JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 1 2008

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 13 december 2007 - den 17 januari 2008. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

INFORMATION TILL ANSTÄLLDA I SVERIGES DOMSTOLAR
Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna "Målhantering"/"Europarätt". Det finns också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Taher mot Sverige, beslut 2007-11-29
När ett påstått giftermål inte kunde styrkas och det inte heller i övrigt visats föreligga familjeband mellan en man och hans påstådda familj var artikel 8 inte tillämplig och klagomålet kunde inte prövas utan förklarades för inadmissible.

Dom

Rey m.fl. mot Sverige, 2007-12-20
Skadeståndsmål som visserligen handlades snabbt i andra och tredje instans men som pågick mer än sex år i tingsrätt innebar att kravet på prövning inom skälig tid inte uppfylldes och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Domar mot andra länder

Foglia mot Schweiz, 2007-12-13
Böter, som ålagts advokat i ett disciplinförfarande med motiveringen att han brustit i respekt, objektivitet och sina yrkesetiska skyldigheter, var visserligen oansenliga men hade ett symboliskt värde och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Emonet m.fl. mot Schweiz, 2007-12-13
Tillämpning av bestämmelse, som vid sambos adoption av sin partners barn fråntog den biologiska modern föräldraskapet utan beaktande av samtliga biologiska och sociala omständigheter, medförde att det skedde en kränkning av artikel 8.

Dybeku mot Albanien, 2007-12-18
Bristande vård av psykiskt sjuk person som dömts till livstids fängelse fick kumulativa effekter och nådde den svårighetsgrad som innebar omänsklig behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

Nikolova och Velichkova mot Bulgarien, 2007-12-20
Lämnad gottgörelse var inte tillräcklig och de klagande var därför alltjämt offer i den mening som avses i artikel 34. Överdrivet polisvåld som dödade en man och ineffektiv utredning av det inträffade innebar att det skedde två kränkningar av artikel 2.

Enzile Özdemir mot Turkiet, 208-01-08
Gripande och därefter försvinnande som inte på något sätt dokumenterats och som inte utreddes effektivt innebar att det måste antas att personen i fråga var död och att staten var ansvarig för det. Det skedde därför kränkningar av artiklarna 2, 3 och 5.

Boyle mot U K, 2008-01-08
Befälhavande officer var inte tillräckligt opartisk i sin roll som åklagare att han kunde anses som en "annan ämbetsman som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter" och det skedde därför en kränkning av artikel 5.3.

Lückhof och Spanner mot Österrike, 2008-01-08
Krav på bilägare, vars bil enligt radarkontroll förts med för hög hastighet resp. varit felparkerad, att uppge namn och adress på den som vid de resp. aktuella tillfällena varit förare, var sanktionerat med böter och uppgifterna begärdes således under visst tvång. Detta innebar emellertid inte att kärnan i rätten att tiga och att inte ange sig själv skadades och det skedde inte någon kräkning av artikel 6.1.

Kearns mot Frankrike, 2008-01-10
En tvåmånaders frist för att återta ett lämnat samtycke till adoption var tillräcklig för att modern skulle kunna ompröva sitt beslut och för att upprätthålla en jämvikt mellan de motstående intressena. När modern dessutom fått noggrann information om fristen och om följderna av sitt beslut, skedde det inte någon kränkning av artikel 8.

Mostafa m.fl. mot Turkiet, 2008-01-15
Underlåtelse att följa anvisning enligt artikel 39 i domstolens förfaranderegler och i stället trots det verkställa ett utvisningsbeslut innebar ett hinder för den enskilda klagorätten och det skedde därför en kränkning av artikel 34.

Dodov mot Bulgarien, 2008-01-17
Trots att det nationella rättssystemet tillhandahöll tre olika rättsmedel för att få gottgörelse för att en person med Alzheimer försvunnit och avlidit på grund av bristande tillsyn på ett vårdhem, gavs det i praktiken inte någon sådan möjlighet och det skedde därför en kränkning av artikel 2. När en skadeståndsprocess ännu efter tio år inte lett till beslut i första instans kränktes artikel 6.1

Domar och beslut i Grand Chamber

El Majjaoui & Stichting Touba Moskee mot Nederländerna, 2007-12-20
Utländsk medborgare som vägrats arbetstillstånd fick senare sådant tillstånd samt tillfälligt uppehållstillstånd och han kunde då anställas som imam i en marockansk moské. Frågan i målet ansågs därmed löst och målet avskrevs.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom den 28 december 2007 i mål B 5039-06 angående häleri; fråga om brottsprovokation.

Högsta domstolens beslut den 3 januari 2008 i mål Ö 511-06 gällande prövningstillstånd i mål om utmätning; fråga om muntlig förhandling.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken per den 31 november 2007 hade det till nämnda datum kommit in i runda tal 49 750 klagomål, vilket är en ökning med 6 % i förhållande till föregående års 47 000 klagomål för motsvarande period. 1 344 klagomål har förklarats admissible, en minskning med 11 %. 25 740 klagomål har avgjorts, 1 649 genom dom, en ökning med 18 %, och 24 091 genom beslut att förklara klagomålet inadmissible eller genom att målet avskrivits. 12 447 klagomål har avgjorts genom administrativa beslut när klagomålet inte fullföljts och där akten har förstörts.

För hela året 2007 visar statistiken följande siffror. 54 000 nya mål har kommit in, viket är en ökning med 5 % i förhållande till 51 300 mål år 2006. Totalt har domstolen avgjort 28 778 mål, vilket är en minskning med 3 %; 1 722 genom dom, en ökning med 15 %, 27 056 ansökningar har förklarats inadmissible eller skrivits av, en minskning med 4 %. 13 413 ansökningar har inte fullföljts utan handlingarna har förstörts, en ökning med 9 %. 1 621 ansökningar har förklarats admissible och 3 418 har kommunicerats med regeringen. Domstolens balans uppgick den 31 december 2007 till 103 850 mål, vilket är en ökning med 16 % i förhållande till de 89 900 mål som fanns vid årets ingång.

Enligt domstolens pressrelease den 12 december 2007 (nr 912) beslöt domstolen den 11 december 2007 att avskriva 40 polska mål. Domstolen fann att Polen framgångsrikt hade etablerat ett ersättningssystem som kunde tillämpas på nära 80 000 personer som mellan 1944 och 1953 tvingats överge sina egendomar i de östra provinserna av Polen som det var före kriget, de s.k. Bug River-målen. I beslut den 4 december 2007, i målen Wolkenberg m.fl. ./. Polen, ansökan nr 50003/99, och Witkowska-Tobola ./. Polen, ansökan nr 11208/02, slog domstolen fast att det nya ersättningssystemet för Bug River-mål uppfyllde de krav som fastställdes i målet Broniowski ./. Polen, dom den 22 juni 2004, se nr 7/04. I domstolen finns nu 230 liknande mål kvar och domstolen överväger om de kan skrivas av i januari 2008. Detta skulle innebära slutet på det första pilotmålsförfarandet i domstolen - att finna en lösning på ett systemfel. Det var första gången detta tillämpades.

Domstolen fick strax före jul in ett stort antal ansökningar om interimistiska åtgärder mot Frankrike avseende den franska regeringens beslut att inte hålla en folkomröstning avseende EUs Lissabonfördrag. Domstolen tillämpar enligt sin fasta praxis möjligheten enligt artikel 39 i förfarandereglerna att anmoda parterna att vidta interimistiska åtgärder endast om den klagande löper en konstaterad risk att utsättas för en överhängande och irreparabel skada. I typfallet handlar det om att den klagande riskerar att utsättas för misshandel eller annan behandling i strid med artikel 3 och det vanligaste exemplet är att en person står inför att utvisas till ett land där han eller hon riskerar sådan behandling eller att hamna i en livshotande situation som väcker frågor enligt artikel 2. Under år 2007 har domstolen tagit emot ca 1 060 ansökningar om interimistiska åtgärder. 252 av dem har beviljats. Domstolen har emellertid aldrig beviljat någon ansökan om sådana åtgärder när det gäller en regerings vägran att hålla en folkomröstning vilket faller utanför den normala tillämpningen av detta förfarande. De nu aktuella ansökningarna som tycks vara en del av en organiserad kampanj har inte några som helst förutsättningar att vinna framgång utan tar endast upp tid som kunde användas för angelägnare frågor.

I beslut den 9 januari 2008 i ett pilotmål rörande prövning inom skälig tid, Vokurka ./. Tjeckien (40552/02), har domstolen enhälligt funnit att en skadeståndstalan enligt 1998 års lag om statens ansvar för skada som orsakats genom felaktig myndighetsutövning innebär ett effektivt rättsmedel som gör det möjligt att klaga över underlåtenhet att pröva ett mål inom skälig tid. Personer som vill klaga till Europadomstolen måste därför först föra en sådan skadeståndstalan i tjeckiska domstolar för att deras klagomål inte skall bedömas som inadmissible.

LÄNKAR

Domstolen har en värdefull Human Rights-portal. Här nedan lämnas en länk till startsidan som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen. Du kan välja att söka på engelska eller franska. På startsidan finns också en länk till inspelningar av domstolens muntliga förhandlingar. Vidare finns en länk till Europarådets hemsida och en direktlänk in i HUDOC som innehåller domstolens rättsfallssamling m.m. och där Du kan hitta både en sökmanual för nybörjare och en manual för avancerad sökning.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut förklara ansökan helt eller delvis inadmissible

Taher mot Sverige
(Ansökan nr 25709/05, beslut den 29 november 2007)
Beslutet finns endast på engelska.

När ett påstått giftermål inte kunde styrkas och det inte heller i övrigt visats föreligga familjeband mellan en man och hans påstådda familj var artikel 8 inte tillämplig och klagomålet kunde inte prövas utan förklarades för inadmissible.

T är svensk medborgare av irakiskt ursprung. Han kom till Sverige i juli 2000 och fick uppehållstillstånd i september samma år. Han blev svensk medborgare i augusti 2005. Den 4 januari 2001 ansökte A och sex barn uppehållstillstånd i Sverige på svenska ambassaden i Teheran och åberopade att de var Ts hustru och barn. A frågades ut på ambassaden den 3 april 2001 och den 4 februari 2002. Hon kunde inte uppge något datum för det påstådda giftermålet utan endast att det skett våren 1982 och att hon och T inte trott att det var av någon betydelse att det registrerades. Hon hade inte något äktenskapsbevis. På begäran gav A sitt tillstånd till att de fyra äldsta barnens ben genomgick en ålderstest. Undersökningen genomfördes den 5 februari 2002 och visade att alla de fyra barn som undersökts åtminstone var 19 år. I ett brev till Migrationsverket i maj 2001 hävdade T att hans giftermål med A inte hade registrerats pga. kriget mellan Irak och Iran. Migrationsverket avslog ansökningen om uppehållstillstånd och konstaterade att det påstådda giftermålet inte hade styrkts och att de fyra äldsta barnen var avsevärt äldre än 18 år. Dessutom hade A och barnen företett förfalskade handlingar och lämnat oriktiga uppgifter. Utlänningsnämnden avslog överklagandet dit och konstaterade bl.a. att de klagande lämnat motstridiga uppgifter och att de uppgifter som lämnats till nämnden inte var mer trovärdiga än de som lämnats tidigare. A och barnen gav in ytterligare en ansökan som avslogs av såväl Migrationsverket som Utlänningsnämnden. T hade begärt att en ny benundersökning skulle genomföras men fått avslag även på den begäran. Han upplystes om att han själv kunde betala för en ny undersökning och sedan åberopa resultatet därav. Härefter gav T in en ansökan för sin påstådda familjs räkning men den avslogs sedan talan inte fullföljts inom föreskriven tid. - I Europadomstolen klagade T över att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sitt familjeliv och åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade först att klagomålet inte kunde förklaras inadmissible på grund av att de inhemska rättsmedlen inte hade uttömts. Visserligen hade T inte fullföljt den senaste ansökningen men det skedde ett år efter det att han klagat till Europadomstolen. Domstolen erinrade om att det huvudsakliga syftet med artikel 8 är att skydda en individ mot en myndighets godtyckliga handlande men en effektiv respekt för familjelivet kan också innefatta positiva skyldigheter. Någon klar gräns kan inte dras mellan en stats positiva och negativa skyldigheter. De tillämpliga principerna är emellertid lika. I båda fallen måste hänsyn tas till den rimliga jämvikt som skall upprätthållas mellan de motstående enskilda och samhälleliga intressena och i båda fallen har staten ett visst utrymme för sina bedömningar. Omfattningen av statens skyldighet att ge släktingar till redan bosatta invandrare tillåtelse att resa in i landet varierar med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. När det gäller invandring kan artikel 8 inte anses ålägga en stat en allmän skyldighet att tillåta familjeförening inom sitt territorium. Enligt domstolens mening vilar det på de personer som gör gällande att det finns ett familjeförhållande att tillhandahålla tillförlitlig bevisning därom och att visa att förhållandet utgör ett familjeliv i den mening som avses i artikel 8.

I det aktuella fallet hade förekomsten av ett "familjeliv" ifrågasatts av de nationella myndigheterna. De berörda personerna hade lämnat olika och motstridiga uppgifter och den undersökning av de fyra äldsta barnens ben som företagits hade visat att de var äldre än som uppgetts och att åtminstone några av dem hade fötts eller avlats innan det påstådda giftermålet mellan T och A. Domstolen fann att de svenska myndigheterna haft goda skäl att anse att de påstådda familjebanden inte hade styrkts. Mot den bakgrunden kunde de uppgifter T lämnat till domstolen inte anses ge tillräckligt stöd för påståendet att A och de sex barnen var Ts hustru och barn. Det hade därför inte visats att vägran att ge A och barnen uppehållstillstånd hade inkräktat på Ts rätt till respekt för sitt familjeliv. Artikel 8 var därför inte tillämplig i målet och klagomålet skulle enligt artikel 35.3 och 4 inte tas upp eftersom det var oförenligt med bestämmelserna i konventionen. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Rodrigues da Silva och Hoogkamer ./. Nederländerna, dom 2006-01-31 (jfr nr 2/06)

Dom

Rey m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 17350/03, dom den 20 december 2007)
Domen finns endast på engelska.

Skadeståndsmål som visserligen handlades snabbt i andra och tredje instans men som pågick mer än sex år i tingsrätt innebar att kravet på prövning inom skälig tid inte uppfylldes och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Klagande i målet är makarna R och deras helägda bolag. I oktober 1992 träffade bolaget ett avtal med ett kommunalt energibolag avseende drivmedelsleveranser. I december 1992 beviljade SEB och två andra intressenter bolaget lån för uppförande av en fabrik för framställning av bränsle i form av sågspån. Lånet från banken var på 5.8 miljoner kronor och det betalades i december 1992 och januari 1993 ut sammanlagt 3.8 miljoner kronor till bolaget. När fabriken testkördes första gången i mars 1993 upptäcktes att det var nödvändigt att modifiera anläggningen. Bolaget bad därför banken i mars och april om utbetalning av det resterande beloppet 2 miljoner kronor. Banken vägrade emellertid. I april sade det kommunala bolaget upp avtalet om bränsleleveranser uppenbarligen på grund av att bolaget inte kunnat slutföra uppförandet av fabriken och att det därför var högst tveksamt om det skulle kunna leverera avtalade mängder bränsle för säsongen 1993/1994. Bolaget försökte därefter hitta nya kunder. Den resterande delen av lånet betalades ut till bolaget i juni 1993. Med hjälp av banklånet och andra lån lyckades bolaget under en tid upprätthålla en viss produktion. I september 1994 försattes det emellertid i konkurs. Banken stämde makarna R som personligt betalningsansvariga för 1,1 miljoner kronor. I februari 1995 väckte makarna R och ett annat bolag, Boket, en skadeståndstalan mot SEB och yrkade ersättning med 37 miljoner kronor för den skada som banken orsakat genom att inledningsvis vägra att betala ut den resterande delen av lånet. I oktober 1995 beslöt Högsta domstolen om gemensam handläggning av målen i tingsrätten. Under förfarandet gav parterna in ett flertal kompletteringar och bevisning i form av olika handlingar till tingsrätten. De begärde och medgavs också förlängningar av utsatta tidsfrister upprepade gånger. Muntlig förberedelse hölls i september 1995. En senare förberedelse i december 1996 ställdes in och ytterligare en hölls i april 1998. Genom beslut den 30 september 1998 avslog tingsrätten ett yrkande om en deldom. Handläggningen fortsatte och tingsrätten förelade bl.a. banken att ge in de aktuella lånehandlingarna vilket skedde i juli 1999. I januari 2000 avskrevs Bokets talan. Huvudförhandling hölls den 26 och 27 mars samt den 2 april 2001. I dom den 27 april 2001 dömde tingsrätten till bankens fördel. Efter överklagande fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom den 5 februari 2002. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd den 29 november 2002. - I Europadomstolen klagade makarna R över att de inte fått en prövning inom skälig tid och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att skäligheten av ett förfarandes längd måste bedömas i ljuset av omständigheterna i målet och med hänsyn till målets svårighetsgrad, de klagandes och myndigheternas agerande samt vad som stod på spel i tvisten för de klagande. Det aktuella målet hade gått genom tre instanser och det hade handlagts skyndsamt av domstolarna i andra och tredje instans. Målet hade emellertid pågått i tingsrätten mellan den 24 februari 1995 och den 27 april 2001. Parterna hade visserligen gett in omfattande kompletteringar och de klagande hade vid flera tillfällen begärt och beviljats förlängningar av de frister som tingsrätten angivit. Målet hade härigenom blivit omfattande även om själva sakfrågan inte var särskilt svår. Några av de dröjsmål som förekommit kunde klart hänföras till de parterna. Trots detta hade det varit tingsrättens ansvar att se till att förfarandet genomfördes snabbt, om nödvändigt genom att vägra anstånd och förelägga parterna att slutföra sin talan. Det förhållandet att målet var anhängigt i tingsrätten under mer än sex år indikerade att förfarandet inte varit tillräckligt snabbt. Vid sådant förhållande fann domstolen att förfarandet i det aktuella målet tagit för lång tid och inte svarade mot kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Foglia mot Schweiz
(Ansökan nr 35865/04, dom den 13 december 2007)
Domen finns endast på franska.

Böter, som ålagts advokat i ett disciplinförfarande med motiveringen att han brustit i respekt, objektivitet och sina yrkesetiska skyldigheter, var visserligen oansenliga men hade ett symboliskt värde och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

F är advokat i Schweiz. I mars 2002 hittades HJs kropp i Luganosjön och det framkom att han hade förskingrat omkring 60 miljoner CHF från konton tillhöriga hans förvaltningsbolags klienter till förmån för en fotbollsklubb vars president han varit. Beloppen hade varit insatta på konton i en bank som HJ arbetat för under mer än tio år. F åtog sig att företräda flera personer som blivit offer för HJs agerande. Målet, som emellertid lades ner i brist på bevisning, väckte stor uppmärksamhet i media och F gav flera intervjuer där han gav uttryck för sin uppfattning att de anställda i den aktuella banken inte kunde ha varit ovetande om förskingringen och han beskrev åklagarens utredning som ett ytligt hastverk. Banken väckte en skadeståndstalan mot F och påstod att dennes uttalanden till pressen hade skadat bankens rykte men talan återtogs senare. Banken klagade emellertid också till advokatsamfundet i kantonen som inledde ett disciplinförfarande mot F, som ålades att betala 1 500 CHF i böter på grund av att han drivit en kampanj i pressen, att hans kommentarer om både banken och åklagarmyndigheten hade saknat respekt och objektivitet i strid med hans yrkesetiska skyldigheter och att han hade gett pressen tillgång till handlingar från rättegången. Den federala domstolen fann i maj 2004 att den roll F hade spelat i förhållande till pressen hade överskridit gränserna för vad som var nödvändigt för att ta till vara hans klienters intressen och att F därigenom hade brustit när det gällde de skyldigheter han hade när han utövade sitt yrke. Den federala domstolen kritiserade också F för att han underlåtit att säkerställa att pressen hade använt handlingarna från rättegången på ett diskret återhållsamt sätt. Den talan som F väckt mot banken för sina klienters räkning är ännu inte avslutad i de schweiziska domstolarna. - I Europadomstolen klagade F särskilt över att det skett en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet genom de böter som ålagts honom och det förhållandet att de schweiziska domstolarna hade grundat sina beslut på förhållanden som inte hade bevisats. Han åberopade artikel 10.

Europadomstolen fann att den fällande domen mot F innebar ett intrång i hans rätt till yttrandefrihet, att intrånget hade stöd i den schweiziska lagen och det legitima syftet att upprätthålla domstolarnas anseende och opartiskhet. När det gällde om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle fann domstolen att även om advokater har rätt att offentligt kommentera rättsutövningen så får deras kritik inte överskrida vissa gränser. Domstolen noterade att Fs handlande hade tolkats som anledningen till en presskampanj och en rättegång i media jämsides med den i domstolarna. Enligt domstolens uppfattning hade tvisten otvivelaktigt haft ett stort medialt intresse redan innan F givit de aktuella intervjuerna. När det gällde hans uttalanden om åklagarmyndigheten fann domstolen, att även om de kunde uppfattas så att de visade en bristande respekt för de utredande myndigheterna, kunde de varken anses allvarliga eller kränkande och de kunde knappast undergräva allmänhetens förtroende för rättssystemet. När det sedan gällde förhållandet att F gett pressen tillgång till vissa handlingar var det, även om det kunde bevisas, inte olagligt enligt schweizisk rätt. Domstolen fann att den omständigheten att F fått bära ansvaret för pressens handlande var oberättigad och konstaterade att avslöjandet av de aktuella uppgifterna hade skett på grund av medias intresse och kunde sägas svara mot allmänhetens rätt att få information om de rättsliga myndigheternas handlande. Domstolen fann slutligen att de uttalanden som F gjort varken var överdrivna eller stötande och att de inte hade skadat bankens eller dess lednings intressen på ett otillbörligt sätt, vilket bekräftades av att det inte hade väckts någon förtalstalan mot F och av att den skadeståndstalan som banken väckt hade återtagits. Domstolen noterade att inte heller åklagarmyndigheten eller någon av utredarna hade väckt någon talan mot F samt betonade att även om de utdömda böterna i sig var ganska ringa så hade de ändå ett symboliskt värde. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Amihalachioaie ./. Moldavien, dom 2004-04-20 (jfr nr 5/04)
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20
Steur ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03)
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)

Emonet m.fl. mot Schweiz
(Ansökning nr 39051/03, dom den 13 december 2007)
Domen finns bara på franska.

Tillämpning av bestämmelse, som vid sambos adoption av sin partners barn fråntog den biologiska modern föräldraskapet utan beaktande av samtliga biologiska och sociala omständigheter, medförde att det skedde en kränkning av artikel 8.

Klagande i målet är E, hennes mor MF och dennas sambo RE. Es föräldrar skildes 1985 och fadern dog 1994. MF, RE och E har bott tillsammans mellan 1986 och 1992. Till följd av en svår sjukdom blev E i mars 2000 dubbelsidigt förlamad. Hon har bott själv men behövt hjälp, och den hjälpen har hon fått från MF och RE. E betraktar RE som sin far. I och med detta bestämdes det att RE skulle adoptera E så att de även juridiskt sett skulle vara en familj. I mars 2001 fattade en domstol i Genève beslut om adoptionen. Något senare blev MF informerad av en kantonal myndighet om att hon på grund av adoptionen hade förlorat föräldraskapet över E. Dottern tog senare även sin styvfars efternamn eftersom hon hädanefter var hans dotter. E och MF motsatte sig beslutet att upphäva MFs föräldraskap och begärde att det skulle återupprättas. Den kantonala myndigheten stod emellertid fast vid sitt beslut, och hänvisade till artikel 267 i den schweiziska civillagen, som anger att vid en adoption klipps alla tidigare föräldraband, utom när det gäller adoptivförälderns maka. MF och RE var emellertid inte gifta, utan de var endast sammanboende. I september 2001 avslogs formellt Es och MFs ansökning om att familjebanden skulle återställa. E, MF och RE vände sig till förvaltningsdomstolarna och yrkade i en parallell process att få adoptionsbeslutet upphävt. Förvaltningsdomstolen dömde till MFs, Es och REs fördel och förordnade att myndigheterna skulle återupprätta föräldraskapet. Sedan den federala myndigheten överklagat fann den federala domstolen den 18 mars 2003 att den schweiziska lagen uteslöt att två sammanboende gemensamt adopterade ett barn och att en sambo adopterade sin partners barn. Den federala domstolen ålade därmed den kantonala myndigheten att registrera adoptionen. - I Europadomstolen hävdade de klagande att följderna av att RE adopterade E kränkte respekten för deras familjeliv enligt artikel 8.

Europadomstolen fann att det förhållandet att föräldrabandet mellan E och MF klipptes av till följd av adoptionen innebar ett intrång i de klagandes rätt till respekt för sitt familjeliv och fann att intrånget hade stöd i den schweiziska lagen. Frågan i målet var därför om detta intrång hade ett legitimt mål och var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle".

Med tanke på den schweiziska regeringens argument att de två äldre klagandena skulle ha kunnat undvika MFs förlust av föräldraskap genom att gifta sig med varandra, ansåg domstolen att det inte var de nationala myndigheternas sak att bestämma vilken form av samlevnad som MF och RE ville anta. Domstolen pekade på att begreppet "familj" enligt artikel 8 inte var begränsat till äktenskapliga förhållanden utan även kunde omfatta andra familjeformer.

Domstolen noterade att 1967 års europeiska konvention om adoption av barn anger att de rättigheter och skyldigheter som finns mellan adopterade personer och deras fäder eller mödrar skall upphöra vid adoptionen. Domstolen noterade emellertid att endast 18 medlemsstater i Europarådet hade ratificerat den konventionen och att det fanns ett omarbetat förslag till konventionen som angav att inga redan existerade föräldraband skulle brytas ifall den adopterande parten var maka/make eller registrerad partner till barnets förälder. Enligt domstolens mening visade detta på ett växande erkännande bland Europarådets medlemsländer för sådana adoptioner som i det aktuella målet. Domstolen fann dessutom att de klagande inte kunde förebrås för att de inte varit medvetna om vidden av de konsekvenser som följde av deras adoptionsansökan och som resulterade i att familjebandet mellan E och hennes mor klipptes av.

Vid sådant förhållande fann domstolen att "respekt" för de klagandes familjeliv skulle ha krävt att såväl de biologiska som de sociala omständigheterna hade beaktats för att kunna undvika att rättsliga bestämmelser tillämpades på de klagandes mycket speciella situation, vilken uppenbarligen inte hade förutsetts i lagen. Underlåtenheten att ta de verkliga förhållandena i beaktande hade gått rakt emot de berörda personernas önskemål utan att vara till förmån för någon. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8 - tillämplighet, familjeliv
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22
Kwakye-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07
Söderbäck ./. Sverige, dom 1998-10-28
Haas ./. Nederländerna, dom 2004-01-13 (jfr nr 1/04)
Artikel 8 - i sak
Pini m.fl. ./. Rumänien, dom 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Wagner o. J.M.W.L. ./. Luxemburg, dom 2007-06-28 (jfr nr 7/07)
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
Di Lazzaro ./. Italien, kommissionens beslut 1997-07-10
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

Dybeku mot Albanien
(Ansökan nr 41153/06, dom den 18 december 2007)
Domen finns endast på engelska.

Bristande vård av psykiskt sjuk person som dömts till livstids fängelse fick kumulativa effekter och nådde den svårighetsgrad som innebar omänsklig behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.

D har från 1996 lidit av en kronisk paranoid schizofreni och han har under många år behandlats som intagen på olika psykiatriska kliniker i Albanien. Den 23 augusti 2002 avled två barn, 10 och 13 år gamla, och ytterligare en person till följd av en explosion i en lägenhet som tillhörde Ds syster. Även andra personer skadades. Den 24 augusti 2002 väcktes åtal mot D som samma dag greps och anklagades för mord och olagligt innehav av sprängmedel. D placerades i häktet på polisstationen i Durrës, där han fick dela cell med ett ospecificerat antal andra fångar. Den 27 maj 2003 fann tingsrätten i Durrës i dom på grundval av ett medicinskt utlåtande att D kunde ställas inför rätta. Tingsrätten fann honom skyldig och han dömdes till livstids fängelse. D överklagade utan framgång och hans yrkanden om nya medicinska utredningar avslogs som obehövliga av de nationella domstolarna. Sedan december 2003 har D suttit i tre olika fängelser, i Tirana i fängelse nr 302, i Tepelene och i Peqin, där han har delat cell med fångar som var vid god hälsa och han har trots sitt psykiska hälsotillstånd behandlats som en vanlig fånge. Enligt de albanska myndigheterna var det inte möjligt att förse honom med den medicinska behandling som han behövde, utan han behandlades med droger som liknade dem som hans läkare skrivit ut. Han behandlades inneliggande på fängelsesjukhuset i Tirana endast när hans hälsotillstånd försämrades från den 26 maj 2004 till den 2 juni 2004 och från den 1 december 2004 till den 26 januari 2005.  Hans far och hans ombud gav in ett flertal klagomål hos behöriga myndigheter mot fängelsesjukhusets ledning och den medicinska enheten och påstod att de hade varit vårdslösa när de underlåtit att föreskriva lämplig medicinsk behandling samt att Ds hälsa hade försämrats på grund av avsaknaden av medicinsk behandling. Klagomålen avslogs. Med hänsyn till Ds allt mer försämrade psykiska tillstånd väckte hans ombud den 7 januari 2005 talan och yrkade att D skulle friges eller överföras till sjukvården på grund av att förhållandena i fängelset var olämpliga och innebar en fara för Ds liv. Ombudet yrkade också att det skulle göras en ny psykiatrisk undersökning av D. Samtliga yrkanden avslogs. - I Europadomstolen hävdade D särskilt att förhållandena i fängelset och den medicinska behandling han fick inte var lämpliga med hänsyn till hans hälsotillstånd. Han klagade också över att det rättsliga förfarandet avseende hans klagomål hade varit orättvist. Han åberopade artiklarna 3 och 6.

Europadomstolen fann att Ds klagomål över de bristande fängelseförhållandena och den olämplig medicinska behandlingen han fått i fängelset skulle prövas enligt artikel 3. Domstolen noterade att parterna var ense om att D led av en kronisk psykisk störning som innefattade psykotiska faser och paranoida känslor. Hans tillstånd hade också försämrats vid den tidpunkt då han fick vård på sjukhus i Tirana. Domstolen konstaterade vidare att alla klagomål och yrkanden från Ds far och advokat hade varit förgäves. Den senaste bedömningen av Ds hälsa hade gjorts så långt tillbaka som år 2002. Ds journal visade att han vid upprepade tillfällen fått samma behandling utskriven och att det inte lämnats någon detaljerad beskrivning av hur hans sjukdom hade utvecklats. Domstolen fann att den känsla av underlägsenhet och maktlöshet som är typisk för personer som lider av en psykisk störning hade motiverat ökad vaksamhet när det gällde att avgöra om konventionen hade följts. Det ankom visserligen på myndigheterna att på grundval av erkänt vetenskapliga medicinska regler att avgöra vilken behandlingsmetod som skulle användas för att bevara den fysiska och mentala hälsan för patienter som inte själva kunde fatta beslut och för vilka myndigheterna därför var ansvariga. Sådana patienter åtnjöt emellertid alltjämt skydd av artikel 3. Domstolen godtog att arten av Ds psykologiska tillstånd gjorde honom mer sårbar än den genomsnittlige internen och att frihetsberövandet i viss utsträckning kunde förvärra hans oro, ångest och rädsla. Det förhållandet att den albanska regeringen medgav att D, trots sitt speciella hälsotillstånd, behandlades som andra fångar visade en underlåtenhet att följa Europarådets rekommendationer. Regeringen hade också brustit när det gällde att lämna noggranna uppgifter om de materiella förhållandena för Ds frihetsberövande eller att visa att dessa förhållanden var lämpliga för en person med hans sjukdomshistoria. De regelbundna besök som D fått göra på fängelsesjukhuset kunde inte ses som en lösning, eftersom D avtjänade ett livstidsstraff. Många av de konstaterade bristerna kunde ha åtgärdats trots att det saknades ekonomiska medel. Avsaknad av resurser kan i princip inte berättiga förhållanden som är så dåliga att de når en sådan svårighetsgrad att artikel 3 blir tillämplig. Domstolen beaktade den kumulativa effekten av samtliga brister i fängelseförhållandena, vilka klart hade en försämrande effekt på hans hälsa och välmående. Vidare beaktades en rapport om förhållandena i albanska fängelser och domstolens egen praxis. Arten, varaktigheten och allvaret av den behandling som D utsatts för och de kumulativa negativa effekterna på hans hälsa var tillräckliga för att finna att behandlingen varit omänsklig och förnedrande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Poltoratskiy ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Ramirez Sanchez ./. Frankrike, dom (GC) 2006-07-04 (jfr nr 7/06)
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08
Iorgov ./. Bulgarien, dom 2004-03-11 (jfr nr 3/04)
G.B. ./. Bulgarien, dom 2004-03-11 (jfr nr 3/04)
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Price ./. U K, dom 2001-07-10
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10
Farbtuhs ./. Lettland, dom 2004-12-02 (jfr nr 11/04)
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Melnik ./. Ukraina, dom 2006-03-28 (jfr nr 4/06)
Rivière ./. Frankrike, dom 2006-07-11 (jfr nr 8/06)
Iovchev ./. Bulgaria, dom 2006-02-01
Egmez ./. Cypern, dom 2000-12-21
Labzov ./. Ryssland, dom 2005-06-16
Mayzit ./. Ryssland, dom 2005-01-20 (jfr nr 2/05)

Nikolova och Velichkova mot Bulgarien
(Ansökan nr 7888/03, dom den 20 december 2007)
Domen finns endast på engelska.

Lämnad gottgörelse var inte tillräcklig och de klagande var därför alltjämt offer i den mening som avses i artikel 34. Överdrivet polisvåld som dödade en man och ineffektiv utredning av det inträffade innebar att det skedde två kränkningar av artikel 2.

De klagande i målet är N och V som är ANs änka resp. dotter. Den 27 september 1994 var en regional polisinsatsstyrka på övning. De bar inte uniform. Ledaren upptäckte AN som provade en hemmagjord metalldetektor och skickade några poliser för att undersöka saken. Poliserna BI och HT närmade sig AN som blev överraskad av deras plötsliga uppdykande och lyfte den hacka han höll i som försvar. BI drog hackan ur händerna på AN och kastade iväg den. Därefter slog de båda poliserna AN i huvudet och övermannade honom och satte handfängsel på honom. AN fördes sedan till polisstationen där han svimmade medan han väntade på att bli förhörd. AN fördes till sjukhus där han avled den 1 oktober 1994 efter en misslyckad operation för att avlägsna en blodpropp. Den 2 oktober inleddes en utredning av det inträffade och poliserna BI och HT anklagades. Vittnen hördes och ett antal expertutlåtanden upprättades. Den ansvarige utredaren fann i maj 1995 att poliserna skulle ställas inför rätta. Efter en lagändring i juni 1995 som gav militära domstolar rätt att döma poliser överfördes målet till den militära åklagarmyndigheten i Varna. Till följd av Ns och Vs upprepade klagomål återupptogs förfarandet i januari 1998 och under hösten 1999 ställdes de två poliserna inför rätta. I en dom den 3 december 1999 dömde militärdomstolen i Varna poliserna för att ha orsakat ANs död genom uppsåtligt grovt våld till fängelse i tre år villkorligt och tillerkände N och V skadestånd. I domen noterade militärdomstolen att även om poliserna inte avsett att döda AN kunde de ha förutsett de svåra konsekvenserna av slagen mot ANs huvud. Dessutom hade de som medlemmar i den speciella insatsstyrkan fått specialutbildning för att gripa och arrestera brottslingar. N och V klagade och åberopade att straffen var för milda och skadestånden för låga. Appellationsdomstolen fann i december 2000 att situationen inte hade krävt användande av så starkt fysiskt våld och fastställde den överklagade domen. Skadeståndsbeloppen höjdes emellertid. Denna dom fastställdes i januari 2002 av högsta instans. Verkställigheten av betalningen av skadestånden avbröts i slutet av 2004, eftersom de dömda poliserna inte hade några tillgångar att mäta ut. Sedan N och V väckt ytterligare talan, fann tingsrätten i juni 2004 att den regionala polismyndigheten skulle betala skadestånd och dessa belopp betalades också kort efter det att den regionala domstolen efter polismyndighetens överklagande fastställde tingsrättens dom i mars 2005. Inga disciplinära åtgärder vidtogs mot BI eller HT. - I Europadomstolen åberopade N och V särskilt artiklarna 2 och 3 och klagade över att AN misshandlats av poliserna och att det efterföljande rättsliga förfarandet hade varit otillräckligt.

Europadomstolen, som efter en ingående prövning sammanfattningsvis konstaterade att de åtgärder som vidtagits av myndigheterna inte gav de klagande tillräcklig gottgörelse, fann att dessa därför alltjämt var att anse som offer i den mening som avses i artikel 34 i konventionen. Domstolen noterade härefter att de bulgariska brottmålsdomstolarna hade prövat bevisningen och omständigheterna i målet och funnit att BI och HT uppsåtligen slagit AN och de varit ansvariga för hans död. Domstolarna hade dessutom konstaterat att händelsen den 27 september 1994 inte hade krävt så grovt fysiskt våld. Bulgarien var därför ansvarigt för ANs död och det våld som använts för att gripa honom hade inte varit absolut nödvändigt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen bedömde först skyndsamheten i förfarandet sedd som ett mått på myndigheternas beslutsamhet att åtala de personer som var ansvariga för ANs död och noterade att en utredning inletts dagen efter det att AN avlidit. Utredningen hade vidare bedrivits skyndsamt. Förfarandet hade emellertid avstannat sedan målet överförts till den militära åklagarmyndigheten i juni 1995 och hade sedan återupptagits först två och ett halvt år senare och endast till följd av Ns och Vs upprepade klagomål. Poliserna hade slutligen dömts år 2002 mer än sju år efter det att de dödat AN. Domstolen fann att dröjsmålet inte var godtagbart, eftersom det innefattade polisvåld och krävde en skyndsam reaktion från myndigheternas sida. Domstolen kunde inte bortse från det förhållandet att de bulgariska domstolarna enligt den nationella rätten kunnat döma poliserna till tolv års fängelse men att de valt att döma till minimistraffet och dessutom villkora det. Båda poliserna hade också åtminstone fram till 1999 fortsatt att tjänstgöra inom polisen och en av dem hade befordrats. En sådan påföljd på ett allvarligt fall av polismisshandel som lett till döden kunde inte anses lämplig. Genom att mer än sju år efter det att AN dödades ge BI och HT villkorade fängelsestraff och inte vidta några disciplinära åtgärder hade Bulgarien i själva verket stött polisernas uppfattning att de inte var ansvariga. Brottmålsförfarandet mot BI och HT som var ansvariga för ANs död hade varit otillräckligt. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 34
Scordino ./. Italien (nr 1), dom (GC) 2006-03-29 (jfr nr 4/06)
Artikel 2 - gottgörelse
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Krastanov ./. Bulgarien, dom 2004-09-30 (jfr nr 9/04)
Caraher ./. U K, beslut 2000-01-11
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Mastromatteo ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (jfr nr 10/02)
Menson ./. U K, beslut 2003-05-06
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
Okkali ./. Turkiet, dom 2006-10-17
Türkmen ./. Turkiet, dom 2006-12-19
Artikel 2 - förfarandets effektivitet (utöver ovan nämnda)
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Tanli ./. Turkiet, dom 2001-04-10
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, dom 2004-11-02

Enzile Özdemir mot Turkiet
(Ansökan nr 54169/00, dom den 8 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Gripande och därefter försvinnande som inte på något sätt dokumenterats och som inte utreddes effektivt innebar att det måste antas att personen i fråga var död och att staten var ansvarig för det. Det skedde därför kränkningar av artiklarna 2, 3 och 5.

Ö är turkisk medborgare bosatt i Diyarbakir. Hon är gift med MÖ med vilken hon har åtta barn. Målet gäller hennes påstående att MÖ fördes bort och dödades av turkiska säkerhetsstyrkor och att myndigheterna underlåtit att genomföra en effektiv utredning av hennes påståenden. Hon uppgav i huvudsak följande. Hennes man, som var medlem i HADEP (Folkets demokratiska parti), hade trakasserats av säkerhetsstyrkorna och han hade åtalats 1995 och 1997 anklagad för samröre med PKK (Kurdiska arbetarpartiet). 20 dagar innan maken försvann hade deras hem genomsökts och MÖ hade beordrats att dagligen anmäla sig hos polisen. Enligt ögonvittnen hade mannen den 26 december 1997 suttit på ett kafé tillsammans med några vänner när han angreps av civilklädda, beväpnade män och fördes bort i en taxi. Ö gjorde en anmälan till åklagaren vid säkerhetsdomstolen i Diyarbakir den 29 december och begärde att få veta var hennes man fanns. Hennes anmälan stämplades med "anhållen av säkerhetsdirektoratet" men hon upplystes senare om att anmälan stämplats av misstag och att hennes man inte anhållits. Ö anmälde förhållandet till andra myndigheter i Diyarbakir, bl. a. åklagarmyndighetens avdelning för försvinnanden och säkerhetsdirektoratet, samt till den turkiska nationalförsamlingens kommission för mänskliga rättigheter. I varje anmälan lämnade hon uppgifter om dagen, platsen och det sätt på vilket maken förts bort. Hon uppgav att hon inte kunde namnge några ögonvittnen till bortförandet, eftersom dessa var rädda för att vittna. Allmänne åklagaren inledde en utredning praktiskt taget omedelbart efter försvinnandet och förteckningar över anhållna kontrollerades. Ö och hennes svägerska förhördes och från säkerhetsstyrkorna begärdes regelbundet uppdaterade uppgifter om utveckling av ärendet. Säkerhetsstyrkorna förnekade dock varje gång att MÖ tagits i förvar. Den 19 december 2003 beslöt åklagaren att inte väcka någon talan avseende bortförandet. Utredningen om MÖs försvinnande behölls dock öppen fram till slutet av 2007. Ö har inte fått något livstecken från eller uppgift om sin make på mer än tio år och hon utgår därför från att han måste vara död. - I Europadomstolen klagade Ö över bortförandet och den ineffektiva utredningen och hon åberopade artiklarna 2, 3, 5, 6, 13 och 14.

Europadomstolen noterade till en början omständigheterna kring MÖs försvinnande, bl.a. de åtal som väckts mot honom, och erinrade om att den tidigare funnit att försvinnanden i sydöstra Turkiet under mitten av 90-talet av personer som av myndigheterna misstänktes för samröre med PKK kunde anses livshotande. Ös uppgifter om omständigheterna vid makens försvinnande var trovärdiga och överensstämde med dem som gällde andra sådana försvinnanden som anmälts vid den tiden. Ös version av det inträffade hade hela tiden varit densamma och hennes påståenden hade, även om de förnekats, inte ifrågasatts av regeringen. MÖ hade inte hörts av på mer än tio år och domstolen drog den slutsatsen att han måste antas vara död tillföljd av det obekräftade anhållandet. De turkiska myndigheterna hade inte lämnat någon förklaring till vad som hänt efter anhållandet och ansvaret för MÖs död vilade därför på Turkiet. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen fann vidare att det förekommit slående brister i åklagarens utredning, vilken inte gått utöver de mest grundläggande formella åtgärderna. Domstolens häpnade över det förhållandet att åklagaren inte gjort något som helst försök att identifiera tänkbara ögonvittnen till ett bortförande som skett på allmän plats, som t.ex. ägaren till kaféet, servitörer eller innehavare av närbelägna butiker. Inget försök hade gjorts för att klargöra varför Ös anmälan den 29 december försetts med en tjänstestämpel. Detta hade endast avfärdats som ett misstag. Sammanfattningsvis konstaterade domstolen att den utredning som gjorts var otillräcklig. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

När det gällde klagomålet om att MÖ utsatts för behandling i strid med artikel 3 konstaterade domstolen att det varken fanns några ögonvittnen eller några fysiska kvarlevor av MÖ som gjorde det möjligt att fastställa exakt hur han hade dött. Det var därför inte heller möjligt att bortom rimligt tvivel finna att han blivit utsatt för misshandel. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 när det gällde MÖ.

Beträffande Ö fann domstolen att hon hade lidit under tio år och fortsatte att lida av oro och ångest till följd av makens försvinnande och av sin oförmåga att trots stora och ihärdiga ansträngningar få veta vad som hade hänt honom. Hon hade inte någon gång fått en tänkbar förklaring till vad som hänt hennes make efter försvinnandet. Det enda hon fått var förnekanden eller en upplysning om att det pågick en utredning. Det sätt på vilket myndigheterna behandlat hennes anmälningar måste anses utgör en omänsklig behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 när det gällde Ö.

Domstolen fann att klagomålen enligt artiklarna 5 och 6 skulle prövas enligt artikel 5. Domstolen erinrade om att den tidigare funnit att obekräftade anhållanden innebär ett totalt förnekande av säkerhetsgarantierna mot godtyckliga anhållanden och därmed utgör en av de allvarligaste kränkningar av artikel 5. Myndigheterna är skyldiga att vidta effektiva åtgärder för att förhindra risken för att en person skall försvinna. Vidare konstaterades att det var en allvarlig brist att det, bortsett från Ös stämplade anmälan från den 29 december 1997, inte fanns något officiellt spår av att maken anhållits. Det som domstolen kommit fram till i fråga om artikel 2 lämnar inte något tvivel om att myndigheterna underlåtit att vidta effektiva åtgärder för att skydda MÖ mot risken att försvinna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.

Domstolen fann att det inte fanns någon bevisning till stöd för Ös påstående att hennes make utsatts för försvinnandet på grund av sitt etniska ursprung eller sina politiska åsikter. Domstolen fann därför enhälligt att de inte skett någon kränkning av artikel 14 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - dödande
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Finucane ./. U K, dom 2003-07-01 (jfr nr 7/03)
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Bazorkina ./. Ryssland, dom 2006-07-27 (jfr nr 8/06)
Tahsin Acar ./. Turkiet, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Musayev ./. Ryssland, dom 2007-07-26 (jfr nr 8/07)
Mentese m.fl. ./. Turkiet, dom 2005-01-18
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Irfan Bilgin ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Celikbilek ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Koku ./. Turkiet, dom 2005-05-31
Cennet Ayhan o. Mehmet Salih Ayhan ./. Turkiet, dom 2006-06-27
Nuray Sen ./. Turkiet (nr 2), dom 2004-03-30 (jfr nr 7/03)
Artikel 2 - utredning
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Kaya m.fl. ./. Turkiet, dom 2006-10-24
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Ülkü Ekinci ./. Turkiet, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Ramsahai m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2007-05-15 (jfr nr 5/07)
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Nesibe Haran ./. Turkiet, dom 2005-10-06
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Artikel 5
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Çiçek ./. Turkiet, dom 2001-02-27
Baysayeva ./. Ryssland, dom 2007-04-05 (jfr nr 4/07)
Artikel 13
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Makaratzis ./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)

Boyle mot U K
(Ansökan nr 55434/00, dom den 8 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Befälhavande officer var inte tillräckligt opartisk i sin roll som åklagare att han kunde anses som en "annan ämbetsman som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter" och det skedde därför en kränkning av artikel 5.3.

B tjänstgjorde som artillerist och var stationerad i Tyskland när han och två andra arresterades den 2 november 1999 på grund av en anmälan från en kvinna om att hon blivit våldtagen. B åtalades härefter den 5 november 1999 av sin befälhavare, CO, för våldtäktsförsök och sattes i arrest. De två andra männen åtalades för våldtäkt. Den 16 november 1999 överfördes B till en kriminalvårdsenhet i UK, MCTC. Under den tid B varit frihetsberövad hade det upprättats ett stort antal rapporter om förlängningar och den första rapporten som var upprättad den 12 november var underskriven av hans CO i Tyskland. De följande rapporterna var underskrivna av CO för MCTC.  Den 22 februari 2000 frigavs han och placerades på ett annat regemente med en ny befälhavare. Sedan rättegång hållits i maj 2001 frikändes B från anklagelserna. - I Europadomstolen klagade B över att beslutet att hålla honom häktad i avvaktan på rättegång hade varit olagligt särskilt beträffande den förste befälhavarens roll. Han åberopade artikel 5.3.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att den tidigare funnit att en militär befälhavare spelade en så stor roll i åtalet mot en person att dennes farhågor om att befälhavarens opartiskhet när han fattade beslut om att personen i fråga skulle häktas i avvaktan på rättegång måste anses vara objektivt berättigade. Att befälhavaren samtidigt hade ansvar för disciplinen och ordningen utgjorde ytterligare ett skäl för att ifrågasätta hans opartiskhet. Kravet att en domare skall vara oberoende och opartisk är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att kraven i artikel 5.3 skall vara uppfyllda och det ställer stora krav på den officer som skall förhöra den misstänkte samt fatta beslut om häktning och om ett ev. frisläppande. Domstolen konstaterade att även om Bs förste befälhavare inte upprättade anklagelserna själv så hade han befogenhet att ändra och ersätta delar därav. Han hade behörighet att besluta att lägga ned åtalet, att pröva det summariskt eller att hänskjuta det till högre instans. Även när han gjorde det hade han kvar möjligheten att spela åklagarens roll. Till följd härav var befälhavaren inte tillräckligt opartisk för att kunna anses som en "annan ämbetsman som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3 avseende frihetsberövandet före den 16 november 1999 men inte därefter och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Hood ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Thompson ./. U K, dom 2004-06-15
Stephen Jordan ./. U K, dom 2000-03-14
Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04

Lückhof och Spanner mot Österrike
(Ansökningar nr 58452/00 och 61920/00, dom den 8 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Krav på bilägare, vars bil enligt radarkontroll förts med för hög hastighet resp. varit felparkerad, att uppge namn och adress på den som vid de resp. aktuella tillfällena varit förare, var sanktionerat med böter och uppgifterna begärdes således under visst tvång. Detta innebar emellertid inte att kärnan i rätten att tiga och att inte ange sig själv skadades och det skedde inte någon kräkning av artikel 6.1.

L var registrerad ägare till en bil som enligt en radarkontroll den 7 augusti 1998 överskred gällande hastighet med 17 km/h. Den lokala förvaltningsmyndigheten förelade L att inom två veckor uppge fullständigt namn och adress på den person som förde fordonet vid det aktuella tillfället. L svarade att han vid den tiden varit på semester med några vänner och att han inte mindes vem av dem kört vid tillfället i fråga. Myndigheten utfärdade då ett strafföreläggande mot L och ålade honom att betala 1 500 österrikiska shilling i böter. L överklagade och framhöll att han inte lämnat några oriktiga uppgifter utan att han gjort så gott han kunnat. Han betonade att skyldigheten enligt motorfordonslagen att avslöja förarens identitet kränkte hans rätt enligt artikel 6 i Europakonventionen att inte ange sig själv. Överklagandet avslogs av en oberoende förvaltningspanel som framhöll att det var ett brott mot lagen inte bara att lämna falska uppgifter utan även när man lämnade ofullständiga uppgifter eller inga uppgifter alls. Konstitutionsdomstolen vägrade i juni 1999 att ta upp Ls klagomål dit. Så gjorde även Förvaltningsdomstolen i augusti 1999 med motiveringen att bötesbeloppet var för lågt. Det väcktes aldrig någon talan mot L för att ha kört för fort.

S var registrerad ägare till en bil som den 25 augusti 1998 var olagligt parkerad på en gata i Wien. S fick ett preliminärt strafföreläggande och ålades att betala 500 österrikiska shilling i böter. Han motsatte sig detta och i december 1998 förelade den kommunala myndigheten i Wien honom att uppge namn och adress på den person som parkerat bilen vid det aktuella tillfället. S svarade inte och myndigheten utfärdade ett strafföreläggande som vid äventyr av tolv timmars fängelse ålade honom att betala böterna om 500 shilling. S överklagade och den oberoende förvaltningspanelen i Wien avslog hans överklagande i september 1999. Såväl konstitutionsdomstolen som förvaltningsdomstolen vägrade att ta upp Ss överklaganden dit.

I Europadomstolen klagade L och S över att deras rätt att tiga och att inte ange sig själva enligt artikel 6.1 hade kränkts.

Europadomstolen erinrade om att den nyligen avgjort ett mål med liknande omständigheter. Domstolen fann att likheterna mellan det tidigare målet och de nu aktuella var så stora att det inte fanns någon anledning att komma till en annan slutsats än vad domstolen gjorde tidigare, nämligen att kärnan i de klagandes rätt att tiga och att inte ange sig själva inte hade skadats. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
O Halloran och Francis ./. U K, dom (GC) 2007-06-29 (jfr nr 7/07)
Serves ./. Frankrike, dom 1997-10-20
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
Shannon ./. U K, dom 2005-10-04 (jfr nr 9/05)
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Weh ./. Österrike, dom 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Jalloh ./. Tyskland, dom (GC) 2006-07-11 (jfr nr 8/06)

Kearns mot Frankrike
(Ansökan nr 35991/04, dom den 10 januari 2008)
Domen finns både på engelska och franska.

En tvåmånaders frist för att återta ett lämnat samtycke till adoption var tillräcklig för att modern skulle kunna ompröva sitt beslut och för att upprätthålla en jämvikt mellan de motstående intressena. När modern dessutom fått noggrann information om fristen och om följderna av sitt beslut, skedde det inte någon kränkning av artikel 8.

K är irländska och gift och bosatt på Irland. I februari 2002 födde hon i Frankrike en dotter från ett utomäktenskapligt förhållande. Hon begärde att födseln skulle hållas hemlig och hon undertecknade en handling som gav staten vårdnaden om dottern och hon lämnade den 19 februari 2002 sitt samtycke till att flickan adopterades bort. Villkoren för och följderna av att födelsen registrerades anonymt förklarades för henne under två samtal med socialtjänsten, särskilt beträffande den tvåmånadersfrist som löpte från det att barnet överlämnades till myndigheterna och inom vilken modern kunde begära tillbaka barnet. Under dessa samtal biträddes K av en sköterska och en läkare som talade engelska och som fungerade som tolkar. Barnet placerades i fosterfamilj den 7 maj 2002 för framtida adoption. Den 25 och 26 juli 2002 besökte K förlossningsavdelningen på sjukhuset och därefter den franska socialtjänsten och begärde att få tillbaka sitt barn. Sedan hennes begäran avslagits med hänvisning till att tvåmånadersfristen hade löpt ut, klagade K till domstol. Hon hävdade att det samtycke som hon lämnat den 19 februari 2002 var ogiltigt på grund av de påtryckningar som familjen utövat på henne och eftersom hon inte fullt ut hade förstått konsekvenserna av att födelsen registrerades anonymt. K hade inte någon framgång i första instans men appellationsdomstolen ändrade beslutet och fann att K, som är irländska och som har engelska som modersmål och inte talar franska, inte hade varit i stånd att förstå konsekvenserna av den franska lagstiftningen om anonym registrering av en födelse. Kassationsdomstolen upphävde emellertid appellationsdomstolens dom den 6 april 2004. Beslut om fosterfamiljens adoption av flickan fattades den 17 juni 2004. Den biologiske fadern ansökte hos de irländska domstolarna om att få sina rättigheter till barnet erkända. - I Europadomstolen klagade K över den korta tidsfristen under vilken hon kunde begära tillbaka sitt barn. Hon gjorde vidare gällande att de franska myndigheterna inte hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att hon förstod de exakta följderna av sitt handlande. Hon åberopade i den delen artikel 8. K klagade vidare över att hon förvägrats rätt till ett effektivt rättsmedel på grund av den korta fristen för att dra tillbaka sitt samtycke och att hon inte fått tillräckligt noggrann information om tidsbegränsningen. Hon åberopade i denna del artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att förhållandet mellan K och hennes barn innebar ett familjeliv i den mening som avses i artikel 8. Domstolen noterade att det inte finns något internationellt samförstånd när det gäller adoptioner och att det finns stora skillnader mellan Europarådets medlemsstater när det gäller tidsfrister för att ta tillbaka ett samtycke; några länder tillåter att samtycket återtas ända till dess adoptionsbeslutet har fattats medan andra anser att ett samtycke är oåterkalleligt. I stater där det finns en fastställd tidsfrist för att återta ett samtycke varierar tiden från tio dagar till tre månader. När det inte finns något samstämmigt ställningstagande i medlemsstaternas lagstiftning och rättspraxis måste en stat ges ett större utrymme när det gäller att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de motstående allmänna och privatintressena när sådana frågor uppkommer. När det gällde de olika intressena - den biologiska moderns, barnets, adoptivföräldrarnas och samhällets intressen - fann domstolen att intresset av barnets bästa skulle väga tyngst. Domstolen godtog därvid regeringens inställning, grundad på professionella studier om barn, att det låg i barnets intresse att snarast möjligt få stabila känslomässiga relationer i en ny familj. Domstolen noterade också att den nationella domstolen i första instans hade framhållit att man skulle sträva efter en psykologisk och rättslig stabilitet och säkerhet för barnet. Domstolen fann att även om tidsfristen på två månader kunde synas kort hade den ändå varit tillräcklig för att ge den biologiska modern tid att tänka över och ompröva sitt beslut att ge upp sitt barn. Det noterades att K vid tillfället var 36 år gammal, att hon åtföljts av sin mor och att hon haft två långa samtal med socialtjänsten efter förlossningen. Vid sådant förhållande fann domstolen att den tidsfrist som den franska lagstiftningen föreskrev kunde upprätthålla en rimlig jämvikt och säkerställa en tillräcklig proportionalitet mellan de motstående intressena.

När det gällde den information som lämnats till K noterade domstolen att K som är irländsk medborgare och bosatt på Irland hade valt att komma till Frankrike för att föda sitt barn för att kunna utnyttja den franska möjligheten att registrera födseln anonymt, vilken inte fanns på Irland. I samband med att K hade besökt förlossningsavdelningen veckan före födseln hade hon haft hjälp av en advokat. Dessutom hade hennes två långa samtal med socialtjänsten ägt rum i närvaro av personer som fungerade som tolkar. Domstolen fann med hänvisning till det samtycke som K lämnat till adoptionen och till de skilda handlingar som överlämnats till henne att hon inte kunde ha haft kvar några tvivel om tidsfristen och villkoren för att få tillbaka sin dotter. Domstolen fann sammanfattningsvis att de franska myndigheterna hade gett K tillräckliga och detaljerade upplysningar, att de gett henne språklig hjälp som inte krävdes enligt lagen och att de försäkrat sig om att hon var så noggrant informerad som möjligt om konsekvenserna av sitt val. Alla nödvändiga åtgärder hade vidtagits för att säkerställa att hon förstod de exakta följderna av sitt handlande. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 och att det inte uppkom någon fråga att pröva enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
V.S. ./. Tyskland, beslut 2007-05-22
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Evans ./. U K, dom (GC) 2007-04-10 (jfr nr 4/07)
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Mizzi ./. Malta, dom 2006-01-12 (jfr nr 1/06)

Mostafa m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 16348/05, dom den 15 januari 2008)
Domen finns endast på franska.

Underlåtelse att följa anvisning enligt artikel 39 i domstolens förfaranderegler och i stället trots det verkställa ett utvisningsbeslut innebar ett hinder för den enskilda klagorätten och det skedde därför en kränkning av artikel 34.

M, hans hustru D och deras fyra barn är irakiska medborgare som den 29 februari 2000 kom till Turkiet med irakiska pass. De ansökte om politisk asyl hos FNs flyktingkommissarie i Ankara men fick avslag på grund av att M hade dömts för ett allvarligt ickepolitiskt brott i sitt ursprungsland. I augusti beslöt den turkiske inrikesministern att de klagande skulle deporteras och de klagade förgäves mot det beslutet ett antal gånger. Den 22 april 2005 fick de klagande kännedom om ministerns beslut att utvisa dem, eftersom de inte uppfyllde nödvändiga villkor för att beviljas politisk flyktingstatus. De fick 15 dagar på sig att frivilligt lämna landet och resa vart de önskade och om de inte gjorde det skulle de utvisas till sitt ursprungsland. De klagande gav in sitt klagomål till Europadomstolen, som den 4 maj 2005 anmodade Turkiet att i parternas intresse avbryta utvisningsförfarandet för att en ordentlig prövning skulle kunna ske. Den 11 maj 2005 utvisades de klagande emellertid till norra Irak. I mars och juli 2007 upplyste de klagande Europadomstolen om en mängd problem som drabbat dem, särskilt av politisk art. - I Europadomstolen klagade M och hans familj över att utvisningen till Irak hade satt deras liv i fara. De åberopade artiklarna 2 och 3.

Europadomstolen prövade först klagomålet enligt artikel 3 och fann att det var uppenbart ogrundat och skulle förklaras inadmissible. Mot bakgrund av vad domstolen funnit vid den prövningen fanns det inte heller skäl att pröva klagomålet enligt artikel 2. Domstolen noterade emellertid att regeringen inte hade följt de anvisningar som domstolen lämnat enligt artikel 39 i förfarandereglerna och fann att det skulle prövas om det hade skett en kränkning av artikel 34. Domstolen erinrade om att åtagandet att inte hindra ett effektivt utövande av den enskilda klagorätten uteslöt varje begränsning av den enskildes rätt att effektivt presentera och fullfölja sitt klagomål hos domstolen. I det aktuella målet hade utvisningen till norra Irak hindrat en ordentlig prövning av klagomålet, vilket domstolen även tidigare funnit i liknande mål, och det hade hindrat domstolen från att tillerkänna de klagande nödvändigt skydd mot tänkbara kränkningar enligt konventionen. Domstolen noterade att det varit omöjligt att kommunicera med de klagande från den tidpunkt i mars 2005 då de utvisades och fram till mars 2007. Domstolen hade därför ingen möjlighet att avgöra om de klagande hade hindrats från att effektivt utöva sin klagorätt under den perioden. Oavsett om det funnits ett sådant hinder så var emellertid artikel 34 i konventionen nära förbunden med artikel 39 i förfarandereglerna. Domstolen erinrade om att stater som ratificerat konventionen hade åtagit sig enligt artikel 34 att avstå från varje handling eller underlåtenhet som kunde utgöra ett hinder för ett effektivt utövande av den enskildes klagorätt. Domstolen betonade att en interimistisk skyddsåtgärd av naturen är tillfällig och att nödvändigheten av en sådan åtgärd måste prövas just vid det aktuella tillfället med hänsyn till att det kan finnas en risk som kan hindra ett effektivt utövande av klagorätten enligt artikel 34. Turkiet hade underlåtit att vidta de åtgärder som domstolen anvisa enligt artikel 39 i förfarandereglerna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Artikel 34
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Aoulmi ./. Frankrike, dom 2006-01-17 (jfr nr 2/06)

Dodov mot Bulgarien
(Ansökan nr 59548/00, dom den 17 januari 2008)
Domen finns endast på engelska.

Trots att det nationella rättssystemet tillhandahöll tre olika rättsmedel för att få gottgörelse för att en person med Alzheimer försvunnit och avlidit på grund av bristande tillsyn på ett vårdhem, gavs det i praktiken inte någon sådan möjlighet och det skedde därför en kränkning av artikel 2. När en skadeståndsprocess ännu efter tio år inte lett till beslut i första instans kränktes artikel 6.1

Klagande i målet är D vars mor, S, försvann från ett vårdhem för äldre där hon var intagen sedan maj 1994. Vårdhemmet var centralt beläget vid en mycket trafikerad boulevard. S var 63 år gammal och behövde enligt ett läkarutlåtande ständig tillsyn på grund av att hon led av Alzheimers i ett tämligen långt gånget stadium med stadigt försämrad minnesfunktion och mental förmåga. Personalen på vårdhemmet hade fått instruktioner att inte lämna henne utan tillsyn.  Den 4 december 1995 kom D för att besöka sin mor och fick då veta att hon var försvunnen. Man förklarade för honom att modern tillsammans med ett vårdbiträde hade varit hos en dermatolog och när de återvände till vårdhemmet hade vårdbiträdet lämnat S ensam på gården. När han återvände dit efter ett par minuter var S inte längre kvar där. Polisen underrättades och förhörde personalen på hemmet som uppgav att man omedelbart sökt igenom området runt vårdhemmet utan att finna S. Fyra dagar senare efterlystes S av polisen och sju dagar senare utfärdades en pressrelease om försvinnandet. Polisen undersökte också patienter som tagits in på psykiatriska kliniker och utredde spår som uppgetts av allmänheten. S har sedan inte synts till någon gång. I juli 1996 väckte D talan mot vårdhemmets personal och gjorde gällande att de varit vårdslösa och att de var ansvariga för moderns försvinnande. Utredningen lades ned och återupptogs fyra gånger. 1998 och 2000 beslöt åklagarmyndigheten att avbryta utredningsförfarandet på grund av att personalen hade handlat i enlighet med ett normalt förfarande när det gällde att lämna patienter på vårdhemmets gård, vilken omgavs av ett staket och som var bevakat, medan vårdbiträdet lämnade rapport till den tjänstgörande läkaren. År 2001 förklarade åklagaren att personalen varit vårdslös men avbröt förfarandet på grund av att sådan vårdslöshet inte var straffbar enligt bulgarisk lag. Slutligen, avslutades förfarandet 2003 eftersom fristen för att väcka åtal löpt ut. I det beslutet antogs att S klättrat över staketet eller lämnat vårdhemmet genom en annan utgång. Det noterades också att det inte fanns några klara regler för personalen.

Samtidigt hade D i juli 1996 också gjort en anmälan mot polisen där han anklagade dem för att inte ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att söka efter modern. Både 1997 och 1999 fattades beslut om att inte inleda någon förundersökning. Den 10 juli 1996 väckte D även en skadeståndstalan mot socialdepartementet, inrikesdepartementet och mot Sofia kommun på grund av moderns försvinnande. Förfarandet ajournerades ett antal gånger fram till 2002 när domstolarna beslöt att det inte varit ett korrekt förfarande av D att väcka en talan enligt lagen om statens ansvar för skada. Förfarandet återupptogs enligt en allmän skadeståndslag och pågår alltjämt. - I Europadomstolen åberopade D artikel 2 och hävdade att moderns liv satts i fara genom vårdhemspersonalens oursäktliga vårdslöshet, att polisen inte hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att omedelbart söka efter modern och att utredningen av försvinnande inte hade resulterat i några straffrättsliga eller disciplinära sanktioner. Han åberopade vidare artikel 6.1 och klagade över det utdragna skadeståndsförfarandet.

Europadomstolen fann det rimligt att anta att S hade avlidit och konstaterade att det funnits ett direkt samband mellan bristen på tillsyn över S, trots instruktionerna att aldrig lämna henne utan tillsyn, och hennes försvinnande. Frågan var emellertid om det fanns ett direkt orsakssamband mellan hennes antagna död och den påstådda vårdslösheten från vårdhemspersonalens sida som gjorde artikel 2 tillämplig med avseende på de påstådda bristerna i rättssystemets reaktioner på sådan vårdslöshet. Domstolen noterade att det förekommit långa perioder av inaktivitet i brottsutredningen och att grundläggande utredningsåtgärder som att förhöra vårdhemspersonalen hade skett först flera år efter försvinnandet och endast pga. Ds påstridighet. Vidare hade åklagarmyndighetens beslut 1998, 2000, 2001 och 2003 varit motstridiga och de faktiska omständigheterna hade beskrivits olika i varje beslut. De rättsliga grunderna för att vägra väcka åtal mot vårdhemspersonalen var oklara. Särskilt hade besluten 1998 och 2000 huvudsakligen grundats på att personalen handlat i enlighet med normal praxis, utan att det gjordes någon närmare prövning av om denna praxis innebar vårdslöshet. Inga disciplinära åtgärder hade vidtagits mot personalen trots att åklagaren funnit att vissa personer varit vårdslösa. Dessutom framgick att myndigheterna inte vid något tillfälle försökt klarlägga fel i ledningen, utbildningen eller kontrollen. Tvistemålet om skadestånd hade hittills pågått i mer än tio år och hade ännu inte lett till beslut i första instans. Det dröjsmålet var i sig tillräckligt för att dra slutsatsen att förfarandet inte hade fastslagit omständigheterna kring försvinnandet och Ss död och att de ansvariga inte ställts till ansvar i rättan tid och på ett effektivt sätt. Domstolen fann därför, trots att den bulgariska rätten tillhandahöll tre olika vägar för att få gottgörelse - brottmål, tvistemål och disciplinförfarande - att myndigheterna i praktiken inte hade gett D möjligheter att slå fast omständigheterna kring moderns försvinnande och ställa personer eller institutioner till ansvar för att de brustit i sina skyldigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 2.

När det gällde polisens agerande noterade domstolen att vårdhemmet var beläget vid en trafikerad boulevard i Sofia, en stad med mer än en miljon invånare. Till skillnad från polisen hade vårdhemspersonalen kunnat identifiera S och de hade utan framgång genomsökt omgivningen. Domstolen kunde därför inte finna att det var oskäligt att polisen inte hade avdelat resurser för att omedelbart söka efter S. Med hänsyn till de praktiska förhållandena för dagligt polisarbete var domstolen inte övertygad om att polisens reaktioner på försvinnandet varit otillräckliga. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 2.

Dröjsmålen i tvistemålet hade väsentligen haft två skäl, nämligen ajourneringarna av utredningen och beslutet 2002 att återuppta processen enligt ett annat förfarande. Domstolen fann att myndigheterna hade det huvudsakliga ansvaret för ajourneringarna mellan 1996 och 2002. Det var förvånande att domstolarna först 2002 hade uppmärksammat att Ds mål fördes enligt ett felaktigt förfarande. Myndigheternas beslut att ta upp bevisupptagningen igen hade varit oberättigad och inte förenlig med deras skyldighet att handlägga ett mål som gällde rätten till liv med särskild skyndsamhet. Förfarandet som hade pågått i mer än tio år svarade därför inte mot kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 - tillämplighet
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
Artikel 2 - att ställa någon till ansvar
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Powell ./. U K, beslut 2000-05-04
Nitecki ./. Polen, beslut 2002-03-21
Byrzykowski ./. Polen, dom 2006-06-27
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Artikel 2 - polisens åtgärder
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Uçar ./. Turkiet, dom 2006-04-11
Akdogdu ./. Turkiet, dom 2005-10-18

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

El Majjaoui & Stichting Touba Moskee mot Nederländerna
(Ansökan nr 25525/03, dom den 20 december 2007)

Utländsk medborgare som vägrats arbetstillstånd fick senare sådant tillstånd samt tillfälligt uppehållstillstånd och han kunde då anställas som imam i en marockansk moské. Frågan i målet ansågs därmed löst och målet avskrevs.

De klagande i målet var M, som är marockansk medborgare och Stichtin Touba Moskee, en stiftelse som driver en moské för muslimer som tillhör den lokala marockanska samhället. Målet gällde stiftelsens svårigheter att få utnämna M till imam i församlingen. Stiftelsen ansökte i december 1999 om arbetstillstånd för att M skulle kunna utnämnas till imam i församlingen. Ansökningen avslogs med motiveringen att det måste antas att det redan fanns tillräcklig tillgång på kandidater med förtur, som var medborgare i EU eller andra som hade uppehållstillstånd och rätt att arbeta och med de rätta kvalifikationerna. Myndigheten ansåg inte att det gjorts tillräckliga ansträngningar få en imam från den gruppen t.ex. genom annonsering i den lokala och nationella pressen. Dessutom hade det inte visats att M skulle tjäna den föreskrivna minimilönen. M klagade och anförde bl.a. att kravet på minimilön inte var tillämpligt i hans fall och att det var en brist på imamer i Nederländerna. Klagomålet avslogs. Både M och stiftelsen klagade sedan till regiondomstolen i Haag utan framgång och även deras vidare klagomål var förgäves. Till följd av ett utvisningsbeslut återvände M till Marocko den 4 augusti 2005. I januari 2006 lyckades stiftelsen få ett arbetstillstånd för M. Det utfärdades den 3 mars 2006 och är giltigt till den 6 mars 2009. Den 16 november 2006 fick M ett tillfälligt uppehållstillstånd som också gäller till den 6 mars 2009. - I Europadomstolen klagade M och stiftelsen över att M vägrats arbetstillstånd och de åberopade artikel 9 och artikel 18.

Europadomstolen noterade att det inte längre fanns några hinder för M att arbeta som imam i den moské som drevs av stiftelsen eller för stiftelsen att anställa M som imam. När det gällde om de åtgärder som vidtagits av myndigheterna innebar tillräcklig gottgörelse för de klagande, fann domstolen att enbart det förhållandet att stiftelsen varit skyldig att uppfylla vissa villkor innan den kunde få anställa M inte innebar att det uppkom en fråga enligt artikel 9. Den artikeln ger inte utländska medborgare någon rätt att få ett uppehållstillstånd i syfte att ta anställning i en av de stater som ratificerat Europakonventionen, även om arbetsgivaren var en religiös sammanslutning. Sedan arbetstillstånd hade beviljats M var han nu lagligen anställd av stiftelsen och domstolen fann i ljuset av de relevanta omständigheterna i målet att de klagande fått en lämplig och tillräcklig gottgörelse för sina klagomål. Den fråga som varit anledningen till deras klagomål i domstolen kunde därför anses ha lösts. Domstolen beslöt därför med 14 röster mot 3 att avskriva målet från fortsatt handläggning.

Skiljaktiga meningar

Den slovenske domaren Zupancic, den italienske domaren Zagrebelsky och den holländske domaren Myjer lämnade en gemensam skiljaktig mening. De kunde gå med på att frågan ansågs löst när det gällde M. Men när det gällde stiftelsen handlade det enligt deras mening inte bara om att få anställa en utländsk medborgare. Under vissa omständigheter kan en åtgärd som medför att en religiös församling hindras från att anställa den präst den vill ha innebära ett intrång i den församlingens rättigheter enligt artikel 9, även om prästen i fråga är en utländsk medborgare. I målet står klart att stiftelsen och det lokala marockanska samhället mellan den 28 februari 2003 och den 3 mars 2006 effektivt hade fråntagits gudstjänster med den imam som de önskat anställa. Frågan är om de krav som uppställts kan anses legitima när man tar hänsyn till att val av en religiös ledare beror på om församlingen har förtroende för personen i fråga. Majoritetens svar är inte klargörande. De hade inte någon svårighet att gå med på att vissa krav skall vara uppfyllda även i sådana fall och det var också klart att de begränsningar som anges i artikel 9.2 kan vara tillämpliga. Med utgångspunkt från artikel 9 krävs det en prövning av om de uppställda kraven är legitima och att det fastställs vilka villkor som är förkastliga. Enligt deras mening skulle domstolen ha prövat målet i sak och försökt ge ett klarare svar på dessa frågor.

HÄNVISNINGAR
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, beslut (GC) 2001-07-04 (jfr nr 7/04)
Pisano ./. Italien, dom avskriva (GC) 2002-10-24
Sisojeva m.fl. ./. Lettland, dom avskriva (GC) 2007-01-15 (jfr nr 2/07)
Association SOS Attentats och De Boëry ./. Frankrike, beslut (GC) 2006-10-04
Hüsnü Öz ./. Tyskland, kommissionens beslut 1996-12-03
Swedish Engine Drivers' Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18

REVISION

Ändring av en dom i enlighet med artikel 80 i domstolens förfaranderegler.

Bajrami ./. Albanien, 2007-12-18
Ändring avseende tillämpningen av artikel 41 om skälig gottgörelse sedan den klagande avlidit.

Resul Sadak m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-08
Ändring avseende tillämpningen av artikel 41 om skälig gottgörelse sedan en klagande avlidit.

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till eller underrättelse om förhandling
Abbasov ./. Azerbaijan, 2008-01-17

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05, 10/05, 9/06, 2/07, 5/07, 6/07 och 10/07.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Mumladze ./. Georgien, 2008-01-08; avsaknad muntlig förhandling i högsta instans

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05,10/05, 11/05, 2/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 9/07 och 11/07.

Beslag, utmätning, konfiskering, m.m.
Islamic Republic of Iran Shipping Lines ./. Turkiet, 2007-12-13; artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/07

Bristande eller underlåten verkställighet av domar/beslut, artikel 6.1
Sinitsyna ./. Ryssland, 2007-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kolnoochenko m.fl. ./. Ukraina, 2007-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kachanov ./. Ukraina, 2007-12-13
Pejakovic m.fl. ./. Bosnien och Hercegovina, 2007-12-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Nefedov ./. Ukraina, 2007-12-20
Aleksandr Zhukov ./. Ryssland, 2007-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ptashko ./. Ukraina, 2007-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Miclici ./. Rumänien, 2007-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gaykovych ./. Ukraina, 2007-12-20; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Kocsis ./. Rumänien, 2007-12-20; även artikel 6.1 Skälig tid, se nedan
Bulava ./. Moldavien, 2008-01-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
R. Kacapor m.fl. ./. Serbien, 2008-01-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Rusu ./. Moldavien, 2008-01-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Aleksentseva m.fl. ./. Ryssland, 2008-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Smorodinova ./. Ryssland, 2008-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kopylovich m.fl. ./. Ukraina, 2008-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Loparyuk m.fl. ./. Ukraina, 2008-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07och 11/07.

Domstol - behörig, oberoende, opartisk m.m.
Romanova ./. Ukraina, 2007-12-13; domstols opartiskhet, samma domare vid prövning och omprövning
Nikolov ./. Makedonien, 2007-12-20; domarens hustru anställd hos klaganden
Micallef ./. Malta, 2008-01-15; en av tre domare var bror resp. farbror till motparts advokat

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 10/03, 8/05, 6/06, 8/06, 9/06, 10/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07 och 7/07.

Expropriation, förstatligande, ockupation, försäljning, återlämnande, krav o dyl. i strid m artikel 1 i prot. nr 1
Gashi ./. Kroatien, 2007-12-13; annullering av lägenhetskontrakt
Valer Pop ./. Rumänien, 2007-12-13; olagligt återbetalningskrav
Nacaryan och Deryan ./. Turkiet, 2008-01-08; vägrad rätt att ärva fast egendom

Se liknande mål i bl. a. nr 11/05, 7/07, 9/07 (GC) och 10/07.

Fastställande av faderskap
Phinikaridou ./. Cypern, 2007-12-20; tidsfrist för talan var oproportionerlig

Se liknande mål i bl.a. nr 11/05, 8/06, 9/06 och 10/06.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Ak ./. Turkiet, 2008-01-08; artikel 5.1, 4 och 5
Laszkiewicz ./. Polen, 2008-01-15; artikel 5.4, part el. ombud ej fått del av yrkande om förlängning av häktning

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07, och 11/07.

Frågor om vårdnad, adoption, rätt till umgänge med barn, inkl. verkställighetsfrågor
P.P. ./. Polen, 2008-01-08; bristande verkställighet av beslut om återlämnande av barn och om umgänge
Glesmann ./. Tyskland, 2008-01-10; även artikel 6.1 Skälig tid

Se liknande mål i bl.a. nr 1/01, 11/02, 3/03, 5/03, 7/03, 2/04, 3/04, 4/04, 6/04, 5/06, 6/06, 7/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 7/07, 8/07 och 11/07.

Fällande dom, vägrat tillstånd och/eller beslag eller annat ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10
Akin Birdal ./. Turkiet, 2007-12-13; även artikel 6.1 Militär ledamot
Fevzi Saygili ./. Turkiet, 2008-01-08; även artikel 13, ej kränkning artikel 14.
Saygili m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-08; även artikel 6.1 Militär ledamot
Yurdatapan ./. Turkiet, 2008-01-08;
Vasilakis ./. Grekland, 2008-01-17; även artikel 6.1, Rättvis rättegång, tillgång till domstolsprövning

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Följder av att en person försatts i konkurs bl.a. förlorad rösträtt, flyttningsförbud, registrering, postgranskning, avsaknad av rättsmedel m.m.
Bertolini ./. Italien, 2007-12-18; artiklarna 6.1, 8 och 13, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 2 i protokoll nr 4.
Viola m.fl. ./. Italien, 2008-01-08; artiklarna 6.1, 8, 13 och artikel 3 i protokoll nr 1
Ciccolella ./. Italien, 2008-01-15; artiklarna 8 och 13
Citarella ./. Italien, 2008-01-15; artiklarna 8 och 13
Lepore ./. Italien, 2008-01-15; artiklarna 8 och 13
Mazzon ./. Italien, 2008-01-15; artiklarna 8 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 8/03, 5/04, 4/06, 6/06, 7/06, 9/06, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Jakubiak ./. Polen, 2008-01-08
Kolodzinski ./. Polen, 2008-01-08
Bagarella ./. Italien, 2008-01-15
Pawlak ../. Polen, 2008-01-15; även artikel 5.3 skälig tid ej kränkning
Zborowski ./. Polen, 2008-01-15

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 6/07, 7/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Hemlig avlyssning, övervakning, anmälningsplikt o.d. gör intrång i privat- eller familjeliv
Zmarzlak ./. Polen, 2008-01-15; plikt att två ggr per vecka anmäla sig hos polisen under tolv års tid

Se liknande mål under Bevisning i strid med artikel 8 och i bl.a. nr 2/03, 3/03, 6/03, 8/03, 11/04, 4/05, 5/06, 7/06 och 5/07 och 7/07.

Könsdiskriminering, bl.a. skilda pensionsåldrar, olika förmåner
Williams ./. U K, 2008-01-08; artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 11/04, 6/06, 7/06, 9/06, 11/06, 9/07 och 11/07.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Akin Birdal ./. Turkiet, 2007-12-13; även artikel 10 Fällande dom
Kenar ./. Turkiet, 2007-12-13
Yurdatapan ./. Turkiet, 2008-01-08; även artikel 10 Fällande dom

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07 och 11/07.

Mötes- och föreningsfrihet enligt artikel 11
Nurettin Aldemir m.fl. ./. Turkiet, 2007-12-18; oproportionerligt polisingripande mot fredlig demonstration

Se liknande mål i bl.a. nr 7/05, 9/05, 10/05, 7/06, 11/06, 4/07, 5/07, 8/07 och 11/07.

Olaglig användning av mark/fastighet i avsaknad av formellt beslut om expropriation, utan ersättning eller annat förhållande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 eller annat hinder för nyttjande av mark
Pietrzak ./. Polen, 2008-01-08; mark avsatt för framtida expropriation
Karaman ./. Turkiet, 2008-01-15; exproprierad mark aldrig använd för sitt ändamål

Liknande mål finns även under rubriken Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning m.m.
Se också nr 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 8/07, 9/07, 10/07 11/07.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Karakas och Tandogan ./. Turkiet, 2007-12-13
Abidin Sahin ./. Turkiet, 2007-12-18
Sevgili ./. Turkiet, 2007-12-18
Erdem m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-08
Companhia Agricola da Barrosinha S.A. ./. Portugal, 2008-01-15
Costa Capucho och 23 andra agrarian reform mål ./. Portugal, 2008-01-15
Mutu ./. Turkiet, 2008-01-15

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07 11/07.

Part inte fått del av handlingar, likställda parter och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Suat Ünlü ./. Turkiet, 2008-01-15

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Ryska övergrepp i Tjetjenien och dess omgivningar
Zubayrayev ./. Ryssland, 2008-01-10; artikel 2, dödande och utredning, artikel 13 och artikel 38.1 a)
Khatsiyeva m.fl. ./. Ryssland, 2008-01-17; artikel 2, artikel 13, ej kränkning artikel 38.1 a)

Se liknande mål i bl.a. nr 4/05, 7/05, 8/06, 10/06, 4/07, 7/07, 9/07, 10/07 11/07.

Rättvis rättegång? - t.ex. inte fått höra vittnen, jäv, övergrepp i rättssak, deltagande, tillfälle till bemötande, rättshjälp, bristande domskäl, ändrad anklagelse m.m.
Dagtekin m.fl. ./. Turkiet, 2007-12-13; myndighet vägrat ge in handlingar till domstol
Marini ./. Albanien, 2007-12-18; tillgång t. domstol, brist. verkställighet, skälig tid, även artikel 13 och art.1 i prot. nr 1
Paykar Yev Haghtanak Ltd ./. Armenien, 2007-12-20; tillgång till domstolsprövning
Iosif m.fl. ./. Rumänien, 2007-12-20; tillgång till domstolsprövning
Ceachir ./. Moldavien, 2008-01-15; högsta instans ej lämnat skäl för att förlänga föreskriven klagofrist
Biziuk ./. Polen, 2008-01-15; vägrad rättshjälp i mål om laglighetsprövning där ombud var obligatoriskt
Zagawa ./. Polen, 2008-01-15; vägrad rättshjälp i mål om laglighetsprövning där ombud var obligatoriskt
Zaniewski ./. Polen, 2008-01-15; vägrad rättshjälp i mål om laglighetsprövning där ombud var obligatoriskt
Luboch ./. Polen, 2008-01-15; artikel 6.1 och 3, hemligt processmaterial hinder för att förbereda klagomål
Vasilakis ./. Grekland, 2008-01-17; tillgång till domstolsprövning, även artikel 10, Fällande dom
Ryakib Biryukov ./. Ryssland, 2008-01-17; domslut men inte domskäl upplästa vid avkunnande av dom

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04, 6/04, 8/05, 10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Turkiet eller annan stat fälld/prövad för dödsfall el. bristande utredning av dödsfall
Varnava m.fl. ./. Turkiet, 2008-01-10; militära operationer på Cypern 1974, även artikel 3 och artikel 5

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05, 11/05, 1/06, 2/06, 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07 och 9/07.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Pilcic ./. Kroatien, 2008-01-17; bristande sjukvårdsbehandling för bl.a. njursten

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05, 10/05, 11/05, 2/06, 4/06, 5/06, 6/06, 7/06, 10/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 10/07 och 11/07.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Prodan ./. Rumänien, 2008-01-17; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06, 3/06, 4/06, 5/06, 8/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Upplösning/vägrad registrering av parti eller annan organisation eller sammanslutning el. dess stadgar etc.
Ismayilov ./. Azerbaijan, 2008-01-17; dröjsmål med registrering

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05, 2/06, 3/06, 9/06, 11/06, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 7/07 och 9/07.

Våld från polis/säkerhetspolis eller i fängelse i Turkiet m.fl. länder
Eser Ceylan ./. Turkiet, 2007-12-13
Ayaz ./. Turkiet, 2008-01-08

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05, 11/05, 1/06 och 3/06, 4/06, 5/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 4/07, 5/07, 6/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

Äganderätt till, vräkning, försäljning till godtroende m.m. av förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Suciu Werle ./. Rumänien, 2007-12-13
Bretcanu ./. Rumänien, 2007-12-20
Hollitzer ./. Rumänien, 2008-01-10
Cernat ./. Rumänien, 2008-01-17
Tudor ./. Rumänien, 2008-01-17

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 2/06, 3/06, 6/06, 7/06, 8/06, 9/06, 10/06, 11/06, 1/07, 2/07, 3/07, 5/07, 6/07, 7/07, 8/07, 9/07, 10/07 och 11/07.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 13 december 2007 - den 17 januari 2008 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4.

ARTIKEL 6.1
13 december
Bakay ./. Turkiet (9464/02) brottmål
Çem ./. Turkiet (4819/02) brottmål
Öz och Nas ./. Turkiet (31941/03 0ch 31944/03) brottmål
Uguz ./. Turkiet (31932/03) brottmål
Uysal och Osal ./. Turkiet (1206/03) brottmål
Özcan ./. Turkiet (2209/03) brottmål, även artikel 13
Angelova ./. Ryssland (33820/04)
Sencan ./. Turkiet (7436/02)
Sakanovic ./. Slovenien (32989/02) även artikel 13
Sramel ./. Slovenien (39154/02) även artikel 13
Tomazic ./. Slovenien (38350/02) även artikel 13
18 december
Rydz ./. Polen (13167/02) ej kränkning, även artikel 5.3 se nedan
Buonfardieci ./. Italien (39933/03)
Aragosa ./. Italien (20191/03)
Biszta ./. Polen (4922/02)
Olesinski ./. Polen (12550/02)
Olszewska ./. Polen (13024/05)
Jakubicka o. Magyaricsová ./. Slovakien (16126/05)
Spanír ./. Slovakien (39139/05)
Vicanová ./. Slovakien (3305/04)
Weiss ./. Slovakien (28652/03)
Swat ./. Polen (13545/03) även artikel 13
20 december
Lebedeva ./. Ukraina (18345/03)
Kocsis ./. Rumänien (10395/02) även artikel 6.1 Bristande verkställighet, se ovan
Rey m.fl. ./. Sverige (17350/03) se referat
8 januari 2008
Eris ./. Turkiet (28268/02) brottmål
Blaszczyk ./. Polen (22305/06)
Wilczkowska m.fl. ./. Polen (28983/02)
Karyagdi ./. Turkiet (22956/04)
10 januari
Glesmann ./. Tyskland (25706/03) även artikel 8 Frågor om vårdnad
Glüsen ./. Tyskland (1679/03)
Karamitrov m.fl. ./. Bulgarien (53321/99) även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
15 januari
Stanclik ./. Polen (31397/03)
Cravcenco ./. Moldavien (13012/02) även artikel 13 i förening med artikel 6.1
Opalko ./. Polen (4064/03)
17 januari
Atanasov och Ovcharov ./. Bulgarien (61596/00) även artikel 13
Rahimova ./. Azerbaijan (21674/05) även artikel 13
Kavalovi ./. Bulgarien (74487/01)
Atanasiu ./. Rumänien (15204/02)
A och E Riis ./. Norge (nr 2) (16468/05)

ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1
8 januari 2008
Jucys ./. Litauen (5457/03) skadeståndsprocess

ARTIKEL 5.3
13 december
Tkachev ./. Ukraina (39458/02)
18 december
Rydz ./. Polen (13167/02) ej kränkning, även artikel 6.1 se ovan
Erkan Soylu ./. Turkiet (74657/01) även artikel 5.4
8 januari 2008
Marczuk ./. Polen (4646/02)
Raban ./. Polen (24254/03) ej kränkning
10 januari
Atanasov ./. Bulgarien (54172/00) även artikel 5.4
15 januari
Pawlak ../. Polen (39840/05) ej kränkning, även artikel 8 Granskning fånges post
Rozmarynowski ./. Polen (37149/02) ej kränkning

ARTIKEL 5.4
13 december
Mooren ./. Tyskland (11364/03) två kränkningar, även artikel 5.1 ej kränkning

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens dom den 28 december 2007 i mål B 5039-06 angående häleri; fråga om brottsprovokation.

Genom dom den 29 december 2005 dömde Stockholms tingsrätt tre av fyra tilltalade, A, B och D för häleri och ogillade åtalet mot M. Bakgrunden kan så som den redovisas i tingsrättens dom kort sammanfattas som följer.

På eftermiddagen den 22 december år 2000 genomfördes ett väpnat rån mot Nationalmuseum i Stockholm. Vid rånet tillgreps tre tavlor: "Ung parisiska" och "Konversation" av August Renoir samt "Självporträtt" av Rembrandt van Rijn. Under år 2001 greps och åtalades ett antal personer för inblandning dels i rånet och dels i ett efterföljande försök att sälja en av de tillgripna tavlorna ("Konversation"). Bland dem som åtalades för medverkan till rånet fanns bröderna B och D. Åtalen mot dem ogillades dock. Däremot dömdes deras bror, S, för medhjälp till grovt rån. Tavlorna "Ung parisiska" och "Självporträtt" har varit försvunna sedan rånet. I samband med att en man, K, greps såsom misstänkt för allvarlig narkotikabrottslighet i USA uppgav han för amerikansk polis att han hade tillgång till och var beredd att lämna ifrån sig Renoirs "Ung parisiska". K erbjöd sig också att medverka till att Rembrandts "Självporträtt" återbördades. Med anledning av de uppgifter som K lämnat etablerades, i april 2005, en kontakt mellan amerikansk och svensk polis. Detta mynnade ut i ett beslut att låta K, under polisens överinseende, söka kontakt med innehavarna av "Självporträtt" och inleda förhandlingar med dessa. K kontaktade sin svenske son, A, och sökte genom honom få fram närmare uppgifter om tavlan. Efter en tid tog A i sin tur kontakt med B som, efter ytterligare en tid, kom i direktkontakt med K. Under sommaren 2005 förekom också något sammanträffande mellan A och K i Köpenhamn. Efter en hel de1 kontakter bestämdes det att K skulle hämta Rembrandts "Självporträtt" i Köpenhamn den 15 september 2005 och att han då skulle betala 245 000 US-dollar. K och A, som då hade sin dotter med sig, träffades i Köpenhamn den 14 september, varefter A och dottern återvände till Sverige. Den 15 september åkte B, D och A tillsammans till Köpenhamn. Tidigare samma dag hade M, som medförde ett paket som innehöll tavlan, gjort samma resa. I Köpenhamn sammanträffade B med K och den påstådde köparen av tavlan, FBI-agenten "Bob". Mötet ägde rum på K:s hotellrum och vid detta möte, som i hemlighet filmades av dansk polis, förevisade "Bob" en väska med pengar, 245 000 US-dollar, för B, som kontrollräknade dessa. Därefter lämnade B ett meddelande till D, som hämtade paketet med tavlan från M, varpå han transporterade paketet till det hotell där K bodde. Paketet lämnades sedan till A som i sin tur lämnade det till B och K, vilka förde paketet till K:s hotellrum där det öppnades och tavlans äkthet kontrollerades. Sedan "Bob" kontrollerat att tavlan var äkta gavs en signal som föranledde dansk polis att slå till mot hotellrummet och gripa B. Strax därpå greps även A, D och M.

I dom den 13 november 2006 kom Svea hovrätt till samma slutsats som tingsrätten, dvs. att det i förekommande fall inte kunde anses stå i strid med artikel 6 i Europakonventionen att beakta en brottsprovokation inte som ett processhinder eller en ansvarsfrihetsgrund utan som ett skäl för strafflindring eller påföljdseftergift. Hovrätten fann härefter inte anledning att frångå tingsrättens bedömningar av straffvärdet. När det däremot gällde vilket genomslag provokationsfrågan skulle få hade hovrätten den uppfattningen att provokationen varit av så uppenbart otillbörligt slag att A, B och D skulle meddelas påföljdseftergift för att kraven enligt artikel 6 i Europakonventionen skulle anses tillgodosedda. (Se vidare nr 11/06 i fråga om hovrättens resonemang.)

I Högsta domstolen yrkade RÅ att påföljden för A, B och D skulle bestämmas till fängelse. A yrkade att han helt skulle frikännas från ansvar. Högsta domstolen fann inte skäl att göra annan bedömning än hovrätten när det gällde frågan om vad som var styrkt i målet och fann att såväl de objektiva som de subjektiva rekvisiten för häleribrott var uppfyllda. Frågan var om och hur den provokation som ostridigt hade förekommit skulle påverka bedömningen av åtalet.

Högsta domstolen konstaterade att betydelsen av att polisen använt provokativa åtgärder har prövats av Europadomstolen ett flertal gånger och att det då bl.a. gällt mål där en prövning skett om lagföring efter vidtagna provokativa åtgärder inneburit en kränkning av artikel 6 i konventionen. Genom sina avgöranden har Europadomstolen lagt fast de minimikrav som skall gälla när de nationella domstolarna i konkreta fall skall bedöma betydelsen av vidtagna provokativa åtgärder och frågan blev då hur Europadomstolens praxis skulle tolkas. Högsta domstolen anförde vidare följande.

I fallet Teixeira de Castro hade två polisinfiltratörer förmått en man att sälja narkotika till dem. Mannen greps när han överlämnade narkotikan till poliserna och dömdes sedan till sex års fängelse. Han gjorde i Europadomstolen gällande att han hade provocerats att begå brottet och att han därför inte hade fått en rättvis rättegång. Domstolen fann att polisernas agerande gått utöver att vara infiltratörer (undercover agents) eftersom de anstiftat (instigated) brottet och att det inte fanns något som tydde på att brottet utan deras ingripande skulle ha begåtts. Deras ingripande och användningen av ingripandet i brottmålsförfarandet innebar att mannen redan från början (right from the outset) och definitivt (definitivly) varit berövad möjligheten att få en rättvis rättegång (p.39). Det förelåg därför ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen.

Även i fallet Vanyan konstaterade Europadomstolen att det hade skett ett brott mot artikel 6 i Europakonventionen. Inget tydde på att en person skulle ha begått ett visst narkotikabrott om inte en vän till honom som arbetade efter instruktioner från polisen hade provocerat fram (incited) brottet. Domstolen uttalade att rättvisan i rättegången blivit oåterkalleligen (irremediably) undergrävd (p. 49).

Avgörande för om förekomsten av provokation skall anses innebära att rätten till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd är således enligt Europadomstolens praxis att infiltratören agerat enbart som sådan eller om denne därutöver provocerat fram ett brott som den provocerade annars inte skulle ha begått. En annan slutsats man kan dra av Europadomstolens praxis är att domstolen gör en klar åtskillnad mellan tillåtligheten av provokationen som sådan och möjligheten att lagföra den provocerade. Europadomstolen synes i och för sig acceptera relativt långtgående provokationer så länge staten inte ingriper straffprocessuellt mot de personer som begått de gärningar som provocerats fram.

Högsta domstolen konstaterade därefter att det i många situationer inte strider mot konventionen att vidta provokativa åtgärder och att det inte torde föreligga något hinder mot lagföring för brott som kan anses ligga utanför provokationen. Inte heller torde det kunna anses otillåtet att lagföra någon för t.ex. överlåtelse av narkotika även när en infiltratör uppträtt som köpare om omständigheterna är sådana att säljaren ändå skulle ha överlåtit narkotikan men inte just på det sättet.

I det förevarande fallet hade syftet med de provokativa åtgärderna varit att dels få fram den mycket värdefulla tavlan, dels skaffa bevisning mot den eller dem som befattat sig med tavlan. Sett från dessa utgångspunkter måste det anses ha funnits goda skäl för de provokativa åtgärderna. Frågan var i stället om det varit tillåtet att åtala och döma A, B och D för häleribrott. Vid den bedömningen konstaterades först att åtalet inte i någon del sträckte sig utöver en befattning som ingick som ett naturligt led i det genom polisen initierade fingerade köpet och åklagaren hade inte gjort gällande att någon av de tilltalade hade tagit befattning med tavlan innan polisen inledde sina försök att få till stång ett fingerat köp och inte heller att den befattning de därefter tagit med tavlan hade haft annat syfte än att medverka till den framprovocerade överlåtelsen. Högsta domstolen konstaterade vidare att samtliga tre tilltalades handlande hade föranletts av de provokativa åtgärderna och noterade att det inte fanns något som visade att de tilltalade skulle ha tagit befattning med den stulna tavlan om de inte provocerats till det genom polisens ingripande. As, Bs och Ds rätt till en rättvis rättegång måste därför anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd som en direkt följd av polisens åtgärder.

Frågan blev slutligen om hur de provokativa åtgärderna skulle beaktas i målet och Högsta domstolen framhöll att olika uppfattningar förts fram i doktrinen. Högsta domstolen fann emellertid att det i de fall, då rätten till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd till följd av provokativa åtgärder, enligt Europadomstolens praxis torde föreligga en skyldighet att avbryta ett straffrättsligt förfarande så snart det visar sig att det föreligger ett brott mot artikel 6 i konventionen. Domstolen kan då antingen avvisa talan eller också utan vidare prövning lämna åtalet utan bifall. Efter att ha diskuterat de två alternativen fann Högsta domstolen vid en samlad bedömning att övervägande skäl synes tala för att polisprovokation enligt svensk rätt bör betraktas som en bristande materiell straffbarhetsbetingelse. Domstolen framhöll att något direkt lagstöd för en sådan tillämpning visserligen inte finns men att det inte heller finns något lagligt hinder mot att på detta sätt tillgodose de krav som följer av konventionen och Europadomstolens praxis. Högsta domstolen lämnade härefter åtalen mot A, B och D utan bifall och noterade att det förhållandet att B och D inte hade överklagat inte utgjorde hinder däremot.

HÄNVISNINGAR
Högsta domstolen
NJA 1989 s. 498
NJA 1985 s. 544
Europadomstolen
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Calabrò ./. Italien och Tyskland, beslut 2002-03-21
Sequeira ./. Portugal, beslut 2003-05-06
Edwards och Lewis ./. U K, dom (GC) 2004-10-27 (jfr nr 10/04)
Vanyan ./. Ryssland, dom 2005-12-15 (jfr nr 11/05)
Khudobin ./. Ryssland, dom 2006-10-26
Stoimenov ./. Makedonien, dom 2007-04-05
V ./. Finland, dom 2007-04-24 (jfr nr 5/07)

Högsta domstolens beslut den 3 januari 2008 i mål Ö 511-06 gällande prövningstillstånd i mål om utmätning; fråga om muntlig förhandling

Sedan kronofogdemyndigheten beslutat om utmätning av en motorcykel yrkade Royal Motor Cycles, RMC, att utmätningen skulle hävas och fordonet återföras eller skälig ersättning utbetalas, eftersom RMC var fordonets rättmätiga ägare och hade haft fordonets registreringsskyltar som säkerhet för sin fordran. Tingsrätten, som noterade att det inte fanns någon handling som styrkte RMCs äganderätt och att det fanns en faktura som talade för att motorcykeln sålts till gäldenären, lämnade RMCs talan utan bifall. RMC klagade till hovrätten och yrkade att det skulle hållas muntlig förhandling. Hovrätten som inte fann skäl att hålla något muntligt förhör meddelade inte prövningstillstånd. I Högsta domstolen yrkade RMC att hovrättens beslut skulle undanröjas och målet återförvisas för handläggning innefattande muntlig förhandling.

Högsta domstolen redogjorde för omständigheterna i målet och konstaterade att frågan främst var om hovrätten bort meddela prövningstillstånd därför att klaganden begärt muntlig förhandling. Vidare lämnades en redogörelse för gällande bestämmelser i ärendelagen och domstolen framhöll att därutöver hänsyn också måste tas till Europakonventionens krav. Högsta domstolen anförde vidare följande.

Högsta domstolen har i flera fall slagit fast att artikel 6.1 i Europakonventionen innebär att en rättssökande har rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Även när konventionen är tillämplig kan emellertid domstolen i vissa fall underlåta att bifalla en framställning om sammanträde, exempelvis när domstolen endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan prövas på handlingarna. Inte heller om de argument och invändningar som framförs är uppenbart orimliga eller saknar rättslig relevans behöver sammanträde hållas. (Se bl.a. NJA 1999 s. 602.)

Rätten till muntlig förhandling enligt artikel 6.1 i Europakonventionen måste beaktas också när en hovrätt bedömer huruvida prövningstillstånd skall meddelas. Detta leder till att det kan vara nödvändigt för hovrätten att meddela sådant tillstånd i ett mål, även om det i övrigt saknas skäl för detta. (Jfr NJA 2004 s. 393 och Fitger, Rättegångsbalken, s. 49:58 f.)

Högsta domstolen konstaterade härefter att klaganden hade gjort gällande att motorcykeln hade överlämnats i kommission till gäldenärsbolaget samt åberopat muntlig bevisning till styrkande av detta förhållande. Det naturliga hade varit att bevisningen hade åberopats redan i tingsrätten men klaganden hade förklarat att bolaget inte tagit del av tingsrättens föreläggande varigenom bolaget bereddes tillfälle att yttra sig över vad kronofogdemyndigheten anfört. Det fanns inte något bevis om att föreläggandet delgivits bolaget och vid sådant förhållande kunde det inte läggas bolaget till last att det inte åberopat bevisningen och begärt förhandling redan i tingsrätten. Den bevisning som åberopats i hovrätten var inte av sådan beskaffenhet att den kunde avvisas och hovrätten borde därför ha meddelat prövningstillstånd. Högsta domstolen ändrade därför hovrättens beslut och meddelade tillstånd till prövning i hovrätten. 




Senast ändrad: 2011-04-12