JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 1 2006

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 20 december 2005 - den 12 januari 2006. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden.  

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Mörner mot Sverige, beslut 2005-11-22
Grill mot Sverige, beslut 2005-11-22
von Matérn mot Sverige, beslut 2005-11-22
A-C Ekdahl mot Sverige, beslut 2005-11-22
Carlsson mot Sverige, beslut 2005-11-22
Domstolen fastställer förlikning i fem mål om "skälig tid".

Mojsijevic mot Sverige, beslut 2005-11-29
Okubay mot Sverige, beslut 2005-12-06
Sedan beslut om avvisning upphävts och de klagande beviljats uppehållstillstånd önskade de återkalla sina klagomål. Domstolen fann att de inte längre löpte någon risk att behandlas i strid med konventionen och avskrev därför målen.

Rrustemaj mot Sverige, beslut 2005-11-15
Utvisning till Kosovo medförde inte någon risk för behandling i strid med artikel 3. Klagomålet var således uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

Wassdahl mot Sverige, beslut 2005-11-29
Beslut kommunicera klagomål avseende skälig tid med regeringen och att förklara klagomål enligt artiklarna 6, 7 och 13 samt artikel 4 i protokoll nr 7 avseende orättvis rättegång i fråga om skattetillägg för inadmissible.

Domar mot andra länder

Guillemot mot Frankrike, 2005-12-20
Att tidigare medtilltalad som frikänts i första instans senare vittnade i överklagandemålet innebar inte någon kränkning av artikel 6.1.

P.D. mot Frankrike, 2005-12-20
Det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1 när part inte underrättades om tiden för förhandling i kassationsdomstol när hans klagomål kommit in för sent.

Wisse mot Frankrike, 2005-12-20
Inspelning av samtal mellan intagna och deras släktingar i fängelses besöksrum och användande av inspelningarna innebar att det skedde en kränkning av de intagnas privatliv enligt artikel 8.

A.D. mot Turkiet, 2005-12-22
Frihetsberövande i det militära som beslutades av officer och inte av domstol kränkte artikel 5.1 a).

Xenides-Arestis mot Turkiet, 2005-12-22
Turkiet åter fällt för kränkningar av artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 avseende grekcypriotisk egendom på den turkiska delen av Cypern och åläggs nu enligt artikel 46 att inrätta rättsmedel för att komma tillrätta med problemet med utebliven gottgörelse.

Paturel mot Frankrike, 2005-12-22
Sammantagna med skyldighet att ersätta motparts kostnader och kostnader för att i två tidningar publicera domen medförde i och för sig blygsamma böter att en fällande dom för förtal inte var proportionerlig och det skedde en kränkning av artikel 10.

Gruais och Bousquet mot Frankrike, 2006-01-10
Beräkning av klagofrist som utgick från anteckning på domens baksida om avsändandedatum och inte från en i poststämpel senare angiven dag och som medförde att klagofristen på fem dagar halverades kränkte artikel 6.1.

Teltronic-CATV mot Polen, 2006-01-10
Krav på betalning av domstolsavgifter innebar en oproportionerlig begränsning av rätten att få tillgång till domstolsprövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Mizzi mot Malta, 2006-01-12
Stränga klagofrister för att få en faderskapstalan prövad som hindrade en prövning och som tillämpades på den presumerade fadern men inte på andra intresserade parter medförde kränkningar av artikel 6.1, artikel 8 och artikel 14 i förening med de förstnämnda.

Mihailova mot Bulgarien, 2006-01-12
När myndigheterna vid upprepade tillfällen ålade en fader, hos vilken barnet bodde men som enligt avtal inte hade vårdnaden, böter för att han inte rättade sig efter domstols verkställighetsbeslut och när modern som haft vårdnaden inte själv begärt myndigheternas hjälp för att få verkställighet till stånd skedde det inte någon kränkning av artikel 8.

Bayrak m.fl. mot Turkiet, 2006-01-12
När myndigheterna genomförde en effektiv utredning av dödsfall och misstänkta kunde ställas inför rätta kränktes inte artikel 2 även om avgörandet i domstol dröjde.

Domar och beslut i Grand Chamber

Sørensen och Rasmussen mot Danmark, 2006-01-11
Tillämpningen av ett avtal mellan fack och arbetsgivare om medlemskap i fackföreningen som villkor för anställning på dels en feriearbetande student, dels en tidigare arbetslös trädgårdsarbetare kränkte den negativa fackföreningsrätten enligt artikel 11.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 14 december 2005 i mål B 802-05 i fråga om hets mot folkgrupp.

RÅ:s överklagande till Högsta domstolen av ovan angiven dom avseende hets mot folkgrupp.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under november månad 170 domar. 159 ansökningar förklarades admissible, 2 952 för inadmissible och 108 avskrevs. 334 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-november 2005 har domstolen meddelat 977 domar, förklarat 908 ansökningar admissible, 24 615 för inadmissible, avskrivit 658 mål samt kommunicerat            2 509 ansökningar.

Som ett led i ansträngningarna att försöka komma till rätta med domstolens stora arbetsbelastning och balanser och i avvaktan på bl.a. att protokoll nr 14 skall träda i kraft uppdrog Europarådets generalsekreterare och Europadomstolens president åt den förre Lord Chief Justice of England and Wales, Lord Woolf, att tillsammans med några experter göra en översyn av domstolens arbetsmetoder för att ta fram åtgärder som skulle kunna genomföras omedelbart och utan att konventionen ändrades. Utredaren lade fram sin rapport till Ministerkommittén den 13 juli 2005 och domstolen har nu publicerat den på sin hemsida. Du finner rapporten via följande länk:
http://www.echr.coe.int/Eng/Press/2005/Dec/
LORDWOOLFSREVIEWONWORKINGMETHODS2.pdf

Sist i detta nummer under rubriken ”ÖVRIGT” finns en kortfattad redovisning av de förslag som Lord Woolf har lagt fram.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr


EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut avskriva mål efter förlikning

Mörner mot Sverige(42665/02)
Grill mot Sverige(38503/02)
von Matérn mot Sverige(42647/02)
A-C Ekdahl mot Sverige(42768/02)
Carlsson mot Sverige(42783/02)
Beslut den 22 november 2005
Besluten finns endast på engelska.

Domstolen fastställer förlikning i fem mål om ”skälig tid”.

Alla fem målen gäller frågan om rättegång inom skälig tid i taxeringsmål avseende avdrag för kapitalförlust hänförlig till försäljning av ränteoptioner och erlagd ränta på reverslån. Samtliga transaktioner hade företagits med Nordisk Fondkommission AB som motpart. Skattemyndigheten sände ut överväganden till taxeringsbeslut och till beslut om skattetillägg den 23 november 1994. Målen avslutades genom att Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd våren/sommaren 2002. - I Europadomstolen klagade samtliga över att de inte fått en rättvis rättegång inom skälig tid.

Europadomstolen fann att den förlikning, som träffats mellan parterna i de fem målen och den svenska regeringen och som innebar att var och en av de klagande fick ett skadestånd om 80 000 kr, vilade på respekt för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll och att det saknades skäl att ändå pröva klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målen.

Beslut avskriva mål efter återkallande

Mojsijevic mot Sverige
(Ansökan nr 6607/05, beslut den 29 november 2005)
Okubay mot Sverige
(Ansökan nr 17276/05, beslut den 6 december 2005)
Besluten finns endast på engelska.

Sedan beslut om avvisning upphävts och de klagande beviljats uppehållstillstånd önskade de återkalla sina klagomål. Domstolen fann att de inte längre löpte någon risk att behandlas i strid med konventionen och avskrev därför målen.

De klagande i målen, M och O, kom till Sverige 2002 resp. 2001. De sökte asyl och ansökte om uppehållstillstånd.

M åberopade bl.a. sin klena hälsa och att hon inte hade några släktingar kvar sedan hennes make och son dödats i Kosovo 1999. Trots läkarintyg om att M led av en allvarlig och kronisk ”post traumatiskt stress disorder” för vilken hon behövde och fick en omfattande psykiatrisk behandling, avslog både Migrationsverket och Utlänningsnämnden hennes ansökan. Den 6 oktober 2005 beviljades hon emellertid av Utlänningsnämnden uppehållstillstånd i Sverige och ville mot den bakgrunden återta sitt klagomål. - I Europadomstolen hade M åberopat artikel 3.

O hävdade att han tjänstgjort i den eritreanska armén från 1996 till det att han flydde från landet sommaren 2000 på grund av att han fann regimen orättvis. Han var övertygad om att han, om han blev utvisad, skulle fängslas och kanske avrättas för att ha deserterat. Såväl Migrationsverket som Utlänningsnämnden avslog hans ansökan liksom senare ytterligare ansökningar. O beviljades uppehållstillstånd den 19 oktober 2005 och ville därför återkalla sitt klagomål. - I Europadomstolen åberopade O artiklarna 2 och 3 samt artikel 1 i protokoll nr 6.

Europadomstolen konstaterade att de klagande inte längre riskerade att utvisas från Sverige och att de inte längre hade för avsikt att fullfölja sina klagomål. Domstolen fann det därför inte längre berättigat att fortsätta pröva klagomålen. Det fanns inte heller några speciella omständigheter avseende respekten för mänskliga rättigheter som motiverade en fortsatt prövning av målen. Domstolen fann därför enhälligt i båda fallen att målen skulle avskrivas.

Beslut förklara ansökan inadmissible

Rrustemaj mot Sverige
(Ansökan nr 8628/05, beslut den 15 november 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Utvisning till Kosovo medförde inte någon risk för behandling i strid med artikel 3. Klagomålet var således uppenbart ogrundat och förklarades därför för inadmissible.

De klagande i målet är makarna AR och TR samt deras tre döttrar. AR kom från Kosovo till Sverige första gången 1991, men då han inte fick uppehållstillstånd återsändes han till Kosovo 1992. Han återkom till Sverige i september 1997 och hustrun följde honom i februari 1998. Migrationsverket avslog deras ansökningar om uppehållstillstånd i maj 1998. Makarna R klagade förgäves till Utlänningsnämnden. I juni 1999 fick de emellertid ett temporärt uppehållstillstånd mot bakgrund av de då oroliga förhållandena i Kosovo. När detta tillstånd löpte ut ansökte makarna återigen förgäves om asyl och uppehållstillstånd. De fick då två veckor på sig att lämna Sverige. För att slippa återvända till Kosovo reste de till Norge och sökte asyl där men i enlighet med Dublinkonventionen återsändes de till Sverige i december 2002, då de gav in förnyade ansökningar om uppehållstillstånd, även denna gång utan framgång. Makarna stannade trots utvisningsbeslut olagligen i Sverige och gav in ytterligare ansökningar utan någon som helst framgång. De åberopade nu bl.a. TR:s dåliga hälsa, att hon led av ”post traumatic stress disorder” och depression samt att hon hade självmordstankar. - I Europadomstolen åberopades artikel 3 och det hävdades att om familjen utlämnades till Kosovo i Serbien och Montenegro så skulle det orsaka familjen lidande och oförbätterlig skada p.g.a. dels TR:s dåliga hälsa, dels barnens starka band med Sverige där de levt hela sina liv.

Domstolen erinrade om att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt sina åtaganden enligt ingångna traktater, har rätt att besluta om utlänningars rätt till inresa, bosättning och utvisning. Utvisning av en utlänning kan dock ge upphov till att staten blir ansvarig enligt konventionen när det finns välgrundad anledning att anta att personen, om han utvisas, kommer att löpa en verklig risk för att i mottagarstaten bli utsatt för en behandling som strider mot artikel 3. Vid sådant förhållande uppkommer en skyldighet att inte utvisa personen i fråga. Dessutom har domstolen ansett sig ha möjlighet att pröva ett klagomål enligt artikel 3 när orsaken till att personen riskerar en konventionsstridig behandling härrör från förhållanden som i mottagarstaten varken direkt eller indirekt faller under myndigheternas ansvar eller som i sig strider mot konventionens krav. Domstolen erinrade vidare om att enligt dess fasta praxis kan personer som är föremål för ett utvisningsbeslut inte hävda en rätt att stanna i landet för att få fortsatt vård, socialt bistånd eller andra former av stöd annat än i mycket speciella fall.

Domstolen betvivlade inte att makarna R tidigare hade utsatts för mycket traumatiska händelser i sitt forna hemland och att de lidit av de ovissa förhållandena under asylprövningen. De hade emellertid inte påstått att de riskerade att förföljas av myndigheterna om de återvände till Kosovo. Domstolen fann vidare att det inte fanns något som tydde på att de riskerade att utsättas för trakasserier eller misshandel av myndigheterna i hemlandet. De klagande hade olagligen stannat i Sverige under sju år trots att deras asylansökningar hade avslagits och de hade anmodats att lämna Sverige. De svenska myndigheterna kunde inte hållas ansvariga för makarnas beslut avseende hela familjen. Makarna hade gjort ett medvetet val och de hade varit medvetna om konsekvenserna för sig själva och för barnen. Domstolen noterade att barnen fortfarande är mycket unga och att även om det innebär en stor omvälvning för dem att flytta till Kosovo behövde de inte längre leva i den osäkerhet som den olagliga tillvaron i Sverige inneburit och som haft negativa effekter för dem bl.a. i form av mardrömmar och aggressivitet. Barnen skulle också framgent få stöd och omvårdnad av sina föräldrar.

När det gällde TR:s hälsa noterade domstolen att hon sedan 2002 endast haft sporadiska kontakter med sjukvården. Enligt läkarutlåtande i maj 2005 var hon inte i så dåligt skick som kunde motivera att hon fick stanna i Sverige. Även om hälso- och sjukvården i Kosovo inte har samma standard som den svenska så finns det dock både vårdmöjlighet och mediciner. Det förhållandet att de klagandes förhållanden i hemlandet skulle bli avsevärt sämre än i Sverige kunde inte ges någon avgörande betydelse vid prövningen enligt artikel 3. Domstolen beaktade vidare det förhållande att de klagande skulle utvisas till en annan konventionsstat som åtagit sig att garantera de grundläggande rättigheterna enligt konventionen. Även om det var svårt för de klagande att återvända till Kosovo efter så många års bortovaro, var omständigheterna inte sådana att de kunde nå upp till gränsen för tillämpning av artikel 3. En utvisning till Kosovo skulle därför inte strida mot konventionen och det hade i målet inte visats några sådana mycket speciella omständigheter som ändå kunde medföra att utvisningen inte borde ske. Klagomålet var således uppenbart ogrundat och skulle därför avvisas. Domstolen beslöt därför enhälligt att förklara klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
D. ./. U K, dom 1997-05-02
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29
Tomic ./. U K, beslut 2003-10-14

Wassdahl mot Sverige
(Ansökan nr 36619/03, beslut den 29 november 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut kommunicera klagomål avseende skälig tid med regeringen och att förklara klagomål enligt artiklarna 6, 7 och 13 samt artikel 4 i protokoll nr 7 avseende orättvis rättegång i fråga om skattetillägg för inadmissible.

Wassdahl, W, fick i slutet av maj 1996 ett övervägande om taxeringsändring och om påförande av skattetillägg från skattemyndigheten. Ändringen avsåg bl.a. ett vägrat avdrag för ränta med 2 mkr och undanröjande av en deklarerad vinst vid försäljning av aktier med 775 000 kr. Vidare övervägdes påförande av skattetillägg på ett belopp av 1 225 000 kr. Till grund för övervägandena låg en utredning avseende N. A. Fintling & Co Kommission AB, nedan kallat Fintling. Därav framgick att Fintling gjort affärer med ett stort antal personer däribland W avseende köp och försäljning av aktier. W hade lånat 40 mkr från Fintling och uppdragit åt bolaget att för hans räkning köpa aktier för beloppet. W sålde sedan tillbaka aktierna till Fintling på en i förväg bestämd dag och gjorde därvid en vinst. Samtidigt återbetalade W lånet jämte ränta till Fintling. Aktievinsten motsvarade den erlagda räntan och de tog därför ut varandra. Enligt skattemyndighetens uppfattning hade det i verkligheten inte skett några transaktioner alls, utan W hade endast fått två kontoutdrag och en revers för att använda för att få skatteförmåner.

Skattemyndigheten beslöt i september 1996 i enlighet med övervägandena. W överklagade och begärde att få ta del av hela utredningsrapporten avseende Fintling. Skattemyndigheten avslog yrkandet. W framställde samma begäran i länsrätten, även där utan framgång. Efter att ha hållit muntlig förhandling avslog länsrätten överklagandet i maj 2000. W överklagade och vidhöll sina tidigare yrkanden. Kammarrätten fastställde i april 2002 länsrättens dom utan några nya egna skäl. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i september 2003.

Under tiden hade W redan i april 1997 förhörts av polisen misstänkt för grovt skattebedrägeri alt. skattebedrägeri medelst brukande av osann urkund. Åklagaren beslöt emellertid att lägga ned förundersökningen då han fann att det inte kunde visas att W begått något brott. I november 2003 stämde W den svenska staten genom JK och begärde skadestånd med 6 850 000 kr. I dom den 21 december 2004 avslog tingsrätten W:s yrkande och fann att W fått tillgång till det material som rörde hans skattemål och att både skattemyndigheten och förvaltningsdomstolarna grundat sina avgöranden på det materialet. Det fanns inget som tydde på att skattemyndigheten eller förvaltningsdomstolarna begått något fel eller varit försumliga när de handlagt W:s mål. Tingsrätten ansåg inte att förfarandets längd var av den omfattningen att statens skadeståndsansvar väcktes. W överklagade till hovrätten där målet ännu inte är avgjort.

I Europadomstolen klagade W över att han i skattemålet inte fått en prövning inom skälig tid enligt artikel 6. Han hävdade vidare att det skett en kränkning av både artikel 6 och artikel 13 genom att han inte fått ta del av hela utredningen avseende Fintling. Han hävdade vidare att förfarandet i förvaltningsdomstolarna inte varit rättvist och att det skett ett flertal fel i tingsrättens handläggning. W hävdade också att förvaltningsdomstolarnas domar saknade laglig grund i strid med artikel 7 och att de inte följde svensk och internationell rätt. Under åberopande av artikel 4 i protokoll nr 7 gjorde W slutligen gällande att han dömts att betala skattetillägg trots att han friats från de brottsmisstankar som riktats mot honom.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att den inte kunde avgöra frågan om admissibility när det gällde klagomålet om ”skälig tid” på grundval av handlingarna i akten och att klagomålet därför skulle kommuniceras med regeringen i den delen. När det sedan gällde W:s klagomål i övrigt enligt artikel 6 och artikel 13 gjorde domstolen följande bedömning.

W hade hävdat att han förlorat skattemålet och dömts att betala skattetillägg på grundval av utredningen avseende Fintling som han inte fått del av. Han hade därför inte kunnat försvara sig ordentligt. Domstolen fann emellertid att W fått del av det material som lagts till grund för besluten och han hade därför inte hindrats att ta sina intressen till vara eller att bemöta skattemyndighetens synpunkter. Det fanns inget som talade för att det i detta hänseende hade skett någon kränkning av de åberopade artiklarna. Domstolen fann därför att klagomålet i denna del var uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

W hade också klagat över att förfarandet i förvaltningsdomstolarna inte hade varit rättvist, eftersom domstolarna inte hade beaktat all hans bevisning utan bara hade följt skattemyndighetens beslut. Domstolen erinrade om att den inte har till uppgift att pröva klagomål avseende rättsliga eller faktiska fel som de nationella domstolarna begått om de inte inskränkt de rättigheter och friheter som skyddas av konventionen. Även om artikel 6 ger rätt till en rättvis rättegång innehåller den inte några regler om vilken bevisning som skall tillåtas eller hur bevisningen skall bedömas, utan det är en fråga som i första hand skall regleras i nationell lagstiftning och domstolspraxis. Klagomålet i denna del avsåg de nationella domstolarnas tolkning av fakta och omständigheter och W hade inte visat att det förekommit någon kränkning av konventionen. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Vidare hade W hävdat att det begåtts ett flertal fel i tingsrätten. Förfarandet i denna del pågår alltjämt i hovrätten och klagomålet har därför i denna del väckts för tidigt. W har därför inte uttömt de inhemska rättsmedlen och hans talan i denna skall därför avvisas.

Under åberopande av artikel 7 har W vidare hävdat att förvaltningsdomstolarnas domar saknade laglig grund. Domstolen erinrade om att påförande av skattetillägg omfattas av artikel 7. Domstolen fann emellertid att skattetillägget påförts med tydlig hänvisning till den då gällande taxeringslagen och att skattemyndighetens och domstolarnas beslut var helt i enlighet med de bestämmelserna. Domstolen fann därför att besluten hade en sådan laglig grund som avses i artikel 7. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Slutligen hade W hävdat att hans rättigheter enligt artikel 4 i protokoll nr 7 hade kränkts eftersom han dömts att betala skattetillägg trots att han hade friats från brottsmisstankarna. Domstolen konstaterade att förundersökningen mot W avseende misstankar om grovt skattebedrägeri m.m. hade lagts ned av åklagaren eftersom brott inte kunde styrkas. Det kunde därför inte hävdas att W blivit slutligen frikänd, eftersom ingen domstol hade prövat frågan och förundersökningen åtminstone teoretisk skulle kunna återupptas. W kunde därför inte hävda att han straffats två gånger och det hade därför inte skett något brott mot principen om ”ne bis in idem”. Klagomålet skulle därför avvisas också i den här delen, eftersom det var uppenbart ogrundat.

Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att frågan om skälig tid skulle kommuniceras med regeringen och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Guillemot mot Frankrike
(Ansökan nr 21922/03, dom den 20 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Att tidigare medtilltalad som frikänts i första instans senare vittnade i överklagandemålet innebar inte någon kränkning av artikel 6.1.

Guillemot, G, hade en son tillsammans med JD som dog när han var två månader gammal. Enligt utlåtande hade barnet under de tre senaste veckorna av sitt liv fått flera benbrott, en skallfraktur två veckor före dödsfallet och hjärnskador. G och JD förhördes och anklagades för att ha orsakats sitt barns död. I en dom i november 2000 frikände brottmålsdomstolen JD och dömde G till 15 års fängelse. G överklagade. I det målet vittnade JD vid flera tillfällen och förhördes av G:s försvarare. G förklarades skyldig även av appellationsdomstolen men straffet sattes ned till tio år. G klagade vidare till kassationsdomstolen utan framgång. - I Europadomstolen åberopade G artikel 6 och klagade över att förfarandet i appellationsdomstolen inte varit rättvist. Eftersom det inte fanns någon möjlighet för henne att överklaga den frikännande domen avseende JD hade hon blivit ensam svarande i appellationsdomstolen, trots att hon haft en medtilltalad i första instans och hon hade därigenom tvingats försvara sig mot sin tidigare medtilltalade som vittnat mot henne i överklagandemålet.

Europadomstolen erinrade om att konventionen inte ger någon rätt att få en tredje part åtalad eller dömd för en brottslig gärning. Det finns enligt konventionen inte någon sådan rättighet som G hävdade för åklagare eller en medtilltalad att överklaga en frikännande dom. Det framgick i målet att den nationella appellationsdomstolen hade dömt efter en kontradiktorisk rättegång där båda parters bevisning diskuterats. G hade haft möjlighet att ifrågasätta åklagarens bevisning och att framföra sina egna synpunkter och de argument som hon ansåg nödvändiga. Det förhållandet att G blivit ensam svarande i målet inför appellationsdomstolen hade därför inte skadat hennes rätt till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04)
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Kemmache ./. Frankrike (nr 3), dom 1994-11-24

P.D. mot Frankrike
(Ansökan nr 54730/00, dom den 20 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1 när part inte underrättades om tiden för förhandling i kassationsdomstol när hans klagomål kommit in för sent.

PD är en pensionerad domare som åtalades misstänkt för försök till sexuella övergrepp på ett barn under 15 år genom våld, hot och tvång. Han dömdes i februari 1998 till böter om ca 1 525 EUR. Han överklagade utan framgång och gick då vidare till kassationsdomstolen, som avvisade hans talan med motiveringen att hans skrivelse till domstolen kommit in för sent. - I Europadomstolen hävdade PD att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att han inte fått en rättvis rättgång, eftersom han inte fått upplysning om dagen för förhandlingen och därför inte fått möjlighet att närvara i kassationsdomstolen och där lägga fram sitt försvar.

Europadomstolen konstaterade att kassationsdomstolen inte hade prövat målet i sak eftersom PD inte begärt anstånd med att ge in sitt klagomål och det därför getts in för sent. Vid sådant förhållande hade en underrättelse till PD om tiden för förhandlingen så att han kunnat närvara inte haft någon betydelse för utgången i målet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Gaucher ./. Frankrike, beslut 2002-10-24
Hager ./. Frankrike, beslut 2002-10-24
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26  (jfr nr 8/02)
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Stepinska ./. Frankrike, dom 2004-06-15

Wisse mot Frankrike
(Ansökan nr 71611/01, dom den 20 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Inspelning av samtal mellan intagna och deras släktingar i fängelses besöksrum och användande av inspelningarna innebar att det skedde en kränkning av de intagnas privatliv enligt artikel 8.

De klagande, W, är två bröder som f.n. avtjänar fängelsestraff om 25 resp. 20 år för väpnat rån och mordförsök. De anhölls den 9 oktober 1998 misstänkta för bankrån och häktades i avvaktan på rättegång. Enligt ett beslut av undersökningsdomaren avlyssnades under tiden november 1998 till februari 1999 telefonsamtal mellan W och deras släktingar i ett besöksrum i fängelset. W begärde förgäves att inspelningarna av samtalen skulle förklaras ogiltiga. Kassationsdomstolen avslog W:s överklagande i december 2000. - I Europadomstolen åberopade W artikel 8 och hävdade att inspelningen av samtalen i fängelsets besöksrum innebar ett ingrepp i deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.

Europadomstolen fann att när samtal i fängelsets besöksrum systematiskt spelades in av andra anledningar än att bevara säkerheten på fängelset så undanröjdes syftet med besöksrummen, nämligen att ge intagna ett visst mått av privatliv innefattande privata samtal med sina familjer. De samtal som fördes i besöksrummen kunde därför anses falla inom ramen för begreppen ”privatliv” och ”korresponden” enligt konventionen. Att spela in sådana samtal mellan de intagna och deras släktingar och därefter använda inspelningarna innebar ett ingrepp i de intagnas privatliv som inte var förenligt med lagen i den mening som avses i artikel 8.2. Fransk lag angav inte med tillräcklig tydlighet hur och i vilken utsträckning myndigheterna kunde ingripa i de intagnas privatliv eller i vilken omfattning eller på vilket sätt myndigheterna fick utöva sin bestämmanderätt på detta område. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Domaren från San Marino, Mme Mularoni, var skiljaktig och ansåg att när man skulle bedöma om en åtgärd hade stöd i lag så skulle man inte bara beakta själva lagstiftningen utan man skulle också ta hänsyn till domstolspraxis. Enligt hennes mening ledde detta till att den nu aktuella åtgärden hade haft stöd i lag och det hade därför inte skett någon kränkning.

HÄNVISNINGAR
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03)
Perry ./. U K, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Vetter ./. Frankrike, dom 2005-05-31 (jfr nr 6/05)
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Allan ./. U K, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Doerga ./. Nederländerna, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04)
Van der Graaf ./. Nederländerna, beslut 2004-06-01
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Matheron ./. Frankrike, dom 2005-03-29 (jfr nr 4/05)

A.D. mot Turkiet
(Ansökan nr 29986/96, dom den 22 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Frihetsberövande i det militära som beslutades av officer och inte av domstol kränkte artikel 5.1 a).

AD var vid den aktuella tidpunkten sergeant i den turkiska armén. Den 14 oktober 1994 beslöt en överstelöjtnant att AD skulle sättas i arrest i 21 dagar för militär olydnad. AD avtjänade sitt straff i ett fängelse avsett för officerare och underofficerare men anhängiggjorde samtidigt ett antal klagomål över beslutet. 1995 fick han ett liknande straff för att ha brutit mot den militära disciplinen. - I Europadomstolen klagade AD över att straffet dömts ut av hans militäre överordnade och inte av en domstol i den mening som avses i artikel 5.1 a).

Europadomstolen erinrade om att ett frihetsberövande endast kan beslutas av en domstol med behörighet att pröva fallet och som är oberoende av den verkställande makten och som ger ett lämpligt och tillräckligt rättsligt skydd. Domstolen framhöll att det militära livet har vissa särdrag och att en påföljd eller en disciplinåtgärd som för en civilperson skulle innebära ett frihetsberövande inte alltid behöver göra det för en militär. Men en sådan åtgärd faller ändå inte utanför artikel 5. Den artikeln är dessutom tillämplig på varje ”straff” i form av frihetsberövande, oavsett om det i nationell rätt betecknas som straff för brott eller som disciplinåtgärd. I det ifrågavarande fallet hade den klagande berövats friheten på order av sitt militära befäl som utövat sin befogenhet inom den militära hierarkin, rapporterat till andra högre myndighetspersoner och som alltså inte varit oberoende av dem. Dessutom gav ett disciplinförfarande inför ett militärt befäl inte sådant rättsligt skydd som avses i artikel 5.1 a). Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 a).

HÄNVISNING
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08

Xenides-Arestis mot Turkiet
(Ansökan nr 46347/99, dom den 22 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Turkiet åter fällt för kränkningar av artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 avseende grekcypriotisk egendom på den turkiska delen av Cypern och åläggs nu enligt artikel 46 att inrätta rättsmedel för att komma tillrätta med problemet med utebliven gottgörelse.

M Xenides-Arestis, X, är en cypriotisk medborgare av grekcypriotisk ursprung. Hon är född och bosatt i Nicosia. Hon ägde hälften av en andel av ett markområde i Ayios-Memnon i Famagusta på norra Cypern. Hon hade fått denna andel av sin mor. På fastigheten finns en butik och en lägenhet och tre andra hus. Ett av husen var hennes hem där hon bodde tillsammans med sin make och sina barn. Resten av egendomen användes av andra familjemedlemmar eller hyrdes ut. X har inte kunnat bo i sitt hem eller nyttja sin egendom sedan augusti 1974 som en följd av Cyperns fortsatta delning efter Turkiets invasion och militära operationer under juli och augusti det året. Den 30 juni 2003 antog parlamentet i den ”turkiska republiken Norra Cypern” (TRNC) en lag om ersättning för mark inom dess gränser och det inrättades en kommission enligt lagen som hade till uppgift att pröva ersättningsyrkanden.  - I Europadomstolen klagade X över att hennes rättigheter enligt artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 kränktes eftersom hon fråntagits sin rätt till egendomen och till sitt hem. Hon hävdade vidare att turkiska militära trupper hindrat henne från att få tillgång till och att använda sitt hem och sin egendom eftersom hon var grekisk ortodox och hade grekcypriotiskt ursprung. Hon åberopade i den delen artikel 14.

Europadomstolen fann i fråga om klagomålet enligt artikel 8 att X:s situation skilde sig från den i målet Loizidou mot Turkiet, eftersom X till skillnad från fru L faktiskt hade bott i Famagusta. Domstolen noterade vidare att X ända sedan 1975 hindrats från att få tillträde till och nyttja sitt hem och få respekt för sitt hem. Domstolen erinrade om att den i domen i målet Cypern mot Turkiet fann att ett totalt förnekande av grekcypriotiska personers rättighet till respekt för sina hem innebar en fortlöpande kränkning av artikel 8. Det fanns inte någon anledning att i förevarande mål göra en annan bedömning än den som domstolen gjort tidigare. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

När det sedan gällde klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 godtog domstolen inte den turkiska regeringens invändning att Turkiet saknade jurisdiktion. Domstolen hänvisade till målen Loizidou och Cypern, båda mot Turkiet, och betonade att det inte skett någon förändring sedan dessa domar. I enlighet med dessa domar måste X alltjämt anses som laglig ägare till den aktuella egendomen. Domstolen hänvisade till ytterligare mål och fann inte skäl att frångå den bedömning som gjorts där. X hade fortgående hindrats från att nyttja sin egendom och hon hade nekats ersättning för intrånget i sina egendomsrättigheter. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

I fråga om artikel 14 i förening med de tidigare nämnda artiklarna hänvisade domstolen till sitt avgörande i målet Cypern mot Turkiet. I enlighet därmed fann domstolen enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet i denna del.

Domstolen gick härefter in på artikel 46 och framhöll att det i de bedömningar som gjorts enligt artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 ligger att kränkningarna har uppkommit genom ett vidsträckt problem som omfattar ett stort antal personer, dvs. att som ett led i TRNC:s politik oberättigat förhindra att personerna får respekt för sina hem och att de kan nyttja sin egendom. Domstolen noterade att den inte kan bortse från det förhållandet att det redan finns ca 1 400 klagomål rörande denna fråga och som huvudsakligen anförts av grekcyprioter mot Turkiet. Domstolen erinrade om att staterna åtagit sig att följa domstolens domar och att detta inte bara innebär att betala skadestånd till en klagande som kränkts utan också att vidta åtgärder i den nationella lagstiftningen för att få slut på den kränkning som domstolen konstaterat och att så långt möjligt försöka återställa effekterna av kränkningen. Staterna får själva välja genom vilka åtgärder de skall fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 46 under förutsättning av att åtgärderna är förenliga med de slutsatser som framgår av domstolens dom. Domstolen ansåg att svarandestaten måste inrätta ett rättsmedel som kan garantera effektiv gottgörelse för de kränkningar som domstolen konstaterat i förhållande till såväl klaganden i det aktuella målet som till alla liknande klagomål som anhängiggjorts i domstolen. Domstolen förklarade enhälligt att ett sådant rättsmedel bör finnas tillgängligt inom tre månader från dagen för denna dom och gottgörelsen skall föreligga tre månader därefter.

Skiljaktig mening

Den turkiske domaren Türmen var skiljaktig och hänvisade som sin mening till de skiljaktiga meningarna i domen 1996-12-18 i målet Loizidou mot Turkiet.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Loizidou ./. Turkiet, dom (GC) 1995-03-23
Loizidou ./. Turkiet, dom (GC) 1996-12-23
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Demades ./. Turkiet, dom 2003-07-31 (jfr nr 8/03)
Artikel 1 i protokoll nr 1 (utöver tidigare nämnda)
Eugenia Michaelidou Developments Ltd o. Michael Tymvios ./. Turkiet, dom 2003-07-31 (jfr nr 8/03)
Artikel 14 i förening med de tidigare artiklarna
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Artikel 46
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)

Paturel mot Frankrike
(Ansökan nr 54968/00, dom den 22 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Sammantagna med skyldighet att ersätta motparts kostnader och kostnader för att i två tidningar publicera domen medförde i och för sig blygsamma böter att en fällande dom för förtal inte var proportionerlig och det skedde en kränkning av artikel 10.

Paturel, P, lät i februari 1996 genom ett bolag vid namn (ung.) ”Den universella tanken” på egen bekostnad ge ut en bok med titeln (ung.) ”Sekter, religioner och samhällsfriheter”. I boken angreps privata antisektrörelser som fick statligt stöd och den var särskilt kritisk mot en sammanslutning som fokuserade på sekters aktiviteter, UNADFI (National Union of Associations för the Protection of the Family and the Individual). UNADFI anmälde P och bolaget för förtal och i en dom den 25 mars 1997 fann brottmålsdomstolen i Paris att både P och utgivaren gjort sig skyldiga till förtal och dömde dem till böter med 20 000 resp. 10 000 FRF. De ålades också att betala 1 FRF i skadestånd till UNADFI och att låta publicera domen i två tidningar. Domen fastställdes efter överklagande. Båda domstolarna fann att även om fördömandet av tänkbara överdrifter i kampen mot sekteristiska rörelser utgjorde ett legitimt syfte hade kraven på en noggrann utredning och på en försiktig språkanvändning inte uppfyllts. Dessutom hade P visat en personlig motvilja mot UNADFI. - I Europadomstolen klagade P över att den fällande domen innebar kränkningar av artiklarna 9 och 10.

Europadomstolen beslöt att klagomålet skulle prövas endast enligt artikel 10 och konstaterade att frågan var om ingreppet i P:s yttrandefrihet hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. De nationella domstolarna hade kritiserat P för att han inte kunnat styrka sanningshalten i sina påståenden. Europadomstolen fann däremot att de ifrågasatta uttalandena hade återgett kommentarer av allmänt intresse och att de var att se som värdeomdömen snarare än påstående om faktiska förhållanden. De handlingar som P hade gett in till domstolarna var tillräckliga för att utgöra faktaunderlag och värdeomdömen kunde inte bevisas. De franska domstolarna hade varit särskilt kritiska mot P för att han inte varit återhållsam i sitt språkval. Europadomstolen noterade att vissa av de kritiserade delarna helt klart hade en negativ klang. Trots en viss fientlighet i några av de ifrågasatta uttalandena och det förhållandet att vissa uttalanden kunde beskrivas som grova hade den centrala frågan i boken emellertid behandlat de metoder som användes för att bekämpa rörelser som kunde betecknas som sekter. Frågan om sekter och sekteristiska rörelser debatterades vida omkring i europeiska samhällen. Det var därför tydligt en fråga av allmänt intresse och ingreppet måste därför bedömas med snäv tolkning. De franska domstolarna hade också nämnt P:s personliga motvilja mot UNADFI. Europadomstolen noterade i det sammanhanget att oberoende av hur de ifrågasatta delarna av P:s bok tolkades hade det förhållande att P var ett Jehovas vittne använts för att beskriva hans motvilja. Sådana hänsyn kunde inte i sig anses relevanta och tillräckliga som grund för en fällande dom. Domstolen påpekade därutöver att olika rörelser öppnade för kritik genom att de etablerade sig på den offentliga debattens arena. Eftersom de var aktiva på det offentliga området borde de visa en högre grad av tolerans när motståndare kritiserade deras syften och mot de medel som användes i debatten. Domstolen erinrade om att även den påföljd som dömts ut och hur sträng den var skall bedömas när det gäller att avgöra om en åtgärd varit proportionerlig. När det gällde den påföljd som P fått, fann domstolen att böterna, även om de i sig var relativt blygsamma, tillsammans med kostnaderna för att publicera domen två tidningar och den kostnadsersättning som betalats till UNADFI, inte framstod som berättigade med hänsyn till omständigheterna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig motivering

Den franske domaren Costa lämnade tillsammans med domaren Spielmann från Luxemburg en skiljaktig motivering som är fogad till domen.

HÄNVISNINGAR
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Riera Blume m.fl. ./. Spanien, dom 1999-10-14
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Société Plon ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)

Gruais och Bousquet mot Frankrike
(Ansökan nr 67881/01, dom den 10 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

Beräkning av klagofrist som utgick från anteckning på domens baksida om avsändandedatum och inte från en i poststämpel senare angiven dag och som medförde att klagofristen på fem dagar halverades kränkte artikel 6.1.

De klagande, G och B, blev i november 1995 föremål för en utredning om bl.a. förfalskning och häleri. B yrkade att förfarandet skulle förklaras ogiltigt men han fick avslag genom en dom den 16 september 1999. G och B underrättades om domen genom rekommenderade brev utan mottagningsbevis. Enligt en anteckning på domens baksida hade den avsänts den 17 september 1999. Emellertid framgick av poststämpeln på det kuvert som innehöll underrättelsen till G att den inte postats förrän på måndagen den 20 september 1999. Detta bekräftades av B, som dock inte behållit något bevis om när underrättelsen postats. Den 24 september gav G och B in ett överklagande till kassationsdomstolen som med hänvisning till att domen delgivits dem den 17 september fann att överklagandet getts in efter den föreskrivna klagofristen om fem dagar. Kassationsdomstolen avvisade därför överklagandet som för sent anfört. - I Europadomstolen  hävdade G och B att avvisningsbeslutet kränkte deras rätt till en rättvis rättegång. De åberopade bl.a. artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att kassationsdomstolen hade grundat sitt beslut på den datumangivelse som fanns på baksidan av den aktuella domen och inte på det datum då underrättelserna faktiskt hade postats enligt poststämpeln. Den datum som antecknats på domen svarade alltså inte mot den verkliga avsändandedagen och detta fick till effekt att den frist som G och B skulle ha fått för att klaga hade reducerats. Eftersom det var fråga om en mycket kort tid, fem eller som allra mest sex dagar, innebar avkortningen till hälften en mycket stark begränsning av klagofristen. Domstolen noterade vidare att den franska regeringen inte hade ifrågasatt att det skett ett intrång i de klagandes rätt att få tillgång till domstolsprövning i kassationsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr nr 11/02)
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Tricard ./. Frankrike, dom 2001-07-10

Teltronic-CATV mot Polen
(Ansökan nr 48140/99, dom den 10 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Krav på betalning av domstolsavgifter innebar en oproportionerlig begränsning av rätten att få tillgång till domstolsprövning och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Teltronic, bolaget, konstruerade 1993-1995 i enlighet med ingånget kontrakt ett nätverk för kabel-TV för ett annat bolag, Best-Sat. Sistnämnda bolag vägrade härefter att betala bolagets faktura på omkring 76 000 EUR. Trots detta var bolaget tvunget att betala mervärdesskatt på fakturabeloppet med ca 13 700 EUR och även inkomstskatt. I april 1997 anhängiggjorde bolaget en talan avseende den obetalda fakturan och begärde att dess talan skulle prövas i ett förenklat förfarande. Tingsrätten beslöt emellertid att talan skulle prövas i vanlig ordning och krävde av bolaget att det betalade en domstolsavgift på nära 14 000 polska zloty. Bolaget yrkade att det skulle medges ett undantag och slippa avgiften och hänvisade till att det för årets första tio månader endast gjort en nettovinst om ca. 7 700 zloty samt att dess tillgångar uppgick till knappt 31 400 zloty och huvudsakligen bestod av obetalda räkningar. De polska domstolarna avslog yrkandet och grundade sina beslut på bolagets bruttovinst och tillgångarnas bokförda värde. Domstolarna ansåg att bolaget kunde ha avsatt nödvändiga medel för processen innan dess ekonomi hade försämrats och att bolaget kunde ha tagit ett banklån. Eftersom bolaget inte betalade återsändes deras inlagor utan åtgärd. - I Europadomstolen klagade bolaget över att de överdrivet höga avgifterna för att anhängiggöra en talan medförde att deras klagomål inte blev prövat av en domstol i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de nationella domstolarnas argument för att inte befria bolaget från avgiftskravet inte var övertygande särskilt när de vägdes mot betydelsen av att bolaget tillförsäkrades en effektiv tillgång till domstol. De rättsliga myndigheterna hade bortsett från bolagets rimliga invändning att användandet av bolagets tillgångar skulle medföra att detta måste avvecklas. Möjligheten att i förväg säkerställa att det fanns medel för domstolsavgifter framstod som hypotetisk mot bakgrund av att bolagets tillgångar huvudsakligen bestod i obetalda räkningar för arbete som utförts för just Best-Sat. Det var också ytterst tveksamt om bolaget som stod på gränsen till insolvens skulle ha kunnat få något lån i en bank. Undantag från avgiftskravet hade inte vägrats på grund av att bolagets talan var uppenbart ogrundad och de rättsliga myndigheterna hade inte heller hävdat att domstolsavgiften skulle skydda motparten mot att deras kostnader inte kunde ersättas. Domstolen fann vidare att en begränsning av rätten att få tillgång till domstolsprövning som var av rent ekonomisk natur och som inte hade något med sakfrågan i målet eller förutsättningarna för en framgångsrik talan att göra måste prövas med särskild noggrannhet från rättsintressessynpunkt. Det var också av betydelse att frågan om undantag hade avgjorts på ett förberedande stadium i första instans vilket medförde att bolagets talan aldrig prövades i sak. Domstolen konstaterade att enligt polsk lag kunde ett undantag från kravet att betala domstolsavgifter återtas när som helst under förfarandet om skälen för undantag inte längre förelåg. De nationella domstolarna hade därför genom att pröva bolagets talan inte förhindrats att senare kräva in domstolsavgifterna om bolagets ekonomiska situation förbättrades. De rättsliga myndigheterna i Polen hade därför inte upprätthållit en rimlig jämvikt mellan å ena sidan statens intresse av att få in avgifterna och bolagets intresse av att få sin talan prövad å den andra. Kravet på att bolaget skulle betala avgifterna innebar därför en oproportionerlig begränsning av bolagets rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den ungerske domaren Baka, den polske domaren Garlicki och domaren Popovic från Serbien och Montenegro lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att Europadomstolen är mindre väl rustad för att frångå nationella domstolars bedömningar när det gäller bolags netto- och bruttovinst, möjligheten att bolaget måste avvecklas, om det var möjligt att i förväg avsätta medel för rättegångskostnader, möjligheten att få banklån m.m. De nationella domstolarna hade grundat sina beslut på noggranna bedömningar av relevanta fakta och de hade motiverat besluten väl. De skiljaktiga ifrågasatte om det verkligen var Europadomstolens uppgift att ersätta de nationella besluten med sina egna. Varje affärsdrivande bolag måste vidare räkna med en viss affärsrisk, särskilt i sådana fall där de satsar alla sina resurser på en affär. Domstolsförfaranden och domstolsavgifter utgör en uppenbar komponent i en affärsrisk och om ett bolag inte har beaktat detta i förväg är det inte Strasbourgdomstolens sak att ersätta bolagets förluster.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Podbielski o. PPU Polpure ./. Polen, dom 2005-07-26 (jfr nr 08/05)

Mizzi mot Malta
(Ansökan nr 26111/02, dom den 12  januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

Stränga klagofrister för att få en faderskapstalan prövad som hindrade en prövning och som tillämpades på den presumerade fadern men inte på andra intresserade parter medförde kränkningar av artikel 6.1, artikel 8 och artikel 14 i förening med de förstnämnda.

Mizzi, M, är en välkänd affärsman på Malta. Han gifte sig 1963 med X och 1966 blev hustrun gravid vilket han var medveten om. Makarna separerade emellertid i mars 1967 och i juli 1967 föddes dottern Y. M var osäker om faderskapet men registrerades ändå som barnets far. Enligt maltesisk lag kunde en äkta man ifrågasätta faderskapet till ett barn som avlats under äktenskapet om han kunde bevisa att hustrun varit otrogen och att barnets födelse hade hemlighållits för honom. Det senare rekvisitet togs bort genom en lagändring 1993 då en klagofrist på sex månader från barnets födelse infördes. Ett par månader efter det att barnet fötts vägrade X att gå med på blodprovstagning vilket ökade M:s misstankar. Äktenskapet mellan M och X annullerades i april 1972. Enligt M kontaktades han någon gång efter 1993 av Y som förklarade sig villig att genom en blodprovsanalys. En sådan utfördes i Schweiz och visade att M inte kunde vara far till Y. Y påstod emellertid att DNA-analysen gjordes 1990 och att hon aldrig fått veta resultatet. I november 1996 gav M in en begäran till domstol om att han trots bestämmelserna i den maltesiska lagen skulle få föra talan om att det registrerade faderskapet skulle undanröjas. Domstolen gav honom tillstånd att föra en sådan talan och fann att det skett en kränkning av artikel 8. Detta beslut undanröjdes emellertid av konstitutionsdomstolen. - I Europadomstolen klagade M över att han nekats tillgång till domstolsprövning och över att den presumtionen om faderskap som inte kunde motbevisas och som hade tillämpats i hans fall innebar ett oproportionerligt intrång i hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Han klagade också över att han utsatts för diskriminering, eftersom samma stränga villkor och frister inte gällde för andra parter med intresse av att få faderskapet fastställt i målet.

Europadomstolen fann att den begränsade tillgång till domstolsprövning som M fått genom förhandsbeskedet att få föra en talan inte var tillräckligt för att hans rätt att få tillgång till domstolsprövning skulle anses tillgodosedd. Förhandsbeskedet hade dessutom upphävts av konstitutionsdomstolen, vilket i kombination med den då gällande lydelsen av lagen hade betagit M möjligheten att få en rättslig prövning. Domstolen fann vidare att det i vissa fall kan vara nödvändigt med klagofrister när det gäller att väcka en talan om faderskap för att ta till vara rättssäkerhetsintresset och barnens intressen. Den omständigheten att det varit praktiskt omöjligt för M att förneka faderskapet ända från den dag då Y föddes till dessa dagar hade skadat kärnan i hans rätt att få tillgång till domstolsprövning. De nationella domstolarna hade brustit när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan M:s legitima intresse av att få en rättslig prövning av hans påstådda faderskap och skyddet för rättsäkerheten och för andra i målet inblandade personers intressen. Ingreppet hade medfört att det lagts en alltför tung börda på M. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade att M aldrig hade fått någon möjlighet att få resultatet av blodprovsanalysen prövat i domstol. Det var först efter 1993 års lagändring, då kravet på hemlighållande togs bort, som M hade kunnat få faderskapet prövat på grundval av vetenskaplig bevisning och bevis om otrohet om han hade kunnat väcka en sådan talan inom sex månader från Y:s födelse.  Hans enda möjlighet att få klagofristen ”återställd” hade varit att ansöka hos domstolen och om domstolarna hade bifallit hans begäran hade de också säkerställt hans intresse av att i domstol kunna ifrågasätta faderskapspresumtionen. Det stod inte klart att en så drastisk begränsning av M:s rättighet att föra en talan som skett hade varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Y:s eventuella intresse av att vara M:s dotter kunde inte ta över dennes legitima rätt att vid åtminstone ett tillfälle få förneka faderskapet till det barn som enligt den bevisning han fått fram inte var hans eget. Det förhållandet att M inte fått möjlighet att ifrågasätta faderskapet var inte proportionerligt i förhållande till det legitima mål som skulle uppnås. Det hade därför inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan samhällsintresset att ge familjerelationer ett rättsligt skydd och den klagandes rätt att få den lagliga presumtionen omprövad i ljuset av de biologiska bevisen. De nationella myndigheterna hade därför inte visat den respekt för M:s privatliv som han hade rätt till enligt artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

När det slutligen gällde klagomålet enligt artikel 14 konstaterade Europadomstolen att en talan för att ifrågasätta faderskapet för M var beroende av en klagofrist som inte gällde för andra ”intresserade parter”. Den stränga tillämpning av klagofristen som framgick av konstitutionsdomstolens vägran att tillåta ett undantag hade hindrat M från att utöva sina rättigheter enligt artiklarna 6 och 8, vilket var och fortfarande är möjligt för andra intresserade parter att göra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 6.1 och 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Werner ./. Österrike, dom 1997-11-24
Nylund  ./. Finland, beslut 1999-06-29
Yildirim ./. Österrike, beslut 1999-10-19
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
De Jorio ./. Italien, dom 2004-06-03 (jfr nr 6/04)
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Papon ./. Frankrike, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Miragall Escolanom.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07  (jfr nr 2/02)
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Osu ./. Italien, dom 2002-07-11
Artikel 8 (utöver mål nämnda ovan)
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Artikel 14
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Pla o. Puncernau ./. Andorra, dom 2004-07-14 (jfr nr 7/04)
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18

Mihailova mot Bulgarien
(Ansökan nr 35978/02, dom den 12 januari 2006)
Domen finns endast på engelska.

När myndigheterna vid upprepade tillfällen ålade en fader, hos vilken barnet bodde men som enligt avtal inte hade vårdnaden, böter för att han inte rättade sig efter domstols verkställighetsbeslut och när modern som haft vårdnaden inte själv begärt myndigheternas hjälp för att få verkställighet till stånd skedde det inte någon kränkning av artikel 8.

Mihailova, M, gifte sig i juni 1994 och födde en dotter i november 1995. Paret separerade i juli 2000 och M flyttade till sin syster och hennes make återvände till sina föräldrars hus tillsammans med dottern. M tillbringade endast kortare perioder tillsammans med dottern. Paret skildes i april 2001 och domstolen fastställde ett avtal mellan föräldrarna om att M skulle ha vårdnaden om dottern. Domen verkställdes den 29 november 2001 men samma dag när parterna lämnade rättssalen tog M:s förre make tillbaka dottern. Verkställighetsförfarandet fortsatte utan framgång och barnet fortsatte att bo hos fadern och hon vägrade att komma till mamman. I januari 2004 fick M:s förre make vårdnaden om dottern och M fick rätt att tillbringa vartannat veckoslut tillsammans med dottern och att vara tillsammans med henne under fem veckor på skolloven. - I Europadomstolen klagade M över att de nationella myndigheterna inte hade verkställt det rättsliga beslut som gav henne vårdnaden om dottern och över att de i stället gav fadern vårdnaden. Hon hävdade vidare att dottern lidit av ångest och ett psykologiskt trauma till följd av myndigheternas ingripande. Hon åberopade artikel 8. Hon klagade också över verkställighetsförfarandets längd och över att det inte resulterade i att vårdnadsbeslutet verkställdes. Hon åberopade i den delen artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att M inte hade visat att hon sökt myndigheternas hjälp för att få till stånd förberedande kontakter med sin dotter och att myndigheterna inte vidtagit de åtgärder som med hänsyn till omständigheterna kunde anses nödvändiga. Omständigheterna i målet visade att M:s förre make inte rättat sig efter den meddelade domen men också att M:s egen brist på förståelse för nödvändigheten av försiktiga förberedelser som ett villkor för en effektiv verkställighet av hennes vårdnadsrätt hade spelat en betydande roll. Domstolen noterade vidare att M:s förre make, som försökt undvika verkställighet av vårdnadsavtalet, vid upprepade tillfällen hade ålagts ett vite och att polisen hade försökt sätta press på honom samt att M inte hade begärt någon omprövning av beslutade kontaktåtgärder som hon bort enligt lagen eller begärt interimistiska åtgärder i det förfarande som hennes förre make initierat. Domstolen fann sammanfattningsvis att myndigheterna hade gjort vad som kunde anses rimligt med hänsyn till omständigheterna för att försöka verkställa det vårdnadsavtal som träffats mellan M och hennes förre make. Det förhållandet att dessa försök varit verkningslösa visade inte att myndigheterna brustit när det gällde att uppfylla kraven i artikel 8.

När det gällde den dom varigenom vårdnaden överflyttades p fadern fann domstolen att den grundades på relevanta och tillräckliga skäl med hänsyn till barnets bästa. Vidare hade det inte visats att barnet utsatts för risk att skadas eller att myndigheterna brustit när det gällde att skydda henne. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Kosmopoulou ./. Grekland, dom 2004-02-05 (jfr nr 2/04)
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Gianolini ./. Italien, beslut 2002-08-29
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)

Bayrak m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 42771/98, dom den 12 januari 2006)
Domen finns endast på franska.

När myndigheterna genomförde en effektiv utredning av dödsfall och misstänkta kunde ställas inför rätta kränktes inte artikel 2 även om avgörandet i domstol dröjde.

De klagande i målet, B, är 15 turkiska medborgare som är nära släktingar till två män som dödades i september 1993 i samband med en händelse som ingen velat ta ansvar för. På eftermiddagen den 23 september 1993 dödades B och S av skottlossning när de gick längs en gata i Mardin. Vid den utredning som började omedelbart därefter upptogs bevisning i form av vittnesmål och spår som samlades in på platsen. Efter en operation mot Hizbollah 1995 fick myndigheterna ny information om B:s och S:s dödsfall och ett brottmålsförfarande inleddes mot de misstänkta gärningsmännen under 2002. Tre olika mål mot misstänkta ledare och medlemmar i Hizbollah är f.n. anhängiggjorda vid brottmålsdomstolen i Diyarbakir. - I Europadomstolen hävdade de klagande att deras släktingar var offer för en utomrättslig avrättning och att myndigheterna inte hade genomfört en effektiv utredning av omständigheterna kring dödsfallen. De åberopade artiklarna 2, 6 och 13.

Europadomstolen konstaterade att Turkiets ansvar för dödandet inte hade fastslagits bortom rimligt tvivel. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del inte skett någon kränkning av artikel 2.

När det gällde utredningen i det aktuella fallet noterade domstolen att myndigheterna inte kunde kritiseras för någon bristande skyndsamhet. De rättsliga utredningsåtgärderna om Hizbollahs överfall hade helt klart krävt omfattande arbetsinsatser. Som en följd av de ansträngningar som myndigheterna gjort hade de kunnat ställa de misstänkta inför rätta även om avgörandet dröjt ett antal år. Utredning som visserligen fortgick hade inte saknat effektivitet och det kunde inte hävdas att de turkiska myndigheterna varit passiva med hänsyn till de omständigheter under vilka de klagandes släktingar dödats. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i denna del skett någon kränkning av artikel 2.

I fråga om resterande del av klagomålet prövade domstolen det enligt artikel 13 och fann att Turkiet genomfört en effektiv brottsutredning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Finucane ./. U K, dom 2003-07-01 (jfr nr 7/03)
Ekinci ./. Turkiet, dom 2000-07-18
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Tahsin Acar ./. Turkiet, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Sabuktekin ./. Turkiet, dom 2002-03-19
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
H.Y. o. Hu.Y. ./. Turkiet, dom 2005-10-06
Artikel 13
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Sørensen och Rasmussen mot Danmark
(Ansökningar nr 52562/99 och 52620/99, dom den 11 januari 2006)

Tillämpningen av ett avtal mellan fack och arbetsgivare om medlemskap i fackföreningen som villkor för anställning på dels en feriearbetande student, dels en tidigare arbetslös trädgårdsarbetare kränkte den negativa fackföreningsrätten enligt artikel 11.

Sørensen, S, som var student och skulle börja på universitet, sökte ett feriejobb hos bolaget FDB. Han erbjöds arbete under tiden den 3 juni till den 10 augusti 1996 och upplystes om att anställningsvillkoren innefattade en tvångsanslutning till en fackförening, SID, som var ansluten till  danska LO. S gick i stället med i en annan fackförening som inte var ansluten till LO. Den 23 juni upplyste S arbetsgivaren om att han inte ville betala medlemsavgiften till SID eftersom han fått veta att han som tillfälligt anställd inte skulle få fullt medlemskap i SID. Han avskedades dagen därpå på grund av att han inte uppfyllde villkoren för anställning, dvs. att han inte var medlem i en LO-ansluten fackförening. S, som företräddes av den fria fackföreningen, stämde bolaget och hävdade att den danska lagen om skydd för uppsägning på grund av föreningsförhållanden inte var förenlig med artikel 11 i konventionen, eftersom den tillät en arbetsgivare att kräva att en person skulle vara medlem i en viss förening för att få anställning. Vestre Landsret, som hänvisade till några av Europadomstolens domar dömde till bolagets fördel och fann att det inte skett någon kränkning av artikel 11. Denna dom fastställdes av Højesteret den 8 juni 1999.

Rasmussen, R, är trädgårdsarbetare. Han blev medlem i SID i mitten av 80-talet, men avsade sig sitt medlemskap efter några år, eftersom han inte ansåg sig kunna stödja föreningens politiska anknytningar. I stället gick R med i en kristen fackförening. Efter en tids arbetslöshet erbjöds R arbete på en plantskola på villkor att han blev medlem i SID, eftersom arbetsgivaren hade slutit ett avtal om tvångsmässig anslutning med den fackföreningen. R började arbeta på plantskolan den 17 maj 1999 och gick åter med i SID trots att han inte heller nu kunde dela föreningens politiska åsikter.

I Europadomstolen klagade S och R över förekomsten av avtal om fackföreningstvång på sina respektive yrkesområden och hävdade att avtalen kränkte deras föreningsfrihet. De åberopade artikel 11.

Europadomstolen erinrade om att artikel 11 skall uppfattas så att den innefattar en rätt att inte tvingas ansluta sig till en förening lika väl som en rätt att ansluta sig. Domstolen uteslöt i princip inte att den positiva och den negativa aspekten av artikel 11 skall ges samma grad av skydd men fann att detta är en fråga som inte kan prövas abstrakt utan som endast kan prövas ordentligt mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till de känsliga sociala och politiska frågorna på området för fackföreningsfrihet som berörs när man skall upprätthålla en rimlig jämvikt mellan arbetsgivares och arbetstagares motstående intressen får konventionsstaterna anses ha vida ramar för sitt handlande när det gäller hur fackföreningarnas frihet att skydda sina medlemmars anställningsintressen skall skyddas. När emellertid en stats inhemska lagstiftning tillåter avtal om fackföreningstvång som strider mot individens frihet att välja, är statens handlingsutrymme begränsat. Särskild vikt måste läggas vid vad myndigheterna åberopar för att i varje enskilt fall visa att deras ingrepp i de rättigheter och intressen som skyddas av artikel 11 är berättigat.

Enligt domstolens mening ändrade det förhållandet att S och R hade gått med på att bli medlemmar i SID inte på något avgörande sätt inslaget av tvång när de mot sin vilja måste gå med i viss fackförening. Hade de vägrat hade de inte fått någon anställning. Individer som söker arbete befinner sig ofta i en utsatt och sårbar situation och S och R var angelägna att gå med på villkoren för att få anställning. Domstolen godtog regeringens argument att S och R kunde ha valt att söka arbete hos en annan arbetsgivare som inte hade ingått ett avtal om att företaget skulle vara öppet endast för organiserad arbetskraft och att denna möjlighet faktiskt fanns, eftersom mindre än 10 procent av arbetsmarknaden påverkades av sådana avtal. Det återstod emellertid att avgöra om S och R trots detta hade påverkats individuellt och påtagligen som en följd av att ett avtal om fackföreningstvång tillämpats på dem.

Det var ostridigt att S kunde ha fått feriearbete på annat håll hos en arbetsgivare som inte hade träffat något avtal om fackföreningstvång om han inte hade tagit det aktuella arbetet. Eftersom S skulle börja på universitet var han på längre sikt inte heller beroende av att få behålla sin anställning hos FDB, vilket dessutom bara skulle ha varat i tio veckor. Han sades emellertid upp utan förvarning som en direkt följd av att han inte ville rätta sig efter kravet att bli medlem i SID. Detta krav hade ingenting med hans förutsättningar för att utföra ett visst arbete eller hans förmåga att anpassa sig till kraven på arbetsplatsen. En sådan uppsägning måste anses vara en allvarlig följd som slog direkt mot själva kärnan i den frihet att välja som ligger i den negativa föreningsrätt som skyddas av artikel 11.

Det var inte möjligt att få vetta om R skulle ha varit fortsatt arbetslös om han inte hade börjat sitt nuvarande arbete eller, om han lämnade SID, om han skulle kunna finna arbete hos någon annan arbetsgivare som inte hade ingått ett avtal om fackföreningstvång. Vad som däremot var säkert var att om han gick ur SID skulle han sägas upp utan möjlighet till återanställning eller ersättning. Domstolen noterade därutöver att avtal om fackföreningstvång var mycket vanliga på området för trädgårdsodling. Vid sådant förhållande fann domstolen att R kunde anses ha blivit både individuellt och påtagligt påverkad av att det aktuella avtalet tillämpades på honom.

När det sedan gällde frågan om de klagandes personliga åsikter och uppfattningar hade skadats beaktade domstolen att båda hade motsatt sig medlemskap i SID, eftersom de inte kunde instämma i de politiska åsikter som den fackföreningen och andra fackföreningar som var anslutna till LO hade. Även om de hade gått med i SID som en form ”opolitisk medlem” hade ett sådant medlemskap inte medfört att deras medlemsavgifter hade reducerats. I vart fall saknades det garantier för att ett ”opolitiskt medlemskap” inte skulle innebära någon form av indirekt bidrag till sådana politiska partier som fackföreningen stödde. Domstolen fann att tvånget att gå med i SID slog mot själva kärnan i den föreningsfrihet som skyddas av artikel 11.

Domstolen bedömde slutligen om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de klagandes intressen och behovet av att göra det möjligt för fackföreningar att ta till vara sina medlemmars intressen. Domstolen noterade att det gjorts försök att via lagändringar få bort avtal om tvångsanslutning. Endast ett fåtal länder fortsätter att tillåta sådana avtal. De farhågor som danska LO gett uttryck för har inte visats uppkomma i de länder som helt har övergivit systemet med avtal om tvångsanslutning. Domstolen konstaterade sammanfattningsvis att Danmark hade brustit när det gällde att skydda de klagandes negativa fackföreningsfrihet. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem i fallet S och med femton röster mot två i fallet R att det skett en kränkning av artikel 11.

Skiljaktiga meningar

Den grekiske domaren Rozakis, den brittiske domaren Bratza och den kroatiska domaren Vajic var delvis skiljaktiga och lämnade en gemensam mening där de instämde med majoriteten i fråga om R men ansåg att det inte skett någon kränkning i förhållande till S. Både S och R hade varit medvetna om anställningsvillkoret om anslutning till SID när de antog sina anställningar. S hade som domstolen framhållit inte varit beroende av sin anställning på sikt och han hade haft möjlighet att få ett annat temporärt feriearbete. De skiljaktiga kunde inte se att fackföreningstvånget i hans fall slog mot själva kärnan i den negativa föreningsrätten och de fann därför att det inte skett någon kränkning i hans fall.

Den danske domaren Lorenzen var skiljaktig i båda fallen. Han menade bl.a. att majoriteten gått ifrån tidigare praxis när den nu funnit att en stats utrymme för sitt handlande minskar när den tillåter att avtal om fackföreningstvång träffas. Han kunde inte se någon motivering för att domstolen skall blanda sig i bedömningen av känsliga sociala och politiska frågor. Majoriteten tycks ha bortsett från att avtal om fackföreningstvång träffas mellan privata parter och att tvinga staten att förbjuda sådana avtal i tredje mans intresse innebär ett ingrepp i andras avtalsfrihet. Omständigheterna i målet kunde enligt hans mening inte berättiga till slutsatsen att de klagande tvingades att ansluta sig till fackföreningen för att inte förlora arbetet. Man kan naturligtvis tala om ”tvång” i den meningen att om de inte blivit medlemmar så hade de inte fått anställning men det är långt ifrån ovanligt att en arbetssökande ”tvingas” gå med på krav som inte är förenliga med hans personliga uppfattningar, t.ex. alkohol- och drogtester. Det är också normalt att den som inte vill underkasta sig sådana krav inte heller får anställning. Men detta reser i sig inte någon fråga enligt konventionen. Att påstå att S blev ”påtagligen påverkad” av tillämpningen av avtalet är att frånta det rekvisitet all rimlig mening. När det gäller R har han inte på något sätt visat att avtalet om tvångsanslutning begränsade hans möjligheter att få arbete i sådan utsträckning att han kan anses ”påtagligt påverkad”. Eftersom domaren Lorenzen inte funnit någon av de klagande ”påtagligt påverkad” behövde han inte göra någon vidare prövning av övriga rekvisit.

Även den slovenske domaren Zupancic var skiljaktig. I en egen skiljaktig mening instämde han i stort med den danske domaren men tillade bl.a. att det är tänkbart att det kommer att visa sig att domen medför att väsentliga kollektiva ekonomiska arbetarintressen får vika för ett oväsentligt individuellt intresse. Med hänsyn till den möjligheten skulle han önska att effekten av domen stannade mellan parterna.

HÄNVISNINGAR
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Sigurdur Sigurjónsson ./. Island, dom 1993-06-30
Gustafsson ./. Sverige, dom 1996-04-25
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Swedish Engine Drivers Union ./. Sverige, dom 1976-02-06
Schettini m.fl. ./. Italien, beslut 2000-11-09

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Çetin ./. Turkiet. 2005-12-22
Korkmaz ./. Turkiet (nr 1), 2005-12-20; även artikel 6.1, oberoende domstol, se nedan
Korkmaz ./. Turkiet (nr 2), 2005-12-20; även artikel 6.1, oberoende domstol, se nedan
Korkmaz ./. Turkiet (nr 3), 2005-12-20; även artikel 6.1, oberoende domstol, se nedan
Çamlibel ./. Turkiet, 2005-12-22
Halis Dogan m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-10; även artikel 13
Refik Karakoç ./. Turkiet, 2006-01-10

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Korkmaz ./. Turkiet (nr 1), 2005-12-20; även artikel 10, se ovan
Korkmaz ./. Turkiet (nr 2), 2005-12-20; även artikel 10, se ovan
Korkmaz ./. Turkiet (nr 3), 2005-12-20; även artikel 10, se ovan
Mahsun ./. Turkiet, 2005-12-20
Bedri o. Resit Aslan ./. Turkiet, 2005-12-22
Yilmaz o. Durç ./. Turkiet, 2005-12-22
Budak m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Dindar ./. Turkiet, 2005-12-20
Marion ./. Frankrike, 2005-12-20
Relais du Min Sarl ./. Frankrike, 2005-12-20
Ayçoban m.fl. ./. Turkiet, 2005-12-22

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Özer m.fl. ./. Turkiet, 2005-12-20
Simsek ./. Turkiet, 2005-12-22
Acar m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-10
Kaba och Güven ./. Turkiet, 2006-01-10
Kuzu m.fl. ./. Turkiet, 2006-01-10
Sciarrotta m.fl. ./. Italien, 2006-01-12

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar, artikel 6.1
Bezugly ./. Ukraina, 2005-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Oleynik o. Baybarza ./. Ukraina, 2005-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Vigovskyy ./. Ukraina, 2005-12-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Iera Moni Pprofitou Iliou Thiras ./. Grekland, 2005-12-22
Dunda ./. Ukraina, 2006-01-10
Patrino ./. Ukraina, 2006-01-10
Koshchavets ./. Ukraina, 2006-01-10; endast åberopat och kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13.
Kotelnikova ./. Ukraina, 2006-01-10; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Yavuz ./. Turkiet, 2006-01-10; även artikel 13
Güler ./. Turkiet, 2006-01-10; även artikel 13
Nazif Yavuz ./. Turkiet, 2006-01-12; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Kehaya m.fl. ./. Bulgarien, 2006-01-12; även artikel  1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05,10/05 och 11/05.

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Biskin ./. Turkiet, 2006-01-10; även artikel 13
Mordeniz ./. Turkiet, 2006-01-10; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05, 10/05 och 11/05.

Återintagning av fångar som tillfälligt frigivits p.g.a. Wernicke-Korsakoffs syndrom
Balyemez ./. Turkiet, 2005-12-22; ej kränkning artikel 3

Se liknande mål i nr 10/05.

Polsk åklagare inte tillräckligt oberoende för att anses som ”annan ämbetsman” enligt artikel 5.3
Jasinski ./. Polen, 2005-12-20; även fråga om oberoende domstol, ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 1/03 0ch 1/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 20 december 2005 - den 12 januari 2006 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 20 och 22 december 2005 samt den 10 och 12 januari 2006. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 22 resp. 20 december 2005 samt den 10 och 12 januari 2006.

ARTIKEL 6.1
20 december
Majercsik ./. Ungern (13323/02)
Nagy ./. Ungern (6437/02) brottmål
22 december
Atanasovic m.fl. ./. Makedonien (13886/02
Rybakov ./. Ryssland (14983/04)
Ali Riza Dogan ./. Turkiet (50165/99)
Aydogan ./. Turkiet (40530/98) brottmål
Tendik m.fl. ./. Turkiet (23188/02) brottmål; även artikel 13
10 januari
Ezel Tosun ./. Turkiet (33379/02)
12 januari
Nicolau ./. Rumänien (1295/02)

ARTIKEL 5.3
22 december
Çiçekler ./. Turkiet (14889/03); även artikel 5.5.
Buldus ./. Turkiet (64741/01)
H.E. ./. Turkiet (30498/96)
I.B. ./. Turkiet (30497/96)
Mehmet Hanefi Isik ./. Turkiet (35064/97)
Pütün ./. Turkiet (31734/96)
10 januari
Harazin ./. Polen (38227/02)
Swierzko ./. Polen (9013/02)
W.B. ./. Polen (34090/96)
Bora m.fl. ./. Turkiet (39081/97); även artikel 5.4 avsaknad rättsmedel
Imret ./. Turkiet (42572/98); även artikel 6.1 oberoende domstol
Selçuk ./. Turkiet (21768/02)

ARTIKEL 5.4
20 december
Magalhães Pereira ./. Portugal (nr 2) (15996/02)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Hovrättens för Nedre Norrland dom den 14 december 2005 i mål B 802-05 i fråga om hets mot folkgrupp.

Fyra personer åtalades och dömdes i tingsrätten för hets mot folkgrupp på grund av att de spridit ett stort antal flygblad till elever vid en skola. Båda parter överklagade. Åklagaren yrkade på straffskräpning och att gärningen skulle bedömas som grovt brott.

Hovrätten fann att det saknades anledning att ifrågasätta de tilltalades uppgifter om att flygbladen spritts i syfte att skapa debatt om den brist på objektivitet om bl.a. homosexualitet som enligt deras uppfattning präglar den svenska skolan. Hovrätten fann vidare att utgångspunkten för bedömningen borde vara vilket innehåll meddelandena förmedlar till en läsare.

Enligt hovrättens mening är meddelandena kränkande för homosexuella och ger uttryck för sådan missaktning för homosexuella som, vid en förarbetstrogen tolkning av bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken skulle medföra ansvar för hets mot folkgrupp. Hovrätten fortsätter med att konstatera att Högsta domstolen emellertid i dom den 29 november 2005 (jfr nr 11/05) funnit att tolkningen av den aktuella brottsbalksbestämmelsen kan stå i strid mot Europakonventionen som den tolkas av Europadomstolen. Hovrätten redogör för vad som uttalats i domen och konstaterar härefter att det som uttrycks i flygbladen visserligen ger uttryck för missaktning men att texten till sitt innehåll inte kan anses uppmuntra till hat eller våld mot homosexuella. Med beaktande av innehållet i Högsta domstolens dom och Europadomstolens däri återgivna domar finner hovrätten att fällande domar mot de tilltalade skulle innebära en enligt Europakonventionen oproportionerlig inskränkning av deras rättighet att framför kritiska åsikter. Hovrätten ogillade åtalen.

RÅ:s överklagande till Högsta domstolen av ovan angiven dom avseende hets mot folkgrupp.

I en fjorton sidor lång skrivelse daterad den 10 januari 2006 överklagar Riksåklagaren hovrättens dom och yrkar att de fyra männen döms i enlighet med tingsrättens dom. RÅ anser att hovrätten dragit alltför långtgående slutsatser av Högsta domstolens aktuella dom och inte beaktat att de uttalanden som prövats där lämnats i en predikosituation. Efter en utförlig genomgång av mål från Europadomstolen framhåller RÅ bl.a. att det framstår som den mest avgörande faktorn vid Högsta domstolens bedömning att det var just det förhållandet att de där ifrågasatta uttalandena fällts inom ramen för rätten till religionsutövning. Vidare pekas på den betydelse Europadomstolen har gett åt yttrandefriheten i politiska sammanhang eller i debatter avseende frågor av allmänt intresse. Det starka skydd som yttrandefriheten ges i sådana sammanhang ges inte i alla andra situationer. RÅ redovisar också avgöranden från Europakommissionen rörande rasistiska uttalanden och rekommendationer från Europarådet, Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) samt från Ministerkommittén. Det finns ett stort behov av att de rättstillämpande myndigheterna får veta var gränserna för straffbar hets mot folkgrupp går när den som sprider uttalandet eller meddelandet anser sig agera i vad som kan betecknas som ett politiskt sammanhang.

Rå sammanfattar med en bedömning av de i målet aktuella meddelandena och framhåller att omständigheterna i det nu aktuella målet är av helt annan art än de som var uppe till bedömning i Högsta domstolen. Innehållet i flygbladen skall enbart bedömas utifrån artikel 10. Den rätt till särskilt stark yttrandefrihet som följer av artikel 9 i Europakonventionen är således inte tillämplig. Det innehåll flygbladet förmedlar beträffande homosexuella måste också anses innefatta sådan offentlig kränkning och skymfning av gruppen homosexuella som Europarådets medlemsstater enligt ECRI:s rekommendation nr. 7 p.18 är skyldiga att kriminalisera. Sammanfattningsvis anser RÅ att fällande domar mot de fyra männen inte skulle innebära en enligt Europakonventionen oproportionerlig inskränkning av deras rättighet att framföra kritiska åsikter och att åtalet därför bör bifallas.

ÖVRIGT

Som framgår ovan under ALLMÄNT har Lord Woolf lagt fram sin rapport avseende domstolens arbetsmetoder med förslag för att förbättra effektiviteten. Domstolens balanser uppgick hösten 2005 till drygt 82 000 mål och de beräknas ha stigit till 250 000 år 2010. Problemen har väsentligen sin grund i utvidgningen av Europarådet efter 1990 till de forna öststaterna. Det innebär att domstolens uppgift inte längre är att fintrimma väl utvecklade demokratier utan den har övergått till att stärka demokratin och rättssäkerheten i nya och relativt ömtåliga demokratier. Mer än 50 % av anhängiggjorda klagomål kommer från fyra länder: Ryssland 17 %, Turkiet 13 %, Rumänien 12 % och Polen 11 %.

Domstolen har gjort stora ansträngningar för att öka sin effektivitet men det går inte längre att utöka personalresurserna mer. Det finns inte tillräckligt med utrymme vare sig för personal eller för alla handlingar. Många förslag har lagts fram och en del av dem har tillbakavisats av domstolen eftersom de inskränkt den enskildes klagorätt. En del förslag har emellertid kommit till uttryck i protokoll nr 14 som ännu inte trätt i kraft och som man inte vet när det kan komma att gälla. Den nu genomförda utredningen behandlar sex olika problemområden:
bestämmande av vad som utgör ett klagomål
- handläggningen av klagomål som är inadmissible
- handläggningen av mål som är admissible
- hanteringen av balanserna
- kansliets (the Registry) organisation
- rättslig utveckling

Utredningen rekommenderar att domstolen tar ställning till vad som egentligen skall anses som ett klagomål och markerar skillnaden mellan ett klagomål och en skrivelse till domstolen som inte påkallar en rättslig prövning i domstolen. Domstolen bör vidta alla tänkbara åtgärder för att styra målen bort från domstolen mot ombudsmän eller andra alternativa tvistelösningar. Målhanteringen bör organiseras så att domstolen kan dra största möjliga nytta av pilotmål och det bör utvecklas en strategi för att prioritera vissa mål bland såväl inkommande som redan ingivna klagomål. Rekommendationerna bygger på principen att det skall vara den enskilde själv som ansvarar för att ett komplett klagomål med alla nödvändiga uppgifter ges in. Det krävs därför bättre information och utbildning på nationell nivå. Nationella ombudsmän och liknande bör få bättre resurser. Domstolen skall i första hand och utan dröjsmål ägna sig åt mål som är admissible och som väcker nya och allvarliga frågor enligt konventionen. Därför bör klagomål som är klart inadmissible och återkommande frågor hanteras på ett sätt som så litet som möjligt påverkar domstolens egentliga verksamhet. Domstolen och dess kansli skall också ägna så litet tid som möjligt åt ersättningsfrågor och översättningar. Kansliorganisationen skall utformas så att domstolens arbetsbelastning hanteras så ändamålsenligt och effektivt som möjligt.

Det är ett stort problem hur mål som är inadmissible skall hanteras och kunna filtreras bort. I rapporten föreslås, mot bakgrund av ett försök som gjorts i Polen med ett informationskontor i Warszawa, att det inrättas ”satelitkontor” till domstolens kansli ute i de länder som har störst antal klagomål. Som en regional filial till kansliet skulle ett ”satelitkontor” bemannas med jurister från domstolens kansli och det skulle fungera som en första hamn för presumtiva klaganden. Varje klagomål som sänts direkt till Strasbourg skulle omedelbart skickas tillbaka till satelitkontoret. Ett satelitkontor skulle, om klagomålet gällde en fråga som framstod som admissible eller som innebar en fråga om admissibility, förse den klagande med ett klagomålsformulär och ge råd om hur den skulle fyllas i. Klagomålet skulle sedan registreras i domstolens system av en jurist som sedan skulle skicka klagomålet direkt till vederbörande division tillsammans med en kort rapport, som på franska eller engelska förklarade varför klagomålet bedömts admissible. Detta skulle bespara juristerna i Strasbourg översättning och arbete med att handlägga och analysera frågan och göra det möjligt att snabbare förbereda ett beslut. När klagomålet var uppenbart inadmissible skulle satelitkontoret kunna lämna information om domstolens krav för admissibility och om fördelen med nationella rättsmedel och om alternativa möjligheter att pröva tvisten. Om en klagande med ett mål som är inadmissible ändå vill föra det vidare till Strasbourg kan juristen på satelitkontoret vidarebefordra klagomålet tillsammans med upplysningar på franska eller engelska om varför klagomålet bedömts som inadmissible. Detta skulle bespara domstolens kansli att handlägga klagomål som är klart inadmissible. Detta system skulle inta bara underlätta för juristerna i Strasbourg att koncentrera sig på mål som är admissible utan det skulle också vara billigare att etablera kontor i medlemsstaterna än att anställa ytterligare personal i Strasbourg. Man skulle också kunna undvika de språksvårigheter som juristerna i Strasbourg nu ställs inför. För att underlätta för både domstolen och satelitkontoren borde Europarådet och domstolen sammanställa en handbok om admissibility. Domstolen och Europarådet bör också uppmuntra inrättandet av ombudsmän i konventionsstaterna. Kommissionären för mänskliga rättigheter kan spela en viktig roll när det gäller att välja ut platser där satelitkontor bör inrättas.

Domstolens främsta uppgift bör vara att pröva mål som är admissible och som väcker nya eller allvarliga frågor. Domstolen bör också ta fram pilotmål i likhet med målet Broniowski mot Polen. Vidare bör inom kansliet inrättas en enhet för prövning enligt artikel 41 som tar fram lämpliga riktlinjer för ersättningsbelopp för skilda typer av mål. Domstolen bör också ta fram riktlinjer för de ersättningsbelopp som staterna själva kan bestämma. Inom kansliet bör vidare inrättas en enhet som specialiseras på förlikningar. Satelitkontoren kan förväntas bidra till ett ökat antal förlikningar. Kanslijuristerna kommer därför inte att behöva lägga ned så mycket tid på att ta fram fullständiga domar. Även andra alternativa tvistelösningar bör gynnas.

När det gäller de redan befintliga balanserna bör det inrättas ett särskilt ”balanssekretariat” som gör en strikt prioritering bland målen. Bland mål som skall avgöras i kammare bör pilotmål och mål som väcker allvarliga frågor om mänskliga rättigheter prioriteras. Övriga mål i kammare bör avgöras i kronologisk ordning. Det bör också bildas en grupp för återkommande mål. De mål som bör ges lägst prioritet är de som skall avgöras i kommittéerna.

En viktig förutsättning för att domstolen skall kunna fungera väl är hur kansliet är organiserat och hur målen fördelas och hanteras. Kansliorganisationen i domstolen är mycket bra men kan ändå förbättras ytterligare. Lord Woolfs förslag i denna del innebär följande:

- Domstolen skall fortsätta sina ansträngningar för att få en enhetlig praxis och för att sprida den.
- Uppgiften som vice kanslichef bör delas på två poster; en vice rättslig kanslichef och en vice kanslichef för administrationen.
Domstolen bör fortsätta att utveckla ett viktningssystem för målen för att svåra och omfattande mål och eventuella pilotmål skall kunna prioriteras i stället för antalet avgjorda mål.
- Användandet av uppsatta målsättningar för kanslijuristerna bör utvecklas. Nuvarande system har endast tre steg med ett år för vardera. Med mer detaljerade och specificerade målsättningar skulle det bli lättare att uppmärksamma de framsteg som görs och att tidigare ingripa i de fall det kan behövas. Domstolen bör därför göra en översyn av målsättningssystemet.
- De arbetsmetoder som på försök har tillämpats i den polska divisionen som en förberedande anpassning till protokoll nr 14 bör spridas till övriga divisioner. Metoden innebar att divisionens jurister organiserades i fyra grupper: två grupper med yngre jurister för kommittéerna som leddes av en rapportör, en grupp för återkommande mål och en grupp med mer erfarna jurister för stora och svåra mål.
- En gemensam utbildningsenhet för jurister bör tillskapas så att flertalet av de äldre juristerna befrias från utbildningsansvar. En eller två äldre jurister bör enligt ett rullande schema ansvara för den tidskrävande uppgiften att utbilda yngre jurister. Enheten bör också kunna tillhandahålla utbildning för äldre jurister så att effektiviteten och produktiviteten förbättras.
- Domstolens hemsida bör kunna förbättras ytterligare, framför allt när det gäller att sprida information om viktigare avgöranden. ”Information notes” bör därför utvecklas vidare och kan t.ex. omfatta information om viktiga frågor som kommuniceras. Över huvud taget kan hemsidan utvecklas till att omfatta upplysningar om viktiga mål, särskilt mål som går till stor kammare, både när det gäller beslut om admissiblity och om kommunicering.

För att förbättra arbetsmetoderna och arbetsmiljön i övrigt för domarna i domstolen föreslår lord Woolf att det skall finna en ”Supervising Vice President” med ansvar för att ha tillsyn över domstolens arbete och som skall se till att målen behandlas enhetligt på samtliga avdelningar. Domarnas ledigheter och frånvaro bör anges på ett schema så att alla kan veta vilka domare som för tillfället befinner sig i domstolen. Det bör också finnas klara regler för vilka evenemang domarna bör delta i utanför Strasbourg. Det bör också kunna krävas att domarna under sina ledigheter avverkar en bunt med mål som är inadmissible. Slutligen bör det finnas ett introduktionsprogram för nya domare som behandlar ett brett fält av frågor alltifrån konventionens system och principer till det praktiska arbetet i domstolen. I förekommande fall bör det tillhandahållas intensiv språkträning. Introduktionsprogrammet kan kompletteras med ett faddersystem som gör det lättare för nya domare att finna sig till rätta i Strasbourg.

Slutligen framhålls i rapporten att även om det inte är domstolens sak att se till att dess domar efterlevs så är detta en så viktig fråga att den bör uppmärksammas. Den ökade användning av pilotmål som rekommenderas i rapporten gör det än viktigare att konventionsstaterna vidtar åtgärder för att domstolens domar skall genomföras och förhindra att samma frågor återkommer. Om domstolens domar inte följs får domstolen en onödig ökning av sin arbetsbelastning.




Senast ändrad: 2011-04-12