JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 2 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den  20 januari - den 12 februari 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

G.K. mot Polen, 2004-01-20
Olaglig häktning under för lång tid som inte kunde prövas i ett kontradiktoriskt förfarande kränkte artiklarna 5.1, 5.3 och 5.4. Censur av den häktades post kränkte artikel 8.

D.P. mot Polen, 2004-01-20
Ytterligare en dom mot Polen för kränkning av artikel 5.1 och 5.3 för olaglig och för lång häktning.

Güven m.fl. mot Turkiet, 2004-01-22
Irfan Kaya mot Turkiet, 2004-01-22
Jalaliaghdam mot Turkiet, 2004-01-22
Kircan mot Turkiet, 2004-01-22
Korkmaz mot Turkiet, 2004-01-22
Özertikoglu mot Turkiet, 2004-01-22
Halil Dogan mot Turkiet, 2004-01-29
Kalyoncugil m. fl. mot Turkiet, 2004-01-29
Tahir Duran mot Turkiet, 2004-01-29
Turkiet åter fällt för kränkning av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i en nationell säkerhetsdomstol.

Jahn m.fl. mot Tyskland, 2004-01-22
Krav på att mark, som erhållits genom en jordbruksreform i forna DDR, skulle överföras till den tyska staten utan ersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

H.A.L. mot Finland, 2004-01-27
Bristande kommunikation av handlingar och bristande beslutsmotivering stred mot kravet på ett kontradiktoriskt förfarande och kränkte artikel 6.1.

Kyprianou mot Cypern, 2004-01-27
När samma domstol dömde advokat som den inför vilken han påstods ha gjort sig skyldig till domstolstrots kränktes artikel 6.1, 6.2 och 6.3 a).

Laukkanen och Manninen mot Finland, 2004-02-03
När hovrätt vägrade hålla muntlig förhandling för att höra vittnen p.g.a. att klaganden inte förmått klargöra vittnesmålens betydelse och relevans kränktes inte vare sig artikel 6.1 eller artikel 6.3 d).

Crochard m.fl. mot Frankrike, 2004-02-03
Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.

Menher mot Frankrike, 2004-02-03
Frankrike även fällt för kränkning av artikel 6.1 genom att klagande som inte haft en av kassationsdomstolen godkänd advokat inte fått del av och kunnat bemöta generaladvokatens yttrande.

Kosmopoulou mot Grekland, 2004-02-05
Bristande åtgärder från myndigheternas sida för att främja kontakten mellan barn och förälder med umgängesrätt och underlåtenhet att låta denna förälder ta del av psykiatriskt utlåtande avseende barnet kränkte artikel 8.

Parisi och tre andra mot Italien, 2004-02-05
Utdragen prövning av konkursbeslut kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Puhk mot Estland, 2004-02-10
Lagändring med nytt rekvisit för skattebrott tillämpades retroaktivt och kränkte artikel 7.1.

Depiets mot Frankrike, 2004-02-10
Att två domare, som tidigare prövat ett överklagande från en person, ingick i kassations-domstolen när samma persons överklagande av fällande dom prövades kränkte inte artikel 6.1.

B.B. mot U K, 2004-02-10
Åtal för homosexuell förbindelse som grundades på bestämmelser vilka innehöll olika åldersgränser för samtycke till heterosexuella och homosexuella förbindelser kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.

Gennadiy Naumenko mot Ukraina, 2004-02-10
Livstidsdömd kunde inte visa att han i ukrainskt fängelse utsatts för behandling som stred mot artikel 3 och ukrainsk lag innefattade ett effektivt rättsmedel och kränkte därför inte artikel 13.

Morel mot Frankrike, 2004-02-12
Frankrike åter fällt för krav på att en dömd person skall inställa sig i fängelse för att få överklaga till kassationsdomstolen.
 

     Domar i Grand Chamber

Perez mot Frankrike, 2004-02-12
Nytt synsätt på tillämpligheten av artikel 6 i brottmål där civil part deltar.

SVENSKA DOMAR

     Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Stockholm dom den 12 december 2003 i mål nr 4116-03 i fråga om undantag från föreläggande att lämna uppgifter.

Kammarrättens i Jönköping beslut den 30 januari 2004 i mål 2512--2518-03 m.fl. i fråga om avvisning av ansökan om rättsprövning.
 

ALLMÄNT

I sitt tal den 22 januari 2004 i samband med invigning av det nya arbetsåret valde presidenten Luzius Wildhaber att tala om fyra mål som avgjorts under 2003. De mål som behandlades var Refah Partisi (se nr 3/03) om upplösning av ett politiskt parti som bl.a. ville inför sharia, Garaudy mot Frankrike, beslut om inadmissibility den 24 juni 2003 i fråga om en person som förnekade Förintelsen, Hatton (se nr 7/03) om bullerstörningar för boende nära Heathrow och Koua Poirrez (se nr 9/03) som bl.a. rör förhållandet mellan konventionen och EG-rätten och som visar hur komplexa de tre rättssystemen - det franska, gemenskapsrätten och konventionsrätten - som berördes i målet är och hur de kompletterar varandra. I det franska systemet fanns ett diskriminerande inslag som EG-rätten inte kunde rätta till. Det var bara i Strasbourg som situationen kunde lösas. - I övrigt uppehöll sig presidenten vid frågan om de allt överskuggande balanserna och betonade att man måste finna en lösning som säkerställer en meningsfull fortlevnad av konventionssystemet där samtidigt den enskildes klagorätt bevaras. Han förklarade att domstolen enhälligt begär ett organ som kan sortera bort icke meriterade ansökningar och återkommande ansökningar i redan avgjorda frågor. Domstolen är också enig i sin önskan att få ett förfarande med pilotmål. Slutligen talade presidenten om behovet av ett pensionssystem för domarna för att ytterligare säkerställa dessas oberoende och om nödvändigheten av att få registreringspersonalen underställd domstolen i stället för Europarådet.

Inbjuden talare vid invigningen av det nya arbetsåret var presidenten för den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, Antônio Augusto Cançado Trinidade, som talade om de två domstolarnas nära kontakter samt om hur de lär av varandra och samverkar för en utveckling av den internationella rätten. (På Europadomstolens bibliotekssida finns en länk direkt till den interamerikanska domstolen.)

Vid den årliga presskonferensen framhöll presidenten Wildhaber för journalisterna att det kommande året är ett mycket kritiskt år för Europadomstolen med framtagandet av ett nytt protokoll för att reformera domstolens struktur och processregler, vilket skall vara klart att diskuteras i maj 2004. Han anförde vidare bl.a. följande. Domstolen har under en tid kämpat för att komma till rätta med det stadigt ökande antalet anhängiggjorda mål, f.n. finns det ca 65 800 ingivna ansökningar. Under nuvarande förhållanden måste domstolen både sortera ut ansökningar som är inadmissible och döma i viktiga mål som väcker nya och allvarliga frågor enligt konventionen. Det blir allt svårare att utföra båda dessa uppgifter på ett effektivt sätt. Det nya protokollet måste lösa dessa problem. Under de fem år som gått sedan den nya Europadomstolen tillskapades har domstolen meddelat 3308 domar, vilket kan jämföras med antalet domar under de fem föregående åren, vilket uppgick till 389 domar. Trots denna ökade produktivitet har målbalansen fortsatt att växa. Under 2003 kom det in 38 000 nya ansökningar, mer än två gånger så många det antal, 17 950, som avgjordes under året.  

Europadomstolen har nu fått en första domare för Bosnien och Herzegovina. Europarådets parlamentariska församling valde den 27 januari 2004 Ljiljana Mijovic till domare i domstolen. Ljiljana Mijoic, som är född 1964, valdes för perioden fram till den 31 oktober 2010.

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under december månad 77 domar, varav 2 i stor kammare. 57 ansökningar förklarades admissible, 1 524 för inadmissible och 66 avskrevs. 87 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-december 2003 meddelade domstolen 703 domar, förklarade 612 ansökningar admissible, 17 190 för inadmissible, avskrev 451 mål samt kommunicerade 1 610 ansökningar.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/ 

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
 http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname=
Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=
Hfjud&appno=all&RelatedMode=1
Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1
 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

G.K. mot Polen
(Ansökan nr 38816/97, dom den 20 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Olaglig häktning under för lång tid som inte kunde prövas i ett kontradiktoriskt förfarande kränkte artiklarna 5.1, 5.3 och 5.4. Censur av den häktades post kränkte artikel 8.
GK anhölls i mars 1995 misstänkt för bedrägeri och häktades genom beslut den 10 mars fram till den 2 juni 1995. Häktningsbeslutet förlängdes senare upprepade gånger. Under häktningstiden begärde GK vid ett antal tillfällen förgäves att bli frisläppt, trots att flera medåtalade släpptes. - I Europadomstolen klagade GK över att beslutet att hålla honom häktad under tiden den 1- den 24 januari 1997 var olagligt och stred mot artikel 5.1 samt över att den långa häktningstiden, tre år och 17 dagar, stod i strid med artikel 5.3. Han åberopade vidare artikel 5.4 och hävdade att han saknat rättsmedel för att få häktningsbeslutets laglighet prövad i domstol. Han klagade också över det utdragna förfarandet och hävdade slutligen att hans brev till Europadomstolen hade censurerats i strid med artikel 8 och artikel 34.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att det var ostridigt att häktningen av GK under tiden den 1-24 januari 1997 var olaglig. Det hade inte heller varit berättigat att hålla GK häktad under så lång tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och att det även skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen fann vidare att den polska lagstiftningen, vid den aktuella tidpunkten, inte garanterade att en ansökan prövades i ett kontradiktoriskt förfarande. En häktad hade ingen rätt att delta i en domstolsförhandling i fråga om häktningsbeslutet. Han kunde därför inte få sitt frihetsberövande prövat genom ett förfarande som fyllde kraven enligt artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

Det fanns i polsk lagstiftning ett förbud mot censur och annan ingripande behandling av dömda personers post till "institutioner som upprättats enligt internationella överenskommelser rörande mänskliga rättigheter som ratificerats av Polen". Myndigheterna hade handlat i strid med detta tydliga förbud i lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 34.

Domstolen konstaterade slutligen att den inte kunde finna att det skett några oskäliga dröjsmål i förfarandet mot GK och fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16                       
Artikel 5.3
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Jablonski v. Polen, dom 2000-12-21                       
Artikel 5.4
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29                       
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31                                     
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25           
Artikel 6.1
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Artikel 8
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25                          
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25                            
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04                       
Artikel 34
Foxley ./. U K, dom 2000-06-20                    
 

D.P. mot Polen
(Ansökan nr 34221/96, dom den 20 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Ytterligare en dom mot Polen för kränkning av artikel 5.1 och 5.3 för olaglig och för lång häktning
Målet gäller frågor av samma slag som i föregående referat och Europadomstolen fann även i detta mål enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och artikel 5.3.


Güven m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 40528/98, dom den 22 januari 2004)
Irfan Kaya mot Turkiet
(Ansökan nr 44054/99, dom den 22 januari 2004)
Jalaliaghdam mot Turkiet
(Ansökan nr 47340/99, dom den 22 januari 2004)
Kircan mot Turkiet
(Ansökan nr 48062/99, dom den 22 januari 2004)
Korkmaz mot Turkiet
(Ansökan nr 50903/99, dom den 22 januari 2004)
Özertikoglu mot Turkiet
(Ansökan nr 48438/99, dom den 22 januari 2004)
Halil Dogan mot Turkiet
(Ansökan nr 46503/99, dom den 29 januari 2004)
Kalyoncugil m. fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 57939/00, dom den 29 januari 2004)
Tahir Duran mot Turkiet
(Ansökan nr 40997/98, dom den 29 januari 2004)
Domarna finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för kränkning av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i en nationell säkerhetsdomstol.
Europadomstolen har liksom i många tidigare mål åter funnit att en civilperson, som anklagas för brott enligt strafflagen och som ställs inför en nationell säkerhetsdomstol där en av ledamöterna är en militär domare, har grundad anledning att befara att domstolen inte är oberoende och opartisk. Domstolen erinrade vidare om att en domstol som konstaterats sakna oberoende och opartiskhet inte under några omständigheter kan garantera en rättvis rättegång och att det vid sådant förhållande saknas anledning att pröva klagomål i övrigt enligt artikel 6 om ett orättvist förfarande. Domstolen fann enhälligt i samtliga mål att det skett en kränkning av artikel 6.1.

 

Jahn m.fl. mot Tyskland
(Ansökningar nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01, dom den 22 januari 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

Krav på att mark, som erhållits genom en jordbruksreform i forna DDR, skulle överföras till den tyska staten utan ersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Jahn och fyra andra tyska medborgare, J, hade alla ärvt mark som, med vissa begränsningar i äganderättsövergången, tilldelats deras familjer enligt 1945 års jordbruksreform i det forna Östtyskland, DDR. Den 16 mars 1990 trädde den så kallade Modrow-lagen i kraft. Den innebar att de tidigare restriktionerna i fråga om övergång av äganderätt till aktuell mark togs bort och att de berörda lantbrukarna fick full äganderätt till marken. Efter den tyska återföreningen krävdes det emellertid av J och vissa andra personer, som fått mark vid 1945 års jordbruksreform, att de utan ersättning skulle överföra marken till skattemyndigheten enligt en ändring i den tyska förmögenhetslagstiftningen i mars 1992. Enligt denna lag skulle de som ärvt mark som erhållits vid jordbruksreformen och som inte hade arbetat i jordbruk, skogsbruk eller matproduktion antingen den 15 mars 1990 eller under de föregående tio åren eller som varit medlemmar i ett jordbrukskooperativ i DDR överföra marken till skattemyndigheten. - I Europadomstolen klagade J över att de berövades sin egendom utan ersättning och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1. De klagade också över att de diskriminerades i förhållande till andra markägare som fått mark genom jordbruksreformen.

Europadomstolen fann att J var ägare till marken i fråga. Hurdan deras situation än varit innan Modrow-lagen trädde i kraft så hade de därigenom fått full äganderätt till marken. Modrow-lagen hade antagits av parlamentet i DDR och den blev en del av den tyska inhemska rätten vid den tyska återföreningen. Efter återföreningen hade J blivit registrerade som ägare i fastighetsregistret och de hade inledningsvis kunnat förfoga över sin egendom så som de önskade. Beslutet att de skulle överföra sin mark till skattemyndigheten innebar därför att de berövades sin egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Överföringen hade stöd i lag och hade skett i det allmännas intresse genom att den skulle rätta till de orättvisor, som enligt de tyska myndigheterna har blivit resultatet av Modrow-lagen.

Emellertid måste en rimlig jämvikt upprätthållas mellan samhällets allmänna intresses behov och kraven på att individernas grundläggande rättigheter skyddas. Domstolen erinrade om att ett övertagande av mark, utan att någon ersättning för dess värde betalades, i normalfallet skulle innebära ett oproportionerligt ingrepp. En total avsaknad av ersättning kunde endast i undantagsfall vara förenlig med artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen konstaterade att Modrow-lagen hade antagits av det första parlament som valts i fria val i DDR under 1990 i förhandlingar mellan de två tyska staterna under perioden mellan Berlinmurens fall och den tyska återföreningen. Målet med lagstiftningen hade varit att öppna upp DDR till en marknadsekonomi genom att ta bort alla restriktioner avseende mark som erhållits enligt jordbruksreformen. Om den tyska lagstiftarens syfte varit att rätta till orättvisa konsekvenser av Modrow-lagen genom att två år senare anta en ny lag så utgjorde det inte i sig något problem. Problemet var i stället den nya lagens innehåll. Enligt Europadomstolens mening kunde den tyske lagstiftaren, om proportionalitetsprincipen skulle följas, inte beröva de klagande deras egendom till fördel för staten utan att vidta åtgärder för att ge dem lämplig ersättning. De klagande hade emellertid inte fått någon ersättning. Även om omständigheterna kring den tyska återföreningen kunde anses som exceptionella rubbade avsaknaden av ersättning för statens övertagande av de klagandes egendom, till nackdel för de klagande, den jämvikt som måste råda mellan egendomsskyddet och det allmänna intressets krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktig motivering
Den portugisiske domaren Cabral Barreto, ordförande i målet, hade en skiljaktig motivering till att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Tillämplighet
James m fl ./. U K, dom 1986-02-21                          
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            
The Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09                         
Iatridis ./. Gekland, dom (GC) 1999-03-25                                               
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05                                               
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28                                   
Zwierzynski ./. Polen, dom 2001-06-19                                                   
Berättigande
The Former King of Greece m fl ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23 
Wittek ./. Tyskland, dom 2002-12-12                                                      
Forrer-Niedenthal ./. Tyskland, dom 2003-02-20    (jfr nr 3/03)        
Pressos Compania Naviera S.A. m fl ./. Belgien, dom 1995-11-20    
James m fl ./. U K, dom 1986-02-21                          
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Papamichalopoulos m fl ./. Grekland, dom 1995-10-31                       
Kuna ./. Tyskland, beslut 2001-04-10                                                                                  
Goretzki ./. Tyskland, dom 2002-01-24               


H.A.L. mot Finland
(Ansökan nr 38267/97, dom den 27 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bristande kommunikation av handlingar och bristande beslutsmotivering stred mot kravet på ett kontradiktoriskt förfarande och kränkte artikel 6.1.
Sökanden HAL är född 1953 och bosatt i Helsingfors. Han erhöll sjukförsäkringsförmåner på grund av en depressiv sjukdom som hindrade honom från att arbeta fr o m den 11 september 1995 och tills vidare. Den 16 oktober 1995 beslöts att förmånen skulle utgå t o m den 31 oktober s.å. I ett utlåtande bedömde den psykiatriker som behandlade HAL att hans arbetsförmåga skulle vara nedsatt till den 31 mars 1996. Med anledning härav ansökte HAL om förlängning av förmånsperioden. Folkpensionsanstaltens medicinske expert rekommenderade att yttrande skulle inhämtas från en psykiatrisk sakkunnig. Ingen av dessa läkare undersökte HAL, som fick avslag på sin ansökan av socialförsäkringskommissionen, utan att ha fått någon kännedom om experterna och deras utlåtanden. Vid hans fortsatta överklagande till socialförsäkringsnämnden fick HAL inte heller del av socialförsäkringskommissionens yttrande till nämnden och hans klagomål var förgäves liksom hans vidare överklagande till prövningsnämnden. Vid förnyade ansökningar från HAL med stöd av nya läkarutlåtanden var förfarandet detsamma. - I Europadomstolen klagade HAL över att förfarandet för prövning av hans ansökan varit orättvist, eftersom myndigheterna inte lämnat tillräckliga skäl för att inte godta av honom åberopade läkarutlåtanden och han inte fått några uppgifter om myndigheternas experter eller fått del av dessas utlåtanden. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att rätten till ett kontradiktoriskt förfarande i princip innebär att parterna i ett sådant förfarande som avses i artikel 6.1 skall få kännedom om och möjlighet att bemöta allt det som åberopas i syfte att påverka domstolens avgörande. Oavsett om en sökande har en teoretisk möjlighet att ta del av handlingar som en myndighet har underlåtit att kommunicera med honom eller ej, är det domstolens skyldighet att säkerställa att han kan delta i processen på ett fullständigt sätt, bl.a. genom att kommunicera alla dokument i akten även om de endast har en potentiell betydelse för utgången i målet.

När det gällde frågan om den nationella domstolen lämnat otillräckliga skäl hänvisade domstolen till tidigare avgöranden. Socialförsäkringskommissionen, vars motivering legat till grund för prövningsnämndens avgörande, innehöll endast en redogörelse för tillämpliga lagbestämmelser och en notering om den bevisning som HAL hade åberopat men innehöll ingen motivering av varför denna bevisning var otillräcklig.

Sammanfattningsvis fann domstolen att HAL inte fått tillräcklig information och uppgifter för att kunna delta i förfarandet på ett fullgott sätt. HAL hade därför inte heller fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19                      
Nideröst‑Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18         
K.P. ./. Finland, dom 2001-05-31  
K.S. ./. Finland, dom 2001-05-31                               
Hirvisaari ./. Finland, dom 2001-09-27                     
García Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21                 
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
 

Kyprianou mot Cypern
(Ansökan nr 73797/01, dom den 27 januari 2004)
Domen finns endast på engelska. 

När samma domstol dömde advokat som den inför vilken han påstods ha gjort sig skyldig till domstolstrots kränktes artikel 6.1, 6.2 och 6.3 a).
Kyprianou, K, är advokat och bosatt i Nicosia. Han dömdes av brottmålsdomstolen i Limassol till fem dagars fängelse och böter för domstolstrots i samband med att han korsförde en polis som var vittne i en mordrättegång i nämnda domstol. - I Europadomstolen klagade han över att han dömts av en domstol som inte var oberoende och opartisk och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Han hävdade vidare att även artikel 6.2 och artikel 6.3 a) hade kränkts. Slutligen hävdade han att det skett en kränkning hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen slog inledningsvis fast att artikel 6 var tillämplig i målet. Domstolen erinrade om att det är av grundläggande betydelse för att förtroendet för domstolarna skall kunna upprätthållas att de är opartiska. Därför måste en domstol först och främst subjektivt vara fri från förutfattade meningar och jäv. För det andra måste domstolen framstå som opartisk vid en objektiv bedömning. K hade gjort gällande att det förelåg både subjektiv och objektiv opartiskhet. Det var vid den objektiva bedömningen av avgörande betydelse att det var samma domare inför vilka K påstods ha begått det aktuella brottet som sedan dömde honom. Domstolen citerade ett uttalande i en dom från Supreme Court i USA ( Offutt v. USA; 348 U.S. 11.75 S.Ct.11):

“But judges also are human, and may, in a human way, quite unwittingly identify offence to self with obstruction to law. Accordingly, this Court has deemed it important that district judges guard against this easy confusion by not sitting themselves in judgment upon misconduct of counsel where the contempt charged is entangled with the judge's personal feeling against the lawyer”.

Vid den subjektiva bedömningen erinrade domstolen om att det måste presumeras att en domare är oberoende tills motsatsen bevisas. En viss personlig partiskhet framgick av den diskussion som förevarit mellan domarna och K. Avsaknaden av opartiskhet bevisas av domarnas uppträdande mot K och hur snabbt de dömde honom för domstolstrots. Bristerna i brottmålsdomstolen har inte rättats till av högsta instans. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen, som - trots vad som uttalats i tidigare avgöranden - fann skäl att pröva även övriga åberopade punkter i artikel 6, fann att det framgick av den nationella domstolens protokoll att denna domstol i diskussionerna med K gett uttryck för uppfattningen att han var skyldig till domstolstrots. Inte heller i detta avseende hade det skett någon rättelse i högsta instans. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.2.

När det gällde artikel 6.3 a) hade K åberopat att den nationella domstolen inte upplyst honom i detalj om anklagelserna mot honom. I sitt beslut hade brottmålsdomstolen uttalat att hans gester varit ägnade att skapa en känsla av osäkerhet och rädsla hos domstolen. K hade hävdat att han inte rimligen kunde känna till domstolens farhågor och att han därför borde ha upplysts om detta. Europadomstolen erinrade om att artikel 6.3 a) understryker betydelsen av att särskild omsorg iakttas när en person underrättas om en anklagelse. Svaranden har rätt att få veta inte bara vilka handlingar han påstås ha begått utan också hur dessa handlingar lagligen är karaktäriserade. Europadomstolen konstaterade att brottmålsdomstolen hade upplyst K om arten av och anledning till anklagelserna mot honom först sedan denna domstol uttryck sin uppfattning att K var skyldig till domstolstrots. Någon rättelse hade inte heller i denna del skett i högsta instans. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning också av artikel 6.3 a) och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6, tillämplighet
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08                                    
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21                                                    
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Artikel 6.1
Sander ./. U K, dom 2000-05-09                                                             
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01                       
Ravnsborg ./. Sverige, dom 1994-03-23                  
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
De Cubber ./. Belgien dom 1984-10-26                                                 
Artikel 6.2
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25  
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)                               
Artikel 6.3
Miailhe ./. Frankrike (nr 2), dom 1996-09-26                                        
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24                   
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25                          
 

Laukkanen och Manninen mot Finland
(Ansökan nr 50230/99, dom den 3 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

När hovrätt vägrade hålla muntlig förhandling för att höra vittnen p.g.a. att klaganden inte förmått klargöra vittnesmålens betydelse och relevans kränktes inte vare sig artikel 6.1 eller artikel 6.3 d).
Laukkanen, L, och Manninen, M, dömdes av tingsrätten i Lahti för bl.a. tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning till fängelse i 60 dagar respektive sex månader. I tingsrätten åberopade åklagaren ett vittne, N, som var polis ute på ett helt annat uppdrag och som känt igen L och M när de tog den bil som senare anmäldes som stulen. N vägrade lämna några upplysningar om ytterligare poliser varit med vid tillfället. L och M klagade och yrkade att hovrätten skulle hålla muntlig förhandling eller visa målet åter till tingsrätten. De yrkade också att övriga poliser som varit med vid tillfället skulle namnges och höras som vittnen. I yttrande till hovrätten namngav åklagaren några poliser men hävdade att de inte skulle kallas som vittnen, eftersom de inte kunde lämna några upplysningar om fordonstillgreppet. L och M svarade skriftligen på vad åklagaren anfört. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och noterade att de klagande inte förmått klargöra vad som skulle visas genom förhör med de ifrågavarande poliserna. L och M klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen klagade L och M över att de inte fått försvara sig, eftersom de nationella domstolarna vägrat att kalla nyckelvittnen som kunnat korsförhöras. De klagade också över hovrättens vägran att hålla muntlig förhandling eller att visa målet åter till tingsrätten. De åberopade artikel 6.1 och artikel 6.3 d).

Europadomstolen konstaterade att även om de poliser, vilka L och M yrkat skulle kallas som vittnen, inte hade hörts av hovrätten så hade de inofficiellt frågats ut av åklagaren. L och M hade fått möjlighet att bemöta åklagarens synpunkter innefattande en redogörelse för hans samtal med de aktuella poliserna och vari dessa namngavs. L:s och M:s yrkanden hade avslagits med motiveringen att de inte förmått visa vad som skulle styrkas med vittnesmålen eller vilken betydelse dessa hade för utgången i målet. Vid sådant förhållande kunde Europadomstolen inte finna att det nationella förfarandet inte varit kontradiktoriskt eller att de nationella domstolarna hade överskridit det utrymme de haft för att besluta i fråga om bevisningen skulle tillåtas och för att värdera bevisningen. Domstolen noterade också att de fällande domarna grundade sig på uttalanden av ett vittne som hörts i tingsrätten i de tilltalades närvaro och där kunnat korsförhöras.

Till följd av en finsk reservation kunde L och M inte härleda någon allmän rättighet till muntlig förhandling i hovrätten från konventionen vare sig för att förhöra vittnen eller av något annat skäl. Även om reservationen inte fritog de finska domstolarna från att säkerställa att vittnen hördes på något stadium av förfarandet om det krävdes för att förfarandet skulle vara rättvist, så fann Europadomstolen att förfarandet som helhet inte kunde anses orättvist i den mening som avses i artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 6.1 eller artikel 6.3 d).

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26                          
Rowe o. Davis ./. U K, dom (GC) 2000-02-16                                       
 

Crochard m.fl. mot Frankrike
(Ansökningar nr 68255/01 - 68261/01, dom den 3 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.
Crochard och sex andra personer, C, hade alla varit anställda hos ett flygbolag som uppgått i Air France. De hävdade i franska domstolar att de fått för låga ersättningar och att Air France därför brutit mot de åtaganden bolaget gjort i samband med sammanslagningen. Kassationsdomstolens arbetsrättsliga avdelning avslog deras talan i juni 2000. - I Europadomstolen hävdade C att förfarandet i kassationsdomstolen varit orättvist, eftersom de inte fått del av referentens rapport medan däremot generaladvokaten fått en fullständig kopia därav.

Europadomstolen hänvisade till sin tidigare praxis och fann att det saknades anledning att göra en annan bedömning i det nu aktuella målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
 

Menher mot Frankrike
(Ansökan nr 60546/00), dom den 3 februari 2004).
Domen finns endast på franska.

Frankrike även fällt för kränkning av artikel 6.1 genom att klagande som inte haft en av kassationsdomstolen godkänd advokat inte fått del av och kunnat bemöta generaladvokatens yttrande.
Menher, M, förde talan mot sin arbetsgivare, UNRAP, ung. "Pensionärers och äldres nationella förbund" för kontraktsbrott och fick slutligt avslag i kassationsdomstolens arbetsrättsliga avdelning i januari 2000. - I Europadomstolen klagade M, som i kassationsdomstolen inte hade företrätts av en av nämnda domstol godkänd advokat, över att hon inte fått del av innehållet i generaladvokatens yttrande och inte fått tillfälle att bemöta hans synpunkter.

Europadomstolen framhöll med hänvisning till tidigare avgöranden att rätten till ett kontradiktoriskt förfarande i princip innebär att parter i brott- och civilmål skall få kännedom om och möjlighet att bemöta all bevisning som läggs fram i syfte att påverka domstolens beslut. Den klagande hade inte fått del av generaladvokatens yttrande. Förfarandet i det här aktuella målet skilde sig inte från de mål som domstolen prövat tidigare. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Voisine ./. Frankrike, dom 2000-02-08
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)             
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Vermeulen ./. Belgien, 1996-02-20


Kosmopoulou mot Grekland
(Ansökan nr 60457/00, dom den 5 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bristande åtgärder från myndigheternas sida för att främja kontakten mellan barn och förälder med umgängesrätt och underlåtenhet att låta denna förälder ta del av psykiatriskt utlåtande avseende barnet kränkte artikel 8.
Kosmopoulou, K, gifte sig 1987 och fick barn 1988. Under 1996 reste hon till U K och lämnade maken och barnet kvar i hemmet. Båda föräldrarna ansökte om vårdnaden och genom en dom i januari 1998 tillerkändes fadern - efter att tidigare fått vårdnaden genom interimistiska beslut, genom vilka K fått viss rätt till umgänge med barnet - slutligt vårdnaden om barnet. K klagade förgäves och gick sedan inte vidare. Under tiden pågick processer rörande umgänget med barnet och i ett medicinskt utlåtande i juni 1997, som utfärdats av tre psykologer vilka inte träffat eller undersökt K, hävdades att barnet led av att modern övergivit det. I utlåtandet hävdades att barnets negativa känslor kanske kunde skingras genom en tillfällig separation från modern. I en dom i juli 1997 beslöts att modern skulle få ha hand om barnet en dag i veckan och några dagar under skollov. På begäran av fadern minskades antalet dagar något. Kort därefter vägrade barnet som då befann sig hos modern att stanna där längre och domstolen upphävde på faderns begäran moderns rätt till umgänge. I en senare dom i december 1997 fann domstolen emellertid att det var viktigt för barnet att ha kontakt med sin mor och att barnets vägran att besöka henne hade orsakats av faderns beteende, eftersom han hade gjort barnet delaktigt i sina tvister med modern. Både föräldrarna och barnet undersöktes av psykiatriker och i en rapport i juni 1998 konstaterades att det var nödvändigt för barnet att ha kontakt med sin mor. Denna rapport fick modern dock en kopia av först i februari 2002, eftersom myndigheterna tidigare vägrat henne detta av sekretesskäl. Modern klagade sedan utan framgång i domstol över att hennes förre make uppsåtligen hindrade henne från att få kontakt med barnet. När Europadomstolen prövade målet fanns ca 35 brottmål i de nationella domstolarna, anhängiggjorda av antingen modern eller fadern. - I Europadomstolen klagade K över att de grekiska domstolarna inte verkat för en snabb återförening av mor och barn, över att hennes umgängesrätt upphävts vid två tillfällen utan att hon fått yttra sig och över att hennes förre makes bristande samarbete inte hade beaktats.

Europadomstolen erinrade om att ett barn som föds inom äktenskapet från födseln är en del av det förhållandet och att det från barnets födsel finns ett band mellan barnet och föräldrarna som innebär ett "familjeliv" och som senare inte kan brytas annat än i undantagsfall. Det huvudsakliga syftet med artikel 8 är att skydda enskilda mot godtyckliga ingrepp från myndigheternas sida. Begreppet "respekt för familjelivet" innefattar också positiva skyldigheter. Vidare ger artikel 8 föräldrar en rätt att få åtgärder vidtagna för att kunna återförenas med sina barn och en motsvarande skyldighet för myndigheterna att vidta sådana åtgärder. Domstolen framhöll att när det gällde att avgöra om den bristande verkställigheten av K:s umgängesrätt innebar att hennes rätt till respekt för sitt familjeliv inte hade respekterats så måste de motstående intressena vägas jämt mot varandra. Det ankom inte på Europadomstolen att tala om hur de nationella domstolarna skulle väga in barnets intressen. Domstolen fann det ändå slående att inga vidare åtgärder vidtagits av myndigheterna trots att barnets problem redovisats i det psykiatriska utlåtandet där det också rekommenderades att barnet skulle ha regelbunden kontakt med sin mor. K:s umgängesrätt hade upphävts två gånger utan att hon fått ge uttryck för sin inställning och kort tid efter det att den fastställts vid en tidpunkt som varit av avgörande betydelse för om barnet, nio och ett halvt år gammalt, skulle kunna återskapa en regelbunden kontakt med sin mor. Domstolen konstaterade vidare att modern fått en kopia av det psykiatriska utlåtandet först efter tre och ett halvt år och betonade vikten av att föräldrarna garanteras möjlighet att göra framställningar för att få utökad kontakt med sina barn och att de får tillgång till alla relevanta uppgifter som är tillgängliga för domstolen. Domstolen noterade vidare att ingen av de tre psykologer som upprättat det medicinska utlåtandet 1997 hade undersökt K innan de drog sina slutsatser. K hade därför inte varit delaktig i beslutsprocessen i tillräcklig utsträckning för att hennes intressen skulle ges ett riktigt skydd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19  
Ahmut ./. Nederländerna, dom 1996-11-28             
Glaser ./. U K, dom 2000-09-19                                 
X, Y o. Z ./. U K,dom 1997-04-22 
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                    
Ignacollo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25                                
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07                       
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09                           
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13                                          
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27                                                  
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)                        
Hoppe ./. Tyskland, dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)  
 

Parisi och tre andra mot Italien
(Ansökan nr 39884/98, dom den 5 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Utdragen prövning av konkursbeslut kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
De sökande, P är barn till en man som försattes i konkurs 1983. Han avled 1988 sedan han väckt talan för att få konkursbeslutet hävt. Konkursbeslutet hävdes av appellationsdomstolen genom en dom i november 1997, vilken fastställdes av kassations-domstolen i november 2000. 1998 beslöt en domare att faderns egendom skulle återlämnas. P ansökte ett flertal gånger om att upphävandet skulle införas i fastighets-registret så att de kunde återfå sin egendom. Beslutet registrerades i mars 2002 och egendomen återlämnades till P. - I Europadomstolen klagade P över att de berövats sin egendom genom konkursbeslutet i strid med artikel 1 i protokoll nr 1. De hävdade vidare att det skett en kränkning av artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att den redan tidigare prövat ansökningar rörande likartade förhållanden och att den då konstaterat att det skett en kränkning av konventionen. I det aktuella fallet hade förfarandet pågått i 18 år och nio månader för prövning i en instans och därmed hade den jämvikt som skall råda mellan det allmännas intresse av att borgenärer får betalt och de sökandes intresse av respekt för sin egendom rubbats. Ingreppet i P:s rättigheter och friheter hade därmed varit oproportionerligt i förhållande till det som skulle uppnås med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Eftersom P till slut fått rätt i de nationella domstolarna hade de haft till gång till ett effektivt rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)       
Artikel 13
Soering ./. U K, dom 1989-07-07  
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04                                          


Puhk mot Estland
(Ansökan nr 55103/00, dom den 10 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Lagändring med nytt rekvisit för skattebrott tillämpades retroaktivt och kränkte artikel 7.1.
Puhk, P, som vid den aktuella tidpunkten var ägare till och direktör för ett företag i Tartu, dömdes den 17 februari 1999 för skattebrott och bokföringsbrott avseende inkomster 1993 till 4 års fängelse. Därvid fann domstolen att en bestämmelse som trätt i kraft i januari 1995 kunde tillämpas, eftersom P:s underlåtenhet att betala den ifrågavarande skatten och hans kriminella verksamhet pågått ända till oktober 1995. - I Europadomstolen klagade P över att den aktuella lagen tillämpats på handlingar som begåtts innan lagen trädde i kraft och att lagen därför tillämpats retroaktivt. Han åberopade artikel 7.1.

Europadomstolen erinrade om att artikel 7, som är en oundgänglig del av rättsäkerheten, intar en framskjuten plats i konventionens skyddssystem, vilket understryks av att det inte är möjligt att göra undantag från bestämmelsen med stöd av artikel 15. Enligt domstolens praxis innebär artikel 7 inte bara ett förbud att retroaktivt tillämpa strafflag till nackdel för den anklagade. Artikeln innefattar också mer allmänt principen att endast lagen kan definiera ett brott och föreskriva ett straff. Skatteundandragande hade visserligen varit ett brott redan när P begick de aktuella gärningarna men då under vissa förutsättningar. I den nya lagen hade därutöver lagts till ett uppsåtsrekvisit och kraven var alternativa, inte kumulativa. De tidigare angivna förutsättningarna var inte uppfyllda i P:s fall och den nationella domstolen hade tillämpat det tillagda uppsåtsrekvisitet på handlingar som hade begåtts innan lagen trädde i kraft. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 7.1.

HÄNVISNINGAR
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22                                    
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22                                     
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25                
Veeber ./. Estland (no. 2), dom 2003-01-21 (jfr nr 2/03)                                                   
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22             
Ecer o. Zeyrek ./. Turkiet, dom 2001-02-27                                          


Depiets mot Frankrike
(Ansökan nr 53971/00, dom den 10 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Att två domare, som tidigare prövat ett överklagande från en person, ingick i kassationsdomstolen när samma persons överklagande av fällande dom prövades kränkte inte artikel 6.1.
Depiets, D, misstänktes för att ha utsatt sina styvdöttrar för sexuella övergrepp. En formell utredning inleddes i september 1994 avseende våldtäkt och grovt sexuellt övergrepp. D begärde förgäves att bli frisläppt under utredningen. Han åtalades och överklagade det beslutet hos kassationsdomstolen utan framgång. I en dom den 3 april 1998 fann brottmålsdomstolen honom skyldig i enlighet med åtalet och dömde honom till 19 års fängelse. Hans överklagande avslogs av kassationsdomstolen, bland vars ledamöter ingick två domare som hade prövat D:s överklagande av åtalsbeslutet. - I Europadomstolen klagade D över att kassationsdomstolen inte varit opartisk eftersom två ledamöter tidigare hade prövat hans överklagande. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att D inte ifrågasatt de ifrågavarande domarnas personliga opartiskhet. Emellertid kunde det förhållandet att två av domarna deltagit vid prövningen av två andra klagomål som D framställt ge upphov till misstankar hos honom om att domstolen inte var opartisk. När det gällde att bedöma om sådana misstankar var berättigade beaktade domstolen arten och den särskilda funktionen av kassationsdomstolens omprövning. De domare som deltagit i den tidigare prövningen hade vid båda tillfällena funnit att underinstansens beslut varit lagliga. Frågan i det första fallet hade emellertid gällt utredningens laglighet medan frågorna i det andra överklagandet avsåg lagligheten av domen. Domarna hade inte vid något tillfälle haft att pröva anklagelserna mot D i sak och hade prövat olika laglighetsfrågor vid de skilda tillfällena. Även om D kan ha hyst vissa tvivel om kassationsdomstolens opartiskhet hade han med hänsyn till skillnaderna i överklagandena inga objektiva grunder för att befara att domstolen kunde ha haft förutfattade meningar när den prövade hans överklagande av den fällande domen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Gautrin m.fl. ./. Frankrike, dom 1998-05-20              
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26                                                     
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06                                                                                  
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24                
Nortier ./. Nederländerna, dom 1993-08-24                                          
Saraiva de Carvalho ./. Portugal, dom 1994-04-22                              
Civet ./. Frankrike, dom (GC) 1999-09-28 


B.B. mot U K
(Ansökan nr 53760/00, dom den 10 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Åtal för homosexuell förbindelse som grundades på bestämmelser vilka innehöll olika åldersgränser för samtycke till heterosexuella och homosexuella förbindelser kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.
BB kontaktade polisen efter att ha blivit överfallen av en ung man med vilken han haft en homosexuell förbindelse. Han anhölls anklagad för att i strid med lag ha haft samlag med en 16-årig man. BB samtyckte till att genomgå en läkarundersökning med provtagning och hans hem genomsöktes av polisen. Han släpptes följande dag och anklagades därefter formellt. Han fick härefter inställa sig i flera instanser innan han senare frikändes. - I Europadomstolen klagade BB över att han diskriminerats på grund av sin sexuella läggning genom att han åtalats enligt en lag som kriminaliserade homosexuella aktiviteter med män under 18 år medan en 16-åring kunde samtycka till heterosexuella aktiviteter. Han klagade också över att han diskriminerats genom beslutet att åtala honom men inte den aktuelle 16-åringen. Han åberopade artikel 14 i förening med artikel 8.

Europadomstolen noterade att åldern för samtycke i UK nu är densamma för homo-sexuella och heterosexuella sedan 2001. BB hade emellertid åtalats enligt den äldre lagstiftningen som gjorde det till ett brott att ha sexuellt umgänge med män under 18 år medan en 16-åring kunde samtycka till en heterosexuell förbindelse. Domstolen, som inte fann skäl att frångå tidigare praxis, fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Sutherland ./. U K, dom (GC) 2001-03-27 (avskrivet) och kommissionens rapport 1997-07-01
S.L. ./. Österrike, dom 2003-01-09
L. o. V. ./. Österrike, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)   
S.B.C. ./. U K, dom 2001-06-19      (jfr nr 1/03)         


Gennadiy Naumenko mot Ukraina
(Ansökan nr 42023/98, dom den 10 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Livstidsdömd kunde inte visa att han i ukrainskt fängelse utsatts för behandling som stred mot artikel 3 och ukrainsk lag innefattade ett effektivt rättsmedel och kränkte därför inte artikel 13.
Naumenko, N, avtjänar f.n. ett livstidsstraff i fängelse. Han dömdes den 26 april 1996 för två fall av mord, mordförsök och våldtäkt till dödsstraff. Domen fastställdes av högsta instans i juli 1996 och N fördes till en dödscell i fängelset i Kharkiv. Straffet förvandlades till livstids fängelse i juni 2000. Vid ankomsten till Karkivfängelset undersöktes N av en psykiatriker som inte fann att han led av någon psykisk störning. Sedan han fått avslag på sitt överklagande i högsta instans visade N tecken på störningar och hans journal visar att han var psykotisk och hade självmordstankar samt att han var benägen att bli aggressiv. Han placerades under tillsyn av en psykiatriker och 1996 och 1997 fick han medicinering i form av neuroleptika och andra psykofarmaka antingen oralt eller som injektion. Under tiden i Kharkivfängelset försökte N flera gånger ta sitt liv genom att hänga sig. Han klagade bl.a. över att han misshandlades och över att han var försedd med handfängsel dagar i sträck. Mellan maj 1996 och september 2000 anhängiggjorde han mer än 150 klagomål hos nationella och internationella organ i vilka han ifrågasatte lagligheten av de beslut som fattats i hans fall. Han påstod också att han utsatts för misshandel och tortyr. - I Europadomstolen hävdade N att han under tiden i Kharkivfängelset från 1996-2001 utsattes för behandling i strid med artikel 3 och påstod att han felaktigt tvingats ta medicin, att han fått el-chocker, blivit belagd med handfängsel utan anledning och utsatts för strålning. Han klagade även enligt artikel 13 på att han enligt nationell lag saknat möjlighet att klaga över denna behandling.

Europadomstolen, som först avfärdade regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts, erinrade om att nationella myndigheter är skyldiga att skydda fångars hälsa och att det inte spelar någon roll hur obehaglig en behandling är om den är nödvändig. Av bl.a. N:s medicinska journal framgick klart att han led av en mental störning och att han vid två tillfällen försökt ta sitt liv. N hade inte förmått lägga fram tillräcklig bevisning för att myndigheterna gjort fel när de tvingade honom att ta medicinen. Det var inte heller visat att han fått felaktig medicin eller dosering eller att han fått någon annan medicin. Det kunde därför inte slås fast bortom rimligt tvivel att N tvingats ta medicin i strid med artikel 3.

Domstolen utgick från att det fanns två tillfällen när N belagts med handfängsel som var i fråga. Det ena tillfället kunde inte prövas eftersom konventionen ännu inte trätt i kraft i Ukraina då. När det gällde det andra tillfället fann domstolen att fakta talade för att myndigheterna inte fängslat N mer än vad som varit nödvändigt för att hindra honom att begå våldshandlingar antingen mot sig själv eller andra eller i en utsträckning som berättigad med hänsyn till säkerheten i fängelset. N hade i detta hänseende inte utsatts för någon omänsklig eller förnedrande behandling.

N hade vidare påstått att han blivit slagen vid fem tillfällen under tiden Kharkivfängelset. Det fanns emellertid inga bevis som talade för att han fått slag som innebar en omänsklig och förnedrande behandling. Det fanns inte heller något som gav stöd åt N:s påståenden om att han fått el-chocker eller utsatts för strålning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

När det gällde klagomålet enligt artikel 13 konstaterade Europadomstolen att det enligt ukrainsk lag var åklagarens uppgift att utreda fångars klagomål om misshandel eller tortyr och att samla nödvändig bevisning och t.ex. besöka fängelset och intervjua fångarna och personalen. I målet framgick att N hade anhängiggjort mer än 150 klagomål mellan maj 1996 och september 2000 och att ett stort antal av dem ställts till åklagarmyndigheten. N hade träffat åklagaren flera gånger och det fanns inget som tydde på att han haft några problem med att föra fram sina klagomål. Detsamma gällde för hans skriftliga klagomål. N hade fått skriftliga svar på de flesta av sina klagomål och han hade bekräftat att han haft möjlighet att träffa sin advokat när han ville. Den nationella lagstiftningen tillhandahöll således ett rättsmedel som i princip var effektivt men N hade inte utnyttjat detta när han inte velat lämna åklagaren uppgifter som stödde hans klagomål. Han hade inte heller överklagat åklagarens beslut. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kräkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Prövningens omfattning
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10                   
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2000-04-06                                  
Sovtransavto Holding ./. Ukraina, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)                                    
Baggetta ./. Italien, dom 1987-06-25                        
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24               
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Artikel 35.1
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Abdurrahman Orak ./. Turkiet, dom 2002-02-14 (jfr nr 3/02)             
Annoni di Gussola m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-11-14                      
Artikel 3
V. v. U K, dom (GC) 1999-12-16
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16                       
Danmark/Norge/Sverige/Nederländerna ./. Grekland, kom. rapport 69-11-05 (finns i beslut 1970-04-15)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30                  
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27                     
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30                            
Keenan ./. U K, 2001-04-03
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24                                         
Soering ./. U K, dom 1989-07-07  
D.G. ./. Irland, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02)                                                                       
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09                             
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03) 
Artikel 13
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15                                  
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Abdurrahman Orak ./. Turkiet, dom 2002-02-14 (jfr nr 3/02)
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27                     
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21               
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Tess ./. Lettland, beslut 2002-12-12


Morel mot Frankrike
(Ansökan nr 43284/98, dom den 12 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Frankrike åter fällt för krav på att en dömd person skall inställa sig i fängelse för att få överklaga till kassationsdomstolen.         
Morel, M, hade flera byggnadsföretag som han startat för att uppföra byggnader till 1992 års olympiska vinterspel. Företagen kunde emellertid inte fullgöra sina uppdrag inom den överenskomna tiden eftersom de inte fick de bidrag som de räknat med. Olympiska spelens organisationskommitté som hade tilldelat kontrakten inställde betalningarna och bolagen ställdes under förvaltning. Efter ett antal klagomål anklagades M 1994 för olika brott enligt arbetslagstiftningen. Han befanns skyldig till de flesta anklagelserna och dömdes till två års fängelse. M överklagade och yrkade bl.a. att de personer som utsetts som förvaltare för bolagen skulle höras vid rättegången. Såväl hans yrkande som hans överklagande avslogs. Hans överklagande till kassationsdomstolen avvisades eftersom han inte inställt sig i fängelse eller fått ett undantag från kravet på att göra så. - I Europadomstolen klagade M över kravet på att han skulle inställa sig i fängelse för att få överklaga och åberopade artikel 6.1. Han klagade också enligt artikel 6.1 och 6.3 D över att han inte fått möjlighet att höra vittnen som varit viktiga för hans försvar. Till sist hävdade han att kravet på att han skulle inställa sig i fängelse stred mot artikel 5.1, artikel 13 och artikel 14.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts, erinrade, med hänsyn till betydelsen av den slutliga prövning som utfördes av kassationsdomstolen, om att förlusten av rätten att överklaga var en särskilt allvarlig sanktion som påverkade den rätt till tillgång till domstolsprövning som garanteras i artikel 6. Den omständighet att M kunnat begära undantag från denna bestämmelse ändrade inte bedömningen. Det hade därför skett ett oberättigat ingrepp i M:s rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att M inte förmått visa att de åberopade vittnenas utsagor skulle ha tillfört målet något nytt av betydelse för utgången i målet. Det hade inte heller visats att M:s rätt till en rättvis rättegång hade inskränkts. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.3 d). Domstolen fann slutligen att klagomålet enligt artiklarna 5.1, 13 och 14 omfattades av prövningen enligt artikel 6.1 och att det därför inte var nödvändigt att pröva dem särskilt.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35.1
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Artikel 6.1
Goth ./. Frankrike, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02)                         
Coste ./. Frankrike, dom 2002-12-17                         
Artikel 6.3 d)
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20                          
Conseil ./. Frankrike, kommissionens beslut 1995-06-28                   
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Erich Priebke ./. Italien, beslut 2001-04-05              
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21

DOMAR I GRAND CHAMBER

Domstolen har den 12 februari 2004 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Perez mot Frankrike
(Ansökan nr 47287/99, dom den 12 februari 2004)

Nytt synsätt på tillämpligheten av artikel 6 i brottmål där civil part deltar.
Perez, P, anmälde i juli 1995 till den lokala polisen att hon blivit överfallen av sin son och dotter. Hon påstod att hennes barn besökt henne med anledning av en tvist dem emellan rörande betalning av underhåll. Medan de tre befann sig i en bil som kördes av dottern gav sonen henne två injektioner av en okänt innehåll. Märken efter injektionerna hittades på P:s kropp och polisen kunde senare fastställa att sprutan innehöll spår av Valium. En förundersökning påbörjades och P inträdde i förfarandet som civil part. I mars 1997 beslöt undersökningsdomaren att lägga ned målet, eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att någon begått ett brott. P:s överklagande avvisades med motiveringen att hon klagat för sent. Även hennes begäran om laglighetsprövning avslogs i april 1998. - I Europadomstolen hävdade P i allt väsentligt att förfarandet i kassationsdomstolen, efter beslutet att avskriva utredningen i vilken hon varit en civil part, inte var rättvist.

Europadomstolen tog först ställning till regeringens invändning att artikel 6 inte var tillämplig, eftersom P under förfarandet i nationell domstol inte hade yrkat ersättning för den skada som direkt orsakats av det påstådda brottet. Regeringen framhöll att det var av avgörande betydelse för att artikel 6 skulle kunna tillämpas om målet i fråga pågick eller om det var avslutat. Europadomstolen erinrade om sin tidigare praxis i fråga om tillämpligheten av artikel 6 med avseende på brottmål med en civil part, där domstolen framhållit att tillämpligheten av artikel 6 härrörde från en kombination av nationella bestämmelser och tillåtligheten av att träda in som civil part i brottmålet. Med hänsyn till vissa olägenheter som uppkommit på grund av denna praxis ville domstolen undanröja den osäkerhet som rått ifråga om tillämpligheten av artikel 6 på förfaranden med en civil part.

Domstolen fann att den behövde anlägga ett nytt synsätt grundat på en restriktiv tolkning av begränsningarna av de skyddsgarantier som finns i artikel 6. Även om domstolen funnit att "civila rättigheter och skyldigheter" skall tolkas autonomt har den också slagit fast att den ifrågavarande statens nationella lagstiftning inte är utan betydelse i det sammanhanget. Huruvida en rättighet skall anses som civil i konventionens mening måste avgöras mot bakgrund inte bara av dess legala karaktär utan också med hänsyn till dess sakliga innehåll och verkningar enligt den nationella lagstiftningen. Domstolen måste vidare ta hänsyn till syftet med konventionen. Efter att ha undersökt den aktuella franska lagstiftningen fann domstolen att ett straffrättsligt klagomål tillsammans med en ansökan om att få träda in i processen som civil part faller inom tillämpningsområdet för artikel 6.1 utom i vissa speciella fall. Domstolen ansåg inte att den av regeringen påtalade skillnaden mellan en civil parts ansökan om att få inträda i processen och en civil talan med yrkande om skadestånd uteslöt att artikel 6 var tillämplig. Det är fullt tänkbart att artikel 6 kan vara tillämplig även när det inte finns något yrkande om ekonomisk gottgörelse, det räcker att utgången i målet är avgörande för den civila rättigheten i fråga. Det nya synsättet är helt förenligt med behovet av att skydda offrens rättigheter. Enbart det förhållandet att kraven för "en rättvis rättegång" inte är desamma i tvister om civila rättigheter och skyldigheter som i brottmål, vilket framgår av det förhållandet att det för civila tvister inte finns samma krav som för brottmål finns i artikel 6.2 och 6.3, medför inte att domstolen kan bortse från offrens svåra belägenhet och nedvärdera deras rättigheter.

Domstolen tillämpade härefter det nya synsättet och fann att P som civil part hade anfört ett klagomål under brottsutredningen, att hon utövat sin rätt att begära gottgörelse för den skada som orsakats av den gärning för vilken hon var ett offer samt att hon inte avstått från denna rätt. Förfarandet föll då in under tillämpningsområdet för artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6 var tillämplig och att regeringens invändning skulle avvisas.

I sak fann Europadomstolen att kassationsdomstolen inte kunde kritiseras på rent formella grunder för att inte ha nämnt alla de lagbestämmelser som P hade åberopat. Även om artikel 6 innebär en skyldighet för domstolen att motivera sina avgörande kan det inte krävas ett detaljerat svar på varje argument. Kassationsdomstolen hade tagit tillräcklig hänsyn till och effektivt tagit itu med alla grunderna för P:s överklagande. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6, tillämplighet
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27                      
Acquaviva ./. Frankrike, dom 1995-11-21               
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25                         
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19                      
Hamer ./. Frankrike, dom 1996-08-07                        
Aït‑Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28                   
Maini ./. Frankrike, dom 1999-10-26                         
König ./. Tyskland, dom 1987-06-28                        
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29                        
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03                                 
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13       
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12                           
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26                                  
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27                    
Ministerkommitténs rekommendation Rec (2000)19, 2000-10-06
Ministerkommitténs rekommendationer R (83) 7, R (85) 11 and R (87) 21
Artikel 6, rättvis rättegång
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19                                
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09                                               
Jahnk o. Lenoble ./. Frankrike, beslut 2000-08-29  
García Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21                                              
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22                                                           

"SKÄLIG TID"



Under perioden den 20 januari - 10 februari 2004 har domstolen avgjort 16 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 20, 22, och 29 januari samt den 3, 5 och 10 februari 2004. Även mål som väsentligen gäller kraven på skyndsamhet enligt artikel 5 redovisas i förekommande fall här, se den 20 januari 2004. Tillämplig artikel att anges som underrubrik.

ARTIKEL 6.1
20 januari
Kangsaluoma ./. Finland (48339/99) brottmål
Earl ./. Ungern (59562/00) arvstvist
Lovász ./. Ungern (62730/00) skilsmässo- o. faderskapsmål
22 januari
Alge ./. Österrike (38185/97) dräneringstillstånd
Sekin m fl ./. Turkiet (26518/95) skadestånd trafikolycka
29 januari
Terzis ./. Grekland (64417/01) brottmål
Bellini ./. Italien (64258/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sorrentino Prota ./. Italien (40465/98) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kormacheva ./. Ryssland (53084/99) arbetstvist; även artikel 13
3 februari
Moufflet ./. Frankrike (53988/00) socialförsäkringsmål; pensionsförmån
5 februari
Morscher ./. Österrike (54039/00)
Litoselitis ./. Grekland (62771/00)
Dirnberger ./. Österrike (39205/98) brottmål
Weil ./. Frankrike (49843/99) brottmål; även orättvis rättegång, jfr Crochard m fl ./. Frankrike ovan
Papathanasiou ./. Grekland (62770/00) brottmål - ingen kränkning
10 februari
Coudrier ./. Frankrike (51442/99)

ARTIKEL 5.4
20 januari
König ./. Slovakien (39753/98)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Stockholm dom den 12 december 2003 i mål nr 4116-03 i fråga om undantag från föreläggande att lämna uppgifter.
Skattemyndigheten hade förelagt ett försäkringsbolag att inkomma med uppgifter om juridiska personer som hade eller haft båtförsäkring hos bolaget under åren 2000-2001. Bolaget ansökte hos länsrätten om undantag från föreläggandet för vissa handlingar och uppgifter och åberopade bl.a. att försäkringsvillkoren utgör företagshemligheter, att bolaget hanterar känslig information om sina kunder samt att bolagets kundregister är en företagshemlighet som indirekt avslöjar bolagets prissättningsstruktur m.m. Länsrätten fann att handlingarna inte innehöll uppgifter av skyddsvärd natur. Bolaget anförde vidare att skattemyndighetens omfattande och resurskrävande förläggande stred mot proportionalitetsprincipen. Länsrätten fann att skattemyndighetens kontroll av efterlevnaden av skattereglerna fick anses tillgodose ett betydande allmänt intresse där tredjemanskontrollen utgör ett nödvändigt inslag. Den som skall lämna uppgifter kan begära att skattemyndigheten biträder vid eller själv utför arbetet om uppgiftslämnandet kräver betydande arbetsinsatser. Mot denna bakgrund fann länsrätten att föreläggandet inte framstod som oproportionerligt och avslog därför bolagets begäran.

I överklagande till kammarrätten hävdade bolaget att det, om bolaget tvingades lämna ut de begärda uppgifterna, skulle innebära en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 till Europakonventionen, och att föreläggandet därför stred mot bolagets rätt till respekt för sin egendom och att utnyttja sin egendom. Bolaget anförde vidare följande. Även om staten anser att en sådan långtgående åtgärd som att tvinga bolaget att lämna ut sin mest värdefulla egendom är nödvändig för det allmänna intresset får denna åtgärd inte vara alltför betungande för bolaget. Det är tidskrävande och arbetsbetungande samt förenat med extra kostnader att ta fram de begärda uppgifterna. Det är ett betungande ingrepp för bolaget att behöva lämna de aktuella uppgifter och ingreppet står inte i rimlig proportion till det allmännas intresse. Genom att stor del av bolagets kundregister blir känt för utomstående förlorar detta sitt värde genom att det inte längre går att överlåta.

Kammarrätten avslog bolagets överklagande och anförde kortfattat att med hänsyn till att absolut sekretess gäller inom skattemyndighetens verksamhet så innefattar inte föreläggandet på det sätt som bolaget anfört ett sådant ingrepp i äganderätten att det kan anses strida mot artikel 1 i protokoll nr 1. Kammarrätten fann inte heller i övrigt skäl för att bifalla överklagandet.
 

Kammarrättens i Jönköping beslut den 30 januari 2004 i mål 2512--2518-03 m.fl. i fråga om avvisning av ansökan om rättsprövning.
Ett antal bostadsrättsföreningar ansökte om rättsprövning av Boverkets beslut att avslå överklaganden av länsstyrelsens beslut att inte lämna tillstånd till överlåtelse av tomträtter. Enligt Boverkets beslut kunde det enligt 12 § lagen om allmännyttiga bostadsföretag inte överklagas.

Kammarrätten redogjorde för bestämmelserna i rättsprövningslagen (RättsprL) och för bakgrunden till dess tillkomst. Kammarrätten konstaterade att ansökningarna i målet i och för sig var sådana att de omfattades av bestämmelserna i 1 § första stycket RättsprL men framhöll att även kraven i 1 § andra stycket måste vara uppfyllda och att det därför gällde att bedöma om Boverkets beslut kunde överprövas i domstol i annan ordning än genom resning. Därvid var utvecklingen i praxis avseende artikel 6.1 i Europakonventionen av särskild betydelse. Kammarrätten redogjorde härefter för lagrådets uttalande i prop. 2001/02:58 s. 102 och för regeringens uttalande prop. s. 40. Enligt kammarrättens mening syntes de redovisade förarbetsuttalandena tyda på att regeringen, Lagrådet och Svea Hovrätt haft den uppfattningen att det i lagen om allmännyttiga bostadsföretag införda överklagandeförbudet skulle innebära att Boverkets avgöranden skulle kunna angripas med stöd av RättsprL. Därefter framhölls att Regeringsrätten inte tycktes godta en sådan syn på ett överklagandeförbud. Regeringsrättens uttalande i RÅ 2002 not. 57 gav närmast vid handen att rättsprövningen är subsidiär i förhållande till rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen och att bestämmelserna om rättsprövning saknar betydelse vid bedömningen av om det med stöd av artikel 6.1 skall bortses från ett i författning föreskrivet överklagandeförbud. Kammarrätten fann mot denna bakgrund att annan slutsats inte kan dras än att ett beslut som trots överklagandeförbud kan överprövas av domstol med stöd av artikel 6.1 också kan överklagas till domstol i de fall förutsättningar föreligger för överprövning genom rättsprövning. Boverkets beslut rörde sådan civila rättigheter som avses i artikel 6 i konventionen. Kammarrätten fann mot angiven bakgrund att Boverkets beslut, trots det föreskrivna överklagandeförbudet, kan överklagas till domstol (Länsrätten i Stockholms län) med stöd av artikel 6.1 i Europakonventionen. Förutsättningarna för rättsprövning var därmed inte uppfyllda varför ansökningarna därom avvisades.

HÄNVISNINGAR
RÅ 2001 ref. 56
RÅ 2002 not.57

ÖVRIGT

Human rights information bulletin, nr 60 avseende tiden den 1 juli - den 31 oktober 2003 har nu kommit ut.

Axplock III - Ur svensk konventionstillämpning; artikel av Jan Södergren, Europarättslig tidskrift nr 4, 2003.




Senast ändrad: 2011-04-12