JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 8 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 juli - den 4 augusti 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden.

För nytillkomna läsare av detta nyhetsblad lämnas följande information. Syftet med nyhetsbladet är som framgår av titeln att förmedla uppgifter om nya avgöranden från Europadomstolen. Därutöver redovisas mål som avgjorts i svenska domstolar där Europakonventionen har tillämpats eller omnämnts i den mån uppgifter om sådana mål går att få fram.

Principen för det subjektiva urvalet är väsentligen en gallringsprincip som i huvudsak går ut på att sålla bort i första hand domar som rör ofta återkommande frågor. Det gäller främst mål om rätten till rättegång inom skälig tid, artikel 6.1, vilka utgör en stor del av domstolens avgöranden. Även mål som väsentligen gäller skyndsamhetskraven i artikel 5 hör hit. Dessa mål anges under respektive artikel för varje avgörandedag med namn och klagomålets nummer under rubriken ”SKÄLIG TID”. I viss utsträckning lämnas uppgifter om typen av process, t.ex. civilprocess eller brottmål. Andra mål avseende återkommande frågor finns samlade under huvudrubriken ÅTERKOMMANDE FRÅGOR. Där redovisas målen med parternas namn och avgörandedagen under särskilda underrubriker, som t.ex. ”Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol”, ”Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol”, ”Bristande eller underlåten verkställighet av domar” etc. Under uppgifterna om målen görs hänvisningar till tidigare nummer av nyhetsbladet där mål om samma fråga har refererats eller omnämnts.

I övrigt gallras mål som avskrivs på grund av förlikning och även sparsamt sådana mål där förhållandena markant skiljer sig från svenska förhållanden och där intresset för svenska läsare allmänt sett inte torde vara så stort. Domar som enbart gäller frågan om skadestånd refereras normalt inte. Som regel refereras inte heller beslut i fråga om admissibility/inadmissibility utom när det gäller ”svenska mål”, dvs. mål där Sverige står som svarande. Härefter kvarstår förhoppningsvis de mest intressanta avgörandena. Den princip som sålunda ligger till grund för urvalet hindrar emellertid inte att även mål av ovan nämnda slag i undantagsfall kan komma att refereras.

Under rubriken ÖVRIGT tas i förekommande fall upp avgöranden från andra domstolar, t.ex. EG-domstolen eller andra internationella domstolar, som kan vara av intresse när det gäller mänskliga rättigheter. Här kan också anges litteratur av intresse.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Klemeco Nord AB mot Sverige, 2005-06-14
Beslut om att kommunicera klagomål avseende avsaknad av domskäl och förfarandets längd med regeringen och att i övrigt vägra prövningstillstånd.

Magoke mot Sverige, 2005-06-14
Klagomål över att dotter i Tanzania inte fått uppehållstillstånd i Sverige för att förenas med här boende far bedömdes inte kränka respekten för familjeliv enligt artikel 8 och prövningstillstånd vägrades därför.

Sträg Datatjänster AB mot Sverige, 2005-06-21
Klagandens påståenden om kränkningar p.g.a. avsaknad av muntlig förhandling i taxeringsmål och om bristande tillgång till domstolsprövning och orättvist förfarande i konkursmål var uppenbart ogrundade och klagomålet vägrades därför i sin helhet prövningstillstånd.

Domar mot andra länder

Meznaric mot Kroatien, 2005-07-15
När domare i konstitutionsdomstol nio år tidigare företrätt den klagandes motpart i målet och i den egenskapen efterträtts av sin dotter fanns berättigade tvivel om hans opartiskhet och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

P.M. mot U K, 2005-07-19
När separerad far som inte varit gift med barnets mor inte medgavs avdrag vid beskattningen för utgivna underhåll till barnet på samma sätt som en frånskild far skulle ha medgivits kränktes artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Rohde mot Danmark, 2005-07-21
Nära ett år i isoleringscell innebar med hänsyn till regelbunden hälsokontroll, besök och omständigheterna i övrigt inte sådan behandling som stod i strid med artikel 3 och det skedde därför inte någon kränkning av nämnda artikel.

Grinberg mot Ryssland, 2005-07-21
Fällande dom mot journalist p.g.a. en artikel, i vilken uttalats värdeomdömen om en yrkespolitiker som bl.a. påstods sakna skam, innebar en inskränkning av yttrandefriheten som inte var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Mihailov mot Bulgarien, 2005-07-21
När beslut om klassificering av handikapp som hade betydelse för den klagandes civila rättigheter - pension och andra förmåner p.g.a. handikapp - inte kunde prövas i domstol kränktes artikel 6.1.

N mot Finland, 2005-07-26
Verkställighet av beslut om utvisning till republiken Kongo av en person som tillhört förre presidentens Mobutus speciella säkerhetsstyrka innebar en risk för att personen skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 och skulle därför kränka nämnda artikel.

Siliadin mot Frankrike, 2005-07-26
Flicka, som saknade pass och formell invandrarstatus, fick under flera år arbeta 15 timmar om dygnet sju dagar i veckan utan lön och utan någon ledighet och rörelsefrihet och hon ansågs därför hållen i träldom. När den nationella lagstiftningen inte gav henne något skydd mot detta uppfyllde inte staten sina positiva skyldigheter och det skedde därför en kränkning av artikel 4.

Mild och Virtanen mot Finland, 2005-07-26
När anklagade fälldes för brott p.g.a. utsagor som vittnen lämnat till polisen utan att vittnena kallats till domstolen så att försvaret fått möjlighet att höra dem, skedde det en kränkning av artikel 6.1 och 3 d) i förening.

Jedamski och Jedamska mot Polen, 2005-07-26
Kniat mot Polen, 2005-07-26
Podbielski och PPU Polpure mot Polen, 2005-07-26
Höga avgifter för att få en talan prövad i domstol var oproportionerliga och kränkte därför artikel 6.1.

Alatulkkila m.fl. mot Finland, 2005-07-28
Begränsning av fiske i syfte att stärka fiskbeståndet som prövades i Högsta domstolen utan muntlig förhandling kränkte inte vare sig artikel 6.1, artikel 1 i protokoll nr 1 eller denna artikel i förening med artikel 14.

Rosenzweig och Bonded Warehouses Ltd mot Polen, 2005-07-28
Återkallelse av licens att driva tullnederlag och av exporttillstånd utan bärande skäl hindrade den klagande att driva sin verksamhet och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Kolu mot Turkiet, 2005-08-02
Förhör i polisarrest utan närvaro av advokat och utan upplysning om rätten att tiga och rätten till advokat kränkte artikel 6.3 c) och d) i förening med artikel 6.1.

Zeciri mot Italien, 2005-07-04
När nationella myndigheter beslutade om utvisning utan att beakta att den dom som de grundade sitt beslut på hade undanröjts begicks ett allvarligt fel som inte var ursäktligt och det skedde en kränkning av artikel 5.1. När det vidare saknades möjligheter att få skadestånd för den kränkningen skedde det en kränkning även av artikel 5.5.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 15 juni 2005 i mål Ö 2017-02 i fråga om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skuldsanering för att kunna hålla muntlig förhandling.

Göta hovrätts dom den 4 januari 2005 i mål B 1929-04 i fråga om brott mot miljöbalken och om rättegång hållits inom skälig tid.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Klemeco Nord AB mot Sverige
(Ansökan nr 73841/01, delbeslut den 14 juni 2005)

Beslut om att kommunicera klagomål avseende avsaknad av domskäl och förfarandets längd med regeringen och att i övrigt vägra prövningstillstånd.

Klemeco Nord AB, bolaget, stämde 1986 bolaget X för kontraktsbrott och yrkade 609 000 kr i skadestånd. Tingsrätten avslog yrkandet men hovrätten bilföll överklagandet delvis och tillerkände bolaget skadestånd med drygt 440 000 kr. Denna dom upphävdes av Högsta domstolen sedan X överklagat. I tingsrätten och hovrätten företräddes bolaget av advokaten A men efter förhandlingen i hovrätten förklarade bolaget att det inte längre hade förtroende för advokaten som därför frånträdde sitt uppdrag. I Högsta domstolen företräddes bolaget av en annan advokat. I juni 1993 stämde bolaget advokaten A och hävdade att advokaten varit försumlig och åberopade särskilt att advokaten inte åberopat ett standardkontrakt till stöd för bolagets yrkande. Bolaget yrkade skadestånd från advokaten med nära 1,5 mkr. Advokaten bestred bolagets påståenden och hävdade att uppdraget utförts med tillbörlig omsorg. Båda parter gav in långa och utförliga argument och handlingar och domstolen höll flera förberedelseförhandlingar. Tingsrätten höll en muntlig huvudförhandling och avslog därefter bolagets yrkande. Den lämnade detaljerade och utförliga skäl för sin dom och framhöll att advokaten utfört sitt uppdrag samvetsgrant och kunnigt. Bolaget överklagade i mars 1996 till hovrätten och gav bl.a. i maj 1996 in ny bevisning som det begärde att hovrätten skulle beakta. Vidare yrkades att målet skulle återvisas till tingsrätten och att bolaget skulle beviljas rättshjälp. Hovrätten avslog i juni 1996 begäran om rättshjälp, ett beslut som bolaget överklagade. Hela akten sändes därför till Högsta domstolen som i oktober fastställde hovrättens beslut och återsände akten dit. I oktober och december gav bolaget in ytterligare skrivelser vilka kommunicerades med motparten. En muntlig förhandling var utsatt till mitten av april 1997 men inställdes p.g.a. att advokaten var förhindrad att närvara. I juni 1997 avslog hovrätten bolagets yrkande om återförvisning av målet men tillät den nya bevisning som givits in. En ny förhandling sattes ut till februari 1998 men även denna gång inställdes förhandlingen, denna gång för att ett viktigare mål prioriterades. Nästa förhandling planerades till början av oktober 1998. Kallelser sändes ut i augusti 1998 och i början av september kontaktade bolaget hovrätten och begärde att förhandlingen skulle skjutas upp till dess att det kunnat finna en ny advokat. Hovrätten biföll bolagets begäran men förelade detta att senast den 15 oktober lämna uppgift om vem som skulle föra dess talan. Angiven dag underrättades hovrätten om att bolaget skulle företrädas av sin ägare, vilken hela tiden fört bolagets talan. Förhandlingen hölls den 13 och 14 oktober 1999. Den 4 november 1999 meddelade hovrätten sin dom som var mycket kortfattad och endast fastställde tingsrättens dom, vilken bifogades. Bolaget överklagade till Högsta domstolen och hävdade att hovrättens prövning inte skett inom skälig tid och att domarna där varit partiska. Bolaget gav i februari 2000 in ytterligare argumentation och hävdade bl.a. att det var av vikt för rättstillämpningen att Högsta domstolen klargjorde vilket ansvar och vilka skyldigheter en medlem av svenska advokatsamfundet har mot en klient. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i oktober 2000. Bolaget hade i februari 1999 även klagat till JK över att tingsrätten och hovrätten fördröjt förfarandet. JK beslöt efter att ha beklagat att förfarandet tagit viss tid att inte vidta någon åtgärd.

I Europadomstolen klagade bolaget över flera förhållanden enligt artikel 6 och hävdade att svenska domstolar i allmänhet är partiska till förmån för advokater som stäms för att inte ha skött sina uppdrag och att reglerna om vilka skyldigheter advokater har är föråldrade. Bolaget klagade också över att hovrätten inte lämnat några skäl för sin dom och att domaren i målet inte var opartisk. Det hävdade vidare att förfarandet i sin helhet överskridit ”skälig tid”. I ett brev den sista mars 2005 hävdade bolaget att även dess rättigheter enligt artiklarna 13 och 14 hade kränkts.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att bolaget inte visat något stöd för sitt påstående att advokater behandlades på ett förmånligt sätt av nationella domstolar och framhöll att tingsrätten grundat sin dom på skäl som var mycket detaljerade och välmotiverade och som inte visade några tecken på godtycklighet och partiskhet. Klagomålet var i den delen uppenbart ogrundat. Domstolen fann vidare att klagomålet över att reglerna om advokaters skyldigheter var föråldrade var allmänt hållet och att det inte föll vare sig inom området för artikel 6 eller någon annan artikel. Klagomålet var i den delen inte förenligt ratione materiae med konventionens bestämmelser och måste därför avvisas. Inte heller klagomålet över att domaren i hovrätten inte varit opartisk hade något stöd och det var därför även i den delen uppenbart ogrundat och skulle avvisas. När det gällde klagomålet över att hovrätten inte lämnat några skäl för sin dom att fastställa tingsrättens dom fann Europadomstolen att den inte kunde avgöra frågan om prövningstillstånd på handlingarna i akten utan att det var nödvändigt att i denna del kommunicera med regeringen. Detsamma gällde frågan om förfarandet tagit oskäligt lång tid. Slutligen när det gällde frågan om klagomålen enligt artiklarna 13 och 14 hade dessa givits in först i mars 2005 och således efter den föreskrivna sexmånadersfristen och skulle därför avvisas. Domstolen fann därför att klagomålen avseende avsaknaden av skäl i hovrättens dom och om förfarandets längd skulle kommuniceras med regeringen och förklarade klagomålet i övrigt för inadmissible.

Magoke mot Sverige
(Ansökan nr 12611/03, beslut den 14 juni 2005)

Klagomål över att dotter i Tanzania inte fått uppehållstillstånd i Sverige för att förenas med här boende far bedömdes inte kränka respekten för familjeliv enligt artikel 8 och prövningstillstånd vägrades därför.

Magoke, M, kom första gången till Sverige 1992 som turist för att besöka sin syster som är bosatt här. Han inledde ett förhållande med K och kom tillbaka till Sverige och henne 1994 och de gifte sig 1995. I mars 1995 ansökte M om uppehållstillstånd och han uppgav då att han hade två barn i Tanzania, en pojke född 1985 och en dotter, E, född 1992. Barnen bodde hos sin farmor och han hade för avsikt att i framtiden ta dem till Sverige. M fick tillfälligt uppehållstillstånd vilket senare förlängdes ett flertal gånger och M uppgav vid dessa tillfällen att han höll kontakten med sina barn genom att telefonsamtal och brev och att han skickade dem pengar. Han lämna dock olika uppgifter om var barnen bodde. I januari 1996 uppgav han att sonen bodde hos sin mor och att E bodde med sin mor och sin farmor. I september samma år uppgav han att båda barnen bodde hos sin farmor. I maj 1997 uppgav han att sonen bodde hos sin mormor och att E bodde med sin mor. Den 3 februari 1997 fick M och K en son, S, och den 15 september fick M permanent uppehållstillstånd. Han blev svensk medborgare i september 2000. I november 1998 hade svenska ambassaden i Dar es Salam mottagit ansökningar om uppehållstillstånd för M:s mor, sonen och E. Invandrarverket avslog ansökningarna och anförde när det gällde E att hon levt med sin mor fram till 1996 då modern gift sig och överlämnat henne till farmodern och att E aldrig levt tillsammans med M. Denne överklagade och gav in ett intyg från barnets mor om att E levt med sin farmor sedan hon var fem år. Utlänningsnämnden fastställde det överklagade beslutet. I februari 2001 inkom nya ansökningar om uppehållstillstånd för barnen där det framgick att farmodern avlidit i januari 2001 och att M var i Tanzania för att ordna upp problem som uppkommit vid hennes frånfälle. I april 2001 avslog Migrationsverket ansökningarna med motiveringen att barnen aldrig levt tillsammans med M. Utlänningsnämnden fastställde beslutet i juli 2001. En tredje ansökan gjordes till Migrationsverket i september 2001 där det bl.a. påstods M levt med E och hennes mor tre månader innan han reste till Sverige första gången och att han när han återkom till Tanzania bott hos sin mor sonen samt att E då bodde i huset bredvid med sin mor. Migrationsverket fann att de nya uppgifterna om E inte var trovärdiga och avslog ansökningen. I överklagande uppgavs att barnen bodde hos en av M:s systrar och att M betalade för deras uppehälle och skolgång. I ett tillägg uppgavs att M:s syster skulle flytta till England och att barnen skulle bli ensamma i Tanzania. Utlänningsnämnden avslog överklagandet i augusti 2002. En fjärde ansökan avslogs av Migrationsverket i november 2002 och av Utlänningsnämnden i februari 2003. I beslutet framhölls att olika uppgifter lämnats om att M levt tillsammans med E och att det inte visats att så varit fallet. M och K skildes i december 2002.

I Europadomstolen klagade M över myndigheternas vägran att ge E uppehållstillstånd och åberopade artikel 8. Han hävdade att han hade vårdnaden om henne alltsedan hon föddes och att det inte fanns någon annan som kunde ta hand om henne i Tanzania. Han kunde inte själv flytta till Tanzania eftersom han gift sig i Sverige och hade en son där som inte hade några band med Tanzania.

Europadomstolen utgick från att förhållandet mellan M och E innebar ett ”familjeliv” i den mening som avses i artikel 8 och framhöll att det huvudsakliga syftet med artikel 8 är att skydda enskilda mot ett godtyckligt handlande från myndigheternas sida. Begreppet ”effektiv respekt för familjelivet” kan också innebära positiva skyldigheter för en stat och gränsen mellan en stats positiva och negativa skyldigheter är inte alltid lätt att dra. I båda fallen måste emellertid hänsyn tas till att en rimlig jämvikt upprätthålls mellan de motstående intressena och i båda fallen har staten ganska vida ramar för sina bedömningar. Det aktuella målet gäller inte bara familjeliv utan också invandring och enligt fastlagd internationell rätt har en stat rätt att bestämma om icke-medborgares rätt att få tillträde till dess territorium. Frågan var om det, när invandring är i fråga, finns en skyldighet för staten tillåta att en familj förenas på dess territorium. För att bestämma statens skyldigheter måste de faktiska omständigheterna bedömas. Domstolen noterade att det i det sammanhanget skall tas särskild hänsyn till ärenden där föräldrar har blivit medborgare i ett land och vill återförenas med sina barn som lämnats kvar i deras ursprungliga hemland och att det kan vara orimligt att tvinga föräldrar att välja mellan att ge upp den status de uppnått i bosättningslandet och att avstå från den samvaro mellan föräldrar och barn som utgör en grundläggande del av ”familjelivet”. Frågan måste därför bedömas med hänsyn inte bara till invandring och bosättning utan också till M:s och hans dotters gemensamma intressen. Det förhållandet att M levde åtskild från sin dotter var en följd av att han frivilligt flyttat till Sverige och sedan han lämnade Tanzania hade han bara träffat E två gånger, när han besökte Tanzania i början av 2001 och i december 2001- januari 2002. Anledningen till besöken hade då inte i första hand varit att träffa E utan var en följd av att modern avlidit. M hade i det nationella förfarandet lämnat olika uppgifter om hos vem E bodde. Att döma av de olika uppgifterna kunde domstolen inte finna annat än att även om M kunde ha träffat E regelbundet när han bodde i Tanzania hade han inte förmått visa att han någonsin delat hem med henne. Domstolen konstaterade vidare att även om M redan i mars 1995 uppgett att han avsåg att ta sina barn till Sverige så hade han inte gjort något försök förrän i november 1998 eller mer än fyra år efter sin ankomst till Sverige. Domstolen fann inte anledning att ifrågasätta att M hållit kontakt med dottern via telefon och brev och att han betalat för hennes uppehälle och skolgång. I målet förelåg vidare olika uppgifter om varför E:s mor inte kunnat ta hand om henne och M hade inte företett något stöd för sitt påstående att moderns nye man vägrade att ta emot E. Domstolen fann det inte oskäligt att utgå från att E skulle tas om hand av sin egen mor särskilt om M fortsatte att bidra ekonomiskt till dotterns underhåll. Det föreföll vidare finnas andra släktingar som kunde ta hand om E. Flickan hade levt hela sitt liv i Tanzania och hade de flesta av sina släktingar där. Hon hade sina rötter där och hade uppenbarligen inte besökt Sverige någon gång. Domstolen fann att de svenska myndigheternas vägran att tillåta E att komma till Sverige och bosätta sig här inte hindrade M från att upprätthålla familjelivet med E i samma utsträckning som han haft innan han kom till Sverige. Han kan t.ex. ansöka om turistvisum för henne så att hon kan komma och besöka honom. Även om M föredrar att upprätthålla och intensifiera familjebanden med dottern i Sverige ger artikel 8 inte någon rätt att välja den lämpligaste platsen för att utveckla sitt familjeliv. Domstolen fann således att den svenska staten hade upprätthållit en rimlig jämvikt mellan M:s intresse å ena sidan och sitt eget intresse av att kontrollera invandringen å den andra. Det fanns därför inget som talade för att det skett en kränkning av M: s rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8. Hans klagomål var därför uppenbart ogrundat och domstolen vägrade därför prövningstillstånd.

HÄNVISNINGAR
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Ahmut ./. Nederländerna, dom 1996-11-28
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28

Sträg Datatjänster AB mot Sverige
(Ansökan nr 50664/99, beslut den 21 juni 2005)

Klagandens påståenden om kränkningar p.g.a. avsaknad av muntlig förhandling i taxeringsmål och om bristande tillgång till domstolsprövning och orättvist förfarande i konkursmål var uppenbart ogrundade och klagomålet vägrades därför i sin helhet prövningstillstånd.

Bolaget upptaxerades genom ett beslut i december 1997 för inkomståret 1996 med drygt 990 000 kr och påfördes skattetillägg. Även den person, E, som varit ägare till bolaget under aktuell period upptaxerades och påfördes skattetillägg. Alla påförda belopp skulle betalas senast den 14 april 1998. I januari 1998 klagade både bolaget och E. De yrkade också anstånd med verkställigheten. Skattemyndigheten avslog i beslut den 18 mars efter omprövning yrkandet om anstånd och angav att förutsättningarna för detta inte var uppfyllda. Målet överlämnades till länsrätten. I beslut den 24 mars och den 8 april omprövade skattemyndigheten taxeringarna men ändrade dem inte utan överlämnade målen till länsrätten. I ett brev den 31 mars till länsrätten begärde E och bolaget att länsrätten före den 14 april 1998, då skatten och avgifterna skulle betalas, skulle besluta interimistiskt om anstånd till dess den frågan var slutligt avgjord eller att ge anstånd till dess taxeringarna prövats slutligt. De hävdade att de enligt artikel 6 i konventionen hade rätt att få taxeringarna prövade i domstol innan de belopp som skattemyndigheten bestämt skulle betalas, särskilt som verkställigheten av skattemyndighetens beslut kunde leda till att de försattes i konkurs. De yrkade också muntlig förhandling i anståndsfrågan. Genom domar den 21 april 1998 undanröjde länsrätten skattemyndighetens beslut i fråga om anstånd och visade målen åter. Länsrätten framhöll att förutsättningarna för anstånd var uppfyllda men att det för anstånd krävdes säkerhet om det kunde antas att de belopp som avsågs med anståndet inte skulle komma att betalas. Mot den bakgrunden fann länsrätten muntlig förhandling obehövlig. Den 30 april beviljade skattemyndigheten E anstånd till dess länsrätten prövat överklagandet av taxeringen. Däremot avslogs bolagets begäran om anstånd genom ett beslut den 27 maj 1998 med motiveringen att säkerhet krävdes och att bolaget trots att det beretts tillfälle inte ställt sådan säkerhet. I ett brev den 29 maj begärde bolaget att anståndsfrågan skulle prövas i sin helhet. Skattemyndigheten upptog detta som en ny ansökan och avslog yrkandet den 17 juni samt efter omprövning den 26 juni 1998, eftersom bolaget fortfarandet inte ställt säkerhet. Bolaget klagade åter till länsrätten och vidhöll yrkandena om interimistiskt anstånd eller slutligt anstånd samt framhöll den skada som kunde drabba bolaget och pekade på att kronofogdemyndigheten kunde ge in en ansökan om att bolaget skulle försättas i konkurs. Bolaget vidhöll sitt yrkande om muntlig förhandling. Länsrätten avslog i beslut den 11 september 1998 yrkande om interimistiskt anstånd eftersom det saknades lagliga förutsättningar för ett sådant. Den 16 september upphävde länsrätten skattemyndighetens beslut den 17 juni att vägra anstånd och visade målet åter. I beslut den 6 oktober 1998 fann kammarrätten inte skäl att pröva bolagets överklagande av länsrättens beslut den 11 september, eftersom länsrätten därefter fattat slutligt beslut. Den 11 januari 1999 vägrade Regeringsrätten prövningstillstånd.

Den 16 oktober 1998 begärde kronofogdemyndigheten bolaget i konkurs. Tingsrätten försökte delge bolaget både på dess egen adress och genom dess dåvarande VD, S. Delgivningen skedde med ”vitt kort”. När kortet inte återkom till tingsrätten tillämpades ”särskild delgivning med aktiebolag”. Tingsrätten höll förhandling den 26 november 1998 och försatte bolaget i konkurs. Ingen företrädare för bolaget var närvarande. Genom domar den 2 december 1998 fastställde länsrätten, utan att hålla muntlig förhandling, skattemyndighetens omprövningsbeslut den 24 mars 1998 i fråga om bolagets taxering resp. E:s taxering. Bolaget överklagade tingsrättens konkursbeslut till hovrätten och uppgav att bolagets VD varit utomlands och inte fått möjlighet att bemöta konkursansökningen samt yrkade att målet skulle återvisas. Hovrätten fann att bolaget delgivits i vederbörlig ordning och att det saknades skäl för återvisning. Vidare konstaterades att bolaget inte visat att det inte var insolvent och konkursbeslutet fastställdes därför. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Konkursen avslutades den 12 februari 2002 då tillgångar saknades. Bolaget och E överklagade länsrättens domar i taxeringsfrågan och begärde i kammarrätten anstånd med betalningen av skatter och avgifter. De yrkade vidare att målet skulle återvisas till länsrätten eftersom denna inte hållit muntlig förhandling och inte berett dem tillfälle att slutföra sin talan. Den 29 mars 1999 upplyste skattemyndigheten bolaget i det återvisade anståndsmålet att den fann att förutsättningar för anstånd i och för sig förelåg men att bolagets ekonomiska situation, visad genom konkursbeslutet, innebar att det krävdes säkerhet. När bolaget inte ställde säkerhet vägrades anstånd igen. Eftersom bolaget redan försatts i konkurs klagade det inte. Genom domar den 28 maj 2001 avslog kammarrätten överklagandena avseende taxeringarna. Kammarrätten fann att yrkandet om muntlig förhandling i länsrätten måste uppfattas ha avsett endast anståndsmålet och att det saknades anledning att återvisa målet. Den 9 mars 2004 gav Regeringsrätten E prövningstillstånd men vägrade den 19 mars prövningstillstånd för bolagets överklagande.

I Europadomstolen klagade bolaget över att skattemyndighetens taxeringsbeslut hade verkställts innan det prövats av domstol och hävdade att det inte fått en effektiv tillgång till domstolsprövning samt att det inte heller fått en rättvis rättegång, eftersom betalningen av den påstådda skatteskulden och skattetilläggsskulden redan hade verkställts och bolaget hade försatts i konkurs. Bolaget klagade vidare över att det inte fått en muntlig förhandling i länsrätten och över att tingsrätten behandlat konkursansökningen utan att någon företrädare för bolaget varit medveten om det. I dessa delar åberopades artikel 6. Dessutom klagade bolaget över att beslutet att försätta det i konkurs innebar att det olagligen fråntogs sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr1.

Europadomstolen erinrade om att rätten att få tillgång till domstolsprövning är en grundläggande del av rätten till en rättvis rättegång men att denna rättighet inte är absolut utan kan bli föremål för inskränkningar. Grunden för alla de olika förfarandena i det aktuella målet var skattemyndighetens beslut att höja bolagets taxerade inkomst och påföra det skattetillägg. Ett system som innebär att en myndighet får besluta om sanktioner som skattetillägg även om det rör stora belopp är inte oförenligt med artikel 6.1 så länge som ett sådant beslut kan överklagas till en domstol med full jurisdiktion. Såväl de svenska förvaltningsdomstolarna som tingsrätten som beslutar i konkursfrågor har full jurisdiktion och kan pröva alla aspekter av ett mål, såväl faktiska förhållanden som laglighetsfrågor.

Skattetillägget och den tillkommande skatten utgjorde betydande belopp och det var dessa som legat till grund för tingsrättens konkursbeslut. Skattemyndighetens ifrågasatta beslut hade fått allvarliga konsekvenser för bolaget och hade påverkat bolagets själva existens. Några pengar erhölls emellertid inte från bolaget och det kunde konstateras att det skulle ha försatts i konkurs enbart på grund av enbart skatteskulden. Inte heller hade någon del av skattetillägget betalts. Både skattemyndigheten och länsrätten hade handlat med erforderlig skyndsamhet när det gällde att ompröva det ursprungliga beslutet och målet skiljer sig i det avseendet från målen Janosevic och Västberga Taxi, där det tog länsrätten ca fem år att pröva överklagandet. Domstolen noterade att bolaget visserligen försattes i konkurs sex dagar innan taxeringsbeslutet blev föremål för domstolsprövning men att när hovrätten omprövade konkursbeslutet hade länsrätten fastställt skattemyndighetens beslut om taxeringen. Om länsrätten hade funnit att bolaget inte var skyldigt att erlägga den påförda skatten hade hovrätten kunnat undanröja konkursbeslutet. Också i detta avseende skiljer sig målet från Janosevic och Västberga Taxi, där konkursbeslutet och beslut om betalningssäkring fattades flera år före den första domstolsprövningen av de bakomliggande taxeringsbesluten. Europadomstolen fann att bolaget haft tillgång till en domstolsprövning som både ifråga om den bakomliggande taxeringen och konkursbeslutet måste anses ha varit effektiv. Klagomålet i denna del var därför uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det gällde klagomålet över att länsrätten inte hållit muntlig förhandling i taxeringsmålet fann domstolen först att rätten till ”offentlig förhandling” enligt artikel 6.1 innefattar rätt till en muntlig förhandling. Skyldigheten att hålla en offentlig förhandling är emellertid inte absolut utan en sådan kan undvaras om en part otvetydigt avstår från sin rätt till förhandling och det inte finns något allmänt intresse som gör en förhandling nödvändig. Även om förfarandet innefattade bedömningen av en ”anklagelse för brott” såvitt avsåg skattetillägget så hade rättegången förts i förvaltningsdomstolarna och styrts av förvaltningsprocesslagen och taxeringslagen, som innehåller en bestämmelse om rätt till muntlig förhandling i mål om skattetillägg. Denna rätt föreligger dock endast om den enskilde begär en muntlig förhandling. I normalfallet är förfarandet i förvaltningsdomstol skriftligt. I sitt överklagande av skattemyndighetens beslut i anståndsfrågan yrkade bolaget att länsrätten skulle hålla muntlig förhandling. I ett senare överklagande angav bolaget att det även avsåg att begära en muntlig förhandling i taxeringsmålet. Det fanns emellertid inget som tydde på att ett sådant yrkandet faktiskt hade framställts. I det sammanhanget noterades att kammarrätten inte godtog bolagets påstående att länsrätten begått ett grovt rättegångsfel genom att inte hålla muntlig förhandling. Eftersom bolaget inte framställt något yrkande om muntlig förhandling i målet avseende skattetillägg måste det rimligen anses ha avstått från sin rätt enligt 24 kap. 6 § taxeringslagen till sådan förhandling. Länsrättens underlåtenhet att hålla muntlig förhandling i taxeringsmålet innefattade inte någon kränkning av artikel 6.1. Bolagets klagomål var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

Vad avsåg bolagets påstående att det inte fått en effektiv tillgång till domstolsprövning i konkursmålet och att principen om parternas likställdhet i processen inte hade iakttagits i det målet erinrade Europadomstolen om att tingsrätten gjort två försök att delge bolaget konkursansökningen och kallelse till förhandlingen, först genom ett ordinarie förfarandet och därefter genom det särskilda förfarandet. Bolaget ansågs därigenom formellt delgivet den 17 november 1998 och förhandlingen hölls som planerat den 26 november samma år. Hovrätten hade också bekräftat denna uppfattning. Enligt bolagets skrivelser till länsrätten i mars och juni 1998 var det medvetet om risken för en konkursansökan och det kunde därför förväntas av bolaget att det vidtog åtgärder för att få posten bevakad under den tid dess VD var utomlands. Domstolen fann därför att klagomålet även i denna del var uppenbart ogrundat och skulle avvisas.

När det slutligen gällde bolagets påstående att konkursförfarandet inneburit att det olagligen berövats sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 erinrade domstolen om att både konkursbeslutet och det bakomliggande taxeringsbeslutet hade stöd i den nationella lagstiftningen. Besluten hade fattats i syfte att säkerställa betalning av skatter och avgifter och de måste anses nödvändiga för det ändamålet. Tingsrättens konkursbeslut prövades dessutom av hovrätten en månad senare när länsrätten meddelat sin dom i skattemålet. Det fanns därför inte som tydde på att det skett ett brott mot artikel 1 i protokoll nr 1 och i följd därav var klagomålet även i denna del uppenbart ogrundat.

Sammanfattningsvis förklarade Europadomstolen klagomålet i sin helhet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi AB o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Aït-Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Umlauft ./. Österrike, dom 1995-10-23
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Hennings ./. Tyskland, dom 1992-12-16

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Meznaric mot Kroatien
(Ansökan nr 71615/01, dom den 15 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

När domare i konstitutionsdomstol nio år tidigare företrätt den klagandes motpart i målet och i den egenskapen efterträtts av sin dotter fanns berättigade tvivel om hans opartiskhet och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Meznaric, M, stämdes i juli 1991 för kontraktsbrott. Motparten representerades under två månader av MV. Vid en förhandling i januari 1992 ersattes MV av sin dotter som övertagit faderns verksamhet. De kroatiska domstolarna dömde till M:s nackdel. M klagade till konstitutionsdomstolen och fick i december 2000 avslag där. När han fick domstolens beslut uppmärksammade han att en av de fem ledamöterna som deltagit i beslutet var MV. - I Europadomstolen klagade M över att han inte fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol, eftersom en av ledamöterna i konstitutionsdomstolen tidigare i målet hade företrätt hans motpart. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll att frågan om opartiskhet skall prövas ur både subjektiv och objektiv synvinkel. M hade inte lagt fram något påstående om att MV varit subjektivt partisk. När det gällde den objektiva prövningen gällde det att slå fast om det fanns rimlig anledning att misstänka att domaren inte varit opartisk. MV hade visserligen endast deltagit i det tidigare förfarandet under två månader nära nio år före beslutet i konstitutionsdomstolen och hans dotter hade inte företrätt M:s motpart sedan någon gång under 1996. Målet gällde emellertid en domares dubbla roll i ett enskilt förfarande, där domaren tidigare företrätt den klagandes motpart. Förhållandet förstärktes av att MV:s dotter som också hade företrätt motparten var inblandad och det uppkom därmed en situation där det kunde väckas berättigade tvivel om MV:s opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Pescador Valero ./. Spanien, dom 2003-06-17
Pfeifer o. Plankl ./. Österrike, dom 1992-02-25
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Walston ./. Norge, beslut 2001-12-11

P.M. mot U K
(Ansökan nr 6638/03, dom den 19 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

När separerad far, som inte varit gift med barnets mor, inte medgavs avdrag vid beskattningen för utgivna underhåll till barnet på samma sätt som en frånskild far skulle ha medgivits avdrag, kränktes artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

PM är en engelsk medborgare som åren 1987-1997 levde i ett fast förhållande med D. De var inte gifta. Den 18 juni 1991 fick D en dotter och PM antecknades i födelseregistret som far till barnet. I oktober 1997 separerade paret och de träffade en överenskommelse varigenom PM förband sig att betala underhåll till sin dotter med £ 25 i veckan. Beskattningsåret 1998-1999 betalade PM £ 1 300 enligt förbindelsen. Beloppet ökade härefter under åren i enlighet med PM:s ökade inkomster och sedan april 2002 betalar han £ 35 i veckan. För beskattningsåret 1997-1998 medgavs PM visst avdrag för det betalda underhållet. Regeringen hävdade senare att detta var ett misstag. För året 1998-1999 yrkade PM åter avdrag men fick detta år avslag med motiveringen att han inte varit gift med barnets mor. PM överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade PM över att han som ogift far inte kunde få avdrag vid beskattningen för underhållet till sin dotter. Han åberopade artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 samt artikel 13.

Europadomstolen fann att PM kunde hävda att han som ogift far och separerad från sin tidigare sambo hade behandlats annorlunda än gifta fäder som separerat eller var skilda och som inte levde tillsammans med sitt barn. I båda fallen handlade det om föräldrar till barn som behövde underhåll som hade en skyldighet att betala underhåll till barnet. PM skilde sig från gifta fäder endast i fråga om civilstånd och kunde hävda att han befann sig i en jämförbar situation. Domstolen erinrade om att den i vissa fall funnit det berättigat att behandla personer olika beroende på civilstånd. Å andra sidan hade ogifta fäder som etablerat ett familjeliv med sina barn samma rätt som gifta fäder till umgänge och vårdnad om barnen. PM:s faderskap var erkänt och han hade också handlat i enlighet därmed. Med hänsyn till de ekonomiska skyldigheter han hade mot sin dotter och som han uppfyllde fanns det inte någon anledning att behandla honom på annat sätt än fäder som varit gifta och som skilts från barnets mor när det gällde avdrag vid beskattningen för utgivet underhåll. Syftet med avdraget var uppenbarligen att göra det lättare för fäder att underhålla en ny familj och det var inte lätt att förstå varför ogifta fäder som ingick liknande nya förbindelser inte skulle ha samma ekonomiska åtaganden som krävde skattelättnader. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 samt att omständigheterna i målet inte visade att det skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
Lindsay ./. U K, kommissionens beslut 1986-11-11
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)

Rohde mot Danmark
(Ansökning nr 69332/01, dom den 21 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Nära ett år i isoleringscell innebar med hänsyn till regelbunden hälsokontroll, besök och omständigheterna i övrigt inte sådan behandling som stod i strid med artikel 3 och det skedde därför inte någon kränkning av nämnda artikel.

Rohde, R, förhördes av polisen med anledning av att man hittat nära 5 700 kg kokain i en sändning med papayafrukter som han hade beställt från Brasilien. R förnekade all kännedom om kokainet men greps och anklagades för narkotikabrott den 13 december 1994. Han placerade i en cell för observation eftersom han uppgett att han led av klaustrofobi och hade självmordstankar. Hans tillstånd kontrollerades 36 gånger av fångvårdspersonalen och två gånger av sjuksköterska. Tingsrätten beslöt den 14 december 1994 att han skulle häktas fram till den 10 januari 1995 och han placerades i en isoleringscell till den 28 december. I september 1995 erkände PL att han var ansvarig för den aktuella smugglingen och han hävdade att R var delaktig men under förutsättningen att de skulle smuggla diamanter. R bekräftade att han och PL tänkt smuggla diamanter i papayafrukten och hävdade att PL redan sålt stenarna med en förtjänst på 500 000 DKK. Beslutet att hålla R häktad i isoleringscell förlängdes många gånger och hävdes slutligen i november 1995. Under hela tiden fick R regelbundna besök av sjukvårdpersonal, 27 av läkare, 43 av sköterskor, 32 av psykoterapeuter och ett par av en tandläkare. Från mitten av januari 1995 till slutet av månaden hungerstrejkade R och han undersöktes under denna tid en eller två gånger per dag av läkare. R var häktad fram till den 14 maj 1996 då han frikändes från narkotikabrott. Han dömdes för grovt skattebrott till åtta månaders fängelse och till böter med 875 000 DKK. R ansökte om skadestånd för den skada han lidit genom den långa häktningen. Hans advokat åberopade artikel 3 i konventionen och begärde ett utlåtande från en psykiatriker. I utlåtandet framhölls att R, som ”aldrig visat några tecken på mental störning förrän för tre år sedan”, var psykotisk och kunde lida av en paranoid psykos och det bedömdes troligt att det fanns ett samband mellan den mentala sjukdomens uppkomst och utveckling och den långa tid som R tillbringat i isoleringscell. Andra läkarutlåtanden talade i samma riktning, dock hade fångvårdens konsultläkare en annan uppfattning och hävdade att R under häktningstiden inte visat tecken på mental störning, borderline-problematik eller psykos. Olika vittnen berättade dock om att R under isoleringen skrivit underliga brev, att han från att ha varit dynamisk och utåtriktad blivit vresig och otillgänglig, att han tycktes djupt olycklig och försjunken, att han förändrat sitt utseende och anlagt skägg och gått ned i vikt, att han rörde sig mycket försiktigt och att han förflyttat sig sidledes längs väggarna i fängelset samt att han från första dagen verkat desperat och sedan allt mer deprimerad, att han inte skötte sin personliga hygien och att han hade koncentrationssvårigheter. I augusti 1999 tillerkändes R 1 109 600 DKK i skadestånd av Högsta domstolen som fann att isoleringen var den huvudsakliga anledningen till hans lidande. Domstolen fann dock att det saknades anledning att anta att R inte hade behandlats väl under häktningstiden och att det inte fanns tecken på att det skett en kränkning av artikel 3. - I Europadomstolen hävdade R att häktningstiden, december 1994 till november 1995, var för lång, att kontrollen av hans hälsa under den tid han var isolerad var otillräcklig och att det därför skett en kräkning av artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att R varit isolerad i 11 månader och 14 dagar och att denna tid gav anledning till oro p.g.a. risken för R:s hälsa. Vid bedömningen om tiden var för lång enligt artikel 3 beaktade domstolen villkoren för frihetsberövandet och omfattningen av den sociala isoleringen. R hade suttit i en cell som var ca 8 kvm och försedd med TV och han hade tillgång till dagstidningar. Han var dock helt avskuren från umgänge med andra fångar men han hade under dagtid kontakt med fängelsepersonalen. Dessutom fick han varje vecka undervisning i engelska och franska, han besökte fängelseprästen och han tog emot besök av sin advokat. Vid 12 tillfällen hade han kontakt med socialarbetare och han kontrollerades vid ett stort antal tillfallen av psykoterapeut, läkare och sjuksköterskor. Besök av familj och vänner tilläts under övervakning. Modern besökte honom varje vecka och fadern och en kusin varannan vecka. Mot den bakgrunden kunde tiden i isoleringscell som varade mindre än ett år inte anses ha inneburit en behandling i strid med artikel 3.

När det gällde kontrollen av R:s mentala hälsa noterade domstolen att han placerats i observationscell under en period av 16 och en halv timma varunder han kontrollerats 36 gånger av fängelsepersonalen och två gånger av sjuksköterska. Under tiden i isoleringscell kontrollerades R regelbundet av sjukvårdspersonal och personalen reagerade omedelbart och ökade sina insatser så fort R visade någon förändring i humör eller uppträdande. Enligt fångvårdens konsultläkare hade den välutbildade personal som ansvarade för R inte funnit några tecken på mental sjukdom. Domstolen delade därför inte R:s uppfattning att tillsynen varit olämplig och otillräcklig. R hade visserligen inte regelbundet eller automatiskt undersökts av en psykolog eller en psykiatriker men en sådan allmän skyldighet kunde inte läggas på myndigheterna och för den delen inte heller på de intagna som ett villkor för att en intagens förhållanden under isolering skulle anses kontrollerade på ett effektivt sätt. Domstolen bedömde vidare de vittnesmål som avgivits i fråga om R:s uppträdande och konstaterade att varken R:s mor, hans kusin , fängelseprästen eller fängelseläraren gett uttryck för uppfattningen att R utvecklat en mental sjukdom och ingen av dem hade under isoleringstiden underrättat domstol, advokater, fängelseledningen, sköterskor eller läkare om sina uppfattningar eller sin oro. Det hade därför inte saknats en effektiv tillsyn av R:s hälsotillstånd och inte heller saknats en psykiatrisk bedömning eller medicinsk kontroll som kunde innebära en behandling i strid med artikel 3. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Skiljaktiga meningar
Den grekiske domaren Rozakis, den cypriotiske domaren Loucaides och den belgiska domaren Tulkens lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att isolering är en exceptionell åtgärd som bör vidtas endast när det med hänsyn till omständigheterna är absolut nödvändigt. De nationella domstolarna hade när de beslutade om isolering och förlängning därav lämnat allmänt hållna skäl och hade inte förklarat varför det var absolut nödvändigt att hålla R isolerad. De fann det vidare anmärkningsvärt att R som först hållits i observationscell p.g.a. påstådd klaustrofobi och självmordstankar därefter sattes i isoleringscell och att han endast vid ett tillfälle undersöktes av psykiatriker, nämligen den 18 januari 1995, samt att han därefter fram till den 28 november 1995 inte vid något enda tillfälle undersöktes av psykolog eller psykiatriker. Att vittnena inte talat om sin oro för någon ledde inte till annan bedömning än att tillsynen av R varit otillräcklig, eftersom en psykiatrisk undersökning borde skett automatiskt och inte på någons begäran. De ansåg därför att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Hosie ./. U K, kommissionens beslut 1997-10-23
R ./. Danmark, kommissionens beslut 1985-03-11
Ensslin, Baader, Raspe ./. Tyskland, kommissionens beslut 1978-07-08
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08
Bastone ./. Italien, beslut 2005-01-18
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03

Grinberg mot Ryssland
(Ansökan nr 23472/03, dom den 21 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom mot journalist p.g.a. en artikel, i vilken uttalats värdeomdömen om en yrkespolitiker som bl.a. påstods sakna skam, innebar en inskränkning av yttrandefriheten som inte var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Den 6 september 2002 publicerades en artikel av G om general S som valts till guvernör i Ulyanovsk-regionen där det påstods att denne hotade med ”krig” mot pressen och journalister. I artikeln nämndes också S:s stöd för en general som dödat en 18-årig tjetjensk flicka och stycket avslutades med orden ”ingen skam och inga skrupler”. S väckte talan om förtal mot G, chefredaktören och tidningens ägare, en fond, och hävdade att påståendet att han inte hade någon skam eller några skrupler inte var sant och att det skadade hans heder och anseende. Tingsrätten fann att det aktuella påståendet skadade S:s heder, värdighet och yrkesmässiga anseende och att G inte förmått visa att hans påstående var sant. Fonden och G ålades att betala skadestånd till S, fonden med 200 EUR och G med 100 EUR. Fonden ålades också att publicera en rättelse. G överklagade och hävdade att tingsrätten inte förmått skilja på ett omdöme och ett påstående. Han fick avslag med motiveringen att hans omdöme blev ett påstående i och med att det publicerades. - I Europadomstolen åberopade G artikel 10 och klagade över intrånget i hans rätt att förmedla information och idéer.

Europadomstolen konstaterade att parterna var ense om att det skett ett intrång i G: s yttrandefrihet. Det hade inte ifrågasatts att detta intrång hade stöd i lag och att det skett i ett legitimt syfte, nämligen att skydda andras rättigheter och anseende. Fråga var i stället om intrånget varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, dvs. om det svarade mot ett trängande samhälleligt intresse, och om det var proportionerligt. En omständighet av betydelse för domstolens avgörande var skillnaden mellan ett påstående om fakta och ett värdeomdöme. Domstolen konstaterade att den ryska rätten inte gjorde någon skillnad mellan dessa två vid den aktuella tidpunkten. Domstolen erinrade om att fakta kan bevisas medan värdeomdömen inte låter sig bevisas. Det var därför inte möjligt att uppfylla ett krav på att ett värdeomdöme skulle bevisas. Domstolen fann att det ifrågasatta uttalandet var ett värdeomdöme och konstaterade att G: s ansvar för den påstådda skadan på S:s anseende helt och hållet grundades på att han inte förmått bevisa att S saknade skam och skrupler vilket var omöjligt. Det var också av vikt att det aktuella uttalandet gjorts i ett sammanhang som var av allmänt intresse och som berörde pressfriheten i Ulyanovsk-regionen. Genom uttalandet kritiserades en yrkespolitiker för vilken ramarna för godtagbar kritik var vidare än för en privatperson. De förhållanden som utgjorde grund för kritiken hade inte förnekats. De nationella domstolarna hade inte på ett övertygande sätt kunnat fastställa ett trängande socialt behov av att sätta en politikers anseende framför G:s rätt till yttrandefrihet och samhällets intresse av att skydda den rätten när det gällde frågor av allänt intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Dichand m.fl. ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23

Mihailov mot Bulgarien
(Ansökan nr 52367/99, dom den 21 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

När beslut om klassificering av handikapp som hade betydelse för den klagandes civila rättigheter - pension och andra förmåner p.g.a. handikapp - inte kunde prövas i domstol kränktes artikel 6.1.

Mihailov, M, fick i november 1989 en diagnos på lungsjukdom, asbetslunga, och flera andra sjukdomar. Han klassades som handikappad av andra graden. Han hälsa försämrades med tiden och 1998 omklassificerades hans handikapp till första graden, eftersom han behövde hjälp av en annan person. I juni 1998 ändrade en arbetsmedicinsk kommission vid hälsodepartementet det beslutet och hans handikapp klassades åter till andra graden. M överklagade detta beslut hos den Högsta förvaltningsdomstolen och hävdade att omklassificeringen påverkade storleken på den handikappension som han var berättigad till. Den 6 oktober 1998 fann en panel i domstolen på tre ledamöter att kommissionens beslut inte kunde prövas i domstol och prövningstillstånd vägrades därför. - I Europadomstolen klagade M över Högsta förvaltningsdomstolens vägran att pröva hans överklagande och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att beslutet att inte klassa M:s handikapp som första gradens handikapp hade betydelse för hans civila rättigheter i form av pension och andra förmåner p.g.a. handikappet. Domstolen fann vidare fann att den medicinska kommissionen inte kunde anses som en domstol i den mening som avses i artikel 6, eftersom den inte uppfyllde kraven på oberoende, särskilt i förhållande till den verkställande makten, på opartiskhet, medlemmarnas mandatperiod och ett förfarande som garanterade bl.a. de rättigheter som anges i artikel 6. Kommissionens beslut borde därför ha kunnat prövas av ett rättsligt organ med full jurisdiktion. Högsta förvaltningsdomstolen hade emellertid uttryckligen vägrat att pröva M:s överklagande under åberopande av olika författningsbestämmelser som uppenbarligen uteslöt en rättslig prövning av den medicinska kommissionens beslut. I sitt beslut lämnade förvaltningsdomstolen inte några skäl som berättigade inskränkningen av M:s rätt till domstolsprövning. Det hade inte heller regeringen gjort i sitt yttrande. Domstolen noterade att Högsta förvaltningsdomstolen bara en månad senare hade ändrat sin praxis i detta hänseende och börjat pröva överklaganden av aktuellt slag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Francesco Lombardo./. Italien, dom 1992-11-26
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Zehnalová o. Zehnal ./. Tjeckien, beslut 2002-05-14
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Massa ./. Italien, dom 1993-08-24
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
H ./. Belgien, dom 1987-11-30

N mot Finland
(Ansökan nr 38885/02, dom den 26 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Verkställighet av beslut om utvisning till republiken Kongo av en person som tillhört förre presidentens Mobutus speciella säkerhetsstyrka innebar en risk för att personen skulle utsättas för behandling i strid med artikel 3 och skulle därför kränka nämnda artikel.

N, som är från Republiken Kongo, f.d. Zaire, kom till Finland den 20 juli 1998 och sökte asyl. Han hade tidigare förgäves sökt asyl i Nederländerna och utvisats därifrån 1994. Han åberopade att han tillhört en speciell enhet i Kongo, DSP, som haft ansvar för den förre presidenten Mobutu, hans familj och hans egendom. Han hade också agerat som en infiltratör i oppositionella studentföreningar vid universiteten och han hade undersökt smugglingen av kobolt till Sydafrika. Som uppgiftslämnare hade han rapporterat till högtstående officerare som stod presidenten nära. Han hävdade vidare att hans hustrus liv var i fara eftersom den nya Kabila-regimen hade börjat döda dem som arbetat under Mobutu. N hade också tillhört samma stam som den förre presidenten. 1999 träffade N en annan asylsökande, E, och de levde tillsammans ända tills E blev utvisad den 22 februari 2000. Under 2001 blev det åter en ny regim i Kongo och de allmänna förhållandena i landet förbättrades i följd därav. I mars 2001 beslutade Utlänningsverket att N skulle utvisas, eftersom hans påståenden var motstridiga och han inte förmått styrka sin identitet samt då han, om han utvisades, inte löpte någon verklig risk att utsättas för en behandling som stred mot artikel 3. N överklagade men fick avslag med två röster mot en. E återvände till Finland och fick en son med N. Den 5 november 2002 beslöt den finska regeringen att inte utvisa N i avvaktan på Europadomstolens prövning. Den 4 mars 2003 avslog Högsta förvaltningsdomstolen utan muntlig förhandling N:s överklagande dit med motiveringen att N:s identitet och etniska ursprung fortfarande var oklart och att N inte på ett trovärdigt sätt kunnat visa att han varit kvar i Kongo till den 17 maj 1997. Domstolen ansåg inte heller att det familjeliv som N bildat i Finland var sådant att det skyddades av artikel 8, eftersom ingen av föräldrarna hade ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan bindning till Finland. I juni 2003 avslogs E:s överklagande av beslut att vägra henne asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. En månad senare vägrade Utlänningsverket henne och det nyfödda barnet uppehållstillstånd samt beslöt att hon och barnet tillsammans med E:s två andra barn skulle utvisas till hennes hemland Ryssland. Hon är dock kvar i Finland i avvaktan på prövningen av hennes överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen. - I Europadomstolen hävdade N att han med hänsyn till sin bakgrund och sin nära kontakt med den förre presidenten Mobutu, skulle utsättas för omänsklig behandling om han utvisades till Kongo. Han hävdade vidare att en utvisning skulle kränka respekten för hans privat- och familjeliv, eftersom hans familj levde i Finland. Han åberopade artiklarna 3 och 8.

Europadomstolen konstaterade att N lämnat Kongo för åtta år sedan och att det därför inte kunde uteslutas att de nuvarande kongolesiska myndigheternas intresse av att beröva honom friheten och behandla honom illa p.g.a. hans agerande i DSP hade minskat med tiden. Det hade också kommit en ny regim 2001. Det var av viss betydelse men inte avgörande att N aldrig haft någon direkt kontakt med president Mobutu och att han inte haft någon överordnad militär befattning när han tvingades lämna landet. Domstolen konstaterade emellertid att andra förhållanden som en soldats etniska tillhörighet eller hans förbindelser med inflytelserika personer också kan vara av betydelse när det gäller att bedöma vilken risk han löper om han återvänder till Kongo. Domstolen fäste inte någon avgörande vikt vid det förhållandet att ett antal av Mobutus anhängare tycktes ha återvänt frivilligt till Kongo de senaste åren. Avgörande vikt måste i stället fästas vid N:s särskilda aktiviteter som infiltratör och uppgiftslämnare i president Mobutus speciella säkerhetsstyrka där N rapporterat direkt till högt uppsatta officerare nära presidenten. Domstolen fann att N på grund av dessa aktiviteter fortfarande löpte en verklig risk att utsättas för behandling i strid med artikel 3 om han nu skulle utvisas till Kongo. Risken var inte med nödvändighet hänförlig till de nuvarande myndigheterna utan kunde komma från släktingar till oliktänkande som ville hämnas. Den bevisning som förelåg i domstolen stödde N:s redogörelse om att han arbetat i DSP, att han varit en del av Mobutus inre krets och att han deltagit i händelser under vilka personer som uppfattats som ett hot mot presidenten utsatts för övergrepp, berövats friheten och eventuellt dödats. Det fanns därför anledning att tro att N:s situation skulle bli värre än för de flesta andra tidigare anhängarna till Mobutu och att myndigheterna inte nödvändigtvis skulle vilja skydda honom. Europadomstolen fann vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter att tillräcklig bevisning lagts fram för att fastslå att det fanns fullgoda skäl för att tro att N skulle utsättas för en verklig risk att behandlas i strid med artikel 3 om han utvisades till Kongo. Domstolen fann därför med sex röster mot en att en verkställighet av utvisningsbeslutet skulle innebära en kränkning av artikel 3 så länge risken fanns kvar. Domstolen fann enhälligt att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 8.

Skiljaktig mening
Den estniske domaren Maruste var delvis skiljaktig och ansåg att det inte skulle ske någon kränkning av artikel 3, eftersom N:s berättelse inte var trovärdig. Han ansåg vidare att frågor om trovärdighet och risk prövas bättre av nationella domstolar. Enligt hans mening hade det inte visats att det fanns fullgoda skäl att tro att det förelåg en verklig risk för att N skulle utsättas för en behandling som stred mot artikel 3 om han utvisades och verkställandet av utvisningsbeslutet skulle därför inte kränka denna artikel.

HÄNVISNINGAR
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29

Siliadin mot Frankrike
(Ansökan nr 73316/01, dom den 26 juli 2005)
Domen finns endast på franska.

Flicka, som saknade pass och formell invandrarstatus, fick under flera år arbeta 15 timmar om dygnet sju dagar i veckan utan lön och utan någon ledighet och rörelsefrihet och hon ansågs därför hållen i träldom. När den nationella lagstiftningen inte gav henne något skydd mot detta uppfyllde inte staten sina positiva skyldigheter och det skedde därför en kränkning av artikel 4.

S, kom som femtonåring från Togo till Frankrike på turistvisum tillsammans med D hos vilken hon arbetade som oavlönad tjänstekvinna. Det var överenskommet att S skulle arbeta hos D tills hon betalat av sin biljett och D skulle se till att S:s invandrarstatus blev formellt ordnad och att S fick utbildning. Makarna D hade tagit hand om hennes pass. S lånades ut till B för att hjälpa denna med hennes två barn och hushållet under B:s graviditet. Sedan hon fött sitt barn förklarade B för S att hon tänkte behålla henne. S blev därmed hushållerska hos makarna B. Hon arbetade sju dagar i veckan mellan kl. 07.30 och 22.30. Hon fick sova på en madrass i samma rum som den nyfödde pojken för att kunna ta hand om honom om han vaknade. Hon arbetade utan lön, bortsett från småsummor som hon fick av B:s mor och hon fick endast undantagsvis lämna bostaden vissa söndagar för att gå i mässan. Hon lyckades så småningom fly och arbetade under en tid i en annan familj, G, mot en lön på 2 500 FF i månaden. Emellertid lydde hon sin farbror och gick tillbaka till familjen B där hennes förhållanden blev i stort sett desamma som tidigare. Hon lyckades dock komma över sitt pass. Genom en granne underrättades polisen om hennes situation och makarna B åtalades för att under tiden juli 1995 till juli 1998 ha utnyttjat en person i en sårbar situation och i beroendeställning för oavlönat arbete under förhållanden som inte var förenliga med mänsklig värdighet. Makarna B dömdes till fängelse i tolv månader vardera, varav sju månader villkorligt, jämte böter på ett belopp av 100 000 FF. De ålades också att solidariskt betala ett skadestånd till S med 100 000 FF. Makarna B överklagade och appellationsdomstolen i Paris frikände dem helt. Domstolen beaktade bl.a. att S talade mycket god franska, att hon haft en viss rörelsefrihet som när hon gjorde inköp eller följde barnen till eller från olika aktiviteter. Det var vid ett sådant tillfälle hon fått kontakt med G, hos vilken hon arbetade en tid. Hon hade också haft möjlighet att kontakta sin far och sin farbror. Genom sitt sätt att agera hade S visat ett visst oberoende och det kunde därför inte anses visat att hennes situation varit särskilt sårbar eller haft karaktären av beroendeställning. S klagade till kassationsdomstolen som upphävde den överklagade domen såvitt avsåg skadeståndet och visade målet åter till appellationsdomstolen i Versailles, som visserligen fann makarna B skyldiga till att ha utnyttjat en sårbar och beroende person men att hennes arbets- och levnadsvillkor inte varit oförenliga med mänsklig värdighet. S fick så småningom ersättning för obetalda löner med drygt 31 000 EUR. - I Europadomstolen åberopade S artikel 4 och hävdade att tillämpliga straffbestämmelser inte gett henne tillräckligt skydd mot träldom eller i vart fall mot det tvångsarbete hon tvingats till och som i praktiken gjort henne till en hushållsslav.

Europadomstolen meddelade prövningstillstånd genom beslut 2005-02-01.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att det inte räcker med att det förekommit ett gynnande beslut eller en förmånlig åtgärd för att en person skall fråntas ställningen som ”offer” i konventionens mening. Regeringen hade inte förnekat att artikel 4 var tillämplig. Domstolen framhöll att artikel 4 innehåller en av de grundläggande värderingarna i de demokratiska stater som bildar Europarådet. Den innehåller en av de konventionsbestämmelser enligt vilka det inte räcker att en stat avhållit sig från att ingripa i de rättigheter som garanteras för att den skall ha fullgjort sina skyldigheter, utan den ger också upphov till positiva skyldigheter för staterna. Domstolen konstaterade att regeringen vid förhandlingen hade medgett att det tycktes föreligga positiva skyldigheter i förhållande till artikel 4. Domstolen slog fast att om tillämpningen av artikel 4 begränsades till enbart aktivt handlande skulle det stå i strid med de internationella konventionerna i ämnet och artikel 4 skulle bli innehållslös. Det finns därför positiva skyldigheter för en stat att anta och effektivt tillämpa straffrättsliga bestämmelser som gör ett sådant handlande som beskrivs i artikel 4 till ett straffbart brott.

Domstolen noterade att det utöver Europakonventionen finns ett antal internationella överenskommelser som syftar till att skydda människor mot slaveri, träldom, tvångsarbete och annat påtvingat arbete. Även om slaveriet officiellt varit avskaffat i mer än 150 år finns det, som Europarådets parlamentariska församling framhållit, fortfarande hushållsslaveri i Europa som berör tusentals människor, flertalet av dem kvinnor. Enligt nutida värderingar och trender på området är staterna skyldiga att förklara som brott och bestraffa varje handling som syftar till att försätta en person i en sådan situation som avses i artikel 4. Domstolen konstaterade att S hade arbetat för makarna B under flera år utan ledighet, mot sin vilja och utan lön. S, som vid den aktuella tidpunkten var minderårig, vistades olagligt i ett främmande land och var rädd för att gripas av polisen. Makarna B hade underhållit hennes rädsla och låtit henne tro att hennes invandrarstatus skulle legaliseras. Mot den bakgrunde fann domstolen att S åtminstone varit föremål för tvångsarbete i konventionens mening.

Domstolen tog därefter ställning till om S också hållits i slaveri eller träldom. Även om S fråntagits sitt självbestämmande gav bevisningen i målet inte vid handen att hon hållits i slaveri i verklig mening, dvs. att makarna B utövat ett ägarskap över henne och därmed förringat henne till ett objekt. Domstolen fann således att S inte kunde anses ha hållits i slaveri. När det sedan gällde frågan om träldom var det att ses som en skyldighet att tillhandahålla sina tjänster under tvång och det var kopplat till begreppet ”slaveri”. Det tvångsarbete som S utfört hade varat nära 15 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. S hade inte själv valt att arbete för makarna B. Som minderårig hade hon inga resurser och var sårbar och isolerad och hon hade inga möjligheter att klara sitt uppehälle annat än hos makarna B, där hon delade sovrum med barnen. S var helt utlämnad till makarna B:s gottfinnande, eftersom hennes papper hade tagits om hand och hon hade lovats att få sin situation som invandrare ordnad, vilket dock aldrig skedde. Hon hade inte heller någon rörelsefrihet eller ledig tid. Eftersom hon, trots det löfte som getts hennes far, inte fått gå i skola kunde hon inte hoppas att hennes situation skulle förbättras. Hon var totalt beroende av makarna B. Vid sådant förhållande fann domstolen att S, som då var minderårig, hade hållits i träldom i den mening som avses i artikel 4.

Fråga uppkom då om den franska lagstiftningen, mot bakgrund av Frankrikes positiva skyldigheter enligt artikel 4, hade gett S ett tillräckligt skydd. Domstolen noterade att ingen av medlemsstaterna i Europarådet uttryckligen hade gjort hushållsslaveri till ett brott och varken slaveri eller träldom klassades som brott i den franska lagstiftningen. Makarna B hade visserligen åtalats enligt vissa bestämmelser i strafflagen men de hade inte blivit dömda för brott. Allmänne åklagare hade inte klagat över appellationsdomstolens friande dom och i kassationsdomstolen hade endast den civilrättsliga delen av målet varit uppe. Vidare hade en kommitté under den franska nationalförsamlingen konstaterat att de aktuella bestämmelserna i strafflagen tolkades mycket olika i de franska domstolarna. Vid sådant förhållande fann domstolen att den vid den aktuella tidpunkten gällande brottslagstiftningen inte hade gett S ett uttryckligt och effektivt skydd mot de handlingar som hon varit offer för. Domstolen betonade den alltmer höjda standard som fordras när det gäller att skydda mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som kräver större fasthet när det gäller att bedöma kränkningar av demokratiska samhällens grundläggande värderingar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 4.

HÄNVISNINGAR
Karahalios ./. Grekland, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)
Malama ./. Grekland, beslut 1999-11-25
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Issaïeva ./. Ryssland, dom 2005-02-24 (jfr nr 4/05)
A ./. U K, dom 1998-09-23
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Seguin ./. Frankrike, beslut 2000-03-07
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22

Mild och Virtanen mot Finland
(Ansökningar nr 39481/98 och 40227/98, dom den 26 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

När anklagade fälldes för brott p.g.a. utsagor som vittnen lämnat till polisen utan att vittnena kallats till domstolen så att försvaret fått möjlighet att höra vittnena skedde det en kränkning av artikel 6.1 och 3 d) i förening.

Mild, M, och Virtanen, V, anklagades i juni 1995 för grov stöld grundat på misstanke om att de varit inblandade i en stöld av fyra pälsar värda drygt 55 000 EUR. Åklagaren stödde sig på vittnesmål som lämnats till polisen av två personer som, sedan de erkänt, redan dömts för brottet. MoV förnekade alla anklagelser mot dem. I februari 1996 tog ett av vittnena tillbaka sina uppgifter rörande MoV och hävdade att de var osanna. Han upplyste också domstolen om att han var medveten om att myndigheterna inte kunde tvinga honom att inställa sig i domstolen mot sin vilja. Tingsrätten som kallat vittnena men inte kunnat få dem att närvara vid förhandlingen avskrev anklagelserna mot MoV. Åklagaren överklagade och hovrätten i Vaasa höll muntlig förhandling i november 1996. De två vittnena var inte kallade och hördes inte av domstolen. I december dömde domstolen M för grov stöld till fängelse i ett år och tio månader. V dömdes för medhjälp till fängelse i fyra månader villkorligt. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i juni 1997. - I Europadomstolen klagade MoV över att de inte fått en rättvis rättegång eftersom de inte fått möjlighet att höra vittnena och ställa frågor till dem. De åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen fann att rättigheterna enligt artikel 6.3 utgör särskilda aspekter av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och att dessa bestämmelser därför skulle prövas tillsammans. Domstolen framhöll att all bevisning normalt skall läggas fram vid en offentlig förhandling i den tilltalades närvaro i ett kontradiktoriskt förfarande. Det får förekomma undantag från denna regel men ett undantag får inte inskränka försvarets rättigheter. I allmänhet krävs att svaranden får lämplig och tillräcklig möjlighet att ifrågasätta och fråga ut ett vittne, antingen när vittnesmålet avges eller senare och en fällande dom får inte grundas enbart eller till avgörande del på utsagor som försvaret inte fått möjlighet att ifrågasätta. Europadomstolen noterade att MoV aldrig fått tillfälle att ställa frågor till vittnena vars utsagor hade beaktats som bevisning av hovrätten. Det var förståeligt att hovrätten inte försökt kalla vittnena när tingsrätten hade misslyckats men domstolen fann att hovrätten inte vidtagit varje rimlig amsträngning för att få vittnena att närvara vid förhandlingen. Dessutom var den nationella lagstiftningen bristfällig vid den aktuella tidpunkten, eftersom den inte innehöll någon bestämmelse enligt vilken vittnenas närvaro i målet mot MoV kunde garanteras. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d) i förening.

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26

Jedamski och Jedamska mot Polen
(Ansökan nr 73547/01, dom den 26 juli 2005)
Kniat mot Polen
(Ansökan nr 71731/01, dom den 26 juli 2005)
Podbielski och PPU Polpure mot Polen
(Ansökan nr 39199/98, dom den 26 juli 2005)
Domarna finns endast på engelska.

Höga avgifter för att få en talan prövad i domstol var oproportionerliga och kränkte därför artikel 6.1.

De klagande i målen är alla polska medborgare och är bosatta i Polen. - I Europadomstolen klagade de över att de inte fått tillgång till domstolsprövning, eftersom avgifterna i domstolen för att få en talan prövad var för höga.

Europadomstolen bedömde omständigheterna i alla tre målen i sin helhet och beaktade betydelsen i ett demokratiskt samhälle av rätten till domstolsprövning. Domstolen fann att de rättsliga myndigheterna hade brustit när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan statens intresse av att kunna ta ut avgifter för att pröva en talan och de klagandes intresse av att hävda sina yrkanden i domstolarna. Domstolen fann att uttagandet av domstolsavgifter från de klagande innebar en oproportionerlig begränsning av deras rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Tinnelly & Sons Ltd m.fl. o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10

Alatulkkila m.fl. mot Finland
(Ansökan nr 33538/96, dom den 28 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Begränsning av fiske i syfte att stärka fiskbeståndet som prövades i Högsta domstolen utan muntlig förhandling kränkte inte vare sig artikel 6.1, artikel 1 i protokoll nr 1 eller denna artikel i förening med artikel 14.

Klagande i målet är tio personer, A, som alla äger vattenområden eller är fiskare i Bottenviken. De är också valda representanter för sina respektive lokala fiskelag eller delägarlag. 1996 förbjöd finsk-svenska gränsälvskommissionen bl.a. allt fiske efter lax och öring i vissa angivna vattenområden under 1996 och 1997 års fiskesäsonger. Några av de klagande som var yrkesfiskare fick viss ersättning för att täcka de ekonomiska förluster de led under fiskesäsongen 1996 p.g.a. restriktionerna. Högsta förvaltningsdomstolen avslog 1998 en begäran att få 1996 års beslut upphävt. I sitt beslut fann domstolen att alla de som ansökt om upphävande hade varit medvetna om planerna på en begränsning av fisket i fråga och hade haft möjlighet att ge sina synpunkter till känna innan gränsälvskommissionen meddelade restriktionerna. Begränsningen var avsedd att stärka fiskbeståndet och därigenom säkerställa ett framtida fiske. Kommissionens beslut kunde inte anses strida vare sig mot artikel 6 i konventionen eller mot grundlagen. Beslutet hade inte grundats på en uppenbart oriktig rättstillämpning och det hade inte heller förekommit något processuellt fel som i grunden kunde ha påverkat beslutet. - I Europadomstolen klagade A över att fiskerestriktionerna kränkte deras rätt till respekt för sin egendom och att de diskriminerades i förhållande till fiskare i angränsande vatten. De klagade också över att de inte fått tillgång till domstolsprövning eller till något annat effektivt rättsmedel för att få restriktionerna prövade. De åberopade artikel 6.1, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 14.

Europadomstolen noterade att Högsta förvaltningsdomstolen hade prövat fiskeförbudets laglighet och dess förenlighet med grundlagen och artikel 6. Även om det inte uttryckligen hade hänvisats till artikel 1 i protokoll nr 1 hade prövningen ändå omfattat rättvisan i förfarandet och det hade bedömts att de klagande haft rimlig möjlighet att framföra sina synpunkter till gränsälvskommissionen. Högsta förvaltningsdomstolen hade också prövat nödvändigheten och proportionaliteten av förbudet och funnit att det varit nödvändigt för att bevara fiskbeståndet. Domstolen hade inte i något avseende ansett sig sakna behörighet att svara på de klagandes påståenden. Förfarandet inför Högsta förvaltningsdomstolen hade därför gett de klagande tillgång till ett effektivt rättsmedel. Domstolen konstaterade vidare att det inte fanns något som talade för att de klagande skulle ha begärt en muntlig förhandling vilket de kunnat. De hade därmed avstått från sin rätt till muntlig förhandling. Det hade inte heller framkommit att målet innehöll någon fråga av allmänt intresse som motiverade att muntlig förhandling ändå hölls. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att ingreppet i de klagandes rätt till respekt för sin egendom var berättigat, att det var lagligt och att det avsåg att skydda fiskbeståndet. Det saknades anledning att betvivla att fiskbeståndet var sådant att det behövdes bevarande åtgärder och att åtgärderna var anpassade till lokala förhållanden. Ingreppet innebar dessutom inte att de klagandes rättigheter att fiska i de aktuella vattnen helt förbjöds. Yrkesfiskare vars försörjning påverkades av förbudet kunde ansöka om ersättning för ekonomiska förluster och några av de klagande hade utnyttjat denna möjlighet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

När det gällde klagomålet om diskriminering fann domstolen att det saknades anledning att ifrågasätta att det fanns tillräckliga skäl för att vid olika tidpunkter införa restriktioner i skilda vattenområden och för olika förbud mot fångstredskap i skilda områden. Det hade därför varit berättigat att behandla de klagande annorlunda än personer som hade fiskerättigheter i andra områden. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

( Jämför Kammarrättens i Sundsvall beslut den 19 december 2002 redovisat i nr 2/03; redaktörens anm.)

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25
W. ./. U K, dom 1987-07-08
König ./. Tyskland, dom 1987-06-28
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23
Posti o. Rahko ./. Finland, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21
Bryan ./. U K, dom 1995-11-22
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Artikel 1 i protokoll nr 1, för sig och i förening med artikel 14
Posti o. Rahko ./. Finland, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03

Rosenzweig och Bonded Warehouses Ltd mot Polen
(Ansökan nr 51728/99, dom den 28 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Återkallelse av licens att driva tullnederlag och av exporttillstånd utan bärande skäl hindrade den klagande att driva sin verksamhet och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Rosenzweig, R, är ägare till bolaget som driver ett tullnederlag. I februari 1994 beviljade tullmyndigheten bolaget licens att driva ett tullnederlag i Slubice och i juni 1995 beviljades ytterligare tillstånd att exportera varor via gränsövergången i Slubice. I november 1995 beslöt tullmyndigheten att återkalla exporttillståndet samt att stänga och försegla bolagets huvudkontor så att bolaget hindrades från vidare verksamhet. Härefter omprövades tillståndet flera gånger. - I Europadomstolen hävdade R att han p.g.a. att tillståndet och licensen återkallades förhindrades att driva sin verksamhet. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att återkallande av ett giltigt tillstånd att driva en verksamhet var ett intrång i rätten till respekt för en persons egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Vidare konstaterades att återkallelsen av det i juni 1995 beviljade exporttillståndet och de följande rättegångarna varigenom tillståndets giltighet omprövades flera gånger gjorde det omöjligt för R att driva verksamheten. Domstolen fann att myndigheterna inte hade visat att det funnits några misstankar om att bolagets verksamhet på något sätt varit olaglig eller ohederlig eller att R och bolaget varit inblandade i något försök att undgå tull. Sådant argument skulle ha kunnat ge trovärdighet åt regeringens uppfattning att återkallelsen haft ett samhälleligt syfte. Domstolen fann att det inte hade visats att myndigheterna följt en rak och bestående linje när de upphävde och ändrade sina beslut i fråga om bolagets verksamhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Belvedere Alberghiera ./. Italien, dom 2000-05-30
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-27
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22

Kolu mot Turkiet
(Ansökan nr 35811/97, dom den 2 augusti 2005)
Domen finns endast på franska.

Förhör i polisarrest utan närvaro av advokat och utan upplysning om rätten att tiga och om rätten till advokat kränkte artikel 6.3 c) och d) i förening med artikel 6.1.

Kolu, K, var vid den aktuella tidpunkten frisörlärling. Han greps på kvällen den 27 februari av en polispatrull. Han fördes till en polisstation och placerades i arrest. Under tiden i arresten erkände K att han utfört flera dussin inbrott. Den 28 februari undertecknade han en skriftlig berättelse i vilken han erkände särskilt att han brutit sig in i två lärarinnors hem, hotat dem med ett vapen och bundit dem och försett dem med munkavle innan han tog deras pengar. En av de två kvinnorna identifierade honom ”otvetydigt” på grundval av ett fotografi, trots att han vid inbrottstillfället hade burit en svart strumpa över huvudet som dolde hans ansikte. K ställdes inför brottmålsdomstol och anklagades för olaga intrång och grov stöld. Han förnekade anklagelserna och påstod att han tvingats erkänna under tortyr. Genom en dom den 21 mars 1996 dömdes K för stöld till fängelse i 33 år och fyra månader. K överklagade utan framgång. Enligt en lag om amnesti frigavs K i december 2000. - I Europadomstolen hävdade K att han blivit åtalad och dömd i strid med sina rättigheter till försvar och principen om rättvisa enligt artikel 6. Han åberopade vidare artikel 7 och påstod att han dömts till ett längre straff än lagstiftningen gav utrymme för i fråga om det brott han anklagats för.

Europadomstolen konstaterade att K måste ha blivit utfrågad vid åtminstone två tillfällen innan han skrev under den skriftliga bekännelsen. Även om omständigheterna vid dessa förhör vara oklara stod det klart att K gjort flera uttalanden där han angav sig själv. Det fanns inget som talade för att han gjort dessa uttalanden i närvaro av en advokat eller för att han upplysts om sin rätt till en advokat. Det fanns inte heller något som talade för att K skulle ha avböjt biträde av en advokat, eftersom ett sådant avböjande måste vara tydligt och klart. Vidare förelåg stor tvekan när det gällde vilken attityd poliserna haft under förhören. Det framgick inte att de upplyst K om hans rätt att tiga vilket var en grav underlåtelse med hänsyn till att K hållits isolerad hela tiden i polisarresten. Redan på grund av dessa allvarliga förhållanden kunde förhör som hållits under sådana omständigheter inte undgå att utöva ett psykologiskt tryck som medförde att den förhörde bröt sin tystnad. Myndigheterna hade varit skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att K inte berövades stöd av en advokat under förhören vilket knappast kunde undgå att få motsatt effekt på försvarets rättigheter, särskilt som de uttalanden genom vilka K angivit sig själv senare hade blivit nyckelinslaget i åtalet och i åklagarens argument. När det gällde brottmålsrättegången hade K i praktiken nekats inte bara möjligheten att ifrågasätta de påståenden som gjorts av dem som anklagade honom utan också en möjlighet att ifrågasätta användningen av bekännelser som erhållits utan en advokats närvaro och under isolering i polisens arrest. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.3 c) och d) i förening med artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 7.

HÄNVISNINGAR
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Magee ./. U K, dom 2000-06-06
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17
Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Kolu ./. Turkiet, beslut 2004-07-06
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Kok ./. Nederländerna, beslut 2000-07-04
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Unterpertinger ./. Österrike, dom 1986-11-24
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19

Zeciri mot Italien
(Ansökan nr 55764/00, dom den 4 augusti 2005)
Domen finns endast på franska.

När nationella myndigheter beslutade om utvisning utan att beakta att den dom som de grundade sitt beslut på hade undanröjts begicks ett allvarligt fel som inte var ursäktligt och det skedde en kränkning av artikel 5.1. När det vidare saknades möjligheter att få skadestånd för den kränkningen skedde det en kränkning även av artikel 5.5.

Zeciri, Z, är medborgare i Serbien och Montenegro och är född och bosatt i Kosovo. Innan han arresterades den 25 december 1998 bodde han i Milano. Z anklagades för försök till väpnat rån. Han dömdes den 9 mars 1999 genom ett förkortat förfarande till fängelse i ett år och två månader jämte böter. Straffet ersattes med ett beslut om utvisning. Utvisningen verkställdes emellertid inte eftersom Z saknade giltiga handlingar för att återvända till sitt hemland. Sedan en dom i andra instans hade upphävts dömdes Z åter genom ett förenklat förfarandet till fängelse i ett år och två månader jämte böter. Dessa straff ersattes inte av något utvisningsbeslut. Z frigavs efter avtjänat straff den 25 februari 2000. Samma dag delgavs han ett beslut att han skulle intas tillfälligt i ett förvar. Beslutet, som grundades på att ”undersökningsdomaren hade beslutat om utvisning i stället för straff”, fastställdes först av domstol men undanröjdes den 21 mars 2000. Sedan han släppts lämnade Z Italien och återvände till Kosovo. - I Europadomstolen klagade Z över att han gripits och berövats friheten efter det att han avtjänat sitt straff. Han åberopade artikel 5.1 och artikel 5.5 och hävdade att han borde vara berättigad till skadestånd för det allvarliga men han lidit.

Den italienska regeringen medgav att polisen och de rättsliga myndigheterna hade begått ett allvarligt misstag när de beslutat att Z skulle utvisas utan att ta hänsyn till att den dom som de grundade sitt beslut på hade undanröjts.

Europadomstolen fann att ett sådant fel inte kunde anses ursäktligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen konstaterade vidare att Z inte haft några möjligheter att, med en tillräcklig grad av säkerhet, kunna få någon ersättning för kränkningen av artikel 5.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.5
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
N.C. ./. Italien, dom (GC) 2002-12-18 (jfr nr 1/03)
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22
Sardinas Albo ./. Italien, beslut 2004-01-08

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Aslan ./. Turkiet, 2005-07-15
Caplik ./. Turkiet, 2005-07-15
Feyyaz Yilmaz ./. Turkiet, 2005-07-15
Keçeki ./. Turkiet, 2005-07-15
Mehmet Celik ./. Turkiet, 2005-07-15
Yesiltas and Kaya ./. Turkiet, 2005-07-15
Karabas ./. Turkiet, 2005-07-21
Levent Can Yilmaz ./. Turkiet, 2005-07-21
Reyhan ./. Turkiet, 2005-07-21
Yildiz m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-21
Önder och Zeydan ./. Turkiet, 2005-08-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05 och 7/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Nastou ./. Grekland (nr 2), 2005-07-15; även artikel 6.1, skälig tid, och artikel 13.
Capone ./. Italien, 2005-07-15
Carletta ./. Italien, 2005-07-15
Colacrai ./. Italien, 2005-07-15
Donati ./. Italien, 2005-07-15
La Rosa and Alba ./. Italien (nr 6), 2005-07-15
La Rosa and Alba ./. Italien (nr 8), 2005-07-15
Cafer Kaplan ./. Turkiet, 2005-07-15
Kahveci ./. Turkiet, 2005-07-15
Kurucu ./. Turkiet, 2005-07-15
Salih Kaplan ./. Turkiet, 2005-07-15
Salih Kaplan ./. Turkiet (nr 2), 2005-07-15
Yilmaz and Gümüs ./. Turkiet, 2005-07-15
Zeynep Sahin ./. Turkiet, 2005-07-15
Baskan ./. Turkiet, 2005-07-21
Fadil Yilmaz ./. Turkiet, 2005-07-21
Hüseyin Yigit ./. Turkiet, 2005-07-21
Kendirci ./. Turkiet, 2005-07-21
Mehmet Yigit ./. Turkiet ( nr. 2, 3, 4 och 5), 2005-07-21
Mustafa och Mehmet Toprak ./. Turkiet, 2005-07-21
Mustafa Toprak ./. Turkiet (nr 1 och 2), 2005-07-21
Pembe m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-21
Salih Yigit ./. Turkiet (nr 1 och 2), 2005-07-21
Seyit Ahmet Özdemir m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-21
Yayla ./. Turkiet, 2005-07-21
Dost m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-26
Karapinar ./. Turkiet, 2005-08-02
Tas m.fl. ./. Turkiet, 2005-08-02

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05 och 7/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Natalya Gerasimova ./. Ryssland, 2005-07-21
Yavorivskaya ./. Ryssland, 2005-07-21
Scutari ./. Moldavien, 2005-07-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Chernyayev ./. Ukraina, 2005-07-26; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05 och 7/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Roseltrans ./. Ryssland, 2005-07-21

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05 och 7/05.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall m.m.
Fatma Kaçar ./. Turkiet, 2005-07-15; även artikel 13
Simsek m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-26; även artikel 13
Tanis m.fl. ./. Turkiet, 2005-08-02; även artiklarna 3, 5, 13 och 38.

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05 och 6/05.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Agatianos ./. Grekland, 2005-08-04

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05, 4/05 och 7/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den15 juli - den 4 augusti 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 15, 21, 26 och den 28 juli samt den 2 och 4 augusti 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 15 och 28 juli samt den 2 augusti 2005.

ARTIKEL 6.1
15 juli
De Landsheer ./. Belgien (50575/99)
Leroy ./. Belgien (52098/99) skattemål
Asenov ./. Bulgarien (42026/98); även artikel 5.3 och 4, se nedan
21 juli
Desrues ./. Frankrike (77098/01)
Atmatzidi ./. Grekland (2895/03)
Amassoglou ./. Grekland (40775/02)
Strain m.fl. ./. Rumänien (57001/00); även artikel 1 i protokoll nr 1
26 juli
Mezötúr-Tiszazugi Vizgazdálkodási Társulat ./. Ungern (5503/02)
28 juli
Cima ./. Italien (55161/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gamberini Mongenet ./. Italien (nr 2) (68707/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Molteni och Ghisi ./. Italien (67911/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sciortino ./. Italien (69834/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Stornelli m.fl. ./. Italien (68706/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
2 augusti
Ouattara ./. Frankrike (57470/00)
4 augusti
Koutrouba ./. Grekland (27302/03)
Loumidis ./. Grekland (19731/02)
Dattel m.fl. ./. Luxemburg (13130/02)
Gavalas ./. Grekland (5077/03)
Ioannidis ./. Grekland (5072/03); även artikel 13
Spyropoulos ./. Grekland (5081/03); även artikel 13
Tsaras ./. Grekland (5085/03); även artikel 13
Vozinoz ./. Grekland (5076/03); även artikel 13
Stoianova och Nedelcu ./. Rumänien ( 77517/01 och 77722/01) brottmål

ARTIKEL 5.3
15 juli
Asenov ./. Bulgarien (42026/98); även artikel 6.1 och 5.4
28 juli
Czarnecki ./. Polen (75112/01)
2 augusti
Sadegül Özdemir ./. Turkiet (61441/00)

ARTIKEL 5.4
15 juli
Asenov ./. Bulgarien (42026/98); även artikel 6.1 och 5.3

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 15 juni 2005 i mål Ö 2017-02 i fråga om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om skuldsanering för att kunna hålla muntlig förhandling.

H ansökte om skuldsanering hos kronofogdemyndigheten men fick avslag. Tingsrätten lämnade hennes överklagande utan bifall och hovrätten vägrade prövningstillstånd. H hävdade i HD att det skett ett grovt rättegångsfel när hovrätten inte hållit muntlig förhandling innan den avgjorde ärendet, trots att hon yrkat sådan förhandling. Hon åberopade artikel 6.1 i Europakonventionen.

HD anförde i huvudsak följande. Utöver ärendelagens bestämmelser måste domstolen ta hänsyn till Europakonventionens krav när frågan om domstolen skall hålla muntlig förhandling prövas i t.ex. ett skuldsaneringsärende. Domstolen har i flera fall slagit fast att artikel 6 i konventionen innebär en rätt till muntlig förhandling i åtminstone en instans. Även i konventionsfallen kan domstolen emellertid i vissa fall underlåta att bifalla en framställning om sammanträde, exempelvis när domstolen endast skall pröva en rättsfråga eller en interimistisk fråga som lika väl kan prövas på handlingarna. Inte heller om de argument och invändningar som framförs är uppenbart orimliga och saknar relevans behöver sammanträde hållas. Rätten till muntlig förhandling enligt artikel 6.1 i Europakonventionen måste beaktas också när en hovrätt bedömer om prövningstillstånd skall meddelas. Det kan därför vara nödvändigt för hovrätten att meddela sådant tillstånd även om det i övrigt saknas skäl för detta.

H hade hävdat att tingsrättens dom grundade sig på felaktiga uppgifter och hon begärde muntlig förhandling för att kunna lämna nya och riktiga uppgifter om sina ekonomiska och personliga förhållanden. Med hänsyn härtill och då de sakförhållanden som H ville belysa inte kunde anses irrelevanta borde hovrätten ha bifallit hennes begäran om muntlig förhandling och skulle därför dessförinnan ha meddelat prövningstillstånd. HD meddelade tillstånd för prövning i hovrätten.


Göta hovrätts dom den 4 januari 2005 i mål B 1929-04 i fråga om brott mot miljöbalken och om rättegång hållits inom skälig tid.

E hade i enlighet med tingsrättens dom som inte överklagats i skuldfrågan gjort sig skyldig till brott mot miljöbalken den 15-17 juli 2000 genom att gräva bort en 200 m lång stenmur på sin fastighet. Tingsrätten hade emellertid i dom den 3 juni 2004 med stöd av 29 kap. 6 § brottsbalken meddelat påföljdseftergift, eftersom en i förhållande till förseelsens art ovanligt lång tid förflutit sedan förseelsen begicks. Åklagaren yrkade i överklagande att E skulle dömas till böter och anförde att tidsutdräkten i målet berodde på att miljöåklagartjänsten stått obemannad under tiden den 1 januari till den 1 maj 2002, att ärendebalanserna ökat och att det inte var ovanligt att miljöbrottsutredningar drog ut på tiden.

Hovrätten redogjorde för förloppet från det brottet begicks till dess tingsrättens dom meddelades och anförde härefter i huvudsak följande. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har den som är anklagad för brott rätt till rättegång inom skälig tid. Den relevanta tiden för bedömningen av om rätten till rättegång inom skälig tid kränkts börjar den dag när en person kan sägas vara anklagad för brott och avslutas den dag då det föreligger slutlig dom. I målet skulle den relevanta tiden räknas från den 26 mars då E delgavs misstanke om brott. Vid bedömningen skall också beaktas hur komplicerat målet varit och hur den tilltalade själv, domstolen och andra inblandade myndigheter agerat under förfarandet. Förevarande mål har varit tämligen okomplicerat att utreda, varför handläggningstiden främst hos länsstyrelsen får anses ha varit anmärkningsvärt lång. Vad åklagaren anfört som förklaring är inte omständigheter som kan påverka frågan om rättegång hållits inom skälig tid. Hovrätten fann emellertid sammanfattningsvis med hänsyn till de relevanta tidpunkterna för bedömningen att handläggningstiden inte kunde anses ha varit så lång att rättegången inte hållits inom skälig tid. Handläggningen stred därför inte mot artikel 6.1 i Europakonventionen.

Hovrätten satte härefter, med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken, straffet lägre än vad som motsvarade brottets straffvärde, eftersom det förflutit en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid mellan det att brottet begicks och fram till dess att E fick del av åtalet för brottet.




Senast ändrad: 2011-04-12