JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 11 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 13 november - den 11 december 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Limoni m.fl. mot Sverige, beslut 2007-10-04
Utvisning av romer som ursprungligen kom från en by i Kosovo till Serbien stred inte mot artikel 3 och klagomålet förklarades därför för inadmissible.

Domar mot andra länder

Cebotari mot Moldavien, 2007-11-03
Frihetsberövande som inte grundades på skälig misstanke om brott kränkte artikel 5.1. och när det verkliga syftet med att återuppta ett brottmål mot den klagande var att förhindra att hans affärspartner fullföljde sitt klagomål hos domstolen kränktes artikel 18 i förening med artikel 5.1. När samtalsrum i häkte inte medgav att den anklagade och hans advokat kunde tala förtroligt om hans klagomål till Europadomstolen kränktes artikel 34.

Galstyan mot Armenien, 2007-11-15
Femton dagars frihetsberövande för en man, som i en snabb rättegång avstått från försvarare och dömts för att ha hindrat trafik och fört oväsen, pga. att han deltagit i en demonstration på en gata som stängts av för trafik, medförde kränkningar av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b), artikel 11 och artikel 2 i protokoll nr 7.

Khamidov mot Ryssland, 2007-11-15
Under oroligheter i Tjetjenien ockuperade polisenheter en enskilds hem och egendom under lång tid och orsakade skador på egendomen. Icke fungerande domstolar hindrade avhysning och när en sådan dom väl meddelades kunde den inte verkställas. Den enskilde yrkade utan framgång skadestånd för detta och även för ideell skada. Härigenom skedde två kränkningar av vardera artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt fyra kränkningar av artikel 6.1.

Pfeifer mot Österrike, 2007-11-15
Journalist friades i förtalsmål och den person han kritiserat åtalades senare och tog livet av sig. När journalisten sedan angreps med kränkande påståenden som av nationella domstolar bedömdes som värdeomdömen med tillräckligt faktaunderlag fick han inte skydd för sitt privatliv och det skedde en kränkning av artikel 8.

Benderskiy mot Ukraina, 2007-11-15
Nationella domstolar prövade inte yrkande om att omständigheterna kring den medicinska felbehandling som var i fråga skulle fastslås och bemötte inte åberopat expertutlåtande. Rättegången hade därför inte varit rättvis och det skedde en kränkning av artikel 6.1. Eftersom den klagande kunnat få en talan mot aktuella läkare prövad både i tvistemål och i brottmål hade det inte skett någon kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Gault mot U K, 2007-11-20
Nära förestående rättegång var varken ett relevant eller tillräckligt skäl för att vägra frige en person mot borgen i avvaktan på rättegången och det skedde därför en kränkning av artikel 5.3.

Tillack mot Belgien, 2007-11-27
Husrannsakan och beslag som gjordes med avsikten att ta reda på den källa som lämnat uppgifter till en journalist på tidningen Stern om hemliga handlingar från den europeiska bedrägeribyrån OLAF innebar en kränkning av artikel 10.

Brecknell mot U K, 2007-11-27
McCartney mot U K, 2007-11-27
McGrath mot U K, 2007-11-27
O´Dowd mot U K, 2007-11-27
Reavey mot U K, 2007-11-27
När utredning av nya omständigheter kring tidigare dödsskjutningar inledningsvis handlades av polismyndighet som själv omfattades av en anklagelse om delaktighet, uppfylldes inte kravet på oberoende och det skedde en kränkning av artikel 2.

Sobaci mot Turkiet, 2007-11-29
Förlust av plats i parlamentet och politiska restriktioner som en extra påföljd i samband med upplösning av parti som inte bedömdes förenligt med konstitutionen var inte proportionerliga åtgärder och innebar en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Liu och Liu mot Ryssland, 2007-12-06
Beslut om utvisning som fattats i ett förfarande som inte gav tillräckliga rättssäkerhetsgarantier skulle, om personen utvisades, innebära en kränkning av artikel 8. Att ett beslut om frihetsberövande var behäftat med vissa felaktigheter innebar inte att det var olagligt och det skedde inte någon kränkning av artikel 5.1.

Maumousseau och Washington mot Frankrike, 2007-12-06
Franska domstolar upprätthöll en rimlig jämvikt mellan motstående intressen när de prövade om ett barn som av modern hölls kvar i Frankrike skulle återföras till fadern i USA och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

Domar och beslut i Grand Chamber

D.H. m.fl. mot Tjeckien, 2007-11-13
Placering av romska barn i specialskolor avsedda för barn med inlärningssvårigheter som i och för sig skedde efter tester av barnens inlärningsförmåga och med föräldrarnas samtycke var inte objektivt berättigad och medförde en oproportionerligt stor andel romska barn i specialskolorna samt innebar att romerna utsattes för rasdiskriminering. Med ändring av kammarens dom fann domstolen i stor sammansättning att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

Dickson mot U K, 2007-12-04
När beslut fattades att vägra fånge möjlighet att via insemination försöka få barn med sin hustru, vägdes inte de motstående allmänna och enskilda intressena mot varandra och det upprätthölls inte en rimlig jämvikt. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Shevanova mot Lettland, 2007-12-07
Kaftailova mot Lettland, 2007-12-07
Sedan de lettiska myndigheterna erbjudit sig att ordna upp de klagandes situationer som statslösa men dessa inte vidtagit någon av angivna åtgärder för att så skulle kunna ske, hade frågan lösts på så sätt som avses i artikel 37.1 b) och målen avskrevs därför.

Stoll mot Schweiz, 2007-12-10
Fällande dom för publicering av artiklar som byggde på hemligstämplat material och som försetts med sensationsrubriker och skrivits i nedsättande ordalag var inte en oproportionerlig åtgärd och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 10.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom (Mellandom) den 22 november 2007 i mål T 1418-02 i fråga om skadestånd på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i Regeringsrätten.

Högsta domstolens dom den 28 november 2007 i mål T 2246-05 avseende skadestånd.

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens beslut den 14 november 2007 i mål 1276-05 i fråga muntlig förhandling i mål om sjukpenning.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 oktober 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 47 150 klagomål, vilket är en ökning med 11 % i förhållande till 42 550 klagomål för motsvarande period föregående år. 1 145 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 7 %. 22 676 klagomål har avgjorts, 1 563 genom dom, en ökning med 16 %, och 21 113 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 11 367 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 november till 103 050 mål vilket är en ökning med 15 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Enligt domstolens pressrelease den 30 november 2007 (nr 861) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen Gorou mot Grekland (nr 2) (ansökan nr 12686/03, dom 2007-06-14), Silih mot Slovenien (ansökan nr 71463/01, dom 2007-06-28, se nr 7/07) och Sergey Zolotukhin mot Ryssland (ansökan nr 14939/03, dom 2007-06-07, se nr 6/07) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Panelen beslöt vidare att avslå 43 ansökningar och domarna i de i releasen listade målen, däribland det finska målet Riihikallio (noterat under "Skälig tid" i nr 6/07) har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och "Search".

LÄNK

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Limoni m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 6576/05, beslut den 4 oktober 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Utvisning av romer som ursprungligen kom från en by i Kosovo till Serbien stred inte mot artikel 3 och klagomålet förklarades därför för inadmissible.

De klagande är ett par makar och deras sex barn som kommer från Serbien och som till sitt ursprung är romer. År 2000 bestod familjen av mannen, ML och hustrun NL och sex barn inklusive den äldsta dottern Se, som senare försvann. Det är oklart var de bodde vid den tiden. MLs mor och en av hans bröder bodde i Sverige. Den 25 december 2000 kom NL och de tre yngsta barnen till Sverige och sökte asyl. Ett förhör hölls påföljande dag med NL som uppgav då bl.a. att varken hon eller något av barnen någonsin haft ett pass, att hon de senaste 14 åren bott med sin man och sina barn i byn Berivojce i Kosovo och att ML kom från den byn. Hon uppgav att hon och de tre barnen hade lämnat Berivojce två år tidigare när kriget började och flyttat till Bujanovac, en ort i Serbien (utom Kosovo) där de bodde fram till år 2000. ML och de övriga barnen stannade kvar och hon hade inte sett dem sedan dess pga. albanerna. Hon hade sålt huset i Kosovo för att finansiera resan till Sverige. Hon hade problem med sitt hjärta och tog medicin för det. Enligt Migrationsverkets beslut den 26 december 2000 skickades NL och barnen tillbaka till Tyskland i enlighet med Dublinkonventionen. De tyska myndigheterna informerade senare Migrationsverket att NL och barnen kommit till Tyskland den 27 december, att de sökt asyl två dagar senare och de frivilligt lämnat Tyskland den 31 januari 2001. Den 8 maj 2001 återkom NL och barnen till Sverige och ansökte om asyl och ett nytt förhör hölls med NL samma dag. Hon uppgav bl.a. följande. Hon hade aldrig haft ett pass. Hon hade problem med rygg, hjärta och andning samt sömnsvårigheter. Genom släktingar hade hon kommit i kontakt med en smugglare som hon betalat DEM 4 000 samt några juveler för att han skulle ta dem tillbaka till Sverige. Hon visste inte var hennes make var. Både hon och hennes äldsta dotter hade blivit våldtagna. Den 6 mars hölls ett andra förhör med NL med en tolk som hon liksom tidigare uppgav att hon förstod. Hon uppgav då bl.a. följande. Hon mådde mentalt inte bra och detsamma gällde barnen. Sedan kriget brutit ut i Kosovo hade hennes familj och andra romer plötsligt blivit utsatta för förföljelse av albanerna. Hon, ML och barnen hade flytt genom skogen till Bujanovac, dit de flesta romer begav sig. Där hade de bott i ett flyktingläger, som hon inte kom ihåg namnet på, i ca ett år. Den 6 augusti 2002 ansökte ML och barnen S och Sa om asyl i Sverige och uppgav att de kommit in i landet samma dag. Den 20 november 2002 hölls förhör med ML, NL och S. Den berättelse de då lämnade var inte densamma som den NL berättat tidigare. Migrationsverket avslog asylansökningarna den 5 mars 2003 och noterade bl.a. att förhållandena i Serbien och Montenegro inte var sådana att romer som kom från det landet behövde skydd med stöd av utlänningslagen. Familjen överklagade och den 17 november 2003 avslog Utlänningsnämnden överklagandena. Härefter gav familjen in ytterligare asylansökningar vilka alla avslogs. Europadomstolen avslog de klagandes ansökan om tillämpning av artikel 39. Flera försök att verkställa utvisningsbesluten misslyckades och först den 31 maj 2005 kunde polisen verkställa utvisningen av ML och fem av barnen. S var inte hemma när polisen kom för att hämta familjen och det beslöts då att NL skulle stanna och vänta på honom. I december 2005 återkom två av barnen till Sverige och ansökte om asyl. Den 11 maj 2006 beviljade Migrationsverket de fyra familjemedlemmarna permanent uppehållstillstånd och det tidigare utvisningsbeslutet undanröjdes. ML och de övriga tre barnen kom också tillbaka till Sverige och de beviljades uppehållstillstånd den 20 juli 2006. - I Europadomstolen klagade familjen över att beslutet att utvisa dem till Serbien stred mot artikel 3.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna själva får bestämma om inresa, bosättning eller avvisning av utlänningar. Utvisning av utlänningar kan emellertid ge upphov till frågor enligt artikel 3 och därför väcka statens ansvar enligt konventionen under förutsättning av att det visats föreligga goda grunder för att tro att en person om han utvisas kommer att löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Domstolen betonade att enligt dess fasta praxis måste en dålig behandling minst vara av en viss svårighetsgrad för att omfattas av artikel 3 och bedömningen därav grundas på alla omständigheter i fallet. Artikel 3 kan vara tillämplig också när hotet kommer från enskilda personer eller grupper av personer som inte är offentliga tjänstemän. Det måste visas att det finns en verklig risk och att myndigheterna inte kan undanröja den genom att ge tillräckligt skydd. Domstolen noterade att de svenska myndigheterna hade konstaterat att familjen inte kunde sändas tillbaka till Kosovo men väl till Serbien, där de bott tidigare utan problem. De klagande hävdade att NL måste ha blivit missförstådd eller feltolkad under förhören hos Migrationsverket. Domstolen framhöll att på grund av den situation som asylsökande befinner sig är det ofta nödvändigt att se till deras fördel när det gäller att bedöma trovärdigheten av deras uppgifter och ingivna handlingar. Om den information som finns tillgänglig emellertid är sådan att det finns stark anledning att ifrågasätta sanningshalten i den asylsökandes påståenden måste personen i fråga kunna lämna en godtagbar förklaring till de påstådda oriktigheterna. I det förevarande målet kan det i efterhand klart konstateras att ML och NL avsiktligen har vilselett de svenska myndigheterna genom att upprepade gånger förklara att de inte innehade några pass trots att de serbiska myndigheterna utfärdat pass för dem i april 2000. Det fanns också flera brister och motsägelser i deras berättelser bl.a. om vad som hände när familjen lämnade Kosovo och varför och hur länge de vistades i Serbien. NL hade också åberopat vissa handlingar som hade utfärdats i Serbien (utom Kosovo) i december 2000. NL hade vidare förklarat att hon förstod den tolk som varit närvarande och hon hade inte under nationella förfarandet gjort gällande att hon blivit missförstått eller feltolkad. Mot denna bakgrund fann domstolen att Migrationsverket haft goda skäl för att lägga NLs första berättelse till grund för sin bedömning att de klagande haft möjlighet att flytta inom Serbien. Domstolen fäste vidare avseende vid att det förhållandet att målet gällde en annan konventionsstat som åtagit sig att skydda de mänskliga rättigheterna enligt konventionen. Även om förhållandena i Serbien inte är ideala för flyktingar inom landet kan de ändå inte anses så uppslitande att de når den minimigräns som krävs för att artikel 3 skall vara tillämplig. De svenska myndigheterna hade tagit hänsyn till de klagandes hälsotillstånd och funnit att uppehållstillstånd inte kunde beviljas på humanitär grund. Enligt domstolens fasta praxis kan utlänningar i princip inte hävda en rätt att få stanna i värdlandet för att fortsätt att åtnjuta medicinskt, socialt eller någon annan form av bistånd. Domstolen tvivlade inte på att de klagande upplevt traumatiska händelser tidigare och att de lidit av sin osäkra situation men domstolen fann trots det att en utvisning till Serbien inte skulle strida mot artikel 3. De svenska myndigheterna hade också tagit vederbörlig hänsyn till att sex av de klagande var barn och att de inte haft för avsikt att splittra familjen. Man hade vidare låtit NL stanna när S var försvunnen och myndigheterna hade haft god grund för att anta att ML kunde ta hand om de övriga barnen själv, åtminstone under en tid. Sammanfattningsvis fann domstolen att de klagande inte förmått visa att det stred mot artikel 3 när sex av dem utvisades till Serbien den 31 maj 2005. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21
Said ./. Nederländerna, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)
Tomic ./. U K, beslut 2003-10-14
Hukic ./. Sverige, beslut 2005-09-27 (jfr nr 10/05)
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Cebotari mot Moldavien
(Ansökan nr 35615/06, dom den 13 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Frihetsberövande som inte grundades på skälig misstanke om brott kränkte artikel 5.1. och när det verkliga syftet med att återuppta ett brottmål mot den klagande var att förhindra att hans affärspartner fullföljde sitt klagomål hos domstolen kränktes artikel 18 i förening med artikel 5.1. När samtalsrum i häkte inte medgav att den anklagade och hans advokat kunde tala förtroligt om hans klagomål till Europadomstolen kränktes artikel 34.

C som är moldavisk medborgare var 1997 chef för Moldtranselectro, ett statsägt eldistributionsföretag. Bakgrunden till målet består av en serie komplicerade kontrakt som slöts 1997 avseende import av elektricitet från Ukraina till Moldavien och som särskilt berörde Moldtranselectro och ett aktiebolag i Moldavien, Oferta Plus. Den 25 mars 1998 skrev Moldtranselectro ett brev till finansministern, undertecknat av C, med en begäran om att en statsobligation skulle utfärdas på 20 000 000 moldaviska lei (MDL) till förmån för Oferta Plus. Den 27 mars 1998 utfärdades en statsobligation på det begärda beloppet till förmån för Oferta Plus. Obligationen skulle lösas den 10 juli 1998 men Oferta Plus måste presentera den för ministeriet minst tio bankdagar före betalningsdagen. Det angavs också som en förutsättning att Moldtranselectro vid samma tillfälle måste lägga fram dokumentation som visade hur mycket elektricitet som hade levererats till statliga institutioner. När Oferta Plus begärde betalning vägrade ministeriet att lösa obligationen med hänvisning till att Moldtranselectro inte hade uppfyllt sin skyldighet. Oferta Plus väckte talan mot finansministeriet för att det vägrade att lösa in obligationen och den 27 oktober 1999 dömde domstolen till bolagets förmån, en dom som senare fastställdes av Högsta domstolen. Trots att det fördes flera processer angående verkställigheten betalades aldrig skulden i sin helhet. Sedan regeringen underrättats om att Oferta Plus klagat till Europadomstolen återupptogs tvistemålet och i februari 2005 dömde domstolen till finansministeriets fördel. Under tiden hade i oktober 2004 ett brottmål inletts mot C och Oferta Plus där de anklagades för omfattande förskingring av statlig egendom. Förfarandet avbröts i oktober 2005 men det återupptogs när Europadomstolen kommunicerat Oferta Plus´ klagomål med regeringen i februari 2006. Den 9 augusti 2006 häktades C och chefen för Oferta Plus. C anklagades framför allt för att han skrivit brevet den 25 mars 1998 trots att han visste att den elektricitet som levererats till Moldtranselectro inte hade förbrukats av statliga institutioner. Beslutet att C skulle vara häktad förlängdes och hans yrkanden om att bli frisläppt avslogs ända fram till den 19 november 2006 då han frigavs mot borgen. Under hela häktningstiden var C placerad på en institution för bekämpning av korruption och ekonomiska brott, CFECC, där det rum som användes för möten mellan C och hans advokat var avdelat med en glasvägg. C klagade över att han inte kunde föra förtroliga samtal med sin advokat men alla klagomål avslogs. Eftersom han inte ville att myndigheterna skulle känna till hans klagomål till Europadomstolen gav han sin hustru en fullmakt att underteckna nödvändiga handlingar. C frikändes från alla anklagelser den 27 juni 2007. - I Europadomstolen åberopade C artikel 5, artikel 18 och artikel 35.

Europadomstolen noterade att anklagelserna mot C och mot chefen för Oferta Plus hade varit desamma, att de varit häktade under samma period och att rättegången mot dem hade handlagts av samme CFECC-utredare och språkligt utformade på samma sätt. I detta mål beslöt domstolen därför att följa samma resonemang som i målet Oferta Plus S.R.L. mot Moldavien, dom den 19 december 2006 (jfr nr 11/06). I den domen fann domstolen bl.a. att anklagelserna mot Oferta Plus inte stämde överens med vad som konstaterats i tvistemålet. Domstolen fann därför nu i likhet med i det tidigare målet att regeringen inte förmått övertyga Europadomstolen om att det funnits skälig misstanke om att C begått ett brott och det hade därför inte varit berättigat att anhålla och häkta honom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare att det bara kunde dras den slutsatsen att det verkliga syftet med brottmålsförfarandet mot C hade varit att utöva påtryckningar på honom för att hindra Oferta Plus från att fullfölja sitt klagomål hos domstolen. Begränsningen av Cs rätt till frihet hade därför använts i ett annat syfte än det som anges i artikel 5.1 c). Domstolen fann därför enhälligt att det också hade skett en kränkning av artikel 18 i förening med artikel 5.1 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 5.3 och 5.4.

Domstolen noterade vidare att den påstådda avsaknaden av förtrolighet mellan advokaten och hans klient i CFECC under lång tid varit ett stort problem för advokater i Moldavien och att C och hans advokat hade haft goda grunder för att befara att deras samtal inte varit konfidentiella och att C inte hade kunnat skriva under ansökningshandlingen själv. Glasväggen i samtalsrummen på CFECC hade påverkat Cs rätt till enskilt klagomål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1  Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Murray ./. U K, dom 1994-10-28
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30
Artikel 18
Gusinskiy ./. Ryssland, dom 2004-05-19 (jfr nr 6/04)
Artikel 34
Oferta Plus S.R.L. ./. Moldavien, dom 2006-12-19
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

Galstyan mot Armenien
(Ansökan nr 26986/03, dom den 15 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Femton dagars frihetsberövande för en man, som i en snabb rättegång avstått från försvarare och dömts för att ha hindrat trafik och fört oväsen, pga. att han deltagit i en demonstration på en gata som stängts av för trafik, medförde kränkningar av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b), artikel 11 och artikel 2 i protokoll nr 7.

G deltog efter presidentsvalen i Armenien i februari och mars 2003 i en serie protestmöten som anordnades av oppositionen. Den 7 april 2003 när han var på hemväg från en demonstration som organiserats som en protest mot regeringen och genomförandet av valet och som engagerade omkring 30 000 personer, huvudsakligen kvinnor, greps G för att ha hindrat trafiken och för att ha uppträtt på ett "antisocialt" sätt vid demonstrationen och fördes till en polisstation för förhör. G hävdade att han och de flesta andra närvarande männen inte deltagit i demonstrationen utan att de bara varit där som stöd och skydd för kvinnorna. På polisstationen anklagades G för "ringa ligistfasoner" enligt artikel 172 i lagen om administrativa förseelser, CAO. G undertecknade redogörelsen hos polisen och intygade att han underrättats om sina rättigheter och tillade att han avstod från en advokat. G påstod att han till en början hade vägrat att underteckna redogörelsen och att han begärt en advokat men att han hade hållits kvar på polisstationen under fem och en halv timma och att poliserna under den tiden utövat påtryckningar på honom att skriva under och att avstå från rättslig hjälp. G fördes kl. 23.00 till en domare som prövade hans mål. Enligt regeringen hölls G kvar på polisstationen endast två timmar och fördes till domaren kl. 19.30. Polisen hade förklarat hans rättighet att få en advokat och G hade frivilligt skrivit under redogörelsen utan invändningar. Domaren som höll en kort förhandling dömde G enligt artikel 172 i CAO till tre dagars frihetsberövande för att ha hindrat trafiken och för att ha fört oväsen. Enligt domstolsprotokollet var förhandlingen offentlig och domaren, en protokollförare och G var närvarande. G påstod och regeringen motsatte sig inte uttryckligen att förhandlingsprotokollet skrivits vid något tillfälle efter förhandlingen. G hävdade vidare att det inte varit någon protokollförare närvarande och att det inte hade förts något protokoll. Förhandlingen hade endast varat i ca fem minuter och den hade hållits på domarens arbetsrum och endast domaren och G hade varit närvarande. Den 14 april 2003 vände sig G till en lokal NGO och klagade över att polisen hade uppmanat honom att underteckna en handling som innebar att han avstod från en advokat. Den lokala NGOn försökte få till stånd ett brottmålsförfarande mot de ifrågavarande poliserna och mot domaren men deras begäran avslogs av åklagaren. - I Europadomstolen klagade G över att den fällande domen kränkte hans rättigheter till mötesfrihet och yttrandefrihet. Han hävdade också att han inte fått en rättvis och offentlig rättegång, att han inte fått tid att förbereda sitt försvar och att han blivit lurad att avstå från ett rättsligt biträde. G åberopade artikel 5, artikel 6.1, artikel 10, artikel 11 och artikel 2 i protokoll nr 7.

Europadomstolen godtog inte regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte hade uttömts och tog sedan ställning till om förfarandet varit rättvist och fann att det förhållandet att den enda bevisningen utgjordes av den arresterande polisens vittnesmål inte i sig stred mot artikel 6, eftersom G, även om förhandlingen varit mycket kort, haft möjlighet att lägga fram synpunkter till sitt försvar. Ingen av de poliser som arresterade G hade kallats till eller hörts i domstolen men G hade inte heller framställt någon begäran om det. I fråga om Gs påstående att domaren varit politiskt partisk, noterade domstolen att även om presidentvalsperioden innebar ökad politisk medvetenhet kunde man enbart därav inte dra slutsatsen att domaren varit personligen partisk. Domstolen fann vidare att det inte fanns tillräcklig bevisning för att dra slutsatsen att förhandlingen inte varit offentlig. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen erinrade om att en anklagad enligt artikel 6. 3 b) har rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Domstolen konstaterade att målet mot G handlades genom ett skyndsamt förfarande enligt CAO men att det inte i sig stod i strid med artikel 6 så länge nödvändiga rättssäkerhetsgarantier upprätthölls. Regeringens påstående, att G borde ha begärt att målet bordlades så att han fick lämplig tid att förbereda sitt försvar, hade inte stöd i CAO och en sådan rättighet anges inte heller specifikt i artikel 6. Det hade inte heller framkommit att G uppmärksammats på en sådan möjlighet. Domstolen konstaterade härefter att enbart det förhållandet att G hade undertecknat en handling i vilken han uppgav att han inte önskade biträde av en advokat och att han valde att sköta sitt försvar själv inte innebar att han inte behövde ges tillräcklig tid och möjlighet för att effektivt förbereda sitt försvar. Det förhållandet att G inte framställde några önskemål inför rättegången innebar inte heller nödvändigtvis att han inte skulle ha behövt ytterligare tid för att bedöma anklagelserna mot honom och att överväga olika vägar att föra sitt försvar. G hade haft möjlighet att vägra underteckna den aktuella handlingen men det fanns emellertid inte något som tydde på att undertecknandet haft ett annat syfte än att bekräfta att han underrättats om sina rättigheter och om anklagelserna mot honom. Parterna var inte eniga när det gällde den exakta längden på tiden fram till rättegången men det var helt klart att den inte var längre än ett par timmar. Domstolen noterade att G under den tiden antingen transporterades till domstolen eller hölls kvar på polisstationen utan kontakt med omvärlden. Under den korta vistelsen på polisstationen förhördes han dessutom och visiterades. Domstolen tvivlade på att det sätt på vilket rättegången genomfördes hade varit sådant att det var möjligt för G att rätt bedöma anklagelserna och bevisningen mot honom och att utveckla en hållbar strategi för sitt försvar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b).

Domstolen noterade att handlingarna indikerade att G uttryckligen avstått sin rätt att företrädas av en advokat både före och under rättegången. Det fanns ingen bevisning som stödde hans påstående om att han lurats att avstå från en advokat. Med hänsyn till att G anklagades för en mindre förseelse och att maximistraffet inte kunde överstiga ett frihetsberövande under 15 dagar krävde inte rättssäkerhetsintresset att det var obligatorisk med rättsligt biträde. Eftersom det var Gs eget val att inte ha en advokat kunde myndigheterna inte hållas ansvariga för att han inte biträddes av en advokat under förfarandet. Domstolen fann därför med fem röster mot tre att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

Härefter konstaterades att det skett ett intrång i Gs rätt till mötesfrihet som hade stöd i lag och som hade det legitima syftet att förhindra oordning. När det gällde frågan om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle erinrade domstolen om att friheten att delta i en fredlig sammankomst är av sådan betydelse att en person inte kan bli föremål för sanktioner, inte ens en av de lägsta disciplinpåföljderna, för att ha deltagit i en demonstration som inte var förbjuden så länge han vid det tillfället inte begick någon klandervärd handling. G hade dömts till tre dagars frihetsberövande för att ha hindrat trafiken och för att ha fört oväsen. Det framgick klart av polisrapporten att gatan där demonstrationen skedde var packad med folk och regeringen hade inte bestritt att trafikpolisen hade stängt av trafiken innan demonstrationen startade. Myndigheterna hade inte heller gjort något försök att skingra demonstranterna pga. att de olagligen hindrade trafiken. Gs "hindrande av trafiken", vilket han dömts för, utgjordes av hans närvaro vid en demonstration som hölls på en gata där trafiken redan hade stängts av. När det gällde det "oväsen han fört" fanns det inget som tydde på att det innehållit någon obscenitet eller någon uppmaning att ta till våld. Domstolen fann det emellertid svårt att föreställa sig en demonstration där människor ger uttryck för sin uppfattning som inte medför ett visst mått av oväsen. G hade således bestraffats enbart för att ha varit närvarande och aktiv vid demonstrationen. Domstolen noterade att själva kärnan i rätten till fredlig mötesfrihet skadas, när en stat som inte förbjuder själva demonstrationen påför sanktioner och särskilt allvarliga sådana på den som deltar och som inte gjort något klandervärt som i Gs fall. Intrånget i Gs rätt till mötesfrihet hade därför inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

Domstolen konstaterade slutligen att G hade dömts enligt CAO som föreskriver påföljder för förseelser som inte faller under den nationella straffrättsliga lagstiftningen. CAO föreskriver emellertid upp till 15 dagars frihetsberövande vilket domstolen fann vara så allvarligt att det inte kan vara fråga om en mindre grov gärning i den mening som avses i artikel 2 i protokoll nr 7. Staterna har visserligen ett betydande handlingsutrymme när det gäller att utforma hur rätten enligt artikel 2 i protokoll nr 7 skall utövas men varje begränsning av rätten till omprövning måste ha ett legitimt syfte och inte skada själva kärnan i rättigheten. Artikel 294 i CAO, som ger en möjlighet till omprövning av ordföranden i en högre rätt, oavsett om den enskilde begärt det eller ej, saknar ett tydligt angivet förfarande och tidsfrister samt en konsekvent praktisk tillämpning. En sådan omprövningsmöjlighet kan inte anses förenlig med artikel 2 i protokoll nr 7. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 2 i protokoll nr 7.

Skiljaktiga meningar

Den svenska domaren Fura-Sandström med vilken den slovenske domaren Zupancic instämde var skiljaktig och ansåg att det skett en kränkning även av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c). Hon anförde i korthet bl.a. följande. Det är ostridigt att G avstått från sin rätt till en advokat. Han har skrivit under på att han underrättats om sina rättigheter och tillagt "jag vill inte ha en advokat". Enligt förhandlingsprotokollet har domaren också upplyst honom om hans rättigheter. Som majoriteten också har noterat måste ett sådant avstående fastställas på ett otvetydigt sätt och omges av rimliga skyddsgarantier. Men domstolen har tidigare fäst avseende vid sådana förhållanden som att valet gjorts av en klagande som är fri, otvetydig och inte påverkad av yttre omständigheter. Trots att G uttryckligen avstått från en advokat är de förhållanden som ledde fram till det valet oklara. Att Gs avstående gjorts skriftligen och uttryckligt betyder inte med nödvändighet att avståendet inte var resultatet av någon sorts påtryckning eller list från polisernas sida. Medan regeringens inställning saknar stöd av någon objektiv bevisning framhålls förekomsten av objektiva uppgifter i Human Rights Watch Briefing Paper med beskrivning av omfattande myndighetsövergrepp särskilt från polisens sida under den period som omgav presidentvalet. Där beskrivs också de metoder som används och de hinder som polisen skapar för att förhindra att oppositionella aktivister får rättslig hjälp, vilket stöder Gs redogörelse för händelserna. G har också hela tiden hållit fast vid sin berättelse ända sedan han några dagar efter den aktuella händelsen klagade hos en NGO. Mot denna bakgrund kan det allvarligt ifrågasättas om Gs avstående verkligen var frivilligt och om han var fullt medveten om de rättsliga konsekvenserna av ett sådant avstående. Avståendet bör därför inte godtas. Mot den bakgrunden och då klagomålet enligt artikel 6.3 c) är nära förbundet med det enligt artikel 6.3 b) har Gs rätt att bli försvarad av en advokat kränkts.

HÄNVISNINGAR
Inhemska rättsmedel uttömts
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
De Jong, Baljet o. Van den Brink ./. Nederländerna, dom 1984-05-22
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
R ./. Danmark, kommissionens beslut 1985-03-11
Prystavska ./. Ukraina, beslut 2002-12-17
Denisov ./. Ryssland, beslut 2004-05-06
Tumilovich ./. Ryssland, beslut 1999-06-02
Gurepka ./. Ukraina, dom 2005-09-06 (jfr nr 9/05)
Berdzenishvili ./. Ryssland, beslut 2004-01-29
Artikel 6 - tillämplighet
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Palaoro ./. Österrike, dom 1995-10-23
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Menesheva ./. Ryssland, dom 2006-03-09 (jfr nr 3/06)
Artikel 6.1 - rätt till en rättvis och offentlig rättegång inför en opartisk domstol
Borisova./. Bulgarien, dom 2006-12-21
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Bernard ./. Frankrike, dom 1998-04-23
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19
Gautrin m.fl. ./. Frankrike, dom 1998-05-20
Morris ./. U K, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29
Tierce m.fl. ./. San Marino, dom 2000-07-25
Sukhorubchenko ./. Ryssland, dom 2005-02-10
Riepan ./. Österrike, dom 2000-11-14
Artikel 6.3 i förening med artikel 6.1
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Can ./. Österrike, kommissionens rapport 1984-07-12
Connolly ./. U K, beslut 1996-06-26
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr 2/05)
C.G.P. ./. Nederländerna, beslut 1997-01-15
Foucher ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Borisova./. Bulgarien, dom 2006-12-21
Murphy ./. U K, kommissionens beslut 1972-10-03
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Lagerblom ./. Sverige, dom 2003-01-14 (jfr nr 1/03)
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Sejdovic ./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr 3/06)
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Artikel 11
Ziliberberg ./. Moldavien, beslut 2004-05-04
G. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1989-03-06
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Lucas ./. U K, beslut 2003-03-18
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Rai, Allmond o. "Negotiate Now" ./. U K, kommissionens beslut 1995-04-06
Osmani m.fl. ./. Makedonien, beslut 2001-10-11
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
Artikel 2 i protokoll nr 7
Putz ./. Österrike, kommissionens beslut 1993-12-03
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13

Khamidov mot Ryssland
(Ansökan nr 72118/01, dom den 15 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Under oroligheter i Tjetjenien ockuperade polisenheter en enskilds hem och egendom under lång tid och orsakade skador på egendomen. Icke fungerande domstolar hindrade avhysning och när en sådan dom väl meddelades kunde den inte verkställas. Den enskilde yrkade utan framgång skadestånd för detta och även för ideell skada. Härigenom skedde två kränkningar av vardera artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt fyra kränkningar av artikel 6.1.

K är en rysk medborgare bosatt i byn Bratskoye i Tjetjenien. Han och hans bror ägde en bit mark i byn där de hade var sitt hus och där familjeföretaget, ett bageri, var beläget med industribyggnader, en kvarn och lagerbyggnader. Tidigt i oktober 1999 satte den ryska regeringen igång en antiterroristoperation i Tjetjenien. K och hans släktingar som var rädda för att bli utsatta för angrepp lämnade byn och den 13 oktober 1999 flyttade polisenheter från Tambov in på Ks egendom. K och hans familj tillbringade vintern 1999-2000 i tält i ett flyktingläger under svåra förhållanden. Ks 19 månader gamle brorson avled i lunginflammation under tiden i lägret. De tjetjenska domstolarna fungerade inte under den här tiden men K gav från november 1999 till december 2000 in ett stort antal klagomål till statliga organ som t.ex. militären, åklagarna och förvaltningsmyndigheter och försökte därmed få polisenheterna avhysta. De svar han fick innebar väsentligen att hans skrivelse hade sänts vidare till en annan myndighet. Inga åtgärder vidtogs. I maj 2000 beordrade militärbefälhavaren i distriktet polisenheterna att se till att Ks egendom inte utsattes för några skador. I januari 2001 när domstolarna började fungera igen inledde K ett förfarande för att få polisenheterna vräkta. Tingsrätten dömde till hans fördel den 14 februari 2001 och domen vann laga kraft tio dagar senare. Alla försök att få domen verkställd blev utan framgång. När de första polisenheterna flyttade ut kom andra enheter och tog över och K hindrades från att få tillträde till sin egendom genom vägspärrar och taggtråds. Poliserna lämnade slutligen egendomen den 14 juni 2002. Under tiden hade K väckt talan mot det ryska inrikesministeriet och klagat över att polisenheterna inte följde domen från den 14 februari 2001. Han begärde också ersättning för skador på egendomen och för den ideella skada han och hans familj lidit på grund av de förfärliga förhållandena i flyktinglägret. Den 23 januari 2003 avslogs Ks talan av tingsrätten i Moskva, som fann hans skadeståndsyrkanden grundlösa samt att han inte förmått lägga fram tillräcklig bevisning för att ministeriet bar ansvaret för skadorna på hans egendom. Ks vidare överklaganden avslogs. - I Europadomstolen klagade K främst över att hans familjs egendom hade ockuperats och skadats av den federala polisen och att han inte kunde få något skadestånd. Han klagade också över att han under lång tid inte kunnat föra en talan i domstol om vräkning av polisenheterna, över den fördröjda verkställigheten av domen från februari 2001, över att förfarandet i skadeståndsmålet inte varit rättvist samt över avsaknaden av effektiva rättsmedel. Han åberopade artiklarna 6, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen slog först fast att Ks hus och hans brors hus skulle anses som hans hem. K hade gett in omfattande bevisning för att visa att hans egendom hade skadats av polisenheterna medan regeringen endast hade åberopat vissa ickeofficiella skriftliga uttalanden av poliser och en lokal advokat. Domstolen fann därför att den hade tillräckligt underlag för att finna det utrett att Ks egendom skadats av poliserna och att det därför hade skett ett intrång i hans rätt till respekt för sitt hem och hans rätt att förfoga över sina tillhörigheter. Domstolen fann vidare att detta intrång hade varit olagligt. När det gällde perioden den 13 oktober 1999 till den 23 februari 2001 utgjorde de bestämmelser i terroristbekämpningslagen som regeringen åberopat inte en tillräcklig grund för ett så drastiskt intrång som ockupation under lång tid av en persons hem och egendom. För perioden mellan den 24 februari 2001 till den 14 juni 2002 stred intrånget uppenbart mot rysk lag med hänsyn till domen den 14 februari 2001. Domstolen fann vidare att den skada som orsakats på Ks egendom saknade stöd i den nationella lagen och regeringen hade inte åberopat något beslut, någon order eller instruktion som gav polisen befogenhet att orsaka sådana skador. Såväl ockupationen av egendomen som skadegörelsen stod i strid med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett två kränkningar av vardera artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen konstaterade vidare att det enligt den inhemska lagen stod klart att K endast hade kunnat väcka talan om avhysning där egendomen var belägen, dvs. i Tjetjenien. Under den tid som de tjetjenska domstolarna inte fungerat hade K således varit betagen möjligheten att få polisenheterna avhysta. Detta innebar att Ks rätt att få tillgång till domstolsprövning hade begränsats. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann också att det skett ytterligare en kränkning av artikel 6.1 när det gällde den bristande verkställigheten av domen den 14 februari 2001.

När det gällde förfarandet under år 2002 konstaterade domstolen för det första att de nationella domstolarna endast hade prövat Ks skadeståndsyrkande med avseende på skadorna på hans egendom och att de underlåtit att pröva hans yrkande om ersättning för själva ockupationen av egendomen och yrkandet om ersättning för ideell skada. De inhemska domstolarna hade funnit yrkandena grundlösa men hade inte redovisat hur de kommit till den slutsatsen. K hade därför förvägrats tillgång till domstolsprövning. För det andra hade domstolarna i samma rättegång funnit att det inte hade visats att Ks egendom hade ockuperats av polisenheter trots att det fanns riklig bevisning om motsatsen och dessutom domen från den 14 februari 2001. Orimligheten i domstolarnas slutsats var så slående att deras avgöranden under 2002 endast kunde beskrivas som högst godtyckliga. K hade därför inte fått en rättvis rättegång när det gällde hans yrkande om skadestånd för skada som orsakats hans egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett ytterligare två kränkningar av artikel 6.1 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Capital Bank AD ./. Bulgarien, beslut 2004-09-09
Camberrow MM5 AD ./. Bulgarien, beslut 2004-04-01
Agrotexim m.fl. ./. Grekland, dom 1995-10-24
G.J. ./. Luxemburg, dom 2000-10-26
Ankarcrona ./. Sverige, beslut 2000-06-27
Dyrwold ./. Sverige, kommissionens beslut 1990-09-07
Nosov ./. Ryssland, beslut 2005-10-20
Artikel 8
Prokopovich ./. Ryssland, dom 2004-11-18 (jfr nr 11/04)
Loizidou ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Chappell ./. U K, dom 1989-03-30
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
Leveau o. Fillon ./. Frankrike, beslut 2005-09-06
Matyar ./. Turkiet, dom 2002-02-21 (jfr nr 3/02)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Artikel 6.1
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Van Kück ./. Tyskland, dom 2003-06-12
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19

Pfeifer mot Österrike
(Ansökan nr 12556/03, dom den 15 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Journalist friades i förtalsmål och den person han kritiserat åtalades senare och tog livet av sig. När journalisten sedan angreps med kränkande påståenden som av nationella domstolar bedömdes som värdeomdömen med tillräckligt faktaunderlag fick han inte skydd för sitt privatliv och det skedde en kränkning av artikel 8.

P är österrikare och bosatt i Wien och han arbetar som freelance-journalist. Från 1992 till 1995 var han redaktör för Wiens judiska församlings tidning. I februari 1995 publicerade P en kommentar som i hårda ordalag kritiserade en professor som hade skrivit en artikel, vari det påstods att judarna förklarat Tyskland krig år 1933 och som bagatelliserade nazisternas brott. Professorn förde en förtalstalan mot P men denne frikändes i maj 1998 då domstolarna fann att hans kritik innebar ett värdeomdöme som hade tillräckligt faktaunderlag. I april 2000 väcktes åtal mot professorn på grund av hans artikel och han begick självmord kort tid innan rättegången. I en artikel i juni 2000 i veckotidningen Zur Zeit hänvisades till Ps kommentar och det påstods att den hade satt igång en människojakt som resulterat i ett offers död. P förde utan framgång en förtalstalan mot det förlag som ägde Zur Zeit. Domstolen i första instans fann att uttalandet var kränkande medan appellationsdomstolen fann att det var ett värdeomdöme som inte var överdrivet. Under tiden hade chefredaktören på Zur Zeit skrivit ett brev till alla prenumeranter och bett om ekonomiskt stöd och han påstod att en grupp antifascister försökte skada veckotidningen genom att sprida vilseledande information i media och genom att väcka brott- och tvistemål. Brevet påstod åter att P och ett antal andra personer var medlemmar av en "jaktsällskap" som hade jagat professorn till döds. P väckte en andra förtalstalan men hans talan avslogs i augusti 2002 genom att appellationsdomstolen fann att de principer och överväganden som gjorts i den första domen fortfarande var tillämpliga. - I Europadomstolen åberopade P artikel 8 och klagade över att de österrikiska domstolarna inte hade kunnat skydda hans rykte mot de kränkande uttalanden som gjorts av chefredaktören för Zur Zeit.

Europadomstolen fann att en persons rätt att få sitt rykte skyddat innefattas i artikel 8 som en del av rätten till respekt för privatlivet. Domstolen erinrade om att uttalanden som chockerar eller verkar stötande på allmänheten eller särskilda personer skyddas av rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10. De uttalanden som var i fråga här gick emellertid långt därutöver när det påstods att P hade orsakat professorns död genom att driva honom att begå självmord. Det var ostridigt att P hade skrivit en kritisk kommentar till professorns artikel 1995 och att professorn flera år senare, under 2000, hade anklagats med anledning av sin artikel och att han hade begått självmord. Det hade emellertid inte lagts fram något bevis för det påstådda sambandet mellan Ps artikel och professorns död. Genom att skriva det hade chefredaktörens brev inneburit att godtagbara gränser hade överskridits eftersom det faktiskt anklagade P för handlingar som var att jämställa med brottsliga gärningar. Även om uttalandet kunde ses som ett värdeomdöme saknade det en faktisk grund. Användandet av uttryck som "medlem av ett jaktsällskap" antydde att P handlade i samverkan med andra i syfte att förfölja och angripa professorn. Det fanns emellertid inga tecken på att P, som bara hade skrivit en artikel alldeles i början av en serie händelser och som därefter inte hade gjort något vidare, hade handlat på ett sådant sätt eller med en sådan avsikt. Dessutom måste hänsyn tas till att Ps kommentar för sin del inte hade överskridit gränserna för godtagbar kritik. De skäl som de nationella domstolarna hade lämnat till skydd för yttrandefriheten tog inte över Ps rätt att få sitt rykte skyddat. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det hade skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig och anförde bl.a. följande. Det ifrågasatta uttalandet hade visserligen gjorts på ett aggressivt och fientligt sätt men när det gällde att avgöra om det var så kränkande att det innebar en kränkning av en rättighet enligt konventionen, var det nödvändigt att förstå dess innebörd i sitt rätta sammanhang. Uttalandet kan inte rimligtvis förstås så att P dödade professorn eller avsiktligt handlade på ett sätt som orsakade att han dog. Det kan med andra ord endast förstås så att de aktuella händelserna upprörde professorn i sådan utsträckning att han tog sitt liv. Den skiljaktige domaren delade den mening som kommit till uttryck i de nationella domarna, dvs. att det handlade om ett värdeomdöme med tillräckligt faktaunderlag.

Även den österrikiske ad hoc domaren Schäffer var skiljaktig. Han framhöll bl.a. följande. En stats positiva skyldigheter kan inte beskrivas på samma sätt när det gäller alla konventionens rättigheter men man kan inte bortse från att en riktig tolkning av konventionen är beroende av en rimlig jämvikt mellan skilda rättigheter och särskilt en jämvikt mellan skyddet för en persons privatliv, inklusive personens rykte, och andra personers rätt till yttrandefrihet. Europadomstolen måste gå försiktigt fram när det gäller staternas positiva skyldigheter men dess bedömning, när både yttrandefrihet och respekten för privatlivet är inblandade, bör inte vara beroende av vilken artikel som har åberopats. De nationella domstolarna hade inte brustit när det gällde att skydda Ps rykte mot intrång från tredje man och det hade därför enligt hans mening inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Schüssel ./. Österrike, beslut 2002-02-21
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Abeberry ./. Frankrike, beslut 2004-09-21
Leempoel & S.A. ED. Ciné Revue ./. Belgien, dom 2006-11-09
White ./. Sverige, dom 2006-09-19 (jfr nr 9/06)
Minelli ./. Schweiz, beslut 2005-06-14
Gunnarsson ./. Island, beslut 2005-10-20
Fayed and the House of Fraser Holdings plc ./. U K, kommissionens beslut 1992-05-15
Scharsach and News Verlagsgesellschaft ./. Österrike, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01

Benderskiy mot Ukraina
(Ansökan nr 22750/02, dom den 15 november 2007)
Domen finns endast på franska.

Nationella domstolar prövade inte yrkande om att omständigheterna kring den medicinska felbehandling som var i fråga skulle fastslås och bemötte inte åberopat expertutlåtande. Rättegången hade därför inte varit rättvis och det skedde en kränkning av artikel 6.1. Eftersom den klagande kunnat få en talan mot aktuella läkare prövad både i tvistemål och i brottmål hade det inte skett någon kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

B led av cancer i urinblåsan och han opererades i september 1998 på en privatklinik. B påstod att en gaskompress hade lämnats kvar i hans kropp under operationen och i september 1999 väckte han en talan mot kliniken i de ukrainska domstolarna. Han yrkade att hans avtal med kliniken om sjukvårdsbehandling skulle upphävas och att han skulle tillerkännas ersättning för det lidande han orsakats. I en rapport som skrivits av några medicinska experter fastslogs att kompressen troligen hade kommit in i Bs blåsa under operationen. Det angavs vidare att detta kunde ha hänt under behandlingen i hemmet efter operationen endast om den innefattat en inpackning av blåsan. Trots detta avslogs Bs talan den 6 juli 2001 som ostyrkt. B klagade utan framgång och hävdade att det skett en orättvis och oskälig bedömning av bevisningen. Han kritiserade vidare avsaknaden av skäl i appellationsdomstolens beslut och påpekade att nästan inget av hans argument hade bemötts. - I Europadomstolen åberopade B artikel 6.1, artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att endast två hypoteser som kunde förklara hur kompressen kunnat tränga in i blåsan hade diskuterats och bedömts av de medicinska experterna och domstolarna, nämligen att det skett antingen under operationen eller under efterbehandlingen i hemmet. B hade hänvisat till de uttalanden som gjorts av urologer som behandlat honom efter det att han skrevs ut från kliniken och han hade begärt att domstolarna pröva om det skett någon inpackning av blåsan under behandlingen i hemmet. Domstolarna hade emellertid inte beviljat hans begäran eller kommenterat experternas utlåtanden. Domstolen fann att den frågan varit särskilt viktig för att avgöra tvisten och att det hade krävts ett tydligt svar från domstolarnas sida. De ukrainska myndigheterna hade underlåtit att uppfylla de krav som ställs upp för att en rättegång skall vara rättvis. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade när det gällde klagomålet enligt artikel 8 att B, under åberopande av det lidande som för honom varit förenat med att ha ett främmande föremål i sin kropp, hade gjort gällande att de nationella domstolarnas underlåtenhet att fastställa den ifrågavarande försummelsen hade inneburit en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv och att han därför inte kunnat få lämplig gottgörelse. Med hänvisning till sin fasta praxis erinrade domstolen om att en persons fysiska integritet är en del av hans privatliv. Fråga var om staten hade uppfyllt sina positiva skyldigheter enligt artikel 8. Med utgångspunkt i de principer som den tidigare funnit tillämpliga i fråga om artikel 2, förklarade domstolen att en sådan skyldighet kan vara uppfylld om rättssystemet i svarandestaten tillhandahåller en klagande ett rättsmedel inför civila domstolar ensamt eller i förening med ett straffrättsligt rättsmedel för att fastställa de ifrågavarande läkarnas ansvar. Domstolen fann att även om den funnit att det förekommit brister i rättegången så hade det ukrainska rättssystemet tillhandahållit B möjligheter att föra antingen ett tvistemål eller ett brottmål avseende det inträffade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Hiro Balani ./. Spanien, dom 1994-12-09
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Dulaurans ./. Frakrike, dom 2000-03-21
Donadze ./. Georgien, dom 2006-03-07 (jfr nr 3/06)
Augusto ./. Frankrike, dom 2007-01-11
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Artikel 8
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1979-12-13
Acmanne m.fl. ./. Belgien, kommissionens beslut 1984-12-10
J.R., G.R., R.R. och Y.R. ./. Schweiz, kommissionens beslut 1995-04-05
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Byrzykowski ./. Polen, dom 2006-06-27
Trocellier ./. Frankrike, beslut 2006-10-05

Gault mot U K
(Ansökan nr 1271/05, dom den 20 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Nära förestående rättegång var varken ett relevant eller tillräckligt skäl för att vägra frige en person mot borgen i avvaktan på rättegången och det skedde därför en kränkning av artikel 5.3.

Gs make mördades den 19 maj 2000 och hon anklagades därefter för ha hjälpt sin förre älskare att begå mordet. Hon släpptes mot borgen i avvaktan på rättegång och bodde kvar hemma med sina barn, trillingar som vid tillfället var sex år gamla. Hon var sedan fortsatt fri även under den första och den andra rättegången. Efter den första rättegången dömdes älskaren den 20 november 2002 för mordet men juryn kunde inte enas när det gällde G. Efter en andra rättegång dömdes G genom ett majoritetsavgörande den 20 mars 2003 till livstids fängelse för mord. Nordirlands appellationsdomstol upphävde emellertid den domen och återförvisade målet för ny prövning. G ansökte om att få vara fri mot borgen och åklagaren framställde inte någon invändning mot det. Hennes begäran avslogs dock den 9 juli 2004 med motiveringen att hon dömts för mord av en majoritet och att den nya rättegången snart skulle börja. G blev kvar i häkte till den 6 september 2004 när hon frigavs mot borgen av domaren i den tredje rättegången. G frikändes i oktober 2004. - I Europadomstolen åberopade G artikel 5.3 och artikel 8 och klagade över beslutet att hålla henne i häkte från den 9 juli till den 6 september 2004.

Europadomstolen noterade att det förelåg oklarheter om vilka skälen till att frihetsberöva G hade varit. Inte desto mindre prövade domstolen de skäl som kunde upptäckas i det tillgängliga materialet. Domstolen erinrade om att frågan om en nära förestående rättegång inte var ett relevant skäl för att vägra borgen. Artikel 5.3 ger inte de rättsliga myndigheterna ett val mellan att ställa en anklagad inför rätta inom skälig tid och att bevilja den personen tillfällig frihet i avvaktan på rättegång. Domstolen var inte övertygad av regeringens invändning att det funnits en större flyktfara på grund av beslutet den 20 mars 2003 efter den andra rättegången och åklagaren hade inte ens haft någon invändning mot att G frigavs i avvaktan på den tredje rättegången. De skäl som appellationsdomstolen lämnat för att placera G i häkte i avvaktan på den tredje rättegången kunde således inte anses vare sig relevanta eller tillräckliga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Van der Tang ./. Spanien, dom 1995-07-13
Sardinas Albo ./. Italien, beslut 2005-02-17
Khudobin ./. Ryssland, dom 2006-10-26
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Trzaska ./. Polen, dom 2000-07-11
McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Muller ./. Frankrike, dom 1997-03-17

Tillack mot Belgien
(Ansökan nr 20477/05, dom den 27 november 2007)
Domen finns endast på franska.

Husrannsakan och beslag som gjordes med avsikten att ta reda på den källa som lämnat uppgifter till en journalist på tidningen Stern om hemliga handlingar från den europeiska bedrägeribyrån OLAF innebar en kränkning av artikel 10.

T är tysk medborgare och bosatt i Berlin. Han arbetar som journalist på veckotidningen Stern och var placerad i Bryssel från augusti 1999 till juli 2004 för att rapportera om EUs handlingsprogram och om EU-institutionernas aktiviteter. I februari och mars 2002 lät T publicera två artiklar i Stern grundade på uppgifter ur konfidentiella handlingar från Europeiska Byrån för Bedrägeribekämpning, OLAF. Den första artikeln återgav en EU-tjänstemans påståenden om oegentligheter i de europeiska institutionerna och den andra behandlade de interna utredningar som OLAF genomfört beträffande dessa påståenden. På grund av artiklarna inledde OLAF en utredning för att försöka identifiera uppgiftslämnaren eftersom man misstänkte att T hade betalat en tjänsteman 8 000 EUR för att få hemlig information om de pågående utredningarna av EU-institutionerna. Sedan utredningen misslyckats med att avslöja den tjänsteman som hade läckt uppgifterna, gav OLAF i februari 2004 in en anmälan mot T till de belgiska rättsvårdande myndigheterna och en utredning öppnades avseende en eller flera okända personer för att de brutit mot sin tystnadsplikt och för tagande av muta. Den 19 mars 2004 gjorde en husrannsakan hemma hos T och på hans arbetsplats och nästan allt hans arbetsmaterial och verktyg togs i beslag, bl.a. 16 backar med handlingar, två datorer och fyra mobiltelefoner. T begärde förgäves att få tillbaka sina tillhörigheter.  T hade också undertiden lämnat in ett klagomål till den Europeiske ombudsmannen, som i maj 2005 lämnade en särskild rapport till Europaparlamentet i vilken han uttalade att misstanken om att T gjort sig skyldig till mutbrott bara hade grundats på rena rykten som spridits av en annan journalist och inte av någon parlamentsledamot som OLAF påstått. Ombudsmannen fann sammanfattningsvis i sin rekommendation att OLAF skulle medge att de gjort felaktiga och missvisande uttalanden i sitt yttrande till Ombudsmannen. -  I Europadomstolen klagade T över att husrannsakan och beslagen i hans hem och på hans arbetsplats hade inneburit en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen erinrade om att pressen spelar en viktig roll i ett demokratiskt samhälle och att skyddet för journalisters källor är en grundläggande förutsättning för pressfriheten. I det aktuella fallet fann domstolen att husrannsakningen i fråga hade inneburit ett intrång i Ts rätt till yttrandefrihet. Intrånget hade haft stöd i den belgiska strafflagen och det hade skett i de legitima syftena att förhindra oordning och brott, att förhindra att information som erhållits under tystnadsplikt avslöjades och att skydda andras rykte. När det gällde frågan om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle noterade domstolen bl.a. att det stod klart att när husrannsakningen genomfördes så hade avsikten med den varit att identifiera den källa som lämnat de uppgifter som T hade rapporterat i sina artiklar. Åtgärderna hade därför gällt skyddet för journalistiska källor. Vid det förhållandet betonade domstolen att en journalists rätt att inte avslöja sina källor inte kunde anses som en förmån som kunde beviljas eller fråntas journalisten beroende på om källorna var lagliga eller olagliga utan rättigheten var en del av rätten till information som måste behandlas med yttersta försiktighet. Detta gällde särskilt i Ts fall, där han varit misstänkt endast på grund av vaga och obekräftade rykten, vilket senare bekräftades av det förhållandet att han inte blivit åtalad. Domstolen beaktade vidare omfattningen av de beslagtagna tillhörigheterna. Även om de skäl som de belgiska domstolarna hade lämnat var relevanta så kunde de inte anses tillräckliga för att berättiga den ifrågasatta husrannsakningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Roemen o. Schmit ./. Luxemburg, dom 2003-02-25 (jfr nr 3/03)
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29

Brecknell mot U K
(Ansökan nr 32457/04, dom den 27 november 2007)
McCartney mot U K
(Ansökan nr 34575/04, dom den 27 november 2007)
McGrath mot U K
(Ansökan nr 34651/04, dom den 27 november 2007)
O´Dowd mot U K
(Ansökan nr 34622/04, dom den 27 november 2007)
Reavey mot U K
(Ansökan nr 34640/04, dom den 27 november 2007)
Domarna finns endast på engelska.

När utredning av nya omständigheter kring tidigare dödsskjutningar inledningsvis handlades av polismyndighet som själv omfattades av en anklagelse om delaktighet, uppfylldes inte kravet på oberoende och det skedde en kränkning av artikel 2.

De klagande i målen betecknas nedan B, C, G, D och MD samt R. Målen gäller utredningen av nya påståenden som framkom 1999 om polisens inblandning i dödande och/eller skottlossningar som utförts av lojalistiska terrorister på Nordirland, dvs. en protestantisk grupp med extrema åsikter som med väpnad kamp vill försvara tillhörigheten till unionen.

B är nu änka efter T som dödades den 19 december 1975, när lojalistiska beväpnade män trängde in på Donnelly´s Bar i Silverbridge och kastade en bomb och sköt med maskingevär. B befann sig vid tillfället på sjukhus på grund av att hon fött en dotter. 1981 fattades ett beslut om att inte fullfölja anklagelserna mot två personer som uppenbarligen hade kört förövarna den aktuella natten, inklusive en medlem i UDR (Ulster Defence Regiment).

C är bosatt i Derry. Hans bror hittades skjuten till döds den 24 augusti 1975 inte långt ifrån hans utbrända bil.

G blev den 6 juni 1976 skjuten två gånger i magen av en RUC-polis på en pub. En bomb hade också placerats vid dörren till puben men den exploderade inte. Ingen annan skadades vid tillfället och G fördes till sjukhus. En polis dömdes till sju års fängelse för att ha vållat Gs skador och tre andra poliser dömdes till villkorliga straff.

R är bosatt i Whitecross på Nordirland, D är bosatt i Drumnee i republiken Irland och MD är bosatt i Bleary på Nordirland. På kvällen den 4 januari 1976 trängde tre beväpnade män i Rs hem och sköt ihjäl två av hennes söner. Hennes tredje son blev också skottskadad och avled senare. Tjugo minuter senare trängde tre maskerade män in i Ds hem och sköt hans två söner och MDs far till döds. D träffades själv av nio skott men överlevde. Ingen organisation tog på sig skulden för dödsskjutningarna.

Under 1999 framkom nya uppgifter om samarbete mellan säkerhetspolisen och lojalistiska terrorister under mitten av 1970-talet. En polis, W, hävdade att han fått sig berättat av en f.d. konstapel i RUC (Royal Ulster Constabulary) att en gårdsbyggnad som ägdes av en annan RUC-polis hade använts som en bas varifrån lojalistattacker utfördes inklusive den mot Donnelly´s Bar i målet B. W påstod också att en medlem i UDR var med bland de ansvariga för attacken och att flyktbilen hade tillhandahållits av en tidigare RUC-medlem. W namngav fyra lojalister som ansvariga för attacken. Dessa anklagelser publicerades och fick stor spridning när de återgavs i ett program i den irländska televisionen i juni 1999. Ws påståenden utgjorde vidare länkar mellan attacken mot Donnelly´s Bar och attackerna i de övriga fyra målen som påstods ha utförts av medlemmar i säkerhetsstyrkorna och paramilitära lojalister. En utredning inleddes av RUC och förhör hölls med sju personer som omfattades av Ws anklagelser under 2001 utan att någon ny eller användbar bevisning framkom. I november 2001 tog den nordirländska polisen över utredningen från RUC och den överfördes senare till en utredningsenhet tillhörande polisen i London, HET. Den enheten förhörde W som vägrade att uttala sig och att vittna inför en domstol i UK. HET kom uppenbarligen till slutsatsen att det inte fanns tillräcklig bevisning för att gå vidare även om något formellt beslut inte har fattats. - I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 2 och 13 och klagade över att det inte skett någon effektiv utredning av de uppgifter som framkommit under 1999.

Europadomstolen erinrade om att det i mål där statliga tjänstemän eller organ är inblandade krävs en effektiv utredning av olagliga eller misstänkta dödsfall för att klarlägga statens ansvarighet för dödsfall som inträffat inom dess ansvarsområde. Dessutom var en skyndsam reaktion från myndigheterna sida av väsentlig betydelse när det gällde att upprätthålla allmänhetens förtroende för att myndigheterna lydde lagen och för att förhindra varje antydan av samverkan i eller godkännande av olagliga handlingar. Upplysningar som uppgavs kasta nytt ljus över omständigheterna kring dödandet och skottlossningarna i målen blev allmänt kända under 1999. Domstolen avfärdade regeringens påstående att en strikt sexmånadersfrist måste tillämpas, vilket skulle medföra att de klagandes mål, som kom in mer än sex månader efter det att den ursprungliga utredningen hade avslutats, hade väckts för sent. Domstolen fann att allmänheten hade ett erkänt intresse av att åtal väcktes och att förövare fälldes till ansvar och att det kunde uppkomma en skyldighet att utreda olagligt dödande även många år efter det att händelserna inträffat och att detta särskilt gällde i samband med krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Även om inte varje påstående eller anklagelse kunde medföra en ny utredningsskyldighet enligt artikel 2, måste statliga myndigheter vara lyhörda för varje uppgift som kunde underminera en tidigare utrednings slutsatser eller leda till att en tidigare ofullständig utredning fortsattes. Med hänsyn till svårigheterna för polisen att arbeta i ett modernt samhälle och de val som måste göras när det gällde prioriteringar och resursfördelning måste utredningsskyldigheten tolkas på ett sätt som inte lade en omöjlig och oproportionerlig börda på myndigheterna. Mot den bakgrunden fann domstolen att när det fanns en tänkbar eller trovärdig anklagelse, bevisning eller uppgift som var relevant för att kunna identifiera och eventuellt åtala och bestraffa en person som gjort sig skyldig till ett olagligt dödande då var myndigheterna skyldiga att vidta vidare utredningsåtgärder. Vilka steg som rimligen borde tas kunde variera med hänsyn till situationen. Myndigheterna var också berättigade att ta hänsyn till utsikterna till ett framgångsrikt åtal. När påståendet eller den nya bevisningen indikerade att polisen eller säkerhetsstyrkorna var inblandade i olagligt dödande förblev emellertid kravet på oberoende i allmänhet oförändrat.

Domstolen noterade att RUCs utredning hade ansetts framgångslös på grund av behovet att kunna förhöra W direkt. Domstolen fann inte anledning att misstro regeringens uppgift att man vidtagit åtgärder för att försöka lokalisera W och att HET hade dragit slutsatsen att det inte fanns tillräcklig bevisning för att gå vidare. Domstolen konstaterade att de anklagelser som W framställt var allvarliga och gällde säkerhetsstyrkors inblandning i att systematiskt använda oskyldiga civilpersoner som måltavlor samt att de var trovärdiga, eftersom de kom från en person som varit inblandad i sådana händelser och som kunde lämna konkreta och detaljerade uppgifter. Vid sådant förhållande var myndigheterna skyldiga att undersöka sanningshalten i uppgifterna och om det var meningsfullt att starta en fullständig utredning i syfte att kunna väcka åtal mot misstänkta. Domstolen fann emellertid att utredning inte varit tillräckligt oberoende på det inledande stadiet, dvs. när den utfördes av RUC, som i sig omfattades av Ws anklagelser. Däremot fann domstolen inte att de klagande hade utestängts från utredningen i sådan omfattning att de stred mot kraven i artikel 2. Även om endast begränsade upplysningar hade lämnats till de klagande så var det inte uppenbart att det berodde på ett försök att hindra dem från att få ta del av eller att mörklägga utredningen utan snarare på avsaknaden av konkreta resultat. RUC hade vidare påbörjat utredningen utan oskäligt dröjsmål och det förhållandet att utredningen dragit ut på tiden från 1999 till 2007 berodde huvudsakligen på avsaknaden av starka ledtrådar och svårigheter att genomföra förhör. Domstolen fann inte heller att det förekommit några uppenbara förbiseenden eller underlåtelser i utredningen. När det gällde det förhållandet att de två personer som kört dem som var ansvariga för Bs död inte hade åtalats, noterade domstolen att tidigare åtal lagts ned och att försöken att ifrågasätta lagligheten av den åtgärden hade varit förgäves. Att väcka åtal mot någon annan person bedömdes inte heller ha haft några utsikter till framgång med hänsyn till Ws vägran att vittna. Sammanfattningsvis kunde det således endast konstateras att utredningen inte varit oberoende på det inledande stadiet. Domstolen fann därför enhälligt i alla fem målen att det skett en kränkning av artikel 2 på grund av bristande oberoende och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Szula ./. U K, beslut 2007-01-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Hackett ./. U K, beslut 2005-05-10
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Ramsahai m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2007-05-15 (jfr nr 5/07)
Green ./. U K, beslut 2005-05-19

Sobaci mot Turkiet
(Ansökan nr 26733/02, dom den 29 november 2007)
Domen finns endast på franska.

Förlust av plats i parlamentet och politiska restriktioner som en extra påföljd i samband med upplösning av parti som inte bedömdes förenligt med konstitutionen var inte proportionerliga åtgärder och innebar en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

S är turkisk medborgare och han valdes i april in som ledamot i det turkiska parlamentet som företrädare för ung. Dygdepartiet. I juni 2001 beslöt konstitutionsdomstolen att upplösa partiet, eftersom man fann att det blivit en träffpunkt för antisekulära aktiviteter och att upplösningen följde av ett trängande samhällsbehov. Partiet ansågs ha grundat sitt politiska program på frågan om bärandet av huvudduk, trots det förhållandet att konstitutionsdomstolen i en tidigare dom förklarat att uppmaningar att bära huvudduk i skolor och på offentliga institutioner stred mot principen om sekularisering. Vidare framhölls att partimedlemmar hade hållit tal som manat till hat mot myndigheter genom att beskriva förbudet mot huvuddukar som en kränkning av fri- och rättigheter och som förföljelse. Konstitutionsdomstolen beslöt vidare att S och en annan parlamentsledamot skulle mista sina platser i parlamentet. De förbjöds också att vara grundare, medlemmar, ledare eller revisorer i något annat parti under en period av fem år. S ställde upp i parlamentsvalet i november 2002 som oberoende kandidat men han blev inte vald. - I Europadomstolen åberopade S artiklarna 9, 10, 11 och artikel 3 i protokoll nr 1 och klagade över att han förlorat sin plats i parlamentet och över de restriktioner som hans politiska rättigheter hade belagts med.

Europadomstolen fann att klagomålet i alla delar skulle prövas enligt artikel 3 i protokoll nr 1 och noterade att de åtgärder som klagomålet avsåg hade vidtagits för att bevara det turkiska politiska systemets sekulära karaktär. Vidare konstaterades att åtgärderna haft det legitima syftet att förhindra oordning och att skydda andras rättigheter och friheter. Den lagbestämmelse som var aktuell hade en vid omfattning. Alla handlingar och uttalanden som gjordes av en partimedlem kunde hänföras till partiet som helhet och utgöra grund för bedömningen att partiet var en träffpunkt för aktiviteter som stred mot konstitutionen och för att upplösa partiet. Europadomstolen noterade i det sammanhanget att i det aktuella fallet hade andra partimedlemmar, bl.a. ordföranden och viceordföranden, som befunnit sig i samma situation som S inte belagts med några restriktioner. Intrångets art och allvar var också faktorer som skulle beaktas, när det gällde att bedöma åtgärdens proportionalitet och domstolen betonade att den tidigare funnit att förlusten av en parlamentsplats var en ytterst allvarlig påföljd. Ss förlust av sin plats i parlamentet kunde därför inte anses proportionerlig i förhållande till det legitima mål som åsyftades. Åtgärden hade skadat själva kärnan av Ss rätt att bli vald och att sitta i parlamentet och hade kränkt den valmanskår som valt honom. Domstolen fann därför enhälligt at det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05)
Zdanoka ./. Lettland, dom (GC) 2006-03-16 (jfr nr 4/06)
Lykourezos ./. Grekland, dom (GC) 2006-06-15 (jfr nr 6/06)
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Selim Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Yumak o. Sadak ./. Turkiet, dom 2007-01-30 (jfr nr 2/07)

Liu och Liu mot Ryssland
(Ansökan nr 42086/05, dom den 6 december 2007)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om utvisning som fattats i ett förfarande som inte gav tillräckliga rättssäkerhetsgarantier skulle, om personen utvisades, innebära en kränkning av artikel 8. Att ett beslut om frihetsberövande var behäftat med vissa felaktigheter innebar inte att det var olagligt och det skedde inte någon kränkning av artikel 5.1.

L är kinesisk medborgare och sedan 1994 gift med Y som är ryska. Paret har två barn, en dotter och en son, båda ryska medborgare. Y och barnen har alltid bott i Ryssland. L var lagligen bosatt i Ryssland 1994-96 och 2001- augusti 2003 på grund av att han hade förnyelsebara arbetstillstånd. Målet gäller de ryska myndigheternas vägran att ge honom permanent uppehållstillstånd. Han lever nu under hotet att bli utvisad från Ryssland och därmed skild från sin familj. Från november 2002 och framåt ansökte L utan framgång om uppehållstillstånd. Myndigheternas beslut att avslå hans ansökningar var inte motiverade. L klagade förgäves till de ryska domstolarna. Den 4 november 2004 fann tingsrätten i Khabarovsk att inrikesdepartementet hade fått upplysningar från den federala säkerhetstjänsten om att L utgjorde en nationell säkerhetsrisk. Upplysningen var emellertid en statshemlighet och kunde inte offentliggöras. Det fanns inget som tydde på att tingsrätten hade haft tillgång till de sekretessbelagda uppgifterna. Den 4 mars 2005 avslogs en ny ansökan om uppehållstillstånd av inrikesdepartementet och Ls försök att få beslutet upphävt misslyckades. L bötfälldes flera gånger under åren 2003, 2004 och 2005 för att han vistades i Ryssland utan giltigt uppehållstillstånd. De flesta av dessa beslut upphävdes dock av nationella domstolar.  I november fann emellertid en domstol i Sovetskaya Gavan att L bröt mot bosättningsbestämmelserna och beslöt att han skulle utvisas. L greps och internerades samma dag. Beslutet att beröva honom friheten upphävdes och han frigavs den 13 december 2005, eftersom det inte hade lämnats några skäl för beslutet om frihetsberövande. Förvaltningsförfarandet mot L avbröts i februari 2006 pga. att tidsfristen löpt ut. Den 12 november 2005 beslöt chefen för den federala migrationsbyrån att L skulle utvisas utan annan motivering än en hänvisning till tillämpligt lagrum. Den 25 december 2006 beslöt domstolen i Sovetskaya Gavan att L skulle interneras i avvaktan på utvisning. Utvisningsbeslutet tycks dock ännu inte ha verkställts. L bor f.n. med sin familj i Ryssland. - I Europadomstolen klagade L och Y över att frihetsberövandet av L varit olagligt och att det skulle skada deras familjeliv om L utvisades till Kina. De åberopade artikel 8 och artikel 5.

Europadomstolen fann att de klagandes förhållande innebar ett familjeliv och att vägran att bevilja L ett uppehållstillstånd utgjorde ett intrång i deras rätt till respekt för sitt familjeliv samt att intrånget hade stöd i lag. Domstolen noterade emellertid att de nationella domstolarna inte effektivt hade kunnat bedöma om besluten att avslå Ls ansökningar om uppehållstillstånd hade varit berättigade eftersom de var grundade på hemligstämplade uppgifter. Domstolen medgav att det kan vara nödvändigt att använda hemligt material när det gäller den nationella säkerheten. Men det betydde dock inte att nationella myndigheter kunde befrias från att effektivt kontrolleras av de nationella domstolarna när de valde att göra gällande att nationell säkerhet eller terrorism var i fråga. Det finns sätt att hantera lagliga säkerhetsfrågor som gäller hemliga uppgifters art och ursprung samtidigt som den enskilde ges ett verkligt rättvist förfarande. Underlåtenheten att avslöja relevanta uppgifter för domstolarna betog dem möjligheten att bedöma om slutsatsen att L utgjorde en fara för den nationella säkerheten hade en rimlig grund i de faktiska förhållandena. Den rättsliga granskningen var således begränsad och gav inte L tillräckligt skydd mot en godtycklig tillämpning av det vida handlingsutrymme som lagen gav inrikesministeriet i mål som gällde nationell säkerhet. Besluten att beröva L friheten hade fattats av den federala migrationsbyrån på initiativ av den lokala polisen. Båda organen var en del av den verkställande makten och de fattade sådana beslut utan att höra den utlänning som var berörd. Det var också oklart om besluten gick att överklaga. Lagen om förvaltningsförseelser angav ett annat förfarande för att bli av med utlänningar som vistades olagligt i Ryssland och som innehöll verkliga rättssäkerhetsgarantier. Den ryska lagen anvisade således två parallella system för att utvisa utländska medborgare vars vistelse i landet hade blivit olaglig och myndigheterna tilläts att fritt välja mellan dessa förfaranden. Sammanfattningsvis hade utvisningen av L beslutats med stöd av lagbestämmelser som inte gav tillräckligt skydd mot godtyckligt handlande. Domstolen fann därför enhälligt att det om L utvisades skulle ske en kränkning av artikel 8.

Domstolen prövade vidare om frihetsberövandet av L under tiden den 21 november 2005 till den 13 december samma år var lagligt. Domstolen noterade att beslutet den 21 november hade upphävts på grund av att domstolen inte hade lämnat några skäl till varför det var nödvändigt att hålla L internerad. Europadomstolen fann att den bristen inte innebar en "stor eller uppenbar försummelse". Den nationella domstolen hade inte handlat med ont uppsåt och hade försökt att tillämpa den aktuella lagstiftningen på rätt sätt. Det förhållandet att det vid prövning av Ls överklagande kunnat konstateras vissa felaktigheter innebar inte i sig att frihetsberövandet var olagligt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, dom (GC) 2007-01-15 (jfr nr 2/07)
Bashir m.fl. ./. Bulgarien, dom 2007-06-14
Musa m.fl. ./. Bulgarien, dom 2007-01-11
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Artikel 5.1
Conka ./. Belgien, beslut 2001-03-13
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Lloyd m.fl. ./. U K, dom 2005-03-01 (jfr nr 3/05)
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Gaidjurgis ./. Litauen, beslut 2001-01-16

Maumousseau och Washington mot Frankrike
(Ansökan nr 39388/05, dom den 6 december 2007)
Domen finns endast på franska.

Franska domstolar upprätthöll en rimlig jämvikt mellan motstående intressen när de prövade om ett barn som av modern hölls kvar i Frankrike skulle återföras till fadern i USA och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8.

M är fransk medborgare och hennes dotter W har både franskt och amerikanskt medborgarskap. W är född i USA i augusti 2000. Hon kom tillsammans med M och med faderns godkännande till Frankrike för en semestervistelse hos morföräldrarna i mars 2003 och M beslöt då att inte återvända till USA utan att stanna i Frankrike tillsammans med dottern. I september 2003 beslöt familjerätten att fadern tills vidare skulle få vårdnaden om dottern, att W skulle bo med fadern och att M omedelbart skulle återföra barnet till fadern. På ansökan av fadern begärde de amerikanska myndigheterna att de franska myndigheterna i enlighet med Haagkonventionen skulle medverka till att W återlämnades till fadern. Eftersom M vägrade att återlämna barnet väckte fransk åklagare en talan mot henne. Domstolen i första instans fann att det inte var lämpligt att besluta att W skulle återvända till USA på grund av att det fanns en allvarlig risk för att hon skulle hamna i en icke godtagbar situation. Appellationsdomstolen i Aix-en-Provence ändrade emellertid den första domen och beslöt att W omedelbart skulle återföras till USA med motiveringen att det inte hade visats att det fanns en allvarlig fara för att hennes fysiska eller psykiska hälsa skulle skadas om hon återlämnades. Den domen fastställdes av kassationsdomstolen. I juli 2004 upplystes M om att hon skulle göra sig skyldig till brott om hon under rådande förhållanden behöll dottern. M vidhöll emellertid sin vägran att följa den dom som innebar att W skulle återföras till USA. Den 23 september 2004 kom en åklagare tillsammans med fyra poliser till den lekskola där W gick för att försöka verkställa beslutet om återförande av W. M, hennes föräldrar och skolans personal gjorde fysiskt motstånd mot polisens ingripande genom att bilda en mur runt barnet. Ställd inför detta massiva motstånd avbröt åklagaren verkställigheten. Händelsen fick stor spridning i media. M vände sig till domstol som beslöt att W skulle omhändertas med rätt för båda föräldrarna att besöka henne. Den 3 december 2004 beslöt appellationsdomstolen i Aix-en-Provence att W skulle återlämnas till fadern och flickan lämnade Frankrike påföljande dag. I februari biföll familjerätten i New York faderns begäran om besöksrestriktioner för M och det beslutades att M fick träffa sin dotter i den lokala domstolsbyggnaden under övervakning men först sedan hon deponerat en säkerhet om 25 000 $. I april 2007 beslöt en fransk domstol om skilsmässa mellan M och hennes make samt att W skulle bo med modern och med umgängesrätt för fadern. - I Europadomstolen hävdade M att återförande av W till USA hade skett i strid med dotterns intresse och hade placerat henne i en icke godtagbar situation med hänsyn till hennes ringa ålder. Vidare påstod hon att polisens ingripande vid lekskolan hade medfört påtagliga psykologiska följder för dottern. M gjorde också gällande att hon fråntagits sin rätt till domstolsprövning. Hon åberopade artikel 8 och artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att den huvudsakliga frågan var om de franska domstolarna när de beslöt att W skulle återföras till USA hade upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena i målet. Domstolen fann att de franska domstolarna hade beaktat intresset av Ws bästa och tolkat det så att det avsåg ett omedelbart återförande av W till en miljö som hon kände väl. Domstolarna hade noga prövat familjesituationen i sin helhet, studerat ett antal olika faktorer, gjort en välavvägd och rimlig bedömning av de respektive intressena och hela tiden bemödat sig om att fastställa vad som var bäst för barnet. Det fanns ingen anledning att anse att beslutsprocessen i de franska domstolarna hade varit orättvis och inte gett de klagande möjlighet att på ett effektivt sätt hävda sina rättigheter. Domstolen noterade vidare att efter domen om återförande till USA hade det blivit omöjligt att spåra W eftersom M hade hållit henne gömd. Detta visade Ms totala brist på vilja att samarbeta med de franska myndigheterna. Polisens ingripande vid lekskolan var därför en följd av moderns fasta vägran att frivilligt lämna över barnet till fadern trots att det fanns ett domstolsbeslut som varit verkställbart under mer än sex månader. Även om ett polisingripande inte var det lämpligaste sättet att lösa problemen och det kunnat få vissa traumatiska följder, fann domstolen att ingripandet skett i enlighet med åklagarens beslut och i hans närvaro. Insatsen hade också avbrutits när poliserna ställdes inför de närvarandes kraftiga motstånd och man försökte inte tilltvinga sig barnet. Domstolen fann därför sammanfattningsvis med fem röster mot två att det inte skett någon kräkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade att de franska myndigheterna varit skyldiga att medverka till att W återfördes till USA med hänsyn till Haagkonventionens ändamål och syfte om det inte fanns objektiva skäl att tro att barnet och möjligen modern kunde bli offer för ett flagrant rättsövergrepp. Europadomstolen noterade att den risk som M påstått fanns för att hon inte skulle kunna resa in i USA och där föra sin talan var rent hypotetisk och trots att hon kunde ha klagat hos en behörig amerikansk domare så hade hon inte gjort det. I det sammanhanget noterade domstolen att fransk myndighet som förgäves hade försökt medla med fadern var beredd att göra det igen genom att föra Ms mål till sin amerikanska motsvarighet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den slovenske domaren Zupancic, med vilken den armeniska domaren Gyulumyan förenade sig, uttalade sig i en lång skiljaktig mening och förklarade att han inte kunde instämma med vare sig den franska kassationsdomstolen eller med majoriteten.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)
Eskinazi o. Chelouche ./. Turkiet, beslut 2005-12-13
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Tiemann ./. Frankrike o. Tyskland, beslut 2000-04-27
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Paradis ./. Tyskland, beslut 2003-05-15
Gettliffe o. Grant ./. Frankrike, beslut 2006-10-24
Artikel 6.1
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Drozd o. Janousek ./. Frankrike o. Spanien, dom 1992-06-26
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Eskinazi o. Chelouche ./. Turkiet, beslut 2005-12-13
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat fem domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

D.H. m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr 57325/00, dom den 13 november 2007)

Placering av romska barn i specialskolor avsedda för barn med inlärningssvårigheter som i och för sig skedde efter tester av barnens inlärningsförmåga och med föräldrarnas samtycke var inte objektivt berättigad och medförde en oproportionerligt stor andel romska barn i specialskolorna samt innebar att romerna utsattes för rasdiskriminering. Med ändring av kammarens dom fann domstolen i stor sammansättning att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

De klagande i målet är 18 tjeckiska medborgare födda 1985-1991 som till sitt ursprung är romer (DH). Mellan 1996 och 1999 var de placerade i specialskolor för barn med inlärningssvårigheter som inte kunde följa kursplanen. Enligt lag fattades beslutet att placera ett barn i specialskola av rektor på grundval av resultatet av de tester som gjorts på ett centrum för utbildningspsykologi för att mäta barnets intellektuella kapacitet. Beslutet krävde föräldrarnas samtycke. Fjorton av de klagande begärde - utan framgång - omprövning hos utbildningsnämnden med motivering att de genomförda testerna inte var tillförlitliga och att föräldrarna inte blivit tillräckligt informerade om konsekvenserna av ett samtycke. Placeringarna bedömdes ha skett i enlighet med gällande författningsbestämmelser. Tolv av de klagande överklagade till konstitutionsdomstolen och hävdade att placeringen i specialskola innebar segregering och diskriminering genom att man hade två utbildningssystem, nämligen specialskolor för romska barn och "normala" skolor för majoriteten av befolkningen. Överklagandet avslogs den 20 oktober 1999. - I Europadomstolen åberopade DH artikel 2 i protokoll nr 1 för sig och i förening med artikel 14. De gjorde gällande att de på grund av sitt ursprung utsattes för diskriminering när de utnyttjade sin rätt till utbildning.

Europadomstolen fann i en dom den 7 februari 2006 med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1 (jfr nr 2/06). Härefter begärde DH att målet skulle prövas av domstolen i stor sammansättning och den stora kammaren höll muntlig förhandling den 17 januari 2007.

Europadomstolen redogjorde för kammarens dom och noterade därefter inledningsvis att romerna till följd av sin turbulenta historia och ideliga uppbrott hade blivit en särskild missgynnad och sårbar minoritet som därför krävde särskilt skydd också på utbildningsområdet. De klagande hade hävdat att de placerats i specialskolor utan ett objektivt och rimligt berättigande och att de behandlats sämre än icke-romska barn i en jämförbar situation. Domstolen noterade att de tjeckiska myndigheterna hade medgett att år 1999 var 80-90 % av det totala antalet elever i vissa specialskolor romer och att "ett stort antal" romska barn fortfarande var placerade i specialskolor år 2004. Enligt en rapport som publicerats av ECRI (European Commission against Racism and Intolerance) under år 2000 var romska barn kraftigt överrepresenterade i specialskolorna. Domstolen noterade att även om den exakta andelen romska barn i specialskolorna vid den aktuella tidpunkten var svår att fastställa, var antalet ändå oproportionerligt högt och romska barn utgjorde en majoritet i specialskolorna. Den bevisning som de klagande åberopat kunde anses tillräckligt tillförlitlig för att det skulle föreligga en stark presumtion för indirekt diskriminering så att bevisbördan gick över på regeringen som således skulle visa att skillnaden i lagtillämpningen var ett resultat av objektiva omständigheter som inte hade något samband med etniskt ursprung.

Europadomstolen godtog att den tjeckiska regeringens beslut att behålla systemet med specialskolor hade motiverats av önskemålet att finna en lösning för barn med särskilda utbildningsbehov. Domstolen delade emellertid också den oro som andra av Europarådets institutioner hade uttalat när det gällde den grundläggande läroplan som följdes i dessa skolor och särskilt beträffande den segregation som systemet medförde. Det var allmänt känt att alla undersökta barn hade genomgått samma tester oberoende av sitt ursprung. Domstolen fann att det fanns en risk att testerna var partiska och att resultaten inte analyserades i ljuset av de romska barnens egenart och särskilda karaktärsdrag. I samband därmed noterade Europadomstolen bl.a. att ECRI hade funnit att placeringen av romska barn i specialskolor för utvecklingsstörda barn ofta skedde halvautomatiskt och behövde undersökas för att säkerställa att alla tester användes på ett "rättvist" sätt och att varje barns verkliga möjligheter värderades noggrant. Domstolen noterade vidare att Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter hade rapporterat att romska barn ofta placerades i klasser med barn med särskilda behov utan en tillräcklig psykologisk och pedagogisk bedömning. När det gällde föräldrarnas samtycke, som den tjeckiska regeringen bedömt som en avgörande faktor, fann domstolen att föräldrarna till de romska barnen, som tillhörde en missgynnad grupp och ofta med dålig utbildning, inte hade förmåga att väga in situationens alla aspekter och konsekvenser innan de lämnade sitt samtycke. Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av förbudet mot rasdiskriminering, kunde det inte i något fall godtas att någon avstod från sin rätt att inte utsättas för rasdiskriminering, eftersom det skulle strida mot ett viktigt allmänt intresse. Den tjeckiska regeringen var inte ensam om att ha mött svårigheter när det gällde de romska barnens utbildning, utan andra europeiska stater hade liknande svårigheter, men den tjeckiska regeringen hade ändå försökt tackla problemet. Trots de ansträngningar som de tjeckiska myndigheterna gjort var domstolen inte övertygad om att skillnaden mellan hur romska och icke-romska barn behandlades var objektivt och rimligt berättigad och om att det upprätthållits ett rimligt proportionellt förhållande mellan de åtgärder som tillämpats och det åsyftade målet. Domstolen noterade med intresse att ny lagstiftning införts i Tjeckien som innebar att systemet med specialskolor avskaffades. Men eftersom det hade fastslagits att den relevanta lagstiftningen vid den aktuella tidpunkten hade en oproportionerligt skadlig effekt på det romska samhället, hade de klagande som medlemmar av det samhället utsatts för diskriminerande behandling. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar

Fyra separata skiljaktiga meningar finns fogade till domen.

Den tjeckiske domaren Jungwiert uppgav att han starkt motsatte sig majoritetens bedömning. Han kunde i viss mån instämma i tolkningen av de relevanta principerna enligt artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 1 men han kunde inte godta tillämpningen av dem. Han anförde bl.a. följande. Redovisningen i domen av det historiska sammanhanget var inte riktig och den var också alltför generell. Situationen i Tjeckien skilde sig från den i andra länder. Nästan alla romer i Tjeckien dödades under kriget och från 1945 och framåt kom nya romer i vågor från bl.a. Slovakien, Ungern och Rumänien. Majoriteten av denna nya befolkning var inte bara analfabeter utan de kunde inte heller tala tjeckiska. Så var inte förhållandet i andra länder där romerna levt under årtionden och kanske århundraden. Det finns vidare många fler romer i Tjeckien än i de övriga länderna på kontinenten. En viktig fråga är vilken ställning Europa intar och vilka krav eller miniminivåer som skall uppnås. Det är viktigt att göra skillnad mellan vad som är önskvärt och vad som kan vara realistiskt, möjligt eller genomförbart. Enligt de klagande hade det inte vidtagits några åtgärder för att hjälpa de romska barnen att komma till rätta med sina kulturella och språkliga nackdelar i testerna. Detta är ett utmärkt exempel på deras avsaknad av realism. Det är en illusion att tänka sig att en situation som varat i årtionden eller kanske århundraden kan ändras från en dag till en annan genom några få lagbestämmelser, om tanken inte är att helt avskaffa testerna eller göra dem irrelevanta. Den skiljaktige domaren fann de slutsatser som majoriteten dragit motsägelsefulla. Majoriteten noterade att det fanns svårigheter när det gällde utbildningen av romska barn inte bara i Tjeckien utan även i andra europeiska stater. Att beteckna en total avsaknad av utbildning för hälften av de romska barnen som "svårigheter" är en utomordentligt förskönande beskrivning. För att förklara detta ologiska synsätt noterar majoriteten att Tjeckien till skillnad från andra länder har valt att tackla problemen. Innebörden av detta är att det antagligen är att föredra och mindre riskfyllt att inte göra något och låta saker vara som de är på annat håll, eller med andra ord att inte göra några ansträngningar för att möta de problem som en stor del av det romska samhället står inför. Ett så abstrakt och teoretiskt resonemang gör majoritetens slutsatser helt oacceptabla.

Den slovenske domaren Zupancic instämde till fullo med domaren Jungwiert men tillade för egen del följande. Som majoriteten har framhållit är Tjeckien det enda land som faktiskt har tagit tag i de speciella utbildningsproblemen för romska barn. Det gränsar då till det absurda att finna att Tjeckien kränkt antidiskrimineringsprincipen. Med andra ord, denna "kränkning" skulle aldrig ha skett om svarandestaten hade mött problemen med välvillig underlåtenhet. Det kan inte döljas att domstolen i detta fall har engagerats för utanförliggande ändamål som har mycket litet med den särskilda utbildningen för romska barn i Tjeckien att göra. Framtiden kommer att utvisa vilka ändamål detta avgörande skall tjäna.

Den spanske domaren Borrego Borrego anförde för sin del bl.a. följande.
Han blev sorgsen av den här domen. Han instämde i det som domaren Bonello uttalat i sin skiljaktiga mening år 2002 om avsaknaden under mer än femtio år av en enda dom om rasdiskriminering beträffande kärnrättigheterna i konventionen men framhöll att domstolen nu fått en flygande start. Den stora kammaren har uppträtt som en Formel 1-bil och rusat fram i hög hastighet ut i den nya och svåra utbildningsterrängen och därmed avvikit från den väg som domstolen normalt följer. Enligt hans uppfattning var kammarens dom i målet riktig och klok och ett bra exempel på domstolens praxis. Dessvärre kunde detsamma inte sägas om den stora kammarens dom. Kammarens dom var på 17 sidor och den stora kammarens på 78 sidor, vilket visar att det inte är domens längd som avgör dess klokhet. Efter att ha noterat olika organisationers oro avseende romernas situation fann kammaren i likhet med den tjeckiska konstitutionsdomstolen att det inte var dess uppgift att bedöma det allmänna sociala sammanhanget utan att pröva de enskilda klagomålen. Ändå gör den stora kammaren precis tvärtom. Nästan hela domen ägnas åt det allmänna sociala sammanhanget från historisk bakgrund, Europarådets källor, FN-material och till andra källor, vilka alla, med ett undantag hämtats från det angloamerikanska systemet. Är det verkligen domstolens uppgift att göra uttalanden som "domstolen noterar att romerna till följd av sin turbulenta historia och ideliga uppbrott har blivit en särskild typ av missgynnade och sårbara personer"?

När det gällde romska föräldrar och deras barns utbildning, fann domaren Borrego Borrego den stora kammarens ställningstagande att alla romska föräldrar saknade möjlighet att välja skola för sina barn särskilt oroande. Ett sådant synsätt kan leda till sådana hemska upplevelser som att barn "tas" ifrån sina föräldrar när de senare tillhör en speciell social grupp på grund av att "välmenande" personer känner sig tvungna att överföra sin livsuppfattning på alla. Ett exempel på den sorgliga mänskliga traditionen att bekämpa rasism med rasism. Det är så cyniskt: föräldrarna till de minderåriga klagandena är inte kompetenta att uppfostra sina barn även om de är kompetenta nog att ge brittiska och nordamerikanska företrädare som de inte ens känner en fullmakt. Varje avsteg som domstolen gör från sin dömande roll leder till förvirring vilket endast kan få negativa konsekvenser för Europa. Han instämde med de övriga skiljaktiga domarna. Att alla romska föräldrar bedöms olämpliga att fostra sina barn är förolämpande. Han ställer sig på romernas sida.

Den slovakiske domaren Sikuta var också skiljaktig och ansåg inte att det skett någon kränkning. Han instämde i bedömningen att romernas situation i centrala och östra Europa är komplex och varken lätt eller enkel och att det krävs ansträngningar från alla inblandade nyckelpersoner särskilt från regeringarna. Situationen har växt fram under hundratals år och har påverkats av olika historiska, politiska, ekonomiska, kulturella och andra faktorer. Regeringarna är därför tvungna att vidta relevanta åtgärder i syfte att åstadkomma en nöjaktig lösning. Specialskolorna i Tjeckien infördes för barn med särskilda inlärningssvårigheter och speciella behov som ett led i regeringens uppgift att säkerställa att alla barn fick en grundläggande utbildning. Införandet av specialskolorna skall ses som ett led i den process vars syfte var att förbättra undervisningssituationen. Även om införandet av specialskolor inte var en perfekt lösning bör det ses som ett positivt handlande från statens sida för att hjälpa barn med speciella utbildningssvårigheter att övervinna sina skilda nivåer av att vara förberedda för att gå i vanlig skola och följa den vanliga läroplanen. Mot den bakgrunden fann domaren Sikuta att skillnaden i behandling gällde mellan barn som gick i vanliga skolor å ena sidan och barn i specialskolor å den andra oberoende av om de hade romskt eller icke-romskt ursprung. En sådan skillnad i behandling hade en objektiv och rimlig grund och ett legitimt mål - att ge alla barn obligatorisk utbildning. Han kom också till slutsatsen att det inte förekommit någon skillnad i behandlingen av barn som gick i samma specialskola. Han fann ingen laglig eller faktisk grund för slutsatsen att romska barn i specialskolor behandlades mindre förmånligt än icke-romska barn i samma skola. Det kan inte godtas att endast romska barn i specialskolor anses diskriminerade i förhållande till icke-romska barn i vanliga skolor, eftersom dessa två grupper inte är "personer i liknande situationer". Mot den bakgrunden kunde de klagande på grund av att de var medlemmar i en romsk gemenskap inte anses ha utsatts för diskriminerande behandling genom placeringen i specialskolor.

HÄNVISNINGAR
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Okpisz ./. Tyskland, dom 2005-10-25) jfr nr 10/05)
"Belgian Linguistic", mål om lagar om språkanvändn. i undervisning ./. Belgien, dom 1968-07-23 (1474/62 m.fl.)
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Hoogendijk ./. Nederländerna, beslut 2005-01-06
Zarb Adami ./. Malta, dom 2006-06-20 (jfr nr 7/06)
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Timishev ./. Ryssland, dom 2005-12-13 (jfr nr 11/05)
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
Connors ./. U K, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04)
Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18
Pfeifer o. Plankl ./. Österrike, dom 1992-02-25
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Hermi ./. Italien, dom (GC) 2006-10-18 (jfr nr 10/06)
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26

Dickson mot U K
(Ansökan nr 44362/04, dom den 4 december 2006)

När beslut fattades att vägra fånge möjlighet att via insemination försöka få barn med sin hustru vägdes inte de motstående allmänna och enskilda intressena mot varandra och det upprätthölls inte en rimlig jämvikt. Det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Makarna KD och LD är brittiska medborgare och de lärde känna varandra genom brevväxling när båda befann sig i fängelse. De gifte sig 2001. KD hade inte några barn och LD hade tre barn från tidigare förhållanden. De ansökte om konstgjord befruktning genom insemination för att kunna få ett gemensamt barn och hävdade att det i annat fall inte skulle vara möjligt för dem att få ett gemensamt barn med hänsyn till LD:s ålder och den tidigast tänkbara tidpunkten för KD:s frigivning. Deras ansökan avslogs av departementschefen och de överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade de över beslutet att vägra dem möjlighet till insemination och åberopade artikel 8 och artikel 12.

I dom den 18 april 2006 (jfr nr 5/06) fann domstolen med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel eller artikel 12.

Europadomstolen konstaterade först att artikel 8 var tillämplig på KDs och LDs klagomål, eftersom beslutet att vägra artificiell insemination gällde deras privat- och familjeliv, vilket innefattade rätt till respekt för deras beslut att bli biologiska föräldrar. Kärnfrågan i målet var om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de motstående allmänna och privata intressen som berördes. När det gällde de klagandes intressen hade det godtagits att artificiell insemination var deras enda realistiska möjlighet att få ett gemensamt barn på grund av LDs ålder och KDs tidigast möjliga dag för frigivning. Den stora kammaren fann att det var tydligt att frågan var av stor betydelse för de klagande. Även om omöjligheten att avla ett barn var en följd av att KD var internerad så hade staten inte åberopat att ett medgivande till insemination skulle ha medfört några säkerhetsproblem eller några betydande administrativa eller ekonomiska krav. Europadomstolen prövade sedan om allmänhetens förtroende för fängelsesystemet skulle undermineras om de bestraffande och avskräckande inslagen i ett straff kunde kringgås genom att fångar som gjort sig skyldiga till vissa allvarliga brott tilläts avla barn. I likhet med kammaren erinrade den stora kammaren om att det i Europakonventionens system, enligt vilket tolerans och vidsynthet är erkända kännetecken på ett demokratiskt samhälle, inte finns utrymme för att automatiskt frånkänna fångar deras rättigheter enbart på grund av att allmänheten kan ta anstöt. Domstolen kunde dock godta att upprätthållandet av allmänhetens förtroende för straffsystemet hade en roll att spela i utvecklingen av straffpolitiken. Medan bestraffning kan godtas som ett av syftena med en fängelsevistelse betonade domstolen att utvecklingen i den europeiska straffpolitiken går mot att rehabiliteringssyftet får ökad betydelse särskilt mot slutet av långa fängelsestraff.  Domstolen godtog att myndigheterna, när de skall utveckla och tillämpa dessa principer, måste beakta barnets bästa och framhöll att staten har en skyldighet att effektivt beskydda barnen. Detta kunde emellertid inte drivas så långt som till att förhindra föräldrar från att försöka avla ett barn under sådana förhållanden som i det aktuella fallet, särskilt som LD befann sig i frihet och kunde ta hand om ett barn till dess hennes make frigavs.

Domstolen i stor sammansättning erinrade om att 30 av de stater som har ratificerat Europakonventionen tillåter fångar äktenskapliga besök, med skilda grader av restriktioner, en åtgärd som kan ses som ett undanröjande av behovet att tillhandahålla möjlighet till artificiell insemination. Även om domstolen har uttalat sitt gillande när det gäller utvecklingen i flera europeiska länder mot äktenskapliga besök är staterna inte skyldiga att vidta åtgärder för sådana besök. Europadomstolen fann att den princip som tillämpats i de klagandes fall uteslöt att de motstående individuella och allmänna intressena verkligen vägdes mot varandra och hindrade den bedömning av en begränsnings proportionalitet som krävs i varje enskilt fall. En alltför tung börda lades på de klagande. Det fanns dessutom ingen bevisning som talade för att departementschefen när han utformade sin politik hade försökt väga de aktuella motstående enskilda och allmänna intressena mot varandra eller gjort en bedömning av begränsningens proportionalitet. Eftersom principerna inte var inskrivna i den primära lagstiftningen hade de motstående intressena aldrig blivit vägda mot varande och proportionaliteten inte bedömd av parlamentet. Det hade därför inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de allmänna och de privata intressena. Domstolen fann därför, med ändring av kammarens dom, med tolv röster mot fem att det hade skett en kränkning av artikel 8 och enhälligt att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 12.

Skiljaktiga meningar

Den brittiske domaren Bratza, som tillhörde majoriteten i den enkla kammaren och som nu ingick i majoriteten av den stora kammaren, framhöll i en skiljaktig motivering att han efter ytterligare överläggningar i målet blivit övertygad av de skäl som mer fullständigt utvecklats av majoriteten i den stora kammaren om att en rimlig jämvikt inte hade upprätthållits.

Den schweiziske domaren Wildhaber, den slovenske domaren Zupancic, den tjeckiske domaren Jungwiert, den armeniska domaren Gyulumyan och den holländske domaren Myjer lämnade en gemensam skiljaktig mening. De framhöll bl.a. följande. Staten har ett större handlingsutrymme när det gäller sådana frågor där de europeiska staterna inte är eniga, vilket är fallet i detta mål. De brittiska domstolarna vägde de motstående intressena mot varandra och de kan inte förstå majoritetens inställning i den delen. Det finns flera intressen som majoriteten borde ha vägt mot varandra, t.ex. chanserna för att en provrörsbefruktning av en kvinna över 45 år skulle lyckas. Andra frågor som inte prövats är om alla sorters par skall kunna begära artificiell insemination för fångar, t.ex. en man i fängelse och en kvinna i frihet, en kvinna i fängelse och en man i frihet, homosexuella par med ena parten i fängelse och den andra i frihet. Staten bör i detta avseende ha ett betydande handlingsutrymme. Med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet - att paret etablerat en brevvänsrelation när båda var i fängelse, att de aldrig levt tillsammans, att det är 14 års åldersskillnad, att mannen har en våldsam bakgrund, att kvinna är i en ålder där knappast någon form av befruktning är möjlig och i vart fall riskabel och att ett barn som eventuellt skulle bli resultatet skulle få vara utan sin far under en stor del av sin barndom - kunde de brittiska myndigheterna inte sägas ha handlat godtyckligt.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 - tillämplighet
ELH o. PBH ./. U K, kommissionens beslut 1997-10-22
Kalashnikov ./. Ryssland, beslut 2001-09-18
Aliev ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07)
Artikel 8 - allmänna principer
Hirst ./. U K (nr 2), dom (GC) 2005-10-06 (jfr nr 9/05) samt där anförda rättsfall
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27

Shevanova mot Lettland
(Ansökan nr 58822/00, dom den 7 december 2007)
Kaftailova mot Lettland
(Ansökan nr 59643/00, dom den 7 december 2007)

Sedan de lettiska myndigheterna erbjudit sig att ordna upp de klagandes situationer som statslösa men dessa inte vidtagit någon av angivna åtgärder för att så skulle kunna ske, hade frågan lösts på så sätt som avses i artikel 37.1 b) och målen avskrevs därför.

S och K var ryska medborgare och bosatta i Lettland. När Sovjetunionen bröt samman 1991 stod de utan medborgarskap.- I Europadomstolen klagade S och K särskilt över att beslutet att utvisa S från Lettland resp. de lettiska myndigheternas vägran att reglera Ks ställning i landet innebar kränkningar av deras rätt till respekt för sina privat- och familjeliv. De åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann i dom den 15 juni 2006 med sex röster mot en beträffande S, jfr nr 6/06, att de lettiska myndigheterna, när de vägde förseelsernas allvar mot de beslutade åtgärderna, inte hade förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan det legitima syftet att förhindra oordning och Ss intresse av att få sitt privatliv skyddat. Det ifrågasatta ingreppet i rätten till respekt för privatlivet hade inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det hade därför skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann i dom den 22 juni 2006 med fem röster mot två att det även beträffande K hade skett en kränkning av artikel 8 (se not i nr 7/06 under Statslösas förhållanden) genom att de lettiska myndigheterna överskridit det handlingsutrymme som staten har, att de inte upprätthållit en rimlig jämvikt mellan det legitima målet att förhindra oordning och Ks intresse av att få sina rättigheter enligt artikel 8 skyddade och att intrånget i Ks rättigheter inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Europadomstolen i stor sammansättning noterade nu att ingen av de klagande hade stått inför en verklig och överhängande fara att utvisas, eftersom utvisningsbesluten inte längre kunde verkställas. Vidare noterades att myndigheterna hade erbjudit sig att reglera de båda klagandenas förhållanden och att de erhållit ett brev med underrättelse om detta under år 2005. I brevet angavs hur de klagande skulle förfara för att en reglering skulle kunna ske. Om de vidtog nödvändiga åtgärder skulle de klagande lagligen och permanent kunna stanna kvar i Lettland och således leva ett normalt liv och upprätthålla relationerna med sina respektive barn. Domstolen konstaterade att ingen av de klagande ännu hade vidtagit någon av de angivna åtgärderna trots att de uttryckligen erbjudits att göra det. Till dags dato har de klagande inte gjort något försök att kontakta myndigheterna för att finna en lösning på de eventuella svårigheter som skulle kunna uppstå. Vid sådant förhållande fann Europadomstolen att de faktiska förhållanden som S och K klagat över hade upphört att existera. Domstolen fann också att de regleringsåtgärder som föreslagits de klagande av de lettiska myndigheterna hade utgjort en lämplig och tillräcklig gottgörelse för deras klagomål enligt artikel 8. De förhållanden som gett upphov till de aktuella klagomålen kunde därför anses ha lösts i den mening som avses i artikel 37.1 b). Det fanns inte något särskilt skäl, med hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter så som de anges i konventionen, som krävde en fortsatt prövning av klagomålen. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målen.

HÄNVISNINGAR
Pisano ./. Italien, dom avskriva (GC) 2002-10-24
Vijayanathan o. Pusparajah ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, beslut 2002-02-28

Stoll mot Schweiz
(Ansökan nr 69698/01, dom den 10 december 2007)

Fällande dom för publicering av artiklar som byggde på hemligstämplat material och som försetts med sensationsrubriker och skrivits i nedsättande ordalag var inte en oproportionerlig åtgärd och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 10.

S är en schweizisk journalist bosatt i Zürich. I december 1996 skrev J, som då var Schweiz´ USA-ambassadör, en rapport med ett handlingsprogram i samband med förhandlingar mellan bl.a. den judiska världskongressen och schweiziska banker i fråga om ersättning till Förintelsens offer för tillgångar som varit insatta på schweiziska bankkonton och som inte begärts ut. Handlingsprogrammet belades med sekretess. Det sändes till den person som var ansvarig för frågan i det federala utrikesdepartementet i Bern. Kopior sändes också till 19 andra personer i den schweiziska regeringen och i federala myndigheter sam till schweiziska diplomater i Tel Aviv, New York, London, Paris och Bonn. S fick en kopia troligen som ett resultat av att en okänd person brutit mot sin yrkesmässiga tystnadsplikt. Den 26 januari publicerades i söndagstidningen i Zürich två artiklar av S med rubrikerna "Ambassadör J . . . förolämpar judarna" och "Ambassadören i badrock och klätterkängor trampar i klaveret". Påföljande dag återgav dagstidningen "Tages-Anzeiger" omfattande delar av handlingsprogrammet och därefter återgav även nyhetstidningen Nouveau Quotidien utdrag ur rapporten. Den 22 januari 1999 dömde tingsrätten i Zürich S till böter om ca 476 EUR för att ha publicerat hemliga överläggningar i den mening som avsågs i artikel 293 i strafflagen. S överklagade utan framgång. Det schweiziska pressrådet till vilket målet hade överförts av det schweizisk federala rådet godtog att publiceringen hade varit legitim med hänsyn till den allmänna debattens stora betydelse. Pressrådet fann emellertid i ett utlåtande den 4 mars 1997 att S, genom att förkorta analysen och genom att inte sätta rapporten i rätt sammanhang, på ett oansvarigt sätt hade gjort så att ambassadörens anmärkningar framstod som sensationella och chockerande. - I Europadomstolen klagade S över att den fällande domen för att ha publicerat hemliga överläggningar hade kränkt hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen prövade målet i kammare som i dom den 25 april 2006 med fyra röster mot tre fann att det hade skett en kränkning av artikel 10 (noterad under Fällande dom i nr 5/06). På regeringens begäran har målet hänskjutits till prövning i stor sammansättning.

Europadomstolen konstaterade att den fällande domen mot S innebar ett intrång i hans rätt att utöva sin yttrandefrihet. Intrånget hade stöd i den schweiziska strafflagen och hade skett i det legitima syftet att hindra att upplysningar som erhållits i förtrolighet avslöjades. Den huvudsakliga frågan var därmed om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade inledningsvis att artikel 10 är tillämplig när journalister sprider förtrolig eller hemlig information. Domstolen noterade att frågan om icke uttagna tillgångar inte bara omfattade betydande ekonomiska intressen utan att den också hade en betydelsefull moralisk dimension som innebar att den var av intresse även för ett vidare internationellt samhälle. Domstolen måste således när den skulle bedöma om de schweiziska myndigheternas åtgärd hade varit nödvändig även beakta hur det allmännas ifrågavarande intresse hade vägts in, dvs. väga läsarnas intresse av att bli informerade om aktuella frågor och myndigheternas intresse av att säkerställa en positiv och godtagbar utgång av de diplomatiska förhandlingarna mot varandra. Domstolen fann att Ss artiklar hade kunnat bidra till den allmänna debatten om icke uttagna tillgångar som vid den tiden var föremål för livliga diskussioner i Schweiz. Allmänheten hade därför ett intresse av att artiklarna publicerades. När det gällde de intressen som de schweiziska myndigheterna försökte skydda, fann domstolen att det var av stor betydelse för den diplomatiska verksamheten och för att internationella relationer skulle fungera smidigt att diplomater kunde utbyta förtroliga och hemliga upplysningar. Men hemlighållandet av diplomatiska rapporter kunde inte skyddas till varje pris och vid bedömningen därav måste rapportens innehåll och det potentiella hot som en publicering kunde innebära beaktas. Domstolen fann att publiceringen av utdragen ur ambassadörens rapport kunde ha en negativ inverkan på ett smidigt genomförande av de förhandlingar där Schweiz deltog, inte bara pga. ambassadörens uttalanden i sig utan också genom det sätt på vilket S hade fört fram dem. Avslöjandet kunde därför ha underminerat de diplomatiska relationerna och kunde medfört negativa återverkningar på de förhandlingar som särskilt Schweiz förde. S artiklar kunde således ha medfört stor skada på de schweiziska myndigheternas intressen.

Som journalist kunde S inte ha varit omedveten om att avslöjandet av rapporten var straffbart. Vidare hade innehållet i artiklarna varit klart nedsättande och korthugget och ordvalet antydde att ambassadörens uttalanden varit antisemitiska. På det sättet hade S startat ett rykte som otvetydigt hade bidragit till att ambassadören avgått och som var direkt förbundet med grunden för de icke uttagna tillgångarna, nämligen de skändligheter som begåtts mot judarna under Andra världskriget. Domstolen noterade att det sätt som de ifrågasatta artiklarna hade redigerats på med sensationsrubriker knappast passade ihop med ett så viktigt och allvarligt ämne som det gällande de outtagna tillgångarna. Artiklarna var inte heller korrekta och var därför missvisande för läsarna. Vid sådant förhållande och med tanke på att en av artiklarna hade placerats på förstasidan i en schweizisk veckotidning med stor spridning fann domstolen att S huvudsakliga syfte inte varit att upplysa allmänheten om en aktuell fråga utan att göra ambassadörens rapport till en onödig skandal. Domstolen fann slutligen att de böter som ålagts S inte hade varit oproportionerliga i förhållande till det mål som skulle uppnås. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det inte skett någon kräkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den lettiska domaren Ziemele lämnade en skiljaktig motivering.

Den italienske domaren Zagrebelsky, med vilken den danske domaren Lorenzen, den svenska domaren Fura-Sandström, den tyska domaren Jaeger och den serbiske domaren Popovic instämde, lämnade en skiljaktig mening och anförde där bl.a. följande. Han kunde inte se någon anledning att frångå domstolens praxis och kriterierna för att bedöma om ett intrång varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle måste vara att det följer av ett "trängande samhällsbehov", att "myndigheterna endast har ett begränsat handlingsutrymme" på området i fråga och att "det krävs en mycket försiktig granskning från domstolens sida, när den åtgärd som vidtagits av de nationella myndigheterna, som i det förevarande målet, kan avskräcka pressen från att delta i debatter i frågor av legitimt allmänt intresse". Enligt hans mening var myndigheternas intresse av sekretess inte tillräckligt för att ta över journalistens yttrandefrihet. Den prövning som gjorts av artiklarnas utformning var onödigt hård med hänsyn till att journalisten hade fokuserat sina kommentarer på ambassadören (som inte hade klagat). I vart fall var majoritetens kritik av artiklarnas utformning inte relevant i domstolens perspektiv. När det gällde den utdömda påföljden och dess effekt på den journalistiska friheten anslöt sig den skiljaktige domaren till den lilla kammarens bedömning att den inte varit proportionerlig. Domstolen har alltid framhållit att frihet måste ges en vid tolkning och att varje begränsning måste tillämpas restriktivt. Mot bakgrund av den ledande principen tycks det klart att domstolen borde ha funnit att det skett en kränkning av rätten till yttrandefrihet.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Monnat ./. Schweiz, dom 2006-09-21 (jfr nr 9/06)
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Editions Plon ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Z. ./. Schweiz, kommissionens beslut 1983-10-06
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Open Door o. Dublin Well Woman ./. Irland, dom 1992-10-29
Hadjianastassiou ./. Grekland, dom 1992-12-16
Vereniging Weekblad Bluf ! ./. Nederländerna, dom 1995-02-09
Tourancheau o. July ./. Frankrike, dom 2005-11-24
Dammann ./. Schweiz, dom 2006-04-25 (jfr nr 5/06)
Leempoel & S.A. ED. Ciné Revue ./. Belgien, dom 2006-11-09
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Sunday Times ./. U K (nr 2), dom 1991-11-26
Craxi ./. Italien (nr 2), dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Lopes Gomes da Silvia ./. Portugal, dom 2000-09-28
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25

Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter
Claude Reyes m.fl. ./. Chile, dom 2006-09-19

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Oganova ./. Georgien, 2007-11-13; ej muntl. förh. i högsta instans, ej kränkning
Bocellari och Rizza ./. Italien, 2007-11-13; ej offentlig förh. i mål om förebyggande åtgärder
Barisik och Alp ./. Turkiet, 2007-11-27; ej offentlig förhandling vid prövning av överklagande
Dagli ./. Turkiet, 2007-11-27; ej offentlig förhandling vid prövning av överklagande
Volkov ./. Ryssland, 2007-12-04; ej kränkning
Gogoladze ./. Georgien, 2007-12-11; ej muntl. förh. i högsta instans, ej kränkning
Nurhan Yilmaz ./. Turkiet, 2007-12-11

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 9/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Driza ./. Albanien, 2007-11-13
Ramadhi m.fl. ./. Albanien, 2007-11-13
Becciu ./. Moldavien, 2007-11-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Subocheva ./. Ryssland, 2007-11-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Orel ./. Ukraina, 2007-11-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sokolova ./. Ukraina, 2007-11-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Karanovic ./. Bosnien och Hercegovina, 2007-11-20
Aygün m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20; även Otillräcklig ersättning
Tok m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20; artikel 1 i protokoll nr 1
Checha ./. Ukraina, 2007-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zaichenko ./. Ukraina, 2007-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Arapovy ./. Ryssland, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Berezkina ./. Ryssland, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Glebov och Glebova ./. Ryssland, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Derevenko och Dovgalyuk ./. Ukraina, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Parintsev m.fl. ./. Ukraina, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1
Cogut ./. Moldavien, 2007-12-04; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aleksandrova ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Boldyreva ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kharitich ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Krivonos ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ustalov ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Baladina ./. Ukraina, 2007-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Diskriminering
Luczak ./. Polen, 2007-11-27; krav på medborgarskap
Petropoulou-Tsakiris ./. Grekland, 2007-12-06; etniskt (romskt) ursprung, även artikel 3 Ineffektiv utredning
Beian ./. Rumänien, 2007-12-06; i fören. m. art.1 i prot. nr 1, militärtjänstgöring på skilda enheter, även Rättvis

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift), 5/07 (könsdiskriminering), 7/07 (en/två föräldrar), 8/07 (rasdiskriminering)

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Popovici ./. Moldavien, 2007-11-27; art. 5.3, otillräckliga skäl, även Undermåliga förhållanden, art. 6.1 o. 2, art.13
Turcan ./. Moldavien, 2007-11-27; artikel 5.1 olagligt, även Undermåliga förhållanden
David ./. Moldavien, 2007-11-27; artikel 5.1 psykiatrisk tvångsvård
Ursu ./. Moldavien, 2007-11-27; artikel 5.1 och 3
Saraçoglu m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-29; artikel 5.4, även artikel 5.3 Skälig tid samt artikel 5.5
Lind ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 3 Undermåliga förhållanden och artikel 8

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
A.B. ./. Polen, 2007-11-20; ej kränkning artikel 8 el. artikel 6.1
Ismailova ./. Ryssland, 2007-11-29; ej kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07 och 8/07.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Flux ./. Moldavien, 2007-11-20; förtalstalan mot rikstäckande dagstidning
Filipovic ./. Serbien, 2007-11-20; skattgranskares uttalande om politikers lämplighet pga. fiffel i bolag
Desjardin ./. Frankrike, 2007-11-22; broschyr i valkampanj
Voskuil ./. Nederländerna, 2007-11-22; journalist som vägrat avslöja sin källa
Timpul Info-Magazin och Anghel ./. Moldavien, 2007-11-27, artikel om regeringens inköp av lyxbilar
Asan ./. Turkiet, 2007-11-27; beslag av bok som utgivits flera år tidigare
Nur Radyo Ve Televizyon Yayinciligi A.S. ./. Turkiet, 2007-11-27; radiosändning med religiösa kommentarer
Demirel o. Ates ./. Turkiet (nr 2), 2007-11-29; även artikel 6.1 Part inte fått del
Özgür Radyo-Ses Radyo Televizyon Yayin Yapim Ve Tanitim A.S. ./. Turkiet, 2007-12-04; indragen licens
Katrami ./. Grekland, 2007-12-06; journalists kritik mot domare
Filatenko ./. Ryssland, 2007-12-06; TV-programledande journalists formulering av tittares fråga
Karakoyun o. Turan ./. Turkiet, 2007-12-11; även Part inte fått del

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Cresci ./. Italien, 2007-11-13; artiklarna 8 och 13
Di Crosta ./. Italien, 2007-11-13; artiklarna 8 och 13
Grasso ./. Italien, 2007-11-13; artiklarna 8 och 13
Federici ./. Italien, 2007-11-13; artikel 8
Melegari ./. Italien, 2007-11-13; artiklarna 8 och 13 samt artikel 3 i protokoll nr 1
Esposito ./. Italien, 2007-11-27; artiklarna 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

För höga domstolsavgifter eller formellt hinder för domstolsprövning
Amaç och Okan ./. Turkiet, 2007-11-20; höga avgifter och avsaknad rättshjälp, ej kränkning artikel 2

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07 och 9/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Asciutto ./. Italien, 2007-11-27; dröjsmål, även Rättvis rättegång
Dzitkowsi ./. Polen, 2007-11-27; även artikel 5.3 ej kränkning
Papalia ./. Italien, 2007-12-04; även artikel 6.1, Rättvis rättegång och artikel 13
Warsinski ./. Polen, 2007-12-04
Jasinski ./. Polen, 2007-12-06; även artikel 3 ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07 och 10/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Özgür och Çamli ./. Turkiet, 2007-12-04, artikel 3
Petropoulou-Tsakiris ./. Grekland, 2007-12-06; artikel 3, även artikel 14 Diskriminering
Kozinets ./. Ukraina, 2007-12-06; artikel 3, även behandling ej kränkning
K.Ö. ./. Turkiet, 2007-12-11; artikel 3, även behandling ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Anderson ./. UK, 2007-11-20; ej änkebidrag till änkling, artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Crilly ./. UK, 2007-11-20; ej änkebidrag till änkling, artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Fallon ./. UK, 2007-11-20; ej änkebidrag till änkling, artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Woods ./. UK, 2007-11-20; ej änkebidrag till änkling, artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Steff ./. UK, 2007-11-20; ej änkebidrag till änkling, ej kränkning art.14 i fören. m. artikel 1 i prot. nr 1 el. art. 8
Geen ./. U K, 2007-12-04; ej änkepension till änkling, ej kränkning art.14 i fören. m. artikel 1 i prot. nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06, 11/06 och 9/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Mehmet Peker ./. Turkiet, 2007-11-20
Bülent Zengin ./. Turkiet, 2007-11-29
Evcimen ./. Turkiet, 2007-11-29
Mustafa Karatepe ./. Turkiet, 2007-11-29
Zekeriya Sezer ./. Turkiet, 2007-11-29

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Mötes- och föreningsfrihet enligt artikel 11
Balçik m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-29; även artikel 3 Våld från polis

Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 9/05, 10/05, 7/06, 11/06, 4/07, 5/07 och 8/07

Olaglig användning av mark/fastighet i avsaknad av formellt beslut om expropriation, utan ersättning eller annat förhållande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 eller annat hinder för nyttjande av mark
Urbarska obec Trencianske Biskupice ./. Slovakien, 2007-11-27; tvångsuthyrning och överförande av mark

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Omplacering, förflyttning pga. medlemskap i fackförening
Kizilkaya ./. Turkiet, 2007-11-20; artikel 13
Ürküt ./. Turkiet, 2007-11-20; artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 9/05, 11/06 och 3/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Dolneanu ./. Moldavien, 2007-11-13; avs. återbetalning av sparmedel
Aygün m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20; även Bristande verkställighet
Kaya ./. Turkiet, 2007-11-20
Kaya m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20
Sever m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20
Yarsimci m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-20
Akyüz ./. Turkiet, 2007-11-29
Göktas ./. Turkiet, 2007-11-29; fördröjd betalning utan dröjsmålsränta, även artikel 6.1, Part inte fått del
Ilgün m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-29
Sampsonidis m.fl. ./. Grekland, 2007-12-06; även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Aslan m.fl. ./. Turkiet, 2007-12-11

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 10/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Feliciano Bichão ./. Portugal, 2007-11-20
S.C.I. Plélo-Cadipo ./. Frankrike, 2007-11-22
Meral ./. Turkiet, 2007-11-27
Yayan ./. Turkiet, 2007-11-27
Cemal Ölmez ./. Turkiet, 2007-11-27
Demirel o. Ates ./. Turkiet (nr 2), 2007-11-29; även artikel 10 Fällande dom
Göktas ./. Turkiet, 2007-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 Otillräcklig . . .
Mehmet Zülfi Tan ./. Turkiet, 2007-12-04
Ledru ./. Frankrike, 2007-112-06
Karakoyun o. Turan ./. Turkiet, 2007-12-11; även Fällande dom

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Proportionalitet
De Franchis ./. Frankrike, 2007-12-06; artikel 1 i protokoll nr 1, retroaktiv lagtillämpning
Z.A.N.T.E. - Marathonisi A.E. ./. Grekland, 2007-12-06; artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/04, 11/05, 3/06, 10/06, 7/07 och 9/07.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Khamila Isayeva ./. Ryssland, 2007-11-15; artikel 2, dödande och utredning, artikel 3, behandling, artiklarna 5 och 13
Kukayev ./. Ryssland, 2007-11-15; artikel 2, dödande och utredning, artikel 3, behandling, artikel 13, artikel 38.1 a)
Tangiyeve ./. Ryssland, 2007-11-29 artikel 2, dödande och utredning, artikel 13 och artikel 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07 och 10/07

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Nedelcho Popov ./. Bulgarien, 2007-11-22; ej fått tillgång till domstolsprövning
Asciutto ./. Italien, 2007-11-27; artikel 6.1 dröjsmål, även Granskning fånges post
Zagaria ./. Italien, 2007-11-27; artikel 6.1 och 3 c) inte kunnat föra förtroliga samtal med advokat
ZIT Company ./. Serbien, 2007-11-27; ej tillgång till domstol, även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Hummatov ./. Azerbaijan, 2007-11-29; bristande offentlighet, även artikel 3 Undermåliga förhållanden
Papalia ./. Italien, 2007-12-04; ej tillgång till domstolsprövning, även art. 8 Granskning fånges post o. artikel 13
Nikoghosyan ./. Armenien, 2007-12-06; klaganden ej varit närvarande vid förhandling
Sampsonidis m.fl. ./. Grekland, 2007-12-06; artikel 6.1 ej fått tillgång till domstolsprövning, även Otillräcklig
Beian ./. Rumänien, 2007-12-06; rättssäkerhet, även artikel 14 Diskriminering
Volovik ./. Ukraina, 2007-12-06; artikel 6.1 ej fått tillgång till domstolsprövning
Súsanna Rós Westlund ./. Island, 2007-12-06; inte fått yttra sig i högsta instans pga. att motparten valt att inte delta
Drassich ./. Italien, 2007-12-11; artikel 6.1 o. 3 b), kassationsdomstols omklassificering av gärningar

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Bagel ./. Ryssland, 2007-11-15
Grishin ./. Ryssland, 2007-11-15
Popovici ./. Moldavien, 2007-11-27; även Frihetsberövande, samt artikel 6.1 o. 2 och artikel 13
Turcan ./. Moldavien, 2007-11-27; även Frihetsberövande
Hummatov ./. Azerbaijan, 2007-11-29; bristande med. vård i fängelse, även art. 13 och art.6 Rättvis rättegång
Lind ./. Ryssland, 2007-12-06; även artikel 5.3 Frihetsberövande och artikel 8
Bragadireanu ./. Rumänien, 2007-12-06; även bristande med. Vård ej kränkning, även artikel 6.1 "Skälig tid"

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 10/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Belasin ./. Rumänien, 2007-11-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ukraine-Tyumen ./. Ukraina, 2007-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sfrijan ./. Rumänien, 2007-11-22

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Utvisning, vägrat uppehållstillstånd m.m. i strid med artikel 8
Chair och J.B. ./. Tyskland, 2007-12-06; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/02, 2/03, 4/03, 7/03, 7/05, 10/05, 2/06, 6/06, 10/06, 11/06, 1/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i häkte eller fängelse i Turkiet m.fl. länder
Mustafa Karabulut ./. Turkiet, 2007-11-20; behandling och bristande utredning
Necdet Bulut ./. Turkiet, 2007-11-20; 16-årig graffitimålare skjuten i benet
Balçik m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-29; även artikel 11 Mötesfrihet
Hazirci m.fl. ./. Turkiet, 2007-11-29; i två fall kränkning, i tre fall ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Prodanof m.fl. ./. Rumänien (nr 1), 2007-11-15
Balanescu ./. Rumänien, 2007-12-06
Cohen ./. Rumänien, 2007-12-06
Draculet ./. Rumänien, 2007-12-06
Engber ./. Rumänien, 2007-12-06
Ilutiu ./. Rumänien, 2007-12-06

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 10/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 13 november - den 11 december 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
13 november
Zwozniak ./. Polen (25728/05) även artikel 13
De Riggi och Telese ./. Italien (15000/03)
Giovanna och Guiseppe Rinaldi ./. Italien (15011/03)
Sangermano och De Falco ./. Italien (14983/03)
Gusovschi ./. Moldavien (35967/03)
Urbanska ./. Polen (12134/02)
15 november
Ivanovska ./. Makedonien (10541/03)
Rudysh ./. Ukraina (18957/03)
Yavorska ./. Ukraina (42207/04)
Jelenc ./. Slovenien (37166/02) även artikel 13
Lednik ./. Slovenien (37062/02) även artikel 13
Pavlovic ./. Slovenien (37006/02) även artikel 13
Ramsak ./. Slovenien (33584/02) även artikel 13
Chuyan ./. Ukraina (24131/03) även artikel 13
Fedorchuk ./. Ukraina (20746/05) även artikel 13
20 november
Algür m.fl. ./. Turkiet ((483/02) även artikel 5.3 se nedan
Hasan Döner ./. Turkiet (53546/99) brottmål
Borody ./. Ungern (44885/04)
Popovic ./. Serbien (38350/04)
Erden ./. Turkiet (27719/02)
Keman ./. Turkiet (68446/01)
Köseoglu ./. Turkiet (73283/01)
Olcar ./. Turkiet (76096/01) även artikel 13
22 november
SC Concept Ltd SRL & Manole ./. Rumänien (42907/02)
Kiselyova ./. Ukraina (21047/02)
27 november
Hamer ./. Belgien (21861/03)
Sárközi ./. Ungern (40354/04) brottmål
Iwankowski m.fl. ./. Belgien (6203/04)
Károlyné Balogh ./. Ungern (1107/04)
Kolláth ./. Ungern (15509/05)
Wójcicka- Surówka ./. Polen (33017/03)
Matia ./. Slovakien (33827/03)
Sika ./. Slovakien (nr 4) (44508/04)
Raway o. Wera ./. Belgien (25864/04)
Sobczynski ./. Polen (23128/03)
Jovicevic ./. Serbien (2637/05)
29 november
Nankov ./. Makedonien (26541/02) brottmål
Sakir Akkurt ./. Turkiet (20583/02) brottmål
Tamamboga och Gül ./. Turkiet (1636/02) även artikel 5.3, se nedan och artikel 13
Gierlinger ./. Österrike (38032/05)
Akincibasi ./. Turkiet (4212/02)
Blidchenko ./. Ukraina (20339/03)
4 december
Denée ./. Belgien (31634/03) brottmål
6 december
Bragadireanu ./. Rumänien (22088/04) även artikel 3 Undermåliga förhållanden
Karmo ./. Bulgarien (76965/01) brottmål
Tsivis ./. Grekland (11553/05) brottmål
Josephides ./. Cypern (33761/02)
Alexiou ./. Grekland (26682/05) även artikel 13
Giannetaki E. & S. Metaforiki Ltd och Giannetakis ./. Grekland (29829/05)
Karahalios ./. Grekland (nr 7) (6480/06)
Karahalios ./. Grekland (nr 8) (7865/06)
11 december
Pêcheur ./. Luxemburg (16308/02) ej kränkning, även artikel 5.3 se nedan
Cengix Polat ./. Turkiet (40593/04) även artikel 5.3 se nedan och artikel 5.4
Tangredi ./. Italien (32747/02)

ARTIKEL 5.3
13 november
Lyp ./. Polen (25135/04)
20 november
Algür m.fl. ./. Turkiet ((483/02) även artikel 6.1 se ovan
Güzel (Zeybek) ./. Turkiet (6257/02)
Yigit m.fl. ./. Turkiet (4218/02,4260/02, 4262/02, 4271/02) även artikel 5.4 se nedan och artikel 5.5
27 november
Çelepkulu ./. Turkiet (41975/98) även fråga om artikel 3 ej kränkning
29 november
Saraçoglu m.fl. ./. Turkiet (4489/02) även artikel 5.4 och 5.5 Frihetsberövande
Tamamboga och Gül ./. Turkiet (1636/02) även artikel 6.1, se ovan och artikel 13
4 december
Sojka ./. Polen (15363/05)
Szwec ./. Polen (45027/96)
11 december
Pêcheur ./. Luxemburg (16308/02) ej kränkning, även artikel 6.1 se ovan
Cengix Polat ./. Turkiet (40593/04) även artikel 5.4 och artikel 6.1 se ovan

ARTIKEL 5.4
20 november
Yigit m.fl. ./. Turkiet (4218/02,4260/02, 4262/02, 4271/02) även artikel 5.3 se ovan och artikel 5.5
27 november
Yakut m.fl. ./. Turkiet (61856/00) även artikel 5.3

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom (Mellandom) den 22 november 2007 i mål T 1418-02 i fråga om skadestånd på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning i Regeringsrätten.

Målet gäller två bolags yrkanden om skadestånd av staten, för att Regeringsrätten i ett mål om rättsprövning upphävde ett beslut om täkttillstånd som meddelats av Koncessionsnämnden för miljöskydd utan att kommunicera ansökan om rättsprövning med bolagen. Det har varit många turer i målet som kan sägas ha börjat med länsstyrelsens beslut 1992 som gav bolagen tillstånd att bedriva bergtäkt på vissa fastigheter. Beslutet fastställdes 1993 av Koncessionsnämnden för miljöskydd, vars beslut inte fick överklagas. Den 30 september 1993 ansökte två sakägare om rättsprövning av det beslutet i Regeringsrätten, som meddelade dom den 17 december 1993 (RÅ 1993 ref 97) utan att ha kommunicerat vare sig ansökningen eller inkommen komplettering med bolagen i fråga. Genom domen upphävdes tillståndsbeslutet och målet återförvisades till Koncessionsnämnden för ny behandling. Koncessionsnämnden meddelade nytt beslut i juni 1994 enligt vilket bolagen åter fick tillstånd att bedriva bergtäkten. Bolagen begärde i oktober 1995 hos JK ersättning av staten för skada som uppkommit till följs av fel eller försummelse vid myndighetsutövning av bl.a. Regeringsrätten. JK avslog ansökningen. Bolagen väckte då talan i Högsta domstolen mot staten men deras talan avvisades med hänvisning till 3 kap. 7 § skadeståndslagen (NJA 2001 s. 31). Bolagen sökte då resning i Regeringsrätten och yrkade att Regeringsrättens dom i rättsprövningsärendet skulle undanröjas pga. bristande kommunicering. Regeringsrätten avslog ansökningen i beslut den 13 juni 2001 (RÅ 2001 not 94) men uttalade att frågan om undantagsregeln i 10 § förvaltningsprocesslagen gav utrymme för att i det aktuella rättsprövningsmålet underlåta kommunikation kunde vara föremål för delade meningar. Vidare uttalades att mot bakgrund av den vikt som lagts vid kommunikationsprincipen och med tanke på följderna för bolaget så borde kommunikation ha skett innan Regeringsrätten upphävde Koncessionsnämndens beslut. Bolagen väckte åter talan i Högsta domstolen som i beslut den 18 juni 2003 (NJA 2003 s. 263) uttalade att hinder enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte längre kunde anses föreligga mot att ta upp bolagens talan till prövning. Domstolen fann sig också behörig att pröva bolagens talan även i den delen den grundades på en påstådd försummelse från regeringsrättssekreterarens sida.

Efter samråd med parterna beslöt Högsta domstolen att genom särskild dom avgöra frågan om skadeståndsgrundande fel eller försummelse i samband med a) att ansökan kom in, b) ansökan kompletterades och ansökan om inhibition inkom, c) ärendet föredrogs eller d) slutlig överläggning hölls.

I nu aktuellt mål fann Högsta domstolen att samma bedömning bör göras i den del bolagens talan grundar sig på ett påstående om försummelse av kanslichefen vid Regeringsrätten. Vidare konstaterades att den fråga som Högsta domstolen nu skulle pröva i mellandom var om den i Regeringsrätten underlåtna kommuniceringen utgjorde skadeståndsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Högsta domstolen redogjorde för kommunikationsskyldigheten enligt 10 § förvaltningsprocesslagen och för de där angivna undantagen och framhöll att vid prövning av enskildas civila rättigheter och skyldigheter följer rätten att få del av handlingar och bemöta det som sägs där också av Europakonventionens principer för en rättvis rättegång i artikel 6, vilken får anses omfatta även rättsprövningsförfarandet. Högsta domstolen gjorde härefter samma bedömning som den Regeringsrätten gjort i resningsmålet, dvs. att ansökan om rättsprövning borde ha kommunicerats med bolagen innan Regeringsrätten upphävde Koncessionsnämndens beslut. Bolagens talan väcker emellertid frågan om Regeringsrätten borde ha kommunicerat ärendet inte bara innan det avgjordes utan också om bolagen i ett tidigare skede borde ha fått en särskild underrättelse om ansökningen och handläggningen av den. En sådan självständig informationsskyldighet kan inte inläsas i förvaltningsprocesslagen eller ess förarbeten Domstolarna skyldighet att kommunicera mål vilar på den grundläggande principen att "ingen skall dömas ohörd". Att motparten får kännedom om målet genom kommunikationen är att se som ett led i motpartens rätt att yttra sig över framställningen.

Den rättspraxis som har utvecklats enligt artikel 6 i Europakonventionen får uppfattas på samma sätt. I flera avgöranden från Europadomstolen talas visserligen om en möjlighet för parterna att få kännedom om den andra partens yttrande och bevisning. Men även här får det anses vara en rätt inte i första hand att bli informerad om målet utan i stället att bemöta vad som anförs inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande. Europakonventionen har därmed inte medfört någon längre gående skyldighet än förvaltningsprocesslagen att kommunicera målet om rättsprövning. Någon skyldighet att särskilt beakta bolagens intresse av information när kommunikationsfrågan bedömdes kan Regeringsrätten således inte anses ha haft och det kan inte anses ha förelegat en skyldighet att ha sådana särskilda rutiner för rättsprövningsärenden som bolagen hade gjort gällande.

Frågan var då om den underlåtna kommuniceringen före beslutet utgjorde fel eller försummelse vid myndighetsutövning och om ett skadeståndsansvar kunde läggas på staten för detta. För ett sådant ansvar anses det inte räcka att en domstol eller en myndighet har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande där det funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Dessa begränsningar ha visserligen inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Europakonventionen. Det intresse som konventionen skyddar låg emellertid inte till grund för bolagens talan.

I rättsprövningsmålet bedömde Regeringsrätten att en underrättelse var uppenbart onödig men Högsta domstolen, liksom Regeringsrätten i resningsmålet, har gjort en annan bedömning. Uppfattningarna kan dock växla i en sådan fråga och Regeringsrättens bedömning i rättsprövningsmålet kan inte betecknas som uppenbart oriktig. Högsta domstolens majoritet fann därmed att det inte förekommit fel eller försummelse i den mening som en tillämpning av 3 kap. 2 § skadeståndslagen anses förutsätta och att den underlåtna kommunikationen därför inte kunde grunda någon skadeståndsskyldighet för staten mot bolagen.

Skiljaktig mening

Högsta domstolens ordförande och referenten i målet var skiljaktiga och uttalade i en gemensam skiljaktig mening bl.a. följande. De anslöt sig till majoritetens uppfattning när det gällde domstolen behörighet, att Regeringsrätten borde ha kommunicerat ansökningen med bolagen innan rättsprövningsärendet avgjordes och att alltså den i 10 § förvaltningsprocesslagen föreskrivna skyldigheten hade åsidosatts samt att det inte förelåg någon skyldighet för Regeringsrätten att införa särskilda rutiner för handläggningen av rättsprövningsärenden. Bolagens talan avser ersättning för kostnader som blivit onyttiga genom att ansökningen inte kommunicerades med dem och genom det för dem oförutsedda uppehållet i täktverksamheten. Bolagens talan får anses grundad på att de inte blev upplysta om att ansökningen var föremål för behandling och fråga uppkommer om detta intresse skall anses i skadeståndsrättslig mening skyddat genom bestämmelsen om kommunikation. Myndighetens skyldighet enligt 10 § förvaltningsprocesslagen utgörs av två moment: handlingen skall tillställas den som berörs och denne skall beredas tillfälle att yttra sig över den. Genom att parten får kännedom om att en talan väckts får han möjlighet att inrätta sig efter det förhållandet. Detta intresse har behandlats i skilda sammanhang i förarbeten och doktrin och det har också understrukits i flera av Europadomstolens domar. Möjligheten att kunna inrätta sig efter ett eventuellt bifall till den väckta talan och att tillvara sina intressen även på annat sätt än inom ramen för en rättegång får anses vara av sådan vikt för allmänhetens förtroende för rättssystemet att det måste anses skyddat såväl av 10 § förvaltningslagen som av artikel 6 i Europakonventionen. Har reglerna om kommunikationsskyldighet åsidosatts och parten har orsakats en skada på grund av att han inte fått kännedom om den talan som väckts måste han anses principiellt berättigad till ersättning även för en sådan skada.

Regeringsrättens bedömning att kommunikation inte behövde ske kan inte betecknas som uppenbart oriktig men detta får anses sakna betydelse för tillämpningen av 3 kap. 2 § skadeståndslagen när ett skadeståndsyrkande som i förevarande fall grundar sig på en försummelse som får antas ha innefattat en överträdelse av Europakonventionen. Regeringsrättens underlåtenhet att kommunicera ansökningen om rättsprövning före målets avgörande innebar därför en skadeståndsgrundande försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

HÄNVISNINGAR
Svenska avgöranden
RÅ 1993 ref 97
RÅ 2001 not 94
NJA 2001 s. 31
NJA 2003 s. 263
NJA 1994 s.194
NJA 1994 s. 654
NJA 2003 s. 285
NJA 2003 s. 217
NJA 2005 s. 462
NJA 1993 s. 13
NJA 1999 s. 629
NJA 2005 s. 263 (i skiljaktig mening)

Europadomstolens avgöranden
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23
Beer ./. Österrike, dom 2001-02-06
San Leonard Band Club ./. Malta, dom 2004-07-29 (jfr nr 8/04)

Högsta domstolens dom den 28 november 2007 i mål T 2246-05 avseende skadestånd.

B hade häktats och efter en sjukresa fick han av misstag med sig sin livrem in i cellen på häktet. Han använde remmen för att hänga sig och han avled till följd därav några dagar senare. Frågan i målet var om staten, på grund av underlåtenheten att vid avvisitering ta hand om Bs livrem, skall utge skadestånd till Bs söner.

Tingsrätten fann att det förhållandet att personalen inte uppmärksammade att B fick ut en livrem inför sjukresan och sedan fick med den in i cellen och att det inte kontrollerades att han återlämnat alla persedlar som han fått ut innebar en försummelse. Eftersom regeln om att livrem inte får innehas av den som är intagen i häkte har tillkommit för att livrem är ett föremål som intagna kan använda för att skada sig, hade Bs dödsfall varit en rimlig förväntad konsekvens av försummelsen. Staten genom Kriminalvårdsstyrelsen var ansvarig för försummelsen och därför också skyldig att utge ersättning för den skada sönerna lidit. Hovrätten konstaterade att försummelsen inte varit nödvändig för att B skulle kunna ta sitt liv utan endast för att han skulle kunna ta livet av sig på det sätt han gjorde. I den meningen var försummelsen en nödvändig betingelse för det aktuella dödsfallet men det var inte en tillräcklig betingelse och därför inte tillräckligt för ett skadeståndsansvar. Staten hade inte bidragit till dödsfallet på ett sådant sätt att den skulle bära ansvaret för dess konsekvenser. Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten sönernas talan. - I Högsta domstolen vidhöll sönerna sitt yrkande om skadestånd. Staten bestred andring.

Efter att ha redogjort för det inträffade och för gällande bestämmelser konstaterade Högsta domstolen att frågan om i vad mån en överträdelse av de aktuella föreskrifterna skulle medföra skadeståndsskyldighet enligt skadeståndslagens bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna borde bedömas i ljuset av de krav som Europakonventionen ställer. I den utsträckning som konventionen kan ge anledning till det skall den svenska lagstiftningen tolkas fördragskonformt. Högsta domstolen anförde vidare följande.

Artikel 2 i Europakonventionen behandlar envars rätt till livet. Europadomstolen har i sin praxis utvecklat statens skyldighet enligt artikel bl.a. så att staten i vissa fall har en positiv förpliktelse att se till att individers rätt till livet skyddas i förhållande till andra enskilda och i vissa avseenden också i förhållande till dem själva. Europadomstolen har särskilt fastslagit att staten har en skyldighet avseende häktade eller på annat sätt frihetsberövade personer att vidta ändamålsenliga åtgärder för att skydda liv (se Keenan v. the United Kingdom, no. 27229/95, ECG`HR 2001-III och Trubnikov v. Russia, no. 49790 (99, 30 november 2005) samt att denna skyldighet, i enlighet med artikel 13 i konventionen, skall förenas med en rätt till ett effektivt rättsmedel vilket i princip bör omfatta en möjlighet till ersättning för skada (se särskilt punkten 130 i Keenan v. the United Kingdom). Vid sin prövning av statens ansvar har Europadomstolen först bedömt om myndigheterna hade eller borde ha haft kännedom om att personen i fråga befann sig i verklig och omedelbar fara, och därefter tagit ställning till frågan om myndigheterna vidtagit alla nödvändiga åtgärder som rimligen kunde begäras för att förhindra att denna fara realiserades.

Högsta domstolen konstaterade vidare att staten medgett försummelse och att det förelåg erforderligt orsakssamband mellan denna försummelse och dödsfallet. För skadeståndsansvar bör emellertid, i enlighet med det synsätt som framgår av Europadomstolens domar, dessutom krävas att myndigheten visste eller borde ha vetat att det fanns en verklig och omedelbar risk att den intagne skulle försöka skada sig själv och att myndigheten trots det inte hade vidtagit de åtgärder som rimligen kunde förväntas av den för att förhindra förverkligandet av denna risk.

B hade visserligen ett par år tidigare försökt begå självmord, men den läkare som samtalat med B i häktet hade inte bedömt att han då hade självmordstankar eller planer. Inte heller hade häktesvakterna iakttagit några tecken på att det fanns en verklig risk för att B skulle begå självmord. I likhet med hovrätten fann Högsta domstolen det inte visat att staten genom kriminalvården borde ha insett att det fanns en verklig och omedelbar risk för att B skulle begå självmord. Det fanns därmed inte skäl att sanktionera statens försummelse med skadeståndsskyldighet. Högsta domstolen fastställde därför hovrättens domslut.

HÄNVISNINGAR utöver vad som anges ovan
NJA 2003 s. 217
NJA 2005 s. 462

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens beslut den 14 november 2007 i mål 1276-05 i fråga muntlig förhandling i mål om sjukpenning.

Försäkringskassan beslöt i maj 2002 efter omprövning att inte ändra sitt tidigare beslut att inte betala sjukpenning till C för tiden den 25 mars - den 31 juli 2002 med motiveringen att hennes arbetsförmåga inte bedömdes nedsatt med minst en fjärdedel. C överklagade till länsrätten som biföll hennes överklagande delvis och fann att hennes arbetsförmåga var nedsatt till hälften och att hon därför var berättigad till halv sjukpenning. Försäkringskassan överklagade och kammarrätten meddelade prövningstillstånd. Härefter överklagade även C och yrkade hel sjukpenning för tiden den 25 mars 2002 till den 31 januari 2004. Hon yrkade också muntlig förhandling. Kammarrätten fann muntlig förhandling obehövlig och avslog yrkandet. Sedan C yrkat att kammarrätten skulle ompröva sitt beslut avslog kammarrätten på nytt yrkandet om muntlig förhandling. C slutförde sin talan och kammarrätten biföll härefter försäkringskassans överklagande samt avvisade Cs talan avseende tiden efter den 31 juli 2002. I Regeringsrätten yrkade C att kammarrättens dom och beslutet att vägra muntlig förhandling skulle upphävas och att målet skulle återförvisas till kammarrätten för prövning. I andra hand yrkade hon att beviljas hel sjukpenning för tiden den 25 mars 2002 till den 31 januari 2004. Försäkringskassan medgav att målet återförvisades.

Regeringsrätten redogjorde för 9 § tredje stycket i förvaltningsprocesslagen och för vad som uttalats i förarbetena till bestämmelsen och konstaterade härefter att rätten till sjukpenning är en sådan civil rättighet som omfattas av artikel 6 i Europakonventionen. Regeringsrätten uttalade sedan följande.

Vid tillämpning av konventionsbestämmelsen har Europadomstolen i dom den 12 november 2002 (Salomonsson mot Sverige) funnit att kammarrätt som ändrade länsrätts dom till nackdel för den enskilda parten borde ha tillmötesgått dennes begäran om muntlig förhandling i kammarrätten. Europadomstolen uttalade bl.a. att någon förhandling inte hade hållits i länsrätten, att omständigheterna var sådana att muntlig förhandling kunde ha gett ett bättre underlag inför avgörandet och att det därför inte förelåg några undantagsförhållanden som motiverade att tvisten avgjorde utan muntlig förhandling.

Regeringsrätten konstaterade härefter att i det förevarande målet hade Cs behandlande läkare och försäkringsläkaren gjort motstridiga bedömningar i frågan om Cs arbetsförmåga. Mot den bakgrunden fann Regeringsrätten att det var möjligt att en muntlig förhandling hade kunnat tillföra upplysningar av betydelse. C var därför berättigad till muntlig förhandling och eftersom det inte hållits förhandling i länsrätten borde kammarrätten ha hållit en sådan förhandling inför avgörandet av målet. Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom och visade målet åter för ny handläggning.

HÄNVISNING
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02) 




Senast ändrad: 2011-04-12