JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 11 2004

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 november - den 9 december 2004. Dessutom refereras tre domar från den 10 oktober som inte togs in i föregående nummer.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Achour mot Frankrike, 2004-11-10
Tillämpning av ny lagstiftning som förlängde den tidsperiod, inom vilken nya brott bedömdes som återfall, vilket medförde längre straff, ansågs retroaktiv och det skedde därför en kränkning av artikel 7.

Sejdovic mot Italien, 2004-11-10
Italiensk lag, som inte säkerställde att en person som dömts i sin frånvaro fick en ny prövning av anklagelserna mot honom i domstol, kränkte artikel 6.

Taskin m.fl. mot Turkiet, 2004-11-10
Brytning i guldgruva genom miljöfarlig process som, trots att tillstånden hävts av domstol, bedrevs med regeringens medgivande kränkte artiklarna 8 och 6.1.

Karhuvaara och Iltalehti mot Finland, 2004-11-16
Selistö mot Finland, 2004-11-16
Bristande proportionalitet mellan skyddet för privatlivet och rätten till yttrandefrihet visade att åtgärder i form fällande domar inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och artikel 10 hade därför kränkts.

Bruncrona mot Finland, 2004-11-16
Uppsägning av hyresavtal avseende öar, som av hävd betraktats som enskild familjs egendom och för vilken familjen betalat såväl egendomsskatt som förmögenhetsskatt, skedde informellt utan angivande av upphörandedag och kränkte därför rätten till respekt för egendomen enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Moreno Gómez mot Spanien, 2004-11-16
Ljudnivån på diskotek kränkte rätten till respekt för hemmet enligt artikel 8.

Ünal Tekeli mot Turkiet, 2004-11-16
Lagstiftning som inte tillät gift kvinna att bära endast sitt flicknamn innebar en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Issa m.fl. mot Turkiet, 2004-11-16
När det inte visats att turkiska trupper, vilka ostridigt befunnit sig i Irak, hade varit i det område där sju irakiska män dödats, hade dessa inte omfattats av Turkiets jurisdiktion i enlighet med artikel 1.

Čanády mot Slovakien, 2004-11-16
När beslut om böter som fattats av förvaltningsmyndighet inte kunde omprövas av domstol kränktes artikel 6.1.

Hooper mot U K, 2004-11-16
När varken den tilltalade eller hans försvarare fick inställa sig i domstol innan denna fattade beslut om villkorlig dom kränktes artikel 6.1 och 3 c).

Wood mot U K, 2004-11-16
Bandinspelning av hemlig avlyssning saknade lagstöd och det saknades ett effektivt rättsmedel för att föra talan avseende kränkningen och det hade därför skett en kränkning av såväl artikel 8 som av artikel 13.

Pravednaya mot Ryssland, 2004-11-18
Omprövning av lagakraftvunnet beslut avseende beräkning av ålderspension kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Prokopovich mot Ryssland, 2004-11-18
Utan hinder av att avlidens sambo behållit sin tidigare bosättningsregistrering utgjorde den lägenhet de bott i tillsammans hennes hem. När hon inom några dagar efter dödsfallet vräktes och besittningsrätten till lägenheten överfördes på en polisman, som var den avlidnes sons överordnade, saknade åtgärden stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

Puolitaival och Pirttiaho mot Finland, 2004-11-23
Fiskal, som i ett mål företrädde klagandes motpart och i ett annat mål satt som domare, kunde, bl.a. med hänsyn till de åtgärder hon vidtagit och den tid som förflutit, inte ge anledning till berättigade tvivel om hennes opartiskhet och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

Klyakhin mot Ryssland, 2004-11-30
För lång häktningstid, för utdraget förfarande utan effektivt rättsmedel, censur av fånges post och hindrad brevväxling med Europadomstolen medförde kränkningar av artiklarna 5.3, 5.4, 6.1, 8, 13 och 34.

Farbtuhs mot Lettland, 2004-12-02
Bristande tillsyn och omvårdnad samt fördröjd frigivning av svårt sjuk 84-åring som satts i fängelse innebar förnedrande behandling som kränkte artikel 3.

Kilian mot Tjeckien, 2004-12-07
Beslut att vägra bygglov kunde endast prövas av en högre förvaltningsmyndighet och det skedde därför en kränkning av rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Van Rossem mot Belgien, 2004-12-09
Beslut om husrannsakan som helt saknade begränsningar kränkte artikel 8.

Domar och beslut mot Sverige

Beslut i fem mål mot Sverige i fråga om admissibility.

     
Domar och beslut i Grand Chamber

Öneryildiz mot Turkiet, 2004-11-30
Slumområde rasade och nio personer omkom när metangas som bildades på soptipp exploderade. Nationella myndigheter som uppmärksammats på risken för det inträffade hade inte vidtagit några åtgärder för att förhindra olyckan och lagakraftvunnet skadestånd betalades inte. Det skedde därför kränkningar av artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt av artikel 13 i förening med båda dessa artiklar. 


SVENSKA DOMAR

     Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens beslut den 16 november 2004 i mål 4794-01 i fråga om muntlig förhandling i arbetsskademål.
Regeringsrättens dom den 2 december 2004 i mål nr 7080-02, bl.a. fråga om Presstödsnämnden är en oberoende och opartisk domstol.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under oktober månad 107 domar varav 1 i stor sammansättning. 75 ansökningar förklarades admissible, 3 154 för inadmissible och 85 avskrevs. 208 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-oktober 2004 har domstolen meddelat 571 domar, förklarat 649 ansökningar admissible, 16 275 för inadmissible, avskrivit 493 mål samt kommunicerat 1 992 ansökningar.

LÄNKAR

Domstolen håller f.n. på att införa en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas nya länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.
Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/
Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request
Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Achour mot Frankrike
(Ansökan nr 67335/01, dom den 10 november 2004)
Domen finns endast på franska.

Tillämpning av ny lagstiftning som förlängde den tidsperiod, inom vilken nya brott bedömdes som återfall, vilket medförde längre straff, ansågs retroaktiv och det skedde därför en kränkning av artikel 7.

Achour, A, är algerisk medborgare men bosatt i Lyon. Brottmålsdomstolen i Lyon fann honom i en dom den 14 april 1997 skyldig till brott mot narkotikalagstiftningen sedan man funnit två väskor innehållande omkring 57 kilo cannabis. A dömdes till åtta års fängelse och utvisning på tio år. I november s.å. höjde appellationsdomstolen straffet till 12 år eftersom A, som dömts för narkotikabrott även 1984, enligt ny lagstiftning ansågs som återfallsförbrytare. A klagade förgäves till kassationsdomstolen. – I Europadomstolen klagade A över att han enligt den nya strafflagstiftningen hade klassats som återfallsförbrytare i strid med artikel 7.

Europadomstolen noterade att vid tidpunkten för det första brottet hade den period inom vilken ett nytt brott betraktades som återfall enligt lagen varit fem år. När det andra brottet begicks hade tidsperioden genom en ny lag ändrats till tio år. Den ursprungliga perioden för återfall hade enligt då tillämplig lag löpt ut i juli 1991, fem år efter det att A avtjänat sitt straff. Den nya tioårsperioden hade inte införts i fransk lagstiftning och trätt i kraft förrän i mars 1994 eller nära tre år efter det att femårsperioden hade löpt ut. Eftersom den nya strafflagen innebar att återfallsbestämmelsen om tio år skulle tillämpas på det brott A dömts för 1984, hade denne därför betraktats som återfallsförbrytare trots att återfallsperioden enligt tidigare lag officiellt hade upphört i juli 1991. Genom att tillämpa de nya reglerna i det aktuella fallet hade de franska domstolarna tillämpat lagen retroaktivt. I följd därav hade A dömts till 12 års fängelse medan maximistraffet, utan hänsyn till återfall, varit tio år. Den nya regeln innebar att straffet för återfall maximalt kunde fördubblas, dvs. i detta fall kunde det ha bestämts till 20 år. A hade därför dömts till ett strängare straff. Domstolen fann att den aktuella lagbestämmelsen inte kunde ha retroaktiv effekt och att A även i andra instans borde ha betraktats som en förstagångsförbrytare. När en person dömdes som återfallsförbrytare enligt den nya lagen  krävde rättssäkerhetsprincipen att den tidigare gällande tidsperioden för återfall inte hade löpt ut. Domstolen fann därför, med fyra röster mot tre att det hade skett en kränkning av artikel 7.

Skiljaktiga meningar

Den franske domaren Costa, med vilken domarna Rozakis, Grekland, och Bonello, Malta, förenade sig anförde i korthet följande. A har gjort gällande att artikel 7 har kränkts, eftersom återfallsperioden när han begick det första brottet bara var fem år, att den tiden löpt ut innan nu gällande bestämmelse trätt i kraft och att han dömts med retroaktiv tillämpning av en strängare lag. Detta resonemang har väsentligen följts av majoriteten. I praktiskt taget alla rättssystem innebär återfall en försvårande omständighet beträffande det andra brottet, vilket motiverar att återfallsförbrytaren i likartade fall döms strängare. Återfall är reglerat i lagen och det är försvårande omständighet för personen som begår brott, inte för brottet i sig. Rättsläget i fråga om återfall i Frankrike och i andra länder innefattar två förutsättningar – den ena en slutlig straffdom och den andra  att det begås ett andra brott, antingen identiskt eller likartat med det första (särskilt återfall) eller ett annat brott (allmänt återfall). Svårigheten i målet är att veta om en ny lag, som förlänger den period inom vilken återfall anses föreligga, kan tillämpas på ett andra brott som begåtts efter det att den nya lagen trätt i kraft. Svaret har i praxis och även i viss doktrin varit att den nya lagen om den trätt i kraft innan det andra brottet begåtts inte är retroaktiv och inte kränker artikel 7. Gärningsmannen som kände till eller bort ha känt till den nya lagen visste, sedan lagen trätt i kraft, vilket straff han utsatte sig för, om han begick ett nytt brott som gjorde honom till återfallsförbrytare. Även om artikel 7 är av stor betydelse kan det i detta fall trots rättssäkerhetshänsyn inte anses ha skett någon kränkning.

HÄNVISNINGAR

Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07    
Welch ./. U K, dom 1995-02-09                                 
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09                               
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06                         
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19             
Jamil ./. Frankrike, dom 1995-06-08                                                       

Sejdovic mot Italien
(Ansökan nr 56581/00, dom den 10 november 2004)
Domen finns endast på franska.

Italiensk lag, som inte säkerställde att en person som dömts i sin frånvaro fick en ny prövning av anklagelserna mot honom i domstol, kränkte artikel 6.
Sejdovic, S, kommer från forna Jugoslavien och är bosatt i Hamburg. I oktober 1992 beslöt undersökningsdomaren att han skulle häktas i avvaktan på rättegång misstänkt för inblandning i ett mord på en person i ett läger för romer i Rom. Eftersom man inte kunde spåra upp honom, bedömde myndigheterna att S avsiktligt höll sig undan rättvisan och han förklarades vara ”på flykt”. Den advokat som utsetts till försvarare för honom, men inte S själv, deltog i rättegången. I juli 1996 dömde brottmålsdomstolen i Rom honom till fängelse i 21 år och åtta månader för dråp och olaga vapeninnehav. S greps i september 1999 av tysk polis i Hamburg och han begärdes utlämna till Italien. Denna begäran avslogs med motiveringen att italiensk lag inte med tillräcklig säkerhet garanterade att S hade möjlighet att få målet där återupptaget. – I Europadomstolen klagade S över att han blivit fälld i sin frånvaro utan möjlighet att lägga fram sitt försvar i de italienska domstolarna.

Europadomstolen framhöll att de italienska myndigheterna intagit den ställningen att S hade avsagt sig sin rätt att närvara vid rättegången, eftersom han varit omöjlig att spåra efter dödandet, vilket skett inför ögonen på ett antal vittnen. Det fanns dock inget som visade att S vetat om förfarandet mot honom och även om han indirekt varit medveten om att ett brottmålsförfarande hade inletts kunde man ändå inte dra den slutsatsen att han otvetydigt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången mot honom själv. Enligt den italienska regeringens mening kunde en person som dömts i sin frånvaro med stöd av en bestämmelse (§ 175) i straffprocesslagen begära att domstolarna skulle undanröja ett formellt hinder om han visade att han inte hade haft kännedom om vad som hänt under förfarandet. Domstolen betonade att den redan flera gånger funnit att en sådan begäran hade mycket liten  utsikt till framgång. Domstolen framhöll också att även om S visade att han inte haft för avsikt att undandra sig rättvisan gav en framställan enligt § 175 honom inte en ovillkorlig rätt att få tiden för överklagande återställd. Domstolen erinrade om att dömda personer som inte otvetydigt hade avsagt sig rätten att närvara skulle i alla mål kunna få en ny domstolsprövning av de anklagelser som riktades mot dem. Enbart möjligheten att det skett ett avstående, vilket var helt beroende av den bevisning som kunde läggas fram av åklagarmyndigheten eller av den dömde själv i fråga om omständigheterna kring att han bedömdes vara ”på flykt”, innebar inte att kraven i artikel 6 var uppfyllda. Det förfarandet som angavs i § 175 gav inte tillräckliga garantier för att S skulle få möjlighet att närvara vid en ny rättgång och där lägga fram sitt försvar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning av artikel 6.
Ingreppet i S:s rätt till en rättvis rättegång hade sitt ursprung i den italienska lagstiftning i fråga om rättegång i en persons frånvaro och orsakades av ordalydelsen av straffprocesslagens bestämmelser rörande villkoren för att ge in en ansökan om att få ett hinder för prövning undanröjt. Kränkningen hade orsakats av ett strukturellt fel i det italienska rättssystemet som innebar att en i sin frånvaro dömd persons rätt att få en ny prövning av anklagelserna mot honom inte säkerställdes. Italien måste därför i enlighet med sina åtaganden enligt artikel 46 vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att S och andra personer i samma situation fick denna rätt.

HÄNVISNINGAR

Artikel 6
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12                                                        
T. ./. Italien, dom 1992-10-12                                     
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28                              
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25                             
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16                                               
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14                   
Kwiatkowska ./. Italien, beslut 2000-11-30                                          
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21                        
Artikel 46
Somogyi ./. Italien, dom 2004-05-18 (jfr nr 6/04)    
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)                     
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13

Taskin m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 46117/99, dom den 10 november 2004)
Domen finns endast på franska.

Brytning i guldgruva genom miljöfarlig process som, trots att tillstånden hävts av domstol, bedrevs med regeringens medgivande kränkte artiklarna 8 och 6.1.
De klagande i målet är tio turkiska medborgare, T. Målet gäller beviljande av tillstånd att använda en guldgruva i Bergama-distriktet. 1992 erhöll ett bolag, EM, tillstånd att leta efter guld. Tillståndet gällde i tio år och tillät användningen av en process för att vaska fram guld med hjälp av cyanid. 1994 beslöt miljödepartementet att på grundval av en  rapport om miljöpåverkan ge bolaget tillstånd att bryta i den aktuella guldgruvan. T och andra boende i Bergama ansökte om att tillståndet skulle upphävas och åberopade farorna med användningen av cyanid, hälsoriskerna, riskerna för förorening av de underliggande vattenådrorna och för att det lokal ekosystemet skulle förstöras. Deras ansökan avvisades i första instans men i en dom i maj 1997 tillät den högsta förvaltningsdomstolen att den prövades. Domstolen hänvisade till de slutsatser som dragits i rapporten om påverkan och i andra rapporter och fann att med hänsyn till guldgruvans geografiska läge och omgivningens geologiska förhållanden var brytningstillståndet inte förenligt med det allmännas intresse p.g.a. riskerna för miljön och människors hälsa. Tillståndet undanröjdes härefter den 15 oktober av förvaltningsdomstolen i Izmir och i februari 1998 beslöts att gruvan skulle stängas. På premiärministerns begäran lade det turkiska institutet för vetenskaplig och teknisk forskning fram en rapport om den påverkan användningen av cyanid för vaskning av guld i gruvan hade och förklarade att de risker som framhållits av högsta förvaltningsdomstolen hade undanröjts eller nedbringats till en nivå under godtagbara gränser. På grundval av denna rapport fattades ett antal departementsbeslut om förnyande av brytningstillstånden och i april 2001 återupptogs brytningsarbetet i gruvan. T förde talan mot dessa beslut i turkiska domstolar där en del mål fortfarande pågår. Regeringen ansåg i mars 2002 att bolaget ”i princip” kunde fortsätta sin verksamhet men högsta förvaltningsdomstolen förbjöd verkställighet av det beslutet i en dom i juni 2004 och i följd av denna dom upphörde gruvdriften i augusti 2004. – I Europadomstolen hävdade T att såväl myndigheternas beslut att bevilja tillstånd för att bryta guld med den ifrågavarande cyanidprocessen som beslutsprocessen i anslutning därtill hade kränkt deras rättigheter enligt artiklarna 2 och 8. De påstod vidare att myndigheternas vägran att följa förvaltningsdomstolarnas beslut hade skadat deras rätt till ett effektivt rättsligt skydd. De åberopade artiklarna 6.1 och 13.

Europadomstolen konstaterade att den högsta förvaltningsdomstolen, efter att ha vägt de motstående intressena mot varandra, hade grundat sin bedömning att brytningstillståndet inte var förenligt med det allmänna samhällsintresset på T:s rätt till respekt för sina liv och för en hälsosam miljö. Europadomstolen fann därför  att det inte var nödvändigt att närmare undersöka det utrymme staten haft för sina bedömningar i frågor av den aktuella arten. Beslutet att bevilja brytningstillstånd hade föregåtts av en serie utredningar och studier som förtagits under en lång tid. Det hade också hållits ett möte för att informera befolkningen. T och övriga invånare i regionen hade haft tillgång till alla handlingar och högsta förvaltningsdomstolen hade grundat sitt avgörande i maj 1997 på dessa studier och rapporter. Även om  förvaltningsdomstolens dom kunnat verkställas senast när den delgavs  berörda myndigheter i oktober 1997 stängdes inte gruvan förrän i februari 1998 eller mer än tio månader efter det att domen meddelats och fyra månader efter delgivningen. När det gällde perioden efter den 1 april 1998 noterade Europadomstolen myndigheternas ovilja att rätta sig efter den nationella domstolens dom och efter den nationella lagstiftningen. Domstolen noterade även avsaknaden av ett nytt beslut, grundat på en ny rapport om miljöpåverkan som kunde ersätta den rapport som underkänts. Dessutom hade regeringen, genom ett beslut i mars 2002 som inte offentliggjordes, tillåtit att aktiviteterna vid gruvan fortsatte och godkänt att denna hade börjat sin verksamhet redan i april 2001. Vid dessa förhållanden fann domstolen att de nationella myndigheterna hade berövat de säkerhetsåtgärder som skulle skydda T all effektiv verkan. Turkiet hade således inte fullgjort sina skyldigheter när det gällde att skydda T:s rätt till respekt för sina privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde artikel 6 konstaterade Europadomstolen att den dom som högsta förvaltningsdomstolen hade meddelat den 13 maj 1997 gällde redan innan den vann laga kraft den 1 april 1998 men att den inte hade verkställts inom föreskriven tid. Dessutom hade gruvbolaget återupptagit verksamheten vid gruvan på försök den 13 april 2001 utan att ha haft lagligt stöd för detta och genom att kringgå ett rättsligt beslut. Ett sådant förfarande var inte förenligt med rättssäkerheten. Domstolen fann att de turkiska myndigheterna hade brustit när det gällde att på ett effektivt sätt och inom rimlig tid följa den dom som meddelats av förvaltningsdomstolen i Izmir den 15 oktober 1997 och som fastställts av högsta förvaltningsdomstolen den 1 april 1998. Härigenom hade artikel 6.1berövats all verklig effekt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1 och att, eftersom klagomålen enligt artiklarna 2 och 13 var desamma som enligt artiklarna 8 och 6.1, det inte var nödvändigt att pröva dem särskilt.

HÄNVISNINGAR

Artikel 8
López Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09                                             
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19                    
McGinley o. Egan ./. U K, dom 1998-06-09             
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Artikel 6.1
Balmer-Schafroth m.fl. ./. Schweiz, dom 1997-08-26                           
Athanassoglou m.fl. ./. Schweiz, dom (GC) 2000-04-06                       
Gorraiz Lizarraga m.fl. ./. Spanien, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04)

Karhuvaara och Iltalehti mot Finland
(Ansökan nr 53 6788/00, deom den 16 november 2004)

Selistö mot Finland
(Ansökan nr 56767/00, dom den 16 november 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Bristande proportionalitet mellan skyddet för privatlivet och rätten till yttrandefrihet visade att åtgärder i form fällande domar inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och artikel 10 hade därför kränkts.

Karhuvaara, K är chefsredaktör för bolaget Iltalehti, I, som ger ut en daglig nyhetstidning med samma namn i en upplaga om ca 120 000 ex. I oktober 1996 publicerades i tidningen en artikel som handlade om rättegången mot A, vilken anklagats för att ha uppträtt berusad och störande och för att ha angripit en polis. I ytterligare artiklar i november och december följdes historien upp och det angavs då att A var gift med en riksdagsledamot som också var ordförande i riksdagens kultur- och utbildningsutskott. Vidare upplystes att A dömts till sex månaders fängelse villkorligt. Som rubriker angavs bl.a. ”Riksdagsledamots make slår polis på restaurang” och ”Riksdagsledamots make får strängt straff för att ha gått bärsärkagång på restaurang”. Rättegången blev mycket omskriven och diskuterad och fru A, som inte varit inblandad i förfarandet, blev föremål för bl.a. ett TV-program med inriktning på politisk satir. Fru A väckte talan mot K och I för att de kränkte hennes privatliv. Hon åberopade en bestämmelse i riksdagsordningen enligt vilken gärningar som kränker en riksdagsledamots rättigheter under pågående riksdagsarbete anses begångna under försvårande omständigheter. K och I anförde till sitt försvar att det om fru A endast hade sagts att hon var gift med A, att målet redan var omskrivet och att deras artiklar inte hade tillfört något nytt. K dömdes för kränkning av privatlivet under försvårande omständigheter till böter med nära 8 000 EUR och svarandena ålades också att betala ett skadestånd till fru A på drygt 29 000 EUR. Anklagelserna för ärekränkning ogillades. Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd.

Selistö, S, som är journalist på en dagstidning dömdes för att genom två artiklar i januari och februari 1996 har förtalat en kirurg, X, genom att påstå att en patient avlidit i december 1992 p.g.a. X:s alkoholkonsumtion natten före operationen. Patientens make hade anmält händelsen men åklagaren hade beslutat att inte väcka åtal i brist på bevis. S:s artiklar innehöll intervjuer med överläkarna på flera universitetssjukhus angående vilka säkerhetsåtgärder som fanns för att skydda patienter mot att bli opererade av en alkoholpåverkad läkare eller en som av annan anledning befann sig i ett olämpligt tillstånd. I artikeln fanns också en intervju med en flygbolagschef angående motsvarande förhållanden i fråga om piloter. De nationella domstolarna fann att även om X inte hade namngetts kunde han ha identifierats av lokalbefolkningen genom S:s artiklar, vilka gav en provocerande och ensidig version av händelserna och misstankarna mot X. S dömdes för förtal till 25 dagsböter i september 1998. I maj 1999 fann hovrätten henne emellertid skyldig till ett grövre brott än vad tingsrätten funnit. De anklagelser mot X som förts fram i artiklarna hade varit särskilt allvarliga, de hade grundligt kränkt hans heder och hade verkat nedsättande på hans sociala status och hans yrkesmässiga förhållanden. Artiklarna hade vidare fått stort utrymme i pressen. Hovrätten fann att artiklarna hade ett sådant samband att de utgjort ett fortlöpande brott. Hovrätten höjde straffet för förtal till 50 dagsböter. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd.

I Europadomstolen hävdade K och I resp. S att deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 har kränkts.

Europadomstolen fann att det i målet K och I var fråga om ingreppen i dessas yttrandefrihet hade varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade att fakta i målet var ostridiga och att den journalistiska friheten att återge fakta inte hade överträtts. Ingreppet i fru A:s privatliv fick anses som begränsat. Å andra sidan hade artiklarna inte haft något uttalat politiskt syfte eller någon direkt anknytning till fru A:s verksamhet som politiker, även om en fällande dom mot en politikers make kunde påverka hur väljarna röstade. I viss utsträckning var det därför en fråga av allmänt intresse. De nationella domstolarna hade fäst stort avseende vid det förhållandet att artiklarna publicerats i syfte att fästa uppmärksamhet på A:s äktenskap med fru A. Detta var emellertid inte tillräckligt för att motivera den fällande domen. Ett annat förhållande av betydelse var att den finska riksdagsordningen gav riksdagsledamöterna ett särskilt skydd, genom att vissa brott som begicks mot dem under riksdagsterminerna ansågs begångna under särskilt försvårande omständigheter. Detta indirekta skydd genom bestraffande och avskräckande påföljder hade relevans för såväl de fällande domarnas berättigande som proportionaliteten. Mot bakgrund av att utrymmet för att kritisera politiker enligt domstolens fasta praxis är vidare än när det gäller andra personer, hade de nationella domstolarnas tillämpning av den aktuella bestämmelsen i riksdagsordningen förringat de motstående intressen som skyddas av artikel 10. Europadomstolen beaktade vidare de stränga bötesstraff som dömts ut. Så stränga straff sedda mot bakgrund av det begränsade intrånget i fru A:s privatliv visade en påtagligt obalans mellan de i målet motstående intressena till skydd för privatlivet och för yttrandefriheten. Domstolen  fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Även i målet S konstaterade Europadomstolen att frågan huvudsakligen gällde om ingreppet i yttrandefriheten hade varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och om det var proportionerligt i förhållande till sitt syfte samt om de nationella domstolarnas skäl var relevanta och tillräckliga för att intresset av att skydda X:s rykte skulle väga över S:s rätt till yttrandefrihet. De nationella domstolarna hade väsentligen stött sig på det sätt på vilket S valt ut det material hon använt, det förhållandet att X kunnat identifieras och S:s påstådda underlåtenhet att kontrollera fakta. Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna i stor utsträckning inte hade kunnat finna att de fakta som lagts fram i artiklarna i sig varit felaktiga utan att S grundat sina artiklar på riktiga och tillförlitliga uppgifter. Att hon använt materialet på ett selektivt sätt kunde inte i sig anses utgöra relevanta och tillräckliga skäl för en fällande dom. Dessutom hade varken X:s namn, ålder eller kön angetts i artiklarna. Även om artikelinnehållet kunnat leda till att hans identitet avslöjades, så hade den aldrig direkt förmedlats till allmänheten. Domstolen kunde inte heller finna att X förhindrats att försvara sig eller att god journalistetik hade åsidosatts. Syftet med artiklarna hade varit att diskutera frågor rörande säkerheten för patienter. Den aktuella operationen hade valts ut som ett exempel för att beskriva problemen. Domstolen fann inte att de faktiska förhållanden som återgavs i artiklarna var överdrivna eller missvisande. Det fanns inte heller något som talade för att S handlat i ond tro. De begränsade böterna var inte avgörande vid bedömningen av ”nödvändigheten” utan det var den fällande domen i sig som hade störst betydelse. X hade otvetydig ett stort intresse av att få sitt yrkesmässiga rykte skyddat men detta var inte tillräckligt för att väga över det legitima allmänintresset i viktiga frågor. Även om de skäl som svarandestaten åberopat var relevanta var de inte tillräckliga för att visa att intrånget i yttrandefriheten varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening i målet S

Den engelske domaren Bratza var skiljaktig och anförde i korthet följande. Han var i stort sett ense med majoriteten när det gällde de principer som skulle läggas till grund för avgörandet. Två av dessa var emellertid av särskild betydelse. Pressfriheten spelar en stor roll i ett demokratiskt samhälle, där pressen får rollen som ”vakthund” men det fordras särskilda skäl för att pressen skall kunna befrias från sin skyldighet att verifiera fakta. Dessa skäl är beroende av hur allvarligt förtalet är. Han delade majoritetens uppfattning att svarandestatens skäl var relevanta men han kunde inte finna att de var tillräckliga eller att X:s intresse av att skydda sitt rykte inte vägde över allmänintresset i de viktiga frågorna. Enligt hans mening berättigade ingen av de omständigheter som majoriteten stött sig på, vare sig ensamma eller tillsammans, till slutsatsen att de nationella domstolarna gått utöver utrymmet för sina bedömningar. Även om det är helt tillåtet att använda ett enskilt fall som exempel för att åskådliggöra ett allmänt problem, måste särskild försiktighet iakttas, när exemplet innefattar allvarliga anklagelser mot en identifierbar individ, för att säkerställa att dessa påståenden är riktiga. Med viss reservation för att över huvud taget använda det utdömda straffet som bedömningsgrund,  borde enligt hans mening de relativt lindriga böterna ändå ha getts en avgjort större betydelse vid proportionalitetsbedömningen.

HÄNVISNINGAR

K och I
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23                       
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)                 
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25                          
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26                        
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
S
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Bergens Tidende m.fl. ./. Norge, dom 2000-05-02  
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08

Bruncrona mot Finland
(Ansökan nr 41673/98, dom den 16 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Uppsägning av hyresavtal avseende öar, som av hävd betraktats som enskild familjs egendom och för vilken familjen betalat såväl egendomsskatt som förmögenhetsskatt, skedde informellt utan angivande av upphörandedag och kränkte därför rätten till respekt för egendomen enligt artikel 1 i protokoll nr 1.
Familjen B, som ägde ett stort säteri, hade ända från början av 1700-talet nyttjat några öar med omgivande vatten, vilka ursprungligen varit svensk kronojord, och hade för detta betalat fastighetsskatt resp. förmögenhetsskatt. Detta förhållande varade fram till 1984 när skogsstyrelsen utan B:s medgivande beviljade en tredje part fiskerätten. B sökte förgäves att få sin fulla äganderätt till egendomen  fastställd i domstol. Sedan staten registrerats som ägare till egendomen förde B ytterligare talan för att få en ständig besittningsrätt till öarna fastställd. Även detta förfarande, som avslutades 1997, var utan framgång. Sedan familjens huvudman avlidit påfördes arvingarna arvsskatt och förmögenhetsskatt avseende egendomen. – I Europadomstolen hävdade de att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att det saknades anledning att frångå den bedömning som de nationella domstolarna gjort, nämligen att B varken hade någon äganderätt eller någon ständig besittningsrätt till egendomen. B hade därför inte fråntagits någon egendomsrätt. De nationella domstolarna hade emellertid bekräftat att B haft ett intresse i egendomen som kunde anses som en hyresrätt. De händelser som inleddes 1984 med att annan person beviljades fiskerätt innebar ett intrång i ett intresse som skyddades av artikel 1 i protokoll nr 1. Ingreppet hade inte syftat till att kontrollera B:s egendom utan hade snarare återspeglat myndigheternas uppfattning, vilken fastställts av domstolarna, dvs. att egendomen/öarna tillhörde staten. Intrånget i B:s rättigheter skulle därför prövas enligt första meningen i artikel 1. I ett brev i januari 1998 hade skogsstyrelsen och parkförvaltningen begärt att  B skulle lämna egendomen ifrån sig. Domstolen fann att det inte var dess uppgift att pröva om ett hyresavtal enligt finsk lag kunde sägas upp genom ett sådant brev. Domstolen kunde emellertid  bedöma om det sätt på vilket B:s egendomsintresse i öarna avslutades var förenligt med konventionen. I det hänseendet konstaterade domstolen att det brev som regeringen nu hävdade innebar en uppsägning gav intryck av att hänvisa till ett förhållande som redan hade upphört redan innan brevet sändes. B kunde rimligen ha förväntat sig att i en uppsägning åtminstone få information om vilken datum som hyresavtalet skulle upphöra. Detta var inte ett godtagbart sätt att avsluta ett hyresförhållande som varat i mer än 300 år och det kunde inte sägas respektera de rättigheter som finns enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Staten hade inte kompenserat B för det inkorrekta sätt hyresavtalet hade avslutats och det hade inte heller påståtts att den inhemska lagen tillhandhöll någon möjlighet att få ersättning för ett sådant felaktigt beteende. Mot den bakgrunden kunde förfarandet att säga upp B:s intressen i öarna inte anses förenligt med den generella rätten till respekt för sin egendom som B var garanterad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR

Fredin ./. Sverige (nr 1), dom 1991-02-18                                             
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Former King of Greece m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25                                      
Jokela./. Finland, dom 2002-05-21(jfr nr 6/02)                                                                    
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21                        
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20                                                
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)

Moreno Gómez mot Spanien
(Ansökan nr 4143/02, dom den 16 november 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

Ljudnivån på diskotek kränkte rätten till respekt för hemmet enligt artikel 8.
Moreno Gómez, M, hyr en lägenhet i ett bostadsområde i Valencia där hon är bosatt sedan 1970. Sedan 1974 har kommunen tillåtit att det öppnats barer, pubar och diskotek i området, vilket gjort det omöjligt för många att sova. P.g.a. klagomål om oväsen lät kommunen en expert undersöka förhållandena och denne fann att ljudnivåerna översteg tillåtna gränsvärden och därför inte var godtagbara – efter kl.03.30 på lördagsmorgnarna översteg ljudnivån 115 dB. I en oberoende polisrapport till kommunen uppgavs att de boende i området med rätta klagat över att nattklubbar och diskotek inte brukade stänga vid föreskriven tid. 1996 beslöt kommunen att ett visst område skulle anses som en ljudmässigt mättad zon där inga nya aktiviteter som medförde extra oljud tilläts. Trots förbudet beviljade kommunen en månad senare tillstånd för öppnande av ett diskotek i den byggnad där M bodde. Tillståndet förklarades ogiltigt av domstol i oktober 2001. I augusti 1997 anförde M klagomål till kommunen och när myndigheterna inte svarade henne gick hon vidare till domstol men hon fick avslag på sin framställan i juli 1998. M vände sig därefter till konstitutionsdomstolen som meddelade prövningstillstånd. Emellertid avslog domstolen i maj 2001 hennes överklagande med motiveringen att hon inte förmått visa det direkta sambandet mellan oljudet och den påstådda skadan eller  att det förekommit störningar i hennes hem som stred mot konstitutionen. – I Europadomstolen klagade M över oljudet och över att hon stördes på nätterna av nattklubben i närheten av hennes hem. Hon hävdade att de spanska myndigheterna var ansvariga och att störningarna kränkte hennes rätt till respekt för sitt hem enligt artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att M var bosatt i ett område där det otvetydigt förekom nattliga störningar som medförde tydliga obehag för henne i hennes dagliga liv och särskilt vid veckosluten. Förekomsten av störningar hade konstaterats vid ett antal tillfällen. Vid sådant förhållande var det som de spanska myndigheterna hävdade inte nödvändigt att kräva av en person som var bosatt inom den s.k. ljudmättade zonen att hon skulle lägga fram bevis avseende det som de kommunala myndigheterna redan var öppet medvetna om. Med hänsyn till att ljudnivån på nätterna överskred tillåtna gränsvärden och det förhållandet att detta pågått under ett antal år kränktes M:s rätt till skydd enligt artikel 8. Även om kommunen hade vidtagit åtgärder för att skydda rättigheterna enligt konventionen hade den godtagit och därmed också bidragit till upprepade övertramp av de regler som den själv hade fastställt. M hade till följd av myndigheternas oförmåga att komma till rätta med de nattliga störningarna fått utstå ett allvarligt intrång i rätten till respekt för sitt hem. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Lopez Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09                                             
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19                      
Surugiu ./. Rumänien, dom 2004-04-20 ( jfr nr 5/04)                           
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Papamichalopoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1993-06-24                      

Ünal Tekeli mot Turkiet
(Ansökan nr 29865/96, dom den 16 november 2004)
Domen finns både på engelska och franska.

Lagstiftning som inte tillät gift kvinna att bära endast sitt flicknamn innebar en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Ünal Tekeli, T, är bosatt i Izmir och hon arbetade vid det aktuella tillfället som biträdande jurist. När hon gifte sig 1990 tog hon sin makes efternamn. Eftersom hon i sitt yrkesliv var känd under sitt flicknamn fortsatte hon att använda detta framför sitt lagenliga efternamn. Hon kunde emellertid inte använda båda namnen på offentliga handlingar. 1995 ansökte hon i domstol om att få tillstånd att använda endast sitt flicknamn. Hon fick dock avslag med motiveringen att enligt turkisk lag måste en gift kvinna bära sin makes namn under hela sitt liv som gift. T klagade förgäves till kassationsdomstolen. Den turkiska lagen ändrades 1997 så att gifta kvinnor kan bära sitt flicknamn före makens namn. Någon ändring som gjorde det möjligt att enbart behålla sitt flicknamn infördes dock inte. – I Europadomstolen hävdade T att vägran att låta henne bära sitt flicknamn innebar ett oberättigat intrång i hennes privatliv. Hon klagade också över att hon diskriminerades i för hållande till män, vilka kunde fortsätta att bära sitt släktnamn även sedan de gift sig. T åberopade artikel 14 i förening med artikel 8.

Europadomstolen tog först ställning till regeringens invändning att klagofristen på sex månader borde ha räknats från det T gifte sig och framhöll bl.a. att om det saknas inhemska rättsmedel räknas fristen normalt från tillfället för den aktuella händelsen. I särskilda fall där den sökande använder sig av ett inhemskt rättsmedel men först på ett sent stadium blir medveten om dess ineffektivitet måste det emellertid göras speciella överväganden. I det här fallet kunde de nationella domstolarna ha tillämpat konventionen, som utgör en integrerad del av den nationella lagstiftningen, direkt och det hade därför inte varit helt utsiktslös för T att vända sig till nationell domstol först innan hon klagade till Europadomstolen. Regeringens invändning tillbakavisades därför. 

Domstolen konstaterade att det förhållandet att gifta kvinnor inte kunde bära enbart sitt flicknamn medan män behöll sitt familjenamn otvivelaktigt innebar ”olika behandling” på grund av kön. När det gällde om denna skillnad var berättigad erinrade domstolen först och främst om att jämställdhet mellan könen i dag är ett av Europarådets huvudmål och att ministerrådet både 1978 och 1985 uppmanat medlemsstaterna att undanröja all diskriminering på grund av kön vid val av efternamn. Domstolen redogjorde vidare för ytterligare internationella bestämmelser, bl.a. FN:s. Det har uppkommit en samsyn i medlemsstaterna när det gäller makars val av efternamn. Turkiet verkade vara det enda land vars lag föreskrev att makar skulle bära mannens efternamn och att kvinnan därmed automatiskt förlorade sitt eget familjenamn genom äktenskapet, även om makarna beslöt annorlunda. Turkiet har visserligen 2001 reformerat lagstiftningen för att göra kvinnor likställda med män när det gäller att representera ett gift par, i ekonomiska frågor och när det gäller att fatta beslut rörande familj och barn. Bestämmelserna avseende familjenamn inklusive dem som tvingar en gift kvinna att bära makens namn har dock inte ändrats. Den turkiska regeringens invändning, att seden att en familj skall bära mannens namn har sitt ursprung i en tradition som syftar till att främja familjesamhörigheten, kan inte ges någon avgörande betydelse, eftersom familjesamhörighet likaväl kan uppnås genom att man väljer kvinnans namn eller ett helt annat namn eller väljer att ha olika namn. Bestämmelserna som tvingar kvinnor att i familjesamhörighetens namn bära makens efternamn, även om hon tillåts sätta sitt flicknamn före detta,  har därför inget objektivt eller rimligt berättigande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8 enbart.

HÄNVISNINGAR

Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23                          
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27                     
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
G.M.B. o. K.M. ./. Schweiz, beslut 2001-09-27       
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-28               
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28                            
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24                                  
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)

Issa m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 31821/96, dom den 16 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

När det inte visats att turkiska trupper, vilka ostridigt befunnit sig i Irak, hade varit i det område där sju irakiska män dödats, hade dessa inte omfattats av Turkiets jurisdiktion i enlighet med artikel 1.

De sökande i målet, I, är sex irakiska kvinnor boende i byn Azadi nära gränsen till Turkiet. De  hävdade att deras män resp. söner, totalt sju personer, den 2 april 1995 gripits och förts bort av turkiska soldater som genomförde militära operationer i området, där innevånarna i Azadi vallade sin boskap. Sedan de turkiska trupperna dragits tillbaka, återfanns de bortförda männen döda. De hade blivit skjutna och lemlästade. – I Europadomstolen åberopade I artiklarna 2, 3, 5, 8, 13, 14 och 18.

Europadomstolen prövade, utan hinder av att regeringen inte uttryckligen tagit upp problemet, frågan om jurisdiktion enligt artikel 1, eftersom den var oupplösligen förenad med I:s påståenden. Domstolen erinrade om att enligt dess fasta praxis skall begreppet ”jurisdiktion” anses återspegla den innebörd som det har i internationell rätt enligt vilken en stats rättsliga kompetens i huvudsak omfattar dess territorium. Den mening begreppet har enligt artikel 1 är dock inte nödvändigtvis begränsad till staternas nationella territorium. Under vissa särskilda förhållanden kan en stats handlande utanför dess territorium eller som får effekt där innebära att staten utövar sin kompetens enligt artikel 1.  En stat kan därför bli ansvarig till följd av militära aktioner – lagliga eller olagliga – när staten i praktiken har effektiv kontroll över ett område utanför det nationella territoriet. Dessutom kan en stat hållas ansvarig för kränkningar av fri- och rättigheter enligt konventionen för sådana personer som befinner sig i en annan stats territorium men som samtidigt befinner sig under den förstnämnda statens kontroll och myndighetsutövning. Artikel 1 kan inte tolkas så att den tillåter en stat att på en annan stats territorium begå kränkningar som den inte kan begå på sitt eget territorium.

Domstolen måste därför pröva om I och deras anförvanter hade stått under svarandestatens myndighetsutövning eller kontroll. Det var i det sammanhanget ostridigt att turkiska beväpnade styrkor hade utfört militära operationer i norra Irak under en period från mars till april 1995. Trots att stora trupper varit inblandade i dessa militära operationer, verkade Turkiet inte ha utövat någon effektiv kontroll över hela norra Irak utan det var i stället fråga om dessa trupper hade opererat i det område där de nu aktuella händelserna hade utspelats, vilket enligt domstolens beviskrav måste kunna fastställas bortom rimligt tvivel.
I hade inte förmått att lämna några mer ingående uppgifter om befälhavaren eller vilket regemente som varit inblandat i händelserna. Inte heller hade de kunnat beskriva soldaternas uniformer närmare och det fanns inte några oberoende ögonvittnen till de turkiska soldaternas närvaro i området eller till att de ifrågavarande männen gripits. Vidare var det inte möjligt att på grundval av den föreliggande bevisningen avgöra om de dödande skotten avlossats av turkiska trupper. Det var inte heller möjligt att bortse från det faktum att i det område där männen dödats hade vid den tiden även pågått strider mellan PKK och KDP (Kurdistans demokratiska parti), en av de två kurdiska huvudfraktionerna i norra Irak. Även om det hade bekräftats att turkiska trupper vid den aktuella tidpunkten hade gått över gränsen in i Irak var det inte möjligt att fastställa med någon grad av säkerhet att de gått så långt som till byn Azadi. Mot bakgrund av det samlade materialet i målet fann domstolen att det inte med tillräcklig grad av sannolikhet kunde slås fast att turkiska trupper utfört militära operationer i området i fråga. De dödade männen kunde därför inte anses ha befunnit sig inom svarandestatens jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1. Domstolen fann därför enhälligt att I:s anförvanter inte befunnit sig inom Turkiets jurisdiktion och att det därför inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt de åberopade artiklarna.

HÄNVISNINGAR

Ilaşcu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Gentilhomme, Schaff-Benhadji o. Zerouki ./. Frankrike, dom 2002-05-14
Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23
M. ./. Danmark, kommissionens beslut 1992-10-14 
Illich Sanchez Ramirez ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-06-24                      
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Orhan v. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Tepe v. Turkiet, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
İpek ./. Turkiet, dom 2004-02-17                                 
_____

Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, beslut 1999-09-29 i mål nr 10.951, Coard m.fl. ./. USA, Report No. 109/99

Čanády mot Slovakien
(Ansökan nr 53371/99, dom den 16 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

När beslut om böter som fattats av förvaltningsmyndighet inte kunde omprövas av domstol kränktes artikel 6.1.

Čanády, C, är yrkessoldat. Till följd av en tvist som C haft med en granne ålades han av chefen för militärhögskolan med stöd av en lag från 1990 om mindre förseelser att betala vissa böter. Försvarsdepartementet avslog hans överklagande. C begärde då prövning i tingsrätt men hans talan avvisades med motiveringen att allmän domstol inte var behörig att ompröva beslut som fattats med stöd av den aktuella lagen. Konstitutionsdomstolen avslog C:s överklagande och Högsta domstolen tog inte upp målet till prövning. – I Europadomstolen klagade C över att han inte kunnat få en domstolsprövning av beslutet att ålägga honom böter.

Europadomstolen noterade att besluten om böter tagits av förvaltningsmyndigheter som inte uppfyllde  kraven på oberoende och opartiskhet enligt artikel 6. Eftersom C inte kunnat få besluten prövade i allmän domstol och då han inte fått upprättelse genom ett beslut i konstitutionsdomstolen hade hans rätt till en rättvis rättegång inte iakttagits. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Lauk ./. Slovakien, dom 1998-09-02
Kadubec ./. Slovakien, dom 1998-09-02                  

Hooper mot U K
(Ansökan nr 42317/98, dom den 16 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

När varken den tilltalade eller hans försvarare fick inställa sig i domstol innan denna fattade beslut om villkorlig dom kränktes artikel 6.1 och 3 c).

Hooper, H, dömdes för vållande till kroppsskada och för att inte ha inställt sig enligt borgen. Eftersom H:s beteende var sådant att det kunde befaras att han skulle störa allmän ordning beslöts om en villkorlig dom varigenom H ålades att hålla sig till lag och ordning. Eftersom H inte följde föreskrifterna i den villkorliga domen togs han samma dag i förvar, där han fick stanna i två veckor. Han frigavs sedan en domstol förklarat att den villkorliga domen var oriktig. – I Europadomstolen klagade H över att varken han själv eller hans försvarare hade fått möjlighet att inställa sig inför domstolen innan denna meddelade den villkorliga domen. Han åberopade artikel 6.1 och 3 c). Regeringen medgav att det var fel att varken H eller hans advokat fått inställa sig i domstolen och att detta innebar en kränkning av artikel 6.1 och 3 c).

Europadomstolen fann inte anledning att gå ifrån den bedömning som regeringen gjort. Men även om kränkningen hade erkänts av de nationella domstolarna så hade H ändå fått tillbringa nära två veckor i fängelse och han hade inte haft någon möjlighet att ansöka om skadestånd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 c).

HÄNVISNING

Benham ./. U K, dom 1996-06-10 

Wood mot U K
(Ansökan nr 23414/02, dom den 16 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bandinspelning av hemlig avlyssning saknade lagstöd och det saknades ett effektivt rättsmedel för att föra talan avseende kränkningen och det hade därför skett en kränkning av såväl artikel 8 som av artikel 13.

Wood, W, var tillsammans med ett antal andra personer, misstänkt för att vara inblandad i en serie inbrott som skett i Coventry. Polisen, som hade svårigheter att få fram bevisning, beslöt därför om en hemlig operation där de misstänkta greps och sattes tillsammans i en cell som var utrustad med en avlyssningsanordning. W och två andra greps den 20 maj 1999. Deras samtal när de satt i den aktuella cellen bandades och lades till grund för åtalet mot W. – I Europadomstolen klagade W över den hemliga avlyssningen. Han åberopade artikel 8 och artikel 13.

Europadomstolen noterade att den brittiska regeringen medgivit att det mot bakgrund av domstolens praxis hade saknats lagligt stöd för bandinspelningen och att det saknats ett effektivt rättsmedel för att föra talan avseende en kränkning av artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel  8  och av artikel 13.

HÄNVISNINGAR

Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
Taylor-Sabori ./. U K, dom 2002-10-22 (jfr nr 10/02)

Pravednaya mot Ryssland
(Ansökan nr 69529/01, dom den 18 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Omprövning av lagakraftvunnet beslut avseende beräkning av ålderspension kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Pravednaya, P, är född 1936. Hon har fått ålderspension sedan 1991. Hon vände sig till domstol för att få det sätt på vilket man räknat om hennes pension prövat. Domstolen dömde till hennes fördel i oktober 1999. Den aktuella pensionsbyrån överklagade och begärde omprövning av den tidigare domen med hänsyn till att det kommit fram nya omständigheter, nämligen en instruktion som utfärdats av ministeriet för arbete och social utveckling. I en dom som inte innehöll någon hänvisning till den nya instruktionen fastställdes domen från första instans. I augusti 2000 gav pensionsbyrån in ytterligare en begäran om omprövning 1999 års dom och åberopade nya omständigheter. Efter en ny prövning av målet avslogs begäran i februari 2001. Domstolen tillämpade därvid den nya instruktionen. – I Europadomstolen klagade P framför allt över att de rättsliga myndigheterna genom att ompröva en dom till hennes förmån hade åsidosatt de regler som gällde för att ompröva en dom på grundval av ny bevisning. Hon åberopade  artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att pensionsbyrån första gången hade begärt en omprövning i januari 2000. Eftersom appellationsdomstolens dom inte innehöll någon hänvisning till den nya instruktionen var det inget som talade för att pensionsbyrån hade åberopat den. Byråns andra begäran om omprövning av målet hade därför väsentligen inneburit ett försök att lägga fram nya argument som man uppenbarligen glömt att åberopa  när man överklagade. Domstolen fann därför att byråns begäran hade varit ett ”förklätt” överklagande. Genom att bevilja begäran om omprövning hade den nationella domstolen brutit mot rättssäkerhetsprincipen och P:s rätt till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1

Genom att vägra P rätt att få pension med ett belopp som fastställts genom en lagakraftvunnen dom hade staten rubbat den jämvikt som måste råda mellan de i målet aktuella intressena. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR

Artikel 6.1
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Ryabykh ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28
Artikel 1 i protokoll nr 1
Aunola ./. Finland, beslut 2001-03-15                     
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20

Prokopovich mot Ryssland
(Ansökan nr 58255/00, dom den 18 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Utan hinder av att avlidens sambo behållit sin tidigare bosättningsregistrering, utgjorde den lägenhet de bott i tillsammans hennes hem. När hon inom några dagar efter dödsfallet vräktes och besittningsrätten till lägenheten överfördes på en polisman, som var den avlidnes sons överordnade, saknade åtgärden stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

Prokopovich, P, flyttade 1988 ihop med sin partner i hans lägenhet. De gifte sig aldrig men från 1988 levde tillsammans som man och hustru. P behöll emellertid bostadsregistreringen på sin tidigare adress. I augusti 1998 när P vistades på deras lantställe dog hennes sambo i lägenheten. Hon fick kännedom om dödsfallet först två dagar senare när mannen redan hade begravts i närvaro av sin son och sina två systrar. Den 2 september 1998 ansökte P om ett besittningsintyg avseende lägenheten. Hennes ansökan avslogs med motiveringen att ett besittningsintyg redan hade utfärdats till chefen för den lokala polisavdelningen, som också var hennes avlidnes sambos sons överordnade. När P den 4 september återkom till lägenheten fann hon att dörren brutits upp och att böcker och andra hushållsföremål höll på att lastas på en lastbil. P uppmanades att omgående lämna lägenheten och när hon vägrade kastades hon ut. Dörren byttes ut och P fick inga nycklar. P försökte förgäves få till stånd ett brottmål mot den nye innehavaren av lägenheten. Hon väckte också talan i civilmål mot kommunen och mot den nye innehavaren. Hennes talan avslogs huvudsakligen med motiveringen att hennes bosättning i lägenheten hade varit tillfällig. Att fem grannar vittnade om att hon och hennes sambo hade haft gemensamt hushåll ansågs inte som tillräcklig bevisning. Denna dom fastställdes efter överklagande och P:s begäran om överprövning avslogs. – I Europadomstolen klagade P över att hon olagligen hade vräkts från sin sambos lägenhet och hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen slog först fast att mot bakgrund av de övertygande, samstämmiga och icke motbevisade faktiska omständigheterna hade P haft tillräckliga och fortgående band med sin partners lägenhet för att den skulle betraktas som hennes hem i den mening som avses i artikel 8.

Att hon vräkts från den omtvistade lägenheten av statliga tjänstemän innebar att en offentlig myndighet gjort ett intrång i hennes rätt till respekt för sitt hem. För att ett sådant intrång skulle kunna anses tillåtet enligt artikel 8.2 krävdes bl.a. att det skett ”med stöd i lag”. Den tillämpliga nationella lagen tillät vräkning endast på de grunder som lagts fast i lag och endast enligt ett domstolsbeslut. Detta krav innehöll en viktig formell säkerhetsåtgärd mot godtyckliga vräkningar och ordalydelsen medgav inga undantag. Regeringen hade också medgivit att det förfarande som föreskrevs i den aktuella lagen borde ha följts även om hennes bosättning inte hade blivit lagligen fastställd. Domstolen kunde inte finna några omständigheter som i det här målet kunde ha berättigat vare sig ett avsteg från det normala vräkningsförfarandet eller polistjänstemannens anmärkningsvärt snabba inflyttning i lägenheten endast sju dagar efter den förre hyresgästens frånfälle. Vräkningen av P kunde därför inte anses ha stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Buckley ./. U K, dom 1996-09-26
Buckley ./. U K, kommissionens rapport 1995-01-11
Gillow ./. U K, dom 1986-11-24
Wiggins ./. U K, kommissionens beslut 1978-02-08                          

Puolitaival och Pirttiaho mot Finland
(Ansökan nr 54857/00, dom den 23 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Fiskal, som i ett mål företrädde klagandes motpart och i ett annat mål satt som domare, kunde, bl.a. med hänsyn till de åtgärder hon vidtagit och den tid som förflutit, inte ge anledning till berättigade tvivel om hennes opartiskhet och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

De sökande, P, är finska medborgare som ägde ett bolag, K, vilket förde flera mål mot andra affärsföretag. Det första målet riktades mot företaget MR och gällde försäljningen av en maskin. MR företräddes i första instans av PL som vid den aktuella tidpunkten var hovrättsfiskal. I februari 1993 dömde hovrätten till P:s fördel. Ett annat mål fördes mot en investeringsbank och gällde bankens vägran att bevilja P:s bolag en bankgaranti. Enligt P ledde detta till att bolaget försattes i likvidation. Yrkandena från P:s bolag avslogs av tingsrätten. Hovrätten, i vars sammansättning i målet PL ingick, fastställde tingsrättens dom. P begärde förgäves prövningstillstånd i Högsta domstolen och åberopade att PL varit ledamot i hovrätten. – I Europadomstolen  hävdade P att de inte fått en rättvis rättegång i en oberoende och opartisk domstol, eftersom en av hovrättens ledamöter hade företrätt deras motpart i ett tidigare mål.

Europadomstolen  konstaterade att de två förfarandena i hovrätten hade överlappat varandra under två-tre månader mellan december 1992 och februari 1993. När det gällde PL:s agerande under den aktuella perioden, dels som biträde, dels som domare, konstaterade domstolen att hon inskränkt sig till att upprätt och underteckna överklagandet i det första förfarandet och att en annan jurist hade tagit över det efterföljande förfarandet i hovrätten. Det fanns inget som talade för att PL varit aktiv som rättegångsbiträde i senare skeden. Det var vidare klarlagt att PL under den tiden inte tagit någon del som domare i det andra förfarandet. Hennes personliga inblandning i det målet hade inte börjat förrän efter den 30 april 1997, dvs. nära tre och ett halvt år efter den överlappande perioden i fråga och mer än fem år efter det att hon undertecknat överklagandet. Mot bakgrund av det som framkommit i målet kunde P inte ha haft några objektivt berättigade tvivel om PL:s opartiskhet. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den andorranske domaren Casadevall var skiljaktig och den slovakiska domaren Strážnická instämde med honom. Han anförde i huvudsak följande. Målet väcker frågor om objektiv opartiskhet och om hur det verkar. Det var inte hans sak att ifrågasätta det finska systemet där en person samtidigt eller efterföljande kan verka som domare och rättegångsbiträde. Mot bakgrund av omständigheterna i målet och med hänsyn till att även det intryck ett förhållande ger har betydelse hade de sökande haft berättigad tveksamhet beträffande domaren i fråga. Det var förståeligt att P kunde ha fortsatt att betrakta PL som en person vars intressen var motsatta deras egna, vilket kunde ge dem berättigad anledning att ifrågasätta hennes opartiskhet.

HÄNVISNINGAR

Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10                                  
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28             
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07                          
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25                         
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01                       
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21                   
Walston ./. Norge, beslut 2001-12-11                      

Klyakhin mot Ryssland
(Ansökan nr 46082/99, dom den 30 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

För lång häktningstid, för utdraget förfarande utan effektivt rättsmedel, censur av fånges post och hindrad brevväxling med Europadomstolen medförde kränkningar av artiklarna 5.3, 5.4, 6.1, 8, 13 och 34.

Klyakhin, K, häktades misstänkt för stöld i augusti 1997. Han dömdes i februari 2001 för försök till rån till fängelse i fyra år. – I Europadomstolen klagade K framför allt över den långa häktningstiden i avvaktan på rättegång, på att häktningsbeslutet inte omprövades, att anklagelserna mot honom inte prövades inom skälig tid och att fängelsemyndigheterna hade censurerat och undanhållit post till och från honom. Han åberopade artiklarna 5.3 och 4, 6.1, 8, 13 och 34.
Europadomstolen konstaterade att K varit häktad under ca tre år och två månader, av vilka domstolen kunde beakta drygt två år och fem månader. De ryska myndigheterna hade inte förmått lämna någon förklaring som gjorde förlängningen berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Det K åberopat innehöll fakta som medförde tvivel i fråga om häktningen varit rimlig. Genom att inte beakta dessa fakta hade de inhemska domsstolarna brustit när det gällde att tillhandahålla en domstolsprövning av den art och omfattning som förutsätts enligt artikel 5.4. K:s övriga klagomål avseende häktningstiden före rättegången hade inte besvarats av de nationella domstolarna. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

Förfarandet mot K hade i sin helhet, med bortseende från en kortare period, pågått tre år och fyra månader, av vilka domstolen kunde beakta två år och sju och en halv månad. Det hade saknats ett inhemskt rättsmedel för K att få frågan om förfarandets längd prövad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och artikel 13 i förening med artikel 6.1.

Svarandestaten hade inte bestritt att K:s brevväxling med Europadomstolen regelbundet hade öppnats och censurerats. Detta var enligt rysk lag tillåtet utom när det gällde korrespondens med vissa övervakande organ. Dit hörde inte Europadomstolen. Regeringen hade inte anfört några skäl som kunde berättiga en sådan kontroll av en fånges brevväxling med domstolen. Ingreppet i K:s rätt till respekt för sin korrespondens hade inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 men att däremot inte skett någon kränkning av artikel 13 i förening med artikel 8.

När det slutligen gällde frågan om artikel 34 konstaterade domstolen att ett av K:s brev aldrig nått domstolen. Ett annat brev, som var daterat den 8 juni 200 och var poststämplat den 20 oktober 2000 hade inte innehållit de dokument som K hade angett vara bilagda. Enligt fängelsets anteckningar hade K under tiden 1998-2000 endast mottagit tre brev från domstolen, medan denna sänt minst tio brev till honom. K hade befunnit sig i en särskilt utsatt och känslig situation när han suttit häktad och han hade för sin brevväxling med domstolen och med andra varit beroende av fängelseledningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 34.

HÄNVISNINGAR

Artikel  5.3
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27                  
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Yağci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08            
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26   
I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23                            
Artikel 5.4
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12                    
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21                                      
Grauslys ./. Litauen, dom 2000-10-10                                                   
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Artikel 6.1
Corigliano ./. Italien, dom 1982-12-10                      
Imbriosca ./. Schweiz, dom 1993-11-24                                                 
Yağci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Yemanakova ./. Ryssland, dom 2004-09-02                                         
Artikel 13 i förening med artikel 6
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Artikel 8
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25                          
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25                            
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Artikel 13 i förening med artikel 8
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
Artikel 34
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Cotleţ ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)    

 
Farbtuhs mot Lettland
(Ansökan nr 4672/02, dom den 2 december 2004)
Domen finns endast på franska.

 Bristande tillsyn och omvårdnad samt fördröjd frigivning av svårt sjuk 84-åring som satts i fängelse innebar förnedrande behandling som kränkte artikel 3.

Farbtuhs, F, som är född 1916 dömdes 1999 för brott mot mänskligheten och folkmord p.g.a. den roll han spelat i deportationen och avrättandet av tio lettiska medborgare under stalinistiska förtrycket åren 1940-1941, när han var chef för polisen på en enhet som lydde under det sovjetiska  utrikesministeriet i Lettland sedan Lettland annekterats av Sovjetunionen. Domen fastställdes i januari 2000 av Högsta domstolens brottmålsavdelning men strafftiden sänktes till fem år. F överklagade och begärde rättsprövning. I ett medicinskt utlåtande i december 1999 som begärts för att kunna bedöma om F var i skick för att avtjäna sitt straff, förklarades att F led av ett antal olika besvär, bl.a. spondylos med en ryggradsdeformation, högt blodtryck och kronisk hjärtsvikt, och att han behövde kontinuerlig vård och regelbundna behandlingar. I juni 2000 infann sig F på fängelsesjukhuset för medicinska provtagningar och han började därefter att avtjäna sitt straff i ett fängelse i Riga. Eftersom hans hälsotillstånd var kritiskt överfördes han omedelbart till fängelsets sjukavdelning där han blev kvar ända tills han frigavs. Han gjorde utan framgång ett antal framställningar om att bli frisläppt av hälsoskäl. I januari 2001 vistades F åter på fängelsesjukhuset under två veckor för undersökningar. I det utlåtande som lämnades därefter rekommenderades att han skulle friges villkorligt p.g.a. av sin höga ålder och dåliga hälsa samt det förhållandet att han led av många obotliga sjukdomar och var ur stånd att ta hand om sig själv. Fängelsechefen begärde ett beslut från tingsrätten i Riga om att F skulle få släppas med fick avslag. Han överklagade förgäves. Domstolen befriade emellertid i mars 2002 F från att avtjäna den resterande delen av straffet, eftersom han ådragit sig ytterligare två sjukdomar, nämligen diabetes och oregelbunden blodförsörjning av hjärnan samt  att hans allmäntillstånd hade försämrats. F frigavs den 13 mars 2002. – I Europadomstolen klagade F över den lettiska fångvårdens oförmåga att klara hans speciella behov och över att den långa tiden i fängelse med hänsyn till hans ålder och ohälsa hade inneburit en behandling som stred mot artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att F hade tillbringat drygt ett år och nio månader i fängelse och att hans hälsotillstånd varit allvarligt oroande. Han var 84 år gammal när han togs in och han saknade förmåga att utan hjälp klara de mest vardagliga uppgifter. Han kunde inte gå upp, sätta sig ned, förflytta sig, klä på sig eller tvätta sig utan hjälp. Han led också av flera allvarliga sjukdomar, de flesta kroniska och obotliga. Domstolen fann att när nationella myndigheter beslutar att sätta en sådan person i fängelse så måste de vara ytterst noggranna med att förhållandena i fängelset var förenliga med de behov fången hade p.g.a. sin bristande hälsa. De lettiska myndigheterna hade inte tagit lätt på frågan utan hade sökt hjälp från medicinska experter. F hade emellertid under tiden i fängelset ådragit sig ytterligare sjukdomar – den nationella domstolen hade noterat två sjukdomar medan F hävdade att det var fem. Ingen av sjukdomarna hade nämnts i det ursprungliga medicinska utlåtandet. Domstolen fann att de nya sjukdomarna innebar ett ytterligare tecken på att en längre vistelse i fängelset inte var lämplig. Vidare noterades att fängelsechefen hade ansökt om att F skulle friges av hälsoskäl i februari 2001 men att det inte var förrän i mars 2002 som beslut fattats om frigivningen. F fick alltså stanna i fängelset i mer än ett år. En sådan fördröjning var oroande när medicinsk sakkunskap  med tyngd rekommenderade en frigivning.

Domstolen konstaterade också att F fått hjälp och tillsyn av antingen sjukavdelningens personal eller, efter arbetstid, av andra fångar, ibland på frivillig basis. En sådan lösning kunde inte anses lämplig eftersom det huvudsakliga ansvaret för en allvarligt handikappad person överläts åt okvalificerade fångar. Den oro och det obehag detta kunde medföra för en person som var medveten om att han inte skulle kunna få kvalificerad hjälp om något hände innebar ett allvarligt problem enligt artikel 3. Med hänsyn till omständigheterna, F:s ålder, bristande hälsa och kondition fann domstolen att den fortsatta vistelsen i fängelset inte var lämplig. Den ständiga oro och känsla av underlägsenhet och förnedring som detta måste ha inneburit för F utgjorde en sådan förnedrande behandling som avses i artikel 3. Genom att fördröja frigivningen med mer än ett år hade de lettiska myndigheterna underlåtit att behandla F på ett sätt som var förenligt med konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3. 

Skiljaktig mening

Den lettiska ad hoc domaren Briede redovisade i en lång skiljaktig mening varför hon inte ansåg att det skett någon kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR

V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07 
Sawoniuk ./. U K, beslut 2001-05-29
Priebke ./. Italien, beslut 2001-04-05
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Hénaf ./. Frankrike, dom 2003-11-27 (jfr nr 11/03) 
”l’Affaire grecque”, kommissionens rapport 1969-11-05                  
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)


Kilian mot Tjeckien
(Ansökan nr 48309/99, dom den 7 december 2004)
Domen finns endast på franska.

Beslut att vägra bygglov kunde endast prövas av en högre förvaltningsmyndighet och det skedde därför en kränkning av rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Kilian, K, ansökte i april 1996 förgäves om tillstånd att uppföra en bensinstation på mark som han var delägare till. Myndigheten förklarade att hans ansökan var ogiltig eftersom ansökningshandlingen inte var ifylld på rätt sätt. Beslutet fastställdes av en högre förvaltningsmyndighet. K ansökte hos regiondomstolen i Brno om omprövning men domstolen förklarade att den inte var behörig att pröva frågan. K:s överklagande till konstitutionsdomstolen bedömdes uppenbart ogrundad och avslogs. – I Europadomstolen klagade K över att han inte i enlighet med artikel 6.1 fått tillgång till domstolsprövning av de aktuella förvaltningsbesluten. 

Europadomstolen erinrade om att beslut som fattats av förvaltningsmyndigheter som inte själva fyller kraven enligt artikel 6.1 måste kunna omprövas av ett rättsligt organ som uppfyller dessa krav. Konstitutionsdomstolen uppfyllde inte kraven, eftersom den endast kunde pröva om besluten var förenliga med konstitutionen. Regiondomstolen hade inte tagit upp K:s mål till prövning och K:s påståenden att de villkor som förvaltningsmyndigheten hade ställt upp för hans ansökan hade varit överdrivna och oskäliga hade därför prövats endast av den högre förvaltningsmyndigheten, vilken inte fyllde kraven enligt artikel 6.1. Domstolen noterade att den tjeckiska lagstiftningen hade ändrats efter den aktuella tidpunkten. Det hade inte skett någon tillräcklig rättslig prövning av K:s klagomål. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Lauko ./. Slovakien, dom 1998-09-02                       
Ortenberg ./. Österrike, dom 1994.11.25                  
Fischer ./.  Österrike, dom 1995-04-26                     
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21                    
Bryan ./. U K, dom 1995-11-22                                    


Van Rossem mot Belgien
(Ansökan nr 41872/98, dom 2004-12-09)
Domen finns endast på franska.

Beslut om husrannsakan som helt saknade begränsningar kränkte artikel 8.

Van Rossem, R, misstänktes för bl.a. förfalskning av och olaga användning av handlingar  och i juni 1990 fattade undersökningsdomaren fem beslut om husrannsakan  i R:s hem, hans hustrus hem och i tre av R drivna bolags kontor. I samband därmed beslagtogs ett stort antal handlingar. Det upprättades förteckningar över det som omhändertagits i de båda bostäderna men inte över det som beslagtagits på två av kontoren. R arresterades i november 1991. Ett par dagar därefter valdes han i parlamentsvalen in i representanthuset. R dömdes i juni 1995 till femårs fängelse och böter. Domstolen godtog därvid inte R:s invändningar att besluten om husrannsakan varit alltför allmänt hållna. R överklagade utan framgång och appellationsdomstolen godtog inte hans argument i fråga om husrannsakansbeslutens laglighet. – I Europadomstolen klagade R över villkoren för genomförandet av husrannsakningarna och åberopade artikel 8.
Europadomstolen konstaterade att de olika besluten om husrannsakan utformats i vida termer. Åtgärderna skulle vidtas ”för att utreda och beslagta varje handling som kunde bidra till utredningen” och det hade inte beslutats om några begränsningar. Utredarna hade därför fått obegränsade befogenheter. Enligt domstolen måste ett beslut om husrannsakan vara förenat med vissa begränsningar så att ingreppet inte kunde bli totalt obegränsat, särskilt när det var fråga om en persons rätt till respekt för sitt hem. Ett beslut om husrannsakan måste därför innehålla vissa minimiförutsättningar så att man i efterhand kunde kontrollera om de poliser som genomfört husrannsakningen hade följt bestämmelserna för den sålunda beslutade utredningen. I det aktuella fallet borde besluten om husrannsakan åtminstone ha innehållit samma uppgifter som angavs i åklagarens ansökan om åtgärden. Det förhållandet att utredarna kunde ha känt till vad de skulle leta efter kunde inte anses vara av avgörande betydelse. Det avgörande var enligt domstolen att den person eller de personer vars lokaler genomsöktes hade tillräcklig information om det förfarande som gett anledning till åtgärden för att de skulle kunna upptäcka, förhindra eller ifrågasätta eventuella överträdelser av utredarnas befogenheter. I förevarande fall var det endast R som genom de förhör han genomgått kunde anses ha blivit informerad om i vilket sammanhang ingreppet skedde. R hade emellertid inte varit närvarande vid något av tillfällena. Dessutom hade det inte upprättats någon förteckning över det som beslagtagits på de olika företagskontoren så att R haft en rimlig möjlighet att identifiera vika handlingar som tagits om hand. Det fanns därför inte någon rimlig proportion mellan det som skulle uppnås med åtgärden och de medel som använts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24                      
Stés Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02) 
Chappel ./. U K, dom 1989-03-30 
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                      
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Ernst m.fl. ./. Belgien, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Miailhe ./. Frankrike, dom 1993-02-25                      
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16                  
Roemen o. Schmit ./. Luxembourg, dom 2003-02-25 (jfr nr 3/03)      
Keslassy ./. Frankrike, beslut 2002-01-08                                            
Tamosius ./. U K, beslut 2002-09-19                                                                                  


DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Beslut i fem mål mot Sverige i fråga om admissibility.
Domstolen har den 26 oktober 2004 meddelat fem beslut i mål mot Sverige. Samtliga beslut finns endast på engelska.

Admissible 

Bader m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 13284/04)

Bader, B, och hans familj, ansökte i augusti 2002 hos Migrationsverket om asyl. B hävdade att familjen, som har kurdiskt ursprung, lämnat Syrien helt legalt med sina ordinarie pass men att de förstört passen vid ankomsten till Sverige. B påstod vidare att han vid upprepade tillfällen gripits, fängslats samt torterats och misshandlats av syrisk säkerhetspolis som ville ha uppgifter om en av hans bröder, vilken avvikit från militärtjänstgöring. Migrationsverket avslog B:s asylansökan liksom Utlänningsnämnden avslog deras överklagande. Hösten 2003 dömdes B av tingsrätten för att ha hotat sin fyraåriga dotter och en granne till villkorlig dom och utvisning. Domen fastställdes av hovrätten. I en ny asylansökan i januari 2004 åberopade B en dom från en domstol i Aleppo, Syrien, enligt vilken B i sin frånvaro dömts till döden för mord. Enligt domen hade B och hans bror dödat en svåger för att han behandlat deras syster illa och betalt ett för litet belopp i hemgift. Svågern hade därigenom kränkt familjens heder. Enligt den utredning som Utlänningsnämnden begärde från svenska ambassaden i Syrien var det sannolikt att målet skulle återupptas om man fick tag på B och det var troligt att nya vittnen skulle höras samt att om målet var hedersrelaterat ansågs detta som förmildrande omständigheter som medförde ett mildare straff.  Enligt ambassaden måste B infinna sig personligen för att målet skulle tas upp igen. Ambassaden tillade att det syriska rättssystemet kännetecknas av betydande godtycklighet och att dödsdomar verkställs när de avser allvarliga brott som t.ex. mord. I april 2004 avslog Utlänningsnämnden med två röster mot en B:s asylansökan.

B begärde hos Europadomstolen ett beslut om att utvisningen inte fick verkställas och domstolen beslöt enligt artikel 39 i rättegångsreglerna att underrätta Sverige om vilka interimistiska åtgärder som borde vidtas. Migrationsverket beslöt i anledning därav att verkställigheten av utvisningsbeslutet skulle skjutas upp tills vidare. I sin ansökan till Europadomstolen hävdade B att han löpte en allvarlig risk att  gripas och avrättas i strid med artiklarna 2 och 3.
Europadomstolen fann mot bakgrund av vad parterna anfört att klagomålet väckte allvarliga frågor hänförliga till konventionen och att de krävde en prövning i sak. Ansökningen kunde därför inte anses uppenbart ogrundad i den mening som avses i artikel 35.3. Det hade inte heller framkommit någon annan grund för att förklara den inadmissible. Domstolen förklarade därför enhälligt ansökningen för admissible.

Delvis inadmissible

Csoszánszki mot Sverige
(Ansökan nr 22318/02)

Csoszánszki, C, dömdes i december 2000 för grovt narkotikabrott till tio års fängelse och utvisning på livstid. Domen fastställdes av hovrätten och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Kriminalvårdsmyndigheten bestämde den sista dag C skulle tillbringa i fängelse till den 22 september 2010 samt den dag då C tidigast kunde friges villkorligt till den 25 maj 2007. Kriminalvårdsstyrelsen beslöt i augusti 2002 att begära att C skulle få avtjäna resterande del av straffet i sitt ursprungliga hemland, Ungern. Efter kontakter mellan justitiedepartementen i Sverige och Ungern medgavs att C avtjänade straffet i Ungern och det bestämdes där den första dagen för villkorlig frigivning till den 22 september 2008. C som motsatte sig en överföring klagade på beslutet att överföra honom men regeringen avslog hans överklagande. C överfördes till Ungern den 28 oktober 2003.

I Europadomstolen klagade C över att förhållandena i ungerska fängelser var mycket hårdare än i svenska. Han klagade också över att överföringen till Ungern innebar att han fick ett längre straff. Vidare åberopade han artikel 5 och klagade över att han varit häktad i avvaktan på rättegång och slutligen över att han inte fått en rättvis rättegång i Sverige eftersom domstolarna inte hade beaktat omständigheter till hans förmån och att han fällts på grund val av en mager bevisning. Han åberopade i denna del artiklarna 6 0ch 13 samt artikel 2 i protokoll nr 7.

Europadomstolen fann att frågan om C skulle få avtjäna ett längre straff i Ungern än i Sverige skulle prövas enligt artikel 5 och att det inte var möjligt att med utgångspunkt i det föreliggande materialet avgöra frågan om admissibility och att målet i denna del därför skulle kommuniceras med regeringen. Detsamma gällde frågan om en rättvis rättegång såvitt avsåg regeringens beslut. När C begick det aktuella brottet hade Sverige ännu inte ratificerat utlämningskonventionen och C skulle därför bara ha avtjänat den kortare strafftid som följde av svensk lag. Det uppkom därför även en fråga om artikel 7 och även denna skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen förklarade ansökningen i övriga delar för inadmissible.

Szabo mot Sverige
(Ansökan nr 28578/03)

Szabo, S, som ursprungligen kommer från Ungern är dömd i Sverige för grovt narkotika och omständigheterna i målet är likartade dem i föregående mål. I Europadomstolen klagade S över att förhållandena i ungerska fängelser är hårdare än i svenska fängelser och åberopade artikel 3. Han klagade också över att han genom att överföringen till Ungern får avtjäna ett längre straff än i Sverige. Han åberopade i denna del artiklarna 9, 11 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 12.

Europadomstolen fann liksom i föregående mål att det inte var möjligt att med utgångspunkt i det föreliggande materialet avgöra frågan om admissibility när det gällde frågan om det förhållandet att S p.g.a. överflyttningen till Ungern fick avtjäna ett längre straff där än i Sverige innebar en kränkning av artiklarna 5, 6 och 7 samt att målet i denna del därför skulle kommuniceras med regeringen, liksom frågan om S haft tillgång till domstol enligt artikel 6. Domstolen förklarade enhälligt resterande del av ansökningen för inadmissible.

Inadmissible

B mot Sverige
(Ansökan nr 16578/03)

B, som kom från Libyen, ansökte i maj 2001 om asyl i Sverige och hävdade bl.a. att han i sin frånvaro dömts till döden för att ha deltagit i ett uppror. Efter företagen utredning avslog Migrationsverket hans ansökan och beslöt att han skulle utvisas. Verket fann att de uppgifter B hade lämnat och bl.a. det förhållandet att han kunnat resa ut på ett pass som enligt honom själv innehöll korrekta personuppgifter, när han hävdade att han var efterspanad, visade att det inte fanns någon omedelbar fara för B återvända till Libyen. Utlänningsnämnden avslog B:s överklagande i april 2003 och framhöll bl.a. att B inte visat att han behövde skydd. I juni 2003 ansökte B på nytt om permanent uppehållstillstånd och lämnade då delvis andra uppgifter än tidigare. Utlänningsnämnden avslog även denna ansökan och framhöll att ansökningen inte innehållit några nya omständigheter som gav nämnden anledning att ändra sin tidigare bedömning. – I Europadomstolen åberopade B artiklarna 2 och 3 samt artikel 1 i protokoll nr 6 och hävdade att han riskerade dödsstraff om han tvingades återvända till Libyen.
Europadomstolen framhöll att konventionsstaterna, enligt fastlagd internationell rätt och enligt slutna fördrag, däribland Europakonventionen, har rätt att själva besluta om rätten för utlänningar att resa in i och uppehålla sig i landet samt att besluta om utvisning. Utvisningen av en utlänning kan dock aktualisera artikel 3 i konventionen om den utvisade löper en allvarlig risk att utsättas för en behandling som strider mot artikel 3. Detsamma kan gälla för artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 6 om utlänning genom utvisning riskerar livet. Alla de tre åberopade artiklarna skulle prövas tillsammans. Domstolen var medveten om att det i Libyen förekommit kränkningar av mänskliga rättigheter och att personer som deltagit i det aktuella upproret hade dömts till döden men att det nu gällde de risker som fanns för B personligen. B hade flera gånger ändrat sin berättelse. Vissa skillnader kunde möjligen förklaras av att det skett ett missförstånd men domstolen fann det anmärkningsvärt att B inte kunnat lämna vissa uppgifter redan från början, eftersom de avsåg händelser som inträffat redan innan han lämnade Libyen. Domstolen fann att det förelåg starka skäl för att ifrågasätta sanningshalten i B:s påståenden och äktheten av de handlingar han åberopat. B hade inte heller lämnat tillräckliga och trovärdiga förklaringar till att han dröjt med att lämna vissa uppgifter. Det hade därför inte visats tillräcklig grund för att skulle anses det troligt att B löpte en verklig risk att utsättas för en behandling som stred mot de ifrågavarande artiklarna. Domstolens majoritet förklarade mot denna bakgrund ansökningen för inadmissible.

 
Alzery mot Sverige
(Ansökan nr 10786/04)

Alzery, A, som kom från Egypten, ansökte i augusti 1999 om asyl i Sverige och hävdade att han var förföljd p.g.a. politiska skäl i sitt hemland. I oktober 2001 fick Migrationsverket vissa upplysningar rörande A från SÄPO, varav framgick att A undanhållit information. Verket, som fann att omständigheterna talade för att A behövde skydd medan SÄPO:s inställning var den motsatta, beslöt överlämna ärendet till regeringen. I yttrande uttalade Utlänningsnämnden att den delade verkets uppfattning. Regeringen avslog i december 2001 A:s ansökan och beslöt att han omedelbart skulle utvisas. Utvisningen skedde den 18 december med hjälp av amerikanska myndigheter, vilka ställde ett plan till förfogande för transporten. A hävdade att han under resan varit belagd med hand- och fotbojor. Först påföljande dag underrättades A:s advokat om beslutet och utvisningen. Vid återkomsten till Egypten sattes A i fängelse och han hävdar att han blev torterad och misshandlad. Han frikändes och släpptes först den 27 oktober 2003. Under tiden i fängelset besöktes A regelbundet av den svenske ambassadören. Under dessa besök påstod A aldrig att han utsatts för misshandel eller tortyr.
Både FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter har i sammanhanget uttryckt oro för den svenska asylpolitiken och begärt förklaringar av regeringen.

I Europadomstolen åberopade A artiklarna 2, 3 och artikel 1 i protokoll nr 6. Samt artiklarna 6 och 13. Han gjorde gällande att det, förutom att han blivit torterad och misshandlad i fängelset, funnits en risk för att han skulle dömas till döden eller dödad under tortyr till följd av utvisningen. Han menade vidare att han inte haft tillgång till domstol för att få anklagelserna för terrorism prövade och att han saknat ett effektivt rättsmedel.

Europadomstolen konstaterade att de påstådda kränkningarna var allvarliga och att hänsyn måste tas till att A suttit fängslad i Egypten och därför inte själv kunnat agera för att bevaka sina intressen. Han hade alltså varit helt beroende av sin advokat. Denne hade emellertid givit in en ofullständig ansökan endast ett par dagar innan den föreskrivna sexmånadersperioden löpte ut och han hörde sedan inte av sig förrän efter ett år och nio månader, när domstolens akt redan hade förstörts. Advokaten träffade A i Egypten i januari 2004 och fick då fullmakt för denne, men han gav inte in fullmakten till domstolen förrän den 19 mars och han kom inte in med en fullständig ansökan förrän den 21 maj 2004. Advokaten borde åtminstone ha kunnat hålla domstolen informerad om de svårigheter han hade p.g.a. A:s situation. Trots den ofullständiga ansökan som kom in i juni 2002 måste ansökan den 19 mars 2004 anses ha kommit in för sent. Domstolens majoritet förklarade därför ansökningen för inadmissible.


 
DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Öneryildiz mot Turkiet
(Ansökan nr 48939/99, dom den 30 november 2004)

Slumområde rasade och nio personer omkom när metangas som bildades på soptipp exploderade. Nationella myndigheter som uppmärksammats på risken för det inträffade hade inte vidtagit några åtgärder för att förhindra olycka och lagakraftvunnet skadestånd betalades inte. Det skedde därför kränkningar av artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt av artikel 13 i förening med båda dessa artiklar.

Målet, som tidigare prövats i kammare, har av Turkiet hänskjutits för prövning av domstolen i stor sammansättning.

Europadomstolen fann den 18 juni 2002 i en dom beslutad i kammare med fem röster mot två att det skett en kränkning  av artikel 2 med avseende på att Ö:s familjemedlemmar avlidit och med avseende på den bristfälliga rättsliga prövningen av händelsen. Domstolen fann vidare med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva Ö:s övriga klagomål enligt artiklarna 6.1, 8 och 13.

Beträffande kammarens dom se nr 7/02. - Omständigheterna i målet var i huvudsak följande.

Öneryildiz, Ö, bodde med sina tolv familjemedlemmar i ett slumområde som helt utan tillstånd hade uppförts runt en soptipp för vilken Istanbuls kommun var ansvarig. Tippen användes sedan 1970-talet av fyra olika kommuner. I en rapport som upprättats av experter 1991 uppmärksammades myndigheterna på riskerna med tippen, bl.a. framhölls att inga åtgärder vidtagits för att förebygga en eventuell explosion av den metangas som bildades när soporna bröts ned. P.g.a. rapporten uppkom ett flertal tvister mellan de inblandade kommunerna. Innan dessa avslutats inträffade en explosion i april 1993 varvid elva hus, däribland Ö:s hus, begravdes i sopmassorna. Nio av Ö:s familjemedlemmar omkom. Såväl ett förvaltnings- som ett brottmålsförfarande inleddes och två personer, borgmästarna Ümraniye och Istanbul, dömdes för tjänstefel till böter motsvarande knappt 10 EUR. Domen var villkorlig. Härefter väckte Ö talan om skadestånd för sig själv och sina tre kvarlevande barn avseende de avlidna familjemedlemmarna och sin förstörda egendom. De tillerkändes ideellt skadestånd motsvarande drygt 2000 EUR och ersättning för förstörd hemutrustning med ca. 200 EUR. - Ö åberopade i Europadomstolen artiklarna 2, 6.1, 13, 8 och artikel 1 i protokoll nr. 1.
Europadomstolen konstaterade, när det gällde statens ansvar för att personerna i fråga avlidit, att det i Turkiet fanns gällande säkerhetsbestämmelser såväl avseende hur soptippar skulle skötas som om iordningställande av slumområden. I 1991 års rapport hade särskilt framhållits faran av en metangasexplosion, eftersom det på tippen inte fanns några förutsättningar för att förhindra en sådan. Domstolen fann att det var ostridigt att det förelegat en faktiskt och omedelbart överhängande fara för en explosion långt innan risken påtalades i den aktuella rapporten och att risken endast kunde ha ökat med hänsyn till att tippen fick fungera vidare på samma villkor. Det var inte möjligt att de kommunala myndigheterna som var ansvariga för tippen inte hade känt till de risker som var förenade med bildandet av metangas och att det var nödvändigt att vidta förebyggande åtgärder, särskilt som det fanns gällande säkerhetsbestämmelser i ämnet. Domstolen fann vidare klarlagt att olika andra myndigheter varit medvetna om riskerna åtminstone sedan de fåt del av den aktuella rap-porten. Eftersom de turkiska myndigheterna känt till eller borde känt till riskerna hade de enligt artikel 2 varit skyldiga att vidta nödvändiga och tillräckliga åtgärder för att skydda personerna i fråga, särskilt som de själva upprättat tippen och tillåtit verksamheten där. Kommunfullmäktige i Istanbul hade inte bara underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder utan hade också motsatt sig en rekommendation från premiärministerns miljöenhet att se till att tippen fyllde gällande krav och hade även motsatt sig det försök som gjorts av borgmästaren i Ümraniye för att få ett domstolsbeslut om en tillfällig stängning av tippen. Regeringens invändning att Ö och hans familj olagligen hade bosatt sig vid tippen kunde inte godtas eftersom staten tillåtit och uppmuntrat bildandet av sådana slumområden. Ö och hans familj hade ostört bott i den sociala familjemiljö de skapat från 1988 till olyckstillfället 1993. Myndigheterna hade påfört dem skatt till kommunen och hade tillhandahållit viss allmän service som de fått betala för. Regeringen kunde därför inte hävda att den frånhänts ansvaret. Domstolen noterade att regeringen inte hade visat att den vidtagit några som helst åtgärder för att informera dem som bodde vid tippen om de risker som förelåg och även om det lämnats information kunde regeringen inte befrias från ansvar när inga praktiska åtgärder vidtagits för att förhindra riskerna för sluminnevånarnas lev.  Den tillämpliga säkerhetsregleringen hade visat sig vara ineffektiv och det hade inte funnits något därtill kopplat tillsynssystem. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

När det gällde statens ansvar för utredningen av det inträffade fann domstolen att det förvaltningsförfarande som Ö använt sig av för att begära skadestånd inte fyllde de krav som  ställs enligt artikel 2 på att genomföra en effektiv utredning av orsaken till att familjemedlemmarna avlidit. När det gällde brottmålsförfarandet hade myndigheterna skyndsamt utrett det inträffade för att fastställa de omständigheter som föranlett olyckan. De ansvariga hade identifierats och ställts inför rätt men de hade dömts till mildast tänkbara straff. Syftet med brottmålsförfarandet hade emellertid endast varit att fastställa om de tilltalade begått något tjänstefel och bestämmelserna därom hade inget samband med att utsätta någon för livsfara eller skydda någons liv i den mening som avses i artikel 2. Brottmålsdomen hade därför lämnat frågan om myndigheternas ansvar för de inträffade dödsfallen oavgjord. Det turkiska brottmålssystemet kunde därför inte sägas ha klarlagt statstjänstemännens och myndigheternas roll i och deras ansvar för det inträffade. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen godtog inte regeringens invändning att myndigheterna av humanitära skäl avstått från att förstöra Ö:s hus. Den positiva skyldighet som följer av artikel 1 i protokoll nr 1 hade krävt av myndigheterna att de vidtagit praktiska åtgärder för att förhindra en olycka. Ö hade visserligen haft möjlighet att få en ersättningsbostad på förmånliga villkor men det förhållandet innebar inte att han inte skulle anses som ett ”offer”, särskilt som det inte fanns något som visade att myndigheterna erkänt hans rätt till respekt för sina tillhörigheter. Domstolen noterade att den ersättning som de turkiska domstolarna hade tillerkänt Ö för materiella förluster ännu inte hade betalats trots att beslutet vunnit laga kraft. Domstolen fann därför med femton röster mot två att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Det förvaltningsförfarande som Ö använt sig av för att få skadestånd hade varit ett tillräckligt rättsmedel för att ge honom lämplig gottgörelse för kränkningen enligt artikel 2. Domstolen fann emellertid att detta rättsmedel i flera hänseenden var ineffektivt i praktiken och att det var avgörande att det skadestånd som tillerkänts Ö för ideell skada aldrig hade betalats till honom. Att betalningen av ett skadestånd, som dömts ut för det lidande en make och förälder orsakats, sker i tid är en viktig beståndsdel av artikel 13. Dessutom hade det tagit förvaltningsdomstolen mer än fyra år och elva månader att fatta beslut, vilket visade på en bristande skyndsamhet. Förvaltningsförfarandet hade därför inte varit ett effektiv rättsmedel när det gällde statens underlåtenhet att skydda livet på Ö:s anhöriga. Detsamma kunde sägas om ersättningen för förstörd egendom.  Domstolen fann därför med femton röster mot två att det skett en kränkning av artikel 13 såväl när det gällde klagomålet enligt artikel 2 som enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann enhälligt att det mot bakgrund av vad den funnit i övrigt inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artiklarna 6.1 och 8.

Skiljaktiga meningar

Den turkiske domaren Türmen var skiljaktig i fråga om artikel 2, bristande utredning. Artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13 och ansåg således att det i dessa hänseende inte skett någon kränkning.
Den irländska domaren Mularoni var skiljaktig och ansåg inte att artikel 1 i protokoll nr 1 var tillämplig. I följd därav hade det inte heller skett någon kränkning av artikel 13 med avseende på nämnda artikel. Vidare ansåg hon det mot bakgrund av domstolens resonemang i fråga om artikel 2 inte nödvändigt att pröva artikel 13 med avseende på denna artikel.

HÄNVISNINGAR

 ( utöver vad som angivits i kammarens dom 2002-06-18)
Artikel 2, tillämplighet
Yaşa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Artikel 2, förenlighet
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04) 
Mastromatteo ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (jfr nr 10/02)
Caraher ./. U K, beslut 2000-01-11                                                              
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Artikel 1 i protokoll nr 1, tillämplighet
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Artikel 1 i protokoll nr 1, förenlighet
Bielectric Srl ./. Italien, beslut 2000-05-04               
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Antonakopoulos, Vortsela o. Antonakopoulou ./. Grekland, dom 1999-12-14
Artikel 13
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Paul and Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2 /04)
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Aydın ./. Turkiet, dom 1997-09-25                           
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26                                
Aquilina ./. Malta, dom (GC) 1999-04-29  

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.

Özkaya ./. Turkiet, 2004-11-30; även artikel 6.1, se nedan
Elden ./. Turkiet, 2004-12-09; även artikel 6.1, se nedan
Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04 och 10/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol

Özkaya ./. Turkiet, 2004-11-30; även artikel 10, se ovan
Sahindoğan ./. Turkiet, 2004-11-30
Elden ./. Turkiet, 2004-12-09; även artikel 10, se ovan
Gökdere och Gül ./. Turkiet, 2004-12-09
Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04 och 10/04.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i fransk kassationsdomstol

Fenech ./. Frankrike, 2004-11-30
Geniteau ./. Frankrike, 2004-12-07 (generaladvokats närvaro vid rättens överläggning)
Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04 och 10/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar

Qufaj Co.Sh.P.K. ./. Albanien, 2004-11-18 (avsaknad av medel), artikel 6.1 – Första målet mot Albanien!
Fotopoulou ./. Grekland, 2004-11-18 (rivning av olagligt uppför mur); artikel 1 i protokoll nr 1, även artikel 13
Zazanis m.fl. ./. Grekland, 2004-11-18 (bygglov) artikel 6.1, även artikel 13
Wasserman ./. Ryssland, 2004-11-18 (återbetalning av böter) artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
Bakalov ./. Ukraina, 2004-11-30 (skadestånd) artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
Mykhaylenky m.fl. ./. Ukraina, 2004-11-30 (betalning av arbetsgivares skuld) artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04 och 10/04.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning

Dragičević ./. Kroatien, 2004-12-09
Zovanović ./. Kroatien, 2004-12-09
Se liknande mål i nr 10/04.
Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
A.K. och V.K. ./. Turkiet, 2004-11-30; artikel 2 och artikel 13
Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04 och 10/04.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 16 november - 9 december 2004 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 16, 18 och 30 november samt den 2 och 9 december 2004.

ARTIKEL 6.1

16 november
Alberto Sanchez ./. Spanien (72773/01)  prov för anställning
King ./. U K (13881/02) skatt
Massey ./. U K (14399/02) brottmål
18 november
Kvartuč ./. Kroatien (4899/02) återbetalning av lån
30 november
Kos ./. Tjeckien (75546/01)
Bruxelles ./. France (46922/99
Zaśkiewicz ./. Polen (46072/99, 46076/99)
Karasová ./. Tjeckien (71545/01) återkrav förstatligad egendom
Vrána ./. Tjeckien (70846/01) brottmål
Vaney ./. Frankrike (53946/00) brottmål o. skadeståndsmål
Gümüsten ./. Turkiet (47116/99) brottmål
2 december
Yaroslavtsev ./. Ryssland (42138/02)
Karellis ./. Grekland (6706/02) skadestånd ; även artikel 13
9 december
Rega ./. Frankrike (55704/00)

 
SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens beslut den 16 november 2004 i mål 4794-01 i fråga om muntlig förhandling i arbetsskademål.

J hade drabbats av en hjärtinfarkt i november 1996 och hade beviljats förtidspension fr.o.m. september 1997. Försäkringskassan fann i maj 1999 att J inte hade rätt till livränta, eftersom han inte varit utsatt för sådan skadlig inverkan i sitt arbete som med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka hjärtinfarkten. J överklagade till länsrätten som avslog överklagandet. J gick vidare till kammarrätten och gav där in ett utlåtande av specialistläkaren H. J yrkade muntlig förhandling och att H skulle höras som vittne. Kammarrätten fann dock muntlig förhandling obehövlig och avslog yrkandet samt avvisade yrkandet om vittnesförhör. J fick skriftligen slutföra sin talan. Kammarrätten fann härefter att J:s artbetssituation inte varit sådan att den med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till hjärtinfarkt och avslog överklagandet. I överklagande till Regeringsrätten åberopade J artikel 6 i Europakonventionen och yrkade att målet skulle visas åter till kammarrätten  för muntlig förhandling. Riksförsäkringsverket tillstyrkte och ansåg att kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling.
Regeringsrätten prövar i beslutet om kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling. Inledningsvis redogör Regeringsrätten för 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen och dess förarbeten. Härefter anförs följande:
Europadomstolen har i två domar den 12 november 2002 (Lundevall resp. Salomonsson mot Sverige) funnit att kammarrätt, trots att begäran om muntlig förhandling inte hade framställts i länsrätt, borde ha tillmötesgått klagandenas begäran om en sådan förhandling i kammarrätten. Europadomstolen uttalade bl.a. att tvister om socialförsäkringsförmåner generellt är ganska tekniska och att avgörandena i målen ofta grundas på skriftliga läkarutlåtanden. Många sådana tvister avgörs därför bättre på handlingarna utan ett muntligt förfarande. Omständigheterna i nämnda mål var enligt domstolen dock sådana att en muntlig förhandling kunde ha gett ett bättre underlag inför avgörandet och det förelåg inte några exceptionella omständigheter som motiverade ett undantag från principen om att muntlig förhandling skall hållas om part begär det. Domstolen noterade i det ena fallet att läkarintygen i målet var motstridiga.
 
Europadomstolens domar avsåg visserligen det fallet att länsrätt hade dömt till förmån för den försäkrade medan kammarrätt, således utan att hålla muntlig förhandling, med ändring av länsrättens domar avgjort respektive mål till vederbörandes nackdel. Kravet på att tillmötesgå en begäran om muntlig förhandling kan emellertid enligt Regeringsrättens mening i princip också ställas i ett fall som det förevarande, där kammarrätten efter att ha meddelat prövningstillstånd avslagit den försäkrades överklagande.

Regeringsrätten framhöll att i det nu aktuella målet hade läkarna gjort motstridiga bedömningar när det gällde om J:s arbete kunnat ge upphov till den hjärtinfarkt han drabbats av. En muntlig förhandling i kammarrätten hade kunnat vara av värde inför avgörandet av målet och kunde därför inte anses ha varit obehövlig. Det hade inte heller kommit fram några särskilda skäl mot en sådan förhandling. Regeringsrätten fann därför att kammarrätten borde ha hållit muntlig förhandling. Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom och visade målet åter för fortsatt handläggning.

Regeringsrättens dom den 2 december 2004 i mål nr 7080-02, bl.a. fråga om Presstödsnämnden är en oberoende och opartisk domstol.

Presstödsnämnden hade avslagit ett bolags ansökan om avtrappat driftsstöd för två tidningar. Bolaget överklagade utan framgång till länsrätten och därefter till Kammarrätten i Stockholm. I beslut den 13 november 2002 avslogs överklagandet. Kammarrätten uttalade (mål nr 2724-2002) i sammandrag väsentligen följande.

Vad gäller frågan om presstöd utgör en civil rättighet enligt Europakonventionen gör kammarrätten följande bedömning. Utgångspunkten vid bedömningen är att begreppet civil rättighet skall tolkas autonomt, dvs. det skall ges ett allmängiltigt innehåll som är oberoende av de skillnader som föreligger mellan olika nationella rättssystem. Europadomstolens praxis ger vid handen att artikel 6.1 är tillämplig under förutsättning att det föreligger en reell och seriös tvist, att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten och att rättigheten kan karaktäriseras som en civil rättighet. Vidare framgår att statliga bidrag och subventioner under vissa omständigheter kan vara att anse som civila rättigheter. – Driftsstöd, som är en form av presstöd, lämnas enligt förutsättningarna i presstödsförordningen. Rätten till presstöd är utförligt reglerad och fastställs enligt objektiva kriterier, dvs. den kan på rimliga grunder göras gällande enligt svensk rätt. Tvisten utgång har varit av direkt betydelse för de aktuella tidningarnas fortsatta verksamhet och måste därför anses vara av reell och seriös natur. Med hänsyn härtill finner kammarrätten att rätten till presstöd får anses vara en sådan civil rättighet som avses i artikel 6.1.

Av Europadomstolens praxis framgår att kravet på rätt till domstolsprövning kan uppfyllas inte endast genom prövning av traditionella domstolar utan att även andra prövningsorgan kan komma ifråga om de uppfyller de rättssäkerhetsgarantier som krävs enligt konventionen. Presstödsnämndens sammansättning bestäms enligt förordningen 1988:673 och vid det aktuella beslutet var ordföranden en ordinarie domare. Utredningen ger inte stöd för annat än att grundläggande rättssäkerhets har tillgodosetts. Möjlighet till muntlighet i förfarandet har förelegat. Vid en sammantagen bedömning får nämndens sammansättning och arbetsformer anses uppfylla kraven på en domstol i Europakonventionens mening. Annat har inte framkommit än att nämnden i detta fall varit opartisk. Fullföljdsförbudet i presstödsförordningen står därmed inte i strid med konventionen

Regeringsrätten förklarade att den delar kammarrättens uppfattning att rätt till presstöd är att anse som en civil rättighet och att Presstödsnämnden är att anse som en domstol i Europakonventionens mening. Regeringsrätten avslog överklagandet och överlämnade ansökan om resning för prövning i kammarrätten.

HÄNVISNINGAR
(i kammarrätten)

Svenska domar
Högsta domstolens beslut 2002-05-30, mål nr Ö 1062-00
Europadomstolens domar
Ringeisen ./. Österrike, dom 1971-07-16
Sotiris o. Nikos Koutras ATTEE ./. Grekland, dom 2000-11-16

ÖVRIGT

Human rights information bulletin nr 62, för mars-juni 2004 finns nu i tryck. Den innehåller bl.a. det senaste tilläggsprotokollet till konventionen, protokoll nr 14, och en förklarande rapport till detta. Protokollet innehåller ändringar i konventionen som syftar till att på lång sikt förbättra kontrollsystemets effektivitet särskilt med hänsyn till den ökande arbetsbördan i framförallt domstolen. Ändringarna i konventionen innebär bl.a. att artikel 22.2 och artikel 24 upphävs och att vissa artiklar byter nummer. Artikel 23 ändras så att domarna skall väljas för en period om nio år och att de därefter inte kan väljas om.  Domstolen skall i framtiden kunna vara domför med en ensamdomare som biträds av ”rapporteurs”, vilka förordnas av domstolens presidenten och ingår i domstolens kansliorganisation. Domstolens sammansättning kan alltså ha följande variationer: ensamdomare, kommitté med tre ledamöter, kammare med sju ledamöter och stor sammansättning med 17 ledamöter. På begäran av domstolen i plenum skall Ministerkommittén dessutom genom ett enhälligt beslut och för en bestämd period besluta att sammansättningen i kammare skall bestå av endast fem ledamöter. Enligt en ny artikel 27 om ensamdomares behörighet skall en ensamdomare, genom ett slutligt beslut, kunna förklara enskildas ansökningar för inadmissible eller avskriva ett mål om ett sådant beslut kan tas utan vidare utredning. Om domaren inte förklarar ansökningen inadmissible eller avskriver målet skall det överlämnas till en kommitté eller en kammare för fortsatt prövning. En ensamdomare får inte pröva ansökningar med klagomål riktade mot den stat han företräder i domstolen. Även kommittéernas behörighet vidgas enligt den nya lydelsen av artikel 28. En kommitté skall sålunda även kunna förklara en ansökan admissible och samtidigt pröva målet i sak under förutsättning att den i målet aktuella frågan avseende tolkningen och tillämpningen av konventionen och dess tilläggsprotokoll redan fastlagts i domstolens praxis. Kommitténs beslut och domar måste vara enhälliga och skall vara slutliga. Om varken en ensamdomare eller en kommitté har fattat ett slutligt beslut skall målet prövas i kammare som får pröva frågan om admissibility separat. Kravet att frågan om admissibility alltid skall prövas separat gäller fortsättningsvis endast mål mellan stater enligt den nya lydelsen av artikel 29.2. Domstolen i stor sammansättning får till uppgift att pröva även mål enligt en ny bestämmelse i artikel 46.4. Denna innebär att om Ministerkommittén finner att en konventionsstat vägrar att följa en slutlig dom som den fått emot sig får kommittén med två tredjedels majoritet hänskjuta till domstolen frågan om staten brustit i sina skyldigheter enligt artikel 1. Om domstolen finner att det skett en kränkning av artikel 1 skall den lämna målet till Ministerkommittén för avgörande av vilka åtgärder som bör vidtas. Även om domstolen finner att det inte skett någon kränkning av artikel 1 skall målet återföras till Ministerkommittén som då skall avsluta sin utredning. I alla domstolens mål i kammare och i stor sammansättning får Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter yttra sig och delta i förhandlingar. I en ny andra punkt i artikel 59 uttalas nu klart att EU kan ansluta sig till konventionen.
Kriterierna för inadmissibility utvidgas. Punkten 3 i artikel 35 delas upp i 3 a) som innehåller de tidigare rekvisiten och en ny punkt b) som innebär att domstolen får förklara en ansökan för inadmissible om sökanden inte har drabbats av någon betydande nackdel och om det inte respekten för mänskliga rättigheter kräver att målet ändå prövas i sak. En ansökan får dock inte förklaras inadmissible på den här grunden om den inte har prövats ordentligt i en nationell domstol.
Protokollet antogs av Ministerkommittén den 12 maj 2004 och undertecknades av 17 medlemsstater den 13 maj i år. Det träder i kraft tre månader efter det att samtliga medlemsstater har ratificerat protokollet. Sverige undertecknade protokollet den 2 september 2004.

Texterna kan läsas på hemsidan för generaldirektoratet (DGII) för mänskliga rättigheter:
http://www.coe.int/T/E/Human_rights/
Där finns protokollet på: http://conventions.coe.int/Treaty/EN/Treaties/Html/194.htm
och den förklarande rapporten på: http://conventions.coe.int/Treaty/EN/Reports/Html/194.htm

Europarättslig tidskrift nr 3, 2004, innehåller bl.a. följande artikel:
Lisa Vinberg; Aktieägande och egendomsskydd – vem har talerätt i Europadomstolen, bolag eller aktieägare?




Senast ändrad: 2011-04-12