JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 11 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 november - den 15 december 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också på möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen ”sök”, vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet ”alla sidor” och väljer ”målhantering”. Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

J.A. Pye (Oxford) Ltd mot U K, 2005-11-15
Tillämpningen av lagstiftning, som innebar att en registrerad ägare till mark kunde fråntas äganderätten utan någon som helst underrättelse och utan ersättning p.g.a. att marken varit ockuperad av annan under lång tid, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1

Reinprecht mot Österrike, 2005-11-15
Förhandling för att ompröva förlängning av ett häktningsbeslut var inte offentlig men några särskilda omständigheter som krävde det fanns inte. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.4.

Taal mot Estland, 2005-11-22
När inget av de vittnen, vars utsagor under förundersökningen lades till grund för en fällande dom, hördes under rättegången och klaganden inte heller fick möjlighet att låta höra dem kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Reigado Ramos mot Portugal, 2005-11-22
Portugisiska myndigheter behandlade inte en begäran om verkställighet av avtal om umgängesrätt skyndsamt och vidtog inte tillräckliga praktiska åtgärder för att få umgänget att fungera och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Shofman mot Ryssland, 2005-11-24
När en man inte fick kännedom om att han inte var far till det barn som fötts i hans äktenskap förrän efter det att en i lag angiven ettårsfrist hade löpt ut, kunde han inte befrias från faderskapet och det skedde en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Capital Bank AD mot Bulgarien, 2005-11-24
Bank kunde inte få prövning av nationalbanks beslut att den var insolvent och domstolarna gjorde ingen egen prövning av förhållandet när de beslutade om likvidation. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När beslut att återkalla bankens tillstånd inte omgavs av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier kränktes även artikel 1 i protokoll nr 1.

Tuquabo-Tekle m.fl. mot Nederländerna, 2005-12-01
Vägran att efter många år tillåta en i Eritrea kvarlämnad dotter att förena sig med sin mor i Nederländerna med motiveringen att familjebanden dem emellan hade upphört kränkte artikel 8.

Ielo mot Italien, 2005-12-06
Tillämpningen av parlamentarisk immunitet på uttalanden som föranlett ett förtalsmål innebar att klaganden fråntogs sin rätt att få tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Hornácek mot Slovakien, 2005-12-06
När domstol som avvisade ett för sent anfört klagomål inte hade försökt fastställa när brevet levererats utan bara litat på en anställds utsaga, kränktes rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Mikulová mot Slovakien, 2005-12-06
Felaktig tillämpning av delgivningsbestämmelser kränkte artikel 6.1.

Agaoglu mot Turkiet, 2005-12-06
En rättegång i en domstol som inte var oberoende och opartisk kunde aldrig vara rättvis och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När det saknades lagstöd för telefonavlyssning kränktes även artikel 8.

Iletmis mot Turkiet, 2005-12-06
När det under lång tid saknades bevisning om fara för bl.a. den nationella säkerheten ansågs det inte finnas trängande samhälleliga behov av att anklagads pass fortlöpande var beslagtaget och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Timishev./. Ryssland, 2005-12-13
Begränsning av rörelsefriheten inom ryskt territorium som saknade stöd i lag och som grundades på etniskt ursprung kränkte artikel 2 i protokoll nr 4 och artikel 14 i förening med den artikeln. När barn vägrades gå i skolan kränktes artikel 2 i protokoll nr 1.

Gartukayev mot Ryssland, 2005-12-13
Begränsning av rörelsefriheten inom ryskt territorium som saknade stöd i lag kränkte artikel 2 i protokoll nr 4.

Karadzic mot Kroatien, 2005-12-15
Bristande skyndsamhet och effektivitet från myndigheternas sida för att återföra ett av fadern bortfört barn till modern som var ensam vårdnadshavare kränkte artikel 8.

Vanyan mot Ryssland, 2005-12-15
Användande av bevisning som erhållits genom polisprovokation kränkte rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och när omprövning skedde i den tilltalades frånvaro kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

Domar och beslut i Grand Chamber

Kyprianou mot Cypern, 2005-12-15
När samma domstol som den, inför vilken han påstods ha gjort sig skyldig till domstolstrots, dömde en advokat för uttalanden han gjort till domstolen under försvaret av sin klient kränktes artikel 6.1 och artikel 10.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Högsta domstolens dom den 29 november 2005 i målet B 1050-05 angående kränkande uttalanden i predikan om homosexuella.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under oktober månad 148 domar. 101 ansökningar förklarades admissible, 3 501 för inadmissible och 94 avskrevs. 315 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-oktober 2005 har domstolen meddelat 807 domar, förklarat 749 ansökningar admissible, 21 663 för inadmissible, avskrivit 550 mål samt kommunicerat 2 176 ansökningar.

Domstolen utsåg den 12 december den danske domaren Peer Lorenzen till president för domstolens kommande femte avdelning. Peer Lorenzen valdes för en treårsperiod med början den 1 mars 2006, då domstolens nuvarande fyra avdelningar ombildas till fem.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request

Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

J.A. Pye (Oxford) Ltd mot U K
(Ansökan nr 44302/02, dom den 15 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Tillämpningen av lagstiftning, som innebar att en registrerad ägare till mark kunde fråntas äganderätten utan någon som helst underrättelse och utan ersättning p.g.a. att marken varit ockuperad av annan under lång tid, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Klagande i målet är två bolag, J.A. Pye (Oxford) Ltd och J.A. Pye (Oxford) Land Ltd, bolagen A och B. B var registrerad ägare till ett område jordbruksmark på 23 hektar värderat till ca 31 miljoner EUR. A var tidigare ägare till området. Ägarna till angränsande mark, herr och fru G, nyttjade den aktuella marken enligt ett avtal om bete fram till den 31 december 1983. Den 30 december 1983 uppmanades makarna G att lämna marken eftersom betesavtalet löpte ut. De vägrade emellertid att följa uppmaningen. I januari 1984 vägrade bolagen att gå med på en begäran om förlängning av betesavtalet, eftersom de avsåg att söka bygglov för hela eller delar av området. De bedömde att fortsatt bete på marken i fråga kunde minska deras möjligheter att få bygglov. Från september 1984 och till 1999 fortsatte makarna G att använda marken för bete utan bolagens tillstånd. Under 1997 lät G registrera i fastighetsregistret ett ifrågasättande av bolagens äganderätt. G åberopade att äganderätten övergått till dem genom att de ockuperat marken i strid med den verklige ägarens vilja. Bolagen försökte få registreringen upphävd och väckte själva talan om att återfå den aktuella marken. G bestred bolagens yrkanden och åberopade en begränsningslag från 1980 som angav att en person inte kan föra talan om att återfå mark sedan denna ockuperats av annan under 12 år. De åberopade även en lag om fastighetsregistrering från 1925 enligt vilken en registrerad fastighetsägare efter det att 12-årsperioden löpt ut förvaltar marken för ockupantens räkning. I februari 2000 fann domstolen att bolagen förlorat sin äganderätt, eftersom G faktiskt förfogade över marken sedan januari 1984 och hade ockuperat den sedan september 1984. G hade därför rätt att bli registrerade som ägare till marken. Bolagen fick bifall till sitt överklagande men House of Lords fastställde senare den första instansen dom. - I Europadomstolen hävdade bolagen att den brittiska lagstiftningen om äganderättsövergång genom ockupation stred mot artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att den kombinerade effekten av 1980 och 1925 års lagar medförde att bolagen fråntogs sina faktiska äganderättigheter och samtidigt utestängdes från möjligheten att lagligen återfå den mark som de förlorat rätten till. Domstolen konstaterade att det var G:s ockupation av marken under 12 år som direkt ledde till att bolagen förlorade äganderätten. Domstolen noterade emellertid också att bortsett från bestämmelserna i 1925 och 1980 års lagar så hade ockupationen av landområdet inte haft någon inverkan på bolagens äganderätt eller på deras möjlighet att när som helst återta besittningen av marken. Det var enbart lagbestämmelserna som fråntog bolagen deras äganderätt och som överförde den på G. Domstolen fann därför att tillämpningen av bestämmelserna i de två aktuella lagarna innebar att staten gjorde ett intrång i bolagens rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen intog den ståndpunkten att det, med några få begränsade undantag, inte var sannolikt att de osäkerheter, som ibland kan uppkomma när det gäller äganderätten till mark, skulle uppkomma i ett system där det finns en skyldighet att registrera äganderätten till marken och där markägaren lätt kan identifieras. Innan kravet på registrering infördes kunde ett sådant resultat, som innebar att en person som ockuperade mark tilldelades äganderätten till marken, anses berättigat med motiveringen att det undanröjde osäkerhet om vem som var den rätte ägaren. Sedan fastighetsregistreringen införts var det svårt att finna något berättigande för en regel som ledde till ett så orättvist resultat. Domstolen noterade att många rättssystem som innefattade ett system för registrering antingen hade övergett principen om äganderätt genom ockupation eller väsentligen begränsat dess verkningar. Trots de omfattande lagändringar i fråga om ockupation som infördes år 2002 hade lagen i sig inte upphävts. Domstolen kunde inte godta att den aktuella lagstiftningen tjänade något allmänt syfte när det gällde registrerad mark.

Tidsperioden på tolv år var ganska lång och lagen om ockupation var väl etablerad och hade inte ändrats under den tid bolagen ägt marken. Bolagen behövde bara reglera G:s nyttjande för att undgå att förlora äganderätten eller väcka talan inom 12-årsperioden. Även om man tog hänsyn till bolagens och deras rådgivares brist på agerande, kvarstod dock frågan om det hade upprätthållits en rimlig jämvikt med ett legitimt allmänt intresse när bolagen fråntogs äganderätten och denna överfördes på G. Domstolen noterade att bolagen inte bara fråntogs äganderätten - de erhöll inte heller någon som helst ersättning för sin förlust. Följden var därför särskilt allvarlig för dem. Domstolen erinrade om att det endast i mycket speciella undantagsfall kunde anses berättigat att i det allmännas intresse frånta de klagande deras egendom utan ersättning. Avsaknaden av ersättning måste bedömas i ljuset av att det saknades ett lämpligt rättslig skydd för äganderätten i det rättssystem som var tillämpligt vid den aktuella tidpunkten. Även om bolagen, även efter det att 12-årsperioden löpt ut kunnat invända att marken inte varit ockuperad i den mening som avsågs i lagen, så fanns det under den perioden inte något som helst krav på att ägaren skulle underrättas, vilket kunde ha uppmärksammat honom på risken att han kunde förlora äganderätten. Regeringen hade hävdat att staten inte hade någon skyldighet att skydda en person mot hans egen försumlighet. Domstolen påpekade emellertid att försumligheten inte skulle ha medfört några negativa konsekvenser för bolagen om inte de aktuella lagbestämmelserna funnits. Viktigare var att parlamentet genom att anta lagändringen 2002 hade medgett bristerna i markägarnas rättsliga skydd enligt det aktuella systemet. Den nya lagen ålade inte bara en ockupant att formellt underrätta markägaren om sin avsikt att ansöka om att bli registrerad som ägare efter 10 års ockupation, utan krävde också att det fanns särskilda skäl för att han skulle ha rätt att erhålla äganderätten, när den laglige ägaren motsatte sig ansökningen. Domstolen fann att tillämpningen av de aktuella lagarna, för att frånta bolagen deras äganderätt till registrerad mark, lade en ensidig och alltför tung börda på bolagen och rubbade den jämvikt som skall råda mellan å ena sidan det allmänna intressets krav och å den andra de klagandes rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar

Den estniske domaren Maruste, den spanske domaren Borrego Borrego och den polske domaren Garlicki lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg inte att bolagen fått bära en alltför tung börda utan att de förlorat sin mark som en följd av en förutsebar tillämpning av lagstiftningen. Bolagen kunde ha avbrutit den tid ockupationen pågick och som vändes emot dem genom att ta de enklaste steg för att tillvarata sina intressen. De tre domarna ansåg därför att det förhållandet att bolagen fråntagits sin egendom var förenligt med artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Bruncrona ./. Finland, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Former King of Greece m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Jahn m.fl. ./. Tyskland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Jokela./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)
J.S. m.fl. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1995-09-07
Gudmundsson ./. Island, kommissionens beslut 1996-01-17
Zacher ./. Tyskland, kommissionens beslut 1996-09-04
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Gasus Dosier-und Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23

Reinprecht mot Österrike
(Ansökan nr 67175/01, dom den 15 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Förhandling avseende omprövning av förlängning av ett häktningsbeslut var inte offentlig men några särskilda omständigheter som krävde det fanns inte. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.4.

Reinprecht, R, häktades den 6 maj 2000 misstänkt för försök till sexuellt våld och det bedömdes med hänsyn till de brott han gjort sig skyldig till tidigare att det fanns en risk för att han skulle begå ytterligare liknande brott. Efter en förhandling som hölls i närvaro av allmän åklagare, R och hans försvarare beslöts det den 19 maj att häktningen skulle bestå. Vid två senare förhandlingar, där parterna var närvarande endast vid den ena, avslogs R:s överklaganden. Appellationsdomstolen som avgjorde målet vid enskild överläggning avslog R:s överklagande av regiondomstolens beslut. På samma sätt avslog även Högsta domstolen hans vidare överklagande. R dömdes för det misstänkta brottet till två års fängelse i oktober 2000. - I Europadomstolen klagade R över att förhandlingarna avseende förlängning av häktningsbeslutet inte var offentliga. Han åberopade artikel 5.4 och artikel 6.1.

Europadomstolen fann att även om artikel 5.4 kräver att det hålls en förhandling när lagligheten av ett häktningsbeslut skall omprövas så innehåller bestämmelsen inte något allmänt krav på förhandlingen skall vara offentlig. Det kunde dock inte uteslutas att en offentlig förhandling kan krävas i vissa speciella fall. Det hade emellertid inte visats några sådana speciella omständigheter i R:s fall. Det hade inte heller framkommit någon annan brist i förfarandet när lagligheten av häktningsbeslutet omprövades. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.4 samt att, eftersom artikel 5.4 är lex specialis i förhållande till artikel 6.1, uppkom det inte någon fråga att pröva särskilt enligt den artikeln.

HÄNVISNINGAR
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Vermeersch ./. Frankrike, beslut 2001-01-30
Laidin ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-01-07
W. ./. Sverige, kommissionens beslut 1988-12-09
Soering ./. U K, dom 1989-07-07

Taal mot Estland
(Ansökan nr 13249/02, dom den 22 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

När inget av de vittnen, vars utsagor under förundersökningen lades till grund för en fällande dom, hördes under rättegången och klaganden inte heller fick möjlighet att låta höra dem kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Tall, T, anhölls i juni 2000 anklagad för att i telefonsamtal ha hotat att spränga en bomb i ett varuhus om hans krav på pengar inte tillgodosågs. Han dömdes härefter för brottet av tingsrätten i Tallinn till tre års fängelse. Domstolen grundade sin bedömning på vittnesmål som lämnats under förundersökningen och på utskrifter av inspelade telefonsamtal. T överklagade och åberopade bl.a. att tingsrätten inte hade hört något av vittnena och att hans försvarares begäran att vittnena skulle kallas hade avslagits. Överklagandet avslogs och T vägrades prövningstillstånd i Högsta domstolen. - I Europadomstolen klagade T över att han inte fått en rättvis rättegång och att det skett en kränkning av hans rättigheter till ett riktigt försvar hade kränkts, eftersom han inte fått någon möjlighet, vare sig under förundersökningen eller under rättegången, att förhöra eller låta förhöra något av vittnena. Han åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen konstaterade att varken T eller hans försvarare hade fått någon möjlighet att ställa några frågor till de vittnen som åberopades mot honom. Inte på något stadium av förfarandet hade något enda vittne kunnat höras. Tingsrätten hade skjutit upp rättegången två gånger när vittnena inte infann sig men hade därefter genomfört förhandlingen trots att vittnena inte infann sig. Hovrätten hade inte ens kallat vittnena. Inte något av vittnena hade således hörts av domstolarna. T:s rättigheter till ett riktigt försvar hade därmed inskränkts i en sådan omfattning som inte var förenlig med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d)

HÄNVISNINGAR
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23

Reigado Ramos mot Portugal
(Ansökan nr 73229/01, dom den 22 november 2005)
Domen finns endast på franska.

Portugisiska myndigheter behandlade inte en begäran om verkställighet av avtal om umgängesrätt skyndsamt och vidtog inte tillräckliga praktiska åtgärder för att få umgänget att fungera och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Reigado Ramos, R, fick 1995 tillsammans med MO en dotter, I. Föräldrarna separerade när flickan var sju månader gammal. I februari 1997 väckte R talan för att få vårdnad om dottern. Föräldrarna förliktes och träffade ett avtal som innebar att modern fick vårdnaden och R fick rätt till umgänge med dottern. Enligt avtalsvillkoren skulle I tillbringa två veckoslut i månaden och delar av skolloven hos R. När R i februari 1998 inte hade träffat sin dotter sedan oktober 1997 vände han sig till domstol för att få verkställighet av avtalet med barnets mor. MO kunde inte anträffas på den uppgivna adressen och domstolen begärde under förfarandet upprepade gånger polisens hjälp för att spåra henne. Sedan den fått uppgifter om att MO befann sig på Azorerna förelade domstolen i Cascais henne att svara på R:s ansökan. Domstolen beslöt därefter att inhämta yttrande från socialtjänsten om MO:s och I:s levnadsförhållanden. Någon sådan utredning kom emellertid aldrig till stånd, eftersom MO vägrade infinna sig till de möten hon kallades till. I april fann domstolen att MO brutit mot umgängesavtalet och ålade henne böter samt att betala skadestånd. Under tiden hade R anmält MO för bortförande av barnet men åklagaren beslöt i mars 2001 att inte gå vidare med ärendet. - I Europadomstolen hävdade R att den bristande verkställigheten av hans umgängesrätt innebar en kränkning av artikel 8. Han klagade över de portugisiska myndigheternas oförmåga att verkställa hans rätt och över att de inte ansträngt sig tillräckligt.

Europadomstolen noterade att det, efter det att R väckt talan, hade tagit den nationella domstolen över tio månader att få kontakt med MO och framhöll att den domstolen borde ha kunnat vidta åtgärder för att snabbar spåra henne. Verkställighetsförfarandet hade pågått i fem år och en månad och nästan hela den tiden hade gått åt till domstolens försök att få kontakt med MO och att underrätta henne om olika steg i förfarandet. Det saknades helt uttalanden och förslag från åklagarmyndigheten och från domstolen själv som kunde ha verkat för att sammanföra parterna eller för att få socialtjänstens medverkan till att lösa problemet. Europadomstolen fann därför att de portugisiska myndigheterna hade brustit i sin skyldighet att vidta praktiska åtgärder för att övertyga berörda parter om att delta i ett närmare samarbete medan de samtidigt tog hänsyn till barnets intressen. På det sätt som myndigheterna hade hanterat situationen hade den blivit låst och stick i stäv mot de rättsliga besluten. Konsekvenserna för R, som förlorade kontakten med sin dotter, blev allt allvarligare ju längre tiden gick. R hade senast träffat sin dotter när hon var två år gammal och det hade tagit domstolen i Cascais mer än fem år att avgöra målet. Avsaknaden av samarbete från moderns sida kunde inte frita myndigheterna från deras skyldighet att vidta alla tänkbara åtgärder för att göra det möjligt att bevara familjebanden. Verkställighetsförfarandet hade endast resulterat i att MO ålagts att betala blygsamma böter och ett mycket litet skadeståndsbelopp. Mot den bakgrunden fann domstolen att Portugal inte hade vidtagit lämpliga och tillräckliga åtgärder för att verkställa R:s rätt till umgänge. Därigenom hade det skett en inskränkning av hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Den svenska domaren Elisabeth Fura-Sandström var skiljaktig och uttalade bl.a. följande. Frågan var om myndigheterna gjort allt för att uppfylla sina positiva skyldigheter eller med andra ord om de nationella myndigheterna hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder som i detta fall rimligen kunde krävas av dem. Enligt hennes mening hade de gjort det. Hon delade inte majoritetens uppfattning att förfarandet visade en serie stereotypa och automatiska åtgärder och hon kunde inte se vad myndigheterna kunde ha gjort för att tvinga MO att samarbeta. Majoriteten har genom en hänvisning till målet Maire ./. Portugal och utan att ge några konkreta exempel erinrat om att det ankommer på varje konventionsstat att förse sig med lämpliga och tillräckliga vapen för att garantera att de positiva skyldigheter som enligt artikel 8 läggs på staten respekteras samt med en arsenal lämpliga sanktioner för att säkerställa berörda personers lagliga rättigheter och respekten för domstolarnas beslut. Det är inte domstolens uppgift att ge några detaljerade anvisningar och staterna har på det här området ett stort utrymme för sina bedömningar. De internationella domarna är inte bäst lämpade för att ge precisa anvisningar i så känsliga ämnen som familjerätt och domstolen borde inte ha kritiserat de portugisiska myndigheterna. Domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit, bl.a. i målet Zawadka ./. Polen, att de nationella myndigheternas skyldighet att vidta positiva åtgärder för att återförena en förälder med sitt barn inte är absolut. Det gäller att finna en rimlig jämvikt mellan de berörda personernas intressen och rättigheter och särskilt barnets övergripande intressen. Målet gäller inte bara omfattningen av statens bedömningsutrymme utan också begränsningen av de positiva skyldigheterna. De nationella myndigheterna borde inte kritiseras, eftersom de, enligt hennes mening, hade gjort allt som kunde krävas, även om deras ansträngningar inte gav något resultat.

HÄNVISNINGAR
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Zawadka ./. Polen, dom 2005-06-23 (jfr nr 7/05)
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)

Shofman mot Ryssland
(Ansökan nr 74826/01, dom den 24 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

När en man inte fick kännedom om att han inte var far till det barn som fötts i hans äktenskap förrän efter det att en i lag angiven ettårsfrist hade löpt ut kunde han inte befrias från faderskapet och det skedde en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Shofman, S, fick med sin hustru en son i maj 1995. S registrerades som far till barnet. I mars 1996 flyttade S till Tyskland och i september följande år upplyste hans hustru honom om att äktenskapet var över och att hon avsåg att ansöka om underhåll för barnet. Ungefär vid samma tidpunkt fick S av sina släktingar veta att han inte var far till barnet. Han ansökte om skilsmässa och väckte en talan där han bestred faderskapet. Med stöd av en DNA-analys fann tingsrätten det fastställt att S inte kunde vara barnets far. Tingsrätten förklarade emellertid att enligt lagen om äktenskap och familj från 1969 gällde en ettårsfrist för att föra faderskapstalan. Denna frist hade löpt ut och S:s talan avvisades därför. S överklagade förgäves och i september 2002 fick S:s f.d. hustru bifall till sin talan om underhåll. - I Europadomstolen hävdade S att det skett en kränkning av artikel 8, eftersom hans talan om att undanröja det påstådda faderskapet hade avvisats som för sent anförd.

Europadomstolen erinrade om att det kunde vara berättigat att införa en tidsfrist för att väcka talan i fråga om faderskap för att göra familjerelationer rättssäkra och för att skydda barnets intressen. Domstolen hade emellertid hittills endast ställts inför mål där den klagande redan från barnets första levnadsdag med säkerhet vetat eller haft goda grunder för att anta att han inte var barnets far men som, av olika skäl som inte var hänförliga till lagen, inte hade vidtagit åtgärder för att bestrida faderskapet inom den lagstadgade fristen. Situationen i detta mål var en annan, eftersom S inte hade misstänkt att barnet inte var hans och hade betraktat sonen som sin egen under ungefär två år efter födseln. Domstolen konstaterade att S hade haft en rättighet att bestrida faderskapet om han gett in sin ansökan inom ettårsfristen. Den ryska lagen innehöll till skillnad från lagstiftningen i flera andra konventionsstater inte någon möjlighet till undantag från den angivna fristen för en äkta man som inte blev medveten om att han inte var barnets far förrän efter det att ettårsfristen löpt ut. Regeringen hade inte lämnat någon förklaring till varför det varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” att införa en tidsfrist som var fast. Domstolen fann att det förhållandet att S förhindrades att frånsäga sig faderskapet, på grund av att han inte upptäckte att han kanske inte var far till barnet förrän efter mer än ett år, inte var proportionerligt i förhållande till sitt legitima syfte. Ryssland hade brustit när det gällde att garantera S:s rätt till respekt för sitt privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig motivering

Den danske domaren Lorenzen lämnade en skiljaktig motivering som är fogad till domen. Han menade att bedömningen av i vilken utsträckning och under vilka förhållanden som ett registrerat faderskap kan ifrågasättas är mycket svår och innefattar ett antal motstående intressen. Den ”biologiska verkligheten” är bara ett av dem och det kan med hänsyn till omständigheterna i ett givet mål få vika för t.ex. barnets intressen, moderns intressen eller samhällets intresse av att bevara personers legala status. Men även en så kort frist som ett år för att bestrida ett faderskap måste vara berättigad. Den ryska regeringen hade emellertid inte anfört några argument i det avseendet. Det var därför som han kunde gå med på att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-21
Yildirim ./. Österrike, beslut 1999-10-19
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Nylund ./. Finland, beslut 1999-06-29

Capital Bank AD mot Bulgarien
(Ansökan nr 49429/99, dom den 24 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Bank kunde inte få prövning av nationalbanks beslut att den var insolvent och domstolarna gjorde ingen egen prövning av förhållandet när de beslutade om likvidation. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När beslut att återkalla bankens tillstånd inte omgavs av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier kränktes även artikel 1 i protokoll nr 1.

Klagande i målet är en bank med säte i Sofia. Bolagets talan förs av ordföranden och viceordföranden i den förra styrelsen. Ansökan har också undertecknats av de tre aktieägarna, ett bulgariskt och två ryska bolag. I november 1997 återkallades bankens tillstånd att driva bankverksamhet av den bulgariska nationalbanken, BNB, p.g.a. insolvens. Banken förklarades insolvent av tingsrätten i Sofia i januari 1998 och försattes i likvidation. Tingsrätten förklarade att när BNB hade funnit att en bank var insolvent kunde den inte själv ompröva frågan och var tvungen att besluta att banken skulle avvecklas. Tingsrätten utsåg likvidatorer och dessa överklagade inte domen. Det gjorde däremot åklagarmyndigheten som menade att tingsrätten gjort fel när den inte prövade om banken verkligen var insolvent. Tingsrättens dom fastställdes emellertid slutligen av Högsta domstolen i juni 1998 med en liknande motivering. Avvecklingsförfarandet avslutades i april 2005 och banken avfördes från företagsregistret. - I Europadomstolen åberopade banken att tingsrätten när den fattade beslutet om att banken skulle avvecklas inte hade prövat om den verkligen var insolvent, att förfarandet inte varit kontradiktoriskt och att BNB:s beslut att återkalla banktillståndet inte hade skett i enlighet med lagen. Banken åberopade artikel 6.1, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13.

Europadomstolen avfärdade först regeringens invändning att klagomålet inte skulle prövas eftersom banken inte längre existerade och fann att om man avskrev ett klagomål där en juridisk person upphört att existera just på grund av den påstådda kränkningen så skulle själva kärnan till enskilt klagomål för juridiska personer undermineras. Domstolen fann härefter att det förhållandet att de nationella domstolarna godtagit BNB:s bedömning av bankens solvens utan att själva granska eller diskutera frågan sammantaget med det förhållandet att det inte var möjligt att få en direkt prövning av BNB:s bedömning stred mot artikel 6.1. Domstolen gjorde samma bedömning när det gällde att banken företrätts av likvidatorerna som var beroende av motparten i processen, BNB, och att den därmed inte kunnat försvara sig ordentligt och ta sina intressen till vara. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att återkallelsen av bankens verksamhetstillstånd inte hade omgetts av tillräckligt skydd som garanterade att beslutet inte var godtyckligt. Beslutet kunde därför inte anses lagligt i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1, tillämplighet
S.p.r.l. ANCA m.fl. ./. Belgien, kommissionens beslut 1984-12-10
Interfina och Christian della Faille d'Huysse ./. Belgien, kommissionens beslut 1987-05-04
Ceteroni ./. Italien, dom 1996-11-15
Bassani ./. Italien, dom 2003-12-11
Pudas ./. Sverige, dom 1987-10-27
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Credit and Industrial Bank ./. Tjeckien, dom 2003-10-21 (jfr nr 10/03)
Artikel 6.1, förenlighet
Terra Woningen B.V. ./. Nederländerna, dom 1996-12-17
Chevrol ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
I.D. ./. Bulgarien, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)
Obermeier ./. Österrike, dom 1990-06-28
British-American Tobacco Company Ltd ./. Nederländerna, dom 1995-11-20
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Bosphorus Hava Yollari Turizm ve Ticaret Anonim Sirketi ./. Irland, dom (GC) 2005-06-30 (jfr nr 7/05)
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Beer och Regan ./. Tyskland, dom 1999-02-18
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Langborger ./. Sverige, dom 1989-06-22
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Bryan ./. U K, dom 1995-11-22
Kurt Kellermann AB ./. Sverige, dom 2004-10-26 (jfr nr 10/04)
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23
Pellegrini ./. Italien, dom 2001-07-20
Philis ./. Grekland (nr 1), dom 1991-08-27
Artikel 1 i protokoll nr 1
Tre Traktörer AB ./. Sverige, dom 1989-07-07
Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Sovtransavto Holding ./. Ukraina, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Al-Nashif ./. Bulgarien, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02)
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22
Jokela./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)
H.L. ./. U K, dom 2004-10-05 (jfr nr 9/04)

Tuquabo-Tekle m.fl. mot Nederländerna
(Ansökan nr 60665/00, dom den 1 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att efter många år tillåta en i Eritrea kvarlämnad dotter att förena sig med sin mor i Nederländerna med motiveringen att familjebanden dem emellan hade upphört kränkte artikel 8.

De klagande är fem nederländska och en eritreansk medborgare. Under inbördeskriget i Etiopien 1989 flydde fru Tuquabo-Tekle, T, till Norge och fick uppehållstillstånd där. Hennes tre barn blev kvar hos vänner och släktingar. 1991 kom hennes äldste son till Norge men det var då inte möjligt att föra ut de andra barnen från Eritrea. T avsåg emellertid hela tiden att hämta de andra barnen till sig. T gifte sig i juni 1992 och året därpå flyttade hon och sonen till Nederländerna för att bosätta sig hos T:s make. Paret fick därefter två barn tillsammans. I september 1997 ansökte T om tillfälligt uppehållstillstånd och visum för M, som är hennes dotter född i november 1981 och som befann sig i Eritrea. Ansökan avslogs. T vände sig till utrikesministeriet men fick även där avslag med motiveringen att familjebanden mellan T och hennes dotter hade upphört att existera. Det noterades särskilt att T inte hade handlat skyndsamt när hon först flera år efter det att hon bosatt sig i Nederländerna hade gett in en ansökan för att kunna förenas med sin dotter. Den regionala domstolen i Haag fann att artikel 8 i konventionen inte ålägger en stat att göra det möjligt för en familj att återförenas på dess territorium. Vidare konstaterades att det inte fanns några objektiva skäl för att familjemedlemmarna inte kunde återförenas med M i Eritrea. - I Europadomstolen klagade T över att de nederländska myndigheternas vägran att låta M flytta till Nederländerna kränkte deras rätt till respekt för sitt familjeliv. De åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att det klart framgick av omständigheterna i målet att T alltid hade haft för avsikt att M skulle återförenas med henne. Domstolen godtog det förhållandet att hon dröjt med att ansöka om återförening för familjen i Nederländerna, eftersom hon trodde och även hade fått rådet av sin advokat att hon först måste skaffa ett pass och lämplig bosättning för sin dotter. Domstolen noterade att T och hennes make hade bott i Nederländerna under ett antal år och att de fått nederländskt medborgarskap. De hade också två barn tillsammans som endast hade ringa band med sina föräldrars ursprungsland. M:s ålder gjorde henne inte mindre beroende av modern, eftersom mormodern som hon bott hos hade tagit henne ur skolan och hon hade uppnått en ålder då hon kunde giftas bort. Domstolen fann att det bästa för att familjen skulle kunna utveckla ett familjeliv tillsammans var att M fick bosätta sig i Nederländerna. Svarandestaten hade brustit när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de klagandes intressen å ena sidan och sitt eget intresse av att kontrollera immigrationen å den andra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Ahmut ./. Nederländerna, dom 1996-11-28
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Sen ./. Nederländerna, dom 2001-12-21 (jfr nr 1/02)
Benamar ./. Nederländerna, beslut 2005-04-05
I.M. ./. Nederländerna, beslut 2003-03-25
Chandra m.fl. ./. Nederländerna, beslut 2003-05-13

Ielo mot Italien
(Ansökan nr 23053/02, dom den 6 december 2005)
Domen finns endast på franska.

Tillämpningen av parlamentarisk immunitet på uttalanden som föranlett ett förtalsmål innebar att klaganden fråntogs sin rätt att få tillgång till domstolsprövning och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Ielo, I, tillhörde sedan 1993 de allmänna åklagarna i Milano. Vid en intervju i ett rättsligt råd 1994 kommenterade I en annan åklagares, P:s, arbetsmetoder. P som senare blev ledamot i parlamentet och ordförande i en kommitté med ansvar för att utreda maffian gjorde vissa uttalanden i den italienska pressen där hon kritiserade I:s beslut att rekommendera att en brottsutredning rörande det kommunistiska partiets finansiering lades ned. Den 7 maj 1995 publicerade dagstidningen ”La Repubblica” P:s uttalanden vari hon förklarade att I:s beslut hade berott på ”hans ungdom snarare än på onda avsikter” och på ”hans oerfarenhet”. I väckte en förtalstalan. Tingsrätten i Rom förklarade emellertid i oktober 1997 att P:s uttalanden omfattades av parlamentarisk immunitet och viladeförklarade målet samtidigt som domstolen begärde att konstitutionsdomstolen skulle avgöra tvisten mellan två skilda grenar av statsmakten. Det framhölls att domstolen inte kunde finna något samband mellan det brott som P anklagades för och utövandet av hennes parlamentariska uppgifter. I dom den 4 november 1999 tog konstitutionsdomstolen avstånd från tingsrättens resonemang och förklarade att parlamentet hade rätt att anse att de ifrågasatta uttalandena omfattades av den parlamentariska immuniteten. P:s uttalanden kritiserade det sätt på vilket rättsmaskineriet använde sina utredningsbefogenheter och de hade gjorts i samband med en politisk debatt som svar på kritik mot P själv i hennes roll som ordförande i den parlamentariska kommittén och de kunde därför definieras som utövande av hennes parlamentariska uppgifter. Mot bakgrund av konstitutionsdomstolens dom frikände tingsrätten P i april 2004 med motiveringen att de gärningar hon anklagades för inte utgjorde brott. - I Europadomstolen hävdade I att P:s parlamentariska immunitet hade kränkt hans rätt att få tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen konstaterade att den omständigheten att P:s uttalanden bedömts vara omfattade av den parlamentariska immuniteten hade medfört att målet mot henne lades ned. I hade därför berövats möjligheten att få någon som helst gottgörelse för den kränkning han ansåg sig utsatt för. Domstolen fann därför att det skett en inskränkning i hans rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen noterade vidare att beviljande av parlamentarisk immunitet var en väletablerad praxis som avsåg att göra det möjligt för folkets representanter att uttala sig fritt och att förhindra att politiska åtal störde parlamentsarbetet. Domstolen konstaterade att inskränkningen i I:s rättighet hade stöd i lagen och hade vidtagits i det legitima syftet att skydda en fri parlamentsdebatt och för att hålla isär den lagstiftande och den dömande makten. När det gällde om inskränkningen varit proportionerlig noterade domstolen att de aktuella uttalandena inte hade lämnats i utövandet av de parlamentariska uppgifterna i strikt mening, utan att de gjorts i samband med ett meningsutbyte mellan individer och det kunde inte vara berättigat att vägra en person tillgång till domstolsprövning enbart på grund av ett politiskt meningsutbyte. Avsaknaden av ett klart samband med parlamentsarbetet krävde en strikt tillämpning av proportionalitetsprincipen. Domstolen fann att frikännandet av P hade rubbat den jämvikt som skall råda mellan samhällsintressets krav och skyddet för den enskildes grundläggande rättigheter. I hade inte heller haft tillgång till något annat rättsmedel för att effektivt kunna skydda sina rättigheter enligt konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Cordova ./. Italien (nr 2), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
De Jorio ./. Italien, dom 2004-06-03 (jfr nr 6/04)
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04) OBS! nr 47287/99 - i domen står Tomasi ./. Frankrike
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Papon ./. Frankrike, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Kaufmann ./. Italien, dom 2005-05-19 (jfr nr 6/05)
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26

Hornácek mot Slovakien
(Ansökan nr 65575/01, dom den 6 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

När domstol som avvisade ett för sent anfört klagomål inte hade försökt fastställa när brevet levererats utan bara litat på en anställds utsaga, kränktes rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Hornácek, H, lät genom sin advokat sända in ett bestridande av en betalningsanmaning som utfärdats av tingsrätten i Martin. Bestridandet sändes med rekommenderat brev. Tingsrätten som hänvisade till det datum som stämplats på kuvertet fann att bestridandet postats en dag för sent och avvisade målet. H överklagade och åberopade som bevisning ett kvitto på försändelsen där datum för avsändandet och adressaten men inte försändelsens innehåll hade angivits. Tjänstemannen på tingsrätten som stämplat brevet hördes i domstolen och när hon tillfrågades om kvittot påpekade hon att det inte var möjligt att avgöra innehållet med utgångspunkt från kvittot. Högsta domstolen fastställde de tidigare domarna. - I Europadomstolen klagade H över att de nationella domstolarna kränkt hans rätt till tillgång till domstolsprövning när de avvisats hans talan som för sent anförd.

Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna inte hade gjort några försök att fastställa när det rekommenderade brevet hade levererats till tingsrätten och till vilken akt det hade förts. Domstolarna hade i stället föredragit att lita på domstolstjänstemannens uttalande. Europadomstolen fann därför att de inhemska domstolarna hade brustit när det gällde att upprätthålla ett rimligt proportionellt förhållande mellan det legitima syftet att säkerställa att formkraven för att ge in det aktuella klagomålet upprätthölls och den klagandes rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Zedník ./. Tjeckien, dom 2005-06-28

Mikulová mot Slovakien
(Ansökan nr 64001/00, dom den 6 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Felaktig tillämpning av delgivningsbestämmelser kränkte artikel 6.1.

Mikulová, M, hade utan framgång klagat på ett uppsägningsbeslut. Tingsrätten skulle sända domen med rekommenderat brev. Posten kunde emellertid inte leverera brevet eftersom M:s advokat var bortrest på semester och den person som fått fullmakt att ta emot hans post hade blivit sjuk. Brevet lades därför på postkontoret den 4 augusti 1999. M begärde en laglighetsprövning och tingsrätten överlämnade överklagandet till Högsta domstolen med uppgift om att regiondomstolens dom vunnit laga kraft den 13 augusti och att klagomålet getts in inom en månad från den dagen. Högsta domstolen fann emellertid att, eftersom adressaten inte hämtat brevet inom tre dagar från det att det lades i förvar på postkontoret eller den 7 augusti 1999, skulle den dagen anses som delgivningsdag. Fristen på en månad för att klaga hade därför löpt ut den 7 september 1999. Klagomålet avvisades därför. - I Europadomstolen klagade M över att hon inte fått tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att tingsrätten funnit att klagomålet anförts i rätt tid och att Högsta domstolen utan att konsultera parterna hade gjort en annan bedömning. Den regel som Högsta domstolen tillämpat kunde bara användas när en försändelses adressat var bosatt på leveransadressen. Högsta domstolens beslut hade medfört att M:s begäran om laglighetsprövning hade avvisats och M hade därigenom förhindrats att få en sakprövning av målet. Hennes rättighet att få tillgång till domstolsprövning hade inte respekterats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Nakov ./. Makedonien, beslut 2002-10-24

Agaoglu mot Turkiet
(Ansökan nr 27310/95, dom den 6 december 2005)
Domen finns endast på franska.

En rättegång i en domstol som inte var oberoende och opartisk kunde aldrig vara rättvis och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1. När det saknades lagstöd för telefonavlyssning kränktes även artikel 8.

Agaoglu, A, greps och sattes i polisarrest den 20 september 1991 misstänkt för narkotikabrott. Enligt polisen hade A ett antal telefonsamtal med en annan misstänkt, BK, rörande leveransen av 40 paket heroin. A förnekade anklagelserna men medgav att han ringt BK för att av denne köpa pengar i olika valutor. A förhördes av en domare och frigavs mot borgen den 4 oktober 1991. Den 20 januari 1994 fann säkerhetsdomstolen i Istanbul A skyldig och dömde honom till 18 års fängelse. Till grund för sin bedömning lade domstolen de inspelade telefonsamtalen med BK samt dennes bekännelse. Överåklagaren yrkade att A skulle frikännas med motiveringen att bevisningen i form av BK:s uttalanden inte stämde överens och inte var relevant samt att telefonavlyssningen varken varit laglig eller tillförlitlig. Trots detta fastställdes den fällande domen. - I Europadomstolen klagade A över att förfarandet inte varit rättvist och att han fällts på grundval av olaglig telefonavlyssning. Han åberopade artikel 6 och artikel 8.

Europadomstolen fann inledningsvis att det skett en kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att säkerhetsdomstolen inte varit oberoende och opartisk. Domstolen erinrade härefter om att en domstol som saknar oberoende och opartiskhet aldrig kan garantera en rättvis rättegång. Domstolen fann således enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och det var därför inte nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt enligt artikel 6.1.

Domstolen konstaterade att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon skriven lag som gällde telefonavlyssning. Domarens beslut att tillåta avlyssning hade grundats på en analog tillämpning av bestämmelser om beslag av brev, telegram och andra meddelanden adresserade till anklagade personer. Åtgärden kunde därför inte anses ha haft stöd i lag i den mening som avses i konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Artikel 8
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12

Iletmis mot Turkiet
(Ansökan nr 29871/96, dom den 6 december 2005)
Domen finns endast på franska.

När det under lång tid saknades bevisning om fara för bl.a. den nationella säkerheten ansågs det inte finnas trängande samhälleliga behov av att anklagads pass fortlöpande var beslagtaget och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Iletmis, I, är turkisk medborgare bosatt i Tyskland sedan 1975. Han gifte sig 1979 med en turkiska och de fick två barn som gick i skola i Tyskland. 1984 inleddes en förundersökning mot I som anklagades för att utomlands ha begått handlingar mot nationens intressen. Han misstänktes för att vara medlem i sammanslutningar som sympatiserade med flera revolutionära kurdiska sammanslutningar. I greps när han besökte släktingar i Turkiet i februari 1992 och fick sitta sju dagar i polisarrest. Han pass beslagtogs. I släpptes den 27 februari men han återfick inte sitt pass. När I greps lämnade den övriga familjen Tyskland för att vara nära honom. I anklagades i april 1992 och ställdes inför domstol. Han ansökte flera gånger under rättegången förgäves om att återfå sitt pass. I frikändes i juli 1999 i brist på bevis och ett nytt pass utfärdades för honom. Han lämnade Turkiet tillsammans med sin familj och återvände till Tyskland. - I Europadomstolen hävdade I att han inte fått en rättvis rättegång inom skälig tid och åberopade artikel 6.1. Han klagade vidare över förbudet att lämna Turkiet och hävdade att det skett en kränkning av artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att det förfarande som I klagade över hade pågått i ca 15 år i en instans. Med hänsyn till omständigheterna i målet var en sådan period överdrivet lång och fyllde inte kravet på ”skälig tid”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann att beslaget av I:s pass och vägran att återlämna det under åratal hade inneburit ett ingrepp i hans rätt till respekt för sitt privatliv och noterade att det fanns starka personliga band som kunde antas bli allvarligt skadade genom en sådan åtgärd. Ingreppet hade emellertid haft stöd i lag och vidtagits i ett legitimt syfte, bl. a. att skydda den nationella säkerheten. När det gällde frågan om ingreppet varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle” konstaterade domstolen att under 15 års rättegång så hade det inte förekommit någon bevisning om fara för den nationella säkerheten eller om en risk för att I skulle begå brott. I förekom dessutom inte tidigare i brottsregistret. Domstolen beaktade vidare I:s personliga och hans familjesituation när han var bosatt i Tyskland och fann att den tidsobegränsade åtgärden måste ha medfört osäkerhet och omvälvning i hans liv. I en tid när rörelsefrihet, särskilt över gränserna, anses betydelsefull för privatlivets utveckling och särskilt för en person som I, som hade band till familj, sysselsättning och ekonomi i mer än en stat, och staten vägrade honom denna frihet utan goda skäl, utgjorde det en allvarlig underlåtelse från statens sida när det gällde att uppfylla sina skyldigheter mot dem som omfattas av dess jurisdiktion. Det fortgående förbudet att lämna turkiskt territorium svarade inte längre mot ett trängande samhälleligt behov och var därför inte proportionerligt till de syften som är tillåtna enligt artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 8
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
M. ./. Italien, kommissionens beslut 1991-04-15
Poiss ./.Österrike, dom 1987-04-23

Timishev ./. Ryssland
(Ansökningar nr 55762/00 och 55974/00, dom den 13 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Begränsning av rörelsefriheten inom ryskt territorium som saknade stöd i lag och som grundades på etniskt ursprung kränkte artikel 2 i protokoll nr 4 och artikel 14 i förening med den artikeln. När barn vägrades gå i skolan kränktes artikel 2 i protokoll nr 1.

Timishev, T, är rysk medborgare av tjetjenskt ursprung. Han är tvångsförflyttad och lever sedan den 15 augusti 1996 i Nalchik i den ryska republiken Kabardino-Balkaria. I juni 1999 åkte T i bil tillsammans med föraren från Nazran i den ryska republiken Ingushtia till Nalchik. Om det som sedan hände har parterna delade meningar. T påstår att bilen stoppades vid en kontrollstation vid den administrativa gränsen mellan Ingushtia och Kabardino-Balkaria. Poliserna vägrade honom inresa med hänvisning till muntliga instruktioner från inrikesministeriet i Kabardino-Balkaria om att inte tillåta någon med tjetjenskt ursprung att resa in i området. Enlig den ryska regeringen försökte T tränga sig före i kön av bilar som väntade på att få passera vägspärren och att han, sedan han vägrats förtursbehandling, åkte han sin väg. T klagade till domstol över polisernas agerande och yrkade skadestånd. Hans talan avslogs och han klagade vidare utan framgång. Han klagade också till riksåklagaren. I februari 2000 fick han uppgift om att åklagarmyndigheten, efter utredning, hade beordrat inrikesministeriet i Kabardino-Balkaria att rätta till polisens agerande som kränkte den ryska konstitutionen och se till att liknande händelser inte inträffade i framtiden. Den 3 mars 2000 upplyste inrikesministern i Kabardino-Balkaria riksåklagaren om att föreläggandet att rätta till det konstitutionsstridiga förfarandet inte kunde genomföras, eftersom domstolarna funnit att det inte skett någon kränkning. Han tillhandahöll också en sammanfattning av en intern utredning som gav vid handen att den polis som stoppat T hade fått muntliga instruktioner om att inte tillåta personer av tjetjenskt ursprung som åkte i privatbilar från Tjetjenien att resa in i Kabardino-Balkaria och att instruktionerna lämnats av det tjänstgörande befälet, som i sin tur hävdade att han fått samma instruktioner av chefen för ordningspolisen. Den 1 september 2000 vägrades T:s två barn, 9 och 7 år gamla, tillträde till sin skola i Nalchik, där de gått från september 1998 till maj 2000. Motiveringen var att T inte kunnat förete sitt flyttningskort, ett dokument som visade att han var bosatt i Nalchik och att han var tvångsförflyttad från Tjetjenien. T hade varit tvungen att lämna in sitt flyttningskort i utbyte mot den ersättning han fick i december 1999 för egendom som han förlorat i Tjetjenien. Skolans rektor tillät emellertid barnen informellt att gå i skolan men upplyste T om att barnen omedelbart skulle avstängas om utbildningsdepartementet upptäckte arrangemanget. T klagade utan framgång över beslutet att barnen inte skulle få gå i skolan. - I Europadomstolen klagade T över att han vägrats inresa i Kabardino-Balkaria på grund av sitt tjetjenska ursprung och över att hans barn vägrats gå i skolan. Han åberopade artikel 2 i protokoll nr 4 och artikel 2 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade till en början att T:s version av händelsen vid vägspärren hade fått stöd av oberoende utredningar som gjorts av åklagar- och polismyndigheterna. Domstolen fann att trafikpolisen vid kontrollstationen i Urukh hade hindrat T från att passera gränsen mellan två ryska områden. Det hade därför skett en inskränkning av T:s rätt till fri rörlighet inom det ryska territoriet i den mening som avses i artikel 2.1 i protokoll nr 4. De utredningar som gjorts visade att inskränkningen grundade sig på en muntlig instruktion från chefen för ordningspolisen. Instruktionen var inte ordentligt formaliserad eller protokollförd på något annat sätt som gick att spåra och som kunde göra det möjligt för domstolen att göra en bedömning av dess innehåll, räckvidd och rättsliga grund. I vart fall åklagarmyndigheten hade funnit att den stred mot den konstitutionella rättigheten att röra sig fritt. Begränsningen av T:s rörelsefrihet hade således inte stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Begränsningen av T:s rörelsefrihet hade grundats uteslutande på hans tjetjenska ursprung och liknande begränsningar drabbade inte personer som hade annat än tjetjenskt ursprung. En persons ursprung angavs inte heller i de ryska identitetshandlingarna och beslutet att vägra personer med tjetjenskt ursprung att passera vägspärren grundades därför på antaganden om olika personers ursprung och kunde därför drabba även dem som faktiskt hade ett annat ursprung. Den olika behandling som personer av skilda ursprung fick och som grundades enbart på etniskt ursprung innebar rasdiskriminering. Domstolen fann därför enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 4.

När det gällde barnens skolgång noterade domstolen att barnen nekades tillträde till en skola där de redan gått de föregående två åren. Regeringen hade inte bestritt T:s påstående att det verkliga skälet var att han lämnat in sitt flyttningskort och därmed gett upp sin bosättningsregistrering i Nalchik. Regeringen bekräftade att rysk lag inte tillät att barns rätt till utbildning villkorades av föräldrarnas bosättningsregistrering. Barnen hade således förvägrats den rätt till utbildning som den inhemska lagen angav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 i protokoll nr 4
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22
Artikel 14 i förening med artikel 2 i protokoll nr 4
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom (GC) 2005-07-06 (jfr nr 7/05)
Artikel 2 i protokoll nr 1
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
"Belgian Linguistic" Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23 (nr 1474/62 m.fl.)
Leyla Sahin ./. Turkiet, dom (GC) 2005-11-20 (jfr nr 10/05)

Gartukayev mot Ryssland
(Ansökan nr 71933/01, dom den 13 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Begränsning av rörelsefriheten inom ryskt territorium som saknade stöd i lag kränkte artikel 2 i protokoll nr 4.

Domstolen har här prövat samma fråga som i föregående mål avseende artikel 2 i protokoll nr 4. Domstolen konstaterade att den ryska regeringen medgett att begränsningen av den klagandes rörelsefrihet var olaglig - den hade genomförts med stöd av en förordning som utfärdats av inrikesministern i Kabardino-Balkaria medan lagen om fri rörlighet krävde att en sådan begränsning reglerades genom lag. Domstolen fann inte anledning att ifrågasätta den ryska regeringens tolkning av rysk lag. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta mål skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Karadzic mot Kroatien
(Ansökan nr 35030/04, dom den 15 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Bristande skyndsamhet och effektivitet från myndigheternas sida för att återföra ett av fadern bortfört barn till modern som var ensam vårdnadshavare kränkte artikel 8.

Karadzic, K, är medborgare i Bosnien och Hercegovina och är bosatt i Tyskland. Enligt tysk lag har hon ensam vårdnaden om sin son N född 1995 utom äktenskap. Fadern, Z, flyttade 1999 till Kroatien medan K och N stannade i Tyskland. När K besökte Z i Kroatien tillsammans med N i maj 2000 hindrade Z henne från att ta med N tillbaka till Tyskland. K lyckades emellertid hämta tillbaka sonen i september följande år men endast tio dagar senare kidnappade Z sonen och förde honom till Kroatien. Under tiden hade tingsrätten i Freudenstadt i beslut bekräftat att Z:s beslut att behålla sonen i Kroatien stred mot Haag-konventionen. Z överklagade utan framgång. På K:s begäran kontaktade åklagaren i Tyskland hälso- och socialdepartementet i Kroatien. Fem månader senare, i oktober 2001, inleddes ett förfarande i Porec för att återlämna N. I maj 2003 beslöt domstolen i Porec att barnet skulle återlämnas till modern men beslutet kunde inte verkställas, eftersom man inte kunde finna barnet. Z påfördes sanktioner för att han inte följde domstolens dom. I september 2004 när bl.a. tre poliser uppsökte Z i hans hem vägrade han att lämna ut barnet och bröt sig med våld ut och flydde med sonen. Han greps men lyckades åter fly sedan han förts till sjukhus. Vid en förhandling i februari 2005 avslutades verkställighetsförfarandet sedan rätten upplysts om att N återförts till sin mor. K hävdade emellertid att hon inte fått någon upplysning om förhandlingen och att sonen inte hade återförts till henne. - I Europadomstolen klagade K över de kroatiska myndigheternas ineffektivitet och över att det utdragna förfarandet att verkställa domstolsbeslutet från 2003 hade kränkt hennes rätt till respekt för sitt familjeliv. Hon klagade också över det utdragna förfarandet i sig och åberopade artiklarna 8 och 6.1.

Europadomstolen fann att de nationella myndigheterna inte hade agerat tillräckligt för att underlätta verkställigheten av den inhemska domstolens beslut och att det fanns omfattande dröjsmålsperioder som regeringen inte kunnat lämna någon förklaring till. Domstolen noterade särskilt att polisen inte visat nödvändig omsorg när det gällde att lokalisera Z och att man låtit honom fly två gånger. De enda sanktioner som påförts Z hade varit böter och ett beslut om frihetsberövande men ingen av dem hade verkställts. Domstolen betonade att den tid som gått och den förändring av förhållandena som därmed skett hade medfört konsekvenser för förhållandet mellan mor och barn när de levt åtskilda som inte kunde repareras och som för myndigheterna hade inneburit en skyldighet att handla skyndsamt. Myndigheterna hade brustit när det gällde att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att återförena K med sin son. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr nr 2/02)
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)

Vanyan mot Ryssland
(Ansökan nr 53203/99, dom den 15 december 2005)
Domen finns endast på engelska.

Användande av bevisning som erhållits genom polisprovokation kränkte rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och när omprövning skedde i den tilltalades frånvaro kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

Vanyan, V, greps den 3 juni 1998 och fördes till polisstationen i Kapotnya i Moskva. Han visiterades och man hittade en liten påse med heroin. Den 2 april 1999 dömdes V av tingsrätten till sju års fängelse för narkotikabrott. Domstolen fann att V den 2 juni 1998 hade förvärvat två påsar heroin, att han sålt en av dem till OZ som agerade för polisens räkning och att han behållit den andra påsen för att kunna sälja den. V överklagade utan framgång. I november 2000 omprövade tingsrättens presidium målet. Varken V eller hans advokat upplystes om omprövningen eller om förhandlingen och ingen av dem var därför närvarande. Domstolen ändrade den tidigare domen och fann att V hade deltagit i förvärvet och förvarandet av narkotikan men att han inte haft för avsikt att sälja den. V:s straff mildrades till två års fängelse och med hänvisning till lagen om amnesti från 2000 beslöt domstolen att han skulle friges. - I Europadomstolen klagade V över att han dömts för ett brott som framkallats av polisen genom OZ, vilken agerat enligt polisens instruktioner och över att hans mål omprövats av tingsrättens presidium i hans frånvaro. Han åberopade artiklarna 6, 8 och 13.

Europadomstolen avfärdade till en början regeringens invändning att V inte längre kunde anses som ett ”offer” och erinrade om att för att en person skall anses förlora sin ställning som ”offer” måste de nationella myndigheterna uttryckligen eller i handling erkänna att det skett en kränkning av konventionen och sedan tillhandahålla gottgörelse för kränkningen. Det förhållandet att domen mot V hade omprövats och straffet mildrats visade inte att prövning skett enbart på grundval av bevisning som fåtts fram på annat sätt än genom polisens agerande. Av ännu större betydelse var det förhållandet att tingsrättens presidium i sitt beslut inte hade prövat polisens provokation och om detta hade skadat rättvisan i förfarandet. Presidiets beslut hade också inneburit att V suttit fängslad i åtminstone ett och ett halvt år innan han frigavs enligt amnestilagen. Han kunde härigenom inte anses ha fått sådan gottgörelse att han förlorat sin ställning som ”offer”.

Europadomstolen fann att V:s klagomål skulle prövas enligt artikel 6.1 och 3 c). Domstolen fann vidare att polisen inte tidigare haft någon som helst anledning att misstänka att V handlade med narkotika och att det inte fanns något som talade för att han skulle ha begått brottet om det inte varit för OZ:s inblandning. Domstolen fann därför att polisen hade provocerat V att förvärva narkotikan på OZ:s begäran och att användandet av den bevisning som därigenom hade erhållits i den efterföljande rättegången mot V innebar att rättvisan i förfarandet hade underminerats på ett sätt som inte gick att reparera. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade vidare att tingsrätten om den skulle genomföra en rättvis rättegång inte kunde avgöra målet i V:s och hans advokats frånvaro och att förfarandet därför inte uppfyllde kraven på en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det också skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c) samt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artiklarna 8 och 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - polisprovokationen
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Allan ./. U K, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Artikel 6.1 och 3 c)
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Löffler ./. Österrike, dom 2000-10-03
José Maria Ruiz Mateos m.fl. ./. Spanien, kommissionens beslut 1994-12-02
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25
Lala ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Kyprianou mot Cypern
(Ansökan nr 73797/01, dom den 15 december 2005)

När samma domstol som den, inför vilken han påstods ha gjort sig skyldig till domstolstrots, dömde en advokat för uttalanden han gjort till domstolen under försvaret av sin klient, kränktes artikel 6.1 och artikel 10.

Kyprianou, K, är advokat och bosatt i Nicosia. Han dömdes av brottmålsdomstolen i Limassol till fem dagars fängelse och böter för domstolstrots i samband med att han korsförhörde en polis som var vittne i en mordrättegång i nämnda domstol. Han protesterade mot att ha blivit avbruten under sitt korsförhör av åklagarens vittne och påstod att rättens ledamöter satt och pratade med varandra och skickade varandra lappar eller ”ravasakia”, som bl.a. kan betyda kärleksbrev, hemliga brev eller meddelanden med obehagligt innehåll. Domarna menade att de personligen blivit djupt förorättade och tillade att de inte kunde tänka sig ett mer uttalat och oacceptabelt domstolstrots. De ansåg också att om domstolen inte reagerat omedelbart och påtagligt skulle rättssystemet ha lidit en allvarlig skada. K avtjänade sitt straff omgående och överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade han över att han dömts av en domstol som inte var oberoende och opartisk och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Han hävdade vidare att även artikel 6.2 och artikel 6.3 a) hade kränkts. Slutligen hävdade han att det skett en kränkning hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Målet prövades i kammare som i dom den 27 januari 2004, jfr nr 2/04, enhälligt fann att det skett en kränkning av artikel 6.1, 2 och 3 a) och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 10.

Europadomstolen, som nu prövade målet i stor sammansättning, tog först ställning till K:s klagomål över att samma domare som han påstods ha trotsat dömde honom. Domstolen noterade att klagomålet riktades mot ett funktionellt fel i förfarandet men fann det varken nödvändigt eller önskvärt att mer ingående pröva användandet av en summarisk rättegång på Cypern. Dess uppgift var att avgöra om användandet av en summarisk process i K:s fall gav upphov till en kränkning av artikel 6.1. K:s mål handlade om öppet domstolstrots riktat till domarna personligen. Domarna hade varit det direkta objektet för K:s kritik avseende det sätt på vilket de genomförde rättegången. Samma domare tog därefter beslutet att åtala, pröva och avgöra om K var skyldig samt att döma ut ett straff. I en sådan situation kunde sammanblandningen av rollerna som klagande, vittne, åklagare och domare självfallet väcka objektivt berättigade farhågor om förfarandet var förenligt med den hävdvunna principen att ingen skall döma i eget mål och därmed även med domstolens opartiskhet. Europadomstolen fann att K:s farhågor varit objektivt berättigade.

Domstolen tog sedan ställning till K:s påstående att domarna varit personligen jäviga. Domstolen noterade att domarna i sitt beslut att döma K hade medgett att de blivit djupt förorättade som personer. Det uttalandet visade i sig att domarna blivit personligen kränkta av K:s uttalanden och tydde på en viss förvirring hos dem. Därtill kom att det språk domarna använt förmedlade en känsla av indignation som stred mot den objektiva inställning som kunde förväntas av rättsliga uttalanden. Domarna hade sedan gått vidare och dömt ut ett fängelsestraff på fem dagar som verkställdes omedelbart och som de ansåg vara det enda lämpliga svaret på det inträffade. Dessutom hade domarna på ett tidigt stadium i diskussionen med K gett uttryck för uppfattningen att de ansåg honom skyldig till domstolstrots. Sedan de avgjort att K var skyldig gav de honom en valmöjlighet att antingen vidhålla vad han sagt och ange skäl till varför ett straff inte skulle dömas ut eller att ta tillbaka det han sagt. Även om Europadomstolen inte tvivlade på att domarna haft för avsikt att skydda rättssystemet och domarnas integritet hade de inte lyckats frigöra sig tillräckligt från situationen. Mot den bakgrunden och med hänsyn särskilt till de olika inslagen i domarnas personliga agerande sammantagna fann Europadomstolen att K:s farhågor om brottmålsdomstolens opartiskhet även i subjektivt hänseende var berättigade. Slutligen hade Högsta domstolen, som haft möjlighet att göra det, inte rättat till det fel som begåtts. Europadomstolen slog fast att brottmålsdomstolen i Limassol inte varit opartisk i konventionens mening. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 6. 3 a). Med sexton röster mot en fann domstolen att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 6.2.

Till skillnad från den bedömning som gjorts i kammaren fann domstolen nu att det fanns anledning att pröva klagomålet enligt artikel 10 och det gällde då att fastställa om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan å ena sidan behovet av att skydda domarkårens anseende och, å den andra sidan, skyddet för den klagandes yttrandefrihet i hans egenskap av advokat. Det straff som brottmålsdomstolen dömt ut måste anses vara strängt, särskilt som det verkställdes omedelbart. K:s uppträdande kunde visserligen anses visa en viss brist på respekt för domarna i brottmålsdomstolen. Men trots att de var ohövliga riktades K:s kommentarer mot domarna och de var begränsade till det sätt på vilket domarna prövade målet, särskilt när det gällde det korsförhör som K höll med ett vittne när han försvarade sin klient mot mordanklagelsen. Domstolen fann att det utdömda straffet var oproportionerligt strängt och att det kunde ha en kylande och nedslående effekt på advokater när det gällde hur de skulle utföra sina uppgifter som försvarare. Bedömningen att den summariska processen varit orättvis förstärktes av avsaknaden av proportionalitet. Mot den bakgrunden fann domstolen att brottmålsdomstolen inte förmått upprätthålla en rimlig jämvikt mellan behovet av att skydda domarkårens anseende och behovet av att skydda K:s rätt till yttrandefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

En delvis skiljaktig mening lämnades av den franske domaren Costa.

Skiljaktiga motiveringar lämnades av den engelske domaren Bratza och den finske domaren Pellonpää gemensamt, den polske domaren Garlicki och den estniske domaren Maruste gemensamt samt av den slovenske domaren Zupancic.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Grieves ./. U K, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
De Cubber ./. Belgien, dom 1984-10-26
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Holm ./. Sverige, dom 1995-11-25
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Miller m.fl. ./. U K, dom 2004-10-26
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Brincat ./. Italien, dom 1992-11-26
Huber ./. Schweiz, dom 1990-10-23
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
De Haan ./. Nederländerna, dom 1997-08-26
Artikel 10
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Steur ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03)
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Steel och Morris ./. U K, dom 2005-02-15 (jfr nr 2/05)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)
Lesník ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr nr 3/03)
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Amihalachioaie ./. Moldavien, dom 2004-04-20 (jfr nr 5/04)
Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Emire Eren Keskin ./. Turkiet, 2005-11-22; även artikel 6.1, se nedan.
Tourancheau och July ./. Frankrike, 2005-11-24; journalister
Urbino Rodrigues ./. Portugal, 2005-11-29; redaktör
Fikret Sahin ./. Turkiet, 2005-12-06; även artikel 6.1, se nedan
Wirtschafts-Trend Zeitschriften-Verlagsgesellschaft m.b.H ./. Österrike (nr 3), 2005-12-13

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05 och 10/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Emire Eren Keskin ./. Turkiet, 2005-11-22; även artikel 10, se ovan.
Bulut ./. Turkiet, 2005-11-22
Ebru Demir ./. Turkiet, 2005-11-22
Yagiz m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-22
Evrim Cifti ./. Turkiet, 2005-11-29
Öncü m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-29
Fikret Sahin ./. Turkiet, 2005-12-06; även artikel 10, se ovan

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05 och 10/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Freymuth och Golinelli ./. Frankrike, 2005-11-22

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 9/05 och 10/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Ouzounoglou ./. Grekland, 2005-11-24
Asga ./. Turkiet, 2005-11-29
Ekin m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-29
Keltas ./. Turkiet, 2005-11-29
Sasmaz m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-29

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05 och 10/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Baibarac ./. Moldavien, 2005-11-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bobrova ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bratchikova ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gerasimenko ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ivannikova ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kazartseva m.fl. ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Korchagina m.fl. ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Mikhaylova m.fl. ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shestopalova m.fl. ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Suntsova ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Tolokonnikova ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Valentina Vasilyeva ./. Ryssland, 2005-11-17; även artikel 1 i protokoll nr 1
Gayday ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kozhanova ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Krutko ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Litovokina ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Melnikova ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Miroshnichenko ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Ovcharenko ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Romanchenko ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Tsanga ./. Ukraina, 2005-11-22; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Belanova ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Buza ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Cherginets ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Grachevy m.fl. ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Ilchenko ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Karpova ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kim ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kurshatsova ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Nosal ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Rudenko ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Rybak ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Shevchenko ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Shevelev ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Skubenko ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Vishnevskaya ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Yukin ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Zakharov ./. Ukraina, 2005-11-29; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Skachedubova ./. Ryssland, 2005-12-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kosarevskaya m.fl. ./. Ukraina, 2005-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Mikryukov ./. Ryssland, 2005-12-08; även artikel 1 i protokoll nr 1
Anatskiy ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Antonovskiy ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Garkusha ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Khanenko ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kotlyarov ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Miroschnichenko och Grabovskaya ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Piskunov ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ryzhenkov och Zaytsev ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Semenov ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Solovyeva ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Ushachov ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Verkeyenko ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zolotukhin ./. Ukraina, 2005-12-13; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zaugolnova ./. Ryssland, 2005-12-15; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kucherenko ./. Ukraina, 2005-12-15; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05, 9/05 och 10/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Bekos och Koutropoulos ./. Grekland, 2005-12-13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05, 9/05 och 10/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
SC Masinexportimport Industrial Group SA ./. Rumänien, 2005-12-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Smarygin ./. Ryssland, 2005-12-01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Popov ./. Moldavien (nr 2), 2005-12-06; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05, 9/05 och 10/05.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Subasic ./. Kroatien, 2005-12-01

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Zemanová ./. Tjeckien, 2005-12-13

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05 och 4/05.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Nuri Kurt ./. Turkiet, 2005-11-29

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05 och 6/05.

Expropriation, förstatligande, ockupation och liknande i strid med artikel 1 i protokoll nr 1.
Dominici ./. Italien, 2005-11-15
Gravina ./. Italien, 2005-11-15
La Rosa och Alba ./. Italien (nr 3), 2005-11-15
Lanteri ./. Italien, 2005-11-15
Binotti ./. Italien (nr 1), 2005-11-17
Istituto Diocesano per il Sostebtamento del Clero ./. Italien, 2005-11-17
La Rosa och Alba ./. Italien (nr 7), 2005-11-17
Pia Gloria Serrilli m.fl. ./. Italien, 2005-11-17
Paduraru ./. Rumänien, 2005-12-01
Capone ./. Italien, 2005-12-06
Serrilli ./. Italien, 2005-12-06
Guiso-Gallisay ./. Italien, 2005-12-08
Di Cola ./. Italien, 2005-12-15
Giacobbe m.fl. ./. Italien, 2005-12-15
Scozzari m.fl. ./. Italien, 2005-12-15

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Belkiza Kaya m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-22; även fråga om artikel 3, 5, 8 och 13.
Kanlibas ./. Turkiet, 2005-12-08; även artikel 3
Kakoulli ./. Turkiet, 2005-11-22; även kränkning med avseende på dödandet

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05, 9/05 och 10/05.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Georgiev ./. Bulgarien, 2005-12-15; ej kränkning - även artikel 5.3 och 5.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05, 9/05 och 10/05.

Granskning av fånges/häktads post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Drozdowski ./. Polen, 2005-12-06; även artikel 34
Wasilewski ./. Polen, 2005-12-06
Salvatore ./. Italien, 2005-12-06; även artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05, 9/05 och 10/05.

Avsaknad av muntlig/offentlig förhandling
Ilisescu och Chiforec ./. Rumänien, 2005-12-01
Hurter ./. Schweiz, 2005-12-15

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05, 3/05 och 10/05.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.
Georgiev ./. Bulgarien, 2005-12-15; artikel 5.3 och 5 - åklagare var inte sådan ämbetsman som avses i 5.3

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05.

Förbud mot eller annat hindrande av demonstrationer och möten
Ivanov m.fl. ./. Bulgarien, 2005-11-24

Se liknande mål i bl.a. nr 10/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 15 november - den 15 december 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 15, 17, 22, 24 och 29 november samt den 1, 6, 8, 13 och 15 december, 2005. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 1 och 13 december, 2005.

ARTIKEL 6.1
15 november
Lammi ./. Finland (53835/00) brottmål
Bzdyra ./. Polen (49035/99) brottmål
Kukkola ./. Finland (26890/95)
Bogucki ./. Polen (49961/99
Czech ./. Polen (49034/99)
Polácik ./. Slovakien (58707/00)
17 november
Nogolica ./. Kroatien (nr 2), (29052/03)
22 november
Antonenkov m.fl. ./. Ukraina (14183/02) brottmål
Kántor ./. Ungern (458/03)
Kármán ./. Ungern (6444/02)
Szikora ./. Ungern (28441/02)
Szoboszlay ./. Ungern (16348/02)
Karakullukçu ./. Turkiet (49275/99)
24 november
Posedel-Jelinovic ./. Kroatien (35915/02)
Proïos ./. Grekland (35765/03)
29 november
Alagia och Nusbaum ./. Frankrike (26160/02)
Wyszczelski ./. Polen (72161/01)
Mikolaj och Mikolajová ./. Slovakien (68561/01)
L.R. ./. Slovakien (52443/99)
Vanek ./. Slovakien (53363/99)
1 december
Tsantiris ./. Grekland (42320/02); även artikel 13
Wróblewski ./. Polen (52077/99); brottmål, > 5 år ej kränkning
Skorobogatova ./. Ryssland (33914/02)
6 december
Mehmet Kaya ./. Turkiet (36150/02); brottmål (25 år)
Maillard ./. Frankrike (35009)
Korga ./. Ungern (4825/02)
Kárpáti ./. Ungern (13318/02)
Tóth, Magyar och Tóthné ./. Ungern (35701/04)
Döleneken ./. Turkiet (31132/96)
8 december
Gili m.fl. ./. Grekland (14173/03); även artikel 13
Renieri m.fl. ./. Grekland (14165/03); även artikel 13
Georgopoulos m.fl. ./. Grekland (25324/03); även artikel 13
Giakoumeli m.fl. ./. Grekland (15689/03); även artikel 13
Cuccaro Granatelli ./. Italien (19830/03); även artikel 1 i protokoll nr 1
Federici ./. Italien (nr 2) (66327/01 och 66556/01); även artikel 1 i protokoll nr 1
Frateschi ./. Italien (68008/01); även artikel 1 i protokoll nr 1
Dumanovski ./. Makedonien (19010/03)
Dimitrakopoulou ./. Grekland (23025/03)
13 december
Mlynár ./. Tjeckien (70861/01)
Gábriska ./. Slovakien (3661/04)
Vujcik ./. Slovakien (67036/01)
Thon ./. Tjeckien (14044/04) vårdnadsmål; även artikel 13
Ruoho ./. Finland (66899/01) brottmål
T. m.fl. ./. Finland (27744/95) skadestånd
15 december
Tusashvili ./. Ryssland (20496/04)
Barry ./. Irland (18273/04); även artikel 13

ARTIKEL 5.3
1 december
Popov ./. Bulgarien (48137/99); även artikel 5.1 och 4 (se nedan), 6.1 och 13
13 december
Kozlowski ./. Polen (31575/03)

ARTIKEL 5.4
1 december
Popov ./. Bulgarien (48137/99); även artikel 5.1 och 3 (se ovan), 6.1 och 13

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens dom den 29 november 2005 i målet B 1050-05 angående kränkande uttalanden i predikan om homosexuella.

G hade i juli 2003 inför åtminstone ett femtiotal personer hållit en predikan under rubriken ”Är homosexualitet en medfödd drift eller onda makters spel med människor”. I predikan talade han bl.a. om homosexualitet som en abnormitet och en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. G dömdes i tingsrätten men friades senare i hovrätten.

Riksåklagaren yrkade att G skulle dömas för hets mot folkgrupp och att påföljden skulle bestämmas till fängelse. - G bestred ändring av hovrättens dom.

Högsta domstolen redogjorde inledningsvis för bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken och för förarbetena till den lagändring varigenom hets mot homosexuella som grupp kriminaliserades samt uttalade vidare bl.a. följande. I samband med lagändringen diskuterades rekvisitet ”uttrycker missaktning” som infördes 1970 och som i praxis fått en vidsträckt tillämpning. Alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur omfattas dock inte. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion och kriminaliseringen skall inte utgöra hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Vid riksdagsbehandlingen av 2003 års lagändring uttalade Konstitutionsutskottet bl.a. att meningen inte var att särskilda regler skulle gälla för uttalanden som görs t.ex. i en predikosituation jämfört med om samma uttalande sprid i något annat sammanhang.

HD anförde beträffande några av de uttalanden som Riksåklagaren åberopat att de borde prövas utifrån det innehåll som de omedelbart förmedlade snarare än utifrån en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. En utgångspunkt borde vara hur en åhörare till G:s predikan måste uppfatta dem. En annan utgångspunkt för bedömningen var att G handlat utifrån sin kristna övertygelse med syfte att påverka människors situation till det bättre och i enlighet med vad han uppfattat som sin plikt. HD fann härefter att de nu aktuella uttalandena, enligt den innebörd av 16 kap. 8 § som kommit till uttryck i motiven, fick anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. Frågan var emellertid om hänsyn till religions- och yttrandefrihetsintressena skulle medföra att ordet missaktning borde ges en mera restriktiv tolkning än vad som omedelbart framgår av lagtexten och dess förarbeten och domstolen måste därför pröva om en tillämpning av den aktuella ansvarsbestämmelsen borde underlåtas p.g.a. att den skulle strida mot grundlagen eller mot Europakonventionen. HD fann det uppenbart att grundlagsbestämmelsen om religionsfrihet inte kunde medföra att G gick fri från ansvar och vidare att det inte var uppenbart att grundlagsskyddet för yttrandefriheten lade hinder i vägen för att döma G enligt åtalet. Inte heller i övrigt hindrade grundlagen att G dömdes enligt bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Frågan var då i vad mån Europakonventionen påverkade ansvarsbedömningen. HD redogjorde för innehållet i artiklarna 9 och 10 och för förutsättningarna för att begränsa friheterna samt framhöll att religionsfriheten enligt artikel 9 är med vidsträckt än enligt RF men i viss mån begränsningsbar genom lag medan yttrandefriheten är densamma i båda regleringarna, dock med snävare begränsningsramar i konventionen. För att bedöma om en tillämpning av den aktuella brottsbalksbestämmelsen skulle innebära ett brott mot Sveriges konventionsåtaganden måste Europadomstolens praxis beaktas. Av intresse var då i första hand Europadomstolens tillämpning av artikel 9 som kan sägas utgöra ett specialfall av yttrandefrihetsskyddet när det gäller att ge uttryck för tankar och idéer grundade i en religion i ett sådant sammanhang som en predikosituation. HD framhöll att det avgörande syntes vara huruvida inskränkningen i G:s frihet att predika var nödvändig i ett demokratiskt samhälle, vilket innebär att en värdering måste göras av om inskränkningen är proportionerlig i förhållande till det skyddade intresset. Vid bedömningen av en sådan fråga får konventionsstaten anses åtnjuta en viss frihet (”margin of appreciation”). Med hänsyn till den centrala betydelse som en religiös övertygelse har för den enskilde måste det antas att vid tillämpningen av Europakonventionen skall en viss återhållsamhets iakttas när det gäller att godta inskränkningar som legitima enligt artikel 9. Motsvarande gäller om G:s yttranden skall bedömas enligt artikel 10. Europadomstolens praxis vid tillämpning av artikel 10 kan ge ledning även om bedömningen sker på grundval av artikel 9.

HD återger Europadomstolens uttalande i målet Handyside ./. UK (efter Danelius) och pekar på att Europadomstolen i olika mål har framhållit betydelsen av yttrandefrihet i politiska sammanhang. HD finner att ett liknande synsätt kan antas gälla i religiösa sammanhang. Europadomstolen har understrukit att den som utnyttjar sina fri- och rättigheter enligt artikel 10 har ansvar och skyldigheter. Bland dessa bör i religiösa sammanhang ingå en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och som utgör angrepp på deras rättigheter. Artikel 10 skyddar inte bara innehållet i åsikter och uppgifter utan även det sätt på vilket dessa sprids och motsvarande gäller enligt artikel 9. När Europadomstolen prövar om en påstådd kränkning är nödvändig i ett demokratiskt samhälle prövas om den svarar mot ett angeläget samhälleligt behov, om den är proportionell med det legitima ändamål som skall tillgodoses och om de skäl som de nationella myndigheterna anger för att berättiga den är relevanta och tillräckliga. Uttryckssätt som sprider, förespråkar eller uppmuntrar hat grundat på intolerans, ”hate speech”, kan vara nödvändigt att bestraffa eller t.o.m. hindra. Det skall göras en samlad bedömning av omständigheterna, bl.a. innehållet i det som sagts och i vilket sammanhang det sagts för att avgöra om inskränkningen är proportionerlig.

HD finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i G:s fall - mot bakgrund av Europadomstolens praxis - att det till en början är klart att det inte är fråga om sådana hatfulla uttalanden som kallas ”hate speech”. Det gäller även det mest långtgående av G:s uttalanden där sexuella abnormiteter beskrivs som en cancersvulst, eftersom uttalandet, sett tillsammans med vad han sagt i samband med detta i sin predikan, inte är sådant att det kan anses uppmuntra till eller rättfärdiga hat mot homosexuella. Det sätt han uttryckt sig på kan kanske inte sägas vara så mycket mer nedsättande än ordalagen i aktuella bibelställen men får anses långtgående även i beaktande av den förkunnelse han velat framföra. Frågan huruvida den trosuppfattning på vilken han byggt sina uttalanden är legitim eller inte skall inte vägas in i bedömningen. Under sådana omständigheter är det sannolikt att Europadomstolen, vid en prövning av den inskränkning i G:s rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning som en fällande dom skulle utgöra, skulle finna att inskränkningen inte är proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen.

HD förklarar att uttrycket missaktning i bestämmelsen om hets mot folkgrupp inte kan anses ha en så entydig innebörd att en verklig lagkonflikt uppkommer mellan Europakonventionen och brottsbalken. Enligt förarbetena är det visserligen avsett att yttrandena av sådant slag som dem Riksåklagaren har åberopat skall anses ge uttryck för missaktning i bestämmelsens mening. Ett av skälen att inkorporera Europakonventionen i svensk rätt har emellertid varit att skapa ett uttryckligt underlag att direkt tillämpa konventionen i svensk domstol. HD har också i flera avgöranden slagit fast att sådana uttalanden som en lagregels innebörd som gjorts i förarbetena eller rättspraxis måste kunna frångås när detta krävs enligt den konventionstolkning som kommer till uttryck i Europadomstolens avgöranden. HD finner att det anförda leder till att ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp i detta fall bör tolkas mera restriktivt än vad dess förarbeten ger vid handen för att en konventionsenlig tillämpning skall uppnås och att det får antas att en sådan konventionsenlig tillämpning inte ger utrymme för en fällande dom mot G under de i målet aktuella omständigheterna.

HD fann därmed att åtalet skulle ogillas.

HÄNVISNINGAR
Europadomstolen
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
(Müslüm) Gündüz ./. Turkiet, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Murphy ./. Irland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Abdullah Aydin ./. Turkiet, dom 2004-03-09
Fferidun Yazar ./. Turkiet, dom 2004-09-23

NJA
1982 s 128
1996 s. 577
2000 s. 132
2005 s. 33
2005 s. 462
1988 s. 572
1991 s. 188
1992 s. 532
2003 s. 414

 




Senast ändrad: 2011-04-12