JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 2 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 21 januari - den 6 februari 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Veeber mot Estland (nr 2)
Retroaktiv tillämpning av lagändring kränkte artikel 7.1.

Kienast mot Österrike
Sammanläggning av fastigheter mot ägarens vilja kränkte varken artikel 1 i protokoll nr. 1 eller artiklarna 6.1 och 13.

Richen och Gaucher mot Frankrike
Att inte få del av och kunna bemöta generaladvokats yttrande - men däremot inte överklagandefrist och avsaknad av muntligt förfarande - kränkte artikel 6.1.

Demirel mot Turkiet
Turkiet åter fällt för kränkningar av artiklarna 5.3 och 6.1 p.g.a. mer än sju års häktning, utdraget domstolsförfarande och en icke opartisk och oberoende säkerhetsdomstol.

N.K. mot Turkiet
Atça m.fl. mot Turkiet
Özdemir mot Turkiet
Fråga om en opartisk och oberoende domstol som ovan.

Peck mot UK
Utlämnande av bilder från övervakningskamera till tidningar och TV kränkte artikel 8.

Cordova mot Italien (nr. 1 och nr. 2)
Bristande jämvikt mellan parlamentarisk immunitet och åklagares rätt att få rykteskränkning prövad i domstol stred mot artikel 6.1.

Nikolov mot Bulgarien
Häktning av minderårig med stöd av felaktigt lagrum kränkte inte artikel 5.1 men att beslutet inte prövats skyndsamt av domare kränkte artikel 5.3 och 4.

Ahmed Acar mot Turkiet
Fördröjd betalning av expropriationsersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Van der Ven mot Nederländerna
Lorsé m.fl. mot Nederländerna
Rutin med veckovisa kroppsvisitationer på säkerhetsanstalt kränkte artikel 3.

Jakupovic mot Österrike
Utvisning av 16-åring stred mot artikel 8.

Zeynep Avci mot Turkiet
21 dagar i polisförvar innan häktningsbeslut kränkte artikel 5.

Mamatkulov och Abdurasulovic mot Turkiet
När tillkännagivande om interimistisk åtgärd enligt artikel 39 i rättegångsreglerna inte följdes utan sökanden utlämnades till annat land kränktes artikel 34.

SVENSKA DOMAR


Förvaltningsdomstolar
Kammarrättens i Sundsvall beslut den 19 december 2002 i mål nr 1682-2001 ang. rätt till domstolsprövning.

ALLMÄNT


I sitt årliga tal inför arbetsårets början den 23 januari 2003 framhöll presidenten Lucius Wildhaber domstolens mycket svåra arbetssituation. Antalet inkommande mål fortsätter att öka och trots en kraftigt ökad produktivitet blir glappet för stort mellan nya ansökningar och ansökningar som avslutas. Förändringar diskuteras både inom och utom domstolen, bl.a. har man diskuterat ett snabbare förfarande för mål med återkommande frågor och inrättandet av en femte avdelning som endast skulle arbeta med mål som inte skall sakprövas samt återkommande och likartade mål. Effektivitet är ett nyckelord men det måste innefatta att effektivt uppnå konventionens mål i en föränderlig värld. Så som verkliga rättigheter har utvecklats genom domstolens praxis så att de blir faktiska och effektiva och inte bara teoretiska och illusoriska så måste också organisationen och förfarandet utvecklas. En vägledande princip måste vara att domstolens krafter ägnas åt mål som kan identifiera underliggande problem i skyddet för grundläggande rättigheter i olika samhällen. Det behövs därför ett filter som sorterar bort ansökningar som inte skall prövas i sak och sådana som gäller återkommande kränkningar av systemkaraktär. Det finns emellertid ingen mirakellösning. En treårsbudget ger dock kansliorganisationen ökade resurser. Arbetsgrupper arbetar vidare på en lösning och förslag har lagts fram om en ändring av konventionen. Presidenten förnyade sin uppmaning till EU att ansluta sig till konventionen och lämnade sedan en redogörelse för några framskjutande mål under det gångna året.

Vid domstolens årliga presskonferens den 28 januari 2003 upprepade presidenten Wildhaber sin maning till EU att ansluta sig till konventionen och underströk betydelsen av en anslutning för att skyddet för mänskliga rättigheter skall kunna säkerställas på europeisk nivå.

Den 29 januari 2003 valdes till ny domare för Spanien Francisco Javier Borrego Borrego. Han efterträder Antonio Pastor Ridruejo som fallit för åldersstrecket och han är vald för perioden fram till den 31 oktober 2007.

Statistiken för år 2002 visar att det formellt registrerades 28 257 ansökningar, vilket är mer än en fördubbling av antalet för 2001. Totalt inkom 30 828 ansökningar. Domstolen meddelade 844 domar mot 888 föregående år. 17 915 ansökningar har antingen avskrivits eller förklarats inadmissible. 557 ansökningar förklarades admissible. Domstolens balans den 7 januari 2003 uppgick till  29 410 mål.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Veeber mot Estland (nr 2)
(Ansökan nr. 45771/99, dom den 21 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Retroaktiv tillämpning av lagändring kränkte artikel 7.1.

Veeber, V, är ägare till och styrelseordförande i bolaget G. Han är också styrelseordförande i bolaget TJ. V åtalades i oktober 1996 i sin egenskap av styrelseordförande i de båda bolagen och ägare av G för att vid fem tillfällen under 1993-1994 ha förfalskat handlingar som visade affärsmässiga transaktioner med ett fiktivt bolag, för att under 1994 och 1995 ha använt fiktiva handlingar i samband med lönebetalningar och för att i maj 1995 ha upprättat ett skenavtal för att kringgå skattelagstiftningen. V fälldes på alla punkter i oktober 1997 och dömdes till fängelse i tre år och sex månader villkorligt. När det gällde skatteundandragandet fann domstolen att det var fråga om ett fortgående brott från den första kriminella handlingen under tredje kvartalet 1993 till det den sista handlingen påbörjades i maj 1995. V ålades att betala en skatt om 853 550 estniska kronor. V överklagade och åberopade att den lagbestämmelse enligt vilken han fällts hade tillämpats retroaktivt, eftersom den inte trädde i kraft förrän i januari 1995. Hans överklagande avslogs. - I Europadomstolen hävdade V bl.a. att den fällande domen innebar retroaktiv tillämpning av den aktuella lagbestämmelsen i strid med artikel 7.1.

Domstolen erinrade inledningsvis om att det skydd som innefattas i artikel 7 är ett grundläggande element och intar en framskjuten plats i konventionens skyddssystem vilket understryks av det faktum att det inte tillåts några undantag från bestämmelsen enligt artikel 15. Artikel 7 skall tillämpas så att den ger ett effektivt skydd mot att åtal, fällande domar och straff är godtyckliga. Artikel 7 är inte begränsad till att förbjuda retroaktiv tillämpning av en straffbestämmelse till nackdel för en tilltalad utan den innehåller också mer generellt principen om att endast lagen kan definiera ett brott och föreskriva straff för det samt principen att strafflag inte får ges en för vid tolkning till nackdel för en åtalad. Av dessa principer följer att ett brott måste vara noga definierat i lagen och den förutsättningen är uppfylld när individen av en bestämmelses ordalydelse, ev. med hjälp av domstolarnas tolkning av bestämmelsen, kan förstå vilka handlingar eller försummelser som kan medföra straff för honom.

Domstolen konstaterade att ett antal av de gärningar för vilka V fällts till ansvar klart hänförde sig till tiden före januari 1995 och att den fällande domen avsåg gärningar som begåtts både före och efter januari 1995. Domstolen noterade den estniska regeringens påstående att tolkningen av den aktuella lagparagrafen enligt Högsta domstolens praxis innebar att V kunnat förutse risken för att han skulle kunna straffas för brott. Högsta domstolens aktuella beslut hade emellertid meddelats först i april 1997 och januari 1998. V:s klagomål avsåg hans handlande åren 1993 och 1994, när han med hänsyn till reglerna i den då gällande lagstiftningen, knappast kunde ha räknat med en risk för en fällande dom. Domstolen fann att de estniska domstolarna hade tillämpat 1995 års lag retroaktivt på ett handlande som dessförinnan inte hade utgjort ett brott. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 7.1.

HÄNVISNINGAR
S.W. ./. U K, dom 1995-11-22
C.R. ./. U K, dom 1995-11-22
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Ecer o. Zeyrek ./. Turkiet, dom 2001-02-27

Kienast mot Österrike
(Ansökan nr. 23379/94, dom den 23 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Sammanläggning av fastigheter mot ägarens vilja kränkte varken artikel 1 i protokoll nr. 1 eller artiklarna 6.1 och 13.

Kienast, K, äger ett landområde i Österrike. Före den 23 september 1992 ingick däri ett område på ca 4000 kvm, nr. 772/1, som registrerats som trädgård och ett område på ca 400 kvm, nr. 66/2, som registrerats som byggnadsmark. K vägrade i december 1989 samtycke till att dessa två områden lades samman i ett nytt gränsregister. Trots detta lades områdena samman i registret den 23 september 1992. K överklagade utan framgång. Han klagade vidare och begärde en laglighetsprövning och hävdade bl.a. att beslutet kränkte hans egendomsrätt och att det inte var möjligt att stycka av och sälja de tidigare separata områdena var för sig, eftersom område nr. 66/2 inte var tillräckligt stort för att uppfylla minimikraven för fastighetsbildning. Även detta överklagande avslogs liksom ytterligare klagomål som K framställde. - I Europadomstolen hävdade K att sammanläggningen av de två markområdena kränkte hans egendomsrättigheter, att han inte fått en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol och att han saknat ett effektivt rättsmedel. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr. 1, artikel 6.1 och artikel 13.

Domstolen konstaterade att område nr. 66/2 var helt omgivet av område 772/1 och att det på den fastigheten fanns två byggnader, varav den ena sträckte sig in på område 66/2. När byggnaderna uppfördes tycktes det inte ha gjorts någon åtskillnad mellan de två fastigheterna. Eftersom en av byggnaderna låg på båda fastigheterna framstod det som ett konstruerat argument att hävda att fastigheterna skulle kunna användas oberoende av varandra. Parterna hade inte uteslutit att de två fastigheterna i teorin åter kunde komma att skiljas. Emellertid hade Högsta domstolen i sin dom den 29 juni 1993 framhållit att en sådan åtgärd inte skulle vara möjlig m.h.t. tomternas storlek. Domstolen fann därför att det inte fanns någon verklig och allvarlig tvistefråga som skulle prövas i målet.

Eftersom tvisten mellan K och tillsynsmyndigheten inte var verklig och allvarlig och då den varken rörde förekomsten av en civil rättighet - K:s ställning som ägare till marken hade aldrig ifrågasatts - eller omfattningen och utövandet av en sådan rättighet fann domstolen att artikel 6.1 inte var tillämplig. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att K kvarstod som ägare till de ifrågavarande markområdena och att han kunde använda dem på samma sätt som tidigare. K:s påstående att det var omöjligt att sälja dem var för sig var inte en följd av beslutet om sammanslagning utan berodde snarare på tomternas belägenhet och hur de använts i det förgångna. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Eftersom K inte hade något berättigat anspråk med avseende på en kränkning av konventionen fann domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Oerlemans ./. Nederländerna, dom 1991-11-27
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23
Allan Jacobson ./. Sverige, dom 1989-10-25
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Balmer-Schafroth m.fl. ./. Schweiz, dom 1997-08-26
Le Calvez ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Mennitto ./. Italien, dom (GC) 2000-10-05
Jokela ./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr. nr.6/02)
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21

Richen och Gaucher mot Frankrike
(Ansökningar nr. 31520/96 och 34359/97, dom den 23 januari 2003)

Domen finns endast på franska.

Att inte få del av och kunna bemöta generaladvokats yttrande - men däremot inte överklagandefrist och avsaknad av muntligt förfarande - kränkte artikel 6.1.

Richen, R, och Gaucher, G, dömdes båda till böter och fråntogs för viss tid behörigheten att föra körkortspliktigt fordon sedan de fällts till ansvar för brott mot vägtrafiklagstiftningen. De överklagade förgäves och gav därefter sina advokater fullmakt att gå vidare. Advokaterna begärde tillstånd att få gå igenom akterna, särskilt generaladvokatens (ung. allmänna ombudets) yttrande, vilket de ville bemöta. De fick beskedet att endast medlemmarna i Conseil d´État och advokater som tillhörde Cour de cassation fick företräda en part inför Cour de cassation. R:s överklagande avslogs i december 1995 och G:s i maj 1996. - I Europadomstolen åberopade de sin rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och hävdade att de vägrats en kontradiktorisk förhandling inför brottmålsavdelningen i Cour de cassation samt att deras rättigheter i fråga om försvar inte hade respekterats. De gjorde gällande att de och deras advokater försatts i en sämre ställning än klagande som representerades av sådan jurister som godkändes av domstolen.

Europadomstolen konstaterade, med beaktande av de tidsfrister som gällde för att ge in yrkanden till Cour de cassation, att R:s och G:s advokater hade gett in sina yrkanden inom föreskriven tid utan att begära något anstånd. Det hade inte visats att den föreskrivna fristen varit otillräcklig för att R och G skulle kunna ange skälen för sina överklaganden på ett riktigt sätt. Domstolen noterade att anstånd meddelades systematiskt vid överklaganden av trafikbrott när klaganden ännu inte fått en kopia av den dom som överklagades. Även om R och G inte fått lika lång tid på sig som sådana klaganden som företrätts av godkända jurister fann domstolen att den tidsfrist som gällt för dem inte inkräktade på deras rättigheter enligt artikel 6.1.

När det gällde frågan om R och G borde ha kallats till förhandlingen noterade domstolen att de hade överklagat till Cour de cassation sedan deras argument hade prövats av domstolar i både första och andra instans. Dessa domstolar hade hållit förhandlingar där de klagande eller deras advokater varit närvarande och kunnat framföra sina synpunkter i enlighet med artikel 6.1. När det gällde det förhållandet att R och G inte tillåtits framföra sin inställning muntligt vid förhandlingen noterade domstolen att förhandlingar i Cour de cassation är av teknisk natur och endast gäller laglighetsfrågor. Förfarandets speciella karaktär kunde berättiga att endast vissa specialister hade monopol på att få representera de klagande i Cour de cassation och R och G hade därigenom inte nekats en rimlig möjlighet att få sina saker framlagda utan påtagliga nackdelar. Domstolen fann därför att den omständigheten att de inte getts möjlighet att personligen eller genom en vanlig advokat muntligen få framföra sin talan inte hade inkräktat på deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Beträffande det förhållandet att R och G inte fått någon kopia av generaladvokatens yttranden och därför inte haft möjlighet att bemöta dessa skriftligen konstaterade domstolen att de klagande, även om de kunnat ge in skriftliga yttranden före förhandlingen, varit förhindrade att fastställa innehållet i generaladvokatens yttranden före förhandlingen eller att svara på dem genom en skrivelse till domstolen under överläggningarna. R och G hade visserligen inte begärt rättshjälp för att bli representerade av en specialistadvokat men det betydde inte att de avstått från sina rättigheter till en kontradiktorisk process. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Voisine ./. Frankrike, dom 2000-02-08
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr. nr.8/02)
J. J. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27

Demirel mot Turkiet
(Ansökan nr. 39324/98, dom den 28 januari 2003)
Domen finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för kränkningar av artiklarna 5.3 och 6.1 p.g.a. mer än sju års häktning, utdraget domstolsförfarande och en icke opartisk och oberoende säkerhetsdomstol.

Demirel, D, sitter f.n. i fängelse. Hon arresterades i samband med en polisaktion mot PKK den 28 september 1991 och enligt den rapport som upprättades då hade hon när hon greps på sig en pistol, en granat, handlingar som tillhörde PKK och falska identitetshandlingar. Hon häktades i avvaktan på rättegång den 9 oktober 1991. Hon åtalades för delaktighet i bildandet av en väpnad grupp som skulle kunna begå brott mot staten och myndigheter och för separatistisk verksamhet. Vid en förhandling den 8 april 1994 beslöt den nationella säkerhetsdomstolen att hon skulle vara kvar i häktet m.h.t. de påstådda brottens och bevisningens natur. Mellan april 1994 och september 1997 fattade den nationella säkerhetsdomstolen mer än 30 beslut om att D skulle vara kvar i häktet - i 24 fall med samma motivering som tidigare och i flera fall utan någon motivering. D dömdes av säkerhetsdomstolen, bestående av två civila och en militär domare, den 21 oktober 1998 till fängelse i 22 år och sex månader för att hon varit medlem i PKK. Domen fastställdes av kassationsdomstolen den 12 maj 1999 och delgavs D den 26 maj s.å. - I Europadomstolen åberopade D artikel 5.3 och klagade över den långa häktningstiden. Vidare åberopade hon artikel 6.1 och hävdade att hon inte fått sitt mål prövat av en oberoende och opartisk domstol, att rättegången inte varit rättvis och att målet inte prövats inom rimlig tid.

Europadomstolen konstaterade att D varit häktad sju år och 23 dagar och att besluten om förlängning haft samma stereotypa motivering samt att det i sju fall inte getts någon motivering alls. Domstolen erinrade om att det är en förutsättning för fortsatt häktning att det finns kvarstående skäliga misstankar om att personen i fråga har begått ett brott men att detta sedan det gått en tid inte är tillräckligt. Regeringen hade gjort gällande att det fanns en risk för att D skulle fly eller förstöra bevisning men domstolen fann att den nationella domstolen inte tycktes ha beaktat någon sådan risk, eftersom den undvikit att förklara varför risken fortfarande förelåg efter mer än sju år. Även om det hela tiden fanns starka skäl för att D var skyldig var dessa inte tillräckliga för att berättiga en så lång häktningstid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

När det gällde säkerhetsdomstolens oberoende och opartiskhet erinrade domstolen om att dessa förhållanden kunde ifrågasättas m.h.t. vissa aspekter på de militära domarnas ställning. De tillhörde fortfarande armén, som fick sina order från den verkställande makten. Den omständigheten att en civilperson som anklagades för terroristbrott ställdes inför en säkerhetsdomstol där en militär domare ingick utgjorde enligt domstolens mening grundad anledning för henne att befara att domstolen inte var oberoende och opartisk. Domstolen fann därför att säkerhetsdomstolen inte varit oberoende och opartisk och fann enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1 samt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen i övrigt avseende att rättegången inte varit rättvis.

I fråga om förfarandets längd noterade domstolen att det pågått sju år, sju månader och 14 dagar. Målet hade varit tämligen omfattande. D:s eget beteende kunde inte förklara det utdragna förfarandet. Dröjsmål som berodde på de nationella myndigheterna hade inte kunnat förklaras av regeringen. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06  
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26  
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Letellier ./. Frankrike, dom 1991-06-26
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Yagci o. Sargin ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Mansur ./. Turkiet, dom 1995-06-08
Zannouti ./. Frankrike, dom 2001-07-31
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Sadak m.fl.(nr.1) ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Doustaly ./. Frankrike, dom 1998-04-23
Richard ./. Frankrike, dom 1998-04-22 
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25  
Piccolo ./. Italien, dom 2000-11-07
Gergouil ./. Frankrike, dom 2000-03-21
Portington ./. Grekland, dom 1998-09-23

N.K. mot Turkiet
(Ansökan nr. 43818/98, dom den 30 januari 2003)
Atça m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr. 41316/98, dom den 6 februari 2003)
Özdemir mot Turkiet
(Ansökan nr.59659/00, dom den 6 februari 2003)

Domarna finns endast på franska.

Europadomstolen har här prövat ytterligare mål rörande turkisk säkerhetsdomstols oberoende och opartiskhet. Domstolen har liksom i föregående mål enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Peck mot UK
(Ansökan nr. 44647/98, dom den 28 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Utlämnande av bilder från övervakningskamera till tidningar och TV kränkte artikel 8.

Peck, P, som led av depression, gick på kvällen den 20 augusti 1995 ensam nedför en gata med en kökskniv i handen och försökte begå självmord genom att skära sig i handlederna. Han var omedveten om att han filmades av en TV-kamera som satts upp av kommunen. Bevakningspersonalen kunde inte se att han skar sig utan såg bara en person som gick omkring med en kniv och larmade polisen som kom och tog hand om kniven och P. Denne plåstrades om och fördes till polisstationen där han togs in med stöd av en lag från 1983 om psykiatrisk vård. Sedan P undersökts och behandlats av läkare släpptes han och polisen körde honom hem. I oktober 1995 publicerade kommunen en artikel med två av de bilder som tagits på P av bevakningskameran. Artikeln handlade om att samarbetet mellan TV-bevakning och polis hade förhindrat en farlig situation. P:s ansikte hade inte maskerats ordentligt på bilderna. Några dagar senare använde den lokala tidningen en av bilderna på sin förstasida i samband med en artikel om användningen och nyttan av bevakningssystemet. Inte heller i detta fall hade P:s ansikte maskerats ordentligt. Ytterligare en regional tidning publicerade två artiklar om den aktuella händelsen och uppföljningen därav med ett fotografi av P. Det framkom att ett antal personer kände igen P. Den 17 oktober förekom vissa av bilderna i ett lokalt TV-program men denna gång hade P:s ansikte maskerats på kommunens begäran. Någon tid senare blev P medveten om att han filmats och att bilderna hade publicerats sedan en granne sagt att han sett P på TV. P, som fortfarande var svårt deprimerad, vidtog ingen åtgärd. Bilderna lämnades senare också till producenten för en programserie om brottsbekämpning på BBC med drygt nio millioner tittare. Kommunen krävde att alla ansikten skulle maskeras men i en trailer för ett avsnitt av serien visades en bild av P helt omaskerad. Sedan han underrättats av några vänner om att de sett honom i den aktuella programtrailern, klagade P hos kommunen över det kommande programmet. Kommunen kontaktade producenten som förklarade att bilden av P maskerats i själva programmet. När programmet sändes kunde P trots maskeringen kännas igen av vänner och släktingar. P förekom därefter i TV flera gånger och ifrågasatte då publiceringen av bilderna. Han klagade också hos en granskningsnämnd över bl.a. den aktuella TV-serien och hävdade att det skett ett otillåtet ingrepp i hans privatliv och att han behandlats på ett oriktigt och orättvist sätt. Han klagade också beträffande den lokal TV-sändningen och i fråga om artiklarna i pressen. I maj 1996 vände han sig till domstol för att få en granskning av kommunens beslut att lämna ut bildmaterialet. Hans begäran och vidare överklaganden avslogs. - I Europadomstolen klagade P över att bilderna lämnats ut till media, vilket medfört att hans bild hade publicerats och spridits vida omkring. Han klagade också över att det saknats ett effektivt nationellt rättsmedel och åberopade artiklarna 8 och 13.

Domstolen konstaterade at utlämnandet av bilderna medförde att P:s agerande hade visats i en sådan omfattning som överskred vad en förbipasserande eller bevakningspersonalen kunde ha sett och i en omfattning som P omöjligt kunde ha förutsett. Kommunens beslut att lämna ut bilderna utgjorde därför ett allvarligt ingrepp i P:s rätt till sitt privatliv. Domstolen fann att det inte fanns några relevanta och tillräckliga skäl som kunde göra ett utlämnande utan P:s samtycke och utan att hans identitet maskerades berättigat. Domstolen fann vidare att det förhållandet att P senare frivilligt framträtt i media inte förringade ingreppets allvarliga natur eller behovet av försiktighet vid utlämnande av bilder. P var offer för ett allvarligt ingrepp i sitt privatliv som berörde media på både det lokala- och riksplanet och det kunde inte läggas honom till last att han senare försökt avslöja och klaga över medias felaktiga handlande. Det hade inte vidtagits tillräckliga säkerhetsåtgärder när bilderna visades och detta innebar ett oproportionerligt och oberättigat ingrepp i P:s privatliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde artikel 13 i förening med artikel 8 fann domstolen att en rättslig granskning av publiceringen inte gav P ett effektivt rättsmedel avseende kränkningen av hans privatliv. Vidare saknade de granskningsorgan som P vänt sig till befogenhet att tillerkänna honom ett skadestånd och dessa organ utgjorde inte heller något effektivt rättsmedel för honom. Organen hade inte heller haft befogenhet att förhindra publicering eller sändning. Eftersom P således inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel med avseende på kränkningen av hans rätt till respekt för sitt privatliv, fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Herbecq o. Another ./. Belgien, kommissionens beslut 1998-01-14
Rotaru ./. Rumänien, dom (GC) 2000-05-04
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Lupker m.fl. ./. Nederländerna, kommissionens beslut 1992-12-07
Friedl ./. Österrike, dom 1995-01-31
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
The Sunday Times (nr.1) ./. U K, dom 1979-04-26
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-23
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
Commission in Huggett ./. U K, beslut 1995-06-28
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Murray ./. U K, dom 1994-10-28
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Winer ./. U K, kommissionens beslut 1986-07-10
N. ./. Sverige, kommissionens beslut 1986-10-16
Stewart-Brady ./. U K, kommissionens beslut 1997-07-02

Cordova mot Italien (nr. 1 och nr. 2)
(Ansökningar nr. 40877/98 resp. 45649/99, domar den 30 januari 2003)
Domarna finns endast på franska.

Bristande jämvikt mellan parlamentarisk immunitet och åklagares rätt att få rykteskränkning prövad i domstol stred mot artikel 6.1.

Cordova, C, var vid den aktuella tidpunkten åklagare i Palmi.

Mål nr. 1 rör händelser som inträffade 1993 i samband med en utredning som C gjorde i tjänsten. Personen som utreddes hade haft vissa affärer med F, tidigare president i Italien och senare utnämnd till "senator på livstid". F skickade C ett antal sarkastiska brev och presenter i form av leksaker. C, som ansåg att hans heder och rykte skadades, anmälde F, vilken åtalades för missfirmelse av tjänsteman. C deltog i rättegången i juni 1997 som målsägande. Senaten ansåg att F:s handlande omfattades av immunitet, eftersom han gett uttryck för sina åsikter i utövande av sina parlamentariska skyldigheter. Tingsrätten fann därför att F inte kunde ställas till ansvar. C begärde att åklagaren skulle överklaga men fick avslag.

I mål nr. 2 var det fråga om uttalanden som gjorts vid två valmöten 1994 av parlamentsledamoten S. I sina tal hade S gått till personligt angrepp mot C. Denne anmälde S för grovt förtal. S dömdes till två månaders fängelse och skadestånd. Tingsrätten fann att han inte uttalat sig i utövandet av sina parlamentariska skyldigheter och att han därför inte omfattades av den parlamentariska immuniteten. S överklagade först utan framgång men när han gick vidare undanröjdes den fällande domen av kassationsdomstolen som fann att en vid tolkning av begreppet "parlamentariska skyldigheter", innefattande alla handlingar av politisk natur även utanför parlamentet, inte stod i strid med konstitutionens anda. - I Europadomstolen klagade C över att förfarandet i tingsrätten och kassationsdomstolen varit orättvist och åberopade artiklarna 6.1 och 13. Han klagade vidare över omfattningen av F:s och S:s yttrandefrihet och åberopade artikel 14.

Domstolen konstaterade att C gjort en anmälan om ärekränkning mot två parlamentsledamöter och att han begärt att få delta i rättegången som målsägande. Förfarandet hade därför gällt en civil rättighet, nämligen rätten till ett gott rykte. Senaten hade funnit att de ifrågasatta uttalandena täcktes av parlamentarisk immunitet och detta hade medfört att det blivit omöjligt att fullfölja rättegångsförfarandet och att C därigenom hade betagits möjligheten att få ersättning för den skada han lidit. Domstolarna hade visserligen prövat senatens ståndpunkt i fråga om immuniteten men det kunde inte likställas med en prövning av C:s rätt att åtnjuta ett gott rykte. C:s tillgång till domstolsprövning, vilken begränsats till en möjlighet att väcka en förberedande fråga, hade inte varit tillräcklig för att garantera honom en "rätt till domstolsprövning". Genom senatens ståndpunkt och genom domstolarnas vägran att hänskjuta frågan till konstitutionsdomstolen hade C förvägrats möjlighet att begära skadestånd. Det hade därmed skett ett ingrepp i C:s rätt till domstolsprövning.

Domstolen noterade att parlamentarisk immunitet utgjordes av en långvarig praxis som syftade till att tillförsäkra folkets företrädare yttrandefrihet och till att förhindra att politiskt motiverade åtal gjorde intrång i utövandet av parlamentariska skyldigheter. Ingreppet i C:s rättigheter hade därför haft det legitima syftet att skydda rätten att tala fritt i parlamentet och att upprätthålla maktfördelningen mellan lagstiftaren och rättskipningen.

Domstolen konstaterade att när en stat tillerkänner sina parlamentsledamöter immunitet kan detta påverka skyddet för grundläggande rättigheter. Domstolen erinrade om att erkännandet av parlamentarisk immunitet inte i sig innebär en oproportionerlig begränsning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Inte i något av de aktuella fallen hade de ifrågasatta uttalandena i strikt mening haft ett samband med utövandet av parlamentariska skyldigheter utan hade snarare gjorts i ett sammanhang som rörde personliga motsättningar. Att vägra någon rätt till domstolsprövning enbart på grund av att en motsättning kan vara av politisk natur eller knuten till en politisk aktivitet är inte berättigat. Avsaknaden av en tydlig anknytning till parlamentarisk aktivitet medförde att kravet på ett proportionerligt förhållande mellan det åsyftade målet och de vidtagna åtgärderna måste tolkas snävt. Detta gällde särskilt som begränsningen av rätten till domstolsprövning var en följd av ett politiskt organs ställningstagande. Beslutet att F inte kunde ställas till svars och upphävandet av den fällande domen mot S hade rubbat den jämvikt som måste råda mellan samhällets allmänna intresse och kravet på skydd för individens grundläggande rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt i båda fallen att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 13 och artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Cisse ./. Frankrike, dom 2002-04-09
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1969-02-06
Young ./. Irland, kommissionens beslut 1996-01-17
Ó'Faolain ./. Irland, kommissionens beslut 1996-01-17
Fayed ./. UK, dom 1994-09-21
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Osman ./. UK, dom 1998-10-28  
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Powell o. Rayner ./. UK, dom 1990-02-21  
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Papon ./. Frankrike, dom 2002-07-25 (jfr. nr 8/02)
A ./. UK, dom 2002-12-17 (jfr. nr.1/03)
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28
Aït-Mouhoub ./. Frankrike, dom 1998-10-28
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Al-Adsani ./. UK, dom (GC) 2001-11-21
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Posti o. Rahko ./. Finland, dom 2002-09-24 (jfr. nr. 9/02)

Nikolov mot Bulgarien
(Ansökan nr. 38884/97, dom den 30 januari 2003)

Domen finns endast på engelska.

Häktning av minderårig med stöd av felaktigt lagrum kränkte inte artikel 5.1 men att beslutet inte prövats skyndsamt av domare kränkte artikel 5.3 och 4.

Nikolov, N, är född 1981 och han var vid aktuell tidpunkt minderårig. Han anhölls den 5 april 1997 misstänkt för att ha sprängt en bil. Han ställdes samma dag inför en undersökningsledare som åtalade honom och beslöt att han skulle häktas i avvaktan på rättegång. Beslutet bekräftades senare av en åklagare. Ett flertal framställningar om att N skulle släppas fri avslogs. Den 15 september 1997 begärde N:s försvarare att få ta del av akten men vägrades tillstånd till det. Vid en förhandling dagen därpå ersattes häktningen m.h.t. N:s hälsotillstånd av ett beslut om " föräldraövervakning". Domaren fastslog emellertid att häktningen varit laglig även om den ursprungligen hade grundats på fel lagbestämmelse, vilket senare hade rättats. Brottet var också så allvarligt att det var hänförligt till allmänfarlig verksamhet. N släpptes den 23 september 1997. - I Europadomstolen klagade N bl.a. över att han när han anhölls inte ställdes inför en domare eller annan tjänsteman med befogenhet att döma, att häktningen var olaglig och oberättigad, att det saknades grund för häktning mellan den 16 och den 23 september, att hans överklagande av häktningsbeslutet fördröjts och över att hans advokat inte fått del av akten. Han åberopade artikel 5.1, 3 och 4.

Domstolen tog först ställning till frågan om N ställts inför domare eller annan person behörig att pröva frågan om häktning och fann med hänvisning till tidigare praxis att det system som fanns i Bulgarien fram till den 1 januari 2000 inte var förenligt med kraven i artikel 5.3. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.3.

När det därefter gällde frågan om häktningen varit laglig under de tre första månaderna fann domstolen det ostridigt att beslutet den 5 april grundats på fel lagrum. Den nationella tingsrätten hade funnit att beslutet var lagligt, eftersom de materiella förutsättningarna enligt den felaktigt tillämpade bestämmelsen var uppfyllda. M.h.t. att skillnaden mellan de två reglerna endast gällde beviskraven avseende förekomsten av flyktfara och det hela tiden funnits en sådan fara fann domstolen att tingsrättens bedömning varken var oskälig eller godtycklig. Domstolen fann det inte visat att felaktigheten i det ursprungliga beslutet var sådan att den gjorde häktningsbeslutet olagligt enligt nationell rätt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

I fråga om häktningstidens längd erinrade domstolen om att skälig misstanke om att en person begått ett brott är en förutsättning för att han skall vara häktad men att detta efter viss tid inte är tillräckligt för att hålla honom kvar. Det måste också finnas andra relevanta och tillräckliga grunder för ett kvarhållande. De nationella myndigheterna hade inte angivit några sådana grunder. Det var därför inte berättigat att N berövats friheten under så lång tid som fem och en halv månad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3 när det gällde N:s rätt till prövning inom rimlig tid och att släppas fri i avvaktan på rättegång.

Vad härefter gällde den del av häktningstiden som avsåg den 16-23 september, då N enligt beslut skulle stå under "föräldraövervakning", konstaterade domstolen att ett frisläppande visserligen kan göras beroende av vissa villkor och att ett frihetsberövande i avvaktan på att sådana villkor uppfylls innebär en fortsättning av det ursprungliga frihetsberövandet och är hänförligt till artikel 5.1 c). Det är emellertid endast en snäv tolkning av undantagen i artikel 5.1 som garanterar att ett frihetsberövande inte är godtyckligt. Administrativa formaliteter kan inte berättiga mer än några timmars fördröjning. Regeringen hade inte visat att N släppts fri omedelbart efter det att aktuella villkor var uppfyllda och hade inte kunnat redovisa hur ärendet hade handlagts timma för timma. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare att det tagit 42 dagar innan tingsrätten prövat N:s överklagande av häktningsbeslutet. Åklagarmyndigheten var ansvarig för ett dröjsmål på mer än två veckor, eftersom överklagandet inte hade överlämnats till domstolen omedelbart och tingsrätten hade låtit det gå tre veckor mellan förhandlingarna. Även om det behövts flera dagar för att lägga fram ett medicinskt utlåtande om N:s hälsa så överskred dröjsmålen vad som kan godtas enligt konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.4.

Slutligen erinrade domstolen om att ett frihetsberövande innebär ett dramatiskt ingrepp i en persons fundamentala rättigheter och att ett förfarande enligt artikel 5.4 därför måste följa de grundläggande kraven på en rättvis rättegång i största möjliga utsträckning m.h.t. omständigheterna i den pågående förundersökningen. Förfarandet måste alltid vara kontradiktoriskt och tillförsäkra att parterna är likställda. Sådan likställdhet föreligger inte om försvararen vägras tillgång till handlingar i akten som är av betydelse för att ifrågasätta lagligheten av ett frihetsberövande. N:s advokat hade inte fått tillåtelse att ta del av sin klients akt. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
H.B. ./ Schweiz, dom 2001-04-05
Perks m.fl. ./. UK, dom 1999-10-12
Douiyeb ./. Nederländerna, dom (GC) 1999-08-04
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr. nr.1/03)
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13

Ahmed Acar mot Turkiet
(Ansökan nr. 26546/95, dom den 30 januari 2003)
Domen finns endast på franska.

Fördröjd betalning av expropriationsersättning kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Acar, A, ägde ett landområde i Istanbul, vilket exproprierades i juni 1988. A, som fått 9 000 000 TRL i ersättning, tillerkändes i december 1991 tilläggsersättning med 22 750 000 TRL jämte dröjsmålsränta om 30 %. Domen fastställdes av kassationsdomstolen i juni 1992. A begärde indrivning och tilläggsersättningen betalades i juni 1996. - I Europadomstolen åberopade A artikel 1 i protokoll nr. 1 och hävdade att myndigheternas dröjsmål med betalningen och den i förhållande till inflationen låga dröjsmålsräntan innebar ett ingrepp i hans rätt att nyttja sin egendom.

Domstolen framhöll att en onormal fördröjning med betalning av en expropriationsersättning medförde en ökad förlust och osäkerhet för den vars mark exproprierats. Ersättningen jämte 30 % ränta hade betalats fyra år efter kassationsdomstolens dom och inflationen hade under den tiden varit omkring 84 % per år. Dröjsmålet med betalningen berodde enbart på den exproprierande myndigheten och hade orsakat A en förlust. På grund av dröjsmålet och förfarandets totala långdragenhet hade A fått bära en alltför tung börda, vilket hade rubbat den jämvikt som skall råda mellan det allmänna intressets behov och skyddet för den enskildes rätt till sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1.

HÄNVISNINGAR
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Lithgow m.fl. ./. UK, dom 1986-07-08

Van der Ven mot Nederländerna
(Ansökan nr. 50901/99, dom den 4 februari 2003)
Lorsé m.fl. mot Nederländerna
(Ansökan nr. 52750/99, dom den 4 februari 2003)
Domarna finns endast på engelska.

Rutin med veckovisa kroppsvisitationer på säkerhetsanstalt kränkte artikel 3.

De sökande i målen är van der Ven, V och Lorsé, L, dennes hustru, deras tre barn samt fyra barn som L fått i tidigare förhållanden. V och L sitter f.n. i fängelse. Målen gäller behandlingen av V och L under den tid de hölls fängslade på en anstalt med förstärkt säkerhet (EBI). V häktades i september 1995 och fördes i oktober 1997 till EBI. L häktades i juli 1994 och placerade i september 1994 på en tillfällig EBI och i juni 1998 på EBI. V och L klagade främst över bristen på mänskliga kontakter på EBI. Besök tilläts normalt endast med en särskiljande glasruta. Besök utan sådant skiljeglas, "öppet besök", tilläts endast en gång per månad och då endast för maka, föräldrar och barn. Fångarna fick inte ha någon annan fysisk kontakt med besökarna än ett handslag i början och slutet av besöket. Fångarna visiterades avklädda före varje öppet besök och före ev. läkar-, tandläkarbesök etc. De visiterades dessutom avklädda inklusive en analundersökning varje vecka oavsett om de haft någon kontakt med omvärlden eller ej. V och L menade att den stränga säkerhetskontrollen hade en negativ inverkan på deras mentala stabilitet. Enligt psykologutlåtanden led de av isoleringen och visade tecken på störningar. V dömdes i mars 2002 för bl.a. mord, våldtäkt och narkotikabrott till 15 års fängelse. L dömdes i juni 1998 för narkotika- och vapenbrott till 12 års fängelse, vilket efter överklagande höjdes till 15 år. - I Europadomstolen hävdade de sökande kränkningar av artikel 3 och artikel 8 samt i L:s fall även artikel 13.

Domstolen noterade att V och L medan de vistades på EBI varit föremål för mycket stränga säkerhetsåtgärder och att deras sociala kontakter varit starkt begränsade. De hade emellertid inte varit helt isolerade. De hade placerats på EBI eftersom de nationella domstolarna bedömde att de var mycket rymningsbenägna och att de - om de rymde - skulle utgöra en oacceptabelt stora fara för allmänheten. Med hänsyn till de allvarliga brott de begått godtog domstolen denna bedömning. I Europadomstolen förelåg dels psykologutlåtanden som V och L hade åberopat, dels en rapport från Kommittén för förhindrande av tortyr, vari uttalades bl.a. att behandlingen på EBI kunde betecknas som omänsklig och att utsätta fångar som bedömdes som farliga för sådan behandling gjorde dem ännu farligare. Domstolen instämde i bedömningen att situationen på EBI var problematisk och gav anledning till oro, särskilt för fångar som under längre perioder utsattes för sådan behandling. Domstolen häpnade över det förhållandet att fångarna visiterades avklädda varje vecka och över alla andra stränga säkerhetsåtgärder. De nationella myndigheterna var väl medvetna om att V och L hade stora svårigheter att anpassa sig till behandlingen och m.h.t. att man inte vid något tillfälle påträffat något otillåtet vid visitationerna krävdes det bättre motivering än den som regeringen lämnat. Domstolen fann att i en situation där V och L redan utsattes för ett stort antal kontrollåtgärder och i avsaknad av ett övertygande säkerhetsbehov hade användandet av en rutin med veckovisitationerna - som för V pågått i ca. tre och ett halvt år och för L under mer än sex år - förringat deras mänskliga värdighet och gett dem ångest- och underlägsenhetskänslor som förnedrat dem. Kombinationen av rutinen med veckovisitationer och de övriga stränga säkerhetskontrollerna innebar således en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför i båda fallen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 såvitt gällde V och L men att det inte skett någon kränkning av artikel 3 när det gällde de övriga sökandena.

Även när det gällde artikel 8 godtog domstolen de nationella myndigheternas bedömning att V och L hade placerats på EBI eftersom det ansågs troligt att de skulle försöka rymma och att de - om de rymde - skulle utgöra en allvarlig fara för samhället. Säkerhetsåtgärderna vidtogs för att förhindra rymningar. Begränsningen av de sökandes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv gick inte utöver vad som var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att uppnå det åsyftade målet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte i något av fallen hade skett någon kränkning av artikel 8.

När det slutligen i L:s fall gällde artikel 13 noterade domstolen att beslutet att L skulle vara placerad på EBI omprövades var sjätte månad och att yttranden hade inhämtats vid ett antal tillfällen avseende de psykologiska aspekterna på en förlängning. L kunde överklaga ett beslut om förlängning hos en nämn som inte bar bedömde risken för och konsekvenserna av att L rymde utan även om det fanns omständigheter som talade mot en förlängning av placeringen och vägde de olika intressena mot varandra. L:s familjs intressen hade därför beaktats och nämnden hade även tagit hänsyn till L:s psykiska kondition. Domstolen noterade vidare att överklagandenämnden var behörig att fatta bindande beslut och att den kunde upphäva ett förlängningsbeslut och ersätta det med ett eget beslut. De sökande hade också kunnat föra talan i fråga om behandlingen av L var förenlig med artikel 3 och det kunde ha lett till att säkerhetsåtgärderna mildrades. Begreppet "rättsmedel" i artikel 13 innebär inte att det måste leda till framgång med en talan utan endast att det skall finnas möjlighet att få sitt klagomål prövat i sak av en kompetent myndighet. De sökande hade således haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr. nr.8/02)  
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Messina v./ Italien, beslut 1999-06-08
Dhoest ./. Belgien, kommissionens rapport 1987-05-14
McFeeley ./. U K, kommissionens beslut 1980-05-15
Indelicato ./. Italien, beslut 2000-07-06,
Bonura ./. Italien, beslut 2002-05-30
Valašinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15
Messina ./. Italien, dom 2000-09-28

Betr. artikel 13
Lacko m.fl. ./. Slovakien, beslut 2002-07-02
K. ./. U K, kommissionens beslut 1986-10-15
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26

Jakupovic mot Österrike
(Ansökan nr. 36757/97, dom den 6 februari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning av 16-åring stred mot artikel 8.

Jakupovic, J, är född 1979 och är medborgare i Bosnien och Herzegovina. I februari 1991 kom han, då ca 12 år, till Österrike för att bo hos sin mamma som var bosatt och arbetade där. Mamman gifte senare om sig. J:s familj i Österrike består av modern, styvfadern, en bror och två halvsystrar. J dömdes i augusti 1995 för inbrott till fem månaders fängelse villkorligt med övervakning under tre år. I september s.å. utfärdades ett förbud för J att under tio år vistas i Österrike. Den 18 december 1995 dömdes J åter för inbrott till ett villkorligt fängelsestraff med tre års övervakning. J klagade i flera omgångar förgäves på beslutet om vistelseförbud och i april 1997 deporterades han till Sarajevo. - I Europadomstolen hävdade J att vistelseförbudet stred mot artikel 8.

Domstolen framhöll att det måste finnas mycket tungt vägande skäl för att berättiga att en så ung person utvisas ensam till ett land som nyligen genomlevt en väpnad konflikt när det inte finns några tecken på att han har några nära släktingar där. Även med beaktande av att det fanns ytterligare ett brottmål som avskrivits sedan J ersatt offret, fann domstolen att de två fällande domarna, som endast lett till villkorligt straff, inte kunde anses särskilt allvarliga, eftersom brotten inte inkluderat något våld. Det enda som kunde tyda på att J var våldsbenägen var ett förbud att inneha vapen som meddelats i maj 1995. Även om en så allvarlig åtgärd inte fick undervärderas kunde den inte jämställas med en fällande dom p.g.a. en våldshandling. De skäl som de nationella myndigheterna angivit för att visa att vistelseförbudet varit nödvändigt vägde inte tillräckligt tungt. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening
De tre skiljaktiga domarna - Ress, Tyskland, Caflisch, Schweiz och Kuris, Litauen - anförde i korthet följande. Det är visserligen en hård åtgärd som vidtagits mot J eftersom hans familj finns i Österrike och tio års vistelseförbud är en lång tid. J hade emellertid inte varit i Österrike mer än sex år och det är inte detsamma som om han bott där hela sitt liv. J talade vidare språket i det land han utvisades till och det kunde antas att han där kunde skapa sig en ny tillvaro. Avgörande tycktes vara att J kort efter det att han dömts för en serie inbrott och fått ett tioårigt vistelseförbud åter gjorde sig skyldig till ytterligare en serie inbrott som han också dömdes för. Detta är bevis på hur förhärdad han var och på det förakt han visade för lagen och myndigheterna i det land där han var gäst samt också på den fara han utgjorde för det landet. Dessa omständigheter borde ta över de tvivel man annars kunde ha i fråga om att utvisningsåtgärden var proportionerlig. Det hade därför enligt de skiljaktiga inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-11-02

Zeynep Avci mot Turkiet
(Ansökan nr. 37021/97, dom den 6 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

21 dagar i polisförvar innan häktningsbeslut kränkte artikel 5.

Zeynep Avci, Z, satt i fängelse när hon gav in sin ansökan. Hon hävdade att hon gripits av polis och satts i förvar den 25 november 1996. Enligt en förhörsrapport som hon undertecknat arresterades hon den 27 november 1996 i samband med en PKK-utredning. Hon undersöktes av läkare vid två tillfällen innan hon den 3 december 1996 fördes till Istanbul för förhör och man fann då inga tecken på övergrepp. Z hölls kvar hos polisen till den 18 december 1996 då hon häktades i avvaktan på rättegång. Samma dag genomfördes ytterligare en läkarundersökning och inte heller då fann man några tecken på övergrepp eller psykiska störningar. Z åtalades för försök att underminera det nationella territoriets odelbarhet och målet pågår alltjämt i första instans. I maj 1997 anförde Z klagomål över att hon utsatts för våldtäkt och tortyr under den tid hon varit i polisförvar. Målet mot poliserna lades ned i avsaknad av bevis genom beslut den 5 augusti 1997. Z överklagade utan framgång. Under tiden mars-oktober 1999 undersöktes Z av tre psykiatriker som i sin rapport angav att Z led av post-traumatiskt stressyndrom på grund av en våldtäkt 1988. - I Europadomstolen klagade Z över att hon olagligen hållits kvar i polisförvar och under för lång tid samt över att hon inte kunnat få lagligheten därav prövad. Hon hävdade vidare att hon torterats och våldtagits hos polisen och att det saknats ett effektivt rättsmedel för att få klagomålet om våldtäkt prövat. Z åberopade artiklarna 5, 3 och 13.

Domstolen konstaterade att det var oklart vilken dag Z hade gripits av polisen men att hon med utgångspunkt i att hon arresterades den 27 november 1996 hade hållit i polisförvar under 21 dagar. Enligt den då gällande nationella lagstiftningen kunde en person hållas i förvar under 15 dagar om gripandet skett inom ett område där det rådde undantagstillstånd. Den regeln gällde för det område där Z arresterades. Eftersom hon inte ställts inför domare förrän efter 21 dagar hade frihetsberövandet enligt artikel 5.1 saknat stöd i lag. En så lång tid i polisförvar var inte förenlig med omedelbarhetskravet enligt artikel 5.3 och inte heller med skyndsamhetskravet i artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1, 3 och 4.

När det gällde klagomålet enligt artikel 3 och den påstådda våldtäkten fann domstolen att Z inte förmått lägga fram någon bevisning till stöd för sin talan. Enligt de läkarutlåtanden som lämnats medan Z var kvar hos polisen fanns det inga tecken på övergrepp och det hade inte heller noterats några andra fynd som kunde ge stöd åt Z:s påståenden. Dessutom hade Z inte tidigare, när hon klagade över tortyr och våldtäkt, ifrågasatt trovärdigheten av dessa läkarutlåtanden. Domstolen medgav att det visserligen kan vara svårt att visa att man utsatts för våldtäkt men i detta fallet hade det gjorts två gynekologiska undersökningar som inte hade kunnat fastställa att det skett någon våldtäkt. Dessutom hade Z undersökts av tre psykiatriker som slagit fast att hon hade problem p.g.a. en våldtäkt 1988 och inte 1996. Z hade inte kunnat lämna någon förklaring till detta. Bevisningen i målet gav inte stöd för Z:s påstående vare sig om våldtäkt eller om förhållandena i övrigt i polisförvaret. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Efter att ha prövat de olika åtgärder som de nationella myndigheterna vidtagit med anledning av Z:s klagomål om våldtäkt, fann domstolen att myndigheterna inte kunde anses ha förhållit sig passiva. Staten kunde därför sägas ha genomfört en effektiv brottsutredning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
V. ./. UK, dom (GC) 1999-12-16
Chahal ./. UK, dom 1996-11-15
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06
Boyle o. Rice ./. UK, dom 1988-04-27

Mamatkulov och Abdurasulovic mot Turkiet
(Ansökningar nr. 46827/99 och 46951/99, dom den 6 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

När tillkännagivande om interimistisk åtgärd enligt artikel 39 i rättegångsreglerna inte följdes utan sökanden utlämnades till annat land kränktes artikel 34.

Mamatkulov, M, och Abdurasulovic, A, är medborgare i Uzbekistan och medlemmar i ett oppositionsparti där. M kom till Istanbul med turistvisum den 3 mars 1999 och greps då av polisen med stöd av en internationell efterlysning. Han var misstänkt för mord och bombattentat samt för försök till terroristangrepp på Uzbekistans president. Han förhördes av en domare i brottmålsdomstol som fann att de brott M var misstänkt för inte var av vare sig politisk eller militär natur utan var vanliga brott. M häktades i avvaktan på utvisning. - A kom till Turkiet på falskt pass den 13 december1998. Sedan han begärts utlämnad till Uzbekistan greps han av polis den 5 mars 1999. A var misstänkt för samma slags brott som M. A häktades av domare den 7 mars 1999 och den 15 mars s.å. gjorde brottmålsdomstolen samma bedömning av de misstänkta brotten som i M:s fall och beslöt att han skulle vara häktad i avvaktan på utlämning. -

Europadomstolen tillkännagav för Turkiet med stöd av artikel 39 i rättegångsreglerna att det var önskvärt att utlämnandet inte verkställdes innan domstolen haft möjlighet att undersöka fallet (interimistisk åtgärd).

Den 27 mars 1999 lämnade Turkiet över M och A till myndigheterna i Uzbekistan där de ställdes inför domstol och dömdes till 20 resp. 11 års fängelse. Deras advokater hävdar att det därefter inte har gått att få kontakt med dem.

I Europadomstolen hävdade M och A att ett utlämnande innebar fara för deras liv och att de riskerade att utsättas för tortyr i strid med artiklarna 2 och 3. De klagade även på att utlämningsförfarandet i Turkiet och brottmålsförfarandet mot dem i Uzbekistan var orättvisa.

M:s och A:s advokater i Turkiet hävdade att Turkiet underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 39 i rättegångsreglerna genom att utlämna M och A.

Domstolen fann att klagomålen enligt artiklarna 2 och 3 skulle prövas enligt artikel 3 och framhöll att även om konventionen inte innehåller någon rätt till politisk asyl så kan statens ansvar aktualiseras om det finns grundad anledning att anta att en person kommer att utsättas för en verklig risk att bli behandlad i strid med artikel 3 om han utlämnas. M:s och A:s advokater hade bl.a. åberopat rapporter från internationella människorättsorganisationer. Även om dessa rapporter gav anledning till allvarlig oro så beskrev de ändå bara situationen i Uzbekistan i allmänhet och de bekräftade inte de sökandes särskilda påståenden. Turkiska regeringen hade lämnat ut M och A sedan den fått garantier från regeringen i Uzbekistan om att de sökande inte skulle utsättas för tortyr. Det fanns inga bevis för att M och A utsatts för behandling i strid med artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

När det gällde utlämningsförfarandet i Turkiet var artikel 6.1 inte tillämplig, eftersom den bara gäller i fråga om civila rättigheter och brottmål. I fråga om brottmålsförfarandet i Uzbekistan hänvisade domstolen till vad den funnit i fråga om artikel 3 och fann det inte visat att de sökande lidit någon rättsförlust. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6.1 inte var tillämplig på förfarandet i Turkiet och att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 6.1 i övrigt.

Härefter prövade domstolen artikel 34. Domstolen fann att det förhållandet att Turkiet lämnat ut de sökande utan att iaktta de interimistiska åtgärderna enligt artikel 39 i rättegångsreglerna väckte frågan om det skett en kränkning av artikel 34. Det ligger i en effektiv rätt att klaga att parternas likställdhet iakttas och att en sökande ges tillräckliga möjligheter att förbereda sin talan. De sökandes representanter hade inte haft möjlighet att få kontakt med sina huvudmän. En konventionsstat får inte hindra domstolen från att utföra en effektiv undersökning av en ansökan. Artikel 39 i rättegångsreglerna avser att ge domstolen möjlighet att utföra en sådan undersökning och att säkerställa att det skydd som konventionen ger blir effektivt. Interimistiska åtgärder gör det möjligt för den berörda staten att fullgöra sina skyldigheter att följa domstolens slutliga avgörande så som det föreskrivs i artikel 46. Om Turkiet följt domstolens tillkännagivande om interimistiska åtgärder hade det underlättat för de sökande att lägga fram sin talan och de hade inte hindrats att bemöta statens argument. Genom att inte följa tillkännagivandet enligt artikel 39 i rättegångsreglerna utan lämna ut M och A hade Turkiet gjort deras rätt att föra talan enligt artikel 34 till en nullitet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 34.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Türmen var skiljaktig och ansåg inte att det skett någon kränkning av artikel 34. Han ansåg att konventionen inte ger befogenhet att utfärda tvingande interimistiska åtgärder och framhöll att konventionstexten inte innehåller något om interimistiska åtgärder. Han ansåg att det behövdes ett tillägg till konventionen med en ny artikel och att man i avsaknad av ett beslut om en sådan bestämmelse varken direkt eller indirekt via artikel 34 tolkningsvis kan tillskapa en tvingande effekt av artikel 39 i rättegångsreglerna. Han betonade orden "tillkännage" och "önskvärt" i domstolens beslut. Han menade dessutom att det inte borde ha varit omöjligt för de turkiska advokaterna att få kontakt med M och A om deras familjer kunde få kontakt och gjorde en jämförelse med målet Öcalan.

HÄNVISNINGAR
Vilvarajah m.fl. ./. UK, dom 1991-10-30
Soering ./. UK, dom 1989-07-07
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-05
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Dudgeon ./. UK, dom 1981-10-22
X, Y o. Z ./. UK, dom 1997-04-22
V. ./. UK, dom (GC) 1999-12-16
Matthews ./. UK, dom (GC) 1999-02-18  
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Sarli ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr. nr. 7/02)
Conka m.fl. ./. Belgien, dom 2001-03-13
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Al-Adsani ./. UK, dom (GC) 2001-11-21
Chapman ./. UK, dom (GC) 2001-01-18
Christine Goodwin ./. UK, dom (GC) 2002-07-11 (jfr. nr. 7/02)

Stafford ./. UK, dom (GC) 2002-05-28 (jfr. nr. 6/02)

ÖVRIGT


Under perioden den 21 januari - 6 februari 2003 har domstolen avgjort 14 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 21, 23, 28 och 30 januari samt 4 och 6 februari 2003.

21 januari
Sobanski ./. Polen (40694/98) socialförsäkring

23 januari
Papazafiris ./. Grekland (55753/00) brottmål

28 januari
Molles ./. Frankrike (43627/98) fastighetsmål

30 januari
Kubiszyn ./. Polen (37437/97)
Spinello ./. Italien (40231/98) revision
Gökce m.fl. ./. Belgien (50624/99)
Dautel ./. Belgien
Figueiredo Simões ./. Portugal (51806/99)

4 februari
Raitiere ./. Frankrike (51066/99) byggnadsmål
Epoux Goletto ./. Frankrike (54596/00) byggnadsmål
Benhaim ./. Frankrike (58600/00) arbetstvist
Perhirin ./. Frankrike (60545/00) arbetsskada

6 februari
Georgios Papadopoulos ./. Grekland (52464/99) koncession
Hasse-Anger ./. Tyskland (45835/99)

 

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Sundsvall beslut den 19 december 2002 i mål nr 1682-2001 ang. rätt till domstolsprövning.

Frågan i målet var om klagandena, bl.a. G, hade rätt att, trots fullföljdsförbudet i 8 kap. art. 17 i gränsälvsöverenskommelsen (1971:850), få sin talan om dispens från visst fiskeförbud i ett gränsvattenområde mellan Sverige och Finland prövad i domstol och om i så fall svensk domstol var behörig att företa prövningen.

Kammarrätten noterade att Miljööverdomstolen avvisat den talan som G fört där liksom länsrätten avvisat talan i nu aktuellt mål. Både Miljööverdomstolen och länsrätten hade funnit att den aktuella fiskerätten avsåg en civil rättighet som omfattades av artikel 6 i Europakonventionen och att rätt till domstolsprövning i och för sig förelåg. Båda domstolarna hade också funnit att Gränsälvskommissionen inte var att likställa med en domstol och att kommissionens prövning därför inte uppfyllde kraven i artikel 6. Kammarrätten anslöt sig till dessa bedömningar liksom till bedömningen att det inte varit möjligt att pröva G:s talan som en ansökan om rättsprövning, eftersom kommissionen inte var en svensk myndighet.

Mot denna bakgrund uppkom frågan om det fanns någon behörig domstol inom ramen för svensk jurisdiktion. Länsrätten hade funnit att så inte var fallet och Miljööverdomstolen hade uttalat att det förhållandet att kommissionen var ett mellanstatligt organ inte utgjorde hinder för prövning i svensk domstol. Kammarrätten noterade att Miljööverdomstolen tycktes ha ansett att det närmast ankom på länsstyrelse, Fiskeriverket och allmän förvaltningsdomstol att pröva frågan. Kammarrätten konstaterade med hänvisning till SOU 1998:39 att utredaren kommit fram till att beslut av kommissionen funktionellt enligt svensk lagstiftning hörde hemma hos länsstyrelse och Fiskeriverket och därefter överklagande hos allmän förvaltningsdomstol, men att utredningen ännu inte lett till lagstiftning. Kammarrätten framhöll att det förhållandet att vissa, särskilt i överenskommelsen angivna ersättningsfrågor, omfattas av svensk rättsordning inte innebär att sådana analogivisa slutsatser kan dras att svensk domstol blir behörig att pröva andra frågor som kommissionen kan besluta i. Den aktuella frågan måste i hög grad anses inverka på de förhållanden som regleras i överenskommelsen. Rent funktionellt kunde frågan ankomma på länsstyrelse och Fiskeriverket osv. men av överordnad betydelse var att talan avsåg en fråga som reglerats i en mellanstatlig överenskommelse och en sak som berördes av denna bilaterala reglering. Om svensk domstol skulle tillägga sig själv jurisdiktion skulle det strida mot eller gå utöver det bilaterala avtalet. Kammarrätten ansåg att svensk domstol inte kunde ha jurisdiktion om det inte reglerats särskilt i en rättskälla av samma dignitet som det mellanstatliga avtalet. Kammarrätten fann att varken uttalanden av JK eller avgöranden i HD och Europadomstolen kunde tolkas till förmån för svensk jurisdiktion i ett fall som det förevarande. Kammarrätten fann således att klagandena visserligen hade rätt att få sin talan prövad i domstol men att i brist på en adekvat överenskommelse mellan Sverige och Finland det inte fanns någon domstol i Sverige som kunde anses behörig och att Europakonventionens krav på domstolsprövning inte kunde föranleda annan bedömning. Kammarrätten avslog överklagandet.

HÄNVISNINGAR
RÅ 1997 ref. 65
JK, beslut 1999-02-15, dnr 2437-96-40
NJA 1994 s. 657
NJA 1996 s. 370
NJA 2000 s. 637
NJA 2001 s. 210
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, ECHR dom 1999-02-18
Beer o. Regan ./. Tyskland, ECHR dom 1999-02-18




Senast ändrad: 2011-04-12