JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 8 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den  15 - 31 juli 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder 

Ernst m.fl. mot Belgien
När 160 poliser genomsökte fyra journalisters hem, arbetsplatser och bilar för att få fram uppgifter om deras källor kränktes artiklarna 10 och 8.

The Fortum Corporation mot Finland
Högsta förvaltningsdomstolen kommunicerade inte alla handlingar som givits in av part med  motparten, vilket förhindrade denne att delta fullt ut i processen och kränkte artikel 6.

Mokrani mot Frankrike
Eventuell verkställighet av deportationsbeslut skulle m.h.t. nuvarande förhållanden inte vara proportionerligt och skulle därför kränka artikel 8.

Sigurthor Arnarsson mot Island
När högre instans ändrade frikännande dom på grundval av en annan bedömning av bevisningen i lägre instans utan att själv höra part och vittnen kränktes artikel 6.1.

Erdei o. Wolf mot Rumänien
Dickmann mot Rumänien

Rumänien åter fällt för kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 genom upphävande av lagakraftvunnen dom avseende återlämnande av förstatligad egendom.

De Biagi mot San Marino
Forcellini mot San Marino

Avsaknad av muntlig förhandling i appellationsdomstol innebar att rätten till en rättvis rättegång inte garanterades och kränkte därför artikel 6.1.

Perry mot U K
Hemlig videofilmning av en misstänkt person på en polisstation som användes för identifiering kränkte rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8.

Craxi mot Italien nr. 2
Uppläsning av utskrifter av inspelade telefonsamtal vid rättegång och oförmåga att skydda utskrifterna från att lämnas ut till media kränkte artikel 8.

Luordo mot Italien
Bottaro mot Italien

Konkursförfarande, vari ingick flyttningsförbud för gäldenären och granskning av hans post, pågick i mer än 12 år och kränkte därför artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 2 i protokoll nr 4, artiklarna 6.1 och 8  samt även artikel 13.

SA Cabinet Diot och SA Gras Savoye mot Frankrike
När bolag inte fick åberopa EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv mot en nationell bestämmelse för att få återbetalning av felaktigt inbetalad moms rubbades jämvikten mellan samhällets och enskildas intressen och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Gabarri Moreno mot Spanien
Förmildrande omständigheter medförde inte tillräcklig strafflindring och en dags för långt straff innebar därför en kränkning av artikel 7.1.

Ayse Tepe mot Turkiet
Esen mot Turkiet
Yaz mot Turkiet

Turkiet åter fällt för polisbrutalitet mot häktade och för frihetsberövande under för lång tid utan rättslig prövning.

Y.F. mot Turkiet
Påtvingad gynekologisk undersökning under vistelse i polisarrest kränkte artikel 8.

Edwards och Lewis mot U K
När försvaret undanhölls bevisning avseende polisoperationer under täckmantel kränktes artikel 6.1.

Karner mot Österrike
Begreppet "livskamrat" i nationell lag ansågs inte omfatta personer av samma kön och hindrade en homosexuell sambo att ärva hyressätt. Härigenom kränktes artikel 14 i förening med artikel 8. Frågan ansågs så viktig att domsstolen prövade klagomålet trots att klaganden avlidit utan att efterlämna någon arvinge.

Smirnova mot Ryssland
Beslag av nationella identitetshandlingar som var nödvändiga i en mängd vardagssituationer innebar ett pågående ingrepp i privatlivet och kränkte artikel 8.

Yöyler mot Turkiet
Turkiska säkerhetsstyrkors förstörelse av bybors hus och tillhörigheter jämte bristfällig utredning av det inträffade innebar att Turkiet åter fälldes för kränkning av artiklarna 3, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Ryabykh mot Ryssland
Upphävande av lagakraftvunnen dom kränkte artikel 6.1 men värdeförlust på besparingar på grund av inflation kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Kepenerov mot Bulgarien
Tvångsintagning på psykiatrisk klinik beslutad av åklagare som saknade behörighet för beslutet och som inte begärt en medicinsk bedömning kränkte artikel 5.1.

Eugenia Michaelidou Developments Ltd och Michael Tymvios mot Turkiet
Demades mot Turkiet

Vägrad tillgång till, kontroll över, användande av och förfogande över egendom belägen i den "Turkiska republiken för Norra Cypern" innebar en fortgående kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och kränkte i den enskildes fall även artikel 8.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar
Högsta domstolens beslut den 22 juli 2003 i mål Ö 1356-03 om utlämning.

Högsta domstolens beslut den 5 augusti 2003 att vägra prövningstillstånd i mål angående bl.a. avvisning av yrkande om skadestånd enligt artikel 41 i Europakonventionen.

Förvaltningsdomstolar
Kammarrättens i Stockholm dom den 26 juni 2003 i mål nr 3995-02 angående föreläggande att vid vite bedriva samtrafik enligt telelagen.

LITTERATUR M.M.
Se bl.a. referat från Supreme Court i USA.

Lawrence et al. mot Texas
U.S.A.:s högsta domstol ändrar sin praxis och finner med stöd av bl.a. ett rättsfall från  Europadomstolen att det strider mot U.S.A.:s federala grundlag att straffbelägga sexuellt umgänge mellan vuxna homosexuella.

ALLMÄNT

Europadomstolen har under juni månad meddelat 65 domar, förklarat 49 ansökningar admissible och 1 457 inadmissible samt avskrivit 31 mål. 143 ansökningar har kommunicerats. Motsvarande totala antal för första halvåret är 326, 272, 8 037, 206 respektive 864.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname
=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Ernst m.fl. mot Belgien
(Ansökan nr. 33400/96, dom den 15 juli 2003)
Domen finns endast på franska.

När 160 poliser genomsökte fyra journalisters hem, arbetsplatser och bilar för att få fram uppgifter om deras källor kränktes artiklarna 10 och 8.

De fyra klagande, E, är belgiska journalister som arbetar vid radio/TV, en dagstidning resp. en veckotidning. Den 23 juni 1995 genomfördes på uppdrag av undersökningsdomaren en husrannsakan på E:s arbetsplatser och i deras hem. Undersökningen företogs i samband med åtal mot jurister vid appellationsdomstolen i Liège för brott mot tystnadsplikt sedan det förekommit läckor i mycket känsliga brottmål. I september 1995 gav E in ett klagomål till tingsrätten i Bryssel mot en eller flera okända personer och klagade över att de inte fått relevanta upplysningar om skälen för, syftet med och omfattningen av de åtgärder som undersökningsdomaren beordrat. De begärde att få delta i målet som civila parter. De hävdade att den omfattande husrannsakningen den 23 juni hade kränkt dels de rättigheter som journalisters källor har enligt artikel 10 i Europakonventionen, dels deras rätt till respekt för sina hem och privatliv.  Tingsrätten konstaterade vid en enskild överläggning att klagomålet var riktat mot medlemmar av domarkåren och beslöt därför överföra målet från undersökningsdomaren till åklagarmyndigheten. Akten i målet överlämnades sedan till justitieministeriet och därefter till åklagaren i kassationsdomstolen. I en dom den 1 april 1996 fann kassationsdomstolen att, eftersom klagomålet riktats mot en domare som åtnjöt immunitet, var E:s begäran att få delta i processen som civila parter inte tillåten och den borde därför inte föranlett ett överlämnande av ärendet till åklagarmyndigheten. Vidare noterades att chefsåklagaren vid appellationsdomstolen i Bryssel, som var den ende som hade behörighet att väcka åtal mot en domare, inte heller hade gjort så. Den 26 april 1996 upplystes E av den nämnde chefsåklagaren om att deras klagomål inte skulle föranleda vidare åtgärder. Under tiden hade E väckt talan i första instans om skadestånd från staten för de förluster de lidit p.g.a. husrannsakan. - I Europadomstolen hävdade E att så som den tolkats av kassationsdomstolen hade undersökningsdomarens immunitet inneburit att de förvägrats rättvisa och hindrat dem från att föra sin talan till en domstol som hade behörighet att pröva såväl fakta som laglighet. De menade också att det i förfarandet skett brott mot artikel 6, bl.a. hade de inte fått del av all bevisning. De klagade även över att de inte fått någon offentlig förhandling. Vidare hävdade de att det husrannsakningsförfarandet som de utsatts för innebar ett ingrepp i deras yttrandefrihet i strid med artikel 10 och en kränkning av deras rätt till respekt för hem och privatliv enligt artikel 8. De hävdade vidare att de diskriminerats i förhållande till en person som väckt klagomål mot någon annan än en domare. Slutligen påstod de att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i strid med artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att E:s talan i kassationsdomstolen avvisats m.h.t. att svaranden var en domare som åtnjöt viss immunitet. Denna åtalsimmunitet byggde på långvarig praxis och syftade till att säkerställa en riktig rättsordning, vilket var ett legitimt syfte. Enligt belgisk lag var det appellationsdomstolen som var behörig att pröva brottmål rörande medlemmar i domarkåren och det var endast chefsåklagaren vid den domstolen som kunde väcka ett sådant åtal. Vid bedömningen av om denna immunitet var förenlig med konventionens krav, fann domstolen att E kunde ha väckt talan mot andra personer som angetts i deras klagomål men att det inte var sannolikt att de kunnat föra en  talan om skadestånd mot en domare för behörighetsmissbruk. E hade vidare väckt skadeståndstalan mot staten i samma frågor som omfattades av deras klagomål. De hade alltså inte betagits rätten att söka upprättelse. Begränsningen av deras rätt till domstolsprövning hade inte inskränkt innebörden i själva rätten till domstolsprövning och var inte heller oproportionerlig. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 i denna del.

Domstolen konstaterade vidare att kassationsdomstolen stött sitt beslut endast på sådan bevisning som E haft kännedom om och att det förhållandet att åklagaren haft tillgång till bevisning som kassationsdomstolen och E inte fått del av därför inte haft någon betydelse. Enligt belgisk lag skall förhandlingar vara offentliga och domar meddelas offentligt utom när det, som i det aktuella fallet, gäller förundersökningar, som är belagda med sekretess av två skäl - dels för att skydda den personliga integriteten och privatlivet för den som presumeras oskyldig, dels för att främja ett effektivt genomförande av förundersökningen. E hade inte begärt en offentlig förhandling eller motsatt sig en förhandling inom lykta dörrar. Domstolen hänvisade till sin praxis och framhöll att en dom inte måste meddelas muntligen. E hade fått del av en utskrift av domen och den hade även publicerats i en officiell tidskrift. Inte heller i övrigt hade det visats något godtycke. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i övrigt skett någon kränkning av artikel 6.

Klagomålet enligt artikel 13 sammanföll delvis med klagomålet enligt artikel 6. E hade inte anfört några omständigheter som visade att det skett en kränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel. Domstolen erinrade om att när det är fråga om tillgång till domstolsprövning tar rättigheterna enligt artikel 6 över rättigheterna enligt artikel 13. Domstolen hade ju funnit att det inte skett någon kränkning av artikel 6 i detta hänseende och den fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

Den åtskillnad som E klagat över och ansett diskriminerande hade skett i ett legitimt syfte, nämligen att skydda medlemmar av domarkåren från att utsättas för mindre välbetänkta rättegångsförfaranden och att ge dem möjlighet att utföra sina uppgifter på ett opartiskt och oberoende sätt. E hade haft möjlighet att väcka en civil talan mot belgiska staten och domstolen fann att kravet på proportionalitet mellan den belgiska lagstiftningen och dess syfte var uppfyllt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 6.1.

När det så gällde artikel 10 konstaterade domstolen att husundersökningen utgjorde ett ingrepp i E:s yttrandefrihet som var föreskrivet i lag. Ingreppet syftade till att förhindra att uppgifter som erhållits under tystnadsplikt lämnades ut, att skydda andras rykte och att mer allmänt upprätthålla domstolarnas anseende och opartiskhet. Det hade inte vid något tillfälle påståtts att journalisterna hade skrivit artiklar innehållande sekretessbelagda uppgifter om de mål som föranlett husrannsakan. Åtgärderna för att samla in uppgifter som kunde bidra till att få fram sanningen berörde skyddet för journalisters källor. Domstolen häpnade över den stora omfattning som eftersökning haft genom åtta samtidiga operationer där ca 160 poliser deltagit. Belgiska regeringen hade inte visat på vilket sätt E påstods ha varit inblandade eller vilka åtgärder som vidtagits direkt mot de domare som misstänktes för att ha läckt uppgifter. Det kunde ifrågasättas om inte andra åtgärder kunde vidtagits för att avslöja de skyldiga. Domstolen noterade att regeringen inte visat att myndigheterna skulle varit oförmögna att utreda om journalisterna varit delaktiga i brotten utan eftersökningen och beslagen. Polisen, vars uppgift var att finna källan till journalisternas uppgifter, hade omfattande utredningsbehörighet och hade genomfört eftersökningar i E:s hem och på deras arbetsplatser. Domstolen fann att den belgiska regeringen inte hade visat att den upprätthållit en rimlig jämvikt mellan de motstridiga intressena. Även om de åberopade skälen var relevanta var de inte tillräckliga för att berättiga genomsökningar och beslag i så stor omfattning. När ett demokratiskt samhälles intresse av att säkerställa och upprätthålla pressfriheten togs i beaktande hade de vidtagna åtgärderna inte varit proportionerliga i förhållande till det legitima syftet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10. 

Genomsökningen av E:s arbetsplatser, deras hem och deras bilar innebar ett ingrepp i deras rätt till respekt för sina hem. Detta ingrepp hade stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att förhindra oroligheter och brott och att skydda andras friheter och rättigheter. Det hade funnits vissa säkerhetsåtgärder för genomsökningarna. E hade emellertid inte anklagats för något brott och besluten om husrannsakan var formulerade i vida ordalag. Syftet uppgavs vara att söka efter och beslagta "varje handling eller föremål som skulle kunna bidra till utredningen" utan begränsning och besluten innehöll inte några uppgifter om utredningen i fråga, om vilka lokaler som skulle genomsökas eller vilka föremål som skulle beslagtas. Regeringen hade vidare medgett att E inte upplysts om anledningen till husrannsakan. Mot denna bakgrund fann domstolen att husrannsakan inte varit proportionerlig i förhållande till dess legitima syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Till domen finns fogat skiljaktiga motiveringar av den cypriotiske domaren Loucaides och den belgiske domaren Lemmens, som också var skiljaktig i ersättningsfrågan.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28
A ./. U K, dom 2002-12-17                                                                      
Cordova ./. Italien (nr 1 o. 2), dom 2003-01-30
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21           
Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21      
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07                                               
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23                                           
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-06   
Axen ./. Tyskland, dom 1983-12-08                         
B. o. P. ./. U K, dom 2001-04-24       
Varela Assalino ./. Portugal, beslut 2002-04-25     
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24                   
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08                     
Pretto m.fl. ./. Italien, dom 1983-12-08                     
Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22                          
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22                  
Wynen ./. Belgien, dom 2002-11-05           

Artikel 13
Tinnelly & Sons Ltd m.fl o. McElduff m.fl. ./. U K, dom 1998-07-10

Artikel 14
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27                     

Artikel 10
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27                            
Roemen o. Schmit ./. Luxembourg, dom 2003-02-25  (jfr. nr. 3/03)                                
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21  
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Chappel ./. U K, dom 1989-03-30 
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24 
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24  
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22  
Du Roy o. Malaurie ./. Frankrike, dom 2000-10-03                             

Artikel 8
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                    
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr. .nr. 5/02)
Miailhe ./. Frankrike, dom 1993-02-25                      
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25                        
Crémieux ./. Frankrike, dom 1993-02-25                   
Keslassy ./. Frankrike, beslut 2002-01-08 
Tamosius ./. U K, beslut 2002-09-19  

 

The Fortum Corporation mot Finland
(Ansökan nr. 32559/96, dom den 15 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Högsta förvaltningsdomstolen kommunicerade inte alla handlingar som givits in av part med  motparten, vilket förhindrade denne att delta fullt ut i processen och kränkte artikel 6.

The Fortum Corporation, bolaget, f.d. Neste Oy, är ett multinationellt bolag med försäljning av petrokemiska produkter. Den 11 oktober 1993 väckte konkurrensverket talan hos konkurrensrådet om ett föreläggande för Neste att upphöra med att utnyttja sin dominerande ställning på den finska marknaden för motorolja. Det yrkades vidare att Neste skulle påföras en påföljdsavgift. Talan bifölls i fråga om föreläggandet men någon påföljdsavgift påfördes inte. Båda parter överklagade. Det visade sig senare att Högsta förvaltningsdomstolen haft tillgång till en promemoria från konkurrensverket, vilken inte kommunicerats med Neste. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde i stort det överklagade beslutet och uttalade att Neste borde ha påförts en påföljdsavgift. Konkurrensrådet bestämde därefter den 30 oktober 1996 avgiften till ca 336 000 EUR. - I Europadomstolen åberopade bolaget artikel 6.1 samt 3 a) och b) och hävdade att Neste förvägrats en rättvis rättegång genom att vissa handlingar som getts in till Högsta förvaltningsdomstolen inte hade kommunicerats med Neste för ett ev. bemötande.

Europadomstolen erinrade om att rätten till en kontradiktorisk rättegång enligt artikel 6 i princip innebär att parterna skall ha möjlighet att få kännedom om och att kunna bemöta all bevisning som åberopas och alla yttranden som ges in i syfte att påverka domstolens beslut. Domstolen konstaterade att åtminstone en av de ifrågavarande handlingarna kunde ha påverkat utgången i målet. Oavsett vilken faktisk inverkan handlingen hade haft på beslutet borde Högsta förvaltningsdomstolen innan den fattade sitt beslut ha gett Neste möjlighet att yttra sig över den. Bolaget hade därför inte varit delaktigt i processen fullt ut och hade därigenom förvägrats en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19                      
Nideröst‑Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18         

 

Mokrani mot Frankrike
(Ansökan nr. 52206/99, dom den 15 juli 2003)
Domen finns endast på franska.

Eventuell verkställighet av deportationsbeslut skulle m.h.t. nuvarande förhållanden inte vara proportionerligt och skulle därför kränka artikel 8.

Mokrani, M, är algerisk medborgare, född och bosatt i Marseilles. Han har gått i skola i Frankrike där hans föräldrar och sex syskon, varav fem med franskt medborgarskap, är bosatta. M påstod sig vidare sedan länge ha haft ett stadigt förhållande med A som är fransyska och med vilken han har ett barn fött 1999 och som han gifte sig med 2001. I juli 1992 dömdes M till fängelse i fyra år varav ett villkorligt för handel med heroin. I mars 1995 beslöt inrikesministern att han skulle deporteras. M klagade förgäves. Deportationsbeslutet har dock ännu inte verkställts. - I Europadomstolen hävdade M att deportationsbeslutet gjorde intrång i hans privat- och familjeliv i strid med artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att utvisning av en person från ett land där hans nära familj bor kan utgöra ett ingrepp i rätten till respekt för familjelivet. I det förevarande fallet stöddes beslutet att M skulle deporteras på en lag från 1945 som syftade till att förhindra brott och oroligheter. Domstolen konstaterade att deportationsbeslutet grundats på att M fällts för ett allvarligt  narkotikabrott och framhöll att det är förståeligt att staterna vill vara stränga mot dem som bidrar till att sprida det onda, heroinet. Det straff M fått vittnade om hur allvarligt brottet bedömdes vara. M hade merparten av sina sociala band med Frankrike. Han hade visserligen inlett förhållandet med A efter beslutet om deportation men domstolen fann att hans familjesituation i konventionens mening skulle bedömas sådan den var när beslutet vann laga kraft, dvs. i januari 1999 när Conseil d´État avslog hans klagomål. Vid det tillfället var M:s förhållande med A fyra år gammalt. M kunde inte lastas för att han överklagat och han var inte ansvarig för att förfarandet tagit så lång tid. Domstolen fann att det var osannolikt att M och A skulle kunna etablera ett familjeliv i något annat land, bl.a. med hänsyn till att de saknade band med andra länder och p.g.a. arten av M:s brottslighet. När alla dessa omständigheter beaktades fann domstolen att deportationsbeslutet - om det verkställdes - inte skulle vara proportionerligt i förhållande till syftet. Domstolen fann därför enhälligt att en verkställighet av deportationsbeslutet skulle kränka artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18               
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04                     
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                     
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21                     
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29               
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30     
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07                                  
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19      
Jankov ./. Tyskland, beslut 2000-01-13                   
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13                   
Kwakie-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07                
Beldjoudi ./. Frankrike, dom 1992-03-26    

 

Sigurthor Arnarsson mot Island
(Ansökan nr. 44671/98, dom den 15 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

När högre instans ändrade frikännande dom på grundval av en annan bedömning av bevisningen i lägre instans utan att själv höra part och vittnen kränktes artikel 6.1.

Arnarsson, A, är född och bosatt på Island. I maj 1977 blev han inblandad i ett slagsmål på en nattklubb i Reykjavik. Hans motståndare fördes till sjukhus där han avled. Den 15 juli 1997 anklagades en man som varit tillsammans med A för att ha överfallit offret. A anklagades för att ha sparkat offret i huvudet, vilket orsakat en massiv blödning i hjärnan som lett till döden. I tingsrätten hördes båda de anklagade och ett 20-tal vittnen. Vittnesberättelserna var starkt motstridiga. A frikändes den 19 september 1997. Åklagaren överklagade och Högsta domstolen hörde åklagarens och A:s försvarsadvokats framställningar men inte A själv eller något av vittnena. I dom den 22 maj 1998 dömde Högsta domstolen A till fängelse i två år och tre månader. - I Europadomstolen klagade A över att Högsta domstolen hade grundat sitt beslut på en förnyad bedömning av det som anförts i lägre instans utan att höra vare sig honom själv eller vittnena.

Europadomstolen noterade att förfarandet i tingsrätten inte hade ifrågasatts. Frågan var om Högsta domstolens beslut att ändra den frikännande domen utan att själv höra A och vittnena var förenligt med rätten till en rättvis offentlig rättegång. Högsta domstolen hade till övervägande del att ta ställning till fakta och m.h.t. alla motstridigheter i vittnesberättelserna kunde detta antas vara svåra frågor. När Högsta domstolen bestämde straffet hade den inte haft förmånen av att ha tillgång till en tidigare bedömning i den lägre instansen där A hade hörts personligen. M.h.t. vad som stod på spel för A fann domstolen att frågorna inte kunnat bli tillräckligt prövade utan att Högsta domstolen hört A personligen och vissa vittnen. Av tillgänglig lagstiftning framgick att A rimligen  borde kunnat förvänta sig att tillsammans med vittnena bli kallad till Högsta domstolen om denna övervägde att ändra frikännandet p.g.a. en annan bedömning av bevisningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Botten ./. Norge, dom 1996-02-19                            
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08    

 

Erdei o. Wolf mot Rumänien
(Ansökan nr. 38445/97, dom den 15 juli 2003)
Dickmann mot Rumänien
(Ansökan nr. 36017/97, dom den 22 juli 2003)
Domarna finns endast på franska.

Rumänien åter fällt för kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 genom upphävande av lagakraftvunnen dom avseende återlämnande av förstatligad egendom. 

Europadomstolen fann att Högsta domstolen genom att undanröja en lagakraftvunnen dom hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och därigenom kränkt de klagandes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Högsta domstolens uttalande att domstolarna saknade behörighet att pröva de klagandes yrkande om äganderätt till marken stred i sig mot rätten till tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann vidare att de sökandes äganderätt hade fastslagits genom lagakraftvunna domar och att de därför haft egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Genom Högsta domstolens beslut att upphäva de lagakraftvunna domarna hade de fråntagits sin egendom. De sökande hade därför fått bära en alltför tung börda och den balans som skall råda mellan enskilda och allmänna intressen hade därmed rubbats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03 och 6/03.

 

De Biagi mot San Marino
(Ansökan nr. 36451/97, dom den 15 juli 2003)
Forcellini mot San Marino
(Ansökan nr. 34657/97, dom den 15 juli 2003)
Domarna finns endast på franska.

Avsaknad av muntlig förhandling i appellationsdomstol innebar att rätten till en rättvis rättegång inte garanterades och kränkte därför artikel 6.1.

De Biagi, B, dömdes 1996 till fyra och ett halvt års fängelse för bl.a. bedrägeri. Sedan han överklagat ändrades domen på viss punkt och straffet sattes ned med ett år.

Forcellini, F, dömdes 1995 till tre års fängelse för sammansvärjning, bedrägeri och skatteflykt. Efter överklagande höjdes straffet till fyra år.

I Europadomstolen hävdade B och F att de inte fått en rättvis rättegång, eftersom förhandlingarna inte varit offentliga och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att begreppet "rättvis rättegång" innefattar en rätt för den åtalade att vara närvarande vid förhandling i första instans. Vilken innebörd begreppet skall ges vid överklagande eller i en kassationsdomstol beror enligt praxis på omständigheterna i det enskilda fallet. I fallet B noterade domstolen att det endast var på det utredande stadiet som det hållits en förhandling för att höra vittnen och att varken första eller andra instans haft någon möjlighet att bedöma B:s karaktär vid en förhandling, eftersom nationell lag inte gav den möjligheten. I fallet F erinrade domstolen om att den nationella appellationsdomstolen, som skulle pröva såväl fakta som laglighet och göra en bedömning av skuld och oskyldighet, inte kunde komma till en slutlig bedömning utan att göra en prövning av den bevisning som den anklagade framförde personligen. F hade inte fått möjlighet att framträda personligen inför appellationsdomstolen, vilken därmed inte kunnat bedöma hans karaktär. Det nationella rättssystemet garanterade därför inte B och F rätten till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt i båda fallen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Jan-Åke Andersson ./. Sverige, dom 1991-10-29
Fejde ./. Sverige, dom 1991-10-29                            
Tierce m.fl. ./. San Marino, dom 2000-07-25           
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26  (jfr. nr 8/02)
Stefanelli ./. San Marino, dom 2000-02-08                                           

 

Perry mot U K
(Ansökan nr. 63737/00, dom den 17 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Hemlig videofilmning av en misstänkt person på en polisstation som användes för identifiering kränkte rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8.

Perry, P, arresterades den 17 april 1997 i samband med en serie rånöverfall på taxiförare i Wolverhampton. Han släpptes för att delta i en uppställning för identifiering. När han inte infann sig till denna och flera andra identifieringstillfällen begärde polisen tillstånd att få videofilma honom  hemligt. Den 19 november 1997 togs han till polisstationen för en identifieringsuppställning som han vägrade att medverka i. Under tiden filmades han av en kamera i häktet, vilken hade justerats av en ingenjör för att säkerställa att den tog klara bilder under P:s besök. Bilderna infogades sedan i ett filmmontage med bilder av andra personer och visades för vittnena. Två vittnen identifierade P med hjälp av filmen. Varken P eller hans advokat upplystes om att filmen hade gjorts eller att den använts i identifieringssyfte. P dömdes för rån i mars 1999 till fem års fängelse. Han överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade P under åberopande av artikel 8 över att polisen filmat honom i hemlighet i identifieringssyfte och att videobandet använts i åtalet mot honom.

Europadomstolen konstaterade att det inte fanns något som tydde på att P hade haft anledning att förvänta sig att det skulle tas foton av honom på polisstationen som skulle användas vid ett identifieringsförfarande och som bevisning till skada för hans försvar i en rättegång. Polisens tricks hade gått utöver normal användning av den aktuella typen av kamera och hade inneburit ett ingrepp i P:s rätt till respekt för sitt privatliv. Ingreppet hade inte haft stöd i lag eftersom polisen hade underlåtit att följa reglerna i den tillämpliga lagstiftningen, dvs. de hade inte fått P:s samtycke eller informerat honom om att inspelningen gjordes. De hade inte heller upplyst honom om hans rättigheter i det avseenden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25                                    
Herbecq m.fl. ./. Belgien, kommissionens beslut 1998-01-14
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04                                          
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16                                            
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr. nr 2/03)
Lupker ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1992-12-07
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25     

 

Craxi mot Italien nr. 2
(Ansökan nr. 25337/94, dom den 17 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Uppläsning av utskrifter av inspelade telefonsamtal vid rättegång och oförmåga att skydda utskrifterna från att lämnas ut till media kränkte artikel 8.

Craxi, C, var 1976-1993 generalsekreterare i det italienska socialistpartiet (PSI) och premiärminister åren 1983-1987. Efter hans död i januari 2000 har hans hustru och dotter fullföljt målet. Mellan januari och maj 1994 fick C ta emot ett antal stämningsansökningar under den s.k. "rena händer-kampanjen". Han anklagades för korruption, oärligt mottagande av pengar och olaglig finansiering av politiska partier. Han infann sig inte till rättegången och dömdes i juli och december 1994 till fängelse i sin frånvaro. Allmänne åklagaren erhöll ett beslut om avlyssning av C:s telefonsamtal mellan Italien och hans hem i Tunisien och en särskild enhet inom den italienska polisen avlyssnade hans samtal från den 20 juli till den 3 oktober 1995. Vid en rättegångsförhandling i september 1995 gav åklagaren in utskrifter av bandinspelningar av telefonsamtalen och yrkade att de skulle tillåtas som bevisning mot C. Därefter lästes ett antal utdrag ur utskrifterna upp i rätten. Innehållet i  vissa av telefonsamtalen och namnen på de personer som talade publicerades senare i pressen. Tingsrätten beslöt emellertid att inte använda den information som de bandade telefonsamtalen innehöll. Den 16 april dömdes C till fängelse i åtta år och tre månader och till böter om ca 77 468 EUR. I juli 1998 satte appellationsdomstolen ned fängelsestraffet till fyra år och sex månader. - I Europadomstolen klagade C över att offentliggörandet av inspelade privatsamtal kränkte artiklarna 8, 14 och 18. Han klagade särskilt över åklagarens beslut att ge in utskrifter till tingsrätten.

Europadomstolen konstaterade att vissa av de samtal som publicerats i pressen varit av rent privat natur och hade haft mycket litet eller inget att göra med de anklagelser för brott som riktats mot C. Det hade enligt domstolens mening inte funnits något trängande socialt behov av att publicera dem. När det gällde frågan om staten kunde lastas för ingreppet i C:s privatliv och därmed väcka Italiens ansvar konstaterade domstolen att det var privata tidningar som hade publicerat utdragen och att C inte hade hävdat att dessa tidningar på något sätt stod under de offentliga myndigheternas kontroll. Domstolen fann att avslöjandet av samtalen i pressen inte var någon direkt följd av åklagarens handlande utan troligen var resultatet av en icke fungerande registrering hos domstolen eller att pressen fått uppgifterna från en av parterna eller från deras advokater. Det ålåg regeringen att lämna en godtagbar förklaring till hur uppgifterna nått media och så hade inte skett. Det hade inte heller skett något utredning av under vilka omständigheter journalisterna få tillgång till utskrifterna. Regeringen hade därför inte uppfyllt sina skyldigheter att garantera C:s rätt till respekt för sitt privatliv. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 med avseende på statens underlåtenhet att förvara samtalsutskrifterna på ett säkert sätt och att därefter genomföra en effektiv utredning av hur dessa privata samtal släppts till offentligheten.

Domstolen fann m.h.t. att de inspelade samtalen lästs upp vid förhandlingen den 29 september 1995 att de italienska myndigheterna brustit i skyldigheten att följa lagstadgade tillvägagångssätt. Det hade inte förkommit någon förberedande förhandling där parterna och domaren kunde ha tagit undan sådana inspelade samtal som saknade betydelse för målet och därigenom gett betydande garantier för de rättigheter som följer av artikel 8. Ingreppet hade därför inte skett i enlighet med lag. Tingsrättens tolkning av de nationella bestämmelserna hade inneburit att det saknades garantier till skydd för rättigheterna enligt artikel 8. Denna tolkning väckte också allvarlig oro för hur staten följde sina skyldigheter att ge ett effektivt skydd för dessa rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 med avseende på de italienska myndigheternas underlåtenhet att följa lagstadgade tillvägagångssätt innan de inspelade samtalen lästes upp vid en domstolsförhandling. Domstolen fann likaledes enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artiklarna 14 och 18.

Skiljaktig mening
Den italienske domaren Zagrebelsky var delvis skiljaktig och menade att domstolen frångick tidigare praxis och införde ett krav på en effektiv utredning sedan det konstaterats en kränkning av artikel 8. Ett sådant krav hade tidigare bara förekommit i samband med kränkningar av artiklarna 2 och 3. Han anförde vidare bl.a. följande. Det är visserligen beklagligt att den som var skyldig till läckan inte har kunna avslöjas och straffas men det är svårt att se hur detta förhållande kan medföra en positiv skyldighet för staten enligt artikel 8. Man kan också undra vad en "effektiv" utredning innebär. Var domarens försök att få veta vem som var skyldig till läckan en "ineffektiv" utredning p.g.a. att den inte ledde någon vart? Majoriteten fann att den utredningen inte var tillräcklig för att staten skulle ha uppfyllt sina skyldigheter. Domstolen borde vid sådant förhållande ha gett någon vägledning  om vad som i ett sådant här sammanhang är en tillräcklig utredning. Det måste samtidigt beaktas att journalisters källor är skyddade enligt artikel 10. Genom att påföra konventionsstaterna en skyldighet att göra en effektiv utredning och samtidigt ändra bevisbördan har domstolen utan tillräckliga skäl tillämpat uppfattningen om staternas positiva skyldigheter enligt artiklarna 2 och 3 och ålagt staterna en krävande uppgift som är nästan omöjlig att utföra. Domen påför staterna ett slags objektivt ansvar vilket knappast kan godtas enligt konventionen.

HÄNVISNINGAR   
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10                   
Malone ./. U K, dom 1984-08-02  
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24                         
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24                        
Halford ./. U K, dom 1997-06-25  
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25                           
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23                         
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
Sunday Times ./. U K (nr. 1), dom 1980-11-06        
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29                        
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08                     
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24  
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19                    
Z ./. Finland, dom 1997-02-25      
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16

 

Luordo mot Italien
(Ansökan nr. 32190/96, dom den 17 juli 2003)
Bottaro mot Italien
(Ansökan nr. 56298/00, dom den 17 juli 2003)
Domarna finns endast på franska.

Konkursförfarande, vari ingick flyttningsförbud för gäldenären och granskning av hans post, pågick i mer än 12 år och kränkte därför artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 2 i protokoll nr 4, artiklarna 6.1 och 8  samt även artikel 13.

Luordo, L, var delägare i sin hustrus bolag, vilket upplöstes tvångsmässigt. B försattes i konkurs i november 1984. Sedan hans hus hade sålts på auktion ansågs han ha tillräckliga medel för att betala sina skulder och konkursbeslutet upphävdes därför i juli 1999.

Bottaro, B, försattes i konkurs i november 1990. I november 1996 beslöts att B:s fasta egendom skulle säljas på auktion. Konkursen är ännu inte avslutad.

I Europadomstolen  hävdade L och B att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 eftersom de genom konkursbesluten berövats all sin egendom. De klagade också över att sedan de försatts i konkurs hade all deras post överlämnats till konkursförvaltarna i strid med artikel 8. Vidare klagade de över förbudet för den som är försatt i konkurs att lämna sin bosättningsort. B hävdade även att han saknat rättsmedel för att få omhändertagandet av sin post prövad och att det därför skett en kränkning av artikel 13.  L åberopade artikel 6.1 och menade att han som konkursgäldenär inte haft tillgång till  domstolsprövning för att skydda sina intressen.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att det skett ett ingrepp i de klagandes egendomsrätt. Enligt konkursbesluten hade de fråntagits, inte sin egendom, men möjligheten att bestämma och förfoga över sina ägodelar, vilka kontrollerades av konkursförvaltaren. Ingreppet hade syftat till att säkerställa betalning till konkursgäldenärens fordringsägare och hade därför haft det legitima syftet att skydda andras rättigheter. Begränsningen av de klagandes rätt att förfoga över sin egendom kunde inte i sig kritiseras m.h.t. det legitima syftet och till det utrymme som staterna har för sina bedömningar. Det fanns emellertid en risk för att ett sådant system lade en alltför tung börda på de klagande när det gällde deras möjlighet att avyttra sin egendom, särskilt m.h.t. den långa tid som förfarandena pågått -  i L:s fall 14 år och 8 månader och i B:s fall 12 år och 6 månader. Även om det i princip var en nödvändig åtgärd att frånta de klagande rätten att bestämma och förfoga över sina tillgångar för att uppnå det legitima syftet, minskade behovet av en sådan åtgärd ju längre tiden gick. Det utdragna förfarandet hade enligt domstolens mening rubbat den jämvikt som skall råda mellan det allmänna intresset av att en konkursgäldenärs fordringsägare får betalt och de klagandes enskilda intresse av att få förfoga över sina ägodelar. Ingreppet i de klagandes rättigheter hade därför inte varit proportionerligt i förhållande till syftet. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

När det härefter gällde klagomålen enligt artikel 8 konstaterade domstolen att det skett ett ingrepp i de klagandes rätt till respekt för sin korrespondens och att ingreppet varit föreskrivet i konkurslagen. Dess syfte hade varit att säkerställa upplysningar om konkursgäldenärens egendom så att han inte kunde undanta tillgångar. Åtgärden hade därför vidtagits i det legitima syftet att skydda andras intressen. Ett system där de klagandes post omhändertogs för granskning kunde inte i sig kritiseras. Det fanns emellertid en risk att de klagande härigenom fick bära en allt för tung börda, särskilt m.h.t. till den lång tid som förfarandena pågått. Begränsningen av de klagandes rätt till respekt för sin korrespondens hade därför inte varit berättigad under hela förfarandet och behovet av en sådan åtgärd minskade allt efter tiden gick. Även i denna del fann domstolen att det utdragna förfarandet rubbat jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen och att åtgärden därför varit oproportionerlig. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning även av artikel 8.

Domstolen konstaterade vidare att det skett ett ingrepp i de klagandes rörelsefrihet som var föreskrivet i konkurslagen och som skett i det legitima syftet att skydda fordringsägarnas rättigheter. Med i allt väsentligt samma motivering som beträffanden klagomålen enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 8 fann domstolen att åtgärden varit oproportionerlig. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

Samma motivering har Europadomstolen lämnat även när det gäller L:s klagomål enligt artikel 6.1. Domstolen fann härefter att B:s klagomål enligt artikel 13 var berättigat m.h.t. att domstolen funnit att det skett en kränkning av artikel 8. Enligt den italienska konkurslagen fanns det två möjligheter att överklaga konkursdomarens beslut eller åtgärder som vidtagits av konkursförvaltaren. Emellertid utgjorde ingen av dessa möjligheter ett rättsmedel när det gällde begränsningen av den klagandes rätt till respekt för sin korrespondens. Domstolen fann därför enhälligt att det i L:s fall skett en kränkning av artikel 6.1 och i B:s fall en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR

Artikel 1 i protokoll nr 1
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25        
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28               
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29          

Artikel 8
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                                                   

Artikel 2 i protokoll nr 4
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22                      

Artikel 6.1
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                                                      
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21                                            
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28                      
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23            

Artikel 13
Soering ./. U K, dom 1989-07-07  
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Ceteroni o. Magri ./. Italien, kommissionens beslut 1994-10-17   

 

SA Cabinet Diot och SA Gras Savoye mot Frankrike
(Ansökningar nr. 49217/99 och 49218/99, dom den 22 juli 2003)
Domen finns endast på franska.

När bolag inte fick åberopa EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv mot en nationell bestämmelse för att få återbetalning av felaktigt inbetalad moms rubbades jämvikten mellan samhällets och enskildas intressen och det skedde en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Cabinet Diot och Gras Savoye, bolagen, är båda försäkringsbolag med huvudkontor i Paris. De var skattskyldiga för mervärdesskatt för sin verksamhet 1978. Sjätte mervärdesskattedirektivet, som trädde i kraft den 1 januari 1978, innehöll emellertid ett undantag från mervärdesskatt för försäkringstransaktioner. Genom ett annat direktiv som utfärdades den 30 juni 1978 beviljades Frankrike visst anstånd med införlivandet av sjätte direktivet. Eftersom det senare direktivet inte hade någon retroaktiv verkan kom mervärdesskattedirektivet att vara tillämpligt under tiden 1 januari - 30 juni 1978. Bolagen åberopade mervärdesskattedirektivet och begärde återbetalning av den skatt de felaktigt betalt in för år 1978. Deras framställningar avslogs av såväl förvaltningsdomstolen som Conseil d´État, huvudsakligen med motiveringen att ett EG-direktiv inte kan åberopas direkt för att upphäva en nationell lagbestämmelse. - I Europadomstolen klagade bolagen över att de in kunnat få mervärdesskatten för 1978 återbetalad och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att bolagen hade ett krav på staten om felaktigt betalad mervärdesskatt för tiden  den 1 januari - 30 juni 1978 och att de i vart fall haft en berättigad förväntan att få återbetalning av skatten. Domstolen fann med hänvisning till sin tidigare praxis att detta utgjorde egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Ingreppet i bolagens egendomsrätt hade inte varit nödvändigt i det allmännas intresse.  Både avslagen på bolagens krav på staten och avsaknaden av ett lämpligt rättsmedel för att säkerställa att deras rätt att förfoga över sin egendom skyddades hade rubbat den rimliga jämvikt som måste upprätthållas mellan samhällsintressets krav och behovet av skydd för individens fundamentala rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
SA Dangeville ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr. nr.5/02)

 

Gabarri Moreno mot Spanien
(Ansökan nr. 68066/01, dom den 22 juli 2003)
Domen finns endast på franska.

Förmildrande omständigheter medförde inte tillräcklig strafflindring och en dags för långt straff innebar därför en kränkning av artikel 7.1.

Moreno, M, dömdes den 4 juni 1996 till fängelse i åtta år och en dag jämte böter för handel med heroin. Domstolen noterade att han lidit av en akut depression i tio år, en psykisk störning som bedömdes innebära förmildrande omständigheter. M överklagade till Högsta domstolen och hävdade att de förmildrande omständigheterna inte hade beaktats och att han borde ha fått ett kortare straff. Högsta domstolen avslog hans överklagande med motiveringen att den strafflindring som han fått i första instans inte hade varit uppenbart oproportionerlig m.h.t. brottets svårighetsgrad. Även konstitutionsdomstolen avslog M:s klagomål dit. M var frihetsberövad från den 13 maj 1995 och frigavs villkorligt den 25 juli 1999. - I Europadomstolen åberopade M artikel 7.1 och klagade över att de nationella domstolarna vägrat att tillerkänna honom den strafflindring för förmildrande omständigheter som föreskrevs i lagen.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att statsadvokaten i Högsta domstolen hade hävdat att M borde ha getts en strafflindring motsvarande en grad på en skala över brotts svårighetsgrader. Detta påstående bekräftades av tillämplig nationell praxis och lagstiftning, vilken visade att domstolen i första instans borde ha satt ned straffet åtminstone en grad. När de förmildrande omständigheterna togs i beaktande skulle M:s straff enligt spansk lag ha varit fängelse mellan sex år och en dag och åtta år. Rättssäkerhetskravet som innefattas i laglighetsprincipen fordrade en rättelse av straffet men så skedde inte. Europadomstolen fann därför att M hade fått ett strängare straff än som motiverades av det brott han dömts för. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 7.1.

HÄNVISNINGAR
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22        
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25                
Ecer o. Zeyrek ./. Turkiet, dom 2001-02-27          
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25                           

 

Ayse Tepe mot Turkiet
(Ansökan nr. 29422/95, dom den 22 juli 2003)
Esen mot Turkiet
(Ansökan nr. 29484/95, dom den 22 juli 2003)
Yaz mot Turkiet
(Ansökan nr. 29485/95, dom den 22 juli 2003)
Domarna finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för polisbrutalitet mot häktade och för frihetsberövande under för lång tid utan rättslig prövning.

Europadomstolen har här, i tre fall rörande turkiska kvinnor som arresterats misstänkta för samröre med PKK, åter erinrat om att staten har ett ansvar för att skydda en person som berövats friheten och som då är särkilt sårbar. När någon skadas i polisarrest eller häkte där han/hon är helt under polisens kontroll ankommer det på staten att lägga fram en godtagbar förklaring till hur skadorna uppkommit och att lägga fram bevisning som kan motsäga offrets påståenden, särskilt när dessa påståenden får stöd av läkarutlåtanden. När regeringen inte förmått presentera en sådan förklaring fann domstolen att kvinnorna fått sina skador genom att de utsatts för en behandling för vilken staten var ansvarig. Domstolen fann därför i alla tre fallen att det skett en kränkning av artikel 3. I fallet Tepe fann domstolen vidare att det dessutom skett en kränkning av artikel 5.3 genom att kvinnan varit frihetsberövad i 15 dagar utan någon rättslig prövning.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                                              
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28                                         
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01                         
Altay ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Algür ./. Turkiet, dom 2002-10-22 (jfr. nr. 10/02)    

Artikel 5
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27          
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26                     
Zeynep Avci ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr. nr. 2/03)                      
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29                       

 

Y.F. mot Turkiet
(Ansökan nr. 24209/94, dom den 22 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Påtvingad gynekologisk undersökning under vistelse i polisarrest kränkte artikel 8.

YF, som är turkisk medborgare och bosatt i Turkiet, greps tillsammans med sin hustru, F, av polisen i oktober 1993. De misstänktes för samröre med PKK. F hölls kvar hos polisen i fyra dagar. Hon hävdade att hon hela tiden måste ha en ögonbindel, att polismän slog henne med batonger och hotade att våldta henne. Den 20 oktober undersöktes hon av läkare och fördes till en gynekolog för vidare undersökning. Polismännen var kvar i rummet medan hon undersöktes bakom ett draperi. Makarna F frikändes den 23 mars 1994. I december 1995 anklagades tre polismän för att ha kränkt F:s privatliv genom att tvinga henne att genomgå en gynekologisk undersökning. De frikändes i maj 1996. - I Europadomstolen hävdade YF att den påtvingade undersökning av hans hustru kränkte artikel l8.

Europadomstolen erinrade om att det stod YF fritt att som nära släkting till F föra talan för hennes räkning, särskilt m.h.t. den sårbara situation hon befann sig i på grund av de speciella omständligheterna i målet. Domstolen fann att hon i händerna på myndigheterna, som haft fullständig kontroll över henne under tiden i polisarresten, varit så sårbar att hon inte kunde förväntas ha gjort något motstånd mot den gynekologiska undersökningen. Det hade därför skett ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Regeringen hade inte förmått visa att undersökningen varit medicinskt nödvändig eller lagligen föreskriven. Även om en medicinsk undersökning av en frihetsberövad person kunde vara en säkerhetsåtgärd mot falska anklagelser för sexuella trakasserier eller misshandel, fann domstolen att varje ingrepp i en persons fysiska integritet måste vara föreskrivet i lag och att det krävde samtycke från personen i fråga. Eftersom så inte varit fallet i det aktuella målet hade ingreppet i F:s privatliv inte haft stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                                                  
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1979-12-13
Acmanne m.fl. ./. Belgien, kommissionens beslut 1984-12-10
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27                      
Dankevich ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr. nr 5/03)                          
Silver m.fl. ./. U K, dom 1993-03-25                          
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24                        
M.M. ./. Nederländerna, dom 2003-04-08 (jfr. nr 4/03)                       

 

Edwards och Lewis mot U K
(Ansökningar nr. 39647/98 resp. 40461/98,  dom den 22 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

När försvaret undanhölls bevisning avseende polisoperationer under täckmantel kränktes artikel 6.1.

Edwards, E och Lewis, L, är båda brittiska medborgare och bosatta i England. E arresterades i augusti 1994. Han greps i en lastbil tillsammans med en polis som arbetade under täckmantel. I bilen fanns en portfölj med nära fem kilo 50-procentigt rent heroin. E dömdes i april 1995 för narkotikainnehav i avsikt att sälja till nio års fängelse. Han överklagade förgäves. - L arresterades av uniformerad polis på en parkeringsplats sedan han visat två poliser som arbetade under täckmantel några förfalskade sedlar. Ytterligare falska sedlar hittades vid genomsökning av hans hus. Han förklarade sig skyldig och dömdes i november 1996 till fängelse i fyra och ett halvt år. - I båda målen hade åklagarens yrkande om att bevismaterial inte skulle lämnas ut bifallits med motiveringen att det inte skulle hjälpa försvaret och att det fanns ett påtagligt allmänintresse av att materialet inte avslöjades. Domstolen hade också avslagit en begäran om att bevisning av de poliser som arbetat under täckmantel skulle uteslutas. - I Europadomstolen klagade E och L över att de inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1, eftersom de lurats begått brott av provocerande poliser och att det varit orättvist av domstolen att tillåta att bevisning undanhölls dem.

Europadomstolen fann att det var nödvändigt att pröva hur förfarandet för bedömning av påståendet om en fälla gått till i vart och ett av fallen för att säkerställa att försvarets rättigheter hade blivit tillräckligt skyddade. Den hemlighållna bevisningen hade eller kunde ha hänfört sig till en fråga om fakta som beslutats av domaren i målet, nämligen om de klagande verkligen hade blivit lurade att begå de aktuell brotten. Hade försvaret kunnat övertyga domaren om att polisen handlat felaktigt skulle åtalet ha måst läggas ned. Åklagarens yrkanden om att bevisning inte skulle lämnas ut hade därför blivit av avgörande betydelse för de klagandes rättegångar. Trots detta hade E och L nekats tillgång till bevisningen och deras advokater hade varit förhindrade att fullt ut hävda att det varit en fälla. Dessutom hade domaren, som avfärdade försvarets påståenden om en fälla, redan sett åklagarens bevisning, vilket kunde ha varit av betydelse för den frågan. Vid sådant förhållande hade förfarandet för att avgöra frågor om utlämnande av bevisning och om en fälla inte varit förenligt med kraven på ett kontradiktoriskt förfarande och på parternas likställdhet i processen och det hade inte innehållit några säkerhetsåtgärder för att skydda de anklagades intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel  6.1.

HÄNVISNINGAR
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09       
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16                        

  

Karner mot Österrike
(Ansökan nr. 40016/98, dom den 24 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Begreppet "livskamrat" i nationell lag ansågs inte omfatta personer av samma kön och hindrade en homosexuell sambo att ärva hyressätt. Härigenom kränktes artikel 14 i förening med artikel 8. Frågan ansågs så viktig att domsstolen prövade klagomålet trots att klaganden avlidit utan att efterlämna någon arvinge.

Karner, K, som tidigare var bosatt i Wien, avled i september 2000. Hans advokat upplyste Europadomstolen om att modern avstod från att överta hans egendom och om att eventuella arvingar efterforskades. K hade från 1989 delat en lägenhet med sin partner. Denne hade hyrt lägenheten ett år tidigare. K och hans partner delade kostnaderna för lägenheten. 1991 upptäcktes att partnern hade smittats av Aids-virus. När han utvecklade sjukdomen 1993 skötte K honom till dess han avled 1994 efter att ha förordnat K som sin arvinge. 1995 väckte hyresvärden talan mot K för att få häva hyresförhållandet. Tingsrätten fann att familjemedlemmars lagliga rättighet att överta hyreskontraktet även var tillämplig på personer i ett homosexuellt förhållande och avslog hans talan. Detta beslut fastställdes i nästa instans men upphävdes härefter av Högsta domstolen, som fann att begreppet "livskamrat" måste ges den innebörd det hade när lagen kom till och att lagstiftarens avsikt år 1974 inte hade varit att inkludera personer av samma kön. - I Europadomstolen hävdade K att han utsatts för diskriminering på grund av sin sexuella läggning och att det därför skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Regeringen yrkade att målet skulle avskrivas eftersom K avlidit och då det inte fanns några arvingar som önskade fullfölja K:s talan.

Europadomstolen ansåg att frågan i målet innefattade en viktig fråga av allmänt intresse inte bara för Österrike utan även för andra stater som ratificerat konventionen. En fortsatt prövning av K:s klagomål skulle bidra till att belysa, trygga och utveckla skyddsnivån enligt konventionen. Respekten för mänskliga rättigheter så som de definieras i konventionen och dess protokoll krävde fortsatt prövning av målet. Domstolen avslog därför med sex röster mot en regeringens yrkande.

Domstolen fann vidare, att eftersom K:s klagomål gällde den negativa effekten av den påstådda skillnaden i  behandlingen i fråga om rätten till respekt för hans hem, så var artikel 14 tillämplig. Domstolen erinrade om att skillnader som grundas på sexuell läggning krävde särskilt allvarliga skäl för att vara motiverade. Regeringen hade medgett att syftet med den aktuella lagbestämmelsen var att skydda den traditionella familjeenheten. Domstolen kunde godta att detta i princip var ett tungt och legitimt skäl som kunde berättiga en skillnad i behandling. Det var emellertid ett ganska abstrakt syfte och det fanns ett stort antal konkreta åtgärder som kunde vidtas för att förverkliga det. När staterna, som i det aktuella fallet, har ett litet utrymme för sina bedömningar, kräver principen om proportionalitet mellan tillämpade åtgärder och det mål som skall uppnås inte bara att de valda åtgärderna är lämpliga för att uppnå målet, utan det måste också visas att det var nödvändigt att utestänga homosexuella par från tillämpningen av den aktuella lagen för att uppnå målet. Regeringen hade inte lagt fram något stöd för att så var fallet och hade därför inte lämnat övertygande och tunga skäl för att berättiga den snäva tolkningen av lagen i fråga. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Skiljaktig mening
Den österrikiske domaren Garbenwarter var skiljaktig. Han ansåg för det första att frågan i målet inte var av så allmänt intresse att domstolen med stöd av artikel 37 andra stycket borde ha fortsatt prövningen, utan att i stället regeringens yrkande om att målet skulle avskrivas borde ha bifallits. Begreppet "allmänt intresse" bör tolkas snävare. Kammaren har brutit en ny väg med sitt beslut. Enligt hans mening finns dessutom ett fall där målet avskrivits (Erdogan ./. Turkiet, dom den 29 april 2003) som borde föranlett att artikel 30 tillämpades. Målet borde därför ha lämnats över till stor kammare. Om klaganden hade levt skulle han ha röstat med majoriteten för en kränkning av artikel 14. Det är endast hans inställning i frågan om regeringens yrkande om avskrivning som gör att han är skiljaktig även i den delen.

HÄNVISNINGAR

Artikel 37
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27                         
X. ./. U K, dom 1981-11-05           
Vocaturo ./. Italien, dom 1991-05-24                        
G. ./. Italien, dom 1992-02-27        
Pandolfelli o. Palumbo ./. Italien, dom 1992-02-27 
X. ./. Frankrike, dom 1992-03-31  
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22                      
Scherer ./. Schweiz, dom 1994-03-25                        
Öhlinger ./. Österrike, kommissionens rapport 1997-01-14               
Malhous ./. Tjeckien, beslut 2000-12-13                 
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1976-09-06                
Norris ./. Irland, dom 1988-10-26 
Sanles Sanles ./. Spanien, beslut 2000-10-26         
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06                         

Artikel 14
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27                     
Larkos ./. Cypern, dom 1999-02-18              
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22                    
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18   
Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21                     
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27                     
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr. nr. 3/02)        
S.L. ./. Österrike, dom 2003-01-09 (jfr. nr. 1/03)      
Mata Estevez ./. Spanien, beslut 2001-05-10          

                                                         

Smirnova mot Ryssland
(Ansökningar nr. 46133/99 resp. 48183/99, dom den 24 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Beslag av nationella identitetshandlingar som var nödvändiga i en mängd vardagssituationer innebar ett pågående ingrepp i privatlivet och kränkte artikel 8.

Klagande i målet är tvillingsystrarna YS och IS, födda och bosatta i Moskva. I februari 1993 inleddes en rättgång mot dem där de misstänktes för bedrägeri mot en bank som skulle gett dem lån under falska förespeglingar. De dömdes i januari 2002 för omfattande bedrägerier till fängelse i åtta resp. sex år. Deras egendom förklarades förverkad. Under utredningstiden häktades båda systrarna vid fyra tillfällen. Den 9 april 2002 undanröjdes de fällande domarna och de befriades från att avtjäna straffen, eftersom tidfristen för att fastslå deras straffansvar hade löpt ut.  När YS arresterades i augusti 1995 fråntogs hon sina nationella identitetshandlingar, internpass. Beslaget varade till den 6 oktober 1999. I december 1997 och i april 1998 vägrades hon anställning av Moskvas socialtjänst och av en advokatbyrå p.g.a. att hon saknade internpass. En sjukvårdsinrättning i Moskva upplyste henne i december 1997 om att hon endast kunde få fri läkarvård om hon kunde visa upp ett försäkringsbesked och sitt internpass. Av samma skäl vägrade telefonbolaget i Moskva att installera en telefon i hennes hem. Hon vägrades vidare andra samhällstjänster, bl.a. att få sitt giftermål registrerat. Hon fördes också till polisstation och fick betala en administrativ avgift sedan hon stoppats av en polispatrull för identitetskontroll. - I Europadomstolen klagade YS och IS över att de upprepade häktningarna varit oberättigade och olagliga och åberopade artikel 5. De åberopade även artikel 6.1. YS klagade också över att hennes internpass, vilket var en nödvändighet för vardagslivet i Ryssland, hade beslagtagits och åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att systrarna, sedan konventionen trätt i kraft i Ryssland varit häktade mer än två år respektive ett och ett halvt år. Domstolen framhöll att den inte bara hade att pröva om den totala längden av häktningstiden var rimlig utan också om upprepningen hade varit förenlig med artikel 5. De skäl som de nationella myndigheterna hade anfört var anmärkningsvärt kortfattade och beskrev inte systrarnas situation i detalj. De upprepade frihetsberövandena under loppet av en och samma utredning på grundval av otillräckliga skäl var inte förenliga med bestämmelserna i artikel 5. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och 3.

Domstolen fann att den kunde beakta mer än nio år och 2 månader beträffande YS och mer än två år och fem månader beträffande IS av förfarandets tidslängd. Anklagelserna hade inte varit särskilt komplicerade och utredningen borde inte ha tagit år. Mot bakgrund av samtliga omständigheter i målet kunde förfarandets längd inte anses fylla kravet på rimlig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

När det gällde ingreppen i YS:s privatliv konstaterade domstolen att det var säreget, eftersom det inte bestod i en enda handling utan i ett antal sammantagna vardagliga olägenheter som pågått fram till oktober 1999. Domstolen konstaterade att det klarlagts att ryska medborgare ofta var skyldiga att visa sin identitet i det vardagliga livet, även när det gällde trivial sammanhang. Dessutom krävdes ett internpass för vissa mer avgörande behov som t.ex. att få anställning och sjukvård. Domstolen fann därför att det skett ett pågående ingrepp i YS:s privatliv. Enligt den nationella lagen skulle ett internpass återlämnas när en person släpptes ur häkte. Regeringen hade inte visat att det funnits något lagstöd för att inte återlämna YS:s pass. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande YS hade skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Artikel 5
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22 
Ventura ./. Italien, kommissionens beslut 1978-03-09                        
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27                  
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08            
Stögmüller ./. Österrike, dom 1969-11-10                
Matznetter ./. Österrike, dom 1969-11-10                
Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26                     
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26   
Clooth ./. Belgien, dom 1991-12-12                          
Dalban ./. Rumänien, dom 1999-09-28                     

Artikel 6
Girolami ./. Italien, dom 1991-02-19                          
Kemmache ./. Frankrike, dom 1991-11-27                
Abdoella ./. Nederländerna, dom 1992-11-25         

Artikel 8
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr. nr 2/03)     
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26    
Brüggeman o. Scheuten ./. Tyskland, kommissionens rapport 1977-07-12
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11  
Malone ./. U K, dom 1984-08-02

 

Yöyler mot Turkiet
(Ansökan nr. 26973/95, dom den 24 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Turkiska säkerhetsstyrkors förstörelse av bybors hus och tillhörigheter jämte bristfällig utredning av det inträffade innebar att Turkiet åter fälldes för kränkning av artiklarna 3, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Yöyler, Y, var 1966-1994 religiös ledare i en turkisk by, imam, och han fängslades vid ett antal tillfällen p.g.a. sin inblandning i olika politiska organisationer, för vilka han också blev lokal ledare. Y lämnade byn eftersom han hotats till döden. Hans ansökan gäller anklagelser om att statliga säkerhetsstyrkor hade förstört hus och tillhörigheter för honom och för sex andra bybor som var släkt med honom. Parterna lade fram olika versioner av vad som hänt. - Enligt Y hade tre unga kvinnor i hans släkt i byn 1994 beslutat att gå med i PKK. Ett polisbefäl hade hotat att bränna hela byn om kvinnorna inte fördes till honom och Y:s familj och de unga kvinnornas familjer flydde. Polisen anföll byn och brände hans hus den 18 september 1994. - Enligt regeringen hade Y lämnat byn av fri vilja tillsammans med hustru och barn. Polisen hade inte varit i byn den aktuella natten och kunde därför inte hållas ansvarig för att hans hus bränts ned, vilket kunde varit en följd av en privat tvist. - Den 23 september 1994 gav Y in en anmälan om brott till allmänne åklagaren, som den 8 november s.å. via brev till polisen begärde en rapport i ärendet. I svar i mars 1995 bifogade polisen anteckningar över de förhör som hållits. Ytterliga förhör hölls i maj, juni och november 1995, men därefter har utredningen legat stilla. - I Europadomstolen klagade Y över att säkerhetsstyrkor förstört hans hus och ägodelar. Han åberopade artiklarna 3, 6, 8, 13, 14 och 18 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att det utom rimligt tvivel hade visats att säkerhetsstyrkor avsiktligt bränt Y:s hus och tvingat familjen att fly. Huset hade bränts i familjemedlemmarnas åsyn och berövat dem skydd och stöd och tvingat dem att lämna sitt hem och sina vänner. Även om syftet varit att straffa Y och hans släktingar för påstådd inblandning med PKK så berättigade det inte sådan behandling. Domstolen fann att förstörelsen och familjens oro och sorg måste ha orsakat Y ett tillräckligt svårt lidande för att säkerhetsstyrkornas handlande skulle kunna betraktas som omänklig behandling i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3. Domstolen fann vidare att det aktuella handlandet även innebar ett oberättigat och allvarligt ingrepp i Y:s rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och för sin egendom och att det därför även skett en kränkning av artikel 8 och av artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen konstaterade vidare att det visats påtagliga brister och underlåtenheter i utredningen. Bland annat hade byborna tvingats skriva under blanka papper eller utsagor som skrivits i förväg eller som inte hade lästs upp för dem. Domstolen fann att myndigheterna underlåtit att genomföra en noggrann och effektiv utredning av Y:s anklagelser och att han därmed förvägrats tillgång till ett effektivt rättsmedel inklusive möjlighet att begära skadestånd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Domstolen fann härefter enhälligt att det inte visats någon kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 3, 6, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann inte hell visat att det skett någon kränkning av artikel 18.

HÄNVISNINGAR
Bedömning av fakta  
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18           
Ireland ./. U K, dom 1978-01-18                    
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10  

Artikel 3
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24             

Artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr. 1
Mentes m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-28                 
Dulas ./. Turkiet, dom 2001-01-30                      

Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27   
Bilgin ./. Turkiet, dom 2000-11-16                            
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27

 

Ryabykh mot Ryssland
(Ansökan nr. 52854/99, dom den 24 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Upphävande av lagakraftvunnen dom kränkte artikel 6.1 men värdeförlust på besparingar på grund av inflation kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Ryabykh, R, stämde Ryska sparbanken och staten för den värdeförsämring som drabbat hennes besparingar genom den ekonomiska reformen 1991. Hon hävdade att hennes besparingar var resultatet av årtionden av hårt arbete och att hon haft för avsikt att köpa en bostad för pengarna. I juni 1998 tillerkändes hon av tingsrätten ca 134 000 rubel genom en dom som vann laga kraft den 18 juni 1998. Domen upphävdes emellertid av högre rätt och R:s yrkande avslogs. R underrättades inte om att omprövning begärts och hon kallades inte till förhandling. Härefter följde fyra domar och fyra överklaganden innan en dom  till R:s fördel vann laga kraft i juni 2002. I november träffades en överenskommelse  varigenom R lovade avstå från vidare yrkanden mot att hon erhöll ca 7 900 EUR. Regeringen köpte henne en lägenhet för drygt 10 000 EUR. I mars 2003 upplyste R Europadomstolen om att priset för lägenheten inte täckte hennes förlust och hon yrkade att domstolen skulle återkräva skillnaden från staten. - R klagade i Europadomstolen över att det skett  en kränkning av artikel 6.1 genom att en gynnande lagakraftvunnen dom hade upphävts genom ett förfarande som varit orättvist. Hon klagade också över att hänsyn inte tagits till inflationen när hennes besparingar omvärderades och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen noterade att omprövningen av den lagakraftvunna domen hade begärts av presidenten i överrätten som inte hade varit part i rättegången. Härefter hade R:s yrkanden avslagits och målet avslutats. Härigenom hade hela den rättsliga process som slutat i ett lagligen bindande beslut blivit en nullitet. Domstolen fann att rättssäkerhetsprincipen och den enskildas rätt till domstolsprövning enligt artikel 6  härigenom hade överträtts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att staten hade försett R med en lägenhet vars värde översteg det belopp hon ursprungligen varit berättigad till även sedan hänsyn tagits till inflationen. Domstolen erinrade om att staterna inte är skyldiga att upprätthålla köpkraften på belopp som satts in i finansiella institutioner och att de inte heller var skyldiga att ersätta förluster som orsakats av inflation. Domstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
X ./. Tyskland, kommissionens beslut 1980-03-06
Appolonov ./. Ryssland, beslut 2002-08-29           
Amuur ./. Frankrike, dom 1995-06-25                       
Dalban ./. Rumänien, dom 1999-09-28                     
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28             
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    

 

Kepenerov mot Bulgarien
(Ansökan nr. 39269/98, dom den 31 juli 2003)
Domen finns endast på engelska.

Tvångsintagning på psykiatrisk klinik beslutad av åklagare som saknade behörighet för beslutet och som inte begärt en medicinsk bedömning kränkte artikel 5.1.

Kepenerov, K, är bulgarisk medborgare och bosatt i Sofia. Den 8 februari 1995 påbörjades en utredning med anledning av att han anklagats för att ha trakasserat det lokala telefonbolagets direktör och andra anställda. Den 13 februari 1996 beslöt en åklagare om en psykiatrisk tvångsundersökning och beordrade polisen att gripa K och föra honom till den lokala mentalmottagningen. K upplystes inte om dessa beslut. Den 22 februari s.å. fördes han till mentalkliniken i Sofia och efter en kort undersökning där överfördes han till en psykiatrisk klinik. Han skrevs ut den 22 mars 1996 och klagade härefter  till chefsåklagarmyndigheten och till inrikesministern. - I Europadomstolen åberopade K artikel 5.1 och hävdade att tvångsintagningen på den psykiatriska kliniken varit godtycklig och olaglig.

Europadomstolen konstaterade att K hade berövats friheten efter beslut av åklagare som inte hade behörighet att besluta om ett sådant frihetsberövande och som före beslutet inte hade begärt någon medicinsk bedömning av behovet av tvångsintagning. Det hade inte heller funnits någon möjlighet att få en oberoende omprövning av beslutets laglighet. Frihetsberövandet hade därför inte något stöd i den nationella lagen, vilken dessutom saknade lämpliga garantier mot godtycke. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

 

Eugenia Michaelidou Developments Ltd och Michael Tymvios mot Turkiet
(Ansökan nr. 16163/90, dom den 31 juli 2003)
Demades mot Turkiet
(Ansökan nr. 16219/90, dom den 31 juli 2003)
Domarna finns endast på engelska.

Vägrad tillgång till, kontroll över, användande av och förfogande över egendom belägen i den "Turkiska republiken för Norra Cypern" innebar en fortgående kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och kränkte i den enskildes fall även artikel 8.

Eugenia Michaelidou Developments Ltd, bolaget, som är ett privat bolag ägt av M Tymvios, T, fick i april 1988 egendom bestående av 51 tomter i byn Tymvou i norra delen av Nicosia-distriktet i den "Turkiska republiken för norra Cypern". I april 1996 blev T ensam ägare till egendomen.

Demades, D, är cypriot av grekcypriotiskt ursprung. Han uppgav att han var registrerad ägare till mark vid kusten i Kyrenia-distriktet på norra Cypern och till ett tvåvåningshus som han byggt där. Han hävdade att huset var fullt möblerat och utrustat och att det hade använts regelbundet av honom och hans familj, inte bara för weekend- och semestervistelser utan som ett hem.

I Europadomstolen hävdade bolaget och T att de turkiska myndigheterna hindrade dem från att få tillgång till, att använda och att förfoga över sin egendom på norra Cypern och åberopade bl.a. artiklarna 1, 8 och 14 samt artikel 1 i protokoll nr 1. - D klagade över att han sedan 1974 hade hindrats från att få tillgång till, använda och förfoga över sin egendom och att utveckla den. Han hävdade dessutom att det fanns bevis för att hans hem användes av officerare och/eller andra medlemmar av de turkiska väpnade styrkorna. Han åberopade artiklarna 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen hänvisade i fråga om artikel 1 i protokoll nr 1 till sin tidigare praxis och fann, att eftersom de klagande nekades tillgång till samt kontroll över, användning av och förfogande över sin egendom och inte hade blivit kompenserade för det ingrepp som skedde i deras rättigheter, så hade det skett och fortsatte att ske en kränkning av den ifrågavarande bestämmelsen. Domstolen fann därför i båda fallen med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

När det gällde D:s klagomål enligt artikel 8 framhöll domstolen att den i tillämplig praxis  gjort en extensiv tolkning av begreppet "hem". Omständigheterna i målet var sådana att D:s hus föll in under det begreppet. Domstolen noterade att D inte kunnat använda detta hem sedan 1974 och fann med hänvisning till praxis att detta innebar ett totalt förnekande av omflyttade grekcyprioters rätt till respekt för sina hem. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artiklarna 13 och 14.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Gölcüklü var skiljaktig såväl i fråga om artikel 8 som artikel 1 i protokoll nr 1 och ansåg at det inte skett någon kränkning av någon av dessa artiklar.

ÖVRIGT


Under perioden den 15 - 31 juli 2003 har domstolen avgjort 33 mål avseende bl.a. frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 15, 17, 22, 29 och 31 juli 2003.

15 juli
Granata nr 2 ./. Frankrike (51434/99) skilsmässa; även artikel 13
Berlin ./. Luxemburg (44978/98) skilsmässa; även artikel 8
E.R. ./. Frankrike (50344/99)
R.W. ./. Polen (41033/98)
Sitarek ./. Polen (42078/98)

17 juli
Del Sole ./. Italien (36254/97) vräkning; även artikel i protokoll nr 1.
D´Ottavi ./. Italien (33113/96)         "                           "
Ricci ./. Italien (32385/96)                "                           "
Rosati ./. Italien (55725/00)             "                           "
Traino ./. Italien (33692/96)             "                           "
Mellors ./. U K (57836/00) brottmål

22 juli
Schmidtová ./. Tjeckien (48568/99) återfående av förstatligad egendom
Coste ./. Frankrike (50632/99) brottmål
Zuili ./. Frankrike (46820/99)
Biskupska ./. Polen (39597/98)

29 juli
Poilly ./. Frankrike (68155/01)
Santoni ./. Frankrike (49580/99)
Beumer ./. Nederländerna (48086/99)
Price o. Lowe ./. U K (43185/98, 43186/98)

31 juli
Doran ./. Irland (50389/99) skadestånd
Battistoni ./. Italien (66920/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
De Gennaro ./. Italien (59634/00)          "                              "
Ferroni Rossi ./. Italien (63408/00)       "                              "
Fezia m.fl. ./. Italien (60464/00)             "                              "
Gatti m.fl. ./. Italien (59454/00)              "                              "
Kraszewski ./. Italien (64151/00)           "                              "
La Paglia ./. Italien (62020/00)               "                              "
Marigliano ./. Italien (60388/00)           "                              "
Miscioscia ./. Italien (58408/00          "                       "
Tempesti Chiese o.Chiese ./. Italien (62000/00)                 "
Al Akidi ./. Bulgarien (35825/97) brottmål; även skälig tid enligt 5.3 samt 5.4
Hristov ./. Bulgarien (35436/97)           "                             "
Mihov ./. Bulgarien (35519/97)             "                             "

SVENSKA DOMAR M.M.
 

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 22 juli 2003 i mål Ö 1356-03 om utlämning.
Högsta domstolen har nu meddelat slutligt beslut i det mål där ett tidigare beslut refererats i nr. 6/03 av detta nyhetsblad.

Efter komplettering av uppgifterna från Italien finner HD det inte klarlagt att de anklagelser och grunder som åberopades mot personen i fråga var helt överensstämmande med det som mer än ett år senare framfördes mot honom vid huvudförhandlingen och som ledde till att han fälldes. Den omständigheten att det kunde antas att hans advokat, som enligt fullmakt hade "alla befogenheter enligt lag och enligt sed, inkl. befogenhet att utse ersättare", fått del av åtalet före huvudförhandlingen kunde dock inte innebära att personens rättigheter enligt artikel 6 .3 a) i Europakonventionen blivit tillgodosedda. Vidare hade myndigheterna inte försökt delge honom kallelse till förhandlingen eller utrett om hans advokat underrättat honom om denna. Utredningen gav inte stöd för att personen i fråga avsiktligen undanhållit sig delgivning av kallelse eller att han skulle avstått från att närvara vid förhandlingen. Med beaktande av kraven i artikel 6. 3 a-d) i konventionen fann HD att hans rättighet att försvara sig inte kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. HD fann att det föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § tredje stycket andra meningen utlämningslagen.

Kammarrättens i Stockholm dom den 26 juni 2003 i mål nr 3995-02 angående föreläggande att vid vite bedriva samtrafik enligt telelagen.
Kammarrätten har i målet prövat om det funnits skäl att ändra Post- och telestyrelsens beslut om föreläggande vid vite att bedriva samtrafik för bolaget. Kammarrätten har funnit att den skyldighet som ålagts bolaget inte är en sådan rådighetsinskränkning som avses i 2 kap 18 RF men att den däremot faller under tillämpningsområdet för artikel 1 i  tilläggsprotokoll nr 1. Kammarrätten framhöll att det av Europadomstolens praxis framgår att en avvägning skall ske mellan det allmännas och den enskildes intressen och att ingreppet måste genomföras på ett sådant sätt att det inte innebär en oskälig börda för den enskilde samt att detta även kan gälla i  ett kontraktuellt förhållande mellan två enskilda parter där t.ex. myndigheter fattar sådant beslut. Kammarrätten gjorde härefter bedömningen att ingreppet i fråga var motiverat av ett allmänt intresse att uppnå tidigare nämnda telepolitiska mål och att beslutet har stöd i telelagen. Bolaget hade inte utnyttjat de legala möjligheter som stod till buds i form av att begära medling och beslut av Post- och telestyrelsen i tvist om samtrafikvillkor. Inte heller syntes bolaget ha uttömt andra möjligheter att försäkra sig om betalning. Vid sådant förhållande var Post- och telestyrelsens beslut en väl avvägd åtgärd och var därför inte oförenligt med bestämmelserna i artikel 1 i protokoll nr 1. Kammarrätten avslog överklagandet.

Åberopad dom från Europadomstolen:
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21

Högsta domstolens beslut den 5 augusti 2003 att vägra prövningstillstånd i mål angående bl.a. avvisning av yrkande om skadestånd enligt artikel 41 i Europakonventionen.

I nummer 10/02 av detta nyhetsblad refererades ett beslut av Uppsala tingsrätt, där tingsrätten avvisade ett yrkande om skadestånd för den kränkning personen i fråga utsatts genom en husrannsakan.  Beslutet överklagades och Svea hovrätt avslog överklagandet i beslut den 26 augusti 2002.  Sedan personen i fråga klagat vidare har Högsta domstolen nu beslutat vägra prövningstillstånd. Tingsrättens ursprungliga beslut står därför fast.

LITTERATUR M.M.  


Karol Nowak; Oskyldighetspresumtionen - utgiven av Norstedts Juridik 2003.

Läs nedan ett intressant avgörande från Supreme Court i USA.

Lawrence et al. mot Texas
(No. 02-102, United States Supreme Court dom den 26 juni 2003)

USA:s högsta domstol ändrar sin praxis och finner med stöd av ett rättsfall från  Europadomstolen att det strider mot USA:s federala grundlag att straffbelägga sexuellt umgänge mellan vuxna homosexuella.

Lawrence (L) och Garner (G), två vuxna homosexuella män, åtalades för avvikande sexuellt umgänge. Åtalet grundades på lagstiftningen i Texas som förbjuder sexuellt umgänge mellan personer av samma kön. L och G bestred inte att de hade haft sex i L:s hem men hävdade att delstatens lag inte var grundlagsenlig. L och G fälldes och dömdes till böter. Texas överrätt fastställde underrättens dom och hänvisade till den federala högsta domstolens (HD) avgörande i Bowers v. Hardwick (1986) där HD, bl.a. med hänvisning till förhärskande samhällsvärderingar, med röstsiffrorna 5-4 fann att USA:s konstitution inte hindrade en delstat från att straffbelägga sexuellt umgänge mellan vuxna homosexuella. L och G begärde prövningstillstånd och hävdade att fallet Bowers inte längre bör anses vara gällande lag.

HD prövade målet och slog fast att grundlagen garanterar en vidsträckt frihet i det egna hemmet. Denna frihet kränks när staten reglerar sexuellt beteende mellan vuxna. Domstolen kritiserade sin tidigare argumentation i fallet Bowers och hänvisade bl.a. till ett rättsfall från Europadomstolen. I det fallet fann Europadomstolen att irländsk rätt, som förbjöd sexuellt umgänge mellan homosexuella, stred mot Europakonvention, se Dudgeon mot United Kingdom, dom den 22 oktober 1981, Ser. A nr 45, ECHR (1981).

Skiljaktig mening
Justitierådet Scalia tillsammans med ordföranden Rehnqist och justitierådet Thomas lämnade en gemensam skiljaktig mening. De framhöll att prejudikatet Bowers bör gälla fortfarande och ansåg det ovidkommande om vissa främmande länder har en avvikande åsikt i synen på homosexualitet.

John Panofsky, som ansvarar för referatet gör följande anmärkning:

Detta är tydligen första gången som amerikanska HD hänvisar till ett avgörande från Europadomstolen.

Du kan läsa hela domen under Recent Decisions på följande adress http://www.supremecourtus.gov/




Senast ändrad: 2011-04-12