JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 11 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 20 november - den 12 december 2002. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Mot andra länder än Sverige

Nagy, Dragnescu, Gavrus, Canciovici o. Mosteanu mot Rumänien
Upphävande av lagakraftvunnen dom om rätt till egendom stred mot artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1. När äganderätten inte fastslagits i en slutlig dom förklarade domstolen i ett fall klagomål under artikel 1 i protokoll nr. 1 för inadmissible och fann i ett annat fall att det inte skett någon kränkning.
Se även härunder målen Smoleanu resp. Lindner och Hammermayer mot Rumänien och Wittek mot Tyskland.

E m.fl. mot UK
Socialtjänstens underlåtenhet att vidta åtgärder för att ge barn som utsatts för övergrepp skydd mot fortsatta övergrepp stred mot artikel 3 och avsaknaden av rättsmedel för att pröva socialtjänstens ansvar kränkte artikel 13.

Buchen mot Tjeckien
Olika pensionsvillkor för skilda grupper av tidigare anställda i försvaret stred mot artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Radaj m.fl. mot Polen
Oklara regler om granskning av fånges post kränkte artikel 8.

Marziano mot Italien
Domstols beslut innehöll beskrivning av misstankar men inte något uttalande om skuld och kränkte inte artikel 6.1 och 2.

Lavents mot Lettland
Lång häktningstid och utdraget förfarande med besöksförbud och granskad post inför olaglig domstol som bl.a. uttalat sig om svarandens skuld före dom kränkte artiklarna 5.3 och 4, 6.1 och 2 samt artikel 8.
Se även härunder målet Dalkiliç mot Turkiet beträffande lång häktningstid.

Nowicka mot Polen
Beslut att häkta en peson i syfte att kunna genomföra en psykiatrisk undersökning kränkte artikel 5.1 och starkt begränsade besök kränkte artikel 8.

Berger mot Frankrike
Vägran att ta upp mål i kassationsdomstol stred inte mot artikel 6.1 men att inte sända ut domarrapport kränkte principen om parternas likställdhet och nämnda artikel.

Hoppe mot Tyskland
Avsaknad av muntlig förhandling i mål om vårdnad och umgängesrätt kränkte inte artiklarna 6.1 och 8.

Küçük mot Turkiet
Fällande dom för bok med kritik mot myndigheterna kränkte yttrandefriheten.

Craxi mot Italien (nr. 2)
Täta förhandlingar skadade inte försvaret men avsaknad av möjlighet att korsförhöra vittnen kränkte artikel 6.1 och 3 d).

Dicle för DEP (Demokratiska partiet) mot Turkiet
Upplösning av demokratiskt parti var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte artikel 11.

Waite mot U K
Avsaknad av muntlig förhandling kränkte artikel 5.4 och när det saknades möjlighet att få ersättning för den kränkningen kränktes även artikel 5.5.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar



Högsta domstolens beslut den 4 november 2002 att ge prövningstillstånd i mål Ö6519-00Frågan om svensk domstol är behörig att pröva fråga om skadestånd för brott mot Europakonventionen kommer att prövas sedan Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd.

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens beslut den 5 november 2002 att ge prövningstillstånd i mål 5563--5565-2002Rätten till rättshjälp i skattemål där fråga är om skattetillägg kommer att prövas.

ALLMÄNT


Domstolen meddelade under oktober 2002 totalt 63 domar, varav två i Grand Chamber. 52 ansökningar förklarades admissible och 2 227 inadmissible. 31 ansökningar avskrevs och 201 kommunicerades. Totalt under perioden januari - oktober 2002 har domstolen meddelat 701 domar, 465 ansökningar har förklarats admissible och 12 960 inadmissible. Sammanlagt har 365 avskrivningsbeslut meddelats och i 1188 fall har beslut fattats om kommunicering. Beträffande domstolens arbetsbelastning och om åtgärder för att förbättra situationen, se artikel angiven under rubriken Litteratur.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Nagy mot Rumänien
(Ansökan nr. 32268/96, dom den 26 november 2002)
Canciovici m. fl. mot Rumänien
(Ansökan nr. 32926/96, dom den 26 november 2002)
Dragnescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 32936/96, dom den 26 november 2002)
Gavrus mot Rumänien
(Ansökan nr. 32977/96, dom den 26 november 2002)
Mosteanu m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr 22176/96, dom den 26 november 2002)
Domarna finns endast på franska.

Upphävande av lagakraftvunnen dom om rätt till egendom stred mot artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1. När äganderätten inte fastslagits i en slutlig dom förklarade domstolen i ett fall klagomål under artikel 1 i protokoll nr. 1 för inadmissible och i ett annat fall att det inte skett någon kränkning.

Alla fem målen gällde personer, N, D, G, C och M, som fört talan för att återfå egendom som förstatligats enligt en lag från 1950. Alla fem hade framgång i de lägre instanserna. Högre instans undanröjde emellertid domarna med motiveringen att domstolarna saknade behörighet att pröva frågan. - I Europadomstolen åberopades i alla fem fallen artikel 6.1 (rätt till en rättvis rättegång) och artikel 1 i protokoll nr 1. I fallet M åberopades dessutom att de klagande vägrats prövning av en oberoende och opartisk domstol.

Domstolen fann i målen N, D och G att Högsta domstolens beslut att undanröja lagakraftvunna domar stred mot rättssäkerhetsprincipen. Vidare var beslutet om att de nationella domstolarna saknade behörighet inte förenligt med rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför i dessa mål enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - I målen C och M hade underinstansernas domar inte vunnit laga kraft. Andra instans hade emellertid förklarat att den saknade behörighet och det beslutet stod i strid med rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt även i dessa mål att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålen enligt artikel 1 i protokoll nr. 1 erinrade domstolen i fallen N, D och G om att äganderätten fastställts genom lagakraftvunna domar och att Högsta domstolens domar innebar ett de berövats sin egendom utan lämplig ersättning. Domstolen fann att den jämvikt som skall råda mellan det allmänna intressets krav och skyddet för den enskildes grundläggande rättigheter hade rubbats och att de klagande fått bära en alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt att det i dessa fall skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr. 1.

I de övriga två målen konstaterade domstolen att C och M inte fått sin äganderätt fastställd genom ett slutligt beslut som inte kunde angripas. De hade därför inte haft någon "egendom". En enig domstol förklarade därför C:s klagomål för inadmissible eftersom inhemska rättsmedel inte hade uttömts och fann i fallet M att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

När det slutligen gällde M:s klagomål om att Högsta domstolen inte varit oberoende fann domstolen att uttalanden som gjorts av Rumäniens president varit riktade till myndigheterna och att det inte fanns något stöd för att de påverkat de domare som prövat M:s mål. Enbart det förhållandet att lägre domstolar tillämpade Högsta domstolens praxis medförde inte att dessa domstolar inte kunde göra en oberoende prövning av målen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Se vidare liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02 och 10/02.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Surpaceanu ./. Rumänien, dom 2002-05-21
Vocaturo ./.. Italien, dom 1991-05-24
G. ./. Italien, dom 1992-02-27
Pandolfelli o. Palumbo ./. Italien, dom 1992-02-27
Ciobanu ./. Rumänien, dom 2002-07-16
Pretto ./. Italien, kommissionens beslut 1979-07-11
Kozlova o. Smirnova ./. Lettland, beslut 2001-10-23
Malhous ./. Tjeckien, beslut 2000-12-13
Mayer m.fl. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1996-03-04
Prince Hans Adam II av Liechtenstein ./. Tyskland, beslut 2001-07-12
Lupulet ./. Rumänien, kommissionens beslut 1996-05-17  
Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22

Smoleanu mot Rumänien
(Ansökan nr. 30324/96, dom den 3 december 2002)
Lindner och Hammermayer mot Rumänien
(Ansökan nr. 35671/97, dom den 3 december 2002)
Domarna finns endast på franska.

Europadomstolen har den 3 december 2002 avgjort ytterligare två mål avseende liknande frågor som i målen närmast ovan. Domstolen fann i båda målen att det skett en kränkning av artikel 6.1 men däremot inte någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Wittek mot Tyskland
(Ansökan nr. 37290/97, dom den 12 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen har i detta mål prövat en med ovan nämnda mål likartad fråga om återgång av egendom. I detta fallet gällde det egendom i forna Östtyskland som varit föremål för viss särskild reglering. Domstolen fann i detta målet att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

E m.fl. mot UK
(Ansökan nr. 33218/96, dom den 26 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Socialtjänstens underlåtenhet att vidta åtgärder för att ge barn som utsatts för övergrepp skydd mot fortsatta övergrepp stred mot artikel 3 och avsaknaden av rättsmedel för att pröva socialtjänstens ansvar kränkte artikel 13.

De klagande i målet är systrarna e, K och T samt deras bror H. Efter faderns död 1965 sammanbodde deras mor med WH. I november 1976 hittades E, då 16 år, halvt medvetslös efter att ha tagit en överdos. Hon hävdade att WH slagit henne och skrikit åt henne och att hon blivit så upprörd att hon försökt ta sitt liv. I januari 1977 rymde L. Då 13 år, hemifrån sedan WH, enligt hennes uppgifter, försökt våldta henne. WH anhölls och förklarade sig skyldig. Han släpptes och återvände till hemmet och dömdes senare till två års övervakning. Under november 1988 anmälde E, L och T till polisen att de utsatts för övergrepp av WH. Han åtalades och dömdes för allvarliga övergrepp mot alla tre flickorna under vissa angivna perioder. Han dömdes i juli 1989 till två års fängelse villkorligt varvid beaktades bl.a. att han då bodde på annat håll och m.h.t. att flertalet övergrepp skett innan han dömdes första gången 1977. Först nu blev flickorna medvetna om den tidigare domen som ställde WH under övervakning med villkor att han inte fick bo i deras hem. Omkring 1992-1993 sökte syskonen skadestånd och hävdade bl.a. följande.

E: att hon från 6-7 års ålder under 10 år utsatts för sexuella övergrepp från WH vilket medförts att hon fått allvarliga problem, gjort ett flertal självmordsförsök och utvecklat allvarliga alkoholproblem. Enligt ett psykiatriskt utlåtande från april 1992 uppvisade hon symtom på allvarliga post-traumatiska störningar.

L: att hon från 5-6 årsåldern utsatts för sexuella övergrepp och fysiskt våld från WH under åren 1969-1979. WH hade bl.a. tvingat henne till oralt sex och tvingat henne och syskonen att slå varandra med kedjor och piskor. Från det hon var 11-12 år hade WH vid flera tillfällen haft samlag med henne. Enligt ett psykiatriskt utlåtande från april 1992 hade hon förutom mardrömmar och sömnsvårigheter symptom på samma diagnos som E.

H: att han utsatts för fysiskt våld och hot om våld från det han var 6-7 år. WH hade slagit honom i magen och slängt honom mot en vägg. Enligt ett psykiatriskt utlåtande från juni 1992 hade han långvariga relationsproblem, dåligt självförtroende och personlighetsproblem.

T: att hon under 1971-19889 utsatts för sexuella och fysiska övergrepp och att hon vid 14 års ålder tvingats till samlag med WH. I den psykiatriska bedömningen angavs samma symtom som beträffande systrarna inklusive bl.a. rädsla, misstro och depression.

Den brittiska brottsskadenämnden tillerkände E, L och T 25 000 GBP i skadestånd. Systrarna begärde också att myndigheternas ansvar skulle utredas men deras begäran avvisades. - I Europadomstolen hävdade syskonen att den lokala myndigheten brustit när det gällde att skydda dem från styvfadern och att de saknat rättsmedel för att få detta prövat. De åberopade artiklarna 3, 8 och 13.

I fråga om artikel 3 noterade domstolen att regeringen inte bestritt syskonens uppgifter. E, L och T hade tillerkänts en stor ersättning och därigenom hade anklagelserna för långvariga övergrepp godtagits. H hade inte fått någon ersättning och WH hade inte ställts inför rätta för övergrepp mot honom. H hade inte heller sagt något om fysiska övergrepp förrän ganska sent. Hans anklagelser stöddes emellertid av systrarna och var förenliga med det som uttalats i den psykiatriska rapporten. Domstolen fann därför att alla fyra barnen utsatts för sådana övergrepp som de påstått. De sociala myndigheterna torde ha varit medvetna om att förhållandena i familjen innefattade sexuella och fysiska övergrepp på barnen från WH och att han, trots villkoret i övervakningsbeslutet, fortsatte att ha nära kontakt med familjen och barnen. Även om de sociala myndigheterna inte känt till att han under den tiden utsatte barnen för övergrepp borde de ha insett att det kvarstod en potentiell risk för barnen. Det förhållandet att man vid den aktuella tidpunkten inte hade samma kunskap som i dag om hur en förövare av sexuella övergrepp trakasserar barn inom en familj saknade betydelse i målet, eftersom socialtjänsten visste att det skett övergrepp som lett till en fällande dom och haft skyldighet att kontrollera hur förövaren skötte sig efter domen. Trots detta hade socialtjänsten inte vidtagit några åtgärder som gjorde det möjligt att upptäcka problemens faktiska omfattning och att förhindra fortsatta övergrepp. Det mönster i form av avsaknad av utredning samt bristande kommunikation och samarbete som myndigheterna visade måste anses ha haft en betydande inverkan på händelseutvecklingen. Om myndigheterna hade tagit sitt ansvar och agerat därefter kunde ytterligare övergrepp kunnat undvikas. I vart fall kunde risken för vidare skador ha minimerats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

När det gällde artikel 13 konstaterade domstolen att även om de tre flickorna fått skadestånd kunde brottsskadenämnden inte anses tillhandhålla ett instrument för att pröva socialtjänstens ansvar för försummelse gentemot barnen. Dessutom hade H inte fått något skadestånd och ersättningen hade inte beräknats med beaktande av eventuell ekonomisk skada p.g.a. övergreppen. Även om ett klagomål till den lokale ombudsmannen kunde lett till att socialtjänstens handlande granskades hade resultatet därav inte varit bindande, eftersom ombudsmannen bara kunde lämna rekommendationer. Om de klagande hade väckt talan i dag hade de kunnat hävda ett berättigat anspråk enligt nationell lag förstärkt av konventionens regler. Domstolen var emellertid inte övertygad om att så varit fallet 1996. En juridisk prövning skulle dessutom endast ha kunnat avse socialtjänstens agerande vid den aktuella tidpunkten och barnen var då inte i en sådan situation att de kunnat använda ett sådant rättsmedel. De hade därför inte haft tillgång till ett rättsmedel för att få en prövning av sina anklagelser om att den lokala myndigheten inte skyddat dem från en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
A ./. U K, dom 1998-09-23
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04

Buchen mot Tjeckien
(Ansökan nr. 36541/97, dom den 26 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Olika pensionsvillkor för skilda grupper av tidigare anställda i försvaret stred mot artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Buchen, B, var soldat och utnämndes 1982 till militär domare. Genom den tjeckiska konstitutionen som trädde i kraft den 1 januari 1993 avskaffades militärdomstolarna. B fick avsked och var enligt lagen berättigad till pension och avgångsvederlag. I december 1993 gick han med på en förflyttning till en domstol i Ostrava med tillträde den 1 januari 1994. I enlighet med den nationella lagen sköts pensionsutbetalning genom beslut upp till dess hans tjänstgöringstid som domare löpte ut. B överklagade utan framgång till försvarsdepartementet. Tillsammans med nio andra personer i samma situation väckte B talan i domsstol om att departementets beslut skulle undanröjas men fick avslag. - I Europadomstolen åberopade B artikel 14 och artikel 1 i protokoll nr. 1 och hävdade att den uppskjutna betalning utgjorde ett ingrepp i hans rätt till sin egendom som var diskriminerande i förhållande till personer som tidigare tillhört försvarsmakten och som befann sig i samma situation som han själv men som fick ut sin pension samt att det saknades en objektiv och rimlig grund för en sådan åtskillnad.

Domstolen konstaterade att regeringen medgett att åtminstone två kategorier av tidigare försvarsanställda fortlöpande erhöll pension, nämligen tidigare militärdomare och militära åklagare som blivit ordinarie domare. Domstolen fann att det ostridigt fanns en årskillnad mellan olika grupper av tidigare försvarsanställda när det gällde utbetalning av pensioner. Regeringens argument var att en sådan åtskillnad var berättigad m.h.t. att vissa personer haft svårigheter att byta arbete vilket krävt betydande ansträngningar. Medan andra som var i samma situation som B haft förmånen av arbetstrygghet och automatisk omplacering. Domstolen fann att det kriterium som hänförde sig till ansträngningar och initiativ att söka arbete var subjektivt och det kunde inte berättiga en åtskillnad mellan personer med likartade förhållanden. Även med beaktande av de ramar som staten har när det gäller att kontrollera egendom hade regeringen inte förmått visa att den aktuella åtskillnaden var berättigad. Det saknades alltså en objektiv eller rimlig grund för att behandla olika grupper av tidigare försvarsanställda på skilda sätt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1 och att det inte var nödvändigt att pröva sistnämnda artikel särskilt.

HÄNVISNINGAR
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22

Radaj m.fl. mot Polen
(Ansökningar nr. 29537/95 och 35453/97, dom den 28 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Oklara regler om granskning av fånges post kränkte artikel 8.

Radaj, R, satt häktad och två brev till honom i mars och maj 1996 från Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter öppnades och lästes av fängelsemyndigheten och översändes därefter till den tingsrätt som handlade brottmålet mot R, där de också lästes. R begärde vid två tillfällen hos presidenten för domstolen att få förklarat den lagliga grunden för att hans brev öppnades och lästes. Han fick till svar bl.a. att artikel 8 inte hindrar att häktades post censureras, vilket också var tillåtet enligt nationell lag. - I Europadomstolen klagade R över att hans brev hade öppnats och lästs av såväl fängelsemyndigheten som av tingsrätten.

Domstolen konstaterade att polsk lag vid den aktuella tidpunkten tillät att fångars post öppnades och lästes av de ifrågavarande myndigheterna. Det gjordes inte någon skillnad beroende på vilka kategorier av personer som fången brevväxlade med. Myndigheterna var inte heller skyldiga att ange skälen för sitt beslut. Det saknades vidare principer för hur post skulle kontrolleras och inom vilka tidsramar det fick ske. En fånge kunde inte heller ifrågasätta på vilket sätt och i vilken omfattning dessa bestämmelser tillämpades. Domstolen fann att den polska lagen vid den aktuella tidpunkten inte tillräckligt klart angav hur myndigheterna fick använda sitt gottfinnande när det gällde att kontrollera fångars post. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Di Giovine ./. Italien, dom 2001-07-26
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04

Marziano mot Italien
(Ansökan nr. 45313/99, dom den 28 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstols beslut innehöll beskrivning av misstankar men inte något uttalande om skuld och kränkte inte artikel 6.1 och 2.

Marziano, M, var gift med S och de hade en dotter, född 1989. S ansökte om skilsmässa under 1993 och fick då vårdnaden om dottern. M fick rätt till umgänge. Under 1994 anmälde S sin förre make för sexuellt övergrepp på barn. Sedan förundersökningen avslutats begärde åklagaren att undersökningsdomaren skulle lägga ned målet, eftersom bevisningen mot M var otillräcklig. Domaren vägrade och fortsatte med bl.a. förhör med flickan, som till stor del bekräftade att hon blivit ofredad av fadern. Genom ett beslut i april 1998 lade undersökningsdomaren dock ned målet mot M med motiveringen att barnets berättelse huvudsakligen var sann men att den också innehöll motsägelser och att M därför inte skulle kunna fällas. M väckte därefter flera gånger talan för att få utökat umgänge. - I Europadomstolen åberopade han artikel 6.1 och 2 och hävdade att han inte fått en rättvis rättegång p.g.a. vissa uttalanden i undersökningsdomarens beslut. Han menade att han förklarats skyldig utan att ha fått en rättegång och utan att oskuldspresumtionen tillämpats. Han framhöll att beslutet haft en negativ effekt på bedömningen av hans ansökningar om utökat umgänge.

Domstolen konstaterade att de ifrågasatta uttalandena hade gjorts under ett brottmålsförfarande och att de utgjort en del av skälen för ett beslut som gällde om förfarandet skulle fortsättas eller läggas ned. Även om han inte instämde i åklagarens rättsanalys, hade undersökningsdomaren förklarat varför han bifallit åklagarens begäran och beslutat avbryta förfarandet. Eftersom deras skilda uppfattningar hänförde sig till fakta och bedömningen därav, var det helt normalt att domaren nämnt dessa fakta i sitt beslut. Domstolen fann att beslutet i fråga beskrev misstankar och att det inte innehöll något konstaterande av skuld. Oskuldspresumtionen hade därför inte kränkts. Vidare hade M i ett kontradiktoriskt förfarande haft möjlighet att lägga fram argument till stöd för sina yrkanden och det hade därför inte varit omöjligt för honom att utöva sina rättigheter i fråga om försvar. Beträffande M:s klagomål avseende negativa effekter på hans ansökningar om umgänge framhöll domstolen att det förevarande målet endast avsåg det brottmålsförfarande som avslutades genom beslutet i april 1998. Domstolen fann sammanfattningsvis med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 2.

Skiljaktig mening
Skiljaktig var bl.a. ordföranden i målet, den grekiske domaren Rozakis, som ansåg att domstolens uttalanden i målet Daktaras mot Litauen (42095/98) var direkt tillämpliga i målet. Han ansåg att undersökningsdomarens uttalande om att flickan talat sanning innebar att han ansåg att M var skyldig och att oskuldspresumtionen därmed hade kränkts.

HÄNVISNINGAR
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-10-10
Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26 (jfr nr 4/02)
Leutscher ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Englert ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Nölkenbockhoff ./. Tyskland, dom 1987-08-25

Lavents mot Lettland
(Ansökan nr. 58442/00, dom den 28 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Lång häktningstid och utdraget förfarande med besöksförbud och granskad post inför olaglig domstol som bl.a. uttalat sig om svarandens skuld före dom kränkte artiklarna 5.3 och 4, 6.1 och 2 samt artikel 8.

Lavents, L, var styrelseordförande i Lettlands största bank. Banken trädde i likvidation, vilket orsakade stor skada på statsfinanserna och ledde till att hundra tusentals personer ruinerades. L misstänktes för ett sabotagebrott p.g.a. att han godkänt en överföring på ca 139 millioner euro till en rysk bank, som skulle göra en motsvarande utbetalning i ryska statsobligationer. L anklagades också för bedrägliga handlingar i syfte att skapa en bild av att banken var stabil och framgångsrik. L förklarades formellt för misstänkt i juni 1995 och efter förhör häktades han månaden därefter i avvaktan på rättegång. Trots L:s överklaganden förlängdes häktningsbeslutet ett flertal gånger. Under häktningstiden fick L föras till sjukhus två gånger p.g.a. hjärtproblem. Målet var utsatt till förhandling i juni 1997 i tingsrätten i Riga. Rätten avslog L:s begäran om att bli frisläppt med motiveringen att han var anklagad för allvarliga brott och att hans hälsotillstånd inte krävde att de försiktighetsåtgärder som vidtagits mot honom ändrades. Sedan L fått en hjärtattack under förhandling i oktober 1997 placerades han i husarrest och förbjöds därvid att lämna sin lägenhet. Dagen efter detta beslut publicerades ett uttalande av premiärministern och justitieministern där de uttryckte sitt missnöje med de ändring som gjorts i fråga om försiktighetsåtgärderna beträffande L. Följande dag avträdde de tre domare som handlade målet mot L m.h.t. "regeringens och allmänhetens påtryckningar" och målet flyttades över till en annan sammansättning i tingsrätten. Efter beslut av en domare blev L:s post granskad, en åtgärd som gäller alltjämt. I september 1998 överfördes L till fängelse. Han gav in nio ansökningar om att bli frisläppt, vilka alla avslogs med hänvisning till att det var nödvändigt att hålla honom fängslad p.g.a. hans karaktär och de allvarliga anklagelserna. L:s hälsotillstånd medförde ytterligare sjukhusvistelse, både inom och utom fängelset och han vägrades då besök av sin familj. Under rättegången anklagade L rättens ordförande , fru S, och de två andra domarna för jäv och för att undanhålla bevisning som talade för ett frikännande. De två övriga domarnas beslut att fru S skulle avträda från målet upphävdes av Högsta domstolen den 14 december 1999 på åklagarens begäran. Jävsfrågan återvisades till tingsrätten där den avslogs av rätten i samma sammansättning som tidigare och med fru S som ordförande. Fru S gjorde under november och december 1999 olika uttalanden till pressen där hon bl.a. kritiserade försvarets agerande och antydde utgången i målet. Hon uttryckte också förvåning över att L vidhöll sitt bestridande av anklagelserna och uppmanade honom att bevisa sin oskuld. L dömdes i december 2001 till nio års fängelse. Hans överklagande har ännu inte avgjorts. - I Europadomstolen åberopade L artikel 5.3 och 4 och klagade över den långa häktningstiden, mer än sex år, och över att han inte fått en effektiv prövning av häktningsbesluten. Han åberopade vidare artikel 6.1 och 2 och hävdade att han inte fått en prövning inom rimlig tid av en oberoende och opartisk domstol samt att fru S:s uttalanden stred mot oskuldspresumtionen. Slutligen klagade han över att hans post granskats och över besöksförbudet för hans familj under viss tid och åberopade artikel 8.

Domstolen noterade att L såväl under den tid han tillbringat i husarrest som den tid han varit på sjukhus fått sin rörelsefrihet så starkt begränsad att det var att jämställa med häktningstiden i fängelse. Domstolen kunde emellertid inte pröva annat än tiden efter den 27 juni 1997, då konventionen trädde i kraft i Lettland. Vid prövningen av om häktningstiden var skälig kunde domstolen dock beakta den tid L redan suttit häktad. Vidare noterades att sedan konventionen trätt i kraft hade tingsrätten vid nio tillfällen avslagit L:s ansökningar om frisläppande med mycket abstrakta och kortfattade skäl och endast hänvisat till i lagen angivna kriterier. Sådana skäl kunde enligt domstolens mening inte berättiga fortsatt häktning och var inte hållbara när det gällde kravet på skyndsamhet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 5.3.

I fråga om klagomålet enligt artikel 5.4 gjorde domstolen samma konstaterande som i det föregående beträffande prövningen av förhållande efter konventionens ikraftträdande, vilket innebar att det endast var effektiviteten av domstolsförfarandet som kunde undersökas. Domstolen erinrade om att oberoende och opartiskhet är oundgängliga inslag i begreppet "domstol", var det än förekommer i konventionen och tillade att en domstol alltid måste ha tillkommit enligt lag för att inte sakna behörighet att pröva de mål som väcks av enskilda i ett demokratiskt samhälle. Tingsrätten i Riga skulle pröva målet i sak och hade också haft att pröva L:s ansökningar om frisläppande. Domstolen fann att L inte fått en prövning av en opartisk domstol och att den sammansättning av domstolen som prövade hans mål inte kunde anses tillkommen enligt lag när det gällde tiden efter den 14 december 1999. Domstolen fann därför enhäligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

När det gällde artikel 6.1, rätt till prövning inom rimlig tid, konstaterade domstolen att förfarandet börjat när L först förhördes som misstänkt den 1 juni 1995 och att det avslutades när L dömdes i första instans den 28 december 2001. Även om endast tiden efter konventionens ikraftträdande kunde prövas, skulle även det stadium på vilket förfarandet då befann sig beaktas. Målet var visserligen mycket svårt och omfattande fördröjningar hade orsakats av L:s hälsotillstånd. L kunde dock inte lastas för detta eftersom de var resultatet av force majeure. Domstolen noterade att det gått 10 månader och 28 dagar från det att de första domarna avträdde från målet och åberopade påtryckning från regeringen till det att målet flyttades över på en annan sammansättning. Någon förklaring hade inte lämnats till detta dröjsmål. De rättsliga myndigheterna hade inte handlat med den skyndsamhet som krävs. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att beslutet att fru S skulle träda tillbaka hade upphävts och att det i strid med Högsta domstolens instruktioner hade återlämnats till samma sammansättning i tingsrätten. Vidare hade de två domare, vars beslut undanröjts, enligt lagen varit förhindrade att sitta på målet. Sammansättningen i tingsrätten hade därför inte tillkommit enligt lag. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva om domstolen varit oberoende.

När det gällde fru S:s uttalanden till pressen fann domstolen att därav framgick att hon var övertygad om att L var skyldig. Hon hade t.o.m. föreslagit att han skulle visa att han var oskyldig. En sådan attityd är inte förenlig med oskuldspresumtionen, som är en grundläggande princip i en demokratisk stat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel 6.2.

Granskningen av L:s post innebar enligt domstolen ett ingrepp i hans rätt till respekt för sin korrespondens. Beslutet hade fattats av en domare i enlighet med gällande lag som tillät en sådan åtgärd när någon anklagades för särskilt allvarliga brott. En sådan regel lämnade, enligt domstolen, de nationella domstolarna alltför stort utrymme genom att endast ange vissa brottstyper utan att ange hur länge åtgärden fick pågå eller på vilka grunder den kunde vidtas. Granskningen av L:s post beslöts 1997 och pågick alltjämt. Den tillämpade lagen angav inte med tillräcklig klarhet hur och i vilken omfattning myndigheterna fick använda sig av denna möjlighet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

När det slutligen gällde förbudet för L att ta emot besök av sin familj fann domstolen att detta innebar ett ingrepp i hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Denna åtgärd hade vidtagits med stöd av ett ministerbeslut. Den lettiska konstitutionsdomstolen hade emellertid i december 2001 förklarat att ett ingrepp i en persons rättigheter enbart med stöd av ett ministerbeslut var oförenligt med konventionen. Det fanns därför anledning att ifrågasätta om den aktuella åtgärden hade haft stöd i lag. L:s hustru och dotter hade inte tillåtits besöka honom under tre perioder, den längsta nästan ett år och elva månader lång. Förbudet hade dessutom varit ovillkorligt. Domstolen noterade att L inte utnyttjat den tid han haft husarrest och då han haft obegränsad kontakt med familjen till att försvåra eller hindra utredningen. Domstolen fann därför att det för att uppnå det legitima syfte som kan ha åsyftats inte varit nödvändigt att tillgripa en så långtgående åtgärd. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening
Den estniske domaren Maruste hade delvis en annan mening. Han ansåg att domstolen, trots att regeringen inte gjort någon sådan invändning, egentligen inte bort pröva målet, eftersom inhemska rättsmedel inte var uttömda - processen pågick ju alltjämt i nationell domstol. Eftersom två medåtalade till L hade flytt landet hade myndigheterna inte annat val än att hålla L fängslad och isolerad och det hade därför enligt hans mening m.h.t. de exceptionella förhållandena inte skett någon kränkning av artiklarna 5.3 och 6.1. Det hade visserligen skett ingrepp i L:s rätt till respekt för korrespondens och familjeliv men dessa ingrepp hade haft stöd i lag och varit nödvändiga för att uppnå ett legitimt syfte, dvs. att förhindra all kontakt mellan L och hans medåtalade. Ingreppen var också nödvändiga i ett demokratiskt samhälle när det gällde att säkerställa att det rättsliga förfarandet kunde genomföras och för att tillvarata andras intressen, särskilt intresset för de personer som drabbats av bankens brister. Det hade därför enligt hans mening inte heller skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Mancini ./. Italien, dom 2001-08-02
D. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1987-12-09
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Trzaska ./. Polen, dom 2000-07-11
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26
Muller ./. Frankrike, dom 1997-03-17
Scott ./. Spanien, dom 1996-12-18
Matznetter ./. Österrike, dom 1969-11-10
B. ./. Österrike, dom 1990-03-28

Artikel 5.4
Svinarenkov ./. Estland, beslut 2000-02-15
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12
Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26
D.N. ./. Schweiz, dom (GC) 2001-03-29

Artikel 6.1 - rimlig tid
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27
Ringeisen ./. Österrike, dom 1971-07-16
Foti m.fl. ./. Italien, dom 1982-12-10
Sari ./. Turkiet och Danmark, dom 2001-11-08
Martins o. Garcia Alves ./. Portugal, dom 2000-11-16
Mitap o. Müftüoglü ./. Turkiet, dom 1996-03-25
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Hozee ./. Nederländerna, dom 1998-05-22
C.P. m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-10-18
Zawadzki ./. Polen, dom 2001-12-20
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Salesi ./. Italien, dom 1993-02-26
Bottazzi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28

Artikel 6.1 -laglig domstol
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Buscarini ./. San Marino, beslut 2000-05-04
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Zand ./. Österrike, kommissionens rapport 1978-10-12
Rossi ./. Frankrike, kommissionens beslut 1989-12-06
T.S. o. F.S. ./. Italien, kommissionens beslut 1990-09-06
Findlay ./. UK, dom 1997-02-25  
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
Academy Trading Ltd.m.fl. ./. Grekland, dom 2000-04-04
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07

Artikel 6.2
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25

Artikel 8
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
M. o. R. Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15
Messina ./. Italien (no 2), dom 2000-09-28
Kalashnikov ./. Ryssland, beslut 2001-09-18
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11

Dalkiliç mot Turkiet
(Ansökan nr. 25756/94, dom den 5 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen har även i detta mål prövat frågor liknande dem i närmast föregående mål om lång häktningstid och om förhållandena i turkiska säkerhetsdomstolar. Domstolen fann i detta mål att det skett en kränkning av artikel 5.3, 4 och 5.

Nowicka mot Polen
(Ansökan nr. 30218/96, dom den 3 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att häkta en peson i syfte att kunna genomföra en psykiatrisk undersökning kränkte artikel 5.1 och starkt begränsade besök kränkte artikel 8.

Nowicka, N, ärvde en andel på 25 % av ett hyreshus och ett landområde i Lodz och utsågs att förvalta fastigheten. Hon uppmanade därför den förre förvaltaren, HD, att upphöra med att ta upp hyror, vilket denne vägrade. HD väckte talan i ett brottmål mot N p.g.a. att hon upplyst en bank om att han fått ett lån i banken under falska förespeglingar och att han gjort avbetalningar med pengar som kom från hennes egendom. Under rättegången begärde domstolen uppgifter om N:s bakgrund och psykiska hälsa och då hon inte infann sig till en av domstolen beordrad psykiatrisk undersökning häktades hon för att hennes samverkan skulle säkerställas. Hon undersöktes men de läkare som genomförde undersökningen ansåg inte att de kunde uttala sig efter bara en undersökning. Domstolen beslöt därför att hon skulle tas in på sjukhus för vidare undersökning. Då hon inte infann sig häktades hon igen. Hon tilläts ett besök i månaden av sin dotter. N genomgick vidare psykiatrisk undersökningar under tiden 19 april - 26 maj 1995, vilka resulterade i bedömningen att hon inte visade symtom på vare sig mental ohälsa eller efterblivenhet. Vidare sades att hon hade en paranoid personlighet och att hon hade förstått vad hon gjorde vid tidpunkten för det påstådda brottet. - I Europadomstolen klagade N över kränkningar av artikel 5.1 och av artikel 8.

Domstolen noterade att N vid det första tillfället varit häktad under åtta dagar och att hon före den andra undersökning varit häktad 28 dagar. De rent tekniska skäl som regeringen hade åberopat berättigade inte att hon hölls i häkte så lång tid. Myndigheterna hade därför inte kunnat göra en avvägning mellan intresset av att den aktuella skyldigheten genomfördes och vikten av hennes rätt till frihet. N hade vidare hållits häktad efter undersökningarna, en resp. åtta dagar. Regeringen hade inte förmått lämna någon förklaring härtill. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

När det gällde begränsningen av dotterns besök konstaterade domstolen att även om häktningen i sig skett i det legitima syftet att förhindra brott och att skydda andras hälsa och rättigheter, så kunde begränsningen av besöken inte anses ha skett i eller vara proportionerligt till ett legitimt syfte. Regeringen hade inte heller visat att åtgärden var berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
McVeigh m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1981-03-18
Johansen ./. Norge, kommissionens beslut 1985-10-14
D.G. ./. Irland, dom 2002-05-16 (jfr nr. 6/02)
Matter ./. Slovakien, dom 1999-07-05
Berlinski ./. Polen, beslut 2001-01-18

Berger mot Frankrike
(Ansökan nr. 48221/99, dom den 3 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Vägran att ta upp mål i kassationsdomstol stred inte mot artikel 6.1 men att inte sända ut domarrapport kränkte principen om parternas likställdhet och nämnda artikel.

Berger, B, väckte en brottmålstalan mot ett företag p.g.a. ej avslutade renoveringsarbeten. Målet lades ned eftersom undersökningsdomaren fann att det var fråga om ett civilt mål. B klagade men i sista hand kassationsdomstolen fann att hon inte visat att hon fyllde villkoren för att få föra talan där. - I Europadomstolen åberopade hon artikel 6.1och hävdade att hon inte fått en rättvis rättegång och att kassationsdomstolens beslut hade inkräktat på hennes rätt till domstolsprövning. Hon klagade också över att hon inte fått ta del av den rapporterande domarens rapport.

Domstolen konstaterade att B kunnat ta reda på vilka regler som gällde för att få en talan upptagen i kassationsdomstolen genom att läsa lagen. Vidare hade kassationsdomstolen när den förklarade att hennes talan inte kunde tas upp till prövning granskat lagligheten av det överklagade beslutet. B hade vidare kunnat föra talan om ersättning för sin förlust i ett civilmål. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 i detta hänseende.

När det gällde att domarens rapport inte sänts till B noterade domstolen mot bakgrund av rapportens betydelse, generaladvokatens roll och konsekvenserna för B av utgången i målet att det uppkommit en obalans som skadade principerna om en kontradiktorisk rättegång och om parternas likställdhet inför rätten. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Bennour ./. Frankrike, beslut 2001-09-13
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31

Hoppe mot Tyskland
(Ansökan nr. 28422/95, dom den 5 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avsaknad av muntlig förhandling i mål om vårdnad och umgängesrätt kränkte inte artiklarna 6.1 och 8.

Hoppe, H, fick med sin hustru i april 1990 en dotter, S. Makarna separerade i december 1992 och S stannade kvar hos modern, som inledde en äktenskapsskillnadsprocess. Genom domstolsbeslut fick H rätt till umgänge med dottern i viss utsträckning. Sakkunniga som uttalat sig i domstolen uppgav att S, då fyra år, var utsatt för en lojalitetskonflikt och att hon inte kunde klara av situationen. H vägrade att godta några inskränkningar i sin umgängesrätt och bedömdes därför inte vissa tillräcklig omsorg om dotterns psykiska hälsa. H fick emellertid med tiden viss utökning av umgänget. I oktober 1994 beviljades äktenskapsskillnad och modern utsågs m.h.t. barnets bästa till vårdnadshavare. H klagade utan framgång och appellationsdomstolen fann att det inte var nödvändigt att hålla förhandling. - I Europadomstolen hävdade H att de nationella domstolarnas beslut i fråga om hans rätt till umgänge och i vårdnadsfrågan kränkte hans rätt till respekt för familjelivet. Han klagade vidare över att han nekats en muntlig förhandling och över att han diskriminerats. Han åberopade artiklarna 6, 8 och 14.

När det gällde artikel 8 framhöll domstolen att de nationella domstolarna noggrant hade prövat frågorna om umgänge och vårdnad och att tingsrätten stött sig på sakkunnigutlåtanden och på den bevisning som parterna anfört vid förhandlingen. Tingsrättens dom hade också fastställts i andra instans. Domstolen var därför övertygad om att de nationella domstolarna handlat inom den ram de hade till sitt förfogande. Eftersom tingsrätten hade hållit en muntlig förhandling där H kunnat framföra sina argument både skriftligen och muntligen fann domstolen att det inte varit nödvändigt att hålla en förhandling även i andra instans. Domstolarna hade handlagt målet med tillbörlig omsorg i enlighet med de krav som följer av artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 8 eller artikel 6.1.

Det hade inte heller framkommit något stöd för anklagelsen att de nationella domstolarna, genom att ställa krav på en gemensam ansökan för att kunna besluta om delad vårdnad, hade behandlat en av de frånskilda föräldrarna på ett diskriminerande sätt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Johansen ./. Norge, DOM 1996-08-07
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
T.P. o. K.M. ./. U K, dom 2001-05-10
W. ./. U K, dom 1987-07-08
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Jan-Åke Andersson ./. Sverige, dom 1991-10-29

Küçük mot Turkiet
(Ansökan nr. 28493/95, dom den 5 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för bok med kritik mot myndigheterna kränkte yttrandefriheten.

Küçük, K, arresterades i december 1992 för att han hade videokassettband med en inspelad intervju med PKK-ledaren Öcalan. Han åtalades med friades, eftersom banden inte spelats upp för allmänheten. I april 1993 gav K ut en bok med titeln " Intervju i en kurdisk trädgård" vari intervjun med Öcalan återgavs. K åtalades för separatistpropaganda och dömdes till två års fängelse och böter. Boken konfiskerades. - I Europadomstolen hävdade K att den fällande domen innebar en kränkning av hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Domstolen konstaterade att den fällande domen och beslaget av boken innebar ingrepp i K:s yttrandefrihet. Domstolen noterade att säkerhetsfrågan i syd-östra Turkiet var känslig och att åtgärderna vidtagits i syfte att skydda territoriell integritet och nationell enighet och säkerhet. Även om boken innehöll ganska frän kritik av de turkiska myndigheterna gav den uttryck snarare för det ställningstagande som gjorts av en av parterna i en konflikt än för en uppmaning till våld. Domstolen fann att boken som helhet inte manade till våld, väpnat motstånd eller uppror. Enligt domstolens mening hade myndigheterna inte tillräckligt beaktat allmänhetens rätt till alternativa former av information eller att få en helhetsbild av situationen i syd-östra Turkiet. Domstolen fann att bokens innehåll sett i perspektivet av allmän säkerhet och ordning inte berättigade ett så allvarligt ingrepp i K:s yttrandefrihet. Den fällande domen och beslaget av boken hade inte skett p.g.a. ett pressande socialt behov och var inte proportionerliga i förhållande till det legitima syftet. Ingreppet kunde därför inte anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Castells./. Spanien, dom 1992-04-23
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC)1999-01-21
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11 
Okçuoglu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Sürek ./. Turkiet (nr 4), dom (GC) 1999-07-08
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Gerger ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Sürek ./. Turkiet (no 3), dom (GC) 1999-07-08

Craxi mot Italien (nr. 2)
(Ansökan nr. 34896/97, dom den 5 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Täta förhandlingar skadade inte försvaret men avsaknad av möjlighet att korsförhöra vittnen kränkte artikel 6.1 och 3 d).

Craxi, C, var partisekreterare i det italienska socialistpartiet och premiärminister i Italien. Sedan han avlidit i januari 2000 har hans änka och barnen övertagit hans talan.

Under 1992 åtalades C tillsammans med ett antal andra personer för ett flertal brott bl.a. redovisningsbrott, olagliga ekonomiska bidrag till partiet, korruption och utpressning. Brotten uppdagades i samband med förhandlingar om sammanslagning av stora företagsgrupper och bildande av nya företag. Rättegångarna var mycket uppmärksammade i pressen. C fälldes i alla mål utom ett och dömdes till fängelsestraff upp till åtta och ett halvt år. I ett mål, Eni-Sai, där C åtalats för korruption, uteblev C från den första förhandlingen p.g.a. dålig hälsa och fara för hans personliga säkerhet. Han var inte heller närvarande vid de övriga 55 förhandlingarna under tiden april-december 1994, eftersom han flyttat till Tunisien. Under förhandlingarna förklarade ett flertal av hans medåtalade att de ville utnyttja sin rätt att tiga. Andra valde att svara på frågor och en utskrift härav tillfördes akten. C dömdes i december 1994 till fem och ett halvt års fängelse. Han överklagade utan framgång och åberopade bl.a. att det varit fel att använda utskrifter av förhör med vittnen som han inte kunnat korsförhöra. I avslagsbeslutet angavs att C inte fällts uteslutande p.g.a. det som framgick av utskrifterna utan att dess vunnit stöd av de vittnen som hörts. - I Europadomstolen åberopade C artikel 6.1, 2 och 3 b) och d) och hävdade att han inte fått tillräcklig tid att förbereda sitt försvar och att han inte kunnat korsförhöra åklagarens vittnen. Han hävdade vidare att den kampanj som bedrivit mot honom i pressen hade påverkat domarna.

Domstolen noterade att ett schema hade upprättats för förhandlingarna i målet Eni-Sai för oktober-december och att det skett i samråd med C:s försvarare. För tiden dessförinnan hade det hållits 38 förhandlingar i stort sett samtidigt som förhandlingar i andra mål där C var åtalad. Vidare konstaterade domstolen att C frivilligt lämnat Italien och därmed valt att inte närvara vid förhandlingarna. Försvaret hade därför skötts av hans advokater. Domstolen fann att det inte visats att försvararna misskött sitt uppdrag. De hade inte lämnat någon förklaring till varför de inte förrän i november 1994 uppmärksammat de nationella myndigheterna på att de hade problem med att förbereda C:s försvar. Inte heller i samband med överklagandet hade de framfört klagomål över att förhandlingarna satts ut så tätt att det skadade försvarets rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6 i detta hänseende.

Domstolen konstaterade vidare att ett vittnesmål som lästs upp i första instans p.g.a. att vittnet inte kunde anträffas inte hade bidragit till den fällande domen. Det förhållandet att det vittnet inte kunnat kallas hade inte hindrat C från att höra andra vittnen och C hade inte visat att det varit nödvändigt att höra just det vittnet för att få fram sanningen. Det var därför inte nödvändigt att undersöka om det vittnet verkligen varit oanträffbart. Det framgick av kassationsdomstolens dom att C fällts på grundval av uttalanden som gjorts före rättegången av personer som senare valde att tiga. C och hans försvarare hade inte haft möjlighet att höra dessa personer och ifrågasätta de uttalande som lades till grund för den fällande domen. Eftersom uttalandena fogats till akten i enlighet med gällande lag, torde C haft liten framgång om han invänt mot att de användes och underlåtenheten att göra en sådan invändning kunde inte anses som ett tyst avstående från rätten till korsförhör. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d) och att det inte var nödvändigt att undersöka om två av vittnena utsatt för påtryckningar av myndigheterna.

Domstolen fann vidare att pressens stora intresse hade väckts bl.a. av C:s framskjutande ställning, det politiska sammanhang i vilket brotten skett samt brottslighetens art och allvar. Det är oundvikligt i ett demokratiskt samhälle att pressen ibland ger ingående kommentarer i ett känsligt mål där högt uppsatta personers moral sätts i fråga. Rätten hade emellertid bestått enbart av professionella domare och C hade fällts i ett kontradiktoriskt förfarande. Även om domstolen funnit att han inte fått en rättvis rättegång fanns det inget som antydde att domarna hade påverkats av de uttalanden som förekommit i pressen. C hade inte heller framlagt någon som helst bevisning för sitt påstående att åklagaren läckt hemliga uppgifter till pressen. Domstolen hade beaktat andra omständigheter som C hade åberopat men inte funnit något som skadat försvarets rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10  
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Kwiatkowska ./. Italien, beslut 2000-11-30
Raniolo ./. Italien, beslut 2002-03-21
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07
R.M.M., F.P. o. L.P. ./. Italien, beslut 2991-01-11
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Lucà ./. Italien, dom 2001-02-27
S. N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr. 7/02)
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 19990-02-21
Akay ./. Turkiet, beslut 2002-02-19
Priebke ./. Italien, beslut 2001-04-05
D'Urso o. Sgorbati ./. Italien, beslut 2001-04-03
Del Giudice ./. Italien, beslut 1999-07-06
Sunday Times (no1) ./. U K, dom 1979-04-26  
Papon ./. Frankrike, beslut 2001-11-19
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Pullicino ./. Malta, beslut 2000-06-15

Dicle för DEP (Demokratiska partiet) mot Turkiet
(Ansökan nr. 25141/94, dom den 10 december 2002)
Domen finns endast på franska.

Upplösning av demokratiskt parti var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte artikel 11.

Dicle, D, var partiordförande i DEP. Partiet, som grundats i maj 1993 efter upplösningen av ett tidigare parti, upplöstes genom beslut av Turkiets konstitutionsdomstol i juni 1994 och D och ytterligare ett antal medlemmar av partiet fick lämna sina platser i parlamentet. Konstitutionsdomstolen angav i sina skäl bl.a. att partiet verkat för det kurdiska folkets oberoende och för bildandet av en kurdisk stat samt att terroristaktioner beskrivits som en kamp för frihet. - I Europadomstolen hävdade D bl.a. att upplösningen av partiet kränkte artikel 11.

Domstolen noterade att konstitutionsdomstolen underlåtit att pröva om DEP:s program och uppbyggnad var laglig och i stället begränsat sin prövning till frågan om dess politiska aktiviteter stred mot gällande bestämmelser samt grundat sitt beslut på endast tre olika partiförklaringar. Domstolen fann att den därför kunde begränsa sin prövning till dessa förklaringar. DEP hade visserligen gjort uttalanden som talade för erkännandet av den kurdiska identiteten och riktat skarp kritik mot regeringens politik i fråga om medborgare av kurdiskt ursprung. Dessa uttalande kunde emellertid inte anses strida mot grundläggande principer. Domstolen erinrade om att om en demokrati skall fungera så måste politiska personer få göra sina förslag kända för allmänheten även om de strider mot regeringens politik och den rådande allmänna opinionen. Även om vissa uttalanden var starkt kritiska mot regeringens handlande gav de inte uttryck för något uttalat stöd för eller godkännande av att våld används i politiska syften. Sådan politisk kritik mot regeringen kunde i sig inte utgöra bevis för att DEP var att jämställa med en väpnad grupp som var inblandad i våldshandlingar. Domstolen var inte övertygad om att partiet haft andra syften än att föra fram sina väljares uppfattning. Det hade därför inte funnits ett pressande social behov av att upplösa partiet. Ett uttalande som den förre partiordföranden gjort i Irak innehöll emellertid ett godkännande av våld som ett politiskt verktyg och en uppmaning att använda våld. I förhållande till det uttalandet fanns det ett påtagligt socialt behov. Det handlade dock om ett enstaka uttalande som gjorts utomlands och på ett annat språk än turkiska av en tidigare ledare för partiet och till åhörare som inte var direkt inblandade i förhållandena i Turkiet. Den skada som talet kunde medföra på nationell säkerhet och allmän ordning i Turkiet var därför begränsad. Talet berättigade därför inte så allvarliga motåtgärder som en upplösning av hela partiet, särskilt inte som talaren redan åtalats. Upplösningen av partiet var därför inte proportionerlig till det åsyftade målet. Domstolen fann därför enhälligt att upplösningen inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr. 5/02)
Lawless ./. Irland, dom 1961-07-01
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Sadak m. fl. ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
Parti de la liberté et de la démocratie (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23 Sürek c. Turquie (no 1)
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08

Waite mot U K
(Ansökan nr. 53236/99, dom den 10 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avsaknad av muntlig förhandling kränkte artikel 5.4 och när det saknades möjlighet att få ersättning för den kränkningen kränktes även artikel 5.5.

Waite, W, dömdes som 16-åring för mord på sin mormor. Han hävdade förgäves att han inte var ansvarig p.g.a. att han varit hemfallen åt att sniffa lim under flera år. Han dömdes till ungdomsfängelse och den del av påföljden som skulle utgöra straff och vara avskräckande bestämdes till tio år. Han släpptes vid 29 års ålder i januari 1994 villkorligt - vilkoret gällde på livstid. Han återfördes till fängelse i juli 1997 p.g.a. narkotikamissbruk, sexuellt umgänge med en minderårig pojke, underlåten kontakt med sin övervakare och självmordsförsök. W släpptes åter i november 1998 men återfördes i december 1999 p.g.a. innehav av ecstacy och cannabis och vistas f.n. på en öppen anstalt. - I Europadomstolen hävdade W att han inte fått en muntlig förhandling när han återfördes till fängelse, att grunderna för återförandet var diskriminerande och saknade samband med det han dömts för samt att han inte kunnat få någon ersättning. Han åberopade artikel 5.1, 4 och 5, artikel 13 och artikel 14.

Domstolen konstaterade att det inte hållits någon muntlig förhandling när W återfördes till fängelse första gången och han hade inte haft möjlighet att korsförhöra vittnen angående anklagelserna att han utgjorde en risk för samhället. Eftersom hans personlighet och mognad var av betydelse för bedömningen av om han var farlig krävdes det enligt artikel 5.4 att det hållits en muntlig förhandling i ett kontradiktoriskt förfarande där han fått juridiskt biträde och möjlighet att kalla och höra vittnen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. Domstolen fann vidare att han vid det aktuella tillfället inte haft någon möjlighet att få ersättning för kränkningen av artikel 5.4 och att det därför skett en kränkning även av artikel 5.5.

När det gällde artikel 5.1 erinrade domstolen om att W:s uppförande redan före återförandet orsakat hans övervakare oro av olika anledningar. Domstolen fann att det avgörande för att återföra W till fängelset varit att han gripits för narkotikainnehav och att han tillstått att hans missbruk var utom kontroll. Det fanns därför anledning att anse honom opålitlig och oförutsägbar. Det fanns ett tillräckligt samband mellan återförandet och det ursprungliga straffet för mord för att göra återförandet berättigat. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

En av anledningarna till att W återfördes till fängelset var hans förhållande till en minderårig pojke. Domstolen noterade att samtycke i ett homosexuellt förhållande kan godtas från 18 års ålder medan det i ett heterosexuellt förhållande godtas från 16 år. När det gällde att bedöma farligheten hos en person som dömts för mord torde det enligt domstolens mening ha varit ofrånkomligt att varje förhållande en sådan person ingått granskades oavsett om det var lagstridigt eller inte. Emellertid tycktes det framförallt ha varit det förhållandet att W gripits för narkotikabrott och hans underlåtenhet att hålla kontakt med sinövervakare som gett anledning till allvarlig oro och även om det sexuella förhållandet hade nämnts i handlingarna torde det inte ha spelat någon avgörande roll. Det var därför inte visat att W behandlats på ett diskriminerande sätt på grund av sin sexuella läggning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Wynne ./. U K, dom 1994-07-18
Weeks./. U K, dom 1987-03-02
Thynne, Wilson o. Gunnell ./. U K, dom 1990-10-25
Hussain ./. U K, dom 1996-02-21
Singh ./. U K, dom 1996-02-21
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr. 6/02)
Sutherland ./. U K, dom (GC) 2001-03-27
Camp and Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03

ÖVRIGT


Under perioden den 26 november - 10 december 2002 har domstolen avgjort 6 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 26 och 28 november samt 3 och 10 december 2002.

26 november
Frattini ./. Italien (52924/99)

28 november
Carolla ./. Italien (51127/99) revision, skadestånd
F.M. ./. Italien (43621/98) brottmål
Massimo Pugliese ./. Italien (45789/99) brottmål

3 december
Debbasch ./. Frankrike (49392/99) brottmål - ingen kränkning

10 december
Stephen Jordan (nr.2) ./. U K (49771/99) mål i krigsrätt

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 4 november 2002 att ge prövningstillstånd i mål Ö6519-00

Frågan om svensk domstol är behörig att pröva fråga om skadestånd för brott mot Europakonventionen kommer att prövas sedan H D meddelat prövningstillstånd.

Målet gäller ersättning för en kränkning av artikel 6.1 i konventionen genom att ett skattemål avseende taxeringsåren 1985-1987 som avgjorts slutligt i kammarrätten år 1998 tagit mer än tio år i förvaltningsdomstolarna. Underinstanserna har bl.a. ansett att en nationell domstol inte är behörig att pröva en talan som stöds enbart på artikel 41 i konventionen.

Regeringsrättens beslut den 5 november 2002 att ge prövningstillstånd i mål 5563--5565-2002.

Rätten till rättshjälp i skattemål där fråga är om skattetillägg kommer att prövas.

Kammarrätten beviljade inte rätthjälp i skattemålet. I överklagande till RR har nu åberopats att eftersom skattetillägg enligt vad Europadomstolen uttalat i sommarens skattetilläggsdomar ( se nr 8/02) är ett straff, skall artikel 6. 3 c) i konventionen tillämpas. Frågan kommer alltså att prövas när RR meddelat prövningstillstånd.

LITTERATUR
"Finishing Off" Cases: The Radical Solution to the Problem of the Expanding EctHR Caseload; artikel av Marie-Bénédicte Dembour i European Human Rights Law Review nr 5 2002




Senast ändrad: 2011-04-12