JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 7 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 18 juni - 11 juli 2002.


ALLMÄNT


Parlamentariska församlingen i Europarådet valde den 26 juni 2002 Lech Garlicki till domare för Polen till och med den 31 oktober 2004 som ersättare för Jerzy Makarczyk som avgått. Lech Garlicki var 1993-2001 domare i den polska konstitutionsdomstolen.

Domstolens president, Luzius Wildhaber, har den 10 juli 2002 till ledamöter i konstitutionsdomstolen i Bosnien och Herzegovina utnämnt engelsmannen David Feldman, fransmannen Didier Maus och moldaviern Tudor Pantîru. De ersätter tre ledamöter som valdes 1996 och som nu inte kunde väljas om, nämligen Hans Danelius, Sverige, Louis Favoreu, Frankrike och Joseph Marko, Österrike. Konstitutionsdomstolen har upprättats enligt det s.k. Dayton-avtalet och övriga sex ledamöter utses av de parlamentariska församlingarna i Bosnien och Herzegovina (fyra ledamöter) och i Republika Srpska (två ledamöter).

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Öneryildiz mot Turkiet
(Ansökan nr. 48939/99, dom den 18 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Olagligt uppfört skjul på soptipp på kommunens mark var egendom enligt artikel 1 i protokoll nr. 1 och underlåtenhet att åtgärda riskerna med tippen kränkte artikel 2 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Öneryildiz, Ö, bodde med sina tolv familjemedlemmar i ett slumområde beläget på en soptipp, för vilken Istanbuls kommun var ansvarig. Tippen användes av fyra olika kommuner. I en rapport 1991 uppmärksammades myndigheterna på riskerna med tippen, bl.a. framhölls att inga åtgärder vidtagits för att förebygga en eventuell explosion av den metangas som bildades när soporna bröts ned. P.g.a. rapporten uppkom ett flertal tvister mellan de inblandade kommunerna. Innan dessa avslutats inträffade en explosion i april 1993 varvid elva hus, däribland Ö:s hus, begravdes i sopmassorna. Nio av Ö:s familjemedlemmar omkom. Såväl ett administrativt som ett brottmålsförfarande inleddes och två personer dömdes för tjänstefel till böter motsvarande knappt 10 EUR med uppskjuten verkställighet. Härefter väckte Ö talan om skadestånd för sig själv och sina tre kvarlevande barn avseende de avlidna familjemedlemmarna och sin förstörda egendom. De tillerkändes ideellt skadestånd motsvarande drygt 2000 EUR och ersättning för förstörd hemutrustning med ca. 200 EUR. - Ö åberopade i Europadomstolen artiklarna 2, 6.1, 13, 8 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Europadomstolen fann att expertrapporten 1991 hade lyft fram problem som myndigheterna redan borde ha känt till och kunnat kontrollera och att även om myndigheterna inte hade uppmuntrat Ö att bosätta sig på det aktuella området så hade man inte heller avrått honom. Myndigheterna hade även underlåtit att lämna information om de risker som var förenade med bildandet av metangas och om risken för jordskred. Det fanns ett samband mellan myndigheternas underlåtenhet och den inträffade olyckan. Det hade därför skett en kränkning av artikel 2 om inte Ö kunde anses gottgjord genom det nationella förfarandet. Domstolen noterade bl.a. att Ö:s talan avsett vållande till annans död men att målet kommit att gälla tjänstefel, vilket försvagat utredningen och att de försumbara böter som utdömts visade att domstolarna inte varit medvetna om hur allvarlig den inträffade händelsen varit. Brottmålsförfarandet kunde därför inte anses ha utgjort ett tillräckligt och effektivt rättsmedel. Med hänsyn till att Ö först efter nära fem år tilldömts ett förhållandevis lågt skadestånd, vilket fortfarande inte hade betalats, kunde samma bedömning göras beträffande det administrativa förfarandet. Domstolen fann med fem röster mot två att det nationella förfarandet inte var tillräckligt effektivt för att fylla de krav som följer av artikel 2 och att det därför skett en kränkning av denna artikel. - När det gällde artikel 1 i protokoll nr. 1 konstaterade domstolen att det faktum att Ö under fem år bott på mark som ägdes av staten inte innebar att han kunde anses som ägare till marken. Även om han byggt sin bostad i strid med gällande bestämmelser var Ö emellertid ändå ägare till själva byggnaden och dess innehåll. Med hänsyn härtill och till att han bott i byggnaden med sin familj hade han ett reellt ekonomiskt intresse och han fick anses inneha egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. För att den rätt som avses i nämnda artikel skall kunna utnyttjas effektivt krävs positiva skyddsåtgärder. De administrativa myndigheternas sammantagna underlåtenheter för att förhindra explosionen och det därpå följande jordskredet innebar ett ingrepp i Ö:s rätt till respekt för sin egendom. Eftersom underlåtenheterna varit straffbara enligt turkisk lag stod ingreppet i strid med nationell lag. Ö:s begäran om ekonomiskt skadestånd hade inte behandlats noggrant och skyndsamt med syfte att ge honom en proportionerlig ersättning och någon betalning hade ännu inte skett. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1. Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva Ö:s övriga klagomål.

HÄNVISNINGAR

L.C.B../. UK, dom 1998-06-09                                  Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom 2002-01-17
Eriksson ./. Italien, beslut 1999-10-26                    Leray m.fl../. Frankrike, beslut 2001-01-16
Osman ./. UK, dom 1998-10-28                               Guerra m.fl../. Italien, dom 1998-02-19
Botta ./. Italien, dom 1998-02-24                             McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-27
Tanli ./. Turkiet, dom 2001-04-10                            Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                  Demiray ./. Turkiet, dom 2000-11-21
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19                            Kiliç ./.Turkiet, dom 2000-03-28
Mahmut Kaya ./: Turkiet, dom 2000-03-28            X. et Y. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Powell ./. UK, beslut 2000-05-04                             Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ogur ./. Turkiet, dom 1999-05-20                            Guillemin ./. Frankrike, dom 1997-02-21
Silva Pontes ./. Portugal, dom 1994-03-23             Poiss ./. Österrike, dom 1987-04-23
Karakaya ./. Frankrike, dom 1994-08-26                 Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                   Antonetto ./. Italien, dom 2000-07-20
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28          Lunari ./. Italien, dom 2001-01-11
Logothetis../. Grekland, dom 2001-04-12               De Moore ./. Belgien, dom 1994-06-23
Iatridis ./. Grekland, dom 1999-03-25                      Beyeler ./. Italien, dom 2000-01-05
Tre Traktörer AB./. Sverige, dom 1989-07-07        Van Marle m.fl. ./. Nederländerna, dom 1986-06-26
Zwierzynski ./. Polen, dom 2001-06-19                    Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Chapman ./. UK, dom 2001-01-18                            Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Özgür Gündem ./. Turkiet, dom 2000-03-16            Erkner o. Hofauer ./. Österrike, dom 1987-04-23
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20

 

Wierzbicke mot Polen
(Ansökan nr. 24541/94, dom den 18 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Journalist behöver inte kontrollera men måste vara i god tro beträffande uppgifter från myndigheter som han publicerar.

Wierzbicki, W, var chefredaktör för en polsk tidning som i juni 1992 publierade en förteckning över personer som påstods vara den kommunistiska säkerhetspolisens informatörer. Förteckningen, som hade överlämnats från inrikesministeriet till parlamentet var avsedd att vara hemlig men uppgifterna läckte ut till allmänheten. Tidningen publicerade vid ett senare tillfälle även namnen på vissa personer, däribland S N, som av ministeriet tagits bort från listan i brist på bindande bevis. S N, som kandiderade till parlamentet i valet 1993, väckte i juni 1993 en talan mot W och hävdade att de publicerade uppgifterna var falska. W å sin sida begärde att få höra inrikesministern och yrkade också att ministeriet skulle lämna ut ett antal handlingar som bevis. Domstolen biföll S N:s talan och förelade W att offentligt dementera de publicerade uppgifterna genom tillkännagivande i ett antal tidningar. Domstolen förklarade att ministeriet vägrat att lämna ut de begärda handlingarna som var sekretessbelagda och som endast kunde lämnas ut i ett brottmål. Domstolen förklarade vidare att den inte kunde höra det åberopade vittnet, eftersom denne endast kunde uttala sig i fråga om S N varit upptagen på listan men inte i fråga om han varit informatör. Dessutom kunde W:s allvarliga beskyllningar i avsaknad av skriftlig bevisning inte styrkas enbart genom ett muntligt vittnesmål. W överklagade men fick avslag med motiveringen bl.a. att bevisbördan för att S N varit informatör vilade på honom och att han vid publiceringstillfället inte haft tillräckliga bevis för att så var fallet. - I Europadomstolen åberopade W artikel 10 och artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll inledningsvis att det åligger de nationella domstolarna att noggrant värdera det som kommer fram i målet och att fastlägga fakta. Förutsättningarna för att tillåta och uppta bevisning regleras i första hand i nationell rätt. Artikel 6 garanterar inte uttryckligen en rätt att få åberopa vittnen eller annan bevisning men en begränsning härav måste vara förenlig med kraven på en rättvis rättegång och principen om parternas likställdhet. Domstolen konstaterade att W publicerat uppgifter om S N som klart var att anse som ärekränkande. Det var ostridigt att S N:s namn inte varit med på listan när den överlämnades till parlamentet. W kunde därför inte ha utgått från att uppgiften om S N:s kontakter med säkerhetspolisen hade någon officiell status. Som journalist var W visserligen inte tvungen att bevisa att hans uppgifter var sanna men det kunde förväntas av honom att han hade väl grundade skäl att tro att så var fallet. Eftersom S N:s namn strukits från listan borde W ha varit medveten om att det i ministeriets handlingar inte fanns tillräckliga bevis för att S N varit informatör. Det var ministeriet som vägrade att på domstolens begäran lämna ut de åberopade handlingarna och den nationella domstolen hade därför inte vägrat W att lägga fram bevisning. Med hänsyn till att det är de nationella domstolarna som bäst kan bedöma om ett vittnesmål är relevant, kunde vägran att höra ministern som vittne inte anses som en oproportionerlig begränsning av W:s möjlighet att utföra sin talan. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. - Eftersom W inte åberopat artikel 10 vid prövningen av admissibility fann domstolen enhälligt att den inte var behörig att pröva klagomålet i den delen. (Jämför nedan dom den 25 juni 2002 i målet Colombani ./. Frankrike)

HÄNVISNINGAR
Garcia Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Dombo Beheer BV ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Edwards ./. UK, dom 1992-12-16

________

Orhan mot Turkiet
(Ansökan nr. 25656/94, dom den 18 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Ytterligare ett mål rörande motsättningarna mellan turkiska säkerhetsstyrkor och den kurdiska befolkningen i sydöstra Turkiet, där soldater bränt en by och tagit med vissa personer som sedan aldrig återfunnits utan som antas vara döda. Domstolen fann i detta mål liksom i många tidigare att det skett en kränkning av artiklarna 2, 3, 5, 8, 13 och 34 på grund av att personer dödats, bristande utredning, tortyr och misshandel, frihetsberövanden, förstörd egendom, avsaknad av effektiva rättsmedel och försök att förhindra klagomål till Europadomstolen.

________

Delbec mot Frankrike
(Ansökan nr. 43125/98, dom den 18 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Att intagning för psykiatrisk tvångsvård inte prövades inom en månad stred mot artikel 5.4.

A Delbec, AD, togs den 8 april 1998 om hand av polisen efter att ha uttalat hot mot en undersökningsdomare och genom beslut samma dag av borgmästaren tvångsintogs hon på en psykiatrisk institution. Dagen därpå bekräftades beslutet genom polischefens beslut om intagning under en månad. AD ansökte den 20 april 1998 hos allmän domstol om att bli frisläppt och ansökte samtidigt hos förvaltningsdomstol om att polischefens beslut skulle upphävas. Hon blev försöksutskriven den 20 maj 1998 och den 4 augusti beslöt den allmänna domstolen, bl.a. på grundval av ett inhämtat psykiaterutlåtande, att hon skulle skrivas ut från psykiatrisk vård. I dom den 17 september s.å. förklarade förvaltningsdomstolen att den inte var behörig att pröva frågan om tvångsvården varit nödvändig men fann att de överklagade besluten var lagliga. - I Europadomstolen klagade AD på att det tog fyra månader innan hon blev utskriven och åberopade artikel 5.4.

Europadomstolen konstaterade att det var den allmänna domstolen som var behörig att pröva om det fanns medicinska grunder för tvångsvård och om AD skulle skrivas ut. Vidare noterades att AD hade skrivits ut på försök en månad efter det att hon överklagat. Domstolen fann att den tid som skulle bedömas enligt artikel 5.4 började den 21 april, när AD:s ansökan kom in till domstolen, och slutade den 20 maj, när hon försöksutskrevs - alltså en månad. Eftersom AD gjort en invändning mot rättens ordförande gick de första två veckorna till att finna en behörig domare, vilket i ett brådskande mål kunde ses som onödigt lång tid. Under de följande två veckorna vidtog domaren ingen åtgärd. Även om det var praxis at domstolen i mål av aktuellt slag begärde in ett utlåtande från en psykiater, hade i detta fall utlåtandet begärts först den 8 juni, när AD redan var försöksutskriven. Den slutliga utskrivningen beslöts först den 4 augusti 1998. Domstolen framhöll att syftet med förfarandet var att utan dröjsmål få ett beslut i fråga om intagningsbeslutet och om AD:s frihet. Det hade därför ålegat den nationella domstolen att fatta beslut så snabbt som möjligt. Så hade inte skett. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
J.C.C. ./. Frankrike, kommissionens rapport 1996-01-23
G.J. m. fl. ./. Nederländerna, kommissionens rapport 1996-04-11
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
E ./. Norge, dom 1990-08-29

Domstolen har den 27 juni meddelat dom i två likartade mål och fann även i de fallen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

L.R. mot Frankrike
(Ansökan nr. 33395/96, dom den 27 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

D.M. mot Frankrike
(Ansökan nr. 41376/98, dom den 27 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

___________

Ytterligare mål där domstolen prövat frågor om skyndsam handläggning av beslut om frihetsberövanden enligt artikel 5.3 och 5.4:

Igdeli mot Turkiet
(Ansökan nr 29296/95, dom den 20 juni 2002)

Filiz och Kalkan mot Turkiet
(Ansökan nr. 34481/97, dom den 20 juni 2002)
Domarna finns endast på engelska.

Igdeli, I, Filiz, F, och Kalkan, K, blev alla arresterade av säkerhetspolisens antiterroristenhet misstänkta för samröre med organisationer vilka betraktades som terroristorganisationer, bl.a. PKK. I målen var fråga om de klagande fått frihetsberövandena prövade av domare utan dröjsmål enligt artikel 5.3. I fallet F och K dröjde det åtta dagar och i I:s fall sju dagar. I målet I var det även fråga om artikel 5.4.

Europadomstolen framhöll i båda målen att även om utredningen av terroristbrott ställer myndigheterna inför stora problem ger detta dem emellertid inte carte blanche att kvarhålla misstänkta för förhör så fort de anser att terrorism kan vara i fråga helt utan en effektiv kontroll av nationella domstolar och av konventionens kontrollorgan. Det kunde inte godtas som nödvändigt att hålla kvar de klagande under sju resp. åtta dagar utan juridisk prövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3 och beträffande I även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Sakık m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11- 26
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29 
Murray ./. UK, dom 1994-10-28
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Demir m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-09-23 
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24

Domstolen har den 27 juni och 2 juli avgjort ytterligare mål med likartade omständigheter. Domstolen fann även i de målen att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Eryk Kawka mot Polen
(Ansökan nr. 33885/96, dom den 27 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Dacewicz mot Polen
(Ansökan nr.34611/97, dom den 2 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

________

Koskinas mot Grekland
(Ansökan nr. 47760/99, dom den 20 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

"Rättvis rättegång" enligt artikel 6.1 i mål om avskedande kräver att inte bara lagligheten utan, när det yrkas, även sakfrågan prövas.

Koskinas, K, arbetade som steward på ett flygbolag från 1976. I april 1994 avskedades han genom ett beslut av "nämnden för uppsägningar" på grund av misstanke om att han ofredat två unga passagerare under en flygning 1993. K överklagade och hävdade att avskedandet var olagligt, eftersom det inte var motiverat, och att det var felaktigt, eftersom anklagelserna mot honom var grundlösa och det saknades bevis. Han hävdade vidare att det avgångsvederlag han fått understeg vad som föreskrevs i lag. Domstolen hävde beslutet om avskedande med motiveringen att det inte visats att K var skyldig och flygbolaget överklagade denna dom till högre instans, som fastställde avskedandet jämte avgångsvederlaget. I domen angavs bl.a. att den civila förstainstansdomstolen, enligt flygbolagets anställningsregler, inte var behörig att pröva "uppsägningsnämndens" beslut i sak utan enbart kunde pröva lagligheten av beslutet. K klagade vidare men fick avslag med motiveringen att de fakta som framkommit motiverade avskedandet, att appellationsdomstolens dom var tillräckligt motiverad och att avgångsvederlaget var lagenligt. - K klagade i Europadomstolen över att de högre instanserna vägrat pröva sanningshalten i anklagelserna mot honom och hävdade att han inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 samt att han saknat effektiva rättsmedel enligt artikel 13.

Europadomstolen erinrade om att "rätten till domstol" innebär att var och en som på goda grunder anser att det skett ett otillåtet ingrepp i hans civila rättigheter kan åberopa denna rätt och klaga över att han inte fått framlägga motbevisning inför en domstol som svarar mot kraven i artikel 6.1. För att en domstol skall kunna avgöra en talan om civila rättigheter och skyldigheter i enlighet med kraven i artikel 6.1 krävs att den är behörig att pröva såväl frågor om fakta som om aktuell lagstiftning.

K hade i första instans hävdat att anklagelserna mot honom var ogrundade och att det inte fanns några bevis mot honom och han hade således begärt att domstolen skulle pröva sanningshalten i de anklagelser som lagts till grund för avskedandet. Endast förstainstansdomstolen hade gjort en sådan prövning, vilken dock hade hävts av de högre domstolarna. Dessa hade visserligen prövat lagligheten av avskedandet men de hade gjort sina bedömningar utan att först, såsom K hade yrkat, ha prövat om anklagelserna mot honom var sanna, vilket varit av central betydelse för att avgöra saken. K hade därmed inte kunnat bemöta de anklagelser som riktades mot honom inför en domstol som lämnade sådana garantier som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13 som är mindre sträng än artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Terra Woningen BV ./. Nederländerna, dom 1996-12-17

 

Azinas mot Cypern
(Ansökan nr. 56679/00, dom den 20 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Pension var egendom enligt artikel 1 i protokoll nr. 1 och förverkande därav i allmänt intresse var oproportionerligt i förhållande till skyddet för enskilds rättigheter.

A Azinas, AA, var från republikens bildande 1960 och fram till det att han avskedades 1982 offentliganställd på hög nivå med ansvar för utvecklingen av den sociala och ekonomiska sektorn i Nikosia. Nämnden för offentlig tjänst inledde då ett disciplinförfarande mot honom och beslöt avskeda honom p.g.a. att han under 1981 dömts till 18 månaders fängelse för bl.a. stöld och trolöshet mot huvudman. Nämnden framhöll att AA hanterat arbetsgivarens tillgångar som om de varit hans privat. Beslutet innebar även att hans pension förverkades. AA överklagade tjänstenämndens beslut utan framgång. - Han hävdade i Europadomstolen att avskedandet och förverkandet av hans pensionsrätt stod i strid med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen noterade att rätten till pension som sådan inte skyddas av konventionen men att den i vissa fall kan jämställas med en egendomsrätt. Så kan vara fallet om man betalat särskilda avgifter för pensionen men också om arbetsgivaren åtagit sig att utge pension på villkor som utgör en del av ett anställningskontrakt. Mot bakgrund av den nationella pensionslagen hade AA när han anställdes i offentlig tjänst erhållit en sådan rättighet som utgjorde "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Förverkandet av pensionen innebar ett ingrepp i AA:s rätt till sin egendom som skulle behandlas enligt första meningen i artikel 1 och det skulle därför prövas om det fanns en väl avvägd balans mellan samhällsintressets behov och kraven på skydd för den enskildes fundamentala rättigheter. Domstolen tvivlade inte på att det varit nödvändigt för de nationella myndigheterna att utöver den fällande brottmålsdomen vidta disciplinära åtgärder mot AA. Tjänstenämnden valde att avskeda honom vilket automatisk medförde förverkande av pensionsrätten. Medan avskedandet syftade till att skydda allmänheten och bevara dess förtroende för myndigheternas integritet kunde förverkandet inte anses tjäna ett sådant syfte. Domstolarna, som utöver fängelsestraffet kunde ha dömt AA till böter men avstått från detta, hade fastställt förverkandet och därigenom utsatt AA och framför allt hans familj för svåra umbäranden och trångmål och familjen hade berövats sina försörjningsmöjligheter. Tillämpningen av den nationella lagstiftningen, sådan den var vid det aktuella tillfället, rubbade den balans som måste råda mellan skyddet för den enskildes rättigheter och det allmänna intressets behov till nackdel för AA. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Sture Stigson ./. Sverige, kommissionens beslut 1998-07-13

 

Berlinski mot Polen
(Ansökningar nr. 27715/95 och 30209/96, dom den 20 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Att misstänkta inte fått en försvarare under utredningstiden stred mot artikel 6.3.

Bröderna Berlinski, B, båda kroppsbyggare, var i oktober 1993 på en gym-klubb på Lublins universitet. De uppmanades av ägaren att lämna lokalen, eftersom de inte hade tillstånd att vara på klubben. När de vägrade tillkallades polis. Enligt B var polisen avogt inställd och en av dem påstod att han sprayats med tårgas och blivit slagen med en käpp. Båda hävdade att de misshandlats i polisbilen. Enligt motpartens version angrep B poliserna och en av dessa blev sparkad i ansiktet. Den ene av bröderna fördes sedan de släppts till sjukhus, där han kvarstannade i 11 dagar. Efter klagomål från B påbörjades i mars 1994 en utredning mot poliserna som dock lades ned i december s.å. i brist på bevis. B överklagade detta beslut utan framgång. En annan utredning hade inletts i oktober 1993 avseende B:s påstådda angrepp mot polisen. B åtalades för slagsmål, överfall och misshandel. Då de vägrade genomgå en psykiatrisk undersökning blev en av dem tvångsintagen på mentalsjukhus. De dömdes i augusti 1996 till ett resp. ett och ett halvt års fängelse villkorligt. - De hävdade i Europadomstolen att de under ett års tid, under utredningen, inte fått någon försvarare och åberopade artiklarna 3, 6.1 och 6.3.

Domstolen fann att läkarundersökningar visat att B haft skador i sådan omfattning och av så allvarlig art att de varit utsatta för misshandel i den mening som avses i artikel 3. P.g.a. B:s eget uppträdande hade det dock varit nödvändigt att använda fysiskt våld, vilket med hänsyn till omständigheterna inte kunde anses överdrivet kraftigt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i detta hänseende. - Det förhållandet att åklagarens utredning avslutades först 14 månader efter den ifrågavarande händelsen kunde m.h.t. omständigheterna godtas och B hade därefter kunnat överklaga åklagarens beslut. Domstolen bedömde att utredningen av B:s påståenden om misshandel varit noggrann och effektiv och fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen framhöll att även om artikel 6 när det gäller brottmål i första hand ger rättigheter i samband med domstolsprövning så gäller den även under en förundersökning. Rätten till en försvarare kan emellertid begränsas om det finns särskilda skäl. B saknade medel att själva anlita en advokat och deras begäran om att få en försvarare hade inte besvarats av myndigheterna med följden att de var utan försvarare under ett års tid. M.h.t. att både förhör och läkarundersökningar genomfördes under denna tid kunde begränsningen av deras rätt att kunna försvara sig inte godtas. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom 2000-04-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Brennan ./. UK, dom 2001-10-16
John Murray ./. UK, dom 1996-02-08

 

Al-Nashif m.fl. mot Bulgarien
(Ansökan nr. 50963/99, dom den 20 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Ett inte giltigt religiöst andra äktenskap bröt inte familjebanden med barn i första äktenskapet och utvisning av statslös fader från land där barnen bodde kränkte därför artikel 8.

Al-Nashif, AN, är statslös och bor sedan han under 1999 utvisats från Bulgarien i Syrien. Hans två barn, som är bulgariska medborgare bor hos sin mor, AN:s första hustru, i Jordanien. AN kom med sin första hustru till Bulgarien 1992 och bosatte sig i Sofia, där barnen föddes. Han fick permanent uppehållstillstånd i februari 1995. Samma månad gifte han sig med sin andra hustru, som är bulgariska, genom en religiös ceremoni. Äktenskapet är inte giltigt enligt bulgarisk rätt. AN fortsatte emellertid att leva tillsammans med sin första hustru i Smolyan, där även den andra hustrun bodde i en lägenhet som hyrdes av AN. Förhållandet med den andra hustrun, som led av en psykisk störning, upphörde i början av 1998. AN var till yrket slaktare men ägnade sig också åt religiösa aktiviteter och undervisade om islam. 1999 drogs hans uppehållstillstånd in och han utvisades, eftersom han ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet p.g.a. olagliga religiösa aktiviteter. Han togs i förvar i avvaktan på verkställighet av utvisningen och fick då inte ha några kontakter med andra. Hans över-klaganden avvisades, eftersom nationella säkerhetsåtgärder beträffande utlänningar inte fick överklagas. - I Europadomstolen klagade AN och hans barn på att han inte kunnat överklaga förvarsbeslutet, att han hållits isolerad, att utvisningen kränkte deras rätt till respekt för familjelivet, att de inte haft tillgång till effektiva rättsmedel och att AN:s religionsfrihet hade kränkts. De åberopade artiklarna 5.4, 8, 9 och 13.

Domstolen framhöll att kravet på att ett frihetsberövande skall kunna bli föremål för en oberoende juridisk prövning är av grundläggande betydelse för syftet i artikel 5 att ge skydd mot godtycke. Det var ostridigt att det enligt bulgarisk lag inte var tillåtet att överklaga ett beslut om utvisning p.g.a. risk för nationell säkerhet och därmed fanns inget skydd mot godtycke. Det finns åtgärder som kan tillgripas som både tillgodoser ett nationellt säkerhetsintresse och samtidigt ger den enskilde en juridisk prövning. AN hade inte getts något grundläggande skydd och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. - Domstolen konstaterade vidare att AN, trots det religiösa andra äktenskapet, som saknat giltighet, hade fortsatt att leva tillsammans med sin första hustru och deras gemensamma barn fram till dess att han greps 1999. Det fanns inga omständigheter som bröt familjebanden mellan AN och hans barn. Eftersom familjen haft permanent uppehållstillstånd i Bulgarien och barnen, som var födda där, var bulgariska medborgare, ingrep utvisningen av AN i hans familjeliv. För att ett sådant ingrepp skall anses ha stöd i lag måste den tillämpade lagen vara tillgänglig och förutsebar och ge ett skydd mot godtycke. Även i fall som gäller nationell säkerhet måste den enskilde kunna få prövat myndigheternas påstående att han utgör en säkerhetsrisk. Den rättsordning enligt vilken utvisningen beslutats gav inte tillräckligt skydd mot godtyckliga beslut. Ingreppet i AN:s familjeliv hade därför inte stöd i lagbestämmelser som levde upp till konventionens krav. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8. Eftersom det inte fanns något effektivt rättsmedel hade det även skett en kränkning av artikel 13. - Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 9 vare sig separat eller i förening med artikel 13.

HÄNVISNINGAR
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18  Rotaru ./. Rumänien, dom 2000-05-04
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24       Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom 2000-10-26
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25                                 Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05                   P.G. o. J.H. ./. UK, dom 2001-09-25
Chahal ./. UK, dom 1996-11-15                                   Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05 (jfr nr 2/02)
Jasper ./. UK, dom 2000-02-16                                    Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Tinnelly ./. UK, dom 1998-07-10                                 T.P. o. K.M. ./. UK, dom 2001-05-10
K.T. ./. Finland, dom 2000-04-27/2001-07-12             Shebashov ./. Letland, dom 2000-11-09
Berrehab ./. Nederländerna, dom 1988-06-21            Leander ./. Sverige, dom 1987-03-20
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                       Hewitt o. Harman ./. UK, kom:s rapport 1989-05-09
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19                                  Ciliz ./. Nederländerna, dom 2000-07-11
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27        X, Y o. Z ./. UK, dom 1997-04-22
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02                           Amann ./. Schweiz, dom 2000-02-16

Domstolen har under den senaste månaden avgjort ytterligare ett mål som gällde utvisning och artikel 8. Domstolen fann i det målet enhälligt att utvisningen av mannen i fråga innebar en kränkning av rätten till familjeliv enligt artikel 8.

Amrollahi mot Danmark
(Ansökan nr. 56811/00, dom den 11 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

________

Colombani m.fl. mot Frankrike
(Ansökan nr. 51279/99, dom den 25 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom mot journalist som i god tro baserat sin artikel på en EG-rapport kränkte artikel 10.

Colombani, C, var utgivare av tidningen Le Monde, som den 3 november 1995 publicerade en artikel, skriven av I, om en hemlig version av en rapport om framställning och handel med droger i Marocko. Rapporten hade sammanställts på EG-kommissionens uppdrag med anledning av Marockos ansökan om medlemskap i unionen och en version av rapporten, där namnen på langarna utelämnats, hade publicerats 1994. I rapporten angavs bl.a. att omfattningen och utvidgningen av cannabisodlingen "gjorde Marocko till en allvarlig kandidat till titeln som den ledande haschexportören i världen". På Le Mondes förstasidan fanns under rubriken "Marocko - världens ledande haschexportör" ett sammandrag av artikeln, vilken i sin helhet hade underrubriken "En hemlig rapport sprider tvivel om kung Hassan II:s hov". I artikeln ifrågasattes de marockanska myndigheternas och särskilt kungens uttalade förklaringar om att den ökande haschhandeln i Marocko skulle bekämpas. Med anledning av artikeln gjorde kung Hassan en framställan till den franske utrikesministern om att tidningen skulle ställas inför rätta och tidningen liksom C och I åtalades för att ha förolämpat ett främmande statsöverhuvud. De frikändes genom en dom i juli 1996. I domen angavs bl.a. att journalisten handlat i god tro och i ett legitimt syfte och att han hade citerat en rapport vars tillförlitlighet var obestridd. Domen överklagades av kungen och av åklagaren och "hovrätten" biföll överklagandena med motiveringen bl.a. att de åtalade med ont uppsåt försökt fästa allmänhetens uppmärksamhet på det kungliga hovets ansvar och fördragsamhet med förhållandena. I kritiserades för att inte ha kontrollerat att hans uppgifter var riktiga och aktuella. De åtalade dömdes till böter och till att betala kungen skadestånd. Dessutom ålades tidningen att publicera uppgifter om de fällande domarna. C, I och Le Monde överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade de att det skett en kränkning av deras yttrandefrihet enligt artikel 10.

Domstolen betonade inledningsvis den betydande roll som pressen har i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann att det skett ett ingrepp i de klagandes yttrandefrihet, att ingreppet haft stöd i lag och haft det legitima syftet att skydda andras, dvs. kungens, rykte och rättigheter. När det gällde om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade domstolen i första hand att allmänheten, särskilt i Frankrike, hade ett berättigat intresse av att få information om EG-kommissio-nens bedömning av drogproblemen i ett land som söker medlemskap i unionen. För att åtnjuta skydd av artikel 10 måste journalister i god tro utgå från ett riktigt faktaunderlag och ge tillförlitlig information i enlighet med god journalistetik. Innehållet i den återgivna rapporten hade inte ifrågasatts och påståendena däri kunde anses trovärdiga. Pressen borde kunna stödja sig på en sådan tjänsterapport utan att behöva utföra en egen undersökning. Le Monde hade därför kunnat utgå från rapporten utan att kontrollera att den var riktig. Personer som anklagades för att ha förolämpat ett statsöverhuvud hade inte rätt att försvara sig med att deras påståenden var sanna. Åtal för ett sådant brott var ett oproportionerligt medel för att skydda andra. Dessutom syntes franska domstolar efter april 2001 ha ansett att tillämpningen av den aktuella lagbestämmelsen kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10 och de verkade ha godtagit att det inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att tillämpa bestämmelsen, eftersom både statsöverhuvuden och vanliga medborgare hade ett tillräckligt rättsmedel genom möjligheten till åtal för förtal eller ärekränkning. Domstolen framhöll också att den aktuella lagen från 1881 avsåg att ge statsöverhuvuden en särställning och immunitet som inte var förenlig med modern tillämpning och politisk uppfattning. Det fanns inget trängande socialt behov som berättigade ett sådant ingrepp i yttrandefriheten som den aktuella lagen medförde och ingreppet var inte proportionerligt i förhållande till det legitima syftet att skydda andra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
De Haes o. Gijsel ./. Belgien, dom 1997-02-24
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom 1999-05-20
Oberschlick ./. Österrike, dom 1991-05-23
Vereinigung demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19
Gidwin ./. UK, dom 1996-03-27
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom 1999-01-21
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08

Domstolen har under den gångna månaden avgjort ytterligare ett mål rörande pressens yttrandefrihet enligt artikel 10. Domstolen fann där enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 10 som av artikel 6.1.

 

Seher Karatas mot Turkiet
(Ansökan nr. 33179/96, dom den 9 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

______

Migon mot Polen
Ansökan nr. 24244/94, dom den 25 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Prövning av överklagande av häktningsbeslut utan att den häktade fick närvara stred mot kravet på en rättvis rättegång.

Migon, M, häktades i oktober 1993 misstänkt för bl.a. bedrägeri och urkundsförfalskning. Han överklagade åklagarens häktningsbeslut till "tingsrätten" som avslog hans överklagande. På yrkande av åklagaren förlängdes häktningstiden genom beslut i "tingsrätten" flera gånger. M överklagade dessa beslut och "hovrätten" avslog hans överklaganden genom beslut som fattades inom stängda dörrar och utan att vare sig M eller hans advokat fick närvara, vilket däremot åklagaren fick. - M hävdade i Europadomstolen att förfarandet inte var kontradiktoriskt och att han inte fått ta del av handlingarna i akten samt att det därmed skett en kränkning av artikel 5.4.

Domstolen erinrade inledningsvis om att artikel 5.4. inte ålägger konventionsstaterna att inrätta en andra instans för prövning av en begäran om frisläppande ur häkte. Om en stat emellertid har ett sådant system, gäller samma krav vid överklagande som i första instans och förfarandet måste således vara kontradiktoriskt och säkerställa parternas likställdhet. Den nationella lagen tillät inte vare sig den häktade eller hans advokat att närvara vid förhandling i någon instans när ett häktningsbeslut eller ett beslut om förlängning av häktningstiden överklagades. Det fanns inte heller något krav på att åklagarens yrkanden skulle kommuniceras. Det var således tillåtet för åklagaren att närvara vid en domstolsförhandling och där i den misstänktes frånvaro lägga fram ytterligare argument till stöd för en förlängning av häktningen, utan att den misstänkte eller hans advokat fått ta del av dessa argument eller kunnat bemöta dem. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4 i detta hänseende. - Domstolen konstaterade vidare att M inte haft möjlighet att ta del av handlingarna i målet förrän i juli 1994. För domstolsförhandlingar som sker i enlighet med artikel 5.4 gäller i princip samma grundläggande krav på en rättvis rättegång som anges i artikel 6 och även under en pågående förundersökning skall en enskild part i så stor utsträckning som möjligt få vetskap om vilka uppgifter som tillförts akten och ha en reell möjlighet att bemöta dem. För att en brottsutredning skall vara effektiv kan det visserligen krävas att vissa uppgifter hemlighålls för att hindra den misstänkte att förstöra bevis. I sådant fall skall uppgifter av betydelse för bedömning av om häktningen är lagenlig göras tillgängliga för den misstänktes försvarare. Prövningen av om häktningsförhandlingarna stod i överensstämmelse med dessa principer måste ske i ljuset av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet. "Hovrätten" hade vid de skilda besluten haft tillgång till material som successivt kommit fram och som stärkte anklagelserna mot M. De handlingar som varit tillgängliga för M utgjorde inte tillräcklig grund för att bemöta de argument som både åklagaren och domstolarna stödde sig på och hade därför inte tillförsäkrat honom ett effektivt försvar. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21
Kampanis ./. Grekland, dom 1995-07-13
Nikolova ./. Bulgarien, dom 1999-03-25
Trzaska ./. Polen, dom 2000-07-11
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Lanz ./. Österrike, dom 2002-01-31
Lamy ./. Belgien, dom 1989-03-30
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24
Schops ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Lietzow ./. Tyskland, dom 2001-02-13

________

Budescu och Petrescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 33912/96, dom den 2 juli 2002)

Cretu mot Rumänien
(Ansökan nr.32925/96, dom den 9 juli 2002)

Falcoianu m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr.32943/96, dom den 9 juli 2002)

Balanescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 35831/97, dom den 9 juli 2002)

Basacopol mot Rumänien
(Ansökan nr. 34992/97, dom den 9 juli 2002)

Domarna finns endast på franska.

Domstolen har i dessa domar enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 6.1 och av artikel 1 i protokoll nr.1 när rumänska medborgare försökt återfå äganderätt till fastighet som förstatligats och där nationella domstolar inte ansetts behöriga att pröva frågan. Jämför målen Vasiliu, Hodo m.fl. och Surpaceanu, alla mot Rumänien, och som refererats i nr. 6/02 av detta nyhetsblad.

________

S.N. mot Sverige
(Ansökan nr. 34209/96, dom den 2 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Att minderårig inte hörts personligen i mål om sexuella övergrepp stred i detta fall inte mot kravet på en rättvis rättegång.

S N anklagades för sexuellt övergrepp på en tioårig pojke, M. Denne förhördes den 7 april 1995 av en erfaren polis och förhöret spelades in på video. På S N:s begäran hördes M åter i september s.å. Av detta förhör gjordes endast en ljudinspelning. S N:s försvarare var inte närvarande vid förhöret men hade gått igenom med polisen vilka omständigheter som borde tas upp. Advokaten fick senare en utskrift av förhöret och fick lyssna på bandinspelningen och fann då inte skäl att begära ytterligare förhör. S N åtalades för sexuellt umgänge med barn och han dömdes den 14 november 1995 av tingsrätten till åtta månaders fängelse. S N klagade och Göta hovrätt satte ned straffet till tre månader. HD vägrade prövningstillstånd. Inte i någon av instanserna begärde S N att M skulle höras personligen. - I Europadomstolen hävdade S N att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom han inte kunnat höra M och att det inte fanns några bevis som styrkte M:s uppgifter. Han åberopade artikel 6.1 och 3.

Domstolen konstaterade att skyddet enligt 6.3 är en del av en rättvis rättegång enligt 6.1 och att de två bestämmelserna därför skulle prövas tillsammans. Tillåtligheten av bevisning regleras i första hand i den nationella rätten och det ankommer på nationella domstolar att pröva bevisningen. Bevisning som erhållits under polisutredning är inte i sig oförenlig med artikel 6.1 och 3 under förutsättning att försvarets rättigheter beaktas. I normalfallet innebär detta att den svarande skall ges en verklig möjlighet att ifrågasätta och ställa frågor till ett vittne mot honom. Artikel 6 ger emellertid inte den anklagade en obegränsad rätt att begära att vittnen kallas till förhandling i domstol, utan det är domstolen som avgör om det är nödvändigt eller tillrådligt. M var ett vittne i den mening som avses i artikel 6.3, även om han inte var närvarande vid förhandlingen, eftersom hans inspelade uppgifter använts som bevisning. M:s uppgifter var också den enda bevisning som lagts till grund för domstolarnas bedömning. Mål gällande sexuella övergrepp är speciella och det kan godtas att åtgärder vidtas för att skydda offret så länge dessa är förenliga med ett effektivt utövande av försvarets rättigheter. M.h.t. svenska domstolars obenägenhet att höra minderåriga personligen - endast i några fall har så skett och då på åklagarens begäran - godtog domstolen S N:s uppfattning att han inte skulle ha fått höra M personligen i de olika instanserna. S N:s advokat hade inte utnyttjat de möjligheter han haft, bl.a. att lyssna till förhöret i ett angränsande rum eller att begära att även det andra förhöret videofilmades. Han hade också haft en möjlighet att via polisen ställa frågor till M som han inte utnyttjade och han hade i efterhand inte haft några invändningar mot hur förhöret genomförts. Det hade således inte skett någon kränkning av S N:s rättigheter enligt artikel 6.3 med avseende på att hans försvarare inte varit närvarande vid förhöret med M. S N hade inte heller betagits sina rättigheter enligt nämnda artikel p.g.a. att han inte kunnat höra M personligen. M:s uppgifter hade prövats av domstolarna och hovrätten hade friat S N från vissa punkter och satt ned straffet, eftersom M:s uppgifter i vissa delar inte kunde godtas som bevis. Hovrätten hade funnit att M:s uppgifter i dessa avseenden var osäkra och vaga och att de saknade detaljer. Vissa frågor hade även varit ledande. Domstolen fann därför att bevisningen prövats med tillräcklig noggrannhet. Brottmålet mot S N sett i sin helhet kunde därför inte anses orättvist. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3.

HÄNVISNINGAR
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
Baegen ./. Nederländerna, dom 1995-10-27
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20

 

Göktan mot Frankrike
(Ansökan nr. 33402/96, dom den 2 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Fängelse för utebliven betalning av tullavgift p.g.a. olaglig import och fängelse för den olagliga narkotikaimporten i sig innebar inte två straff för samma brott.

Göktan, G, är turkisk medborgare och arbetade i Strasbourg, där han 1991 dömdes för handel med narkotika och brott mot tullagen avseende olaglig import. Han dömdes till fem års fängelse, betalning av drygt 1 000 000 FRF, vilket tjänade som förverkande och 400 000 FRF i tullavgifter samt utvisning från Frankrike för all framtid. I domen förordnades vidare att utebliven betalning skulle omvandlas till fängelse. Så skedde och G fick ytterligare två års fängelse. Han klagade förgäves på detta beslut. Han begärde också att de två fängelsestraffen skulle avtjänas samtidigt men fick avslag med motiveringen bl.a. att de två tillkommande åren var en verkställighetsåtgärd och inte ett straff. Sedan han avtjänat hela fängelsetiden utvisades han till Turkiet. - I Europadomstolen hävdade G att han straffats två gånger för samma brott i strid med artikel 4 i protokoll nr. 7 och att han inte fått en rättvis rättegång.

Domstolen fann att de två årens fängelse för utebliven betalning inte var en verkställighetsåtgärd utan ett straff. Artikel 4 i protokoll nr. 7 anger visserligen att ingen får dömas eller straffas två gånger för samma gärning men det aktuella brottet kunde delas in i två skilda gärningar - dels ett allmänbrottsligt handlande, dels ett brott mot tullagen. Domstolen uttryckte viss tveksamhet mot systemet med att omvandla utebliven betalning till fängelse och ansåg att detta var gammalmodigt

och en kvarleva endast för att tillgodose statskassans intresse. Domstolen fann sammanfattningsvis enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 4 i protokoll nr.7. Mot bakgrund av att den påstådda avsaknaden av hänsyn till försvarets rättigheter inte hade styrkts och att fängelsestraff för utebliven betalning var reglerat genom föreskrifter, vilka lagstiftaren inte var tvungen att anpassa med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, fann domstolen med sex röster mot en att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Jamil ./. Frankrike, dom 1995-06-08
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Oliveira ./. Schweiz, dom 1998-07-30
Ponsetti o. Chesnel ./. Frankrike, beslut 1999-19-14

 

Motais de Narbonne mot Frankrike
(Ansökan nr. 48161/99, dom den 2 juli 2002)
Domen finns endast på franska.

Att exproprierad mark under lång tid inte togs i anspråk för sittändamål stred mot artikel 1 i protokoll nr.1.

Av de klagande, MN, är fem barn och två barnbarn till P som ägde mark i La Réunion, vilken exproprierades genom ett beslut i juli 1983 för att utgöra en markreserv för utveckling av kommunalt bostadsbyggande. När ingenting hänt med marken 1989 begärde P först att expropriationen skulle återgå men hon ändrade sin begäran till att ersättningen skulle ökas till det då höjda markvärdet. Hon vann i första instans, men hennes arvingar som övertog talan, förlorade i högre instanser. - I Europadomstolen klagade MN på att det skett ett oproportionerligt ingrepp i deras rätt till respekt för sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen framhöll att det måste finnas ett jämviktsförhållande mellan syftet med en expropriation och de åtgärder som vidtas, så att berörda personer inte tyngs av en oproportionerlig börda. En sådan börda kan uppkomma om det går för lång tid mellan expropriationsbeslutet och det tillfälle när den åsyftade användningen börjar. Härigenom kan de berörda personerna berövas en vinst som marken i fråga skulle genererat. Domstolen konstaterade att det nu gått 19 år utan att någon åtgärd har vidtagits för att utnyttja marken. Att behålla exproprierad mark under lång tid behöver inte strida mot artikel 1 i protokoll nr. 1. men i ett sådant fall måste staten skydda de enskilda från risken att det sker en markspekulation till deras nackdel. I målet var ostridigt att marken ökat avsevärt i värde under den tid som gått. Att marken inte hade utnyttjats fick tillskrivas myndigheterna och det hade inte skett i samhällets intresse. De klagande hade orättvist betagits avkastningen av marken och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Phocas ./. Frankrike, dom 1996-04-23
Saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09
Malama ./. Grekland, dom 2001-03-01

Wilson & The NUJ, Palmer, Wyeth & Yhe NURMTW och Doolan m. fl. mot UK
(Ansökningar nr. 30668/96, 30671/96 och 30678/96, dom den 2 juli 2002)
Domen finns endast på engelska.

Erbjudande om högre lön för att avstå från rätt till fackliga förhandlingar kränkte artikel 11.

De klagande i målet är enskilda anställda i tidnings- och hamnföretag samt två fackföreningar. Arbetsgivarna hade i brev till de anställda meddelat att de hade för avsikt att inte längre delta i fackliga förhandlingar och de anställda erbjöds personliga avtal och en löneförhöjning i utbyte mot att de avstod från sin rätt till facklig representation. De anställda, som tackade nej till erbjudandet, överklagade alla utan framgång. House of Lords framhöll bl.a. att fackliga förhandlingar om anställningsvillkor inte kunde definieras som fackligt medlemskap. - I Europadomstolen gjorde klagande gällande kränkningar av artiklarna 11, 10 och 14.

Domstolen erinrade om att även om fackliga förhandlingar är ett sätt för facket att skydda sina medlemmars intressen så har de inte en avgörande betydelse för ett effektivt utnyttjande av den fackliga föreningsfriheten. Avsaknaden i engelsk rätt av en skyldighet för arbetsgivare att delta i fackliga förhandlingar stred inte i sig mot artikel 11. Det är emellertid av betydelse för rätten till facklig anslutning för att skydda sina intressen att en arbetstagare fritt kan begära att facket agerar för hans räkning och i hans intresse, i annat fall blir den fackliga föreningsfriheten illusorisk. Det var inte förbjudet för arbetsgivare att erbjuda en löneförhöjning till anställda som avstod från sin rätt till facklig representation även om syftet var att slippa fackliga förhandlingar och därmed minska fackets inflytande. Genom att tillåta ett sådant förfarande hade svarandestaten brustit i sin positiva skyldighet att skydda rättigheterna enligt artikel 11. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11. - Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 10 och artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Gustafsson ./. Sverige, dom 1996-04-24
National Union of Belgian Police ./. Belgien, dom 1975-10-27
Swedish Engin Drivers Union (Sv. Lokmannaförbundet) ./. Sverige, dom 1976-02-06
Schettini m. fl. ./. Italien, dom 2000-11-09
Schmidt o. Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06

GRAND CHAMBER


Domstolen har den 11 juli 2002 meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Göç mot Turkiet (ansökan nr. 36590/97). Överprövning enligt artikel 43 av dom från den 9 november 2000, vari kammaren enhälligt hade fastslagit att klaganden saknat möjlighet att bemöta åklagarens inställning i kassationsdomstolen och att hans rätt till ett kontradiktoriskt förfarande därmed hade åsidosatts samt att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Kammaren fann likaledes enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet avseende avsaknad av muntlig förhandling i det nationella förfarandet. Domstolen i stor sammansättning gjorde samma bedömning som kammaren i det första ledet men fann att även frågan om muntlig förhandling skulle prövas. I den delen fann domstolen nu att det inte fanns några särskilda omständigheter som berättigade avsaknaden av muntlig förhandling och att det därför även i det hänseendet skett en kränkning av artikel 6.1.

Goodwin mot UK (ansökan nr. 28957/95)
I mot UK (ansökan nr. 25680/94)

Domstolen frångår tidigare praxis och ändrar inställning till transsexuellas rättigheter.

Båda målen gäller transsexuella - män som genom könsbyte blivit kvinnor - men som inte lagligen kan få sina födelsecertifikat/personbevis ändrade. De klagar över hur de behandlas särskilt i fråga om anställning, sociala förmåner och pensioner och att de inte kan gifta sig vare sig som man eller kvinna. Båda åberopar artiklarna 8, 12 och 14.

I målet I mot UK gör domstolen bl.a. följande bedömningar.

Domstolen framhåller att målet väcker frågan om svarandestaten har iakttagit sin positiva skyldighet att säkerställa klagandens rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen pekar på att den tidigare avgjort ett flertal mål rörande transsexuellas situation i UK. I några av dessa mål har domstolen funnit att statens vägran att ändra i födelseregistret inte kunde anses som ett i ingrepp i individens rätt till respekt för sitt privatliv och att det inte fanns någon positiv skyldighet för staten att ändra sitt system för registrering eller tillåta ändringar däri. Domstolen har i dessa mål funnit att staten vidtagit vissa åtgärder för att minimera individernas obehag, bl.a. kan transsexuella få körkort, pass och andra typer av dokument med angivande av sina nya namn och kön. Även om domstolen inte är formellt bunden av sina tidigare avgöranden, kan den med hänsyn till rättssäkerhet, förutsägbarhet och likhet inför lagen inte utan starka skäl avvika från tidigare fastlagd praxis. Eftersom konventionen i främsta hand skall skydda mänskliga rättigheter måste domstolen beakta den utveckling som sker i svarandestaten och i andra stater. Det är av största vikt att konventionen tillämpas på ett sätt som ger faktiska och effektiva och inte bara teoretiska och illusoriska rättigheter. Domstolen prövar därför det aktuella målet i ljuset av de villkor som gäller idag för att bedöma vad som nu är en lämplig tolkning och tillämpning av konventionen. - När en stat tillåter behandling och operativa ingrepp, finansierar eller bidrar till kostnaderna för detta och dessutom tillåter insemination av en kvinna som lever med en kvinna-till-man transsexuell, förefaller det inte logiskt att vägra erkänna de legala följderna av dessa åtgärder. När det gäller de medicinska aspekterna har både kirurgin och hormonbehandlingen förbättrats men det är ändå kromosomerna som har den huvudsakliga betydelsen för könstillhörighet. Detta betyder inte att kromosomerna ofrånkomligen måste ges den avgörande betydelsen för att bestämma de transsexuellas legala könstillhörighet. Redan 1998 fanns det en ganska stor samsyn i konventionsstaterna när det gällde ett legalt erkännande av könsbyte. Även om staterna har vida ramar för sina bedömningar finner domstolen att mindre vikt bör fästas vid det förhållandet att det ännu inte finns någon gemensam europeisk inställning till hur de legala och praktiska problemen skall lösas än vid den klara och obestridda internationella utvecklingen mot ett ökat socialt godtagande av transsexuella och ett lagligt erkännande av en sexuell identitet. Födelseregistrets historiska värde har i tidigare mål tillåtits väga tungt. Domstolen är emellertid nu inte övertygad om att det är nödvändigt att strikt upprätthålla den inställningen. Att på tjugohundratalet ge transsexuella rätt till personlig utveckling och fysisk och moralisk säkerhet i samman utsträckning som andra kan inte anses så kontroversiellt att det krävs ytterligare tid för att belysa problemen. Den situation som transsexuella lever i utan tillhörighet till vare sig det ena eller andra könet är inte längre godtagbar. Domstolen underskattar inte de svårigheter som följer av varje större förändring i systemet, inte bara i fråga om födelseregister utan också ifråga om tillgång till handlingar, familjerätt, faderskap, arv, straffrätt, anställning, sociala förmåner och socialförsäkring. Dessa problem är dock inte oöverstigliga. Mot denna bakgrund finner domstolen att svarandestaten inte längre kan hävda att frågan faller inom dess egen bestämmanderätt bortsett från de lämpliga åtgärder som krävs för att en rättighet som skyddas av konventionen skall bli erkänd. Det finns inget särskilt allmänt intresse som väger emot den enskildas intresse av att få ett legalt erkännande av sitt könsbyte. Domstolen finner att respekten för den klagandes rätt till privatliv har brustit och att det därför skett en kränkning av artikel 8. - Domstolen fann härefter att det även skett en kränkning av artikel 12 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Följande mål är alla mot UK:
Cossey, dom 1990-09-17
Rees, dom 1986-10-17
X, Y o. Z, dom 1997-04-11
Sheffield o. Horsham, dom 1998-07-30
Chapman, dom 2001-01-18
Stafford, dom 2002-05-28
Tyrer, dom 1978-04-25
Dudgeon, dom 1981-10-22
Pretty, dom 2002-04-29

Övriga:
Miculic ./. Kroatien, dom 2002-02-07
B ./. Frankrike, dom 1992-03-25
F ./. Schweiz, dom 1987-12-18

ÖVRIGT


Under perioden den 18 juni - 11 juli har domstolen avgjort 33 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 18 och 27 juni, den 2, 4, 9 och 11 juli 2002.

18 juni
Türkiye Is Bankasi ./. Finland (30013/96) betalningstvist
Uthke ./. Polen (48684/99) vräkning

27 juni
Delic ./. Kroatien (48771/99) betalningstvist - även artikel 13.

2 juli
Desmots ./. Frankrike (41358/98) civilmål
Kroliczek ./. Frankrike (43969/98) arbetstvist
Markass Car Hire Ltd ./. Cypern (51591/99) tvistemål
Halka m.fl. ./. Polen (71891/01) skadestånd

4 juli
13 mål mot Italien (35991/97, 37249/97, 37263/97, 38576/97, 40231/98, 41863/98, 42210/98, 42287/98, 42291 och 42382/98, 42600/98, 42619/98, 43915/98 och 44173/98) alla avseende brottmål.

9 juli
Nouhaud m.fl. ./. Frankrike (33424/96) tvångsvård - även artikel 13
Delli Paoli ./. Italien (44337/98) skadestånd
Gaudenzi ./. Italien (44340/98) skadestånd
Cannone ./. Italien (44341/98) skadestånd
Carapella m. fl. ./. Italien (44347/98) skadestånd
Nazzaro m.fl. ./. Italien (44348/98) skadestånd
Fragnito ./. Italien (44349/98) skadestånd
Cecere ./. Italien (44350/98) skadestånd
Pace m.fl. ./. Italien (44351/98) skadestånd

11 juli
Capitanio ./. Italien (28724/95) vräkning
Osu ./. Italien (36534/97) vräkning
H.E. ./. Österrike (33505/96) hyrestvist
Alithia Publishing Company ./. Cypern (53594/99) civilmål

Följande mål avsåg dröjsmål med betalning av expropriationsersättning och domstolen fann i samtliga mål att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 och att det inte var nödvändigt att pröva även artikel 6.1.

20 juni
Burhan Bilgin ./. Turkiet (20132/92)
Layli Bilgin ./. Turkiet (20133/92
Münir Bilign ./. Turkiet (20134/92)
Canli ./. Turkiet (20136/92)
Günal ./. Turkiet (20142/92)
Ismet Sen ./. Turkiet (20153/92)
Mahmut Sen ./. Turkiet (20154/92)
Kemal Sen ./. Turkiet (20156/92)
Mehmet Tasdemir ./. Turkiet (20158/92)




Senast ändrad: 2011-04-12