JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 7 2004

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 juni - den 15 juli 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.


 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


     Domar mot andra länder

Tamminen mot Finland, 2004-06-15
Vägran att höra vittne som åberopats först i hovrätten, sedan motparten återtagit yrkande att till stöd för sin sak få vittnet hört, kränkte rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Thompson mot U K, 2004-06-15
Befälhavande officer var inte oberoende och ett förenklat förfarande inför denne brast i oberoende och opartiskhet. När det dessutom saknades möjlighet att få dels juridiskt biträde i förfarandet, dels ersättning för överträdelse av konventionen kränktes artiklarna 5.3 och 5.5 samt artikel 6.1 och 3 c).

S.C. mot U K, 2004-06-15
När elvaårig pojke ställdes inför en domstol för vuxna med jury innebar det förhållandet att han p.g.a. låg begåvning inte tillräckligt kunde förstå vad förfarandet innebar att det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Zdanoka mot Lettland, 2004-06-17
När lettisk medborgare vägrades kandidera i val till parlament och stadsfullmäktige p.g.a. sitt tidigare medlemskap i kommunistiskt parti kränktes artikel 3 i protokoll nr 1 och artikel 11.

Pabla Ky mot Finland, 2004-06-22
Maktfördelningsläran hindrade inte riksdagsledamot att sitta som expert i domstol som prövade tvist om hyra.

Tám mot Slovakien, 2004-06-22
Tvångsintagning på mentalsjukhus som inte prövades i domstol kränkte artikel 5.1 och 4.

Aziz mot Cypern, 2004-06-22
När turkcypriot boende i den regeringskontrollerade delen av Cypern inte kunde upptas i den grekcypriotiska röstlängden och därför saknade möjlighet att rösta i parlamentsval kränktes artikel 3 i protokoll nr 1 samt artikel 14 i förening med förstnämnda artikel.

Pini och Bertani  samt Manera och Atripaldi mot Rumänien, 2004-06-22
Underlåten verkställighet av adoptionsbeslut ansågs m.h.t. barnens bästa inte ha kränkt artikel 8 men kränkte däremot artikel 6.1.

von Hannover mot Tyskland, 2004-06-24
Paparazzibilder på prinsessan Caroline av Monaco som publicerades i sensationspressen kränkte skyddet för hennes privatliv enligt artikel 8.

Leyla Sahin mot Turkiet, 2004-06-29
Förbud att bära slöja på universitet kränkte inte artikel 9.

Chauvy m.fl. mot Frankrike, 2004-06-29
Fällande dom för förtal bedömdes nödvändig för att skydda målsägandenas rykte och kränkte därför inte artikel 10.

Couillard Maugery mot Frankrike, 2004-07-01
Beslut om vård utom hemmet som fattats för att tillgodose barnens intressen kränkte inte artikel 8.

Santoro mot Italien, 2004-07-01
Dröjsmål med beslutad övervakning medförde att förlusten av rösträtt blev onödigt lång och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Madonia mot Italien, 2004-07-06
Censur av fånges post som saknade laglig grund kränkte artikel 8.

Dondarini mot San Marino, 2004-07-06
När tilltalad inte fick närvara vid prövning i andra instans kränktes artikel 6.1.

Pronk mot Belgien, 2004-07-08
När anklagad som p.g.a. underlåtenhet att inställa sig i domstol miste rätten att bli företrädd av en advokat kränktes artikel 6.3 c).

Kliafas m.fl. mot Grekland, 2004-07-08
Krav på återbetalning av belopp som enligt lag erhållits för utfört arbete kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Pla och Puncernau mot Andorra, 2004-07-13
Nationell domstols tolkning av testamentsvillkor som innebar att adoptivbarn inte fick ärva ansågs godtycklig och kränkte artikel 14.

Scordino mot Italien (nr 2), 2004-07-15
Fortlöpande förbud under ca 30 år att använda mark för byggande utan någon som helst ersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

 

     Domar och beslut mot Sverige

Romlin mot Sverige, 2004-06-15
Sverige har ingått förlikning i mål angående rätt till muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.

Jonasson mot Sverige, 2004-03-30
Klagomål med åberopande av artiklarna 6, 8 och 13 avseende ett beslut av Luftfartsverket förklarades admissible.

Valin mot Sverige, 2004-05-04
Klagomål förklarat admissible i fråga om utdraget brottmålsförfarande och inadmissible i övrigt.

 

     Domar och beslut i Grand Chamber

Broniowski mot Polen, 2004-06-22
Systemfel i polsk lagstiftning som gjort rätten till ersättning värdelös för personer, vilka enligt polska statens åtagande varit berättigade till ersättning för egendom som de fått lämna i områden nu ingående i bl.a. Ukraina men som före andra världskriget tillhörde Polen, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland, 2004-07-08
Den högsta domstolen i den moldaviska republiken Transdniestria ansågs inte som en lagligen upprättad domstol och dess domar innebar därför godtyckliga ingripanden som tillsammans med undermåliga förhållanden i fängelse kränkte bl.a. artiklarna 3 och 5.

Vo mot Frankrike, 2004-07-08
Att fransk strafflag inte omfattade en av läkares misstag orsakad abort kränkte inte artikel 2 även om denna artikel var tillämplig.

 

ALLMÄNT


Torsdagen den 24 juni 2004 utsåg Europarådets parlamentariska församling en ny domare för Luxemburg. Samtidigt återvaldes den portugisiske domaren Cabral Barreto. Den nye domaren för Luxemburg, Dean Spielmann, är född 1962 och delägare i en advokatbyrå. Han är vald för den återstående delen av sin företrädares period, t.o.m. den 31 oktober 2007.

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under maj månad 41 domar. 81 ansökningar förklarades admissible, 1 535 för inadmissible och 103 avskrevs. 188 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-maj 2004 har domstolen meddelat 236 domar, förklarat 288 ansökningar admissible, 6 574 för inadmissible, avskrivit 242 mål samt kommunicerat 707 ansökningar.

Domstolen har i beslut den 29 juni 2004 avslagit en begäran från Saddam Hussein om ett permanent förbud för U K att underlätta, tillåta, samtycka till eller i någon annan form delta, genom handlande eller underlåtenhet, i överlämnandet av honom till förvar hos den irakiska interimsregeringen om denna regering inte lämnar tillräckliga garantier för att han inte skall bli föremål för dödsstraff. I ansökan åberopades artikel 2, artikel 3, och artikel 1 i protokoll nr 6 och nr 13. Saddam Husseins advokater hävdade att enligt dessa bestämmelser har U K en skyldighet att säkerställa att individer inte utsätts för dödsstraff. Saddam Hussein kan fortfarande fullfölja sin ansökan till domstolen.

 

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname=
Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=
Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1


 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Tamminen mot Finland
(Ansökan nr 40847/98, dom den 15 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att höra vittne som åberopats först i hovrätten, sedan motparten återtagit yrkande att till stöd för sin sak få vittnet hört, kränkte rätten till rättvis rättegång enligt artikel 6.1.
Tamminen, T, klagade i Europadomstolen över att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1, eftersom hovrätten vägrat att höra ett vittne som han åberopat.

Europadomstolen erinrade om att den endast kan pröva faktiska eller rättsliga misstag som en nationell domstol påstås ha begått om de påverkar någon av de rättigheter som anges i konventionen. Hovrätten hade vägrat att höra vittnet AP på grund av att T inte åberopat honom i rätt ordning före huvudförhandlingen i tingsrätten. Tingsrättens beslut däremot grundades snarare på att rätten inte ansåg att AP:s vittnesmål var nödvändigt för att avgöra målet. Förbudet att först vid förhandlingen begära att ett vittne skulle kallas är inte absolut utan det finns möjlighet till undantag om det finns särskilda skäl för det eller om nya omständigheter framkommit. Att T:s motpart återtog sitt yrkande om att AP skulle höras som deras vittne var en sådan ny omständighet. Sammanfattningsvis fann domstolen att hovrättens vägran att höra AP, som grundades på andra skäl än dem tingsrätten lagt till grund för sin bedömning, innebar en orättvisa som inte var förenlig med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12                                                    
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Tejedor Garcia ./. Spanien, dom 1997-12-16                                        
Cañete de Goñi ./. Spanien, dom 2002-10-15 (jfr nr 10/02)                           
Wierzbicki ./. Polen, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)  
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22                             
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16


Thompson mot U K
(Ansökan nr 36256/97, dom den 15 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Befälhavande officer var inte oberoende och ett förenklat förfarande inför denne brast i oberoende och opartiskhet. När det dessutom saknades möjlighet att få dels juridiskt biträde i förfarandet, dels ersättning för överträdelse av konventionen kränktes artiklarna 5.3 och 5.5 samt artikel 6.1 och 3 c).
Thompson, T, som var korpral i den brittiska armén stationerad på Irland, greps och hölls fängslad under tiden den 27 januari till den 7 mars 1997, anklagad för grov stöld och för att ha tagit permission utan tillstånd. Såvitt gällde nu nämnda brott ställdes han inför rätta inför en "Magistrate´s Court". - I Europadomstolen hävdade T att den befälhavande officer som beslutat om att han skulle vara fängslad inte var "en domaren eller annan ämbetsman" i den mening som avses i artikel 5.3. Han klagade också över att det tagit för lång tid innan han ställdes inför detta befäl och att han inte kunnat få någon ersättning enligt artikel 5.5. Vidare klagade han över att han inte dömts av en oberoende och opartisk domstol i strid med artikel 6.1 och att han inte kunnat få juridiskt biträde i processen i strid med artikel 6. 3 c).

Europadomstolen fann att befälet i fråga inte kunde anses oberoende och att kraven enligt artikel 5.3 därför inte var uppfyllda. Regeringen hade medgett att T saknat möjlighet att få ersättning för ett sådant övertramp. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 5.3. som artikel 5.5.

Domstolen fann vidare att det summariska förfarande som skett inför den befälhavande officeren, vilken agerat både som åklagare och domare, visade tydliga brister i fråga om oberoende och opartiskhet och förfarandet var därför inte förenligt med artikel 6.1. Förfarandet var således orättvis och bristerna kunde inte rättas till annat än i ett tingsrättsförfarande som fyllde kraven i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Det förhållandet att T i det summariska förfarandet inför befälet inte kunnat få något juridiskt biträde var inte heller förenligt med artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6. 3 c).

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Hood ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
De Jong, Baljet o. Van den Brink ./. Nederländerna, dom 1984-05-22                          
Jordan ./. U K (nr 1), dom 2000-03-14 
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08       
Artikel 6.1 och 3
Cooper ./. UK, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21                        
Pfeifer o. Plankl ./. Österrike, dom 1992-02-25                                     
Grieves ./. U K, dom (GC) 2003-12-16 (jfr nr 1/04)  
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28
Pakelli ./. Tyskland, dom 1983-04-25                                                    
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
 

S.C. mot U K
(Ansökan nr 60958/00, dom den 15 juni 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

När elvaårig pojke ställdes inför en domstol för vuxna med jury innebar det förhållandet att han p.g.a. låg begåvning inte tillräckligt kunde förstå vad förfarandet innebar att det skedde en kränkning av artikel 6.1.
SC, då elva år gammal, försökte i juni 1999 tillsammans med en annan pojke att rycka väskan från en 87-årig kvinna, vilket förde med sig att kvinnan föll och bröt armen. SC dömdes av en domstol för vuxna till två och ett halvt års frihetsberövande. - I Europadomstolen hävdade SC att han på grund av sin låga ålder och sin svaga intellektuella förmåga inte på ett effektivt sätt kunnat delta i rättegången mot honom själv och att han därför inte fått en rättvis rättegång. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att de två sakkunniga, som hade bedömt SC innan domstolsförhandlingen, hade ansett att hans intellektuella nivå var mycket låg för hans ålder, i genomsnitt motsvarande vad ett barn på 6-8 år har. Europadomstolen framhöll att det inte i sig strider mot konventionen att lägga ett straffansvar på ett elvaårigt barn så länge barnet har möjlighet att effektivt delta i rättegången. Domstolen fann att när man beslutar att handlägga frågan om brott som begåtts av ett barn, som på grund av sin ringa ålder eller låga förståndsnivå riskerar att inte kunna delta effektivt i rättegången, i en brottmålsprocess i stället för i ett förfarande som utgår från både barnets och samhällets bästa, var det viktigt att han ställdes inför rätta i en specialdomstol, som kunde ta särskild hänsyn till hans speciella svårigheter och anpassa förfarandet därefter. SC hade visserligen ställts inför rätta genom en offentlig rättegång i Crown Court men vissa åtgärder hade vidtagits för att göra förfarandet så informellt som möjligt, bl.a. bars inga peruker och SC fick sitta bredvid sin socialsekreterare. Gripandet av SC och hans rättegång var inte heller föremål för särskilt stor uppmärksamhet från medias sida. SC tycktes ha ringa förståelse för juryns roll i processen och för betydelsen av att göra ett gott intryck på juryn. Det var särskilt slående att SC inte hade förstått att han riskerade en dom på omhändertagande. Till och med när domen fallit och han förts ned till en cell föreföll han förbryllad och väntade sig att få följa med fosterfadern hem.  Även om en expert hade funnit att SC var tillräckligt begåvad för att förstå att det han gjort var fel och för att kunna försvara sig var domstolen ändå inte övertygad om att det därav följde att han också var kapabel att delta i processen i den utsträckning som krävs enligt artikel 6.1. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar
Den finske domaren Pellonpää till vilken den engelske domaren Bratza anslöt sig var skiljaktig och anförde i huvudsak följande. Om problemet endast varit SC:s ålder kunde förfarandet helt klart inte ha inneburit någon kränkning av artikel 6.1 och frågan är om hans intellektuella förmåga kan leda till en annan slutsats. Han kan godta att det förhållandet att man inte använt peruker och kappor och liknande åtgärder inte nödvändigtvis är tillräckligt när det är fråga om ett barn som har svårt att förstå innebörden av förfarandet, utan att myndigheterna måste vidta särskilda åtgärder. Initiativet till att ställa SC inför Crown Court hade tagits av ungdomsdomstolen där SC förekommit flera gånger. En av läkarna hade bedömt SC  "tillräckligt kapabel att gå i svaromål även om förfarandet måste förklaras för honom". Domaren i första instans hade vid en förberedande förhandling också funnit att SC "inte hade mindre förmåga att uttala sig inför en jury än inför ungdomsdomstolen". Tillräckliga åtgärder hade vidtagits för att anpassa förfarandet till SC:s förmåga. Det fanns inget som tydde på att juryn påverkats av SC:s bristande förmåga att förstå betydelsen av det intryck han gjorde på dem. Det hade därför, enligt hans mening, inte skett någon kränkning av artikel 6.1. Med utgångspunkt i majoritetens slutsats att det skett en kränkning instämde han med majoriteten när det gällde att konstaterandet av en kränkning var tillräcklig gottgörelse för ideell skada. 

Den slovakiska domaren Stráznická och den andorranske domaren Casadevall var skiljaktiga i fråga om ersättningen och ansåg att när domstolen konstaterat en kränkning borde SC också ha rätt till ersättning för denna.

HÄNVISNINGAR
T. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16                                                             
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23                             
 

Zdanoka mot Lettland
(Ansökan nr 58278/00, dom den 17 juni 2004)
Domen finns endast på franska.

När lettisk medborgare vägrades kandidera i val till parlament och stadsfullmäktige p.g.a. sitt tidigare medlemskap i kommunistiskt parti kränktes artikel 3 i protokoll nr 1 och artikel 11.
Zdanoka, Z, är bosatt i Riga och hon stod överst på en samlingslista, PCTVL, vid valet till Europaparlamentet i juni 2004. Hennes ansökan rör det förhållandet att hon förklarats inte vara valbar p.g.a. sitt forna medlemskap och sitt agerande i ett parti som bedömts oförenligt med konstitutionen. Hon hade blivit medlem i det lettiska kommunistpartiet (CPL) 1971 och 1990 valdes hon in som ledamot i den dåvarande sociallistiska republiken Lettlands högsta råd. Efter Lettlands frigörelse upplöstes CPL och förklarades oförenligt med konstitutionen. 1993 blev Z ordförande i en rörelse som senare ombildades till ett parti kallat "Lika rättigheter". Hon valdes in i stadsfullmäktige i Riga 1997 och försökte ställa upp i parlamentsvalet 1998, vilket hon dock nekades  eftersom personer som deltagit i CPL:s aktiviteter efter den 13 januari 1991 inte var valbara enligt vallagen. Efter en ansökan från åklagarmyndigheten fann den regionala domstolen i Riga att Z hade deltagit i CPL:s aktiviteter efter den kritiska tidpunkten. Denna dom fastställdes av Högsta domstolen. Eftersom domen var direkt verkställbar förlorade Z sin plats i stadsfullmäktige. Z begärde laglighetsprövning i kassationsdomstolen men fick inte prövningstillstånd. - I Europadomstolen åberopade Z artikel 3 i protokoll nr 1 och klagade över att det genom domstolsbeslutet hade skett ett ingrepp i hennes rätt att kandidera i val. Hon hävdade vidare att det förhållandet att hon inte var valbar varken till det lettiska parlamentet eller till fullmäktigeposter stod i strid med artiklarna 10 och 11.

Europadomstolen erinrade om att staterna har ett vitt utrymme för sina bedömningar när det gäller att göra rätten att välja och att kandidera i val beroende av särskilda villkor. Beslutet att Z inte kunde få ställa upp i val motiverades av åtminstone tre legitima skäl, nämligen att skydda statens oberoende, det demokratiska styret och nationell säkerhet. Men ett sådant beslut om att en person inte fick ställa upp i val kunde också vara en straffåtgärd, dvs. att straffa personen i fråga för hans eller hennes beteende i det förgångna. Vidare kunde det vara en åtgärd i förebyggande syfte när personens aktuella uppträdande kunde skada demokratin och där ett val av honom eller henne kunde medföra en överhängande fara för statens konstitutionella system. När det gällde straffaspekten fann domstolen att för att en sådan åtgärd skulle kunna godtas måste den i princip vara tillfällig för att anses proportionerlig. I det aktuella fallet var åtgärden permanent eftersom den hade obegränsad giltighet och skulle pågå till dess lagen ändrades.

Beträffande den förebyggande aspekten konstaterade Europadomstolen att CPL inte varit förbjudet före augusti 1991 och att Z inte rimligen kunde ha förutsett konsekvenserna av sitt engagemang och sitt agerande inom partiet. Hon kunde därför inte anklagas för att aktivt ha deltagit i en olaglig sammanslutning. Mot bakgrund av kommunistpartiernas antidemokratiska natur kunde det inte uteslutas att begränsningen i fråga hade varit berättigad och proportionerlig under de första åren efter Lettlands frigörelse men allteftersom tiden gick blev det nödvändigt att fastställa om det fanns andra omständigheter som motiverade att hon inte fick ställa upp i val. Domstolen noterade att den lettiska lagstiftningen inte lämnade domstolarna något utrymme för att bedöma om en person verkligen utgjorde ett hot mot den nuvarande demokratiska regimen och att domstolarna därigenom betogs möjligheten att pröva om en åtgärd fortsatt var proportionerlig. Z hade aldrig blivit dömd för något brott p.g.a. sina aktiviteter i CPL. Hon hade visserligen innehaft en hög position i CPL men det fanns ingen bevisning om att hon själv begått någon handling som syftat till att störta Republiken Lettland eller att återinföra det tidigare styret. Z:s eget beteende under 1991 var inte så allvarligt att det motiverade att hon inte tilläts ställa upp i val nu. När det gällde Z:s uppfattning i fråga om den ryskspråkiga minoriteten i Lettland och lagstiftningen i språkfrågor kunde domstolen inte finna några tecken på antidemokratisk tendenser eller någon oförenlighet med konventionens grundläggande värderingar. Regeringen hade inte företett några upplysningar om något agerande från Z:s sida som kunde tänkas sätta den lettiska staten, dess nationella säkerhet eller dess demokratiska styre i fara. Det permanenta förbudet för Z att kandidera i val till det lettiska parlamentet var inte proportionerligt i förhållande till det legitima syftet med åtgärden. Det begränsade hennes valrättigheter i sådan omfattning att själva kärnan däri skadades och det hade inte visats att åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Domstolen fann vidare att det skett ett ingrepp i Z:s rätt till föreningsfrihet och att ingreppet varit föreskrivet i lag. Åtgärden hade ett legitimt syfte, nämligen att skydda den nationella säkerheten. När det gällde frågan om det funnits ett trängande samhälleligt behov av åtgärden noterade domstolen att det parti som Z varit aktiv medlem i inte hade ansetts som olagligt vid den aktuella tidpunkten. Den lettiska regeringen hade inte visat att Z begått någon särskild handling i syfte att förstöra den nyligen återupprättade lettiska republiken eller dess demokratiska styre. Att Z inte fick kandidera i val till parlamentet eller stadsfullmäktige p.g.a. sitt aktiva deltagande i CPL mer än tio år efter de händelser för vilka detta parti förklarats ansvarigt, var inte proportionerligt i förhållande till sitt syfte och var således inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning även av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 10.

Skiljaktiga meningar
Den maltesiske domaren Bonello och den lettiske domaren Levits lämnade var för sig en lång skiljaktig mening.

Den maltesiske domaren ansåg bl.a. att domstolen visat sig generös mot personer som haft eller fortfarande har ett mycket problematiskt förhållande till demokratin medan den straffat dem som försöker skydda demokratin från det plågoris som utgörs av de antidemokratiska idéer som är förankrade i dessa personers övertygelse.

De lettiske domaren ansåg bl.a. att domstolen i tidigare liknande fall varit mycket försiktig och ansträngt sig för att stå på fast mark i sina rättsliga bedömningar och varit noga med att inte gå in på det politiska området, vilket varit reserverat för de demokratiska institutionerna i konventionsstaterna. Han pläderade därför för att man skulle tillämpa ett vitt utrymme för statens bedömningar.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 i protokoll nr 1
Parti de la liberté et de la démocratie (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08  
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26                          
Parti socialiste m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25                                  
Marais ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-06-24                    
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24              
Refah Partisi (Parti de la prospérité) m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04) 
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30                           
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02                   
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01                                           
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02                       
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)       
X. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1974-12-19                   
X. ./. Belgien, kommissionens beslut 1979-12-03
Van Wambeke ./. Belgien, beslut 1991-04-12                                      
Glimmerveen o. Hagenbeek ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1979-10-11
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20 
Brike ./. Lettland, beslut 2000-06-29     
Maestri ./. Italien, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)   
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Artikel 11
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Preda o. Dardari ./. Italien, beslut 1999-02-23             
Parti communiste d’Allemagne m.fl. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1957-07-20      
 

Pabla Ky mot Finland
(Ansökan nr 47221/99, dom den 22 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Maktfördelningsläran hindrade inte riksdagsledamot att sitta som expert i domstol som prövade tvist om hyra.
Pabla Ky, bolaget, är ett finskt aktiebolag som drev restaurang i Helsingfors. Det stämde ägaren till fastigheten där restaurangen var belägen, p.g.a. det fått betala en hyreshöjning avsedd att täcka en renovering av lokalerna, vilken inte slutfördes som planerat. – I Europadomstolen klagade bolaget över att det inte fått en rättvis rättegång och hävdade att domstolen i tvistemålet inte varit oberoende och opartisk, eftersom en av ledamöterna var riksdagsledamot (MP).

Europadomstolen konstaterade att det inte fanns något som talade för att MP faktiskt eller subjektivt sett varit jävig i förhållande till bolaget. Den enda frågan var om det förhållandet att han var ledamot i den lagstiftande församlingen innebar att hans deltagande i rättegången väckte ett berättigat tvivel om domstolens objektiva eller strukturella oberoende. Domstolen hade inte i och för sig någon invändning mot att lekmannaexperter deltog i ett domstolsavgörande. MP hade ingått i rätten i sin egenskap av expert i  hyresfrågor alltsedan 1974 och hade, enligt den finska regeringen, tillfört värdefulla erfarenheter vid avgörande av denna typ av mål. Det fanns inte heller något som talade för att MP:s partitillhörighet hade något samband med vare sig parterna i processen eller med sakfrågan. MP hade inte heller spelat någon roll vid tillkomsten av den lagstiftning som var i fråga i målet. Enbart det förhållandet att han var en ledamot i den lagstiftande församlingen vid den tidpunkt då han satt i rätten på det aktuella målet var inte tillräckligt för att det skulle råda tvivel om hans opartiskhet och oberoende. Maktfördelningsprincipen, som bolaget åberopat, var teoretiskt  inte avgörande. Bolagets farhågor kunde därför inte anses berättigade. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Den spanske domaren Borrego Borrego var skiljaktig och ansåg inte att det var acceptabelt för en riksdagsledamot att samtidigt kunna fungera som domare. Han hänvisade bl.a. till uttalanden av Montesquieu. Vidare ansåg han att kravet på domstolarnas oberoende från lagstiftaren så som det framgår i domstolens praxis inte hade iakttagits i det aktuella fallet. Bolagets farhågor om domstolens oberoende och opartiskhet var objektivt berättigade. Enligt hans mening hade det därför skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Morris ./. U K, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Kleyn m.fl. ./. Nederländerna, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03) 
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
McGonnell ./. U K, dom 2000-02-08    
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Ettl ./. Österrike, dom 1994-04-23
Debled ./. Belgien, dom 1994-09-22                                                      
Holm ./. Sverige, dom 1995-11-25
Procola ./. Luxemburg, dom 1985-09-28                  


Tám mot Slovakien
(Ansökan nr 50213/99, dom den 22 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Tvångsintagning på mentalsjukhus som inte prövades i domstol kränkte artikel 5.1 och 4.
Tám, T, som fått diagnosen paranoid schizofreni, tvångsvårdades på mentalsjukhus i augusti 1993. – I Europadomstolen hävdade han att tvångsvården varit olaglig och att han inte kunnat få någon domstolsprövning av beslutet om tvångsvård. Han åberopade artikel 5.1 och 4.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, konstaterade att någon domstol inte formellt beslutat att pröva lagligheten av att undersöka T på mentalsjukhus eller att utse en förmyndare för honom eller hållit förhör med T och den behandlande läkaren för att utreda om det varit berättigat att beröva T friheten. Inte heller hade någon domstol inom sju dagar efter det att T togs in på institution prövat om åtgärden var laglig. Tvångsintagningen av T kunde därför inte anses laglig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och 4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35.1
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Şarli ./. Turkiet, dom 2001-05-22  
Kučera ./. Slovakien, beslut 2003-11-04
Tám ./. Slovakien, beslut 2003-07-01
Sakık m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26                                           
Artikel 5.1
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24    
Bizzotto ./. Grekland, dom 1996-11-15
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Artikel 5.4
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Trzaska ./. Polen, dom 2000-07-11
Jėčius ./. Litauen, dom 2000-07-31
D.N. ./. Schweiz, dom (GC) 2001-03-29
Musial ./. Polen, dom  (GC)1999-03-25
 

Aziz mot Cypern
(Ansökan nr 69949/01, dom den 22 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

När turkcypriot boende i den regeringskontrollerade delen av Cypern inte kunde upptas i den grekcypriotiska röstlängden och därför saknade möjlighet att rösta i parlamentsval kränktes artikel 3 i protokoll nr 1 samt artikel 14 i förening med förstnämnda artikel.
Aziz, A, är en cypriotisk medborgare av turkiskt ursprung som är född och bosatt i Nicosia. I januari 2001 ansökte han hos inrikesdepartementet om att bli registrerad i röstlängden så att han kunde rösta i parlamentsvalet den 27 maj 2001. Hans begäran avslogs med motiveringen att turkcyprioter enligt lagen inte kunde registreras i den grekcypriotiska röstlängden. Han upplystes om att frågan övervägdes av generaladvokaten och att han skulle få information om utvecklingen.  I april 2001 gav A in en ansökan till högsta domstolen och åberopade artikel 3 i protokoll nr 1 till Europakonventionen. Han hävdade att den cypriotiska regeringen borde ha upprättat två röstlängder för att båda medborgargruppernas rättigheter skulle skyddas. Han fick emellertid avslag på sin ansökan med motiveringen att den cypriotiska konstitutionen inte medgav att turkcyprioter som var bosatta i den regeringskontrollerade delen av Cypern kunde upptas i den grekcypriotiska röstlängden och att de därför inte fick rösta i parlamentsvalen. Domstolen framhöll att den inte hade möjlighet att ändra konstitutionen eftersom det skulle strida mot maktfördelningsprincipen. – I Europadomstolen åberopade A artikel 3 i protokoll nr 1 och klagade över att han vägrats tillstånd att rösta i parlamentsvalet. Han åberopade även artikel 14.

Europadomstolen erinrade om att den cypriotiska konstitutionen gav möjlighet att ha två separata röstlängder för den grekcypriotiska resp. den turkcypriotiska befolkningen. Möjligheten för turkcyprioter att sitta i parlamentet upphörde dock 1963 och det var därefter i praktiken omöjligt att tillämpa de aktuella bestämmelserna i konstitutionen.  Europadomstolen erinrade om att konventionsstaterna har ett avsevärt utrymme för sina bedömningar när det gäller att utforma  sina konstitutionella regler avseende parlamentsval. Dessa regler får dock inte vara sådan att de utesluter vissa personer eller grupper av personer från att delta i det politiska livet i landet och särskilt när det gäller att välja den lagstiftande församlingen. Domstolen konstaterade att situationen på Cypern hade försämrats efter den turkiska ockupationen av norra Cypern och att den fortsatt att göra det under de senaste 30 åren. Avsaknaden av lagstiftning för att rätta till problemen var anmärkningsvärd. A saknade, som turkcypriot boende i den regeringskontrollerade delen av Cypern, helt möjlighet att ge uttryck för sin uppfattning i valet till representanthuset i det land där han var medborgare och där han alltid hade bott. Själva kärnan i A:s rätt att rösta så som den garanteras i konventionen hade därför skadats.  Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Domstolen fann vidare att det saknades rimliga och objektiva skäl som kunde göra skillnaden mellan grekcyprioters och turkcyprioters möjlighet att rösta i parlamentsvalet berättigad, särskilt som personer i A:s situation var förhindrade att rösta i varje parlamentsval. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3 i protokoll nr 1
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02
Artikel 14
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2000-04-06
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)               
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
 

Pini och Bertani  samt Manera och Atripaldi mot Rumänien
(Ansökningar 78028/01 och 78030/01, dom den 22 juni 2004)
Domen finns endast på franska.

Underlåten verkställighet av adoptionsbeslut ansågs m.h.t. barnens bästa inte ha kränkt artikel 8 men kränkte däremot artikel 6.1.
De fyra klagande, P, är italienska medborgare. De hade vid tiden för sin ansökan till Europadomstolen fått beslut om adoption av två rumänska barn, F och M, födda 1991. Barnen vårdades på ett utbildningscenter, CEPSB, som är en privat institution godkänd av (ung.) barnavårdsnämnden. CEPSB har till uppgift att vara ett hem för föräldralösa och övergivna barn och att ge dem omvårdnad och utbildning. P försökte få adoptionsbesluten verkställda men CEPSB vägrade att lämna ut barnens födelsebevis och att överföra vårdnaden om barnen på P. Vid upprepade tillfällen besökte ett exekutionsbiträde åtföljd av polismän och ibland P själva CEPSB för att få adoptionsbesluten verkställda. Försöken var gagnlösa eftersom de antingen vägrades tillträde till byggnaden eller inte kunde hitta barnen. CEPSB ansökte förgäves flera gånger hos domstol om att få adoptionsbesluten upphävda. Under hösten 2002 väckte F och M talan om att adoptionsbesluten skulle upphävas eftersom de inte kände sina adoptivföräldrar och då de inte ville lämna Rumänien och CEPSB. F:s ansökan avslogs med motiveringen att det inte var till hennes bästa att adoptionen hävdes. Tingsrätten biföll M:s talan och hävde adoptionsbeslutet med motiveringen att hon fick en god uppfostran och levde under goda förhållanden hos CEPSB samt att hon inte hade knutit några känslomässiga band med sina adoptivföräldrar. – I Europadomstolen åberopade P artikel 8 och klagade över att de rumänska myndigheternas oförmåga att verkställa adoptionsbesluten berövade dem all kontakt med sina adoptivbarn. De åberopade även artikel 2 punkt 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen erinrade om att även om rätten att adoptera inte i sig omfattas av konventionen är förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarnet i princip av samma natur som förhållandet inom en familj skyddad av artikel 8. Domstolen fann att artikel 8 var tillämplig i målet och konstaterade att det fanns en konflikt mellan de berörda personernas intressen. Det stod klart att F och M nu föredrog att stanna i den miljö där de vuxit upp hos CEPSB, där de kände sig helt hemma och där deras fysiska, emotionella, sociala behov och deras utbildningsbehov kunde tillgodoses, hellre än att bli förflyttade till en okänd miljö utomlands. Det låg i deras intresse att inte mot sin vilja påtvingas känslomässiga relationer med personer som de inte hade några biologiska band med och som de uppfattade som främlingar. Det låg i P:s intresse att skapa en familj genom band med sina adoptivdöttrar. När det gällde frågan om de nationella myndigheterna vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att förena ett barn med dess föräldrar framhöll domstolen att barnets intresse måste ges särskild betydelse. I adoptionsmål var det extra viktigt att barnets bästa sattes framför föräldrarnas intresse, eftersom adoption innebär att man ger en familj till ett barn och inte ett barn till en familj. De rumänska myndigheterna kunde därför rimligen och legitimt ha ansett att P:s rätt att bilda band med de adopterade barnen inte kunde ges företräde framför barnens intresse. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen prövade vidare P:s klagomål över den bristande verkställigheten enligt artikel 6.1 och fann att den enda anledningen till den bristande verkställigheten var personalens hos CEPSB handlande och grundarnas agerande, vilka hela tiden motsatt sig att barnen skulle lämna CEPSB. Genom att under mer än tre år underlåta att vidta effektiva åtgärder för att följa ett slutligt och verkställbart rättsligt beslut måste de rumänska myndigheterna hållas ansvariga för den privata institutionens handlande. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1.

F och M hade varit oförhindrade att flytta både inom och utom Rumänien. Dessutom hävdade de själva att det inte skett något ingrepp i deras rätt till rörelsefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 2 punkt 2 i protokoll nr 4.

Skiljaktiga meningar
Den franske domaren lämnade en skiljaktig motivering.

Den rumänske domaren Bîrsan var skiljaktig i fråga om artikel 6 och ansåg inte att det skett någon kränkning av artikel 6.1. Han beklagade att domstolen inte tagit det tillfälle i akt, som denna känsliga och grannlaga fråga om internationella adoptioner hade gett, att anlägga ett mindre formalistiskt och mer nyanserat synsätt avseende verkställighet av rättsliga avgöranden.

Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig i fråga om artikel 8. Han hade svårt att förstå hur den rumänska staten kunde befrias från sitt ansvar att vidta nödvändiga positiva åtgärder för att tillåta adoptionen. Dessa positiva skyldigheter begränsades inte till att se till att barnen kunde förenas med sina adoptivföräldrar utan  de omfattade också all förberedande åtgärder för att detta resultat skulle kunna uppnås. Det hade enligt hans mening därför skett en kränkning av artikel 8.

Den nederländska domaren Thomassen, med vilken den tjeckiske domaren Jungwiert instämde, ansåg inte att förhållandet mellan de klagande och deras adoptivbarn var sådant att det kunde anses som familjeliv enligt artikel 8. Hon ansåg inte heller att det skett någon kränkning av artikel 6.1. och framhöll att artikel 6 inte berättigade verkställighet av ett rättsligt beslut vars tillämpning kränker andras grundläggande rättigheter. Verkställigheten av de aktuella besluten skulle ha tvingat barnen att mot sin vilja lämna sitt land och flytta till personer som de aldrig träffat. Enligt hennes mening borde de rumänska myndigheterna inte verkställa sådana beslut.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)          
X. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1982-10-05                            
X. ./. Belgien, kommissionens beslut 1975-07-10  
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
Nylund ./. Finland, beslut 1999-06-20                                                  
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28                  
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22                       
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25            
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27               
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                    
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
E.P. ./. Italien, dom 1999-11-16
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)                          
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Artikel 6.1
Maire ./. Portugal, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)      
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Jasiuniene ./. Litauen, dom 2003-03-06 (jfr nr 3/03)
Ruianu ./. Rumänien, dom 2003-06-17 (jfr nr 7/03)
Artikel 2 punkt 2 i protokoll nr 4
Becker ./. Danmark, kommissionens beslut 1975-10-03     
 

von Hannover mot Tyskland
(Ansökan nr 59320/00, dom den 24 juni 2004)
Domen finns i original på franska och i engelsk översättning.

Paparazzibilder på prinsessan Caroline av Monaco som publicerades i sensationspressen kränkte skyddet för hennes privatliv enligt artikel 8.
Klagande i målet är prinsessan Caroline av Monaco som sedan början av 1990-talet försökt – ofta genom de nationella domstolarna – att hindra publiceringen av fotografier avseende hennes privatliv i skandalpressen. Hon har vid flera tillfällen förgäves ansökt hos tyska domstolar om förbud för vidare publicering av en serie fotografier som i början av 1990-talet förekom i de tyska tidningarna Bunte, Freizeit Revue och Neue Post. Hon hävdade att de kränkte hennes rätt till respekt för sitt privatliv och hennes rätt att kontrollera hur bilderna användes. I en uppmärksammad dom i december 1999 beslutade den federala konstitutionsdomstolen om förbud  avseende fotografier på vilka prinsessan visades tillsammans med sina barn, med motiveringen att barnen behövde mer skydd än vuxna. Konstitutionsdomstolen ansåg dock att prinsessan som en offentlig person måste tåla publiceringen av bilder av henne själv på offentlig plats, även om de visade henne i hennes dagliga liv snarare än engagerad i officiella plikter. Konstitutionsdomstolen hänvisade till pressfriheten och till allmänhetens legitima intresse av att få veta hur en sådan person allmänt uppträdde offentligt. - I Europadomstolen vidhöll prinsessan att de tyska domstolarnas beslut skadade hennes rätt till respekt för sitt privatliv, eftersom de inte förmått ge henne tillräckligt skydd mot att bilder som tagits av paparazzi utan hennes vetskap publicerades. Hon klagade också över ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt familjeliv.

Europadomstolen fann att artikel 8 var tillämplig och att det därför var nödvändigt att väga skyddet av prinsessans privatliv mot den yttrandefrihet som garanteras genom artikel 10. Även om yttrandefriheten omfattade publiceringen av fotografier, så var detta ett område där skyddet för andras rättigheter och rykte fick särskild betydelse. Det var inte fråga att sprida uppfattningar utan om bilder som innehöll mycket personlig och till och med intim information om en enskild. Bilder som förekom i sensationspressen  hade ofta tagits i ett tillstånd av kontinuerliga trakasserier, vilket gav den berörda personen en stark känsla av intrång i hans eller hennes privatliv eller t.o.m. av förföljelse. Den avgörande faktorn när det gällde att väga skyddet av privatlivet mot yttrandefriheten skulle ligga i det bidrag de publicerade fotografierna och artiklarna lämnade till en debatt av allmänt intresse. De aktuella fotografierna visade prinsessan Caroline i hennes dagliga liv där hon ägnade sig åt aktiviteter av rent privat natur. Bilderna hade tagits utan hennes vetskap och samtycke och i vissa fall i hemlighet. Det stod klart att de inte bidrog till någon debatt av allmänt intresse. Allmänheten hade inte heller något berättigat intresse av att få veta var prinsessan befann sig eller hur hon uppträdde i sitt privatliv även om hon visade sig på platser som inte kunde beskrivas som avskilda och även om hon var väl känd bland allmänheten. Även om det fanns ett sådant intresse precis som det fanns ett affärsmässigt intresse hos tidningarna att publicera bilderna och artiklarna, så måste dessa intressen vika för prinsessans rätt till ett effektivt skydd för sitt privatliv. Trots det vida utrymme som på detta område tillerkänts staten för dess bedömningar kunde de tyska domstolarna inte anses ha upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motstående intressena. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Schüssel ./. Österrike, beslut 2002-02-21                
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                    
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24  
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25         
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03)             
Halford ./. U K, dom 1997-06-25  
Friedl ./. Österrike, dom 1995-01-31                           
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26              
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25                          
Verliere ./. Schweiz, beslut 2001-06-28                                                 
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26       
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26                             
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Prisma Presse ./. Frankrike, beslut 2003-07-01
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Krone Verlag GmbH & Co. KG ./. Österrike, dom  2002-02-26            
Plon (Société) ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)
Jaime Campmany y Diez de Revenga o. Juan Luís Lopez-Galiacho Perona ./. Spanien, beslut 2000-12-12
Julio Bou Gibert o. El Hogar Y La Moda J.A. ./. Spanien, beslut 2003-05-13              
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16                                            
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04                                          
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

  Leyla Sahin mot Turkiet
(Ansökan nr 44774/98, dom den 29 juni 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

Förbud att bära slöja på universitet kränkte inte artikel 9.
Leyla Sahin, LS, är en turkisk medborgare sedan 1999 bosatt i Wien, där hon studerade medicin vid universitetet. Hon kommer från en muslimsk familj och ser det som sin skyldighet att bära slöja. I februari 1998 studerade LS medicin vid universitetet i Istanbul när universitetets vicerektor utfärdade ett direktiv enligt vilket studenter med skägg och studenter med slöja vägrades tillträde till föreläsningar, kurser och handledning. I mars 1998 vägrades LS tillträde till en skriftlig examination p.g.a. att hon bar slöja. Härefter vägrade universitetet med samma motivering att skriva in henne på en kurs och att ge henne tillträde till olika föreläsningar och en skriftlig examination. Fakulteten gav henne också en varning för att bryta mot universitetets klädregler och avstängde henne från universitetet under en termin för att hon deltagit i en otillåten demonstration mot universitetsreglerna. Alla disciplinstraff som ålagts LS undanröjdes genom en amnestilag. – I Europadomstolen klagade LS under åberopande av artikel 9 över att hon inte fått bära slöja på universitetet och över det oberättigade ingreppet i hennes rätt till utbildning enligt artikel 2 i protokoll nr 1. Hon åberopade vidare artikel 14 i förening med artikel 9 samt artiklarna 8 och 10.

Europadomstolen  noterade att även om så inte alltid var fallet grundades LS:s beslut att bära slöja på hennes tro och religion. Den ifrågavarande regleringen om var och hur man fick bära slöja på universitetet utgjorde därför ett ingrepp i hennes rätt att utöva sin religion. Det fanns enligt konstitutionsdomstolens praxis lagligt stöd för åtgärden och enligt den högsta förvaltningsdomstolen var bärandet av slöja inte förenligt med republikens grundläggande principer. Det var otvivelaktigt så att det redan innan LS började på universitetet hade funnits en reglering om användande av slöja. Studenter och särskilt de som studerade hälsorelaterade ämnen förväntades följa bestämmelserna om klädsel. LS borde därför ha haft klart för sig att det fanns bestämmelser om bärande av slöja och att hon, sedan direktivet utfärdats 1998, kunde förvänta sig att bli vägrad tillträde till föreläsningar om hon fortsatte att bära slöja. Europadomstolen fann att den ifrågasatta åtgärden i första hand skett i det legitima syftet att skydda andras rättigheter och friheter samt att upprätthålla den allmänna ordningen. I fråga om åtgärden var nödvändig noterade domstolen att den grundades på två principer – sekularism och jämlikhet – vilka kompletterade och förstärkte varandra. Domstolen fann i likhet med den turkiska konstitutionsdomstolen att sekularismen i Turkiet bl.a. stod som garant för demokratiska värderingar, bl.a. principen om att religionsfriheten var okränkbar i den utsträckning den stammade från den enskildes samvete och principen om allas likhet inför lagen. Friheten att utöva sin religion kunde begränsas för att försvara dessa värderingar och principer. Domstolen fann att man, när frågan om att bära slöja skulle bedömas, måste hålla i minnet den påverkan bärandet av en sådan symbol, vilken både framhölls och uppfattades som en tvingande religiös plikt, kunde ha på dem som valde att inte bära den. Åtgärden i fråga omfattade skydd för andras rättigheter och friheter och upprätthållandet av ordningen i en stat där majoriteten av befolkningen, samtidigt som den kämpade för kvinnors rättigheter och en sekulär livsstil, anslöt sig till den islamiska tron. Införande av begränsningar av friheten att bära slöja kunde därför anses svara mot ett tvingande socialt behov för att uppnå de legitima målen, särskilt sedan denna religiösa symbol på senare år fått en politisk betydelse i Turkiet. Det finns i Turkiet politiska extremiströrelser som i samhället som helhet försöker införa sina religiösa symboler och uppfattningar. Domstolen fann också att begränsningen i fråga även syftade till att bevara pluralismen inom universitetet.

När cirkuläret med de aktuella direktiven utfärdades i februari 1998 hade det redan sedan länge pågått en debatt i frågan om studenter kunde bära slöja. När frågan kom upp vid universitetet i Istanbul 1994 hade universitetsmyndigheten påmint studenterna om gällande regler. Hellre än att avstänga de studenter som bar slöja från universitetet, hade myndigheten genom hela beslutsförfarandet fört en fortgående dialog med de inblandade och samtidigt sett till att ordningen upprätthållits på området. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det utrymme som staterna har för sina bedömningar  kunde de begränsningar som Istanbuls universitet lagt på rätten att bära slöja anses berättigade och stå i proportion till sitt syfte. De vidtagna åtgärderna kunde därför anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 9 och att det vid sådant förhållande inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt övriga åberopade artiklar.

HÄNVISNINGAR
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25                
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Cha’are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27     
Kalaç ./. Turkiet, dom 1997-07-01
Arrowsmith ./. U K,  kommissionens beslut 1978-10-12  
C. ./. U K, kommissionens beslut 1983-12-15   
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2000-04-06
Karaduman ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-05-03                
Dahlab ./. Schweiz, beslut 2001-02-15                      
Refah Partisi (Parti de la prospérité) m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03) 
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08                                            
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26                                
Kjeldsen, Busk Madsen o. Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07 
X ./. U K, kommissionens beslut 1981-03-12                                       
40 mothers ./. Sverige, kommissionens beslut 1977-03-09                
Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23
Yanasik ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-01-06     
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24                                  
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22                    
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27                                                  
 

Chauvy m.fl. mot Frankrike
(Ansökan nr 64915/01, dom den 29 juni 2004)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för förtal bedömdes nödvändig för att skydda målsägandenas rykte och kränkte därför inte artikel 10.
Chauvy m.fl., C, är dels en journalist och författare, dels ett förlag samt dess VD. Förlaget gav 1997 ut en bok författad av journalisten vari berättades om händelser kring Klaus Barbies gripande av viktiga ledare i motståndsrörelsen, däribland A. I boken prövades ”den officiella sanningen så som den framställts av herr och fru A i media och i en film som glorifierade den roll de spelat”. Ett appendix till boken innehöll det s.k. ”Barbie-testamentet”, vari Barbie lämnat sina synpunkter till den domare som undersökte hans agerande med avseende på motståndskämparna i Lyon. Makarna A väckte talan mot C för förtal och genom en dom i april 1998 dömdes C för förtal av makarna A i deras egenskap av medlemmar av en erkänd motståndsrörelse. C överklagade förgäves. – I Europadomstolen åberopade C artikel 10 och hävdade att den fällande domen hade kränkte deras rätt till yttrandefrihet.

Europadomstolen konstaterade att den fällande domen innebar ett ingrepp i C:s yttrandefrihet. Ingreppet hade skett med stöd i lag. Kassationsdomstolen hade tolkat dessa lagar och journalister och förläggare kunde inte vara omedvetna om den tillämpliga lagstiftningen.  Särskilt förlaget och dess VD hade haft möjlighet att bedöma riskerna med att ge ut en bok som den ifrågavarande och de hade kunnat fästa författarens uppmärksamhet på risken för åtal. Åtgärden hade haft till syfte att skydda makarna A:s rykte från att skadas. Sökandet efter den historiska sanningen var en integrerad del av yttrandefriheten men det var inte domstolens uppgift att avgöra den väsentliga historiska fråga som utgjorde en del av en pågående debatt mellan historiker och även bland allmänheten om de aktuella händelserna och hur de skulle tolkas. Domstolen måste väga allmänhetens intresse av att få veta omständigheterna vid gripandet av JM mot behovet av att skydda makarna A, som själva varit ledande personer i motståndsrörelsen. Franska domstolar hade noggrant prövat den aktuella boken i detalj och särskilt presentationen av fakta och argument innan de fällde C för förtal. Europadomstolen fann att den fällande domen hade grundats på relevanta och tillräckliga skäl. När det gällde påföljderna konstaterade domstolen att de nationella domstolarna inte beslutat om att boken skulle förstöras eller förbjudit utgivningen. De utdömda böterna och skadestånden var tämligen blygsamma och framstod m.h.t. omständigheterna som berättigade. Slutligen kunde ett tillkännagivande i fem periodiska tidskrifter och inlemmandet av ett varningsmeddelande i varje exemplar av boken inte anses som olämpliga åtgärder eller en alltför stor begränsning av yttrandefriheten. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25                                                       
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15                                                  
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Grigoriades ./. Grekland, dom 1997-11-25               
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17                                  
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
C.S.Y. ./. Turkiet, dom 2003-03-04 (jfr nr 3/03)
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Garaudy ./. Frankrike, beslut 2003-06-24                                              
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25                              
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom 1999-07-08                                               
Plon (Société) ./. Frankrike, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04) 
 

Couillard Maugery mot Frankrike
(Ansökan nr 64796/01, dom den 1 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

Beslut om vård utom hemmet som fattats för att tillgodose barnens intressen kränkte inte artikel 8.
Couillard Maugery, CM, är mamma till tre barn: en son född 1987 och två döttrar födda 1995 och 1999. De två äldsta barnen har varit placerade för vård utom hemmet sedan flera år medan det yngsta barnet bott med modern. Sonen har varit föremål för beslut om stöd och vård sedan ettårsåldern. Den äldsta dottern vårdplacerades när hon var endast tre månader gammal. Besluten om vård och om moderns umgängesrätt har varit föremål för en mängd domstolsbeslut. – I Europadomstolen hävdade CM att placeringen av hennes barn kränkte hennes rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att de vidtagna åtgärderna avseende CM:s barn innebar ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt familjeliv. Åtgärderna hade vidtagits i enlighet med lag och hade avsett att skydda barnens hälsa, säkerhet och moral och att tillförsäkra dem en uppväxt i en lämplig miljö. De nationella domstolarnas motiveringar visade tydligt att åtgärderna vidtagits i syfte att tillvarata barnens intressen. Ingreppet hade därför skett i ett legitimt syfte, nämligen för att skydda andras rättigheter och friheter. Omhändertagandebesluten, som noggrant prövats av de nationella domstolarna, kunde inte ifrågasättas enligt artikel 8. De ifrågavarande myndigheterna hade enligt domstolens mening gjort de ansträngningar som rimligen kunde förväntas av dem för att möjliggöra att familjebanden kunde vidmakthållas. Domstolen kunde konstatera att familjebanden inte heller hade brutits, eftersom det klart framgick av fakta i målet att modern och de två äldsta barnen kommit varandra betydligt närmare under de gångna åren. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                                                 
Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-19
W., B. o. R. ./. U K, domar 1987-07-08
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Covezzi o. Morselli ./. Italien, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)               
 

Santoro mot Italien
(Ansökan nr 36681/97, dom den 1 juli 2004)
Domen finns endast  på engelska.

Dröjsmål med beslutad övervakning medförde att förlusten av rösträtt blev onödigt lång och det skedde därför en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.
Santoro, S, misstänktes för att handla med stulet gods i sin verksamhet med bildemontering och handel med reservdelar. Han sattes enligt beslut i mars 1994 under polisövervakning och fick för en tid av ett år bestämmelser om förebyggande åtgärder. Han delgavs detta beslut i maj 1994. I juli 1995 specificerades de skyldigheter som ålades honom och det beslöts att han skulle stå under övervakning under ytterligare ett år framåt. Från den 10 januari 1995 till den 28 juli 1995 var han till följd av de beslutade restriktionerna struken ur röstlängden och den 15 december s.å. blev han struken under ytterligare ett år p.g.a. förlängningen av övervakningen. Härigenom förhindrades S att rösta i det regionala valet den 23 april 1995 och i valet till parlamentet den 21 april 1996. – I Europadomstolen åberopade S artikel 3 i protokoll nr 1 och klagade över att han inte kunnat rösta. Han hävdade vidare att förlängningen av de förebyggande åtgärderna var olaglig och åberopade artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen fann det svårförståeligt att det behövt dröja så länge som mer än ett år och två månader mellan den dag då S delgavs beslutet om de särskilda åtgärderna och den dag då dessa specificerades. Domstolen noterade vidare att kassationsdomstolen beslutat att den särskilda övervakningen skulle upphöra den 2 maj 1995 men att den inte tillhandahållit någon gottgörelse. Ingreppet i S:s rörelsefrihet mellan den 2 maj 1995 och den 24 juli 1996 hade därför varken varit ” i överensstämmelse med lag” eller ”nödvändigt”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Domstolen konstaterade vidare att det gått mer än nio månader mellan den dag då beslutet om förebyggande åtgärder hade lämnats till polischefen och den dag då S berövades sin rösträtt. Ett sådant dröjsmål var enligt domstolen alltför långt. Hade ingripandet mot rösträtten skett i vederbörlig ordning så hade begränsningen upphört i god tid före parlamentsvalet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2 i protokoll nr 4
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22                                                   
Loukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20                                             
Artikel 3 i protokoll nr 1
Cherepkov ./. Ryssland, beslut 2000-01-25                                         
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02                                                
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1976-07-12 
Luksch ./. Italien, kommissionens beslut 1997-05-21                         
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01                                           
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02                       
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Selim Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)                  
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01                                           
 

Madonia mot Italien
(Ansökan nr 55927/00, dom den 6 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

Censur av fånges post som saknade laglig grund kränkte artikel 8.
Adonia, M, som är italiensk medborgare sitter f.n. i fängelse i Italien. Han har särskilda restriktioner enligt lagen om fångvård. Vid fyra tillfällen hade fängelsemyndigheten granskat och censurerat brev som M hade sänt till Europakommissionen för mänskliga rättigheter samt ett brev till sin försvarare innehållande en ansökningsblankett till Europadomstolen. – I Europadomstolen klagade M över att förfarandet kränkte hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att den redan tidigare funnit att de bestämmelser som lagts till grund för ingripandet inte kunde anses som en laglig grund i den mening som avses i artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15             
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15                  
 

Dondarini mot San Marino
(Ansökan nr 51545/99, dom den 6 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

När tilltalad inte fick närvara vid prövning i andra instans kränktes artikel 6.1.
Dondarini, D, dömdes till två och ett halvt års fängelse för att ha förfalskat offentliga sigill och använt dessa på ett olagligt sätt. Han överklagade utan framgång. – I Europadomstolen klagade han över att han inte fått någon muntlig förhandling vid prövningen av överklagandet och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll att begreppet en rättvis rättegång när det gällde prövning i första instans innebar att den tilltalade hade rätt att närvara vid förhandling. Hur denna regel skulle tillämpas vid överklagande berodde på det aktuella förfarandets särdrag. En överdomstol som skulle pröva  både fakta och rättsfrågor i ett mål och göra en sammanvägd bedömning av den tilltalades skuld eller oskuld kunde inte döma utan att ha gjort en bedömning av den anklagades personliga uttalanden. D hade inte fått möjlighet att framträda inför domaren i överklagandemålet vilken hade dömt honom utan att ha haft möjlighet att bedöma hans personlighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Jan-Åke Andersson ./. Sverige, dom 1991-10-29                               
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29                                                         
Forcellini ./. San Marino, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
 

Pronk mot Belgien
(Ansökan nr 51338/99, dom den 8 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

När anklagad som p.g.a. underlåtenhet att inställa sig i domstol miste rätten att bli företrädd av en advokat kränktes artikel 6.3 c).
Pronk, P, misstänktes för att ha tvättat stora summor pengar härrörande från narkotikahandel. Han hörsammade inte de kallelser till förhandling som skickades till honom. Eftersom han inte infann sig vare sig i första eller andra instans tilläts inte hans advokat att företräda honom. P dömdes i sin frånvaro för penningtvätt till bl.a. fem års fängelse. – I Europadomstolen  klagade han över att artikel 6 kränkts i olika avseenden, bl.a. att han fråntagits möjligheten att vara representerad av sin advokat, och åberopade artikel 6.1 och 3 c). Han åberopade även artikel 6.3 a) och b) och hävdade att han inte blivit informerad om anklagelserna mot honom och att han inte förrän på ett mycket sent stadium fått tillgång till akten.

Europadomstolen fann att genom att vägra P att vara representerad av sin advokat hade de nationella domstolarna betagit honom rätten att försvaras av en advokat som han själv valt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c) och det vid sådant förhållande inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 6.3 a) och b).

HÄNVISNINGAR
Artikel 35
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22 
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29                                     
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Imbrioscia ./.. Schweiz, dom 1993-11-24                                               
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27                                                      
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09                               
Artikel 6
Lala o. Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22                        
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
 

Kliafas m.fl. mot Grekland
(Ansökan nr 66810/01, dom den 8 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

Krav på återbetalning av belopp som enligt lag erhållits för utfört arbete kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
De sju sökandena, K, var alla tidigare offentliganställda och tillhörde revisorssällskapet. I syfte att liberalisera yrkeskraven ersattes medlemskap i detta av ett godkännande. Revisorssällskapet fungerade dock vidare under en övergångsperiod och en lag, 2166/93, tillät auktoriserade revisorer att fortsätta arbeta med sina pågående uppdrag och att behandla sina intäkter som personliga inkomster. I februari 1994 antog det grekiska parlamentet en ny lag som upphävde lagen 2166/93 och som ålade revisorerna att till revisorssällskapet betala tillbaka de belopp de erhållit under mellantiden. Återbetalningsbeloppen varierade från ca 32 000 EUR till 108 000 EUR. K överklagade förgäves. – I Europadomstolen åberopade de artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade att de orätt berövades sin egendom genom den ålagda skyldigheten att betala tillbaka belopp som de erhållit helt lagenligt.

Europadomstolen konstaterade att det skett ett ingrepp i K:s rätt till respekt för sin egendom och att ingreppet hade haft stöd i 1994 års lag som avsågs tillvarata allmänhetens intresse. Det krävdes emellertid av K att de, under hot om att deras egendom skulle beslagtas, skulle återbetala belopp som utgjorde ersättning för deras arbete och som de erhållit helt lagenligt och som utgjorde en del av deras egendom. Ett så allvarligt ingrepp hade - till K:s nackdel – rubbat den jämvikt som måste råda mellan egendomsskyddet och det allmännas intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22                                        
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien,dom 1995-11-20    
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            
 

Pla och Puncernau mot Andorra
(Ansökan nr 69498/01, dom den 13 juli 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

Nationell domstols tolkning av testamentsvillkor som innebar att adoptivbarn inte fick ärva ansågs godtycklig och kränkte artikel 14.
Pla, A, är adoptivson till Pu och hennes avlidne make. Målet gäller de nationella domstolarnas beslut att A inte kunde få ärva adoptivfaderns mor, C. Denna hade enligt ett testamente upprättat 1939 lämnat sin kvarlåtenskap till sin son. Ett av villkoren i testamentet angav att sonen skulle föra egendomen vidare till ett barn eller barnbarn ”enligt ett lagligt och kyrkligt äktenskap”. Eftersom A inte ansågs uppfylla dessa krav gick egendomen till C:s döttrars barn och barnbarn.  – I Europadomstolen  klagade A och Pu över att beslutet att inte låta A ärva sin farmor var diskriminerande. De åberopade artikel 8 och artikel 14.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att nationella domstolar är bättre rustade än en internationell domstol när det gäller att, i ljuset av lokala lagliga traditioner, bedöma innebörden i en rättstvist och de motstående intressena, särskilt när det gäller att tolka ett ytterst privat uttryck såsom ett villkor i ett testamente.  Domstolen konstaterade att äktenskapet mellan A:s far och mor odiskutabelt var ”lagligt och kyrkligt”. Det fanns i C:s testamente inte något som innebar att ”son” endast avsåg en biologisk son eller att hon avsett att utesluta adoptivbarn, vilket hon hade kunnat göra. Eftersom hon inte gjort detta kunde det inte heller anses ha varit hennes avsikt. Den nationella högsta domstolens tolkning föreföll överdriven och i strid med den allmänna rättsprincipen att när ett uttalande är otvetydigt saknas det anledning att undersöka avsikten hos den som gjort det. Även om det inte är Europadomstolens uppgift att avgöra rent privata tvister kan domstolen inte förhålla sig passiv när en nationell domstols tolkning av en rättshandling framstår som oskälig, godtycklig och som i A:s fall påtagligt oförenlig med förbudet mot diskriminering i artikel 14 och  i vidare mening med de principer som ligger bakom konventionen. Den nationella domstolens tolkning innebar att ett adoptivbarn fråntogs sina lagliga arvsrättigheter. Något legitimt skäl för detta synsätt kunde inte upptäckas och det saknades också helt objektiva och rimliga skäl för den nationella domstolens beslut. Domstolen fann att konventionen är ett levande instrument som skall tolkas i ljuset av dagens förhållanden och att numera konventionsstaterna fäster stor vikt vid jämställdhet mellan barn födda inom och utom äktenskap när det gäller deras civila rättigheter. Domstolen fann med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 14 och enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

Skiljaktiga meningar
Två skiljaktiga meningar finns fogade till domen, dels av den engelske domaren Bratza och dels av  den polske domaren Garlicki.

HÄNVISNINGAR
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13                                                      
Vermeire ./. Belgien, dom 1991-11-29                                                    
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28                                                         
Mazurek ./. Frankrike, dom 2000-02-01                                                 
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18                
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 ( jfr nr 5/03)                                      
Slivenko m.fl. ./. Lettland, beslut 2002-01-23 (jfr dom (GC) i nr 9/03) 
De Diego Nafria ./. Spanien, dom 2002-03-14                                      
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21
Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18   
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
 

Scordino mot Italien (nr 2)
(Ansökan nr 36815/97, dom den 15 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

Fortlöpande förbud under ca 30 år att använda mark för byggande utan någon som helst ersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
De fyra sökande i målet, S, ägde några markområden i Calabrien. 1970 fattades ett beslut varigenom de förbjöds bygga på ett av områdena, eftersom det skulle exproprieras enligt en utvecklingsplan. Sedan tillståndet till expropriation löpt ut 1980 fortfor förbudet att gälla enligt en lag från 1977. Härefter fattades i tur och ordning ytterligare två beslut om byggnadsförbud enligt den allmänna utvecklingsplanen. Sedan det senaste beslutet löpt ut 1995 fortfor förbudet att gälla enligt 1977 års lag. – I Europadomstolen klagade S över att de restriktioner som lagts på deras användning av marken och avsaknaden av ersättning härför. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändningar om att inhemska rättsmedel inte uttömts, konstaterade att ingreppet i S:s rätt till respekt för sin egendom hade varat under 29 alt. 34 år beroenden på om man utgick från antagandet av 1975 års utvecklingsplan eller från den lokala myndighetens första beslut. Under hela denna tid hade S befunnits sig i total osäkerhet om vad som skulle hända med deras mark. Mot bakgrund särskilt av denna ovisshet, avsaknaden av ett effektivt rättsmedel och det förhållandet att S utan ersättning förhindrats att fullt ut kunna utöva sina egendomsrättigheter fann domstolen att S fått bära en alltför tung börda som rubbade den jämvikt som skall råda mellan det allmänna intressets behov och skyddet av respekten för egendomsrätten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35
Aksoy /.. Turkiet, dom 1996-12-18                                                        
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16                
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Serghides o. Christophorou ./. Cypern, dom 2003-06-10 (ej refererad)
Artikel 1 i protokoll nr 1
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09  
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Erkner o. Hofauer ./. Österrike, dom 1987-04-23                                 
Poiss ./. Österrike, dom 1987-04-23                          
Elia Srl ./. Italien, dom 2001-08-02                                       
Phocas ./. Frankrike, dom 1996-04-23                      
 

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Romlin mot Sverige
(Ansökan nr 48630/99, dom den 15 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Sverige har ingått förlikning i mål angående rätt till muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.
R klagade över att hon nekats muntlig förhandling i ett mål avseende hennes ansökan om handikappersättning p.g.a. rheumatoid artrit. Försäkringskassan hade avslagit hennes ansökan med motiveringen att varken hennes hjälpbehov eller hennes merkostnader var av den omfattningen som krävdes för att handikappersättning skall kunna utgå. R klagade utan framgång och målet avslutades med att Försäkringsöverdomstolen vägrade prövningstillstånd i december 1994. Under tiden hade R gett in en ny ansökan i augusti 1993. Försäkringskassan fann då att R:s merkostnader fr.o.m. januari 1993 berättigade henne till handikappersättning med 69 procent av basbeloppet. R klagade och hävdade att hennes merkostnader varit sådana att hon var berättigad till handikappersättning redan fr.o.m. augusti 1991. Hon yrkade att länsrätten skulle inhämta ett sakkunnigutlåtande och hålla muntlig förhandling. Länsrätten avslog båda dessa yrkanden och gav R tillfälle att skriftligen slutföra sin talan. Länsrättens fastställde genom en dom i juni 1995 försäkringskassans beslut. R överklagade till kammarrätten och yrkade även där en muntlig förhandling. Kammarrätten avslog yrkandet, beredde henne tillfälle att slutföra sin talan skriftligen samt vägrade henne därefter genom ett beslut den 5 januari 1998 prövningstillstånd. R gick vidare till Regeringsrätten där förfarandet blev detsamma. - I Europadomstolen åberopade R artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att regeringen erbjudit R en ersättning om 85 000 kr och att R hade godtagit detta. Regeringen hade förklarat att beloppet skall betalas ut så snart Europadomstolen har avskrivit målet. Domstolen konstaterar att förlikningen grundas på respekt för de mänskliga rättigheterna så som de framgår av konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

________________

Jonasson mot Sverige
(Ansökan nr 59403/00, beslut den 30 mars 2004)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål med åberopande av artiklarna 6, 8 och 13 avseende ett beslut av Luftfartsverket förklarades admissible.
Jonasson, J, klagade i Europadomstolen över att ett beslut av Luftfartsverket, att efter en säkerhetskontroll inte finna honom lämplig att arbeta inom känsliga områden på en flygplats i följd varav han miste sitt arbete, kränkte hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6. Han klagade också över att beslutet innebar att hans rätt att försörja sig själv skadades och att hans styvson blev lidande. Därtill kom att det förhållandet att han varit tvungen att lämna ifrån sig sitt tillträdeskort och att han klassats som en säkerhetsrisk kränkte hans personliga integritet och att det därför skett en  kränkning av artikel 8. Han hävdade också att han saknat ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13. Slutligen hävdade han att beslutet att han skulle lämna ifrån sig sitt tillträdeskort och att klassa honom som en säkerhetsrisk begränsade den personliga rörelsefrihet han behövde för att kunna utföra sitt arbete i strid med artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen konstaterade mot bakgrund av det som parterna anfört att klagomålen enligt artiklarna 6, 8 och 13 väckte allvarliga frågeställningar som borde avgöras vid en prövning i sak. Däremot var klagomålet enligt artikel 2 i protokoll nr 4 uppenbart ogrundat. Domstolen fann därför enhälligt att klagomålet i sistnämnda del skulle förklaras inadmissible och förklarade klagomålet i övrigt för admissible.

______________________

Valin mot Sverige
(Ansökan nr 61390/00, beslut den 4 maj 2004)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål förklarat admissible i fråga om utdraget brottmålsförfarande och inadmissible i övrigt.
Valin, V, har i Europadomstolen klagat över att ett brottmål mot honom (bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll, båda grova brott) stred mot principen om ne bis in idem eftersom han påförts skattetillägg, vilket är att betrakta som straff. Han klagade även över att han inte fått en rättvis rättegång i brottmålet, eftersom tingsrätten inte kunnat ompröva de bakomliggande skattebesluten. Slutligen klagade han över den tid förfarandet i brottmålet hade tagit.

Europadomstolen konstaterade att målet rörande V:s och hans brors personliga ansvar för sitt bolags mervärdeskatteskuld bestämdes genom en uppgörelse med staten, vilken fastställts av tingsrätten i en dom 1998. Även med utgångspunkt i att inhemska rättsmedel uttömts, att en del av beloppet avsåg skattetillägg och att de gärningar som åberopades mot V i brottmålet väsentligen var desamma som det handlande som föranlett att skattetillägg påförts bolaget kunde domstolen inte finna att V kunde anses ha blivit "slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen" i målet avseende personligt betalningsansvar. Den efterföljande rättegången för bokföringsbrott innehöll således inte någon upprepning av ett brottmålsförfarande i strid med principen om ne bis in idem enligt artikel 4.1 i protokoll nr 7. V:s talan var i denna del uppenbart ogrundad och avvisades därför i enlighet med artikel 35.3 och 4.

När det gällde V:s klagomål att han inte fått en rättvis rättegång p.g.a. att tingsrätten inte kunnat ompröva skattebesluten noterade domstolen att V frikänts av tingsrätten i mars 2001. Domstolen erinrade om att V hade anklagats för grovt bokföringsbrott alternativ för att allvarligt ha försvårat skattekontrollen. Båda anklagelserna grundades på V:s ansvar för bolagets bristande bokföring. Det fanns inget som tydde på att tingsrätten inte fullt ut kunde pröva dessa anklagelser eller de omständigheter på vilka de grundades. Frågan om uppgifter som lämnats vid taxeringsrevisionen hade föranlett att bolaget påförts skatt och skattetillägg var en helt annan som saknade betydelse för brottmålet. Det fanns inget som visade att rättegången inte varit rättvis. V:s klagomål var därför även i denna del uppenbart ogrundat och måste avvisas.

Vad slutligen avsåg klagomålet avseende det utdragna brottmålsförfarandet fann domstolen att det förtjänade en prövning i sak. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i denna del för admissible och övriga klagomål för inadmissible.
 

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER


Domstolen har den 22 juni 2004 meddelat en dom och den 8 juli 2004 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Broniowski mot Polen
(Ansökan nr 31443/96, dom den 22 juni 2004)

Systemfel i polsk lagstiftning som gjort rätten till ersättning värdelös för personer, vilka enligt polska statens åtagande varit berättigade till ersättning för egendom som de fått lämna i områden nu ingående i bl.a. Ukraina men som före andra världskriget tillhörde Polen, kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Broniowski, B, saknade möjlighet att få ersättning som han var berättigad till avseende egendom, ett hus och en bit mark, numera belägen i Ukraina och som hade tillhört hans mormor när området var en del av Polen före andra världskriget. Rätten till ersättning hade överförts till B från hans mor. Mormodern hade liksom många andra före kriget bott i de östra delarna av Polen som omfattar stora delar av nuvarande Vitryssland, Ukraina och Litauen. Sedan Polens gräns efter kriget dragits längs floden Bug hade Polen enligt Jalta- och Potsdamöverenskommelserna åtagit sig att ersätta dem som förflyttats från områdena på andra sidan floden Bug och som fått överge sin egendom där. Drygt 1,2 miljoner människor hade förflyttats på detta sätt under åren 1944-1953. Sedan 1946 hade den polska lagen berättigat personer som fått lämna sin egendom på detta sätt att köpa mark från staten och att få avräkna värdet av den övergivna egendomen mot köpeskillingen för marken. Genom en lagstiftning i maj 1990  minskades emellertid den statliga mark som kunde användas för aktuellt ändamål och därefter kunde staten inte uppfylla sina åtaganden. B, vars fordran på 1980-talet värderades till 1 949 560 gamla polska zloty, var i dagsläget berättigad till 390 000 nya polska zloty, varav han erhållit endast ca 2 procent i form av en evig nyttjanderätt till en liten byggnadstomt som han mor köpt av staten 1981. Den polska konstitutionsdomstolen förklarade i december 2002 att den lagstiftning, som gjorde det omöjligt att göra ifrågavarande kompensationskrav gällande i fråga om statlig jordbruksmark eller millitär mark, inte var förenlig med konstitutionen. I följd härav inställdes all auktionering av statlig mark. Genom lagstiftning som trädde i kraft i januari 2004 förklarades statens ersättningsskyldighet mot alla dem som hade erhållit någon ersättning enligt tidigare lagstiftning ha fullgjorts och de som aldrig erhållit någon ersättning fick 15 procent av sin ursprungliga fordran, dock högst 50 000 polska zloty. – I Europadomstolen hävdade B att han inte erhållit den ersättning han var berättigad till och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att B:s rätt till ersättning utgjorde ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Den polska statens hanadlande innebar ett ingrepp i rätten till respekt för denna egendom. Ingreppet hade haft stöd i lag och hade vidtagits i ett legitimt syfte. I fråga om åtgärden var väl avvägd i förhållande till inblandade intressen fann domstolen, med hänsyn till den historiska och politiska bakgrunden och  med beaktande av betydelsen av de skilda sociala, rättsliga och ekonomiska problem som myndigheterna ställts inför, att den polska staten befunnit sig i en mycket svår situation. Nära 80 000 personer var berörda och deras mycket omfattande skadeståndskrav måste beaktas när det gällde att avgöra om en rimlig jämvikt upprätthållits. Domstolen fann att staten måste tillerkännas ett vitt utrymme för sina bedömningar. De polska myndigheterna hade emellertid genom att införa begränsande bestämmelser och genom att tillämpa en praxis som i praktiken gjorde det omöjligt för de berörda personerna att utöva sin rätt inskränkt denna rätt så att den blivit illusorisk och helt berövad sin innebörd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Broniowski ./. Polen, beslut (GC) 2002-12-19                                      
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Sovtransavto Holding ./. Ukraina, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27      
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)       
Former King of Greece m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23        
Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22                 
 

Ilaşcu m.fl. mot Moldavien och Ryssland
(Ansökan nr 48787/99, dom den 8 juli 2004)

Den högsta domstolen i den moldaviska republiken Transdniestria ansågs inte som en lagligen upprättad domstol och dess domar innebar därför godtyckliga ingripanden som tillsammans med undermåliga förhållanden i fängelse kränkte bl.a. artiklarna 3 och 5.
De sökande är fyra moldaviska medborgare, Il, Le, Iv och Pe. Il fick rumänskt medborgarskap år 2000 och Le och Iv fick det år 2001. De sökande kvarhölls alla i den Moldaviska republiken Transdniestria, MRT, en moldavisk region som förklarat sig självständig 1991. Il och Le släpptes i maj 2001 resp. i juni 2004. Il var den lokale ledaren för Folkfronten, som arbetade för att Moldavien skulle förenas med Rumänien. Han hade två gånger valts till det Moldaviska parlamentet och var utsedd som ledamot i den moldaviska delegationen i Europarådets  Parlamentariska  församling. I december 2000 valdes han in i det rumänska parlamentet och utsågs som ledamot i den rumänska delegationen till Parlamentariska församlingen. De sökande arresterades i sina hem mellan den 2 och 4 juni 1992 av ett antal personer, varav somliga bar uniform med gradbeteckningar tillhörande den forna ryska fjortonde armén. De anklagades för antisovjetisk verksamhet och för att olagligen ha gjort motstånd mot den lagliga regeringen i MRT.  De anklagades även för ett antal andra brott, bl.a. två mord. Högsta domstolen i MRT dömde den 9 december 1993 Il till döden och beslöt att hans egendom skulle konfiskeras. De övriga sökandena dömdes av samma domstol till 12-15 års fängelse och även deras egendom konfiskerades. – I Europadomstolen åberopade de sökande artikel 6.1 och klagade över att den domstol som dömt dem inte varit behörig och att i vart fall förfarandet inte varit rättvist. De klagade också över att deras egendom konfiskerats och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1. Vidare åberopade de artikel 5 och hävdade att anhållandet av dem varit olagligt. Il klagade också över dödsdomen och åberopade artikel 2. Alla de sökande åberopade vidare artiklarna 3, 8 och 34.

Europadomstolen fann inledningsvis med elva röster mot sex att de sökande omfattades av Moldaviens jurisdiktion enligt artikel 1. Domstolen fann med sexton röster mot en att de sökande omfattades av Rysslands jurisdiktion enligt artikel 1.

Domstolen konstaterade vidare att konventionen trätt i kraft i förhållande till Moldavien den 12 september 1997 och i förhållande till Ryssland den 5 maj 1998. Vidare framhölls att konventionen var tillämplig endast på händelser som inträffat efter ikraftträdandet. Domstolen fann därför att den inte var behörig att pröva klagomålet enligt artikel 6 och att den kunde pröva övriga klagomål endast i den utsträckning de avsåg händelser som inträffat efter konventionens ikraftträdande i Moldavien resp. Ryssland. Domstolen fann sig behörig att pröva Il:s klagomål enligt artikel 2 men fann att detta i stället skulle prövas enligt artikel 3.

När det gällde Il noterade domstolen att under den långa tid han tillbringat i dödscell hade han levt i ständig skräck för att bli avrättad. Hans lidande hade förvärrats av att dödsdomen saknade lagligt stöd och berättigande enligt konventionen. ”Högsta domstolen i MRT” som dömt Il hade upprättats av en enhet som var olaglig enligt internationell rätt och som inte hade erkänts av det internationella samfundet. Den ”domstolen” tillhörde ett system som knappast kunde sägas fungera på en konstitutionell och laglig grund förenlig med konventionen. Detta visades inte minst genom det godtyckliga sätt på vilket de sökande hade gripits och dömts, vilket inte hade bestritts. Il hade hållits strängt isolerad i dödscell under mer än åtta år, utan kontakt med andra fångar, utan nyheter från världen utanför fängelset, eftersom han var förbjuden både att sända och ta emot post och utan kontakt med vare sig sin advokat eller sin familj. Hans cell var inte uppvärmd ens under mycket sträng vinterkyla och saknade dagsljus och ventilation. De dåliga förhållandena skadade hans hälsa och han fick ingen behandling eller tillgång till behandling eller tillräckligt med mat. Dödsdomen och förhållandena i fängelset var av så allvarlig och grym natur att de innebar tortyr i den mening som avses i artikel 3. Eftersom Il varit fängslad vid den tidpunkt då konventionen trädde i kraft i Ryssland var denna stat ansvarig för hans förhållanden i fängelset och den behandling han utsattes för där. Il släpptes i maj 2001 och det var från detta tillfälle som Moldavien kunde blivit ansvarigt. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3 i förhållande till Ryssland och med  elva röster mot sex att det inte skett någon kränkning av nämnda artikel i förhållande till Moldavien.

När det gällde Iv fann domstolen att det slagits fast att han fått motta ett stort antal slag och annan misshandel, att han ibland nekats mat och alla former av medicinsk hjälp trots hans dåliga hälsotillstånd, vilket ytterligare försämrats av villkoren i fängelset. Iv hade också hållits isolerad och hade inte fått träffa sin advokat. Hans enda kontakt med yttervärlden var besök av eller paket från hustrun. Fängelseförhållandena i övrigt var lika dåliga som beträffande Il. Den behandling Iv utsatts för  hade orsakat honom allvarlig smärta och lidande och hade varit särskilt allvarlig och grym och hade därför inneburit tortyr i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3 i förhållande till Ryssland och med  elva röster mot sex att det skett en kränkning av denna artikel även i förhållande till Moldavien.

Europadomstolen fann i fråga om Le och Pe att även deras förhållanden i fängelset varit sådana att de orsaka smärta och lidande, både fysiskt och mentalt, och att förhållandena försämrats sedan 2001. Den behandling de utsatts för kunde betecknas som omänsklig och förnedrande. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3 i förhållande till Ryssland och med  elva röster mot sex att det skett en kränkning denna artikel även i förhållande till Moldavien.

Ingen av de sökande hade dömts av en riktig domstol och fängslandet av dem kunde därför inte betraktas som lagligt. Eftersom alla fyra var fängslade när konventionen trädde i kraft i förhållande till Ryssland var denna stat ansvarig i alla fyra fallen. När det däremot gällde Moldavien var den staten ansvarig för alla utom Il som släppts i maj 2001. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det i fråga om Il inte skett någon kränkning av artikel 5 och beträffande de tre övriga att det skett en kränkning av nämnda artikel i förhållande till Moldavien. Domstolen fann vidare med sexton röster mot en att det skett en kränkning av artikel 5 i förhållande till Ryssland beträffande samtliga fyra sökanden.

Domstolen fann vidare enhälligt att det saknades anledning att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 2, artikel 8 och artikel 6. Med femton röster mot två fann domstolen att det inte hade skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 samt med sexton röster mot en att både Moldavien och Ryssland brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 34.

I domslutet ålades Moldavien och Ryssland att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de personer som fortfarande var godtyckligt fängslade omedelbart släpptes fria. Moldavien ålades med tio röster mot sju att betala var och en av de sökande 60 000 EUR i skadestånd och med sexton röster mot en ålades Ryssland att betala 180 000 EUR till Il och 120 000 EUR till var och en av de övriga.

Skiljaktiga meningar
Till domen finns fogat fem helt eller delvis skiljaktiga meningar. I en av dem, skriven av den andorranske domaren Casadevall och vari fyra andra domare instämde, däribland Elisabeth Fura-Sandström, ansågs att Moldavien varit fullt ansvarigt redan från september 1997 och att det därför från denna stats sida skett en kränkning av artiklarna 3 och 5 även när det gällde Il. I en annan skiljaktig mening skriven av den engelske domaren Sir Nicolas Bratza ansågs Moldavien å andra sidan inte ansvarigt ens efter maj 2001. Den ryske domaren var skiljaktig med avseende på analysmetod, på det sätt som fakta presentrats på, analyserna av begreppen ansvar och jurisdiktion samt de slutsatser domstolen dragit. Han ansåg bl.a. att målet var ett exempel på hur mänskliga rättigheter blir politik.

Till domen finns också fogat ett Annex med sammanfattningar av utsagor från de sökande och från vittnen.

HÄNVISNINGAR  
Med hänsyn till den stora mängd hänvisningar som med avseende på de skilda frågeställningarna lämnas i domen hänvisas direkt till denna.
 

Vo mot Frankrike
(Ansökan nr 53924/00, dom den 8 juli 2004)

Att fransk strafflag inte omfattade en av läkares misstag orsakad abort kränkte inte artikel 2 även om denna artikel var tillämplig.
Vo, V, kom  den 27 november 1991 till  allmänna sjukhuset i Lyon för en kontroll planerad till sjätte månaden av hennes graviditet. Samma dag kom en annan kvinna med samma efternamn in till sjukhuset för att ta bort en spiral. Ett misstag p.g.a. en sammanblandning av de lika efternamnen medförde att läkaren som undersökte V stack hål på hennes fostersäck vilket ledde till att hon måste göra en abort. V och hennes make väckte talan mot läkaren som först frikändes och sedan fälldes men som efter överklagande till kassationsdomstolen friades från ansvar för vållande till annans död, eftersom fostret inte kunde anses som en människa som skyddades av lagen. – I Europadomstolen klagade V över myndigheternas vägran att beteckna det oavsiktliga dödandet av hennes foster som vållande till annans död. Hon åberopade artikel 2 och hävdade att Frankrike var skyldigt att anta en lagstiftning som gjorde det aktuella handlandet till ett brott.

Europadomstolen fann att frågan om när livet börjar är en fråga som skall avgöras på nationell nivå, eftersom frågan inte var avgjord i en majoritet av konventionsstaterna och det inte heller finns någon samsyn i fråga om den vetenskapliga och rättsliga definitionen av  livets början. Det framgick klart av fransk praxis och av en  nyligen hållen parlamentsdebatt att ett embryo eller fosters ställning ännu inte hade definierats i Frankrike. Mot denna bakgrund fann domstolen det varken önskvärt eller ens möjligt att besvara den abstrakta frågan om ett ofött barn är en person i den mening som avses i artikel 2.

Domstolen fann att även om artikel 2 var tillämplig hade Frankrike inte brustit i någon skyldighet när det gällde bevarandet av liv inom hälsosektorn. Ett ofött barn var inte helt utan lagligt skydd i Frankrike. Tvärtemot vad V hade hävdat innebar statens positiva skyldighet - som på hälsoområdet innebar antagandet av regler för att skydda en patients liv och för att genomföra undersökningar av orsaken till dödsfall -  inte nödvändigtvis tillhandahållande av ett rättsmedel i form av brottmålsprövning. Förutom den brottmålstalan som V hade väckt hade hon kunnat föra talan om skadestånd mot läkaren som skadat henne vid de administrativa domstolarna och hon torde ha haft goda utsikter till framgång där. Det hade därför inte funnits behov av en brottmålsprocess. Domstolen fann därför med fjorton röster mot tre att även om artikel 2 var tillämplig så hade det inte skett någon kränkning av denna artikel.

Skiljaktiga meningar
Skiljaktig motivering lämnades av den grekiske domaren Rozakis, med vilken domarna Caflish, Schweiz, Fishbach, Luxemburg, Lorenzen, Danmark och Thomassen, Nederländerna, instämde. Enligt denna mening borde domstolen klart ha uttalat att artikel 2 inte var tillämplig.

En annan skiljaktig motivering lämnades av den franske domaren Costa, med vilken den albanske domaren Traja instämde, och vari framhölls att det varit att föredra att man funnit att artikel 2 var tillämplig.

Skiljaktiga meningar lämnades av den tyske domaren Ress, som med utgångspunkt i att artikel 2 är tillämplig på människan även före födseln – en tolkning som överensstämmer med utvecklingen av EU-stadgan om grundläggande rättigheter – och med utgångspunkt i att ett ofött foster inte har tillräckligt skydd i den franska lagstiftningen fann att det skett en kränkning av artikel 2.

En skiljaktig mening lämnades också av domaren Mularoni från San Marino, med vilken den slovakiska domaren Strážnická instämde. Dessa domare fann att artikel 2 var tillämplig och att det skett en kränkning därav.

HÄNVISNINGAR
X. ./. U K, kommissionens beslut 1980-05-13         
X. ./. Norge, kommissionens beslut 1961-05-29                                  
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1976-12-10   
Brüggemann o. Scheuten ./. Tyskland, kommissionens rapport 1977-07-12              
Reeve ./. U K, kommissionens beslut 1994-11-30    
H. ./. Norge, kommissionens beslut 1992-05-19     
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25                                   
Boso ./. Italien, beslut 2002-09-05                                       
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09                                                               
Powell ./. U K, beslut 2000-05-04                         
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04)                       
Giuliano Lazzarini o. Maria Paola Ghiacci ./. Italien, beslut 2002-11-07                        
Mastromatteo ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (jfr nr 10/02)                  
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07                                             
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22                  
 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Säkerhetsstyrkors agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Doğan ./. Turkiet, 2004-06-29 (tvångsförflyttning)

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04 och 6/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Öner och Çavusoğlu ./. Turkiet, 2004-06-24
Asuman Aydin ./. Turkiet, 2004-07-15

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04 och 6/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Luntre m.fl. ./. Moldavien, 2004-06-15 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)
Pasteli m.fl. ./. Moldavien, 2004-06-15 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)
Sîrbu m.fl. ./. Moldavien, 2004-06-15 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)
Bocancea m.fl. ./. Moldavien, 2004-07-06 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)

Se liknande mål Prodan ./. Moldavien i nr 6/04.

Häktning utan stöd i polsk lag
Ciszewski ./. Polen, 2004-07-13

Se liknande mål i bl.a. nr 2/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol
Acar ./. Turkiet, 2004-06-22
Dogan och Keser ./. Turkiet, 2004-06-24
Kaya m.fl. ./. Turkiet, 2004-06-24
Murat Yilmaz ./. Turkiet, 2004-06-24
Yeşil ./. Turkiet. 2004-07-01
Aysenur Zarakolu m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-13 (även artikel 10, se nedan)
Aksaç ./. Turkiet, 2004-07-15
Çolak ./. Turkiet (nr 1), 2004-07-15
Çolak ./. Turkiet (nr 2), 2004-07-15

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04 och 6/04.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet
Aydin och Yunus ./. Turkiet, 2004-06-22
M.K. ./. Turkiet, 2004-07-13 (ej kränkning)
Bakbak ./. Turkiet, 2004-07-01

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 803, 10/03, 1/04.

Fällande dom och/eller beslag ingrepp i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Aysenur Zarakolu m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-13 (även artikel 6.1, se ovan)
Haydar Yildirim m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-15

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03 och 4/04.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Erkek ./. Turkiet, 2004-07-13
E.O. ./. Turkiet, 2004-07-15

Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04 och 5/04.

Civila ledamöter i brittisk militärdomstol
G.W. ./. U K, 2004-06-15
Le Petit ./. U K, 2004-06-15

Se liknande mål Grieves ./. UK (GC) i nr 1/04. Se även nr 9/03.

Part inte fått del av handlingar i fransk kassationsdomstol
Stepinska ./. Frankrike, 2004-06-15

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03 och 4/04.

Krav på inställelse i fängelse, på ställande av säkerhet eller på annan betalning för att få klaga till kassationsdomstol är inte förenligt med en rättvis rättegång.
Walser ./. Frankrike, 2004-07-01

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 2/04 och 5/04.
 

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 15 juni - 15 juli 2004 har domstolen avgjort 37 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 15, 22, 24 och 29 juni  samt den 1, 6, 8, 13 och 15 juli 2004. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3, se den 22 juni och den 8 juli 2004 samt enligt artikel 5.4, se den 22 och 24 juni samt den 8 juli 2004.

ARTIKEL 6.1
15 juni
Piekara ./. Polen (77741/01)
Houfová ./. Tjeckien (nr 1) (58177/00); äganderätt till förstatligad egendom
Houfová ./. Tjeckien (nr 2) (58178/00); äganderätt till förstatligad egendom
22 juni
Libánsky ./. Tjeckien (48446/99)
Leszczynska ./. Polen (47551/99)
Bartl ./. Tjeckien (50262/99) upplösning av samägande
Koç ./. Turkiet (32580/96) brottmål
24 juni
A.W. ./. Polen (34220/96) brottmål
Vergos ./. Grekland (65501/01) bygglov för bönehus; även fråga om artikel 9
Freiman ./. Kroatien (5266/02)  skadestånd
29 juni
Králiček ./. Tjeckien (50248/99)
Voleský ./. Tjeckien (63627/00) umgängesrätt; även fråga om artikel 8
Kastner ./. Ungern (61568/00) övertidsersättning
Piven ./. Ukraina (56849/00) betalning av lön och löneförmåner; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zhovner ./. Ukraina (56848/00)                     ”                                                     ”
Voytenko ./. Ukraina (18966/02) verkställighet av betalning från staten;                ”     
, och artikel 13
1 juli
Enterprises Robert Delbrassinne S.A. ./. Belgien (49204/99)
6 juli
Gobry ./. Frankrike (71367/01)
8 juli
Kalkanis ./. Grekland (67591/01
Lazarou ./. Grekland (66808/01)
Wohlmeyer Bau GmbH ./. Österrike (20077/02) betalningstvist
Djangozov ./. Bulgarien (45950/99) förtal; även artikel 13
Vachev ./. Bulgarien (42987/98) brottmål; även artikel 5.3, 5.4 och 5.5.
Katsoulis m.fl. ./. Grekland (66742/01) äganderätt till mark; även artikel 1 i protokoll nr 1
13 juli
Rezette ./. Luxemburg (73983/01)
Guzicka ./. Polen (55383/00)
Tomková ./. Slovakien (51646/99)
Lislawska ./. Polen (37761/97) tvistemål; även artikel 13
Zynger ./. Polen (66096/01) tvistemål; även artikel 13
Beneficio Cappella Paolini ./. San Marino (40786/98) expropriation; även artikel 1 i protokoll nr 1
Zuzčák o. Zuzčáková ./. Slovakien (48814/99) skadestånd
15 juli
Bednarska ./. Polen (53413/99)
Nastos ./. Grekland (6711/02) bygglov; även artikel 13
Patrianakos ./. Grekland (19449/02) skadestånd ( ingen kränkning)
Pothoulakis ./. Grekland (16771/02) brottmål m.m.
Theodoropoulos m.fl. ./. Grekland (16696/02) arbetstvist; även artikel 13
Vayopoulou ./. Grekland (19431/02) skadestånd

ARTIKEL 5.3 – ”utan dröjsmål”
22 juni
Wesolowski ./. Polen (29687/96); även artikel 5.4
Pavletic ./. Slovakien (39359/98); även artikel 5.4 och 5.5
8 juli
Vachev ./. Bulgarien (42987/98); även artikel 6.1 och 5.4 och 5.5

ARTIKEL 5.4 – ”snabb prövning”
22 juni
Pavletic ./. Slovakien (39359/98); även artikel 5.3 och 5.5
24 juni
Frommelt ./. Lichtenstein (49158/99)
8 juli
Vachev ./. Bulgarien (42987/98); även artikel 6.1 och 5.3 och 5.5




Senast ändrad: 2011-04-12