JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 4 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 25 mars - den 17 april 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Klamecki mot Polen (Nr. 2)
Lång häktningstid med postcensur och begränsade familjekontakter beslutad av åklagare kränkte artiklarna 5.3, 5.4 och 8.

Anagnostopoulos mot Grekland
När handläggningen av straffrättsligt klagomål var så långsam att brottet preskriberades saknades tillgång till domstolsprövning och artikel 6.1 kränktes.

M.M. mot Nederländerna
Av polis och åklagare beslutad telefonavlyssning i syfte att få fram bevis mot en uppringande hade inte beslutats i föreskriven ordning och kränkte därför artikel 8.

Bakker mot Österrike
Vägrad muntlig förhandling i mål om yrkesauktorisation kränkte artikel 6.1.

Papastavrou m.fl. mot Grekland
Beslut, som uppgavs endast vara en bekräftelse av ett 50 år gammalt beslut utan att det skett någon undersökning av om förhållandena under den tiden hade förändrats, rubbade balansen mellan allmänna och enskilda intressen och kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Mehemi mot Frankrike
Efter utvisning som bedömts kränka artikel 8 har myndigheterna med visst dröjsmål vidtagit rimliga åtgärder för att underlätta för den utvisade att återvända och det hade därför inte skett någon ytterligare kränkning av artikel 8.

Sigurdsson mot Island
När domare, vars make fått stora skulder till bank avskrivna, avgjorde mål mellan samma bank och annan person till dennes nackdel kunde domstolens opartiskhet ifrågasättas och det skedde därmed en kränkning av artikel 6.1.

Yilmaz mot Tyskland
Utvisning på obestämd tid kränkte artikel 8.

SVENSKA DOMAR M.M.

Allmänna domstolar
Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 12 februari 2003 i mål nr Ö 237-03 angående talerätt i fråga om umgänge med barn.

 

ALLMÄNT


Den 2 april 2003 utsåg Europarådets parlamentariska församling tre nya domare till Europadomstolen. Till ny svensk domare, efter Elisabeth Palm som nu avsagt sig sitt uppdrag i domstolen, utsågs advokaten Elisabet Fura-Sandström. Hon utsågs för tiden fram till den 31 oktober 2004, då den period för vilken Elisabeth Palm valts löper ut.

De övriga två domarna som utsågs var en kvinnlig domare från Armenien, Alvina Gyulumyan, och en manlig domare från Azerbaijan, Khanlar Hajiyev. De nu valda domarna är de första för sina respektive länder, eftersom platserna länge varit vakanta, och de utsågs för tiden fram till den 31 oktober 2007.

Domstolen har under februari månad meddelat 53 domar, förklarat 12 ansökningar admissible och 889 inadmissible samt avskrivit 11 mål. 141 ansökningar har kommunicerats. Under mars månad meddelades 23 domar, 52 mål förklarades för admissible och 1 630 inadmissible. 9 mål avskrevs och 171 ansökningar kommunicerades.  Motsvarande totala antal för årets tre första månader är 132, 104, 3916, 129 respektive 417.

 

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd
=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Klamecki mot Polen (Nr. 2)
(Ansökan nr. 31583/96, dom den 3 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Lång häktningstid med postcensur och begränsade familjekontakter beslutad av åklagare kränkte artiklarna 5.3, 5.4 och 8.

Klamecki, K, anklagades av åklagare för bedrägeri och häktades av denne den 22 november 1995. Han begärde vid upprepade tillfällen att bli frisläppt men häktningsbeslutet kvarstod och häktningstiden förlängdes. Den 30 september 1996 väcktes åtal mot K för bedrägeri, egenmäktigt förfarande, häleri, falskdeklaration och förfalskning. Rättegången började den 10 april 1997. K gav förgäves in ytterligare ansökningar om att bli frisläppt. Under ett års tid förvägrades han kontakt med sin hustru och hans brevväxling med henne censurerades liksom hans post i övrigt, inklusive brev till kommissionen för mänskliga rättigheter. I februari 1998 beslöts att rättegången skulle tas om. K släpptes i mars 1998 i avvaktan på rättegång. Han fälldes i december 1999 och dömdes till tre års fängelse och böter. - I Europadomstolen klagade K över att han varit häktad under oskäligt lång tid, att häktningsbeslutet fattats av åklagare i stället för av domare eller annan tjänsteman med befogenhet att döma. Han klagade också över att prövningen av om häktningen varit laglig inte varit kontradiktorisk, att den stränga begränsningen av hans kontakter med hustrun stred mot artikel 8 och att hans brevväxling censurerats i strid med artiklarna 8 och 34.

Europadomstolen framhöll att en åklagare enligt den vid tillfället gällande polska lagen inte lämnade några garantier för oberoende och opartiskhet, eftersom åklagarmyndigheten tillhörde den verkställande delen av statsmakten och i brottmål också utförde såväl undersökande funktioner som åtal och var part i ett sådant förfarande. K:s rätt att bli ställd inför domare eller annan liknande person hade därför inte respekterats. De skäl som angivits för häktningsbeslutet var varken tillräckliga eller relevanta och kunde inte berättiga så lång häktningstid som två år, tre månader och 16 dagar. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda dessa hänseenden skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen slog vidare fast att förfarandet för prövningen av om häktningen varit laglig inte varit kontradiktoriskt och fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

Domstolen erinrade om att rutinmässiga ingrepp i en häktads korrespondens inte kunde anses ha skett med stöd i lag eller i enlighet med övriga i artikel 8 angivna förutsättningar. Begränsningen av K:s kontakt med hustrun hade visserligen haft stöd i lag och skett i det legitima syftet att förhindra brott men den hade gått utöver vad som var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Myndigheterna hade inte lyckats skapa en jämvikt mellan behovet av att säkra bevisning och K:s rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda dessa hänseenden skett en kränkning av artikel 8 och att det saknades skäl att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Huber ./. Schweiz, dom 1990-10-23
Dacewicz ./. Polen, dom 2002-07-02 
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26  
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21  
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Wloch ./. Polen, dom 2000-10-19
Messina ./. Italien (nr.2), dom 2000-09-28
X ./. U K, kommissionens beslut 1978-05-03
McLeod ./. U K, dom 1998-09-23 
Ploski v. Polen, dom 2002-11-12 (jfr nr. 10/02)       

 

Anagnostopoulos mot Grekland
(Ansökan nr. 54589/00, dom den 3 april 2003)
Domen finns endast på franska.

När handläggningen av straffrättsligt klagomål var så långsam att brottet preskriberades saknades tillgång till domstolsprövning och artikel 6.1 kränktes.

Anagnostopoulos, A, är amerikansk medborgare och bosatt i Athen. Under 1991 informerades han av den grekiska nationalbanken om att en check, som betalats in till ett konto tillhörande det företag han företrädde, var förfalskad. Eftersom checken varken återlämnades eller löstes in - enligt banken hade den kommit bort - väckte A talan mot banken, vilken å sin sida anmälde A för att med bedrägligt uppsåt ha använt förfalskade handlingar. Under utredningen upptäckte A när han gick igenom akten i målet att vissa handlingar var förfalskade däribland den ifrågavarande checken. I januari 1994 anförde A ett straffrättsligt klagomål för påstådd förfalskning och utsläppande av falska handlingar mot vissa av bankens anställda. Han ansökte om att få delta i rättegången som enskild part och yrkade ideellt skadestånd med 15 000 GDR. De anklagade stämdes in inför undersökningsdomaren under 1998. I december 1998 förklarade brottmålsdomstolen i Athen att banktjänstemännens påstådda brott hade preskriberats, vilket beslut fastställdes i högre instans. - I Europadomstolen åberopade A rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. och hävdade att det var myndigheterna som orsakat att målet inte kunde prövas p.g.a. preskriptionen.

Europadomstolen prövade klagomålet med utgångspunkt i rätten till tillgång till domstolsprövning. Domstolen instämde i regeringens bedömning att A också kunde ha väckt talan i ett civilmål för att få skadestånd och att det då aldrig skulle ha uppkommit något problem när det gällde tillgång till domstolsprövning.

Domstolen fäste emellertid särskild vikt vid det förhållandet att de påstådda brotten begåtts i juni 1993. Den anklagade hade stämts in först fyra år efter det att A väckt talan och fem år efter det att brotten begåtts, vilket fått till följd att de preskriberats. Dessutom hade en ny lag antagits 1996 som förändrade de aktuella gärningarnas karaktär från allvarliga brott till mindre förseelser. Härigenom hade tiden för att väcka åtal begränsats. A hade yrkat skadestånd med 15 000 GDR, ett belopp som brottmålsdomstolarna enligt den för brottmål gällande processlagen under alla förhållanden var skyldiga att pröva utan att behöva överlämna målet till civildomstolar. Domstolen framhöll i det sammanhanget att om det nationella rättssystemet tillhandahåller parter ett rättsmedel såsom möjligheten att ge in ett straffrättsligt klagomål och en ansökan om att få delta i rättegången som part så är staten också skyldig att tillförsäkra dem de grundläggande rättigheter som anges i artikel 6. Att de ifrågavarande myndigheterna handlagt målet så långsamt hade medfört att brotten preskriberats och att A därmed inte kunnat få sitt skadeståndsyrkande prövat. Enligt domstolens uppfattning kunde det inte begäras av en part att han skulle vänta tills hans talan preskriberats p.g.a. myndigheternas hantering innan han väckte talan i civildomstol för att bli tillerkänd det belopp han yrkat i brottmålsdomstol. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Den danske domaren Peer Lorenzen och den kroatiska domaren Nina Vajic var skiljaktiga och ansåg bl.a. att A kunnat få sitt skadeståndsyrkande prövat av en civildomstol och han därför inte kunde sägas ha saknat möjlighet att få saken prövad. De skiljaktiga ansåg  vidare med hänvisning till domstolens tidigare praxis att frågan om det utdragna förfarandet skulle prövas med utgångspunkt i om prövningen skett inom rimlig tid och inte som en fråga om tillgång till domstol. De hänvisade till domstolens uttalande i domen 1996-09-16 i målet Matos e Silva Lda m.fl. mot Portugal om att det förhållandet att domstolsförfarandet är utdraget inte rör frågan om tillgång till domstol. De fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

 

M.M. mot Nederländerna
(Ansökan nr. 39339/98, dom den 8 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Av polis och åklagare beslutad telefonavlyssning i syfte att få fram bevis mot en uppringande hade inte beslutats i föreskriven ordning och kränkte därför artikel 8.

MM är advokat och han försvarade i november 1993 en häktad man, vars hustru, S, han då träffade vid flera tillfällen.  Efter ett sådant tillfälle berättade S för sin man att MM hade gjort sexuella närmanden mot henne. Maken informerade polisen som i sin tur informerade åklagaren. Denne beslöt väcka åtal mot MM. S var emellertid osäker över om hennes utsaga skulle vara tillräcklig för en fällande dom. Efter diskussioner mellan polis och åklagare kopplades en bandspelare till hennes telefon. Hon instruerades av polisen om hur hon skulle använda den och råddes att leda in ett eventuellt samtal från MM på hans sexuella närmanden. S spelade in tre samtal med MM, vilka renskrevs av polisen och tillfördes utredningen i målet. MM dömdes i juni 1995 för sexuellt ofredande till fyra månaders fängelse. Bandinspelningarna användes inte som bevisstöd för domen. MM klagade förgäves till Högsta domstolen. - I Europadomstolen hävdade MM att inspelningen av hans telefonsamtal med S kränkte artikel 8.

Europadomstolen slog fast att det skett ett ingrepp i MM:s rätt till respekt för sin korrespondens genom polisens inblandning i bandinspelningarna med åklagarens tillstånd. Härigenom aktualiserades statens ansvar. Vid det aktuella tillfället hade en sådan inspelning av en misstänkt persons telefonsamtal i syfte att få fram bevisning krävt ett beslut av en undersökningsdomare. Eftersom det inte fanns något sådant beslut kunde ingreppet inte anses ha haft stöd i lag. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening
Den svenska domaren Elisabeth Palm var skiljaktig och anförde i huvudsak följande.

Målet rör den svåra frågan att värdera polisens agerande i förhållande till enskilda. Det är med andra ord fråga om att dra gränsen mellan olagliga ingripanden av polisen i en enskilds rättigheter enligt artikel 8 och å andra sidan godtagbart agerande av polisen som består i att tillhandahålla råd och ge hjälp till oroade medborgare. Frågan är om polisens inblandning i de aktuella bandinspelningarna var så omfattande att statens ansvar enligt konventionen kan komma i fråga eller om  polisens agerande mer bör ses som att ge information och hjälp som inte innebär något ingrepp enligt artikel 8. Den nationella högsta domstolen fann att polisen inte agerat på ett sätt som innebar ett myndighetsingrepp enligt artikel 8.2.  S befann sig i en situation som inte är ovanlig. Det är välkänt att i mål om sexuella trakasserier och våld mot kvinnor är det svårt för en kvinna att bli trodd. Hennes ord ställs emot förövarens. I det aktuella fallet var kvinnan desto mer sårbar som hennes make satt i fängelse och förövaren var hans advokat. Jag ser polisens handlande som förslag eller upplysningar till S om att ett sätt att få fram bevisning vore att hon använde sin laglig rätt att spela in inkommande telefonsamtal. Det var helt upp till henne själv att avgöra om hon ville använda sig av bandspelaren och banden. Majoriteten har stött sig på fallet A mot Frankrike och funnit att samma bedömningar kan göras i det nu aktuella målet. I det styrdes hela operationen av polisen på ett sätt som låg nära en polisutredning. Omständigheterna i det nu aktuella målet är på avgörande punkter helt annorlunda. Polisens roll i ett modernt samhälle debatteras mycket och det är en allmän uppfattning att polisen förutom vanligt polisarbete också skall hjälpa enskilda som vänder sig till dem, om det kan ske utan men för andra intressen. Förhoppningsvis kommer den här domen inte att göra polisens arbete svårare och poliserna mindre motiverade att upplysa och hjälpa allmänheten.

HÄNVISNING
A ./. Frankrike, dom 1993-11-23

 

Bakker mot Österrike
(Ansökan nr. 43454/98, dom den 10 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Vägrad muntlig förhandling i mål om yrkesauktorisation kränkte artikel 6.1.

Bakker, B, är holländsk medborgare, född och bosatt i Österrike. Han utbildade sig till fysioterapeut i Belgien och arbetade 1987-1993 för ett företag i Österrike. Vid två tillfällen ansökte han om auktorisation för att få arbeta som fysioterapeut i egen verksamhet och två gånger klagade han förgäves till hälsoskyddsdepartementet på besluten att avslå hans ansökningar med hänvisning till att han inte hade praktik från arbete i en sådan auktoriserad verksamhet under tillräckligt lång tid. I maj 1997 klagade han vidare till Konstitutionsdomstolen och begärde muntlig förhandling men domstolen tog inte upp hans talan. I juni s.å. gav han in samma klagomål och yrkanden till Förvaltningsdomstolen som avslog dem i januari 1998 utan att ha hållit en muntlig förhandling. - I Europadomstolen klagade B över att han inte fått någon muntlig förhandling och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade först att endast Konstitutionsdomstolen och Förvaltningsdomstolen, men inte departementet, utgjorde domstolar i den mening som avses i artikel 6. B hade i princip varit berättigad till en muntlig förhandling och tvistefrågan var inte av sådan natur att den kunde avgöras bättre genom ett skriftligt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
De Moor ./. Belgien, dom 1994-06-23
Fredin (no. 2) ./. Sverige, dom 1994-02-23
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Pauger ./. Österrike, dom 1997-05-28
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr. nr. 7/02)

 

Papastavrou m.fl. mot Grekland
(Ansökan nr. 46372/99, dom den 10 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Beslut, som uppgavs endast vara en bekräftelse av ett 50 år gammalt beslut utan att det skett någon undersökning av om förhållandena under den tiden hade förändrats, rubbade balansen mellan allmänna och enskilda intressen och kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

De sökande, P, är 25 grekiska medborgare som är inblandade i en långvarig tvist med staten rörande äganderätten till ett markområde vilket ingår i ett större område, Veïko, som exproprierats mellan 1923 och 1941. I oktober 1994 beslöts att det på en del av Veïko-området skulle återplanteras skog. P överklagade detta beslut och hävdade att deras mark ingick i det planerade skogsområdet  och att skogsplantering skulle ta ifrån dem deras rättigheter att förfoga över marken. Överklagandet avslogs med motiveringen att det överklagade beslutet endast hade bekräftat ett tidigare beslut från 1934 av jordbruksministern. Athens skogsinspektion fann emellertid 1999 att endast en del av det aktuella området tidigare hade varit skogsområde där nu återplantering kunde ske. - I Europadomstolen hävdade P att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 genom att deras mark hade exproprierats utan att de fått någon ersättning.

Europadomstolen framhöll att även om det inte var dess uppgift att pröva frågan om äganderätten till den aktuella marken så kunde de sökande i förevarande mål anses ha ett sådant intresse i marken att de kunde anses som ägare som åtnjöt skydd enligt artikel 1 i protokoll nr. 1. Myndigheterna hade enligt domstolens mening gjort fel när de beslutade om åtgärderna för återplantering utan att först ha gjort klart för sig hur situationen hade utvecklats sedan 1934. Genom att avslå de sökandes klagomål enbart med motiveringen att det överklagade beslutet bara var en bekräftelse av tidigare beslut hade myndigheterna inte gett ägarna till egendomen tillräckligt skydd, särskilt som det enligt grekisk lag saknades möjlighet för dem att få någon ersättning. Det hade därför inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmännas intresse och behovet av skydd för de sökandes rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNING
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21

 

Mehemi mot Frankrike
(Ansökan nr. 53470/99, dom den 10 april 2003)
Domen finns endast på franska.

Efter utvisning som bedömts kränka artikel 8 har myndigheterna med visst dröjsmål vidtagit rimliga åtgärder för att underlätta för den utvisade att återvända och det hade därför inte skett någon ytterligare kränkning av artikel 8.

Mehemi, M, är algerisk medborgare, född och bosatt i Frankrike. 1986 gifte han sig med en italienska, som enligt vad M uppgav även hade franskt medborgarskap. Deras tre barn är franska medborgare. M dömdes 1991 till sex års fängelse för narkotikabrott och han utvisades från Frankrike för all framtid. Beslutet verkställdes i februari 1995. Europadomstolen fann i en dom den 26 september 1997 att det skett en kränkning av artikel 8 genom att M utvisats till ett land som han inte hade några band med. I oktober 1997 begärde M att utvisningsbeslutet skulle hävas och domstolen i Lyon beslöt i mars 1988 att begränsa utvisningstiden till tio år. M klagade förgäves. M hade också ansökt om nåd men denna begäran avslogs 1999. Hans advokat kontaktade utrikesministern som, efter samråd med andra departement, i ett brev den 17 november 1997 upplyste att regeringen var beredd att låta M återvända till Frankrike med villkor om var han skulle vistas. M fick ett särskilt visum och återvände till Frankrike i slutet av februari 1998. Det beslutades att han skulle vara bosatt i Rhône-départementet.  Hans uppehållstillstånd förnyades för sexmånadersperioder fram till september 2001 och tvångsbosättningen upphörde i oktober s.å. De algeriska myndigheterna hade ännu i oktober 2002 inte förnyat M:s pass vilket hindrade honom från att få permanent bosättningstillstånd i Frankrike. Hans uppehållstillstånd förlängdes till den 31 december 2002. - I Europadomstolen klagade M över att det skett en kränkning av artikel 8 genom att de franska myndigheterna inte upphört med de ingripanden i hans privat- och familjeliv som enligt Europadomstolen varit oproportionerliga. Han klagade över att utvisningsbeslutet alltjämt gällde och över bosättningsvillkoren sedan han återvänt till Frankrike.

Europadomstolen framhöll att den inte var behörig att övervaka hur dess domar verkställdes men att inget hindrade att den, efter en dom, prövade ett klagomål vilket väckte en ny fråga som inte prövats i den tidigare domen.

Domstolen fann att myndigheterna haft en skyldighet att underlätta för M att återvända till sin familj och noterade att Frankrike i november 1997 i princip gått med på att M återvände. Även om det kan ta viss tid att få fram bosättningstillstånd hade myndigheterna gjort sig skyldiga till fördröjningar när de i stället skulle ha agerat skyndsamt m.h.t. vad som stod på spel, särskilt det förhållandet att M varit skild från sin familj under tre år. Ett dröjsmål på tre och en halv månad kunde emellertid inte anses som överdrivet. Myndigheterna hade vidtagit rimliga åtgärder för att underlätta för M att återvända och det hade därför inte skett något ingrepp i hans privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

När det gällde M:s situation sedan han återvänt till Frankrike noterade domstolen att han lyckats återskapa banden med sin familj. Myndigheterna hade beviljat honom uppehållstillstånd som innefattade rätt att arbeta, men med villkor om att han skulle vara  bosatt inom ett visst område så länge som utvisningsbeslutet gällde. Dessa omständigheter och särskilt bosättningsvillkoren innebar enligt domstolens mening att utvisningsbeslutet inte hade någon verkan och M löpte därför inte någon överhängande risk att bli utvisad. Domstolen erinrade om att staterna själva har ensamrätt att reglera bestämmelserna om inresa och uppehållstillstånd under förutsättning att dessa är förenliga med konventionen. En sökande har alltså inte rätt till någon särskild invandrarstatus i Frankrike.  Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller hade skett någon kränkning av artikel 8 sedan M återvänt till Frankrike.

HÄNVISNINGAR

Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13
Oberschlick ./. Österrike, kommissionens beslut 1995-05-16
Pailot ./. Frankrike, dom 1998-04-22
Leterme ./. Frankrike, dom 1998-04-29
Rando ./. Italien, dom 2000-02-15
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24               
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07                       
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27               
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25  
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-   06-27                   
E.P. ./. Italien, dom 1999-11-16                                  
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13                           
Benamar ./. Frankrike, beslut 2000-11-14                                               
Vijayanathan o. Pusparajah ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Sen ./. Nederländerna, dom 2001-12-21

 

Sigurdsson mot Island
(Ansökan nr.39731/98, dom den 10 april 2003)

Domen finns endast på engelska.

När domare, vars make fått stora skulder till bank avskrivna, avgjorde mål mellan samma bank och annan person till dennes nackdel kunde domstolens opartiskhet ifrågasättas och det skedde därmed en kränkning av artikel 6.1.

Sigurdsson, S, förlorade i april 1997 ett mål mot den isländska riksbanken. Därefter framkom att maken till en av domarna i Högsta domstolen, GE, som prövat S:s mål,  p.g.a. borgensåtaganden hade stora skulder till banken. I juni 1996 hade GE:s make träffat en överenskommelse med banken varigenom han löstes från 75 % av skuldbeloppet mot att han betalade de resterande 25 %. Han befriades härigenom från skulder på omkring 130 000 EUR. S ansökte förgäves om att få sitt mål återupptaget p.g.a. att domaren GE inte varit opartisk. - I Europadomstolen klagade han över att p.g.a. det nära ekonomiska förhållandet mellan domaren och hennes make å ena sidan och den isländska riksbanken å den andra så hade hans mål mot banken inte prövats av en oberoende och opartisk domstol.

Domstolen konstaterade att inget talade för att den aktuella domaren verkligen varit jävig. Det fanns emellertid tre grupper av omständigheter som kunde ge anledning till en fråga om oberoende enligt artikel 6.1. Det belopp som domarens make var skyldig banken när S:s mål prövades uppgick till ca 30 000 EUR, vilket kunde anses måttligt och det fanns inget som talade för att detta belopp ensamt skulle ha medfört ett sådant ekonomiskt tryck som kunde ha påverkat domarens oberoende. Inte heller det förhållandet att fyra skuldebrev utfärdats av hennes make till ett finansinstitut som ägdes av banken kunde sätta domarens opartiskhet i fråga. Inget av dessa två förhållanden kunde emellertid ses fristående från sambandet med skuldregleringen mellan domarens make och banken, vilken förmodligen inte skulle kommit till stånd utan hennes medverkan och de säkerheter som lämnats av henne. Domstolen var inte övertygad om att skuldregleringen hade varit ett tilltalande alternativ för banken till att förklara domarens make bankrutt och att det inte skulle ses som en personlig tjänst mot honom. Tvärtom framstod avskrivningen av 75 % av de stora skulderna som en mycket förmånlig behandling. När avtalet om skuldreglering träffades med banken var S:s mål redan anhängiggjort i Högsta domstolen.  Det fanns åtminstone en antydan till ett samband mellan de åtgärder som domaren vidtagit för att hjälpa sin make och de fördelar han erhöll från banken. Domstolen ville inte spekulera i om domaren fått någon personlig fördel av det hela och fann inte anledning att tro att vare sig hon själv eller hennes make hade några direkta intressen av utgången i målet mellan S och banken. Med hänsyn emellertid till att händelserna tidsmässigt låg nära varandra hade S anledning att befara att Högsta domstolen hade brustit i opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. (Anm. i målet dömdes ut en förhållandevis hög ersättning för ideell skada med 25 000 EUR. I denna delen finns en delvis skiljaktig mening och flera särskilda motiveringar.)

HÄNVISNINGAR
Langborger ./. Sverige, dom 1989-06-22                 
Wettstein ./. Schweiz, dom 2999-12-21                   
Holm ./. Sverige, dom 1993-11-25

 

Yilmaz mot Tyskland
(Ansökan nr. 52853/99, dom 17 april 2003)
Domen finns endast på franska.

Utvisning på obestämd tid kränkte artikel 8.

Yilmaz, Y, är turkisk medborgare men född i Tyskland 1976. Hans föräldrar och syskon har tillstånd att bo i Tyskland och Y fick ett obegränsat uppehållstillstånd 1992. I januari 1999 flyttade han tillsammans med en tysk medborgare med vilken han fick en son i februari s.å. Y var fortsatt bosatt i Tyskland fram till den 7 mars 2000 då han utvisades till Turkiet. Y hade i augusti 1996 dömts till ett år och tio månaders fängelse villkorligt för bl.a. delaktighet i fyra grova rån som medlem i ett kriminellt gäng. Han dömdes i november 1996 till tre års fängelse vilket skulle innefatta det tidigare villkorliga straffet.  Han släpptes efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet i december 1997. I september 1998 informerades han av myndigheterna om att om han inte självmant lämnade Tyskland så skulle han utvisas på obestämd tid. Han klagade förgäves. I juni 2000 vägrades Y av tyska myndigheter ett tillfälligt uppehållstillstånd så att han kunde besöka sitt barn. - I Europadomstolen hävdade Y att utvisningen till Turkiet kränkte artikel 8.

Europadomstolen prövade utvisningen från den dag den slutligen fastställdes genom konstitutionsdomstolens beslut att inte pröva Y:s klagomål dit. Domstolen konstaterade att utvisningen innebar ett ingrepp i Y:s familjeliv, att ingreppet var föreskrivet i lagstiftningen om invandring och att det skett i det legitima syftet att förhindra oordning och brott. När det gällde om ingreppet skulle anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle ansåg domstolen att utvisningen inte var oproportionerlig i förhållande till myndigheternas legitima syfte. Utvisningen hade emellertid avsett en obestämd tid och detta innebar ett oproportionerligt ingrepp i hans familjeliv särskilt med hänsyn till sonens födelse och ringa ålder men också med beaktande av att han tidigare fått ett obegränsat uppehållstillstånd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18               
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29               
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr. nr. 7/02)                         
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02                         
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04                     
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13                   
Kwakie-Nti o. Dufie ./.Nederländerna, beslut 2000-11-07                 
Yildiz ./. Österrike, dom 2002-10-31 (jfr. nr. 10/02) 
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19                          
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30                        
Berrehab ./. Nederländerna, dom 1988-06-21         
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                     
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06 (jfr. nr 2/03)  

ÖVRIGT

Under perioden den 25 mars - 17 april 2003 har domstolen avgjort 43 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 25 och 27 mars samt den 3, 8, 10, 15 och 17 april 2003.

25 mars
Gregoriou ./. Cypern (62242/00)
Orze ./. Polen (74816/01)
R.O. ./. Polen (77597/01)

27 mars
Dias da Silva o. Gomes Ribeiro Martins ./. Portugal (53997/00)
Dactylidi ./. Grekland (52903/99) även artikel 13, byggnadsmål
Satka m. fl. ./. Grekland (55828/99) expropriation även artikel 1 i protokoll nr. 1

3 april
Esteves ./. Portugal (53534/99)
Fegatelli ./. Italien (39735/98) vräkning, även artikel 1 i protokoll nr. 1
C. Spa ./. Italien (34999/97)             "             "        "     "          "           "
Del Beato ./. Italien (41427/98)    "             "        "     "          "           "
L.M. ./. Italien (41610/98)            "             "        "     "          "           "
Malescia ./. Italien (42343/98)     "             "         "     "          "           "
G.G. ./. Italien (43580/98)            "             "         "     "          "           "
Capurso ./. Italien 43580/98)        "             "         "     "         "           "
Kitov ./. Bulgarien (37104/97) brottmål
Guerrera o. Fusco ./. Italien (40601/98) skadestånd
Sousa Marinho o. Marinho Meireles Pinto ./. Portugal (50775/99) brottmål

8 april
Mocie ./. Frankrike (46096/99) handikapptillägg
Simkó ./. Ungern (42961/98)
Lévai o. Nagy ./. Ungern (43657/98)
Perhirin o. 29 andra ./. Frankrike (44081/98) revision
Richart-Luna ./. Frankrike (48566/99)
Slovak ./. Slovakien (57983/00)
Jarreau ./. Frankrike (50975/99)
Julien ./. Frankrike (50331/99)
Schiettecatte ./. Frankrike (49198/99)
Jussy ./. Frankrike (42277/98)

10 april
Hutt-Clauss ./. Frankrike (44482/98)
Konti-Arvaniti ./. Grekland (53401/99)

15 april
Jarlan ./. Frankrike (62274/00)

17 april
Kolb m. fl. ./. Österrike (35021/97 o. 45774/99) fastighetsrätt
Losanno o. Vanacore ./. Italien (36149/97) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr. 1
P.M. ./. Italien (34998/97)                                           "                           "
Nigiotti o. Mori ./. Italien (35024/97)                        "                           "
Massimo Rosa ./. Italien (36249/97)                         "                           "
Clucher ./. Italien (36268/97)                                      "                           "
Zannetti ./. Italien (36377/97)                                     "                           "
Pannocchia ./. Italien (37008/97)  "                           "
De Benedittis ./. Italien (37117/97)                            "                           "
Aponte ./. Italien (38011/97)                                      "                           "
Pepe ./. Italien (46161/99)                                           "                           "
Fabi ./. Italien (48145/99)                                            "                           "
Pulcini ./. Italien (59539/00)                                        "                           "

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut den 12 februari 2003 i mål nr Ö 237-03 angående talerätt i fråga om umgänge med barn.

Enligt 6 kap. 15 a § första stycket föräldrabalken tillkommer talerätt i fråga om barns umgänge med annan än förälder endast socialnämnden. Trelleborgs tingsrätt avvisade med hänvisning till nämnda bestämmelse B:s talan om umgänge med J, till viken hon inte är förälder. B hade anfört att hon på J:s begäran "fungerat som farmor" för denna under mer än två år och att J:s mor nu vägrade J att träffa henne. B ansåg detta var oförenligt med J:s bästa. B åberopade nu artikel 8 i Europakonventionen och hävdade att hennes rätt till umgänge med J omfattades av hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och att den aktuella bestämmelsen i föräldrabalken inte uppfyller kraven i artikel 8.2 för att en inskränkning skall få ske i denna rätt.

HovR, som inledningsvis slog fast att konventionen är direkt tillämplig vid svenska domstolar och myndigheter, konstaterade att B inte grundade sin rätt till umgänge på en reell familjerelation utan på att hon "fungerat som farmor" för J. Hon kunde därför inte anses tillhöra den personkrets som åtnjuter skydd för familjelivet. B hade visserligen gjort gällande att hon och J byggt upp en nära och god relation och att ett avbrytande av denna innebar en kränkning av hennes privatliv. HovR fann emellertid att de rättigheter som enligt B kunde härledas från artikel 8 i fråga om umgänget med J var betydligt mindre långtgående än om det varit fråga om umgänge mellan föräldrar och barn och i vart fall mindre långtgående än om det gällt umgänge i en avlägsen familjerelation.

Efter en redogörelse för förutsättningarna för att enligt artikel 8.2 begränsa rättighetsskyddet enligt första stycket konstaterade HovR att ett barns rätt till umgänge med annan person än föräldrarna är begränsad till att gälla umgänge med personer som står barnet särskilt nära och vars anknytning till barnet är grundat på nära släktskap. M.h.t. den svaga rättställning som en person utan nära familjerelation åtnjuter enligt artikel 8 i fråga om umgänge med barn ansåg HovR att den i föräldrabalken föreskrivna begränsningen av talerätten framstod som rimlig och väl avvägd i förhållande till det syfte som skulle tillgodoses, nämligen att med beaktande av barnets skyddsbehov och vårdnadshavarens principiella bestämmanderätt i frågor som rör barnets personliga angelägenheter skapa förutsättningar för att inte var och en som anser sig stå nära barnet påkallar onödig domstolsprövning av umgängesfrågan. Enligt HovR:s mening tillgodoser begränsningen av talerätten också ett angeläget samhälleligt behov. HovR fann således att begränsningen av talerätten inte stod i strid med artikel 8 och att det därför förelåg hinder för att uppta B:s talan till prövning.

LITTERATUR


Egendomsskyddet enligt konventionen i ett skatterättsligt perspektiv; Jan Thörnhammar, Europarättslig Tidskrift 1/2003.




Senast ändrad: 2011-04-12