JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 10 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 12 oktober - den 9 november 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Rey m.fl. mot Sverige, beslut 2006-09-26
Klagomål över banks agerande i låneärende var uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible medan klagomålet i den del det avsåg prövning inom ”skälig tid” kommunicerades med regeringen.

Beslut avskriva mål

E. Josefsson mot Sverige, beslut 2006-09-12
Andersson mot Sverige, beslut 2006-09-12
Johansson mot Sverige, beslut 2006-09-12
Söderberg mot Sverige, beslut 2006-09-12
Danielsson mot Sverige, beslut 2006-09-12
L. Josefsson mot Sverige, beslut 2006-09-12
Johansson mot Sverige, beslut 2006-09-12
Thulin mot Sverige, beslut 2006-09-12
Sjölin mot Sverige, beslut 2006-09-12
Granstrand mot Sverige, beslut 2006-09-12
Domstolen fastställer förlikningar avseende ”skälig tid” i mål om eftertaxering.

Svarca m.fl. mot Sverige, beslut 2006-09-19
Domstolen avskriver klagomål sedan de klagande fått uppehållstillstånd.

Domar mot andra länder

Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga mot Belgien, 2006-10-12
Femårig flicka på väg till modern i Kanada, som saknade handlingar för inresa i Belgien, skildes från morbrodern som hämtat henne och placerades i förvar för vuxna och återsändes sedan till Kongo. Därmed kränktes artiklarna 3 och 8 i förhållande till både mor och dotter. Även artikel 5.1 och 5.4 kränktes.

Kaya mot Rumänien, 2006-10-12
Utvisning av utländsk medborgare som var gift och bosatt i Rumänien var godtycklig och medförde ett intrång i privatlivet som kränkte artikel 8. När den förordning som beslutet grundades på inte fyllde konventionens krav var beslutet inte lagligt och när ingen effektiv prövning skedde kränktes även artikel 1 i protokoll nr 7.

Gourgenidze mot Georgien, 2006-10-17
När en person utpekades med namn och foto i en tidningsartikel och de nationella domstolarna inte gjorde någon vägning mellan hans intresse av skydd för privatlivet och yttrandefrihetens intresse uppfyllde inte staten sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

Majadallah mot Italien, 2006-10-19
När den anklagade vid rättegången inte kunde höra de vittnen, vars utsagor vid polisförhör lades till grund för en fällande dom mot honom, kränktes artikel 6.1 och 3.

Szwagrun-Baurycza mot Polen, 2006-10-24
När det redan tidigt stod klart att klaganden inte skulle kunna följa ett föreläggande att ange ev. motparter och domstolarna ändå fortsatte att förelägga henne det samt senare, efter 30 år, avskrev målet för att hon inte kunde följa föreläggandet, fick hon inte tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Taner Kiliç mot Turkiet, 2006-10-24
När beslut om husrannsakan hos organisation genom en allt för vid tolkning utvidgades till att omfatta hem och kontor som tillhörde styrelsemedlemmar i organisationens avdelningar kränktes artikel 8.

Martin mot U K, 2006-10-24
En ung civil man som bodde hos sina föräldrar på en militärbas i Tyskland omfattades av det militära regelverket och ställdes därför inför krigsrätt som fann honom skyldig till brott. På grund härav och då domstolen inte var oberoende och opartisk kränktes artikel 6.1.

Vincent mot Frankrike, 2006-10-24
Förhållandena i fängelse var inte anpassade för en rullstolsbunden person och han var därför beroende av andra för att kunna förflytta sig. Förhållandet var förnedrande för honom och det skedde en kränkning av artikel 3.

Wallova och Walla mot Tjeckien, 2006-10-26
När föräldrarnas problem huvudsakligen bestod i svårighet att skaffa bostad till sin stora familj och mindre ingripande åtgärder inte övervägdes, innebar omhändertagandet av de fem barnen en kränkning av artikel 8.

Földes och Földesné Hajlik mot Ungern, 2006-10-31
Reseförbud genom indragning av en persons pass med obegränsad varaktighet och som inte omprövades på tio år kränkte artikel 2.2 i protokoll nr 4.

Radovici och Stanescu mot Rumänien, 2006-11-02
Formella bestämmelser hindrade fastighetsägare som återfått förstatligad egendom från att under fem år vräka hyresgäster som hyrt av staten och att för den tiden få någon hyra. Fastighetsägaren fick bära en för tung börda och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Mamère mot Frankrike, 2006-11-07
Fällande dom för förtal pga. uttalanden i ett TV-program, där Tjernobylkatastrofen diskuterades och där en tidigare chef för strålskyddsmyndigheten betecknades som ondskefull och med ”Asterix-komplex”, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

Kaste och Mathisen mot Norge, 2006-11-09
Vid prövning av överklaganden av fällande domar åberopade en medåtalad sin rätt att tiga. Det vittnesmål han lämnat till polisen lästes upp men något korsförhör fick inte hållas. Härigenom kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Luluyev m.fl. mot Ryssland, 2006-11-09
Imakayeva mot Ryssland, 2006-11-09
Ryssland fällt för att ha orsakat dödsfall och försvinnanden i Tjetjenien och för otillräckliga utredningar samt för att ha orsakat de anhöriga stor oro. Kränkningar har skett av artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13.

Domar och beslut i Grand Chamber

Hermi mot Italien, 2006-10-18
Kallelse till appellationsdomstol innehöll inte någon upplysning om att klaganden själv inom viss frist måste begära att bli förd till förhandlingen. När han inte framställde någon sådan begäran fann domstolen att han avstått från sin rätt att närvara. Förhandlingen i hans frånvaro innebar inte någon kränkning av artikel 6.

Üner mot Nederländerna, 2006-10-18
Utvisning av turkisk medborgare från Nederländerna där han bott sedan många år och där han hade sin partner och sina barn kränkte, trots familjeintresset men med hänsyn till den allvarliga brottslighet han begått, inte artikel 8.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 30 september 2006 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 39 000 klagomål, vilket är en ökning med 17 % i förhållande till föregående års 33 400 klagomål för motsvarande period. 1 084 klagomål har förklarats admissible, en ökning med 59 %.
22 069 klagomål har avgjorts, 1 193 genom dom och 20 876 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 8 676 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts. Domstolens balanser uppgick den 1 oktober till 89 000 mål vilket är en ökning med 10 % från den balans om 81 000 mål som förelåg vid årsskiftet.

Domstolen har den 6 november 2006 avskrivit ett mål mot Slovenien avseende klagomål från personer som innan det forna Jugoslavien splittrades hade satt in pengar i hårdvaluta på den slovenska banken Ljubljana Bank i Kroatien. Sedan Slovenien och Kroatien blev självständiga 1991 har Kroatien intagit den ståndpunkten att det antingen är Ljubljana Bank eller den slovenska staten som skall svara för återbetalningen till det kroatiska bankkontorets kunder. Slovenien har å sin sida ansett att ansvaret skulle fördelas mellan de fem stater som utgjorde det forna Jugoslavien. Det totala belopp som satts in i hårdvaluta på den slovenska bankens kroatiska avdelningskontor har uppskattats till omkring 150 000 000 EUR och beräknas beröra ca 140 000 personer. Det nu aktuella målet, Kovacic m.fl. mot Slovenien (ansökningar 44574/98, 45133/98 och 48316/99) avskrevs sedan två av de klagande fått sin fordran återbetalad och pga. att den tredje klaganden fortfarande kunde föra talan inför nationella domstolar.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=9297778&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=9297846&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR
Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Rey m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 17350/03, beslut den 26 september 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål över banks agerande i låneärende var uppenbart ogrundat och förklarades för inadmissible medan klagomålet i den del det avsåg prövning inom ”skälig tid” kommunicerades med regeringen.

LR och IR var ägare till ett aktiebolag, bolaget, som i oktober 1992 träffade ett avtal med ett kommunalt energibolag, D, om leverans av bränsle i form av sågspån. SEB och två andra investerare beviljade bolaget lån för att bygga en fabrik för produktionen av bränslet. Bankens lån om 5,8 MKR skulle betalas ut i omgångar och i december 1992 och januari 1993 betalade banken 3,8 mkr till bolaget. Vid en provkörning av fabriken i mars 1993 upptäcktes att det måste göras vissa ändringar och bolaget begärde då att banken skulle betala ut resterande 2 mkr. Banken vägrade. I april sade D upp avtalet uppenbarligen pga. att uppförandet av fabriken inte hade slutförts och det därmed var tveksamt om bolaget skulle kunna leverera överenskomna mängder bränsle för säsongen 1993/94. Bolaget försökte härefter att hitta nya kunder och det upprepade sin begäran hos banken att få ut resterande del av lånet. Utbetalningen gjordes i juni 1993 och den gjorde, tillsammans med ytterligare lån från andra investerare, det möjligt för bolaget att under en tid upprätthålla en begränsad produktion. Bolaget försattes emellertid i konkurs den 7 september 1994. Banken väckte talan mot LR och IR och åberopade att de var solidariskt ansvariga för 1,1 mkr av bolagets skuld i enlighet med de personliga säkerheter de lämnat. De klagande å sin sida förde en skadeståndstalan mot banken och yrkade ersättning med 37 mkr för den skada banken orsakat dem genom att våren 1993 vägra betala ut resterande del av lånet. HD beslöt att målen skulle prövas tillsammans i Stockholms tingsrätt. Under det fortsatta förfarandet anförde parterna ytterligare argument och gav in skriftlig bevisning till domstolen. Det framgick vidare att den för målet ansvarige domaren byttes ut flera gånger. Genom en dom i april 2001 dömde tingsrätten till bankens fördel och den domen fastställdes av hovrätten i februari 2002. HD vägrade prövningstillstånd i november 2002. - I Europadomstolen klagade R över att de inte fått en rättvis rättegång i hovrätten eftersom domstolens resonemang var oförståeligt och vagt. De åberopade artikel 6.1 och artikel 13. De klagade vidare över att de svenska domstolarna inte hade tagit tillräcklig hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av bankens vägran att betala ut lånet och åberopade i den delen artikel 1 i protokoll nr 1. Slutligen klagade R över att de inte fått en domstolsprövning inom skälig tid i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att hovrätten hade instämt i den bedömning som tingsrätten hade gjort. Tingsrättens skäl utgjorde därför en del av hovrättens dom och Europadomstolen kunde därför inte finna att skälen var otillräckliga eller vaga. Tvärtom hade det lämnats utförliga och tydliga skäl för bedömningen att banken varken hade brutit mot låneavtalet eller varit försumlig mot de klagande. Det fanns inget som talade för att de klagande inte fått en rättvis rättegång eller för att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det gällde R:s uppfattning att banken, genom sin vägran att betala ut det resterande lånet, hade orsakat bolagets konkurs, konstaterade domstolen att den sista delbetalningen av lånet varit förenad med vissa villkor och att R, när lånet togs, hade beräknat att det sista beloppet skulle behövas först i juni 1993. Det var därför tveksamt om det aktuella beloppet verkligen kunde anses ha varit i bolagets ägo i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 redan under perioden mars - juni 1993. Banken hade som domstolen funnit inte brutit mot låneavtalet och hade inte handlat försumligt. Banken kunde inte sägas ha varit skyldig att lösgöra det aktuella beloppet tidigare än planerat till följd av bolagets ekonomiska svårigheter. Utbetalningen gjordes i enlighet med vad som ursprungligen hade avtalats mellan banken och R. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det slutligen gällde frågan om de klagande fått en prövning inom skälig tid konstaterade domstolen att målet pågått i ca sju år och nio månader. Domstolen fann att den inte kunde avgöra frågan enbart på grundval av innehållet i akten utan att det var nödvändigt att i denna del kommunicera klagomålet med regeringen. Domstolen fann därför enhälligt att klagomålet avseende ”skälig tid” skulle kommuniceras med regeringen och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

Beslut avskriva mål

E. Josefsson mot Sverige
(Ansökan nr 38477/04, beslut den 12 september 2006)
Andersson mot Sverige
(Ansökan nr 38439/04, beslut den 12 september 2006)
Johansson mot Sverige
(Ansökan nr 38442/04, beslut den 12 september 2006)
Söderberg mot Sverige
(Ansökan nr 38446/04, beslut den 12 september 2006)
Danielsson mot Sverige
(Ansökan nr 38458/04, beslut den 12 september 2006)
L. Josefsson mot Sverige
(Ansökan nr 38444, beslut den 12 september 2006)
Johansson mot Sverige
(Ansökan nr 38410/04, beslut den 12 september 2006)
Thulin mot Sverige
(Ansökan nr 38436/04, beslut den 12 september 2006)
Sjölin mot Sverige
(Ansökan nr 38406/04, beslut den 12 september 2006)
Granstrand mot Sverige
(Ansökan nr 38464/04, beslut den 12 september 2006)
Besluten finns endast på engelska.

Domstolen fastställer förlikningar avseende ”skälig tid” i mål om eftertaxering.

I övervägande i juni 1994 angav Skattemyndigheten att den ämnade eftertaxera de skattskyldiga för taxeringsåret 1991 och att påföra dem skattetillägg. Myndigheten beslöt i enlighet med övervägandet och de skattskyldiga överklagade till länsrätten som efter att ha hållit muntlig förhandling fastställde beslutet avseende taxeringen men undanröjde skattetillägget. Båda parter klagade till kammarrätten som också höll muntlig förhandling. Kammarrätten fastställde dock Skattemyndighetens beslut i sin helhet, alltså även avseende skattetillägget. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i april 2004. - I Europadomstolen klagade samtliga över att de inte fått en domstolsprövning inom skälig tid.

Europadomstolen konstaterade att parterna träffat en förlikning innebärande att staten betalade 95 000 kr till var och en av de klagande. Domstolen fann att förlikningen grundades på respekt för de mänskliga rättigheterna enligt konventionen och dess protokoll och att det saknades skäl att ändå fortsätta prövningen av klagomålen. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målen.

Svarca m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 547/05, beslut den 19 september 2006)
Beslutet finns endast på engelska.

Domstolen avskriver klagomål sedan de klagande fått uppehållstillstånd.

S och hans familj lämnade 1999 ett flyktingläger i Kosovo och kom till Sverige där de fick ett temporärt uppehållstillstånd till maj 2000. Därefter avslog de svenska myndigheterna deras ansökningar om asyl och uppehållstillstånd. Sedan de klagat till Europadomstolen inhiberades verkställigheten av avvisningsbeslutet. Med stöd av de ändrade bestämmelserna i Utlänningslagen beviljades de klagande permanent uppehållstillstånd i Sverige genom beslut den 9 mars 2006.

Europadomstolen konstaterade att de klagande åberopat att de skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 om de skickades tillbaka till Serbien. Genom de beviljade uppehållstillstånden hade frågan emellertid lösts. Domstolen fann därför att det inte längre var berättigat att fortsätta prövningen av klagomålet. Det fanns inte heller några sådana särskilda förhållanden rörande respekten för mänskliga rättigheter som ändå motiverade en fortsatt prövning. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Mubilanzila Mayeka och Kaniki Mitunga mot Belgien
(Ansökan nr 13178/03, dom den 12 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Femårig flicka på väg till modern i Kanada, som saknade handlingar för inresa i Belgien, skildes från morbrodern som hämtat henne och placerades i förvar för vuxna och återsändes sedan till Kongo. Därmed kränktes artiklarna 3 och 8 i förhållande till både mor och dotter. Även artikel 5.1 och 5.4 kränktes.

De klagande i målet är P Mubilanzila Mayeka, P, och hennes dotter T Kaniki Mitunga, T. P kom i september 2000 till Kanada från Kongo och fick där obegränsat tillstånd att stanna i mars 2003. Sedan hon fått syl bad hon sin bror som är holländsk medborgare att hämta T som då var fem år och som var kvar i Kongo och ta hand om henne i Nederländerna till dess hon kunde komma till modern i Kanada. Den 18 augusti 2002, kort efter det att hon anlänt till flygplatsen i Bryssel, omhändertogs T och placerade i ett transitförvar, eftersom hon inte hade nödvändiga handlingar för att få resa in i Belgien. Hennes morbror som följt henne till Belgien återvände till Nederländerna. En advokat utsågs att biträda T. En ansökan om asyl som getts in för T:s räkning förklarades inadmissible av den belgiska främlingsmyndigheten. Beslutet fastställdes av en kommissionär för flyktingar och statslösa personer den 25 september 2002. Dagen därpå begärde T:s advokat att hon skulle placeras i ett fosterhem men han fick inget svar. Den 16 oktober 2002 fann förstainstansdomstolen i Bryssel att frihetsberövandet av T var oförenligt med New York-konventionen om barns rättigheter och förordnade att hon omedelbart skulle friges. Samma dag ansökte flyktingkommissionären hos främlingsmyndigheten om att T skulle få stanna i Belgien medan hennes ansökan om kanadensiskt visum behandlades och förklarade att T:s mor hade fått flyktingstatus i Kanada. Följande dag den 17 oktober fördes T i sällskap med en socialarbetare till flygplatsen och sattes på ett plan till Kongo. Det fanns inte någon släkting som väntade på henne vid ankomsten till Kongo. P hade samma dag ringt till transitförvaret för att få tala med sin dotter och hon fick då beskedet att dottern deporterats till Kongo. - I Europadomstolen klagade P och T över att frihetsberövandet av T kränkte artiklarna 3, 8 och 13.

Europadomstolen noterade när det gällde T:s rättigheter att hon endast var fem år gammal när hon placerades under samma förhållanden som vuxna. Hon var berövad friheten i nära två månader och hon hade inte sällskap av en förälder eller någon annan person och hade inte heller någon som tog hand om henne. Det hade inte vidtagits några åtgärder för att säkerställa att hon fick lämplig rådgivning och hjälp med sin utbildning av en kvalificerad person utsedd för just henne. Den belgiska regeringen hade också medgivit att den plats där hon var placerad inte var anpassad till hennes behov. Med hänsyn till hennes mycket ringa ålder, det förhållandet att hon befann sig illegalt i ett främmande land, utan sällskap av någon släkting och att hon hade skilts från sin familj och blivit lämnad att klara sig själv, hade T befunnit sig i en extremt sårbar situation. De åtgärder som vidtagits av de belgiska myndigheterna var långt ifrån lämpliga med hänsyn till deras skyldighet att ta hand om barnet och med beaktande av den mängd olika möjligheter som stod dem till buds. Förhållandena på förvaret hade orsakat T omfattande oro och myndigheterna som berövat henne friheten kunde inte ha varit omedvetna om de allvarliga psykologiska effekterna som ett frihetsberövande under sådana förhållanden skulle medföra för henne. Placeringen på förvaret visade på en brist på medmänsklighet i sådan omfattning att det innebar en omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av T:s rättigheter enligt artikel 3 när det gällde förhållandena på förvaret.

När det gällde P:s rättigheter fann domstolen att bevisningen i målet visade att den enda åtgärd som myndigheterna vidtagit i förhållande till modern var att upplysa henne om att dottern berövats friheten och gett henne ett telefonnummer där dottern kunde nås. Domstolen fann att P otvivelaktigt måste ha lidit svårt av oro och varit mycket olycklig på grund av att dottern berövats friheten. Mot den bakgrunden fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 även när det gällde moderns rättigheter.

När det gällde återförandet av T till Kongo fann domstolen att de belgiska myndigheterna inte hade säkerställt att T skulle tas om hand ordentligt eller att de beaktat den faktiska situation som T skulle ställas inför när hon återkom till sitt ursprungliga hemland. Omständigheterna vid verkställigheten måste ha orsakat T extrem oro och de visade en sådan total avsaknad av mänsklighet mot ett mycket ungt och ensamt barn som innebar omänsklig behandling. Belgien hade därför brustit när det gällde att uppfylla sina positiva skyldigheter att vidta erforderliga och preventiva åtgärder. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 3 i förhållande till T på grund av deportationen.

När det gällde moderns rättigheter noterade domstolen att de belgiska myndigheterna inte hade besvärats sig med att upplysa P om att dottern deporterades och att hon fick veta det först efter dotterns avresa när hon sökte kontakt med henne per telefon. Detta måste ha orsakat P allvarlig oro. Den bristande hänsyn till P:s känslor som myndigheternas agerande visade samt den övriga bevisningen ledde domstolen till bedömningen att tröskeln för att allvaret i en situation skall falla under artikel 3 hade nåtts. Domstolen fann därför enhälligt att det också i detta hänseende hade skett en kränkning av moderns rättigheter enligt artikel 3.

En av konsekvenserna av att T placerades i förvar var att hon skildes från sin mor och sin morbror och hon blev därigenom ett ensamt främmande barn, en kategori för vilken det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon lagreglering. Frihetsberövandet hade påtagligt försenat hennes återförening med modern och i stället för att underlätta återföreningen så hade de belgiska myndigheterna genom sitt agerande hindrat den. Myndigheterna hade redan från början varit medvetna om att P var i Kanada och de borde ha gjort förfrågningar hos de kanadensiska myndigheterna för att klara ut situationen och medverka till att mor och barn snabbt kunde återförenas. Eftersom det inte fanns någon risk att T skulle försöka undandra sig de belgiska myndigheternas tillsyn, hade placeringen i ett slutet förvar för vuxna inte tjänat något syfte och andra åtgärder med beaktande av det viktigare intresset av barnets bästa kunde ha vidtagits. Vidare hade Belgien en skyldighet att underlätta återföreningen, eftersom T var ett främmande barn utan sällskap. Domstolen fann därför enhälligt av det genom frihetsberövandet av T hade skett en kränkning av artikel 8 både avseende modern och dottern.

När de belgiska myndigheterna sände T till Kongo brast de inte bara när det gällde att underlätta hennes återförening med modern utan de brast också när det gällde att säkerställa att hon togs om hand när hon anlände till Kinshasa. Belgien hade därigenom brustit när det gällde att uppfylla sina positiva skyldigheter och de hade på ett oproportionerligt sätt ingripit i de klagandes rätt till respekt för sina familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt at det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8 när det gällde båda klagandena.

Domstolen fann slutligen att P inte kunde anses som ”offer” i konventionen mening när det gällde klagomålet enligt artikel 5.1 och 5.4 men att det beträffande T hade skett en kränkning av båda dessa artiklar. Domstolen fann att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
A ./. U K, dom 1998-09-23
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Hamiyet Kaplan m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-09-13
Artikel 8
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Mokrani./. Frankrike, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Beldjoudi ./. Frankrike, dom 1992-03-26
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27

Kaya mot Rumänien
(Ansökan nr 33970/05, dom den 12 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Utvisning av utländsk medborgare som var gift och bosatt i Rumänien var godtycklig och medförde ett intrång i privatlivet som kränkte artikel 8. När den förordning som beslutet grundades på inte fyllde konventionens krav var beslutet inte lagligt och när ingen effektiv prövning skedde kränktes även artikel 1 i protokoll nr 7.

K, som är turkisk medborgare, kom till Rumänien 2000 och han gifte sig med en rumänska 2003. Den 15 april 2005 förklarades K persona non grata och han förbjöds att uppehålla sig i Rumänien under 15 år. Grunden för beslutet var att ”tillräcklig och tillförlitlig information indikerade att han ägnade sig åt aktiviteter som satte den nationella säkerheten i fara”. K greps den 18 april 2005 av gränspolisen och invandrarmyndigheten och han deporterades till Turkiet påföljande dag. Den dagen klagade hans advokat över utvisningsbeslutet men appellationsdomstolens i Bukarest avslog klagomålet. - I Europadomstolen klagade K över utvisningsbeslutet och han åberopade artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 7.

Europadomstolen erinrade om att en person, som blir föremål för åtgärder som grundas på överväganden rörande nationell säkerhet, bl.a. måste ha möjlighet att få åtgärden granskad av ett oberoende och opartiskt organ som har behörighet att pröva alla relevant faktiska och rättsliga frågor för att avgöra om åtgärden är lagenlig och bestraffa ev. överträdelser som myndigheterna gjort sig skyldiga till. I det aktuella fallet hade det inte väckts någon talan mot K för att ha varit inblandad i någon brottslig verksamhet i Rumänien eller i något annat land. Bortsett från en allmänt hållen grund hade myndigheterna inte lämnat K några förklaringar. Dessutom hade appellationsdomstolen begränsat sig till en rent formell prövning av åklagarens beslut utan att försöka få bekräftelse på att K verkligen utgjorde en fara för den nationella säkerheten eller allmän ordning. K hade inte fått det minsta skydd mot ett godtyckligt handlande från myndigheternas sida. Intrånget i hans privatliv hade därför inte varit i överensstämmelse med lag och fyllde inte konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Den förordning som utgjorde den rättsliga grunden för att utvisa K hade inte gett honom ett minimiskydd mot myndigheternas godtyckliga handlande. Även om K således hade utvisats på grund av ett beslut som fattats i enlighet med lagstiftningen skedde det en kränkning genom att lagen inte uppfyllde konventionens krav. Domstolen fann att de rumänska myndigheterna hade inskränkt de rättigheter som K hade enligt artikel 1 a) och b) i protokoll nr 7. Myndigheterna hade underlåtit att ge K den minsta antydan om målet mot honom och åklagarmyndigheten hade inte sänt honom någon kopia av utvisningsbeslutet förrän dagen för förhandlingen i appellationsdomstolen. Den domstolen hade vidare avslagit varje framställan om uppskov och hade därigenom hindrat K:s advokat från att studera beslutet och från att lägga fram egen bevisning. Mot bakgrund av den strikt formella prövningen i appellationsdomstolen hade K inte haft någon effektiv möjlighet att få sin sak prövad i ljuset av skälen mot en utvisning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Lupsa ./. Rumänien, dom 2006-06-08 (jfr nr 6/06)
Al Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Artikel 1 i protokoll nr 7
Mezghiche ./. Frankrike, kommissionens beslut 1997-04-09
Sejdovic o. Sulejmanovic ./. Italien, beslut 2002-03-14
Sulejmanovic o. Sultanovic ./. Italien, beslut 2002-03-14

Gourgenidze mot Georgien
(Ansökan nr 71678/01, dom den 17 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

När en person utpekades med namn och foto i en tidningsartikel och de nationella domstolarna inte gjorde någon vägning mellan hans intresse av skydd för privatlivet och yttrandefrihetens intresse uppfyllde inte staten sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

G lämnade 1999 ut ett manuskript av den kände georgiske författaren Konstantine Gamsakhurdia till försäljning. Författarens svärdotter och maka till den f.d. presidenten i Georgia ordnade ett möte med G tillsammans med en journalist från en dagstidning. Mötet följdes upp med serie artiklar och intervjuer, där G anklagades för att ha stulit manuskriptet, och som publicerades tillsammans med ett fotografi på G. - I Europadomstolen klagade G över att uppgifterna och fotografiet hade publicerats i tidningen. Han klagade också över att de georgiska domstolarnas beslut i frågan hade kränkt hans rätt till respekt för sitt privatliv. Han åberopade artikel 8 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att G inte klagade över statens handlande utan över avsaknaden av tillräckligt skydd för hans privatliv. Även om artikel 8 huvudsakligen har till uppgift att ge den enskilde skydd mot godtyckligt handlande från det allmännas sida nöjer den sig inte med att kräva att statens skall avhålla sig från sådant intrång, utan till den negativa skyldigheten skall läggas de positiva skyldigheter som inryms i respekten för privat- och familjeliv. Det kan därför krävas att staten vidtar åtgärder för att skydda privatlivet i förhållanden mellan två enskilda parter. Det är inte möjligt att dra någon klar gräns mellan de negativa och positiva skyldigheterna men de tillämpliga principerna kan ändå jämföras. Därvid måste rätten till skydd för privatlivet vägas mot yttrandefriheten. G var okänd för allmänheten och de nationella domstolarna hade begränsat sin prövning av artiklarna till det som författarens svärdotter uttalat och trots yrkanden från G, hade de underlåtit att bedöma de övriga omständigheterna i målet i ljuset av pressfriheten. Det kunde enligt Europadomstolen inte anses förenligt med det skydd som artikel 8 skall ge. När det gällde fotografiet hade det utan G:s samtycke visats för en stor publik. Till skillnad från de mål som domstolen prövat tidigare var G varken en offentlig eller känd person eller åtalad för brott. Fotografiet publicerades tillsammans med uppgifter om hans för- och efternamn och alla som kände honom kunde därför lätt identifiera honom. Domstolen beaktade också att fotografiet publicerats i anslutning till de aktuella artiklarna där G utpekades som en förfärlig människa. Det fanns inget som tydde på att publiceringen av fotografiet skulle ha varit av allmänt intresse och det bidrog inte till någon samhällelig debatt. Ingen av de nationella domstolarna hade uttalat sig om följderna för G av att fotografiet publicerades. Avsaknaden av en vägning mellan intressena i målet var inte förenlig med konventionen. De nationella domstolarna hade inte upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR (endast domar)
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25
Krone Verlag GmbH & Co. KG ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Sciacca ./. Italien, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03)
Friedl ./. Österrike, dom 1995-01-31
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Editions Plon ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Sabou o. Pircalab ./. Rumänien, dom 2004-09-28 (jfr nr 9/04)

Majadallah mot Italien
(Ansökan nr 62094/00, dom den 19 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

När den anklagade vid rättegången inte kunde höra de vittnen, vars utsagor vid polisförhör lades till grund för en fällande dom mot honom, kränktes artikel 6.1 och 3.

M är marockansk medborgare och bosatt i Italien. I augusti 1995 var han inblandad i ett bråk på en bar i Florens och han fördes medvetslös till sjukhus. Enligt poliserna som kom till platsen hade bråket uppstått pga. att M gjort närmanden och ”kladdat” på den svenska servitrisen X, vilket fått utkastaren Y att ingripa. X och Y anmälde M och han åtalades för bl.a. grovt sexuellt ofredande. Målsägandena var inte närvarande vid förhandlingen, eftersom man inte kunde få tag på dem. Det antogs att de återvänt till sina resp. hemländer. De utsagor som de lämnat vid polisförhören lästes upp vid förhandlingen och användes som bevisning för M:s skuld. Domstolen fann att M var skyldig i enlighet med åtalet och han dömdes till fängelse i ett år och fyra månader. Inför appellationsdomstolen och i kassationsdomstolen hävdade M att han inte haft någon möjlighet att ställa frågor till målsägandena i första instans. Hans överklaganden avslogs i båda instanserna. - I Europadomstolen klagade M över att brottmålsförfarandet mot honom varit orättvist eftersom han inte kunnat höra dem som vittnat emot honom. Han åberopade artikel 6.1 och 3.

Europadomstolen noterade att försvaret inte hade fått någon möjlighet att ställa frågor till de personer som framställt anklagelserna mot M. Domstolen konstaterade att de italienska domstolarna hade grundat den fällande domen mot M, särskilt när det gällde det sexuella ofredandet, vållande av personskada och osedligt beteende på en offentlig plats, enbart på de uttalanden som de två målsägandena hade lämnat vid polisförhören. Resultatet härav var att M inte hade fått en rättvis rättegång. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3.

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
De Lorenzo ./. Italien, beslut 2004-02-12
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Isgrò ./. Italien, dom 1991-02-19
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Craxi ./. Italien (nr 1), dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)
Sofri m.fl. ./. Italien, beslut 2003-03-04
Jerinò ./. Italien, beslut 2005-06-07
Bracci ./. Italien, beslut 2005-10-13
Carta ./. Italien, dom 2006-04-20

Szwagrun-Baurycza mot Polen
(Ansökan nr 41187/02, dom den 24 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

När det redan tidigt stod klart att klaganden inte skulle kunna följa ett föreläggande att ange ev. motparter och domstolarna ändå fortsatte att förelägga henne det samt senare, efter 30 år, avskrev målet för att hon inte kunde följa föreläggandet, fick hon inte tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

S är polsk medborgare och bosatt i Polen. I november 1975 begärde hennes föräldrar hos domstol att få fastställt att de förvärvat äganderätten till en bit mark som de disponerat i femton år. Målet vilandeförklarades i juli 1976, eftersom de inte kunde uppge adresserna till ev. berörda personer. På begäran av S, som tillsammans med sin syster hade ärvt föräldrarnas tillgångar, beslöt tingsrätten i september 1993 att utse en tjänsteman att representera de ev. parter som kunde vara berörda av förfarandet men vars adresser var okända. Domstolen beslöt också att en kallelse på ev. berörda personer skulle publiceras i pressen. Härefter vilandeförklarades målet åter i januari 1997 sedan S inte förmått följa ett föreläggande att ange namn och adresser på arvtagarna till dem som dött efter det att domstolen utsett en representant för berörda parter. S:s fortsatta försök att få förhandlingarna återupptagna avslogs med samma motivering. Domstolen beslöt slutligen att avbryta förfarandet i februari 2005 och alla S:s senare ansträngningar för att få det beslutet upphävt var förgäves av liknande skäl. - I Europadomstolen klagade S över de nationella domstolarnas vägran att återuppta förfarandet. Hon åberopade artikel 6.

Europadomstolen noterade att S återkommande fäste de nationella domstolarnas uppmärksamhet på att hon inte kunde få fram namn och adresser på de forna ägarnas lagliga arvingar. Trots hennes argument hade de nationella domstolarna upprepade gånger förelagt henne att uppge namn och adress på eventuella motparter, trots att det redan på ett mycket tidigt stadium hade godtagits att hon inte kunde fullgöra denna skyldighet utan domstolens medverkan. Dessutom hade S i februari 2005 begärt att domstolen skulle publicera ytterligare en kallelse. Domstolen konstaterade slutligen att det inte hade fattats något beslut i sakfrågan trots att förfarandet pågått i 30 år. Vid sådant förhållande hade S fått bära en alltför tung börda, vilket inneburit att hon i praktiken hade nekats tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Zwiazek Nauczycielstwa Polskiego ./. Polen, dom 2004-09-21 (jfr nr 9/04)
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25

Taner Kiliç mot Turkiet
(Ansökan nr 70845/01, dom den 24 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

När beslut om husrannsakan hos organisation genom en allt för vid tolkning utvidgades till att omfatta hem och kontor som tillhörde styrelsemedlemmar i organisationens avdelningar kränktes artikel 8.

T är advokat och medlem i styrelsen för avdelningen i Izmir av Mazlumder, M, en organisation för mänskliga rättigheter för förtryckta folk. Säkerhetsdomstolen i Ankara beslöt i juni 1999 om husrannsakan i M:s huvudkontor för att samla bevisning rörande organisationens agerande, som påstods ha stridit mot landets integritet och det sekulariserade styrelsesättet. Under påstående att det var en brådskande situation beslöt allmänne åklagaren att utöka omfattningen av husrannsakningen och beslöt att bl.a. styrelsemedlemmarnas hem och kontor skulle genomsökas. Senare beslöts att även hem och kontor som tillhörde styrelsemedlemmarna i alla avdelningarna skulle genomsökas. Under genomsökning av hos T beslagtog polisen två videoband och kopierade ett antal olika handlingar som fanns på hans kontor. - I Europadomstolen klagade T över husrannsakningen och över att hans egendom hade beslagtagits. Han åberopade artikel 8, artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att det beslut om husrannsakan som fattats av domstol och som sedan utvidgats av allmänne åklagaren hade getts en alltför vid tolkning när det utvidgades till att omfatta T:s hem och kontor pga. att han var styrelsemedlem i M:s Izmiravdelning. Domstolen noterade att genomsökningen och beslagen var alltför långtgående och att yrkesmässiga handlingar hade beslagtagits utan tillstånd. Domstolen fann sammanfattningsvis att genomsökningen av T:s lokaler och beslagen av hans egendom och handlingar inte hade genomförts i enlighet med lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Monory ./. Rumänien o. Ungern, dom 2005-04-05 (jfr nr 4/05)

Martin mot U K
(Ansökan nr 40426/98, dom den 24 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

En ung civil man som bodde hos sina föräldrar på en militärbas i Tyskland omfattades av det militära regelverket och ställdes därför inför krigsrätt som fann hon om skyldig till brott. På grund härav och då domstolen inte var oberoende och opartisk kränktes artikel 6.1.

M avtjänar f.n. ett livstids fängelsestraff i England. Han bodde i februari 1994 med sin familj i Tyskland, där hans far var korpral i den brittiska armén. M anklagades då för att ha mördat en ung kvinna som hade arbetat för armén och vars kropp hittades i skogen nära militärbasen. Som medlem i en arméanställds familj omfattades M av den militära lagstiftningen. Målet prövades av en krigsrätt som bestod av en ordförande och sex ordinarie ledamöter alla underordnade ordföranden och åklagaren i rang. Två medlemmar var civila tjänstemän som kommit från U K enbart för rättegången och även de var underställda åklagarens befäl under sin vistelse i Tyskland. M:s försvarare hävdade att det var orättvist och betungande att ställa en ung civilperson inför krigsrätt och att det innebar en oegentlig rättegång. Hans påstående avvisades. Rättegången avslutades med att M dömdes i maj 1995. - I Europadomstolen hävdade M att han med hänsyn till omständigheterna i målet hade utsatts för en förnedrande behandling och att rättegången mot honom inte varit rättvis. Han åberopade artikel 3 och artikel 6.1.

Europadomstolen fann att det utom under mycket speciella förhållanden alltid stred mot artikel 6.1 att ställa en civilperson inför krigsrätt. Domstolen fann vidare att den aktuella krigsrätten saknat erforderligt oberoende och sådan opartiskhet som krävs för att kraven enligt artikel 6.1 skall anses uppfyllda. Domstolen noterade särskilt att domstolens ledamöter inte varit oberoende i förhållande till åklagaren, eftersom de alla var underordnade honom eller hade ställts under hans befäl. När det gällde den av lordkanslern förordnade chefsjuristen som var en chefsdomare, fann domstolen att hans inflytande och inblandning i förfarandet var försumbar och inte tillräcklig för att garantera att krigsrätten var oberoende och opartisk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6 och förklarade resterande del av klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Cooper ./. UK, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)
Grieves ./. U K, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)
Ergin ./. Turkiet (nr 6), dom 2006-05-05
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25

Vincent mot Frankrike
(Ansökan nr 66253/03, dom den 24 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

Förhållandena i fängelse var inte anpassade för en rullstolsbunden person och han var därför beroende av andra för att kunna förflytta sig. Förhållandet var förnedrande för honom och det skedde en kränkning av artikel 3.

V avtjänar f.n. ett tioårigt fängelsestraff. Han är förlamad i båda benen efter en olycka 1989 och kan endast förflytta sig med hjälp av rullstol. V häktades i november 2002 misstänkt för att ha varit inblandad i bortrövandet av ett sju månader gammalt barn och placerades i fängelset i Nanterre. Han gav in ett antal ansökningar om att bli frisläppt mot borgen - alla förgäves. V överfördes senare i tur och ordning till följande fängelser: Fresne, Cergy-Pontoise, Meaux-Chauconin och La Santé i Paris. Ända sedan han först placerades i Nanterre klagade V över förhållandena i fängelserna. Han hävdade bl.a. att hans cell i Nanterre-fängelset inte var avsedd för rullstolar och att han dagligen haft stora praktiska svårigheter där. När det gällde Fresne-fängelset påstod V att det inte var inrättat för att ta emot fysiskt handikappade fångar, särskilt eftersom dörrarna var så trånga att man inte kunde passera med rullstol. Han hade ideligen försatts i situationer där han tvingats bli beroende av andra. Det hade inte varit möjligt för honom att delta i sportaktiviteter eller kulturella aktiviteter och han hade haft svårigheter att använda duschen i sin cell. I Cergy-Pontoise, dit han kom i juni 2003 kunde han inte komma till biblioteket utan hjälp och han klagade också över att han hindrats duscha under mer än en månad på grund av att viktiga ändringar av utrymmet hade försenats. I februari 2005 flyttades V till Meaux-fängelset där han fick en egen cell anpassad till hans handikapp och där han kunde använda en hiss för att komma till sjukavdelningen på första våningen om han behövde det. Sedan mars 2006 sitter V i Villepinte-fängelset där han påstår att förhållandena inte är lämpliga med hänsyn till hans handikapp. - I Europadomstolen klagade V över att förhållandena i de olika fängelserna inte var anpassade till hans handikapp och han åberopade artikel 3.

Europadomstolen förklarade målet admissible till den del det gällde den tid som V tillbringat i Fresne och där han inte kunnat förflytta sig utan hjälp av andra. Klagomålet i övrigt bedömdes uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible. Domstolen erinrade om att för att falla under artikel 3 krävs att det sätt en person behandlas på når en viss svårighetsgrad. Förhållandena i Fresne-fängelset, som är en mycket gammal byggnad, var särskilt illa lämpade för att hysa personer med fysiska handikapp som endast kunde förflytta sig med rullstol. Även om cellerna hade anpassats när det gällde möblering och sanitär utrustning så var det ändå så att V inte kunde vare sig lämna sin cell eller förflytta sig inom fängelset utan hjälp. Det förhållandet att han, för att kunna komma igenom en dörröppning, måste lyftas medan ett hjul togs av på rullstolen och sedan monterades på igen när stolen var igenom öppningen måste i hög grad anses nedsättande och förnedrande. Därtill kom att V hade varit totalt beroende av att andra personer vid tillfället hade möjlighet att hjälpa honom. V hade fått bo under dessa förhållanden i fyra månader trots att förhållandet hade uppmärksammats av fängelsemyndigheten och av en läkare och han skulle ha kunnat förflyttas till något av de många andra fängelser som finns i Parisområdet. Det hade inte framkommit något som tydde på att V förnedrats avsiktligen. Domstolen fann emellertid att åtgärden att placera en frihetsberövad person i ett fängelse där han inte kunde röra sig och inte lämna sin cell utan hjälp av andra innebar en förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det med avseende på tiden i Fresne hade skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Khashiyev O. Akayeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
Sejdovic ./. Italien, dom (GC) 2006-03-01 (jfr nr 3/06)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Gelfmann ./. Frankrike, dom 2004-12-14 (jfr nr 1/05)
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
Farbtuhs ./. Lettland, dom 2004-12-02 (jfr nr 11/04)

Wallova och Walla mot Tjeckien
(Ansökan nr 23848/04, dom den 26 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

När föräldrarnas problem huvudsakligen bestod i svårighet att skaffa bostad till sin stora familj och mindre ingripande åtgärder inte övervägdes, innebar omhändertagandet av de fem barnen en kränkning av artikel 8.

EW och hennes make JW har tillsammans fem barn. I september 2000 beslöt tingsrätten efter anmälan från den sociala myndigheten om tillsyn över barnen för att säkerställa att familjen skyndsamt skaffade bostad. I november ansökte de sociala myndigheterna om ett beslut om tillfällig vård av barnen med motiveringen att familjen inte sedan 1997 hade haft en lämplig och fast bostad och att föräldrarna hade försökt undandra sig den tillsyn som det tidigare beslutet innebar. Den 15 november 2000 beslöt tingsrätten att de tre äldsta barnen tillfälligt skulle placeras på ett barnhem och att de två yngsta barnen skulle placeras på ett annat barnhem. Den 18 april 2002 beslöt tingsrätten överföra vårdnaden om de fem barnen på ett barnhem. Domstolen noterade särskilt att JW inte hade fast arbete och att hans hustru, som var arbetslös, ännu inte hade följt de formella kraven för att få socialbidrag och fann att föräldrarna inte hade gjort tillräckliga ansträngningar för att komma till rätta med sina materiella svårigheter och finna ett hem för familjen. Tingsrätten fann att EW och JW inte hade förmåga att på rätt sätt ta hand om sina barn och noterade att föräldrarna inte hade visat något intresse av barnen som de inte hade träffat sedan december 2001. Föräldrarna klagade utan framgång och konstitutionsdomstolen framhöll bl.a. att omhändertagandet av barnen hade varit den enda möjliga lösningen, att det hade skett i enlighet med gällande lag och i barnens intresse. Det äldsta barnet upphörde att omfattas av vårdbeslutet när han blev myndig 2003. Vårdnaden om de två yngsta barnen överfördes på herr och fru M i januari 2005. För de två övriga barnen upphävdes vårdbesluten i februari 2006 och de kunde då återvända till föräldrarna med viss tillsyn över deras utbildning. Som skäl angavs att föräldrarna hyrt en lägenhet, att JW hade arbetat några månader och att EW erhöll invalidbidrag. De två yngsta barnen bor alltjämt hos sina fosterföräldrar. - I Europadomstolen klagade EW och JW över att de skilts från sina barn och över de tjeckiska myndigheternas underlåtenhet att hjälpa dem. De åberopade bl.a. artikel 8 och artikel 14.

Europadomstolen noterade att de tjeckiska domstolarna medgett att det grundläggande problemet för de klagande var att finna en lämplig bostad för en så stor familj. Varken de klagandes förmåga att uppfostra sina barn eller deras tillgivenhet till barnen hade ifrågasatts och de nationella domstolarna hade bekräftat de ansträngningar de gjort för att komma till rätta med problemen. Domstolen fann därför att det underliggande problemet var avsaknaden av resurser, vilket de tjeckiska myndigheterna kunde ha avhjälpt på annat sätt än att helt splittra familjen, vilket framstod som den mest drastiska åtgärden och som bara borde tillämpas i de allra svåraste fallen. De tjeckiska myndigheterna borde ha haft tillgång till mindre ingripande åtgärder. De kunde t.ex. ha övervakat familjens levnadsvillkor och hygieniska förhållanden och ha gett föräldrarna anvisningar om vad de borde göra för att förbättra sin situation för att finna en lösning på problemen. Inget av detta hade gjorts. Även om de skäl som lämnats av de tjeckiska förvaltningsmyndigheterna och rättsliga instanserna hade varit relevanta, så hade de inte varit tillräckliga för att berättiga ett så allvarligt intrång i de klagandes familjeliv, som placeringen av barnen på en samhällsinstitution innebar. Dessutom framgick det inte att de sociala myndigheterna hade gjort allvarliga ansträngningar för att hjälpa de klagande att lösa sina svårigheter och få tillbaka sina barn så snabbt som möjligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Couillard Maugery ./. Frankrike, dom 2004-07-01 (jfr nr 7/04)
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Dewinne ./. Belgien, beslut 2005-03-10
Zakharova ./. Frankrike, beslut 2005-12-13
Covezzi o. Morselli ./. Italien, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
Bertrand ./. Frankrike, beslut 2002-02-19
Rampogna o. Murgia ./. Italien, beslut 1999-05-11
M.G. o. M.T.A. ./. Italien, beslut 2005-06-28

Földes och Földesné Hajlik mot Ungern
(Ansökan nr 41463/02, dom den 31 oktober 2006)
Domen finns endast på engelska.

Reseförbud genom indragning av en persons pass med obegränsad varaktighet och som inte omprövades på tio år kränkte artikel 2.2 i protokoll nr 4.

De klagande, F och Fé, var vid den aktuella tidpunkten gifta med varandra. De anklagades för bl.a. oredlighet mot borgenärer. Ett förundersökningsförfarande inleddes och F hördes som misstänkt av polisen i november 1993. Förfarandet utvidgades senare till att också omfatta Fé. I januari 1994 beslöt passmyndigheten att dra in F:s pass till dess brottmålsförfarandet hade avslutats i syfte att säkerställa att han stod till rättsväsendets förfogande. Beslutet fastställdes av regiondomstolen i Budapest i maj 1995. F och Fé dömdes den 8 juni 2006. - I Europadomstolen klagade F över att hans pass varit indraget under mer än tio år. Han åberopade artikel 2.2 i protokoll nr 4. Både F och Fé klagade över att de inte fått domstolsprövning inom skälig tid och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att förbudet för F att lämna landet inte hade omprövats efter den 9 maj 1995 och att det kvarstod oförändrat i över tio års tid eller åtminstone till den 1 maj 2004, när möjligheten att resa inom EU med ett nationellt identitetskort infördes. Domstolen fann därmed att reseförbudet i verkligheten varit en automatisk och generell åtgärd med obegränsad varaktighet och att det som sådan stred mot myndigheternas skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att ingripanden i den enskildes rätt att lämna sitt land skulle vara berättigade och proportionerliga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.2 i protokoll nr 4 och förklarade klagomålen i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22
Riener ./. Bulgarien, dom 2006-05-23 (jfr nr 6/06)
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Iletmis ./. Turkiet, dom 2005-12-06 (jfr nr 11/05)

Radovici och Stanescu mot Rumänien
(Ansökningar nr 68479/01, 71351/01 och 71352/01, dom den 2 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Formella bestämmelser hindrade fastighetsägare som återfått förstatligad egendom från att under fem år vräka hyresgäster som hyrt av staten och att för den tiden få någon hyra. Fastighetsägaren fick bära en för tung börda och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

R och S är rumänska medborgare och bosatta i Bukarest. I sin egenskap av tidigare ägare till tre hyresfastigheter som blivit förstatligade väckte de talan för att återfå egendomen. De vann sina mål och de rumänska domstolarna beslöt att den aktuella egendomen skulle lämnas tillbaka till dem. Tre av lägenheterna beboddes av hyresgäster som tecknat hyresavtal med staten och R och S bad dem skriva under nya hyresavtal men de vägrade. R och S ansökte därefter om vräkningsbeslut men domstolen avslog deras ansökningar huvudsakligen på grund av att de inte uppfyllt vissa formella krav som angavs i en förordning nr 40/1999. Detta innebar att de tidigare hyresavtalen förlängdes. Genom därefter följande processer lyckades R och S flera år senare att få vräkningsbeslut mot dem som bodde i lägenheterna. De fick emellertid inte någon hyra trots att lägenheterna hade bebotts under flera år. - I Europadomstolen klagade R och S över att de under en så lång tid inte hade kunnat förfoga över sin egendom, vilken hade återlämnats till dem, och över att de inte kunnat få någon hyra på grund av tillämpningen av förordningen 40/1999. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens invändning att de klagande inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen, fann att R och S i sin egenskap av hyresvärdar hade bestraffats för att de inte följt de formella villkor som angavs i förordningen 40/1999. Genom att lägga en så tung börda på dem som att behålla hyresgästerna i sin fastighet under fem år utan någon reell utsikt att kunna få någon hyresbetalning hade de belastats med en särskild och överdrivet tung börda som rubbat den rimliga jämvikt som skall råda mellan motstående intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Hutten-Czapska ./. Polen, dom (GC) 2006-06-19 (jfr nr 7/06)
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28

Mamère mot Frankrike
(Ansökan nr 12697/03, dom den 7 november 2006)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för förtal pga. uttalanden i ett TV-program, där Tjernobylkatastrofen diskuterades och där en tidigare chef för strålskyddsmyndigheten betecknades som ondskefull och med ”Asterixkomplex”, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

M är en av de ledande personerna i det ekologiska partiet ”De gröna”, han är parlamentsledamot och borgmästare i Bègles. Han arbetade tidigare som journalist och reporter, bl.a. som nyhetsuppläsare i TV-kanalen ”Antenne 2” från 1977 till 1992. I oktober 1999 deltog M som gäst i TV-programmet ”Tout le monde en parle” (”Alla talar om det”) som leddes av A. Under programmet nämnde en annan gäst kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och talade om vad han känt när han läste en bok som var tillägnad katastrofens offer. I anslutning härtill nämnde M en viss P, som då var chef för strålskyddsmyndigheten, och beskrev honom som en ondskefull karaktär ”som hela tiden talade om för oss att Frankrike är så starkt - Asterixkomplexet - att Tjernobylmolnet inte hade trängt över våra gränser”. P väckte talan mot M, det statliga TV-bolaget ”France 2” och dess ansvarige utgivare, T, för förtal av tjänsteman, som var ett brott enligt 29 och 31 §§ i pressfrihetslagen. Den 11 oktober 2000 fann domstolen att T och M var skyldiga och de dömdes att bl.a. betala motsvarande 1 524.49 EUR. Domen fastställdes av appellationsdomstolen i Paris i oktober 2001. Den domstolen fann att M:s kommentarer varit ärekränkande, eftersom de hade skadat P:s ” heder och rykte” genom att anklaga honom för att ” i sin egenskap av specialist i frågor om radioaktivitet, medvetet ha lämnat felaktiga eller osanna uppgifter om ett så allvarligt problem som Tjernobylkatastrofen, som skulle ha kunnat få en stor betydelse för hela den franska befolkningens hälsa”. Domstolen ansåg att M beskrivit P på ett nedsättande sätt genom att använda adjektivet ”ondskefull” och genom att säga att P led av ett ”Asterixkomplex”. Kassationsdomstolen avslog i oktober 2002 M:s överklagande dit. - I Europadomstolen klagade M över att den fällande domen mot honom innebar en kränkning av hans yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att den fällande domen innebar ett intrång i M:s rätt till yttrandefrihet, att det var föreskrivet i pressfrihetslagen och att det hade företagits i syfte att skydda andras rykte. Vidare noterades att målet var av den arten där artikel 10 krävde ett mycket starkt skydd av yttrandefriheten. För det första hade M:s kommentarer gällt ett ämne av allmänt intresse, nämligen skyddet för miljön och för allmänhetens hälsa. För det andra hade M otvivelaktigt talat i sin egenskap av en folkvald representant som ägnade sig åt ekologiska frågor så att hans kommentarer kunde anses som ett politiskt uttryck. Domstolen erinrade om att personer som åtalas pga. sina uttalanden i frågor av allmänt intresse skulle ha möjlighet att frigöra sig från ansvar genom att visa att de handlat i god tro och när det gällde faktiska påståenden, genom att visa att dessa var sanna. I M:s fall hade kommentarerna i fråga varit både värdeomdömen och faktiska påståenden och M borde därför ha getts båda de nämnda möjligheterna. När det gällde påståendena om de faktiska förhållandena var M genom den i lagen angivna tidsfristen förhindrad att visa att hans påståenden var sanna. Domstolen kunde visserligen inse det logiska i en sådan tidsfrist men den fann att när det gällde historiska eller vetenskapliga händelser kunde det tvärtom förväntas att debatten med tiden skulle berikas av nya uppgifter som kunde förbättra förståelsen av verkligheten. Vidare hade M:s uttalanden visserligen varit sarkastiska men de hade hållits inom de godtagbara gränserna för överdrift eller provokation och domstolen fann inte att de var uppenbart förolämpande. Domstolen beaktade vid sin bedömning också det förhållandet att P var en offentlig tjänsteman. När uttalandena gjordes var han emellertid 76 år gammal och inte längre i tjänst. Hans personliga och tjänsteansvar var en integrerad del av debatten i en fråga av allmänt intresse, eftersom han som chef hade haft tillgång till alla åtgärder som vidtogs och vid fler tillfällen hade använt sig av media för att informera allmänheten om nivån på nedfallet eller snarare avsaknaden av det inom franskt territorium. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den mycket stora betydelse som den allmänna debatten där uttalandena gjordes hade, kunde den fällande domen inte anses ha varit proportionerlig och den var därför inte heller nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
VgT Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28
Vides Aizsardzibas Klubs ./. Lettland, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04)
Steel o. Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Busuioc ./. Moldavien. Dom 2004-12-21
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)

Kaste och Mathisen mot Norge
(Ansökningar nr 18885/04 och 21166/04, dom den 9 november 2006)
Domen finns endast på engelska.

Vid prövning av överklaganden av fällande domar åberopade en medåtalad sin rätt att tiga. Det vittnesmål han lämnat till polisen lästes upp men något korsförhör fick inte hållas. Härigenom kränktes artikel 6.1 och 3 d).

K och M dömdes i mars 2002 av tingretten i Oslo tillsammans med C för innehav av 48 kg amfetamin som de försökte föra in från Tyskland till Norge. K dömdes även för olaga vapeninnehav. I oktober 2002 dömdes en annan medbrottsling till dem, D, för sin inblandning i de aktuella brotten. K, M, C och D överklagade till Borgarting lagmannsrett och den domstolen beslöt att sammanföra målen. D klagade endast i påföljdsdelen medan de övriga överklagade domarna i sin helhet. De klagade bl.a. över förfarandet, bedömningen av bevisningen och lagtillämpningen i skuldfrågan. K och M hördes båda vid förhandlingen medan D inte ville uttala sig. Det han hade uppgett i ett skriftligt vittnesmål till polisen lästes emellertid upp vid förhandlingen. När M begärde att få ställa frågor till D fann domstolen att D, som åberopat sin rätt att tiga, inte kunde korsförhöras. I Europadomstolen klagade K och M över förfarandet och åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen noterade att lagmannsrettens ordförande hade beslutat att eftersom D hade gjort gällande sin rätt att tiga så kunde det inte tillåtas att det ställdes frågor direkt till honom. Europadomstolen fann emellertid att även om de klagande tillåtits att ställa frågor till D så innebar inte det med nödvändighet att det var oförenligt med D:s rätt att inte svara på frågor som kunde vara belastande för honom. Domstolen noterade vidare att lagmansretten funnit att medåtalade inte kunde anses som vittnen i konventionens mening. Domstolen förklarade att när ett skriftligt vittnesmål i väsentlig grad läggs till grund för en fällande dom utgjorde det, oavsett om det lämnats av ett vittne i strikt mening eller av en medåtalad, bevisning för ett åtal som omfattas av bestämmelserna i artikel 6.1 och 3 d). Domstolen fann att K och M inte hade fått lämpliga och tillräckliga möjligheter att ifrågasätta de uttalandena på vilka de fällande domarna mot dem grundades och att de därför inte hade fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
Craxi ./. Italien (nr 1), dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)
Harri Peltonen ./. Finland, beslut 1999-05-11
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22

Luluyev m.fl. mot Ryssland
(Ansökan nr 69480/01, dom den 9 november 2006)
Imakayeva mot Ryssland
(Ansökan nr 7615/02, dom den 9 november 2006)
Domarna finns endast på engelska.

Ryssland fällt för att ha orsakat dödsfall och försvinnanden i Tjetjenien och för otillräckliga utredningar samt för att ha orsakat de anhöriga stor oro. Kränkningar har skett av artiklarna 2, 3, 5, 8 och 13.

Dessa två mål rör händelser som inträffat i Tjetjenien.

I det första målet är de klagande närstående släktingar till L, som var sjuksköterska och bodde med sin man och sina fyra barn i Gudermes i Tjetjenien. L var också förskollärare och sålde dessutom frukt på den lokala marknaden. Hennes man var domare men har nu slutat arbeta för rättsväsendet. Den 3 juni 2000 gick L tillsammans med två kusiner till marknadsplatsen i norra delen av Grozny. Någon gång mellan kl. 7 och 9 greps de tre kvinnorna tillsammans med många andra av en grupp beväpnade och maskerade militärer klädda i kamouflagefärgade kläder som trädde säckar över deras huvuden och förde bort dem. När polisen försökte ingripa sköt soldaterna i luften med maskingevär och körde sedan bort. Den enda upplysning de lämnade var att de genomförde en laglig operation. L:s make kallades till förhör hos åklagaren angående kidnappningen av hustrun och han fick ställning som målsägande i det brottmålsförfarande som inleddes men som kort därefter förklarades vilande. I februari 2001 hittades en massgrav i utkanten av Grozny, mindre än en km från de ryska militära styrkornas högkvarter i Tjetjenien. 47 kroppar hittades och tre av dess identifierades som L och hennes kusiner. Det noterades att de avlidna bar ögonbindel. Utredningen av det inträffade pågår alltjämt och man har inte kunnat identifiera någon ansvarig för bortförandet och mordet på L och de övriga och ingen har således kunnat ställas till svars för brotten. - I Europadomstolen klagade de anhöriga över att L olagligen hade förts bort, torterats och dödats av inhemska myndigheter och över den bristande utredningen. De åberopade artiklarna 2, 3, 5 och 13.

Det andra fallet gäller försvinnandet av I:s make och ene son. I är lärare och sonen hade utexaminerats som tandläkare 1999. I hävdade att hennes son försvann sedan han gripits av soldater den 17 december 2000. Hon åberopade ögonvittnens beskrivning av förövarna som ”militär personal” och påstod att de använt militärfordon samt att gripandet skett vid infarten till byn Novye Atagi alldeles i närheten av en militär vägpostering. I hade därefter inte hört av sonen. Den 18 december 2000 började I och hennes make att försöka få upplysningar om sonen och de besökte flera läger och fängelser i Tjetjenien och norra Kaukasus. I januari 2001 fick I upplysning om att ett brottmålsförfarande hade inletts avseende den misstänkta kidnappningen av hennes son. Tidigt den 2 juni 2003 kom, enligt I, 20 soldater i militära kamouflageuniformer och genomsökte hennes hem utan något beslut om husrannsakan. De konfiskerade ett antal föremål och tvingade hennes man att följa med dem. I och flera vittnen kunde beskriva militärfordonen och ange registreringsnumren och de såg senare ett av dem vid den militäre befälhavarens kontor. I har efter den aktuella händelsen inte hört av sin make. Hon upplystes i juli 2002 om att ett brottmålsförfarande hade inletts avseende maken och att utredningen visat att han inte berövats friheten av någon myndighet för upprätthållande av lag och ordning. Vidare fick hon veta att utredningen avseende sonens försvinnande inte hade lyckats ta reda på var han fanns. I juli 2004 avslutades utredningen avseende maken med motiveringen att något brott inte hade begåtts och att han gripits av militären enligt en lag om bekämpningen av terrorism och att han sedan hade släppts. Hans vidare frånvaro hade inget samband med frihetsberövandet och I kunde inte få något skadestånd. - I Europadomstolen hävdade I att först hennes son och sedan hennes make hade ”försvunnit” sedan de gripits av ryska soldater i Tjetjenien.

Europadomstolen konstaterade när det gällde L att det i alla inhemska instanser hade antagits ett samband mellan bortförandet av L och hennes död. För det talade också det förhållandet att hon hittades tillsammans med de personer tillsammans med vilka hon fördes bort. Domstolen fann att bevisningen i målet uppnådde bevisnivån ”bortom rimligt tvivel” vilket gjorde det möjligt att hålla de statliga myndigheterna ansvariga för L:s död. Vidare hade myndigheterna inte förmått att genomföra en effektiv utredning av L:s försvinnande och död. Utredningen visade emellertid inte att L utsatts för tortyr eller misshandel. Däremot hade de anhöriga under de tio månader som L var försvunnen varit utsatta för oro och ångest i sådan omfattning som innebar omänsklig behandling. Regeringen hade inte lämnat någon förklaring till frihetsberövandet av L och domstolen fann att hon varit frihetsberövad helt utan de säkerhetsåtgärder som föreskrivs i artikel 5. Som domstolen konstaterat hade utredningen enligt artikel 2 varit ineffektiv och det medförde att effektiviteten hos varje annat rättsmedel som kunde varit tillgängligt hade underminerats och staten hade därför brustit i sina skyldigheter enligt artikel 13. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 när det gällde L:s död och även när det gällde utredningen därav. Vidare att det inte skett någon kränkning av artikel 3 när det gällde L men däremot en kränkning när det gällde de anhöriga. Det hade också skett en kränkning av artikel 5 och av artikel 13 i förening med artikel 2. När det gällde klagomålet enligt artikel 6 och artikel 8 fann domstolen att de inte väckte någon fråga som behövde prövas särskilt.

Europadomstolen fann när det gällde I:s klagomål att det bortom rimligt tvivel hade visats att sonen gripits av säkerhetsstyrkor och att han därefter försvunnit och att man måste anta att han dött till följd av det inte erkända frihetsberövandet. De ryska myndigheterna hade inte åberopat något skäl som kunde berättiga användandet av dödligt våld och den ryska regeringen bar därför ansvaret för sonens död. Ryssland hade också brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter att genomföra en effektiv, snabb och omsorgsfull utredning av sonens försvinnande. Även I:s make måste antas vara död, eftersom han gripits under sådana omständigheter som kunde beskrivas som livshotande. Den ryska regeringen hade inte åberopat något som kunde visa att maken berövats livet på laglig väg. Även utredningen av makens försvinnande var ineffektiv och otillräcklig. I hade lidit och led alltjämt av oro och ångest till följd av att först sonen och sedan även maken försvunnit och över att hon inte kunnat få veta vad som hänt dem. Myndigheternas sätt att behandla hennes klagomål måste betecknas som omänsklig behandling. Domstolen fann vidare att både sonen och maken hade berövats friheten helt utan de garantier som de skulle tillförsäkras enligt artikel 5. Genomsökningen av I:s hem och beslagen av vissa föremål hade skett utan beslut om husrannsakan och var därför olagliga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett kränkningar av artikel 2 både när det gällde sonens och makens försvinnanden och när det gällde utredningarna därav. Vidare hade det skett en kränkning av artikel 3 beträffande I och av artikel 5 beträffande sonen och maken. Slutligen hade det skett en kränkning av artikel 8 och av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
För de många hänvisningarna hänvisas direkt till resp. dom

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och på franska.

Hermi mot Italien
(Ansökan nr 18114/02, dom den 18 oktober 2006)

Kallelse till appellationsdomstol innehöll inte någon upplysning om att klaganden själv inom viss frist måste begära att bli förd till förhandlingen. När han inte framställde någon sådan begäran fann domstolen att han avstått från sin rätt att närvara. Förhandlingen i hans frånvaro innebar inte någon kränkning av artikel 6.

H är tunisisk medborgare och sitter f.n. i fängelse i Italien. Han greps 1999 med 485 g heroin på sig och han åtalades för narkotikabrott. Vid förhandlingar den 25 februari 2000 och den 24 mars 2000 var H närvarande tillsammans med sina advokater och han förklarade då att han förstod anklagelserna mot honom och att han kunde tala italienska. H dömdes sistnämnda dag till sex års fängelse och böter på drygt 20 000 EUR. Domaren noterade att H hade innehaft motsvarande 8 000 dagliga doser av heroin. H överklagade och åberopade bl.a. att heroinet varit avsett för personligt bruk, att narkotikalagstiftningen hade tolkats på ett grundlagsstridigt sätt samt att de kemiska analyserna av narkotikan var ogiltiga pga. av brister i förfarandet. Den 1 september 2000 fick H och en av hans advokater meddelande om att förhandling i appellationsdomstolen skulle ske om två månader. H hade inte någon kontakt med sin advokat mellan dessa tillfällen. Vid förhandlingen den 3 november 2000 begärde H:s advokat att H skulle få närvara. Hans begäran avslogs med motiveringen att H inte minst fem dagar i förväg hade upplyst domstolen om att han önskade närvara. Den överklagade domen fastställdes och H klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen klagade H över att han inte fått en rättvis rättegång eftersom han inte fått närvara vid förhandlingen i appellationsdomstolen. Han åberopade artikel 6.

Europadomstolen i kammare fann den 28 juni 2005 (jfr nr 7/05) med fyra röster mot tre att det hade skett en kränkning av artikel 6.

Europadomstolen noterade nu att appellationsdomstolen i Rom var behörig att pröva endast de aspekter av den överklagade domen som den klagande hade åberopat i sitt överklagande. Dessa grunder hänförde sig huvudsakligen till hur brottet karaktäriserades i lagstiftningen och till tolkningen av den inhemska narkotikalagstiftningen samt värderingen av expertutlåtanden. Det förhållandet att H hade innehaft narkotika hade inte ifrågasatts i överklagandet. Han hade gripits på bar gärning och inte vid något tillfälle under förfarandet hade han förnekat den faktiska grunden för anklagelserna mot honom. Trots att H hävdat att den narkotika han hade innehaft var avsedd för personligt bruk hade den nationella domstolen konstaterat att han hade haft tillräckligt med narkotika för att det skulle räcka för en person i 20 år. Domstolen hade svårt att se hur H:s närvaro vid förhandlingen på något sätt skulle ha kunnat påverka karaktäriseringen av det brott som låg till grund för den fällande domen. Europadomstolen noterade också att appellationsdomstolen i Rom inte hade kunnat höja straffet, utan att den endast kunde fastställa eller sätta ned straffet. Vidare visste H eller borde genom sina advokater ha vetat att förhandlingen i appellationsdomstolen i princip var begränsad till att höra parternas argument utan upptagning av bevis eller vittnesförhör. Med hänsyn till att H deltagit i de tidigare förhandlingarna som varit av kontradiktorisk natur innebar kraven på en rättvis rättegång inte nödvändigtvis att H var närvarande vid förhandlingen i appellationsdomstolen. Detta var i sig tillräckligt för att konstatera att det inte skett någon kränkning av artikel 6.

Domstolen gick emellertid vidare och konstaterade att även om man antog att H hade en rätt att närvara vid förhandlingen så hade han upplysts om dagen för förhandlingen och han hade avstått från sin rätt att närvara. H hade vid det aktuella tillfället bott tio år i Italien och han hade uppgett att ha kunde tala italienska. Han hade inte heller antytt för fängelsemyndigheten att han inte förstod underrättelsen. Det var beklagligt att underrättelsen inte innehöll någon upplysning om att H senast fem dagar före förhandlingen måste begära att bli förd till förhandlingen men det ankom på advokaterna att informera sin klient om nödvändiga åtgärder. Staten kunde inte hållas ansvarig för varje tillkortakommande av en försvarsadvokat som förordnats enligt rättshjälpssystemet. Det var endast vid uppenbara brister hos en advokat som staten var skyldig att ingripa och så var inte fallet här. H:s underlåtelse att begära att bli förd till förhandlingen tolkades av den nationella domstolen som ett avstående från rätten att närvara och domstolen fann med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet att den tolkningen var rimlig och inte godtycklig. Kravet på att H själv måste begära att bli förd till förhandlingen innebar inte att några särskilt komplicerade formella bestämmelser måste iakttas. Med hänsyn till säkerhetsåtgärderna var det rimligt med en strikt frist för en begäran att närvara. När advokaterna elva dagar före förhandlingen gav in sina synpunkter till rätten nämndes inget om att H ville närvara och den protest som gjordes vid förhandlingen kom i ett mycket sent skede. Vidare fanns det inget som tydde på att H själv protesterat hos fängelsemyndigheten när han upptäckte att han inte skulle föras till förhandlingen. Domstolen fann sammanfattningsvis att de italienska rättsliga myndigheterna varit berättigade att utgå från att H hade avstått från sin rätt att närvara. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.

Skiljaktiga meningar

Den grekiske domaren Rozakis, den nederländske domaren Myjer, den lettiske domaren Ziemele och domaren Spielmann från Luxemburg lämnade en gemensam skiljaktig mening. De delade majoritetens uppfattning om vilka principer som gällde men ansåg att tillämpning i det aktuella fallet borde ha varit en annan. De framhöll vidare att domstolens praxis är klar och tydlig. Ett avstående från rätten att närvara måste vara otvetydig. De skiljaktiga domarna ansåg att det aktuella fallet var mer likt fallet Dondarino mot San Marino (jfr nr 7/04) än fallet Kamasinski mot Österrike. H hade haft rätt att närvara och det hade inte varit alltför besvärligt att skjuta upp förhandlingen. De skiljaktiga domarna ansåg således att det skett en kränkning av artikel 6.

Även den slovenske domaren Zupancic var skiljaktig. Han ansåg att avgörandet i målet var beroende av skillnaden mellan fakta och rätten, dvs. att domstolen i Rome hade varit berättigad att avgöra målet utan att H var närvarande om det endast var rättsfrågor som skulle bedömas. Rättsliga frågor kan inte helt lätt skiljas från faktiska överväganden vare sig ”in abstracto” eller ”in concreto”. Det förhållandet att den aktuella underrättelsen varken angav krav på ett uttalat avstående eller medförde att den klagande automatiskt fördes till förhandlingen uppfattade han som ett förbiseende vid utformandet av underrättelseformuläret. Följden blev emellertid att domstolen inte kunde veta om H uteblev från förhandlingen pga. sin egen vilja, sin advokats underlåtelse eller något annat förhållande. Med hänsyn till andan i både den italienska rättegångslagen och Europadomstolens egen praxis ansåg domare Zupancic att det hade ålegat den italienska regeringen att övertyga domstolen om att H uttryckligen och otvetydigt hade avstått från sin rätt att närvara. Eftersom regeringen inte förmådde detta fann han att det skett en kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Lala ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
De Lorenzo ./. Italien, beslut 2004-02-12
Stoichkov ./. Bulgarien, dom 2005-03-24 (jfr nr 4/05)
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Sejdovic ./. Italien, dom 2004-11-10 (jfr nr 11/04)
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Ekbatani ./. Sverige, dom 1988-05-26
Monnell o. Morris ./. U K, dom 1987-03-02
Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Kremzow ./. Österrike, dom 1993-09-21
Dondarini ./. San Marino, dom 2004-07-06 (jfr nr 7/04)
De Biagi ./. San Marino, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Tabaï ./. Frankrike, beslut 2004-02-17
Vakili Rad ./. Frankrike, kommissionens beslut 1997-09-10
Luedicke, Belkacem o. Koç ./. Tyskland, dom 1978-11-28
Husain ./. Italien, beslut 2005-02-24
Güngör ./. Tyskland, beslut 2001-05-17
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23
Cuscani ./. U K, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Jones ./. U K, beslut 2003-09-09
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Somogyi ./. Italien, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Jan Åke Andersson ./. Sverige, dom 1991-10-29
Hoppe ./. Tyskland, dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)
Rippe ./. Tyskland, beslut 2006-02-02
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Sannino ./. Italien, dom 2006-04-27 (jfr nr 5/06)

Üner mot Nederländerna
(Ansökan nr 46410/99, dom den 18 oktober 2006)

Utvisning av turkisk medborgare från Nederländerna där han bott sedan många år och där han hade sin partner och sina barn kränkte, trots familjeintresset men med hänsyn till den allvarliga brottslighet han begått, inte artikel 8.

Ü kom till Nederländerna när han var tolv år tillsammans med sin mor och sina två bröder för att förena sig med fadern. 1988 fick han permanent uppehållstillstånd. I juni 1991 flyttade han ihop med en nederländsk medborgare och paret fick en son den 4 februari 1992. Paret separerade och Ü flyttade i november 1992 men han behöll en nära kontakt med både sonen och hans mor. I maj 1993 var Ü inblandad i ett bråk på ett café. Han hade två laddade vapen med sig och sköt och dödade en man samt skadade en annan man i benet. Hans påstående att han handlade i självförsvar godtogs inte av domstolarna och han dömdes i januari 1994 för dråp och grov misshandel till sju års fängelse. Han var tidigare dömd för våldsbrott och störande av allmän ordning. Han partner, sonen och en andra son som paret fått i juni 1996 besökte honom i fängelset åtminstone en gång i veckan. Båda sönerna, för vilka han erkänt faderskapet, var nederländska medborgare. Varken han partner eller någon av sönerna talade turkiska. Den 30 januari 1997 beslöt justitieministern att återkalla Ü:s permanenta uppehållstillstånd och beslöt vidare att han skulle utvisas på tio år pga. den fällande domen. Ü överklagade förgäves. Han deporterades till Turkiet den 11 februari 1998. Kort därpå återkom han till Nederländerna och sändes än en gång till Turkiet i juni 1998. Även denna gång överklagade Ü utan framgång. - I Europadomstolen klagade Ü över att han genom återkallelsen av hans uppehållstillstånd och utvisningsbeslutet hade skilts från sin familj. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen i kammare fann i en dom den 5 juli 2005 (jfr nr 7/05) med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

Europadomstolen slog nu fast att de ifrågasatta åtgärderna innebar ett intrång i Ü:s rätt till respekt för sitt familjeliv, att intrånget hade skett i överensstämmelse med lag och att det haft ett legitimt syfte, nämligen att upprätthålla allmän säkerhet och att förhindra oordning och brott. Åtgärderna innebar också ett intrång i Ü:s rätt till respekt för sitt privatliv. Domstolen konstaterade att Ü hade bott i Nederländerna under avsevärd tid och att han där hade fått status som permanent bosatt. Han hade också bildat familj där. Han hade därför tveklöst starka band med Nederländerna. Domstolen kunde emellertid inte bortse från att Ü levt endast förhållandevis kort tid tillsammans med sin partner och den förstfödde sonen och att han aldrig bott tillsammans med sin andre son. Domstolen godtog inte påståendet att Ü tillbringat så litet tid i Turkiet att han när han skickades tillbaka dit inte längre hade några sociala eller kulturella inklusive språkliga band med det turkiska samhället. De brott som föranlett den ifrågasatta utvisningen var av mycket allvarlig natur. Medan Ü hävdade att han handlat i självförsvar kvarstod det faktum att han burit på sig två laddade vapen vid det aktuella tillfället. Mot bakgrund av att Ü dömts tidigare fann domstolen att han hade visat sig vara brottsbenägen. Domstolen instämde i kammarens bedömning att sönerna vid utvisningen var unga och att de m.h.t. sitt nederländska medborgarskap kunde återvända till Nederländerna för att besöka släktingar om de följde med fadern till Turkiet. Även om man inte undervärderade partnerns svårigheter om hon följde med Ü till Turkiet fanns det mot bakgrund av de speciella förhållandena målet andra intressen som tog över familjeintresset. Utvisningen var begränsad till tio år och Ü skulle, om han uppfyllde villkoren, kunna återvända till Nederländerna därefter. Nederländerna hade inte lagt för stor vikt vid sina egna intressen när utvisningen beslutades. Domstolen fann således att det upprätthållits en rimlig jämvikt i målet och att utvisningen av Ü var proportionerlig i förhållande till syftet med åtgärden och att den därför varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med fjorton röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar

Den franske domaren Costa, den slovenske domaren Zupancic och den turkiske domaren Türmen lämnade en gemensam skiljaktig mening. De fram höll bl.a. följande. Europadomstolen har i kammare under de senaste 20 åren meddelat ett stort antal domar i fråga om utvisning av en utländsk medborgare från en stats territorium. Den stora kammaren har under denna tid inte haft möjlighet att pröva om det i sådant fall skett en kränkning av artikel 8. Det nu uppsläppta målet speglar inte den mest typiska situationen. Utländska medborgare, som i likhet med Ü lagligen varit bosatta i ett land, borde få samma behandling och så nära som möjligt samma legala status som tillerkänns landets egna medborgare. Detta har framhållits i ett antal dokument på Europanivå, både i EU och i Europarådet och även i viss mån på en global nivå. Detta betyder inte att utlänningar aldrig kan utvisas men artikel 8 bör tolkas i ljuset av dessa övriga dokument. Den enda möjligheten som kan anses berättigad för att finna att det inte skett någon kränkning är att ge större tyngd åt brottest art och svårighetsgrad och det leder till frågan om ”dubbla straff” eller snarare ett diskriminerande straff som läggs på en utlänning vid sidan av det som drabbar en av landets egna medborgare för samma brott. Enligt de skiljaktigas mening innebär den administrativa åtgärden att besluta om utvisning, som åtminstone i teorin är begränsad till en så lång tid som tio år, en lika allvarlig påföljd som ett fängelsestraff, om inte ännu allvarligare. Det är sant att konventionen är ett ”levande instrument” som skall tolkas i ljuset av dagens förhållanden men de hade helst sett att denna dynamiska tolkning av praxis skulle leda till ökat skydd för utländska medborgare snarare än till ökade straff som särskilt drabbar utlänningar.

HÄNVISNINGAR
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Keles ./. Tyskland, dom 2005-10-27 (jfr nr 10/05)
Sen ./. Nederländerna, dom 2001-12-21 (jfr nr 1/02)
Tuquabo-Tekle m.fl. ./. Nederländerna, dom 2005-12-01 (jfr nr 11/05)
Mokrani./. Frankrike, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Sezen ./. Nederländerna, dom 2006-01-31 (jfr nr 2/06)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Stojakovic ./. Österrike, 2006-11-09

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06 och 9/06.

Avsaknad av skydd mot miljöförstöring kränkte privat- och familjelivet
Ledyayeva, Dobrokhotova, Zolotareva och Romashina ./. Ryssland, 2006-10-26
Giacomelli ./. Italien, 2006-11-02

Se liknande mål i bl.a. nr 6/03, 7/03, 11/04 och 6/05

Bestämmelse om klagofrist eller strikt tolkning hindrade domstolsprövning
Friedrich ./. Tjeckien, 2006-10-26

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05, 11/05, 7/06 och 9/06.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Ioachimescu och Ion ./. Rumänien, 2006-10-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Orha ./. Rumänien, 2006-10-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Pivnenko ./. Ukraina, 2006-10-12; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Tarnavskiy ./. Ukraina, 2006-10-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Matache m.fl. ./. Rumänien, 2006-10-19; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kesyan ./. Ryssland, 2006-10-19; även artikel 6.1 skälig tid och artikel 1 i protokoll nr 1
Acatrinei ./. Rumänien, 2006-10-26; även artikel 1 i protokoll nr 1
Jelicic ./. Bosnien o. Herzegovina, 2006-10-31, även artikel 1 i protokoll nr 1 - Första domen mot Bosnien!
Draguta ./. Moldavien, 2006-10-31; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mihaescu ./. Rumänien , 2006-11-02
Kazartsev ./. Ryssland, 2006-11-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tytar ./. Ryssland, 2006-11-02; även artikel 1 i protokoll nr 1
Volokitin ./. Ryssland, 2006-11-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bagriy o. Krivanich ./. Ukraina, 2006-11-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Fyodorov ./. Ukraina, 2006-11-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Negrich ./. Ukraina, 2006-11-09; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vorona ./. Ukraina, 2006-11-09; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Sacilor-Lormines ./. Frankrike,2006-11-09: även likställda parter och skälig tid.
Belukha ./. Ukraina, 2006-11-09

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06 och 9/06.

Fastställande av faderskap
Tavli ./. Turkiet, 2006-11-09

Se liknande mål i bl.a. nr 11/05, 8/06 och 9/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Dacosta Silva ./. Spanien, 2006-11-02
Holomiov ./. Moldavien, 2006-11-07; även artikel 3, undermåliga förhåll. se nedan och artikel 6.1 skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Tüzel ./. Turkiet (nr 2), 2006-10-31; även artikel 13
Klein ./. Slovakien, 2006-10-31
Kobenter and Standard Verlags GmbH ./. Österrike, 2006-11-02
Standard Verlags GmbH ./. Österrike, 2006-11-02
Standard Verlags GmbH and Krawagna-Pfeifer ./. Österrike, 2006-11-02
Leempoel & S.A. ED. Cine Revue ./. Belgien, 2006-11-09; ej kränkning
Krone Verlags GmbH mot Österrike, 2006-11-09; ej kränkning
Düzgören ./. Turkiet, 2006-11-09; även artikel 6.1 oberoende domstol

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Gasiorowski ./. Polen, 2006-10-17; även skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3, nedan
Volokhy ./. Ukraina, 2006-11-02; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Ineffektiv eller otillräcklig utredning i strid med artikel 3.
Danelia ./. Georgien, 2006-10-17
Melinte ./. Rumänien, 2006-11-09

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 1/04, 6/04, 9/04, 10/04, 2/06 och 3/06.

Krav på inställelse i fängelse eller annan verkställighet, på ställande av säkerhet eller på annan betalning för att få klaga till kassationsdomstol är inte förenligt med en rättvis rättegång.
Tastanidis ./. Grekland, 2006-10-12

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 2/04, 5/04, 7/04, 7/06 och 9/06.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Göçmen ./. Turkiet, 2006-10-17; byte av domare, även artikel 3 våld från polis, se nedan, och 13
Maçin ./. Turkiet (nr 2), 2006-10-24; byte av domare, ej kränkning; även part inte fått del av handlingar, se nedan
Yüksektepe ./. Turkiet, 2006-10-24
Gürsoy m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-31; även artikel 6.1 ”skälig tid”, ej kränkning
Karaoglan ./. Turkiet, 2006-10-31
Kavak ./. Turkiet, 2006-11-09

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Olaglig användning av mark i avsaknad av formellt beslut om expropriation i strid med artikel 1 i protokoll nr 1
Di Pietro ./. Italien, 2006-11-02; även artikel 6.1 - skälig tid
Milazzo ./. Italien, 2006-11-02; även artikel 6.1 - skälig tid
Matthias m.fl. ./. Italien, 2006-11-002
Perrella ./. Italien (nr 2), 2006-11-02

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersätt m.m. nedan.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Barbu ./. Rumänien, 2006-10-12
Barcanescu ./. Rumänien, 2006-10-12
Danulescu ./. Rumänien, 2006-10-12
Patrichi ./. Rumänien, 2006-10-12
Ruxanda Ionescu ./. Rumänien, 2006-10-12
Sebastian Taub ./. Rumänien, 2006-10-12
Tovaru ./. Rumänien, 2006-10-12
Öz och Baspinar ./. Turkiet, 2006-10-17
Yazganoglu ./. Turkiet, 2006-10-17
Ceglia ./. Italien, 2006-10-19
Gautieri m.fl. ./. Italien, 2006-10-19; även artikel 6.1 skälig tid
Börekçiogullari (Çokmez) m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-19
Baba ./. Turkiet, 2006-10-24
Açikgöz ./. Turkiet, 2006-10-24
Akkan och Erkizilkaya ./. Turkiet, 2006-10-24
Kürkçü m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-24
Terece ./. Turkiet, 2006-10-24
Üstücan m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-24
Edwards ./. Malta, 2006-10-24
Emanuele Calandra m.fl. ./. Italien, 2006-10-26
Ippoliti ./. Italien, 2006-10-26

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Sagir ./. Turkiet, 2006-10-19
Maçin ./. Turkiet (nr 2), 2006-10-24; även oberoende domstol se ovan
Mares .T. Tjeckien, 2006-10-26

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Aldoshkina ./. Ryssland, 2006-10-12
Stanislav Zhukov ./. Ryssland, 2006-10-12
Kök./. Turkiet, 2006-10-19; även artikel 6.1 skälig tid
Aksoy (Eroglu) ./. Turkiet, 2006-10-31; handlingar som lades till grund kommunicerades inte
Güner Corum ./. Turkiet, 2006-10-31; handlingar som lades till grund kommunicerades inte
Kahraman ./. Turkiet, 2006-10-31; handlingar som lades till grund kommunicerades inte

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Estamirov m.fl. ./. Ryssland, 2006-10-12; även artikel 13
Kamer Demir m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-19; även artikel 13
Diril ./. Turkiet, 2006-10-19; även artiklarna 5 och 13
Selim Yildirim m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-19
Kaya m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-24

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Staykov ./. Bulgarien, 2006-10-12; även artikel 5.4 snabb prövning
Dvoynykh ./. Ukraina, 2006-10-12; även artikel 13
Koval ./. Ukraina, 2006-10-19
Serifis ./. Grekland, 2006-11-02; avsaknad av medicinsk vård
Holomiov ./. Moldavien, 2006-11-07; avsaknad av medicinsk vård, även artikel 5, se ovan och artikel 6.1 skälig tid
Khudobin ./. Ryssland,2006-10-26; avsaknad av medicinsk vård, även skyndsamhetskraven i artikel 5.3, 5.4 och 6.1

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06 och 7/06.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Konnerth ./. Rumänien, 2006-10-12; även artikel 1 i protokoll nr 1
Raicu ./. Rumänien, 2006-10-19; även artikel 1 i protokoll nr 1
Irina Fedotova ./. Ryssland, 2006-10-19
Nelyubin ./. Ryssland, 2006-11-02; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06 och 8/06.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Tomasic ./. Kroatien, 2006-10-19

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 11/05 och 4/06.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Göçmen ./. Turkiet, 2006-10-17; även artikel 6.1 oberoende domstol, se ovan, och 13
Sultan Öner m.fl. ./. Turkiet, 2006-10-17; även artikel 5.1 och 13
Okkali ./. Turkiet, 2006-10-17; den gripne endast 12 år gammal!
Öktem ./. Turkiet, 2006-10-19
Yilmaz ./. Turkiet, 2006-10-31; även artikel 13
Matko ./. Slovenien, 2006-11-02; misshandel och bristande utredning

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

Äganderätt m.m. till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Suciu Arama ./. Rumänien, 2006-11-09
Ungureanu ./. Rumänien, 2006-11-09

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06 och 9/06.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 12 oktober- den 9 november 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 12, 17, 19, 24, 26 och 31 oktober samt den 2, 7 och 9 november 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 17, 24, 26 och 31 oktober samt den 2, 7 och 9 november 2006.

ARTIKEL 6.1
12 oktober
Debelic ./. Kroatien (9235/04)
Glazkov ./. Ryssland (10929/03) även artikel 13
Mladenov ./. Bulgarien (58775/00) brottmål
17 oktober
Andrzejewski ./. Polen (72999/01) brottmål
Piatkowski ./. Polen (5650/02) brottmål
Augustyniak ./. Polen (5413/02)
Chodzynscy ./. Polen (17484/02
Czerwinski ./. Polen (10384/02)
Grabinski ./. Polen (43702/02)
Kwiatkowski ./. Polen (4560/04)
Nowak ./. Polen (8612/02)
Zielonka ./. Polen (7313/02)
19 oktober
Abdullah Altun ./. Turkiet (66354/01) brottmål
Hikmedin Yildiz ./. Turkiet (69124/01) brottmål, även artikel 6.1 oberoende domstol
Tanyolaç ./. Turkiet (63964/00) brottmål, ej kränkning
Romanenko o. Romanenko ./. Ryssland (19457/02)
Arsov ./. Makedonien (44208/02)
Mukhin ./. Ukraina (39404/02)
24 oktober
Central Mediterranean Development Corporation Limited ./. Malta (35829/03) även artikel 13
Atut Sp.z o.o. ./. Polen (71151/01)
Baranowska ./. Polen (72994/01)
Romaniak ./. Polen (53284/99)
Orzechowski ./. Polen (77795/01)
Sokolowski ./. Polen (15337/02)
Stevens ./. Polen (13568/02)
Akay ./. Turkiet (58539/00)
26 oktober
Lenardon ./. Belgien (18211/03)
Novina ./. Slovenien (6855/02) även artikel 13
31 oktober
Pakkan ./. Turkiet (13017/02) även artikel 5.3, se nedan
Bencze ./. Ungern (4578/03)
Emesz ./. Ungern (36343/03)
Gergely ./. Ungern (23364/03)
Scuryová ./. Slovakien (72019/01)
2 november
Kalpachka ./. Bulgarien (49163/99)
Komarova ./. Ryssland (19126/02)
Kozlica ./. Kroatien (29182/03)
Sukobljevic ./. Kroatien (5129/03)
Matica ./. Rumänien (19567/02)
Kudinova ./. Ryssland (44374/04)
Vladimir Nikitin ./. Ryssland (15969/02)
Markoski ./. Makedonien (22928/03)
Olenik ./. Slovenien (4225/02), även artikel 13
Zorc ./. Slovenien (2792/02) även artikel 13
7 november
Smál ./. Slovenien (69208/01)
Molander ./. Finland (10615/03)
Azjert ./. Ungern (18328/03)
Lukjaniuk ./. Polen (15072/02)
Romejko ./. Polen (74209/01)
Sekulowicz ./. Polen (64249/01) ej kränkning
9 november
Tengerakis ./. Cypern (35698/03)
Petan ./. Slovenien (66819/01)
Varacha ./. Slovenien (9303/02) även artikel 13
Vehbi Ünal ./. Turkiet (48264/99)

ARTIKEL 5.3
17 oktober
Gasiorowski ./. Polen (7677/02) även Återkommande frågor artikel 8
Stankiewicz ./. Polen (29386/03)
24 oktober
Kusyk ./. Polen (7347/02) ej kränkning
Stemplewski ./. Polen (30019/03)
Zak ./. Polen (31999/03)
Zych ./. Polen (28730/02)
26 oktober
Danov ./. Bulgarien (56796/00) även artikel 5.4
Chraidi ./. Tyskland (65655/01) ej kränkning

31 oktober
Stenka ./. Polen (3675/03)
Zborowski ./. Polen (13532/03)
Pakkan ./. Turkiet (13017/02) även artikel 6.1, se ovan
Sahin o. Sürgeç ./. Turkiet (13007/02 och 13924/02)
2 november
Radoslav Popov ./. Bulgarien (58971/00) även artikel 5.4 och 5.5
7 november
Hass ./. Polen (2782/04)
9 november
Tanko Todorov ./. Bulgarien (51562/99) även artikel 5.4

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.




Senast ändrad: 2011-04-12