om barnet före arvfallet gjorts i personakt eller registrerats i folkbokföringen för arvlåtaren eller annan från vilken arvingen härleder sin arvsrätt. " - R yrkade att tingsrätten skulle jämka X:s testamente så att hon, såsom bröstarvinge efter sin far, skulle få ut sin laglott. I andra hand yrkade hon att tingsrätten skulle fastställa att dödsboet efter X skulle vara skadeståndsskyldigt mot henne, avseende ersättning för kränkning, motsvarande den laglott hon skulle ha erhållit som bröstarvinge. Hon åberopade bl.a. att övergångsbestämmelserna i lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken, med tillägg genom lag 1974:238 och ändring genom lag 1991 :498, står i strid med artikel 14 i Europakonventionen och att dödsboet efter X hade diskriminerat henne genom att inte tillerkänna henne sitt legala arv. De nämnda övergångsbestämmelserna skulle därför inte tillämpas.

Tingsrätten redogjorde för de aktuella ändringarna i ärvdabalken och för uttalanden som gjorts i förarbetena och uttalade därefter bl.a. följande.

Artikel 14 i Europakonventionen säkerställer de fri- och rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad på grund av b1.a. börd. Artikeln innehåller inte ett generellt förbud mot diskriminering. Förbudet är begränsat till de i konventionen och dess tilläggsprotokoll garanterade fri- och rättigheterna. Artikel 14 kompletterar de andra materiella bestämmelserna i konventionen och protokollet och har sålunda i sig ingen självständig betydelse. När det gäller utomäktenskapliga barn har Europadomstolen i några fall prövat deras rättsliga ställning utifrån artikel 14 i förening med artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) och i förening med artikel 1 första tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 (skydd för egendom).

En bedömning av frågan om övergångsbestämmelsen står i strid mot Europakonventionens artikel 14 i förening med artikel 8 eller artikel 1 i första tilläggsprotokollet, måste ses i belysning av syftet med övergångsbestämmelsen och de överväganden som därvid gjordes vid bestämmelsens tillkomst.

Tingsrätten konstaterade att anledningen till den särskilda preskriptionsregeln i övergångsbestämmelsen har varit att lagstiftaren, med beaktande av den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn inte ansett det rimligt att man vid bouppteckning efter män, som är i den åldern att de kan tänkas ha efterlämnat utomäktenskapligt barn före ikraftträdandet, skall behöva göra omfattande efterforskningar för att utröna, om mannen haft barn utom äktenskapet samt att arvsrätten inte skulle kunna hållas svävande under obestämd tid. Mot den bakgrunden fann tingsrätten att övergångsbestämmelsen inte stod i strid med Europakonventionens artikel 14 och att den gällande övergångsbestämmelsen skulle tillämpas. Därvid ogillade tingsrätten käromålet i dess helhet.

R klagade till hovrätten och vidhöll sitt yrkande om jämkning av testamentet. Hovrätten uttalade bl.a. följande.

Som tingsrätten redovisat följer av Europadomstolens praxis att frågan huruvida det föreligger en kränkning av artikel 14 i Europakonventionen skall prövas mot bakgrund av de materiella bestämmelserna i artiklarna 8 i konventionen och 1 i första tilläggsprotokollet.
Den arvfallna egendomen har aldrig varit i R:s ägo. Redan av detta skäl kan någon kränkning inte anses ha skett av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till följd av särbehandling på grund av utomäktenskaplig börd (jfr Europadomstolens domar den 1 februari 2000 i fallet Mazurek mot Frankrike, den 13 juni 1979 i fallet Marckx mot Belgien och den 28 oktober 1987 i fallet Inze mot Österrike).

Enligt Europadomstolens praxis är däremot rätten till arv från den närmsta familjen så nära kopplad till familjelivet att den i princip faller inom tillämpningsområdet för artikel 8 i Europakonventionen (se Europadomstolens dom den 13 juni 1979 i fallet Marckx mot Belgien). Därvid har artikeln ansetts skydda även relationen mellan barn födda utom äktenskapet och dess föräldrar (se Europadomstolens domar den 26 maj 1994 i fallet Keegan mot Irland, den 27 oktober 1994 i fallet Kroon mot Nederländerna och den 1 juni 2004 i fallet Lebbink mot Nederländerna; se även kommissionens beslut den 6 april 1994 i fallet M.B. mot Storbritannien).

För att artikel 8 skall vara tillämplig i detta mål krävs emellertid att bindningen mellan X och R varit så stark att relationen kan betraktas som en del av R:s familjeliv. Om föräldrarna inte varit gifta med varandra och de inte heller levde tillsammans vare sig före eller efter tidpunkten för födseln, är det inte utan vidare givet att artikel 8 kan tillämpas. Huruvida så är fallet beror på olika faktorer, som t.ex. förhållandet mellan föräldrarna samt faderns intresse och ansvar för barnet före och efter dess födelse.

Med hänsyn till det som framkommit fann hovrätten att omständigheterna vara sådana att familjebandet mellan X och R varit tillräckligt starkt för att relationen dem emellan skulle falla inom tillämpningsområdet för artikel 8. Hovrätten anförde vidare följande.

Denna artikel ger emellertid inte ett barn en rätt att ärva efter sina föräldrar. Artikel 8 i samverkan med artikel 14 innebär dock att, för det fall den nationella lagstiftningen ger barn en rätt till arv efter sina föräldrar, denna arvsrätt måste vara utformad på ett icke diskriminerande sätt. Det råder ingen tvekan om att ifrågavarande övergångsbestämmelser innebär att det görs en åtskillnad mellan barn födda inom äktenskapet och barn födda utom äktenskapet, dvs. en åtskillnad på grund av deras börd.

För att en sådan skillnad skall anses vara diskriminerande förutsätts dock att den inte har en objektiv och godtagbar grund (jämför Europadomstolens domar den 1 februari 2000 i fallet Mazurek mot Frankrike, den 13 juni 1979 i fallet Marckx mot Belgien och den 28 oktober 1987 i fallet Inze mot Österrike).

Vilket syfte lagstiftaren haft med övergångsbestämmelserna framgår av redovisningen i tingsrättens dom. Detta syfte är enligt hovrättens bedömning sådant att övergångsbestämmelserna får anses ha haft ett legitimt mål, och de medel som använts står i rimlig proportion till målet. Även en åtskillnad i behandlingen mellan barn födda inom äktenskapet och utom äktenskapet är därmed rättfärdigad. Inte minst skall i sammanhanget framhållas att lagstiftaren inte helt berövat barn födda utom äktenskapet deras arvsrätt utan valt att enbart införa en viss, tidsbegränsad övergångsreglering.

Sammanfattningsvis fann hovrätten mot den ovan angivna bakgrunden att övergångsbestämmelserna inte innebär en kränkning av Europakonventionen. Hovrätten fastställde därför tingsrättens dom.




Senast ändrad: 2011-04-12