JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 1 2002

INTRODUKTION


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 13 - 21 december förra året.

Som framhölls i föregående nummer tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post till någon av ovan angivna personer.

ALLMÄNT


Fram till och med november har Europadomstolen under 2001 meddelat 767 domar varav 19 avgjorts i stor kammare. 696 ansökningar har förklarats för admissible och 7527 ansökningar har avvisats som inadmissible. 213 mål har avskrivits, huvuddelen av dem efter förlikning. 1057 ansökningar har kommunicerats med motparten.

LÄNKAR:


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut, där domarna förs in efter avgörandedag i löpande ordning - de senaste först. Nederst på varje sida finns siffror som Du kan klicka på för att ta Dig fram i dokumentet. 1 står för målen 1-20, 2 för 21-30, 3 för 31-40 osv. med tio mål per sida. När Du hittat den dom Du vill ha, klickar Du bara på Word-filen under namnet så får Du domen i fulltext.

Engelska: List of Recent Judgments 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. mot Moldavien
(Ansökan nr. 45701/99, dom den 13 december 2001)
Domen finns endast på franska.

Metropolitan Church of Bessarabia (Metropolitan) och elva moldaviska medborgare som innehade officiella ställningar inom samfundet klagade över att moldaviska staten i strid med artikel 9 vid flera tillfällen vägrat erkänna Metropolitan som en kyrka och hävdade att enligt den nationella lagstiftningen kunde ett kyrkosamfund inte vara verksamt utan myndigheternas erkännande. De gjorde vidare gällande att det skett en kränkning av artikel 6.1, eftersom kyrkan p.g.a att den vägrats ställning som legal person fråntagits rätten till domstolsprövning avseende sina rättigheter och särskilt rätten till sin egendom. De klagande menade också att kyrkan var föremål för diskriminering p.g.a. religion i strid med artikel 9 i förening med artikel 14 samt att det även skett en kränkning av artikel 11 och artikel 13. Moldaviska staten, som under åren godkänt flera andra religiösa trossamfund som kyrkor, hävdade att Metropolitan stod för en kristen ortodox uppfattning som inte skilde sig från den moldaviska kyrkan och att Metropolitan endast försökte skapa ett nytt administrativt organ inom den moldaviska kyrkan. De klagande hindrades enligt statens uppfattning inte att utöva sin tro inom den av staten erkända ortodoxt kristna moldaviska kyrkan.

En enig domstol fann att det skett en kränkning av artikel 9 och artikel 13 och att det inte var nödvändigt att pröva om det skett någon kränkning av övriga åberopade artiklar. Domstolen fann att ingripandet i de klagandes rättigheter skett med stöd av lag och haft ett legitimt syfte, nämligen att skydda allmän ordning och säkerhet. Domstolen fann emellertid att moldaviska staten vid sitt beslut inte iakttagit kraven på neutralitet och opartiskhet. Dessutom hade de klagande vid ett flertal tillfällen inte kunnat försvara sig mot hotfulla angrepp, eftersom de inte gavs något lagligt skydd. Staten hade slutligen saknat stöd för att behandla Metropolitan och andra samfund på olika sätt. Statens vägran att erkänna Metropolitan var därför inte proportionerlig i förhållande till det legitima syftet och åtgärden var därför inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

HÄNVISNINGAR
Cha´are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom 2000-06-27
Sunday Times ./. UK, dom 1979-04-26
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24
Hashman o. Harrup ./. UK, dom 1999-11-25
Rotaru ./. Rumänien, dom 2000-05-04Hassan o. Chaoush ./. Bulgarien, dom 2000-10-26
Groppera Radio AG m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-23
Stankov o. L´Union des Macédoniens Unis Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom 1999-02-18
Kalaq ./. Turkiet, dom 1997-07-01
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Manoussakis ./. Grekland, dom 1996-09-26
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom1998-07-10
Eglise Catholique de la Canée ./. Grekland, dom 1997-12-16
Wingrove ./. UK, dom 1996-11-25
Chahal ./. UK, dom 1996-11-15

R.D. mot Polen
(Ansökan nr. 29692/96, dom den 18 december 2001)
Domen finns endast på engelska.

R.D. häktades i september 1994 misstänkt för tagande av muta. Sedan han överklagat hävdes häktningsbeslutet 12 dagar senare. Åtal väcktes i februari 1995 och en offentlig försvarare utsågs för R.D. Rättegången avslutades i april 1996 och R.D. fälldes då för brottet och dömdes till ett års fängelse och böter. Domstolen beslöt att staten skulle svara för kostnaderna för R.D:s försvar i första instans. Såväl hans advokat som åklagaren överklagade. Överrätten, som förordnade en ny försvarare för R.D., fastställde den överklagade domen och ålade R.D. att betala vissa kostnader för prövningen av hans överklagande. Domstolen förordnade emellertid att staten skulle svara för kostnaderna för hans försvar. R.D. begärde att få en kassationstalan prövad i högsta instans och att få en advokat utsedd för att hjälpa honom med detta. Hans begäran avslogs. I Europadomstolen hävdade R.D. att vägran att tillerkänna honom advokathjälp för att föra en kassationstalan - trots att det krävdes att en sådan talan utfördes av en advokat - kränkte hans rätt att försvara sig och medförde att han förlorade möjligheten att få sin talan prövad i en kassationsprocess och att det därför förelåg ett brott mot artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

Europadomstolen erinrade om att bestämmelsen i artikel 6.3 c) innehåller två rekvisit - dels att den anklagade saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, dels att biträde i rättvisans intresse anses erforderligt. Det åligger en stat som inrättat appellations- eller kassationsdomstolar att tillförsäkra den som ställs inför en sådan domstol de grundläggande garantier till en rättvis rättegång som anges i artikel 6. Staten måste dessutom säkerställa att personen i fråga på ett verkligt och effektivt sätt kan åtnjuta de rättigheter som följer av artikel 6. I målet förelåg ingen närmare utredning om R.D:s ekonomiska förhållanden, men bl.a. den omständigheten att domstolarna tidigare funnit honom berättigad till juridiskt biträde utan kostnad och det inte framkommit något som talade för att hans ekonomiska förhållanden hade förändrats sedan dess talade för att han saknade tillräckliga medel. När det gällde det andra rekvisitet - i rättvisans intresse - konstaterade domstolen att det i varje enskilt fall krävs att en anklagad får en realistisk möjlighet att försvara sig genom hela processen och således också en möjlighet att föra sin talan i en kassationsdomstol på ett konkret och effektivt sätt. Eftersom det var ett krav att talan i den polska kassationsdomstolen utfördes av en advokat och ett överklagande från R.D. själv således skulle ha avvisats samt då han på grund av överrättens handläggning fått endast en vecka på sig att själv anlita en advokat innan överklagningsfristen löpte ut, fann domstolen enhälligt att R.D. inte fått en realistisk möjlighet att på ett effektivt och konkret sätt föra sin talan till kassationsdomstolen. Det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).

HÄNVISNINGAR
Pham Hoang ./. Frankrike, dom 1992-09-25
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Kreuz ./. Polen, dom 2001-06-19
Twalib ./. Grekland, dom 1998-06-09

C.G. mot UK
(Ansökan nr. 43373/98, dom den 19 december 2001)
Domen finns endast på engelska.

C.G. arbetade under flera år fram till januari 1996 som bokförare hos en frukt- och grönsaksgrossist. Hon hade bl.a. till uppgift att göra bankärenden och sätta in företagets kassor på banken. När hon sade upp sig talade hon om att hon i november 1995 blivit av med två påsar med pengar, ca

3 700 GBP, från det att hon lämnade företaget och kom till banken efter att ha ätit lunch. Hon hade tidigare inte vågat tala om att hon blivit bestulen av rädsla att själv bli misstänkt och förlora sitt arbete utan hade försökt täcka bristen med egna pengar. Enligt företagets utredning saknades ca 2 900 GBP från oktober 1995 och det visade sig att C.G. ibland hade satt in pengar för sent och i vissa fall inte hela det belopp hon erhållit. Hon åtalades och fälldes för stöld och fick en villkorlig dom på två år samt 100 timmar samhällstjänst. Hon överklagade och hävdade att domaren ideligen avbrutit och mästrat hennes försvarare, särskilt under vittnesförhör, och att hon därför inte fått en rättvis rättegång. Överklagandet avslogs, bl.a. efter genomgång av brittisk praxis. C.G. vidhöll sin inställning inför Europadomstolen och hävdade att det skett en kränkning av artikel 6.1. Hon åberopade flera av domstolens tidigare avgöranden.

Domstolen slog först fast att det var processen i sin helhet, dvs. både i första och andra instans, som skulle bedömas och att särskild vikt skulle läggas vid bedömningen av C.G:s överklagande, eftersom appellationsdomstolen hade särskild kunskap om och erfarenhet av juryrättegångar och därför var väl lämpad att pröva om rättegången i första instans varit rättvis. Domstolen fann att viss kritik visserligen kunde riktas mot domaren i första instans för hans överdrivna avbrott, men att de avsnitt av rättegången under vilka domaren avbrutit den anklagade och hennes försvarare utgjorde en mindre del av hela rättegången som varade i tre dagar. Vid prövningen av hennes överklagande hade vidare vissa av avbrotten befunnits berättigade. Domstolen fann mot denna bakgrund - med sex röster mot en - att det inte skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Edwards ./. UK, dom 1992-12-16
Rowe o. Davis ./. UK, dom
Condron ./. UK, dom

Baischer mot Österrike
(Ansökan nr. 32381/96, dom den 20 december 2001)
Domen finns endast på engelska.

Baischer fälldes i november 1994 av en administrativ myndighet två gånger för att inte ha följt bestämmelserna i motorfordonslagstiftningen om att lämna uppgift om vem som vid vissa angivna tillfällen hade kört hans bil. Han dömdes vid vardera tillfället till böter om 4 000 schilling, vilka kunde omvandlas till sex dagars fängelse. Baischer överklagade till högre myndighet, som inte höll någon muntlig förhandling, eftersom han inte hade yrkat på en sådan. Överklagandet avslogs i sak men bötesbeloppet sattes ned. Baischer klagade vidare och åberopade med stöd av artikel 6 att någon muntlig förhandling inte hade hållits. Högsta instans tog inte upp målet, eftersom det saknade betydelse för rättstillämpningen. I Europadomstolen hävdade Baischer att muntlig förhandling borde ha hållits ex officio i första instans.

Domstolen konstaterade inledningsvis att artikel 6.1 var tillämplig på det österrikiska administrativa förfarandet i fråga. Artikel 6.1 utgör inte hinder för att straff bestäms av en administrativ myndighet, men om straffet till sin natur är att anse som ett straff för brott måste det finnas en möjlighet till domstolsprövning med de krav som anges i artikeln. Den i målet aktuella beslutande myndigheten fyllde inte kraven enligt artikel 6. Domstolen fann dock att myndigheten i andra instans kunde jämställas med en domstol som enligt nationell lag skulle hålla muntlig förhandling. Det fanns dock möjlighet att underlåta detta om målet endast rörde en rättsfråga eller om parten uttryckligen avstod från förhandling. Baischer hade inte uttryckligen avsagt sig rätten till muntlig förhandling och något bärande skäl hade inte anförts för underlåtenheten att hålla en förhandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29
Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Hubner ./. Österrike, beslut (inadmissible) 1999-08-31

F.L. mot Italien
(Ansökan nr. 25639/94, dom den 20 december 2001)
Domen finns endast på franska.

Italienske medborgaren F.L. var fordringsägare i ett försäkringsbolag, Columbo Spa, som försattes i likvidation i juli 1984. F.L:s fordringar uppgick till drygt 89 000 000 lire. Likvidationen hade ännu inte avslutats den 29 januari 2001 och F.L. hade då inte fått betalt för någon del av sin fordran. Han gjorde i Europadomstolen gällande att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1.

Domstolen konstaterade inledningsvis att en framtida inkomst utgör egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1 om den är förvärvad och om fordran är exigibel. Dessutom slog domstolen fast att det skett ett ingrepp i F.L:s rättigheter enligt nämnda bestämmelse. Härefter prövades om förutsättningarna i andra mening för att ingreppet skulle kunna godtas var uppfyllda. Domstolen fann att ingreppet var ett led i det legitima syftet att skydda alla borgenärer och det allmännas intresse. Domstolen fann vidare att det italienska systemet med att uppskjuta betalningarna inte kunde kritiseras med hänsyn till det utrymme staten har för sitt handlande även om systemet hade sina brister. Det utdragna förfarandet i likvidationen hade kränkt den klagandes egendomsrättigheter men den fördröjda betalningen kunde emellertid inte anses bero på annat än Columbos bristande resurser och svårigheterna att återvinna bolagets fordringar, för vilket staten inte kunde lastas. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1. Domstolen fann däremot enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 i konventionen.

HÄNVISNINGAR
Ambruosi ./. Italien, dom 2000-10-19
Størksen ./. Norge, kommissionens beslut 1994-07-05 och 95-11-29
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28
Air Canada ./. UK, dom 1995-05-05
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom 1999-04-29
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Boyle o. Rice ./. UK, dom 1988-04-27

Buchberger mot Österrike
(Ansökan nr. 32899/96, dom den 20 december 2001)
Domen finns endast på engelska.

W. Buchberger är mor till två barn, T född 1993 och A född 1994, som omhändertogs tillfälligt den 31 mars 1995. Barnavårdsmyndighetens ansökan om formell vårdnad för barnen avslogs i första instans men beviljades efter överklagande på grundval av nya bevis, vilka inte kommunicerades med modern. Den nationella domstolen fann, bl.a. på grund av att modern tidigare inte förmått skydda ett annat barn mot fysiskt våld från sin dåvarande sambo, att hon saknade förmåga att ta hand om sina barn. Buchberger gjorde i Europadomstolen gällande att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen konstaterade att det skett ett ingrepp i Buchbergers rättigheter enligt artikel 8 samt att ingreppet hade stöd i lag och att det skett för att skydda barnens hälsa samt deras rättigheter och friheter. Besluten att omhänderta barnen hade således ett legitimt syfte. När det gällde frågan om de vidtagna åtgärderna var nödvändiga i ett demokratiskt samhälle gjorde domstolen följande bedömning. De nationella myndigheterna har vida ramar för sitt handlande när det gäller att ta till vara ett barns bästa och föräldrarnas intressen kan då få stå tillbaka. Den nationella domstolen hade noggrant prövat moderns förhållanden och hade tagit hänsyn till hennes tidigare handlande och detta utgjorde relevanta skäl för beslutet. Frågan var ändå om moderns intressen tillgodosetts i processen. De nya bevis som låg till grund för den nationella domstolens bedömning var av avgörande betydelse, eftersom de ansågs tillräckliga för att första instansens avgörande skulle ändras. Genom att inte ge modern möjlighet att bemöta den nya bevisningen hade den nationella domstolen gått utöver ramarna för sitt handlande och det förelåg därför en kränkning av artikel 8 (enhälligt). - Buchberger hade även åberopat att underlåtenheten att låta henne ta del av den nya bevisningen stred mot artikel 6. Europadomstolen konstaterade att skillnaden mellan de skyddsintressen som avses i artikel 6 resp. artikel 8 medför att samma fakta kan prövas enligt båda artiklarna. Domstolen fann enhälligt att den nationella domstolens handlande inte gett båda parter i processen samma möjligheter att utföra sin talan och att det därför skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Elsholz ./. Tyskland, dom 2000-07-13
T.P. och K.M. ./. UK, dom 2001-05-10
W. ./. UK, dom 1987-07-08
McMichael ./. UK, dom 1995-02-24
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
Ruiz Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-24
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Beer ./. Österrike, dom 2001-02-06

Weixelbraun mot Österrike
(Ansökan nr. 33730/96, dom den 20 december 2001)
Domen finns endast på engelska

Österrikaren Franz Johann Weixelbraun häktades i februari 1989 misstänkt för rån och mord. Han fick kvarstanna i häktet till dess att han frikändes den 17 juni 1992 bortsett från en period då han satt i fängelse p.g.a. en fällande dom i första instans. Under tiden pågick processen i överrätt där han först friades av en jury. Rätten röjde emellertid juryns utslag såsom felaktigt och i en ny rättegång inför en annan domstol friades Weixelbraun slutligen, bl.a. på grund av att vittnen lämnat motstridiga uppgifter. Han begärde ersättning för den tid han suttit häktad och åberopade artikel 6.2 i konventionen men fick avslag på sin begäran med motiveringen att han friats i brottmålet inte p.g.a. att det visats att han var oskyldig, utan för att det fanns skiljaktigheter i vittnenas utsagor och att det för att ersättning skulle utgå krävdes att hans oskuld var bevisad. Han vidhöll sin inställning i Europadomstolen.

Domstolen fann enhälligt med hänvisning till sin tidigare praxis att oskuldspresumtionen inte iakttagits och att det således hade skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Asan Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21 ans.nr 28389/95

P.S. mot Tyskland
(Ansökan nr. 33900/96, dom den 20 december 2001)
Domen finns endast på engelska.

P.S. dömdes för att ha gjort sexuella närmanden till en åttaårig flicka när han gav henne privata musiklektioner. Domstolen grundade sin dom på mammans uttalanden om vad dottern berättat och hennes uppträdande den aktuella dagen samt på uttalanden av den polis som hört flickan efter händelsen. Domstolen beslöt att inte själv höra flickan för att hennes personliga utveckling inte skulle skadas. Domstolen avslog också ett yrkande från P.S. om sakkunnigutlåtande från en psykolog angående flickans trovärdighet. P.S. hävdade att det skett en kränkning av artikel 6.3 d).

Domstolen noterade att frågan om vilken bevisning som skall tillåtas och hur den skall bedömas i princip är en fråga för den nationella domstolen och att dess egen uppgift är att undersöka om processen som helhet varit rättvis, däri inbegripet hur bevisningen tagits upp. Normalt skall bevisningen läggas fram vid en offentlig förhandling i den anklagades närvaro så att vittnen kan korsförhöras. Det finns undantag från denna regel, men de får inte inkräkta på försvarets rättigheter. Om en dom grundas uteslutande eller till övervägande del på vittnesmål av en person som den anklagade inte haft möjlighet att höra har försvarets rättigheter inskränkts i en utsträckning som inte är förenlig med artikel 6. I det aktuella målet hade de nationella domstolarna inte gett försvaret möjlighet att bemöta flickans vittnesmål som lämnats genom tredje person, en av dem en nära släkting. Genom att tillåta bevisningen hade de nationella domstolarna begränsat försvarets rättigheter i sådan utsträckning att den anklagade inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann enhälligt att det därför skett en kränkning av artikel 6. 3 d).

HÄNVISNINGAR
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Windisch ./. Österrike, dom 1990-09-27
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Kostovski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20

Sen mot Nederländerna
(Ansökan nr. 31465/96, dom den 21 december 2001)
Domen finns endast på franska.

Sen, som är turkisk medborgare, bosatte sig i Nederländerna 1977. Han gifte sig i Turkiet 1980 och sex år senare förenade sig hans hustru med honom i Nederländerna. Hon lämnade då parets dotter Sinem, 3 år, kvar hos släktingar i Turkiet. Paret fick härefter ytterligare två barn, 1990 och 1994, båda födda och bosatta hos föräldrarna i Nederländerna. I oktober 1992 ansökte Sen om uppehållstillstånd för Sinem. Han fick i december samma år avslag på sin ansökan bl.a. med motiveringen att Sinem inte längre kunde anses ingå i familjen utan i stället hade blivit medlem av sin släktings familj. Makarna Sens överklagande avslogs också med motiveringen att familjebanden mellan dem och dottern hade brutits. I Europadomstolen klagade de över att ingreppet i deras familjeliv stod i strid med artikel 8.

Domstolen framhöll att det mellan ett barn som föds inom ett äktenskap och dess föräldrar alltifrån barnets födelse finns ett förhållande som kan betecknas familjeliv och som inte får brytas annat än under exceptionella förhållanden. Några sådana förhållanden hade inte gjorts gällande. Frågan om det hade skett ett ingrepp i de klagandes familjeliv skulle bedömas mot bakgrund av om rätten till respekt för familjelivet ålägger staten en positiv skyldighet, dvs. i förevarande fall att utfärda ett uppehållstillstånd. Denna fråga kunde inte avgöras endast med utgångspunkt i invandringsaspekter utan även andra omständigheter skulle beaktas, bl.a. barnets ålder, dess situation i ursprungslandet och dess beroende av föräldrarna. Domstolen fann att Sinem hade tillbringat sitt liv i Turkiet, ett land som hon hade starka språkliga och kulturella band med och där hon hade nära släktingar. Den enda möjligheten för makarna Sen att återförenas med sin dotter hade varit att flytta tillbaka till Turkiet, vilket skulle inneburit stora svårigheter för dem och deras två andra barn. Genom att endast lämna föräldrarna detta alternativ hade svarandestaten inte förmått skapa sådan balans mellan de klagandes intressen och statens eget intresse av att kontrollera invandringen som krävs för att dess handlande skall anses förenligt med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Boughanemi ./. Frankrike, dom 1996-04-24
Berrehab ./. Nederländerna, dom 1988-06-21
Ahmut ./. Mederländerna, dom 1996-11-28
McMichael ./. UK, dom 1995-02-24
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. UK, dom 1985-05-28
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
X, Y, o. Z ./. UK, dom 1997-04-22

BESLUT


Bankovic m.fl. mot Belgien och 16 andra konventionsstater
(Ansökan nr. 52207/99, beslut den 19 december 2001)
Beslutet finns både på engelska och franska.

Sex jugoslaviska medborgare från Belgrad lämnade i oktober 1999 in en ansökan hos Europadomstolen, dels för egen räkning, dels för nära släktingar som avlidit, och hävdade att Natos bombningar av det serbiska radio- och TV-huset i Belgrad stred mot artikel 2 (rätten till liv), artikel 10 (yttrandefriheten) och artikel 13 (rätten till ett effektivt rättsmedel). Målet hänsköts till stor kammare och den 24 oktober 2001 hölls förhandling i frågan om målet skulle tas upp till prövning eller ej. Huvudfrågorna gällde om de klagande omfattades av motparternas jurisdiktion enligt artikel 1, dvs. om staterna var skyldiga att garantera dem mänskliga rättigheter och friheter enligt konventionen, om Natostyrkornas handlingar kunde återföras på svarandestaternas regeringar och om de klagande hade uttömt alla nationella rättsmedel enligt artikel 35.

Domstolen fann att den avgörande frågan var om de klagande omfattades av svarandestaternas jurisdiktion när de ifrågasatta handlingarna hade ägt rum utanför dessa staters territorier. Domstolen framhöll att en stats jurisdiktion i normalfallet är dess territorium men att internationell rätt inte utesluter ett ansvar även utanför territoriet. Dock har domstolen tidigare endast i undantagsfall godtagit att utomterritoriella handlingar medfört ett ansvar enligt artikel 1. Om författarna till konventionen hade avsett ett så omfattande ansvarsområde som de klagande hävdade kunde de ha valt samma text som i artikel 1 i Geneve-konventionen. Domstolen betonade att det var dess skyldighet att beakta konventionens speciella karaktär som ett konstitutionellt instrument för att skydda enskilda människor och att det var dess roll att säkerställa efterlevnaden av de åtaganden som gjorts av konventionsstaterna. Konventionen är en multilateral överenskommelse som gäller regionalt och inom staternas legala områden och Jugoslavien ingick inte i dessa. Domstolen fann därför att det inte fanns något rättsligt samband mellan de klagande och svarandestaterna. De ifrågasatta handlingarna föll således inte inom svarandestaternas jurisdiktion enligt konventionen och det var därför inte nödvändigt att pröva de övriga skäl som de klagande åberopat för att domstolen skulle ta upp målet till prövning. Ansökningen förklarades därför av en enig domstol för inadmissible.

ÖVRIGT


Under perioden den 13 december 2001 - 21 december 2001 har domstolen avgjort 16 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 13, den 18 och den 20 december. Tre mål gäller Österrike, två mål vardera Tyskland, Frankrike och Polen. De resterande sju målen avser Turkiet, Danmark, Kroatien, Portugal, Grekland, Tjeckien och Slovakien.

Den 20 december 2001 inkom till domstolen en ansökan från Jugoslaviens förre president, Slobodan Miloševic. Hans talan är riktad mot Nederländerna, där den regionala domstolen i Haag den 31 augusti 2001 fann att nederländska domstolar saknade behörighet att pröva Miloševics yrkanden om att omedelbart bli frisläppt och att få återvända till Jugoslavien. I Europadomstolen åberopar Miloševic artikel 5 (rätten till frihet och säkerhet), artikel 6 (rätten till en rättvis rättegång), artikel 10 (yttrandefriheten), artikel 13 ( rätten till ett effektivt rättsmedel) och artikel 14 (diskrimineringsförbudet). Hans klagomål riktas mot att han fängslats och mot rättegången mot honom inför Internationella krigsförbrytartribunalen.

SVENSKA DOMAR


I ett mål i kammarrätten (Sundsvall) om särskild utskrivningsprövning enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) uttalade en av klaganden åberopad professor bl.a. att det saknades grund för fortsatt rättspsykiatrisk vård oaktat att det kunde finnas en risk för återfall i allvarlig brottslig verksamhet. Han anförde vidare att patienten då överhuvudtaget inte kunde vårdas inom psykiatrin, eftersom denna inte hade till uppgift att bedriva frihetsberövanden av andra skäl än medicinska, vilket även följer av Madrid-deklarationen och artikel 5 i Europakonventionen. - Kammarrätten som hävde LRV-vården uttalade sig inte i fråga om konventionen.

Regeringsrätten, som påtalade skillnaden mellan punkt 1 och punkt 2 i 16 § första stycket LRV, uttalade att en helhetsbedömning måste göras av patientens vårdbehov och personliga förhållanden i övrigt och att prövningen måste göras med beaktande av bl.a. patientens benägenhet att begå brott. Regeringsrätten fann att en sådan tillämpning av bestämmelsen i 16 § första stycket punkt 2 LRV måste anses förenlig med Europakonventionen. (Regeringsrättens dom den 2 november 2001 i mål 4517-2001)

LITTERATUR


Mänskliga rättigheter - aktuella forskningsfrågor; Studia Theologica Holmiensia, redaktörer Göran Gunner och Sia Spiliopoulou Åkermark

The Decision in Ferrazzini: Time to Reconsider the Application of the European Convention on Human Rights to Tax Matters; Philip Baker, Intertax, 2001/11 sid. 360.

Essential texts om human rights for the police: a compilation of international instruments; Ralph Crawshaw, Leif Holmström, Raoul Wallenberg institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

European Human Rights Law Review, 2001/6

Se bl.a. The Rule of Law or the Rule of Lawyers? Alconbury, Article 6 (1) and the Role of Courts in Administrative Decision-Making; Mark Poustie, sid. 657.

Läsvärt är också prof. Torbjörn Anderssons artikel "Rätten till domstolsprövning och svenska domstolars behörighet - nygamla problem i ljuset av ett HD-avgörande" i SvJT 10/01, sid. 861.




Senast ändrad: 2011-04-12