JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 10 2007

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 oktober - den 8 november 2007. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

M mot Sverige, beslut 2007-09-06
De omständigheter och handlingar som en asylsökande åberopade till stöd för att han löpte en personlig och konkret risk att behandlas i strid med artikel 3 om han återsändes till hemlandet var inte trovärdiga. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

Elezaj m.fl. mot Sverige, beslut 2007-09-20
När en person saknade stöd för påståendet att han skulle löpa en verklig och konkret risk att bli dödad i en blodsfejd och att de nationella myndigheterna inte skulle kunna skydda honom var klagomålet ogrundat och förklarades för inadmissible.

Eglert mot Sverige, beslut 2007-09-20
Omhändertagande av för tidigt född och mycket skör pojke var tillräckligt motiverat med hänsyn till barnets bästa och myndighetens handlingsutrymme och klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

Kjeld Ohland-Andersen AB i konkurs mot Sverige, beslut 2007-10-04
Klagomål om att eftertaxering och påförande av skattetillägg kränkte artikel 6.2 och artikel 1 i protokoll nr 1 förklarades inadmissible medan frågorna om "skälig tid" och effektivt rättsmedel kommunicerades med regeringen.

Beslut avskriva mål

H.P. mot Sverige, beslut 2007-09-20
Europadomstolen fastställer förlikning avseende ett utdraget beskattningsförfarande.

Domar mot andra länder

Wieser och Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike, 2007-10-16
Husrannsakan som innefattade sökning i och kopiering av datamaterial hos en advokat följde inte gällande föreskrifter och kränkte därför såväl advokatens som ett av hans bolags rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8.

Nasibova mot Azerbaijan, 2007-10-18
Underlåtenhet att iaktta föreskrivna tidsfrister för att formellt besvara en ansökan om registrering av en NGO innebar ett intrång i den klagandes föreningsfrihet som saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 11.

Jussi Uoti mot Finland, 2007-10-23
Kari Uoti mot Finland, 2007-10-23
Att den klagande inte fick höra ett visst vittne som han begärt i hovrätten kränkte inte vare sig artikel 6.1 och 3 d) eller artikel 6.2.

Kajari mot Finland, 2007-10-23
Beslut om umgänge som i praktiken gjorde det nästan omöjligt för en far att träffa sin dotter kränkte med hänsyn till barnets bästa inte artikel 8. Domstols uttalande att målet gällde barnets rätt att få träffa sin far innebar inte att domstolen var partisk och när domstolarnas beslut var tillräckligt motiverade skedde det inte heller någon kränkning av artikel 6.1.

Lebedev mot Ryssland, 2007-10-25
Perioder av frihetsberövande som inte täcktes av domstolsbeslut kränkte artikel 5.1 c). När det förekom fel i förfarandet, bl.a. avsaknad av offentlig förhandling, den häktade själv eller hans advokater inte var närvarande och det förekom oberättigade dröjsmål kränktes även artikel 5.3 och 4.

Van Vondel mot Nederländerna, 2007-20-25
När polisen tillhandahöll utrustning och lät en privatperson spela in telefonsamtal med en misstänkt utan att det fanns någon laglig grund för det, fråntogs den misstänkte det skydd mot godtyckliga handlingar som han hade rätt till och det skedde en kränkning av artikel 8.

Sobota-Gajic mot Bosnien och Hercegovina, 2007-11-06
Dröjsmål med verkställighet av beslut om återförening mellan en mor och hennes son, som orsakats av missförstånd om ansvaret för verkställigheten och som inte förklarades av att åtgärder behövde vidtas för att förbereda sonen eller av andra orsaker, medförde att det skedde en kränkning av artikel 8.

Perry mot Lettland, 2007-11-08
Beslut att meddela uppehållstillstånd med villkor om att den sökande, som var pastor i en religiös församling, inte fick utföra religiösa aktiviteter annat än som vanlig församlingsmedlem saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 9.

Knyazev mot Ryssland, 2007-11-08
När svarandestaten skickade in en skrivelse till domstolen, där den klagande uttalade att han ville återkalla sitt klagomål, trots att den var medveten om att den klagande påstod att han tvingats skriva uttalandet, brast staten i sin skyldighet att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av den enskildes klagorätt enligt artikel 34.

Domar och beslut i Grand Chamber

Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike, 2007-10-22
Fällande dom för att i en roman om ett politiskt parti och en politiker med extrem högerinriktning, som själv dömts för hätska påståenden, ha gjort uttalanden vilka bedömdes överskrida tillåtna gränser, var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför inte någon kräkning av artikel 10.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 29 oktober 2007 i mål Ö 4869-06 i fråga om skadestånd.

Högsta domstolens beslut den 13 september 2007 i mål Ö 3088-07 i fråga om utlämning.

Högsta domstolens dom den 7 november 2007 i mål B 2673-06 i fråga om medhjälp till hets mot folkgrupp.

Högsta domstolens dom den 7 november 2007 i mål B 2115-06 i fråga om hets mot folkgrupp

ALLMÄNT

Domstolen fortsätter att förnya sin hemsida och inför nu en s.k. RSS tjänst som gör det möjligt för Internetanvändare att automatiskt få korta sammanfattningar av de nyheter som finns. Sedan kan man bara klicka på det som man finner intressant för att läsa vidare. Enkelt uttryckt kan man jämföra med en tidning med bara rubriker där man väljer vad man vill läsa om. För att kunna använda tjänsten behöver man dock en nyhetsläsare som man kan ladda ner gratis från nätet. En annan nyhet är att man via HUDOC numera kan söka efter sammanfattningar av pågående mål.

Enligt den preliminära statistiken per den 30 september 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 40 350 klagomål, vilket är en ökning med 5 % i förhållande till föregående års 38 350 klagomål för motsvarande period. 962 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 11 %.
19 777 klagomål har avgjorts, 1 399 genom dom, en ökning med 17 %, och 18 378 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 7 907 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 oktober till 104 150 mål vilket är en ökning med 16 % från den balans om 89 900 mål som förelåg vid årsskiftet.

Enligt domstolens pressrelease den 12 oktober 2007 (nr 662) har den stora kammarens panel för prövning av ansökningar om att hänskjuta mål som avgjorts i kammare till prövning i stor sammansättning beslutat att målen Salduz mot Turkiet (ansökan nr 36391/02, dom 2007-04-26) och Maslov mot Österrike (ansökan nr 1638/03, dom 2007-04-22, se nr 4/07) skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Domstolen beslöt vidare att avslå 36 ansökningar om prövning i stor kammare och domarna i de i releasen listade målen har därmed blivit slutgiltiga, se vidare domstolens hemsida via "Latest Press Releases" och " Search".

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

M mot Sverige
(Ansökan nr 22556/05, beslut den 6 september 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

De omständigheter och handlingar som en asylsökande åberopade till stöd för att han löpte en personlig och konkret risk att behandlas i strid med artikel 3 om han återsändes till hemlandet var inte trovärdiga. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

M, som är tunisisk medborgare, kom till Sverige den 14 augusti 2001. Myndigheterna blev emellertid medvetna om att han vistades här först den 12 augusti 2004. M ansökte följande dag om asyl, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Migrationsverket förhörde honom den 15 och 16 augusti, 2004. M uppgav då att han förföljts i hemlandet pga. att hans äldste bror gift sig och flyttat till Algeriet och att han därför ansågs som en säkerhetsrisk i Tunisien. M påstod att han förhörts och torterats av de tunisiska myndigheterna upprepade gånger och att han därför flyttat mellan olika ställen under åren 1994-2000. Han återvände år 2000 till Tunis där han stannade ända tills han flydde landet. M uppgav vidare att han inte själv varit politiskt aktiv och att han inte trodde att hans bror varit det heller. Han hade inte beviljats ett pass men hade lyckats skaffa ett via kontakter. Migrationsverket avslog hans ansökan och ifrågasatte hans berättelse. Verket fann att han uppenbarligen inte själv ansett sig vara i behov av skydd eftersom han väntat i tre år innan han ansökte om asyl. M klagade och lämnade i Utlänningsnämnden nya uppgifter bl.a. om att det nu fanns en dom mot honom för att han flytt från Tunisien. Han hävdade att det fanns en risk för att han skulle gripas, torteras och döddas om han återvände till Tunisien. Han åberopade vissa dokument i faxkopior. Utlänningsnämnden avslog hans överklagande. M gav härefter in flera nya ansökningar utan någon framgång. M klagade till Europadomstolen och yrkade att domstolen skulle anmoda regeringen att avbryta verkställigheten av avvisningen. Han gav in ytterligare handlingar. Regeringen framhöll att flertalet av Ms uppgifter till Europadomstolen var nya och att de inte stämde överens med vad han hade uppgett tidigare. Bl.a. var det som M påstått vara en dom endast kallelse till en förhandling. - I Europadomstolen klagade M över att han skulle löpa en verklig risk att bli torterad om han skickades tillbaka till Tunisien. Han åberopade artikel 3.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna själva får bestämma om inresa, bosättning eller avvisning av utlänningar. Avvisning av en person kan emellertid resa frågor enligt artikel 3 och väcka statens ansvar enligt konventionen om det visats välgrundad anledning att tro att personen i fråga kommer att löpa en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han/hon avvisas. Även om det förekommer kränkningar av mänskliga rättigheter i Tunisien måste det kunna fastslås att Ms personliga förhållanden var sådana att det skulle strida mot konventionen att sända honom tillbaka till hemlandet. Därvid måste det göras en bedömning av trovärdigheten i de påståenden han gjort till de svenska myndigheterna och Europadomstolen. Domstolen framhöll att man ofta måste godta asylsökandes berättelser när det gäller att bedöma trovärdigheten av det som påstås ha inträffat. När det emellertid finns uppgifter som ger starka skäl att ifrågasätta trovärdigheten måste den asylsökande kunna lämna en godtagbar förklaring till de påstådda oriktigheterna. Domstolen gick sedan igenom Ms påståenden och de handlingar han åberopat i sex olika punkter och fann mot bakgrund därav att M inte hade förmått att lämna tillfredsställande förklaringar till oriktigheterna och motsägelserna i hans berättelse. Sammanfattningsvis fann domstolen att M inte kunnat förete något stöd för påståendet att han skulle löpa en verklig och konkret risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han återvände till Tunisien. Domstolen fann således klagomålet uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21

Elezaj m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 17654/05, beslut den 20 september 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

När en person saknade stöd för påståendet att han skulle löpa en verklig och konkret risk att bli dödad i en blodsfejd och att de nationella myndigheterna inte skulle kunna skydda honom var klagomålet ogrundat och förklarades för inadmissible.

E, hans hustru O och deras son D är alla albanska medborgare. De svenska myndigheterna vägrade i december 2000 att utfärda visa för makarna som ville besöka Es bror i Sverige. I oktober 2001 kom makarna till Sverige och ansökte om asyl. Till stöd för sin ansökan förklarade de att E löpte risken att bli dödad i en blodsfejd i Albanien. Han far hade på 1950-talet dödat en person och E hade nu fått veta att hämnden var nära förestående. Blodsfejd är ett fenomen som fortfarande förekommer huvudsakligen på landsbygden i Albanien och polisen står maktlös mot företeelsen. Migrationsverket avslog asylansökningen och noterade att blodsfejder blivit mer vanliga i Albanien och att myndigheterna inte alltid kunde skydda medborgarna. Det fanns emellertid inget som hindrar E och hans maka från att flytta till en annan del av Albanien och därigenom undgå eventuella hämndaktioner. Makarna klagade men Utlänningsnämnden fastställde verkets beslut. Härefter gav makarna in ytterligare sex nya ansökningar som alla avslogs. Bl.a. åberopades att O, som förgäves försökt bli gravid under tolv år, nu blivit gravid genom provrörsbefruktning och att hon pga. avvisningsbeslutet nu led av stark oro. Makarna åberopade även vissa handlingar för att visa att polisen inte kunde skydda familjen och att blodsfejder förekom i landet. Utlänningsnämnden inhiberade verkställigheten medan den företog viss utredning men avslog sedan makarnas asylansökan på nytt. Myndigheterna bedömde att handlingar som makarna åberopat var förfalskade. I oktober 2004 gick makarna under jorden och levde sedan gömda. E greps av polis den 8 augusti 2006 och han avvisades den 15 augusti O och D infann sig inte för att resa frivilligt och rapporterades ha flytt. Den 18 augusti 2006 upphävde migrationsdomstolen beslutet att vägra E inresa i Sverige och beslutet att avvisa O och D. Muntlig förhandling hölls utan att de klagande var närvarande. De företräddes av en advokat men båda makarna hade skrivit under kallelserna. I dom den 26 oktober 2006 noterade migrationsdomstolen att det inte hade åberopats några nya omständigheter och att det inte kunde uteslutas att E befann sig i Sverige samt avslog de klagandes talan. Migrationsöverdomstolen vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade E, O och D över att det kommer att ske kränkningar av artiklarna 2 och 3 om de sänds tillbaka till Albanien, eftersom E kommer att dödas i en blodsfejd. De klagade också över att förfarandet inte varit förenligt med bestämmelserna i artikel 6.

Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna själva får bestämma om inresa, bosättning eller avvisning av utlänningar. Domstolen betonade att enligt dess praxis måste en dålig behandling minst vara av en viss svårighetsgrad för att omfattas av artikel 3. Skyddet gäller inte bara mot myndigheterna utan även gentemot privatpersoner eller grupper av personer. Det måste emellertid visas att det finns en verklig risk och att myndigheterna inte förmår ge den enskilde skydd. Domstolen noterade att det förelåg flera uppgifter om att blodsfejder utgör ett problem i Albanien och särskilt i den norra delen av landet och att det var mot den bakgrunden, som frågan om E löpte en verklig risk att bli behandlad i strid med artikel 2 och 3 om familjen sändes tillbaka, skulle bedömas. Vidare noterades att regeringen funnit att det fanns anledning att ifrågasätta de klagandes allmänna trovärdighet. Domstolen framhöll att man ofta måste godta asylsökandes berättelser när det gäller att bedöma trovärdigheten av det som påstås ha inträffat. När omständigheterna är sådana att de ger starka skäl att ifrågasätta trovärdigheten av lämnade uppgifter måste den asylsökande emellertid kunna lämna en godtagbar förklaring till de påstådda oriktigheterna. Domstolen fann efter en genomgång av de handlingar som de klagande åberopat och med hänsyn till omständigheterna i övrigt att de klagande inte hade förmått förete något stöd för påståendena att en verkställighet av avvisningsbeslutet skulle strida mot artiklarna 2 och 3 och att E skulle löpa en verklig och konkret risk att bli dödad i en blodsfejd samt att de albanska myndigheterna inte skulle kunna undanröja risken genom att ge tillräckligt skydd. Klagomålet var i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i denna del för inadmissible.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6 erinrade domstolen om att beslut om inresa, vistelse och avvisning avseende utlänningar inte gäller prövning av en klagandes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. Denna del av klagomålet omfattas således inte av konventionen. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet även i denna del för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 och 3
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Salah Sheekh ./. Nederländerna, dom 2007-01-11
Collins och Akasiebie ./. Sverige, beslut 2007-03-08 (jfr nr 4/07)
Matsiukhina och Matsiukhin ./. Sverige, beslut 2005-06-21
Artikel 6
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15

Eglert m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 39432/04, beslut den 20 september 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Omhändertagande av för tidigt född och mycket skör pojke var tillräckligt motiverat med hänsyn till barnets bästa och myndighetens handlingsutrymme och klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

M och J är gifta och J har en dotter född 1993. Enligt en rapport från de sociala myndigheterna upprättad efter dotterns födelse kunde J inte knyta an till dottern. J har även två söner födda 1997 och 1998. Alla tre barnen bor hos sina respektive fäder. Den yngste sonen flyttade till sin far sedan socialtjänsten gjort en utredning som mynnade ut i bedömningen att hans behov inte tillgodosågs i de klagandes hem. Dessförinnan hade J fått olika former av stödinsatser för att hjälpa henne att ta hand om sonen. De klagande har tillsammans tre söner födda 2001, 2003 respektive 2006. Den äldste och den yngste av dessa gemensamma söner bor med de klagande. Makarnas andre son, G, föddes i september 2003 tre månader för tidigt. Hans tvillingbror var död vid födseln. G hade allvarliga problem som nyfödd och fick inte komma hem till föräldrarna förrän i mitten av januari 2004. Personalen på sjukhuset där han vårdats hade redan i oktober 2003 till socialnämnden uttryckt sin oro för att mamman inte kunde ta hand om honom. Enligt nämndens utredning hade det inträffat flera allvarliga incidenter som tydde på att föräldrarna inte förmådde hantera oförutsedda situationer. Föräldrarna kunde inte heller förstå och tillgodose Gs behov i fråga om mat, sömn och ro. Sjukhuspersonalen fick ge dem mycket stöd och återkommande förklara för dem hur de skulle ta hand om G. Sedan G fått komma hem ringde J oupphörligen till sjukhuset pga. sin oro för barnet och hon förklarade den 26 januari 2004 sedan G gråtit en timma att situationen var för mycket för henne och M och att de ville lämna tillbaka G till sjukhuset. Den 29 januari beslöt socialnämnden om omedelbart omhändertagande av G enligt LVU och han placerades i familjehem. Beslutet fastställdes av länsrätten. Sedan socialnämnden ansökt om vård enligt LVU biföll länsrätten efter att ha hållit muntlig förhandling ansökningen genom en dom den 9 mars 2004. Kammarrätten som också höll muntlig förhandling fastställde länsrättens dom och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i beslut den 25 augusti 2004. Socialnämnden omprövade härefter behovet av fortsatt vård var sjätte månad. G fick dock regelbundet träffa sina föräldrar och umgänget utökades efter hand. - I Europadomstolen åberopade M och J artikel 8 och gjorde gällande att beslutet att omhänderta deras son för samhällsvård kränkte deras rätt till respekt för sitt familjeliv. De menade att de inte fått tillräckliga möjligheter att visa att de kunde ta hand om sonen och framhöll att de vid den aktuella tidpunkten befunnit sig i en psykologiskt mycket stressande situation pga. den traumatiska upplevelsen med tvillingbroderns död och Gs stora problem.

Europadomstolen erinrade om att enligt dess fasta praxis utgör föräldrars och barns möjlighet att få vara tillsammans en grundläggande del i familjelivet och att nationella åtgärder som hindrar en sådan samvaro innebär ett intrång i den rätt som skyddas av artikel 8. Det ifrågavarande intrånget hade stöd i lagen och syftade till att skydda barnets hälsa och utveckling, vilket faller under begreppet "andras fri- och rättigheter". När det gällde om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle prövade domstolen om de skäl, som lämnats för att åtgärden skulle anses berättigad, var relevanta och tillräckliga i den mening som avses i artikel 8.2. Domstolen noterade att uppfattningen om lämpligheten av att myndigheterna ingriper i vården av ett barn varierar från en stat till en annan men hänsynen till vad som är till barnets bästa är i alla fall av avgörande betydelse. De nationella myndigheterna har förmånen av att kunna ha direkt kontakt med alla de berörda personerna. Det vida utrymme som myndigheterna har för sitt handlande varierar beroende på frågornas natur och de intressen som står på spel, t.ex. behovet av att skydda barnet i en situation som kan skada dess hälsa och utveckling och å andra sidan målet att familjen skall kunna återförenas så snart förhållandena tillåter. M och J hade bara klagat på omhändertagandebeslutet och inte på den vård som G därefter hade fått eller över bristande kontakt med G under vistelsen i familjehemmet. Frågan var alltså om det vid tidpunkten för omhändertagandet hade funnits relevanta och tillräckliga skäl för detta. Domstolen beaktade i det sammanhanget de svåra problem som G hade som nyfödd, att J hade visat sig ha svårt att ta hand om G i det sköra tillstånd han då befann sig. Den traumatiska tvillingfödseln kunde visserligen till en del förklara Js svårigheter men hon hade också egna psykologiska problem. Dessutom bodde hennes tre äldre barn hos sina respektive fäder. Även om M hade bättre kontakt med G och hans äldre bror så hade han ändå bedömts sakna förmåga att ta hand om ett så krävande barn som G, särskilt som han inte kunde få mycket stöd från sin hustru. Mot denna bakgrund hade de nationella myndigheterna, som i första hand skulle se till Gs bästa, haft skäl för bedömningen att tvångsvård var nödvändig snarare än fortsatta insatser i öppenvård på frivillig grund. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNING
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12

Kjeld Ohland-Andersen AB i konkurs mot Sverige
(Ansökan nr 42402/04, beslut den 4 oktober 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål om att eftertaxering och påförande av skattetillägg kränkte artikel 6.2 och artikel 1 i protokoll nr 1 förklarades inadmissible medan frågorna om "skälig tid" och effektivt rättsmedel kommunicerades med regeringen.

I januari 1996 beslöt skattemyndigheten att inleda en revision av bolagets bokföring och affärstransaktioner under tiden den 1 januari 1993 till den 31 december 1995. I februari 1997 sändes myndighetens preliminära överväganden ut till bolaget i form av ett diskussionsunderlag, vari angavs att myndigheten övervägde att eftertaxera bolaget för inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt samt att påföra skattetillägg. Skattemyndigheten fann det genom revisionen utrett att bolagets bokföring var bristfällig, eftersom alla försäljningar och inköp inte hade bokförts och det saknades ett antal verifikationer. Bolaget, vars verksamhet bestod i köp och försäljning av bl.a. bilar, husvagnar och snöskotrar, hade dessutom dragit av kostnader för utbildning av personal som aldrig ägt rum. Bolaget motsatte sig varje ändring i dess deklaration. I april lämnade skattemyndigheten sin revisionspromemoria till bolaget för yttrande. Bolaget vidhöll att dess deklaration var riktig. Efter ett sammanträffande med bolagets ägare beslöt skattemyndigheten i juli 1997 att vägra det ifrågasatta avdraget och att höja bolagets arbetsgivaravgifter för beskattningsåren 1992-1994. Vidare beslöts om påförande av skattetillägg med ca 33 800 EUR. Skattemyndigheten beslöt i juni 1998 att ändra bolagets deklarationer när det gällde inkomster, arbetsgivaravgifter (utöver den tidigare ändringen) och mervärdesskatt samt påförde skattetillägg med sammanlagt ca 132 000 EUR för de tre åren. Bolaget överklagade och sedan det försatts i konkurs i juni 1998 tilläts ägaren fullfölja bolagets talan. I augusti 1998 företog skattemyndigheten den obligatoriska omprövningen av beslutet i juli 1997 men ändrade det inte utan överlämnade det till länsrätten. I maj 2000 företogs den obligatoriska omprövningen av beslutet i juni 1998 men inte heller detta ändrades utan överlämnades till länsrätten där målen sammanfördes. I länsrätten åberopade bolaget artikel 6 i Europakonventionen och hävdade att det skulle kränka oskuldspresumtionen att påföra skattetillägg och att tillägget i vart fall var fullständigt oproportionerligt i förhållande till de påstådda förseelserna. Länsrätten höll muntlig förhandling och hörde ett flertal vittnen samt gick igenom ett stort antal transaktioner. Den 5 oktober 2000 fann länsrätten i dom att bolagets bokförings varit så bristfällig att skattemyndigheten haft fog för att eftertaxera bolaget. Bolagets överklagande avslogs utom beträffande de påförda arbetsgivaravgifterna för 1994 vilka undanröjdes. Länsrätten undanröjde också det påförda skattetillägget avseende utbildningskostnader eftersom det ansågs innefatta en svår skatterättslig fråga samt satte ned en annan del av skattetillägget, eftersom skattemyndigheten tillämpat fel procentsatser. Skattetillägget i övrigt fastställdes. Länsrätten fann att påförande av skattetillägg stod i överensstämmelse med artikel 6 i konventionen och att det inte fanns grund för eftergift. Både bolaget och skattemyndigheten klagade till kammarrätten. Den 27 februari 2001 och den 13 juni 2001 meddelade länsrätten ytterligare domar avseende bolaget och dess ägare i fråga om olika skatter, avgifter och tillägg. Även dessa mål överklagades. Kammarrätten meddelade dom i frågan om arbetsgivaravgifter pga. utbildningskostnaderna den 21 oktober 2002 och fann att bolaget hade haft vissa kostnader dock inte de uppgivna. Med hänsyn till den bristfälliga bokföringen medgav kammarrätten avdrag med skäligt belopp motsvarande 25 % av de uppgivna kostnaderna. Kammarrätten fann inte frågan skatterättsligt svår och fann inte heller någon annan grund för att inte påföra skattetillägg. Skattetillägg påfördes med 20 % av de 75 % av de uppgivna kostnaderna som inte medgetts som avdrag. Den 3 december 2003 meddelade kammarrätten dom i övriga frågor och lämnade delvis bifall till båda parternas klagomål. Således sattes underlaget för mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter ned något för åren 1994 och 1995 och det skattetillägg som bolaget påförts i dessa delar sattes ned i motsvarande mån. Kammarrätten höjde emellertid också den del av skattetillägget som satts ned av länsrätten, eftersom den ansåg att skattemyndigheten tillämpat riktiga procentsatser. I övrigt fastställdes skattetilläggen då det saknades grund för eftergift. Bolaget klagade vidare och Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd genom beslut i maj och juni 2004. - I Europadomstolen gjorde bolaget gällande att dess rättigheter enligt artikel 6.2 eller alternativt artikel 1 i protokoll nr 1 hade kränkts genom eftertaxeringarna och påförandet av skattetillägg, eftersom skattemyndigheten inte förmått visa att bolaget uppsåtligen eller av vårdslöshet hade underlåtit att lämna nödvändiga uppgifter i sina deklarationer. Vidare gjordes gällande att förfarandet varit oskäligt långdraget i strid med artikel 6.1. Slutligen påstod bolaget att det på grund av det utdragna förfarandet inte fått tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13.

Europadomstolen erinrade till en början om att även om skattetillägg inte kan sägas tillhöra straffrätten enligt det svenska rättssystemet så har domstolen tidigare funnit att påförandet av sådant tillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. I de tidigare avgörandena har domstolen vidare funnit att de presumtioner som tillämpas i den svenska lagstiftningen om skattetillägg hålls inom rimliga ramar och att det inte skett någon kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2. Domstolen konstaterade att i det nu aktuella målet hade skattemyndigheten, länsrätten och kammarrätten prövat bolagets invändningar mot skattetillägget. Att kammarrätten inte gjort samma bedömning som länsrätten innebar inte att den inte gjort en nyanserad bedömning. Länsrätten hade också prövat bolagets påstående om en kränkning av artikel 6.2. Domstolen konstaterade vidare att anledningen till att bolagets yrkanden hade avslagits var att de nationella domstolarna hade funnit att bolaget i sina deklarationer hade lämnat oriktiga och ofullständiga uppgifter, vilket tvingat skattemyndigheten att genomföra en taxeringsrevision och att göra skälighetsbedömningar av bolagets inkomster. Enligt Europadomstolen visade detta att skattetillägg inte hade påförts automatiskt utan efter en noggrann prövning. De nationella domstolarna hade gjort en individuell bedömning av bolagets mål och det fanns inga tecken på att det skett en kränkning av bolagets rätt att betraktas som oskyldigt. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Bolaget hade också klagat över att oskuldspresumtionen kränkts genom skattemyndighetens beslut om eftertaxering och hävdat att eftertaxeringar borde anses falla under artikel 6 eftersom de hade ett så nära samband med påförande av skattetillägg. Domstolen prövade därför först om en eftertaxering kunde anses innebära en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. Mot bakgrund av att eftertaxering kan komma ifråga endast om en skattskyldig har lämnat oriktiga uppgifter i sin deklaration som har medfört ett felaktigt skattebeslut och m.h.t. hur frågan regleras i den nationella rätten fann domstolen att en eftertaxering inte kan anses innebära en anklagelse för brott enligt artikel 6, som därför av den anledningen inte kan bli tillämplig. Dessutom har domstolen konsekvent framhållit att skattetvister generellt faller utanför begreppet "civila rättigheter och skyldigheter" enligt artikel 6. Klagomålet föll därför utanför domstolens behörighet "ratione materiae" och skulle därför avvisas.

När det sedan gällde frågan om eftertaxeringarna och skattetilläggen påförts bolaget godtyckligt och oproportionerligt i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 noterade domstolen att de beslutats av skattemyndigheten och de nationella domstolarna i enlighet med tillämplig lagstiftning. Vidare konstaterades att alla instanser hade funnit att bolaget lämnat oriktiga och ofullständiga uppgifter som förhindrat skattemyndigheten från att göra en riktig beräkning av bolagets skatter utan att själv göra en utredning. Taxeringsrevisionen hade därför varit nödvändig. Skattemyndigheten hade vidare angett sina skäl för eftertaxering och påförande av skattetillägg redan i det preliminära övervägandet som sändes ut till bolaget i februari 1997. Detta hade sedan följts av välmotiverade domar. Skattemyndigheten och de nationella domstolarna hade gjort en noggrann och rättvis prövning av frågorna väl medvetna om konsekvenserna för bolaget och följderna hade proportionerats i förhållande till bolagets skyldigheter. Med hänsyn till statens behov av ett effektivt beskattningssystem för att tillgodose sina ekonomiska intressen och det vida utrymme som staten har för att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan allmänna och enskilda intressen fann domstolen att de skatter som påförts genom eftertaxeringarna och de påförda skattetilläggen inte kunde anses godtyckliga eller oproportionerliga. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Till sist fann domstolen att frågorna om prövning inom skälig tid och rätt till ett effektivt rättsmedel inte kunde avgöras på grundval av de föreliggande handlingarna utan att det var nödvändigt att kommunicera klagomålet i dessa delar med regeringen. Domstolen beslöt därför enhälligt att kommunicera klagomålet enligt artikel 6.1 avseende prövning inom skälig tid och enligt artikel 13 med regeringen och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Fischler ./. Sverige, beslut 2005-01-25 (jfr nr 4/05)
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12

Beslut avskriva mål

H.P. mot Sverige
(Ansökan nr 27973/05, beslut den 20 september 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

Europadomstolen fastställer förlikning avseende ett utdraget beskattningsförfarande.

Efter två taxeringsrevisioner hos bolag i vilka HP på konsultbasis var styrelseordförande respektive verkställande direktör fann skattemyndigheten att ersättningar som betalats ut till HP inte hade redovisats i dennes deklarationer taxeringsåren 1993-95. I följd härav höjde skattemyndigheten genom beslut den 23 september 1996 HPs taxeringar och påförde honom skattetillägg. Länsrätten fastställde taxeringarna i domar den 1 juni 2001 men undanröjde skattetilläggen. Sedan skattemyndigheten överklagat fastställde kammarrätten taxeringarna och påförde skattetillägg i enlighet med skattemyndighetens beslut genom domar den 4 mars 2003. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd den 27 januari 2005. - I Europadomstolen klagade HP över förfarandets längd och över att han inte hade bedömts vara oskyldig och åberopade artikel 6.

Sedan Europadomstolen underrättats om att parterna träffat en förlikning, noterade domstolen att förlikningen hade grundats på respekt för mänskliga rättigheter så som de anges i konventionen och dess protokoll och att det saknades skäl som berättigade en fortsatt prövning av klagomålet. Domstolen fann därför enhälligt att målet skulle avskrivas.

Inga hänvisningar.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Wieser och Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike
(Ansökan nr 74336/01, dom den 16 oktober 2007)
Domen finns både på engelska och på franska.

Husrannsakan som innefattade sökning i och kopiering av datamaterial hos en advokat följde inte gällande föreskrifter och kränkte därför såväl advokatens som ett av hans bolags rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8.

Klagande i målet är bolaget, Bicos, och dess ägare och verkställande direktör W, som är advokat. Bolaget är ett holdingbolag som bl.a. är ensam ägare till aktiebolaget Novamed. Båda bolagen har sitt säte på Ws advokatkontor. Den 10 oktober 2000 genomfördes på begäran av italienska myndigheter en husrannsakan på Ws kontor i samband med en utredning av illegal handel med läkemedel och med syfte att finna fakturor adresserade till Novamed. En grupp poliser sökte efter handlingar avseende Bicos och Novamed under överinseende av W och en annan advokat. Varje gång W motsatte sig att en handling undersöktes omedelbart förseglades den och deponerades i enlighet med gällande lag hos regiondomstolen i Salzburg. Alla beslagtagna och förseglade handlingar förtecknades på en lista som signerades av W och poliserna. Samtidigt sökte en annan grupp poliser igenom Ws dator och kopierade flera filer till en CD. En IT-specialist och den andre advokaten var endast närvarande korta stunder vid den genomsökningen. Poliserna sökte på namn på bolag och misstänkta i det italienska målet. Man fann en mapp med namnet Novamed innehållande 90 filer och en annan fil som innehöll de sökta uppgifterna. Alla filerna kopierades till CD. Man fann också ett antal raderade filer som också kopierades. Materialet överlämnades till Ekopolisen som gjorde utskrifter av allt kopierat material. Skivorna och utskrifterna överlämnades till undersökningsdomaren. En rapport över datagranskningen upprättades först påföljande dag och W fick inte någon information om resultatet. W och Bicos klagade över granskningen och beslagen av datainformation och hävdade att det skett ett brott mot Ws yrkesmässiga tystnadsplikt. Dessa och alla vidare klagomål avslogs av de österrikiska domstolarna. - I Europadomstolen åberopade W och Bicos artikel 8 och klagade över genomsökningen av Ws kontor och beslagen av datamaterial.

Europadomstolen noterade att klagomålet inte avsåg husrannsakningen som sådan utan endast sökningen efter och beslag av datauppgifter och fann att detta innebar ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sin korrespondens och fann inte anledning att göra någon skillnad mellan de båda klagandena. Artikel 8 var därför tillämplig i den delen. Domstolen fann det inte heller nödvändigt att pröva om det också skett ett intrång i de klagandes privatliv.

Domstolen konstaterade således att det skett ett intrång i de klagandes rätt enligt artikel 8 avseende datauppgifterna och noterade att den österrikiska lagen om brottmålsförfarandet innehöll särskilda regler om hur en husrannsakan får ske och att österrikisk praxis angav att dessa regler även var tillämpliga på elektroniska uppgifter. De säkerhetsåtgärder som angavs hade iakttagits när det gällde de pappersdokument som beslagtagits men hade förvånande nog inte iakttagits när det gällde datauppgifterna. Domstolen noterade särskilt att den närvarande advokaten inte hade haft möjlighet att övervaka den delen av eftersökning, eftersom han var upptagen med granskningen av pappersdokumenten. Vidare konstaterades att rapporten över databeslagen hade upprättats för sent och att W inte hade fått några uppgifter om resultatet. Domstolen fann därför att polisernas underlåtenhet att följa gällande bestämmelser, vilka syftade till att förhindra ett godtyckligt handlande och att skydda advokaters yrkesmässiga tystnadsplikt, hade gjort att husrannsakningen och beslagen av datamaterial blev oproportionerliga i förhållande till det mål som åsyftades. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 i förhållande till W.

Domstolen noterade vidare att en advokats tystnadsplikt också avser att skydda hans klient. Mot bakgrund av vad domstolen funnit beträffande W och med hänsyn till det förhållandet att W representerade bolag vars aktier ägdes av Bicos samt att det beslagtagna materialet innehöll uppgifter som omfattades av advokatens tystnadsplikt fanns det inte någon anledning att göra en annorlunda bedömning när det gällde Bicos. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8 även i förhållande till bolaget.

Skiljaktiga meningar

Den brittiske domaren Bratza, den andorranske domaren Casadevall och domaren Mijovic som representerar Bosnien och Hercegovina lämnade en gemensam skiljaktig mening. De delade inte majoritetens uppfattning att det skett en kränkning i förhållande till bolaget och framhöll att även om W var ägare och direktör i bolaget så var han inte bolagets advokat eller rådgivare. Han kunde visserligen ha varit juridisk rådgivare åt bolag som ägdes av Bicos men det hade inte påståtts att de beslag som gjordes hos W omfattade datamaterial hänförligt till något sådant bolag. Mot den bakgrunden kunde de inte finna att bolaget hade påverkats av avsaknaden av garantier för den tystnadsplikt som avser att skydda förhållandet mellan en advokat och hans klient.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 - tillämplighet och förenlighet
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Tamosius ./. U K, beslut 2002-09-19
Petri Sallinen m.fl. ./. Finnland, dom 2005-09-27 (jfr nr 9/05)
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)

Nasibova mot Azerbaijan
(Ansökan nr 4307/04, dom den 18 oktober 2007)
Domen finns endast på engelska.

Underlåtenhet att iaktta föreskrivna tidsfrister för att formellt besvara en ansökan om registrering av en NGO innebar ett intrång i den klagandes föreningsfrihet som saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 11.

N var en av grundarna och direktör för en organisation, Media Center, som är en NGO bildad den 15 juli 2001 för att främja journalisters och medias frihet. Den 12 september 2001 gav grundarna in en ansökan till justitieministeriet om registrering av organisationen. Enligt regeringen informerades organisationen i ett brev den 11 oktober 2001 om att dess stadgar innehöll ett antal brister och att de måste skrivas om. N hävdade att grundarna inte erhållit något sådant brev. Den 12 september 2002 förnyade grundarna sin ansökan tillsammans med en ändrad version av stadgarna. I januari 2003 väckte N talan mot ministeriet i tingsrätten för att det inte hade vidtagit någon åtgärd med anledning av ansökan inom den i lag föreskriva tiodagarsfristen. Enligt lagen skulle ministeriet meddela beslut i fråga om registrering av en juridisk person inom tio dagar eller om ansökningshandlingarna var bristfälliga kunde ministeriet inom samma tidsfrist skicka tillbaka dem med anvisning om hur de borde rättas till. När handlingarna hade reviderats skulle beslut fattas inom fem dagar. Den 27 januari 2003 återsände ministeriet handlingarna till N utan att ha fattat beslut om registrering. I ett följebrev angavs att stadgarna inte var förenliga med lagen om NGOs. Den 10 februari 2003 avslog tingsrätten Ns talan och konstaterade att organisationens stadgar inte uppfyllde de krav som angavs i lagen om NGOs och att ministeriets vägran att registrera organisationen var lagenlig. N klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen åberopade N artikel 11 och artikel 6.1 och klagade över de betydande dröjsmålen med att registrera organisationen och över att det inhemska förfarandet varit orättvist eftersom de inhemska domstolarna inte hade beaktat ett av hennes klagomål eller bevisningen i sin helhet.

Europadomstolen förklarade den del av klagomålet som avsåg tiden efter den 15 april 2002, då konventionen trädde i kraft i Azerbaijan, för admissible. Domstolen erinrade om att justitieministeriets underlåtenhet att svara inom tiodagarsfristen i praktiken innebar en vägran att registrera organisationen. Eftersom organisationen saknade ställning som juridisk person, var dess rättshandlingsförmåga inte densamma som för en registrerad NGO. De betydande dröjsmål som förekommit i registreringsförfarandet innebar, om de kunde hänföras till ministeriet, ett intrång i organisationens och Ns och de andra grundarnas föreningsfrihet. Domstolen fann att regeringen inte hade förmått lägga fram tillförlitlig bevisning till stöd för sitt påstående att ministeriet hade svarat på grundarnas första ansökan om registrering. Domstolen konstaterade att det första svaret på den första ansökningen hade meddelats först den 27 januari 2003 eller efter ett dröjsmål om mer än ett år och fyra månader och att mer än nio månader av den tiden hade infallit efter den 15 april 2002 då konventionen trädde i kraft i Azerbaijan. Domstolen fann därmed att ministeriet hade brutit mot den fastställda tiodagarsfristen. Vidare konstaterades att det efter grundarnas andra ansökan den 12 september 2002 tog ministeriet mer än fyra månader att lämna ett formellt svar och att detta också stred mot de fastställda tidsfristerna. Lagen gav alltså inte tillräckligt skydd mot dröjsmål i registreringsförfarandet som orsakats av ministeriet. Justitieministeriet hade således brutit de fastställda tidsfrister som angivits för att formellt besvara en ansökan om registrering och den inhemska lagen gav inte den klagande tillräckligt skydd. Intrånget i Ns rätt till föreningsfrihet hade inte varit föreskrivet i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Ramazanova m.fl. ./. Azerbaijan, dom 2007-02-01 (jfr nr 2/07)
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29

Jussi Uoti mot Finland
Kari Uoti mot Finland
(Ansökningar nr 20388/02 resp. 21422/02, domar den 23 oktober 2007)
Domarna finns endast på engelska.

Att den klagande inte fick höra ett visst vittne som han begärt i hovrätten kränkte inte vare sig artikel 6.1 och 3 d) eller artikel 6.2.

J och K är två bröder som 1995 förhördes misstänkta för oredlighet mot borgenärer och som sedan dömdes av tingsrätten i Helsingfors i januari 1999. Förhandlingen i tingsrätten pågick i 47 dagar och förutom J och K så hördes över 40 vittnen. Tingsrättens dom var på 163 sidor. I mars 2001 dömdes J och K av Helsingfors´ Hovrätt, J till fängelse i fem år och åtta månader och K till sex års fängelse. Hovrätten fann bl.a. att handlingar som upprättats av brödernas affärspartner, G, som arbetade för en bank på Guernsey, klart visade att det funnits en uppsåtlig komplott som gick ut på att föra pengar utomlands och att investera tillgångar som erhållits vid försäljning av en bank. Hovrätten avslog Ks yrkande om att affärspartnern skulle höras som vittne och fann att handlingarna kunde bedömas utan att G hördes och att han i vart fall endast skulle kallas om han kunde tillföra nya uppgifter till målet. I hovrätten hördes parterna och 22 vittnen varav tre var nya vittnen som inte hörts tidigare. Yrkanden om att ytterligare 27 personer skulle höras avslogs. Hovrättens dom var på 325 sidor. Domen överklagades och Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd den 5 december 2001. - I Europadomstolen åberopade J och K artikel 6.1 och 3 d) och klagade över att de finska domstolarna hade kränkt deras försvarsrättigheter genom att vägra höra deras affärspartner som vittne. De åberopade också artikel 6.2 och påstod att vägran att höra vittnet innebar att det förutsattes att de var skyldiga i strid med oskuldspresumtionen.

Europadomstolen erinrade om att rättigheterna enligt artikel 6.3 är en särskild del av en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och beslöt att pröva dessa frågor tillsammans. Vidare erinrades om att frågan om vilken bevisning som skall tillåtas i första hand är en fråga som skall regleras genom den nationella lagstiftningen och att det ankommer på de nationella domstolarna att pröva den bevisning som läggs fram inför dem. Domstolens uppgift är att säkerställa att förfarandet som helhet inklusive sättet för upptagande av bevisning är rättvis. Grundläggande aspekter på rätten till en rättvis rättegång innebär att brottmålsprocesser skall vara kontradiktoriska och att parterna skall vara likställda i processen. Både åklagaren och försvaret måste få kännedom om och möjlighet att bemöta den bevisning som den andra parten åberopar. All bevisning skall också normalt läggas fram i närvaro av den anklagade vid en offentlig förhandling och som regel skall en fällande dom inte grundas på utsagan av ett vittne som den anklagade inte haft möjlighet att ifrågasätta och förhöra. Artikel 6.3 garanterar emellertid inte den anklagade en obegränsad rätt att höra vittnen utan det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra om det är nödvändigt eller lämpligt att höra ett visst vittne.

Domstolen noterade att J och K hade haft möjlighet - skriftligen eller vid förhandlingarna i två instanser - att bemöta och ifrågasätta de handlingar som använts som bevisning mot dem och att försvaret i tingsrätten inte hade yrkat att G skulle höras. Dessutom hade de nationella domstolarna inte grundat sina domar enbart på dessa handlingar utan också på annan bevisning som t.ex. transaktioner och ett vittnesmål om diskussioner mellan bröderna och deras affärspartner. Kravet på ett kontradiktoriskt förfarande hade därför respekterats. Den begränsning av de klagandes försvarsrättigheter som skett hade inte varit sådan att den berövat dem en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.2 delade domstolen regeringens uppfattning att hovrätten när den skulle ta ställning till den yrkade bevisningen hade haft att fastställa vilka frågor som var av betydelse för att döma i målet. Det förhållandet att hovrätten hade vägrat att höra G som vittne kan inte tolkas på det sättet att domstolen vid det tillfället hade en förutfattad mening i frågan om de anklagades skuld. Hovrättens beslut fattades med utövande av rätten att, med utgångspunkt från hovrättens egen uppfattning om vad som var relevant, tillåta eller inte tillåta bevisning inklusive vittnesmål. Den bedömningen påverkas inte av det förhållandet att hovrätten motiverade sitt beslut att inte höra G först i sin slutliga dom. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Rowe o. Davis ./. U K, dom (GC) 2000-02-16

Kajari mot Finland
(Ansökning nr 65040/01, dom den 23 oktober 2007)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om umgänge, som i praktiken gjorde det nästan omöjligt för en far att träffa sin dotter, kränkte med hänsyn till barnets bästa inte artikel 8. Domstols uttalande att målet gällde barnets rätt att få träffa sin far innebar inte att domstolen var partisk och när domstolarnas beslut var tillräckligt motiverade skedde det inte heller någon kränkning av artikel 6.1.

K är estnisk medborgare och bosatt i Estland. Hans dotter, född 1992 utom äktenskap, och hennes mor är också estniska medborgare men de är sedan augusti 1998 båda bosatta i Finland. Under åren 1994-1998 bodde dottern ensam med fadern i Estland medan modern bodde i Finland i enlighet med en överenskommelse mellan föräldrarna. I november 1998 väckte modern en vårdnadstalan i de finska domstolarna och tingsrätten Kokemäki gav henne, efter att ha hållit förhandlingar i maj och juni 1999, ensam vårdnad om dottern efter att ha beaktat ett yttrande från de sociala myndigheterna och det förhållandet att parterna inte kunnat träffa någon överenskommelse avseende dottern. Hovrätten, som också höll muntlig förhandling, avslog moderns överklagande i december 1999. Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd i juni 2000. Under tiden hade K i augusti 1998 väckt en talan vid tingsrätten i Tallin för att få vårdnaden om dottern men det målet förklarades vilande i avvaktan på att frågan om rätt forum hade klarlagts. I januari 2000 väckte K talan om umgänge med dottern och tingsrätten i Kokemäki beslöt att flickan skulle träffa sin far varannan fredag från kl. 12-18 i hennes hemstad och under övervakning. Rätten grundade sitt beslut på en rapport från socialnämnden, som intervjuat modern och hennes partner, dottern och K samt på en förhandling där föräldrarna var närvarande. Tingsrätten betonade, att eftersom K och hans dotter under två års tid inte hade träffats regelbundet, skulle umgängestillfällena vara övervakade och att umgängesarrangemangen vid behov kunde ändras i framtiden. K överklagade och Hovrätten i Åbo avslog överklagandet i mars 2001. Högsta domstolen vägrade besvärstillstånd i juli samma år. - I Europadomstolen åberopade K artikel 8 i sig och i förening med artikel 14 och klagade över att hans rätt att få träffa dottern hade begränsats i sådan utsträckning att det i praktiken var omöjligt för honom att utveckla och upprätthålla en relation till henne. Han åberopade särskilt de långa resorna från Estland till dotterns hem i Finland som gjorde det svårt för honom att komma fram vid 12-tiden och att stanna till kl.18 på kvällen. Han klagade också över att förfarandet inte varit rättvist och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att det var ostridigt att K hade ett familjeliv med sin dotter och att umgängesbeslutet innebar ett intrång i hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen konstaterade att beslutet hade stöd i lag och att det hade fattats i det legitima syftet att skydda barnets bästa. Fråga var om beslutet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. De arrangemang som beslutats av de finska domstolarna krävde stora ansträngningar från Ks sida. Umgängesbeslut som det ifrågavarande innebar en balansgång, där intresset för barnets bästa i allmänhet tog över föräldraintresset. Domstolen fann att beslutet att endast bevilja övervakade besök hade stötts av relevanta och tillräckliga skäl och att Ks intressen inte hade blivit försummade i beslutsprocessen. Domstolen noterade vidare att K när som helst kunde begära att umgängesbeslutet ändrades. Sammanfattningsvis fann domstolen att det inte fanns något som tydde på bristande respekt för Ks rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8 och att det inte uppkom någon fråga att pröva enligt artikel 8 i förening med artikel 14.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 hade K påstått att han inte fått en prövning inför opartiska domstolar pga. att tingsrätten hade uttalat att målet "endast gällde barnets rätt att få träffa sin far och inte faderns rätt att få träffa sitt barn" och att de högre instanserna inte hade rättat det uttalandet. Domstolen noterade att den finska lagstiftningen om vårdnad om och umgänge med barn betonar att ett beslut om umgänge måste stå i överensstämmelse med barnets bästa och att rätten till umgänge är en rättighet för barnet att få bibehålla kontakten med den förälder som det inte lever tillsammans med. Vid sådant förhållande innebär det ifrågasatta uttalandet inte någon form av partiskhet från tingsrättens eller de högre domstolarnas sida. När det gällde de nationella domstolarnas domskäl erinrade domstolen om att artikel 6.1 ålägger domstolar att lämna domskäl för sina beslut men detta kan inte förstås så att det krävs ett detaljerat svar på varje argument. Det ankommer inte heller på Europadomstolen att pröva om argument som framförts har bemötts tillräckligt. De ifrågasatta besluten kunde inte anses ha varit otillräckligt motiverade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Artikel 6.1
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19

Lebedev mot Ryssland
(Ansökan nr 4493/04, dom den 25 oktober 2007)
Domen finns endast på engelska.

Perioder av frihetsberövande som inte täcktes av domstolsbeslut kränkte artikel 5.1 c). När det förekom fel i förfarandet, bl.a. avsaknad av offentlig förhandling, den häktade själv eller hans advokater inte var närvarande och det förekom oberättigade dröjsmål kränktes även artikel 5.3 och 4.

L var tidigare en av de högsta cheferna för Yukos, Rysslands största oljebolag, vilket försattes i konkurs år 2006. I juni 2003 inleddes en förundersökning avseende misstänkta bedrägerier i samband med privatiseringen av Yukos 1994. Olika personer i ledande ställning i Yukos arresterades, däribland K, som varit Yukos högste chef. Den 2 juli togs L in på sjukhus. Samma dag anhölls han som misstänkt i Yukoshärvan och fördes till ett häkte. Den 3 juli anklagades L för bedrägeri och för att inte ha följt ett domstolsbeslut. Åklagaren påstod att L hade köpt en andel i ett stort gruvbolag vid ett privatiseringsanbud utan att göra en sådan investering som varit en skyldighet för den vinnande anbudsgivaren. Vidare hävdades att han senare hade underlåtit att följa ett domslut som innebar att han skulle återlämna andelen i gruvbolaget till staten. Samma dag begärde åklagaren hos en distriktsdomstol i Moskva att L skulle häktas. L yrkade att domstolen skulle skjuta upp förhandlingen så att hans advokater kunde närvara. Domstolen avslog yrkandet med motiveringen att advokaterna hade underrättats i vederbörlig ordning två timmar för förhandlingen och att de hade underlåtit att inställa sig i tid. Domstolen prövade frågan om häktning i enskildhet. Enligt Ls advokater fick de kännedom om förhandlingen endast en timma och fyrtio minuter innan den började. När de kom till domstolsbyggnaden kunde de inte delta, eftersom domaren hade låst dörren och vägrade att öppna den. Distriktsdomstolen beslöt att häkta L utan att ange någon tidsbegränsning. L överklagade utan framgång. Den 28 augusti 2003 förlängdes häktningsbeslutet till den 30 oktober och därefter till den 30 december 2003. Ls advokater överklagade förgäves varje gång. Den 26 december 2003 förlängdes häktningsbeslutet till den 30 mars 2004 vid en enskild överläggning och Ls advokater fick först den 14 januari 2004 en kopia av protokollet från överläggningen. Advokaterna och även L själv gav in motiverade överklaganden över beslutet, vilka avslogs av tingsrätten i Moskva den 9 februari 2004. Den 6 april 2004 beslöt distriktsdomstolen att L skulle kvarstanna i häktet. Eftersom beslutet saknade motivering överklagade Ls advokat och han begärde också att L omedelbart skulle försättas på fri fot, eftersom det saknades beslut om frihetsberövande för tiden den 30 mars till den 6 april 2004. Yrkandet avslog den 15 april och det beslöts att L skulle kvarstanna i häktet under rättegången. Frihetsberövandet av L bekräftades även av distriktsdomstolen i ett beslut den 8 juni efter en förhandling där L inte var närvarande. Överklaganden av samtliga beslut avslogs av tingsrätten den 29 juli 2004. Häktningsbeslutet förlängdes härefter vid flera tillfällen och L dömdes den 16 maj 2005 till nio års fängelse. En av Ls advokater, Li, utsågs att företräda honom inför Europadomstolen. Fängelseledningen vägrade henne emellertid att besöka L den 23 mars 2004, eftersom hon inte hade behörighet att företräda honom inför nationella domstolar. De övriga advokaterna fick dock träffa L och först den 12 april 2004 fick Li besöka sin klient och under den tid som var föremål för prövning i Europadomstolen träffades de vid ett tjugotal tillfällen. Den 22 mars 2005 prövade den ryska federationens konstitutionsdomstol klagomål som getts in av ett antal privatpersoner, däribland L, gällande faktisk förlängning av häktesbeslut. Konstitutionsdomstolen fann att "om tiden för ett häktesbeslut, så som det angetts i ett domstolsbeslut, löper ut, måste domstolen omedelbart besluta om förlängning av häktningen annars måste den anklagade friges". - I Europadomstolen åberopade L artikel 5.1, 3 och 4 samt artikel 34 och klagade över att häktningen inte var laglig, över förfarandefel och över att fängelsemyndigheterna hade vägrat hans advokat att få besöka honom.

Europadomstolen godtog inte regeringens invändningar om att inhemska rättsmedel inte hade uttömts och om att L hade förlorat sin ställning som "offer". Domstolen prövade härefter först klagomålet enligt artikel 5.1 c) och noterade därvid att några dagar efter det att åklagaren hade gett in åtalet till domstol så hade beslutet om att L skulle vara häktad löpt ut. Trots detta beslöt distriktsdomstolen först en vecka senare att han skulle kvarstanna i häkte under rättegången. Europadomstolen erinrade om att ett frihetsberövande utan domstolsbeslut eller en annan tydlig laglig grund var oförenligt med det krav på laglighet som finns i artikel 5.1. Det ankommer visserligen i första hand på de nationella myndigheterna och särskilt domstolarna att tolka och tillämpa inhemsk lagstiftning, men eftersom underlåtenhet att följa den nationella lagstiftningen kan innebära ett brott mot konventionen kan och skall Europadomstolen ompröva om laglighetskravet är uppfyllt. I ett antal mål har domstolen fördömt det förhållandet att anklagade har häktats endast på grundval av en stämningsansökan utan ett riktigt domstolsbeslut. Det ryska systemet för häktning i avvaktan på rättegång har redan prövats och domstolen har då funnit att även om det inte beslutade frihetsberövandet enligt den ryska regeringens tolkning av den ryska lagstiftningen inte kunde ha varat mer än två veckor så hade den anklagade under den tiden "befunnit sig i ett lagligt vakuum som inte täcktes av någon inhemsk rättslig bestämmelse". Domstolen noterade vidare att den ryska konstitutionsdomstolen hade förklarat att förfarandet inte var förenligt med konstitutionen. Mot den bakgrunden fann domstolen att frihetsberövandet under tiden den 30 mars till den 6 april 2004 saknat rättslig grund och att det därför varit "olagligt". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 c).

Domstolen prövade Ls klagomål avseende förfarandefel, innefattande att domstolsbeslut fattas utan offentliga förhandlingar vid enskilda överläggningar, att hans advokater inte fått närvara vid förhandling, att han själv inte hade kallats till förhandling och att det tagit tingsrätten i Moskva för lång tid att pröva hans klagomål över förlängningar av häktningen, enligt artikel 5.3 och 4.

Beträffande perioden de 3 juli till den 28 augusti 2003 fann domstolen att vägran att låta Ls advokater vara närvarande vid häktningsförhandlingen hade påverkat hans möjligheter att föra sin talan och att den därför inte var berättigad. Frihetsberövandet under den aktuella tiden var därför resultatet av ett förfarande som inte innehöll det minimum av rättssäkerhetsgarantier som krävs. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det i detta fall skett en kränkning av artikel 5.3.

När det gällde frihetsberövandet under tiden den 26 december 2003 till den 30 mars 2004 fann domstolen att de ryska myndigheterna var ansvariga för åtminstone 27 dagar av det totala dröjsmålet för prövning av överklagandet. Regeringen hade inte påstått att det förekommit några svåra frågor i prövningen av om frihetsberövandet varit lagligt eller ej. Även om de nationella domstolarna hade ägnat hela den ifrågasatta tiden åt målet kunde de inte undantas från skyldigheten att skyndsamt pröva överklagandet. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.4.

I fråga om perioden den 6 april till den 8 juni 2004 fann domstolen att de ryska myndigheterna var ansvariga för dröjsmål i handläggningen av Ls klagomål över frihetsberövandet från den 22 april till den 9 juni 2004, eller en månad och 17 dagar. Domstolen erinrade om att det finns ett särskilt behov av ett skyndsamt beslut när det gäller lagligheten av ett frihetsberövande i sådana fall där rättegången pågår. Domstolen fann sammanfattningsvis att den tid som ägnats åt att pröva överklagandet av häktningsbeslutet den 6 april 2004 varit överdrivet lång. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta fall skett en kränkning av artikel 5.4.

När det sedan gällde perioden den 8 juni till den 10 september 2004 konstaterade domstolen att det som en allmän regel gäller att en frihetsberövad skall ha rätt att delta i en förhandling där frihetsberövandet skall prövas. Domstolen noterade att beslutet den 8 juni 2004 inte innehöll någon motivering till stöd för distriktsdomstolens beslut att förlänga häktningen. De frågor som behandlats vid förhandlingen den 8 juni 2004 hade därför krävt att L och hans advokater varit närvarande. L var emellertid inte närvarande vid prövningen i två instanser och hans advokater var endast närvarande vid prövning av överklagandet. Dessutom prövades överklagandet först 50 dagar efter förhandlingen den 8 juni. Domstolen fann att advokaternas närvaro vid prövningen av överklagandet inte var tillräckligt för att tillförsäkra L en effektiv omprövning av beslutet om att förlänga häktningen. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta fall hade skett en kränkning av artikel 5.4.

Till sist noterade domstolen att kravet på att en av Ls advokater skulle ha ett ytterligare förordnande för att kunna få träffa honom i häktet föreföll vara en fråga om nationella formaliteter. Problemet hade också lösts relativt enkelt. Dessutom hade L under den ifrågavarande perioden haft flera möten med sina andra advokater, särskilt B, som också representerade honom i förfarandet inför Europadomstolen. Problemet hade varat under mindre än tre veckor och det fanns inget som tydde på att det fått några negativa effekter, teoretiska eller praktiska, på förfarandet inför domstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta fall inte hade skett någon underlåtenhet att uppfylla kraven enligt artikel 34.

Skiljaktiga meningar

Den ryske domaren Kovler, domaren Hajiyev från Azerbaijan och den norske domaren Jebens var skiljaktiga i fråga om kränkningen av artikel 5.3 pga. att Ls advokater inte varit närvarande vid förhandlingen den 3 juli 2003. De ansåg att ansvaret för advokaternas sena ankomst till distriktsdomstolen inte kunde läggas på staten. De fann inte heller att beslutet att inte släppa in advokaterna när de väl kommit fram var oskäligt och att det legat inom den nationelle domarens behörighet. De ansåg att majoriteten, när den ifrågasatte det beslutet, hade gått för långt och fann därför att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.3.

Den ryske domaren Kovler och den norske domaren Jebens var också skiljaktiga i fråga om kränkningen av artikel 5.4 pga. dröjsmål i tingsrätten i Moskva när det gällde omprövningen av häktningsbeslutet den 26 december 2003. De ansåg i första hand att myndigheterna inte varit ansvariga för 27 dagar av dröjsmålet utan endast för 14 dagar. Dessutom ansåg de att frågorna i målet varit av en betydande svårighetsgrad. Slutligen betonade de att de dröjsmål som avsågs med klagomålet hade förekommit i domstolen i andra instans. Enligt deras uppfattning skall kravet i artikel 5.4 på en "snabb" prövning inte tillämpas lika strängt vid prövning av överklaganden i andra instans som vid förfarandet i en domstol i första instans. Vid sådant förhållande kunde de två veckor som gick innan förhandlingen i Moskvas tingsrätt inte anses innebär ett dröjsmål i strid med artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1 c)
Erkalo ./. Nederländerna, dom 1998-09-02
Douiyeb ./. Nederländerna, dom (GC) 1999-08-04
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Laumont ./. Frankrike, dom 2001-11-08
Khudoyorov ./. Ryssland, dom 2005-11-08
Artikel 5.3 och 4 - tillämplighet
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21
Kampanis ./. Grekland, dom 1995-07-13
Nikolov ./. Bulgarien, dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Grauzinis ./. Litauen, dom 2000-10-10
Telecki ./. Polen, beslut 2003-07-03
Navarra ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Wtoch ./. Polen, dom 2000-10-19
Artikel 5.3 och 4 - allmänna principer
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04
Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Grauzinis ./. Litauen, dom 2000-10-10
Lamy ./. Belgien, dom 1989-03-30
Schöps ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
E ./. Norge, dom 1990-08-29
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Artikel 5.3 och 4 - övrigt
Reinprecht ./. Österrike, dom 2005-11-15 (jfr nr 11/05)
Istratii m.fl. ./. Moldavien, dom 2007-03-27
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Itowiecki ./. Polen, dom 2001-10-04
Tjin-a-Kwi o. Van Den Heuvel ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1993-03-31
Vodenicarov ./. Slovakien, dom 2000-12-21
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21
G.B. ./. Schweiz, dom 2000-11-30
Rokhlina ./. Ryssland, dom 2005-04-07
Mamedova ./. Ryssland, dom 2006-06-01
Hutchison Reid ./. U K, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Artikel 34
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Ahmet Özkan m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-04-06
McShane ./. U K, dom 2002-05-28 (jfr nr 6/02)

Van Vondel mot Nederländerna
(Ansökan nr 38258/03, dom den 25 oktober 2007)
Domen finns endast på engelska.

När polisen tillhandahöll utrustning och lät en privatperson spela in telefonsamtal med en misstänkt utan att det fanns någon laglig grund för det, fråntogs den misstänkte det skydd mot godtyckliga handlingar som han hade rätt till och det skedde en kränkning av artikel 8.

V är holländsk medborgare men bosatt i Leeds, UK. Mellan januari 1989 och augusti 1994 arbetade han som polis för den regionala kriminalpolisenheten i Kennemerland i Nederländerna. I januari 1994 inleddes en parlamentarisk utredning av brottsutredningsmetoderna i Nederländerna med anledning av vad som förekommit i samband med kampen mot organiserad brottslighet i Nordholland. I april 1995 inleddes en intern polisutredning av operationerna 1990-1995 och särskilt rörande vissa undersökningsmetoder. Den slutliga rapporten var mycket kritisk till polisenheten i Kennemerland och det framhölls särskilt att den var oorganiserad, saknade kontroll och att grundläggande regler gällande informatörer och infiltratörer ofta överträddes. Rapporten hänvisade särskilt till kontakter med en av Vs informatörer, R, som var en belgisk fruktjuiceproducent. V hade, utan att informera sina överordnade eller åklagarmyndigheten, begärt att R skulle etablera en fruktjuicefabrik i Ecuador, troligen med avsikten att kunna kontrollera narkotikasändningar. I rapporten angavs att Rs uppgifter hade verifierats genom observationer, handlingar och inspelningsanordningar. V dömdes den 5 mars 2002 för att ha begått mened inför den parlamentariska utredningen och för att ha försökt skrämma ett tänkbart vittne, R. V dömdes till fängelse i tre månader villkorligt. - I Europadomstolen åberopade V artikel 8 och klagade över att telefonsamtal som han hade haft med R hade spelats in av R med anordningar som tillhandahållits av den nationella polisens interna utredningsavdelning.

Europadomstolen fann att inspelningarna av Vs samtal hade inneburit ett intrång i hans rätt till respekt för sitt privatliv och/eller korrespondens av en offentlig myndighet. Även om inspelningarna hade gjorts helt frivilligt av R, hade utrustningen tillhandhållits av myndigheterna, som åtminstone vid ett tillfälle hade gett R specifika instruktioner om vilka uppgifter som han borde få från V. Domstolen var därför inte övertygad om att det verkligen var R som styrt händelserna. Regeringen hade inte förmått visa att intrånget haft någon laglig grund. Inte heller hade den hemliga inspelningen av telefonsamtal legat inom den nationella polisens interna utredningsavdelnings behörighet avseende den utredningen av fakta som hade inletts. Domstolen kunde inte godta att myndigheterna hade tillhandahållit teknisk hjälp som inte täcktes av regler som garanterade skydd mot ett godtyckligt handlande. Domstolen fann att V inte hade fått det minsta skydd som han var berättigad till enligt rättsuppfattningen i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
M.M. ./. Nederländerna, dom 2003-04-08 (jfr nr 4/03)
Narinen ./. Finland, dom 2004-06-01 (jfr nr 6/04)
Heglas ./. Tjeckien, dom 2007-03-01 (jfr nr 3/07)

Sobota-Gajic mot Bosnien och Hercegovina
(Ansökan nr 27966/06, dom den 6 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

Dröjsmål med verkställighet av beslut om återförening mellan en mor och hennes son, som orsakats av missförstånd om ansvaret för verkställigheten och som inte förklarades av att åtgärder behövde vidtas för att förbereda sonen eller av andra orsaker, medförde att det skedde en kränkning av artikel 8.

SG gifte sig 1992 med ZG och fick dottern A 1992 och sonen B 1994. Målet gäller SGs försök under sex år att kunna återförenas med sin son. På grund av våld i hemmet lämnade SG sin make 2001. Hon tog då dottern med sig men lyckades inte få med sig sonen. I maj 2001 sökte hon vårdnaden om båda barnen. Hon beviljades skilsmässa och vårdnaden om barnen i februari 2003. På grund av förvaltningstvister mellan departement kom det beslutet inte att verkställas förrän i december 2003, då B överlämnades till sin mor. Följande dag förde ZG bort honom. SG anmälde sin förre make för brott men ärendet blev kvar på utredningsstadiet ända fram till den 14 januari 2006 då ZG avled. B stannade kvar hos sin farmor, DB. I mars 2006 dömdes DB för att ha utsatt sin sonson för psykiskt våld och socialtjänsten ålades att omedelbart se till att pojken återfördes till sin mor, om det behövdes med polishjälp. Viss osäkerhet uppstod i fråga om ansvaret för verkställigheten och B återlämnades till modern först den 22 januari 2007. - I Europadomstolen åberopade SG artikel 8 och klagade över att de nationella myndigheterna, trots de inhemska domstolarnas beslut till hennes förmån, hade underlåtit att vidta alla rimliga åtgärder för att underlätta återföreningen mellan henne och sonen.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att förhållandet mellan SG och hennes son innebar ett familjeliv och frågan var om det brustit i respekten för detta. Domstolen erinrade om att det huvudsakliga syftet med artikel 8 är att skydda en individ mot godtyckligt handlande från myndigheternas sida. Därtill kommer att artikeln också medför positiva skyldigheter. De nationella myndigheternas skyldighet att vidta åtgärder för att underlätta en återförening är emellertid inte absolut, eftersom en återförening mellan en förälder och ett barn som under lång tid inte har levt tillsammans kanske inte kan ske omedelbart, utan kräver att vissa förberedande åtgärder vidtas och skyldigheten att använda tvång på detta område måste vara begränsad, eftersom alla berörda personers intressen, rättigheter och friheter måste beaktas. Detta gäller särskilt barnets intressen och rättigheter enligt artikel 8 och när dessa kan komma att hotas av en återförening med föräldern ankommer det på de nationella myndigheterna att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de motstridiga intressena. Domstolen måste därför pröva om de nationella myndigheterna hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder som rimligen kunde begäras av dem med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet.

Domstolen konstaterade att räknat från det att konventionen ratificerades av Bosnien och Hercegovina i juli 2002 så hade SG varit skild från sin son under mer än fyra och ett halvt år. Domstolen noterade vidare att verkställigheten av beslutet från februari 2003 dröjde mer än nio månader och av beslutet från mars 2006 dröjde nära tio månader och att dessa dröjsmål hade orsakats av missförstånd i fråga om vem som var ansvarig för verkställigheten. Det fanns ingenting som antydde att SG kunde hållas ansvarig för dessa dröjsmål. Dessutom hade regeringen inte lämnat någon förklaring till varför brottmålet mot ZG hade blivit kvar på utredningsstadiet i mer än två år efter bortförandet. Det fann inte heller någon bevisning om att dessa dröjsmål orsakats av att B behövde förberedas på att återvända till modern som han inte levt tillsammans med på länge. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)

Perry mot Lettland
(Ansökan nr 30273/03, dom den 8 november 2007)
Domen finns endast på franska.

Beslut att meddela uppehållstillstånd med villkor om att den sökande, som var pastor i en religiös församling, inte fick utföra religiösa aktiviteter annat än som vanlig församlingsmedlem saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 9.

P är en amerikansk medborgare som tillhörde och var pastor i Morning Star International, en federation av kristna samfund med en evangelisk protestantisk inriktning i USA. 1997 flyttade han till Lettland och bildade där ett samfund anslutet till federationen under namnet Morning Star som registrerades som en församling av Styrelsen för religiösa frågor i januari 1998. P hade rätt att bo i Lettland med stöd av ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats "i samband med utbildningsaktiviteter". I juli 1999 utfärdade Nationalitets- och migrationsdirektoratet ett nytt tillstånd för honom, vilket gällde till den 15 juli 2000, "på grund av religiösa aktiviteter". Tillståndet gav honom rätt att organisera offentliga aktiviteter av religiös natur inom lettiskt territorium. Emellertid fattade direktoratet ett nytt beslut i juli 2000, nr 5/12-S, och vägrade därigenom att förnya Ps tillfälliga tillstånd med stöd av en bestämmelse som angav att uppehållstillstånd inte kunde utfärdas för personer som var "aktiva i en totalitär eller terroristorganisation" eller som var medlem i en "hemlig organisations mot staten". En annan typ av tillstånd som, enligt myndigheternas förklaring, inte gav honom rätt att utföra religiösa handlingar utfärdades kort därefter för honom. P var därför tvungen att avgå som pastor för sin församling och att bli en vanlig medlem. Efter ett antal framgångslösa överklaganden hos förvaltningsmyndigheter klagade P till de lettiska domstolarna i mars 2001 och yrkade att beslutet nr 5/12-S skulle upphävas. Han betonade att hans församling inte hade fått någon förvarning från Styrelsen för religiösa frågor och att han inte kunde förstå vilket hot hans religiösa aktiviteter kunde utgöra för landet. Förfarandet avslutades i februari 2003 då Högsta domstolen avslog hans klagomål. Domstolarna baserade sina avgöranden på brev från "Grundlagsskyddsbyrån", SAB, som påstod att P inte hade någon teologisk utbildning och att det fanns negativa upplysningar om honom. SAB påstod vidare att de kvalifikationer som P hade erhållit i USA inte var likvärdiga med de kvalifikationer som erhålls vid en grundläggande högre utbildning i Lettland och att de människor som han anslöt sig till var "potentiellt farliga för staten". I augusti 2003 gav P in ett klagomål över SABs agerande till riksåklagaren. Denne svarade bl.a. att SAB hade försäkrat honom om att styrelsen "vid aktuell tidpunkt" inte hade konstaterat något beteende från Ps sida som var olagligt eller som utgjorde ett hot mot staten och att den därför inte längre hade några invändningar mot att P fick ett uppehållstillstånd "för religiösa aktiviteter". P fick slutligen i mars 2004 ett uppehållstillstånd som var giltigt till februari 2005. P lämnade emellertid Lettland under senare delen av 2004 och återvände till USA. Han fick dock ett brev från den lettiske riksåklagaren om att han inte längre utgjorde ett hot mot landets säkerhet. - I Europadomstolen åberopade P artikel 9 och klagade över den olagliga och oproportionerliga begränsningen av hans rätt till religionsfrihet och särskilt rätten att utöva sin religion. Han påstod också att han blivit utsatt för en diskriminering i strid med artikel 14.

Europadomstolen erinrade först om att staterna själva bestämmer om inresa och bosättning för dem som inte är medborgare i staten och om att artikel 9 inte ger någon rätt att vara anställd i värdstaten, inte ens om arbetsgivaren är en religiös organisation. Vidare erinrades om att religionsfrihet innefattar frihet att utöva sin religion ensam och i enskildhet eller i en församling med andra, offentligt och inom en grupp med den tro som man själv omfattar. De förhållanden som P åberopat gällde hans rätt till religionsfrihet enligt artikel 9 och denna artikel var därför tillämplig. Domstolen noterade att det förevarande målet handlade om ett typiskt exempel på "inskränkning" som avses i artikel 9. I målet framgick klart att det inte fanns någon tvist mellan P och Morning Star eller dess lettiska samfund när det gällde Ps ställning som pastor. Det förhållande som föranlett klagomålet var enbart orsakat av beslutet 5/12-S och kunde därför uteslutande hänföras till den lettiska staten. Beslutet i fråga hade grundats på paragraf 35(8) i utlänningslagen och gällde vägran att utfärda ett uppehållstillstånd i allmänhet snarare än i förhållande till en viss aktivitet. Även om paragraf 35 (8) kunde utgöra grund för att vägra P uppehållstillstånd, så medförde den inte någon möjlighet att meddela ett tillstånd som också innehöll begränsande villkor gällande omfattningen av Ps rättigheter i Lettland. Domstolen noterade att det vid den aktuella tidpunkten i lettisk rätt inte fanns någon gällande bestämmelse som berättigade Nationalitets- och migrationsdirektoratet att använda förnyandet av ett uppehållstillstånd som förevändning för att förbjuda en utländsk medborgare att utföra religiösa aktiviteter i Lettland. P hade visserligen haft möjlighet att delta i sin församlings andliga liv som en vanlig medlem enligt beslutet 5/12-S. Domstolen framhöll emellertid att religiösa samfund existerade i organiserade former världen över och levde efter regler som av dess anhängare ansågs vara av gudomligt ursprung. Religiösa ceremonier hade därför ett heligt värde för de troende om de leddes av präster som bemyndigats att göra detta i enlighet med sådana regler. Domstolen fann sammanfattningsvis att inskränkningen i Ps rätt till religionsfrihet inte hade föreskrivits i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Hüsnü Öz ./. Tyskland, kommissionens beslut 1996-12-03
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Chaare Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

Knyazev mot Ryssland
(Ansökan nr 25948/05, dom den 8 november 2007)
Domen finns endast på engelska.

När svarandestaten skickade in en skrivelse till domstolen, där den klagande uttalade att han ville återkalla sitt klagomål, trots att den var medveten om att den klagande påstod att han tvingats skriva uttalandet, brast staten i sin skyldighet att inte på något sätt förhindra ett effektivt utövande av den enskildes klagorätt enligt artikel 34.

Målet gällde Ks klagomål över att han mellan mars och augusti 2005 blivit systematiskt slagen och misshandlad i olika ryska fängelser och att han på grund därav blivit så störd att han börjat skada sig själv. - I Europadomstolen åberopade K artikel 3, artikel 2 och artikel 13. Han klagade också över att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8. Slutligen påstod K att statliga tjänstemän hade tvingat honom att skriva ett uttalande den 5 augusti 2005 som angav att han ville återkalla sin ansökan hos domstolen i strid med artikel 34.

Regeringen förnekade Ks påståenden. Fysiskt våld hade endast använts vid ett tillfälle när K motsatt sig en rutingenomsökning. K hade under sin fängelsetid regelbundet träffat en psykolog som hade konstaterat att han led av en personlighetsstörning. Alla Ks skador var självförvållade i försök att undgå fängelsebestämmelserna och för att opponera mot fängelsemyndigheten. Hans skador hade behandlats och medicinsk hjälp hade hela tiden funnits tillgänglig.

Domstolen förklarade en del av Ks klagomål enligt artikel 3 för inadmissible, eftersom han i den delen inte hade uttömt inhemska rättsmedel. Domstolen förklarade vidare Ks klagomål i övrigt enligt artiklarna 2, 3, 13 och 8 för inadmissible, eftersom klagomålet i dessa delar bedömdes som uppenbart ogrundat. Domstolen konstaterade däremot att den upplysts av K om att hans uttalande den 5 augusti 2005 hade skrivits under tvång och att domstolen därför borde bortse från det.

Domstolen erinrade om att det är av största vikt för att systemet med enskilda klagomål enligt artikel 34 skall fungera effektivt att en klagande eller potentiella klaganden fritt kan kommunicera med domstolen utan att bli föremål för påtryckningar från myndigheternas sida för att återkalla eller modifiera sina klagomål. I det sammanhanget innefattar "påtryckningar" inte bara direkt tvång och flagranta skrämselhandlingar utan också andra otillbörliga indirekta handlingar eller kontakter avsedda att avråda eller avskräcka klaganden från att använda sig av ett rättsmedel enligt konventionen. Huruvida kontakter mellan myndigheterna och en klagande kan jämställas med ett oacceptabelt beteende i den mening som avses i artikel 34 måste bedömas i ljuset av förhållandena i det enskilda fallet och hänsyn måste tas till den klagandes sårbarhet och hans eller hennes mottaglighet för påtryckningar. Den klagandes situation kan vara särskilt sårbar när han är frihetsberövad utan kontakter med sin familj och omvärlden. Domstolen noterade att K den 11 augusti hade talat om för sin advokat att han tvingats skriva ett uttalande om att han ville återkalla sin ansökan till domstolen. Advokaten underrättade domstolen påföljande dag och förklarade att K ville fullfölja sin ansökan och att han önskade att domstolen skulle bortse från hans skrivelse den 5 augusti för det fall att den skulle komma in till domstolen. Domstolen översände dessa uppgifter till regeringen som den 11 november 2005 sände en kopia av Ks skrivelse som var ställd till den ryska federationen representant vid domstolen, L. I skrivelsen ber K att L skall återkalla hans ansökan från domstolen. Domstolen förvånades över att den ryska regeringen trots att den informerats om Ks påstående ändå skickade in den aktuella skrivelsen till domstolen och påstod att den skrivits helt frivilligt. Enligt domstolens mening var ett sådant handlande från regeringens sida inte förenligt med dess skyldighet att inte blanda sig i den klagandes rätt till enskilt klagomål. Domstolen fann därför enhälligt att svarandestaten hade brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Cotlet ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Lindon, Otchakovsky-Laurens och July mot Frankrike
(Ansökningar nr 21279/02 och 35448/02, dom den 22 oktober 2007)

Fällande dom för att i en roman om ett politiskt parti och en politiker med extrem högerinriktning, som själv dömts för hätska påståenden, ha gjort uttalanden vilka bedömdes överskrida tillåtna gränser, var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför inte någon kräkning av artikel 10.

De klagande är L, som är författare, O, som är styrelseordförande i förlaget POL och J, som är utgivare av tidningen Libération. I augusti 1998 publicerade POL en roman av L med titeln "Rättegången mot Jean-Marie Le Pen". Boken handlar om rättegången mot en stridbar person i Front National som, när han tillsammans med andra satte upp affischer för sitt parti, kallblodigt mördade en ung man med nordafrikanskt ursprung och medgav att det var ett rasistiskt brott. Boken grundar sig på verkliga händelser, särskilt morden 1995 på BB, en ung marockan som slängdes i Seine av skinheads under en marsch ordnad av Front National, och på IA, en ung fransman med ursprung på Comorerna som dödades i Marseille av medlemmar i Front National. Boken väcker frågor om Le Pens ansvar i egenskap av ledare för Front National för mord som hans anhängare begått och om effektiviteten i handlingsprogrammen för att bekämpa ultrahögern. Front National och Le Pen väckte förtalstalan mot L och O. Brottmålsdomstolen i Paris fällde den 11 oktober 1999 O för förtal och L för medverkan i det brottet. Domstolen fann att fyra avsnitt i boken var kränkande, nämligen:

  1. att Le Pen "ledde ett gäng mördare" och att "folk skulle ha rösta på Al Capone också"
  2. att Front National använde våld mot var och en som lämnade partiet
  3. att bakom varje uttalande av Le Pen "skymtade ett spektrum av de värsta styggelser i mänsklighetens historia", och
  4. att han var en "vampyr" som frodades på "sina väljares bitterhet men ibland också på deras blod, som sina fienders blod" och att han var en lögnare som använde förtal mot sina opponenter för att avleda anklagelserna mot sig själv.

Den 16 november 1999 publicerade Libération ett upprop undertecknat av 97 samtida författare för att protestera mot den fällande domen mot L och O och vari det ifrågasattes om de aktuella avsnitten verkligen var kränkande och de återgavs ordagrant. J stämdes därför också av Front National och Le Pen och brottmålsdomstolen i Paris fann honom skyldig till förtal i en dom den 7 september 2000. Sedan L och O överklagat sin dom fastställdes den i fråga om avsnitten 1, 3 och 4. Deras vidare överklagande avslogs av kassationsdomstolen. Även domen mot J fastställdes efter överklagande och han hade inte heller någon framgång i kassationsdomstolen. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 10 och klagade över de fällande domarna. J klagade också över att han inte fått en prövning i en oberoende domstol, eftersom två av de tre domarna som dömde hans mål i appellationsdomstolen hade deltagit även i målet mot L och O.

Europadomstolen fann att de fällande domarna hade en klar laglig grund och att de haft det legitima syftet att skydda andras rykte och rättigheter.

När det gällde L och O, erinrade domstolen om att de som skapar och sprider ett arbete av t.ex. litterär natur bidrar till utbytet av idéer och uppfattningar som är väsentligt i ett demokratiskt samhälle. Staten har därför en skyldighet att inte i onödan begränsa deras yttrandefrihet. Så är särskilt fallet när arbetet som i den aktuella boken innehåller politiska och stridbara uttryck. Det framgår att de påföljder som utdömts för L och O inte avsåg de uppfattningar som utvecklats i boken utan endast innehållet i vissa avsnitt. Domstolen erinrade också om att författare och andra kreatörer och var och en som utövar sin yttrandefrihet också har skyldigheter och ansvar. Appellationsdomstolen hade prövat om de aktuella avsnitten verkligen hade skadat Le Pens och Front Nationals heder och rykte och de nationella domstolarnas bedömning av frågan om de aktuella avsnitten var kränkande eller inte kunde inte kritiseras mot bakgrund av det hätska innehållet och det förhållandet att de särskilt namngav Front National och dess ordförande. Det var vidare uppenbart att det i själva verket varit till författarens fördel att appellationsdomstolen försökt att bedöma hans åsikter och konstaterat att av sådana uttalanden som gjordes i en bok var det bara de som återgav författarens egna åsikter som var straffbara och inte sådana som han tog avstånd från i sitt arbete. Appellationsdomstolens bedömning innebar att ett av de fyra avsnitten inte bedömdes som kränkande. Bedömningen att sanningshalten i de tre övriga avsnitten inte kunnat bevisas överensstämde med Europadomstolens praxis om skillnad mellan påståenden om faktiska förhållanden som kan bevisas och värdeomdömen som inte kan bevisas. Men även ett värdeomdöme måste emellertid vila på ett tillräckligt faktaunderlag. I allmänhet är det inte nödvändigt att göra den här skillnaden när det handlar om en roman, men när arbetet i fråga inte är ren fantasi utan beskriver verkliga personer och förhållanden kan det bli relevant. Domstolen fann att appellationsdomstolen hade gjort en rimlig avvägning och en skälig bedömning av fakta. Även om en person som deltar i en allmän debatt i en fråga av allmänt intresse inte får överskrida vissa gränser när det gäller respekten för andras rykte och rättigheter så har han ändå en möjlighet att i viss mån ta till överdrifter eller t.o.m. provokationer. Det är också så att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller politiker eller ett politiskt parti än när det gäller andra privatpersoner. Le Pen var som ledande politiker känd för sina hätska ordalag och extrema åsikter och han hade därför utsatt sig för stark kritik och måste därför visa en hög grad av tolerans. Domstolen fann ändå att appellationsdomstolen gjort en rimlig bedömning av fakta i målet när den funnit att det innebar ett överskridande av tillåtna gränder när man liknar en person, även om han är politiker, med "en ledare för ett gäng mördare", och påstår att ett mord, även om det begåtts av en romanfigur, hade iscensatts av honom samt beskriver honom som en vampyr. Domstolen fann vidare att de aktuella avsnitten uppmuntrade våld och hat i en utsträckning som gick utöver vad som var godtagbart i en politisk debatt. Den påföljd som dömts ut för L och O grundades därför på relevanta och tillräckliga skäl. Bötesbeloppet var måttligt. De vidtagna åtgärderna mot L och O var därför inte oproportionerliga i förhållande till det åsyftade målet och intrånget i de klagandes rätt till yttrandefrihet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10.

När det sedan gällde J konstaterade domstolen att han fällts för att Libération hade publicerat ett upprop vari återgavs utdrag från romanen som innehöll särskilt allvarliga påståenden och kränkande anmärkningar och att undertecknarna genom att återge dessa påståenden och uttalanden förnekade att de var kränkande trots att de befunnits vara det genom domen mot L och O. Domstolen erinrade om att skyddet för journalisters rätt att förmedla information i frågor av allmänt intresse kräver att de handlar i god tro och har ett riktigt faktaunderlag samt att de förmedlar tillförlitlig och exakt information i överensstämmelse med journalistetiken. Yttrandefrihet medför skyldigheter och ansvar vilket också gäller för media även beträffande frågor av allvarligt allmänt intresse. Dessa skyldigheter och ansvar fick betydelse när det var fråga om att angripa en namngiven individs rykte och skada andras rättigheter. Det krävdes därför särskilda skäl för att media skulle kunna befrias från sin skyldighet att verifiera faktiska påståenden som var kränkande för enskilda individer. Med hänsyn till det måttliga bötesbeloppet och skadeståndet, till innehållet i de aktuella uttalandena och till den påverkan dessa kränkande uttalanden kunde få på allmänheten p.g.a. att de publicerades i en dagstidning med stor spridning, fann domstolen att intrånget i yttrandefriheten var proportionerligt i förhållande till det åsyftade målet. De nationella domstolarnas bedömning att intrånget i Js yttrandefrihet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda Le Pens och Front Nationals rykte och rättigheter var rimlig. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte heller beträffande J hade skett någon kränkning av artikel 10.

Beträffande Js klagomål enligt artikel 6.1 konstaterade domstolen att det grundades på att två av de tre domare som fastställt den fällande domen mot honom redan hade funnit att tre av de avsnitt ur boken som återgivits i uppropet var av kränkande natur. Domstolen hade viss förståelse för att förhållandet väckte farhågor hos J i fråga om domstolens opartiskhet men fann att dessa farhågor inte var objektivt berättigade. Domstolen kunde vidare inte finna det minsta tecken på att dessa domare kunde ha känt sig personligen träffade av den kränkande artikeln. Det fanns därför inte någon bevisning för att dessa två domare var påverkade av personliga förutfattade meningar när de meddelade domen mot J. Även om det fanns ett samband mellan dem var förhållandena i de två målen olika och det stod klart att domarna mot L och O inte innehöll några antaganden i fråga om Js skuld. Det förhållandet att det i domen mot J hänvisades till att de ifrågavarande avsnitten i domen mot L och O hade befunnits vara kränkande innebar inte ett objektivt berättigande av Js farhågor om att domarna inte var opartiska. I domen mot L och J hade konstaterats att vissa avsnitt i boken var kränkande och detta hade vunnit laga kraft vilket medförde att appellationsdomstolen och varje annan domstol var bunden därav. Frågan om J varit i god tro eller ej kvarstod emellertid och det fanns inget som tydde på att domarna i den delen på något sätt varit bundna av sina tidigare ställningstaganden. Js farhågor om domarnas partiskhet var därför inte berättigade. Domstolen fann enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Domarna Rozakis, Grekland, Bratza, UK, Tulkens, Belgien och Sikuta, Slovakien, lämnade en utförlig gemensam skiljaktig mening. I korthet ansåg de bl.a. följande. För det första ansåg de att det var värt att notera att det gradvis skett en reducering av antalet kränkande avsnitt i boken, från sex i stämningsansökan till de två som domstolen själv konstaterat, sammantaget tre rader av 138 sidor. De betonade vidare journalisters yttrandefrihet som en grundläggande förutsättning i en fungerande demokrati. Beträffande L och O fäste de särskild vikt vid arten av det ifrågasatta arbetet och de ansåg inte att domstolen tagit tillräcklig hänsyn till den. Det var otvetydigt och i själva verket inte stridigt att boken som innehöll de två avsnitt som slutligen bedömdes som kränkande inte var ett nyhetsreportage utan en roman av en författare som var erkänd som romanförfattare. De skiljaktiga ansåg inte att konstnärliga och litterära verk skull vara immuna mot all kritik men de ansåg att domstolen borde ha beaktat detta. Genom att försöka särskilja författarens åsikter från hans romanfigurers i en påhittad situation hade den franska appellationsdomstolen kringgärdat litteraturen med stränga regler i strid med friheten till konstnärligt skapande och uttryck. En sådan radikal ståndpunkt innebar ett klart avsteg från domstolen praxis. Vidare brukar domstolen göra en avvägning mellan intresset av yttrandefrihet enligt artikel 10 och rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 för att säkerställa att en rimlig jämvikt har upprätthållits mellan dessa intressen. Varken den franska brottmålsdomstolen eller appellationsdomstolen har gjort någon sådan bedömning. De skiljaktiga domarna ansåg det överdrivet och felaktigt att hävda att romanen i fråga innebar en uppmaning till våld och hat. Boken kritiserade en politiker som själv brukade använda uttalanden av liknande slag vilket framgick av de fällande domar som meddelats mot honom. Uttalandena om "ledare för ett gäng mördare" och "en vampyr som frodades på sina väljares bitterhet men ibland också på deras blod" kan inte tas bokstavligt, deras syfte är att förmedla ett budskap om att denne politiker uppmuntrar sina anhängare att engagera sig i extrema våldshandlingar, särskilt mot minoriteter. I denna mening är uttalandena värdeomdömen som har en fastslagen verklig grund. Slutligen kan man fråga sig om det fortfarande är berättigat att skada på en persons rykte genom tidningar, media och andra former av kommunikation skall medföra straff i brottmålsdomstol. Europarådets parlamentariska församling har i en rekommendation uttalat att medielagstiftningen i vissa västeuropeiska länder är otidsenlig, bl.a. den franska lagen från 1881 och trots att vissa stränga bestämmelser inte längre tillämpas i praktiken utgör de en passande ursäkt för nya demokratier som inte är villiga att demokratisera sin egen lagstiftning. - När det gällde J fann de skiljaktiga att det kanske inte varit så klokt att låta 97 författare använda tidningen för att ge uttryck för sina åsikter. Bortsett från argumentet att J hade återgivit uttalanden som bedömts vara kränkande hade den fällande domen mot honom motiverats av att textens polemiska syfte inte kunde befria den från all reglering av hur den uttrycktes. För att J skulle kunna anses ha handlat i god tro skulle han alltså ha lagt fram bevisning till stöd för sina kränkande påståenden. En sådan skyldighet skulle enligt deras mening stå i strid med domstolens praxis i fråga om pressens skyldigheter och ansvar. J kunde inte kritiseras för att ha upplyst läsekretsen om den proteströrelse som hade uppstått till följd av den fällande domen mot Ls verk och han kunde inte heller kritiseras för att inte med egna kommentarer ha rättat de påståenden som bedömts som kränkande. Det kunde inte hävdas att J enbart genom att rapportera om de 97 författarnas stöd för L och genom att publicera deras uppfattning att de ifrågasatta avsnitten inte var kränkande hade brustit i sina skyldigheter.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Mamère ./. Frankrike, dom 2006-11-07 (jfr nr 10/06)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Brasilier ./. Frankrike, dom 2006-04-11 (jfr nr 4/06)
Vides Aizsardzibas Klubs ./. Lettland, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Karatas ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Alinak ./. Turkiet, dom 2005-03-29
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01
Lopes Gomes da Silvia ./. Portugal, dom 2000-09-28
Wirtschafts-Trend Zeitschriften-Verlags GmbH ./. Österrike, dom 2005-10-27 (jfr nr 10/05)
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
Artikel 6.1
Gautrin m.fl. ./. Frankrike, dom 1998-05-20
Kyprianou ./. Cypern, dom (GC) 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Craxi ./. Italien (nr 3), beslut 2001-06-14
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
San Leonard Band Club ./. Malta, dom 2004-07-29 (jfr nr 8/04)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Stadukhin ./. Ryssland, 2007-10-18
Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07 och 6/07.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut
de Trana ./. Italien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Buianovschi ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Deordiev ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Marcu ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nadulisneac Ion ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tibernaeac ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tiberneac Vasile ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vitan ./. Moldavien, 2007-10-16; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13 i förening m. artikel 6.1
Moschopoulos.Veïnoglou m.fl. ./. Grekland, 2007-10-18
Gjonbocari m.fl. ./. Albanien, 2007-10-23; även artikel 6.1 Skälig tid och artikel 13
Deliuchin ./. Moldavien, 2007-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lipatnikova och Rudic ./. Moldavien, 2007-10-23; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Efendiyeva ./. Azerbaijan, 207-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Almayeva ./. Ryssland, 2007-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Osher och Osher ./. Ryssland, 2007-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Lisnyy ./. Ukraina, 2007-10-25; artikel 1 i protokoll nr 1
Sukhoviy ./. Ukraina, 2007-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1
Marcic och 16 andra ./. Serbien, 2007-10-30; artikel 1 i protokoll nr 1
Banca VIAS ./. Moldavien, 2007-11-06; även artikel 1 i protokoll nr 1
Constantin Oprea ./. Rumänien, 2007-11-08
Fitisov ./. Ryssland, 2007-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
OOO PKG "Sib-YUKASS" ./. Ryssland, 2007-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning eller återlämnande o dyl. i strid m artikel 1 i protokoll nr 1
Kalinova ./. Bulgarien, 2007-11-08

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07 och 9/07 (GC).

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Krowiak ./. Polen, 2007-10-16; artikel 5.3, ej relevanta o. tillräckliga skäl
Stici ./. Moldavien, 2007-10-23; artikel 5.1 olagligt, artikel 5.3 förlängning utan skäl
Turcan och Turcan ./. Moldavien, 2007-10-23; artikel 5.3 otillräckliga skäl, artikel 5.4 godtycke och vägrat vittne
Stepuleac ./. Moldavien, 2007-1106; ej skälig misstanke om brott, även art. 3 Undermåliga förhåll., Inneffektiv utredn.
Patsuria ./. Georgien, 2007-11-06; artikel 5.3 inte relevanta o. tillräckliga skäl
Musuc ./. Moldavien, 2007-11-06; artikel 5.1 ej skälig misstanke, 5.3 ej relevanta o. tillräckliga skäl, 5.4 ej hört vittne
Chruscinski ./. Polen, 2007-11-06; artikel 5.3 ej kränkning och 5.4 inte fått ta del av sin akt
Mocarska ./. Polen, 2007-11-06; artikel 5.1 avvaktan i häkte på psykiatrisk vård

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Tara och Poiata ./. Moldavien, 2007-10-16
Flux och Samson ./. Moldavien, 2007-10-23
Lepojic ./. Serbien, 2007-11-06

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
La Fazia ./. Italien, 2007-10-16; artiklarna 8 och 13, artikel 3 i protokoll nr 1
Votto ./. Italien, 2007-10-16; artiklarna 8 och 13
Renato Votto ./. Italien, 2007-10-23; artiklarna 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Owsik ./. Polen, 2007-10-16; även artikel 5.3 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07 och 9/07.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3 eller artikel 13.
Colibaba ./. Moldavien, 2007-10-23; även artikel 3 Våld från polis. . . samt artikel 34
Stepuleac ./. Moldavien, 2007-1106; även artikel 5 Frihetsberövande o. artikel 3 Undermåliga förhållanden
Mironov ./. Ryssland, 2007-11-08; även artikel 3 Undermåliga förhållanden
Medov ./. Ryssland, 2007-11-08; även artikel 13, se även Ryska övergrepp i Tjetjenien

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06, 3/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Olaglig användning av mark/fastighet i avsaknad av formellt beslut om expropriation, utan ersättning eller annat förhållande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 eller annat hinder för nyttjande av mark
Bugajny m.fl. ./. Polen, 2007-11-06

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 8/07 och 9/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Cazacu ./. Moldavien, 2007-10-23; olagligen vägrat avgångsvederlag
Campos Costa m.fl. ./. Portugal, 2007-10-30 för sen ersättning pga. förstatligad affärsverksamhet

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Asnar ./. Frankrike, 2007-10-18

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Ryska övergrepp i Tjetjenien
Medov ./. Ryssland, 2007-11-08; artikel 3 ej kränkande behandling, se även Inneffektiv utredning, artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07 och 9/07

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Balatskyy ./. Ukraina, 2007-10-25; domstol vägrat fatta formellt beslut i sak när två mål inte var identiska
Biondic ./. Kroatien, 2007-11-08; vägrad prövning i strid med nationell praxis
Soffer ./. Tjeckien, 2007-11-08; ej omprövning, ej kränkning
Kosmidis och Kosmidou ./. Grekland, 2007-11-08; ej kränkning
De La Fuente Ariza ./. Spanien, 2007-11-08; ej tillgång till domstolsprövning

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Babushkin ./. Ryssland, 2007-10-18
Yakovenko ./. Ukraina, 2007-10-25; små celler, avsaknad medicinsk vård, undermåliga transporter, även artikel 13
Stepuleac ./. Moldavien, 2007-11-06; även artikel 5 Frihetsberövande o. artikel 3 Inneffektiv utredning
Stitic ./. Kroatien, 2007-11-08, även artikel 13
Mironov ./. Ryssland, 2007-11-08; även artikel 3 Ineffektiv utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 8/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Blidaru ./. Rumänien, 2007-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
Rada ./. Rumänien, 2007-11-08

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Colibaba ./. Moldavien, 2007-10-23; även artikel 3 Ineffektiv utredning samt artikel 34

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07 och 9/07.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Capetan-Bacskai ./. Rumänien, 2007-10-25
Ciobotea ./. Rumänien, 2007-10-25
Isar ./. Rumänien, 2007-10-25

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 16 oktober - den 8 november 2007 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
16 oktober
Capone och Centrella ./. Italien (45836/99) "Pintolagen"
Malikowski ./. Polen (15154/03) även artikel 5.3, se nedan
Osinski ./. Polen (13732/03) även artikel 5.3, se nedan
Szydlowski ./. Polen (1326/04) även artikel 5.3, se nedan
Zon ./. Polen (14357/03) brottmål
Nicolai de Gorhez ./. Belgien (11013/05)
Aho ./. Finland (2511/02)
Piatkiewicz ./. Polen (39958/02)
18 oktober
Gjashta ./. Grekland (4983/04) brottmål
Simizov ./. Bulgarien (59523/00) även artikel 13
Letica ./. Kroatien (27846/05)
Odeon Cineplex A.E. ./. Grekland (36525/05)
Konovalov ./. Ukraina (13242/02) även artikel 13
23 oktober
Gjonbocari m.fl. ./. Albanien (10508/02) även artikel 6.1 Bristande verkställighet och artikel 13
Barna ./. Ungern (40431/04)
Tardi m.fl. ./. Ungern (19478/03)
Tóth ./. Ungern (22657/04)
Várnai ./. Ungern (14282/04)
Bohucký ./. Slovakien (16988/02)
Sika ./. Slovakien (nr 3) (26840/02)
Stefániková ./. Slovakien (23846/02)
Kovács ./. Ungern (23435/03) även artikel 13
Tur ./. Polen (21695/05) även artikel 13
25 oktober
Karagyozov ./. Bulgarien (65051/01) brottmål även artikel 13
Behar Metushi ./. Grekland (34148/05) brottmål
Luan Metushi ./. Grekland (34643/05) brottmål
Katsivardelos ./. Grekland (2075/06) brottmål
Korshunov ./. Ryssland (38971/06) även artikel 5.5 och artikel 5.3, se nedan
Balen ./. Kkroatien (43429/05)
Husic ./. Kroatien (14878/04)
Lesnina d.d. ./. Kroatien (18421/05)
Borshchevskkaya ./. Ukriana (9962/05) även artikel 13
30 oktober
Bodon ./. Ungern (16412/05) brottmål
Kállovits ./. Ungern (26958/04) brottmål
Pallos ./. Ungern (44726/04)
6 november
Ratusznik ./. Polen (28492/04) även artikel 5.3 se nedan
Sernawit m.fl. ./. Polen (61967/00)
8 november
Vasilev m.fl. ./. Bulgarien (61257/00) brottmål
Maslenkovi ./. Bulgarien (50954/99) även artikel 1 i protokoll nr 1 ej kränkning
Saarekallas OÛ ./. Estland (11548/04) även artikel 13
Stojkovic ./. Makedonien (14818/02)

ARTIKEL 5.3
16 oktober
Malikowski ./. Polen (15154/03) även artikel 6.1, se ovan
Osinski ./. Polen (13732/03) även artikel 6.1, se ovan
Szydlowski ./. Polen (1326/04) även artikel 6.1, se ovan
Niecko ./. Polen (3500/04)
Owsik ./. Polen (10381/04) även artikel 8 Granskning av fånges post
23 oktober
Banasiak ./. Polen (3158/06)
Górecka ./. Polen (41230/04)
Wedekind ./. Polen (26110/04)
25 oktober
Govorushko ./. Ryssland (42940/06) även artikel 5.5
Korshunov ./. Ryssland (38971/06) även artikel 5.5 och artikel 6.1, se ovan
6 november
Ratusznik ./. Polen (28492/04) även artikel 6.1 se ovan
Zwierz ./. Polen (39205/04)
8 november
Lelièvre ./. Belgien (11287/03)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 13 september 2007 i mål Ö 3088-07 i fråga om utlämning.

Enligt en framställan den 27 mars 2007 begärdes att H skulle utlämnas till Albanien. Till stöd för framställningen åberopades två häktningsbeslut från maj 2005 resp. mars 2007 enligt vilka H var misstänkt för överlagt dödande, dödande under försvårande omständigheter och för innehav av militära vapen utan tillstånd.

H motsatte sig utlämning och förnekade de påstådda gärningarna. Han gjorde gällande att det finns hinder mot utlämning enligt 7-9 §§ utlämningslagen och artikel 3 i Europakonventionen. Han anförde bl.a. följande. Det finns allvarlig risk för att han dödas efter en utlämning till Albanien och de albanska myndigheterna kommer inte att kunna skydda honom. Han och hans släkt har de senaste åren varit utsatta för svåra övergrepp, bl.a. har fyra av hans bröder och två kusiner blivit dödade och han har själv blivit beskjuten. Trots anmälningar har de albanska myndigheterna inte ingripit. Händelserna har sin bakgrund i politiska motsättningar. Han löper därför risk att utsättas för en förföljelse i Albanien som riktar sig mot hans liv och frihet. Dessutom är häktningsbesluten oriktiga. Det finns inte sannolika skäl för de påstådda gärningarna. Misstankarna grundas enbart på uppgifter från hans politiska motståndare.

Riksåklagaren, som inte ansett det föreligga något annat hinder mot utlämning, har anfört att hinder kan föreligga enligt artikel 3 i Europakonventionen. Utredningen talar enligt RÅ för att H kan komma att utsättas för sådan omänsklig behandling som avses i artikel 3.

Högsta domstolen redogjorde för bestämmelserna i 9 § utlämningslagen och fann att häktningsbesluten skulle godtas, eftersom det H hade anfört mot de vittnesuppgifter som lagts till grund för besluten inte utgjorde tillräckliga skäl för att betrakta häktningsbesluten som uppenbart oriktiga. De gärningar som avsågs får i svensk rätt anses motsvara mord och grovt vapenbrott för vilka det föreskrivs fängelse i mer än ett år. Det krav på brottets svårighetsgrad som ställs upp för en utlämning är därmed uppfyllt.

Högsta domstolen anförde vidare bl.a. följande. Även om det kan ha funnits politiska inslag i en del av de händelser som H berättat om ger inte utredningen underlag för några mer bestämda slutsatser om att politiska motiv legat bakom det inträffade eller att H av politiska skäl kommer att utsättas för en annan påföljd än den som direkt anknyter till de brott han misstänks för. Inte heller på annan grund kan det anses föreligga något hinder mot utlämning enligt 7 § utlämningslagen. När det gäller frågan om en utlämning till Albanien skulle strida mot artikel 3 i konventionen syftar denna liksom 8 § utlämningslagen till att tillgodose humanitetens krav. Fråga uppkommer då om bedömningen huruvida en utlämning är oförenlig med artikel 3 skall ske som ett led i prövningen av om utlämningen skulle strida mot 8 § utlämningslagen eller om den skall ske fristående från prövningen enligt utlämningslagen. Enligt 8 § utlämningslagen får utlämning inte beviljas om den i ett särskilt fall på grund av bl.a. den avsedda personens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt kan anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Även om de risker som H uppgett sig löpa har anknytning till honom personligen kan bestämmelsen endast med svårighet tolkas på det sättet att den omfattar sådana risker. Det får anses klart att bestämmelsen inte kan ge underlag för en prövning som avser allmänna förhållanden inom t.ex. fängelseväsendet i den anmodande staten, en prövning som också den kan behöva göras enligt artikel 3 i konventionen. Till detta kommer att den avvägning mot den främmande statens intresse som utlämningslagen 8 § förutsätter ter sig främmande vid en prövning enligt artikel 3 i konventionen. Under sådana omständigheter får det anses mest följdriktigt att reservera prövningen enligt 8 § utlämningslagen för sådana fall som bestämmelsen uttryckligen tar sikte på, vilket innebär att bedömningen enligt artikel 3 i konventionen bör göras vid sidan av prövningen enligt utlämningslagen. Vid en sådan tolkning av 8 § utlämningslagen kan det inte anses föreligga något hinder enligt den paragrafen mot att utlämna H till Albanien.

H har gjort gällande att det finns en allvarlig risk för att han kommer att dödas efter en utlämning och att myndigheterna i Albanien inte kommer att ge honom det skydd han behöver. Även RÅs mening är att H kan utsättas för en behandling som strider mot artikel 3. Både UD och Migrationsverket har uttalat att de albanska myndigheterna inte kan ge tillräckligt skydd. Utredningen ger tillräckligt stöd för slutsatsen att flera av Hs nära anhöriga har utsatts för mycket allvarliga våldsdåd. Även om det inte helt har kunnat klarläggas vilka motiv som legat bakom händelserna eller på vilken grund H personligen skulle utsättas för våld, måste det ändå mot bakgrund av vad som har kommit fram om våldet mot hans anhöriga bedömas som sannolikt att han själv löper en allvarlig risk att i Albanien utsättas för en behandling som strider mot artikel 3 i konventionen. Utredningen får också anses ge fog för bedömningen att de albanska myndigheterna inte kommer att kunna ge honom erforderligt skydd.

Högsta domstolen fann därför att det föreligger hinder mot utlämningen enligt artikel 3 i Europakonventionen. Högsta domstolen fann vidare att H inte längre skulle vara häktad i utlämningsärendet.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
NJA 1998 s. 265
NJA 2002 s. 624
HDs beslut 2007-06-14 i mål Ö 581-07 (jfr nr 6/07)

Högsta domstolens beslut den 29 oktober 2007 i mål Ö 4869-06 i fråga om skadestånd.

C anmälde till Trygg-Hansa att hon fått en whiplashskada vid en trafikolycka 1999. För att kontrollera hennes uppgifter spanade Trygg-Hansa på henne, vilket dokumenterades genom videoinspelningar. I tingsrätten yrkade C att Trygg-Hansa skulle förpliktas att utge skadestånd med 200 000 SEK jämte ränta och hon gjorde gällande att den spaning som bedrivits kränkte hennes privatliv enligt artikel 8 i konventionen och att bolaget var skadeståndsskyldigt för den skada som kränkningen innebar i enlighet med artikel 8 i kombination med artikel 13.

Tingsrätten beslöt med tillämpning av 56 kap. 13 § RB att hänskjuta frågan om artikel 8.1 kunde tillämpas av svensk domstol i skadeståndstalan mot annan än staten till Högsta domstolen.

Högsta domstolen uttalade bl.a. följande.

Europakonventionen syftar till att skydda individers grundläggande fri- och rättigheter. Enligt artikel 1 skall konventionsstaterna garantera var och en de fri- och rättigheter som anges i artiklarna 2-18. Enligt artikel 13 skall var och en vars fri- och rättigheter har kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Tingsrättens fråga avser artikel 8 som är utformad så att staten primärt har en negativ skyldighet att inte handla på visst sätt. Europadomstolen har i sin praxis utvecklat skyldigheten så att staten i vissa fall också har en positiv skyldighet att se till att individers rättigheter skyddas, även i förhållande till andra enskilda. Om staten inte uppfyller sina förpliktelser kan den bli skadeståndsskyldig. Däremot innehåller konventionen inga regler som uttryckligen ålägger enskilda skyldigheter eller föreskriver att enskilda kan vara skyldiga att betala skadestånd. I strikt mening kan därför skadeståndsskyldighet inte åläggas en enskild med tillämpning av Europakonventionen även om konventionen utgör svensk lag.

Det räcker emellertid inte att stanna vid det konstaterandet. C har nämligen hävdat att det av Europadomstolens praxis rörande staternas positiva förpliktelser följer att det i den nationella rätten måste finnas regler om att enskilda som kränker andras konventionsrättigheter skall gottgöra kränkningen genom att betala skadestånd, samt att det ankommer på domstolarna att tillskapa sådana regler om lagstiftaren försummar att göra det. Högsta domstolen har också slagit fast att staten utan särskilt lagstöd kan åläggas att betala skadestånd när staten varit förpliktad att gottgöra överträdelser av konventionen. Denna rättspraxis har rört skadeståndsansvar för staten då särskilda hänsyn gör sig gällande, dvs. staten bör inte kunna freda sig genom att åberopa sin egen försummelse. I fråga om skadeståndsansvar för enskilda ställer sig saken annorlunda. Enskilda skall kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande. Innehållet i Europakonventionen har väsentligen skapats genom Europadomstolens praxis. Domstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande rättsförhållanden. Det kan då vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot artikel 8. Än mer överraskande blir det om den enskilde åläggs en skadeståndsskyldighet som inte framgår vare sig av konventionen eller av domstolens praxis.

Högsta domstolen fann därför vid en samlad bedömning att övervägande skäl fick anses tala mot att en enskild skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en handling eller underlåtelse som innebär överträdelse av artikel 8 i konventionen i fall där skadeståndsskyldighet inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning.

HÄNVISNINGAR
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Verliere ./. Schweiz, beslut 2001-06-28
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
VgT Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28

NJA 2005 s. 462
NJA 2007 s. 295
HDs dom 2007-09-21 i mål T 672-06 (jfr nr 9/07)
NJA 2003 s. 217

Högsta domstolens dom den 7 november 2007 i mål B 2673-06 i fråga om medhjälp till hets mot folkgrupp.

L åtalades för hets mot folkgrupp, senare ändrat till medhjälp till hets mot folkgrupp, och för brott mot lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) genom att han administrerat en elektronisk anslagstavla och där skrivit inlägg som uttryckt missaktning för homosexuella, avsnitt A-E, samt att han underlåtit att ta bort inlägg av signaturen KG som uppenbart utgjort hets mot folkgrupp, avsnitt F-H . Tingsrätten dömde L enligt åtalet avseende samtliga avsnitt. Påföljden bestämdes till fängelse två månader. Såväl L som åklagaren överklagade. Hovrätten dömde med ändring av tingsrättens dom L för medhjälp till hets mot folkgrupp avseende avsnitten F-H och ogillade åtalet i övrigt samt bestämde påföljden till fängelse i en månad. Lagmannen var skiljaktig och ansåg att L inte skulle dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp men beträffande avsnitten F-H väl enligt BBS-lagen. I Högsta domstolen yrkade L att åtalet skulle ogillas eller i andra hand att gärningen skulle bedömas som brott mot BBS-lagen. RÅ gjorde i första hand gällande att L skulle dömas enligt BrBs bestämmelser för medhjälp till hets mot folkgrupp.

Högsta domstolen konstaterade att L administrerat en s.k. elektronisk anslagstavla, att det där förmedlats bl.a. de meddelanden, insända av signaturen KG, som upptagits under punkterna F-H i gärningsbeskrivningen samt att L underlåtit att ta bort dessa meddelanden. Frågan var i första hand om de gärningar som åtalet avsåg var straffbara. Högsta domstolen hänvisade till två tidigare avgöranden (NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467) angående ansvar för hets mot folkgrupp- I de målen åberopades endast bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB. I förevarande mål har därutöver åberopats BBS-lagen. I lagens förarbeten förklaras att tjänsten elektronisk anslagstavla är interaktiv. Enligt 5 § BBS-lagen är tillhandahållaren skyldig att ta bort ett insänt meddelande eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelanden med ett innehåll som uppenbart är sådant som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. I 7 § finns en straffbestämmelse för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 5 §. Straffbestämmelsen skall inte tillämpas om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt bl.a. BrB. Högsta domstolen redogjorde för 16 kap. 8 § och 23 kap 4 § BrB och konstaterade att Ls underlåtenhet att ta bort KGs meddelanden från anslagstavlan låg i tiden efter det att KGs gärning fullbordats och att den alltså inte hade påverkat dennes handlande. L kunde därför inte dömas för medhjälp till hets mot folkgrupp.

Genom att L inte tagit bort KGs meddelanden från anslagstavlan hade de fått en vidare spridning än de annars skulle ha fått och frågan var om L kunde hållas ansvarig för spridningen som gärningsman. Högsta domstolen fann att BBS-lagen inte kunde läggas till grund för att anse att tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor i vidare mån än vad som annars gäller intar en garantställning såvitt avser BrBs bestämmelse om hets mot folkgrupp. Ansvar enligt BrB förutsätter att det är fråga om särskilt kvalificerade fall i vilka en underlåtenhet att hindra spridning klart framstår som lika straffvärd som en aktiv spridning. L kunde således inte heller dömas för hets mot folkgrupp i gärningsmannaskap.

Det återstod då att pröva om L skulle dömas för brott mot BBS-lagen och det måste då först prövas om KGs meddelanden uppenbart var sådana som avses i 16 kap. 8 § BrB. Högsta domstolen hänvisade till de tidigare nämnda rättsfallen och framhöll att vid tolkningen av bestämmelsen i BrB måste hänsyn tas till grundläggande fri- och rättigheter. I detta fall gällde det framför allt yttrandefrihetsintresset såsom det kommit till uttryck i 2 kap. 13 § regeringsformen och artikel 10 i Europakonventionen. Denna prövning bör göras med tillämpning av de principer och bedömningar som Europadomstolen har utvecklat i sin praxis och som innebär att prövningen skall ske i fyra steg. Först prövas i vad mån den åtgärd som vidtagits verkligen innefattat en inskränkning i yttrandefriheten. Om så befinns vara fallet prövas om inskränkningen har stöd i lag, om det förelegat något sådant legitimt ändamål för inskränkningen som anges i artikel 10 och slutligen om inskränkningen är nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål. Högsta domstolen fann att en fällande dom skulle innebära en inskränkning av yttrandefriheten, att den hade lagstöd och att den hade det legitima ändamålet att skydda andras goda namn och rykte eller rättigheter och det återstod att pröva om inskränkningen varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Högsta domstolen uttalade härefter följande.

Europadomstolen har vid åtskilliga tillfällen utvecklat de allmänna principer som skall beaktas vid en sådan prövning (jfr t.ex. Europadomstolens dom den 15 februari 2005 i målet Steel och Morris mot Storbritannien, Reports of Judgments and Decisions 2005:II, särskilt p. 87-90 och där lämnade hänvisningar). Härvid brukar bl.a. framhållas att yttrandefriheten utgör ett av de väsentliga kännetecknen för ett demokratiskt samhälle och en av de grundläggande förutsättningarna för dess utveckling och för varje individs självförverkligande. Friheten omfattar även rätten att framföra sådan information och sådana åsikter och tankar som kränker, chockerar eller stör. Undantag från yttrandefriheten måste ges en restriktiv tolkning och behovet av inskränkningar måste redovisas på ett övertygande sätt. Utrymmet för inskränkningar är särskilt begränsat när det gäller politiska yttranden eller debatt i frågor av allmänt intresse.

För att en inskränkning av yttrandefriheten skall anses ha varit nödvändig krävs inte att den varit oundgänglig men det krävs att det förelegat ett angeläget (pressing) socialt behov. För att inskränkningen skall kunna godtas krävs vidare att de skäl som läggs till grund i det enskilda fallet är relevanta och tillräckliga samt att inskränkningen är proportionell i förhållande till de legitima ändamål som motiverat den.

När Europadomstolen prövar om de skäl som lagts till grund för ett avgörande är relevanta och tillräckliga och om inskränkningen är proportionell till de ändamål som motiverat den lägger domstolen särskild vikt vid innehållet i yttrandet och syftet med det, till vem eller vilka yttrandet riktar sig samt i vilket sammanhang och i vilken egenskap någon sprider yttrandet. Det avgörande är alltså inte endast innehållet i det yttrande som är föremål för prövning utan också omständigheterna kring yttrandet.

Högsta domstolen framhöll härefter att det sagda återspeglades i de tidigare nämnda avgörandena och att avgörande för utgången i de målen var omständigheterna kring de olika gärningarna. De nu aktuella meddelandena från KG handlar i likhet med meddelandena i de tidigare avgörandena om homosexuella och de har sin utgångspunkt i vissa bibeltexter. Det intryck som uttalandena förmedlar är att författaren förordar även en världslig ordning med dödsstraff för homosexuella som lever ut sin homosexualitet. Högsta domstolen fann att uttalandena var mer kränkande än de som prövades i de tidigare målen. Sett från den utgångspunkten skulle det kunna anses vara uppenbart att meddelandenas innehöll var sådant som avses i 16 kap. 8 § BrB. Som angetts är innehållet i meddelandet endast en av de faktorer som har betydelse vid bedömningen av om gärningen är straffbar som hets mot folkgrupp. De aktuella meddelandena har gjorts tillgängliga via en webbsida där KG gjort personliga inlägg i en gästbok och där han varit en av deltagarna i samtalet. Både L och andra har bemött och kritiserat KGs inlägg. Inläggen anknyter till vissa bibeltexter och kan inte anses som "hate-speech". De innehåller inte falska påstående om fakta utan endast värdeomdömen utformade på ett kränkande sätt och som uttrycker författarens åsikter om vad som är bäst för homosexuella och om hur lagstiftningen borde vara utformad. Uttalandena har skett inom ramen för ett samtal mellan personer som aktivt valt att söka upp webbsidan och gästboken.

För att L skall kunna fällas till ansvar enligt BBS-lagen krävs att KGs meddelanden på anslagstavlan uppenbart är sådana som avses i 16 kap. 8 § BrB. Uppenbarhetskravet har införts bl.a. för att det inte ansetts realistiskt att begära att den som tillhandahåller tjänsten skall ta ställning till svåra juridiska gränsdragningsproblem. L har varit medveten om sina skyldigheter enligt BBS-lagen och har också tagit bort olika meddelanden som kommit in till anslagstavlan. Han funderade över om KGs meddelanden också skulle tas bort men för honom var det inte uppenbart att de var av det slag som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Han valde därför att bemöta inläggen i stället för att ta bort dem. Även om KG genom att sprida de aktuella meddelandena får anses ha överskridit gränsen för vad som objektivt är att bedöma som hets mot folkgrupp kan det inte anses att detta har varit uppenbart. Högsta domstolen fann med tre röster mot två att åtalet mot L skulle ogillas.

Skiljaktiga meningar

Två justitieråd lämnade en gemensam skiljaktig mening och anförde i korthet bl.a. följande. De meddelanden som åtalet avser innehåller uttalanden som långt överskrider gränsen för en saklig debatt och som får betecknas som grovt kränkande för gruppen homosexuella. Det intryck som förmedlas är att författaren förordar en världslig ordning som innebär dödsstraff för den som utövar homosexuellt umgänge. Uttalandena har gjorts tillgängliga för många människor på Internet. Uttalandena och omständigheterna kring spridningen är sådana att gärningen är straffbar enligt 16 kap. 8 § BrB som hets mot folkgrupp, även med beaktande av att bestämmelsen skall tolkas grundlags- och konventionsenligt. Det grundläggande ansvaret vilar på KG. L var emellertid enligt 5 § BBS-lagen skyldig att ta bort KGs meddelanden, under förutsättning att de uppenbart var sådana som avses i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Innehållet i meddelandena är så tydligt att det är uppenbart att de är sådana som nämnda bestämmelse avser. Underlåtenheten att ta bort meddelanden är straffbelagd i BBS-lagen men straffbestämmelsen får inte tillämpas om det kan dömas ut ansvar enligt BrB. Under vissa förutsättningar anses underlåtenhet att avvärja en effekt kunna bestraffas enligt principerna för s.k. oäkta underlåtenhetsbrott. Den förpliktelse att ha uppsikt över tjänsten och ta bort meddelanden med visst innehåll, som i BBS-lagen ålagts den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla, får anses vara sådan att underlåtelse att uppfylla förpliktelsen kan bestraffas enligt reglerna om garantställning. Sedan KG sänt in sina meddelanden kunde han inte disponera över spridningen genom att ta bort dem och spridningen har därefter skett genom att L underlåtit att ta bort meddelandena. Härav följer att L bör bedömas som gärningsman och inte som medhjälpare till KG. L var medveten om innehållet i KGs meddelanden och om sina skyldigheter enligt BBS-lagen och han har medvetet underlåtit att ta bort meddelandena. Att han i viss mån bemött KGs uttalanden i egna inlägg kan inte medföra att han är fri från ansvar för spridningen. Brottet kan inte anses ringa.


HÄNVISNINGAR
NJA 2005 s. 805
NJA 2006 s. 467
NJA 1999 s. 702
Europadomstolens domar
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Glimmerveen m.fl. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1979-10-11

Högsta domstolens dom den 7 november 2007 i mål B 2115-06 i fråga om hets mot folkgrupp.

Högsta domstolen har samma dag som den prövade ovan redovisa mål också dömt i mål där JK väckt åtal mot J och yrkat att denne skulle dömas för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp, för att han i sin egenskap av utgivare av Nationalsocialistisk fronts webbsida, där det förekommit två artiklar - en om homosexuella och en om zigenare - som innefattat hets mot folkgrupp, varit ansvarig för det yttrandefrihetsbrott som förekommit på sidan. Tingsrätten fann åtalet styrkt och dömde J till fängelse i en månad. Hovrätten beslöt med ändring av den dit överklagade domen att ogilla åtalet mot J. Hovrätten kunde i fråga om uttalandena om homosexuella bl.a. inte finna bärande skäl för att tolka Europadomstolens praxis på så sätt att uttalanden i religiösa sammanhang, bl.a. vid en predikan skall ses annorlunda än uttalanden som förekommer i andra sammanhang i samhället i fråga om yttrandefrihet och fann att det inte framstod som berättigat att göra en sådan åtskillnad. De aktuella artiklarna kunde inte anses uppmuntra till hat eller våld. Hovrätten fann att det skulle innebära en oproportionerlig inskränkning av yttrandefriheten att döma J för den åtalade gärningen.

Högsta domstolen tog först ställning till om de ifrågasatta gärningarna var straffbara och hänvisade till sina tidigare avgöranden 2005 och 2006 samt konstaterade att målet avsåg ansvar enligt yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare framhölls att de gärningar som avses i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott och att brottsbeskrivningen enligt tryckfrihetsförordningen överensstämmer med den som finns i 16 kap. 8 § BrB utom så till vida att det inte finns någon uttrycklig motsvarighet till spridningsrekvisitet i BrB. Enligt yttrandefrihetsgrundlagen är som huvudregel utgivaren exklusivt ansvarig för brott. Utgivarens ansvar är utvidgat på så sätt att det inte föreligger något krav på s.k. subjektiv täckning och han skall vidare, oberoende av de faktiska förhållandena, anses ha haft kännedom om innehållet i en framställning som är föremål för prövning och ha medgett dess offentliggörande. Högsta domstolen hänvisade till de två tidigare avgörandena (NJA 2005 s. 805 och 2006 s. 467) angående ansvar för hets mot folkgrupp och redogjorde för vad som redovisats där om Europadomstolens prövning enligt artikel 10 i Europakonventionen samt för de principer som då tillämpas (jfr föregående mål och där intaget citat).

Härefter bedömde Högsta domstolen de två ifrågavarande artiklarna och noterade att den första av dem i likhet med meddelandena i domstolens tidigare avgöranden handlade om homosexualitet. Högsta domstolen noterade att artikeln tydligt uttrycker åsikten att homosexualitet är förkastligt men att den inte innehåller några hot och inte heller kan anses utgöra "hate-speech". Det är inte heller fråga om falska påståenden om fakta utan om ett kränkande värdeomdöme. Uttalandena fanns visserligen på Internet och hade därmed bred tillgänglighet, men uttalandena nådde endast personer som aktivt uppsökte hemsidan. Med tanke på det särskilda skydd som den aktuella webbsidan åtnjuter enligt yttrandefrihetsgrundlagen kunde tillräckliga skäl för en fällande dom inte anses föreligga.

Artikeln om romer innehöll utöver det återgivna citatet ur ett konversationslexikon främst en redogörelse för de följder skribenten förväntade sig av utvidgningen av EU och den publicerades vid en tidpunkt när frågan om en eventuell "social turism" diskuterades av politiker och andra opinionsbildare. Inte heller den artikeln innehöll något som kunde betecknas som hot eller "hate-speech", men det avslutande citatet gav otvivelaktigt uttryck för missaktning av romer. Citatet var helt opåkallat i ett debattinlägg om begränsning av invandringen. Det var emellertid fråga om ett okommenterat citat som tydligt visade att det kom från en äldre text. Högsta domstolen fann mot den bakgrunden att det inte heller beträffande den artikeln förelåg tillräckliga skäl för en fällande dom. Högsta domstolen fann med tre röster mot två att åtalet mot L skulle ogillas.

Skiljaktiga meningar

Två justitieråd lämnade en gemensam skiljaktig mening och anförde i korthet bl.a. följande. De av JK påtalade uttalandena i artikeln om homosexuella kan inte anses mindre kränkande än de uttalanden som låg till grund för den fällande domen i NJA 2006 s. 467. Uttalandena har utformats i strid med plikten att undvika omotiverat kränkande uttalanden som utgör angrepp på andras rättigheter. Uttalandena om romer är faktapåståenden som är allvarligt kränkande och det har inte ens gjorts gällande att de skulle vara sanningsenliga. Det är visserligen fråga om citat från ett äldre uppslagsverk men publiceringen har skett på ett sätt och i ett sammanhang som gör att syftet knappast kan ha varit annat än att sprida missaktning för gruppen romer. Hemsidan har varit tillgänglig på Internet och artiklarna har legat där under lång tid och de har då kunnat läsas av ett stort antal personer. Även vid en grundlags- och konventionsenlig tillämpning av 16 kap. 8 § BrB får det anses tillåtet att döma J till ansvar för hets mot folkgrupp för innehållet i de båda artiklarna. Brottet kan inte anses ringa.

HÄNVISNINGAR
NJA 2005 s. 805
NJA 2006 s. 467
NJA 1999 s. 702
NJA 2003 s. 567
Europadomstolens domar
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Glimmerveen m.fl. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1979-10-11




Senast ändrad: 2011-04-12