JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 10 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 21 oktober - den 14 november 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

R.C. mot Sverige, beslut 2008-09-23
Klagomål avseende beslut att vägra asyl och om återsändande till Iran, som bl.a. grundades på att den klagande inte bedömdes trovärdig, väckte allvarliga frågor och var inte uppenbart ogrundat. Klagomålet förklarades därför admissible.

Dom

Iselsten mot Sverige, 2008-11-04
Klaganden hade visserligen bidragit till vissa dröjsmål genom att upprepat begära anstånd, men han var inte ensam ansvarig för förfarandets längd utan målet hade under viss tid legat stilla i nationell domstol och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Domar mot andra länder

Clemeno m.fl. mot Italien, 2008-10-21
Beslut att omedelbart skilja ett barn från sin familj när fadern anklagades för sexuella övergrepp på barnet, var en proportionerlig och nödvändig åtgärd och kränkte inte artikel 8. När däremot alla barnets kontakter med familjen bröts och barnet, sedan fadern frikänts från anklagelserna, lämnades för adoption kränktes artikel 8.

Salihoglu mot Turkiet, 2008-10-21
När ordföranden för en förening för mänskliga rättigheter bötfälldes för innehav av publikationer som var förbjudna enligt domstolsbeslut och hon inte fått kännedom om dessa beslut och inte rimligen kunde ha förutsett att innehavet var straffbart, skedde en kränkning av artikel 10. När hon inte heller fick en förhandling där hon kunde höras kränktes även artikel 6.1.

Kilavuz mot Turkiet, 2008-10-21
Trots läkares instruktion om övervakning pga. psykisk störning placerades en fånge ensam i en cell utan egentlig tillsyn och tog där sitt liv. Han fick inte det minimum av skydd som fängelset skulle ge för att uppfylla sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 2.

Khuzhin m.fl. mot Ryssland, 2008-10-23
När ett mål, i vilket tre bröder stod anklagade för kidnappning och tortyr av en lösdrivare, innan rättegången inletts, i detalj diskuterades i ett TV-program av åklagare och utredare, som talade om de klagande som härdade kriminella och som påstod att det brott de begått var typiskt för deras brutalitet, kränktes artikel 6.2. När den ene broderns passfoto visades i programmet kränktes artikel 8.

Sergey Kuznetsov mot Ryssland, 2008-10-23
Fällande dom för att ha anmält demonstration åtta i st.f. tio dagar i förväg och för att under demonstrationen ha delat ut utdrag ur en tidningsartikel om en domares påstådda inblandning i korruptionsskandaler men som inte innehöll några kränkande uttalanden innebar en kränkning av artikel 11 tolkad i ljuset av artikel 10.

Soldatenko mot Ukraina, 2008-10-23
Utvisning av en person från Ukraina till Turkmenistan skulle, med hänsyn till vad som genom ett flertal internationella rapporter hade framkommit om förhållandena i Turkmenistan och dess fängelser, innebär att personen löpte risk att utsättas för tortyr eller omänsklig behandling i strid med artikel 3.

Evrim Öktem mot Turkiet, 2008-11-04
En turkisk polispatrull ingrep på eget bevåg mot studenter som demonstrerade och skadade med ett varningsskott en 14-årig flicka. Den turkiska staten var ansvarig för att det saknades regler och riktlinjer för användningen av vapen och för att poliserna var otränade och det skedde därför en kränkning av artikel 2.

Carson m.fl. mot U K, 2008-11-04
Brittiska pensionärer som hela sitt arbetsliv i UK betalat socialförsäkringsavgifter till staten fick, om de flyttade till Sydafrika, Australien eller Canada, inte någon indexuppräkning av sina pensioner till skillnad från pensionärer som stannade kvar i UK eller flyttade till vissa andra länder. Med hänsyn till socialsystemets uppbyggnad och överenskommelser som träffats med vissa länder men inte andra skedde det emellertid inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Carlson mot Schweiz, 2008-11-06
Schweiziska domstolar iakttog inte bestämmelserna i Haagkonvention när de prövade om ett bortfört barn skulle återföras till sin far i USA, vilket försatte denne i ett sämre läge i processen och principen om parternas likställighet följdes inte. Därmed kränktes mannens rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

Kandzhov mot Bulgarien, 2008-11-06
En man som satt upp affischer och gjort en namninsamling för att försöka få justitieministern avsatt, arresterades och anhölls utan lagligt stöd och det skedde en kränkning av artikel 5.1. När det dröjde flera dagar innan han ställdes inför en domare kränktes artikel 5.3. Det olagliga frihetsberövandet innebar även ett intrång i hans yttrandefrihet som inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde en kränkning av artikel 10.

Kayasu mot Turkiet, 2008-11-13
Åklagares uttalanden i en stämningsansökan mot anstiftare av 1980 års statskupp medförde att han dömdes och därefter förlorade sitt arbete samt förbjöds att verka som jurist. Det intrång som då skedde i hans yttrandefrihet svarade inte mot ett trängande samhällsbehov och var inte proportionerligt i förhållande till något legitimt ändamål. Det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Domar och beslut i Grand Chamber

Demir och Baykara mot Turkiet, 2008-11-12
Offentliganställda hade trots att ILOs konvention ratificerats ingen laglig rätt att bilda fackförening och denna fick därför ingen rättskapacitet. Ingånget kollektivavtal upphävdes därför och det skedde därmed kränkningar av artikel 11 i båda dessa hänseenden.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Svea Hovrätts dom den 27 oktober 2008 i mål T 3776-08 i fråga om bättre rätt till fast egendom.

Förvaltningsdomstolar

Migrationsöverdomstolens dom den 28 oktober 2008 i mål UM 2397-08 i fråga om överföring enligt Dublinförordningen till Grekland.

ALLMÄNT

Enligt domstolens statistik per den 30 september 2008 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 37 550 klagomål som lottats ut på sektion, vilket är en ökning med 23 % i förhållande till föregående års 30 600 klagomål för motsvarande period. 1 091 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 13 % och 2 977 klagomål har kommunicerats med regeringarna, en ökning med 14 %. 22 073 klagomål har avgjorts, 1 312 genom dom, en ökning med 8 %, och 20 761 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 11 850 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balans av lottade mål uppgick den 30 september till 94 800 mål, en ökning med 19 % från den balans om 79 400 mål som förelåg vid årsskiftet. Av de lottade målen väntar 31 250 på avgörande i kammare och 63 550 har lottats på kommitté. Balansen av ännu inte lottningsfärdiga mål uppgick den 30 september till 21 350, en minskning med 13 % från de 24 450 mål som förelåg vid årsskiftet.

Den nya domstolen som bildades när protokoll nr 11 trädde i kraft har firat sin 10-årsdag. Införandet av den nya domstolen medförde att 800 miljoner européer nu kan klaga direkt till en internationell domstol om de anser att det skett en kräkning av deras grundläggande rättigheter. Presidenten Costa betecknade bildandet av den nya domstolen som ett landmärke i utvecklingen av skyddet för mänskliga rättigheter. För att fira 10-årsdagen lanserade domstolen den 1 november 2008 en ny portal till sin hemsida där man redan på startsidan väljer språk, engelska eller franska, för att därefter ha en enspråkig version av hemsidan att arbeta i. Här finns en särskild länk till redovisningen av de tio år som gått. Där kan man läsa presidenten Costas tal och där kan man också följa det seminarium som hölls under oktober för att fira domstolens 10-åriga tillvaro och där domstolens nuvarande situation och dess framtid diskuterades. Här finns vidare statistiska uppgifter om de gångna tio åren och fotogallerier över seminariet och över officiella besök i domstolen sedan 1999.

LÄNKAR

Här nedan lämnas en länk till startsidan på domstolens Human Rights-portal som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att arbeta i en engelsk eller en fransk version av hemsidan. På startsidan finns också bl.a. en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis admissible

R.C. mot Sverige
(Ansökan nr 41827/07, beslut 2008-09-23)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål avseende beslut att vägra asyl och om återsändande till Iran, som bl.a. grundades på att den klagande inte bedömdes trovärdig, väckte allvarliga frågor och var inte uppenbart ogrundat. Klagomålet förklarades därför admissible.

R kom till Sverige den 18 oktober 2003. Förhör hölls med honom den 21 oktober 2003 och den 27 maj 2004 och en komplett asylutredning gjordes den 4 juni 2004. Härvid uppgav R i huvudsak följande. Han kom från staden Bander Abbas i Iran där hans familj var kvar. Han hade deltagit i studentdemonstrationer och kritiserat regimen. Trots det hade han aldrig varit medlem i något politiskt parti eller någon annan organisation. En av hans hustrus släktingar som företrädde flera organisationer som verkade för regimen hade varnat honom och uppmanat honom att inte vidare delta i demonstrationer. På grund av dessa hot hade han lämnat sin hemstad. Trots det påstod han att han arresterats av hemliga polisen den 9 juli 2001 i samband med en demonstration. Han hade hållits kvar i sju månader i fängelset i Sepah varefter han överförts till fängelset i Bander Abbas. Under de två första månaderna hände ingenting men därefter hade han förhörts var tredje månad. Han hade också blivit torterad. Han hade fått två hugg i höften. Hett vatten hade hällts över hans bröst och han hade blivit slagen med knytnävsslag. Han hade planerat att fly under nära nio månader och den 19 juli 2003 hade han med hjälp av vänner lyckats fly när han fördes till revolutionsdomstolen. Han hade olagligen varit frihetsberövad hela tiden. Han var övertygad om att han, om han återvände till Iran, så skulle han arresteras, torteras och dödas på grund av att han flytt från fängelset och var anklagad för att ha samarbetat med antiislamska styrkor. Enbart det förhållandet att han flytt från fängelset innebar ett så svårt brott att han skulle dömas till döden. R uppgav också att han hade olika krämpor, bl.a. huvudvärk, sömnlöshet och problem med sina ben och åberopade ett intyg utfärdat av dr. M, läkare på en vårdcentral. I intyget angavs att R hade ärr och spår efter skador som kunde ha skett på det sätt han uppgett. Migrationsverket avslog han asylansökan den 27 maj 2005, i huvudsak med motiveringen att R inte hade kunnat lägga fram något stöd för sina påståenden och att han inte visat att han skulle vara av något som helst intresse för de iranska myndigheterna. R överklagade till Utlänningsnämnden och uppgav bl.a. att han varit en av organisatörerna till den demonstration 2001 efter vilken han gripits. Även de andra organisatörerna hade straffats. Sedan han flytt hade både hans hustru och hans far tagits in för förhör om var han befann sig. Hans son hade blivit erbjuden en cykel i utbyte mot information om honom. Familjens hem hade vid två tillfällen utsatts för husrannsakan. Målet överfördes till migrationsdomstolen som höll muntlig förhandling och därefter avslog överklagandet bl.a. med motiveringen att Rs uppgifter om att han flytt från revolutionsdomstolen inte var trovärdiga. Dessutom hade han varit kvar två månader i Iran innan han lämnade landet. Han kunde inte anses i behov av skydd i Sverige och hans hälsoproblem var inte av sådan allvarlig art att han kunde få uppehållstillstånd av humanitära skäl. R klagade vidare till Migrationsöverdomstolen som vägrade prövningstillstånd den 4 september 2007. Sedan Europadomstolen med tillämpning av regel 39 i domstolsreglerna hade anmanat Sverige att inte verkställa återsändandet till Iran beslöt Migrationsverket den 9 november 2007 at avbryta verkställigheten. - I Europadomstolen klagade R över att han skulle löpa en verklig risk att bli arresterad, torterad och kanske avrättad om han återvände till Iran på grund av sina tidigare aktiviteter som regimkritiker för vilka han tidigare blivit fängslad. Han hävdade att det förhållandet att han flytt från fängelset och lämnat landet innebar ökad fara för honom. Han åberopade artikel 3.

Den svenska regeringen ansåg att klagomålet skulle förklaras för uppenbart ogrundat och ifrågasatte Rs trovärdighet samt noterade att han lämnat motstridiga uppgifter om sitt deltagande och sin roll i olika demonstrationer. Regeringen ansåg vidare att R utökat sin berättelse efter hand under asylutredningen vilket underminerade hans allmänna trovärdighet. Även om man godtog de kallelser som R företett för att visa att hans hustru och far kallats till revolutionsdomstolen för förhör hade R inte visat att han skulle löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han återsändes.

R bestred regeringens uppgifter om att han inte var trovärdig och menade att han hade visat att han skulle löpa en verklig risk att bli arresterad och utsatt för behandling i strid med artikel 3.

Europadomstolen fann, mot bakgrund av vad parterna anfört, att klagomålet väckte sådana allvarliga rättsfrågor och frågor om de faktiska förhållandena enligt konventionen som borde avgöras efter en prövning i sak. Domstolen fann därför att klagomålet inte var uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3 och att det inte heller fanns någon annan grund för att förklara det inadmissible. Domstolens majoritet förklarade därför klagomålet i sin helhet för admissible.

Dom

Iselsten mot Sverige
(Ansökan nr 11320/05, dom den 4 november 2008)
Domen finns endast på engelska.

Klaganden hade visserligen bidragit till vissa dröjsmål genom att upprepat begära anstånd, men han var inte ensam ansvarig för förfarandets längd utan målet hade under viss tid legat stilla i nationell domstol och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

I stämde den 17 mars 1997 den svenska staten med yrkande om skadestånd för att ha vållat hans konkurs. Han yrkade att tingsrätten skulle fastställa att staten var skadeståndsansvarig. Tingsrätten avslog hans yrkande. I klagade till hovrätten som återförvisade målet på grund av rättegångsfel i tingsrätten. Beslutet överklagades av staten men Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. När målet avgjordes på nytt i tingsrätten den 21 februari 2001 avslogs I:s yrkanden igen efter det att tingsrätten hållit två muntliga förberedelsesammanträden, vilka båda följts av fortsatt skriftväxling mellan parterna, och en muntlig huvudförhandling. Is överklagande kom in till hovrätten den 23 april 2001 och motparten gav in sitt slutliga inlägg den 6 augusti 2001. Hovrätten fattade den 30 december 2003 beslut i ett antal formella frågor och beslöt avslå Is yrkande om återförvisning samt att inte hålla muntlig förhandling och därvid höra I personligen, så som han begärt, med motiveringen att han inte hade framställt det yrkandet i tingsrätten. I avgörande den 10 juni 2004 fastställde hovrätten tingsrättens dom och förklarade att muntlig förhandling var onödig eftersom målet endast gällde en rättsfråga som tingsrätten noggrant hade prövat. Innan beslutet fattades hade parterna emellertid getts tillfälle att lämna sina synpunkter på att målet avgjordes på handlingarna. I hade i det läget endast uppgett att han föredrog en muntlig förhandling utan att utveckla några skäl för sin ståndpunkt. Hans överklagande kom in den 20 juli 2004 till Högsta domstolen som den 14 september 2004 vägrade prövningstillstånd. I hade i varje instans klagat över att domstolarna och deras ledamöter var jäviga, eftersom de tidigare hade handlagt hans mål och hovrätten hade redan tidigare prövat påståenden från I om dess ledamöters opartiskhet men funnit att ingen domare hade kunnat ifrågasättas. - I Europadomstolen klagade I över dels det utdragna förfarandet i sin helhet, dels över att han inte fått möjlighet att lägga fram viss bevisning, över att domarna inte varit opartiska, över att hans advokat tillåtits avbryta honom vid huvudförhandlingen i tingsrätten och över att tingsrätten hade manipulerat bandinspelningarna från huvudförhandlingen. I åberopade artikel 6 men även artikel 13.

I beslut den 4 januari 2007 beslöt Europadomstolen att kommunicera klagomålet med regeringen när det gällde frågan om domstolsprövning inom skälig tid och om muntlig förhandling men förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

Europadomstolen erinrade nu om att skäligheten av ett förfarandes längd måste bedömas i ljuset av omständigheterna i målet med hänsyn till målets komplexitet, hur den klagande och den aktuella myndigheten har agerat samt vad som stod på spel för den klagande. Domstolen noterade att den tidigare många gånger funnit att det skett en kränkning av artikel 6.1. i mål som rört omständigheter liknande de som nu var i fråga. Domstolen fann att det aktuella målet gällde frågor som var av viss svårighetsgrad och noterade att målet gått genom systemet två gånger, först när tingsrätten avslog Is fastställelsetalan och hans överklagande då och senare en andra gång när domstolarna prövade skadeståndsfrågan. Domstolen konstaterade att I i viss utsträckning själv hade förorsakat vissa dröjsmål genom att vid upprepade tillfällen begära anstånd. Men det var inte bara I som bidragit till förfarandets längd. Tvärtom fanns det flera perioder när målet vilat passivt och ingenting hade hänt, särskilt under hovrättens andra prövning. Mot denna bakgrund fann domstolen att förfarandets längd hade överskridit kravet på "skälig tid". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde frågan om hovrättens beslut att inte hålla muntlig förhandling erinrade domstolen om att artikel 6 inte alltid kräver att det hålls en muntlig förhandling i andra instans. Vidare kan kravet på ett avgörande inom skälig tid tas i beaktande när det gäller prövningen av om en muntlig förhandling är nödvändig i första instans. Domstolen har också funnit att förfaranden som gäller prövningstillstånd eller som enbart gäller rättsfrågor kan vara förenliga med artikel 6 även om klaganden inte ges möjlighet att bli hörd personligen i appellationsdomstolen. En förhandling kan också vara onödig när målet inte gäller andra frågor än sådana som lämpligen kan avgöras på grundval av handlingarna i akten och parternas skriftliga inlagor. Domstolen konstaterade att det nu aktuella målet gällde en talan med yrkande om skadestånd från staten som kunde bli föremål för en förlikning utom domstol och det ankom därför på parterna att dra upp gränserna för processen. Parterna var också medvetna om att hovrättens prövning var begränsad till att avse det som tingsrätten hade prövat. Det stod därför klart att parterna haft att åberopa allt de ville ha prövat redan i tingsrätten. Så hade uppenbarligen också skett. Staten hade också instämt i hovrättens bedömning att en förhandling var onödig. Det var av betydelse att tingsrätten hållit två förberedande förhandlingar med parterna och att huvudförhandlingen hade pågått under två dagar. Båda parter hade gett in omfattande skriftlig bevisning och hela akten hade gått tillsammans med Is överklagande till hovrätten, som därmed vid sin prövning hade tillgång till allt material inklusive bandinspelningar från tingsrättens muntliga förhandling. Hovrätten hade underrättat parterna om att den övervägde att inte hålla muntlig förhandling och hade gett vardera parten tillfälle att skriftligen slutföra sin talan. Eftersom hovrätten meddelade dom först sex månader senare hade I haft gott om tid för att slutföra sin talan. Mot denna bakgrund fann domstolen att kraven på rättvisa var uppfyllda och att det inte varit nödvändigt att hålla en muntlig förhandling. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför klagomålet i denna del för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
"Skälig tid"
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Muntlig förhandling
Rippe ./. Tyskland, beslut 2006-02-02
Jan Åke Andersson ./. Sverige, dom 1991-10-29
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Ivanovski ./. Makedonien, beslut 2005-09-29
Kaipila ./. Finland, beslut 2005-10-18
Jussila ./. Finland, dom (GC) 2006-11-23 (jfr nr 11/06)
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29
Pahverk ./. Sverige, beslut 2003-02-11

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Clemeno m.fl. mot Italien
(Ansökan nr 19537/03, dom den 21 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

Beslut att omedelbart skilja ett barn från sin familj när fadern anklagades för sexuella övergrepp på barnet, var en proportionerlig och nödvändig åtgärd och kränkte inte artikel 8. När däremot alla barnets kontakter med familjen bröts och barnet, sedan fadern frikänts från anklagelserna, lämnades för adoption kränktes artikel 8.

De klagande i målet är tolv personer tillhörande samma familj, C och L som är föräldrar till F och Y samt åtta andra nära släktingar. I mars 1995 ställdes L och fem andra familjemedlemmar inför rätta anklagade för sexuella övergrepp och våldtäkt på Ls då minderåriga brorsdotter. I november 1995, sedan en av de klagande, X, hade uppgett att hon befarade att hennes kusin Y också hade utsatts för sexuella övergrepp och våldtäkt av samma personer, beslöt Milanos ungdomsdomstol att Y skulle omhändertas av socialtjänsten och placeras på ett barnhem. Domstolen beslöt också att bryta Ys kontakter med föräldrarna och brodern. I april 1997 beslöt domstolen, i syfte att ge Y en stabil familjemiljö och med stöd av dels ett sakkunnigutlåtande och dels på grund av föräldrarnas beteende, att lämna Y för adoption. Trots föräldrarnas motstånd och trots att L hade frikänts från anklagelserna i juni 2001 vann beslutet att lämna Y för adoption laga kraft i november 2002. - I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 1, 3, 6 och 8 och klagade över omhändertagandet, som beslutats utan några konkreta bevis emot dem och utan att de hörts. De klagade vidare över att själva verkställigheten varit särskilt brutal. R åberopade också artikel 10 och klagade över att hon inte fått ge uttryck för sin uppfattning inför den institution där dottern placerats, eftersom de rättsliga myndigheterna funnit att det inte var förenligt med ett ansvarsfullt utövande av hennes ansvar som mor.

Europadomstolen fann emellertid att klagomålet skulle prövas enbart enligt artikel 8 och förklarade det admissible såvitt gällde R, L, F och Y men inadmissible när det gällde de övriga åtta klagandena. Domstolen konstaterade att användandet av ett omedelbart förfarande för att flytta Y från hennes familj var en åtgärd som de italienska myndigheterna var fullt berättigade att vidta när det gällde sexuella övergrepp. Detta var obestridligen ett avskyvärt brott som orsakade sina offer stor skada. Myndigheterna hade mot den bakgrunden haft rimlig anledning att tro att Y skulle skadas om hon fick bli kvar i hemmet. Domstolen fann därför att omhändertagandet av Y och beslutet flytta henne från familjen kunde anses som proportionerliga åtgärder, nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda Ys hälsa och hennes rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kräkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade att de italienska domstolarna beslutat lämna Y för adoption medan brottmålet mot hennes far fortfarande pågick. När domstolarna, sedan han frikänts, prövade föräldrarnas invändningar mot att Y lämnats för adoption hade de dömt till föräldrarnas nackdel. Domstolen fann att de skäl som de nationella domstolarna lämnat för detta beslut var otillräckliga i förhållande till barnets intresse, vilket krävde att ett beslut, som innebar att hennes familjeband helt skulle brytas, fick fattas endast under mycket speciella förhållanden och att allt skulle göras för att vidmakthålla de personliga relationerna och där det var lämpligt vid rätt tidpunkt "återskapa" familjen. I målet hade det inte beslutats något program för hur Y skulle kunna återförenas med sin familj trots att modern inte omfattats av några anklagelser för brott. Domstolen betonade att efter det att hon omhändertagits hade Y inte fått träffa någon av medlemmarna i sin familj och att brytningen av alla familjeband hade varit fullständig och oåterkallelig. De italienska myndigheterna hade inte försökt vidta någon åtgärd för att upprätthålla banden mellan Y och hennes familj, särskilt modern och brodern, eller för att hjälpa familjen att komma över svårigheterna i relationen med Y och att återupprätta familjen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 8 när det gällde avsaknaden av kontakt mellan Y och familjen under omhändertagandetiden och att det också skett en kränkning av artikel 8 när det gällde beslutet att Y kunde adopteras bort. Domstolen tillerkände med fem röster mot två var och en av de fyra klagandena 20 000 EUR i ideellt skadestånd.

HÄNVISNINGAR
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
W., B. o. R. ./. U K, domar 1987-07-08
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
A ./. U K, dom 1998-09-23
Covezzi o. Morselli ./. Italien, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
Roda o. Bonfatti ./. Italien, dom 2006-11-21 (jfr nr 11/06)
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
E.P. ./. Italien, dom 1999-11-16
Pisano ./. Italien, beslut 2005-09-29

Salihoglu mot Turkiet
(Ansökan nr 1606/03, dom den 21 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

När ordföranden för en förening för mänskliga rättigheter bötfälldes för innehav av publikationer som var förbjudna enligt domstolsbeslut och hon inte fått kännedom om dessa beslut och inte rimligen kunde ha förutsett att innehavet var straffbart, skedde en kränkning av artikel 10. När hon inte heller fick en förhandling där hon kunde höras, kränktes även artikel 6.1.

S var vid den aktuella tidpunkten ordförande för Mus´ förening för mänskliga rättigheter. Under en husrannsakan i föreningens lokaler beslagtogs ett exemplar av veckotidningen Yedinci Gündem och ett supplement till den. S åtalades för innehav av publikationer som enligt domstolsbeslut var förbjudna. De aktuella besluten var två beslut om beslag som fattats av den nationella säkerhetsdomstolen i Istanbul den 16 och 29 september 2001 efter det att visst material hade publicerats. I april 2002 ålades S att betala böter med stöd av artikel 526 i den forna strafflagen, enligt vilken underlåtelse att följa ett i behörig ordning fattat beslut var straffbart. - I Europadomstolen klagade S över att den fällande domen mot henne hade inneburit en begränsning av hennes rätt att fritt få ta emot information och idéer och åberopade i den delen artikel 10.. Hon klagade också över att förfarandet inte varit rättvist och åberopade artikel 6. Till sist åberopade hon artikel 7.

Europadomstolen noterade att de domstolsbeslut enligt vilka de aktuella publikationerna hade förbjudits inte hade meddelats i förfaranden mot S och att det inte fanns några som helst bevis för att hon över huvud taget känt till dem. Underlåtelse att följa ett domstolsbeslut kan inte vara straffbart om det inte har bragts till en persons kännedom. S kunde inte med en skälig grad av säkerhet ha förutsett att innehavet av de kränkande publikationerna kunde leda till att hon kunde ådra sig en bestraffning enligt den ifrågavarande bestämmelsen i den forna strafflagen. Kravet på förutsebarhet var därför inte uppfyllt och intrånget i hennes rättigheter hade då inte stöd i lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Domstolen konstaterade att den vid upprepade tillfällen funnit att en person som inte får en förhandling inför de nationella domstolarna inte får en rättvis rättegång. Regeringen hade inte lämnat något övertygande argument som kunde leda till en annan slutsats i det nu aktuella målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 7.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Editions Plon ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Apostolidi m.fl. ./. Turkiet, dom 2007-03-27
Karademirci m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-01-25
Artikel 6.1
Karahanoglu ./. Turkiet, dom 2006-10-03
Oyman ./. Turkiet, dom 2007-02-20

Kilavuz mot Turkiet
(Ansökan nr 8327/03, dom den 21 oktober 2008)
Domen finns endast på franska.

Trots läkares instruktion om övervakning pga. psykisk störning placerades en fånge ensam i en cell utan egentlig tillsyn och tog där sitt liv. Han fick inte det minimum av skydd som fängelset skulle ge för att uppfylla sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 2.

K är turkisk medborgare och bosatt i Turkiet. Hon är mor till B, född 1972, som avled i fängelse den 24 november 2001. B som anklagades för att ha gjort motstånd mot polisman under en identitetskontroll var häktad i avvaktan på rättegång. Han togs under den tiden in på sjukhus under fyra dagar på grund av ett sinnesförvirrat tillstånd som angavs som "allvarlig paranoid vanföreställning". Han fick medicinsk behandling för detta och enligt hans psykiatriker var det högst troligt att den form av schizofreni som han led av skulle utvecklas mycket snabbt men det fanns å andra sidan inget som talade för att han inte skulle klara en fängelsevistelse, under förutsättning att han fortsatte sin medicinering. Om han däremot slutade ta sin medicin skulle han snabbt försämras. B återvände till fängelset den 13 november 2001 sedan han dömts till sex månaders fängelse. En vecka senare gjorde hans uppträdande åter myndigheterna uppmärksamma på hans paranoida, oroliga och våldsamma tendenser. Det bedömdes nödvändigt att flytta honom till ett annat fängelse på grund av hans psykologiska problem och på grund av att han kunde sätta både sitt eget och andras liv i fara. Läkaren i det första fängelset, A, skrev därför en rapport som bifogades Bs personakt med instruktioner till det mottagande fängelset om att B skulle hållas "under övervakning på grund av sina psykiska problem" och att han skulle undersökas igen på ett lämpligt sjukhus. Under transporten fortsatte B att vara störande vilket återgav hans återkommande fruktan för att bli mördad. Han togs in i det nya fängelset den 23 november 2001 utan någon föregående läkarundersökning. Han placerades ensam i en observationscell och tilläts behålla sitt bälte och fick ett lakan i enlighet med reglerna på grund av att han inte hade visat några tecken på psykisk sjukdom när han togs in. Följande morgon hittades Bs kropp hängande från gallret i cellen med bältet om halsen och fötterna nuddande golvet. Fängelsedirektören fann att hans personal inte varit försumlig. Den obligatoriska utredningen visade att B tagit sitt eget liv utan inblandning från någon annan person. Under utredningen gjordes på Ks begäran en obduktion som fann det visat att B begått självmord genom hängning. Utredningen ledde inte till något åtal. - I Europadomstolen hävdade K att hennes son hade dödats av fångvakter och att om han hade begått självmord så var det på grund av att fängelsemyndigheten hade brustit i sin positiva skyldighet att skydda sonens liv mot risken för självmord. Hon åberopade artiklarna 2 och 3.

Europadomstolen fann att det inte fanns tillräcklig bevisning mot den turkiska staten som stödde påståendet att B hade mördats. Domstolen fann därför ingen rimlig anledning att frångå de turkiska myndigheternas slutsats att B hade begått självmord. Domstolen noterade att fängelsemyndigheten inte kunde förneka att B hade uppvisat tillräckligt allvarliga tecken på en mental störning för att väcka farhågor om att han satte sitt eget och andras liv i fara. Det hade emellertid inte gjorts någon undersökning av B trots läkaren As instruktioner och trots kraven på att varje intern som placerades i en observationscell skulle genomgå en medicinsk undersökning. Domstolen fann att det hade ålegat de nationella myndigheterna att vidta lämpliga åtgärder för att uppfylla den positiva skyldigheten att skydda Bs liv från honom själv. Domstolen noterade att även om Bs psykiska tillstånd hade varit osäkert och inget beslut hade fattats i det hänseendet så hade han tagits in i fängelse och sedan placerats ensam i en observationscell samt tillåtits att behålla sitt bälte och fått ett lakan. Enligt domstolens uppfattning gick dessa felaktigheter utöver rena missbedömningar och vårdslöshet och innebar en försummelse av att ge ett minimum av skyddsåtgärder som var nödvändiga för livet i ett fängelse. Domstolen konstaterade att förhållandena dessutom hade lett till de efterföljande händelserna som medfört att B avlidit. Med hänsyn till hans ombytliga psykiska tillstånd var det klart att B hade behövt nära tillsyn. Det fanns emellertid inget som visade att fängelsemyndigheten hade gett den personal som var i tjänst vid den aktuella tidpunkten några som helst instruktioner för att förhindra en plötslig försämring av Bs tillstånd och till sist hade han begått självmord utan att någon såg till honom. Domstolen betonade att det enda slag av övervakning som skett av cellerna i den observationsavdelning där B var placerad bestod av avlyssning från utsidan av en stängd dörr med ett litet fönster genom vilket Bs cell knappt var synbar. I brist på tillräckligt med personal hade övervakningen, som inte ens hade visats ske regelbundet, utförts av väktare som en underordnad uppgift. I vart fall var domstolen inte övertygad om att väktarna kunnat rädda Bs liv, eftersom de inte hade nycklar till dörren. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Tanribilir ./. Turkiet, dom 2000-11-16
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Çaliskan m.fl. ./. Turkiet, dom 2008-05-27
Akdogdu ./. Turkiet, dom 2005-10-18
A.K. o. V.K. ./. Turkiet, dom 2004-11-30
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Younger ./. U K, beslut 2003-01-07
Slimani ./. Frankrike, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Uçar ./. Turkiet, dom 2006-04-11
Kilinç m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-06-07 (jfr 6/05)
Kamil Uzun ./. Turkiet, dom 2007-05-10

Khuzhin m.fl. mot Ryssland
(Ansökan nr 13470/02, dom den 23 oktober 2008)
Domen finns endast på engelska.

När ett mål, i vilket tre bröder stod anklagade för kidnappning och tortyr av en lösdrivare, innan rättegången inletts, i detalj diskuterades i ett TV-program av åklagare och utredare, som talade om de klagande som härdade kriminella och som påstod att det brott de begått var typiskt för deras brutalitet, kränktes artikel 6.2. När den ene broderns passfoto visades i programmet kränktes artikel 8.

De klagande, K, är tre bröder som greps i april 1999 och anklagades för att ha kidnappat en lösdrivare, som de tvingat utföra fysiskt arbete i utbyte mot en synnerligen låg lön och som de slagit och torterat med elektriska kablar när han försökt fly. Ett par dagar innan rättegången i juli 1999 sände en nationell TV-kanal ett program i vilket tre tjänstemän på åklagarämbetet, åklagare och utredare, i detalj diskuterade brödernas mål. En av männen beskrev bröderna som härdade kriminella och menade att det brott som de begått var karakteristiskt för deras grymhet och meningslösa brutalitet. En lokal dagstidning publicerade därefter en artikel om målet. Bröderna gav utan framgång in flera klagomål över hur pressen redogjorde för målet mot dem. Alla tre bröderna väckte också en förtalstalan mot artikelförfattaren men deras talan avslogs utan att bröderna eller deras advokater var närvarande under förhandlingen med motiveringen att rysk rätt inte gav dömda personer rätt att föras från en fånganstalt till den plats där deras civilmål skulle prövas och i protest mot den bestämmelsen vägrade brödernas advokater att närvara. Bröderna befanns skyldiga och de dömdes enligt åtalet i mars 2001, en av dem till fängelse i fem år och en månad och de andra två till sju års fängelse. - I Europadomstolen klagade K över att de uttalanden som tjänstemännen på åklagarmyndigheten hade gjort i TV varit till skada för deras rättegång, över att den ene broderns foto hade visats i TV, över att de inte tillåtits närvara vid prövningen av civilmålet och över att den ene broderns lastbil hade beslagtagits när han inställde sig för förhör. De åberopade artiklarna 6.1, 6.2, 8 och artikel 1 i protokoll nr 1. De klagade också över förhållandena under fångtransporterna och särskilt den 26 december 2002 när de utsattes för extrem kyla utan att ha fått några varma kläder. De åberopade i den delen artikel 3.

Europadomstolen förklarade klagomålen enligt artikel 3 för inadmissible. Härefter noterades att de tre åklagartjänstemännen hade uttalat, som om det vore ett fastställt förhållande, att de klagande hade begått ett brott och de hade inte ens nämnt att bröderna bestred anklagelserna. Dessa uttalanden hade därför inneburit ett uttalande om de klagandes skuld och hade föregripit den bedömning av förhållandena i målet som den behöriga rättsliga instansen skulle göra. Härigenom hade allmänheten uppmuntrats att tro att bröderna var skyldiga redan innan detta hade prövats rättsligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

Domstolen fann vidare att de nationella domstolarnas vägran att bevilja bröderna tillstånd att närvara vid förhandlingen i civilmålet hade varit till skada för dem, eftersom man inte övervägt möjligheterna för att de lagligen skulle kunna tillförsäkras en effektiv medverkan i målet. Förfarandet hade inte heller ajournerats för att K skulle få möjlighet att utforma hur de skulle företrädas. De hade därför fråntagits möjligheten att på ett effektivt sätt lägga fram sin sak för de nationella domstolarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Vidare noterades att polisen hade tagit ett passfoto av den ene brodern från brottmålsakten och utan hans samtycke lämnat det till en journalist. Det hade inte varit nödvändigt att visa detta foto för att kunna ta reda på var brodern befann sig, eftersom han inte höll sig undan rättvisan. Det hade inte heller varit nödvändigt för att förstärka det rättsliga förfarandets allmänna karaktär, eftersom när TV-programmet sändes så hade rättegången ännu inte börjat. Domstolen kunde därför inte finna något legitimt skäl för intrånget i Ks rätt till respekt för sitt privatliv och regeringen hade inte heller lagt fram någon bevisning för att berättiga intrånget. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Till sist noterade domstolen, när det gällde beslaget av lastbilen, att den broder som ägde den hade anklagats för tortyr och kidnappning och att anklagelserna inte innefattade något beslut om beslag som en straffrättslig sanktion och det hade inte heller framställts något civilrättsligt krav i brottmålet avseende bilen. Ingen av de två grunder som enligt den nationella lagen utgjorde en förutsättning för ett beslut om beslag hade därför förelegat och beslaget var därför olagligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.2
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26 (jfr nr 4/02)
Böhmer ./. Tyskland, dom 2002-10-03 (jfr nr 9/02)
Nesták ./. Slovakien, dom 2007-02-27
Artikel 6.1
Krcmár m.fl. ./. Tjeckien, dom 2000-03-03
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Yakovlev ./. Ryssland, dom 2005-03-15 (jfr nr 3/05)
Groshev ./. Ryssland, dom 2005-10-20
Mokrushina ./. Ryssland, dom 2006-10-05
Kovalev ./. Ryssland, dom 2007-05-10
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Artikel 8
Gurgenidze ./. Georgien, dom 2006-10-17
Sciacca ./. Italien, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Artikel 1 i protokoll nr 1
Air Canada ./. U K, dom 1995-05-05
Baklanov ./. Ryssland, dom 2005-06-09
Frizen ./. Ryssland, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)

Sergey Kuznetsov mot Ryssland
(Ansökan nr 10877/04, dom den 23 oktober 2008)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom för att ha anmält demonstration åtta i st.f. tio dagar i förväg och för att under demonstrationen ha delat ut utdrag ur en tidningsartikel om en domares påstådda inblandning i korruptionsskandaler men utan några kränkande uttalanden, innebar en kränkning av artikel 11 tolkad i ljuset av artikel 10.

Den 18 mars 2003 sände K tillsammans med S och M en underrättelse till chefen för förvaltningen i Yekaterinburg om att de avsåg att genomföra en demonstration utanför Sverdlovsks regiondomstol. Demonstrationen skulle äga rum den 25 och den 28 mars kl. 9-11. Syftet var att fästa allmänhetens uppmärksamhet på kränkningar av rätten att få tillgång till domstolsprövning. Polischefen beslöt den 20 mars 2003 att polisen skulle upprätthålla ordningen och trafiksäkerheten under demonstrationen. K m.fl. höll demonstrationen den 25 mars och delade då ut pressklipp och flygblad om O, som var regiondomstolens president och som påstods ha varit inblandad i korruptionsskandaler. Demonstranterna samlade också in namnunderskrifter för att få O avsatt. Den 27 mars sände D, som var förste vice president i domstolen, ett brev till polischefen där han bl.a. framhöll följande. I stället för att fästa allmänhetens uppmärksamhet på problem när det gällde skyddet av mänskliga rättigheter så som man angett i underrättelsen om demonstrationen, om det nu fanns några sådana problem, så hade demonstranterna delat ut tryckta flygblad och annat material av baktalande och kränkande natur som riktade sig mot domstolens president personligen. De hade därigenom begått ett brott mot gällande administrativ lagstiftning. D begärde därefter att polischefen skulle vidta åtgärder mot K, S och M och skriva en rapport om ett förvaltningsbrott och besluta om de nämnda personernas rättsliga ansvar för lagbrott. Polischefen skulle sedan informera D om vilka beslut som fattades. Polischefen sände den 21 april sin rapport till tingsrätten i Yekaterinburg och målet tilldelades en fredsdomare. K begärde att målet skulle prövas i ett annat distrikt, eftersom det inte kunde ske någon objektiv prövning av frågan pga. att utredningen inletts på uppmaning av en hög domare i regiondomstolen. Fredsdomaren avslog hans begäran med motiveringen att det inte fanns någon laglig grund för att byta forum. Den 19 maj 2003 fann fredsdomaren K skyldig på tre punkter: 1) han hade brutit mot förfarandet för att ordna en demonstration genom att han sänt underrättelsen om demonstrationen åtta dagar i förväg när det föreskrevs att så skulle ske tio dagar i förväg, 2) han hade brutit mot allmän ordning genom att stå på trappan till domstolsbyggnaden och därmed hindra tillträde till domstolen och han hade först efter tillsägelse från polis gått ned på trottoaren och 3) demonstrationen hade skett i ett annat än det uppgivna syftet genom att man delat ut utdrag ur en artikel av A. Politkovskaya om "O och hans lag" som inte svarade mot det uppgivna syftet att skydda mänskliga rättigheter. Fredsdomaren förklarade K skyldig och dömde honom till böter om motsvarande ca 35 EUR. K överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade K över den fällande domen och åberopade artikel 10 och artikel 11.

Europadomstolen erinrade om att skyddet av en persons åsikter enligt artikel 10 är ett av målen med den rätt till mötesfrihet som artikel 11 ger. Rätten till yttrandefrihet kan därför inte skiljas från rätten till mötesfrihet och det är inte nödvändigt att pröva varje bestämmelse för sig. Domstolen fann att i det nu aktuella målet tar artikel 11 över som en lex specialis och beslöt därför att pröva målet enligt den artikeln tolkad i ljuset av artikel 10. Domstolen noterade för det första att K gett in underrättelsen om demonstrationen åtta dagar innan den skulle äga rum i stället för föreskrivna tio dagar i förväg. Domstolen fann att detta emellertid endast innebar ett formellt fel. Dessutom hade skillnaden på två dagar inte hindrat myndigheterna från att vidta nödvändiga förberedelser inför demonstrationen. För det andra hade det inte förts fram några klagomål från besökande, domare eller domstolsanställda om det påstådda hindret för tillträde till domstolen och K hade när han blev tillsagd att flytta sig rättat sig efter polisens begäran. För det tredje hade de publikationer som K delat ut vid demonstrationen och uppropet om att O skulle avsättas, hur förolämpande domstolens president än funnit dem vara, inte innehållet några ärekränkande uttalanden, uppmaning till våld eller förnekande av demokratiska principer. Domstolen fann sammanfattningsvis att de ryska myndigheterna inte hade lagt fram några relevanta och tillräckliga skäl för att berättiga intrånget i Ks rätt till yttrandefrihet och mötesfrihet. Domstolen fann därför att det skett en kränkning av artikel 11 tolkad i ljuset av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Galstyan ./. Armenien, dom 2007-11-15 (jfr nr 11/07)
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
Pendragon ./. U K, kommissionens beslut 1998-10-19
Djavit An ./. Turkiet, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Christians against Racism and Fascism ./. U K, kommissionens beslut 1980-07-16
Christian Democratic Peoples Party ./. Moldavien, dom 2006-05-14
Ouranio Toxo m.fl. ./. Grekland, dom 2005-10-20 (jfr nr 10/05)
Adali ./. Turkiet, dom 2005-03-31 med vidare hänvisningar
Bukta m.fl. ./. Ungern, dom 2007-07-17 (jfr nr 8/07)
Oya Ataman ./. Turkiet, dom 2006-12-05 (jfr nr 11/06)
Rassemblement Jurassien Unité ./. Schweiz, kommissionens beslut 1979-10-10
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Stankov o. the United Macedonian Org. Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Böhmer ./. Tyskland, dom 2002-10-03 (jfr nr 9/02)
Nesták ./. Slovakien, dom 2007-02-27
Karman ./. Ryssland, dom 2006-12-14
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08

Soldatenko mot Ukraina
(Ansökan nr 2440/07, dom den 23 oktober 2008)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning av en person från Ukraina till Turkmenistan skulle, med hänsyn till vad som genom ett flertal internationella rapporter hade framkommit om förhållandena i Turkmenistan och dess fängelser, innebär att personen löpte risk att utsättas för tortyr eller omänsklig behandling i strid med artikel 3.

S sitter f.n. i fängelse i Ukraina i avvaktan på utvisning till Turkmenistan. Hans advokat hävdar att S är statslös men enligt regeringen är han turkmensk medborgare. I juli 1999 väcktes åtal mot S i Turkmenistan med anklagelser om misshandel och grov misshandel oh det beslöts att han skulle anhållas. S lämnade Turkmenistan i oktober 1999 och påstod sig fly från förföljelse som han utsatts för av etniska skäl. Han har sedan dess bott i Ukraina. Den 4 januari 2007 greps han av den ukrainska polisen och hans släktingar upplystes om att han arresterats i enlighet med en internationell efterlysning. Fyra dagar senare fördes han av polisen till en domare, vilken beslutat att S skulle häktas i avvaktan på att utvisningsförfarandet mot honom skulle slutföras. Den 15 januari hemställde S hos Europadomstolen om att den skulle tillämpa regel 39 i domstolsreglerna. Hans begäran beviljades och domstolen anmodade den ukrainska regeringen att stoppa verkställigheten av utvisningsbeslutet i avvaktan på domstolens avgörande i målet. Den 17 januari 2007 begärde åklagarämbetet i Turkmenistan att S skulle utvisas så att han kunde ställas inför rätta för de brott han åtalats för och lämnade vissa försäkringar om att S inte skulle bli diskriminerad på grund av sin sociala status, ras, etniskt ursprung eller religion. I ett brev den 19 april 2007 lämnades ytterligare försäkringar, särskilt om att Ss rättigheter enligt artikel 3 och 6 i Europakonventionen garanterades. - I Europadomstolen klagade S över att han, om han utvisades, skulle löpa risk att bli utsatt för tortyr och omänsklig och förnedrande behandling av de verkställande myndigheterna i Turkmenistan. Han åberopade artiklarna 3, 5, 6 och 13.

Europadomstolen noterade förekomsten av ett antal återkommande och trovärdiga rapporter om tortyr, rutinmässig misshandel och användande av våld mot misstänkta personer från de turkmenska myndigheternas sida. Det fanns rapporter om misshandel av personer som behövde läkarvård och som vägrades medicinsk hjälp. Enligt en rapport från FNs generalsekreterare användes tortyr också som ett straff för personer som redan erkänt. Det rapporterades vidare om mycket undermåliga förhållanden i fängelser, innefattande överbeläggning, dålig näringstillförsel och obehandlade sjukdomar. Slutligen framgick av flera olika rapporter att påståenden om tortyr och misshandel inte utreddes av de behöriga myndigheterna. Å andra sidan fanns det ingen bevisning i det tillgängliga materialet för att brottsmisstänkta som inte var av turkmenskt ursprung behandlades annorlunda än etniska turkmener. Det framgick ändå klart av det tillgängliga materialet att varje brottsmisstänkt som hölls i häkte löpte en allvarlig risk att bli utsatt för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Trots att S var efterlyst för ett relativt lindrigt brott som inte var politiskt motiverat innebar redan det förhållandet att vara häktad som brottsmisstänkt att det fanns grund för att befara att han skulle utsättas för en allvarlig risk att bli behandlad i strid med artikel 3. När det gällde de försäkringar som lämnats hade det inte visats att de ifrågavarande tjänstemännen haft befogenhet att lämna sådana för statens räkning. Det var dessutom, mot bakgrund av att det saknades ett effektivt system för att förhindra tortyr, svårt att se hur sådana försäkringar skulle respekteras. Slutligen hade de internationella rapporterna om mänskliga rättigheter visat på allvarliga problem när det gällde de turkmenska myndigheternas internationella samarbete och deras kategoriska förnekande av kränkningar av mänskliga rättigheter trots ihärdiga uppgifter från både mellanstatliga källor och NGOs. Mot bakgrund av dessa omständigheter sammantagna fann domstolen enhälligt att en utvisning av S till Turkmenistan skulle innebära en kränkning av artikel 3 och eftersom han inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att ifrågasätta utvisningen hade det skett en kränkning även av artikel 13.

Domstolen fann att den ukrainska lagstiftningen inte tillhandahöll något förfarande som var tillräckligt tillgängligt, precist och förutsebart för att undvika risken för ett godtyckligt frihetsberövande i avvaktan på utvisning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 f).

Domstolen hänvisade till vad den funnit i fråga om artikel 5.1 om avsaknaden av rättsliga bestämmelser om förfarandet för frihetsberövande i avvaktan på utvisning. Detta hade samma betydelse för Ss klagomål enligt artikel 5.4, eftersom regeringen inte förmått visa att S hade haft tillgång till ett förfarande varigenom frihetsberövandets laglighet kunde ha prövats i domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

Domstolen fann inte skäl att tvivla på att svarandestatens regering skulle följa den nu meddelade domen och fann att det inte var nödvändigt att pröva den hypotetiska frågan om det, i händelse av att S utvisades till Turkmenistan, skulle ske en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - admissibility
Mentes m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-28
Artikel 3 - i sak
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Garabayev ./. Ryssland, dom 2007-06-07
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Müslim ./. Turkiet, dom 2005-04-26 (jfr nr 5/05)
Said ./. Nederländerna, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)
Saadi ./. Italien, dom (GC) 2008-02-28 (jfr nr 3/08)
Al-Moayad ./. Tyskland, beslut 2007-02-20
Fatgan Katani m.fl. ./. Tyskland, beslut 2001-05-31
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Artikel 5.1 f)
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Nasrulloyev ./. Ryssland, dom 2007-10-11
Gorshkov ./. Ukraina, dom 2005-11-08
Artikel 5.4
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Stoichkov ./. Bulgarien, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Vachev ./. Bulgarien, dom 2004-07-08
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05

Evrim Öktem mot Turkiet
(Ansökan nr 9207/03, dom den 4 november 2008)
Domen finns endast på franska.

En turkisk polispatrull ingrep på eget bevåg mot studenter som demonstrerade och skadade med ett varningsskott en 14-årig flicka. Den turkiska staten var ansvarig för att det saknades regler och riktlinjer för användningen av vapen och för att poliserna var otränade och det skedde därför en kränkning av artikel 2.

Ö är en turkisk medborgare bosatt i Istanbul. När hon var 14 år skadades hon av en kula när tre polismän försökte lösa upp en demonstration med användande av skjutvapen. Enligt den turkiska regeringen patrullerade de tre polismännen den 7 november 1995, en av dem R, i närheten av en skola i en omärkt bil när de uppmärksammade sju eller åtta ungdomar som hängde upp en banderoll på skolans grindar till stöd för studenternas revolutionära organisation. Polismännen uppmanade ungdomarna förgäves att sluta med upphängningen. I stället hotades poliserna med järnrör och käppar som några av ungdomarna svingade mot dem. Poliserna reagerade med att skjuta varningsskott i luften och demonstranterna spred sig springande nedför gränderna och förföljdes av poliserna, som fortsatte att skjuta varningsskott och uppmanade dem att stanna. Vid den tidpunkten fick R syn på Ö som hade skadats i benet under knäet av en förlupen kula. Ö uppgav att hon varit på olycksplatsen av en ren tillfällighet. R förde henne omedelbart till sjukhus och den medicinska rapport som upprättades i mars 1996 angav att hon skadats av en kula och att hon inte kunnat röra sig på 60 dagar. Den kriminaltekniska undersökningen bekräftade att kulan kommit från Rs vapen. Ös far anmälde R för brott och denne förhördes den 17 april 1996 då han uppgav att när han ställdes inför demonstranterna begärde han först förstärkning men när demonstranterna gick till angrepp sjungande att detta skulle bli platsen för hans grav sköt han varningsskott i luften för att dämpa dem. Han hade också skjutit mot marken och det var sannolikt en sådan kula som studsat och träffat Ö. R frikändes av brottmålsdomstolen men sedan Ö överklagat och begärt laglighetsprövning upphävdes den domen. Målet omprövades i brottmålsdomstolen som beslöt att uppskjuta meddelandet av domen på obestämd tid. - I Europadomstolen hävdade Ö att R hade brukat sitt vapen otillåtet mot henne under förhållanden som inte hade berättigat en sådan användning. Hon klagade över det lidande hon orsakats genom skottskadan. Hon klagade också över att de rättsliga reaktionerna på hennes påståenden hade varit otillräckliga. Hon åberopade artiklarna 2, 3, 6.1 och 13.

Europadomstolen noterade att de tre polismännen hade satt igång en oförberedd operation på eget initiativ vilket hade lett till den utveckling som fått R att reagera med att använda sitt skjutvapen på ett både okontrollerat och farligt sätt. Domstolen kunde inte godta att användandet av våld i det här fallet hade grundats på polismannens ärliga uppfattning att han var utsatt för ett verkligt hot från de få demonstranterna och ännu mindre från Ö, som då endast var 14 år. Rs beslut hade inte heller följt reglerna i den tillämpliga turkiska författningen. Domstolen noterade emellertid att R hade haft ett stort självbestämmande om hur han skulle agera och att han tagit flera ogenomtänkta initiativ, vilket troligen inte skulle ha varit fallet om han hade fått bättre träning och instruktioner eller åtminstone om den avdelning från vilken han begärt förstärkning hade gett honom klara och lämpliga direktiv. Det framstod också som om situationen spårat ut på det sätt som skedde på grund av att systemet vid den aktuella tidpunkten inte gav tydliga riktlinjer och förutsättningar för att vapen skulle få användas i fredstid. Det våld som R använt mot Ö hade gått utanför vad som rimligen kunde anses nödvändigt och den inhemska lagen gav ett otillräckligt skydd mot ett sådant beteende. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

När det gällde domen mot R noterade domstolen att den skjutits upp på obestämd tid och att det i praktiken innebar att R blev straffri. Domstolen noterade att den redan vid ett flertal tillfällen funnit att det turkiska rättssystemet i liknande situationer, långt ifrån att vara strängt, hade saknat en avskräckande effekt som på ett effektivt sätt kunde förhindra olagliga handlingar från statstjänstemän av den typ som Ö nu klagat över. Domstolen fann därför enhälligt att det i det hänseendet hade skett ännu en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 3, 6.1 och 13.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Hüseyin Simsek ./. Turkiet, dom 2008-05-20
Artikel 2 - tillämplighet
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Anthony Lloyd Green ./. U K, beslut 2005-05-19
Artikel 2 - i sak (utöver tidigare nämnda)
Hamiyet Kaplan m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-13
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Teren Aksakal ./. Turkiet, dom 2007-09-11
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Çamdereli ./. Turkiet, dom 2008-07-17
Türkmen ./. Turkiet, dom 2006-12-19
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, dom 2004-11-02
Yesil et Sevim ./. Turkiet, dom 2007-06-05 (jfr nr 6/07)
Bati m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-06-03

Carson m.fl. mot U K
(Ansökan nr 42184/05, dom den 4 november 2008)
Domen finns endast på engelska.

Brittiska pensionärer som hela sitt arbetsliv i UK betalat socialförsäkringsavgifter till staten fick, om de flyttade till Sydafrika, Australien eller Canada, inte någon indexuppräkning av sina pensioner till skillnad från pensionärer som stannade kvar i UK eller flyttade till vissa andra länder. Med hänsyn till socialsystemets uppbyggnad och överenskommelser som träffats med vissa länder men inte andra skedde det emellertid inte någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

De klagande, däribland C, är 13 brittiska medborgare som tillbringat större delen av sitt arbetsliv i U K och där betalat full socialförsäkringsavgift innan de emigrerade eller återvände till Sydafrika, Australien eller Canada. Målet gäller deras klagomål över att de brittiska myndigheterna vägrade att räkna upp deras pensioner med hänsyn till inflationen. Under 2002 inledde C ett förfarande för att genom rättslig omprövning ifrågasätta den bristande indexuppräkningen av sin pension. Hon hävdade att hon blivit diskriminerad eftersom brittiska pensionärer behandlades olika beroende på i vilket land de var bosatta. Hon framhöll att trots att hon arbetat lika länge i U K och betalat samma socialförsäkringsavgifter och trots att hon hade samma behov av en skälig levnadsstandard som brittiska pensionärer som bodde kvar i U K eller i andra länder där en uppräkning skedde pga. ömsesidiga överenskommelser, så hade hennes statliga pension frusits till den nivå den var på den dag hon lämnade U K. Hennes begäran om omprövning avslogs i maj 2002 och efter överklagande även av House of Lords i maj 2005. C får statlig pension med 67.50 GBP per vecka och beloppet har varit detsamma sedan 2000. Hade pensionen räknts upp skulle hon ha fått 82.05 GBP per vecka. C är nästen helt beroende av sin pension för sitt uppehälle. - I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 8 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över myndigheternas vägran att räkna upp deras pensioner.

Europadomstolen noterade först, när det gällde frågan om de klagande befann sig i samma situation som pensionärer som hade stannat kvar i U K, att statens socialförsäkringssystem avsåg att ge en miniminivå för levnadsstandarden för boende inom dess territorium. Därför befann sig personer som bodde i UK när det gällde pensions- och socialförsäkringssystemets funktion inte i en jämförbar situation med dem som bodde utanför statens territorium. Domstolen fann inte heller att det fanns någon likhet mellan personer som bodde i ett land med "frusna pensioner" och brittiska pensionärer som bodde i länder utanför U K där det på grund av ömsesidiga överenskommelser var möjligt att räkna upp pensionerna. De nationella försäkringsavgifterna var bara en del av U Ks komplexa skattesystem och den nationella socialförsäkringsfonden var bara en av ett antal inkomstkällor som användes för att betala det brittiska socialförsäkrings- och hälsovårdssystemet. De socialförsäkringsavgifter som de klagande betalat under den tid de arbetat i U K var därför inte av större betydelse än det förhållandet att de betalat inkomstskatt eller andra skatter medan de bodde i U K. Det var inte heller lätt att jämföra förhållandena för boende i näraliggande stater med likartade ekonomiska förhållanden med stater som USA, Sydafrika och Mauritius eller Jamaica och Trinidad och Tobago på grund av skillnaderna i socialförsäkringsförmåner, beskattning, inflationstakt, räntor och valutaväxling. Som de brittiska domstolarna funnit var de ömsesidiga överenskommelserna resultatet av varje lands bakgrund och uppfattningar när det gällde de kostnader och förmåner som var förenade med ett sådant arrangemang. Enligt Europadomstolens uppfattning hade staten inte överskridit sitt mycket vida utrymme för politiska bedömningar av makroekonomiska frågor genom att ingå sådan ömsesidiga överenskommelser med vissa länder men inte med andra. Domstolen fann sammanfattningsvis att skillnaden i behandling hade varit objektivt och skäligen berättigad. Även om det fanns visst belägg för de klagandes argument att en äldre persons önskan att flytta utomlands kunde vara orsakad av flera andra faktorer, t.ex. önskan att vara närmare sin familjemedlemmar, var bosättningsorten ändå en fråga om vars och ens val. Domstolen instämde därför med regeringen och de nationella domstolarna i att samma höga skyddsnivå mot olika behandling inte var nödvändig som när det gällde olik behandling på grund av kön, ras eller etniskt ursprung. Staten hade också vidtagit åtgärder för att genom en serie broschyrer, för att upplysa brittiska medborgare som avsåg att flytta utomlands, om avsaknaden av en indexuppräkning av pensioner i vissa länder. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 14 i förening med artikel 8.

Skiljaktig mening

Den polske domaren Lech Garlicki lämnade en skiljaktig mening. Enligt hans mening var skillnaden i behandling inte objektivt och skäligen motiverad. Majoritetens argument hade visserligen viss styrka men det fanns flera argument som ledde till en annan slutsats. Domstolen har vid ett flertal tillfällen funnit att nationalitetsgrundade skillnader när det gällder socicalförsäkringsförmåner i sig själva väcker misstankar. Han hänvisade till några tidigare rättsfall där domstolen funnit att en åtskillnad mellan invånare som grundades på nationalitet innebar en kränkning av artikel 14 och ansåg att förhållandena inte var sådana att C skulle få ett sämre skydd än som gavs de klagande i de målen.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Stec m.fl. ./. U K, beslut (GC) 2005-07-06
Burden ./. U K, dom (GC) 2008-04-29 (jfr nr 5/08)
Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Darby ./. Sverige, dom 1990-10-23
Lindsay ./. U K, kommissionens beslut 1986-11-11
Gudmundsson ./. Island, kommissionens beslut 1996-01-17
Magee ./. U K, dom 2000-06-06
J.W. o. E.W. ./. U K, kommissionens beslut 1983-10-03
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21

Carlson mot Schweiz
(Ansökan nr 49492/06, dom den 6 november 2008)
Domen finns endast på franska.

Schweiziska domstolar iakttog inte bestämmelserna i Haagkonvention när de prövade om ett bortfört barn skulle återföras till sin far i USA, vilket försatte denne i ett sämre läge i processen och principen om parternas likställighet följdes inte. Därmed kränktes mannens rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

SC är amerikansk medborgare och bosatt i Washington. Han är far till C som är född 2004 och vars mor är schweizisk medborgare. Under sommaren 2005 då familjen var bosatt i USA reste modern med C till Schweiz och beslöt att bosätta sig där. Den 28 september 2005 gav hon in en skilsmässoansökan till en domstol i Baden och begärde samtidigt interimistiska åtgärder under skilsmässoförfarandet, särskilt för att kunna få ett uppehållstillstånd för C. Den 31 oktober 2005 begärde SC hos schweizisk domstol ett beslut om att hans son skulle återföras till det hem där han bott hela tiden. SC hävdade att eftersom han och hans hustru hade gemensam vårdnad om barnet innebar den förlängda vistelsen i Schweiz ett otillåtet bortförande och kvarhållande i den mening som avses i artikel 3 i Haagkonventionen. Som svar på denna begäran beslöt tingsrätten i Baden att hustrun skulle lämna in Cs pass och hon förbjöds att lämna Scchweiz. Samtidigt beslöts att skilsmässomålet och målet om barnets återförande skulle sammanföras. Den 17 februari 2006 avslogs SCs yrkande med motivering främst att SC inte kunnat visa att även om han hade gått med på att modern tillfälligt vistades med barnet i Schweiz så hade det varit på villkor att hon återvände med barnet till USA när besöket i Schweiz var över. Domstolen fann i konsekvens därmed att bortförandet av barnet inte hade varit olagligt enligt artikel 3 i Haagkonveentionen, eftersom SC lämnat sitt samtycke samt att det inte fanns tillräcklig bevisning för påståendet att det förelåg en olaglig vägran att återföra barnet. SC klagade utan framgång till kantonens appellationsdomstol och därefter till den federala domstolen. - I Europadomstolen åberopade SC artikel 8 och hävdade att det förekommit flera vårdslösa underlåtelser i de nationella domstolarna när det gällde tillämpningen av Haagkonventionen.

Europadomstolen erinrade om att artikel 16 i Haagkonveentionen anger att prövningen i sak av rätten till uppehållstillstånd skall vara villkorad till dess det fattats ett beslut i fråga om barnets återlämnande. Tingsrättens beslut att sammanföra de båda målen hade därför stått i strid med Haagkonventionen och hade också haft den effekten att förfarandet i de nationella domstolarna för att pröva frågan om återförande av det bortförda barnet hade förlängts. Dessutom uppfyllde den tid som förflutit mellan det att SC gav in sin begäran och tingsrättens beslut inte kraven enligt artikel 11 i Haagkonventionen, vilken angav att de berörda myndigheterna skulle handla skyndsamt när det gällde barns återförande och en underlåtenhet att handla under mer än sex veckor gav anledning att ifrågasätta skälen till dröjsmålet. Vidare hade tingsrättens president, i strid med den tydliga innebörden av ordalydelsen i artikel 13 i Haagkonventionen, vänt på bevisbördan och begärt att SC skulle visa att han inte hade samtyckt till eller i efterhand godkänt bortförandet av barnet och att det inte fördes tillbaka. Enligt Europadomstolens mening hade detta redan från början försatt SC i ett klart sämre läge i målet om barnets återlämnande. Domstolen noterade att även om appellationsdomstolen hade tillämpat artikel 13 på rätt sätt hade det inte varit tillräckligt för att rätta till det brott som skett i första instans mot principen om parternas likställdhet, eftersom de uppgifter som erhållits genom den omvända bevisbördan var relevanta i de nationella domstolarnas bedömning av situationen. Domstolen var därför inte övertygad om att intresset av barnets bästa, i betydelsen av ett beslut om att han omedelbart skulle återvända till sitt vanliga hem, hade beaktats av de schweiziska domstolarna på det sätt som Haagkonventionen kräver, när de prövade begäran om att C skulle återföras. De påtalade bristerna hade inte rättats till av appellationsdomstolen. SCs rätt till respekt för sitt familjeliv hade inte getts ett effektivt skydd av de nationella domstolarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Jensen ./. Danmark, beslut 2001-09-20
Artikel 8 - i sak
Maumousseau o. Washington ./. Frankrike, dom 2007-12-06 (jfr nr 11/07)
Bianchi ./. Schweiz, dom 2006-06-22 (jfr nr 7/06)
Monory ./. Rumänien o. Ungern, dom 2005-04-05 (jfr nr 4/05)
Eskinazi o. Chelouche ./.. Turkiet, beslut 2005-12-06
Karadzic ./. Kroatien, dom 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Paradis ./. Tyskland, beslut 2003-05-15
Guichard ./. Frankrike, beslut 2003-09-02
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Tiemann ./. Frankrike och Tyskland, beslut 2000-04-27
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Hadri-Vionnet ./. Schweiz, dom 2008-02-14 (jfr nr 3/08)
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Dammann ./. Schweiz, dom 2006-04-25 (jfr nr 5/06)
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Bottazzi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28

Kandzhov ./. Bulgarien
(Ansökan nr 68294/01, dom den 6 november 2008)
Domen finns endast på engelska.

En man som satt upp affischer och gjort en namninsamling för att försöka få justitieministern avsatt, arresterades och anhölls utan lagligt stöd och det skedde en kränkning av artikel 5.1. När det dröjde flera dagar innan han ställdes inför en domare kränktes artikel 5.3. Det olagliga frihetsberövandet innebar även ett intrång i hans yttrandefrihet som inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och det skedde en kränkning av artikel 10.

K arresterades den 10 juli 2000 för att ha satt upp affischer som påstods kränka justitieministern och för att ha gjort en namninsamling för att få ministern avsatt. Den 11 juli 2000 fick distriktåklagarämbetet ett klagomål från justitieministern, som begärde att åtal skulle väckas mot K för ärekränkning och för ligistbrott. Samma dag beslöt distriktsåklagaren att K skulle anhållas under 72 timmar i avvaktan på ett beslut i tingsrätten om att han skulle häktas i avvaktan på rättegång. Åklagaren ansåg att det fanns en verklig risk för att K skulle försöka undkomma eller begå nya brott. Ks försvarare överklagade omgående åklagarens beslut men hon fick inget svar. På förmiddagen den 14 juli 2000 prövade distriktsdomstolen åklagarens begäran om att K skulle häktas i avvaktan på rättegång men beslöt frige honom mot borgen. K betalade borgen omedelbart efter förhandlingen och släpptes fri. Han åtalades senare för grovt ligistbrott. Anklagelserna för ärekränkning tycktes ha lagts ned tidigare. I april 2001 dömdes han enligt åtalet till fyra månaders fängelse villkorligt under tre år.  K överklagade och i september 2001 upphävde regiondomstolen distriktsdomstolens dom och frikände K. Detta avgörande fastställdes av kassationsdomstolen i januari 2002. - I Europadomstolen åberopade K artikel 5.1 och 3 samt artikel 10 och klagade över att besluten att arrestera och att anhålla honom, på grund av att han spritt affischer och gjort en namninsamling, hade varit olagliga och att han, sedan han arresterades, inte utan dröjsmål hade ställts inför en domare.

Europadomstolen prövade först om arresteringen och anhållandet på grund av anklagelser om att vara ligist och om ärekränkning var lagliga i den mening som avses i artikel 5.1 och om K berövats friheten på grund av en skälig misstanke om att han begått ett brott. När det gällde anklagelsen för ärekränkning fann domstolen att det vid den aktuella tidpunkten var ett brott som kunde prövas efter enskilt åtal och att det inte kunde medföra ett fängelsestraff. Anklagelsen för ärekränkning kunde därför inte ha tjänat som grund för frihetsberövandet mellan den 11 och den 14 juli. Genom att fatta ett beslut med den innebörden hade åklagaren grovt bortsett från de tydliga och otvetydiga bestämmelserna i nationell rätt. När det gällde perioden omedelbart före åklagarens beslut stod det klart att polisen inte hade någon befogenhet att utföra förberedande utredningar med avseende på ett brott som föll under enskilt åtal. Frihetsberövandet i polisarrest hade därför också varit olagligt. När det gällde anklagelserna för att vara ligist fann kassationsdomstolen särskilt att Ks handlande hade varit helt fredligt, inte hade stört förbipasserande och knappast hade uppmuntrat andra till våldshandlingar. Kassationsdomstolen hade på den grunden funnit att handlandet inte hade uppnått kriterierna för ett ligistdåd. Domstolen fann att inte heller besluten om att arrestera och anhålla K, vilka inte hade omprövats i domstol, hade innehållit något som tydde på att myndigheterna skäligen kunde ha trott att Ks handlande hade utgjort ett ligistbrott. Frihetsberövandet av K mellan den 10 och den 14 juli 2000 hade inte inneburit ett lagligt frihetsberövande som grundats på skälig misstanke om att K begått ett brott. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

K hade ställts inför en domare tre dagar och 23 timmar efter det att han arresterats. Under rådande förhållanden kunde detta inte anses innebära "utan dröjsmål" så som det krävs enligt artikel 5.3. Han hade arresterats på grund av ett mindre ickevåldsbrott. Han hade redan tillbringat 24 timmar i förvar när polisen föreslog den åklagare som var ansvarig för målet att begära hos den behöriga domstolen att K skulle placeras i häkte i avvaktan på rättegång. Åklagaren hade emellertid beslutat att K skulle vara anhållen ytterligare 72 timmar utan att ange några skäl till varför han ansåg det nödvändigt, bortsett från en stereotyp mallformulering om att det fanns en risk för att K skulle fly eller begå nya brott. Frågan hade förts till distriktsdomstolen så sent som möjligt, när de 72 timmarna höll på att rinna ut. Domstolen kunde inte finna några svårigheter eller särskilda omständigheter som kunde ha förhindrat myndigheterna att föra K inför en domare mycket tidigare. Detta var särskilt betydelsefullt med hänsyn till de tveksamma rättsliga grunderna för frihetsberövandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.3.

Domstolen fann att det stod klart att K, genom namninsamlingen för att försöka få justitieministern avsatt och genom spridandet av affischerna, hade utövat sin rätt till yttrandefrihet. Att han arresterats och anhållits hade därför inneburit en inskränkning av utnyttjandet av hans rättighet. En sådan inskränkning innebär en kränkning av artikel 10 om det inte visas att den har stöd i lagen, har ett eller flera legitima mål enligt artikel 10.2 och är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att uppnå dessa mål. Domstolen hade redan konstaterat att arresteringen och anhållandet av K inte hade varit "lagliga". Frihetsberövandet hade därför inte haft stöd i lagen enligt artikel 10.2. Även om man antog att de åtgärder som vidtagits mot K kunde anses ha haft de legitima målen att förhindra oordning och att skydda andras rättigheter, hade de tydligt varit oproportionerliga i förhållande till dessa mål. Åtgärderna hade därför helt klart inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. I ett demokratiskt system måste regeringens och dess medlemmars handlande och underlåtelser vara föremål för noggrann granskning av pressen och allmänheten. Dessutom medför den dominanta position som regeringen och dess medlemmar intar att det är nödvändigt för dem och för myndigheterna i allmänhet att visa återhållsamhet när det gäller att tillgripa brottmålsförfaranden och de frihetsberövande åtgärder som är förenade därmed, särskilt när det finns andra medel för att besvara oberättigade påhopp och kritik från motståndarsidan. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Tsirlis o. Kouloumpas ./. Grekland, dom 1997-05-29
Wioch ./. Polen, dom 2000-10-19
Douiyeb ./. Nederländerna, dom (GC) 1999-08-04
Artikel 5.3
Aquilina ./. Malta, dom (GC) 1999-04-29
McKay ./. U K, dom (GC) 2006-10-03 (jfr nr 9/06)
Koster ./. Nederländerna, dom 1991-11-28
Rigopoulos ./. Spanien, beslut 1999-01-12
Artikel 10
Appleby m.fl. ./. U K, dom 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Chorherr ./. Österrike, dom 1993-08-25
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Hashman o. Harrup ./. U K, dom (GC) 1999-11-25
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23

Kayasu mot Turkiet
(Ansökan nr 64119/00, dom den 13 november 2008)
Domen finns endast på franska.

Åklagares uttalanden i en stämningsansökan mot anstiftare av 1980 års statskupp medförde att han dömdes och därefter förlorade sitt arbete samt förbjöds att verka som jurist. Det intrång som då skedde i hans yttrandefrihet svarade inte mot ett trängande samhällsbehov och var inte proportionerligt i förhållande till något legitimt ändamål. Det skedde därför en kränkning av artikel 10.

K var vid den aktuella tidpunkten åklagare i Istanbul. I augusti 1999 gav K som privatperson in en brottsanmälan mot f.d. generaler som hade varit huvudmännen bakom militärkuppen den 12 september 1980. Hans anmälan föranledde ingen åtgärd och målet uppmärksammades stort i pressen.  Den 30 mars 2000 påfördes K en disciplinpåföljd i form av en reprimand och det noterades att de ord han använt i sin anmälan kunde verka stötande för vissa statsmän som hade arbetat för att säkerställa statens stabilitet och livskraft. K överklagade beslutet utan framgång. Under tiden, den 28 mars 2000, hade K i sin egenskap av allmän åklagare upprättat en stämningsansökan mot E, den förre stabschefen och förre presidenten i Turkiet som hade varit den huvudsaklige anstiftaren till militärkuppen den 12 september 1980. I stämningsansökan noterade K att åtalet skulle komma att preskriberas den 12 september 2000 och att han som yrkesverksam jurist i en stat som var en rättsstat ansåg det vara hans skyldighet att ställa den anklagade inför rätta för hans olagliga handlingar. Den 29 mars 2000 gav justitieministern tillstånd till att åtal väcktes mot K för att han överskridit sina befogenheter på grund av att han spridit kopior av stämningsansökningen till pressen och gjort uttalanden för journalister som han tagit emot i sitt hem. Chefsåklagaren fann vidare att de yttranden som K gett in hade inneburit ett påstående om brott och han vidtog ingen åtgärd på grund därav, eftersom anstiftarna till 1980 års kupp var fria från åtal enligt en övergångsbestämmelse i konstitutionen. Brottmålet mot K resulterade i domar den 15 maj 2001 och den 11 december 2002 enligt vilken K fälldes för att ha överskridit sina befogenheter och för att ha väckt anstöt hos de väpnade styrkorna och han dömdes till villkorliga böter. När det gällde anklagelsen för att ha väckt anstöt fann de turkiska domstolarna att den stämningsansökan som K upprättat hade gått utöver gränserna för kritik och var riktad mot de väpnade styrkorna som helhet och anklagade dem för att ha förstört rättssäkerheten. De fann också att genom att sprida handlingen till journalister så hade K försökt nå en större publik och därmed hade han visat sin avsikt att förolämpa och kränka statens militära styrkor. Från den 20 april 2000 var K avstängd från sin tjänst som åklagare och därefter i februari 2003 avskedades han. K överklagade till en kommitté där fyra av de nio ledamöterna hade suttit som ledamöter i ansvarsnämnden när det beslut som han överklagade fattades. Han överklagande avslogs i november 2003. K har till följd av avskedandet inte längre rätt att vara verksam som jurist. - I Europadomstolen klagade K över de disciplinära och straffrättsliga påföljder som påförts honom och hävdade att de stred mot artikel 10. Han klagade också över att han inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel och åberopade artikel 13.

Europadomstolen noterade att Ks särskilda ställning som allmän åklagare hade betytt att han hade en avgörande roll i det nationella rättssystemet. Domstolen har redan tidigare haft tillfälle att påpeka att offentliganställda inom juristkåren förväntades visa återhållsamhet när de utövade sin yttrandefrihet i alla mål där juristkårens befogenheter och opartiskhet kunde komma att ifrågasättas. Domstolen fann ändå att en inskränkning av yttrandefriheten för en medlem av juristkåren i en position som den K innehaft krävde särskilt noggrann granskning. Domstolen noterade att uttalandena i fråga hade gjorts i ett särskilt historiskt, politiskt och rättsligt sammanhang i fråga om möjligheten att åtala anstiftarna till statskuppen. Detta var utan tvekan en debatt av allmänt intresse i vilken K hade haft för avsikt att delta både som en vanlig medborgare och som allmän åklagare. När det gällde innehållet i den aktuella handlingen noterade domstolen att tonen hade varit kritisk och anklagande mot anstiftarna till kuppen. Domstolen fann emellertid att även om uttalandena var bittra och ibland sarkastiska så kunde de knappast beskrivas som ärekränkande. Det förhållandet att K hade utnyttjat sin ställning som åklagare för att meddela pressen innebar att domstolen inte kunde överse med hans beteende med hänsyn till hans plikt att vara lojal mot staten, som var hans arbetsgivare. Domstolen konstaterade emellertid att det som stod på spel i det aktuella målet gick utöver att ge uttryck för en personlig uppfattning. Uttalandena i fråga hade väsentligen avsett att belysa en brist hos den demokratiska regimen.  Domstolen fann att den måste fästa avseende vid den omständigheten när det gällde att väga de motstående intressena mot varandra. Därför fann domstolen att den fällande domen mot K inte hade svarat mot ett "trängande samhällsbehov" som kunde berättiga inskränkningen i hans yttrandefrihet. Det betonades att det var det ökade skyddet för de väpnade styrkorna som hade underminerat yttrandefriheten och inte generalernas rätt att som individer använda det förfarande som var tillgängligt för var och en som ville klaga över att deras heder eller rykte hade angripits eller att de utsatts för förolämpande uttalanden. Dessutom skulle utdömandet av en påföljd av aktuellt slag till en statstjänsteman som tillhörde rättsväsendet oundvikligen ha en avhållande effekt, inte bara på den aktuelle tjänstemannen utan på yrkeskåren i sin helhet. För att allmänheten skulle kunna ha förtroende för rättssystemet måste de ha förtroende för domarnas och åklagarnas möjlighet att effektivt kunna upprätthålla rättssäkerhetsprinciperna. En avhållande effekt var en viktig omständighet som skulle beaktas när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan en tjänstemans yttrandefrihet och varje annat motstående intresse. Domstolen fann att intrånget i Ks rätt till yttrandefrihet i form av en påföljd för att ha kränkt de väpnade styrkorna till följd varav han permanent hade avskedats från sin tjänst som åklagare och förbjudits att vara verksam som jurist hade varit oproportionerlig i förhållande till varje legitimt ändamål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Domstolen fann vidare att opartiskheten hos den ansvarsnämnd och kommitté som skulle pröva Ks invändningar starkt kunde ifrågasättas. K hade därför inte haft tillgång till ett rättsmedel för att få sina klagomål enligt artikel 10 prövade. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

Skiljaktig motivering

Den ungerske domaren András Sajó lämnade en skiljaktig motivering. Han tillade bl.a. att K straffats mycket strängt och viktigast, han förlorade inte bara sin anställning utan förbjöds också att utöva en verksamhet som advokat. Endast ett skadestånd för rätten att verka som advokat kunde utgöra en gottgörelse i hans fall. Dessutom är det nödvändigt att öppna rättegångsförfarandet igen så att K kan få en chans att åter få bli verksam som jurist.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29
Guja ./. Moldavien, dom 2008-02-12 (jfr nr 2/08)
Harabin ./. Slovakien, beslut 2004-06-29
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Saygili m.fl.  ./. Turkiet, dom 2008-01-08
Amihalachioaie ./. Moldavien, dom 2004-04-20 (jfr nr 5/04)
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Boldea ./. Rumänien, dom 2007-02-1
Marônek ./. Slovakien, dom 2001-04-19
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Grigoriades ./. Grekland, dom 1997-11-25
Vereinigung demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
De Diego Nafria ./. Spanien, dom 2002-03-14 (jfr nr 4/02)
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Karaçay ./. Turkiet, dom 2007-03-27
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Demir och Baykara mot Turkiet
(Ansökan nr 34503/97, dom den 12 november 2008)

Offentliganställda hade trots att ILOs konvention ratificerats ingen laglig rätt att bilda fackförening och denna fick därför ingen rättskapacitet. Ingånget kollektivavtal upphävdes därför och det skedde därmed kränkningar av artikel 11 i båda dessa hänseenden.

D och B var vid den aktuella tidpunkten medlem respektive ordförande i fackföreningen Tüm Bel Sen, föreningen, som grundades 1990. Under 1993 träffade föreningen ett kollektivavtal med kommunstyrelsen i Gaziantep vilket reglerade alla aspekter av arbetsvillkoren för arbete i kommunen, bl.a. löner, förmåner och sociala förmåner. Föreningen stämde senare kommunen för att den inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt avtalet, särskilt inte de ekonomiska åtagandena. Föreningen vann målet i första instans, som fann att även om det inte fanns någon uttrycklig författningsbestämmelse som erkände en fackförenings rätt att ingå kollektivavtal så måste denna lucka fyllas genom hänvisningar till internationella avtal som t.ex. ILOs konventioner som redan ratificerats av Turkiet och som enligt konstitutionen var direkt tillämpliga i inhemsk rätt. Emellertid fann kassationsdomstolen i december 1995 att den turkiska lagen vid den tidpunkt när föreningen grundades inte tillät offentliga tjänstemän att bilda fackföreningar och att föreningen inte kunde stödja sig på internationella överenskommelser som då ännu inte var tillämpliga i turkisk rätt. Kassationsdomstolen fann därför att föreningen aldrig hade varit en juridisk person eller haft någon rättskapacitet att föra talan i en process. Efter en revision av kommunens räkenskaper som genomfördes av revisionsrätten begärde staten att medlemmarna i föreningen skulle betala tillbaka de ytterligare ersättningar som de fått på grund av det inte längre gällande kollektivavtalet. - I Europadomstolen klagade D och B över att de turkiska domstolarna hade förvägrat dem rätten att bilda en fackförening och att teckna ett kollektivavtal. De åberopade artikel 11 och artikel 14.

Europadomstolen i kammare fann i dom den 21 november 2006 (jfr nr 11/06) enhälligt att det inte hade lagts fram någon konkret bevisning till stöd för att föreningens aktiviteter utgjorde ett hot mot samhället eller staten och att vägran att ge föreningen rättslig status inte var förenlig med konventionen samt att det därför skett en kränkning av artikel 11.

Europadomstolen i stor sammansättning tog nu först ställning till de klagandes rätt att bilda en fackförening och konstaterade att de begränsningar som läggs på de tre grupper som nämns i artikel 11, nämligen de väpnade styrkorna, polisen och den statliga förvaltningen måste tolkas restriktivt och begränsas till utövandet av rättigheterna i fråga. Sådana begränsningar kunde inte skada själva kärnan i rätten att organisera sig. Det ålåg också staten att visa varje begränsnings berättigande. Dessutom kunde offentliganställda som inte var engagerade i statsförvaltningen som sådan i princip inte behandlas som medlemmar av den statliga förvaltningen och därmed på den grunden få sin rätt att organisera sig och att bilda fackföreningar inskränkt. Domstolen fann stöd för denna bedömning i flertalet av de relevanta internationella instrumenten och i de europeiska staternas praxis som inte tillät att medlemmar i den statliga förvaltningen kunde undantas från att omfattas av artikel 11. Som mest var de nationella myndigheterna berättigade att införa "lagliga begränsningar" för dem i enlighet med artikel 11.2. I förevarande fall hade regeringen emellertid inte förmått visa hur de uppgifter som de klagande skulle utföra krävde att de skulle anses som "medlemmar av den statliga förvaltningen" som kunde bli föremål för sådana begränsningar. De klagande var därför berättigade att åberopa artikel 11. Enligt domstolens mening hade det inte visats att det absoluta förbudet i turkisk lag för offentliganställda att bilda fackföreningar svarade mot ett trängande samhällsbehov. Vid den tiden var de offentliganställdas rätt att bilda fackföreningar redan erkänd i internationell rätt både globalt och regionalt och i alla Europarådets medlemsstater. ILOs konvention nr 87, som innehöll de grundläggande bestämmelserna om offentliganställdas rätt att bilda fackföreningar, var redan genom den turkiska konstitutionen direkt tillämplig i inhemsk rätt och staten hade bekräftat sin vilja att erkänna offentliganställdas rätt att organisera sig. Domstolen noterade emellertid att trots denna utveckling hade de turkiska myndigheterna vid den aktuella tidpunkten inte förmått garantera de klagandes rättigheter främst av två skäl. För det första hade den turkiske lagstiftaren efter det att ILO-konventionen hade ratificerats inte antagit en lagstiftning om den praktiska tillämpningen därav förrän under 2001. För det andra hade kassationsdomstolen under övergångsperioden vägrat att tillämpa den tolkning som distriktsdomstolen gjort i det aktuella målet. Den kombinerade effekten härav hade förhindrat den turkiska regeringen att uppfylla sin skyldighet att säkerställa de klagandes rättigheter och detta hade inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 när det gällde de offentliganställdas rätt att bilda fackförening.

När det gällde upphävandet av det kollektivavtal som tillämpats av parterna under två år påpekade domstolen att enligt dess praxis finns det två vägledande principer när det gäller att bedöma de rättigheter som artikel 11 innehåller. För det första beaktades helheten av de åtgärder som staten, med hänsyn till det utrymme den hade för sina bedömningar, hade vidtagit för att säkerställa fackföreningsfriheten. För det andra godtog domstolen inte begränsningar som påverkade de grundläggande inslagen i fackföreningsfriheten. Dessa principer var inte motstridiga utan hade ett inbördes samband. Detta samband innebar att staten, som i princip fritt kunde bestämma vilka åtgärder den ville vidta för att säkerställa att artikel 11 efterlevdes, var skyldig att beakta de inslag som enligt domstolens praxis bedömdes väsentliga. Fackföreningsrätten utvecklades kontinuerligt och begränsningar av rättigheterna måste vara restriktiva på ett sätt som gav ett praktisk och effektivt skydd för mänskliga rättigheter. Rätten till kollektiva förhandlingar hade blivit en väsentlig del av rätten att "bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen". Den ifrågavarande fackföreningen hade redan vid den aktuella tidpunkten haft rättigheten till kollektiva förhandlingar med arbetsgivaren, en förhandlingsrätt som resulterat i ett kollektivavtal som varit gällande under två år och styrt alla arbetstagarnas förhållanden med den kommunale arbetsgivaren utom vissa ekonomiska förhållanden. Avtalet hade varit ett väsentligt medel för fackförningen när det gällde att ta medlemmarnas intressen till vara. Avsaknaden av nödvändig lagstiftning för att ge bestämmelserna i de internationella konventionerna som redan ratificerats full effekt och kassationsdomstolens dom den 6 december 1995 som grundades på den avsaknaden och som ledde till att det ingångna kollektivavtalet upphävdes, innebar ett intrång i de klagandes fackföreningsfrihet. Enligt domstolen mening svarade vägran att godta att de offentliganställda hade en rätt till kollektiva förhandlingar och att de därmed kunde övertyga myndigheten att ingå ett kollektivavtal inte mot ett trängande samhällsbehov. Domstolen fann sammanfattningsvis att upphävandet av kollektivavtalet inte hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 11 såväl när det gällde föreningen som de klagande personligen och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

Skiljaktiga motiveringar

Den italienske domaren lämnade en egen särskild mening där han gjorde vissa tillägg i fråga om fackföreningars rätt till kollektiva förhandlingar där han ansåg att domstolen avvek från tidigare ställningstaganden.

Domaren Dean Spielmann, Luxemburg, med vilken den brittiske domaren Nicolas Bratza, den andorranske domaren Josep Casadevall och den schweiziske domaren Mark Villiger instämde, lämnade en skiljaktig motivering, där han förklarade att han utan tvekan röstat för en kränkning när det gällde rätten att bilda fackförening. I den skiljaktiga motiveringen förklarade han varför han också hade röstat för en kränkning när det gällde upphävandet av kollektivavtalet.

HÄNVISNINGAR
Tolkning av konventionen i ljuset av andra internationella instrument
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Saadi ./. U K, dom (GC) 2008-001-29 (jfr nr 2/08)
Stec m.fl. ./. U K, dom (GC) 2006-04-12 (jfr nr 4/06)
Bosphorus Hava Yollari Turizm ve Ticaret Anonim Sirketi ./. Irland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Emonet m.fl. ./. Schweiz, dom 2007-12-13 (jfr nr 1/08)
Siliadin ./. Frankrike, dom 2005-07-26 (jfr nr 8/05)
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
Russian Conservative Party of Entrepreneurs m.fl. ./. Ryssland, dom 2007-01-11 (jfr nr 1/07)
Basque Nationalist Party - Iparralde Regional Organisation ./. Frankrike, dom 2007-06-07
Çiloglu m.fl. ./. Turkiet, dom 2007-03-06
Bekos o. Koutropoulos ./. Grekland, dom 2005-12-13
Ivanova ./. Bulgarien, dom 2007-04-12 (jfr nr 4/07)
Cobzaru ./. Rumänien, dom 2007-07-26
D.H. m.fl. ./. Tjeckien, dom (GC) 2007-11-13 (jfr nr 11/07)
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Slimani ./. Frankrike, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Slimani ./. Frankrike, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Kadikis ./. Lettland (nr 2), dom 2006-05-04
Sigurdur Sigurjónsson ./. Island, dom 1993-06-30
Sørensen o. Rasmussen ./. Danmark, dom (GC) 2006-01-11 (jfr nr 1/06)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)
McElhinney ./. Irland, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Glass ./. UK, dom 2004-03-09 (jfr nr 3/04)
Taskin m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Artikel 11- kan offentliganställda omfattas av artikel 11
Swedish Engine Drivers Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Council of Civil Service Unions m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1987-01-20
Tüm Haber Sen o. Cinar ./. Turkiet, dom 2006-02-21
Artikel 11 - rätt att bilda fackförening
National Union of Belgian Police ./. Belgien,dom 1975-10-27
Swedish Engine Drivers Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Tüm Haber Sen o. Cinar ./. Turkiet, dom 2006-02-21
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Gustafsson ./. Sverige, dom 1996-04-25
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Artikel 11 -upphävandet av kollektivavtal
National Union of Belgian Police ./. Belgien,dom 1975-10-27
Swedish Engine Drivers Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Tüm Haber Sen o. Cinar ./. Turkiet, dom 2006-02-21
Sørensen o. Rasmussen ./. Danmark, dom (GC) 2006-01-11 (jfr nr 1/06)
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Vilho Eskelinen m.fl. ./. Finland, dom (GC) 2007-04-19 (jfr nr 5/07)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Russu ./. Moldavien, 2008-11-13
Litvinova ./. Ryssland, 2008-11-14

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07, 10/07, 1/08, 3/08, 5/08, 6/08 och 9/08.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Bogunov ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Ignatovich ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kardashin m.fl. ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kazantseva ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Rodichev ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tulskaya ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Suslin ./. Ryssland, 2008-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Delcea ./. Rumänien, 2008-11-04; även artikel 1 i protokoll nr 1
Arulepp ./. Ryssland, 2008-11-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Krivonozhko o. Demchenko ./. Ukraina; även artikel 1 i protokoll nr 1
Peoteasa ./. Rumänien, 2008-11-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shapkina ./. Ukraina, 2008-11-13; endast artikel 1 i protokoll nr 1
Azaryev ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bronich ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Galikhanova ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kabanov ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kuzminskiy ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Larionov ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vakulenko ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Zhuk ./. Ryssland, 2008-11-14; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Diskriminering
Mihai ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Aurel Radu ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Vasiliu ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Vasui ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Zaharia ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Onofrei ./. Rumänien, 2008-11-13; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Poppov ./. Rumänien, 2008-11-13; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång
Ranete ./. Rumänien, 2008-11-13; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 se Intrång

Se även under rubrikerna Könsdiskriminering och Särskilda åldersgränser. Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 (homosexualitet), 7/03 (inom/utom äktenskap), 8/03 (homosexualitet), 9/03 (medborgarskapskrav), 11/04 (gift/ogift), 1/05 (inom/utom äktenskap), 7/05 (etniskt ursprung), 10/05 (uppehållstillstånd), 3/07 (gift/ogift), 5/07 (könsdiskriminering), 7/07 (en/två föräldrar), 8/07 (rasdiskriminering), 11/07 (krav på medborgarskap, etniskt ursprung), 6/08 (gifta/ogifta, romska barn i särskild klass), 7/08 (militärt skattefritt avgångsvederlag)

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Erükçü ./. Turkiet, 2008-11-13; civilperson dömd av militärdomstol

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 1/08, 5/08 och 6/08.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Fakiridou o. Schina ./. Grekland, 2008-11-14; expropriation inte genomförd o. ersättning inte bestämd på nära 70 år

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC), 10/07, 1/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Gulub Atanasov ./. Bulgarien, 2008-11-06; artikel 5.1, 4, och 5, även artikel 5.3 ej kränkning
Yosifov ./. Bulgarien, 2008-11-06; artikel 5.4 inte kunnat få laglighet av häktningsbeslut prövad
Mikhaniv ./. Ukraina, 2008-11-06; artikel 5.1 och 3, även artikel 3 (behandling) och artikel 6.1 Skälig tid
Yeloyev ./. Ukraina, 2008-11-06; artikel 5.1, 3 och 4, även artikel 6.1 Skälig tid
Bochev ./. Bulgarien, 2008-11-13; artikel 5.3, 4 och 5, även artikel 8 Granskning av fånges post
Fesar ./. Tjeckien, 2008-11-13; artikel 5.3 och 4.
Malai ./. Moldavien, 2008-11-13; artikel 5.3, även artikel 3 Undermåliga förhållanden och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Isak Tepe ./. Turkiet, 2008-10-21; politikers tal
Kanat och Bozan ./. Turkiet, 2008-10-21; redaktör och ägare till månadstidning, publicerat uttalande av A Öcalan
Saygili och Falakaoglu ./. Turkiet, 2008-10-21; ägare och utgivare av dagstidning
Unay ./. Turkiet, 2008-10-21; politikers tal
Godlevskiy ./. Ryssland, 2008-10-23; journalist för artikel om korrupta narkotikapoliser
Balsyte-Lideikiene ./. Litauen, 2008-11-04; ej kränkning, även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Dinu ./. Rumänien och Frankrike, 2008-11-04; ej kränkning, även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Krone Verlag GmbH & Co Kg ./. Österrike (nr5), 2008-11-14; förlag

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

För höga domstolsavgifter, vägrad eftergift el. oförmåga betala avgift, el. formellt hinder för domstolsprövning
Tudor-Comert ./. Moldavien, 2008-11-04; vägrad prövning pga. oförmåga betala avgift

Se liknande mål i bl.a. nr 6/06, 2/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 11/07, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08 och 9/8.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Ali Güzel ./. Turkiet, 2008-10-21; post mellan fångar ej utdelad
Eryk Kozlowski ./. Polen, 2008-11-04; föräldrar ej fått besöka son i fängelse
Bochev ./. Bulgarien, 2008-11-13; även artikel 5 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Intrång i egendomsskyddet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 - annat än expropriation o dyl.
Anghelescu ./. Rumänien (nr 2), 2008-11-04; ej kunnat nyttja byggnad eller ta ut hyra
Mihai ./. Rumänien, 2008-11-04; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat, se Diskriminering
Aurel Radu ./. Rumänien, 2008-11-04; även i fören. med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Vasiliu ./. Rumänien, 2008-11-04; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Vasui ./. Rumänien, 2008-11-04; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Zaharia ./. Rumänien, 2008-11-04; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Kokkinis ./. Grekland, 2008-11-06; begränsning av retroaktiv pension
Ismayilov ./. Ryssland, 2008-11-06; konfiskerade pengar, oproportionerligt
Onofrei ./. Rumänien, 2008-11-13; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Poppov ./. Rumänien, 2008-11-13; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Ranete ./. Rumänien, 2008-11-13; även i förening med artikel 14, skattefritt avgångsvederlag beskattat se Diskriminering
Kerekes ./. Rumänien, 2008-11-13; ej kunnat nyttja byggnad eller ta ut hyra
Devecioglu ./. Turkiet, 2008-11-13; mark klassad som allmän skog utan ersättning

Se andra mål i bl.a. nr 4/03, 7/03, 8/03, 9/03 2/04, 8/04, 9/04, 11/04, 7/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 3/06, 7/06, 9/06, 1/07, 6/07, 7/07, 9/07, 8/08 och 9/08.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Senas Servis Endüstrisi A.S. ./. Turkiet, 2008-10-21
Wilkowicz ./. Polen, 2008-11-04; även artikel 6.1
Gani Özcan ./. Turkiet, 2008-11-04

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/008, 3/08, 4/08, 6/08, 8/08 och 9/08.

Privat- eller familjeliv inte respekterat - artikel 8
Güzel Erdagöz ./. Turkiet, 2008-10-21; kurdiska namnet Gözel ändrat till turkiska

Se liknande mål i bl.a. nr 9/07, 7/08 och 9/08.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Magomed Musayev m.fl. ./. Ryssland, 2008-10-23; artiklarna 2, dödande o. utredning, 3, behandling, 5, 13 och 38.1 a)
Khadzhialiyev m.fl. ./. Ryssland, 2008-11-06; artiklarna 2, dödande o. utredning, 3, behandling, 5 och 13
Magamadova o. Iskhanova ./. Ryssland, 2008-11-06; artiklarna 2, dödande o. utredning, 3, behandling, 5 och 13
Tsurova m.fl. ./. Ryssland, 2008-11-06; artiklarna 2, dödande o. utredning, 3, behandling, 5 och 13
Shaipova m.fl. ./. Ryssland, 2008-11-06; artikel 2 (dödande) ej kränkning, artikel 2 (utredning) kränkning
Akhmadov ./. Ryssland, 2008-11-14; artikel 2, dödande och utredning, artiklarna 3, 5,13, 14 och 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08 och 9/08.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Balsyte-Lideikiene ./. Litauen, 2008-11-04; sakkunniga som yttrat sig hördes ej i förhandling, även art. 10 Fällande dom
Demski ./. Polen, 2008-11-04; artikel 6.1 o. 6.3 d), ej fått höra vittnen
Basco ./. Rymänien, 2008-11-04; tillgång till domstolsprövning, även artikel 1 i protokoll nr 1 Äganderätt
Deak ./. Rumänien, 2008-11-04; tillgång till domstolsprövning av rätt till pension
Dinu ./. Rumänien och Frankrike, 2008-11-04; långsamt förfarande medförde preskription, även artikel 10 Fällande
Tkachery ./. Ryssland, 2008-11-06; ej kränkning artikel 6.1, artikel 1 i protokoll nr 1 eller artikel 34
Pijevschi ./. Portugal, 2008-11-13; under- o. överinstans tolkade regler om besvärsfrist olika
Veritas ./. Ukraina, 2008-11-13; domstol överskridit sin behörighet

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Khaylo ./. Ukraina, 2008-11-13; artikel 2 bristande utredning
Muravskaya ./. Ukraina, 2008-11-13; artikel 2 bristande utredning

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 1/08, 2/08, 3/08, 6/08, 8/08 och 9/08.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte eller transporter och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Malai ./. Moldavien, 2008-11-13; även artikel 13 och artikel 5 Frihetsberövande

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Bota ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 6.1 o. artikel 1 i protokoll nr 1, upphävd dom som friat o. gett ersättning
Savu ./. Rumänien, 2008-11-04; även artikel 1 i protokoll nr 1
Dementyev ./. Ryssland, 2008-11-06; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Çaglayan ./. Turkiet, 2008-10-21; artikel 3, behandling och utredning
Gülbahar m.fl. ./. Turkiet, 2008-10-21; artikel 3, behandling och utredning
Uyan ./. Turkiet (nr 2), 2008-10-21; misshandel under transport mellan fängelser
Nehyet Günay m.fl. ./. Turkiet, 2008-10-21; artikel 2, dödande och utredning, artikel 3 behandling
Lupascu ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 3, behandling och utredning
Nita ./. Rumänien, 2008-11-04; artikel 3, behandling och utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 5/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Chiorean ./. Rumänien, 2008-10-21
Dragomir ./. Rumänien, 2008-10-21
Vucak ./. Kroatien, 2008-10-23
Basco ./. Rymänien, 2008-11-04; även artikel 6.1 Rättvis rättegång
Bone ./. Rumänien, 2008-11-04
Ernest ./. Rumänien, 2008-11-04
Gingis ./. Rumänien, 2008-11-04
Jantea ./. Rumänien, 2008-11-04
Olimpia-Maria Teodorescu ./. Rumänien, 2008-11-04
Hagiescu m.fl. ./. Rumänien, 2008-11-13; även artikel 6.1 tillgång till domstolsprövning
Dreptu ./. Rumänien, 2008-11-13
Moroianu m.fl. ./. Rumänien, 2008-11-13
Reichardt ./. Rumänien, 2008-11-13

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, 11/07, 1/08, 2/08, 3/08, 4/08, 6/08, 7/08, 8/08 och 9/08.

"SKÄLIG TID"
Under perioden har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
21 oktober
Bessenyei ./. Ungern (37509/06) även artikel 2.2 i protokoll nr 4, oproportionerligt reseförbud
Fedai Sahin ./. Turkiet (21773/02) brottmål
Ismail Kaya ./. Turkiet (22929/04) brottmål
Sadikogullari och Erdem ./. Turkiet (4220/02 o. 8793/02) även artikel 5.3 se nedan
Lajos Németh ./. Ungern (3840/05)
Mészáros ./. Ungern (21317/05)
Helwig ./. Polen (33550/02)
Lakomiak ./. Polen (28140/05)
Lidia Nowak ./. Polen (38426/03)
Ratriska ./. Polen (12253/03)
Mahmut and Zülfü ./. Turkiet (19895/03 and 21302/03)
Faella ./. Italien (32752/02) även artikel 13 ej kränkning
Giovanni Iannotta ./. Italien (32768/02) även artikel 13 ej kränkning
Ayic ./. Turkiet (10467/02) även artikel 13
23 oktober
Oreb ./. Kroatien (9951/06) även artikel 13
Nikolov ./. Makedonien (13904/02) även artikel 13
Bodevin ./. Luxemburg (40761/05)
Guber ./. Ryssland (34171/04)
Yerkimbayev ./. Ryssland (34104/04)
4 november
Bell ./. Belgien (44826/05)
Bartczak ./. Polen (15629/02)
Graczyk ./. Polen (21246/05)
Bic ./. Slovakien (23865/03)
Iselsten ./. Sverige (11320/05) se referat
Agrakçe ./. Turkiet (29059/02)
Zöhre Akyol ./. Turkiet (28668/03)
Boboc ./. Moldavien (27581/04) även artikel 13
Panzari ./. Moldavien (27516/04) även artikel 13
Vacarus ./. Rumänien (1012/02) ej kränkning
6 november
Leela Förderkreis e.V. m.fl. ./. Tyskland (58911/00) även artikel 9 ej kränkning
Angelovv ./. Grekland (22035/05) även artikel 13
Petroulia ./. Grekland (919/06)
Ponushkov ./. Ryssland (30209/04) även artikel 34 censurerade post
Mikhaniv ./. Ukraina (75522/02) även artikel 3 samt artikel 5.1 och 3, Frihetsberövande
Yeloyev ./. Ukraina (17283/02) även artikel 5.1, 3 och 4, Frihetsberövande
Dali ./. Grekland (497/07)
Dimitrieva ./. Makedonien (16328/03)
Pecevi ./. Makedonien (21839/03)
Velova ./. Makedonien (29029/03)
Karvountzis ./. Grekland (35172/05) ej kränkning
13 november
Ommer ./. Tyskland (nr1) (10597/03)
Ommer ./. Tyskland (nr2) (26073/03)
Wierzba ./. Polen (20315/04)
Rafael Ahlskog ./. Finland (23667/06)
Fontana ./. Italien (1452/03)
Kushnarenko ./. Ukraina (18010/04)
Buffolino ./. Italien (32769/02) även artikel 13 ej kränkning
Di Maria ./. Italien (32750/02) även artikel 13 ej kränkning
Di Vico ./. Italien (32751/02) även artikel 13 ej kränkning
La Frazia ./. Italien (32775/02) även artikel 13 ej kränkning
Morone ./. Italien (32770/02) även artikel 13 ej kränkning
Rubortone ./. Italien (32776/02) även artikel 13 ej kränkning

ARTIKEL 5.3
21 oktober
Guziuk ./. Polen (39469/02)
Kusnierczak ./. Polen (19961/05) ej kränkning
Sadikogullari och Erdem ./. Turkiet (4220/02 o. 8793/02) även artikel 6.1 se ovan
4 november
Bruczynski ./. Polen (19206/03) även artikel 5.5
Cynariski ./. Polen (30049/06)
Janulis ./. Polen (20251/04) även artikel 8 Granskning av fånges post
13 november
Muszynski ./. Polen (24613/04)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Allmänna domstolar

Svea Hovrätts dom den 27 oktober 2008 i mål T 3776-08 i fråga om bättre rätt till fast egendom.

Tingsrätten, som prövade om bestämmelsen i 18 kap. 1 § jordabalken strider mot Europakonvention, tilläggsprotokoll nr 1 och domstolens praxis, fann i mellandom att så inte var fallet och att de svarande i målet, makarna P, genom sitt godtrosförvärv hade förvärvat en äganderätt till en viss fastighet som utsläckte tidigare äganderätter. Domen överklagades till hovrätten av Ö som yrkade att det skulle fastställas att makarna P inte förvärvat en sådan äganderätt.

Hovrätten anförde i huvudsak följande. Europakonventionens fördragsslutande stater skall se till att de individer som befinner sig under statens jurisdiktion kommer i åtnjutande av de fri- och rättigheter som skyddas av konventionen, bl.a. äganderätten. Bestämmelserna i konventionen riktar sig primärt till stater, som skall skydda den enskilda människan från handlingar som inkräktar på individens grundläggande rättigheter. Det aktuella målet avsåg däremot en tvist mellan enskilda som inte aktualiserade statens ansvar i det nämnda avseendet. Hovrätten gjorde under sådana förhållanden inte någon annan bedömning än tingsrätten och mellandomen fastställdes därför.

Förvaltningsdomstolar

Migrationsöverdomstolens dom den 28 oktober 2008 i mål UM 2397-08 i fråga om överföring enligt Dublinförordningen till Grekland.

A reste enligt egen uppgift in i Sverige den 27 september 2007 och ansökte om asyl dagen efter. Under Migrationsverkets utredning framkom att han den 28 maj 2007 illegalt rest in i Grekland. Migrationsverket begärde därför att Grekland skulle återta A enligt Dublinförordningen och den grekiska myndighetens tysta accept fastställdes till den 20 februari 2008. Mot denna bakgrund beslöt verket den 12 mars 2008 att avvisa As ansökan. A överklagade men migrationsdomstolen avslog överklagandet. A klagade vidare till Migrationsöverdomstolen och yrkade att hans asylansökan skulle prövas i Sverige.

Migrationsdomstolen redogjorde för bestämmelserna i Dublinförordningen, som är direkt tillämplig i Sverige, och för möjligheten till undantag från tillämpningen. Vidare redogjordes för principen om non-refoulment och domstolen anförde följande.

Principen om non-refoulement finns intagen i artikel 21 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet). Principen innebär att en fördragsslutande stat inte får utvisa eller avvisa en flykting till gränsen mot ett område där dennes liv eller frihet skulle hotas på grund av hans eller hennes ras eller religion, nationalitet, språk, sexuella läggning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, politisk åskådning eller minoritet eller där den asylsökande riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Förbudet mot "refoulement" avser inte bara åtgärder som leder till att utlänningen sänds till hemlandet utan även till områden där personen inte är skyddad mot risken för vidaresändning till hemlandet (SOU 2006:61 Asylförfarandet - genomförandet av asylprocedurdirektivet i svensk rätt s. 58 f. och Wikrén och Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, åttonde upplagan s. 50).

I preambeln till Dublinförordningen anges att en gemensam asylpolitik, med ett gemensamt europeiskt asylsystem, är en del av EU:s mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, som är
öppet för dem som av olika omständigheter tvingas söka skydd i gemenskapen på laglig väg (förordningens inledning (1)). Utan att det påverkar ansvarighetskriterierna i förordningen betraktas alla medlemsstater som iakttar principen om non-refoulement, som säkra länder för medborgare i tredje land (2). Dublinförordningen syftar till att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt faststä1la vilken medlemsstat som är ansvarig för prövningen av en asylansökan (3). Metoden för att uppnå detta syfte bygger på objektiva kriterier, som är rättvisa både för medlemsstaterna och för de berörda personerna samt gör det möjligt att snabbt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för fastställande av flyktingstatus (4).

Som utgångspunkt måste enligt Migrationsöverdomstolens mening gälla att alla EU:s medlemsländer både kan och vill leva upp till vad som beslutas inom unionen. Det finns också inom EU olika kontrollsystem för att tillse att beslutade regelverk följs. Här kan främst pekas på de roller som kommissionen och domstolen har. När kritik riktas mot ett medlemslands sätt att följa gällande gemensamma regelverk är det främst en fråga för EU-institutionerna att följa upp frågan.

Europakonventionen
Av artikel 3 i Europakonventionen följer att en stat inte får verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning till ett land, om utlänningen löper risk att i det landet utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller inte är skyddad i det landet mot att sändas vidare till ett land där utlänningen löper sådan risk (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. 2007, s. 78 ff.).

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden, bl.a. den 7 mars 2000 i avgörandet 43844/98 T.I. mot the United Kingdom, uttalat att kontraktsstaterna till Europakonventionen inte kan undgå sitt åtagande att skydda en individ mot sådan kränkning som avses i artikel 3 genom att ingå internationella eller regionala överenskommelser om särskilt samarbete.

Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen utgör således ett hinder mot att verkställa beslut om överföring enligt Dublinförordningen om utlänningen i mottagarlandet löper risk att utsättas för behandling i strid mot artikel 3 i Europakonventionen. Det ankommer därför på Migrationsverket och migrationsdomstolarna att försäkra sig om att en överföring enligt Dublinförordningen inte strider mot Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen.

Migrationsöverdomstolen redogjorde härefter för några avgöranden i EG-domstolen och för den grekiska asylprocessen. Migrationsöverdomstolen fann med hänsyn till det som tidigare hade anförts och det som framkommit om asylprocessen och mottagningsförhållandena i Grekland att en överföring av A enligt Dublinförordningen inte strider mot principen om non-refoulment och Sveriges åtaganden enligt artikel 3 i Europakonventionen. Vad A hade anfört innebar inte heller i övrigt sådana starka humanitära skäl som krävs för att göra undantag från Dublinförordningens ansvarighetskriterier. Överklagandet avslogs därför.




Senast ändrad: 2011-04-12