JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 11 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 november - den 12 december 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

M. Ayegh mot Sverige, beslut 2006-11-07
När de uppgifter som klaganden lämnade efter hand och sent under det nationella förfarandet inte kunde anses välgrundade, bedömdes utvisning till Iran inte innebära någon risk för behandling i strid med artikel 3 och klagomålet förklarades därför för inadmissible.

Beslut avskriva mål

I Ekelöf och M Ekelöf-Vestin mot Sverige, beslut 2006-10-24
Domstolen avskriver mål efter återkallelse.

Domar mot andra länder

Metin Turan mot Turkiet, 2006-11-14
Beslut att förflytta en tjänsteman till annan stad pga. hans medlemskap i en fackförening kränkte fackföreningsfriheten enligt artikel 11.

Tsfayo mot U K, 2006-11-14
När High Court, som prövade överklagande av ett beslut att vägra retroaktivt bostadsbidrag av en nämnd som inte var oberoende, visserligen kunde upphäva det överklagade beslutet men inte kunde ersätta det med en egen bedömning, fick den klagande inte sin sak prövad av en oberoende och opartisk domstol och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Hajiyev mot Azerbaijan, 2006-11-16
När övergångsbestämmelse om överklagande var så otydlig att det inte var rimligt att kräva att den klagande skulle förstå att han bort klaga till Högsta domstolen och inte till appellationsdomstol, kränktes hans rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Dima mot Rumänien, 2006-11-16
En av den klagande åberopad grund som haft stor betydelse för det överklagade avgörandets utgång bemöttes inte i Högsta domstolens dom. Den klagande fick därmed inte en rättvis rättegång och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Tsalkitis mot Grekland, 2006-11-16
Vägran att häva parlamentarisk immunitet för att kunna väcka åtal för gärningar som begåtts innan vederbörande valdes in i parlamentet kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Demir och Baykara mot Turkiet, 2006-11-21
Offentliganställdas fackförening gavs ingen rättskapacitet och ingånget kollektivavtal upphävdes och det skedde därmed en kränkning av artikel 11.

Roda och Bonfatti mot Italien, 2006-11-21
Omhändertagande och placering av flicka som utsatts för sexuella övergrepp stred inte mot artikel 8 men det gjorde däremot bristande åtgärder för att upprätthålla kontakterna med hennes mor och bror.

Flandin mot Frankrike, 2006-11-28
När beslut att bevilja en person rättshjälp och att förordna en försvarare inte delgavs vederbörande förrän efter förhandlingen i appellationsdomstolen och han där bedömdes ha avstått från sin rätt till försvarare kränktes artikel 6.1 och 3 b) och c).

Apostol mot Georgien, 2006-11-28
Krav på fordringsägare att betala kostnader för förfarandet, när han begärde verkställighet av en för honom gynnande dom utan hänsyn till omständigheterna och till hans ekonomiska förhållanden, innebar att hans rätt att få tillgång till domstol inskränktes och det skedde en kränkning av artikel 6.1

Grecu mot Rumänien, 2006-11-30
När det brott som den tilltalade dömts för inte var att anse som mindre grovt och han på grund av den gällande lagstiftningens återverkningar på förfarandet inte fick domen omprövad i högre instans, skedde det en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 7.

Veraart mot Nederländerna, 2006-11-30
Kränkande uttalanden, som gjordes av en advokat i ett radioprogram och som riktades mot en psykoterapeut som hade uttalat sig i ett mål mot advokatens klient, ledde till att advokaten fick en varning av disciplinnämnd. Därmed kränktes hans yttrandefrihet enligt artikel 10.

Oya Ataman mot Turkiet, 2006-12-05
Användande av ”pepparspray” för att skingra fredlig demonstration kränkte inte artikel 3 men innebar däremot en kränkning av artikel 11.

Hunt mot Ukraina, 2006-12-07
Inreseförbud hindrade fader att i tillräcklig utsträckning vara delaktig i vårdnadsprocess gällande hans son och nationella domstolar gjorde inte heller tillräckliga ansträngningar för att ta hans intressen till vara och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Ivanov mot Ukraina, 2006-12-07
Skriftlig förbindelse att inte fly som gällde under nära tio år innebar en oproportionerlig begränsning av den klagandes rätt att röra sig fritt och det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Burden och Burden mot U K, 2006-12-12
När det nationella skattesystemet medgav en efterlevande make eller registrerad partner undantag från arvsskatt men inte gav syskon som sammanlevt hela livet samma undantag, fann domstolen med minsta möjliga marginal (4-3) att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Pasa och Erkan Erol mot Turkiet, 2006-12-12
Att omgärda ett minerat område med enbart taggtråd var inte tillräckligt för att skydda barn från risken att dödas eller skadas och det skedde därför en kränkning av artikel 2.

Domar och beslut i Grand Chamber

Jussila mot Finland, 2006-11-23
Artikel 6 var tillämplig i mål om skatteförhöjning/skattetillägg men muntlig förhandling var inte nödvändig och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1 när sådan nekades.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea hovrätts dom den 13 november 2006 i mål nr B 830-06 angående häleri; fråga om brottsprovokation.

ALLMÄNT

Europadomstolen har den 28 november genom en hemlig omröstning bland de 46 domarna valt den franske domaren Jean-Paul Costa till ny president för domstolen för en treårsperiod. Den nye presidenten tillträder den 19 januari 2007. Han efterträder den schweiziske domaren Luzius Wildhaber, som varit domstolens president sedan den 1 november 1998, då den nya domstolen tillträdde, och som nu, enligt artikel 23.6 i konventionen, träder tillbaka på grund av att han i januari fyller 70 år.

Domstolen har vidare den 4 december valt den brittiske domaren Sir Nicolas Bratza till vicepresident för domstolen. Han kommer därmed att verka jämsides med den andre vicepresidenten, den grekiske domaren Christos Rozakis, som omvaldes 2004. Samtidigt valdes den belgiska domaren Françoise Tulkens till sektionspresident. De nyvalda presidenterna är valda på tre år och de tillträder den 19 januari 2007.

Enligt den preliminära statistiken per den 31 oktober 2006 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 41 000 klagomål, vilket är en ökning med 10 % i förhållande till föregående års 37 350 klagomål för motsvarande period. 1 232 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 56 %. Av dessa har 245 meddelats i separata beslut, en minskning med 26 % och 987 i samband med dom i sakfrågan, vilket är en ökning med 115 %. 24 996 klagomål har avgjorts, 1 353 genom dom, en ökning med 67 % och 23 643 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits, en ökning med 6 %. 8 480 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 november till 89 600 mål vilket är en ökning med 11 % från den balans om 81 000 mål som förelåg vid årsskiftet.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

M. Ayegh mot Sverige
(Ansökan nr 4701/05, beslut den 7 november 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

När de uppgifter som klaganden lämnade efter hand och sent under det nationella förfarandet inte kunde anses välgrundade, bedömdes utvisning till Iran inte innebära någon risk för behandling i strid med artikel 3 och klagomålet förklarades därför för inadmissible.

M kom till Sverige med sin son A den 8 februari 2003 och ansökte om asyl och uppehållstillstånd. Hon uppgav vid ett första förhör att hon flytt från Iran pga. att A skulle inkallas till militärtjänst när han fyllde 18 år och att det fanns en risk att han skulle placeras i gränsområdena vilket skulle innebära fara för honom. Hennes make och dotter var kvar i Iran. M hade inget annat än en kopia av sitt iranska identitetskort och hon uppgav att hon lämnat sitt pass, där även A var intagen, till smugglare som hjälpt dem ur landet. M uppgav i senare förhör och i olika stadier av förfarandet bl.a. följande. A hade i skolan blivit upptäckt när han tillsammans med kamrater tittade på de förbjuda Satansverser av Salman Rushdie. Han hade också blivit våldtagen och hotad av rektorn på skolan. Hennes make hade begärt skilsmässa och han hade anklagat henne för otrohet, han hade hotat döda henne och hon riskerade att dömas till döden eller till en omänsklig bestraffning. Hon åberopade också sin egen dåliga mentala hälsa med risk för självmord samt även sonens hälsoproblem. Hon gav in vissa handlingar som hon uppgav sig ha fått från sin syster i Iran avseende bl.a. underrättelser och kallelser till domstol pga. de mål maken uppgavs ha väckt mot henne.

M:s första ansökan avslogs av migrationsverket i april 2003 och så även hennes överklagande till Utlänningsnämnden i september 2004. Motiveringen var väsentligen att M inte kunde straffas i Iran för det hon påstod att maken anklagade henne för, att sonen kunde få hjälp av de iranska myndigheterna mot ev. hot eller övergrepp från rektorn. Deras hälsoproblem ansågs inte heller så allvarliga att de motiverade att det beviljades uppehållstillstånd av humanitära skäl. Migrationsverket beslöts att M och A skulle anmäla sig hos verket tre gånger i veckan. I december 2004 beslöt emellertid att båda skulle placeras i förvar i avvaktan på utlämningen till Iran, eftersom A försökt hålla sig undan. Den 10 december beslöt verket att överlämna ansvaret för verkställigheten till polismyndigheten, eftersom M förklarat att hon inte skulle lämna Sverige frivilligt. M och A gav in nya ansökningar om uppehållstillstånd vilka avslogs av Utlänningsnämnden. I februari 2005 inhiberades verkställigheten på Europadomstolens anmodan. Ett år senare, i januari 2006, underrättade regeringen domstolen om den tillfälliga ändringen av utlänningslagen och i april meddelades att M inte heller enligt den ändrade lagstiftningen kunde beviljas uppehållstillstånd. A däremot tycks ha fått uppehållstillstånd. M begärde åter, utan framgång, en omprövning hos Migrationsverket pga. sin stadigt försämrade hälsa och åberopade två läkarintyg där det uppgavs att hon bl.a. hade självmordstankar, att hon visat tecken på ett prepsykotiskt tänkande och att hon led av en allvarlig depression.

Europadomstolen erinrade om staternas rätt att själva besluta om inresa, bosättning och utvisning gällande utlänningar men också om att ett beslut om utvisning under vissa omständigheter kan medföra att artikel 3 blir tillämplig. Domstolen var medveten om förekomsten av allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran men måste ändå kunna slå fast att M:s personliga situation var sådan att ett återvändande till Iran inte skulle strida mot artikel 3. Domstolen fann att de handlingar som åberopats kunde fås från iranska domstolar mot en viss avgift och att den domstol som M hade hänvisat till hade upphört att existera flera år tidigare och att den dessutom inte varit en brottmålsdomstol utan en tvistemålsdomstol. Mot den bakgrunden fann domstolen att M inte hade visat att det fanns välgrundad anledning att tro att hon skulle utsättas för en verklig risk att dömas till vare sig döden eller till ett omänskligt eller förnedrade kroppsstraff eller sådan behandling i strid med artikel 2, artikel 3 eller artikel 1 i protokoll nr 13. Inte heller M:s påstående att hon skulle bestraffas för att utan sin makes tillstånd ha fört sonen A ut ur Iran vann tilltro och hennes uppgifter i övrigt om att maken skulle skada henne ansågs inte styrkta. S.k. hedersmord har fördömts av ledarna i Iran och förekommer normalt inte i de större städerna som t.ex. Teheran, där M:s make bott hela sitt liv. Domstolen fann därför att klagomålet i denna del var uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

M hade emellertid även åberopat sitt svaga hälsotillstånd och hävdat att hon, om hon utvisades, skulle orsaka irreparabla skador. Domstolen erinrade om att konventionen inte ger en person rätt att stanna i ett visst land enbart pga. att han eller hon skall kunna fortsätta att åtnjuta vård eller uppbära förmåner där. De två läkare som uttalat sig om M hade visserligen uppgett att det fanns en risk att hon skulle försöka begå självmord men hon hade å andra sidan inte någon gång varit intagen för psykiatrisk vård, vare sig frivilligt eller genom tvång. Hon hade i själva verket haft mycket liten kontakt med den svenska sjukvården. Med hänsyn till den höga tröskel som artikel 3 anger, särskilt när det inte gäller en stats direkta skyldigheter, fann domstolen att en utvisning till Iran inte skulle strida mot kraven i artikel 3 och att det aktuella fallet således inte innebar några sådana exceptionella omständigheter som krävs enligt domstolens praxis. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt målet för inadmissble.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Sinnarajah ./. Schweiz, beslut 1999-05-11
V. Matsiukhina o. A. Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21 
F. ./. U K, beslut 2004-06-22 
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29 
Dragan m.fl. ./. Tyskland, beslut 2004-10-07 
Ovdienko ./. Finland, beslut 2005-05-31

Beslut avskriva mål

I Ekelöf och M Ekelöf-Vestin mot Sverige
(Ansökan nr 34496/04, beslut den 24 oktober 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Domstolen avskriver mål efter återkallelse.

Makarna E har fört en skatteprocess i de svenska förvaltningsdomstolarna avseende sina bolags och sina egna privat inkomster samt om påförande av skattetillägg. - I Europadomstolen klagade makarna E bl.a. över förfarandets längd.

Genom beslut den 28 mars 2006 förklarade Europadomstolen klagomålet i övrigt för inadmissible, jämför nr 5/06.

I ett brev till Europadomstolen den 4 september 2006 upplyste makarna E domstolen om att de önskade återkalla sitt klagomål och de yrkade att målet skulle avskrivas. Europadomstolen konstaterade att den svenska regeringen inte hade någon invändning mot att målet avskrevs och att det inte heller fanns några särskilda omständigheter som med hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter krävde en fortsatt prövning av målet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Metin Turan mot Turkiet
(Ansökan nr 20868/02, dom den 14 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Beslut att förflytta en tjänsteman till annan stad pga. hans medlemskap i en fackförening kränkte fackföreningsfriheten enligt artikel 11.

M bildade tillsammans med andra i augusti 2001 en fackförening som anslöts till fackföreningsfederationen, KESK, för den offentliga sektorn. M valdes in i föreningens styrelse. Guvernören i regionen, där det gällde undantagstillstånd, informerades om förhållandet. Den 5 oktober 2001 begärde guvernören hos ministeriet att M skulle förflyttas till en annan region pga. att han deltagit i ett antal olika händelser, bl.a. ett protestmöte, en begravning och flera minnesstunder över avlidna PKK-medlemmar samt att han kontinuerligt deltagit i aktioner som ordnats av KESK. Beslut om att M skulle förflyttas fattades den 15 mars 2002 och M fick del av beslutet den 27 mars samma år. - I Europadomstolen klagade M över att beslutet att förflytta honom innebar ett ingrepp i hans rätt tillmötes- och föreningsfrihet i strid med artikel 11.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändningar om att konventionen inte var tillämplig och att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, erinrade om att fackföreningsfriheten är en särskild form av föreningsfriheten enligt konventionen. Domstolen framhöll att man i varje enskilt fall måste anstränga sig att pröva alla problem i målet utan att glömma det allmänna sammanhanget. Domstolen konstaterade att det fanns lagliga möjligheter att förflytta M till en annan tjänst eller en annan stad om samhällsbehoven krävde det men att det som M anfört visade att det skett ett ingrepp i hans rätt till föreningsfrihet som stred mot artikel 11. Detta framgick också tydligt av regionguvernörens meddelande den 5 oktober 2001. Domstolen fann att även om M, som han själv påstått, hade kunnat fortsätta att delta i KESK:s aktiviteter även efter förflyttningen, var det hans medlemskap i föreningen som var anledningen till förflyttningen. Beslutet om förflyttning var därför, mot bakgrund av de samlade omständigheterna i målet, att anse som ett ingrepp från myndigheternas sida i M:s rätt att utöva sina fackföreningsrättigheter och ett sådant ingrepp var inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 11 och enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 13.

Skiljaktig mening

Den turkiske domaren Türmen var skiljaktig och ansåg inte att det skett någon kränkning av artikel 11. Han framhöll att domstolen tidigare avgjort flera liknande fall och då inte funnit någon kränkning, eftersom den klagande hade kunna fortsätta att delta i fackföreningsmöten och liknande. Han kunde inte se att det här målet skilde sig från de tidigare på något väsentlig sätt. M hade inte heller förflyttats pga. sitt medlemskap i fackföreningen utan för att han deltagit i olika aktioner.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11
Akat ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Syndicat national de la police belge ./. Belgien, dom 1975-10-27 
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Bulga m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Ertas Aydin m fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-20 (jfr nr 9/05)
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15

Tsfayo mot U K
(Ansökan nr 60860/00, dom den 14 november 2006)
Domen finns endast på engelska.

När High Court, som prövade överklagande av ett beslut att vägra retroaktivt bostadsbidrag av en nämnd som inte var oberoende, visserligen kunde upphäva det överklagade beslutet men inte kunde ersätta det med en egen bedömning, fick den klagande inte sin sak prövad av en oberoende och opartisk domstol och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

T är etiopisk medborgare men är bosatt i London. Hon fick inledningsvis hjälp att ansöka om skatte- och bostadsförmåner men pga. sin bristande kännedom om hur det brittiska systemet fungerade och sina ringa språkkunskaper gav hon inte in en förnyad ansökan när det första året löpt ut så som lagen föreskrev. När hon blev medveten om varför hon inte längre fick förmånerna gav hon in en ansökan både avseende kommande månader och retroaktivt för den tid hon inte fått något bidrag. I september 1999 beslöt prövningsnämnden för bostadsförmåner och skatteförmåner i Hammersmith och Fulham, HBRB, att avslå T:s överklagande av den lokala nämndens vägran att retroaktivt betala henne skatte- och bostadsförmåner. T överklagade detta beslut utan framgång. - I Europadomstolen klagade T över att HBRB inte var en oberoende och opartisk domstol i konventionens mening och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att tvister om rätt till sociala förmåner i allmänhet faller inom tillämpningsområdet för artikel 6.1 och konstaterade att T:s begäran om bostadsbidrag gällde en civil rättighet och att hon därför var berättigad till en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol. Domstolen konstaterade härefter att HBRB inte bara saknade oberoende från den verkställande makten utan att nämnden dessutom hade direkta band till den ena parten i målet, eftersom fem av ledamöterna kom från den lokala myndigheten. HBRB hade avslagit T:s yrkanden, eftersom nämnden inte funnit att hon var trovärdig. Medan den högre domstolen hade haft möjlighet att upphäva det beslutet om den funnit att HBRB hade saknat bevisning till stöd för sin bedömning eller att nämndens bedömning av annan orsak var ohållbar, så hade den ändå inte haft behörighet att höra om bevisningen eller att sätta sin egen uppfattning om T:s trovärdighet i stället för nämndens. Det fanns därför i detta mål inte någon möjlighet att den centrala frågan skulle kunna prövas av ett organ som var helt oberoende av parterna i tvisten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Salesi ./. Italien, dom 1993-02-26
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Mennitto ./. Italien, dom (GC) 2000-10-05
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Bryan ./. U K, dom 1995-11-22 
X. ./. U K, kommissionens beslut 1998-01-19
Stefan ./. U K, kommissionens beslut 1997-12-09
Wickramsinghe ./. U K, beslut 1997-12-09    
Kingsley ./. U K, dom (GC) 2002-05-28

Hajiyev mot Azerbaijan
(Ansökan nr 5548/03, dom den 16 november 2006)
Domen finns endast på engelska.

När övergångsbestämmelse om överklagande var så otydlig att det inte var rimligt att kräva att den klagande skulle förstå att han bort klaga till Högsta domstolen och inte till appellationsdomstol, kränktes hans rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

H var aktiv i den Nationella fronten, en organisation som spelade en nyckelroll i landets kamp för självständighet från Sovjetunionen. 1992 utnämndes H till flera höga militära poster och 1993 blev han befälhavare över den speciella polisstyrkan. Efter det att Nationella fronten förlorat sin politiska makt 1993 arresterades H och häktades. Han dömdes av Högsta domstolens militära kammare i augusti 1995 till tio års fängelse för bl.a. mordförsök. I juni 1996 dömde samma domstol honom för att han inte förmått förhindra den armeniska ockupationen av staden Khojaly till femton års fängelse som skulle avtjänas samtidigt. Enligt den då gällande straffprocesslagen var Högsta domstolens båda domar slutliga och kunde inte överklagas. Under år 2000 antogs en ny straffprocesslag och innan den antogs beslutade parlamentet om en övergångslag som tillät att slutliga domar som meddelats enligt den äldre lagstiftningen fick överklagas. Två år efter det att H gett in sitt överklagande upplyste appellationsdomstolen honom i ett brev den 31 mars 2004 att den inte kunde pröva hans mål och hänvisade honom till Högsta domstolen. H blev senare benådad och frigiven från fängelset. - I Europadomstolen klagade H särskilt över att han inte fått en rättvis och offentlig rättegång, eftersom appellationsdomstolen inte hade prövat hans överklagande. Han klagade också över att han diskriminerats, eftersom appellationsdomstolen prövat klagomål från tre andra personer som hade befunnits sig i samma situation som han själv. Han åberopade artikel 6.1 och artikel 14.

Europadomstolen noterade att övergångslagen gav rätt att få ett mål omprövat av appellationsdomstolen eller av Högsta domstolen. Med hänsyn till den formuleringen kunde H inte rimligen förväntas förstå att hans klagomål föll inom Högsta domstolens behörighet och inte inom appellationsdomstolens. Dessutom hade H inte upplysts om förhållandet förrän mer än två år efter det att han anhängiggjort sitt överklagande. Tvärtom hade han som svar på sina förfrågningar blivit förledd att tro att hans mål väntade på prövning i appellationsdomstolen. Med hänsyn till övergångslagens otydlighet och avsaknaden av en klar och tydlig rättslig tolkning av de relevanta bestämmelserna och med beaktande av att det fanns åtminstone tre tidigare nationella avgöranden var det rimligt att H trott att hans mål skulle prövas av appellationsdomstolen. Det hade ankommit på den domstolen att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att H fick den rätt som övergångslagen gav honom och det skulle inte ha krävts av honom att han skulle klaga till Högsta domstolen. H:s rätt att få tillgång till domstolsprövning hade därmed begränsats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Monnell o. Morris ./. U K, dom 1987-03-02
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11
F.E. ./. Frankrike, dom 1998-10-30
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09

Dima mot Rumänien
(Ansökan nr 58472/00, dom den 16 november 2006)
Domen finns endast på franska.

En av den klagande åberopad grund som haft stor betydelse för det överklagade avgörandets utgång bemöttes inte i Högsta domstolens dom. Den klagande fick därmed inte en rättvis rättegång och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

D, som utbildats vid Institutet för formbildande konst i Bukarest, tjänstgjorde vid den aktuella tidpunkten som officer i den rumänska armén och arbetade i försvarsministeriets ateljé för formbildande konst. Efter kommunistregimens fall i december 1989 beslöt de rumänska myndigheterna att anta ett nytt statsvapen. Det förslag som utformats av D godkändes av parlamentet och publicerades i en offentlig tidning 1992. D:s namn angavs tillsammans med upplysningen att han var den grafiske designern. 1996 väckte D talan mot ett antal företag däribland det statsägda bolag som svarade för präglingen av rumänska mynt. Han försökte få en lagenlig andel av vinsten på reproduceringen av den design han skapat. Han yrkanden avslogs av de allmänna domstolarna. D klagade därefter och begärde laglighetsprövning och hävdade bl.a. att det expertutlåtande som domstolarna stött sig på när de avslog hans yrkanden var ogiltigt. Högsta domstolen avslog den 17 oktober 2000 hans klagomål utan att bemöta det argumentet. - I Europadomstolen klagade D över att förfarandet inte varit rättvist, särskilt eftersom Högsta domstolen inte hade prövat en av grunderna för klagomålet. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att den grund som D åberopat och som gällde att expertens utlåtande var ogiltigt med hänsyn till sin relevans och den betydelse det haft för utgången i målen krävde ett särskilt och uttryckligt bemötande. I avsaknad av ett sådant svar på vad D anfört var det omöjligt att avgöra om Högsta domstolen helt enkelt hade låtit bli att ta ställning till hans argument eller om domstolen hade haft för avsikt att avslå det och i så fall på vilka grunder. Vid sådant förhållande hade D inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Jahnke o. Lenoble ./. Frankrike, beslut 2000-09-29    
Driemond Bouw BV ./. Nederländerna, beslut 1999-02-02 
Cottin ./. Belgien, dom 2005-06-02 (jfr nr 6/05)  
Hiro Balani ./. Spanien, dom 1994-12-09
SC Masinexportimport Industrial Group SA ./. Rumänien, dom 2005-12-01 
Ciobanu ./. Rumänien, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02) 

Tsalkitis mot Grekland
(Ansökan nr 11801/04, dom den 16 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Vägran att häva parlamentarisk immunitet för att kunna väcka åtal för gärningar som begåtts innan vederbörande valdes in i parlamentet kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

T fick 1996 bygglov för att uppföra ett kontors- och affärskomplex i Kifissia, en förort norr om Aten. Kommunstyrelsen i Kifissia beslöt emellertid i mars 1997 att stoppa byggnadsarbetena. T hävdade att han kontaktade borgmästaren, CT, och frågade honom vad som hänt och att borgmästaren då begärde ca 205 400 EUR av honom i utbyte mot ett tillstånd att få fortsätta arbetena. I slutet av mars 1997 återkallades det tidigare meddelade bygglovet genom ett beslut av CT. Högsta förvaltningsdomstolen gav T prövningstillstånd och upphävde besluten att stoppa byggnadsarbetena och att återkalla bygglovet. I november 2001 gav T in en anmälan om utpressning, tjänstefel och mutbrott mot CT, som under mellantiden hade blivit invald i parlamentet i de allmänna valen 2000. I enlighet med artikel 62 i grundlagen ansökte åklagaren om parlamentets tillstånd att få väcka talan mot CT men han begäran avslogs i mars 2002. T väckte ytterligare talan mot CT i augusti 2003 och åklagaren begärde åter parlamentets tillstånd att få åtala CT. I februari 2004 vägrade parlamentets talman att upphäva CT:s parlamentariska immunitet. - I Europadomstolen klagade T över att det grekiska parlamentet vägran att tillåta att ett brottmålsförfarande inleddes mot CT, en ledamot av parlamentet, kränkte hans rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att de gärningar på vilka T hade grundat sin anmälan mot CT hade inträffat 1997, dvs. tre år innan CT valdes in i parlamentet. De påstådda gärningarna kunde således inte ha något samband med att CT utövade sina parlamentariska åligganden. Domstolen erinrade om att en begränsning av rätten att få tillgång till domstolsprövning inte kunde vara förenlig med artikel 6.1 om den inte hade ett legitimt syfte och om det inte fanns en rimlig proportionalitet mellan de tillämpade åtgärderna och det mål som skulle uppnås. Avsaknaden av ett tydligt samband med en parlamentarisk aktivitet krävde en snäv tolkning av proportionalitetsbegreppet mellan det åsyftade målet och de tillämpade åtgärderna. Domstolen fann den grekiska regeringens påstående om att T kunde förnya sin begäran om åtal mot CT, när dennes tjänstgöring i parlamentet hade upphört, var ogrundad. Det skulle i ett sådant fall också förflyta alltför lång tid mellan gärningarna och ett brottmålsförfarande, vilket skulle göra ett åtal osäkert med hänsyn särskilt till bevisningen. Mot den bakgrunden fann domstolen att talmannens vägran att upphäva CT:s parlamentariska immunitet hade skadat T:s rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Beles m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Saez Maeso ./. Spanien, dom 2004-11-09 (jfr nr 10/04)
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Aït Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
De Jorio ./. Italien, dom 2004-06-03 (jfr nr 6/04)
Ganci ./. Italien, dom 2003-10-30 (jfr nr 10/03)

Demir och Baykara mot Turkiet
(Ansökan nr 34503/97, dom den 21 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Offentliganställdas fackförening gavs ingen rättskapacitet och ingånget kollektivavtal upphävdes och det skedde därmed en kränkning av artikel 11

D och B var vid den aktuella tidpunkten medlem respektive generalsekreterare i fackföreningen Tüm Bel Sen, föreningen, som grundades 1990. Under 1993 träffade föreningen ett kollektivavtal med kommunstyrelsen i Gaziantep vilket reglerade alla aspekter av arbetsvillkoren för arbete i kommunen, bl.a. löner, förmåner och socialvårdstjänster. Föreningen stämde senare kommunen för att den inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet, särskilt inte de ekonomiska åtagandena. Föreningen vann målet i första instans. Emellertid fann kassationsdomstolen i december 1995 att den turkiska lagen vid den tidpunkt när föreningen grundades inte tillät offentliga tjänstemän att bilda fackföreningar och att föreningen inte kunde stödja sig på internationella överenskommelser som då ännu inte var tillämpliga i turkisk rätt. Kassationsdomstolen fann därför att föreningen inte hade varit en juridisk person eller haft någon rättskapacitet att ingå ett kollektivavtal. Efter en revision av kommunens räkenskaper som genomfördes av revisionsrätten begärde staten att medlemmarna i föreningen skulle betala tillbaka de ytterligare ersättningar som de fått på grund av det inte längre gällande kollektivavtalet. - I Europadomstolen klagade D och B över att de turkiska domstolarna hade förvägrat dem rätten att bilda en fackförening och att teckna ett kollektivavtal. De åberopade artikel 11.

Europadomstolen konstaterade att det inte hade förts fram någon konkret bevisning för att visa att föreningens aktiviteter utgjorde ett hot mot samhället eller staten. Domstolen fann därför att vägran att ge föreningen rättslig status inte var förenlig med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 11.

När det sedan gällde upphävandet av kollektivavtalet noterade domstolen att avtalet mellan föreningen och kommunen var det huvudsakliga eller enda sättet för föreningen att kunna främja och försvara medlemmarnas intressen. När avtalet upphävdes innebar det därför ett intrång i de klagandes föreningsrätt. Domstolen noterade vidare att de klagande handlat i god tro när de valde att ingå ett kollektivavtal för att försvara sina intressen, eftersom Turkiet tidigare hade ratificerat FN:s konvention om rätten att organisera sig och ingå kollektivavtal, vilken tillät alla arbetare att delta i kollektiva förhandlingar och att ingå kollektivavtal. Beslutet att upphäva ett kollektivavtal med retroaktiv verkan nära tre år efter det att avtalet ingåtts och efter det att det hade tillämpats innebar att svarandestaten på ett oberättigat sätt hade brustit i sina skyldigheter att garantera de rättigheter som artikel 11 ger. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 11.

Skiljaktig motivering

Den turkiske domaren Türmen, den svenska domaren Fura-Sandström och den serbiske domaren Popovic lämnade en gemensam skiljaktig motivering. De hade föredragit ett vidare synsätt på frågan. De ansåg bl.a. att för att finna att det skett en kränkning av artikel 11 borde man ha konstaterat att statens intrång i föreningsrätten var oberättigat, eftersom det inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. En annan fråga som borde ha behandlats var om offentliga tjänstemän har samma fackföreningsrättigheter som andra löntagare och om det inbegriper en rätt att föra kollektiva förhandlingar. De hänvisade till sista meningen i artikel 11.2 och framhöll att beträffande de tre kategorier som nämns där är det en allmän uppfattning att inskränkningar kan få göras i de väpnade styrkornas och polisens rättigheter enligt artikel 11. När det däremot gäller den tredje kategorin, tjänstemän inom statsförvaltningen, finns det inte något klart svar. Enligt de skiljaktigas mening är det dock klart att personer i denna kategori borde ges rätt att fullt ut utöva rättigheterna enligt artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Tüm Haber Sen o. Çinar ./. Turkiet, dom 2006-02-21
Syndicat national de la police belge ./. Belgien, dom 1975-10-27 
Swedish Engine Drivers´ Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02

Roda och Bonfatti mot Italien
(Ansökan nr 10427/02, dom den 21 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Omhändertagande och placering av flicka som utsatts för sexuella övergrepp stred inte mot artikel 8 men det gjorde däremot bristande åtgärder för att upprätthålla kontakterna med hennes mor och bror.

R och B är mor resp. bror till SB som föddes 1988. De klagar för egen del och för SB:s räkning. I oktober 1998 berättade SB:s kusin, M, för personal inom socialtjänsten att hon, SB och andra barn blivit utsatta för sexuella övergrepp av hennes egna föräldrar och andra vuxna, särskilt R:s syster och hennes man, MB. Ungdomsdomstolen beslöt i november 1998 bl.a. att frånta R och hennes man vårdnaden och utsåg i stället den lokala hälsotjänsten, AUSL, som vårdnadshavare för SB samt beslöt att SB skulle placeras i en skyddad miljö. Domstolen fann att M:s uppgifter, som stämde överens med vad de andra barnen uppgett, var trovärdiga och medicinska undersökningar hade bekräftat att det skett sexuella övergrepp. Ungdomsdomstolen noterade vidare att utöver SB:s far så var även andra medlemmar av R:s familj inblandade, bl.a. hennes syster och svåger och den senares far. Beslutet verkställdes den 12 november 1998. I februari 1999 konstaterades i två rättsmedicinska rapporter att det funnits skador som visade på åtskilliga och upprepade fullständiga sexuella relationer. Barnet undersöktes av en psykolog för vilken hon i juli 2000, innan hon tog tillbaka sina uppgifter, berättade att hon behandlats illa av sin far och att hon var rädd för att återvända till moderns hem. I januari 2001 beslöt ungdomsdomstolen att AUSL fortsatt skulle vara ansvarig för vårdnaden om SB så att hon kunde placeras i en skyddad miljö, företrädesvis i en familj. Domstolen fråntog fadern alla föräldrarättigheter och beslöt att den indragna kontakten mellan mor och dotter skulle bestå samt avslog B:s begäran att få återuppta kontakten med sin syster med motiveringen att han delade föräldrarnas inställning och förnekade möjligheten av att SB fått lida. R och B överklagade utan framgång. R fick emellertid senare tillstånd att träffa dottern. Ett första möte skedde den 28 mars 2002 och följdes av fyra ytterligare möten det året samt sex möten under 2003. Härefter motsatte sig SB en ytterligare utökning av umgängestillfällena och hon förklarade 2004 att hon inte ville återvända hem utan föredrog att fortsätta träffa modern var annan eller var tredje månad. SB hade under tiden, i december 2002, placerats i fosterhem. R fortsätter nu att träffa sin dotter i närvaro av socialtjänstemän och enligt uppgift har B varit närvarande vid några tillfällen. B har ansökt om att få vårdnaden om systern och han har begärt att få träffa henne. Ungdomsdomstolen avslog dessa yrkanden i maj 2006 och uppdrog åt socialtjänsten att utreda om det skulle vara i SB:s intresse att få återuppta kontakten med brodern. Åtal väcktes mot SB:s far och 17 andra personer, särskilt R:s syster och svåger. Brottmålet avgjordes i juni 2000 genom att alla de tilltalade personerna fälldes för sexuella övergrepp på minderåriga barn. SB:s far frikändes emellertid efter överklagande medan domen mot M:s föräldrar fastställdes avseende de övergrepp som begåtts i deras hem mot M, hennes bror och fyra andra barn. Domen fastställdes av kassationsdomstolen i november 2002 med undantag för bedömningen av en av de tilltalade. - I Europadomstolen klagade R och B särskilt över att det skett en kränkning av artikel 8 genom att SB flyttats från hemmet och genom att de inte haft någon kontakt med henne under nära fyra år.

Europadomstolen noterade att omhändertagandet av SB hade inneburit ett intrång i de klagandes familjeliv. Det hade emellertid skett i enlighet med lag och i ett legitimt syfte, nämligen att skydda barnets intressen. Omhändertagandet och placeringen av SB var åtgärder som kunde anses proportionerliga och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda barnets hälsa och rättigheter. De komplexa omständigheterna i målet kunde rimligen ha gett myndigheterna anledning att utgå från att ett fortsatt boende i moderns hem skulle vara skadligt för SB. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

När det gällde avsaknaden av kontakter mellan SB samt modern och brodern och förhållandena vid mötena mellan dem, framhöll domstolen att varje placering i samhällsvård i princip måste anses som en tillfällig åtgärd, som skall upphöra så snart omständigheterna tillåter det. Vården skall också genomföras på ett sätt som syftar till att återförena mor och barn. Även om alla de rättsliga myndigheternas beslut hade fattats efter vederbörligt övervägande och på grundval av de utredningar som gjorts av experter och av socialtjänsten, kunde domstolen inte bortse från det förhållandet att den tid som förflutit efter det att kontakten mellan mor och dotter hade återupptagits inte hade underlättat ett förnyande av nära band mellan de klagande. Även med hänsyn till den tvekan som SB gett uttryck för när hon inte ville ha tätare kontakter med modern var det skäligt att göra den bedömningen att de åtgärder som vidtagits för att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan flickans intressen och R:s och B:s intressen inte hade varit helt tillfredsställande. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Boyle ./. U K, kommissionens rapport 1993-02-09 
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
W. ./. U K, dom 1987-07-08
R. ./. U K, dom 1987-07-08
B. ./. U K, dom 1987-07-08
Couillard Maugery ./. Frankrike, dom 2004-07-01 (jfr nr 7/04)
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Covezzi o. Morselli ./. Italien, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
A ./. U K, dom 1998-09-23
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12

Flandin mot Frankrike
(Ansökan nr 77773/01, dom den 28 november 2006)
Domen finns endast på franska.

När beslut att bevilja en person rättshjälp och att förordna en försvarare inte delgavs vederbörande förrän efter förhandlingen i appellationsdomstolen och han där bedömdes ha avstått från sin rätt till försvarare kränktes artikel 6.1 och 3 b) och c).

F anklagades bl.a. för att olagligen ha arbetat som advokat och han fälldes genom en rättegång där han inte hade något juridiskt biträde. Han dömdes till böter om 1 220 EUR varav hälften var villkorligt. F överklagade och begärde rättshjälp. Genom ett beslut den 21 mars 2000 beviljades han biträde av en offentlig försvarare. Beslutet delgavs honom, tillsammans med namnet på den advokat som förordnats, emellertid först tre veckor efter det att förhandling hållits i appellationsdomstolen, där den överklagade domen fastställdes. Appellationsdomstolen höjde också bötesbeloppet till 4 574 EUR. Kassationsdomstolen avslog F:s överklagande dit i maj 2001 med motiveringen att han avstått från sin rätt att företrädas av en advokat. - I Europadomstolen klagade F över att han inte fått biträde av en av domstol förordnad advokat för sitt försvar inför appellationsdomstolen. Han åberopade artikel 6.1 och 3 b) och c).

Europadomstolen tog bl.a. ställning till om rättshjälpsbyråns sena underrättelse om beslutet att tillerkänna F en offentlig försvarare och om förordnande av en advokat hade inneburit ett intrång i F:s rättigheter till en försvarare och till att få tid och möjlighet att förbereda sitt försvar enligt artikel 6.1 och 3 b) och c). Domstolen erinrade om att ett avstående från en rättighet som ges enligt konventionen måste vara otvetydigt och att det i synnerhet gäller avstående från de fördelar det medför att få biträde av en advokat i en rättegång. Domstolen konstaterade att F hela tiden hade gett uttryck för sin önskan att få en advokat som försvarare inför appellationsdomstolen. Han hade både skrivit och flera gånger ringt till rättshjälpsbyrån för att få besked om byråns beslut avseende hans begäran. Trots det fick han inget meddelande om beslutet den 21 mars 2000 att bevilja honom rättshjälp och att förordna en advokat. F hade i brev till appellationsdomstolen den 18 april 2000 lämnat sina synpunkter inför förhandlingen den 26 april 2000 och han framhöll där bl.a. att han gjorde på det sättet endast pga. att han inte fått svar på sin begäran om försvarare. Mot den bakgrunden fann Europadomstolen att han inte återtagit sin begäran om rättshjälp innan förhandlingen och att det därför inte hade varit berättigat att dra den slutsatsen att han hade avstått från sin rätt till biträde. Eftersom appellationsdomstolen höjt bötesbeloppet hade det som stod på spel för F inte heller varit försumbart. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3.b) och c).

HÄNVISNINGAR
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Pakelli ./. Tyskland, dom 1983-04-25
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Sejdovic ./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr3/06)
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)

Apostol mot Georgien
(Ansökan nr 40765/02, dom den 28 november 2006)
Domen finns endast på engelska.

Krav på fordringsägare att betala kostnader för förfarandet, när han begärde verkställighet av en för honom gynnande dom utan hänsyn till omständigheterna och till hans ekonomiska förhållanden innebar att hans rätt att få tillgång till domstol inskränktes och det skedde en kränkning av artikel 6.1

A klagade över fyra olika rättegångsförfaranden, ett tvistemål om ekonomisk ersättning, en bodelning i samband med skilsmässa, en arvstvist och ett mål om sociala förmåner. Europadomstolen förklarade klagomålet i alla delar utom ett för inadmissible såsom uppenbart ogrundat. I den del klagomålet förklarades admissible var omständigheterna följande.

A hade väckt talan i ett tvistemål mot en annan privatperson och i november 2001 beslöt tingsrätten att personen i fråga skulle betala A ersättning för de kostnader och utlägg han hade haft i målet. Eftersom gäldenären vägrade att följa domen begärde A verkställighet av domen. Departementet svarade att han enligt lagen om verkställighet skulle bära de ”preliminära kostnaderna för förfarandet”. A hade emellertid inkomst endast i form av en liten pension och han kunde därför inte betala erforderligt belopp. Senare redogjorde han för sina ekonomiska förhållanden och erbjöd sig att betala verkställighetsavgiften när domen i fråga hade verkställts. Departementet vidhöll emellertid sin tidigare inställning. Eftersom A inte kunde betala avgiften har domen från november 2001 ännu inte verkställts. - i Europadomstolen klagade A över myndigheternas vägran att verkställa den för honom gynnande domen och åberopade rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll att verkställigheten är en integrerad del av en rättegång och att rätten att få tillgång till domstol för prövning av civila rättigheter och skyldigheter också skyddar rättigheten att få tillgång till ett verkställighetsförfarande, dvs. rätten att få ett verkställighetsförfarande inlett. Domstolen erinrade emellertid också om att rätten att få tillgång till domstol inte är absolut utan kan bli föremål för inskränkningar. Dessa får dock inte vara så långtgående att själva kärnan i rättigheten går förlorad. En inskränkning är inte heller förenlig med artikel 6.1 om den inte sker i ett legitimt syfte och det finns ett proportionerligt förhållande mellan de åtgärder som används och det mål som skall uppnås. Myndigheterna hade åberopat den inhemska lagen om verkställighet när de ålade A en ekonomisk begränsning i form av skyldigheten att betala ”preliminära kostnader”. Dessa begränsade möjligheten att få tillgång till ett verkställighetsförfarande och liknade en sådan regel som gör tillgången till tvistemålsdomstolar beroende av att det betalas en domstolsavgift. Vidare måste det begärda beloppets storlek bedömas med hänsyn till omständigheterna i det aktuella målet, inklusive A:s möjlighet att betala dem och i vilken fas av förfarandet som inskränkningen skedde. I det aktuella målet hade inskränkningen inte lagts på A vare sig i första instans eller vid överklagandet och den kunde därför inte anses relaterad till hans yrkande i sak eller till förutsättningarna för framgång. Förekomsten av en slutlig och verkställbar dom som var gynnande för A visade att hans talan hade förtjänat en prövning. Att således ålägga honom en skyldighet att betala kostnader för att få den domen verkställd innebar en begränsning av strikt ekonomisk natur och den krävde därför en särskilt rigorös granskning från rättssäkerhetssynpunkt. Även om man antog att det kunde vara berättigat att tvinga en fordringsägare att betala en del av de kostnader som var förenade med verkställighetsförfarandet kunde domstolen konstatera att den aktuella lagen om verkställighet innehöll en bestämmelse om fordringsägarens ansvar för att betala en avgift som motsvarade 7 % av det belopp som kunde drivas in. A hade också förklarat sig villig att betala avgiften sedan domen verkställts. Domstolen erinrade om att ett uppfyllande av skyldigheterna enligt artikel 6.1 inte enbart innebär att en stat skall avhålla sig från rättighetsinskränkningar utan att det också kan krävas att staten vidtar olika former av positivt handlande. Genom att föra över skyldigheten att ekonomiskt säkerställa organisationen av verkställighetsförfarandet på A hade staten försökt undfly sin positiva skyldighet att organisera ett system för verkställighet av domar som var effektivt både rättsligt och praktiskt. Myndigheternas ställningstagande att göra A ansvarig för kostnaderna i förening med att man helt bortsett från hans ekonomiska situation innebar en alltför tung börda och begränsade hans rätt att få tillgång till en domstol i sådan grad att det skadade själva kärnan i den rättigheten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Manoilescu o. Dobrescu ./. Rumänien och Ryssland, beslut 2005-03-03
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Podbielski o. PPU Polpure ./. Polen, dom 2005-07-26 (jfr nr 08/05)
Fuklev ./. Ukraina, dom 2005-06-07

Grecu mot Rumänien
(Ansökan nr 75101/01, dom den 30 november 2006)
Domen finns endast på franska.

När det brott som den tilltalade dömts för inte var att anse som mindre grovt och han på grund av den gällande lagstiftningens återverkningar på förfarandet inte fick domen omprövad i högre instans, skedde det en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 7.

G var från 1980 till 1983 anställd på ett fransk-rumänskt bolag med säte i Paris och han hade utsetts till vicedirektör i bolaget av det rumänska industriministeriet. Han utförde sitt uppdrag i Paris och fick sin lön i franska francs, vilka betalades till ett franskt bankkonto. 1983 när han återvände till Rumänien konfiskerade myndigheterna hans pass och avsatte honom från hans tjänst. Han anklagades för att ha underlåtit att inom föreskriven tid ha deklarerat den utländska valuta som fanns på hans konto i den franska banken och han sattes i häkte under tiden den 7 januari till den 15 mars 1985. Under den tiden lät han överföra de i Frankrike innestående medlen, motsvarande drygt 12 000 EUR, till sitt konto i den rumänska banken för utlandsaffärer. Genom ett beslut den 31 juli 1985 konfiskerade åklagarmyndigheten den utländska valutan, avslutade målet mot G och ålade honom att betala administrativa böter. G gav in ett flertal klagomål men alla avslogs. Han stämde också finansministeriet för att få tillbaka det konfiskerade beloppet men utan framgång. - I Europadomstolen klagade G över att han inte fått en rättvis rättegång och han åberopade artikel 6.1 samt artikel 2 i protokoll nr 7.

Europadomstolen konstaterade att tingsrätten i Bukarest inte hade haft full behörighet, inte hade inrättats enligt lag och inte tillförsäkrade det processrättsliga skydd som krävs i brottmål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade vidare att G hade anklagats för en gärning som inte kunde beskrivas som en ”mindre grov gärning” i den mening som avses i artikel 2 i protokoll nr 7 och den kunde därför inte heller medföra ett undantag från rätten att få målet omprövat i högre domstol. Mot bakgrund av den rumänska lagstiftningen vid den aktuella tidpunkten, den praxis som då var gällande och återverkningarna på brottmålsförfarandet fann domstolen att G hade fråntagits rätten att få brottmålet mot sig prövat i två rättsinstanser. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 2 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Betr. artikel 6, se domen
Artikel 2 i protokoll nr 7

Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22 
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)

Veraart mot Nederländerna
(Ansökan nr 10807/04, dom den 30 november 2006)
Domen finns endast på engelska.

Kränkande uttalanden, som gjordes av en advokat i ett radioprogram och som riktades mot en psykoterapeut som hade uttalat sig i ett mål mot advokatens klient, ledde till att advokaten fick en varning av disciplinnämnd. Därmed kränktes hans yttrandefrihet enligt artikel 10.

V är advokat i Alkmaar. I juni 2000 sände TV-bolaget NCRV ett dokumentärprogram kallat ”Hemliga mödrar” som handlade om en kvinna, AK, som påstod att hon blivit utsatt för incest av sin farfar, sin far och två av sina bröder. Hon uppgav att hon blivit gravid fem gånger, att en graviditet avbrutits och att av de barn som blev resultaten av de övriga graviditeterna hade tre mördats under ritualer och ett hade sålts. Uppgifterna påstods grunda sig på förträngda minnen som hon lyckats få fram med hjälp av en terapeut, X, som behandlat henne under sex år. Familjen K, som förnekade alla AK:s anklagelser, sökte hjälp av V och NCRV åtalades därefter för förtal. I juni 2002 publicerade åklagarmyndigheten en pressrelease med uppgifter om att NCRV hade tillstått att bolaget förtalat familjen K och att parterna hade förlikts utom domstol. Den 28 november 2001 sändes ett radioprogram med en intervju med V angående det aktuella målet. V påstod där att terapeuter som X var ”farliga” och han fortsatte (ung.) ” en sådan skulle inte, skulle väl inte tillåtas att vara terapeut? Den mannen bor i norra Holland, han borde odla kål och stå på marknad men han borde absolut inte arbeta med patienter eller med människor som befinner sig i en nödsituation. Jag tycker att det är mycket oroande och jag bedömer det inte vara professionellt. Det är förstås möjligt att sådana personer är magiker men det har inget att göra med terapeuter eller läkare. De för människor tillbaka i regression. Var fick denne man sin utbildning, var studerade han? Han liknar sig själv vid Gud. Han är verkligen ingen legitimerad läkare, vem kan påstå det?” - Programmet innehöll också en intervju med X som uppgav att han inte var vare sig hypnotisör eller en regressionsterapeut. Han trodde emellertid att känslor som väcks genom avslappningsövningar och tryckbehandling (acupressure) speglar verkliga händelser och han var säker på att de minnen som han hjälpt AK att få fram var sanna. Den 9 december 2001 anmälde X advokaten V till ledaren för advokatsamfundet och denne lämnade ett preliminärt yttrande i mars 2002. Däri angavs att X hade anmodats att uppge sina medicinska och vetenskapliga kvalifikationer men att han avböjt. Vid överklagande till en disciplinnämnd bedömdes X:s klagomål i oktober 2003 vara välgrundat. Eftersom V inte hade fått några tidigare anmärkningar meddelades han en varning. X:s kvalifikationer specificerades första gången vid den förhandling som hölls i nämnden i april 2003 där det bl.a. uppgavs att X utbildats vid det internationella institutet för förenande psykoterapi och att han därefter genomgått såväl teoretiska som praktiska kurser samt en tvåårig utbildning i multimetods relationsterapi. I mars 2005 upplyste X Europadomstolen om att han väckt en civilprocess som vilandeförklarats i avvaktan på Europadomstolens avgörande. Familjen K väckte en skadeståndstalan mot X i oktober 2005 som grundade sig på vad V beskriver som en eskalering av AK:s problem och på de uttalanden som X gjort angående sanningshalten av hennes påstådda hågkomster. - I Europadomstolen klagade V över att den disciplinpåföljd som disciplinnämnden beslutade innebar en kräkning av artikel 10.

Europadomstolen noterade att det var ostridigt att det skett ett ingrepp i form av en påföljd i V:s rätt till yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i lag och att det syftade till att skydda andras rykte och rättigheter. När det gällde om ingreppet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle erinrade domstolen först om att även om advokater har rätt till yttrandefrihet så kräver yrkets särskilda natur att de uppträder på ett diskret, ärligt och värdigt sätt när de framträder offentligt. Domstolen konstaterade att i V:s fall så hade AK offentligt anklagat sin familj för brott som var av särskilt avskyvärd karaktär. Familjen K såg till att de fick hjälp av V för att söka upprättelse för den skada som orsakats dem och för att försvara sitt rykte. Det kunde inte ifrågasättas att V hade rätt att göra offentliga uttalanden i sina klienters intresse även utanför rättssalen under förutsättning att han handlade i god tro och i enlighet med sitt yrkes etiska regler. När det gällde den faktiska grunden för V:s uttalanden måste det godtas att det fanns ett band mellan AK:s anklagelser och den terapi som hon under flera år fått av X. Denne hade inte heller förnekat detta. Till yttermera visso hade X, i samma radioprogram där V framfört sina ifrågasatta uttalanden, otvetydigt förklarat inte bara att den terapi som han tillhandahållit hade hjälpt AK att minnas utan också att det hade hjälpt henne att godta minnena som sanning. Såvitt domstolen visste hade riktigheten i AK:s påståenden inte bekräftats av någon källa som var helt oberoende av henne och X. Vid sådant förhållande och särskilt med hänsyn till de mycket allvarliga anklagelser som riktats mot familjen var det inte oskäligt att förvänta sig att X åtminstone skulle uppge sina kvalifikationer. Det var svårt att se hur man i annat fall skulle ha kunnat fastställa förekomsten eller avsaknaden av ett faktiskt underlag för V:s uttalanden. X hade ändå tillåtits att hålla inne med uppgifterna om sina kvalifikationer till det allra sista stadiet av disciplinförfarandet. Dessutom framgick inte att disciplinnämnden hade försökt avgöra om X hade eller inte hade yrkesmässig kompetens för att bedöma sanningshalten i AK:s anklagelser enbart genom psykoterapi eller om V själv hade haft möjlighet att styrka och motivera sina uttalanden. En godtagbar prövning av relevanta fakta hade krävt en utredning av åtminstone den aspekten. Endast då hade det varit möjligt att lämna ett välgrundat avgörande av frågan om V hade överträtt gränserna för ett godtagbart yrkesmässigt uppträdande. I själva verket hade disciplinnämndens beslut grundats på en otillräcklig prövning av fakta och de skäl som lämnats saknade därför relevans. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening

Den italienske domaren Zagrebelsky och den monegaskiska domaren Berro-Lefèvre lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att en advokat inte kan tillerkännas samma yttrandefrihet utanför som i en rättssal. Där kan en advokat ibland få använda hätskt språk och inta en totalt subjektiv ståndpunkt och parter i ett mål kan därför förvänta sig att utsättas för stark kritik. Ett antal av Europarådets medlemsstater ger också advokater immunitet för vad de säger när de representerar sina klienter i en domstol och sådan immunitet är kopplad till advokatens skyldighet att försvara klientens intressen. I förevarande mål framfördes den ifrågasatta kritiken, som till viss del var av kränkande natur, emellertid utanför rättssalen och den gällde en privatperson. De skiljaktiga ansåg det därför särskilt problematiskt och till och med farligt att tillåta en advokat att häva smädelser över en enskild individ vem det vara må helt utan sammanhang med en rättslig förhandling.

HÄNVISNINGAR
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Steur ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03)
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27

Oya Ataman mot Turkiet
(Ansökan nr 74552/01, dom den 5 december 2006)
Domen finns endast på franska.

Användande av ”pepparspray” för att skingra fredlig demonstration kränkte inte artikel 3 men innebar däremot en kränkning av artikel 11.

O, som är advokat och medlem i Föreningen för mänskliga rättigheter organiserade en demonstration i Istanbul, vilken skulle följas av ett pressuttalande, för att protestera mot ett projekt med fängelser av typ F (dvs. särskilt stränga). Vid middagstid den 22 april 2000 samlades en grupp om 40-50 personer som viftade med plakat och skyltar under ledning av bl.a. O. Polisen uppmanade dem att skingra sig och att avsluta sammankomsten genom att med hjälp av högtalare upplysa dem om att demonstrationen var otillåten, eftersom den inte hade anmälts, och om de störningar den orsakade när det gällde allmän ordning i rusningstid. Gruppen vägrade lyda och försökte genomföra sin protestmarsch och polisen skingrade då demonstranterna med hjälp av s.k. ”pepparspray”. Polisen grep 39 demonstranter för identitetskontroll, däribland O, och förde dem till en polisstation. Sedan hennes identitet hade kontrollerats släpptes O kl. 12.45. Den 26 april 2000 anmälde O poliserna till åklagarmyndigheten för misshandel genom användande av ”pepparspray”, för olagligt gripande och för att ha hindrat det planerade uppläsandet av en deklaration vid slutet av manifestationen. Åklagaren beslöt emellertid den 29 juni samma år att lägga ned fallet med motiveringen att det inte förekommit något klandervärt. O överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade O över användandet av ”pepparspray” vilket framkallat fysiska obehag som t.ex. tårar och andningssvårigheter. Hon åberopade i den delen artikel 3. Vidare klagade O över att det skett ett intrång i hennes rättigheter till yttrandefrihet och föreningsfrihet genom det sätt som polisen hindrat demonstrationen och uppläsandet av ett pressuttalande som hade planerats som avslutning. Hon åberopade i den delen artikel 11.

Europadomstolen framhöll när det gällde artikel 3 att för att omfattas av den artikeln krävs enligt domstolens praxis att en behandling/misshandel uppnår åtminstone en viss lägsta svårighetsgrad. En behandling anses omänsklig om den är överlagd och pågår under lång tid och om den orsakar fysiska skador eller stark smärta, fysisk eller psykisk. En behandling kan vara förnedrande i den mening som avses i artikel 3 om syftet är att förnedra eller förringa en person och om åtgärden skadar individens personlighet på ett sätt som inte är föreningligt med artikel 3.

I fråga om användningen av ”pepparspray” konstaterade domstolen att denna gas, som används i Europarådets medlemsstater för att kontrollera och skingra demonstrationer som hotade att gå över styr, inte tillhör giftiga gaser men att användandet kan orsaka obehag som t.ex. andningsproblem, illamående, kräkningar, irritation i andningsvägarna, tårkanalerna och ögonen, ryckningar, bröstsmärtor, hudbesvär eller allergiska besvär. Domstolen konstaterade emellertid att O inte hade åberopat någon medicinsk utredning för att visa att hon skulle ha orsakats några olägenheter av att ha utsatts för gasen. Hon hade släppts kort efter gripandet och hon hade inte sökt läkare för att undersökas. Det fanns inget som stödde hennes påstående om att hon behandlats i strid med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att det var ostridigt att det skett ett intrång i O:s rätt till mötesfrihet och att intrånget hade stöd i lag. Domstolen fann att intrånget haft ett legitimt syfte nämligen att bevara ordningen och skydda andras rättigheter. När det gällde frågan om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle hänvisade domstolen till de grundläggande principer som lagts fast i dess praxis. Staterna skall inte bara skydda rätten till fredliga möten utan också avhålla sig från att indirekt begränsa denna rätt. Domstolen noterade att det inte strider mot artikel 11 att av hänsyn till allmän ordning och nationell säkerhet föreskriva krav på tillstånd för möten och att reglera sammanslutningars aktiviteter, Enligt den turkiska rätten krävdes inte tillstånd för offentliga demonstrationer med det krävdes en anmälan 72 timmar i förväg. Alla demonstrationer på offentliga platser kan i och för sig orsaka vissa störningar för allmänhetens vardagsliv och skapa motsättningar och det är därför viktigt att sammanslutningar och andra organisatörer av demonstrationer respekterar gällande bestämmelser. Domstolen fann att eftersom det inte lämnats någon anmälan om demonstrationen så var den inte tillåten, vilket inte heller hade bestritts. Domstolen erinrade emellertid om att en otillåten demonstration inte ger rätt att begränsa mötesfriheten. Domstolen fann det viktigt att myndigheterna ges möjlighet att minska de störningar som en demonstration kan ge upphov till och att vidta förebyggande åtgärder och vissa säkerhetsåtgärder, som t.ex. att ha sjukvårdspersonal på plats, för att garantera att varje evenemang, möte eller sammankomst löper väl oavsett om den är av politisk, kulturell eller annan natur. De samlade demonstranterna hade flera gånger upplysts om att mötet var otillåtet och om att det orsakade störningar för allmänheten vid rusningstid och de hade uppmanats att skingra sig. Detta hade O och andra demonstranter inte hörsammat utan de hade försökt att tvinga sig fram. Utredningen visade emellertid inte att de församlade hade utgjort en fara för den allmänna ordningen bortsett från mindre störningar. Det handlade om ett femtiotal personer som försökt väcka allmänhetens uppmärksamhet i en aktuell fråga. Domstolen fann att myndigheterna visat sig otåliga när det gällde att snabbt få ett slut på demonstrationen. När det inte förekom några våldhandlingar från demonstranternas sida var det särskilt angeläget att myndigheterna visade en viss tolerans för fredliga sammankomster så att den mötesfrihet som garanteras enligt artikel 11 inte helt skall förlora sitt innehåll. Polisens ingripande mot demonstrationen var därför oproportionerligt och var inte nödvändigt i en demokratisk stat för att skydda den allmänna ordningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kiliçgedik ./. Turkiet, beslut 2004-06-01 
Artikel 11
Djavit An ./. Turkiet, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Cisse ./. Frankrike, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)

Hunt mot Ukraina
(Ansökan nr 31111/04, dom den 7 december 2006)
Domen finns endast på engelska.

Inreseförbud hindrade fader att i tillräcklig utsträckning vara delaktig i vårdnadsprocess gällande hans son och nationella domstolar gjorde inte heller tillräckliga ansträngningar för att ta hans intressen till vara och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

H, som nu är bosatt i Riga, var gift med M som är ukrainsk medborgare. De har en son, N, född 2000. M har även ett annat barn, X, som H adopterade i november 2002. H lämnade Ukraina i januari 2003 och i april samma år skildes han och M. Hon skrev i juni 2003 ett brev till inrikesministeriets enhet för bekämpning av organiserad brottslighet och begärde att H skulle förbjudas att resa in i Ukraina. Hon klagade särskilt över att H i juni kommit till Cannes, där X tillbringat ett lov tillsammans med en barnsköterska och att han då hotat att föra bort X. M påstod vidare att H i ett tidigare äktenskap allvarligt hade skadat sin förra hustru. I juni 2003 förbjöds H att under fem år resa in i Ukraina. Ett flertal förfarande inleddes i Ukraina där H, pga. av inreseförbudet, saknade möjlighet att närvara. M väckte i november 2003 ett mål för att få vårdnaden om sonen och domstolen beslöt att H skulle fråntas sina föräldrarättigheter. Domen fastställdes efter överklagande och H klagade vidare utan framgång. Ett annat förfarande gällde rättelse av den uppgift om H:s födelsedatum som felaktigt angetts i det statliga registret. Domstolen biföll där H:s talan men upphävde senare den domen och avslog senare hans talan. Även i detta fall klagade H utan framgång. I oktober 2004 avslogs H:s begäran om ogiltigförklaring av adoptionsbeslutet avseende X. Samma domstol ogiltigförklarade emellertid i juni 2005 adoptionsbeslutet. H klagade också över beslutet att vägra honom inresa i Ukraina. Han fick avslag i första instans, vilket fastställdes av appellationsdomstolen. I mars 2005 klagade H vidare till kassationsdomstolen och där är målet fortfarande anhängigt. - I Europadomstolen klagade H över att inreseförbudet innebar ett otillåtet intrång i hans privat- och familjeliv genom att han hindrades att besöka sin son och över att han i strid med artikel 8 berövats sina föräldrarättigheter. Han klagade också över att han inte fått delta i vårdnadsprocessen och där lägga fram den bevisning han önskade. Han åberopade i den delen artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade när det gällde inreseförbudet att H inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen och förklarade därför klagomålet i den delen för inadmissible. När det sedan gällde H:s föräldrarättigheter konstaterade domstolen att det var ostridigt att det skett ett intrång i H:s rätt till respekt för sitt familjeliv. Intrånget hade stöd i lag och hade det legitima syftet att skydda barnets rättigheter och friheter. För att avgöra om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle skulle domstolen ta ställning till om de anförda skälen, sedda i ljuset av målet som helhet, var relevanta och tillräckliga. Domstolen framhöll att bedömningen av vad som bäst tjänar barnets intresse är avgörande i alla mål av detta slag. Man måste komma ihåg att de nationella myndigheterna vanligtvis har förmånen av direktkontakt med alla berörda personer och att domstolen inte skall sätta sig i de nationella myndigheternas ställe utan snarare har till uppgift att granska myndigheternas beslut i ljuset av konventionen. Domstolen erinrade också om att det måste upprätthållas en rimlig jämvikt mellan barnets och föräldrarnas intressen och att barnets intressen beroende på sin natur kan ta över föräldrarnas intresse.

Domstolen noterade att de nationella domstolarna stött sig på moderns och hennes vittnens påståenden om att H inte visat något intresse för sin son. Sådana argument kan vara relevanta men i målet var det fråga om H hade varit delaktig i beslutprocessen i sådan utsträckning att han fått tillräckligt skydd för sina intressen. Förfarandet gällde förhållanden inom H:s familj och ett beslut att ta ifrån honom hans föräldrarättigheter måste grundas på en bedömning av hans personliga karaktär och hans beteende. Domstolen fann det svårt att förstå i vilken utsträckning de nationella domstolarna kunnat göra en sådan bedömning utan att höra H personligen eller åtminstone, genom internationella rätthjälpsinstrument, försöka få förstahandsupplysningar från honom om relevanta händelser och om hans relationer till sonen och M. De nationella domstolarna hade inte heller beaktat att H försökt att träffa sonen i juni 2003 och de hade underlåtit att kalla de vittnen som H hade begärt. Det förhållandet att H ifrågasatte M:s begäran om ensam vårdnad visade också på hans intresse för sonen. Domstolen fann sammanfattningsvis att H inte varit delaktig i beslutsprocessen i den utsträckning som var nödvändig för att hans intressen skulle tas till vara. Myndigheterna hade därför överträtt gränsen för det utrymme de har för sina bedömningar och de hade inte upprätthållit en rimlig jämvikt mellan H:s intressen och andra personers intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Venema ./. Nederländerna, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
W. ./. U K, dom 1987-07-08

Ivanov mot Ukraina
(Ansökan nr 15007/02, dom den 7 december 2006)
Domen finns endast på engelska.

Skriftlig förbindelse att inte fly som gällde under nära tio år innebar en oproportionerlig begränsning av den klagandes rätt att röra sig fritt och det skedde därför en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

I hade den 12 september 1995 ett gräl med sina grannar vilket urartade till ett slagsmål. I greps och fördes till polisstationen. Åtal väcktes mot honom den 22 september 1995 för vållande till kroppsskada. En utredning inleddes i december 1995 där I misstänktes för att vara en extremt ondskefull ligist. I januari 1996 väcktes åtal för detta och I fick skriftligen avge ett löfte att inte fly. Under de kommande åren följde en rad olika domstolsbeslut, ibland fällande, ibland upphävande av tidigare domar och ibland friande fram till dags dato då brottmålet mot I fortfarande är anhängigt i Högsta domstolen. - I Europadomstolen klagade I över dels att han inte fått en prövning inom skälig tid och att han inte haft tillgång till något rättsmedel för att klaga över tidsutdräkten. Han åberopade i dessa delar artikel 6.1 och artikel 13. Han klagade vidare över att han under så lång tid fått sin rörelsefrihet beskuren genom åtagandet att inte fly och åberopade i denna del artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen konstaterade att förfarandet hittills hade pågått i mer än elva år varav mer än nio år kunde prövas av domstolen. Målet var inte särskilt komplicerat. Även om man godtog regeringens påstående att I själv orsakat fördröjningar hade dessa sammantaget inte uppgått till mer än tio månader och I kunde därför inte anses ha bidragit till det utdragna förfarandet i någon mer betydande omfattning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6 och att det mot den bakgrunden även skett en kränkning av artikel 13.

När det sedan gällde klagomålet över att I fått sin rörelsefrihet inskränkt delade domstolen I:s uppfattning att begränsningen innebar ett intrång i hans rätt att röra sig fritt. Intrånget hade stöd i lag och hade haft ett legitimt syfte, nämligen att säkerställa att hans närvaro under utredningen och rättegångsförhandlingarna. Domstolen konstaterade att åtagandet att inte fly gällt för I under nära tio år varav domstolen kunde bedöma åtta år och åtta månader. Domstolen jämförde sedan med några tidigare avgjorda fall och fann att det förevarande målet skilde sig från några av dem i första hand för att det avsåg en avsevärt längre tid och att själva längden kunde vara tillräcklig för att anse begränsningen oproportionerlig. Domstolen betonade det förhållandet att den långvariga begränsningen förekom i samband med åtal för ett medelsvårt brott och att anklagelserna hade preskriberats redan i september 2000 medan rörelsefriheten var begränsad ända till maj 2006. Det hade inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmännas intresse och I:s rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Merit./. Ukraina, dom 2004-03-30
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Baglay ./. Ukraina, dom 2005-11-08
Styranowski ./. Polen, dom 1998-10-30  
Tommaso Palumbo./. Italien, dom 2001-04-26 
Silin ./. Ukraina, dom 2006-07-13 
Nakhmanovich ./. Ryssland, dom 2006-03-02
Stoianova o. Nedelcu ./. Rumänien, dom 2005-08-04
Artikel 2 i protokoll nr 4
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22
Denizci m.fl. ./. Cypern, dom 2001-05-23
Nagy ./. Ungern, beslut 2004-07-06
Fedorov o. Fedorova ./. Ryssland, dom 2005-10-13
Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Antonenkov m.fl. ./. Ukraina, dom 2005-11-22

Burden och Burden mot U K
(Ansökan nr 13378/05, dom den 12 december 2006)
Domen finns endast på engelska.

När det nationella skattesystemet medgav en efterlevande make eller registrerad partner undantag från arvsskatt men inte gav syskon som sammanlevt hela livet samma undantag, fann domstolen med minsta möjliga marginal (4-3) att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

J och S Burden är två ogifta systrar, födda 1918 och 1925, som i hela sitt liv bott tillsammans, de senaste 30 åren i ett hus som byggts på mark som de ärvt efter sina föräldrar. Var och en av systrarna har skrivit ett testamente som ger all hennes kvarlåtenskap till den andra systern. Båda oroar sig för att, om en av dem dör, den andra systern skall tvingas sälja huset för att kunna betala arvskatten. Enligt 1984 års arvsskattelag utgår arvsskatt med 40 % av värdet på kvarlåtenskapen. Egendom som ärvs av en kvarlevande make/maka eller en homosexuell registrerad partner undantas enligt lagen från arvsskatt. - I Europadomstolen klagade J och S över att, när en av dem dog, den andra skulle drabbas av en stor arvsskatt till skillnad mot den som överlevde en make eller partner. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14.

Europadomstolen slog först fast att systrarna kunde hävda att de påverkades direkt av den aktuella arvsskattelagen. Domstolen fann att det inte kunde ha förväntats av systrarna att de skulle ha fört en talan enligt 1998 års lag om mänskliga rättigheter innan de vände sig till Europadomstolen, eftersom domstolen redan tidigare hade funnit att det rättsmedlet var ineffektivt, på grund av att det var beroende av den verkställande maktens bedömningar. Med hänsyn till att J och S direkt påverkades av en lagbestämmelse och det inte fanns något effektivt rättsmedel som det kunde krävas att de hade uttömt var sexmånadersgränsen för att få föra en talan i Europadomstolen inte tillämplig. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet för admissible.

Eftersom skyldigheten att betala skatt på egendom som en person innehar omfattas av artikel 1 i protokoll nr 1 var artikel 14 tillämplig. Systrarna hävdade att de befann sig i en liknande eller jämförbar situation som sammanlevande gifta par och samboende i partnerskap när det gällde arvsskatt. Regeringen å sin sida gjorde gällande att förhållandena inte var jämförbara, eftersom systrarna var förenade på grund av födsel och inte på grund av ett val att ingå en formell samlevnad som var lagligen erkänd. Domstolen noterade att en man och en kvinna i allmänhet hade frihet att välja att underkasta sig eller inte alla de rättigheter och skyldigheter som hör till ett äktenskap. Som systrar hade de klagande inte den möjligheten. Kärnpunkten i deras klagomål handlade just om att de trots att de valt att leva tillsammans under många år så erkändes det inte i engelsk lag ens i någon omfattning på det sätt som gifta par eller partnerskap erkändes. Domstolen behövde emellertid inte ta ställning till om avsaknaden av valmöjlighet hade någon betydelse för om de klagande i arvsskattehänseende kunde anses befinna sig i en situation som var jämförbar med gifta par eller par i partnerskap eftersom även om man antog att systrarna kunde jämföras med ett sådant par hade de inte behandlats i strid med artikel 14. Domstolen erinrade om att den skillnad i behandling i fråga om socialförsäkringsförmåner som gjordes mellan en ogift person som i många år levt tillsammans med en annan person som avlidit och en änka/änkeman i samma situation var berättigad, eftersom äktenskapet alltjämt sågs som en institution som medförde en särskild status för dem som ingick det och detta var ett förhållande som godtogs vida omkring. Domstolen godtog regeringens argument att undantaget för gifta och registrerade partners när det gällde arvsskatt hade ett legitimt syfte nämligen att främja stabila och fasta hetero- och homosexuella relationer genom att ge en efterlevande en möjlighet till ekonomisk trygghet. Konventionen skyddar uttryckligen rätten att gifta sig och domstolen har många gånger funnit att sexuell läggning omfattas av artikel 14. Staten kunde därför inte kritiseras för att den genom sitt skattesystem förde en politik som främjade äktenskap.

När det sedan gällde om den aktuella skillnaden var proportionerlig i förhållande till syftet och särskilt om det var objektivt och skäligt att vägra samboende syskon samma skatteundantag som gavs gifta beaktade domstolen både de socialpolitiska målen som låg bakom undantaget och det vida utrymme som staten har för sina bedömningar på detta område. För att fungera måste varje skattesystem använda vida kategoriseringar för att skilja mellan olika grupper av skattebetalare och ett sådant system medför oundvikligen gränssituationer och individuella fall som förefaller särskilt stränga och orättvisa. Det ankommer dock på staten att avgöra hur den bäst skall kunna upprätthålla en rimlig jämvikt mellan skatteinkomsterna och sina socialpolitiska åtgärder. Lagstiftaren kunde ha utformat arvsbeskattningen på ett annorlunda sätt men den centrala frågan enligt konventionen var inte vilka kriterier som kunde ha valts för att bevilja ett skatteundantag utan om det system som faktiskt hade valts för att i skattehänseende göra skillnad mellan gifta och registrerade partners å ena sidan och andra samboende å den andra gick utöver statens godtagbara bedömningsutrymme. Mot bakgrund av omständigheterna i målet fann domstolen att svarandestaten inte kunde sägas ha gått utöver det vida utrymme som den hade för sina bedömningar och att den skillnad i behandling som gjordes för att bevilja skatteundantag var skälig och objektivt berättigad. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar

Den maltesiske domaren Bonello och den polske domaren Garlicki lämnade en gemensam skiljaktig mening. De var bl.a. inte övertygade av majoritetens tillämpning av principen om ”margin of appreciation” och de ansåg inte att situationen för samboende syskon, känslomässigt och ekonomiskt, inte är helt olik den som gäller för andra former av samboende, särskilt när det gäller äldre människor.

Även den moldaviske domaren Pavlovschi var skiljaktig. Han ansåg att det var alldeles förfärligt att när en av systrarna dör så skall den kvarlevandes lidande på grund av sin nära släktings frånfälle mångdubblas genom risken att hon skall förlora sitt hem på grund av att hon inte kan betala arvsskatten för sin avlidna systers andel av hemmet. Han kunde inte dela majoritetens uppfattning att en sådan behandling skulle kunna vara rättvis och berättigad. Han var helt övertygad om att det i ett modernt samhälle inte finns några trängande skäl för att orsaka människor sådant lidande.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25
Norris ./. Irland, dom 1988-10-26
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Cornwell ./. U K, beslut 1999-05-11
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Hobbs ./. U K, beslut 2002-06-18
Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 (utöver tidigare nämnda)
Lindsay ./. U K, kommissionens beslut 1986-11-11
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
National and Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06) 
Darby ./. Sverige, dom 1990-10-23
Shackell ./. U K, beslut 2000-04-27
Karner ./. Österrike, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)

Pasa och Erkan Erol mot Turkiet
(Ansökan nr 51358/99, dom den 12 december 2006)
Domen finns endast på franska.

Att omgärda ett minerat område med enbart taggtråd var inte tillräckligt för att skydda barn från risken att dödas eller skadas och det skedde därför en kränkning av artikel 2.

P och hans son E är turkiska medborgare bosatta i Tunceli, Turkiet. I mars 1995 upplystes P, som då var borgmästare i byn, om att minor hade lagts ut i distriktet. Den berörda zonen hade avgränsats med taggtråd och varningsskyltar hade satts upp med 20 meters mellanrum. Den lokala befolkningen upplystes under de följande dagarna om att det område som de brukade använda för bete hade minerats. Den 11 maj 1995 vallade E, då nio år, sina får på bete. Dessa strövade in på det minerade området och E och andra barn i åldrarna 7-13 år följde djuren genom taggtrådsstaketet. E försökte plocka upp en metallbit vilken visade sig vara en mina och han skadades allvarlig vid den efterföljande explosionen. Han fördes till sjukhus med en militärhelikopter och fick där sitt vänstra ben amputerat vid knäet. En räddningsoperation ordnades för att med hjälp av en militärhelikopter evakuera de övriga barnen varav några hade fått lindrigare skador vid explosionen. P inledde ett förvaltningsmål mot inrikesministeriet i april 1996 och begärde skadestånd på grund av de knappa säkerhetsåtgärderna runt den militära zonen. Hans begäran avslogs med motiveringen att säkerhetsåtgärder hade vidtagits runt det minerade området och att lokalbefolkningen hade informerats. Domstolen fann att staten inte hade gjort fel, eftersom E hade tagit sig in på förbjudet område och därför själv var ansvarig för olyckan medan hans far, P, hade varit vårdslös. Denna dom fastställdes av Högsta domstolen i november 1998. - I Europadomstolen klagade P och E särskilt över att myndigheterna hade brustit när det gällde att skydda innevånarnas rätt till liv genom att tillåta att landminor lades ut utan att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtogs. De åberopade bl.a. artikel 2, artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att regeringen påstod att P också hade haft ett ansvar för att säkerställa att innevånarna i byn blev informerade, eftersom han vid den tidpunkten var borgmästare. Regeringen kritiserade honom också för att ha försummat sitt föräldraansvar genom att låta sin nioårige son vara ute utan tillsyn. Domstolen fann att med hänsyn till karaktären på P:s uppgifter som borgmästare och de skyldigheter han iklätt sig så hade P varit skyldig att varna gendarmeriet om att de vidtagna säkerhetsåtgärderna var otillräckliga och att ytterligare åtgärder behövde vidtas. P hade dessutom själv uppträtt oansvarigt genom att gå in på området före olyckan. Vid sådant förhållande godtog domstolen regeringens invändning om P:s administrativa och föräldraansvar för sonens olycka och sammanfattade att P inte kunde anses som ett offer i den mening som avses i artikel 34 för en kränkning av artikel 2. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet i denna del för inadmissible.

När det gällde E noterade domstolen att minorna lagts ut för att skydda det näraliggande gendarmeriet. På grund av den stora fara som minorna utgjorde särskilt för barn har användandet av trampminor fördömts kraftigt i den internationella opinionen och de hade slutligen förbjudits enligt Ottawa-konventionen, vilken Turkiet hade skrivit under 2003. Domstolen noterade vidare att det minerade området hade utgjort byns betesmark där byborna regelbundet hade låtit sina djur beta. Med hänsyn till detta förhållande hade säkerhetsåtgärderna varit av särskild betydelse och det hade varit myndigheternas skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra oskyldiga bybor att gå in på området. Området hade emellertid avgränsats endast med två rader taggtråd vilka satt alltför långt isär för att utgöra ett effektivt skydd. Även om den lokala befolkningen hade upplysts om mineringen kunde barn knappast förväntas uppträda som ansvarsfulla vuxna inför en fara. Domstolen fann det svårt att förstå hur ett betesområde kunde mineras och endast avgränsas med två rader taggtråd med stort mellanrum vilket var klart otillräckligt för att hindra barn att passera. Turkiet hade därför inte vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att ge ett säkert skydd mot risken att dödas eller skadas. Domstolen fann därför enhälligt att det i fråga om E hade skett en kränkning av artikel 2. Domstolen fann också att tillgängligt rättsmedel inte varit effektivt och att det därför skett en kränkning även av artikel 6.1 och artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Eriksson ./. Italien, beslut 1999-10-26 
Leray m.fl. ./. Frankrike, beslut 2001-01-16 
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Demiray ./. Turkiet, dom 2000-11-21

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Jussila mot Finland
(Ansökan nr 73053/01, dom den 23 november 2006)

Artikel 6 var tillämplig i mål om skatteförhöjning/skattetillägg men muntlig förhandling var inte nödvändig och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1 när sådan nekades.

J ombads den 22 maj av skattebyrån i Häme att ge in sina synpunkter på vissa påstådda fel i sina mervärdeskattedeklarationer för taxeringsåren 1994 och 1995. Den 9 juli 1998 fann skattebyrån att J var skyldig att betala skatteförhöjning med 10 % av den omprövade taxeringen. Den tillkommande skatteförhöjningen som påfördes J uppgick till motsvarande 308,80 EUR. Grunden för att påföra J en skattehöjning var att hans mervärdesskattedeklarationer bedömdes ofullständiga. J klagade till länsrätten, som senare blev förvaltningsdomstolen i Helsingfors. Han begärde en muntlig förhandling och att taxeringsintendenten och en expert som han själv utsett skulle höras som vittnen. Den 1 februari 2000 beslöt förvaltningsdomstolen i Helsingfors att anmoda taxeringsintendenten och experten att ge in skriftliga yttranden i målet. Taxeringsintendenten gav in sitt yttrande den 13 februari 2000 och det översändes till J för bemötande. Den 25 april 2000 gav J in sitt svar på vad taxeringsintendenten anfört. Expertens utlåtande var daterat och gavs in samma dag. Den 13 juni 2000 fann förvaltningsdomstolen att det var uppenbart obehövligt med en muntlig förhandling, eftersom båda parter skriftligen hade gett in nödvändiga upplysningar. Domstolen avslog vidare J:s yrkanden. J begärde utan framgång prövningstillstånd. - I Europadomstolen hävdade J att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom det inte hållits någon muntlig förhandling. Han åberopade artikel 6.

Europadomstolen framhöll att enligt dess praxis finns tre kriterier som skall bedömas för att avgöra om den brottsliga aspekten av artikel 6.1 är tillämplig, de s.k. Engelkriterierna. Enligt det första är det nödvändigt att ta reda på hur gärningen beskrivs enligt den aktuella statens eget rättsliga system, om den tillhör straffrätten eller om den ses som en disciplinär fråga eller båda. Detta är emellertid bara en utgångspunkt. De andra och tredje kriterierna är alternativa och inte nödvändigtvis kumulativa. Det räcker med att gärningen till sin natur är att anse som brottslig eller att den medför en påföljd som med hänsyn till sin natur och sin grad av stränghet hänförs till det straffrättsliga området. Domstolen erinrade om att den redan tidigare tagit ställning till om det skall göras en annan bedömning på det skatterättsliga området och erinrade om att den i fallet Bedenoun, som gällde påförande av skattetillägg för skatteundandragande, inte uttryckligen hade hänvisat till fallet Engel utan angav fyra relevanta kriterier som skulle vara uppfyllda i det fallet, nämligen att den lag vari skattetillägget angavs skulle vara tillämplig på alla skattebetalare, att skattetillägget inte var avsett som ett skadestånd utan som ett straff som skulle avskräcka från upprepade brott, att det påfördes enligt en allmän regel som var både bestraffande och avskräckande och att skattetillägget beloppsmässigt var betydande. Dessa faktorer kan dock anses relevanta när man bedömer tillämpligheten av det andra och tredje av Engelkriterierna. I Janosevic-fallet gjordes ingen hänvisning till Bendenoun-fallet utan Engelkriterierna tillämpades.

Domstolen anslöt sig nu till den bedömning som tillämpats i Janosevic-fallet och konstaterade att det inte fanns någon i praxis fastslagen grund för att anse att ett mindre betydande belopp i ett skatteförfarande eller i något annat förfarande skulle vara avgörande för att undanta en gärning, som i övrigt ansågs brottslig till sin natur, från tillämpningsområdet för artikel 6. Domstolen ansåg inte heller att mål om skattetillägg till sin karaktär var sådana att de skulle falla utanför det skydd som artikel 6 ger. Argument i den riktningen hade inte godtagits när det gällde disciplinförseelser i fängelse eller mindre trafikförseelser. Domstolen fann därför att Engelkriterierna skulle tillämpas. Domstolen konstaterade att även om skatteförhöjningen var en del av det fiskala systemet påfördes den genom en regel som var avskräckande och bestraffande och den var, trots att fråga var om ett mindre betydande belopp, därför att anse som ”straff” i den mening som avses i artikel 6. Domstolen fann därför med 13 röster mot fyra att artikel 6 var tillämplig i målet.

Domstolen noterade att J:s syfte med att begära en muntlig förhandling var att ifrågasätta tillförlitligheten och riktigheten i rapporten avseende skattegranskningen genom att korsförhöra taxeringsintendenten och genom att få ett vittnesmål från sin egen expert, eftersom taxeringsintendenten, enligt hans mening, hade tolkat kraven enligt den tillämpliga lagstiftningen felaktigt och gett en oriktig bild av hans ekonomiska ställning. Hans skäl för att begära en muntlig förhandling gällde därför väsentligen riktigheten av taxeringsbedömningen, vilken som sådan föll utanför tillämpningen av artikel 6, trots att det fanns en tillkommande fråga om huruvida J:s bokföring varit så missvisande att det motiverade en skatteförhöjning. Förvaltningsdomstolen, som anmodat parterna att ge in skriftliga yttranden hade med hänsyn till omständigheterna funnit att en muntlig förhandling var uppenbart onödig, eftersom de uppgifter som J själv hade lämnat utgjorde tillräckligt underlag för att bedöma målet. Europadomstolen tvivlade inte på att granskningen av att den skattskyldige hade gett en tillförlitlig redovisning av sina affärer och att handlingarna var riktiga ofta blir mer effektivt handlagd om det sker skriftligen än genom muntlig argumentation. J hade inte heller övertygat domstolen om att det uppkom några tillförlitlighetsfrågor i förfarandet som krävde en muntlig presentation av bevisningen eller korsförhör av vittnen. Domstolen fann därför att regeringens argument att alla faktiska omständigheter och rättsfrågor lämpligen kunde behandlas och avgöras på grundval av skriftliga inlagor hade viss styrka. Domstolen noterade vidare att J inte varit betagen möjligheten att yrka en muntlig förhandling, även om det ankom på domstolen att avgöra om en sådan var nödvändig. Förvaltningsdomstolen hade gjort en bedömning av frågan och lämnat skäl för sitt beslut. Domstolen noterade vidare att målet gällde ett mindre belopp. Eftersom J fått tillräckliga möjligheter att lägga fram sin sak skriftligen och att bemöta skattebyråns yttrande, fann domstolen att kravet på rättvisa var uppfyllt och att det, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet, inte gjorde en muntlig förhandling nödvändig. Domstolen fann därför med fjorton röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den franske domaren Costa, den portugisiske domaren Cabral Barreto, domaren Mularoni från San Marino jämte den schweiziske domaren Caflisch var skiljaktiga i fråga om tillämpligheten av artikel 6. De ställde bl.a. frågan varför det inte skulle vara möjligt att påföra administrativa påföljder (i form av skattetillägg) på alla skattskyldiga som bryter mot lagen och vilka rättsliga resonemang som skulle leda till slutsatsen att sådana påföljder därför skulle vara av straffrättslig natur. De framhöll vidare att både administrativa påföljder och straff för brott kan vara såväl avskräckande som bestraffande. Enligt de skiljaktigas mening visade omständigheterna i målet att J:s situation inte kunde beskrivas som brottslig eller med en brottslig innebörd. Han hade ju endast gjort vissa fel i sin bokföring vilka hade resulterat i en felaktig mervärdeskattedeklaration. De skiljaktiga ställer frågan om detta verkligen kan utgöra ett brott och säger att de är långt ifrån säkra på det. De framhåller att det finns en bristande överensstämmelse i domstolens praxis, mellan målen Bendenoun och Janosevic, vilket föranlett prövningen i stor sammansättning. De är övertygade om att det var riktigare att följa Bendenoun-domen och att kriterierna för att artikel 6.1 skall vara tillämplig inte är uppfyllda. Följaktligen kan det då inte heller ha skett en kränkning av den artikeln och därför röstade de med majoriteten i sakfrågan.

I sak lämnade den cypriotiske domaren Loucaides, den slovenske domaren Zupancic och domaren Spielmann från Luxemburg en gemensam skiljaktig mening och ansåg att man inte kunde frångå kravet på en muntlig förhandling vare sig i detta målet eller någon annat brottmål. De menade att detta är första gången som domstolen funnit att den muntlig förhandling inte krävs i ett brottmål. Tidigare har domstolen funnit att skyldigheten att hålla förhandling inte var absolut i vissa civila mål. Det finns en stor skillnad mellan dessa två måltyper som i flera avseenden påverkar kravet på en muntlig förhandling. Rättsliga förfaranden där man tillämpar strafflag för den allsmäktiga staten mot enskilda individer, mer än något annat rättsligt förfarande, kräver att man strikt följer kraven i artikel 6 för att skydda den anklagade mot en hemlig rättstillämpning utan allmänhetens insyn. När man en gång konstaterat att förfarandet i målet var straffrättsligt blev kravet på en offentlig förhandling ett oeftergivligt villkor. Underlåtenheten att uppfylla det kravet innebär därför en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6 - tillämplighet
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Morel ./. Frankrike, beslut 2003-06-03 
Bendenoun ./. Frankrike, kommissionens rapport 1992-12-10
Artikel 6 - förenlighet
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Pursiheimo ./. Finland, beslut 2003-11-25 
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Allan Jacobsson ./. Sverige (nr 2), dom 1998-02-19
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Sejdovic ./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr3/06)
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28
Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07
Société Stenuit ./. Frankrike, dom 1992-02-27  
Guisset ./. Frankrike, dom 2000-09-26
Pirinen ./. Finland, beslut 2006-05-16 
Georgiou ./. U K, beslut 2000-05-16 
Sträg Datatjänster AB ./. Sverige, beslut 2005-06-21 ( jfr nr 8/05) 
Martinie ./. Frankrike, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Bestämmelse om klagofrist eller strikt tolkning hindrade domstolsprövning
Ong ./. Frankrike, 2006-11-14

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05, 11/05, 7/06, 9/06 och 10/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Jurevicius ./. Litauen, 2006-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kolyada ./. Ryssland, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shitikov ./. Ryssland, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ananyev ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Duma ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1; även artikel 1 i protokoll nr 1
Goncharov m.fl. ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Len ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Prokhorov ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
V.S. ./. Ukraina, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ivashchishina ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kononenko ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kozachek ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kravchuk ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mirvoda ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Raisa Tarasenko ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 13
Rogozhinskaya ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Serikova ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shevtsov ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Spas and Voyna ./. Ukraina, 2006-12-07
Viktor Tarasenko ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vilikanov ./. Ukraina, 2006-12-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Dildar ./. Turkiet, 2006-12-12; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Vaivada ./. Litauen, 2006-11-16
Dombek ./. Polen, 2006-12-12; artikel 5.1 och 5.3
Kirkazak ./. Turkiet, 2006-12-12; artikel 5.1 c) och 5.4

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Frågor om vårdnad och rätt till umgänge med barn
Bajrami ./. Albanien, 20067-12-12

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, ¾, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06 och 7/06.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Österreichischer Rundfunk ./. Österrike, 2006-12-07; rätt publicera fotografi

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Ciapas ./. Litauen, 2006-11-16
Oleksy ./. Polen, 2006-11-28; även artikel 5.3 se under ”skälig tid”
Igors Dmitrijevs ./. Lettland, 2006-11-30, även artikel 9 och 34 (bl.a. krav på domstols tillstånd för att klaga till ECHR)
FAzil Ahmet Tamer ./. Turkiet, 2006-12-05

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Güzel-Zeybek ./. Turkiet, 2006-12-05; artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06 och 10/06.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Hobbs, Richard, Walsh o. Geen ./. U K, 2006-11-14; skatteavdrag för efterlevande

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06 och 9/06.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Hidir Durmaz ./. Turkiet, 2006-12-05
Aslan o. Sanci ./. Turkiet, 2006-12-05
Borak ./. Turkiet, 2006-12-05

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Olaglig användning av mark i avsaknad av formellt beslut om expropriation och utan ersättning i strid med artikel 1 i protokoll nr 1
Skibinscy ./. Polen, 2006-11-14
Immobiliare Podere Trieste s.r.l. ./. Italien, 2006-11-16
Rita Ippoliti ./. Italien, 2006-11-16
Trapani Lombardo m.fl. ./. Italien, 2006-11-16

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Tuncay m. fl ./. Turkiet, 2006-11-14
Akagün ./. Turkiet, 2006-12-05
Topkaya m.fl. ./. Turkiet, 2006-12-05
Yener m.fl. ./. Turkiet, 2006-12-05
Ertugrul Kiliç ./. Turkiet, 2006-12-12
Tuncay ./. Turkiet, 2006-12-12

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Louis ./. Frankrike, 2006-11-14
Poulain de Saint Père ./. Frankrike, 2006-11-28; allmänt ombuds närvaro vid överläggning

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Gregório de Andrade ./. Portugal, 2006-11-14; för sen underrättelse om dom
Klimentyev ./. Ryssland, 2006-11-16; ej kränkning
Zaytsev ./. Ryssland, 2006-11-16; ej kränkning
Csikós ./. Ungern, 2006-12-05; klaganden inte varit närvarande
Kalem ./. Turkiet, 2006-12-05 ; inte varit närvarande, inte fått höra vittnen
Tanyar o. Küçükergin ./. Turkiet, 2006-12-05; ingen offentlig förhandling

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Huylu ./. Turkiet, 2006-11-16
Yazici ./. Turkiet, 2006-12-05; bristande utredning, även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Melnic ./. Moldavien, 2006-11-14
Braga ./. Moldavien, 2006-11-14
Kondrashova ./. Ryssland, 2006-11-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Seregina ./. Ryssland, 2006-11-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nistas GmbH ./. Moldavien, 2006-12-12; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06 och 10/06.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning
Linkov ./. Tjeckien, 2006-12-07

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06 och 9/06

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Emirhan Yildiz m.fl. ./. Turkiet, 2006-12-05
Sheydayev ./. Ryssland, 2006-12-07
Ahmet Mete (nr 2) ./. Turkiet, 2006-12-12; ej kränkning artikel 3, kränkning artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

Äganderätt till, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Davidescu ./. Rumänien, 2006-11-16
Rotaru o. Cristian ./. Rumänien, 2006-11-30
Vladut ./. Rumänien, 2006-11-30
Ban ./. Rumänien, 2006-12-07

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06 och 10/06.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 14 november - den 12 december 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 14, 16, 28 och 30 november samt den 5, 7 och 12 december 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 14, 16, 28 och 30 november samt den 5, 7 och 12 december 2006.

ARTIKEL 6.1
14 november
Assad ./. Frankrike (66500/01) även artikel 13, psykiatrisk tvångsvård
Drabicki ./. Polen (15464/02)
Vozár ./. Slovakien (54826)
16 november
Karov ./. Bulgarien (45964/99) även artikel 13
Muzevic ./. Kroatien (39299/02)
Gut ./. Rumänien (35229/02)
28 november
Golik ./. Polen (13893/02)
Desserprit ./. Frankrike (76977/01)
Wróblewska ./. Polen (22346/02)
30 november
Totchev ./. Bulgarien (58925/00) ej kränkning , även artikel 5.3 se nedan
Diakoumakos ./. Grekland (28749/04) även artikel 13
Sillaidis ./. Grekland (28743/04) även artikel 13
Gaischeg ./. Slovenien (32958/02) även artikel 13
Korda ./. Slovenien (25195/02) även artikel 13
Kracun ./. Slovenien (18831/02) även artikel 13
Lesar ./. Slovenien (66824/01) även artikel 13
Stavbe ./. Slovenien (20526/02) även artikel 13
Karnaushenko ./. Ukraina (23853/02) även artikel 13
Krasnoshapka ./. Ukraina (23786/02) även artikel 13
MZT Learnica A.D. Skopje ./. Macedonien (26124/02)
5 december
Åkerblom ./. Polen (64974/01)
Boszko ./. Polen (4054/03)
Wiercigroch ./. Polen (14580/02)
Wróblewski ./. Polen (76299/01)
Zdeb ./. Polen (72998/01)
Zygmunt ./. Polen (69128/01)
Skurcák ./. Slovakien (58708/00)
Solárová m.fl. ./. Slovakien (77690/01)
Tomláková ./. Slovakien (17709/04)
Namli m.fl. ./. Turkiet (51963/99)
7 december
Hauser-Sporn ./. Österrike (37301/03) även artikel 13
Hristova ./. Bulgarien (60859/00) även artikel 5, se nedan
Yosifov ./. Bulgarien (47279/99) även artikel 5.3, se nedan, och 5.5 samt artikel 13
Macinkovic ./. Kroatien (29759/04)
Nogolica ./. Kroatien (3) (9204/04)
Samija ./. Kroatien (14898/04)
Caks ./. Slovenien (33024/02) även artikel 13
Cop ./. Slovenien (6539/02) även artikel 13
Lakota ./. Slovenien (33488/02) även artikel 13
Virjent ./. Slovenien (6841/02) även artikel 13
12 december
Stasiów ./. Polen (6880/02) även artikel 13
Kamil Öcalan ./. Turkiet (20648/02) även artikel 5.3, se nedan
Selek ./. Turkiet (43379/02)
Siffre, Ecoffet o. Bernardini ./. Frankrike (49699/99, 49700/99 o. 49701/99)
Wojtunik ./. Polen (64212/01)
Snegon ./. Slovakien (23865/02)
Dobál ./. Slovakien (65422/01) även artikel 13
Prelozník v. Slovakien (54330/00) även artikel 13

ARTIKEL 5.3
14 november
Osuch ./.Polen (31246/02)
16 november
Boneva ./. Bulgarien (53820/00)
Spasov ./. Bulgarien (51796/99) även artikel 5.4
28 november
Buta ./. Polen (18368/02) ej kränkning
Oleksy ./. Polen (64284/01) även artikel 8 granskning av fånges post
Trzcialkowski ./. Polen (26918/02)
30 november
Totchev ./. Bulgarien (58925/00) även artikel 6.1(ej kränkning)
5 december
Lachowski ./. Polen (27556/03)
Bastimar m.fl. ./. Turkiet (74337/01)
Resul Sadak m.fl. ./. Turkiet (74318/01)
Sar m.fl. ./. Turkiet (74347/01)
7 december
Hristova ./. Bulgarien (60859/00) även artikel 5.1, 5.4 och 5.5 samt artikel 6.1, se ovan
Yosifov ./. Bulgarien (47279/99) även artikel 5.5 samt artikel 6.1, se ovan, och artikel 13
12 december
Depa ./. Polen (62324/00)
Kamil Öcalan ./. Turkiet (20648/02) även artikel 6.1, se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Svea hovrätts dom den 13 november 2006 i mål nr B 830-06 angående häleri; fråga om brottsprovokation.

Genom dom den 29 december 2005 dömde Stockholms tingsrätt tre av fyra tilltalade, A, B och D för häleri och ogillade åtalet mot M. De tilltalade hade invänt att de utsatts för en otillåten brottsprovokation, vilket i första hand borde medföra att de skall gå fria från ansvar och/eller påföljd. Tingsrätten redogjorde bl.a. för Europadomstolens dom i målet Texeira de Castro mot Portugal (ansökan nr 25829/94, dom 1998-06-09) och uttalade sammanfattningsvis att det anförda ledde till slutsatsen att brottsprovokationen i förevarande fall inte varit på så sätt otillbörlig att den kan medföra att de tilltalade skall medges påföljdseftergift, men att den ändå varit av sådan beskaffenhet att den bör få en märkbar inverkan vid straffmätningen. Bakgrunden kan så som den redovisas i tingsrättens dom sammanfattas som följer.

På eftermiddagen den 22 december år 2000 genomfördes ett väpnat rån mot Nationalmuseum i Stockholm. Vid rånet tillgreps tre tavlor: "Ung parisiska" och "Konversation" av August Renoir samt "Självporträtt" av Rembrandt van Rijn. Under år 2001 greps och åtalades ett antal personer för inblandning dels i rånet och dels i ett efterföljande försök att sälja en av de tillgripna tavlorna ("Konversation"). Bland dem som åtalades för medverkan till rånet fanns bröderna B och D. Åtalen mot dem ogillades dock. Däremot dömdes deras bror, S, för medhjälp till grovt rån. Tavlorna "Ung parisiska" och "Självporträtt" har varit forsvunna sedan rånet. I samband med att en man, K, greps såsom misstänkt för allvarlig narkotikabrottslighet i USA uppgav han för amerikansk polis att han hade tillgång till och var beredd att lämna ifrån sig Renoirs "Ung parisiska"; såvitt framkommit i syfte att inom ramen för det amerikanska systemet med "plea bargaining" kunna förhandla sig till en lindrigare påföljd. K erbjöd sig också att medverka till att Rembrandts "Självporträtt" återbördades. Med anledning av de uppgifter som K lämnat etablerades, i april 2005, en kontakt mellan amerikansk och svensk polis. Detta mynnade ut i ett beslut att låta K, under polisens överinseende, söka kontakt med innehavarna av "Självporträtt" och inleda förhandlingar med dessa. K kontaktade därvid sin svenske son, A, och sökte genom honom få fram närmare uppgifter om tavlan. Efter en tid tog A i sin tur kontakt med B som, efter ytterligare en tid, kom i direktkontakt med K. Ett flertal telefonsamtal hölls sedan mellan å ena sidan A och/eller B och å andra sidan K, varvid det fördes diskussioner b1.a. om hur, när och på vilka villkor en överlåtelse av Rembrandts "Självporträtt" till K skulle kunna ske. Vid telefonsamtalen, som åtminstone delvis avlyssnades av polisen, diskuterades även en skuld som K hade till innehavarna av tavlan "Självporträtt". Såvitt framkommit hade denna skuld uppkommit som en följd av att K sedan tidigare hade fått tavlan "Ung parisiska" i sin besittning. Under sommaren 2005 förekom också något sammanträffande mellan A och K i Köpenhamn. Efter en hel de1 kontakter bestämdes det att K skulle hämta Rembrandts "Självporträtt" i Köpenhamn den 15 september 2005 och att han därvid skulle betala 245 000 US-dollar. K och A, som då hade sin dotter med sig, träffades i Köpenhamn den 14 september, varefter A och dottern återvände till Sverige. Den 15 september åkte B, D och A tillsammans till Köpenhamn. Tidigare samma dag hade M, som medförde ett paket som innehöll tavlan, gjort samma resa. I Köpenhamn sammanträffade B med K och den påstådde köparen av tavlan, FBI-agenten "Bob". Mötet ägde rum på K:s hotellrum och vid detta möte, som i hemlighet filmades av dansk polis, förevisade "Bob" en väska med pengar, 245 000 US-dollar, för B, som kontrollräknade dessa. Därefter lämnade B ett meddelande till D, som hämtade paketet med tavlan från M, varpå han transporterade paketet till det hotell där K bodde. Paketet lämnades sedan till A som i sin tur lämnade det till B och K, vilka förde paketet till K:s hotellrum där det öppnades och tavlans äkthet kontrollerades. Sedan "Bob" kontrollerat att tavlan var äkta gavs en signal som föranledde dansk polis att slå till mot hotellrummet och gripa B. Strax därpå greps även A, D och M.

Sedan såväl de dömda som åklagaren överklagat tingsrättens dom, fann hovrätten att det framstod som sannolikt att det för polisen, ganska snart efter det att spaningarna inletts, borde ha stått klart att det inte var de tilltalade i detta mål som innehade tavlan och att genomförandet av den plan som mynnade ut i gripandena i Köpenhamn skulle innebära att de tilltalade skulle komma att göra sig skyldiga till häleribrott. Hovrätten konstaterade därmed att det skett en otillbörlig brottsprovokation. En omständighet som gjorde provokationen särskilt otillbörlig var att polisen gått med på att låta K förmå sin egen son, A, att begå ett grovt brott. Hovrätten prövade därefter vilken inverkan den otillåtna brottsprovokationen borde få för bedömningen av A:s, B:s och D:s straffrättsliga ansvar och uttalade följande.

När det gäller denna fråga får hovrätten först hänvisa till tingsrättens redogörelse för föreliggande praxis från svenska domstolar och Europadomstolens avgörande i fallet Texeira de Castro mot Portugal (tingsrättens dom s. 17 ff.). Rättsläget i Sverige fram till sistnämnda avgörande kan sammanfattas på följande sätt. En otillåten brottsprovokation har inte ansetts utgöra grund för bristande rättsstridighet, dvs. förekomsten av brottsprovokation är i princip inte något som kan påverka frågan huruvida den provocerade faktiskt har begått ett brott (se t.ex. NJA 1989 s. 498). Av rättsfallet NJA 1985 s. 544 framgår att grund för strafflindring kan tänkas föreligga, om polisen använder sig av metoder, som framstår som uppenbart otillbörliga, t.ex. om polisen själv deltar i brottslig gärning och i samband därmed förmår någon att begå ett brott som denne sannolikt annars aldrig skulle ha begått. I doktrinen har den slutsatsen dragits av föreliggande praxis att utrymmet för att tillämpa en strafflindringsgrund vid prövningen av den provocerades ansvar för brott som har provocerats fram är litet och att den relativt stränga formuleringen i rättsfallet innebär att inte ens samtliga de situationer där provokatörens åtgärd varit otillåten kan leda till strafflindring för den provocerade (se t.ex. Hans-Gunnar Axberger, Brottsprovokation, s. 45 och Petter Asp, Straffansvar vid brottsprovokation, s. 190 f,) Något rättsfall från Högsta domstolen som ger någon närmare vägledning för bedömningen av i vad mån brottsprovokation påverkar straffmätningen torde inte föreligga.

Frågan är då vilken inverkan som rättsfallet Texiera de Castro mot Portugal får på praxis. Beträffande omständigheterna i fallet hänvisas till redogörelsen i tingsrättens dom s. 18. I doktrinen har rättsfallet tolkats på olika sätt. Enligt en uppfattning (se Ulf Lundqvist i SvJT 1999 s. 903 ff.) kan av rättsfallet dras den slutsatsen att en domstol inte får använda sig av den bevisning som har provocerats fram. Enligt Lundqvist skulle en annan möjlig slutsats av rättsfallet vara att en otillåten provokation leder till ett förbud mot att över huvud taget lagföra den provocerade för det ifrågavarande brottet, en tankegång som även Dag Victor varit inne på (SvJT 2001 s. 736 ff). Petter Asp finner dock dessa tolkningar av vilka konsekvenser rättsfallet bör få alltför långtgående (se hans arbete Straffansvar vid brottsprovokation, b1.a. s. 220 och s. 223 f.). Asp framhåller att det väsentliga är att det görs en helhetsbedömning av det nationella förfarandet och att rätten till en rättvis rättegång måste avgöras mot bakgrund av helheten samt att det måste finnas utrymme att lagföra ett brott som har provocerats fram under förutsättning av att provokationen beaktas i sådan omfattning att förfarandet som helhet betraktas som rättvist. Asp argumenterar i stället för den straffrättsliga lösningen att förekomsten av brottsprovokation skall beaktas som skäl för strafflindring eller påföljdseftergift (se Straffansvar vid brottsprovokation, s. 225 ff.). Detta synsätt delas av Beredningen for rättsväsendets utveckling (BRU), se dess betänkande "Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen'' (SOU 2003:74 s.158 ff.).

Hovrätten får för egen del anföra följande. Det ovannämnda rättsfallet från Europadomstolen medför att den praxis som hitintills förelegat i frågan om vilken inverkan brottsprovokativa åtgärder skall tillmätas delvis är överspelad och att förekomsten av sådana åtgärder numera måste i en helt annan omfattning än tidigare beaktas till förmån för en tilltalad. Som framhållits av Petter Asp måste frågan om ett förfarande med provokativa åtgärder kommer i konflikt med regeln i artikel 6 i Europakonventionen om en rättvis rättegång prövas utifrån en helhetsbedömning där slutresultatet måste, för att kunna accepteras, bli att den tilltalade inte har berövats en rättvis rättegång. Hovrätten kommer till samma slutsats som tingsrätten, dvs. att det i förekommande fall inte kan anses stå i strid med nyssnämnda artikel att beakta en brottsprovokation inte som ett processhinder eller en ansvarsfrihetsgrund utan som ett skäl för strafflindring eller påföljdseftergift.

Det anförda innebär alltså att hovrätten beaktar brottsprovokationen vid påföljdsbestämningen och att den alltså inte påverkar lagföringen eller skuldfrågan.

Hovrätten fann härefter inte anledning att frångå tingsrättens bedömningar av straffvärdet. När det däremot gällde vilket genomslag provokationsfrågan skulle få hade hovrätten den uppfattningen att provokationen varit av så uppenbart otillbörligt slag att A, B och D skulle meddelas påföljdseftergift för att kraven enligt artikel 6 i Europakonventionen skulle tillgodoses.




Senast ändrad: 2011-04-12