JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 9 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 september - den 14 oktober 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04. I månadens nummer införs också de nya länkarna till Europadomstolens nya HUDOC-portal.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Välj meny”/”Juridik”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som laddas ned i form av en Excel-fil, se under rubriken ”Om Registret”.

 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


     Domar mot andra länder

Timbal mot Moldavien, 2004-09-14
Underlåten verkställighet av dom om skadestånd kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

 

Santambrogio mot Italien, 2004-09-21

Vägrad rättshjälp kränkte inte artikel 6.1

Schirmer mot Polen, 2004-09-21
Vid tillämpning av nationell lag om hyresgästs rätt att vid vräkning erhålla ersättningsbostad togs inte tillräcklig hänsyn till hyresvärdens intresse, vilket kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Zwiazek Nauczycielstwa Polskiego mot Polen, 2004-09-21
Oproportionerlig inskränkning av rätten till domstolsprövning kränkte artikel 6.1.

Stoicescu mot Rumänien, 2004-09-21
Revision enligt artikel 80 i domstolens rättegångsregler.

Loiseau mot Frankrike, 2004-09-28
När verkställighet av dom om utlämnande av vissa handlingar inte kunde ske p.g.a. att handlingarna inte kunde återfinnas kränktes inte artikel 6.1.
 

Sabou och Pircalab mot Rumänien, 2004-09-28
Fällande dom mot journalister för förtal kränkte artikel 10 och extrastraff i form av fråntagna föräldrarättigheter kränkte artikel 8 och artikel 13 i förening med artikel 8.

 

Krastanov mot Bulgarien, 2004-09-30
Polismisshandel och bristande utredning därav samt utdraget skadeståndsförfarande kränkte artikel 3 och artikel 6.1.
 

Mancheva mot Bulgarien, 2004-09-30
Bristande verkställighet av dom om skadestånd kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1. Pramov mot Bulgarien, 2004-09-30

När det saknades möjlighet till laglighetsprövning av beslut om avskedande från järnvägsbolag kränktes artikel 6.1.

Presidential Party of Mordovia mot Ryssland, 2004-10-05
Beslut vägra förnya registrering av politiskt parti och att upplösa partiet kränkte artikel 11.

H.L. mot U K, 2004-10-05
När en mentalt störd man vid kraftig försämring intogs på sjukhus med stöd av en i praxis utvecklad lära om nödtvång innebar det ett frihetsberövande som saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. När det saknades möjlighet att få lagligheten härav prövad kränktes även artikel 5.4.

Barbu Anghelescu mot Rumänien, 2004-10-05
Förnedrande behandling på polisstation och bristande utredning därav kränkte artikel 3.

Poleshchuk mot Ryssland, 2004-10-07
Fånges ansökan till Europadomstolen postades inte av fängelsemyndighet utan fördröjdes i mer än åtta månader och det skedde därför en kränkning av artikel 34.


Vatan mot Ryssland, 2004-10-07
Parti, vars regionala organisation upphävdes, hade inte fört egen talan i nationella domstolar och dess ansökan förklarades därför inadmissible.


Kjartan Asmundsson mot Island, 2004-10-12
Ändrade regler för bedömning av invaliditet, som medförde att pension helt drogs in, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

 

Bursuc mot Rumänien, 2004-10-12
När skador som en person fått när han var i förvar hos polisen var så allvarliga att de innebar tortyr och utredningen av det inträffade brast, kränktes artikel 3.

 

Nordica Leasing S.p.a. mot Italien, 2004-10-14
Långsam handläggning i domstol medförde att tidsfrist för beslut om tvångslikvidation löpte ut och att ansökan därom inte kunde prövas, varför det skedde en kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1

 

Ospina Vargas mot Italien, 2004-10-14
Censur av fånges post som beslutats med stöd av en otillräckligt klar och tydlig lagbestämmelse ansågs inte ha haft ”stöd i lag” och det hade därför skett en kränkning av artikel 8.
 

    

Domar och beslut mot Sverige

Tre mål avseende frågan om domstolsprövning skett inom skälig tid, har avskrivits efter förlikning.

    

Domar och beslut i Grand Chamber

Kopecký mot Slovakien, 2004-09-28
Domstolen i stor sammansättning flyttar bevisbördan från staten till den enskilde och finner att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

 

SVENSKA DOMAR

     Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 24 september 2004 i mål nr Ö 1833-04 om yttrande i fråga om utlämning.

     Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens dom den 22 september 2004 i mål 7106-03 i fråga om betalningssäkring.

 

ALLMÄNT


Presidenten Wildhaber meddelade med djupt beklagande att den isländske domaren Gaukur Jörundsson avlidit natten till den 22 september 2004. Gaukur Jörundsson var ledamot i Kommissionens för mänskliga rättigheter från 1974 och fram till 1998 då han blev ledamot i domstolen.

Den parlamentariska församlingen har den 6 oktober 2004 till ny domare för Slovakien för en period om sex år utsett Ján Šikuta, som tillträder sin plats i domstolen den 1 november 2004.

Europadomstolen har för en tredje treårsperiod omvalt schweizaren Luzius Wildhaber till president för domstolen. Även de två vicepresidenterna, greken Christos Rozakis och fransmannen Jean-Paul Costa, som också är presidenter för var sin sektion, omvaldes. Britten Nicolas Bratza omvaldes som sektionspresident och som sådan nyvaldes slovenen Boštjan Zupančič.

Domstolen har beslutat att vilandeförklara samtliga inneliggande och framtida ansökningar avseende samma fråga som prövats i stor kammare den 22 juni 2004 i målet Broniowski mot Polen ( jfr. nr 7/04), s.k. ”Bug River-mål”. Den i nämnda dom konstaterade kränkningen hade sitt ursprung i ett systemfel i polsk lagstiftning och praxis orsakat av underlåtenheten att vidta effektiva ersättningsåtgärder. Domstolen fann att bedömningen av likartade mål var beroende av vilka åtgärder Polen vidtog för att verkställa domen i Broniowski-målet och beslöt därför vilandeförklara övriga mål i avvaktan på den polska regeringens åtgärder.

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under juli månad 109 domar, varav två i stor sammansättning. 29 ansökningar förklarades admissible, 1 019 för inadmissible och 22 avskrevs. 53 ansökningar kommunicerades. Under perioden augusti-september var motsvarande siffror 51 domar, 175 ansökningar admissible, 3 696 inadmissible, 98 avskrivna och 684 kommunicerade. Totalt under januari-september 2004 har domstolen meddelat 464 domar, förklarat 573 ansökningar admissible, 13 121 för inadmissible, avskrivit 408 mål samt kommunicerat 1 784 ansökningar.

LÄNKAR


Domstolen håller f.n. på att införa en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas nya länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Timbal mot Moldavien
(Ansökan nr 22970/02, dom den 14 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Underlåten verkställighet av dom om skadestånd kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Timbal, T, tillerkändes genom en dom den 16 september 1999 ett skadestånd som då motsvarade ca 737 EUR. Domen verkställdes emellertid inte. – I Europadomstolen klagade T över att han inte fått en rättvis rättegång eftersom den ifrågavarande domen inte hade verkställts och över att han - i strid med artikel 1 i protokoll nr 1 - inte kunnat förfoga över sin egendom.

Europadomstolen, som förklarade T:s ansökan för admissible, erinrade om att  rätten till domstolsprövning skulle bli helt illusorisk om staternas rättsystem tillät att en lagakraftvunnen dom inte verkställdes till nackdel för en av parterna. Det var otänkbart att artikel 6 i detalj skulle beskriva de rättigheter som tillerkändes en enskild part utan att skydda genomförandet av ett rättsligt beslut. Verkställigheten av en dom måste därför ses som en del av en rättvis rättegång. Staten kan inte med befriande verkan åberopa att den saknar medel för verkställigheten. Det kan visserligen vara tillåtet med en viss fördröjning av verkställigheten men den får inte vara så lång att själva kärnan i rättigheten går förlorad. Den ifrågavarande domen verkställdes inte förrän T:s ansökan kommunicerades med regeringen. Genom att i tre och ett halvt år underlåta att verkställa domen hade de moldaviska myndigheterna tagit bort all effekt från de i artikel 6 angivna rättigheterna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att den fordran som T hade på grund av den aktuella domen utgjorde egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Det förhållandet att T inte kunde få någon verkställighet av domen innebar ett ingrepp i hans rätt till respekt för sin egendom. Regeringen hade inte lämnat någon förklaring som berättigade ett sådant ingrepp och domstolen fann att bristen på medel inte var ett godtagbart skäl för regeringens underlåtenhet.Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.


HÄNVISNINGAR

Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                                                 

Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28

Artikel 1 i protokoll nr 1
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09                  
Ambruosi ./. Italien, dom 2000-10-19                       

 

 

Santambrogio mot Italien
(Ansökan nr 61945/00, dom den 21 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Vägrad rättshjälp kränkte inte artikel 6.1
Santambrogio, S, separerade från sin hustru som därvid fick vårdnaden om parets två barn och rätt att bo kvar i hemmet. Eftersom S inte hade någon regelbunden inkomst fick han flytta till sin mor. 1999 inledde hustrun ett skilsmässoförfarande. S ansökte om rättshjälp med motiveringen att han varit arbetslös sedan mars 1995. Han fick avslag på sin ansökan med motiveringen att han inte var tillräckligt fattig. S klagade förgäves. Först i maj 2003 fick han rättshjälp för att överklaga skilsmässodomen till kassationsdomstolen. – I Europadomstolen klagade S över att vägran att ge honom rättshjälp kränkte hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 och hans rätt till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8.

Europadomstolen, som inte godtog regeringens förstahandsinvändningar, erinrade om att ett rättshjälpssystem inte kan fungera om det inte finns möjlighet att avgöra sådana mål i vilka det skall gå att få rättshjälp. Det italienska systemet innehöll tillräckliga garantier för att skydda enskilda mot godtycke. Även om S, som vid en behovsprövning inte var berättigad till rättshjälp, vägrades rättshjälp i ett förfarande som väckte komplicerade frågor, konstaterade domstolen att det inte fanns något absolut krav att ha ett juridiskt biträde. Dessutom hade S i själva verket haft ett juridiskt ombud tack vara det ekonomiska stöd han fått från sin familj och han hade därför haft möjlighet att tillvarata sina intressen. Vid sådant förhållande fann domstolen att S:s rätt att få tillgång till domstolsprövning inte hade inskränkts. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Invändning, ”offer för kränkning”
Karahalios ./. Grekland, dom 2003-12-11 ( jfr nr 11/03)
Malama ./. Grekland, beslut 1999-11-25                  
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                                                    
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Artikel 6.1
Del Sol ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02) 
Essaadi ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02) 
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Renda Martins ./. Portugal, beslut 2002-01-10       
Fabre ./. Frankrike, beslut 2003-03-18                      


Schirmer mot Polen
(Ansökan nr 68880/01, dom den 21 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Vid tillämpning av nationell lag om hyresgästs rätt att vid vräkning erhålla ersättningsbostad togs inte tillräcklig hänsyn till hyresvärdens intresse, vilket kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Schirmer, S, klagade över att de polska domstolarna vägrade besluta om vräkning av hennes hyresgäst på grund av att den alternativa bostad som hon hade erbjudit inte var hennes egendom i civilrättslig bemärkelse. De polska domstolarnas beslut grundades på en lag från 1994 som avsåg att säkerställa att vräkta hyresgäster erbjöds alternativa bostäder. – I Europadomstolen hävdade S att hon varit förhindrad att använda sin lägenhet under ett år och elva månader fram till dess 1994 års lag drogs tillbaka och att det därför skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann inledningsvis att den aktuella alternativa bostaden och S:s rätt till den rättsligt hade tillräcklig likhet med ett ägandeförhållande för att fylla kraven enligt 1994 års lag. Trots att de nationella domsstolarna hade tillämpat en bestämmelse som innebar att alternativbostaden måste ägas av den som begärde ett vräkningsbeslut, hade man inte gjort någon bedömning av om ägarens intressen var tillräckligt tillgodosedda. Domstolarna hade inte heller haft något utrymme för en sådan bedömning. Resultatet blev att den sökandes intressen inte beaktades i tillräcklig grad. Lagstiftaren hade fäst alltför stor vikt vid hyresgästens rättigheter och hade bortsett från hyresvärdens rättigheter. S hade därför själv fått bära en alltför tung börda vilket hade rubbat den jämvikt som måste råda mellan det samhälleliga intressets behov och skyddet för den enskildes rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Belvedere Alberghiera ./. Italien, dom 2000-05-30
Spadea o. Scalabrino ./. Italien, dom 1995-09-28
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Podbielski./. Polen, dom 1998-10-30                                                     


Zwiazek Nauczycielstwa Polskiego mot Polen
(Ansökan nr 42049/98, dom den 21 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Oproportionerlig inskränkning av rätten till domstolsprövning kränkte artikel 6.1.
Zwazek Nauczycielstwa Polskiego, föreningen, tilldelades 1964 en exproprierad fastighet. 1992 beslöt fastighetsnämnden att återlämna fastigheten till dess förre ägare, ett religiöst samfund, mot att föreningen som ersättning fick ett belopp motsvarande ung. 21 000 FFR. Föreningen väckte talan mot staten och ersättningsbeloppet höjdes till motsvarande ca 273 000 FFR. Sedan domen överklagats upphävdes den av Högsta domstolen, som fann att staten upphört att vara ägare till fastigheten och det därför inte fanns något förhållande på vilket ett ersättningsyrkande riktat mot staten kunde grundas. Föreningen yrkande avslogs därmed. – I Europadomstolen klagade föreningen över att den förvägrats möjlighet att få den tillerkända ersättningen, som bara täckte en bråkdel av kostnaderna för underhållet av fastigheten, prövad i domstol. Föreningen åberopade artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att föreningen enligt Högsta domstolens beslut inte hade någon möjlighet att väcka talan mot staten i en allmän domstol. Det hade inte heller visats någon möjlighet att väcka talan i domstol mot den ursprunglige och nuvarande ägaren till fastigheten. Den polska regeringen hade visat att syftet att skydda staten mot yrkanden som hade sin grund i tidigare expropriationer kunde berättiga sådana betydande begränsningar av föreningens rätt att få sina anspråk prövade i domstol. Föreningen hade fått vidkännas betydande kostnader för fastigheten under de 25 år som den använts. Att begränsa tillgången till domstolsprövning avseende sådana utlägg för underhåll och renovering av fastigheten måste anses oproportionerligt. Föreningen hade också vilseletts under förfarandet i fastighetsnämnden i fråga om möjligheten att fullfölja sina yrkanden i allmän domstol. Om föreningen hade vetat att den inte kunde gå vidare i domstol hade den förmodligen argumenterat mer kraftfullt inför nämnden och torde då haft bättre förutsättningar att få ersättning för en större del av sina utlägg. Föreningen hade således nekats rätt till domstolsprövning avseende sina utlägg. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Tre Traktörer ./. Sverige, dom 1989-07-27                                            
Z m.fl. ./. UK, dom (GC) 2001-05-10                         
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23                                       
Stubbings m.fl. ./. UK, dom 1996-10-22                   
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13                                    
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28                                                   
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                                                         


Stoicescu mot Rumänien
(Ansökan 31551/96, dom den 21 september 2004)
Domen finns endast på franska.

Revision enligt artikel 80 i domstolens rättegångsregler.
Domstolen meddelade dom med anledning av Stoicescus, S:s, ansökan den 4 mars 2003 och fann då att det skett en kränkning av såväl artikel 6.1, upphävande av en lagakraftvunnen dom, som artikel 1 i protokoll nr 1, upphävt återlämnande av tidigare förstatligad egendom ( domen har noterats i nr 3/03).

Den rumänska regeringen har begärt revision enligt artikel 80 i domstolens rättegångsregler på grund av att nya fakta framkommit, nämligen att S förlorat sin status som arvinge sedan en testamentstagare väckt talan avseende arvsrätten.

Enligt artikel 80 i rättegångsreglerna får en part om nya fakta kommer fram som kunde haft en avgörande betydelse för utgången i målet, inom sex månader från det parten fick kännedom om förhållandet, ansöka om revision hos domstolen. Den kammare som ursprungligen prövade målet får avslå ansökningen. Om så inte sker skall målet kommuniceras med motparten och domstolen skall besluta om ev. muntlig förhandling. Kammarens avgörande skall meddelas i dom.

Domstolen konstaterade att avsaknaden i Rumänien av ett databaserat system för anhängiggjorda mål medfört att regeringen inte kunnat känna till de aktuella förhållandena vid tillfället för kammarens första prövning. S däremot som under sju år varit part i målet avseende arvsrätten och som kunde ha lämnat domstolen upplysningar om förhållandena innan domen meddelades hade underlåtit att göra detta. Sedan S förlorat sin arvsrätt har han inte längre kunnat göra gällande att han varit offer för en kränkning. Domstolen förklarade därför enhälligt regeringens ansökan för  ”admissible” och i följd därav S:s ansökan för ”inadmissible” samt upphävde domen den 4 mars 2003 i sin helhet.

HÄNVISNINGAR
Pardo ./. Frankrike, dom 1996-07-10                         
Gustafsson ./. Sverige, dom 1998-07-30                  
Ponova ./. Rumänien, beslut 2002-04-30                                              
Preikhzas ./. Tyskland, kommissionens beslut 1978-11-13               


Loiseau mot Frankrike
(Ansökan nr 46809/99, dom den 28 september 2004)
Domen finns endast på franska.

När verkställighet av dom om utlämnande av vissa handlingar inte kunde ske p.g.a. att handlingarna inte kunde återfinnas kränktes inte artikel 6.1.
Loiseau, L, arbetade 1979 och 1980 som lärarvikarie. Enligt L hade utbildningsministeriet vägrat tillerkänna honom lärarstatus och även underlåtit att lämna vissa administrativa förklaringar avseende hans anställning. 1990 begärde L att från utbildningsmyndigheten i Bordeaux få ut vissa handlingar som skulle göra det möjligt för honom att få sina pensionsrättigheter fastställda. Myndigheten hävdade att den inte hade några handlingar. I november 1992 beslöt länsrätten undanröja myndighetens beslut med motiveringen att enbart det förhållandet att myndigheten inte hade några handlingar inte kunde befria den från att begära in dem från den skola där L arbetat. Conseil d´Etat avslog härefter en begäran om verkställighet av nämnda dom sedan domstolen konstaterat att inte heller skolan enligt uppgift hade de begärda handlingarna. – I Europadomstolen klagade L över den uteblivna verkställigheten och åberopade artikel 6.1.

Domstolen konstaterade att utbildningsmyndigheten, i enlighet med länsrättens dom, förgäves hade begärt de aktuella handlingarna från skolans rektor. Staten kunde därför inte anses ha vägrat vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa länsrättens dom. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Hornsby./. Grekland, dom 1997-03-19                     
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28                             


Sabou och Pircalab mot Rumänien
(Ansökan nr 46572/99, dom den 28 september 2004)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom mot journalister för förtal kränkte artikel 10 och extrastraff i form av fråntagna föräldrarättigheter kränkte artikel 8 och artikel 13 i förening med artikel 8.
Sabou, S, och Pircalab, P, är journalister på en lokal nyhetstidning. I april 1997 publicerade tidningen en serie artiklar som de båda skrivit om tingsrättspresidentens mors påstått olagliga markförvärv. I den första artikeln fördömdes förvärvet under påstående att det skett på bekostnad av jordbrukarna i Ulmeni kommun. De följande artiklarna innehöll påståenden att domaren tagit till hot och att hon försökt använda förfalska handlingar för att driva bort en granne. Genom en dom i december 1997 dömdes S och P för förtal, S till tio månaders fängelse jämte förbud att utöva sitt yrke. Han fråntogs vidare sina föräldrarättigheter och sin rösträtt under fängelsevistelsen. P dömdes till böter, ca 62 EUR men straffet var villkorligt. S och P ålades slutligen att betala domaren nära 1 600 EUR i skadestånd. S och P överklagade förgäves. – I Europadomstolen klagade de båda över att den fällande domen kränkte deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10. S hävdade vidare att beslutet att ta ifrån honom hans föräldrarättigheter stod i strid med artikel 8 samt att han saknat ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 för att få det förhållandet prövat.

Europadomstolen konstaterade att de ifrågasatta artiklarna behandlade frågor av allmänt intresse särskilt i det rumänska samhället, nämligen förfarandet för återlämnande av mark och påstådd korruption bland högre tjänstemän i förvaltningen. S :s och P:s påståenden att domaren hade begått olagliga handlingar var mycket allvarliga men de hade viss grund. Det fanns inget som visade att de beskrivna förhållandena var helt  felaktiga och att de haft till syfte att skapa en förtalskampanj mot domaren. Dessutom rörde det handlande och de attityder som ifrågasattes hennes ställning som domare och inte hennes privatliv. Domstolen noterade vidare att vid överklagandet hade den bevisning som åberopats av S och P inte prövats av den nationella domstolen. Domstolen fann inte anledning att tvivla på att S och P haft ett gott uppsåt. De utdömda straffen framstod som särskilt stränga. Mot denna bakgrund måste den fällande domen mot S och P anses oproportionerlig i förhållande till det legitima syftet  och de nationella myndigheterna hade inte förebringat relevanta och tillräckliga skäl för att domen skulle kunna anses berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

När det gällde artikel 8 framhöll Europadomstolen att barnets intresse måste ta överhanden och att endast ett särskilt ovärdigt beteende kunde berättiga att en person fråntogs sina föräldrarättigheter. Det brott som S fällt till ansvar för hade inget som helst samband med ett föräldraansvar och det hade inte vid något tillfälle framförts något påstående om att S brustit i vårdnad om barnen eller att han på något sätt behandlat barnen illa. Enligt rumänsk lag var förbudet att utöva föräldrarättigheter ett extrastraff som automatiskt påfördes varje person som avtjänade ett fängelsestraff. Förbudet utgjorde en moralisk reprimand som syftade till att straffa den dömde snarare än att vara en skyddsåtgärd för barnen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

I fråga om artikel 13 i förening med artikel 8 betonade domstolen att beslutet att avlägsna föräldraansvaret var en lagstadgad åtgärd som påfördes automatiskt som ett extrastraff. Den nationella konstitutionsdomstolen hade funnit att den aktuella bestämmelsen var förenlig med konstitutionen. Vid sådant förhållande innebar möjligheten att lägga fram en invändning om oförenlighet med konstitutionen inte ett effektivt rättsmedel som kunde ge lämplig gottgörelse för ett klagomål enligt artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Sunday Times ./. U K (nr 2), dom 1991-11-26
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22                                                     
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Artikel 8
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Gnahore ./. Frankrike, dom 2000-09-19
Artikel 13 i förening med artikel 8
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06                
Pantea ./. Rumänien, beslut 2001-03-06                  


Krastanov mot Bulgarien
(Ansökan nr 50222/99, dom den 30 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Polismisshandel och bristande utredning därav samt utdraget skadeståndsförfarande kränkte artikel 3 och artikel 6.1.
Kratsov, K, är lärare i Bulgarien. I mars 1995 befann han sig tillsammans med några kollegor på ett kafé när tjänstemän från inrikesministeriet, en särskild antiterroristpatrull och tjänstemän från myndigheten för bekämpande av organiserad brottslighet gjorde ett tillslag där för att gripa ett antal misstänkta kriminella som var kända för att vara gäster på kaféet. Under tillslaget fick K två eller tre slag i huvudet med ett hårt föremål. Poliserna hotade honom och svor åt honom och använde grova tillmälen. De släpade ut K och slog honom flera gånger och kastade honom på marken. Han fick också flera slag i huvudet med en gevärskolv och sparkades i bröstkorgen. Sedan poliserna sett hans identitetshandlingar bad de om ursäkt och förklarade att de av misstag tagit honom för en annan person. K förlorade medvetandet och fördes till den neurokirurgiska avdelningen på sjukhuset, där man konstaterade att han fått en hjärnskada med blödningar och kontusioner, en skallskada, brutet revben och underhudsemfysem på högra sidan av brösthålan. K genomgick omfattande operativa ingrepp i huvudet och han var sjukskriven fram till slutet av november 1995. K väckte talan mot de inblandade myndigheterna och hävdade att misshandeln stred mot tillämpliga regler för användande av polisvåld. I november 1996 fann domstolen att poliserna använt onödigt våld och att de inte blivit provocerade av K, som tillerkändes vissa skadestånd. Det gjordes en förundersökning och en intern utredning inom inrikesministeriet men dessa utredningar ledde inte till åtal mot dem som misshandlat K. – I Europadomstolen åberopade K artikel 3 och klagade över att han utan anledning blivit misshandlad och över att han inte fått lämplig upprättelse. Han klagade vidare enligt artikel 6.1 över det utdragna skadeståndsförfarandet och enligt artikel 1 i protokoll nr 1 över att han inte fått tillräcklig ersättning för de skador han lidit p.g.a. misshandeln.

Europadomstolen fann att de skador som K fått hade medfört allvarliga fysiska smärtor och lidande och bestående konsekvenser för hans hälsa. Misshandeln hade utförts av poliser i yrkesutövning. Skadorna  hade uppkommit under en kort tidsperiod vid ett polistillslag för att gripa misstänkta brottslingar. Misshandeln var tillräckligt allvarlig för att anses som omänsklig även om den inte innebar tortyr. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde utredningarna av det inträffade noterade Europadomstolen att de inte lett till några åtal. Det förfarande som lett till att K fått skadestånd kunde inte leda till att de skyldiga straffades och kunde därför inte anses uppfylla kraven enligt artikel 3. Om myndigheterna kunde begränsa reaktionerna på händelser av avsiktligt polisvåld till enbart betalning av ett skadestånd, medan de förhöll sig passiva i fråga om att åtala de skyldiga, skulle det vara möjligt för statstjänstemän att ostraffat kränka rättigheter som tillkom de personer som de hade hand om. Förbudet mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning skulle därmed, trots sin grundläggande betydelse, i praktiken bli helt ineffektivt. Domstolen fann därför enhälligt att det även med avseende på den bristande utredningen skett en kränkning av artikel 3 och att dröjsmålet i förfarandet innebar en kränkning av artikel 6.1 samt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Egmez ./. Cypern, dom 2000-12-21                                                        
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Avsar ./. Turkiet, dom (GC) 2001-07-10
Ayder ./. Turkiet, dom 2004-01-08 (jfr nr 1/04)       
Artikel 6.1
Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16                  
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Caloc ./. Frankrike, dom 2000-07-20                   
Podbielski ./. Polen, dom 1998-10-30                                                    
Guincho ./. Portugal, dom 1984-07-10                     
 

Mancheva mot Bulgarien
(Ansökan nr 39609/98, dom den 30 september 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bristande verkställighet av dom om skadestånd kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Mancheva, M, förde talan mot sin förre arbetsgivare och begärde ersättning för de förluster hon lidit till följd av en arbetsolycka som skadat hennes hälsa. Hon tillerkändes i mars 1995, genom en dom som vann laga kraft, skadestånd med 15 000 bulgariska lev. Först sedan Europadomstolen förklarat hennes ansökan för admissible betalades 68.69 nya bulgariska lev in på ett konto som öppnats i M:s namn. – I Europadomstolen åberopade M artikel 6.1, rätt till en rättvis rättegång, och artikel 1 i protokoll nr 1p.g.a. att hon inte kunnat få betalt för sin fordran.

Europadomstolen fann att de bulgariska myndigheterna brustit när det gällde att vidta lämpliga åtgärder för att verkställa den aktuella domen. M:s svårigheter förvärrades genom att bulgarisk lag inte gav någon möjlighet att klaga till ett oberoende organ med behörighet att utfärda bindande beslut när det gällde myndigheter som inte verkställde domar som gått dem emot. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att M:s fordran enligt domstolens fasta praxis utgjorde egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att hennes svårigheter att få verkställighet av domen i fråga innebar ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sin egendom. Regeringen hade inte anfört något som rättfärdigade ingreppet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR           
Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)


Pramov mot Bulgarien
(Ansökan nr. 42986/98, dom den 30 september 2004)
Domen finns endast på franska.

När det saknades möjlighet till laglighetsprövning av beslut om avskedande från järnvägsbolag kränktes artikel 6.1.
Pramov, P, avskedades från sin anställning vid det nationella järnvägsbolaget på grund av att han förskingrat pengar från biljettförsäljning på tågen. Han klagade till tingsrätten och yrkade att avskedandet skulle förklaras olagligt, att han skulle återinsättas på tjänsten samt att han skulle få visst skadestånd. Tingsrätten konstaterade att tvister om disciplinära åtgärder mot järnvägspersonal inte omfattades av dess behörighet och avvisades därför hans talan. P klagade förgäves och begärde utan framgång att målet skulle återupptas. – I Europadomstolen klagade han över att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att vid tidpunkten för avskedandet av P var den enda möjligheten för honom att klaga att vända sig till en högre myndighet, i detta fallet järnvägsbolagets regionala förvaltning, vilken var ett organ som uppenbart saknade det oberoende och den opartiskhet som krävs enligt artikel 6.1. Tvärt emot vad den bulgariska regeringen påstod fann domstolen att P inte haft tillgång till ett rättsmedel genom en högre myndighet och att han inte heller haft ett civilrättsligt rättsmedel att vända sig till. I augusti 1996 ändrade Högsta domstolen sin praxis genom att godta att lagligheten av avskedanden från järnvägsbolaget kunde bli föremål för en rättslig prövning. Så hade emellertid inte varit fallet vid tidpunkten för P:s avskedande och han hade inte kunnat ge in ett nytt överklagande när inställningen ändrades. Vid sådant förhållande hade P inte haft tillgång till domstolsprövning i fråga om avskedandet varit lagligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08                                        
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29                         


Presidential Party of Mordovia mot Ryssland
(Ansökan nr. 65659/01, dom den 5 oktober 2004)
Domen finns endast  på engelska.

Beslut vägra förnya registrering av politiskt parti och att upplösa partiet kränkte artikel 11.
Presidential Party of Mordovia, partiet, är ett politiskt parti i republiken Mordovien i Ryssland. Till följd av  införandet av en ny lag om offentliga sammanslutningar i april 1995 tvingades partiet ansöka om förnyande av sin registrering hos justitieministeriet i Mordovien. I juni 1999 vägrade justitieministern att förnya registreringen med motiveringen att partiet inte lyckats skapa avdelningar i mer än hälften av distrikten och städerna i Mordovien och därför inte kunde anses omfatta hela republiken. Partiets stadgar uppfyllde inte heller kravet på att det bland ändamålen skulle ingå att delta i det politiska livet och i val. Partiet klagade, ändrade sina stadgar och ansökte på nytt om förnyande av registreringen. I augusti 1999 ansökte ministeriet utan framgång om upplösning av partiet hos tingsrätten i huvudstaden Saransk och åberopade att partiet underlåtit att förnya registreringen. Tingsrätten fann i december 1999 att det framgick tillräckligt klart av partiets stadgar att det avsåg att engagera sig i sådana aktiviteter som kunde innebära ”deltagande i det politiska livet” och att kravet att etablera avdelningar endast gällde för interregionala och internationella offentliga sammanslutningar. Tingsrätten förklarade beslutet att vägra förnya registreringen för olagligt och ålade justitieministeriet i Mordovien att förnya partiets registrering. Justitieministern överklagade och i mars 2000 upphävde Högsta domstolen tingsrättens dom, eftersom vägran att förnya registreringen var laglig, samt upplöste partiet. Sedan partiets ansökan till Europadomstolen kommunicerats med den ryska regeringen omprövade Högsta domstolen i Mordovien i ett tillsynsförfarande den ifrågavarande dom och undanröjde beslutet från mars 2000 och fastställde tingsrättens dom. Den 29 oktober 2002 ansökte det ryska justitieministeriet om att verkställigheten av domen skulle hindras eftersom lagstiftningen hade ändrats under mellantiden och det vid beslutet att förnya registreringen inte hade tagits hänsyn till den nya lagstiftningen, som bl.a. angav att nya regionala politiska partier inte kunde bildas och att redan befintliga partier fråntogs sin status. Tingsrätten beslöt den 30 oktober 2002 att 1999 års dom inte fick verkställas. – I Europadomstolen  hävdade partiet att myndigheternas vägran att förnya dess registrering innebar en kränkning av artikel 11. - Den ryska regeringen medgav att vägran att förnya partiets registrering och beslutet att det skulle upplösas var olagligt, men hävdade att det inte skett någon kränkning av artikel 11 eftersom Mordovien högsta domstol beslutat om registrering av partiet. – Partiet vidhöll att eftersom det inte varit registrerat hade det under tre år inte kunnat fungera och det hade inte kunnat ställa upp i de regionala valen 1999 och att det 2002 förhindrades förnya sin registrering p.g.a. den nya lagstiftningen.

Europadomstolen godtog att de ifrågasatta åtgärderna hade påverkat partiet på det sätt som gjordes gällande eftersom det under en avsevärd tidsperiod inte hade kunnat fungera och inte kunnat delta i de regionala valen. Skadan var inte möjlig att läka, eftersom partiet enligt den nya lagstiftningen inte kunde återupprättas i sin ursprungliga form. Det var ostridigt att ingreppet i partiets rättighet inte hade stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30                           
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25                                  
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10                                  
 

H.L. mot U K
(Ansökan nr. 45508/99, dom den 5 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

När en mentalt störd man vid kraftig försämring intogs på sjukhus med stöd av en i praxis utvecklad lära om nödtvång innebar det ett frihetsberövande som saknade stöd i lag och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. När det saknades möjlighet att få lagligheten härav prövad kränktes även artikel 5.4.
HL, som är brittisk medborgare, är autistisk, kan inte tala och har begränsad förmåga att förstå. Han blir ofta upphetsad och skadar sig själv. Han saknar förmåga att medge eller motsätta sig medicinsk behandling. Under mer än 30 år vårdades han på ett sjukhus och låg inne på sjukhusets beteendeavdelning (IBU) från 1987 till mars 1994, då han skrevs ut på försök till privata vårdare, herr och fru E, som han bodde hos till den 22 juli 1997. Under 1995 började han varje vecka gå på ett dagcenter. Den 22 juli 1997 när han var på dagcentret blev han särskilt upphetsad, slog sig själv i huvudet med knytnävarna och slog huvudet i väggen. Personalen kunde inte få kontakt med hans vårdare utan kallade på läkare som gav HL ett lugnande medel. HL förblev upphetsad och fördes på rekommendation av sin socialtjänsteman till sjukhus, där en psykiatriker bedömde att han behövde läggas in. Med hjälp av två sköterskor fördes HL till IBU. Dr M som varit HL:s läkare sedan 1977 övervägde att tvångsinta honom enligt lagen 1983 om psykisk hälsa men fann att det inte var nödvändigt eftersom HL anpassade sig och inte hade försökt  fly undan. I september 1997 begärde HL tillstånd att ansöka om en rättslig prövning av sjukhusets beslut att lägga in honom. Hans ansökan avslogs eftersom han inte blivit berövad friheten. HL överklagade. Sedan Court of Appeal antytt att överklagande skulle bifallas togs HL in för behandling på sjukhuset som en ”motvillig patient” enligt 1983 års lag. Court of Appeal fann att han olagligen berövats friheten i juli 1997. Sjukvårdsmyndigheten överklagade. Under mellantiden hade HL överklagat tvångsintagningen till en psykiatrisk överklagandenämnd. I en psykiatrisk rapport rekommenderades att han skulle skrivas ut. HL fick lämna sjukhuset den 5 december 1997 och skrevs formellt ut till sina vårdare den 12 december 1997. I juni 1998 fann House of Lords i ett majoritetsbeslut att HL inte blivit berövad friheten och att han lagligen tagits in som informell patient på grundval av den i praxis utvecklade läran om nödtvång. – I Europadomstolen hävdade HL att intagningen som informell patient på psykiatrisk institution innebar ett frihetsberövande i strid med artikel 5.1 och att möjligheterna för honom att få lagligheten därav prövad inte svarade mot kraven i artikel 5.4. Han hävdade vidare att han utsatts för diskriminering som ”informell patient” i strid med artikel 14.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att under tiden den 22 juli till den 29 oktober 1997 var HL hela tiden utsatt för övervakning och kontroll och han kunde inte lämna sjukhuset. Det spelade därvid ingen roll om avdelningen där han behandlades var ”låst” eller ”låsbar”. Domstolen fann därför att HL under denna tid varit berövad friheten i den mening som avses i artikel 5.1. När det gällde lagligheten av frihetsberövandet noterade domstolen att det var ostridigt att HL den 22 juli 1997 led av en psykisk störning, att han var upphetsad, skadade sig själv samt att han endast med hjälp av lugnande medel kunde tas om hand på dagcentret och att han i annat fall hade skapat en nödsituation den dagen. Mot bakgrund av de noggranna överväganden som dr M och även den övriga yrkesmässiga sjukvårdspersonalen gjort den dagen och med beaktande av dagcentrets rapport fann domstolen att det fanns tillräcklig bevisning som berättigade det inledande beslutet att ta HL om hand den 22 juli. Domstolen fann det vidare visat att HL lidit av en mental störning av sådan art och omfattning som krävde tvångsvård under tiden den 22 juli till den 5 december 1997. När det gällde fråga om frihetsberövandet var lagligt fann domstolen det klarlagt att den rättsliga grunden för beslutet om frihetsberövande under tiden den 22 juli-29 oktober 1997 var läran om nödtvång, som alltjämt var under utveckling vid den aktuella tidpunkten. Oavsett om HL med lämplig hjälp kunde ha förutsett frihetsberövandet fanns det en förutsättning för att frihetsberövandet skulle anses lagligt som inte var uppfylld och det gällde kravet på att ett ingripande inte får vara godtyckligt. Domstolen fann det slående att det saknades formella bestämmelser för hur intagning och frihetsberövande av handlingsoförmögna patienter skulle genomföras. Tydligast var avsaknaden av regler om intagning, vem som kunde begära en sådan, av vilken anledning och på vilka medicinska  grunder den kunde ske. Det fanns inga tidsgränser och inte heller några regler om omprövning och om förnyad medicinsk bedömning. I avsaknad av en sådan reglering var det sjukhusets vårdpersonal som bestämde om en sårbar, handlingsoförmögen persons frihet och behandling på grund av sin egen kliniska bedömning, utförd om och när det passade personalen. Domstolen ifrågasatte inte dessa personers goda uppsåt och att de handlat i vad de uppfattat som HL:s intresse. Syftet med formella säkerhetsregler var att skydda enskilda mot felbedömningar och yrkesmässiga misstag. Avsaknaden av sådana regler innebar att det inte fanns något skydd mot godtyckliga frihetsberövanden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Det hade vidare inte visats att HL till sitt förfogande hade haft ett förfarande för att få lagligheten av frihetsberövandet prövat i domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4 och att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1 – frihetsberövande
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Nielsen ./. Danmark, dom 1988-11-28                                                   
H.M. ./. Schweiz, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)        
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Artikel 5.1 – enligt lag
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Luberti ./. Italien, dom 1984-02-23                                                         
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
Hutchison Reid ./. U K, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Kawka ./. Polen, dom 2001-01-09                             
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Assanidzé ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)                
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                                                    
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Artikel 5.4
E ./. Norge, dom 1990-08-29                                      
X ./. U K, dom 1981-11-05                                         
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
 

Barbu Anghelescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 46430/99, dom den 5 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

Förnedrande behandling på polisstation och bristande utredning därav kränkte artikel 3.
Barbu Anghelescu, A, stannades enligt egen uppgift i sin bil av en polispatrull och anklagades för att vara totalt berusad. Han hävdade att han blev förolämpad, strypt med sin halsduk och slagen. Enligt regeringen försökte A undkomma ett alkoholtest och försökte springa därifrån. Han blev aggressiv och satte igång en häftig dispyt varvid både poliserna och han själv blev skadade. Han greps och sattes i polisarrest. Påföljande dag åtalades han för att ha gjort sig skyldig till våldsamt motstånd och för att ha vägrat lämna blodprov. Åklagaren beslöt att han skulle vara häktad under 30 dagar. Han släpptes dock mot borgen efter tio dagar. Enligt ett medicinskt utlåtande hade A ett antal skador huvudsakligen blåmärken och skrapsår runt halsen. Skadorna bedömdes kräva fyra-fem  dagars behandling. A dömdes i första instans till ett års fängelse för motstånd mot poliserna och för trafikbrott. Sedan han överklagat frikändes han sedan vittnen berättat att han blivit angripen av en av poliserna. Under tiden hade A anmält poliserna i fråga men den militära åklagarmyndigheten lade ned fallet. Sedan A överklagat visades ärendet åter till åklagarmyndigheten för vidare utredning. Sedan åklagarmyndigheten hört de anklagade poliserna lades målet åter ned i september 2002. Någon ytterligare utredning har inte skett. – I Europadomstolen klagade A över polisen behandling och över den bristfälliga utredningen. Han åberopade artikel 3.

Europadomstolen noterade att appellationsdomstolen funnit att A blivit angripen av den ene polisen, vilken inte hade uppträtt på ett korrekt sätt och att A därför blivit frikänd. Å andra sidan hade åklagarmyndighetens utredning kommit till en helt annan slutsats och hade funnit att poliserna inte haft för avsikt att angripa A. Den slutsatsen hade tillbakavisats när A överklagade och en ytterligare utredning hade begärts. Trots detta hade målet åter lagts ned. Domstolen kunde därför inte godta de slutsatser som redovisades i åklagarmyndighetens beslut i september 2002 och fann inte skäl att gå ifrån appellationsdomstolens bedömning. A hade därför behandlats på ett sätt som stred mot artikel 3. Han hade fått lättare skador och den  behandling han klagade över innebar en förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde utredningen av det inträffade konstaterade domstolen inledningsvis att det, mot bakgrund av den nationella reglering som gällde vid den aktuella tiden, fanns anledning att ifrågasätta den  militära åklagarmyndighetens oberoende. Både åklagarna och poliserna ingick vid tillfället i den militära strukturen som byggde på en hierarkisk lydnadsprincipen. Domstolen slogs särskilt av att åklagarmyndigheten inte tagit någon hänsyn till det som uttrycktes i beslutet att visa målet åter för vidare utredning. De rumänska myndigheterna hade därför inte utfört någon noggrann och effektiv utredning av anklagelserna att poliserna misshandlat A. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 även i detta hänseende.

HÄNVISNINGAR
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)   
McKerr ./. U K, beslut 2000-04-04                           
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22                         
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03) 
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Ergı ./. Turkiet, dom 1998-07-28   
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04                           


Poleshchuk mot Ryssland
(Ansökan nr. 60776/00, dom den 7 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

Fånges ansökan till Europadomstolen postades inte av fängelsemyndighet utan fördröjdes i mer än åtta månader och det skedde därför en kränkning av artikel 34.
Poleshchuk, P, dömdes i oktober 1998 till 13 års fängelse för att han var medlem i ett organiserat, väpnat gäng. I maj och december 1999 sände P brev till Europadomstolen och klagade över att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6. I juni och december vägrade fängelsemyndigheten att skicka iväg hans brev. P upplystes om att hans brev inte skulle skickas iväg om han inte först ansökte om omprövning av sin dom i ett tillsynsförfarande eller gav in ett överklagande till den ryska konstitutionsdomstolen. P följde dessa anvisningar utan framgång. I februari 2000 anhängiggjorde P sin ansökan i Europadomstolen och förklarade att han överskridit den föreskrivna sexmånadersfristen på grund av att fängelsemyndigheten hindrat honom från att skicka iväg sina tidigare brev. Sedan domstolen ställt vissa frågor till regeringen utfärdade de ryska myndigheterna ett cirkulär med förbud att hindra ansökningar till Europadomstolen. I februari 2003 bedömde fängelsedirektören att P ständigt bröt mot fängelsedisciplinen och han överfördes till en säkerhetsavdelning. – I Europadomstolen klagade P över att fängelsemyndigheterna hindrat honom från att anhängiggöra sin ansökan och att de, sedan hans ansökan kommit in, överfört honom till en säkerhetsavdelning i strid med artikel 34. Han åberopade också artikel 6.1.

Europadomstolen noterade de åtgärder som den ryska regeringen vidtagit för att ändra hanteringen av intagnas korrespondens. Vidare konstaterades att det inte varit några problem med P:s brevväxling med domstolen under tiden 2000-2004. Domstolen godtog emellertid den ryska regeringens medgivande av att det skett en kränkning av P:s rättigheter enligt artikel 34, men var inte övertygad om att P fått tillräcklig och lämplig gottgörelse. De utfärdade cirkulären innehöll allmänna direktiv i syfte att förhindra liknande kränkningar i framtiden och gällde inte P personligen. Inte heller hänvisade de till en särskild kränkning som skulle gottgöras. P:s ansökan hade försenats med mer än åtta månader. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 34 och förklarade resterade del av P:s klagomål för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                                                    
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Manoussos ./. Tjeckien och Tyskland, beslut 2002-07-09               
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25                               
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Sarli ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Pesti o. Frodl ./. Österrike, beslut 2000-01-18         
 

Vatan mot Ryssland
(Ansökan nr. 47879/99, dom den 7 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

Parti, vars regionala organisation upphävdes, hade inte fört egen talan i nationella domstolar och dess ansökan förklarades därför inadmissible.
Vatan, partiet, är ett politiskt parti, People´s Democratic Party Vatan, som registrerades av det ryska justitieministeriet 1994. Partiet grundades för att stödja återskapandet av den tartariska nationen, för att främja dennas politiska liv och för att skydda tartarernas politiska, socio-ekonomiska och kulturella rättigheter. Namnet ”tartarer” används för ett folk av turkiskt ursprung med ett språk som tillhör den ural-altaiska  språkfamiljen. Fyra femtedelar av tartarerna bor i Ryssland. De är muslimer. I juni 1998 ansökte åklagaren i Ulyanovsk-regionen om ett upphävande av den ulyanovska avdelningen av partiet på grund av att den förespråkat våld i strid med den federala lagstiftningen och konstitutionen. I följd därav upphävdes den regionala organisationen under sex månader och förbjöds bl.a. att hålla möten, demonstrera och delta i val. Partiet klagade förgäves. – I Europadomstolen klagade partiet över att förbudet för en av dess lokala avdelningar att vara verksam stred mot artikel 9, artikel 10, artikel 11 och artikel 14.

Europadomstolen konstaterade att Vatan-partiet och den regionala organisationen var två skilda rättsliga enheter. Den regionala organisationens stadgar innehöll inte något svar på frågan om den var beroende av Vatan när det gällde beslutsfattande. Den var inte förhindrad att arbeta för andra politiska mål än dem Vatan godkände och det fanns inget som tydde på att det agerande och de uttalanden, som föranlett upphävandet, hade dikterats eller tillåtits av Vatan. Vatans president hade inte heller deltagit i rättegångsförfarandet i sin egenskap av partiets överhuvud. Den regionala organisationen och Vatan utgjorde därför inte ett politiskt parti som kunde anses som en icke-statlig organisation i den mening som avses i artikel 34. Vidare berördes Vatan inte direkt av de aktuella förbuden utan dess problem var endast att partiet inte kunde lita till att den regionala organisationen förde ut dess budskap i regionen under de sex månaderna. Partiet var dock inte förhindrat att föra ut sitt budskap i eget namn genom enskilda partimedlemmar. Den regionala organisationen hade vidare haft möjlighet att själv ge in en ansökan till domstolen. Även om Vatan kunde anses som ett offer för de aktuella förbuden hade partiet inte i eget namn fört någon talan i inhemska domstolar med avseende på de påstådda kränkningarna. Mot denna bakgrund var den ryska regeringens invändning att partiet inte kunde hävda att det utsatts för en kränkning i den mening som avses i artikel 34 välgrundad. Domstolen förklarade därför enhälligt partiets ansökan för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Asselbourg m.fl. ./. Luxembourg, beslut 1999-06-19                          
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15                         
Agrotexim m.fl. ./. Grekland, dom 1995-10-24         
 

Kjartan Asmundsson mot Island
(Ansökan nr 60669/00, dom den 12 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

Ändrade regler för bedömning av invaliditet som medförde att pension helt drogs in, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Kjartan Asmundsson, KA, råkade 1978 ut för en svår olycka ombord på en trålare, vilket medförde att han inte längre kunde arbeta som sjöman. Invaliditetsgraden bedömdes vara 100% och KA var därmed berättigad till invaliditetspension från sjömännens pensionsfond, eftersom han inte kunde utföra det arbete han haft före olyckan. KA anställdes senare av ett transportföretag där han alltjämt arbetar på kontoret. 1992 ändrades lagstiftningen för bedömningen av invaliditeten som förutsättning för pension så att KA:s arbetsförmåga inte längre skulle bedömas i förhållande till det tidigare arbetet utan till vilket arbete som helst. Den nya lagstiftningen hade införts för att komma till rätta med pensionsfondens ekonomiska svårigheter. Enligt de nya reglerna bedömdes KA:s invaliditet uppgå till 25 % eller under miniminivån 35%. I följd härav upphörde pensionsfonden i juli 1997 att betala  ut den pension till KA som han haft under nära 20 år. – I Europadomstolen klagade KA över att utbetalningarna stoppats och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1, dels för sig, dels i förening med artikel 14.

Europadomstolen förvånades över det förhållandet att KA var en av 54 personer vars pensioner helt drogs in i juli 1997. De berättigade bekymren, avseende behovet av att komma till rätta med pensionsfondens ekonomiska svårigheter, framstod som svåra att förena med det förhållandet att den övervägande majoriteten av dem som fick invalidpension, fortsatt fick sina pensioner utbetalade med samma belopp som före införandet av de nya reglerna, medan en liten minoritet av pensionärerna fick bära bördan av att förlora sina pensioner helt och hållet. Ingreppets diskriminerande karaktär förstärktes av det förhållandet att det påverkade KA särskilt hårt genom att han förlorade en pension som han uppburit under nära 20 år och som utgjorde en tredjedel av hans månadsinkomst. KA hade haft en berättigad förväntan på att hans rätt till pensionen även i fortsättningen skulle bedömas mot bakgrund av hans oförmåga att utföra det arbete han haft tidigare. Trots att KA även enligt de nya reglerna bedömdes vara invalidiserad till 25 %  drogs hela pensionen in. Mot denna bakgrund fann domstolen att KA fått bära en alltför tung och oproportionerlig börda som inte kunde anses berättigad av det legitima ändamål som myndigheterna åberopat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
Bellet, Huertas o. Vialatte ./. Frankrike, beslut 1999-04-27  
Skorkiewicz ./. Polen, beslut 1999-06-01                  
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16                  
Müller ./. Österrike, kommissionens rapport 1975-10-01
Stanislaw Domalewski ./. Polen, beslut 1999-06-15                            
Bucheň ./. Tjeckien, dom 2002-11-26  (jfr nr 11/02)
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08                     
 

Bursuc mot Rumänien
(Ansökan nr 42066/98, dom den 12 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

När skador som en person fått när han var i förvar hos polisen var så allvarliga att de innebar tortyr och utredningen av det inträffade brast, kränktes artikel 3.
Bursuc, B, gjorde gällande att han i januari 1997, när han befann sig i en bar på det demokratiska partiets lokala huvudkontor, hejdades av två poliser som begärde att få se hans identitetshandlingar. Poliserna uppträdde aggressivt och kränkande och han svarade i samma ton. Poliserna satte då igång att slå honom med batonger, sparkade honom och drog honom i handfängsel till en bil 50 meter bort. Han fördes till polisstationen där han under sex timmar utsattes för ytterligare misshandel av upp till åtta poliser. Han fördes härefter till sjukhus där man konstaterade att han hade blödningar i hjärnan efter slag mot skallen. – Enligt den rumänska regeringen hade polisen kallats till det demokratiska partiets huvudkontor sedan en säkerhetsvakt anmält att B var berusad och hade angripit en servitris i baren. Det påstods att B var mycket aggressiv och att han vägrade att uppge sitt namn. Det var därför han fördes till polisstationen där man var tvungen att sätta fängsel på honom på grund av hans våldsamhet och han hade skadat sig själv genom att kasta sig på golvet och mot bord och stolar. - B anmälde poliserna för misshandel och han blev själv åtalad för att ha förolämpat de poliser som gripit honom. B hade ingen framgång med sin talan och klagade förgäves vidare. Åtalet mot honom själv lades ned, sedan han avlidit i sviterna efter en trafikolycka. – I sin ansökan till Europadomstolen klagade B över att han misshandlats och över avsaknaden av en effektiv utredning av det inträffade. Han klagade också över det utdragna förfarandet när det gällde åtalet mot honom själv. - Sedan B avlidit medgav domstolen att hans talan fullföljdes av hans hustru.

Europadomstolen erinrade om att om en person skadas när han helt är under polisens ansvar ankommer det på regeringen att lämna en godtagbar förklaring till hur skadorna uppkommit. I det aktuella fallet hade regeringen hävdat att B skadat sig själv när han var berusad och led av en psykisk störning. Domstolen noterade att rättsläkaren hade konstaterat att skadorna orsakats av ett slag  och att de inte var självförvållade och inte hade uppkommit genom ett fall. Det fanns inte heller några medicinska bevis för att B skulle ha lidit av någon psykisk sjukdom. Dessutom var de uttalanden som åklagarmyndigheten fått fram om det inträffade motsägande och vaga och utredaren hade inte heller hört B. Utredningen hade inte fått fram någon bevisning om att B fått sina skador redan i baren. Även om utredning funnit visst stöd för att B:s skador var självförvållade hade varken regeringen eller de rumänska myndigheterna kunnat förklara hur B kunnat skada sig själv så allvarligt och på det sätt som skett. Eftersom regeringen inte förmått lägga fram någon bevisning till stöd för sina påståenden och i avsaknad av en tänkbar förklaring, fann Europadomstolen det utrett att B:s skador orsakats av en behandling för vilken regeringen var ansvarig. Den misshandel B utsatts för hade varit av allvarligt slag och hade pågått i flera timmar samt orsakat allvarliga skador och kunde därför anses som tortyr i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde utredningen av det inträffade konstaterade domstolen att åklagarmyndigheten fem månader efter den aktuella händelsen funnit sig brista i behörighet och hade överlämnat målet till en militär åklagarmyndighet, vilken beslöt lägga ned utredningen avseende de åtta poliserna utan att ens ha hört B. Mot bakgrund av de då gällande bestämmelserna kunde den militära åklagarmyndighetens oberoende ifrågasättas. Dessutom hade B:s överklagande till Högsta domstolen avfärdats med motiveringen att frågan redan prövats två gånger. Regeringen hade emellertid inte förmått visa förekomsten av något sådant beslut. De rumänska myndigheterna hade således inte genomfört någon sådan omsorgsfull och effektiv utredning som förutsätts av B:s påstående att han blivit misshandlad hos polisen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 även i detta hänseende. Domstolen fann också att det utdragna förfarandet inneburit en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 - tortyr
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01
Altay ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03) 
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Artikel 3 – bristande utredning
Ceteroni ./. Italien, dom 1996-11-15
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Artikel 6
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
 

Nordica Leasing S.p.a. mot Italien
(Ansökan nr 51739/99, dom den 14 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

Långsam handläggning i domstol medförde att tidsfrist för beslut om tvångslikvidation löpte ut och att ansökan därom inte kunde prövas varför det skedde en kränkning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1
Nordica Leasing, bolaget, som har sitt säte i Bergamo i Italien, gav i maj 1997 in en ansökan om att ett bolag, TCT,  som var skyldigt det pengar, skulle tvångslikvideras. Ansökningen avslogs i mars 1999 av domstolen i Messina med motiveringen att tiden för tvångslikvidation hade löpt ut, eftersom TCT hade upphört med sin verksamhet före den 1 juli 1997. – I Europadomstolen klagade bolaget över att det skett ett ingrepp i dess rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1 på grund av att domstolen i Messina varit overksam så länge att tiden för ett beslut om tvångslikvidation löpt ut.

Europadomstolen fann att trots att bolaget haft tillgång till domstolen i Messina hade den senare avslagit bolagets ansökan på grund av att den föreskrivna tidfristen löpt ut, vilket orsakats av skattemyndighetens dröjsmål med att få fram begärd information. Bolaget hade därför förlorat möjligheten att få betalning för sin fordran i ett likvidationsförfarande. Domstolen fann därför enhälligt att bolaget nekats tillgång till domstolsprövning och att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15                                  
S.B.F. S. p. A. ./. Italien, kommissionens rapport 1997-05-21  
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09                               
Anagnostopoulos ./. Grekland, dom 2003-04-03    (jfr nr 4/03)         
Boulougouras ./. Grekland, dom 2004-05-27 ( jfr nr 6/04)           


Ospina Vargas mot Italien
(Ansökan nr 40750/98, dom den 14 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

Censur av fånges post som beslutats med stöd av en otillräckligt klar och tydlig lagbestämmelse ansågs inte ha haft ”stöd i lag” och det hade därför skett en kränkning av artikel 8.
Ospina Vargas, V, är medborgare i Columbia och avtjänar f.n. ett 30-årigt fängelsestraff i Italien för handel med droger. Enligt ett beslut av justitieministeriet var han under ett år placerad på säkerhetsavdelning med särskilda restriktioner. Beslutet förlängdes sex månader vid sex olika tillfällen. Alla V:s överklagande var utan framgång. Härtill kom att den domare som var ansvarig för verkställigheten av straffet lämnade tillstånd till att censurera V:s post, ett beslut som förnyades vid flera tillfällen. Under tiden november 1998 till maj 2000 beslöt domaren att post till V inte skulle lämnas ut till denne och vid tre tillfällen att brev från V inte skulle sändas iväg till resp. adressat. Dessutom beslöts i maj 1998 att en bok om Pablo Escobars flykt inte skulle lämnas ut till V. – I Europadomstolen klagade V över att hans post censurerats. Han hävdade att denna censur som krävde översättning från spanska till italienska försenade hans post. Han klagade också över att vissa brev inte hade levererats och att den bok som sänts till honom inte hade överlämnats. Han åberopade artikel 8 och artikel 10.

Europadomstolen framhöll att den vid flera tillfällen funnit att censur grundad på gällande italienska bestämmelser inte hade ”stöd i lag”. Bestämmelserna var alltför allmänt hållna och kortfattade och reglerade inte i detalj på vilka grunder och hur länge censur kunde få pågå. Domstolen noterade att en lagändring trätt i kraft men att denna inte innebar att kränkningar som skett enligt den äldre lydelsen kunde gottgöras. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25                                                       
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25                              
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15                                          
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15                  
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-28                                                      
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06

 

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE


Domstolen har den 14 september 2004 avskrivit två mål mot Sverige sedan parterna kommit överens om en förlikning. I båda fallen gällde det att det svenska rättegångsförfarandet tagit oskäligt lång tid. Båda domarna finns på engelska. Domstolen har härefter den 14 oktober avskrivit ytterligare ett mål i samma fråga mot Sverige efter förlikning. Även denna dom finns på engelska.

Målet Hellborg mot Sverige (ansökan nr 45275/99) gällde ett ärende om förhandsbesked om bygglov. H ansökte i april 1990 om förhandsbesked och fick i augusti 1992 ett negativt besked. Han klagade till länsstyrelsen som fastställde byggnadsnämndens beslut i maj 1994. H klagade vidare till kammarrätten som höll syn och muntlig förhandling i mars 1995 och som därefter avslog överklagandet i april 1995. Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd för H:s överklagande i oktober 1996 men avslog överklagandet genom en dom i november 1997. – I Europadomstolen hävdade H att det skett en kränkning av hans rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

Förlikningen innebar att regeringen skall betala H 90 000 SEK när domstolen har avskrivit målet och att H härefter inte har något krav på regeringen på grund av det utdragna förfarandet. Parterna har vidare förbundit sig att inte begära att målet förs vidare till Grand Chamber.

I målet Frödinge Grus och Åkeri ABmot Sverige (ansökan nr 44830/98) stämde bolaget i december 1991 ett annat företag för utebliven betalning för utfört arbete. Tingsrätten dömde i maj 1994 och biföll bolagets yrkande. Svarandeföretaget  överklagade och hovrätten satte ned ersättningen genom en dom i maj 1995. Högsta domstolen vägrade i januari 1998 prövningstillstånd för bolagets överklagande. – I Europadomstolen hävdade bolaget att det skett en kränkning av dess rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1.

Förlikningen innebar att regeringen skall betala bolaget 70 000 SEK när domstolen har avskrivit målet och att bolaget härefter inte har något krav på regeringen på grund av det utdragna förfarandet. Parterna har vidare förbundit sig att inte begära att målet förs vidare till Grand Chamber.

I målet Andersson m.fl. mot Sverige (ansökan nr 49297/99) hade Andersson m. fl. hösten 1992 klagat till länsstyrelsen över ett beslut av byggnadsnämnden att meddela bygglov för uppförande av en byggnad på en grannfastighet. Överklagandet avslogs liksom ett vidare överklagande till kammarrätten. Regeringsrätten upphävde beslutet och visade målet åter till byggnadsnämnden våren 1995. Målet gick än en gång hela vägen upp till Regeringsrätten som i november 1998 vägrade de klagande prövningstillstånd. – I Europadomstolen klagade  Andersson m.fl. över det utdragna förfarandet och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen fann att förlikningen grundade sig på respekten för mänskliga rättigheter så som den anges i konventionen och dess protokoll. Förlikningen innebar att regeringen skall betala de klagande 75 000 SEK när domstolen har avskrivit målet och att de klagande därefter inte har något krav på regeringen på grund av det utdragna förfarandet. Parterna har vidare förbundit sig att inte begära att målet förs vidare till Grand Chamber.

 

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har den 28 september 2004 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Kopecký mot Slovakien
(Ansökan nr 44912/98, dom den 28 september 2004)

Domstolen i stor sammansättning flyttar bevisbördan från staten till den enskilde och finner att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.
I en dom den 7 januari 2003 (jfr nr 1/03) fann Europadomstolen med fyra röster mot tre att det hade skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann att regeringen inte förmått lämna en godtagbar förklaring till varför guld- och silvermynt som konfiskerats från Kopeckýs, K:s, far och som K begärt att få tillbaka, inte längre fanns i dess besittning samt att det lagts en alltför tung bevisbörda på K när det gällde att visa vart mynten tagit vägen.

Den slovakiska regeringen har begärt att målet skall hänskjutas till domstolen i stor sammansättning. Begäran beviljades och domstolen höll muntlig förhandling i april 2004.

Europadomstolen konstaterade att frågan i målet huvudsakligen gällde att avgöra om det fanns tillräcklig grund i den nationella rätten, så som den tillämpats av de inhemska domstolarna, för att beteckna K:s anspråk som egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att det enda som var tvistigt var om K kunnat visa var ”egendomen” fanns i enlighet med vad 1991 års lag krävde. Domstolen kunde inte finna något godtycke i de nationella domstolarnas beslut i fråga om K:s yrkanden och det fanns inte någon grund för Europadomstolen att göra en annan bedömning än de nationella domstolarna. Domstolen godtog att K, mot bakgrund av ordalydelsen av de aktuella bestämmelserna i 1991 års lag och med hänsyn till omständigheterna i målet, kanske inte varit medveten om huruvida han uppfyllt lagens krav för att få tillbaka egendomen eller ej. Detta hade emellertid inte någon avgörande betydelse. K:s anspråk hade varit beroende av vissa villkor och frågan om huruvida han uppfyllde lagens krav eller ej skulle bedömas i det rättsliga förfarandet. De slovakiska domstolarna hade funnit att han inte uppfyllde kraven. Domsolen ansåg därför att K:s anspråk inte kunde anses som en tillgång som åtnjuter skydd av artikel 1 i protokoll nr 1. K hade därför inte haft någon egendom i den mening som avses i nämnda artikel. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar
Till domen finns fogat två skiljaktiga meningar avgivna av dels den tyske domaren Ress med vilken  den österrikiska domaren Steiner och den spanske domaren Borrego Borrego instämde, dels av den slovakiska domaren Strážnická.

I den förstnämnda skiljaktiga meningen framhölls bl.a. att man inte kan ge carte blanche för vilka villkor i en lag som helst och att K inte bara haft en berättigad förväntan på att kunna begära tillbaka de aktuella mynten utan att han också borde ha kunnat räkna på myndigheternas stöd härför. En bevisbörda som läggs på den enskilde som inte tar hänsyn till att det i praktiken är omöjligt för denne uppfylla den kan knappast svara mot det krav på ett rättvist förfarande som inryms i artikel 1 i protokoll nr 1. Bevisbördereglerna måste tolkas i ljuset av proportionalitetsprincipen. Det hade inte visats att svarandestaten hade uppfyllt sina skyldigheter när det gällde att visa att de ifrågavarande mynten inte kunde återfinnas.

Domaren Strážnická framhöll i sin skiljaktiga mening bl.a. att hon fann att K hade haft en berättigad förväntan på att återfå de aktuella mynten och att han fick anses ha uppfyllt kraven på att ange var mynten befann sig när han angett hos vilken myndighet de förvarats. Eftersom myndigheterna inte följt reglerna för förvaring av konfiskerad egendom hade det varit omöjligt för K att visa vart mynten tagit vägen sedan de lämnats till ministeriet. I målet föreligger legitima allmänna och enskilda intressen. Enligt domare Strážnickás mening är det inte möjligt att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan dessa intressen om villkoren för att få tillbaka egendom är omöjliga att uppfylla, beroende antingen på hur lagstiftaren utformat dem eller hur de nationella domstolarna tillämpat dem.

HÄNVISNINGAR
Malhous ./. Tjeckien, beslut (GC) 2000-01-07-12                                
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23                                     
Slivenko m.fl. ./. Lettland, beslut (GC) 2002-01-23                              
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Gratzinger o. Gratzingerova ./. Tjeckien, beslut (GC) 2002-07-10     
Jantner ./. Slovakien, dom 2003-03-04 (jfr nr 3/03)
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Stretch ./. U K, dom 2003-06-24 (jfr nr 7/03)
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09

 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Feridun Yazar m.fl. ./. Turkiet, 2004-09-23; även artikel 6.1 militär domare i brottmål

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04 och 8/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Murat Kiliç ./. Turkiet, 2004-09-30
Mehmet Bülent Yilmaz o. Sahin Yilmaz ./. Turkiet, 2004-10-07
Durmaz m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-14
Yanikoğlu ./. Turkiet,  2004-10-14; även artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04 och 8/04

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Çebi ./. Turkiet, 2004-10-07
Çiftçi ./. Turkiet, 2004-10-07 
Gürkan o. Aktan ./. Turkiet, 2004-10-07 
Kapucu ./. Turkiet, 2004-10-07 
Kartal Makina Sanayi ve Ticaret Koll.Şti. ./. Turkiet (nr. 1), 2004-10-07
Kartal Makina Sanayi ve Ticaret Koll.Şti. ./. Turkiet (nr. 2), 2004-10-07
Koçyiğit o. Uzuner ./. Turkiet, 2004-10-07 
Önk m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07
Penbe Demir m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07
Seçenler Kauçuk ve Plastik San ve Tic. A.Ş. ./. Turkiet, 2004-10-07 
Telli m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07
Turan ./. Turkiet, 2004-10-07 
Uğur m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07 
Velioğlu m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07
Verep ./. Turkiet, 2004-10-07 
Yazar ./. Turkiet, 2004-10-07
Yurtkuran m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-07

Part inte fått del av handlingar i fransk kassationsdomstol
Casalta ./. Frankrike, 2004-10-12
Chesnay ./. Frankrike, 2004-10-12
Lafaysse ./. Frankrike, 2004-10-12

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04 och 7/04.

 

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 14 september – 14 oktober  2004 har domstolen avgjort 61 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 14, 21, 23, 28 och 30 september samt den 5, 7, och 14 oktober 2004. Domstolen har även prövat fyra mål avseende skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3 och tre mål enligt 5.4, se den 30 september och den 5 oktober 2004.

ARTIKEL 6.1
14 september
Paterová ./. Tjeckien (76250/01) skilsmässa
Maugee ./. Frankrike (65902/01) invalidpension
Storck ./. Frankrike (73804/01)      skatt, uppbörd
Nagy m.fl. ./. Ungern (61530/00) patent, royalties
Subiali ./. Frankrike (65372/01) brottmål
Marszal ./. Polen (63391/00) arbetsrätt, skadestånd
21 september
Maignant ./. Frankrike (54618/00) bygglov
Fojcik ./. Polen (57670/00) skadestånd
Janas ./. Polen (61454/00) upplösning samäganderätt
Korbel ./. Polen (57672/00) skadestånd
Kusiak ./. Polen (50424/99) fastighetsrätt
Kuśmierek ./. Polen (10675/02) ärekränkning
Romanow ./. Polen (45299/99) bodelning
23 september
Dimitrov ./. Bulgarien (47829/99) återlämnande av jordbruksmark; även artikel 13
Osmanov o. Yuseinov ./. Bulgarien (54178/00, 59901/00) brottmål; även artikel 13
Rachevi ./. Bulgarien (47877/99) skadestånd trafikolycka; även artikel 13
Agathos o. 49 andra ./. Grekland (19841/02) pension
Kotsaridis ./. Grekland (71498/01) brottmål; även artikel 5.4 rätt till personlig inställelse
Yemanakova ./. Ryssland (60408/00) äganderätt till konfiskerad fastighet; även artikel 13
28 september
Watt ./. Frankrike (71377/01) bygglov
Kellner ./. Ungern (73413/01) skadestånd, livränta
Mátyás ./. Ungern (66020/01)
Renovit Épitöipari Kft ./. Ungern (65058/01)
Durasik ./. Polen (6735/03) skadestånd, livränta
Irena Pieniażek ./. Polen (62179/00) arvstvist
Jastrzębska ./. Polen (72048/01) bodelnin
Król ./. Polen (65017/01) betalning f. utfört arbete
Ostrowski ./. Polen (63389/00) köprätt
Zys-Kowalski m.fl. ./. Polen (70213/01) betalning
Marschner ./. Frankrike (51360/99) brottmål
Tamás Kovács ./. Ungern (67660/01) brottmål, ej kränkning; disciplinförfarande, kränkning
Koblański ./. Polen (59445/00) skadestånd (oskyldigt häktad)
30 september
Kuibishev ./. Bulgarien (39271/98) ingen kränkning; även artikel 5.3 och 5.4
Zaprianov ./. Bulgarien (41171/98) ingen kränkning; även artikel 5.3 och 5.4
Nikolova ./. Bulgarien (40896/09) även artikel 5.3 och 5.4
5 oktober
Caille ./. Frankrike (3455/02)
Mitre ./. Frankrike (44010/02)
Onnikian ./. Frankrike (15816/02)
Reisse ./. Frankrike (24051/02)
Rey o. 3 andra ./. Frankrike ( 68406/01, 68408/01, 68410/01 o. 68412/01)
Dala ./. Ungern (71096/01)
Kútfalvi ./. Ungern (4853/02)
Móder ./. Ungern (4395/02)
Molnár ./. Ungern.(22592/02)
Dudek ./. Polen (2560/02)
Falęcka ./. Polen (52524/99)
Kruk ./. Polen (67690/01)
Kuśmierkowski ./. Polen (63442/00)
Malinowska-Biedrzycka ./. Polen (63390/00)
Nowak ./. Polen (27833/02)
Przygodzki ./. Polen (65719/01)
Sikora ./. Polen (64764/01)
Hradecký ./. Tjeckien (76802/01) brottmål; även artikel 13
Lizut-Skwarek ./. Polen (71625/01) samäganderätt; även artikel 13
7 oktober
Baumann ./. Österrike (76809/01)
14 oktober
Velliou ./. Grekland (20177/02)
Pedersen o. Pedersen ./. Danmark (68693/01) brottmål – ej kränkning
Assymomitis ./. Grekland (67629/01) bygglov; även artikel 1 i protokoll nr 1
Rodopoulos ./. Grekland (11800/02) brottmål
Ettore Caracciolo ./. Italien (52081/99) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Yanikoğlu ./. Turkiet (46284/99) – se även ovan under ”Återkommande frågor”

ARTIKEL 5.3
30 september
Kuibishev ./. Bulgarien (39271/98) även artikel 5.4 och 6.1
Zaprianov ./. Bulgarien (41171/98) även artikel 5.4 och 6.1
Nikolova ./. Bulgarien (40896/09) även artikel 5.4 och 6.1
5 oktober
Blondet ./. Frankrike (49451/99) även artikel 8.2,”med stöd av lag”

ARTIKEL 5.4
30 september
Kuibishev ./. Bulgarien (39271/98) även artikel 5.3 och 6.1
Zaprianov ./. Bulgarien (41171/98) även artikel 5.3 och 6.1
Nikolova ./. Bulgarien (40896/09) även artikel 5.3 och 6.1

 

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 24 september 2004 i mål nr Ö 1833-04 om yttrande i fråga om utlämning.
HD fann vid prövning av en begäran om utlämning till Serbien och Montenegro att utredningen behövde kompletteras. Sedan komplettering kommit in och Riksåklagaren inte funnit skäl att ändra sin inställning yttrade HD bl.a. följande.

Som angetts i Högsta domstolens tidigare beslut i ärendet får enligt art. 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En stat får inte lämna ut en person för lagföring för brott i annat land om det är sannolikt att han löper en allvarlig risk att i det landet utsättas för behandling i strid med artikeln, och det ankommer på Högsta domstolen att pröva om det föreligger hinder mot utlämning i angivet hänseende.

Den utredning angående de aktuella förhållandena i Serbien och Montenegro såvitt avser förekomsten av tortyr och polisbrutalitet som numera föreligger i ärendet kan inte anses ge underlag för bedömningen att det finns hinder mot utlämning på grund av Europakonventionens art. 3. Något skäl att inhämta ytterligare upplysningar föreligger inte.

HD fann härefter att det för visst brott förelåg hinder mot utlämning men att det inte förelåg hinder enligt 1-10 §§ utlänningslagen mot den begärda utlämningen såvitt avsåg ett mord i augusti 2002.

Regeringsrättens dom den 22 september 2004 i mål 7106-03 i fråga om betalningssäkring.
Länsrätten avslog skattemyndighetens yrkande om att ett bolags egendom motsvarande en då ännu inte fastställd skattefordran skulle få tas i anspråk genom betalningssäkring. Fordringen avsåg både mervärdesskatt och skattetillägg. Kammarrätten biföll skattemyndighetens överklagande när det gällde skatten men avslog yrkandet om betalningssäkring avseende fordringen på skattetillägg, eftersom det ansågs oförenligt med artikel 6 i Europakonventionen att i ett interimistiskt förfarande godta betalningssäkring för en fordran som avser skattetillägg. – Härefter har skattemyndigheten beslutat fastställa fordringen till drygt 3,3 mkr varav drygt 2,8 mkr avser mervärdesskatt och ca  560 000 kr avser skattetillägg. - I Regeringsrätten vidhöll skattemyndigheten sitt yrkande om betalningssäkring avseende belopp motsvarande skattetillägget.

Regeringsrätten redogjorde inledningsvis för bestämmelserna om betalningssäkring, för lagen 1994:1219 varigenom Europakonventionen blev svensk lag samt för artikel 6.1 i konventionen och artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 1. Här efter anfördes väsentligen följande.

Genom rättsfallet RÅ 2000 ref. 66 I och Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic mot Sverige samt Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige (jfr nr 8/02) har klargjorts att skattetillägg faller in under artikel 6 i Europakonventionen och att skattetillägg skall jämställas med brottspåföljd i artikelns mening. Ett ifrågasatt påförande av skattetillägg är således jämställt med en anklagelse för brott. Att skattetillägg kan påföras utan krav på uppsåt eller oaktsamhet anses inte strida mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2, under förutsättning att domstolarna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning. Europadomstolen har vidare förklarat att varken artikel 6 eller några andra bestämmelser i konventionen principiellt utesluter åtgärder för verkställighet av beslut om skattetillägg redan innan detta slutligen fastställts. När det gäller verkställighetsåtgärder förutsätts dock att en strikt granskning sker för att finna en rättvis balans mellan motstående intressen. En faktor av betydelse vid en sådan granskning är i vad mån reglerna medger att en skattskyldigs ursprungliga rättigheter kan återställas om han vinner framgång vid en överprövning av skattetilläggsfrågan. Frågan är då om betalningssäkring av en skattetilläggsfordran kan anses innebära att oskuldspresumtionen har överträtts om fordringen inte fastställts när beslut om betalningssäkring skall prövas.

Syftet med betalningssäkringslagen är att tillfälligt trygga det allmännas forringsanspråk till dess fordringen betalas på sedvanligt sätt eller kan bli föremål för indrivning. Förutsättningarna för betalningssäkring motsvarar i princip den straffprocessuella säkringsåtgärden kvarstad, som kan tillgripas om någon är skäligen misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom undandrar sig att betala (RB 26 kap. 1 §). Stöd för säkringsåtgärder av detta slag finns i artikel 1 i första tilläggsprotokollet. För att en domstol skall kunna meddela beslut om betalningssäkring avseende en icke fastställd skattetilläggsfordran krävs att det finns sannolika skäl för att fordringen kommer att fastställas. Ett beslut om betalningssäkring har dock inte någon prejudicerande verkan inför det slutliga ställningstagandet till om skattetillägg skall påföras. Enligt Regeringsrättens mening kan oskuldspresumtionen inte anses kränkt genom åtgärder för att säkra betalning av ett sådant sannolikt fordringsanspråk, förutsatt att åtgärderna vidtas i enlighet med de regler som ställs upp i lagstiftningen. Ytterligare en förutsättning är att åtgärderna inte strider mot den s.k. proportionalitetsprincipen, som förutsätter en rättvis balans mellan motstående parters intressen, och att det för den prövningen är betydelsefullt vilka möjligheter som finns att genom olika åtgärder vid behov återställa den skattskyldiges rättigheter. Beslut om betalningssäkring får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men som åtgärden förorsakar den enskilde. Det förhållandet att beslut om betalningssäkring enbart kan meddelas av domstol samt de särskilda skadeersättningsbestämmelserna i betalningssäkringslagen talar också för att den svenska lagstiftningen inte kommer i konflikt med Europakonventionens proportionalitetskrav. De svenska bestämmelserna om betalningssäkring kan således tillämpas även i fråga om fastställda eller ännu inte fastställda fordringar avseende skattetillägg utan konflikt med Europakonventionen.

Europadomstolen uttalade i de ovan nämnda domarna att det vid bedömningen av om kravet på proportionalitet är uppfyllt bör noteras att statens finansiella intressen inte har samma vikt när det gäller skattetillägg. Detta bör förstås så att särskilt höga krav bör ställas på proportionalitetsprövningen. Enligt regler som trädde i kraft den 1 juli 2003 skall en skattskyldig som begär omprövning av eller överklagar ett beslut om skattetillägg få anstånd med betalning av skattetillägget utan krav på att ställa säkerhet. Den villkorslösa rätten till anstånd innebär att fordringen på skattetillägg inte skall kunna lämnas för indrivning. En sådan rätt till anstånd minskar inte behovet av betalningssäkring för att trygga en kommande betalning. Någon konflikt mellan betalningssäkringslagen och anståndsreglerna föreligger därför inte.

När det gäller tillämpningen av betalningssäkring i det nu aktuella fallet kan konstateras att den nu fastställda fordringen uppgår till ett betydande belopp och att detta även gäller skattetilläggsfordringen. Omständigheterna visar att det finns en betydande risk för att bolaget försöker undandra sig att betala. Skälen för betalningssäkring är av sådan tyngd att de uppväger det intrång eller men som betalningssäkringen medför för bolaget.

Regeringsrätten biföll därmed skattemyndighetens yrkande.




Senast ändrad: 2011-04-12