JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 2 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 januari - den 9 februari 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION FÖR ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen "sök", vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet "alla sidor" och väljer "målhantering". Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Domar

Danell m.fl. mot Sverige, 2006-01-17
Förlikning mellan svenska staten och fiskare vars fiskerättigheter begränsats av finsk-svenska gränsälvskommissionen som av fiskarna inte ansågs vara en oberoende och opartisk domstol vars beslut kunde överklagas.

Elli Poluhas Dödsbo mot Sverige, 2006-01-17
Vägran att flytta makes aska som begravts i en familjegrav på ort där makarna levt under många år till en permanent familjegrav i Stockholm där den klagande senare själv begravdes kränkte inte artikel 8.

Beslut

Nämnd mot Sverige, beslut 2005-12-13
Klagomål över att brottmålsförfarande som pågått i nära sex år inte avslutats inom skälig tid var inte admissible.

Nilsson mot Sverige,2005-12-13
Körkortsåterkallelse under 18 månader p.g.a. tingsrätts fällande dom avseende grovt rattfylleri och olovlig körning utgjorde visserligen straff för brott men innebar inte att klaganden på nytt lagfördes för samma brott som han tidigare dömts för. Straffet ansågs utgöra en del av det samlade straffet för gärningen enlig svensk lag. Klagomålet var uppenbart ogrundat och förklarades därför inadmissible.

Pello-Sode mot Sverige, 2005-12-13
När det inte hade visats föreligga en tillräckligt konkret risk för att utvisning till Togo skulle leda till behandling i strid med artikel 3 och när det brott som föranledde utvisningen var så allvarligt att samhällets intresse av att förhindra liknande brott vägde över den enskildes intresse av respekt för sitt familjeliv var klagomålet uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

Dejbakhsh och Mahmoud Zadeh mot Sverige, 2005-12-13
Påståenden om risk för att bli utsatt för misshandel eller dödsstraff vid en utvisning till Iran saknade trovärdighet och klagomålet var därmed uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

Domar mot andra länder

Aristimuño Mendizabal mot Frankrike, 2006-01-17
Domstolen tillämpar jämte fransk lag även Romfördraget och förordningen EEG 1612/68 och finner att 14 års underlåtenhet att meddela spansk medborgare uppehållstillstånd i Frankrike kränkte artikel 8.

Aoulmi mot Frankrike, 2006-01-17
Utvisning från Frankrike till Algeriet av algerier som straffats för narkotikabrott och som bar på hepatit C-virus ansågs, trots sjukdomen och starka band med Frankrike inte kränka artikel 3 eller 8. Däremot hade Frankrike inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 34 genom att trots domstolens underrättelse enligt regel 39 verkställa utvisningen.

Goussev och Marenk mot Finland, 2006-01-17
Soini m.fl. mot Finland, 2006-01-17
Finsk lagstiftning var inte tillräckligt tydlig och förutsebar när det gällde under vilka förutsättningar det fick göras beslag för att samla bevismaterial avseende ett brott vid en husrannsakan som beslutats på grund av misstankar om ett annat brott och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Barbier mot Frankrike, 2006-01-17
Fängelsemyndighetens slarv med att vidarebefordra överklagande som därefter avvisades som för sent anfört innebar en kränkning av rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Albert-Engelmann-Gesellschaft m.b.H. mot Österrike, 2006-01-19
När skälen för ingrepp i tidningsutgivares yttrandefrihet var relevanta men inte tillräckliga kränktes artikel 10.

Ülke mot Turkiet, 2006-01-24
Nationell lagstiftning, som innebar att en person, som vapenvägrade av samvetsskäl eller religiösa skäl, tvingades leva resten av sitt liv med hotet om nya fängelsestraff hängande över sig så länge han inte fullgjorde sin militärtjänst, kränkte artikel 3.

Mikheyev mot Ryssland, 2006-01-26
Polis som felaktigt misstänktes för allvarliga brott utsattes för så allvarlig misshandel som innebar tortyr vilket utgjorde en kränkning av artikel 3. När det inträffade inte utreddes ordentligt kränktes artikel 3 även i det hänseendet.
Rodrigues da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna, 2006-01-31
Utvisning av kvinna som under illegal vistelse i landet fött en dotter, vilken uppfostrades av modern och farföräldrarna med vilka hon hade mycket starka band gemensamt, innebar med hänsyn till barnets ringa ålder, tre år, en kränkning av artikel 8.

Sezen mot Nederländerna, 2006-01-31
Upphävande av permanent uppehållstillstånd i Nederländerna för en man som var turkisk medborgare och som dömts för grovt narkotikabrott men som hade hustru och två barn bosatta i Nederländerna var inte proportionerligt i förhållande till intresset att förhindra brott och innebar därför en kränkning av artikel 8.

Chizzotti mot Italien, 2006-02-02
När f.d. anställd måste invänta att förvaltare väckte talan mot hans tidigare arbetsgivare innan han kunde göra sina krav på lön och avgångsvederlag gällande kränktes artikel 13.

Biç m.fl. mot Turkiet, 2006-02-02
Efterlevande hade inte egen klagorätt enligt artikel 34 när det gällde den avlidnes rättigheter enligt artiklarna 5 och 6.

D.H. m.fl. mot Tjeckien, 2006-02-07
Placering av romska barn i specialskolor efter tester av deras inlärningsförmåga innebar inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

Mürsel Eren mot Turkiet, 2006-02-07
Beslut ogiltigförklara resultatet av students inträdesprov till universitet saknade laglig grund och var godtyckligt och fråntog honom rätten till utbildning. Det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea hovrätts dom den 12 januari 2006 i mål T 2043 angående skadestånd enligt Europakonventionen.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under december månad förra året 128 domar. 75 ansökningar förklarades admissible, 2 077 för inadmissible och 71 avskrevs. 335 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-december 2005 har domstolen meddelat 1 105 domar, förklarat 1 000 ansökningar admissible, 26 853 för inadmissible, avskrivit 728 mål samt kommunicerat 2 842 ansökningar. Antalet meddelade domar har ökat med 54 % från 718 år 2004 till nu angivna 1 105.

Av den tablå som presenterades i samband med presidentens årliga presskonferens framgår att flertalet mål gällde frågor om rätten till frihet enligt artikel 5 (153 mål), rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 (382 mål), rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6 (311 mål), rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 (138 mål) samt rätten till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 (265 mål). I 994 mål fann domstolen att det skett åtminstone en kränkning och i 45 mål att det inte skett någon kränkning. 55 domar innebar att målet avskrevs efter förlikning och 13 domar avsåg andra frågor som skadestånd, revision eller en förstahandsinvändning. De länder som dragit på sig flest fällande domar är Turkiet (270), Ukraina (119), Grekland (100), Ryssland (81), Italien (67), Frankrike (51) och Polen (44). Mot Sverige har meddelats sju domar, fyra fällande domar och tre domar som inneburit fastställande av en förlikning.

Presidenten Wildhaber uttryckte vid presskonferensen en större optimism i fråga om domstolens framtid mot bakgrund av dels domstolens ökade produktivitet, dels på grund av det stöd som de europeiska regeringarna gett och som lett till att domstolen kunnat öka sin personalstyrka med ca 45 personer. Presidenten anförde vidare bl.a. följande. Några månader under året har antalet avgjorda mål för första gången överstigit antalet inkomna mål. Framtidsutsikterna för domstolen börjar äntligen se litet ljusare ut. Lord Woolfs rapport (jfr nr 01/06) har gett användbara idéer till ytterligare administrativa förbättringar. Bildandet av gruppen ”Wise Persons” ger garantier för att det ske en seriös och oberoende utredning som leder till konkreta förslag. Det är en utmaning att kunna bevara konventionens historiska framgångar och samtidigt se till att systemet fungerar effektivt i 2000-talets Europa. Nu i början av 2006 kan man se framåt med övertygelsen om att konventionens unika system, med stöd av Europarådets medlemsstater, skall kunna möta de utmaningar det ställs inför.

Domstolen har i beslut den 9 februari 2006 i målet Içyer mot Turkiet (18888/02) enhälligt förklarat klagomålet för inadmissible. Avgörandet har pilotmålskaraktär och domstolen uppger att det finns ungefär 1 500 liknande mål registrerade i domstolen. Içyer hade klagat över att myndigheterna vägrat honom att återvända till sitt hem och sin mark sedan han blivit fördriven från sin hemby under senare delen av 1994. Domstolen fann att Içyer borde ha yrkat skadestånd från en av de kommissioner som bildats enligt en ny lag 2004 i Turkiet om ersättning för förluster som orsakats av terrorism eller av kampen mot terrorism. Domstolen hänvisade till att den i målet Dogan m.fl. mot Turkiet (8803-8811/02 m.fl.), dom 2004-06-29, hade upptäckt ett strukturellt problem när det gällde personer som tvångsförflyttats inom landet och att den gett förslag på lämpliga åtgärder. 2004 års lag hade tillkommit mot den bakgrunden. Içyer hade följaktligen inte uttömt de inhemska rättsmedlen och hans klagomål kunde därför enligt artikel 35 inte tas upp till prövning. Domstolen beslut finns både på engelska och franska.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext,
ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Domar

Danell m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 54695/00, dom den 17 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Förlikning mellan svenska staten och fiskare vars fiskerättigheter begränsats av finsk-svenska gränsälvskommissionen som av fiskarna inte ansågs vara en oberoende och opartisk domstol vars beslut kunde överklagas.

De klagande är 15 personer, varav åtta yrkesfiskare, med rätt till enskilt fiske i kustområdet kring Haparanda. I september 1971 antogs den finsk- svenska gränsälvsöverenskommelsen och den mellanstatliga finsk-svenska gränsälvskommissionen (kommissionen) bildades. Genom överenskommelsen reglerades bl.a. fisket i Torne älv i kustområdet nära Haparanda. Överenskommelsen införlivades med svensk rätt genom lagen 1971:850. I Sverige utfärdades också en förordning, FIFS 1997:12, om fisket i Torne älvs fiskeområde vari bl.a. stadgades att fiske efter lax och öring i gränsområdet var förbjudet varje år mellan den 1 maj och den 5 juli. Kommissionen hade befogenhet att på vissa villkor meddela dispens från förbudet till personer som hade enskilda fiskerätter i området. De klagande ansökte om sådan dispens för fiskesäsongen 1999. Kommissionen beslöt den 31 maj 1999 att ge de åtta yrkesfiskarna tillstånd till fiske med fasta redskap utom avseende lax och öring och avslog ansökningarna i övrigt. Enligt överenskommelsen kunde kommissionens beslut i fråga om dispensansökningar inte överklagas. Trots det överklagade de femton klagandena till Fiskeriverket som avvisade överklagandena med motiveringen att verket saknade behörighet att pröva frågan. De klagande vände sig även till Miljööverdomstolen och åberopade artikel 6 i konventionen samt hävdade att de hade rätt till domstolsprövning eftersom det var fråga om deras civila rättigheter. Miljööverdomstolen avslog överklagandet men noterade att det handlande om de klagades civila rättigheter och att de borde ha tillgång till domstolsprövning eftersom kommissionen inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol. Miljööverdomstolen ansåg sig emellertid inte vara rätt forum men förklarade inte vilken domstol som skulle kunna vara det. De klagande hade emellertid samtidigt vänt sig till länsrätten som också ansåg sig sakna behörighet. De klagande överklagade till kammarrätten som den 19 december 2002 avvisade överklagandet med motiveringen att så länge gränsälvsöverenskommelsen var gällande och så länge det saknades en lämplig överenskommelse mellan Finland och Sverige kunde ingen svensk domstol anses behörig att pröva klagomålet (jämför nr 2/03). De klagande gick emellertid vidare till Regeringsrätten som såvitt var känt ännu inte hade avgjort målet. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 6.1 och hävdade att kommissionen inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol och att de, eftersom kommissionens beslut inte kunde överklagas, inte fått tillgång till domstolsprövning. De åberopade även artikel 13.

I beslut den 22 mars 2005, jämför nr 5/05, förklarade Europadomstolen klagomålen för admissible.

Europadomstolen noterade nu att den fått in ett förlikningsavtal som träffats mellan parterna där det överenskommits att svenska staten skall betala ett skadestånd om 750 000 kr och där de klagande förklarat sig därefter inte ha några ytterligare krav mot staten. Parterna har vidare åtagit sig att inte hänskjuta målet för prövning i Grand Chamber. Domstolen framhåller vidare att den fått ett brev från regeringens ombud med upplysningar av väsentligen följande innehåll.

De förhandlingar som förts mellan Sverige och Finland för att ändra 1971 års gränsälvsöverenskommelse avslutades i oktober 2004. Båda ländernas regeringar har undertecknat överenskommelsen men den kan inte träda i kraft förrän riksdagen i respektive land har godkänt den. Vid ikraftträdandet upphör 1971 års avtal att gälla. Överenskommelsen innebär vidare att det skall inrättas en ny gränsälvskommission som har en annan karaktär än den tidigare. Till skillnad mot den tidigare kommissionen får den nya inte behörighet att besluta i enskilda fall. Det innebär t.ex. att den inte kan bevilja undantag från fiskebestämmelserna. Frågor av det slaget skall i stället prövas av inhemska myndigheter i de två staterna. Den nya kommissionen kommer endast att kunna avge yttranden i sådana fall.

Europadomstolen beaktade den överenskommelse som träffats mellan parterna och de upplysningar som regeringen lämnat angående den ändrade gränsälvsöverenskommelsen. Domstolen fann att förlikningen grundades på respekt för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

Elli Poluhas Dödsbo mot Sverige
(Ansökan nr 61564/00, dom den 17 januari 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

Vägran att flytta makes aska som begravts i en familjegrav på ort där makarna levt under många år till en permanent familjegrav i Stockholm där den klagande senare själv begravdes kränkte inte artikel 8.

Klagande i målet, P, avled i februari 2003 och hennes fem barn beslöt att fullfölja hennes talan. I maj 1963 avled P:s make och hans aska begravdes i en familjegrav, med plats för minst åtta urnor, i Fagersta, där familjen varit bosatt. 1980 flyttade P till Västerås, 7 mil från Fagersta, för att vara närmare sina barn. I augusti 1996 ansökte P hos kyrkogårdsförvaltningen om tillstånd att få flytta makens urna till hennes familjegrav i Stockholm, med plats för 32 urnor, där hon också senare begravdes. Hennes ansökan avslogs med hänsyn till begreppet ”en fridfull vila” i begravningslagen. P klagade vidare men utan framgång. Länsrätten fann sammanfattningsvis att P:s make, som var född i Ukraina och som inte uttryckt någon önskan om var han skulle begravas, inte hade haft något naturligt närmare samband med Stockholm än han hade haft med Fagersta. Det hade inte heller åberopats något annat skäl som kunde berättiga att gravfriden stördes efter 34 år. Både kammarrätten och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade P över att hon vägrats tillstånd att flytta makens urna. Hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att begreppen privat- och familjeliv är vida begrepp som inte kan definieras uttömmande. Regeringen hade inte ifrågasatt att vägran att tillåta en flyttning av urna innebar ett ingrepp i P:s privatliv och domstolen fann det inte nödvändigt att avgöra om en sådan vägran påverkade ”familjelivet” eller ”privatlivet” enligt artikel 8. Domstolen utgick emellertid från att det skett ett ingrepp i den mening som avses i artikel 8.1. Det måste därför avgöras om ingreppet var berättigat enligt artikel 8.2 eller mer exakt om de nationella myndigheterna och domstolarna hade rätt att anse att en vägran att flytta urnan var nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att hindra oordning, skydda moralen och/eller för att skydda andras rättigheter. Bedömningen måste innefatta en vägning av den enskildes intresse av att få en flyttning till annan grav mot samhällets roll att skydda gravars helgd. Enligt domstolens mening är detta en så viktig och känslig fråga att staterna skall tillerkännas ett stort utrymme för sina bedömningar. I det aktuella fallet framstod å ena sidan flyttning av urnan rent praktiskt som förhållandevis lätt och inga allmänna hälsointressen tycktes berörda. Å andra sidan fanns det inget som talade för att P:s make inte hade begravts i enlighet med sin egen önskan utan snarare tvärtom. Det måste också i princip antas att sådana hänsyn tagits när begravning en ägde rum. Dessutom kunde P och hennes make, även om de inte hade några band med Stockholm, vid den aktuella tidpunkten ha valt att han skulle begravas i familjegraven i Stockholm, vilken hade tillskapats redan 1945. I stället bildades 1963 när P:s make avled en familjegrav i Fagersta och han begravdes där i den stad där han bott i 25 år ända sedan sin ankomst till Sverige och där han hade arbetat och bildat familj. Slutligen fanns det inget som hindrade att P fick sin sista vila i samma grav som sin make i Fagersta, där hon fortsatt att bo under 17 år efter makens död fram till 1980. Domstolen fann att de svenska myndigheterna hade beaktat alla relevanta omständigheter och vägt dem noga mot varandra och de skäl som lämnats i besluten att vägra tillstånd att flytta urnan var relevanta och tillräckliga. De nationella myndigheterna hade handlat inom det vida utrymme som staten tillerkändes för sitt handlande i frågor av detta slag. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den turkiske domaren Türmen, domarna Ugrekhelidze från Georgien och Mularoni från San Marino lämnade en gemensam skiljaktig mening. De pekade på uttalanden i förarbetena till 1990 års begravningslag, bl.a. om att en flyttning av kvarlevor eller aska får tillåtas om makars kvarlevor skall sammanföras och att särskild hänsyn skall tas till den senast avlidnes önskemål om en gemensam gravplats. Regeringen hade inte bestritt att det skett ett intrång i P:s privatliv men hade hävdat att beslutet att vägra tillstånd till flyttning hade stöd i lagen, att det haft ett legitimt syfte och att det var berättigat enligt artikel 8.2. De skiljaktiga ställdes sig emellertid tveksamma till att det funnits ett legitimt syfte. Men även om det fanns ett sådant syfte fann de inte att vare sig regeringens eller majoritetens argument för att ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle var övertygande. Med hänsyn till alla omständigheter i målet ansåg de skiljaktiga att P:s intresse av att få flytta makens aska till familjegraven i Stockholm vägde betydligt tyngre än det allmänna intresse som regeringen åberopat. Sammanfattningsvis fann de tre domarna att även om ingreppet i P:s rättigheter enligt artikel 8 skett i ett legitimt syfte så var det inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det hade enligt deras mening därför skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Pannullo och Forte ./. Frankrike, 2001-10-30    

Beslut förklara klagomål för inadmissible

Nämnd mot Sverige
(Ansökan nr 70072/01, beslut den 13 december 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål över att brottmålsförfarande som pågått i nära sex år inte avslutats inom skälig tid var inte admissible.

N anklagades den 18 oktober 1994 för bestickning och det företogs en husrannsakan i hans hem och på hans kontor. Han var häktad under tiden den 20 oktober - den 3 november 1994. I mars 1995 anklagades han även för främjande av trolöshet mot huvudman. Förundersökningsprotokollet om ca 1 500 sidor kommunicerades med N i juli 1995 och han fick tid för bemötande - efter begäran om förlängning - till en 15 september 1995. Åtal mot N väcktes den 16 oktober 1995. Samtidigt åtalades även X med vilken de ifrågasatta transaktionerna skett. I oktober 1995 beredde tingsrätten N tillfälle att ge in sina synpunkter, vilket emellertid inte skedde förrän i mitten av januari 1996. I april 1996 satte tingsrätten ut målet till förhandling den 22 maj 1996. X begärde att förhandlingen skulle skjutas upp och N gjorde inte någon invändning mot det. Förhandlingen hölls den 23 oktober och tingsrätten meddelade dom den 20 november 1996. Både N och X överklagade till hovrätten i december 1996. Hovrätten kallade till förhandling den 7 och 8 oktober 1997 men den inställdes på begäran av X som ville höra ett nytt vittne. Även N uppgav sig vilja höra detta vittne. Förhandlingen sköts emellertid upp ytterligare en gång på begäran av X och hölls först den 17 och 18 november 1998. I dom den 17 december 1998 fastställde hovrätten tingsrättens dom. Hovrätten uttalade bl.a. att straffvärdet för de aktuella brotten klart översteg ett år och att det visserligen gått en längre tid från det brotten begicks till dess domen föll. Hovrätten fann emellertid med hänsyn till omständigheterna att tingsrättens dom var väl avvägd. N och X överklagade till HD i januari 199 och under tiden februari 1999 - maj 2000 beviljades de anstånd vid ett antal tillfällen. N slutförde sin talan den 17 maj och gav in sitt yrkande om kostnadsersättning den 8 september 2000. HD vägrade prövningstillstånd den 27 september 2000. - I Europadomstolen hävdade N att anklagelserna mot honom inte prövats inom skälig tid och att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Europadomstolen tog först ställning till regeringens förstahandsinvändning att N inte längre kunde anses som ett offer i den mening som avses i artikel 34 på grund av att hovrätten hänvisat till tidsfaktorn som en mildrande omständighet. Domstolen erinrade om att det för att en person skall förlora sin ställning som ”offer” krävs att de nationella myndigheterna på ett tillräckligt tydligt sätt har erkänt underlåtenheten att iaktta kravet på ”skälig tid” och lämnat gottgörelse t.ex. genom att uttryckligen sätta ned strafftiden. Hovrätten hade inte uttalat att prövningen inte skett inom tid som fyllde kravet på skälighet och hade också funnit tingsrättens dom väl avvägd. Domstolen fann därför att N fortfarande kunde hävda att han var offer för en kränkning.

När det gällde prövningen enligt artikel 6.1. fann domstolen att den period som skulle beaktas hade varat över fem år och elva månader. Domstolen erinrade om att mål om ekonomiska brott kan vara omfattande och svåra och därför kan motivera ett längre förfarande. Anklagelserna mot N och X gällde brott som dolts genom missvisande bokföring. Gärningarna löpte in i varandra och utredningsmaterialet var omfattande. Domstolen fann med hänsyn till omständigheterna i målet att utredningen och rättegångsförfarandena var tämligen komplicerade. Polisens utredning hade tagit ett år vilket inte kunde kritiseras. N hade befunnit sig i frihet bortsett från ett par veckor i häkte och det hade inte funnits skäl att påskynda förfarandet av den anledning. Förfarandet i tingsrätten hade också pågått i ca ett år och det kunde inte heller kritiseras. I hovrätten hade förfarandet pågått ca två år. Förhandlingen där hade emellertid skjutits upp vid två tillfällen på begäran av X och N hade inte invänt mot detta. Det var inte de nationella myndigheterna som orsakat fördröjningen. Domstolen fann vidare att det funnits rimliga skäl för att förena målen mot N och X. Förfarandet i HD tog ungefär ett år och åtta månader. N:s sista inlaga med ersättningsyrkande kom in den 8 september och HD meddelade sitt beslut den 27 september 2000. Det hade inte visats att myndigheterna kunde kritiseras för att ha varit otillbörligt passiva under någon period av förfarandet i HD. Mot angiven bakgrund kunde förfarandet vid en sammantagen bedömning inte anses ha överskridit kravet på skälig tid. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 34
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Beck ./. Norge, dom 2001-06-26 
Graaskov Jensen ./. Danmark, beslut 2001-09-20 
Normann ./. Danmark, beslut 2001-06-14
Ohlen ./. Danmark, beslut 2005-02-24
Artikel 6.1
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
C.P. m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-08-01
Hozee ./. Nederländerna, dom 1998-05-22
Wejrup ./. Danmark, beslut 2002-003-07
Petersen ./. Danmark, beslut 2004-05-13
Frederiksen ./. Danmark, beslut 2004-09-16
Wallin Karlsen ./. Danmark, beslut 2005-02-01

Nilsson mot Sverige
(Ansökan nr 73661/01, beslut den 13 december 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Körkortsåterkallelse under 18 månader p.g.a. tingsrätts fällande dom avseende grovt rattfylleri och olovlig körning utgjorde visserligen straff för brott men innebar inte att klaganden på nytt lagfördes för samma brott som han tidigare dömts för. Straffet ansågs utgöra en del av det samlade straffet för gärningen enlig svensk lag. Klagomålet var uppenbart ogrundat och förklarades därför inadmissible.

N, som är född 1980, greps av polisen den 21 november 1998 misstänkt för grovt rattfylleri och olovlig körning. Han erhöll körkort den 15 december 1998. Länsstyrelsen underrättade i maj 1999 N om att den övervägde att återkalla hans körkort interimistiskt på grund av det inträffade och i avvaktan på en lagakraftvunnen dom. Tingsrätten fällde N för de aktuella brotten genom dom den 24 juni 1999 och noterade att han hade haft en alkoholkoncentration av 0,69 mg/liter utandningsluft. Till grund för bedömningen lade tingsrätten N:s egen berättelse om vilka drycker han förtärt före körningen. Med hänsyn till N:s ålder, hans personliga förhållanden och att han var villig att utföra samhällstjänst dömde tingsrätten honom till villkorlig dom med samhällstjänst femtio timmar. Om fängelsestraff skulle ha dömts ut skulle han ha dömts till en månads fängelse. Domen vann laga kraft. Den 29 juli 1999 upplyste länsstyrelsen N om att den m.h.t. tingsrätten dom övervägde att slutligt återkalla hans körkort. Körkortet återkallades den 5 augusti 1999. Med beaktande av N:s behov av körkort bl.a. för att köra sin segelbåt långa sträckor för att kunna delta i elittävlingar bestämdes spärrtiden till 18 månader. N överklagade till länsrätten och hävdade att återkallelsen innebar att han straffades två gånger för samma brott i strid med artikel 4 i protokoll nr 7. Länsrätten beaktade ett antal avgörande ur konventionsinstitutionernas praxis och fann att det inte fanns något tidigare avgörande som tydligt ogiltigförklarade det svenska systemet för körkortsåterkallelser. N klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen hävdade N att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

Europadomstolen konstaterade att en första fråga att ta ställning till var om återkallelseförfarandet kunde anses ha brottmålskaraktär i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7 och att hänsyn därvid skulle tas bl.a. till hur åtgärden betecknades i den nationella rätten, gärningens art, åtgärdens syfte, art och stränghet. Domstolen noterade att rattfylleriet och den olovliga körningen ägt rum i november 1998 men att det inte var förrän i augusti 1999 som länsstyrelsen återkallade N:s körkort. Ett förebyggande och avskräckande syfte för att skydda andra vägtrafikanter kunde därför inte ha varit det enda avsikten med återkallelsen utan bestraffning torde också ha utgjort ett vägande skäl. Åtgärden vidtogs enligt 5 kap. körkortslagen på grund av tingsrättens fällande dom för brott enligt trafikbrottslagen. Den fällande domen utgjorde en tillräcklig grund för att återkalla körkortet under angiven tid. Den åtgärden var emellertid inte en automatisk följd av en fällande dom utan andra omständigheter kunde beaktas när en återkallelse och en spärrtid beslutades. Återkallelsen var emellertid i detta fall en förutsebar konsekvens av att N dömts för grovt rattfylleri och olovlig körning. Även om en körkortsåterkallelse enligt svensk rätt alltid ansetts som en förvaltningsåtgärd i syfte att främja trafiksäkerheten, fann domstolen att en återkallelse på grund av en fällande dom, som i förevarande fall, innebar en fråga om brottmål i den mening som avses i artikel 4 i protokoll nr 7. Denna uppfattning hade inte heller ifrågasatts av parterna under förfarandet inför domstolen. Enligt domstolens uppfattning var enbart åtgärdens stränghet - återkallelse av körkortet under 18 månader - så betydande att den kunde anses som en brottspåföljd. Domstolen kunde emellertid inte finna att beslutet att återkalla N:s körkort innebar att han lagförts i en ny brottmålsrättegång. Olika påföljder hade beslutats av två skilda myndigheter i skilda förfaranden men det fanns ändå ett tillräckligt nära samband mellan dem såväl i sak som tidsmässigt för att anse att återkallelsen var en del av det straff som enligt svensk lag följer på grovt rattfylleri och olovlig körning. Med andra ord innebar återkallelsen inte att N lagförts och straffats på nytt för ett brott som han redan blivit slutligt dömd för. Det hade inte skett någon kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7. N:s klagomål var sålunda uppenbart ogrundat och skulle därför avvisas. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
R.T. ./. Schweiz, beslut 2000-05-30
Göktan ./. Frankrike, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Rosenquist ./. Sverige, beslut 2004-09-14 (jfr nr 10/04)
Manasson ./. Sverige, beslut 2003-04-08
Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Escoubet ./. Belgien, dom (GC) 1999-10-28
Mulot ./. Frankrike, beslut 1997-12-14
Hangl ./. Österrike, beslut 2001-03-20
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05

Pello-Sode mot Sverige
(Ansökan nr 34391/05, beslut den 13 december 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

När det inte hade visats föreligga en tillräckligt konkret risk för att utvisning till Togo skulle leda till behandling i strid med artikel 3 och när det brott som föranledde utvisningen var så allvarligt att samhällets intresse av att förhindra liknande brott vägde över den enskildes intresse av respekt för sitt familjeliv var klagomålet uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

P, som är yngst av sju syskon, kommer från Togo där han sedan 1989 bodde hos sin äldste bror i Lomé för att gå i skolan där. 1993 flydde brodern som varit en hög militär i opposition mot regeringen landet och kom så småningom till Sverige. Efter hans flykt påstods resten av familjen ha blivit utsatta för trakasserier och förhör av de togolesiska myndigheterna och familjen flydde därför till Benin. P kom till Sverige i juni 1995 och fick permanent uppehållstillstånd på grund av familjebanden med brodern. I augusti 2002 dömdes P av tingsrätten för försök till grov våldtäkt och olaga hot. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt till utvisning från Sverige under 15 år. P hade genomgått en psykiatrisk undersökning som ledde till bedömningen att han 1) hade begått brotten under en allvarlig mental störning, 2) att han fortfarande led av denna mentala störning och 3) att det fanns en risk för att han m.h.t. den mentala störningen skulle fortsätta att begå allvarliga brott och att han därför var i behov av psykiatrisk vård. När det gällde utvisningen noterade tingsrätten att bortsett från den äldste brodern hade P resten av sin familj kvar i Togo. P hade inte heller trots sina sju år i Sverige anpassat sig väl i det svenska samhället och han hade vissa perioder varit utan bostad och beroende av socialbidrag för sin försörjning. Enligt Migrationsverket fanns det inte några hinder för utvisning. Tingsrätten fann därefter att det fanns särskilda skäl för att utvisa P och förbjuda honom att återvända till Sverige före den 28 augusti 2017. P överklagade och hovrätten fastställde tingsrättens dom utom med avseende på utvisning som bestämdes gälla för livstid. P klagade vidare men HD vägrade prövningstillstånd. P begärde även att regeringen skulle häva utvisningsbeslutet men regeringen avslog hans begäran i mars 2005. P placerades på en psykiatrisk klinik i augusti 2002 för behandling. Enligt läkarintyg utfärdade 2003 lider P av schizofreni och behöver kontinuerlig medicinering och ett socialt stöd. - I Europadomstolen klagade P enligt artikel 3 över att utvisningen från Sverige till Togo skulle medföra en risk för att han blev förföljd, arresterad och torterad p.g.a. sin brors välkända opposition mot den togolesiska regeringen. Han hävdade vidare att mänskliga rättigheter inte värderades i Togo och att han som led av schizofreni inte kunde få lämplig medicin och behandling i sitt hemland och att han därför löpte en risk att åter bli psykotisk och begå nya brott. Han åberopade även artikel 8 och hävdade att eftersom han levt nästa hela sitt liv tillsammans med brodern så innebar utvisningen en kränkning av hans rätt till respekt för sitt familjeliv.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt sina åtaganden enligt ingångna traktater, har rätt att besluta om utlänningars rätt till inresa, om bosättning och om utvisning. Utvisning av en utlänning kan dock ge upphov till att staten blir ansvarig enligt konventionen när det finns välgrundad anledning att anta att personen, om han utvisas, kommer att löpa en verklig risk för att i mottagarstaten bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3. Visserligen finns det rapporter som talar om brott mot mänskliga rättigheter i Togo men det gällde att fastställa om just P:s situation var sådan att han skulle riskera att behandlas i strid med artikel 3. Varken P eller hans bror hade varit i Togo på tio år men deras far hade bott där fram till sin död utan att bli vare sig förföljd eller fängslad. P skulle inte heller vara tvungen att återvända till sin hemby om han var rädd för förhållandena där utan han kunde stanna i Lomé där han bott tidigare. Domstolen fann att det inte kunde fastslås att det fanns välgrundad anledning att tro att P skulle utsättas för en verklig risk att bli behandlad i strid med artikel 3. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat.

När det gällde frågan om utvisningen skulle medföra en allvarlig risk för P:s hälsa framhöll domstolen bl.a. att en främling som skall utvisas i princip inte kan hävda en rätt att stanna i den utvisande staten för att fortsättningsvis kunna behålla sociala, medicinska eller andra typer av förmåner. Endast i mycket speciella undantagsfall kan ett beslut att utvisa en person, på grund av trängande humanitära skäl få till följd att det sker en kränkning av artikel 3. P lider av en långvarig sjukdom, schizofreni och han får f.n. medicin för detta. Den medicin han får finns visserligen inte i Togo men den kan ersättas med en som finns där. P kommer dock troligen inte att få denna medicin gratis som i Sverige utan får betala för den. Vidare riskerar P att få återfall om han avbryter medicineringen även om han får stanna i Sverige. För övrigt kan man bara spekulera över risken att P försämras om han måste återvända till Togo. Det finns därför inte en tillräckligt konkret risk för att utvisningen skulle leda till förhållanden som strider mot artikel 3. Klagomålet var således även i denna del uppenbart ogrundat.

När det slutligen gällde påståendet att utvisningen skulle innebära ett ingrepp i P:s rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8 konstaterade domstolen att ingreppet hade stöd i svensk lag och att den skedde i det legitima syftet att hindra oordning och brott. Fråga var därför om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle eller om utvisningen innebar att det upprätthölls en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena, nämligen P:s rätt till respekt för sitt familjeliv å ena sidan och förhindrandet av brott å den andra. Även om P de senaste åren återupptagit kontakten med sin bror har de inte levt tillsammans på mer än sju år. P har heller inte blivit integrerad i det svenska samhället utan han har varit beroende av de svenska myndigheterna och har tidvis varit hemlös. Även om sjukdomen bidragit kan den inte ses som den enda förklaringen till att P inte kunnat anpassa sig till samhället. P har visserligen inga släktingar kvar i Togo men han har fem syskon i Benin som han kan förena sig med. Därigenom kan han också hålla bättre kontakt med brodern i Sverige. Mot P:s intressen står samhällets önskemål mot bakgrund av de allvarliga brott P fällts för. De nationella domstolarna har funnit att P visat särskild hänsynslöshet och brutalitet och att han försatt sitt offer i en livsfarlig situation. Det finns också med hänsyn till hans mentala störning en risk för att han begår liknande allvarliga brott igen. Även om P tycks ha sjukdomsinsikt och f.n. tar sin medicin, kvarstår risken att han begår nya brott om han slutar medicinera när han skrivs ut från den psykiatriska tvångsvården. Domstolen fann att det brott som P dömts för var så allvarligt att utvisningen måste anses berättigad av samhällets tungt vägande intressen. Klagomålet var således även i denna del uppenbart ogrundat. Mot denna bakgrund förklarade domstolen enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Amegnigan ./. Nederländerna, beslut 2004-11-25
Artikel 8
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)

Dejbakhsh och Mahmoud Zadeh mot Sverige
(Ansökan nr 11682/04, beslut den 13 december 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Påståenden om risk för att bli utsatt för misshandel eller dödsstraff vid en utvisning till Iran saknade trovärdighet och klagomålet var därmed uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

D och M, som är mor och dotter, kom till Sverige den 16 mars 2002 och ansökte den 5 april samma år om asyl. De hade vid ankomsten giltiga pass och visa. De hade tidigare beviljats visa vid två tillfällen, 1997 resp. 1998, för att besöka släktingar, bl.a. D:s mor som bott i Sverige sedan 1980-talet och D:s tre systrar och en bror. D hävdade att de sökte asyl p.g.a. de problem de haft med D:s make i Iran, H. Han uppgavs ha misshandlat D och ha förgripit sig sexuellt på D. D och M fick avslag på sina asylansökningar och hade inte heller någon framgång med sina överklaganden. - I Europadomstolen hävdade de att de om de utvisades till Iran så skulle de utsättas för behandling i strid med artikel 2 och 3 samt artikel 1 i protokoll nr 13.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt sina åtaganden enligt ingångna traktater, har rätt att besluta om utlänningars rätt till inresa, om bosättning och om utvisning. Utvisning av en utlänning kan dock ge upphov till att staten blir ansvarig enligt konventionen när det finns välgrundad anledning att anta att personen, om han utvisas, kommer att löpa en verklig risk för att i mottagarstaten bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3. Domstolen kunde vidare tänka sig att analoga resonemang kunde föras när det gällde artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 13 och fann att samtliga åberopade artiklar skulle prövas i ett sammanhang.

Domstolen noterade att grunden för klagomålen hänförde sig till H:s agerande, att han trakasserat D och M och utsatt dem för fysiskt våld under många år samt att han sedan de rest till Sverige hade väckt en talan mot D som medfört att hon i sin frånvaro hade dömts till döden och att det fanns en risk för en liknande dom mot M. Domstolen fann emellertid att äktheten av de dokument som hade åberopats kunde ifrågasättas och att de påståenden som gjorts om bl.a. att H misshandlat D och M saknade trovärdighet. Domstolen beaktade att D och M bott kvar i Iran under lång tid och att de dröjde ca tre veckor efter ankomsten till Sverige med att ansöka om asyl. Det framgick därför tydligt att de klagande själva inte ansett att deras behov av skydd varit särskilt stort. Vidare hade det inte fastslagits att det fanns sakliga skäl för att tro att D och M, om de utvisades till Iran, skulle utsättas för en verklig risk att bli behandlade på ett sätt som stred mot de ifrågavarande artiklarna. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. the Nederländerna, dom 1998-02-19 (kommissionens yttrande)
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Aristimuño Mendizabal mot Frankrike
(Ansökan nr 51431/99, dom den 17 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

Domstolen tillämpar jämte fransk lag även Romfördraget och förordningen EEG 1612/68 och finner att 14 års underlåtenhet att meddela spansk medborgare uppehållstillstånd i Frankrike kränkte artikel 8.

M är spansk medborgare och bosatt i Tarnos i Frankrike. Hon gifte sig 1984 med en av ETA:s f.d. ledare som suttit i fängelse sedan juni 1984 och som utvisades till Spanien 1992. Deras dotter som är född 1984 är fransk medborgare. M har bott i Frankrike sedan september 1975 och hon beviljades politisk asyl där 1976. Som en följd av de politiska förändringarna i Spanien förlorade hon sin ställning som politisk flykting den 14 mars 1979. Från den dagen och fram till den 29 december 1989 fick hon ett antal tillfälliga uppehållstillstånd, vart och ett giltigt i ett år. Den 29 december 1989 ansökte M om dels att hennes uppehållstillstånd skulle förlängas, dels ett arbetstillstånd. Den kommunala myndigheten gav henne ett intyg om ansökan om uppehållstillstånd som gällde i tre månader och som därefter vid 15 tillfällen förlängdes med tre månader i taget. En person som fått ett sådant intyg får fortsätta att arbeta under förutsättning att han/hon har ett arbetstillstånd. Den 13 augusti 1993 fick M ett intyg om att hon ansökt om ett femårigt uppehållstillstånd, även detta intyg giltigt i tre månader. Detta intyg gav innehavaren rätt att arbeta. Fram till december 2003 fick M fortlöpande sådana intyg om ansökan om uppehållstillstånd som var giltiga i tre månader. 1994 hade M ansökt hos polisen om ett femårigt uppehållstillstånd utan att få något svar. Hon ansökte därefter hos förvaltningsdomstol om att få ett uttryckligt avslag på sin ansökan undanröjt. Förvaltningsdomstolen i Pau biföll hennes ansökan i november 1996. I december 2003 fick M ett tioårigt uppehållstillstånd i enlighet med en lag från samma år som innebar att kravet på uppehållstillstånd togs bort för gemenskapsmedborgare som ville bosätta sig i Frankrike. - I Europadomstolen klagade M över att franska myndigheter under 14 år hade gett henne intyg om tillståndsansökningar i stället för ett uppehållstillstånd som hon varit berättigad till. Hon klagade också över att hon inte haft något effektivt rättsmedel att tillgå. Hon åberopade artiklarna 8 och 13.

Europadomstolen erinrade om att konventionen enligt dess praxis inte garanterar någon rätt för en utlänning att resa in i eller att bosätta sig i ett visst land eller att inte bli utvisad därifrån. Det är konventionsstaterna som enligt väl fastlagd internationell rätt beslutar om dessa frågor. Domstolen konstaterade emellertid att M, i egenskap av gemenskapsmedborgare, enligt gemenskapsrätten hade varit direkt berättigad att bosätta sig i Frankrike och att få ett uppehållstillstånd giltigt i fem år. Domstolen tolkade därför artikel 8 i ljuset av gemenskapsrätten, särskilt mot bakgrund av medlemsstaternas skyldigheter när det gällde gemenskapsmedborgarnas rättigheter till inresa och bosättning.

Domstolen fann att underlåtelsen att under en så lång tid utfärda ett uppehållstillstånd för M, när hon varit lagligen bosatt i Frankrike under 14 år, obestridligen hade inneburit ett intrång i hennes privat- och familjeliv. När det gällde om ingreppet haft stöd i lag noterade domstolen att M under lång tid varit lagligen bosatt i Frankrike och att hon uppfyllt alla villkor för att få ett tioårigt uppehållstillstånd. Vidare hade M som anställd och som gemenskapsmedborgare, med verkan från den 1 juni 1992 eller den dag då övergångsperioden för spanska medborgare löpte ut, varit direkt berättigad till bosättning enligt artikel 48 i Romfördraget samt enligt förordningen 1612/68 och direktivet 68/360 av den 15 oktober 1968. De författningar genom vilka bestämmelserna i fråga införlivades i fransk rätt förordnade att gemenskapsmedborgare som tillhörde en kategori som var upptagen i en särskild förteckning, däribland anställda och egenföretagare, ”skall få ett uppehållstillstånd”. Det första tillståndet skulle gälla i fem år och skulle automatiskt förlängas i ytterligare tio år. De cirkulär som inrikesministeriet sänt ut om tillämpningen av dessa bestämmelser fäste uppmärksamheten på gemenskapsmedborgarnas särskilda ställning och angav att beslut med anledning av en ansökan om uppehållstillstånd skulle meddelas inom sex månader.

Med hänsyn till omständigheterna fann domstolen att den tidsperiod på mer än 14 år som det tagit de franska myndigheterna att ge M ett uppehållstillstånd inte hade haft stöd i lag, vare sig när det gällde fransk lag eller gemenskapsförfattning. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade att M hade haft tillgång till ett antal rättsmedel i allmänna dom stolar och förvaltningsdomstolar. Fransk rätt tillhandahöll således en räcka effektiva rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

Skiljaktig mening

Domaren från San Marino, Mme Mularoni var skiljaktig och hade svårt att se hur majoriteten kunde finna att det å ena sidan skett en kränkning av artikel 8 men att det å den andra inte skett någon kränkning av artikel 13. Det fanns emellertid flera rättsmedel att tillgå för M och hon hade inte använts sig av dem för att få upprättelse för den påstådda kränkningen på nationell nivå. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 8.


HÄNVISNINGAR
Dalia ./Frankrike, dom 1998-02-19
Dremlyuga ./. Lettland, beslut 2003-04-29
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Bosphorus Hava Yollari Turizm ve Ticaret Anonim Sirketi ./. Irland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Maaouia ./. Frankrike, beslut 1999-01-12
Mehemi ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-04-10
EG-domstolen
Kommissionen ./. Belgien, dom 1997-02-20, C-344/95

Aoulmi mot Frankrike
(Ansökan nr 50278/99, dom den 17 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

Utvisning från Frankrike till Algeriet av algerier som straffats för narkotikabrott och som bar på hepatit C-virus ansågs, trots sjukdomen och starka band med Frankrike inte kränka artikel 3 eller 8. Däremot hade Frankrike inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 34 genom att trots domstolens underrättelse enligt regel 39 verkställa utvisningen.

A, som är algerisk medborgare, kom till Frankrike som fyraåring. Han var gift med en fransyska från april 1989 till januari 1993 och har en dotter som är född 1983. Sedan 1994 har han varit smittad med hepatit C-virus. A dömdes i december 1988 för ett narkotikabrott till 14 månaders fängelse och därvid beaktades att han tidigare dömts för brott 1982 och 1984. Det beslöt att A skulle utvisas från Frankrike för all framtid. Fängelsestraffet höjdes efter överklagande till fyra år och utvisningsbeslutet fastställdes. Härefter dömdes A 1992 för ytterligare narkotikabrott till bl.a. sex års fängelse. A överklagade utvisningsbeslutet utan framgång. Han frigavs från fängelset den 9 augusti 1999 och placerades i ett förvar i avvaktan på utvisningen. Den 11 augusti 1999 fattades beslut om utvisning till Algeriet. Samma dag klagade A till Europadomstolen som omedelbart informerade den franska regeringen enligt artikel 39 i domstolsreglerna om att det i alla parters intressen var önskvärt att Frankrike avstod från att verkställa utvisningen i avvaktan på domstolens dom. A fördes emellertid den 19 augusti ombord på en båt som skulle gå till Algeriet. - I Europadomstolen hävdade A att utvisningen till Algeriet innebar att han riskerade att bli behandlad i strid med artikel 3, dels p.g.a. sitt hälsotillstånd, dels p.g.a. sin bakgrund som medlem i en ”harki-familj”, dvs. algerier som varit lojala mot Frankrike under det algeriska frihetskriget. Han hävdade vidare att utvisningen inskränkte hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8, eftersom han inte hade några band med Algeriet och hela hans familj var bosatt i Frankrike.

Europadomstolen fann att A inte hade visat att hans sjukdom inte kunde behandlas i Algeriet. Det förhållandet att det inte skulle vara lika lätt att få behandling där som i Frankrike hade inte någon avgörande betydelse för syftet med artikel 3. Domstolen noterade dessutom att A:s hälsa, enligt ett läkarintyg som utfärdats den 13 augusti 1999, inte gav omedelbar anledning till oro. Vidare noterades att A:s hälsotillstånd enligt ett utlåtande i juli 2005, inte hade behandlats eller kontrollerats på över tio år. Även om A led av en allvarlig sjukdom fanns det inte någon tillräckligt påtaglig risk för att utvisningen till Algeriet inte skulle vara förenlig med artikel 3. - Domstolen erinrade vidare om att enbart möjligheten av en behandling som inte var förenlig med artikel 3 på grund av den olösta situationen i ett visst land inte i sig var tillräcklig för att ge anledning till en kränkning av artikel 3, särskilt som det nu höll på att ske politiska förändringar i Algeriet. Det fanns därför anledning att hoppas att dessa förändringar skulle leda till att situationen förbättrades. Verkställigheten av utvisningsbeslutet till Algeriet stred därför inte mot artikel 3. Domstolen fann således enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Den fråga som domstolen hade att pröva när det gällde artikel 8 var om utvisningsbeslutet hade upprätthållit en rimlig jämvikt mellan intressena i fråga, nämligen A:s rätt till respekt för sitt familjeliv å ena sidan och förhindrandet av oordning och brott å den andra. Domstolen noterade först den allvarliga karaktären på de brott som medfört att A ställts inför rätta. Vid utvisningsbeslutet hade beaktats de brott han dömts för och även de två tidigare fällande domarna samt det förhållandet att tidigare ansträngningar att återanpassa honom till samhället hade misslyckats. Det återstod då att avgöra om en så drastisk åtgärd som utvisning hade varit proportionerlig i förhållande till syftet mot bakgrund av A:s band med Frankrike. I det sammanhanget noterade domstolen att A hade kommit till Frankrike vid fyra års ålder och att sedan stannat där hela tiden fram till utvisningen. Han hade de flesta av sina sociala band i Frankrike och hade inte behållit några band sitt ursprungliga hemland bortsett från medborgarskapet. Domstolen framhöll att även om alla A:s familjemedlemmar bodde i Frankrike omfattas inte alla relationer mellan vuxna med nödvändighet av artikel 8 utan att det visas föreligga andra beroendeförhållanden avseende mer än normala känslomässiga band. Domstolen noterade att A varit gift med en fransk medborgare. Vid tiden för giftermålet hade emellertid utvisningsbeslutet redan meddelats och när han sedan ansökte om att utvisningsbeslutet skulle upphävas hade äktenskapet redan varit upplöst i mer än tre år. Domstolen noterade också att A påstått att han hade ”speciella band” till sin dotter men att han inte förklarat dessa bands natur eller vilken roll han spelat i hennes liv. Trots de starka band som A hade med Frankrike fann domstolen att de franska domstolarna hade varit berättigade att finna att en permanent utvisning från Frankrike hade varit nödvändig för att förhindra oordning och brott. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen erinrade härefter om att skyldigheten att inte hindra en person att effektivt utöva sin klagorätt även innebär att varje ingrepp i individens rätt att effektivt lägga fram och fullfölja sitt klagomål inför domstolen är uteslutet. A:s förflyttning till Algeriet hade stört prövningen av hans klagomål och hade hindrat domstolen från att ge honom nödvändigt skydd mot eventuella kränkningar av konventionen. Till följd härav hade A hindrats att effektivt utöva sin rätt till enskilt klagomål enligt artikel 34. Mot bakgrund av omständigheterna i målet hade Frankrike, genom att inte vidta sådana interimistiska åtgärder som avses i regel 39, inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 34 gentemot A. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 
Ndangoya ./. Sverige, beslut 2004-06-22
Arcila Henao ./. Nederländerna, dom 2003-06-24
D. ./. U K, dom 1997-05-02
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Meho ./. Nederländerna, beslut 2004-01-20
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29
Dragan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2004-10-07
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Müslim ./. Turkiet, dom 2005-04-26 (jfr nr 5/05) 
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Kavak ./. Tyskland, beslut 2000-10-26
Artikel 8
Benhebba ./. Frankrike, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-09-30
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07 
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Jankov ./. Tyskland, beslut 2000-01-13
Mokrani./. Frankrike, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Kwakie-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Benamar ./. Frankrike, beslut 2000-11-14
Artikel 34
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Tyrer ./. U K; dom 1978-04-25

Goussev och Marenk mot Finland
(Ansökan nr 35083/97, dom den 17 januari 2006)
Soini m.fl. mot Finland
(Ansökan nr 36404/97, dom den 17 januari 2006)
Domarna finns endast på engelska.

Finsk lagstiftning var inte tillräckligt tydlig och förutsebar när det gällde under vilka förutsättningar det fick göras beslag för att samla bevismaterial avseende ett brott vid en husrannsakan som beslutats på grund av misstankar om ett annat brott och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

I det första målet är de klagande G och M. I det andra målet är det 11 finska medborgare som klagar. De händelser som utgör bakgrund till målen inträffade i november 1995 då unga demonstranter som kritiserade varuhuset Stockmann för att sälja pälsar ordnade en sittdemonstration i varuhusets lokaler i Helsingfors. Vid ungefär samma tidpunkt förekom broschyrer och affischer där pälshandeln i allmänhet och Stockmanns i synnerhet kritiserades. I mars 1996 begärde Stockmanns en förundersökning avseende spridningen av det tryckta materialet. Bolaget begärde också att allmänne åklagaren skulle ta upp saken om det visade sig att brott hade begåtts. Begäran registrerades som en fråga om misstänkt ärekränkning.

I målet G och M handlade det om att polisen i maj och juli 1996 gjorde husrannsakan i de klagandes hem och beslagtog broschyrer och annat tryckt material. Enligt polisens anteckningar hade husrannsakningen skett eftersom G och M var misstänkta för brott mot allmän ordning under en demonstration i den finska riksdagen. Förundersökningsledaren begärde hos tingsrätten en förlängning av den tid beslaget fick bestå för att materialet skulle kunna användas i utredningen om misstänkt ärekränkning. G och M motsatte sig detta och hävdade att ett beslag på den grunden krävde att en ansökan om ett sådant beslag hade getts in av den påstått kränkta parten och att någon sådan ansökan inte hade gjorts. I december 1996 konstaterade hovrätten att materialet i fråga hade beslagtagits i samband med en utredning om ett annat brott än ärekränkning och att det därför skulle lämnas tillbaka. Polisen återlämnade materialet till G och M i maj 1997. Båda åtalades men friades av tingsrätten vars dom fastställdes slutligt av hovrätten. I svar på en anmälan från G och M uttalade biträdande justitieombudsmannen i mars 1998 att beslag av material som avsåg ett annat brott som var föremål för utredning än det beträffande vilket husrannsakningen hade beslutats inte i sig var olagligt. Hon gjorde skillnad mellan beslag av tryckt material som syftade till att säkerställa att det kunde användas som bevis och beslag som grundades på att det tryckta materialet misstänktes ha ett kriminellt innehåll. Hon hävdade att ett beslag av det senare slaget omfattades av ”pressfrihets-lagen”. Enligt hennes mening måste åtminstone en del av det material som beslagtogs från G och M anses som tryckt material som inte skulle ha beslagtagits utan att en ansökan om att så skulle ske hade getts in av klagandebolaget Stockmann. Till den del beslaget avsåg att säkra bevisningen fann biträdande justitieombudsmannen att det skulle ha återlämnats till de klagande utan dröjsmål. Med hänsyn till den begränsade omfattning av materialet kunde det ha kopierats innan det återlämnades.

Även i målet S m.fl. genomförde polisen husrannsakningar bl.a. hos M och enligt polisens anteckningar skedde husrannsakningen där i samband med utredningen av skadegörelse som hans rumskamrater misstänktes ha gjort sig skyldiga till. Polisen beslagtog bl.a. broschyrer och brev hänförliga till hans medlemskap i en förening för antipälsaktivister.  Vid en senare husrannsakan hos S m.fl. beslagtogs liknande dokument tillsammans med S:s dagbok och telefonbok. Enligt polisprotokollet genomfördes husrannsakningen ”för andra utredningar”. Tingsrätten förlängde tiden för beslaget trots att de klagande motsatte sig det. Beslagen hävdes i maj 1997. I november 1996 avslutades förundersökningen och de klagande åtalades. I juni fälldes de för att ha gjort intrång på Stockmanns område den 25 november 1995 och dömdes till villkorliga frihetsstraff. I juni 1999 ändrade hovrätten tingsrättens dom genom att frikänna de klagande såvitt det gällde att de kränkt Stockmanns rätt till respekt för sina lokaler. Hovrätten fastställde tingsrättens fällande dom avseende övriga förseelser men satte ned straffet till böter.

I Europadomstolen avsåg klagomålen beslagen i de klagandes hem av broschyrer i vilka varuhuset Stockmann starkt kritiserades för att sälja pälsar. S och två andra hävdade att det skett en kränkning av deras rätt till respekt för sina privatliv. Tillsammans med G och M klagade dessa tre även över att det skett en kränkning av deras rätt till yttrandefrihet. Alla klagandena i målet S utom S själv klagade över att de fortfarande ansågs misstänkta för ärekränkning och de hävdade tillsammans med G och M att beslagen fått bestå alltför länge och att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att klaga över detta. Samtliga klagande i båda målen åberopade artikel 10 och 13. De klagande i målet S åberopade artikel 6 och artikel 8.

Europadomstolen fann i målet S att lagen om tvångsmedel utgjorde en laglig grund för besluten om husrannsakan och för de beslag som gjorts och att ingreppet i de klagandes rättigheter kunde anses nödvändigt för att skydda andras rättigheter och för att förhindra brott. Domstolen fann vidare att materialet inte varit beslagtaget under en oproportionerligt lång tid. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade vidare i båda målen att förhållandet mellan lagen om tvångsåtgärder och lagen om pressfrihet var problematiskt. Detta framgick klart i målet G och M där hovrätten och justitieombudsmannen hade haft olika uppfattningar i fråga om man kunde beslagta material på grund av misstanke om ärekränkning under en husrannsakan som genomfördes på andra grunder. Det fanns visst stöd för båda ställningstagandena i den nationella rätten, som emellertid inte vid den aktuella tidpunkten, gav någon ledning om hur lagkonflikten skulle lösas. Det hade därför inte klarlagts under vilka omständigheter polisen kunde beslagta material som kunde vara ärekränkande när den genomförde en husrannsakan i syfte att finna bevisning för ett annat misstänkt brott. Domstolen noterade i det hänseendet att lagen om utövande av yttrandefriheten i massmedia som ersatte pressfrihetslagen i januari 2004 hade antagits för att skapa klarhet i förhållandet mellan lagregleringen avseende publiceringar och lagen om tvångsåtgärder. Domstolen fann att den finska lagstiftningen som den då var utformad inte var tillräckligt förutsebar och att ingreppet i de klagandes rättigheter därför inte hade stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda målen hade skett en kränkning av artikel 10.

I målet S m.fl. erinrade domstolen om att artikel 6 inte ger någon rätt till en viss utgång i ett brottmål eller till ett formellt frikännande när ett åtal läggs ned. Domstolen noterade att enligt finsk praxis så hade polisen antecknat möjliga misstänkta på första sidan av förundersökningsprotokollet. De klagandes namn var inte antecknade och det hade inte vidtagits några åtgärder mot dem med anledning av de anklagelser som avsågs med undersökningen. Domstolen fann att protokollet kunde anses avsluta utredningen mot de klagande som därmed upphörde att vara anklagade för dessa brott i den mening som avses i artikel 6. Dessutom konstaterade domstolen att protokollet var en offentlig handling och att de klagande hade haft juridiska biträden. De borde ha blivit medvetna om sin situation när åtal väcktes mot de personer som namngavs som misstänkta i förundersökningsprotokollet. Domstolen fann därför enhälligt i denna del att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1

När det slutligen gällde frågan om artikel 13 fann domstolen i målet S att de klagande när som helst hade kunde ha fått sin ställning klarlagd via åklagaren. I målet G och M noterade domstolen att de klagande hade ifrågasatt beslagen i hovrätten som hade full behörighet att pröva såväl faktiska omständigheter som laglighetsfrågor och att förordna om gottgörelse. Domstolen fann därför att det hade funnits tillräckliga nationella rättsmedel tillgängliga för att ifrågasätta beslagen. Domstolen fann således enhälligt i båda målen att det inte hade skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 ( jfr nr 5/03)
Artikel 10
Narinen ./. Finland, dom 2004-06-01 (jfr nr 6/04)
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Goussev och Marenk ./. Finland, dom 2006-01-17, se ovan ( hänv. i målet Soini m.fl.)
Artikel 6
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Withey ./. U K, beslut 2003-08-26
Artikel 13
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25

Barbier mot Frankrike
(Ansökan nr 76093/01, dom den 17 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

Fängelsemyndighetens slarv med att vidarebefordra överklagande som därefter avvisades som för sent anfört innebar en kränkning av rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Barbier, B, dömdes i januari 2001 till åtta års fängelse. Den 5 februari, dagen innan överklagandetiden löpte ut, gav han sin önskan att överklaga till känna vid två tillfällen. Han hävdade att han gav in sin senaste begäran skriftligen till vaktchefen på sin avdelning i fängelset klockan 16.45 så som han blivit anvisad. Hans överklagande avvisades av kassationsdomstolen den 5 april 2001 med motiveringen att den getts in den 6 februari eller mer än tio dagar efter det att domen meddelats. - I Europadomstolen klagade B över att fängelsemyndigheten brustit när det gällde handläggningen av hans överklagande och att han därför inte fått tillgång till domstolsprövning. Han klagade också över att han inte fått ge in sina synpunkter till kassationsdomstolen och att han inte haft tillgång till ett kontradiktoriskt förfarande.

Europadomstolen framhöll inledningsvis att rätten att få tillgång till domstolsprövning inte är absolut utan att den kan begränsas särskilt när det gällde möjligheten att överklaga. Begränsningarna får dock inte skada själva rättigheten och måste ha ett legitimt syfte samt vara proportionerligt. Domstolen noterade att B vid två tillfällen gett sin önskan att överklaga till känna och att han gett in sin skriftliga begäran innan fängelsets kansli stängde för dagen. Den franska regeringen hade inte förmått lämna någon godtagbar förklaring till varför överklagandet inte omgående hade lämnats till kansliet. Det kunde inte begäras av B att han, så som den franska regeringen hade hävdat, skulle ha kompenserat myndigheternas brister genom att framhålla att hans begäran var brådskande.

När det gällde att det inte förekommit något kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstolen noterade domstolen att B inte haft någon möjlighet att lämna sina synpunkter i fråga om överklagandet skulle ges prövningstillstånd eller inte. Med hänsyn till omständigheterna i målet och den fråga målet gällde fann domstolen att B borde ha tillåtits att muntligen framför sina argument för prövningstillstånd. Mot den bakgrunden hade B fråntagits sin rättighet att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr nr 11/02)
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Tricard ./. Frankrike, dom 2001-07-10

Albert-Engelmann-Gesellschaft m.b.H. mot Österrike
(Ansökan nr 46389/99, dom den 19 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

När skälen för ingrepp i tidningsutgivares yttrandefrihet var relevanta men inte tillräckliga kränktes artikel 10.

Albert-Engelmann-Gesellschaft m.b.H., bolaget, äger och ger ut tidskriften ”Der 13.” som är en katolsk tidning. Den 13 november 1996 publicerades i tidningen olika brev som rörde kyrkans omröstningsrörelse. I ett av breven nämndes herr P, då bl.a. generalvikarie i ärkestiftet i Salzburg och medlem i domskapitlet, som ”rebell” och ”kyrkokritiker” och han förebråddes för att ”offentligen ha kritiserat och nedvärderat påven på ett särskilt anstötande sätt”. I artikeln gavs vidare uttryck för uppfattningen att präster som var kritiska mot kyrkan skulle avsättas från tjänster där de hade inflytande och ersättas med präster som var strikt lojala mot påven och kyrkan. Anklagelserna hänförde sig till en pressrelease som stiftet utfärdat i december 1988 och till en radiointervju som P gett i januari 1989. P väckte talan för att få skadestånd för ärekränkning. De nationella domstolarna uppfattade de uttalanden som gjorts i breven som påståenden om faktiska förhållanden som saknade tillräckligt grund och fann att de skadade P:s rykte samt att bolaget inte gett P någon möjlighet att bemöta eller ta avstånd från innehållet i breven. P tilldömdes skadestånd och bolaget ålades dessutom att publicera domen.  I juni 1999 avsatte ärkebiskopen P. - I Europadomstolen klagade bolaget över att det ålagts att betala skadestånd och åberopade artikel 10.

Europadomstolen fann att de nationella domstolarnas beslut att ålägga bolaget att betala skadestånd innebar ett ingrepp i bolagets yttrandefrihet. Ingreppet hade stöd i lag och avsåg att skydda andras rykten eller rättigheter. Domstolen fann att de skäl som de nationella domstolarna lämnat var relevanta. Fråga var om de var tillräckliga. I det avseendet noterade domstolen i första hand att uttalandena gjorts i en tidning som behandlade kyrkliga frågor och att de ingick i en religiös debatt som var av betydande intresse för det berörda religiösa samhället vid den aktuella tidpunkten. Det verkade inte som de österrikiska domstolarna hade tagit hänsyn till detta. Ett annat förhållande som skulle beaktas var skillnaden mellan påståenden om faktiska förhållanden och värdeomdömen. Medan förekomsten av fakta kunde bevisas kunde sanningen i ett värdeomdöme inte låta sig bevisas. Men även när det gällde värdeomdömen kunde frågan om proportionalitet vara beroende av om det fanns tillräcklig saklig grund för påståendet i fråga, eftersom ett värdeomdöme som inte stödde sig på sakliga grunder kunde anses överdrivet. I det aktuella fallet hade breven till redaktören gett uttryck för uppfattningen att det var nödvändigt med förändringar bland prästerskapet i den katolska kyrkan och det hade i det sammanhanget lämnats synpunkter på P. Till skillnad från de nationella domstolarna fann Europadomstolen att detta innebar värdeomdömen. Domstolen noterade vidare att det fanns en saklig grund för dessa omdömen, eftersom P tidigare hade kritiserat påveämbetet. De uttryck som använts i breven kunde visserligen anses något långsökta men pressens yttrandefrihet tillåter en viss grad av överdrift eller t.o.m. provokation. Kommentarerna hade därför varit tillåtna värdeomdömen. Ett allmänt krav på pressen att systematisk ta avstånd vad en tredje person uttalar och som kanske kränker eller provocerar andra eller skadar deras rykte kan inte anses förenligt med pressens roll att tillhandahålla information om aktuella händelser, uppfattningar och idéer. De uttalanden som gjorts om P i samband med en kyrkorelaterad debatt hade inte inneburit ett oberättigat personligt angrepp på honom. Mot denna bakgrund kunde de skäl som de österrikiska domstolarna lämnat som motivering för ingreppet i bolagets yttrandefrihet inte anses som tillräckliga. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den österrikiske domaren Steiner med vilken den ryske domaren Kovler instämde lämnade en skiljaktig mening som är fogad till domen. Han ansåg bl.a. att domstolen alltid intagit den ställningen att de nationella myndigheterna är bättre lämpade än en internationell domare för att bedöma en religions betydelse och dess plats i en ifrågavarande stat. Han kunde inte dela majoritetens uppfattning att de aktuella uttalandena måste uppfattas som värdeomdömen. Påståendena var av mycket allvarlig karaktär och lede till att P, som hade en hög befattning inom kyrkan, avsattes från sin tjänst. Vidare fäste han stor vikt vid att bolaget inte verifierat brevets ursprung innan det publicerades. Han instämde i de nationella domstolarnas bedömning att bolaget inte hade följt journalistikens etiska regler och han fann att det saknades tillräckligt sakliga grunder för uttalandena i fråga. De nationella domstolarna hade upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motståenden intressena och ingreppet i bolagets yttrandefrihet var proportionerligt i förhållande till sitt syfte. De österrikiska myndigheterna hade inte överskridit sitt handlingsutrymme och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29

Ülke mot Turkiet
(Ansökan nr 39437/98, dom den 24 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

Nationell lagstiftning, som innebar att en person, som vapenvägrade av samvetsskäl eller religiösa skäl, tvingades leva resten av sitt liv med hotet om nya fängelsestraff hängande över sig så länge han inte fullgjorde sin militärtjänst, kränkte artikel 3.

Ülke, Ü, är en turkisk medborgare född 1970 som fram till 1985 var bosatt och gick i skola i Tyskland. Han flyttade därefter till Turkiet för att avsluta sin utbildning där. År 1993 blev han en aktiv medlem i en förening för motståndare mot krig (SKD) som grundats året innan. Ü representerade föreningen vid skilda internationella möten i ett antal olika länder. Sedan SKD upplösts i november 1993 bildades ISKD med samma inriktning och Ü var dess ordförande åren 1994-1998. Ü inkallades till militärtjänstgöring i augusti 1995 men vägrade på grund av sin fasta pacifistiska övertygelse och han brände sin inkallelseorder offentligt vid en presskonferens. Den 27 januari 1997 dömdes han till sex månaders fängelse och böter. Domstolen noterade också att han var en desertör och ålade den militäre åklagaren att införa honom i rullorna. Ü fördes till nionde regementet där han vägrade att bära uniform. Mellan mars 1997 och november 1998 dömdes Ü vid åtta tillfällen för olydnad p.g.a. att han vägrat bära uniform. Under samma tid dömdes han också två gånger för desertering, eftersom han inte återkommit till regementet. Sammanlagt avtjänade Ü 701 dagar i fängelse med anledning av de nämnda domarna. Han har gått under jorden och är efterlyst av säkerhetsstyrkorna för att avtjäna resten av sitt straff. Han har bl.a. gömts av sin fästmös familj men har inte kunnat gifta sig. Han har inte heller kunnat erkänna den son han fått. - I Europadomstolen klagade Ü över att han åtalats och dömts p.g.a. sin pacifistiska övertygelse. Han åberopade artiklarna 3, 5, 8 och 9.

Europadomstolen noterade att trots att Ü dömts ett stort antal gånger hade de utdömda straffen inte befriat honom från skyldigheten att fullgöra sin militärtjänst. Varje gång han avtjänat ett straff hade han förts tillbaka till regementet där han vägrade bära uniform och utföra militärtjänst varpå han åter dömdes och fördes till fängelset. Dessutom måste han leva resten av sitt liv med risken att bli återsänd till fängelset om han vidhöll sin vägran att fullgöra militärtjänsten. I Turkiet fanns inte någon särskild lagstiftning som reglerade hur personer som vägrade bära uniform av samvetsskäl eller religiösa skäl skulle bestraffas. Det stora antalet åtal mot Ü och den kumulativa effekten av de utdömda straffen sammantaget med möjligheten att han skulle kunna bli föremål för åtal resten av sitt liv var oproportionerligt i förhållande till syftet att han skulle fullgöra sin militärtjänst. Åtalen framstod mer som ägnade att undertrycka Ü:s intellektuella personlighet och att ge honom känslor av fruktan, ångest och sårbarhet som kunde förödmjuka och förnedra honom och knäcka hans motstånd och vilja. Att leva ett liv i lönndom så som Ü tvingades göra innebar nästan en ”civil död” och det var inte förenligt med straffbestämmelser i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför att den behandling Ü utsatts för, sedd i sin helhet och med hänsyn till dess stränghet och återkommande natur, hade orsakat honom allvarlig smärta och lidande som gick utöver det inslag av förnedring som ligger i alla bestraffningar eller frihetsberövanden. De ifrågasatta handlingarna innebar förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt övriga åberopade artiklar.

HÄNVISNINGAR
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06

Mikheyev mot Ryssland
(Ansökan nr 77617/01, dom den 26 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Polis som felaktigt misstänktes för allvarliga brott utsattes för så allvarlig misshandel som innebar tortyr vilket utgjorde en kränkning av artikel 3. När det inträffade inte utreddes ordentligt kränktes artikel 3 även i det hänseendet.

Mikheyev, M, var vid den aktuella tidpunkten trafikpolis. Den 8 september 1998, när M inte var i tjänst, gav han och hans vän F en ung tonårsflicka, MS, lift i M:s bil. Flickan rapporterades härefter som försvunnen. M och F anhölls och förhördes och sattes i arrest. M hävdade att hans chef under den tiden tvingade honom att underteckna en uppsägning som var antedaterad. När polisen genomsökte M:s bostad, lantställe, garage och bil fann man i bilen tre patroner. M och F rapporterades för en förvaltningsförseelse och dömdes till fem dagars frihetsberövande. Den 16 september 1998 inledde polisen en förundersökning avseende de patroner som hittats i M:s bil. M häktades och överfördes till häktet i ett annat polisområde där han enligt egen uppgift utsattes för mer intensiva och våldsamma förhör. Under tiden uppgav F till polisen att han hade sett M våldta och döda MS. Den 19 september förhördes M i närvaro av flera poliser och bl.a. även den regionale åklagaren på polisstationen i Leninskiy. M hävdade att han senare utsattes för tortyr för att han skulle bekräfta F:s bekännelse och att han då bl.a. utsattes för elchocker i öronen. Han utsattes också för hot om ytterligare tortyr. Han klagade hos regionåklagaren över misshandeln men denne gjorde ingenting åt saken. M påstod att när han inte längre stod ut med tortyren så bröt han sig fri och hoppade ut genom ett fönster på andra våningen på polisstationen för att begå självmord. Han föll på en motorcykel och bröt ryggraden. Han fördes till sjukhus där hans mor bad flera läkare att de skulle notera de brännmärken som sonen hade i hans journal. Hennes begäran vann inte gehör. Samma dag återvände MS hem oskadd och förklarade att hon besökt vänner utan att tala om det för sina föräldrar. Förundersökning avseende att hon utsatts för våldtäkt och mördats lades därför ned.

M anklagades emellertid för att ha bortfört MS. Anklagelsen lades ned i mars 2000 med motiveringen att han släppt MS på hennes begäran. Målet avseende olaga innehav av ammunition lades ned i mars 1999 p.g.a. att M, som vid den aktuella tidpunkten var polis, hade varit berättigad att inneha ammunition.

I september 1998 inleddes en utredning avseende M:s fall från polishusets fönster men förfarandet avbröts efter tre månader i brist på bevis. Förfarandet återupptogs emellertid ett flertal gånger men avbröts varje gång. Förundersökningen lades ned helt i september 2002 med motiveringen att något brott inte begåtts. Förfarandet återupptogs härefter och lades åter ned ett flertal gånger. En rättsmedicinsk undersökning av M i oktober 1998 visade att han hade skador på huvudet, rivsår på pannan och bitmärken på tungan. Inga brännmärken eller andra spår av att elektricitet hade använts antecknades.

Under 2005 anklagades två polismän som deltagit i förhören av M den 19 september 1998 och tingsrätten fann att de två poliserna gett M elchocker genom att koppla ström till hans öron. När pinan blev outhärdlig hade M försökt ta livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret. De båda poliserna fälldes men domen har ännu inte vunnit laga kraft. M:s avsked från polisen annullerades och han återfick sin tjänst och de poliser som var ansvariga för den antedaterade uppsägningen blev föremål för disciplinära åtgärder. M är emellertid totalt invalidiserad och har varit tvungen att lämna trafikpolisen. - I Europadomstolen hävdade M framför allt att han utsatts för tortyr för att han skulle bekänna att han våldtagit och mördat en ung flicka och att han till följd därav hoppade ut genom fönstret. Han klagade också över att utredningen av det inträffade varit ineffektiv. M åberopade artiklarna 3 och 13.

Europadomstolen konstaterade att den ryska regeringen vägrat att tillmötesgå domstolens begäran om att få kopior av brottmålsakterna och fann att den kunde dra slutsatser av regeringens agerande och pröva sakfrågan i målet på grundval av M:s påståenden och föreliggande delar av utredningen samt av den bevisning som framförts vid den muntliga förhandlingen i november 2005. Domstolen konstaterade att det fanns betydande brister i förundersökningen, att många utredningsåtgärder hade vidtagits först efter lång tid, t.ex. var den rättsmedicinska rapporten daterad fem veckor efter den påstådda misshandeln, att besluten att avbryta förfarandet ända fram till år 2000 hade grundats på identiska skäl, att det fanns ett klart samband mellan de tjänstemän som var ansvariga för utredningen och de som påstods vara inblandade i misshandeln samt att åklagarmyndighetens sätt att bedöma och ta fram bevisning var selektivt och motsägelsefullt. Domstolen betonade att det tagit sju år innan ärendet kom fram till rättegångstadiet. Förundersökningen hade lagts ned och sedan återupptagits mer än 15 gånger och det stod klart att utredningsförfarandet under vissa perioder inte varit mer än en formalitet med ett förutsägbart resultat. Utredningen hade således varken varit tillfredsställande eller tillräckligt effektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att M med hänsyn till dröjsmålen inte varit skyldig att invänta att utredning avslutades formellt och att uttömma inhemska rättsmedel innan han vände sig till Europadomstolen.

Domstolen konstaterade vidare att M genom hela utredningsförfarandet hade gett samma detaljerade beskrivning av dem som torterat honom och hur det skett. Han hade vittnen som stödde hans berättelse och de bitmärken som konstaterats på hans tunga gav också ett indirekt stöd åt hans berättelse. I avsaknad av bevis om motsatsen fann domstolen att M inte led av någon mental störning som kunde ha påverkat hans beslut att begå självmord. Han hade befunnit sig i en mycket stressad situation när han felaktigt anklagades för så allvarliga brott. Det hade inte lämnats någon tänkbar förklaring till varför han, när han visste att han var oskyldig, skulle begå självmord om han inte hade utsatt för påtryckningar. Domstolen konstaterade att det fanns omständigheter som talade för att även andra fängslade personer hade utsatt för eller hotats med liknande behandling. Med hänsyn till omständigheterna var domstolen beredd att godta att statligt anställda tjänstemän hade misshandlat M under den tid han varit frihetsberövad för att få honom att erkänna eller lämna uppgifter om de gärningar som han var misstänkt för. Misshandeln hade orsakat honom så allvarligt fysiskt och mentalt lidande att han försökte begå självmord vilket fick till följd att hans blev totalt och permanent invalidiserad. Misshandeln var av så allvarlig art att den innebar tortyr. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade också att M hade förvägrats en tillräckligt effektiv utredning avseende polisens misshandel och därigenom även tillgång till alla andra tillgängliga rättsmedel inklusive möjligheten att yrka skadestånd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

M tillerkändes av domstolen ersättning för ekonomisk skada med 130 000 EUR och för ideell skada med 120 000 EUR.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35 - uttömt nationella rättsmedel
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Yoyler ./. Turkiet, dom 1997-01-13 
Tepe ./. Turkiet, kommissionens beslut 1996-11-25
Artikel 34 - “offer”
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Artikel 3 - bristande utredning
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Mehmet Emin Yüksel ./. Turkiet, dom 2004-07-20
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Artikel 3 - misshandel, tortyr
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Süheyla Aydin./. Turkiet, dom 2005-05-24
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Artikel 41
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Orhan v. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Sunday Times ./. U K, dom 1980-11-06 (f.d. artikel 50)
Lustig-Prean o. Beckett ./. U K, dom 1999-09-27
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

Rodrigues da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna
(Ansökan nr 50435/99, dom den  31 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning av kvinna som under illegal vistelse i landet fött en dotter, vilken uppfostrades av modern och farföräldrarna med vilka hon hade mycket starka band gemensamt, innebar med hänsyn till barnets ringa ålder, tre år, en kränkning av artikel 8.

De klagande, RS och RH, är mor och dotter. RS är medborgare i Brasilien och RH är nederländsk medborgare. RS kom till Nederländerna i juni 1994 där hon sammanbodde med H. De fick en dotter, RH, 1996 som H erkände. Paret separerade 1997 och RH stannade hos sin far som så småningom fick vårdnaden om henne. Beslutet grundades på ett sakkunnigutlåtande vari det uttalades att det skulle bli en traumatisk upplevelse för barnet om hennes rötter i Nederländerna rycktes upp och hon skildes från sin far och sina farföräldrar. Under tiden ansökte RS förgäves om uppehållstillstånd. Beslutet motiverades bl.a. med att RS arbetade illegalt, att hon inte betalade skatt och sociala avgifter samt att landets intresse av ekonomiskt välbefinnande tog över RS rätt att bosätta sig i Nederländerna. RS överklagade utan framgång. Trots att hon uppmanats att lämna landet fortsatte RS att bo och arbeta i Nederländerna. RH bodde hos henne under veckosluten och hos sina farföräldrar under veckorna. - I Europadomstolen hävdade RS och RH att vägran att bevilja RS ett uppehållstillstånd kunde leda till bl.a. att RH skulle skiljas från sin mor. De åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade särskilt att RH hade uppfostrats av RS och farföräldrarna gemensamt och att hon hade mycket nära band med dem. Om RS utvisades skulle det bli omöjligt för henne att upprätthålla en regelbunden kontakt med dottern, vilket skulle medföra allvarliga problem med hänsyn till att RH, som då endast var tre år, hade behov av fortsatt kontakt med modern. Domstolen fann att utvisningen av RS skulle få långtgående konsekvenser på hennes familjeliv med dottern och att det stod klart att det var till RH:s bästa att hennes mor fick stanna i Nederländerna. Domstolen fann därför att statens ekonomiska välbefinnande inte vägde tyngre än de klagandes rättigheter enligt artikel 8 trots det förhållande att RS olagligen var bosatt i Nederländerna när RH föddes. Genom att fästa alltför stor vikt vid det förhållandet kunde myndigheterna anses ha hängett sig åt överdriven formalism. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Ahmut ./. Nederländerna, dom 1996-11-28
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Solomon ./. Nederländerna, beslut 2000-09-05
Mitchell ./. U K, beslut 1998-11-24
Ajayi m.fl. ./. UK, beslut 1999-06-22
Berrehab ./. Nederländerna, dom 1988-06-21
Ciliz ./. Nederländerna, dom 2000-07-11
Chandra m.fl. ./. Nederländerna, beslut 2003-05-13

Sezen mot Nederländerna
(Ansökan nr 50252/99, dom den 31 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Upphävande av permanent uppehållstillstånd i Nederländerna för en man som var turkisk medborgare och som dömts för grovt narkotikabrott men som hade hustru och två barn bosatta i Nederländerna var inte proportionerligt i förhållande till intresset att förhindra brott och innebar därför en kränkning av artikel 8.

Sezen, S, och hans hustru E är turkiska medborgare bosatta i Nederländerna. S kom till Nederländerna 1989 medan E varit bosatt där sedan hon var sju år gammal. E har permanent uppehållstillstånd. S och E gifte sig i oktober 1990 och har två barn. 1991 fick S uppehållstillstånd och 1995 fick han rätt att för alltid stanna i Nederländerna. Han dömdes i januari 1993 till fyra års fängelse för organiserad brottslighet och för innehav av 52 kg heroin. Han frigavs i april 1995 och återvände till fru och barn och skaffade sig ett arbete. Makarna levde sedan åtskilda och det noterades i det kommunala registret att S var frånvarande från hemmet från den 28 november 1995 till den 25 juni 1996. I maj 1996 gav S på flyktingpolisens inrådan in en ansökan om att få sitt uppehållstillstånd ändrat så att han kunde bo och arbeta i Nederländerna utan att behöva bo tillsammans med hustrun. Hans ansökan avslogs med hänvisning till bl.a. den tidigare domen och det beslöts att S skulle utvisas på tio år. Han upplystes om att han förlorat rätten att för alltid stanna i Nederländerna den 28 november 1995 då han upphörde att bo tillsammans med hustrun. Trots att han flyttat tillbaka till familjen ansågs äktenskapet, mot bakgrund av den tid makarna levt separerade, ha upphört permanent. S överklagade och hävdade bl.a. att äktenskapet inte brutit samman och att makarnas andra barn avlats under den tid de levt åtskilda. Beslutet fastställdes när det gällde fortsatt uppehållstillstånd men upphävdes till den del det avsåg utvisning. - I Europadomstolen klagade makarna S över att S vägrades tillstånd att för alltid bo i Nederländerna. De åberopade artikel 8.

Europadomstolen förvånades över det förhållandet att myndigheterna ansåg att äktenskapet hade upphört permanent trots att makarna levde tillsammans igen. Domstolen noterade att när S dömdes för de aktuella brotten kunde hans uppehållstillstånd enligt nederländsk lag inte återkallas och han hade inte kunnat utvisas. Ändå kunde myndigheterna genom att påstå att äktenskapet upphört vägra honom fortsatt uppehållstillstånd på grundval av den fällande domen och detta trots att det gått fyra års sedan S dömdes, trots att han avtjänat sitt straff och trots att han börjat bygga upp sitt liv igen, vilket framgick av att han fått en inkomstbringande anställning och ett andra barn. Domstolen erinrade om att nationella åtgärder som medförde att en familj splittrades innebar ett ingrepp av allvarlig art. Hustrun och barnen kunde inte förväntas följa S till Turkiet och domstolen konstaterade att familjen inte kunde återförenas så länge S förvägrades rätt att vara bosatt i Nederländerna. De nederländska myndigheterna hade inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de klagandes intressen å ena sidan och sitt eget intresse av att förhindra oordning och brott å den andra. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det hade skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den nederländska domaren Thomassen med vilken den tjeckiske domaren Jungwiert instämde var skiljaktig och fann efter mycken tvekan att det inte skett någon kränkning av artikel 8.  Hon ansåg att de nationella myndigheternas skäl varken varit oskäliga eller godtyckliga. S hade dömts för allvarliga brott och domstolen har tidigare uttryckt förståelse för att nationella myndigheter måste vara stränga mot personer som bidrar till att sprida det gissel som narkotika innebär. S hade alltjämt starka band med Turkiet och hans band med Nederländerna hänförde sig huvudsakligen till hustrun och barnen. Eftersom utvisningsbeslutet upphävdes kan S resa in i Nederländerna för att besöka familjen. Det tycktes inte heller finnas några oöverstigliga hinder för E och barnen att följa med S till Turkiet. De motstående intressena i målet väger enligt domaren Thomassen nästan jämt och det borde vid sådant förhållande överlämnas åt de nationella myndigheterna att göra avvägningen.

HÄNVISNINGAR
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Yildiz ./. Österrike, dom 2002-10-31 (jfr nr 10/02)
Sen ./. Nederländerna, dom 2001-12-21 (jfr nr 1/02)
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Mehemi ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-04-10 (jfr nr 4/03)

Chizzotti mot Italien
(Ansökan nr 15535/02, dom den 2 februari 2006)
Domen finns endast på franska.

När f.d. anställd måste invänta att förvaltare väckte talan mot hans tidigare arbetsgivare innan han kunde göra sina krav på lön och avgångsvederlag gällande kränktes artikel 13.

Chizzotti, C, var anställd i ett privat energibolag som blev insolvent och som försattes under särskild förvaltning i juni 1995. I januari 1999 upplyste bolaget C om att han var berättigad till ett belopp motsvarande 23 670 EUR avseende löner, avgångsvederlag och ränta. Den 30 juni 1999 gav förvaltarna in en sakframställning med de krav som riktades mot bolaget till tingsrätten i Bologna. Skulderna uppgick 2001 till totalt 570 miljoner euro. 2005 fick bolaget tillstånd av (ung.) industridepartementet att ge in ett förslag till ackord med förmånsberättigade fordringsägare. Därefter förklarade departementet att de återstående tillgångarna inte skulle räcka till några ytterligare betalningar. - I Europadomstolen klagade C över att han inte haft tillgång till något effektivt rättsmedel som kunde göra det möjligt för honom att säkerställa betalning av de belopp som hans tidigare arbetsgivare var skyldig honom. Han åberopade artikel 13.

Europadomstolen noterade att C varit berättigad att erhålla betalning från sin förre arbetsgivare men att han varit tvungen att vänta till den 30 juni 1999 innan kraven mot bolaget gavs in till domstol. Han hade enligt italienska lag inte haft möjlighet att vända sig till domstol tidigare för att försäkra sig om betalning av sin fordran eller att ifrågasätta sakframställningen. Mot den bakgrunden fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Saggio ./. Italien, dom 2001-10-25 (och där gjorda hänvisningar)
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26

Biç m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 55955/00, dom den 2 februari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Efterlevande hade inte egen klagorätt enligt artikel 34 när det gällde den avlidnes rättigheter enligt artiklarna 5 och 6.

De klagande i målet är Biçs, B, änka och tre barn. B arresterades i oktober 1993 av säkerhetsstyrkor misstänkt för att ha deltagit i ett angrepp på en militärkonvoj som organiserats av PKK. B erkände att han var medlem i PKK och att han deltagit i angreppet. Han hölls häktad till september 1995 då han dömdes till tolv och ett halvt års fängelse. Denna dom upphävdes i oktober 1996 av kassationsdomstolen som visade målet åter för förnyad prövning. Det beslöts att B skulle vara fortsatt häktad tills målet var avgjort. Under rättegångsförfarandet opererades B vid två tillfällen för magsmärtor. Han avled i oktober 1999 på sjukhus på grund av levercirrhos. Säkerhetsdomstolen beslöt därefter att lägga ned målet. - I Europadomstolen klagade de efterlevande över den långa tid som B varit häktad och över att rättegångsförfarandet mot honom varit orättvist. De åberopade artikel 5.4 och artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att de efterlevande gett in sitt klagomål ungefär tre månader efter det att B avlidit. Domstolen erinrade om att en person, en ickestatlig organisation eller en grupp individer som vill klaga måste kunna göra gällande att de ”är offer för en kränkning” och att en individ måste kunna hävda att han verkligen påverkats av den påstådda kränkningen. Systemet med enskild klagorätt utesluter en allmän klagorätt för envar. Domstolen erinrade vidare om att efterlevande till en person som avlidit under omständigheter som väcker frågor enligt artikel 2 kan ha rätt att klaga i eget namn. Detta gäller emellertid inte klagomål enligt artiklarna 5 och 6. De rättigheter som skyddas av artikel 5 tillhör en grupp rättigheter som inte kan överföras och efterlevande till en avliden person kan inte anses som ”offer” när det gäller klagomål rörande att ett förfarande inte skett inom skälig tid. Av akten framgick inte några omständigheter som talade för att de klagande hade påverkats av att B varit häktad eller av förfarandets längd. Domstolen fann vidare att det inte fanns något allmänt intresse som gjorde det nödvändigt att gå vidare med prövningen av klagomålet. Domstolen fann enhälligt att de klagande inte hade en ställning som medförde klagorätt enligt artikel 34. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Karner ./. Österrike, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Fairfield m.fl. ./. U K, beslut 2005-03-08
Sanles o. Sanles ./. Spanien, beslut 2000-10-26
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Georgia Makri m.fl. ./. Grekland, beslut 2005-03-24
Kofler ./. Italien, kommissionens beslut 1982-10-09
Nölkenbockhoff o. Bergmann ./. Tyskland, kommissionens beslut 1984-12-12

D.H. m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr 57325/00, dom den 7 februari 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

Placering av romska barn i specialskolor efter tester av deras inlärningsförmåga innebar inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

De klagande, DH, är 18 tjeckiska medborgare av romskt ursprung födda 1985-1991. Mellan 1996 och 1999 var de placerade i specialskolor för barn med inlärningssvårigheter som inte kunde följa kursplanen. Enligt lag fattades beslutet att placera ett barn i specialskola av rektor på grundval av resultatet av de tester som gjorts på ett centrum för utbildningspsykologi för att mäta barnets intellektuella kapacitet. Beslutet krävde föräldrarnas samtycke. Fjorton av de klagande begärde - utan framgång - omprövning hos utbildningsnämnden med motivering att de genomförda testerna inte var tillförlitliga och att föräldrarna inte blivit tillräckligt informerade om konsekvenserna av ett samtycke. Placeringarna bedömdes ha skett i enlighet med gällande författningsbestämmelser. Tolv av de klagande överklagade till konstitutionsdomstolen och hävdade att placeringen i specialskola innebar segregering och diskriminering genom att man hade två utbildningssystem, nämligen specialskolor för romska barn och ”normala” skolor för majoriteten av befolkningen. Överklagandet avslogs den 20 oktober 1999. - I Europadomstolen åberopade DH artikel 2 i protokoll nr 1 för sig och i förening med artikel 14. De gjorde gällande att de på grund av sitt ursprung utsattes för diskriminering när de utnyttjade sin rätt till utbildning.

Europadomstolen konstaterade att flera organisationer däribland Europarådets organ hade gett uttryck för oro när det gällde hur romska barn i Tjeckien placerades i specialskolor och om deras svårigheter att få tillgång till vanliga skolor. Fråga var emellertid om skälet för att placera DH i specialskolor var deras etniska ursprung. Domstolen erinrade om att beslut och planering av läroplaner i princip föll inom staternas behörighet. Med hänsyn till det bedömningsutrymme som staterna har kunde de inte förbjudas att inrätta olika skolsystem för barn med svårigheter eller införa särskilda utbildningsprogram som svarade mot särskilda behov. I DH:s fall hänvisade inte de regler som styrde om barnen skulle placeras i specialskola eller ej till elevens etniska ursprung utan följde det legitima syftet att anpassa utbildningssystemet till barnens behov och begåvning eller oförmåga. Eftersom detta inte var lagliga begrepp var det rätt att låta experter på utbildningspsykologi att identifiera dem. Dessutom hade barnens företrädare inte förmått vederlägga experternas bedömningar av barnens inlärningssvårigheter. Det skulle också hållas i minnet att föräldrarna i sin egenskap av barnens lagliga företrädare inte hade vidtagit några åtgärder, trots att de fått ett klart skriftligt beslut som upplyste dem om att deras barn skulle placeras i specialskola. I några fall hade föräldrarna t.o.m. begärt en sådan placering. Det förhållandet att några av de klagande senare hade flyttats över till vanliga skolor visade att placeringen inte var oåterkallelig. Domstolen noterade att det var föräldrarnas skyldighet - som ett led i deras naturliga ansvar för att barnen fick utbildning - att ta reda på vilka utbildningsmöjligheter staten erbjöd, att se till att de visste vilken datum de gett sitt samtycke till placeringen i specialskola och, om nödvändigt, att på lämpligt sätt ifrågasätta placeringsbeslutet om det fattats utan deras samtycke.

Trots att statistiken var oroande och situationen i stort i Tjeckien när det gällde utbildningen av romska barn inte i något avseende var perfekt, kunde domstolen med hänsyn till omständigheterna inte finna att de åtgärder som vidtagits hade varit disskriminerande. Även om DH kanske saknade information om det statliga utbildningssystemet kunde den konkreta bevisningen i målet inte leda till slutsatsen att placeringen i specialskolor var ett resultat av rasistiska fördomar. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Den portugisiske domaren Cabral Barreto var skiljaktig och anförde att han kom till rakt motsatt slutsats än majoriteten gjort.

Den franske domaren Costa lämnade en skiljaktig motivering där han fann den portugisiske domarens argument vara mycket starka.

HÄNVISNINGAR
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18

Mürsel Eren mot Turkiet
(Ansökan nr 60856/00, dom den 7 februari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Beslut ogiltigförklara resultatet av students inträdesprov till universitet saknade laglig grund och var godtyckligt och fråntog honom rätten till utbildning. Det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

M är bosatt i Ankara och började genomgå prov för att kvalificera sig till en universitetskurs 1994. Vid den tidpunkten krävdes att de blivande studenterna skulle genomgå ett prov med flervalsfrågor i två steg som arrangerades av ÖSYM. M misslyckades och klarade inte det första steget vid tre olika försök mellan 1994 och 1996. Inför proven 1997 genomgick M en privat anordnad kurs. Han hävdade att han studerade hårt och han fick de högsta poängen i sin klass vid ett försöksprov. I det första steget av proven 1997 fick M 131 poäng, vilket gav honom möjlighet att gå vidare till steg två. Efter det andra provet fanns hans namn inte med på listorna över de studenter som kommit in på universitetet. Den 12 augusti upplystes han av ÖSYM om att han hade fått 493 poäng på det andra provet - ett av de högsta resultaten - men att hans resultat hade ogiltigförklarats sedan ett akademiskt råd bestående av tre professorer hade funnit att hans utmärkta resultat, mot bakgrund av hans tidigare misslyckanden, inte kunde förklaras. Brevet från ÖSYM innehöll ingen antydan om att man misstänkte M för några oegentligheter. M klagade förgäves i förvaltningsdomstolarna. - I Europadomstolen klagade M över att beslutet att godtyckligt ogiltigförklara hans provresultat fråntog honom hans rätt till utbildning. Han åberopade artikel 2 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att den turkiska regeringen inte förmått ange någon laglig grund för ÖSYM:s befogenhet att ogiltigförklara kandidaters provresultat på grund av att de inte kunnat förklara sin framgång. I vilket fall som helst kan varje laglig grund för en så vid befogenhet skapa en sådan rättslig osäkerhet som är oförenlig med rättssäkerhetsprincipen, vilken är en av de grundläggande principerna i ett demokratiskt samhälle. Domstolen betonade att en ogiltigförklaring av en kandidats provresultat när man funnit att han fuskat under provet inte var en åtgärd som ÖSYM fick besluta efter eget gottfinnande utan att det var organisationens skyldighet. Emellertid hade varken det akademiska rådet eller någon av förvaltningsdomstolarna funnit något som helst bevis för att M begått någon oegentlighet. När lagstiftningen föreskrev villkor för tillträde till universitetet och en kandidat uppfyllde dessa villkor, hade han rätt att få tillträde till universitetet. Domstolen fann att ÖSYM:s regler medgav ett lagligt skydd mot godtyckliga ingripanden från myndigheternas sida i rätten till utbildning, en rätt som skyddades av konventionen. Om myndigheterna således överträdde eller ignorerade dessa bestämmelser skadades det lagliga skyddet.
I avsaknad av bevis för att M hade fuskat eller ens en uttalad anklagelse mot honom för att ha gjort det och med hänsyn till hans inte ifrågasatta påstående att han förberett sig genom att gå en privat utbildning, fann domstolen att akademiska rådets slutsats, att hans fina resultat inte kunde förklaras, var ohållbar. Beslutet att ogiltigförklara M:s resultat saknade laglig och rationell grund och var därför godtyckligt. M hade därför förvägrats sin rätt till utbildning. Domstolen fann med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Domaren Popovic från Serbien och Montenegro var skiljaktig och anförde bl.a. att M:s enda förklaring till det strålande resultatet på provet i det andra steget var att han förberett sig. Förberedelserna hade emellertid skett redan före det första steget där M:s resultat inte var lika lysande. Domaren Popovic fann vidare att målet var av ”fjärde instansnatur” och att Europadomstolen inte skall ingripa i de nationella domstolarnas bedömningsutrymme och inte heller kontrollera den värdering av omständigheterna som de nationella domstolarna gjort.

HÄNVISNINGAR
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)
“Belgian Linguistic” Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23 (nr 1474/62 m.fl.)
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
De Moor ./. Belgien, dom 1994-06-23

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Yasar Kaplan ./. Turkiet, 2006-01-24
Stângu o. Scutelnicu ./. Rumänien, 2006-01-31
Giniewski ./. Frankrike, 2006-01-31

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Akbaba ./. Turkiet, 2006-01-17
Kezer m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-24
Duran Sekin ./. Turkiet, 2006-02-02; även artikel 5.3, se nedan och 5.4
Özsoy ./. Turkiet, 2006-02-02
Yurtsever ./. Turkiet, 2006-02-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Gougets m.fl. ./. Frankrike, 2006-01-24
Halis Dogan ./. Turkiet, 2006-02-07

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Deligöz ./. Turkiet, 2006-01-24
Kelali m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-24
Genovese m.fl. ./. Italien, 2006-002-02
Reçber ./. Turkiet, 2006-02-02
Yalçinkaya ./. Turkiet, 2006-02-02
Yayan ./. Turkiet, 2006-02-02
Balci m.fl. ./. Turkiet, 2006-02-07
Muharren Aslan Yildiz ./. Turkiet, 2006-02-07
Yatir ./. Turkiet, 2006-02-07
Yusuf Genç ./. Turkiet, 2006-02-07
Athanasiou m.fl. ./. Grekland, 2006-02-09
Prenna m.fl. ./. Italien, 2006-02-09

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Kuzu ./. Turkiet, 2006-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gordeyevy o. Gurbik ./. Ukraina, 2006-01-17
Tribunskiy ./. Ukraina, 2006-01-17
Volkov ./. Ukraina, 2006-01-17
Konyukhov ./. Ukraina, 2006-01-17; även artikel 13
Ratnikov ./. Ukraina, 2006-01-17; även artikel 13
Savenko ./. Ukraina, 2006-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vodopyanovy ./. Ukraina, 2006-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Voykina ./. Ukraina, 2006-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Malinovskiy ./. Ukraina, 2006-01-31
Shiker ./. Ukraina, 2006-01-31
Levin ./. Ryssland, 2006-02-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bogdanov ./. Ryssland, 2006-02-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Igusheva ./. Ryssland, 2006-02-09; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05 och 1/06.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Sroub ./. Tjeckien, 2006-01-17

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05 och 11/05.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Agtas ./. Turkiet, 2006-02-02
Artun m.fl. ./. Turkiet, 2006-02-02
Keser m.fl. ./. Turkiet, 2006-02-02
Kumru Yilmaz m.fl. ./. Turkiet, 2006-02-02
Öztoprak m. fl. ./. Turkiet, 2006-02-02
Sayli ./. Turkiet, 2006-02-02

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04,  8/04, 10/04, 2/05, 6/05 och 11/05.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Lungoci ./. Rumänien, 2006-01-26

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04 och 10/04.

Särskilda åldersgränser för pojkar för samtycke till homosexuell förbindelse
R.H. ./. Österrike, 2006-01-19

Se liknande mål i bl.a. nr. 1/03, 2/05 och 6/05.

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Scavuzzo-Hager m.fl. ./. Schweiz, 2006-02-07

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05 och 1/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Iovchev ./. Bulgarien, 2006-02-02; även  artikel 5.3 och 6.1- skälig tid - se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05 och 11/05.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Brugger ./. Österrike, 2006-01-26

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05 och 11/05.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
The United  Macedonian Organisation Ilinden m.fl. ./. Bulgarien, 2006-01-19

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 17 januari - den 9 februari 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 17, 19, 24, 26 och 31 januari samt den 2, 7 och 9 februari 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel, se den 6 oktober 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 24 januari samt den 2, 7 och 9 februari 2006.

ARTIKEL 6.1
17 januari
Hagert ./. Finland (14724/02)
Monteiro da Cruz ./. Portugal (14886/03)
19 januari
Cichowicz ./. Cypern (6470/02)
Josephides ./. Cypern (2647/02)
Kyriakidis o. Kyriakidou ./. Cypern (2669/02)
Papakokkinou ./. Cypern (20429/02)
Tsaggaris ./. Cypern (21332/02)
Waldner ./. Cypern (38775/02)
Clerides o. Kynigos ./. Cypern (35128/02); även artikel 13
Paroutis ./. Cypern (20435/02); även artikel 13
24 januari
Yasar ./. Turkiet (46412/99); även artikel 5.3, se nedan och artikel 13
Kreuz ./. Polen (nr 3) (75888/01)
Maria Kaczmarczyk ./. Polen (13026/02)
Skowronski ./. Polen (36431/03)
Barillon ./. Frankrike (32929/02); även artikel 13
26 januari
Tzaggaraki m.fl. ./. Grekland (17965/03)
31 januari
Dukmedjian ./. Frankrike (60495/00)
Kranc ./. Polen (12888/02)
Yurtayev ./. Ukraina (11336/02)
Bernát ./. Slovakien (1395/02)
Malejcik ./. Slovakien (62187/00)
2 februari
Vasilev ./. Bulgarien (59913/00); även artikel 5.3 se nedan och 5.4
Latif Fuat Öztürk ./. Turkiet (54673/00)
Iovchev ./. Bulgarien, (41211/98); även artikel 5.3, nedan o. artikel 3 - Återkommande, förhållanden i fängelse
7 februari
Donnadieu ./. Frankrike (nr 2) (19249/02); även artikel 13
Debono ./. Malta (34539/02)
Sima ./. Slovakien (67026/01); även artikel 13
Tekin och Baltas ./. Turkiet (42554/98 o. 42581/98); även artikel 5.3 och 5.4 nedan
9 februari
Freimanis o. Lidums ./. Lettland (73443/01 o. 74860/01); även 5.3 och 5.4 nedan samt 6.2
Barillon ./. Frankrike (22897/02)

ARTIKEL 5.3
24 januari
Yasar ./. Turkiet (46412/99); även artikel 6.1, se ovan och artikel 13
2 februari
Vasilev ./. Bulgarien (59913/00); även artikel 5.4 och 6.1, se ovan
Duran Sekin ./. Turkiet (41968/98); även artikel 6.1- oberoende domstol, se ovan
Taciroglu ./. Turkiet (25324/02)
Iovchev ./. Bulgarien (41211/98); även  artikel 6.1, se ovan och artikel 3 - förhållanden i fängelse
7 februari
Tekin och Baltas ./. Turkiet (42554/98 o. 42581/98); även artikel 5.4, nedan och 6.1 ovan
9 februari
Freimanis o. Lidums ./. Lettland (73443/01 o. 74860/01); även 5.4 nedan samt 6.1 ovan och 6.2

ARTIKEL 5.4
7 februari
Tekin och Baltas ./. Turkiet (42554/98 o. 42581/98); även artikel 5.3 och 6.1 ovan
9 februari
Freimanis o. Lidums ./. Lettland (73443/01 o. 74860/01); även 5.3 och 6.1ovan samt 6.2

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Svea hovrätts dom den 12 januari 2006 i mål T 2043 angående skadestånd enligt Europakonventionen

Efter en polisanmälan avseende misstankar om att fadern i familjen gjort sig skyldig till sexuellt ofredande och misshandel och modern till misshandel av tre döttrar beslöt socialnämnden att inleda en utredning och att omedelbart omhänderta barnen enligt 6 § LVU. Flickorna förhördes och fördes sedan efter beslut av polisen till barnklinik där de genomgick en undersökning. Omhändertagandet hävdes dagen därpå sedan fadern förhörts och förundersökningen lades ned. Familjen väckte härefter talan mot staten om skadestånd. De gjorde gällande att de utsatts för en integritetskränkande handling genom att polisen utan lagstöd beslutat om läkarundersökning av barnen mot föräldrarnas vilja och de åberopade artikel 8 i Europakonventionen. De hävdade att även om det funnits lagstöd för åtgärden hade den inneburit ett brott mot artikel 8 då de statsintressen som stod på spel inte var av den vikt som är nödvändiga enligt punkt 2 i artikel 8.

Staten bestred yrkandena och anförde att något brott av integritetskränkande art inte förekommit och om det förekommit ett skadeståndsgrundande fel hade detta endast riktats mot barnen och inte mot föräldrarna. Vidare framhölls att Europakonventionen vid den aktuella tiden ännu inte var införlivad i svensk rätt och att artikel 41 inte kunde åberopas till stöd för att vid sidan av skadeståndslagen få skadestånd utdömt vid svensk domstol.

Tingsrätten bedömde att en läkarundersökning av barn som misstänks ha varit utsatt för bl.a. sexuella övergrepp måste anses vara en sådan inskränkning i privat- och familjelivet som är nödvändig till skydd för barnets hälsa. Det hade i och för sig funnits stöd i lag för åtgärden och den omständigheten att beslutet inte fattats på ett formellt korrekt sätt kunde inte anses utgöra något brott mot barnens eller föräldrarnas rättigheter enligt konventionen. Tingsrätten ogillade därmed familjens talan.

I hovrätten yrkade familjen bifall till sin i tingsrätten förda talan samt att de skulle befrias från att ersätta statens rättegångskostnader i tingsrätten. Staten genom JK bestred ändring.

Hovrätten konstaterade inledningsvis att när ett barn omhändertagits enligt 6 § LVU får socialnämnden om det behövs besluta om läkarundersökning. Det var ostridigt att socialnämnden inte fattade något sådant beslut utan att beslutet fattades av polismyndigheten. Det saknas lagregler till stöd för ett sådant beslut. Att utan stöd i lag fatta beslut av aktuellt slag utgör objektivt sett fel eller försummelse vid myndighetsutövning och kan medföra skadeståndsskyldighet. Polismyndigheten hade således gjort sig skyldig till fel vid myndighetsutövning.

Det fel som begåtts är av allvarlig karaktär genom sin brist på respekt för de rättighetsregleringar som uttrycks i RF och i Europakonventionen. Genom att beslutet fattades utan stöd i lag hade det också skett en kränkning av artikel 8 i konventionen. Hovrätten konstaterade att det inte visats att familjen drabbats av personskada i skadeståndslagens mening och att ersättning för yrkade förmögenhetsskador därför inte kunde dömas ut. Till begreppet ideell skada hänförs skador av icke-ekonomisk natur t.ex. kränkningar av den personliga integriteten samt fysiskt och psykiskt lidande i samband med personskada. Eftersom någon personskada inte visats kunde ersättning för psykiskt lidande inte dömas ut. Ersättning för kränkning förutsätter att det skett en brottslig handling och det saknas möjlighet till kränkningsersättning när skada uppkommit till följd av fel eller försummelse.

När det gällde ersättning grundad på konventionen redogjorde hovrätten för artikel 13 och Europadomstolens praxis enligt vilken en möjlighet till kompensation för ekonomisk och ideell skada till följd av en kränkning skall ingå i den gottgörelse som den skadelidande har rätt till. Om den skadelidande ställs utan ett inhemskt effektivt rättsmedel, såsom möjlighet till skadestånd, föreligger en kränkning av artikel l3. HD har funnit att övervägande skäl talar för att ideellt skadestånd skall kunna dömas ut av svensk domstol för skada till följd av en kränkning av artikel 6.1 trots att sådan ersättning inte kan grundas omedelbart på skadeståndslagen. Enligt hovrättens mening borde motsvarande bedömning göras i aktuellt fall oaktat att det rörde sig om en kränkning av artikel 8. Det förhållandet att Europakonventionen först 1995 fick status av svensk lag ändrade inte den bedömningen.

Hovrätten fann härefter att det var förståeligt att beslutet om en tvångsmässig läkarundersökning av barnen gav upphov till känslor av vanmakt, ängslan och oro hos alla medlemmarna i familjen såväl vid den aktuella tidpunkten som tiden därefter. Det fanns därför skäl att tillerkänna var och en av familjemedlemmarna ekonomisk gottgörelse för det inträffade. Vid bedömning av skadeståndets storlek tog hovrätten ledning av Europadomstolens praxis och fann att ersättning skäligen kunde bestämmas till 50 000 kr för var och en av medlemmarna i familjen och att de därmed fick anses skäligen gottgjorda för den kränkning som det olagliga beslutet inneburit. Det fanns inte skäl att därutöver tillerkänna föräldrarna ytterligare ersättning. Hovrätten fann att staten skulle utge full ersättning för de klagandes rättegångskostnader såväl i tingsrätten som i hovrätten och att yrkade belopp var skäliga.

HÄNVISNINGAR
Europadomstolen
Artikel 8
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
Sciacca ./. Italien, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Artikel 13
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
 
Ersättningen
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10

Högsta domstolen
Handlingen
NJA 1990 s. 137
Ersättningen
NJA 2005 s. 462
 




Senast ändrad: 2011-04-12