JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 4 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 12 mars - den 9 april 2002.


LÄNKAR:


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Paul och Audrey Edwards mot UK
(Ansökan nr. 46477/99, dom den 14 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Mord på fånge kränkte artikel 2.

Paul och Audrey Edwards, PAE, var föräldrar till CE, som led av schizofreni. CE greps i november 1994 för att ha antastat unga kvinnor ute på gatan. På grund av hans uppträdande misstänkte polisen att han var psykiskt sjuk men han bedömdes inte vara i omedelbart behov av läkarvård. Det gjordes inte heller någon anteckning om att han utgjorde en särskild risk på grund av sin sjukdom. Inför domstolen uppträdde CE okontrollerat och skrek ut obsceniteter och PAE förklarade för hans försvarare att han var psykiskt sjuk. Han häktades och placerades på fängelset i Chelmsford. Dagen efter placerades i samma cell RL, vars bakgrund visade att han haft våldsamma utbrott och överfallit andra, bl.a. en tidigare cellkamrat. Det var också känt att RL varit intagen på psykiatriskt sjukhus och fått diagnosen schizofreni. I varje cell fanns en alarmknapp som tände ett grönt ljus utanför cellen och som aktiverade en ljudsignal och en röd lampa på kontrollpanelen i avdelningens vaktkontor. Dessa signaler skulle inte upphöra när alarmknappen i cellen släpptes. På kvällen tändes den gröna lampan utanför cellen utan att ljudsignalen ljöd. Den vakthavande anmälde inte detta fel. Strax före kl. 01.00 hördes en ljudsignal men vakten såg ingen röd lampa. Något senare hörde han bankningar på en celldörr och när han undersökte detta såg han den gröna lampan tänd utanför CE:s och RL:s cell. När polisen kom in i cellen fann de CE död och RL som upprepade att han var besatt av djävlar och onda andar. I april 1995 förklarade sig RL skyldig till dråp och han dömdes till psykiatrisk vård. De inblandade myndigheterna tillsatte en egen icke före-
skriven utredning och i dess rapport i juni 1998 framhölls att varken CE eller RL borde ha placerats i fängelse och att de inte skulle ha satts i samma cell. De skyddsmekanismer som fanns i systemet för att skydda CE hade kollapsat. Utredningen pekade på ett antal brister, bl.a. utebliven läkarundersökning och brister i kommunikationen och samarbetet mellan myndigheterna. PAE upplystes om att det saknades civila rättsmedel för att ge dem upprättelse. Det fanns inte heller tillräckliga bevis om allvarlig försummelse för en brottmålstalan. PAE hävdade i Europadomstolen kränkningar av artiklarna 2, 6, 8 och 13. De gjorde gällande att myndigheterna brustit när det gällde att skydda deras sons liv och att utredningen av dödsfallet inte varit adekvat och effektiv.

Domstolen erinrade inledningsvis om att artikel 2.1 ålägger staten inte bara att avstå från att ta liv utan också att vidta åtgärder för att skydda dem som omfattas av dess jurisdiktion. Detta omfattar också en positiv skyldighet att vidta förebyggande åtgärder för att skydda en individ vars liv är i fara på grund av andra individers kriminella handlingar. Denna skyldighet får dock inte lägga en oproportionerlig börda på myndigheterna utan det får krävas att myndigheterna känner till eller bör känna till att det finns en reell och omedelbar risk för en individ i en viss situation. Domstolen har tidigare betonat att fångar befinner sig i en utsatt situation och att staten är skyldig att skydda dem. I det aktuella fallet fanns det uppgifter som visade att RL utgjorde en fara för CE när han placerades i dennes cell. Information om att hans sjukdomshistoria och farlighet borde ha lämnats till fängelsemyndigheten och till dem som skulle placera honom. Det fanns ett antal brister i kommunikationen mellan myndigheterna. Det fanns dessutom brister i behandlingen av CE, bl.a. att han inte läkarundersökts och att PAE:s uppgifter inte lämnats vidare till fängelset. Mot denna bakgrund och då alarmet som skulle utgör ett skydd inte fungerade riktigt borde RL inte ha placerats i samma cell som CE. De inblandade myndigheternas brister innebar att staten brustit i sin skyldighet att skydda CE:s liv och en enig domstol fann därför att det skett en kränkning av artikel 2. - Domstolen framhöll vidare att artikel 2 i förening med artikel 1 också kräver att någon form av effektiv officiell utredning görs och att det huvudsakliga syftet med en sådan är att säkerställa genomförandet av en nationell lagstiftning som skyddar rätten till liv och som innebär att ansvariga kan ställas till svars. En sådan utredning måste ske omgående, vara oberoende och effektiv samt ge möjlighet till insyn. Den utredning som skett i det aktuella fallet var visserligen omsorgsfullt och tillräckligt snabbt utförd och kunde betraktas som oberoende men det saknades medel att tvinga någon att vittna och PAE gavs ingen möjlighet till insyn eller till att ställa frågor. Det hade därför även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2. - Även om det funnits visst rättsmedel till PAE:s förfogande hade de därigenom inte kunnat få sin anklagelse att staten brustit i att skydda deras sons liv prövad och inte heller kunnat få något skadestånd eller ersättning. En enig domstol fann därför att det skett en kränkning även av artikel 13. Mot den bakgrunden behövde artiklarna 6 och 8 inte prövas särskilt.

HÄNVISNINGAR

Osman ./. UK, dom 1998-10-28 L.C.B. ./. UK, dom 1998-06-09
Salman ./. Turkiet, dom 2000-06-27 McCann m. fl. ./. UK, dom 1995-09-22
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19 Ilhan ./. Turkiet, dom 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27 Ögur ./. Turkiet, dom 1999-05-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28 Hugh Jordan ./. UK, dom 2001-05-04
Kelly m. fl. ./. UK, dom 2001-05-04 Tanrikulu ./. Turkiet, dom 1999-07-08
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14 Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28 McKerr ./. UK, dom 2001-05-04
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-16 Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Z m. fl. ./. UK, dom 2001-05-10 Keenan ./. UK, dom 2001-04-03
Boyle och Rice ./. UK, dom 1988-04-27  

 

de Diego Nafria mot Spanien
(Ansökan nr. 46833/99, dom den 14 mars 2002)
Domen finns endast på franska.

Uppsägning på grund av kritik mot arbetsgivare kränkte inte yttrandefriheten.

De Diego Nafria, DN, var 1981-1986 anställd i Banque d´Espagne, riksbanken, varefter han arbetade för olika privata kreditföretag, bl.a. IGSMH. Efter en kontroll av riks-banken återkallades företagets auktorisation och sanktioner ålades ett antal medlemmar av företagets verkställande ledning, däribland DN. Han förbjöds att under två år inneha administrativa eller ledande befattningar i något kreditföretag och ålades att betala ett vite om en million pesetas. Beslutet upphävdes efter överklagande av DN. I februari 1994 återinträdde han i tjänst hos riksbanken. Banken väckte dock en ny talan om sanktioner mot DN och finansdepartementet upprepade förbudet och vitet. DN:s klagomål avvisades. I februari 1997 skrev DN ett brev till chefen bankens inspektionsenhet, vari han anklagade flera personer i bankens ledning för oegentligheter. Den 11 mars s.å. fick han ett brev där han sades upp från banken på grund av det han skrivit. Han klagade och fick rätt i första instans men sedan banken klagat vidare fastställdes uppsägningen i högsta instans. DN åberopade i Europadomstolen artikel 10 och hävdade att det han skrivit var sant och att de uttryck som påstods vara förolämpande hade tolkats lösryckta och inte i sitt sammanhang.

Domstolen erinrade om att yttrandefriheten är grundläggande i ett demokratiskt samhälle och att den omfattar även uttalanden och idéer som kan vara stötande eller chockera och oroa. Det finns undantag från yttrandefriheten men dessa måste tolkas restriktivt. Ordet nödvändigt i artikel 10.2 innebär att det måste finnas ett trängande samhälleligt behov. När det gäller bedömningen av ett ingrepp i yttrandefriheten skall domstolen undersöka fallet i sin helhet, däri inbegripet såväl ordalydelsen som sammanhanget, och pröva om ingreppet är proportionerligt i förhållande till det åsyftade målet. Domstolen fann att den spanska högsta domstolen hade balanserat de olika intressena i målet för att finna att DN hade överskridit gränsen för godtagbar kritik. Den spanska domstolens beslut hade inte varit oskäligt eller godtyckligt. De nationella myndigheterna hade inte överskridit den gräns de haft för sitt handlande. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR

Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29 Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Janowski ./. Polen, dom 1999-01-21 Nielsen o. Johnsen ./. Norge, dom 1999-11-25
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22 Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20

 

Adamogiannis mot Grekland
(Ansökan nr. 47734/99, dom den 14 mars 2002)
Domen finns endast på franska.

Underlåtenhet att verkställa dom om pension stred mot artikel 6.1.

Adamogiannis, A, pensionerades i juni 1979 från sin tjänst på Riksrevisionsverket (ung. red.anm.). Enligt ett beslut 1995 kunde ett retroaktivt tillägg utgå till pensionen för perioden december 1991 - december 1995, vilket skulle utbetalas 1996, 1997, 1998, 1999 och 2000. Med anledning av beslutet begärde A en omprövning av sin pension men fick avslag. Detta beslut upphävdes dock efter överklagande och han tillerkändes visst belopp genom en dom 1996. Myndigheterna vägrade emellertid att betala ut beloppet. - A åberopade i Europadomstolen artikel 6.1 och hävdade att myndigheterna inte rättat sig efter domstolsbeslutet.

Domstolen, som noterade att A ännu inte erhållit hela det belopp han tillerkänts, framhöll att rätten till domstolsprövning skulle vara illusorisk om en stats interna rätt tillåter att ett slutligt rättsligt beslut inte verkställs till nackdel för parten. Verkställigheten av en dom måste anses som en integrerad del i en rättegång i den mening som avses i artikel 6. Domstolen godtog inte regeringens invändning, som i sig skulle kunna strida mot konventionen, att den vägrade verkställigheten var laglig och inte stod i strid med artikel 6, eftersom enligt en lag som infördes 1997 så var A:s mål avslutat och hans anspråk preskriberade. Genom att myndigheterna underlåtit att rätta sig efter domen 1996 hade de berövat artikel 6 dess verkan och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1

HÄNVISNINGAR

Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19  
Logothetis ./. Grekland, dom 2001-04-12  

Se även liknande mål:
Vasilopoulou mot Grekland
(Ansökan nr. 47541/99, dom den 21 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Europadomstolen fann i detta mål enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 6.1 som artikel 1 i protokoll nr. 1.

 

Puzinas mot Litauen
(Ansökan nr. 44800/98, dom den 14 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Kontroll av fånges post innebar en kränkning av artikel 8.

Puzinas, P, sitter i fängelse i Vilnius dömd för mord. Han begärde i juli 1998 att bli förflyttad till ett annat fängelse och när hans begäran avslogs skrev han klagomål till bl.a. Europarådet och Rådet för de baltiska staterna, CBSS. Under hösten fick han brev från dessa organisationer som hade öppnats. Sedan han också fått en disciplinpåföljd klagade han till Ombudsmannen över påföljden och över att hans post öppnats. Även brev till hustrun hade öppnats vari P anklagat personalen för stöld. Ombudsmannen fann att breven till hustrun tillhörde hans privatliv och att påföljden var olaglig. Emellertid var det tillåtet för staten att i vissa fall censurera fångars post och Ombudsmannen fann därför att P:s rätt till respekt för sin korrespondens inte hade kränkts. - P hävdade I Europadomstolen att kontrollen och censuren av han brevväxling innebar en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade att regeringen inte hade bestritt omständigheterna i målet så som de uppgetts av P och konstaterade att det skett ett ingrepp i P:s rätt till respekt för sin korrespondens som bara kan vara berättigat om det har stöd i lag och sker i ett legitimt syfte samt är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det aktuella ingreppet hade stöd i lag och det hade skett i det legitima syftet att förhindra brott. Regeringen hade emellertid inte åberopat någon omständighet som visade att det varit nödvändigt att kontrollera P:s brevväxling med hustrun och de internationella organisationerna. Ingreppet var därför inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Valasinas ./. Littauen, dom 2001-07-24

 

Gaweda mot Polen
(Ansökan nr. 26229/95, dom den 14 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Då polsk lag inte var tillräckligt precis ansågs ingrepp i yttrandefriheten inte ha stöd i lag.

Gaweda, G, ansökte om registrering av namnet på en periodisk tidskrift, "The Social and Political Monthly - A European Moral Tribunal", men fick avslag i september 1993. Rätten ansåg att namnet på en tidskrift enligt aktuell lagstiftning skulle vara relevant i förhållande till innehållet och det föreslagna namnet bedömdes osant och missledande. G klagade utan framgång. I februari 1994 fick G avslag på en ansökan om registrering av en annan tidskrift, "Germany - a Thousand year-old Enemy of Poland", med motiveringen att namnet kunde skada de polsk-tyska förbindelserna. Även denna gång klagade G utan framgång. - I Europadomstolen hävdade G att de vägrade registreringarna hindrade honom från att ge ut de aktuella tidskrifterna och han åberopade artikel 10, yttrandefriheten.

Domstolen erinrar inledningsvis om yttrandefrihetens och pressens roller i samhälls-
utvecklingen och om att begränsningar i friheten endast får ske restriktivt. Domstolen konstaterar vidare att enligt polsk lag innebär en vägran att registrera titeln på en tidskrift att denna inte heller får ges ut. Det hade därför skett ett ingrepp i G:s rättigheter enligt artikel 10. Ett sådant ingrepp innebär inte någon kränkning av artikel 10 endast under förutsättning att det har stöd i lag, sker i ett legitimt syfte och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. För att ingreppet skall anses föreskrivet i lag krävs att det är förutsägbart. En norm kan inte anses vara lag om den inte är tillräckligt precis så att medborgarna kan rätta sitt handlande därefter och förutse konsekvenserna av sitt handlande. De nationella domstolarna hade, utan författningsstöd, gett den polska lagen en alltför vid tolkning som innebar att nya kriterier ställdes upp, dvs. de krävde att titeln på en tidskrift skulle innehålla sann information, vilket inte kunde utläsas av lagtexten. Domstolen drog slutsatsen att den polska lagen inte var tillräckligt precis för att den enskilde skulle kunna anpassa sitt handlande därefter. Det aktuella ingreppet hade därför inte haft stöd i lag och det hade således enligt en enig domstol skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR

Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08 Observer o. Guardian ./. UK, dom 1991-11-26
Handyside ./. UK, dom 1976-12-07 Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom 1999-05-20 Oberschlick ./. Österrike, dom 1991-05-23
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom1995-04-26 Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Rekvényi ./. Ungern, dom 1999-05-20 Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12

 

Devenney mot UK
(Ansökan nr. 24265/94, dom den 19 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Intyg om avsked pga. säkerhetsrisk stod inte i proportion till begränsad domstolsprövning.

Devenney, D, började i augusti 1992 att arbeta som servitör på ett hotell i Belfast. Det gick bra för honom och han hoppades på befordran. Den 31 oktober s.å. fick han emellertid besked att han var avskedad med omedelbar verkan utan att han fick någon som helst förklaring. D, som ansåg att han var den ende av de fast heltidsanställda som var katolik, klagade och hävdade att han blivit diskriminerad p.g.a. religion eller politisk uppfattning. Hans advokat fick senare förklaringen att hotellet fått uppgift från polisen att D var en misstänkt person. Arbetsgivaren åberopade ett intyg undertecknat av ministern för Nordirland som innebar att D avskedats för att skydda allmän säkerhet och ordning. Intyget innebar också att D inte omfattades av den aktuella arbetslagstiftningen och att han därför inte kunde få sitt överklagande prövat. Hans klagomål ogillades av rätten. - I Europadomstolen hävdade D att intyget berövat honom rätten till domstolsprövning och åberopade artikel 6.1. Han åberopade vidare artikel 14 i förening med artikel 6.1 samt artikel 13.

Domstolen fann mot bakgrund av att D hade en klart definierad laglig rätt att klaga över olaglig diskriminering som var av ekonomisk natur att det var fråga om en civil rättighet och att artikel 6.1 därför var tillämplig. Rätten till domstolsprövning enligt denna artikel kan dock begränsas och staten har därvid ett visst utrymme för sin bedömning. Begränsningen får dock inte minska den enskildes rätt i sådan utsträckning att själva rätten går förlorad. En begränsning är inte heller förenlig med artikel 6 om den inte sker i ett legitimt syfte och är proportionerlig. Domstolen fann att skyddet för nationell säkerhet var ett legitimt syfte. Mot detta skulle vägas bl.a. att avskedandet hade en omedelbar verkan på D genom att han fråntogs möjligheten att försörja sig och att intyget medförde att han inte kunde få avskedandet prövat eller föra talan om ekonomisk ersättning eller ifrågasätta på vilka grunder intyget hade utfärdats. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att utfärdandet av intyget inte stod i proportion till begränsningen av D:s rätt till domstolsprövning och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann det inte nödvändigt att pröva artikel 14 i förening med artikel 6.1 eller artikel 13 som har mindre stränga krav än artikel 6.

HÄNVISNINGAR

Powell o. Rayner ./. UK, dom 1990-02-21
Tinnelly & Sons Limited m.fl. och McElduff m.fl. ./. UK, dom 1998-07-10
Stubbings m.fl. ./. UK, dom 1996-10-22
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
 

 

Nikula mot Finland
(Ansökan nr. 31611/96, dom den 21 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Dom mot försvarare för kritik av åklagare kränkte yttrandefriheten.

Nikula, N, uppträdde 1992-1993 som försvarare i två brottmål rörande avveckling av bolag vari hennes klient var åtalad för medhjälp till bedrägeri och missbruk av förtroende-
ställning. En tidigare misstänkt kallades av åklagaren att vittna, vilket N motsatte sig. Hon skrev en PM vari hon kritiserade åklagarens agerande och kallade det för manipulation och olagligt framläggande av bevis. Hennes invändningar avvisades av tingsrätten som fällde hennes klient. Härefter väckte åklagaren talan mot N för förtal och hon dömdes för detta i hovrätten till böter. Högsta domstolen fastställde domen i sak men undanröjde böterna, eftersom brottet ansågs ringa. - I Europadomstolen hävdade N en kränkning av artikel 10. - Enligt domstolens beslut tilläts Interights (The International Center for the Legal Protection of Human Rights) att intervenera i det skriftliga förfarandet.

Interights redovisade en undersökning som gjorts avseende bl.a. ett antal av Europarådets medlemsstater varav framgick att flertalet stater ger advokater en viss immunitet för uttalanden de gör för att försvara en klient. I den mån det är tillåtet att begränsa en advokats uttalanden i rätten använder de flesta stater hellre disciplinära åtgärder än straff. De länder som i teorin tillåter straff tillämpar sällan sådana i praktiken och då det sker endast i extrema situationer och vid visat uppsåt.

Domstolen fann att det ostridigt skett ett ingrepp i N:s yttrandefrihet och att ingreppet stred mot artikel 10 om det inte var föreskrivet i lag, skedde i ett legitimt syfte och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen slog fast att ingreppet hade stöd i den finska lagen och att det hade det legitima syftet att skydda åklagarens rykte och rättigheter. När det gällde de tredje rekvisitet framhöll domstolen att det måste bedömas i ljuset av målet som helhet och att det måste prövas om ingreppet varit proportionerligt i förhållande till syftet. Domstolen erinrade om advokatens roll som förmedlande länk mellan allmänheten och domstolarna. Gränsen för godtagbar kritik kan i vissa fall vara vidare för tjänstemän som utövar sitt yrke än för enskilda individer. N hade visserligen anklagat åklagaren för olagligt beteende men hennes kritik riktade sig enbart mot den strategi åklagaren valt för att föra målet mot hennes klient och inte mot hans yrkes-
skicklighet i allmänhet. I det sammanhanget fick åklagaren tåla åtskilligt. N:s kritik, som var av formell art och inte innebar någon personlig förolämpning framfördes vidare i rätten och inte i media. Även om N inte var advokat och kunde bli föremål för ett disciplin-
förfarande i advokatsamfund stod hon ändå under domstolens överinseende och vägledning. Åklagaren hade inte påkallat något ingripande från rättens ordförande. Även om N:s brott bedömts som ringa och böterna undanröjts kvarstod hennes skyldighet att betala skadestånd och rättegångskostnader. Endast i undantagsfall kan en begränsning av en försvarares yttrandefrihet anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle och de nationella myndigheterna hade inte varit eniga i frågan om det fanns tillräckliga skäl för det aktuella ingreppet. Enligt domstolens mening fanns det inte sådana skäl och ingreppet i N:s yttrandefrihet svarade därför inte mot ett trängande samhälleligt behov. Domstolen fann därför med 5 röster mot 2 att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR

Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25 Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20
Sunday Times ./. UK, dom 1979-04-26 Handyside ./. UK, dom1976-12-07
Janowski ./. Polen, dom 1999-01-21 Prince ./. UK, kommissionens beslut 1986-03-13
W.R. ./. Österrike, kommissionens beslut 1997-06-30 Mahler ./. Tyskland, kom:ns beslut 1998-01-14

 

APBP mot Frankrike
(Ansökan nr. 38436/97, dom den 21 mars 2002)
Immeubles Groupe Kosser mot Frankrike
(Ansökan nr. 38748/97, dom den 21 mars 2002)
Domarna finns endast på franska.

Allmänt ombuds yttrande behövde inte kommuniceras men ombudet fick inte närvara vid rättens överläggning.

APBP, ett förlag för mun- och fotmålare, fick taxeringsrevision för räkenskapsåren 1980-1985. Revisionen ledde till en taxeringshöjning som bolaget överklagade delvis med framgång. Statens företrädare (ung. allmänt ombud, red. anm.) överklagade till Conseil d´État. Vid förhandling där lade allmänna ombudet fram ett förslag om en ny tillämpning av den aktuella lagen. Först sedan dom meddelats fick bolaget ta del av det skriftliga förslaget.

I det andra målet köpte bolaget, IGK, en byggnad i Paris beträffande vilken kommunen utövade sin förköpsrätt. Bolaget överklagade ända till Conseil d´État. Vid förhandling där utvecklade allmänna ombudet sin talan sist och yrkade att överklagandet skulle avslås. Bolagets advokat fick inte tillfälle att muntligt bemöta yrkandet men sände ett svar till domstolen dagen efter.

I båda målen åberopade bolagen artikel 6.1 och hävdade att de inte fått en rättvis rättegång. De åberopade att parterna inte varit jämställda i en kontradiktorisk process pga. att de inte i förväg fått del av allmänna ombudets yttrande och fått tillfälle att bemöta detta. Dessutom hade allmänna ombudet varit närvarande under domstolens överläggningar. - Staten åberopade bl.a. att det fanns en likhet mellan de roller som allmänna ombudet och generaladvokaten i EG-domstolen har och hänvisade till EG-domstolens beslut i målet Emesa Sugar (C-17/98, 2000-02-04).

Europadomstolen fann enhälligt i båda målen att det inte skett en kränkning av artikel 6.1 med avseende på att de klagande inte i förväg fått del av allmänna ombudets yttrande och kunnat bemöta detta. Det hade inte heller visats att det i målen som helhet förelegat någon brist avseende den kontradiktoriska principen. Däremot fann domstolen enhälligt med hänvisning till tidigare praxis att det skett en kränkning av artikel 6.1 genom att allmänna ombudet hade deltagit i rättens överläggningar.

HÄNVISNINGAR

Niederöst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18 Kress ./. Frankrike, dom 2001-06-07
Lobo Machadeo ./. Portugal, dom 1996-02-20 Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27 Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Reinhart o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31 Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19 Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
H ./. Frankrike, dom 1989-10-24 Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Miailhe ./. Frankrike, dom 1996-09-16  Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom 1999-03-25

 

A.T. mot Österrike
(Ansökan nr. 32636/96, dom den 21 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avskrivning av mål utan muntlig förhandling kränkte artikel 6.1.

AT förde talan i två mål mot utgivaren av veckotidningen News. Han klagade på att han vid två tillfällen utpekats som en högerextremist och neo-nazist kapabel att organisera och ansvarig för en serie brevbombsattentat. Han klagade också på att hans fotografi hade publicerats. Han yrkade skadestånd. Båda målen lades ned i första instans, eftersom AT inte bedömdes ha någon rätt att klaga och hans skadeståndsyrkanden avslogs därmed. Av hans namn hade endast förnamnet nämnts och det aktuella fotografiet föreställde två personer vars ansikten var utplånade. AT:s identitet hade därför inte avslöjats. AT överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade AT att han inte fått en rättvis rättegång eftersom det inte hållits någon muntlig förhandling.

Domstolen konstaterade att de nationella domstolarna inte begränsade sin bedömning till de formella förutsättningarna för att föra talan utan även undersökte om AT fyllde kraven för att få skadestånd. Besluten avsåg således hans civila rättigheter. Det hade inte framkommit några särskilda skäl för att inte hålla en förhandling. Inte heller kunde AT:s underlåtenhet att begära en sådan ses som ett uttryckligt avstående från rätten till muntligt förfarande. En enig domstol fann därför att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Werner ./. Österrike, dom 1997-11-24 Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Pauger ./. Österrike, dom 1997-05-28 Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26 H ./. Belgien, dom 1987-11-30
Kahlfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14  

 

Se även liknande mål:
Sajtos mot Grekland
(Ansökan nr. 53478/99, dom den 21 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Europadomstolen fann i detta mål enhälligt att nationell domstols beslut att vägra skadestånd pga. påstådd olaglig häktning utan angivande av tillräckliga skäl innebar en kränkning av artikel 6.1.

Stašaitis mot Litauen
(Ansökan nr. 47679/99, dom den 21 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Brister i fråga om häktning kränkte artikel 5.1, 5.3 och 5.4.

Stašaitis, S, ägde och var företagsledare i flera holdingbolag som inte fullgjorde sina ekonomiska skyldigheter. Han misstänktes för att ha dolda inkomster och åtalades för skatteflykt. När han inte infann sig till domstolsförhandling i juli 1994 beslöt domstolen att han skulle häktas. Beslutet verkställdes i november s.å. då S på begäran utlämnades från Ryssland. S anklagades för ytterligare brott och i augusti 1996 väcktes åtal i nio punkter. Häktningen förlängdes genom ett flertal beslut utan angivande av tidsgräns. S begärde flera gånger att bli frisläppt och åberopade bl.a. att häktningstiden löpt ut. Han klagade även hos Ombudsmannen. Utredningstiden förlängdes i flera turer och först i oktober 1998 dömdes S till sju års fängelse. S överklagade, först utan nämnvärd framgång. Den 30 september 1999 beslöt emellertid Högsta domstolen att ogiltigförklara den fällande domen pga. ett antal brister i rättegångsförfarandet. S släpptes dock inte förrän den 8 februari 2000. - S gjorde i Europadomstolen gällande bl.a. att det skett en kränkning av artikel 5.1 med avseende på tre olika perioder av häktningstiden.

Domstolen fann enhälligt att S under de aktuella perioderna varit häktad utan lagligt stöd vilket kränkte artikel 5.1. Domstolen fann vidare att häktningstiden - räknad från den dag då konventionen trädde i kraft i Litauen och inklusive tiden efter ogiltigförklarandet av den fällande domen - uppgick till mer än tre år och åtta månader. Visserligen hade S tidigare flytt och utredningen var omfattande men dessa förhållanden berättigade inte en så lång häktningstid utan angivande av skäl. Det hade därför skett en kränkning även av artikel 5.3. Slutligen hade de nationella domstolarna inte behandlat S:s otaliga klagomål över att häktningen var olaglig och det hade därför också skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Grauslys ./. Litauen, dom 2000-10-10

 

Butkevicius mot Litauen
(Ansökan nr. 48297/99, dom den 26 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Talmans men inte åkklagares uttalanden om brottsmisstänkt kränkte oskuldspresumtionen.

Butkevicius, B, var under åren 1996-2000 försvarsminister och medlem av parlamentet. Han greps i augusti 1997 på ett hotell av underrättelsetjänsten när han tog emot ett kuvert innehållande 15 000 USD från KK, som hade en ledande befattning i ett oljebolag. KK hade upplyst underrättelsetjänsten om att B begärt 300 000 USD för att medverka till att ett brottmålsförfarande avseende bolagets omfattande skulder skulle avbrytas. B förhördes men släpptes därefter. På åklagarens begäran lämnade parlamentet tillstånd till en brottmålsprocess mot B. Åtal väcktes och B häktades. Beslutet förlängdes flera gånger och B:s upprepade överklaganden avslogs. Han dömdes senare till fem och ett halvt års fängelse jämte böter och hälften av hans egendom konfiskerades. Han hävdade i Europadomstolen att häktningen under vissa perioder varit olaglig eftersom han inte kunnat få lagligheten därav prövad i domstol. Han åberopade artikel 5.1 och 4. Vidare gjorde han gällande att vissa uttalanden av åklagaren och av parlamentets talman som publicerats i media innebar en kränkning av artikel 6.2 (oskuldspresumtionen).

Domstolen erinrade om att begreppet "laglig" i huvudsak hänför sig till nationell lag men att detta inte alltid är avgörande utan att en häktning också måste vara förenlig med syftet i artikel 5.1, vilket är att förhindra godtyckliga frihetsberövanden. Den nationella lagen måste också i sig vara förenlig med konventionen. För de aktuella perioderna av häktningstiden hade det saknats domstolsbeslut och det hade inte heller funnits någon annan laglig grund för häktningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1. Vidare hade de nationella domstolarna inte svarat på B:s otaliga klagomål avseende kvarhållandets olaglighet och det hade därför skett en kränkning även av artikel 5.4. De ifrågasatta uttalandena av åklagaren kunde godtas medan däremot det som talmannen sagt innebar ett officiellt uttalande om B:s skuld som gjorde att han i allmänhetens ögon blev dömd i förväg. En enig domstol fann därför att det också skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Grauslys ./. Litauen, dom 2000-10-10
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-10-10

 

Birutis m.fl. mot Litauen
(Ansökningar nr. 47698/99 och 48115/99, dom den 28 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Anonyma vittnesmål innebar kränkning av artikel 6.1 och 3(d).

De tre sökande avtjänade straff i fängelse där de anklagades för att ha deltagit i ett upplopp och de dömdes alla tre för detta till tio resp. sex års fängelse. Domarna grundades på utsagor av 17 anonyma vittnen, huvudsakligen de sökandes medfångar. Vittnesmålen hade tagits upp på band under förundersökningen. De tre överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade de att de inte fått en rättvis rättegång och att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 (d), eftersom de dömts på grundval av anonyma vittnesmål som inte kunnat granskas vare sig av dem själva, deras försvarare eller av domstolen.

Domstolen framhöll bl.a. att ett undantag från principen att vittnesmål skall framföras vid en offentlig förhandling inte får inskränka försvarets rättigheter. Att tillåta anonyma vittnesmål behöver inte alltid vara oförenligt med konventionen men en åtalad får inte hindras att pröva vittnets trovärdighet. Varken de åtalade, deras försvarare eller domstolarna hade haft möjlighet att fråga ut vittnena och de fällande domarna var grundade på de anonyma vittnesmålen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 (d).

HÄNVISNINGAR
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Kostowski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20

 

Klamecki mot Polen
(Ansökan nr. 25415/94, dom den 28 mars 2002)
Domen finns endast på engelska.

Lång häktningstid och utdraget rättegångsförfarande kränkte inte artiklarna 5.3 resp. 6.1.

Klamecki, K, häktades den 30 november 1991 misstänkt för bedrägeri. Rättegången sköts upp ett antal gånger bl.a. på grund av att K uppgav att han var sjuk men också pga. problem i domstolen. K begärde upprepade gånger att bli frisläppt och han överklagade utan framgång de avslagsbeslut han fick. Han släpptes den 3 december 1993. Under de närmaste åren sattes målet ut till förhandlingar som ställdes in vid ett stort antal tillfällen, i flera fall pga. att K åberopade hälsoskäl. Han dömdes slutligen i första instans i mars 1998 till tre års fängelse. - I Europadomstolen gjorde K gällande en kränkning av artikel 5.3 pga. den långa häktningstiden och en kränkning av artikel 6.1 pga. det utdragna rättegångsförfarandet.

En enig domstol fann att häktningstiden, räknad från den dag Polens erkännande av domstolens jurisdiktion trädde i kraft, dvs. sju månader och tre dagar, inte var orimligt lång med hänsyn till målets omfattning. Grunderna för häktningsbeslutet var också tillräckliga och relevanta. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 5.3. Frågan om K fått en rättegång inom rimlig tid avsåg en period om drygt sex år, vilken skulle bedömas mot bakgrund av omständigheterna i målet, domstolens praxis, målets svårighetsgrad samt såväl K:s som myndigheternas agerande. Det fanns en period när den nationella domstolen inte varit aktiv men det berodde på att en medåtalad uteblivit. Det fanns även viss brister i domstolens handläggning när förhandlingar ställts in, t.ex. hade en nämndeman uteblivit och en domare haft förhinder av personliga skäl. Å andra sidan hade ett flertal förhandlingar ställts in pga. K:s invändningar om sitt hälsotillstånd. K hade också vid flera tillfällen dragit tillbaka sin försvarares fullmakt. K hade använt en förhalningstaktik och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

W ./. Schweiz, dom1993-01-26 Szeloch ./. Polen, dom 2001-02-22
Contrada ./. Italien, dom 1998-08-24 Humen ./. Polen, dom 1999-10-15
Muller ./. Frankrike, dom 1997-03-17 Sobezyk ./. Polen, dom 2999-10-26
I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23  

Se även liknande mål:
Mangualde Pinto mot Frankrike
(Ansökan nr. 43491/98, dom den 9 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen fann enhälligt även i detta mål att handläggningstiden på drygt sex år till stor del berodde på parterna själva och att det därför inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

BESLUT

Slobodan Miloševic mot Nederländerna
(Ansökan nr. 77631/01, beslut den 19 mars 2002)
Beslutet finns endast på engelska.

Miloševic, M, f.d. president i det forna Jugoslavien, yrkade i tingsrätten i Haag att omedelbart bli frisläppt från FN:s förvar. Tingsrätten fann i beslut den 31 augusti 2001 att nederländska domstolar saknade behörighet att pröva M:s yrkande, eftersom Nederländerna lagligen hade överfört sin jurisdiktion på den Internationella krigsförbrytartribunalen. Tribunalen hade lagligt stöd och gav tillräckliga garantier för förfarandet. - I Europadomstolen åberopade M artiklarna 5, 6, 10, 13, och 14.

Domstolen noterade inledningsvis att det inte var klarlagt om samtliga M:s klagomål lagts fram på nationell nivå. I den utsträckning så inte var fallet hade M inte uttömt alla tillgängliga inhemska rättsmedel. Till den del klagomålen hade förts fram på nationell nivå hade M inte utnyttjat de möjligheter som fanns enligt nederländsk lag för att klaga på tingsrättens beslut. Han hade i stället återkallat sitt överklagande till hovrätten. Därigenom hade han också betagits möjligheten att få en laglighetsprövning i Högsta domstolen. Domstolen fann därför enhälligt med hänvisning till artikel 35.1 och 4 att M:s ansökan måste avslås i sin helhet eftersom inhemska rättsmedel inte hade uttömts. Ansökan förklarades därför inadmissible.

Domstolen har den 27 mars 2002 beslutat ge tillstånd till slutlig prövning i stor kammare enligt artikel 43 i tre mål:

Hatton m.fl. mot UK, dom den 2 oktober 2001
Sahin mot Tyskland, dom den 11 oktober 2001
Sommerfeld mot Tyskland, dom den 11 oktober 2001

De nämnda domarna finns angivna i nr 1/01 av detta nyhetsblad.

ÖVRIGT


Under perioden den 14 mars - 4 april har domstolen avgjort 69 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 14, 19, 21, 26och 28 mars samt den 4 april.

14 mars  
Malveiro ./. Portugal (45725/99) tvist om fastighet
19 mars
Vallar ./. Frankrike (42406/98) ers. under sjukfrånvaro
Van der Kar o. Lissaur van West ./. Frankrike
(44952/98 o. 44953/98) skadestånd vid hotellstöld
Benzi ./. Frankrike (46280/99) skadestånd vid uppsägning
Arnal ./. Frankrike (47007/99) befogenhetsöverskridande
Chaufour ./. Frankrike (54757/00) etableringstillstånd
Beaume Marty ./. Frankrike (55672/00) ers. för uppsägning
Société Industrielle d´Entretien et de Service ./. Frankrike (56198/00) mervärdesskatt
Kritt ./. Frankrike (57753/00) ers. för blodsmitta
21 mars
Etcheveste o. Bidart ./. Frankrike (44797-98/98)
Entreprises Meton o. Etep ./. Grekland
Granata ./. Frnakrike (39626/98) psyk. Tvångsvård
(47730/99) civilmål
Rego Chaves Fernandes ./. Portugal (46462/99)
Vaz da Silva Girao ./. Portugal (46464/99) civilmål
26 mars
Moullet ./. Frankrike (44485/98) civilmål
Lutz ./. Frankrike (48215/99) civilmål
Goubert o. Labbé ./. Frankrike (49622/99) felaktigt fått bygglov
Grand ./. Frankrike (50996/99) civilmål
Solana ./. Frankrike (51179/99) ogiltigförklaring
Baillard ./. Frankrike (51575/99) civilmål
Comabat ./. Frankrike (51818/99) civilmål
28 mars
Xenopoulos ./. Grekland (55611/00) soc.försäkr.
Klamecki ./. Polen (25415/94) häktning, brottmål
6 mål mot Turkiet (19660, 20140, 20144, 20151, 20152, 20155 samtliga /92) ers. vid expropr.
38 mål mot Italien (40151/98, 41740/98, 44334/98 46970/99, 47479/99, 44392/98, 44428/98, 54278-54280/00, 54282/00, 54282-54288/00 54290-54298/00, 54301-54303/00, 54305-54306/00, 54308- 54309/00, 54311-54319/00)
civilmål
4 april
Volkwein ./. Tyskland (45181/99) trafikskada
9 april
Erdös ./. Ungern (38937/97) civilmål

 

SVENSKA DOMAR


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Stockholm dom den 8 april 2002 i mål 6019-1999

I målet var fråga om skattetillägg inte skulle tas ut enligt 5 kap. 4 § taxeringslagen på grund av frivillig rättelse. Kammarrätten noterade att Regeringsrätten funnit att skattetilläggen omfattas av rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 i Europakonventionen. Med hänsyn härtill och till de beviskrav det därmed är rimligt att ställa i skattetilläggsprocessen fann kammarrätten att det ankommer på skattemyndigheten att motbevisa den skattskyldiges uppgift om att han frivilligt rättat sin deklaration. Så hade inte skett i det aktuella fallet och det påförda skattetillägget undanröjdes därför.

LITTERATUR


Utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU8; Mänskliga rättigheter m.m. - länder, områden, enskilda folkgrupper och vissa FN-frågor.

Konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU15; Nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, m.m.

The European Charter of fundamental rights and the "rule of law": restricting fundamental rights by reference; Dimitris Triantafyllou, Common Market Law Review nr 1/2002, sid. 53.




Senast ändrad: 2011-04-12