JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 6 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 maj - den 16 juni 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Vigroux mot Frankrike, 2005-05-19
Domstol, som fått läkarintyg på att en tilltalad inte kunde infinna sig, dömde honom ändå i hans frånvaro utan att höra hans advokat och kränkte därmed artikel 6.1.

Kaufmann mot Italien, 2005-05-19
Strikt tolkning av fristbestämmelse och vägrad förlängning innebar att klaganden vägrades tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein, 2005-05-19
Att deltidsverksam domare i advokatverksamhet delade lokal med annan domare som dömt i underinstans, utan att det fanns vare sig ett yrkesmässigt eller ett ekonomiskt beroende dem emellan, innebar inte att han inte var opartisk och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1. Att däremot part inte fick del av och möjlighet att bemöta motparts inlaga kränkte rätten till likställdhet och artikel 6.1.

Berkouche mot Frankrike, 2005-05-24
Vägran att sammanföra brottmål mot en person med mål avseende hans egen talan om brott som begåtts av annan kränkte inte kravet på rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 3.

Sildedzis mot Polen, 2005-05-24
Oklara bestämmelser och vägran att registrera en i god tro förvärvad bil kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Buzescu mot Rumänien, 2005-05-24
Förfarandet för prövning av beslut att upphäva registrering som advokat var inte rättvist och kränkte artikel 6.1. Själva upphävandet av registreringen var inte en proportionerlig åtgärd och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Vetter mot Frankrike, 2005-05-31
Installation av avlyssningsmikrofon med stöd av bestämmelser om telefonavlyssning kränkte artikel 8 och när part i kassationsdomstol inte fick del av samma handlingar som generaladvokaten kränktes artikel 6.1.

Antunes Rocha mot Portugal, 2005-05-31
Säkerhetsutredning utan den undersöktes vetskap och samtycke hade inte stöd i tillräckligt klar lag och kränkte därför artikel 8. När förfarandet inte skedde inom rimlig tid kränktes artikel 6.1.

Emek Partisi och Senol mot Turkiet, 2005-05-31
Upplösning av politiskt parti som grundades endast på dess partiprogram kränkte artikel 11.

Claes m.fl. mot Belgien, 2005-06-02
När processuella bestämmelser avsedda endast för ministrar tillämpades på andra kunde domstolen inte anses upprättad enligt lag och ha behörighet att döma. När den ändå dömde kränktes artikel 6.

Cottin mot Belgien, 2005-06-02
När part inte varit närvarande vid förhör inför en medicinsk sakkunnig och kunnat korsförhöra eller ställa frågor till vittnen och sakkunnig kränktes artikel 6.1.

Goktepe mot Belgien, 2005-06-02
Att domstol formulerade frågor till en jury som skulle besvaras med ja eller nej på så sätt att alla tilltalade omfattades av försvårande omständigheter, oavsett vilket brott de befanns skyldiga till, var inte förenligt med en rättvis rättegång och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Znamenskaya mot Ryssland, 2005-06-02
Vägran att låta dödfött barn, som fått namn efter moderns före detta make, få sin avlidne faders namn kränkte rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8.

Kilinç m.fl. mot Turkiet, 2005-006-07
Brister i den nationella regleringen av hur värnpliktigas mentala hälsa skulle bedömas spelade en avgörande roll för att myndigheterna inte gjort allt som stod i deras makt för att förhindra att värnpliktig med mentala störningar tog sitt liv. Det hade därför skett en kränkning av artikel 2.

Chmelir mot Tjeckien, 2005-06-07
När domare som kände sig kränkt av en tilltalads agerande själv dömde ut böter för det aktuella agerandet kunde han inte anses opartisk i brottmålet och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

I.I. mot Bulgarien, 2005-06-09
Undermåliga förhållanden i utredningshäkte kränkte artikel 3 och frihetsberövande utan stöd i lag och utan rättslig prövning av oberoende och opartisk ämbetsman kränkte artikel 5.1, 3 och 4.

Fadeyeva mot Ryssland, 2005-06-09
Luftföroreningar från fabrik påverkade boende i ett näraliggande bostadsområde och statens oförmåga att skaffa fram lägenheter i ett område utan föroreningar innebar att det skedde en kränkning av artikel 8.

R.R. mot Italien, 2005-06-09
När en person dömdes för brott i sin frånvaro och det inte fanns någon möjlighet att få rättelse för det intrång som därmed skett i hans rättigheter kränktes artikel 6.

Baklanov mot Ryssland, 2005-06-09
Oklar lag innebar att det inte kunde förutses att smugglade pengar skulle konfiskeras och denna åtgärd ansågs därför sakna lagstöd och den kränkte då artikel 1 i protokoll nr 1.

Mayali mot Frankrike, 2005-06-14
Man som dömts för brott mot cellkamrat utan att de övriga som bodde i cellen hördes och mannen fått möjlighet att konfrontera dem innebar en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 3 d).

Pisk-Piskowski mot Polen, 2005-06-14
När polska myndigheter använde visst ord på kuvert till fångars post kunde annan slutsats inte dras än att brevet granskats och det hade då skett en kränkning av artikel 8.

Balliu mot Albanien, 2005-06-16
När en tilltalad fått en offentlig försvarare enligt rättshjälpssystemet och haft möjlighet att förhöra vittnen men avstått hade myndigheterna inte brustit i sina skyldigheter och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1 3 c) och d).

Storck mot Tyskland, 2005-06-16
Intagning på privat psykiatrisk klinik för behandling som inte beslutats av domstol utan av den intagnas familj utan hennes medgivande innebar ett frihetsberövande som staten var ansvarig för och det skedde en kränkning av artikel 5.1 och artikel 8.

Sisojeva m.fl. mot Lettland, 2005-06-16
När myndigheterna inte vidtog tillräckliga åtgärder för att reglera en familjs förhållanden i fråga om bosättning och medborgarskap kränktes artikel 8.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom den 9 juni 2005 i mål T 72-04 i fråga om skadestånd.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under april månad 72 domar. 46 ansökningar förklarades admissible, 1 505 för inadmissible och 37 avskrevs. 160 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-april 2005 har domstolen meddelat 277 domar, förklarat 219 ansökningar admissible, 7 105 för inadmissible, avskrivit 166 mål samt kommunicerat 732 ansökningar.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Vigroux mot Frankrike
(Ansökan nr 62034/00, dom den 19 maj 2005)
Domen finns endast på franska.

Domstol, som fått läkarintyg på att en tilltalad inte kunde infinna sig, dömde honom ändå i hans frånvaro utan att höra hans advokat och kränkte därmed artikel 6.1.

Vigroux, V, kallades att inställa sig inför brottmålsdomstolen i Alès. Vid förhandlingen kom han inte men hans advokat var där. V gav in ett läkarintyg som angav att han p.g.a. hälsoskäl inte kunde infinna sig i domstolen. Domstolen avgjorde emellertid målet samma dag utan att höra V:s advokat. V dömdes till ett års fängelse för undanhållande av mervärdeskatt och inkomstskatt. M.h.t. V:s hälsotillstånd beslöt domstolen att fängelsestraffet skulle vara villkorligt. V överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade V över att han inte fått en rättvis rättegång eftersom hans advokat som varit närvarande i rätten, inte fått framföra hans talan.

Europadomstolen konstaterade att rättegången, trots att V lämnat ett läkarintyg om att han inte kunde närvara, hade ägt rum i hans frånvaro och utan att hans advokat som varit närvarande fått uttala sig. Domstolen bekräftade åter den stora betydelse som fästs vid att den tilltalade får möjlighet att vara närvarande vid rättegången mot honom och var och ens rätt att bli försvarad av en advokat vid ett eventuellt åtal för brott. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Lala et Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Van Pelt ./. Frankrike, dom 2000-05-23

Kaufmann mot Italien
(Ansökan nr 14021/02, dom den 19 maj 2005)
Domen finns endast på franska.

Strikt tolkning av fristbestämmelse och vägrad förlängning innebar att klaganden vägrades tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Kaufmann, K, klagade under ett förfarande rörande äganderätten till en bit mark till kassationsdomstolen. Hans överklagande avvisades med motiveringen att det anförts för sent eftersom K inte hade iakttagit tidsfristen för att delge parterna i lägre instanser sitt överklagande. - I Europadomstolen hävdade K att beslutet att avvisa hans överklagande innebar att han hade vägrats tillgång till domstol i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen hänvisade till sin praxis och förklarade att rätten att få tillgång till domstolsprövning inte är absolut utan att den begränsas särskilt när det gäller villkoren för prövningstillstånd av statens utrymme för sina bedömningar. K hade visserligen gett in sitt överklagande ca två månader efter det att tidsfristen på 90 dagar löpt ut men han hade haft svårigheter att få tag på alla dem som deltagit förfarandet i de lägre instanserna, några bodde utomlands och hade varit svårt att få tag på deras adresser och dessutom att ordna översättningar av överklagandet och få dessa godkända. K hade meddelat domstolen sina problem och begärt förlängning av tidsfristen. Detta hade vägrats honom. Mot denna bakgrund hade det skett ett oberättigat ingrepp i K:s rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Leoni ./. Italien, dom 2000-10-26
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18

Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein
(Ansökan nr 63151/00, dom den 19 maj 2005)
Domen finns endast på engelska.

Att deltidsverksam domare i advokatverksamhet delade lokal med annan domare som dömt i underinstans, utan att det fanns vare sig ett yrkesmässigt eller ett ekonomiskt beroende dem emellan, innebar inte att han inte var opartisk och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1. Att däremot part inte fick del av och möjlighet att bemöta motparts inlaga kränkte rätten till likställdhet och artikel 6.1.

Klagande i målet är fem syskon, SR, alla medborgare i Liechtenstein. De klagade över ett förfarande där de vägrats bygglov för mark som de ägde. De hävdade att en av domarna i konstitutionsdomstolen som deltagit i prövningen av deras överklagande inte hade varit opartisk, eftersom han var kollega på en advokatbyrå med den domare som dömt i första instans. De påstod vidare att de inte fått någon möjlighet att svara på det som motparten anfört i förvaltningsdomstolen. - I Europadomstolen åberopade de artikel 6.1 och rätten till en rättvis rättegång.

Europadomstolen tog först ställning till påstående att domaren H i konstitutionsdomstolen inte varit opartisk och erinrade om att enligt domstolens fasta praxis så skall frågan om opartiskhet bedömas efter såväl en subjektiv som en objektiv prövning dvs. om en domare ger tillräckliga garantier för att varje tvivel om hans opartiskhet skall kunna uteslutas. Frågan i det aktuella målet måste bedömas mot bakgrund av att det rör sig om ett litet land där personer har dubbla funktioner och där domarna har deltidsuppdrag och i övrigt är verksamma som advokater. Domstolen fann inte anledning att tro att ett deltidsorganiserat rättsväsende inte kunde vara utformat så att det var förenligt med artikel 6. En domare presumeras vara subjektivt opartisk om inte annat visas. De klagande hade inte anfört något som innebar att H:s subjektiva opartiskhet kunde ifrågasättas. När det gällde den objektiva opartiskheten noterade domstolen att de två domarna visserligen delade lokaler men att de inte hade några gemensamma inkomster. Även om det för den objektiva opartiskheten är av stor betydelse hur ett förhållande framstår, kunde enbart det förhållandet att de delade lokaler, utan att något yrkesmässigt eller ekonomiskt beroende var inblandat, sätta H:s opartiskhet i tvivelsmål. Det aktuella målet skilde sig därför från tidigare avgjorda mål. Det fanns inte heller något som tydde på att de två domarna var särskilt goda vänner eller att de utbytt information om de klagandes mål. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

När det däremot gällde frågan om parternas likställdhet fann domstolen att respekten för rätten till en rättvis rättegång i det aktuella målet hade krävt att de klagande hade fått vetskap om motpartens/kommunens yttrande och att de fått möjlighet att bemöta detta. Så hade inte skett. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Opartisk domare
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
Pétur Thor Sigurdsson ./. Island, dom 2003- 39731/98
Puolitaival o. Pirttiaho ./. Finland, dom 2004-11-23 (jfr nr 11/04)
Pescador Valero ./. Spanien, dom 2003-06-17
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Parternas likställdhet
Ziegler ./. Schweiz, dom 2002-02-21
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18

Berkouche mot Frankrike
(Ansökan nr 71047/01, dom den 24 maj 2005)
Domen finns endast på franska.

Vägran att sammanföra brottmål mot en person med mål avseende hans egen talan om brott som begåtts av annan kränkte inte kravet på rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 3.

Berkouche, B, sitter f.n. i fängelse i Frankrike. Den 9 juli 1996 genomsöktes hans föräldrars hem i samband med en narkotikabrottsutredning. Ett antal skott avlossades då och B skadades. Senare samma dag undersöktes platsen och de inblandade poliserna förhördes. En av dem uppgav att han skjutit mot B för att skydda sin kollega som blivit beskjuten två gånger. B förhördes vid detta tillfälle inte p.g.a. hans hälsotillstånd. Den 8 augusti 1996 inleddes en formell utredning av en anklagelse mot B för mordförsök på två poliser. I ett brev i september 1997 gjorde B en anmälan mot en eller flera okända personer för mordförsök eller medhjälp därtill och han begärde samtidigt att få delta i processen som civil part. Vid förhandling inför brottmålsdomstolen i målet mot B begärde B att målet skulle vilandeförklaras så att det kunde prövas samtidigt med målet med anledning av hans anmälan. Hans begäran avslogs och brottmålsdomstolen fann honom skyldig till mordförsök och dömde honom till tio års fängelse. - I Europadomstolen hävdade B att båda förfarandena varit orättvisa särskilt på grund av brottmålsdomstolens vägran att pröva dem samtidigt och han åberopade artikel 6.1 och 3.

Europadomstolen konstaterade att B i målet mot honom själv haft möjlighet att försvara sig men att han valt att inte begära ett nytt eller ett kompletterande sakkunnigutlåtande I det andra målet hade han haft möjlighet att åberopa omständigheter som stöd för sin talan och undersökningsdomaren hade utrett målet och bl.a. begärt en ballistisk undersökning trots att det fanns en sådan i det andra målet. Det hade därför skett en objektiv och rättvis undersökning av B:s klagomål. Även om det skulle kunna anses att de två målen borde ha förts tillsammans, kunde domstolen mot angiven bakgrund inte finna att förfarandet som helhet hade inskränkt B:s rättighet till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför att inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3

HÄNVISNINGAR
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Le Duigou ./. Frankrike, beslut 2004-11-18
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18

Sildedzis mot Polen
(Ansökan nr 45214/99, dom den 24 maj 2005)
Domen finns endast på engelska.

Oklara bestämmelser och vägran att registrera en i god tro förvärvad bil kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Sildedzis, S, vars talan efter hans frånfälle fullföljdes av hans änka och dotter, hävdade att han under mer än två års tid varit förhindrad att använda sin bil eftersom myndigheterna vägrade att registrera bilen. Han gjorde vidare gällande att hans rörelse led en ekonomisk skada på grund härav. - I Europadomstolen åberopade S artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att ett gynnande beslut inte förtar en person hans ställning som ”offer” för en kränkning om inte staten i fråga har erkänt att det skett en kränkning, antingen uttryckligen eller i praktiken, och har lämnat gottgörelse för kränkningen. Endast om dessa två krav är uppfyllda är en undersökning enligt konventionens subsidiära skyddsmekanism utesluten. I förevarande fall hade staten inte erkänt någon kränkning och det förhållandet att S, sedan lagstiftningen ändrats, fått sin bil registrerad var inte tillräckligt för att han inte längre skulle anses som ett ”offer”.

Europadomstolen konstaterade härefter att de polska bestämmelserna om registrering av bilar inte var tillräckligt tydliga för att ge tillräckligt skydd mot godtyckliga ingripanden i en persons rätt till respekt för sin egendom från myndigheternas sida. Även om regleringen vidtagits i det legitima syftet att hindra att stulna fordon registrerades, hade S aldrig varit misstänkt för att ha stulit bilen eller för att ha förfalskat dess identifierings- eller chassinummer eller för något bedrägligt användande av bilen. Det var ostridigt att han var en köpare i god tro och att han köpt bilen vid en auktion som skattemyndigheten hållit. Han hade därför kunna förvänta sig att bilens ursprung var riktigt. Han hade inte heller i samband med förvärvet upplysts om att det kunde uppkomma problem vid registreringen. Ingreppet i hans rätt till respekt för sin egendom var därför inte proportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Tillstånd för änka att fullfölja talan
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20
"Offer" för kränkning
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Jensen ./. Danmark, beslut 2001-09-20
Scordino ./. Italien (nr.1), beslut 2003-03-27
Artikel 1 i protokoll nr 1
Belvedere Alberghiera ./. Italien, dom 2000-05-30
Svidranova ./.Tjeckien, kommissionens beslut 1998-07-01
Yaroslavtsev ./. Ryssland, dom 2004-12-01
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22

Buzescu mot Rumänien
(Ansökan nr 61302/00, dom den 24 maj 2005)
Domen finns endast på engelska.

Förfarandet för prövning av beslut att upphäva registrering som advokat var inte rättvist och kränkte artikel 6.1. Själva upphävandet av registreringen var inte en proportionerlig åtgärd och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Buzescu, B, var medlem i advokatsamfundet i Constanta och arbetade som advokat fram till 1981 då han flyttade till USA. Till följd därav förlorade han sitt rumänska medborgarskap och hans medlemskap i advokatsamfundet i Constanta upphörde. 1985 blev B medlem i advokatsamfundet i New York och han verkade där som advokat fram till 1991. Sedan han återfått sitt rumänska medborgarskap i mars 1991 återvända han till Rumänien och den 8 maj samma år upphävde det advokatsamfundet i Constanta beslutet om att hans medlemskap där hade upphört. Från 1991 och framåt hade B ett antal uppdrag för multinationella företag som ville investera i Rumänien. I maj 1996 registrerades B åter på den lista över verksamma advokater som fördes av advokatsamfundet i Constanta. I juni 1996 annullerades emellertid hans registrering av det rumänska advokatförbundet, UAR, på grund av att samfundet i Constanta gått utöver sina befogenheter i fråga om beslutet i maj 1991. B överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade B över beslutet i juni 1996 och förfarandet därefter. Han åberopade artikel 6.1 och åberopade bl.a. att UAR:s beslut fattats utan förhandling, att han inte hade underrättats om beslutet och att domstolarna inte hade prövat målet i sak. B åberopade vidare artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade upphävande av registreringen hade medfört att han förlorat en del av sina klienter och därmed en inkomstförlust.

Europadomstolen erinrade om att ett rättvist förfarande inte innebär att varje steg måste vara helt i överensstämmelse med konventionens krav utan att en brist i ett inledande stadium kan rättas i en senare instans. Det fanns inte någon närmare reglering av hur UAR skall upphäva ett beslut men det var ändå ostridigt att förfarandet i den delen inte varit förenligt med konventionen. Emellertid prövades beslutet därefter fullt ut i de nationella domstolarna vid offentliga förhandlingar och B hade haft möjlighet att lägga fram bevisning och argumentera för sin sak. Det förhållandet att han inte fick del av UAR:s beslut förrän i februari 1998 medförde inte någon nackdel för honom, eftersom han fortfarande i rätt tid kunde överklaga i mars 1998. De nationella domstolarna hade emellertid delvis grundat sina beslut på regler som utfärdats av UAR själva utan laglig behörighet och de hade inte bemött alla B:s argument. Dessutom hade det förekommit bevisning i form av icke vidimerade fotokopior vars äkthet kunde ifrågasättas. Mot den bakgrunden och vid en samlad bedömning av hela förfarandet kunde kraven på en rättvis rättegång inte anses uppfyllda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att B, vid tillfället för upphävandet av registreringsbeslutet, hade haft ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att det skett ett ingrepp i B:s rätt till respekt för den egendomen. Ingreppet innebar en reglering av nyttjandet av egendom och skulle därför prövas enligt artikelns andra stycke i ljuset av innehållet i första stycket första meningen. Mot bakgrund av omständigheterna i målet fann domstolen att upphävandet av registreringen hos advokatsamfundet i Constanta och de nationella domstolarnas slutsats att han kunnat ge in en ny ansökan till UAR för att åter bli medlem i det rumänska advokatförbundet inte var proportionerliga åtgärder som var förenliga med artikel 1 i protokoll nr 1, eftersom UAR upphävde hans registrering som advokat efter fem år och därefter i härdigt har vägrat att återupprätta hans ställning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Burg ./. Frankrike, beslut 2003-01-28
Schenk v. Switzerland, judgment of 12 July 1988
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Artikel 1 i protokoll nr 1
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Bota ./. Rumänien, beslut 2004-10-12
Ian Edgar (Liverpool) Ltd. ./. U K, beslut 2000-01-25
Van Marle m.fl. ./. Nederländerna, dom 1986-06-26
Döring ./. Tyskland, beslut 1999-11-09
Wendenburg m.fl. ./. Tyskland, beslut 2003-02-06
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Stretch ./. U K, dom 2003-06-24 (jfr nr 7/03)

Vetter mot Frankrike
(Ansökan nr 59842/00, dom den 31 maj 2005)
Domen finns endast på franska.

Installation av avlyssningsmikrofon med stöd av bestämmelser om telefonavlyssning kränkte artikel 8 och när part i kassationsdomstol inte fick del av samma handlingar som generaladvokaten kränktes artikel 6.1.

Sedan polisen funnit en kropp med skottsår installerades en avlyssningsmikrofon i en lägenhet som V, misstänkt för brottet, brukade besöka. På grundval av de samtal som bandades inleddes en formell utredning där V, som häktades, misstänktes för uppsåtligt mord. V menades att det saknades laglig grund för att använda en avlyssningsmikrofon och att bevisning som erhållits därigenom inte var tillåten. I samtliga instanser fann de nationella domstolarna att avlyssningen inte stred mot lagen. Delvis på grund av den bevisning som erhållits genom avlyssningen fälldes V av brottmålsdomstolen och dömdes till 20 års fängelse. - I Europadomstolen åberopade V artikel 8 och hävdade att det i fransk rätt saknades stöd för den aktuella avlyssningen och att därför hans rätt till respekt för sitt privatliv hade kränkts. Han åberopade vidare artikel 6.1 och hävdade att förfarandet i kassationsdomstolen inte varit rättvist, eftersom han inte fått del av vare sig rapportörens eller generaladvokatens rapporter.

Europadomstolen konstaterade att de förhållanden som V klagade över innebar ett ingrepp i hans privatliv. Domstolen fann att den lagbestämmelse som åberopats som stöd för åtgärden endast avsåg avlyssning av telefonsamtal och inte omfattade avlyssningsmikrofoner. Även om man kunde anses att den aktuella lagbestämmelsen gav rätt till aktuell avlyssning så var lagen inte så tydlig att den kunde anses fylla de i praxis uttalade kraven på kvalitet. Den aktuella åtgärden hade således inte stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann att det skett en kränkning även av artikel 6.1 med avseende på att rapportörens rapport hade kommunicerats med generaladvokaten men inte med V.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Lambert ./. Frankrike, dom 1998-08-24
Artikel 6
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31

Antunes Rocha mot Portugal
(Ansökan nr 64330/01, dom den 31 maj 2005.)
Domen finns endast på franska.

Säkerhetsutredning utan den undersöktes vetskap och samtycke hade inte stöd i tillräckligt klar lag och kränkte därför artikel 8. När förfarandet inte skedde inom rimlig tid kränktes artikel 6.1.

R skrev i maj 1994 under ett anställningsavtal avseende ett temporärt uppdrag att arbeta som administrativ assistent i ett statligt organ, CNPCE, som lydde under premiärministern. Samma dag fick hon två dokument, skrivna på papper med NATO:s och Nationella säkerhetsmyndighetens brevhuvuden, som hon fyllde i. I det första dokumentet efterfrågades uppgifter om henne själv och hennes nära släktingar och det andra innehöll ett åtagande att följa NATO:s säkerhetsföreskrifter. R sade upp sig i september 1994, sedan hon upptäckt att hon och hennes familj hade varit föremål för en utredning som bl.a. innefattade att hennes hem stått under övervakning och att hennes nära vänner hade frågats ut. Enligt information från försvarsministeriet utsattes all personal vid CNPCR för en granskning för att kunna godkännas från säkerhetssynpunkt. R klagade över att hennes privatliv hade kränkts och en utredning mot en eller flera okända personer inleddes. I juni 1999 lade allmänne åklagaren ned utredningen med motiveringen att åtgärden täcktes av en amnesti. Undersökningsdomaren återupptog målet och tillerkände R i januari 2000 rätt att biträda åklagarmyndigheten som ”assistent”. R sökte skadestånd för den skada hon lidit på grund av intrånget i hennes privatliv men vägrades prövningstillstånd av brottmålsdomstolen med motiveringen att den påstådda överträdelsen täcktes av en amnesti. - I Europadomstolen klagade R över att, utan hennes vetskap och samtycke, personer hade frågats ut för att få fram upplysningar om henne och hennes familj och hon åberopade artikel 8. Hon klagade också över det utdragna förfarandet där hon deltagit som ”assistent” och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att förfarandet ifråga hade pågått i ett år och åtta månader. Det hade börjat när R inträdde som ”assistent” och avslutades med brottmålsdomstolens dom. Med hänsyn till omständigheterna kunde tiden inte anses rimlig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Europadomstolen fann att myndigheternas beslut att inhämta uppgifter om R innebar ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Åtgärden hade stöd i en regeringsförordning som var gällande. Syftet med lagstiftningen var att fastställa om en person var helt ärligt och lojal och om hans eller hennes rykte, vanor, sociala liv, omdöme och förnuft var sådant att han eller hon kunde anförtros hemliga handlingar och det var tillräckligt klara syften. När det gällde utförandet av undersökningen var reglerna inte lika tydliga. De var i stället vaga och tydliggjorde inte för berörda personer att de kunde bli föremål för vissa undersökningsåtgärder, som t.ex. övervakning. Lagstiftningen innehöll i denna del inte heller någon kontrollmekanism eller några bestämmelser om skydd för enskilda. Det var inte godtagbart. Domstolen fann därför att den portugisiska lagstiftningen inte angav omfattningen av säkerhetsundersökningar tillräckligt tydligt och klart eller det sätt på vilket de fick utföras. Insamlandet av uppgifter om R hade därför inte stöd i lag. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett enkränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Türmen var skiljaktig och ansåg att R borde kunnat förutse att det skulle göras en säkerhetskontroll och att det därför inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
Silva Pontes ./. Portugal, dom 1994-03-23
Garimpo ./. Portugal, beslut 2004-06-10
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Baggetta ./. Italien, dom 1987-06-25
Artikel 8
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06

Emek Partisi och Senol mot Turkiet
(Ansökan nr 39434/98, dom den 31 maj 2005)
Domen finns endast på franska.

Upplösning av politiskt parti som grundades endast på dess partiprogram kränkte artikel 11.

Klagande i målet är Emek Partisi, ett politiskt parti - ung. Arbetarpartiet, och dess ordförande, S. Partiet grundades den 25 mars 1996. Allmänne åklagaren väckte talan för att få partiet upplöst och den 14 februari 1997 beslutade konstitutionsdomstolen att partiet skulle upplösas med motiveringen att dess organisation och program kunde antas underminera statens territoriella integritet och nationens enhet. Konstitutionsdomstolen fann att partiet under förevändning att främja utvecklandet av det kurdiska språket egentligen syftade till att skapa minoriteter, vilket skulle vara till nackdel för den territoriella integriteten och den turkiska statens nationella enhet. Därigenom skulle separatismen och en delning av den turkiska nationen främjas. - I Europadomstolen åberopade de klagande att upplösningen av partiet stred mot artiklarna 9, 10, 11 och 14.

Europadomstolen konstaterade att upplösningen av partiet innebar ett ingrepp i de klagandes rätt till föreningsfrihet. Ingreppet var föreskrivet i lag och hade skett i ett legitimt syfte, nämligen att skydda statens territoriella integritet. Partiet hade emellertid upplösts enbart på grund av sitt program, innan det ens hunnit påbörja någon verksamhet. Domstolen noterade att de aktuella delarna av partiprogrammet innehöll en analys av arbetarklassens utveckling i Turkiet och i världen i övrigt. Det innehöll också en kritisk analys av det sätt på vilket regeringen försökte bekämpa separatisthandlingar. Domstolen fann att de principer som partiet hade försvarat inte i sig stred mot demokratins grundläggande principer.

Partiet hade inte förespråkat en politik som kunde underminera det demokratiska styret i Turkiet och det hade inte manat till eller försökt berättiga användandet av våld för politiska syften. Upplösningen av partiet kunde därför inte sägas ha skett för att tillgodose ett trängande samhälleligt behov och det var då inte heller nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt övriga åberopade artiklar.

HÄNVISNINGAR
Parti Socialiste de Turquie (STP) m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-12 (jfr nr 10/03)
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)

Claes m.fl. mot Belgien
(Ansökan nr 46825/99, 47132/99 m.fl., dom den 2 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

När processuella bestämmelser avsedda endast för ministrar tillämpades på andra kunde domstolen inte anses upprättad enligt lag och ha behörighet att döma. När den ändå dömde kränktes artikel 6.

Claes m.fl., C, är sju män som hade tidigare varit bl.a. ministrar, riksdagsledamöter eller haft andra högt uppsatta positioner. Några av dem åtalades för korruptionsbrott i samband med ett kontrakt för att förse belgiska försvaret med helikoptrar. De övriga åtalades för andra brott i samma sammanhang. Åtalen prövades i samtliga fall av kassationsdomstolen som dömde de tilltalade till villkorliga fängelsestraff. - I Europadomstolen klagade C över det belgiska brottmålsförfarandet där kassationsdomstolen dömt som brottmålsdomstol i första instans med stöd av en bestämmelse om att åtal mot ministrar skulle prövas av den domstolen. Vid den tidpunkt då brotten begick hade två av de tilltalade varit ministrar. C hävdade att kassationsdomstolen inte dömt dem med stöd av tillräckligt tillgängliga och förutsebara lagbestämmelser i enlighet med ett tidigare fastställt förfarande. Bortsett från två av dem hade de inte varit ministrar. De åberopade artikel 6.1, artikel 6.2 och artikel 14.

Europadomstolen prövade först klagomålen avseende de två som varit ministrar och konstaterade att många av de frågor som väckts hade prövats i ett tidigare mål, Coëme m.fl. Dessa frågor hade de behöriga nationella myndigheterna, särskilt kassationsdomstolen, löst i beslut som skapat en praxis. De ifrågavarande C hade således haft möjlighet att åtminstone genom sin advokat eller med hjälp av hans råd kunnat dra fördel och de förtydliganden som gjorts av lagstiftningen. Vid sådant förhållande fanns det inget som visade att de klagande haft någon nackdel i förhållande till åklagaren på grund av att de inte känt till förfarandet. Det hade inte heller visats att parterna inte varit likställda i processen. Vidare fanns det inget som tydde på att det skett någon överträdelse av artikel 6.2. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande dessa två klagande inte hade skett någon kränkning av artikel 6.

Beträffande de övriga fem C erinrade domstolen om att den i det tidigare målet funnit att även om den nationella lagen tillät att ministrar ställdes inför rätta i kassationsdomstolen fanns det inte någon regel som gjorde det möjligt att tillämpa bestämmelsen gällande ministrar för att pröva andra personer för sammanhängande brott om de aldrig haft en ministerpost. Kassationsdomstolen kunde därför i de aktuella fallen inte anses som en enligt lag upprättad domstol i den mening som avses i artikel 6 med behörighet att döma de fem klagandena. Domstolen fann därför enhälligt att det i dessa fall skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen avseende artikel 6 i förening med artikel 14.

Domstolen prövade till sist en av männens klagomål avseende artikel 6.2. Domstolen konstaterade att han inte hade klagat på någon speciell brist hos myndigheterna när det gällde deras handlandes förenlighet med artikel 6.2. Han hade i stället gjort gällande att oskuldsprincipen kränkts indirekt genom att myndigheterna genom sitt agerande hade uppmuntrat en fientlig kampanj i pressen, särskilt genom att låta honom bli sedd med handbojor och omgiven av poliser. Domstolen fann emellertid att de filmavsnitt som åberopats och som visade hur mannen transporterats inte avslöjade något felaktigt handlande från myndigheternas sida eller att de underlättat att de aktuella bilderna kunnat tas eller att de på annat sätt bidragit till kampanjen i pressen. Domstolen fann därför i detta fall enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22, och där angivna rättsfall
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15

Cottin mot Belgien
(Ansökan nr 48386/99, dom den 2 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

När part inte varit närvarande vid förhör inför en medicinsk sakkunnig och kunnat korsförhöra eller ställa frågor till vittnen och sakkunnig kränktes artikel 6.1.

Cottin, C, kallades till förhandling i ett mål där han misstänktes för misshandel. Vid ett förhör som på rättens begäran hölls inför en medicinsk sakkunnig angående en av de tre målsägandenas skador var C inte närvarande. I dom den 27 november 1997, vari noterades att den medicinske experten funnit att en av de misshandlade blivit permanent handikappad på grund av misshandeln, dömdes C villkorligt till fängelse i två år och till böter. C överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade C över att förfarandet inför den medicinskt sakkunnige inte varit kontradiktoriskt. Han åberopade artikel 6.1. Han hävdade vidare att förfarandets ensidiga natur hade kränkt artikel 14.

Europadomstolen konstaterade att C haft möjlighet att ge in bemötande av den medicinske expertens rapport till appellationsdomstolen. Detta var emellertid inte tillräckligt för att han skulle anses ha fått rimliga möjligheter att effektivt kommenterade den sakkunniges rapport, eftersom den fråga som den sakkunnige skulle besvara, nämligen i vilken omfattning misshandeln hade orsakat den fysiska skadan, överlappade en av de frågor som appellationsdomstolen skulle avgöra när den skulle bestämma hur gärningarna skulle klassificeras enligt lagen. Eftersom C hade förhindrats att ta del i förfarandet inför den sakkunnige hade det inte funnits någon möjlighet för honom, hans advokat eller hans medicinske rådgivare att korsförhöra de vittnen som hörts där. Det hade inte heller varit möjligt för honom att ge in synpunkter på det material och de uppgifter som hade lagts fram inför den sakkunnige eller att begära att denne skulle företa vidare utredningar. C hade därför betagits möjligheten att bemöta avgörande bevisning. Domstolen fann med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 14.

Skiljaktiga meningar
Den danske domaren Lorenzen, den kroatiska domaren Vajic och den norske domaren Jebens var skiljaktiga och anförde i en gemensam mening i bl.a. följande. De ansåg att målet hade stora likheter med målet Mantovanelli c. France, som domstolen avgjort den 18 mars 1997. Eftersom båda målen avgjorts med minsta möjliga majoritet borde målet enligt deras mening ha hänskjutits för prövning i stor kammare.

HÄNVISNINGAR
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Lobo Machado ./. Portugal 1996-02-20
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19
Yvon ./. Frankrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
G.B. ./. Frankrike, dom 2001-10-02
Bönisch ./. Österrike, dom 1985-05-06
Acquaviva ./. Frankrike, dom 1995-11-21
F.R. ./. Schweiz, dom 2001-06-28
Pellegrini ./. Italien, dom 2001-07-20

Goktepe mot Belgien
(Ansökan nr 50372/99, dom den 2 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

Att domstol formulerade frågor till en jury som skulle besvaras med ja eller nej på så sätt att alla tilltalade omfattades av försvårande omständigheter oavsett vilket brott de befanns skyldiga till var inte förenligt med en rättvis rättegång och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Goktepe, G, är turkisk medborgare och sitter f.n. i fängelse i Belgien. Han ställdes inför brottmålsdomstolen tillsammans med två andra i samband med ett rån i december 1996 där offret avled. Genom hela förundersökningen vidhöll G att han inte slagit offret utan att det var en medåtalad som slagit. Denne hade också erkänt. Domarna i brottmålsdomstolen ställde samman en lista på sex frågor som de ställde till juryn. Enligt domarna skulle de försvårande omständigheterna - att offret avlidit - tillämpas på alla de som deltagit i rånet, oavsett om de bedömdes ha gjort sig skyldiga till misshandel, dråp eller mord. Trots G:s förnekande ställdes därför tre frågor till juryn avseende de försvårande omständigheterna utan åtskillnad mellan de tilltalade. Juryn besvarade frågorna jakande och de tre männen dömdes till 30 års fängelse. G överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade han att han inte fått en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1. Han gjorde vidare gällande att det skett en kränkning av artikel 6.2, eftersom han dömts utan bevis på att han varit delaktig i handlingar som bedömts som försvårande.

Europadomstolen konstaterade att som en följd av den nationella brottmålsdomstolens vägran att formulera frågorna gällande de försvårande omständigheterna individuellt hade juryn tvingats svara på dem i förhållande till alla de tre tilltalade utan att pröva om G var ansvarig för egen del. Ett jakande svar på de ställda frågorna medförde automatiskt en väsentlig ökning av straffet. Att en domstol inte beaktar invändningar i en avgörande fråga som medför så allvarliga följder var inte förenligt med en kontradiktorisk process och stred därför mot begreppet en rättvis rättegång. Den slutsatsen var särskilt gällande i det aktuella målet eftersom medlemmarna i juryn inte kunde lämna några skäl för sitt beslut. Det enda sättet att kompensera sådan kortfattade svar som juryn var tvungen att ge var att utforma frågorna mycket omsorgsfullt. G hade inte kunnat utöva sina rättigheter till försvar på ett praktiskt och effektivt sätt när det gällde en avgörande fråga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
APBP ./. Frankrike, dom 2002-03-21
Quadrelli ./. Italien, dom 2000-01-11
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Kraska ./. Schweiz, dom 1993-04-19

Znamenskaya mot Ryssland
(Ansökan nr 77785/01, dom den 2 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att låta dödfött barn, som fått namn efter moderns före detta make, få sin avlidne faders namn kränkte rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8.

Znamenskaya, Z, som varit skild från sin förre make sedan mars 1997, födde i augusti 1997 ett dödfött barn. Enligt lagen presumerades barn som föddes inom 300 dagar efter en skilsmässa vara barn till den förre maken. Pojken registrerades därför under hennes förre makes namn. Z beslöt att sonen skulle begravas men hon ville inte att förre makens namn skulle stå på gravstenen och den lämnades därför utan inskrift. Z hävdade att G var sonens biologiske far och att de levt tillsammans sedan 1994. De kunde emellertid inte ge in en gemensam ansökan om att få faderskapet till barnet fastställt, eftersom G hade internerats i juni 1997 och sedan avlidit under fångenskapen i oktober samma år. I augusti 2000 gav Z in en ansökan till domstol om att få G:s faderskap fastställt och det dödfödda barnets familjenamn ändrat. Domstolen fann att det dödfödda barnet inte hade några civila rättigheter och att den lagbestämmelse som Z åberopat bara gällde levande barn och avskrev därför målet. Z överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade Z över de ryska domstolarna vägran att fastställa faderskapet och åberopade artikel 8.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att den vid flera tillfällen funnit tvister om en individs för- eller efternamn faller under artikel 8. Även om rätten till ett namn inte är direkt uttalad, innebär en persons namn ett medel för identifiering och för att knyta samman en familj och det rör därför hans eller hennes privat- eller familjeliv. Kärnan i det förevarandet målet var svårigheterna för Z att få sitt dödfödda barns namn ändrat så att det återspeglade dess biologiska ursprung och det skilde sig därför från tidigare prövade mål där myndigheterna motsatt sig föräldrarnas val av förnamn eller deras begäran att ett barn skulle få moderns efternamn i stället för faderns. Det kunde inte heller jämföras en persons begäran att få ändra sitt eget efternamn, eftersom ett dödfött barn inte kunde anses ha förvärvat någon rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv som inte hängde ihop med moderns rättigheter. Enligt domstolens praxis avser begreppet ”familjeliv” förekomsten av familjeband mellan två gifta eller ogifta personer och deras barn, vilket från födseln blir en del av det förhållandet. Om det föreligger ett ”familjeliv” beror väsentligen på att det i praktiken verkligen föreligger nära personliga band. I det aktuella fallet var det uppenbart att det inte kunnat utvecklas några sådan personliga band eftersom barnet var dödfött och modern varit åtskild från fadern som avlidit kort därefter. Det har emellertid ansetts att även om ett ”familjeliv” inte föreligger så kan ett nära förhållande innefattas i begreppet ”privatliv”. Med hänsyn till att Z måste ha utvecklat starka band till det embryo som hon burit nästan till det var fullgånget och hennes uttalade vilja att ge honom ett namn och begrava honom kunde fastställandet av hans ursprung utan tvekan anses påverka hennes privatliv. Artikel 8 var därför tillämplig.

Domstolen noterade att ingen hade ifrågasatt Z:s uppgifter om att hon haft ett förhållande med G och att han var far till det dödfödda barnet. Eftersom barnet inte levde skulle ett fastställande av faderskapet inte medföra någon underhållsskyldighet för någon av de inblandade. Det fanns därför inga intressen som var motsatta mot Z:s intressen. De nationella domstolarna hade inte anfört några legitima eller övertygande skäl för sina beslut och regeringen hade också medgett att de nationella domstolarna inte tagit tillräcklig hänsyn till moderns rättigheter. När en rättslig presumtion tillåts ta överhanden över den biologiska och sociala verkligheten utan hänsyn till vare sig faktiska förhållanden eller de inblandades uttalade önskemål och utan att det över huvud taget är till fördel för någon, är det - även med beaktande av det utrymme staten har för sina bedömningar - inte förenligt med skyldigheten att effektivt respektera privat- och familjelivet. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar
I en gemensam skiljaktig mening anför den grekiske domaren Rozakis, den bulgariska domaren Botoucharova och den azerbaijanske domaren Hajiyev i huvudsak följande. De instämmer till stora delar med det som majoriteten uttalat om att de starka känslomässiga band som utvecklats mellan modern och det dödfödda barnet kunde anses utgöra en del av moderns privatliv. De hade emellertid svårt att godta att hennes privatliv innefattar en rättighet att kunna begära att faderskapet för barnet skulle fastställas som en del statens positiva skyldighet enligt artikel 8 för att skydda privatlivet. Målet handlar om moderns privatliv och inte om barnets, vilket om det hade levt kunde ha haft en berättigad förväntan som en del av sitt privat- och familjeliv om att bli erkänd av sin biologiske far. Men även om man godtar att moderns privatliv kan innefatta en sådan rättighet är frågan fortfarande öppen om statens ovilja att erkänna barnets biologiske fader som en del av hennes rätt till respekt för sitt privatliv inte var berättigad av det förhållandet att fadern inte var i livet och därför inte kunde ta till vara sina rättigheter i fråga om sitt namn och sitt familjeliv.

HÄNVISNINGAR
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25
Guillot ./. Frankrike, dom 1996-10-24
Salonen ./. Finland, kommissionens beslut 1997-07-02
G.M.B. o. K.M. ./. Schweiz, beslut 2001-09-27
Bijleveld ./. Nederländerna, beslut 2000-04-27
The Former King Constantinos of Greece m.fl. ./. Grekland, kommissionens beslut 1998-04-21
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Keegan ./. Irland, som 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Wakefield ./. U K, kommissionens beslut 1990-10-01
X. o. Y. ./. U K, kommissionens beslut 1983-05-03
X. ./. Schweiz, kommissionens beslut 1978-07-10

Chemelir mot Tjeckien
(Ansökan nr 64935/01, dom den 7 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

När domare som kände sig kränkt av en tilltalads agerande själv dömde ut böter för det aktuella agerandet kunde han inte anses opartisk i brottmålet och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Chmelir, C, arresterades i februari 1998 och sattes i häkte. I mars 1999 bedömdes C och två medåtalade skyldiga till flera åtal bl.a. rån och olaga vapeninnehav. C dömdes till åtta års fängelse. Han överklagade. En av domarna i den domstol som skulle pröva överklagandet, RT, trädde tillbaka p.g.a. att han var bekant med en av de medåtalades familj. Han fortsatte emellertid att handlägga C:s mål som skilts från de övriga. I december 1999 begärde C att ordföranden i domstolen, MV, skulle dras tillbaka och han påstod att han tidigare haft ett intimt förhållande med MV. I februari 2000 beslöt MV ålägga C böter med ca 1670 EUR på grund av C förolämpat domstolen med falska påståenden som innebar ett oförskämt angrepp utan motstycke riktat mot MV och som var avsett att fördröja förfarandet. Under tiden väckte C, för att skydda sina personliga intressen, en talan mot MV för att ha tvingat C att närvara vid en förhandling trots att det förelegat ett bombhot. C:s talan avslogs. Ytterligare en begäran från C om att MV skulle dras tillbaka avslogs med motiveringen att den utgjorde ett provokativt hinder och ett nytt angrepp på domarens moraliska integritet. - I Europadomstolen hävdade C att de nationella domarna som prövat hans överklagande inte opartiska.

Europadomstolen noterade att när C väckte talan mot MV för att skydda sina personliga rättigheter pågick brottmålet inför domstolen där MV satt ordförande. De två rättegångarna överlappade varandra under nära sju månader. Av den anledningen kunde det inte uteslutas att C hade skäl för uppfattningen att han betraktades som motpart till MV. Dessutom hade domstolen, när den avslog C:s andra begäran om att MV skulle dras tillbaka, hänvisat enbart till innehållet i den ansökningen, MV:s uttalanden som reaktion på den första begäran och till C:s tidigare försök att hindra brottmålsförfarandet. Den aktuelle domaren gjorde inte några uttalanden som kunde skingra C:s farhågor. Dessa hade i ställe stärkts av MV:s beslut att ålägga honom böter. Europadomstolen medgav att nationella domstolar har behörighet att meddela parter disciplinära sanktioner. I det aktuella målet var det emellertid inte C:s uppträdande som gett anledning till böterna utan det förhållandet att han förolämpat domstolen. Trots att förolämpningen härrörde från ett angrepp på ordföranden i rätten, hade C:s agerande bedömts av domaren i fråga med utgångspunkt från hans personliga förståelse, hans känslor, hans hederskänsla och hans uppförandenormer, eftersom han kände sig personligen angripen och kränkt. Domarens egen uppfattning och värdering av fakta och hans egen dom hade sålunda omfattats av förfarandet av avgöra om domstolen hade blivit förolämpad. Domstolen noterade i det sammanhanget att det utdömda straffet var allvarligt - det var det högsta möjliga bötesbelopp som dömts ut. Enligt Europadomstolens mening visade detta på att den aktuelle domaren överreagerat på C:s uppträdande. Mot den bakgrunden kunde C:s farhågor att MV inte varit opartisk anses berättigade. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Cianetti ./. Italien, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
Puolitaival o. Pirttiaho ./. Finland, dom 2004-11-23 (jfr nr 11/04)
Ravnsborg ./. Sverige, dom 1994-03-23
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26

Kilinç m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 40145/98, dom den 7 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

Brister i den nationella regleringen av hur värnpliktigas mentala hälsa skulle bedömas spelade en avgörande roll för att myndigheterna inte gjort allt som stod i deras makt för att förhindra att värnpliktig med mentala störningar tog sitt liv. Det hade därför skett en kränkning av artikel 2.

Klagande i målet är K:s familj. K led av en depression som diagnostiserats 1992. Trots det förklarades han lämplig för militärtjänst 1994. Från det han fick sin inkallelseorder fick K psykiatrisk behandling och garnisonens befälhavare noterade att han led av ”psykiska störningar” och sände honom för undersökning till militärsjukhuset i Isparta. Efter undersökningen den 22 februari 1995 angav läkarna diagnosen till ångeststörningar och ordinerade medicin och tre dagars vila. När K:s hälsotillstånd inte förbättrades begärde hans befälhavare åter en undersökning. K placerades under observation på militärsjukhuset och genomgick en neuropsykiatrisk undersökning, som bekräftade att han led av ett ångestsyndrom. Han ordinerades en månads vila och det beslöts om en ny undersökning vid periodens slut. När han fick lämna sjukhuset åkte K till sin hemby i stället för till garnisonen. Innan månaden gått till ända kallades han till undersökning men den kunde inte genomföras eftersom militärsjukhuset inte hade någon psykiatrisk klinik. Påföljande dag den 7 maj 1995 beslöt befälhavaren att återinsätta K i tjänst. Den 15 maj, sista dagen av Ramadan, placerades K på vakt i ett vakttorn på garnisonens fängelse och utrustades då med en laddad Kalashnikov. Omkring klockan halv fyra på eftermiddagen använde K vapnet för att döda sig själv med ett skott i tinningen. Under utredningen anklagades befälhavaren men han frikändes eftersom kriterierna för vållande inte var uppfyllda. De efterlevandes talan om skadestånd avslogs med motiveringen att K, enligt de militära domstolarna, ensam orsakat det inträffade. - I Europadomstolen åberopade K:s efterlevande att det skett ett brott mot artikel 2 och artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att K:s psykiska problem diagnostiserats lång tid innan han inkallades till militärtjänst. Det nationella värnpliktskontoret hade haft möjlighet att avgöra om K varit lämplig för tjänstgöring på grundval av såväl tidigare som den under tjänstgöringen upprättade medicinska journalen. K:s mentala instabilitet som konstaterats under de första lämplighetstesterna skulle normalt ha lett till mer noggranna undersökningar i stället för en snabb inkallelseorder. Eftersom K fått psykiatrisk behandling från första stund av tjänstgöringen måste de militära myndigheterna senast då ha varit medvetna om hans tillstånd. Trots detta hade K placerats på en militärpolisförläggning för tjänstgöring som vanlig soldat. Under vissa tider av tjänstgöringen hade K:s uppträdande förefallit normalt. Med hänsyn till det som var känt om hans mentala tillstånd borde hans instabila uppträdande ha tagits på allvar eftersom det inte kunde uteslutas att det fanns en risk att han skulle begå självmord och han hade också gett uttryck för sådana tankar till sina kamrater.

Europadomstolen var därför övertygad om att de militära myndigheterna måste ha känt till att K kunde försöka begå självmord. På frågan om de hade gjort allt som stod i deras makt för att förhindra att den risken förverkligades konstaterade domstolen att den turkiska värnpliktslagstiftningen inte innehöll några klara regler om hur tillsynen skulle utövas när det gällde värnpliktiga vars lämplighet för militärtjänst kunde ifrågasättas eller om vika skyldigheter överordnade hade när det gällde att ta hand om värnpliktiga som led av en mental sjukdom. Det fanns alltså brister i regelverket när det gällde hur militärläkare skulle bedöma och hantera K:s mentala lämplighet för tjänstgöringen och hans tillstånd hade skapat osäkerhet om vilka uppgifter han kunde anförtros. Bristerna hade spelat en avgörande roll när det gällde orsaken till det inträffade, eftersom myndigheterna inte gjort allt som stått i deras makt för att skydda K mot den fara han utgjorde för sig själv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Tanribilir ./. Turkiet, dom 2000-11-16
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Álvarez Ramón ./. Spanien, beslut 2001-07-03
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30
Powell ./. U K, beslut 2000-05-04
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22

I.I. mot Bulgarien
(Ansökan nr 44082/98, dom den 9 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Undermåliga förhållanden i utredningshäkte kränkte artikel 3 och frihetsberövande utan stöd i lag och utan rättslig prövning av oberoende och opartisk ämbetsman kränkte artikel 5.1, 3 och 4.

I var den 30 och 31 januari 1998 inblandad i två slagsmål på en bar. Under den andra blev en person, P, slagen och rånad, bortförd och hotad med våld. I förhördes på polisstationen i Shoumen och han hävdar att han hölls fången. Den bulgariska regeringe har förnekat att han var frihetsberövad då. Den 1 eller 2 februari fördes I till ett utredningshäkte där han blev kvar tills han frigavs. Den 2 februari beslöt en utredare att I skulle vara anhållen under 24 timmar på grund av misstankar om att han bortfört P och berövat denne friheten. I beslutet angavs att I hade arresterats omedelbart efter det påstådda brottet. Den 3 februari förlängde åklagaren anhållandet i tre dagar. Den 5 februari förhördes I av en utredare som beslöt att han skulle häktas. Häktningsbeslutet bekräftades av åklagare samma dag. I:s klagomål över häktningsbeslutet avvisades av domstolen. I blev kvar i häktet till dess att han frigavs mot borrgen den 30 april 1998. Regeringen medgav att förhållandena i utredningshäktet låg under minimistandard. I hävdade att förhållandena var undermålig och att hans psoriasis försämrades under tiden där. - I Europadomstolen klagade I över förhållandena i häktet, över att frihetsberövandet mellan den 31 januari och den 2 februari var olagligt, över att han inte ställts inför en domare sedan han häktats och över att han förvägrats en omprövning av häktningsbeslutet. Han åberopade artiklarna 3 och 5.1, 3 och 4.

Europadomstolen konstaterade att I varit berövad friheten under tre månader i en cell på sex kvadratmeter med tre-fyra intagna. Cellen var mörk, dåligt ventilerad och fuktig och de sanitära förhållandena var oacceptabla. Det fanns inte några möjligheter till utomhusaktiviteter. Domstolen konstaterade att det förhållandet att I tillbringat nära 24 timmar om dygnet under nästan tre månader i en överbelagd cell utan dagsljus eller möjlighet till fysiska eller utomhusaktiviteter måste ha orsakat honom stort lidande. Det fanns inte några säkerhetsskäl som berättigade en sådan behandling. Det fanns inte något berättigande för de sanitära förhållandena som måste ha varit förnedrande för I. Domstolen konstaterade att många av de föreliggande bristerna hade kunnat åtgärdas även om det saknades ekonomiska resurser. Bristande resurser kunde i princip inte heller berättiga förhållanden som var så undermåliga att de nådde den svårighetsgrad som strider mot artikel 3. De samlade effekterna av den behandling I utsatts för, de förhållanden han förvarats under och den skada dessa orsakat på hans hälsa innebar att I utsatt för en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att det saknats lagstöd för det frihetsberövande som I utsatts för mellan den 31 januari och den 2 februari. Även om lagen tillät en kort period mellan det att en person faktiskt greps och beslutet om anhållande kunde domstolen inte bortse från det faktum att I varit kvar i arrest i ca 39,5 timmar utan ett sådant beslut. I hade alltså varit berövad friheten utan stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare med hänvisning till tidigare avgöranden att varken utredaren eller åklagaren, med hänsyn till den roll de spelade i utredningen och anklagelserna och åklagarens deltagande i en eventuell framtida process, var så oberoende och opartiska som krävdes enligt artikel 5.3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning även av artikel 5.3.

Europadomstolen konstaterade att den nationella regionala domstolen hade funnit att den inte kunde pröva frågor som avsåg om bevisningen mot I var tillräcklig. Regiondomstolen hade inte heller givit några skäl till varför det ansågs föreligga en risk för att I skulle återfalla i brott, försvåra utredningen eller hålla sig undan. Den hade bara kunnat pröva frågor om I:s hälsa och hade kortfattat och utan skäl nämnt att det saknades anledning att frige I. Den nationella domstolen hade således inte utövat någon sådan rättslig kontroll av I:s frihetsberövande som krävs enligt artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)
Poltoratskiy ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08
Iorgov ./. Bulgarien, dom 2004-03-11 (jfr nr 3/04)
G.B. ./. Bulgariena dom 2004-003-11 (jfr nr 3/04)
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Artikel 5.1
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Artikel 5.3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)
Artikel 5.4
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25

Fadeyeva mot Ryssland
(Ansökan nr 55723/00, dom den 9 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Luftföroreningar från fabrik påverkade boende i ett näraliggande bostadsområde och statens oförmåga att skaffa fram lägenheter i ett område utan föroreningar innebar att det skedde en kränkning av artikel 8.

Fadeyeva, F, är bosatt i ett stålindustriområde nordöst om Moskva. I området ligger Rysslands största smältverk, Severstal, med ca 60 000 anställda. För att avgränsa sådana områden där föroreningarna p.g.a. utsläppen från stålproduktionen kunde bli mycket stora etablerade myndigheterna en buffertzon runt Severstals anläggning, en s.k. hälsovårdssäkerhetszon. Zonen bestämdes först 1965 och täckte då ett 5 000 meter brett område runt anläggningsområdet. 1992 begränsades säkerhetszonen till 1 000 meter. F har bott i en kommunal lägenhet inom säkerhetszonen sedan 1982. Zonen var teoretiskt avsedd att skilja anläggningen från stadens bostadsbebyggelse men i praktiken bodde tusentals människor i området. Regeringen utfärdade under åren olika program om hur man skulle komma till rätta med problemen men inget hände. Enligt det senaste programmet kan utsläppen från anläggningen nå en säker nivå först år 2010-2015.

Enligt F var, under åren 1990-1999, den genomsnittliga koncentrationen av damm i luften 1,6 till 1,9 gånger högre än högsta tillåtna, koncentrationen av koldisulfid 1,4 till 4 gånger högre och koncentrationen formaldehyd var 2 till 4,7 gånger högre. 1995 väckte F och andra boende i området talan mot stålverket för att få en bosättning utanför säkerhetszonen i ett miljösäkert område. Domstolen fann att F i princip hade rätt att få flytta på de lokala myndigheternas bekostnad men domstolen fattade inte något beslut om föreläggande men ålade myndigheterna att föra upp F på en väntelista för nya bostäder. Beslutet fastställdes i högre instans. Den 10 februari 1997 avbröts verkställighetsförfarandet p.g.a. att det inte fanns någon särskild prioriterad väntelista för boende i säkerhetszonen. F fördes upp på en vanlig väntelista avseende ny bostad där hon fick nr 6820. Hon väckte ny talan mot kommunen och begärde omedelbar flyttning enligt domen från april 1996. Hon fick emellertid avslag med motiveringen att det inte fanns någon prioriterad väntelista. F överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade F över att stålverkets verksamhet i nära anslutning till hennes hem utsatte hennes hälsa och välbefinnande för fara. Hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att påverkan på F:s hälsa och välbefinnande var av sådan omfattning att artikel 8 blev tillämplig. Regeringens huvudsakliga motivering för att inte ha flyttat F var att andra boendes intressen också måste tas tillvara. Eftersom kommunen endast hade begränsade resurser för att bygga nya bostäder måste en flyttning av F med nödvändighet påverka andra boendes rättigheter enligt väntelistan. Europadomstolen godtog att det funnits ett legitimt syfte för åtgärden. Domstolen konstaterade vidare att ryska myndigheter hade gett tillstånd till driften av en anläggning som var förorenande mitt i en tätt befolkad stad. Eftersom de giftiga utsläppen översteg de säkerhetsnivåer som fastställts i lag och därför torde ha utgjort en fara för de boendes hälsa hade staten bestämt att det skulle finnas ett visst område utan bostäder runt anläggningen. Dessa rättsliga beslut hade emellertid inte genomförts. Det vore att gå för långt att påstå att staten eller anläggningen var skyldiga att ge F en gratis bostad och det var inte domstolens uppgift att diktera vilka åtgärder som borde vidtas för att staten skulle fullgöra sina positiva skyldigheter enligt artikel 8. I F:s fall hade staten emellertid inte erbjudit henne någon effektiv lösning för att kunna flytta f rån det farliga området. Trots att stålverket släppte ut större föroreningar än som var tillåtet fanns det inga uppgifter om att staten vidtagit några åtgärder för att ta den lokala befolkningens intressen till vara. Domstolen fann att trots det vida utrymme som staten har för sina bedömningar hade den inte lyckat åstadkomma en rimlig jämvikt mellan samhällets intressen och F:s rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Kyrtatos ./. Grekland, dom 2003-05-22 (jfr nr 6/03)
Lopez Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Rees ./. U K, dom 1986-10-17
Lustig-Prean o. Beckett ./. U K, dom 1999-09-27
Fredin ./. Sverige, dom 1991-02-18
Pine Valley Development Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Buckley ./. U K, dom 1996-09-25
Taskin m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-11-10 (jfr nr 11/04)
X. o. U. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26

R.R. mot Italien
(Ansökan nr 42191/02, dom den 9 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När en person dömdes för brott i sin frånvaro och det inte fanns någon möjlighet att få rättelse för det intrång som därmed skett i hans rättigheter kränktes artikel 6.

R, som är italiensk medborgare, är bosatt i Bordeaux. 1992 lämnade han sitt hem i Italien och övergav därmed sin hustru och fyra barn och han bosatte sig då i Frankrike. På hustruns begäran meddelades skilsmässa 1995 och R ålades att betala underhåll till sin f.d. hustru. När han inte betalade väckte hustrun talan om betalningen och R kallades till rättegången men kunde inte anträffas. Den 28 februari 2000 dömdes han till sex månaders fängelse villkorligt på grund av att han utan giltig anledning lämnat familjen och därmed berövat hustrun och barnen deras försörjning. Åklagaren överklagade och appellationsdomstolen biföll, efter att ha förklarat R för frånvarande, överklagandet och fastställde fängelsestraffet och dömde dessutom till böter om när 310 EUR. - I Europadomstolen klagade R över att han dömts i sin frånvaro utan möjlighet att försvara sig och ge sin syn på omständigheterna. Han åberopade artikel 6 och dessutom att han betagits möjligheten att överklaga i strid med artikel 2 i protokoll nr 7.

Europadomstolen kunde inte godta regeringens invändning att R genom att flytta utomlands hade avstått sin rätt att närvara vid förhandlingen. Domstolen hänvisade till vad den funnit tidigare i liknande mål om att en person ,som inte kunde anses ha avstått från rätten att närvara vid domstolsprövningen, måste ges möjligheten att få en ny prövning i sak av anklagelserna mot honom. Enbart möjligheten att han avstått från sina rättigheter var inte tillräckligt för att kraven enligt artikel 6 skulle anses uppfyllda. De åtgärder som staten tillhandhöll tillförsäkrade inte R med tillräckligt grad av säkerhet en möjlighet att närvara och att få försvara sig vid en ny rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 2 i protokoll nr 7. Med hänsyn till att den italienska lagstiftningen ändrats var det inte hellre nödvändigt att ange hur domstolens dom skulle verkställas.

HÄNVISNINGAR
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
T. ./. Italien, dom 1992-10-12
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Somogyi ./. Italien, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14
Kwiatkowska ./. Italien, beslut 2000-11-30
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21

Baklanov mot Ryssland
(Ansökan nr 68443/01, dom den 9 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Oklar lag innebar att det inte kunde förutses att smugglade pengar skulle konfiskeras och denna åtgärd ansågs därför sakna lagstöd och den kränkte då artikel 1 i protokoll nr 1.

Baklanov, Ba, tog den 20 mars 1997 ut från sin bank 250 000 $ kontant och bad en bekant, B, att ta med pengarna till Moskva. B kom till flygplatsen i Moskva samma dag. Han deklarerade inte pengarna i tullen och anklagades för smuggling. Den 13 september 2000 dömdes B för smuggling till två års fängelse villkorligt. Pengarna konfiskerades. - I Europadomstolen klagade Ba över att han blivit berövad sina pengar genom en dom som inte angav någon laglig grund för att konfiskera hans pengar.

Europadomstolen konstaterade att den endast har begränsad behörighet att granska om nationell lag har följts och att det i första hand ankommer på de nationella myndigheterna att tillämpa och tolka den nationella rätten. Domstolen fan emellertid att den aktuella nationella lagen inte var formulerad på ett sådant sätt att det var möjligt för den klagande att, i sådan omfattning som var rimlig med hänsyn till omständigheterna, förutse konsekvenserna av sitt handlande. Därav följde att ingreppet i Ba:s rätt till respekt för sin egendom inte kunde anses laglig i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening
Den ryske domaren Kovler var skiljaktig. Han medgav att den aktuella lagtexten kanske inte var så tydlig men Högsta domstolen hade uttalat sig om dess innebörd och lagen kunde därför inte anses oklar och oförutsebar. Det var därför en laglig åtgärd att konfiskera pengarna och det hade inte skett någon kränkning.

HÄNVISNINGAR
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Spacek, s.r.o. ./. Tjeckien, dom 1999-11-09
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05

Mayali mot Frankrike
(Ansökan nr 69116/01, dom den 14 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

Man som dömts för brott mot cellkamrat utan att de övriga som bodde i cellen hördes och mannen fått möjlighet att konfrontera dem innebar en kränkning av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 3 d).

I januari 1999 delade M cell med två andra fångar och de klagade då över den dåliga atmosfären i cellen. En av dem anmälde M för brott vilket ledde till att M åtalades för bl.a. sexuellt ofredande. M dömdes till tre års fängelse. Den nationella domstolen bedömde att det inte var nödvändigt att höra cellkamraterna och grundade sin dom på vad dessa uppgett till polisen samt på ett psykiatriskt utlåtande om offret och om M. Denne klagade utan framgång. Appellationsdomstolen kallade först de två f.d. cellkamraterna med kunde inte spåra dem och dömde därför utan att ha hört dem. Trots att M begärde det fick M inte konfronteras med sin förre cellkamrat, eftersom denne hävdade att han inte skulle orka med det. M klagade förgäves även till kassationsdomstolen. - I Europadomstolen hävdade M att han inte fått konfrontera den förre cellkamraten under förfarandet och han klagade även över att den tredje mannen i cellen inte hade hörts. Han åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen noterade att M blivit dömd på grundval av uttalanden som gjorts av en civil part till polisen och av psykiatrikern som undersökt M och offret. Appellationsdomstolen fann det nödvändigt att höra de två cellkamraterna men dömde ändå M utan att ha hört deras vittnesmål eftersom det inte gått att få tag i dem. Enligt Europadomstolens uppfattning var det förhållandet att vittnena inte kunde höras orsakat av myndigheterna eftersom de kunde ha begärt hjälp av polisen för att finna vittnena. Mot den bakgrunden fann domstolen att M inte fått tillräckliga och lämplig möjligheter att ifrågasätta vittnenas påståenden vilka legat till grund för den fällande domen. Med hänsyn till den betydelse som målet haft för M kunde han inte anses ha fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)

Pisk-Piskowski mot Polen
(Ansökan nr 92/03, dom den 14 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När polska myndigheter använde visst ord på kuvert till fångars post kunde annan slutsats inte dras än att brevet granskats och det hade då skett en kränkning av artikel 8.

Pisk-Piskowski, P, dömdes för hot till ett år och sex månaders fängelse. Varken P eller hans offentligt utsedde försvarare var närvarande när domen meddelades. Båda hade emellertid varit närvarande vid en tidigare förhandling i domstolen. P klagade inte på domen i föreskriven ordning. Det första brevet som P sände från fängelset till Europadomstolen kom in till kansliet den 6 december 2002 och bar en stämpel från en polsk domstol som innehöll ett registreringsnummer och som angav att brevet censurerats den 22 november 2002. - I Europadomstolen klagade P särskilt över att förfarandet varigenom han dömts inte hade varit rättvist och att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sinkorrespondens. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen tog ex officio upp frågorna om artikel 8 och artikel 34 när det gällde censureringen av P:s brev. Domstolen fann att det framstod som sannolikt att det första brevet från P hade blivit öppnat av de nationella myndigheterna även om det inte fanns någon stämpel som angav det på kuvertet. Domstolen beaktade därvid att ett polskt ord som stod angivet på kuvertet betydde att en behörig myndighet hade tillåtit att brevet skickades iväg sedan dess innehåll granskats. Så länge som myndigheterna fortsatte att märka fångars post med detta ord hade domstolen inte något annat alternativ än att anta att dessa brev hade öppnats och att innehållet i dem hade lästs.

Domstolen konstaterade att den fanns en nationell lag som uttryckligen förbjöd censur eller annan inblandning i brevväxling mellan en fånge och institutioner som upprättats enligt traktater som Polen godkänt och som rörde mänskliga rättigheter. Eftersom myndigheterna inte hade följt detta förbud hade de brustit i respekt för P:s korrespondens. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 34. P:s klagomål i övrigt fick inte prövningstillstånd.

HÄNVISNINGAR
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25
G.K. ./. Polen, dom 2004-01-20 (jfr nr 2/04)
Matwiejczuk ./. Polen, dom 2003-12-02 (jfr nr 11/03)
Foxley ./. U K, dom 2000-06-20

Balliu mot Albanien
(Ansökan nr 74727/01, dom den 16 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När en tilltalad fått en offentlig försvarare enligt rättshjälpssystemet och haft möjlighet att förhöra vittnen men avstått hade myndigheterna inte brustit i sina skyldigheter och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1 3 c) och d).

Balliu, B, anklagades i en rättegång mot beväpnade gäng av åklagaren för att vara en av anstiftarna av en beväpnat gäng känt som Kateshi-gänget. 1999 åtalades B för mord i fem fall, mordförsök i två fall, innehav av militära vapen och för skapande och deltagande i ett beväpnat gäng. Under rättegången var B:s försvarare inte närvarande hela tiden utan han uteblev från ett flertal förhandlingar. Den nationella domstolen fann B skyldig och dömde honom till livstids fängelse. B klagade utan framgång. - I Europadomstolen åberopade B artikel 6.1 och 3 c) och d) och hävdade att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom han inte fått ett riktigt försvar och inte fått möjlighet att ställa frågor till vissa vittnen eller fått kalla egna vittnen.

Europadomstolen fann mot bakgrund av omständigheterna i målet att myndigheterna hade fullgjort sina skyldigheter genom att tillhandahålla B rättslig biträde, både genom att skjuta upp förhandlingar för att ge B:s försvarare tillfälle att utföra sina skyldigheter och genom att förordna en försvarare i enlighet med rättshjälpssystemet. Med hänsyn också till att myndigheterna var skyldiga att genomföra en rättegång inom skälig tid visade inte omständigheterna att myndigheterna brustit när det gällde att tillhandhålla rättsligt biträde enligt artikel 6.3 c) eller att man vägrat B en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 c).

Vidare hade vid förhandlingarna både B och hans försvarare när de konfronterades med åklagarens vittnen haft möjlighet att ställa frågor till dessa. Båda hade emellertid valt att avstå - advokaten genom att vara frånvarande och B genom att förhålla sig tyst. Det kunde därför inte sägas att myndigheterna hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att ge B tillräckliga möjligheter att förhöra vittnena vid rättegången. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28
Pakelli ./. Tyskland, dom 1983-04-25
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14

Storck mot Tyskland
(Ansökan nr 61603/00, dom den 16 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Intagning på privat psykiatrisk klinik för behandling som inte beslutats av domstol utan av den intagnas familj utan hennes medgivande innebar ett frihetsberövande som staten var ansvarig för och det skedde en kränkning av artikel 5.1 och artikel 8.

Storck, S, har tillbringat de senaste 20 åren på olika psykiatriska institutioner och mentalsjukhus. Hon var bl. a. placerad på en låst avdelning på en psykiatrisk klinik från juli 1977 till april 1979 på sin fars begäran efter diverse familjekonflikter. S var vid den tidpunkten myndig var inte satt under förmyndare och hade aldrig undertecknat en förklaring att hon medgav att hon placerades på institution. Det fanns inte heller något rättsligt beslut om att hon skulle placeras på institution. S försökte upprepade gånger rymma från kliniken men återfördes med polishjälp. Sedan hon fått behandling med mediciner mot schizofreni utvecklade hon ett post-poliomyelitiskt syndrom. Hon är i dag handikappad till 100 %. Under åren 1980-1991/92 förlorade hon förmågan att tala. I ett expertutlåtande 1994 konstaterades att hon aldrig lidit av schizofreni och att hennes uppträdande orsakats av familjekonflikterna. I februari 1997 väckte S en skadeståndstalan mot kliniken på grundval av expertutlåtandet för skada som hon lidit under frihetsberövandet åren 1977-79. Regiondomstolen i Bremen tog upp hennes talan eftersom frihetsberövandet hade varit olagligt enligt tysk rätt. Domstolen fann att S inte hade samtyckt till intagningen och behandlingen på kliniken. I december 2000 upphävdes den domen av appellationsdomstolen som avslog SD:s talan. Appellationsdomstolen fann att, även om man godtog att hon varit frihetsberövad olagligen, så hade hennes talan väckts för sent eftersom hon kunde ha väckt talan tidigare. Domstolen fann att S inte heller hade någon grund för sitt skadeståndsyrkande på kontraktsbasis. S:s vidare överklagande vägrades prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade S över intagningen och behandling och åberopade artikel 5, artikel 6.1 och artikel 8.

Europadomstolen fann att S, som försökt rymma från kliniken flera gånger, inte hade lämnat något medgivande till att fortsatt vara intagen där och att hon därför varit berövad friheten enligt artikel 5.1. Domstolen fann att Tyskland var ansvarigt för frihetsberövandet i tre avseenden. För det första hade myndigheterna blivit aktivt inblandade i hennes placering på kliniken när polisen med våld förde tillbaka henne sedan hon rymt. För det andra hade de nationella domstolarna, när de skulle pröva hennes skadeståndsyrkanden, underlåtit att tolka de civilrättsliga reglerna i ljuset av artikel 5. För det tredje hade Tyskland brutit mot sin positiva skyldighet att skydda S mot de ingrepp i hennes frihet som andra individer utgjort. Eftersom det inte funnits något domstolsbeslut som tillät att S togs in på en privat klinik hade frihetsberövandet inte varit lagligt i den mening som avses i artikel 5.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 avseende S:s placering åren 1977-1979 och att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 5.4 och 5.

Domstolen fann vidare att den medicinska behandlingen, som hade utförts mot hennes vilja, innebar ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Mot bakgrund av vad den funnit i fråga om artikel 5.1 fann domstolen att Tyskland var ansvarig för ingreppet. Eftersom det inte funnits något domstolsbeslut om att S skulle stängas in på kliniken för medicinsk behandling hade ingreppet i hennes rätt till respekt för sitt privatliv varit olagligt i den mening som avses i artikel 8.2. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 avseende intagningen 1977-1979.

När det gällde placeringen på privatklinik 1981 fann domstolen att den faktiska bakgrunden till hennes andra vistelse på kliniken till skillnad mot den första inte gav stöd för slutsatsen att hon tagits in mot sin vilja. Hon hade därför inte berövats friheten i den mening som avses i artikel 5. Det hade inte heller visats att hon inte med giltig verkan hade samtyckt till den medicinska behandlingen 1981 eller att hon då utsatts för en olämplig behandling. Det hade därför inte skett något ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 5 eller artikel 8 med avseende på intagning 1981. Domstolen fann vidare att det inte heller skett någon kränkning av artikel 8 avseende behandlingen på en universitetsklinik.

Inget av de förfaranden som genomfördes i de nationella domstolarna med anledning av S:s olika skadeståndsanspråk kunde anses orättvist. Särskilt i fråga om förfarandena inför domstolarna i Bremen hade det med hänsyn till det omfattande materialet, valet av expert och bedömningen av hans rapport inte visats något orättvist inslag. När det gällde förfarandet i andra domstolar fann Europadomstolen att förhållandena i S:s mål inte visade någon oförenlighet med kravet på likställda parter, bl.a. inte påståendet att domstolarna borde ha tillämpat mindre strikta krav när det gällde bevisbördan. Domstolen fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Nielsen ./. Danmark, dom 1988-11-28
H.M. ./. Schweiz, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
H.L. ./. U K, dom 2004-10-05 (jfr nr 9/04)
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Wos ./. Polen, beslut 2005-03-01
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-09-26
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Artikel 6
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Artikel 8
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26

Sisojeva m.fl. mot Lettland
(Ansökan nr 60654/00, dom den 16 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

När myndigheterna inte vidtog tillräckliga åtgärder för att reglera en familjs förhållanden i fråga om bosättning och medborgarskap kränktes artikel 8.

S och hennes make är ryska medborgare och deras dotter A saknar nationalitet. Alla tre bor i Lettland. S:s make, som var soldat i den sovjetiska armén, stationerades i Lettland 1968 och tjänstgjorde där fram till 1989. S kom till Lettland 1969 och deras dotter A är liksom sin äldre syster född där. I följd av Sovjetunionens sammanbrott och Lettlands frigörelse 1991 blev de tre statslösa. 1993 ansökte S och hennes make hos immigrationsmyndigheten om att få permanent uppehållstillstånd och om att registreras i (ung.) folkbokföringsregistret. De fick emellertid endast temporära uppehållstillstånd och överklagade. Tingsrätten biföll deras ansökan om registrering. 1995 upptäcktes att S och hennes make fått sovjetiska pass under 1992 och de därmed kunnat registreras som innevånare i både Ryssland och Lettland. Dottern A hade 1995 fått liknande pass. De ålades en administrativ påföljd och tingsrätten beslöt att de skulle strykas ut befolkningsregistret. Det beslutet upphävdes efter överklagande. I augusti 1996 ansökte S och hennes make om och erhöll ryskt medborgarskap. 1998 beslöt den gemensamma kommittén för genomförandet av en överenskommelse mellan Ryssland och Lettland om socialt skydd för f.d. medlemmar av de ryska militära styrkorna och deras familjemedlemmar bosatta i Lettland att ansöka hos Direktoratet för immigrationsfrågor om permanent uppehållstillstånd enligt överenskommelsen för S och hennes familj. I juli 1998 fann tingsrätten att S var berättigad att ansöka om pass såsom ”permanent boende icke-medborgare” och att hennes make och A var berättigade till permanenta uppehållstillstånd. Beslutet upphävdes dock av Direktoratet som den 26 juni 2000 underrättade S och hennes familj om att de måste lämna Lettland. I november 2003 sände chefen för Direktoratet ett brev till S med förklaring om hur hon skulle kunna få sin vistelse i Lettland reglerad och få identitetshandlingar som statslös person så att hennes make och dotter skulle kunna få uppehållstillstånd. Eftersom dessa rekommendationer inte följdes fick de klagande inga uppehållstillstånd. De hävdade att under mellantiden, i mars 2002, hade S kallats till säkerhetspolisens regionala kontor och hon hade där blivit utfrågad om den ansökan hon gett in till Europadomstolen och om en intervju som hon gett i en rysk TV-kanal. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 8 och klagade över de lettiska myndigheternas vägran att fastställa deras status i Lettland. De hävdade vidare att utfrågningen av S hade hindra henne från att utöva sin enskilda klagorätt enligt artikel 34.

Europadomstolen erinrade först om att konventionen inte ger individer som inte är medborgare i en stats någon rätt att resa in i och bosätta sig i den staten och att staterna har rätt att kontrollera utlänningars inresa och bosättning i landet samt besluta om utvisning. En stats beslut i en immigrationsfråga kan dock i vissa fall innebära ett intrång i utövandet av den rätt till respekt för en persons privat- och familjeliv som skyddas av artikel 8. I förevarande fall fann domstolen att det inte fanns något formellt beslut om utvisning av S och hennes familj. Det var emellertid inte tillräckligt att värdstaten avhöll sig från utvisning utan staten måste också, om nödvändigt genom positiva åtgärder, ge berörda personer möjligheten att utöva sina rättigheter utan ingrepp. Domstolen fann därför att de lettiska myndigheternas förlängda vägran att erkänna de klagandes rätt till permanent bosättning i Lettland innebar ett ingrepp i deras rätt till respekt för sitt privatliv.

Detta ingrepp, som hade skett med stöd av lag, hade haft till syfte att säkerställa efterlevnaden av immigrationsbestämmelserna och hade därför skett i det legitima syftet att förhindra oordning. Även om de klagande inte var av lettiskt ursprung hade de tillbringat större delen av sina liv där och hade utvecklat personliga, sociala och ekonomiska band där som var starka nog för att de skulle anses tillräckligt integrerade i det lettiska samhället. Vid sådant förhållande fann Europadomstolen att endast särskilt allvarliga skäl kunde berättiga vägran att reglera deras ställning. Några sådana skäl hade inte visats. Dessutom hade dotterns och makens ställning gjorts beroende av att S:s ställning reglerades. Genom att göra familjens möjlighet att leva ett normaltliv beroende av förhållanden utanför dess kontroll kunde de lettiska myndigheterna inte anses ha vidtagit sådana åtgärder som krävdes av dem. Med hänsyn till omständigheterna i målet och särskilt den långdragna period som de klagande fått leva i ovisshet och i en osäker rättslig ställning på lettiskt territorium, fann domstolen att myndigheterna brustit när det gällt att skapa en jämvikt mellan det legitima syftet att förhindra oordning och de klagandes intresse av att få respekt för sina rättigheter enligt artikel 8. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade vidare att det framgick att S flera dagar innan hon blev utfrågad hade gett en intervju i rysk TV där hon nämnt ett antal fall av korruption bland Direktoratets tjänstemän. Eftersom korruption ansågs vara ett allvarligt brott kunde S rimligen ha förväntat sig att polisen eller åklagarmyndigheten skulle visa intresse för hennes påståenden. Den lettiska lagen gav t.o.m. säkerhetspolisen befogenhet att utreda korruptionsbrott. Domstolen godtog regeringens påstående att detta var det verkliga skälet till att S utfrågades och inte hennes klagomål till Europadomstolen. Utfrågningen hade inte inneburit var sig påtryckningar, hotelser eller trakasserier. Domstolen fann därför med sex röster mot en att Lettland hade fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 34.

Skiljaktiga meningar
Den ryske domaren Kovler avgav en delvis skiljaktig mening och hänvisade till sin skiljaktiga mening i det tidigare avgjorda målet Slivenko ./. Lettland (GC), nr. 48321/99, 2003-10-09 (jfr nr 9/03).

Den kroatiska domaren Vajic och den lettiska domaren Briede lämnade en gemensam skiljaktig mening och ansåg att de klagande inte löpt någon verklig risk att bli utvisade från lettiskt territorium och att de alltjämt har möjligheten att reglera sina förhållanden på det sätt som den inhemska lagen anger. De ansåg därför att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Slivenko ./. Lettlaand, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Kolosovskiy ./. Lettland, beslut 2004-01-29
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Artikel 34
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Orhan ./. Turkiet, 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Bilgin ./. Turkiet, dom 2000-11-16
Dulas ./. Turkiet, dom 2001-01-30
Akdeniz m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-05-31
Michael Edward Cooke ./. Österrike, dom 2000-02-08

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Töre ./. Turkiet, 2005-05-19; även artikel 6.1, se nedan
Turhan ./. Turkiet, 2005-05-19
Pamak ./. Turkiet, 2005-06-07; även artikel 6.1, se nedan
Ergin ./. Turkiet nr 1, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin ./. Turkiet nr 2, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin ./. Turkiet nr 3, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin ./. Turkiet nr 4, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin ./. Turkiet nr 5, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin o. Keskin ./. Turkiet nr 1, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Ergin o. Keskin ./. Turkiet nr 2, 2005-06-16; även artikel 6.1, se nedan
Independent News and Media PLC o. Independent Newspapers ./. Irland, 2005-06-16; ej kränkning

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05 och 5/05.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Töre ./. Turkiet, 2005-05-19; även artikel 10, se ovan
Özden ./. Turkiet, 2005-05-24; även artikel 6.1 skälig tid
Gültekin m.fl. ./. Turkiet, 2005-05-31; även artikel 3, våld från polis och artikel 13, se nedan
Pamak ./. Turkiet, 2005-06-07; även artikel 10, se ovan
Ergin ./. Turkiet nr 1, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin ./. Turkiet nr 2, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin ./. Turkiet nr 3, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin ./. Turkiet nr 4, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin ./. Turkiet nr 5, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin o. Keskin ./. Turkiet nr 1, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan
Ergin o. Keskin ./. Turkiet nr 2, 2005-06-16; även artikel 10, se ovan

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05 och 5/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol
Le Duigou ./. Frankrike, 2005-05-19
Menet ./. Frankrike, 2005-06-14

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05 och 5/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Acciardi och Campagna ./. Italien, 2005-05-19
Ekainozlugil ./. Turkiet, 2005-05-24
Tiryakioglu ./. Turkiet, 2005-05-24
Aslangiray m.fl. ./. Turkiet, 2005-05-31
Kayatepe ./. Turkiet, 2005-05-31
Calheiros Lopes m fl. ./. Portugal, 2005-06-07
Kirilova m fl. ./. Bulgarien, 2005-06-09

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05 och 5/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Manolis ./. Grekland, 2005-05-19
Dumbraveanu ./. Moldavien, 2005-05-24
Tunç ./. Turkiet, 2005-05-24; även artikel 1 i protokoll nr 1
Costin ./. Rumänien, 2005-05-26
Fuklev ./. Ukraina, 2005-06-07; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13.
Castren-Niniou ./. Grekland, 2005-06-09
OOO Rusatommet ./. Ryssland, 2005-06-14

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05 och 5/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder - artikel 3
Gültekin m.fl. ./. Turkiet, 2005-05-31; även artikel 6.1 oberoende domstol och artikel 13, se ovan
Dalan ./. Turkiet, 2005-06-07; även artikel 13
Süheyla Aydin ./. Turkiet; även artikel 2 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05 och 4/05.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Peic ./. Kroatien, 2005-05-26
Zadro ./. Kroatien, 2005-05-26

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05 och 5/05.
Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Akdeniz ./. Turkiet, 2005-05-31
Celikbilek ./. Turkiet, 2005-05-31
Kismir ./. Turkiet, 2005-05-31
Koku ./. Turkiet, 2005-05-31
Togcu ./. Turkiet, 2005-05-31
Yasin Ates ./. Turkiet, 2005-05-31
Süheyla Aydin ./. Turkiet; även artikel 3 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05 och 4/05.

Undermåliga förhållanden i fängelse och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Novoselov ./. Ryssland, 2005-06-02
Labzov ./. Ryssland, 2005-06-16

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05 och 4/05.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Acar m.fl. ./. Turkiet, 2005-05-24

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04, 8/04, 10/04 och 2/05.

Särskilda åldersgränser för pojkar för samtycke till homosexuell förbindelse
Wolfmeyer ./. Österrike, 2005-05-26
H.G. och G.B. ./. Österrike, 2005-06-02

Se liknande mål i bl.a. nr. 1/03 och 2/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den19 maj- den 16 juni 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 19, 24, 26 och 31 maj samt den 2, 7, 9, 14 och 16 juni 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3, se den 24 och 31 maj och 5.4, se den 19 maj och den 9 juni 2005.

ARTIKEL 6.1
19 maj
Diamantides ./. Grekland (71653/01) även artikel 6.2
Makedonopoulos ./. Grekland (16106/03) även artikel 13
Moïsidis ./. Grekland (16109/03) även artikel 13
Stamos m.fl. ./. Grekland (14127/03) även artikel 13
Kaggali ./. Grekland (9733/03)
M.Ö. ./. Turkiet (26136/95)
24 maj
Intiba ./. Turkiet (42585)
Dereci ./. Turkiet (77845/01); även artikel 5.3 se nedan
Giyasettin Altun ./. Turkiet (73038/01) ; även artikel 5.3 se nedan
Rimskokatolická Farnost Obristvi ./. Tjeckien (65196/01)
J.S. och A.S. ./. Polen (40732/98)
26 maj
Debelic ./. Kroatien (2448/03)
31 maj
Hefková ./. Slovakien (57237/00)
Kopecká ./. Slovakien (69012/01)
T.K. o. S.E. v Finland (38581/97) brottmål
2 juni
Giannakopoulou ./. Grekland (37253/02)
Karra ./. Grekland (4849/02)
Zolotas ./. Grekland (38240/02
Nafpliotis ./. Grekland (22029/03); även artikel 13
Nikolopoulos ./. Grekland (21978/03); även artikel 13
7 juni
L.C.I. ./. Tjeckien (64750/01)
9 juni
Aggelopoullos ./. Grekland (43848/02)
Charalambos Karagiannis ./. Grekland (21276/03)
Fraggalexi ./. Grekland (18830/03)
Kaskaniotis m fl. ./. Grekland (21279/03)
Kuzin ./. Ryssland (22118/02)
Panagakos ./. Grekland (43839/02)
Tavlikou-Vosynioti ./. Grekland (42108/02)
Vokhmina ./. Ryssland (26384/02)
14 juni
Krasuski ./. Polen (61444/00) skadestånd, 6 år o 5 mån ej kränkning.
Houbal ./. Tjeckien (75375/01)
16 juni
Pitra ./. Kroatien (41075/02)
Arvanitits ./. Grekland (35450/02)

ARTIKEL 5.3
24 maj
Dereci ./. Turkiet (77845/01); även artikel 6.1 se ovan
Giyasettin Altun ./. Turkiet (73038/01) ; även artikel 6.1 se ovan
31 maj
Dumont-Maliverg ./. Frankrike (57547/00 o. 68591/01)
Acunbay ./. Turkiet (61442/00 o. 61445/00)
Dinler ./. Turkiet (61443/00)

ARTIKEL 5.4
19 maj
Rapacciuolo ./. Italien (76024/01)
9 juni
Picaro ./. Italien (42644/02) även artikel 5.1c) och 5.5.

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens dom den 9 juni 2005 i mål T 72-04 i fråga om skadestånd på grund av oskälig tidsutdräkt.

Beträffande den överklagade domen, se Svea hovrätts dom den 3 december 2003 i mål T 4136-02, återgiven i nr. 11/03.

L, var 1985-1988 finanschef i ett företag som på egen begäran försattes i konkurs. Konkursförvaltaren fann anledning att misstänka bolagets ställföreträdare för bl.a. grovt bedrägeri, svindleri och bokföringsbrott. Förundersökning inleddes i februari 1990. L kallades till förhör i december 1991 och förhör hölls med honom i slutet av januari, varvid han delgavs misstanke om nämnda brott. Åtal väcktes i juni 1995 och genom dom den 3 december 1998 ogillades åtalet. Domen överklagades inte. Mot bakgrund härav yrkade L att staten skulle utge skadestånd.

Tingsrätten fann att de svårigheter som L drabbats av inte berodde på att handläggningen blivit oskäligt lång utan på att L över huvud taget blivit föremål för misstanke om brott. Tingsrätten fann därför att L inte var berättigad till ersättning för ekonomisk skada vare sig enligt Europakonventionen eller enligt skadeståndslagen. Tingsrätten fann att en ersättning enligt Europakonventionen för ideell skada om 100 000 kronor framstod som skälig och att någon ersättning enligt skadeståndslagen inte kunde utgå.

I hovrätten vidhöll L med vissa justeringar sina yrkanden. Staten yrkade i första hand att L:s talan skulle lämnas utan bifall och i andra hand att skadeståndsbeloppen skulle sättas ned.

Hovrätten fann att staten brutit mot artikel 6 i Europakonventionen och att åklagarmyndigheten bar det huvudsakliga ansvaret för tidsutdräkten. När det gällde skadestånd grundat direkt på Europakonventionen konstaterade hovrätten att svensk rätt måste tillhandahålla rättsmedel för en förfördelad part. Hovrätten framhöll att ett sådant rättsmedel inte behöver vara en rätt till ekonomisk gottgörelse, men att det när ett åtal ogillas helt knappast finns någon annan tänkbar sanktion för ett konventionsbrott. Hovrätten fann sammanfattningsvis att ersättningen för L:s inkomstförlust fram till ålderspensioneringen kunde bestämmas till 3 500 000 kronor allt i ett. Kraven på ersättning för tiden efter pensioneringen kunde inte bifallas. Hovrätten fastställde slutligen tingsrättens beslut om ersättning för ideell skada.

Både L och staten överklagade.

HD fann i likhet med hovrätten att L inte visat att delgivning av misstanke om brott, väckande av åtal eller underlåtenhet att lägga ned ett åtal inneburit ersättningsgrundande fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att det därför inte förelåg något skadeståndsansvar på den grunden. HD fann härefter att L inte fått anklagelserna mot sig prövade i rättegång inom skälig tid och att det därför skett en kränkning av Europakonventionen. HD konstaterade att artikel 41 i konventionen inte kan läggas till grund för någon rätt till gottgörelse enligt nationell rätt. Däremot ger artikel 13 rätt till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Ett sådant nationellt rättsmedel kan dock utformas på olika sätt. HD förklarar att av Europadomstolens praxis framgår att rättsmedlet inte nödvändigtvis behöver resultera i en ekonomisk gottgörelse, utan att en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid kan gottgöras i form av en lindrigare påföljd. Sådan gottgörelse kan emellertid inte komma ifråga när ett åtal ogillas i alla delar.

HD gick härefter in på frågan om det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen och framhöll då bl.a. att vid den prövningen skall bestämmelserna, i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att visas i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas. Domstolen slår fast att förmögenhetsskador som orsakats av oacceptabla dröjsmål vid behandlingen av ett ärende kan vara ersättningsgilla enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen och att ett dröjsmål som är av det slaget att det innefattar en kränkning av Europakonventionens krav på prövning inom skälig tid får anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande. Det krävs dock dessutom att dröjsmålet beror på fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

I det förevarande fallet ger utredningen inte stöd för annat än att dröjsmålet väsentligen beror på interna förhållanden inom åklagarmyndigheten. Det hade också kunnat krävas att tingsrättens dom i brottmålet skulle ha meddelats långt tidigare än som skedde. L:s rätt att få anklagelserna prövade inom skälig tid kan inte anses ha orsakat någon del av den skada som L lidit under tiden före den 1 januari 1977. För tiden därefter bör emellertid ersättningen jämkas på grund av att skadan kan tillskrivas även omständigheter som statens inte är ansvarig för. HD fann därför L berättigad till ersättning med 700 000 kr för inkomstförlust. HD framhöll att Europadomstolen i vissa avgöranden tillerkänt den skadelidande ekonomisk gottgörelse för ”loss of opportunities” vid konventionskränkande dröjsmål. En sådan ersättning får utifrån svensk terminologi anses åtminstone huvudsakligen utgöra en särskild form av ersättning för ren förmögenhetsskada. I förevarande fall aktualiseras inte frågan om ersättning på sådan grund med hänsyn till att L ansetts berättigad till ersättning för inkomstförlust med tillämpning av skadeståndslagen.

När det slutligen gällde frågan om ersättning för ideell skada redogjorde HD för Europadomstolens dom den 10 november 2004 i målet Zullo mot Italien där det angetts vilka kriterier Europadomstolen tillämpar när den bestämmer i vad mån ideell ersättning skall utgå till den som utsatts för en konventionskränkning bestående i en oskäligt lång handläggningstid. Enligt den domen utgår ersättning med 1 000 - 1 500 EUR per år som handläggningen - inte dröjsmålet - varat. Utgången i det nationella målet saknar betydelse. Det sammanlagda beloppet ökas med 2 000 EUR om målet rör någon för den enskilde särskilt betydelsefull fråga. Ersättningen minskas i vissa fall, bl.a. om flera domstolar handlagt målet eller om den drabbade själv orsakat viss tidsutdräkt.

HD anför vidare att det visserligen kan hävdas att förpliktelsen enligt artikel 13 att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel i ett fall som detta tillgodoses genom möjligheten att erhålla ersättning för inkomstförlust till följd av kränkningen. Det måste emellertid beaktas att det kan uppkomma fall där det inte finns grund för att tillerkänna den skadelidande sådan ersättning och det inte heller enligt svensk rätt finns något annat rättsmedel. Om den skadelidande i ett sådant fall ställs utan rättsmedel kan det innebära ett konventionsbrott. Traditionellt har svensk rätt intagit en restriktiv attityd tillmöjligheten att utdöma ett rent ideellt skadestånd p.g.a. gärningar som innefattar en kränkning av någon annans rättigheter. När det gäller kränkningar enligt artikel 6.1 får mot bakgrund av Europadomstolens praxis övervägande skäl anses tala för att ideellt skadestånd skall kunna dömas ut även av svensk domstol. L bör därför få ersättning för ideell skada trots att han erhåller ersättning för inkomstförlust. Skäl att frångå domstolarnas bedömning om ersättning med 100 000 kr föreligger inte. HD fann till sist att parterna skulle stå för sina egna kostnader i samtliga instanser.

ÖVRIGT

Regeringen har nu i proposition 2004/05:167 lämnat förslag till riksdagen om godkännande av protokoll nr 14 till Europakonventionen och som en följd därav föreslås också en ändring i lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Ändringen föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. För en beskrivning av innehåller i protokoll nr 14, se nr 11/04.




Senast ändrad: 2011-04-12