JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nyhetsbrev om EG-rätt nummer 2 2006

INNEHÅLL

INLEDNING
Nominering av domare till EG-domstolen
Mål om fördragsbrott mot Sverige

AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, m.m.
Begäran om förhandsavgörande
Lönegaranti
Skatt
Varumärkesrätt
Jordbruk

AVGÖRANDEN I EG-DOMSTOLEN
Domar rörande Sverige
Institutionella frågor
Processrätt
Skatterätt
Arbetsrätt och arbetsmarknad
Ersättningsrätt
Övrigt
Förslag från generaladvokater

INLEDNING

I förra numret lämnade vi en sammanställning över pågående mål om förhandsavgörande från svenska domstolar, tillsammans med en statistisk genomgång över vilken typ av domstolar som under de år som Sverige varit EU-medlem begärt förhandsavgörande. Efter påpekande från läsekretsen (tack så mycket!) skall denna sammanställning kompletteras med EG-domstolens mål C-1/05, Yunying Jia mot Migrationsverket, där Utlänningsnämnden den 30 december 2004 begärt förhandsavgörande angående vissa frågor om rätt till bosättning för en unionsmedborgares anhörig som är medborgare i en icke EU-medlemsstat utifrån tolkningen av direktiv 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster. EG-domstolen har haft muntlig förhandling i målet. För övrigt kan det som en jämförelse med det femtiotal fall där svensk domstol begärt förhandsavgörande nämnas att domstolarna i Österrike, som ju blev medlem i EU samtidigt med Sverige, har begärt förhandsavgörande i mer än 260 fall.

Nominering av domare till EG-domstolen

Regeringen har nominerat domaren vid Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt Pernilla Lindh till domare i Europeiska gemenskapernas domstol. Pernilla Lindh var rättschef i Utrikesdepartement under åren 1988-1995 efter att tidigare ha varit departementsråd i samma departement. Under åren 1992-1995 var hon också ambassadör. Hon är sedan år 1995 domare i Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt.Pernilla Lindh var huvudansvarig för rättsliga och institutionella frågor vid EEA-förhandlingarna mellan EFTA-länderna och EU. Hon har aktivt deltagit i förberedelserna inför Sveriges EU-medlemskap och varit ledamot i flera utredningar med anledning av Sveriges tillträde till EU.

Mål om fördragsbrott mot Sverige

I detta nummer lämnar vi en översikt över pågående mål om fördragsbrott där Sverige är svarande. I samtliga mål är kommissionen kärande och Sverige svarande.

1. Enligt uppgift när sista handen läggs vid manus till detta nyhetsbrev har kommissionen nu lämnat in en stämningsansökan mot Sverige angående uppskovsreglerna vid försäljning av fastighet som används som privatbostad. Kommissionen menar att avsaknaden av möjligheter till sådant uppskov för den som sålt sin svenska villa och köper en annan sådan i ett annat EES-land strider mot bestämmelserna om fri rörlighet i EG-rätten. Några mer konkreta uppgifter om hur kommissionen närmare har utformat sin talan eller ens om målnummer i EG-domstolen står i skrivande stund inte att få. Det torde kunna antas att kommissionen i vart fall hänvisar till unionsmedborgarskapet och bestämmelserna om fri rörlighet för personer och kapital. Enligt uppgift skall finansministern ha uttalat att det ”inte är aktuellt för en socialdemokratisk regering att avskaffa uppskovsbestämmelserna”, vilket annars skulle ha kunnat vara ett sätt att hantera kommissionens talan.

2. Mål C-206/05 rör ett påstående att svenska regler om att en avelshingst måste vara avelsvärderad i Sverige för att få användas tillsammans med andra ston än ägarens egna strider mot direktiv 90/427/EEG och mot artikel 28 EG.

3. Mål C-294/05 rör ett påstått fördragsbrott mot bestämmelserna om gemenskapens egna medel vid import av försvarsmateriel.

4. Mål C-186/05 rör ett ämne som ägnades viss uppmärksamhet i förra numret av nyhetsbrevet, nämligen privat införsel av alkoholhaltiga drycker. Kommissionen har gjort gällande att Sverige, genom att inte tillåta privat införsel av alkoholhaltiga drycker genom oberoende mellanhand eller vid yrkesmässig befordran, har åsidosatt artikel 28 EG. Det skall anmärkas att en talan om fördragsbrott, jämfört med ett mål om förhandsavgörande, ger såväl kommissionen och Sverige som domstolen möjlighet till en mer fullständig prövning av huruvida de svenska bestämmelserna strider mot artikel 28 EG, och i så fall huruvida de kan motiveras med hänvisning till artikel 30 EG eller andra regler. Finland har intervenerat till förmån för Sverige.

5. Mål C-167/05 rör även det alkohol, men i detta fall skattesatser på öl och vin, vilka kommissionen menar är diskriminerande till förmån för inhemskt producerad öl och till nackdel för importerat vin. Måltypen är anmärkningsvärt rikligt förekommande i gemenskaprättens historia, där utfallet så gott som alltid varit till kommissionens fördel. Lettland har intervenerat till förmån för Sverige.

6. Mål C-459/04 rör ett påstått åsidosättande av artikel 7.8 i rådets direktiv 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet genom att underlåta att definiera erforderliga färdigheter och kvalifikationer hos de personer som utsetts till att organisera förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder vad beträffar hälsa och säkerhet. De aktuella bestämmelserna har utfärdats av Arbetsmiljöverket.

AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.

Begäran om förhandsavgörande

Högsta domstolen har den 8 februari beslutat inhämta förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 6.1 i Bryssel I-förordningen (rådets förordning nr 44 /2001). Målet i Högsta domstolen gäller frågan huruvida Göteborgs tingsrätt är behörig domstol i ett mål där en svensk kärande för talan mot dels en svensk svarande, dels en svarande med hemvist i Förenade kungariket. Högsta domstolen har bl.a. frågat huruvida det är en förutsättning för tillämpningen av artikel 6.1 att talan mot den som har hemvist i domslandet inte har väckts endast för att få talan mot annan svarande prövad vid annan domstol än som annars skulle ha varit behörig att pröva denna talan.

Handens tingsrätt har genom beslut av den 21 november 2005 - vilket inte refererats i Europeiska gemenskapens officiella tidning förrän i februari 2006 - beslutat begära förhandsavgörande angående huruvida de svenska bestämmelserna om förbud mot användning av vattenskotrar är förenliga med direktiv 9425/EG i dess lydelse enligt direktiv 2003/44 EG och med artiklarna 28-30 EG (jfr Luleå tingsrätts beslut om förhandsavgörande, refererat i förra numret av nyhetsbrevet, EG-domstolens mål C-142-05). EG-domstolens målnummer för Handens tingsrätts begäran om förhandsavgörande är C-433/05.

Sverige har yttrat sig i målet Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet m.fl., EG-domstolens mål C-341/05. Enligt Sveriges uppfattning utgör EG-rätten inte hinder mot att värdlandets fackliga organisationer vidtar stridsåtgärder i syfte att få till stånd ett nationellt kollektivavtal vid utstationering där, och EG-rätten utgör heller inte hinder mot den så kallade Lex Britannia. Yttrandet är tämligen omfattande. Angående den första frågan anför regeringen bl.a. att de eventuella hinder för den fria rörligheten som uppkommer genom de fackliga organisationernas agerande motiveras av tvingande hänsyn till allmänintressen, nämligen skyddet för såväl nationella som utstationerade arbetstagare, och även att skyddet för rätten att vidta stridsåtgärder måste beaktas. Vad gäller Lex Britannia, som medger ett undantag till nackdel för utländska kollektivavtal från den fredsplikt som annars råder när kollektivavtal gäller, menar regeringen att denna är nödvändig för att kunna säkerställa att utstationerade och inhemska arbetstagare erhåller samma skydd.

Regeringen har den 9 februari 2006 överlämnat en lagrådsremiss med förslag till lag med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från EG-domstolen. Enligt förslaget skall de domstolar mot vars slutliga avgörande inte får överklagas ange skälen för sitt ställningstagande till frågan huruvida förhandsavgörande skall inhämtas från EG-domstolen, när en part yrkat att så skall ske eller på annat sätt aktualiserat den frågan, t.ex. genom att göra gällande att målet aktualiserar EG-rättsliga problem. Lagförslaget torde kunna ses mot det fördragsbrottsärende som kommissionen fört mot Sverige i denna fråga. Mycket kan sägas om den föreslagna ordningen och kommissionens klagomål mot Sverige. En farhåga med den föreslagna ordningen är att den kan medföra en situation där det blir lättare att få prövningstillstånd i de högsta instanserna genom att åberopa gemenskapsrätten.

Lönegaranti

Svea hovrätt har i dom den 9 februari 2006 konstaterat att bestämmelsen i 12 § förmånsrättslagen, som medför att en arbetstagare som själv eller tillsammans med nära anförvanter senare än sex månader före konkursansökningen ägt en väsentlig andel av företaget och som haft ett betydande inflytande över dess verksamhet inte har rätt till lönegaranti för sitt löneanspråk, strider mot bestämmelserna i direktiv 80/987/EEG. Hovrätten åsidosatte svenska bestämmelser och biföll talan om lönegaranti med stöd av direktivets bestämmelser (jfr NJA 2002 s. 75 och EG-domstolens dom i mål C-441/99). Ett problem som aldrig tycks upphöra.

Skatt

Kammarrätten i Jönköping har i mål 3735-04 prövat en fråga om uppskov med reavinstbeskattning vid andelsbyte för en person som bosatt sig i Frankrike för att leva där som pensionär. Kammarrätten ansåg kravet på kvalificerad bosättning i 5 § andelsbyteslagen för att komma i åtnjutande av sådant uppskov strida mot EG-rätten, särskilt bestämmelserna om unionsmedborgarskap i artikel 18 EG och fri rörlighet för kapital i artikel 56 EG. Jfr EG-domstolens dom i mål C-256-04, refererad nedan.

Varumärkesrätt

Svea hovrätt har haft att pröva huruvida det amerikanska företaget Anheuser-Bush Inc. har ensamrätten till varumärket Budweiser. Svaranden var ett tjeckiskt bolag och två svenska bolag. Dessa gjorde i hovrätten gällande att beteckningen ”Bud jovické pivo” som översatt skulle betyda Budweiser Beer, enligt anslutningsfördraget mellan Tjeckien och EU är en geografisk betecknig som skyddas genom förordning (EEG) nr 2081/92 om skydd för geografiska ursprungsbeteckningar. Hovrätten bedömde att även om så skulle vara fallet finns det inget stöd för att skyddet gäller för geografiska beteckningar även i översatt form. Mot den bakgrunden, och eftersom det i samband med införande av skyddet för beteckningen ”Bud jovické pivo” uttryckligen angavs att registreringen inte skulle påverka något varumärke som gällde i EU när Tjeckien anslöts, medförde detta skydd inte någon inskränkning i Anheusers före Tjeckiens anslutning till EU gällande skydd för varumärket Budweiser.

Jordbruk

Kammarrätten i Jönköping meddelade dom i mål nr 1979-02 den 16 september 2005. Målet gällde indragning av bidragsrätter för am- och dikor år 1997 och domen har vunnit laga kraft. Länsrätten hade avslagit klagandens överklagande. Kammarrätten fann emellertid efter redovisning av förordningen (EEG) nr 3886/92 att Jordbruksverket inte hade kunnat bedöma frågan om reducering av antalet bidragsrätter år 1997 förrän efter utgången av år 1998. Jordbruksverkets beslut måste därför anses vara fattat på felaktiga grunder. Målet återförvisades till Jordbruksverket för ny handläggning där hänsyn skulle tas till utnyttjande bidragsrätter år 1998 istället för år 1996.

Samma Kammarrätt meddelade dom i mål nr 3371-04 den 30 november 2005. Det målet gällde tillämpning av EG:s förordningar om jordbruksprodukter; ändring av ansökan om arealersättning för år 2003. Enligt artikel 12 i rådets förordning (EEG) nr 3508/92, den s.k. IAKS-förordningen, får en stödansköan ändras när som helst efter inlämningen om den innehåller uppenbara fel som myndigheten godkänner. - I domen biföll Kammarrätten överklagande av Länsrättens dom. Kammarrätten fann att det av klaganden begångna felet fick anses vara av sådant slag att förutsättningar fanns för ändring av hans ansökan enligt förordningen.

AVGÖRANDEN I EG-DOMSTOLEN

Domar rörande Sverige

Regeringsrätten hade begärt förhandsavgörande i ett mål rörande föräldraförsäkring. Det gällde fråga om period under vilken en arbetstagare hade omfattats av gemenskapernas sjukförsäkringssystem skulle beaktas vid tillämpningen av bestämmelser rörande föräldraförsäkring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. I dom 2006-02-16, mål C-137/04, uttalade EG-domstolen att artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) skall tolkas så, att den period under vilken en arbetstagare har omfattats av Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem skall beaktas vid tillämpning av en sådan nationell bestämmelse som den som var i fråga hos RR. Grunden härför var ett nationell bestämmelse som innebär att de perioder under vilka en arbetstagare har omfattats av Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem inte beaktas vid beräkning av föräldrapenning kan avskräcka medborgarna i en medlemsstat från att lämna denna stat i syfte att utöva yrkesverksamhet inom en av EU:s institutioner i en annan medlemsstat.

EG-domstolen avgjorde samma dag målet C-185/04 i vilket Länsrätten i Stockholms län hade begärt förhandsavgörande i ett mål mellan UÖ och Försäkringskassan. Även i det målet fann EG-domstolen att artikel 39 EG skulle tolkas så, att den period under vilken en arbetstagare omfattats av Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem skulle beaktas på samma sätt.

I målet C-265/04 prövade EG-domstolen frågan om svensk skattelagstiftning stod i strid med gemenskapsrätten. Enligt den svenska lagstiftningen görs en åtskillnad mellan aktieägare som är bosatta i landet och aktieägare som inte är bosatta där, när det gäller beskattningen av utbetalningar till aktieägaren vid inlösen av aktier som skall likvideras. För aktieägare som är bosatta i landet beskattas inlösen av aktier som kapitalvinst med rätt till avdrag för anskaffningskostnaden för de inlösta aktierna. Behållningen beskattas med 30 procent. Efter begäran om förhandsavgörande av kammarrätten i Sundsvall uttalade EG-domstolen i dom 2006-01-19: 1) Artiklarna 56 EG och 58 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som är i fråga i målet, i vilken det föreskrivs att det belopp som utbetalas till en i landet ej bosatt aktieägare vid inlösen av aktier i samband med en nedsättning av aktiekapitalet beskattas som utdelning utan rätt till avdrag för anskaffningskostnaden för aktierna, medan samma belopp - om det utbetalas till en i landet bosatt aktieägare - beskattas som kapitalvinst med rätt till avdrag för anskaffningskostnaden. 2) Artiklarna 56 EG och 58 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som följer av ett avtal om undvikande av dubbelbeskattning, såsom avtalet mellan Sverige och Frankrike för att undvika dubbelbeskattning och förhindra skatteflykt beträffande skatter på inkomst och förmögenhet, där det fastställs en övre gräns för utdelningsbeskattningen för i landet ej bosatta aktieägare som är lägre än den gräns som gäller för i landet bosatta aktieägare, och som - när detta avtal tolkas mot bakgrund av kommentarerna till det av OECD utarbetade tillämpliga modellavtalet - medger att det nominella beloppet för dessa aktier dras av från inlösenlikviden för aktierna. Det sagda gäller dock inte när de i landet ej bosatta aktieägarna behandlas minst lika förmånligt som i landet bosatta aktieägare vid tillämpningen av nämnda nationella lagstiftning. Det ankommer på kammarrätten att fastställa om detta är fallet i den tvist som målet avser.

Institutionella frågor

I yttrande 1/03 uttalade EG-domstolen (plenum) 2006-02-07 att Europeiska gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå en ny Luganokonvention. Grunden härför är att såväl den tilltänkta nya Luganokonventionens bestämmelser om domstols behörighet som dess bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område påverkar gemenskapsrättsliga bestämmelser rörande dessa frågor.

Målet C-533/03 gällde såväl institutionell rätt som skatterätt, närmare bestämt fråga om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1798/2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt. I dom 2006-01-26 ogillade EG-domstolen kommissionens talan om ogiltigförklaring av förordningen.

Kommissionen fick däremot bifall till sin talan om upphävande av rådets beslut om godkännande av Rotterdamkonventionen. Konventionen hade antagits den 10 september 1998 med syftet att främja ansvar och ansträngningar mellan parter i den internationella handeln med vissa farliga kemikalier i syfte att skydda människors hälsa och miljön. EG-domstolen fann i dom 2006-01-10 (mål C-94/03) att rådets beslut skulle ogiltigförklaras på grund av att det antagits enbart med stöd av artikel 175.1 EG, i förening med artikel 300.2 första stycket, första meningen EG och artikel 300.3 EG.

Processrätt

2006-01-17 meddelade EG-domstolen dom i målet C-1/04. Det gällde fråga om behörig domstol vid insolvensförfarande. I domslutet uttalade EG-domstolen: Artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden skall tolkas på så sätt att domstolen i den medlemsstat i vilken platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns när denne framställer begäran om att insolvensförfarandet skall inledas behåller sin behörighet att avgöra om nämnda förfarande skall inledas, när gäldenären efter sin begäran men innan det fattas beslut om att inleda förfarandet förlägger platsen där hans huvudsakliga intressen finns till en annan medlemsstat.

Frågorna om rangordning mellan delgivningsformer och om tidpunkt från vilken frist skall beräknas då två former för delgivning har använts diskuterades i målet C-473/04. EG-domstolen konstaterade i dom 2006-02-09 att då två former för delgivning har använts skall en processuell frist, som är knuten till att delgivning skett, börja löpa för mottagaren från och med tidpunkten för den första delgivningen.

I målet C-3/05 prövade EG-domstolen om det i Brysselkonventionen finns ett självständigt begrepp avseende kännedom om processhandlingar eller om begreppet skall bestämmas utifrån bestämmelser i nationell lagstiftning. I dom 2006-02-16 uttalade EG-domstolen: Artikel 36 i Brysselkonventionen skall tolkas så, att det enligt denna krävs en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med de processrättsliga bestämmelserna i den konventionsstat där verkställigheten begärs och, följaktligen, att den omständigheten att gäldenären, i de fall när delgivning inte skett eller skett på ett felaktigt sätt, likväl har kännedom om denna förklaring inte är tillräcklig för att fristen i denna artikel skall börja löpa.

Domstolen har i mål C-234/04, ett mål om förhandsavgörande, fastslagit att samarbetsprincipen i artikel 10 EG inte innebär någon skyldighet för en nationell domstol att åsidosätta nationella processregler i syfte att ompröva och upphäva ett lagakraftvunnet domstolsavgörande även om avgörandet strider mot gemenskapsrätten.

Skatterätt

I målet C-513/03 diskuterades fråga om gemenskapsrätten utgör hinder för nederländska bestämmelser, enligt vilka arvet efter en medborgare som avlider inom tio år efter det att han har anmält utflyttning från Nederländerna och folkbokfört sig i annat land, beskattas såsom om han hade behållit sitt hemvist i Nederländerna. EG-domstolen löste frågan med tillämpning av artikel 73b i EG-fördraget (nu artikel 56 EG). EG-domstolens svar i domen 2006-02-23 var att gemenskapsrätten inte utgör hinder för medlemsstats bestämmelser enligt vilka arvet efter en medborgare som avlider inom tio år efter det att han har anmält utflyttning från medlemsstaten och folkbokfört sig i utlandet, beskattas såsom om han hade behållit sitt hemvist i medlemsstaten med avräkning för den arvsskatt som tas ut av andra stater.

EG-domstolen prövade i målet C-152/03 frågan om tysk skattelagstiftning stod i strid med gemenskapsrätten. I domen 2006-02-21 uttalade domstolen: Artikel 48 i EEG-fördraget (sedermera artikel 48 i EG-fördraget, nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet, enligt vilken fysiska personer som uppbär inkomst av tjänst i en medlemsstat och som är obegränsat skattskyldiga där, inte har rätt att begära att underskott hänförligt till en i en annan medlemsstat belägen privatbostadsfastighet som de själva använder för bostadsändamål skall beaktas vid fastställandet av skattesatsen för dessa inkomster i förstnämnda stat, trots att positiva hyresinkomster hänförliga till en sådan fastighet skall beaktas enligt denna lagstiftning.

2006-02-21 meddelade EG-domstolen domar i tre mål som samtliga gällde tolkningen av rådets sjätte mervärdesskattedirektiv 77/388/EEG, mål nr C-255/02, C-419/02 och C-223/03. Begäran om förhandsavgöranden hade framställts av tre engelska domstolar. Domstolen fann att sjätte mervärdesskattedirektivet hindrar avdrag för ingående moms när de transaktioner som ligger till grund för denna rätt innebär förfarandemissbruk.

Målet C-415/04 gällde fråga om undantag från moms för offentligrättsliga organ som agerar mellanhand mellan dem som efterfrågar och dem som erbjuder barnomsorg. EG-domstolen konstaterade i sin dom 2006-02-09 att det för offentligrättsliga organ som agerar mellanhand mellan dem som efterfrågar och dem som erbjuder barnomsorg gäller begränsningar beträffande undantag från moms.

Frågan om avdragsrätt för ingående moms då det förekommit bedrägeri i leveranskedjan (s.k. karusellbedrägeri) prövades av EG-domstolen i målen C-354/03, C-355/03 och C-484/03. I domen 2006-01-12 kom EG-domstolen fram till att rätten att dra av ingående moms inte kan påverkas av det faktum att det, utan den skattskyldiges kunskap, förekommit bedrägeri i leveranskedjan.

Arbetsrätt och arbetsmarknad

EG-domstolen har till svar på en tysk domstols begäran om förhandsavgörande fastslagit (dom den 9 mars 2006 i mål C-499/04) att artikel 3.1 i direktiv 77/187/EEG, enligt vilken en överlåtares rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för en övergång av en verksamhet skall övergå på förvärvaren, inte medför att förvärvaren av ett företag är bunden av ett kollektivavtal som har slutits senare än det som var i kraft vid tidpunkten för verksamhetens övergång, när det i ett anställningsavtal hänvisas till ett kollektivavtal som den tidigare ägaren men inte förvärvaren är part i. Detta torde innebära att ett kollektivavtal riskerar att förlora sin verkan vid en övergång av verksamhet, när de i målet aktuella förutsättningarna är för handen.

Frågan om gemenskapsrätten utgör hinder för lagstiftning varigenom kvinnlig arbetstagare som är mammaledig inte ges samma rättigheter när det gäller anställning som tjänsteman som övriga som har godkänts i samma uttagningsprov för rekrytering prövades i målet C-294/04. EG-domstolen uttalade 2006-02-16 på grundval av likabehandlingsprincipen följande i domslutet: Rådets direktiv 76/207/EEG utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning varigenom en kvinnlig arbetstagare som är mammaledig inte ges samma rättigheter vad gäller villkor för tillgång till anställning som tjänsteman som övriga som har godkänts i samma uttagningsprov för rekrytering genom att tidpunkten för hennes tjänstetillträde flyttas fram till utgången av mammaledigheten utan att längden av denna ledighet tas med i beräkningen av arbetstagarens tjänstetid.

EG-domstolen gjorde långtgående uttalanden i domen 2006-01-26 i målet C-2/05. Detta mål gällde socialrätt och arbetsrätt, närmare bestämt fråga om utstationeringsintyg (blanketten E 101) är bindande för myndigheter och domstolar i den medlemsstat där arbetstagarna är utstationerade. I domslutet uttalas följande: En blankett E 101 som utfärdats i enlighet med artikel 11.1 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning nr 1408/71 är, så länge den inte har återkallats eller förklarats ogiltig av myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat den, bindande för den behöriga institutionen och domstolarna i den medlemsstat där arbetstagarna är utstationerade. En domstol i värdmedlemsstaten för nämnda arbetstagare är således inte behörig att kontrollera om en blankett E 101 är giltig såvitt avser de omständigheter som legat till grund för utfärdandet av ett sådant intyg, det vill säga bland annat huruvida det under den tid arbetstagarna är utstationerade föreligger ett anställningsförhållande, i den mening som avses i artikel 14.1 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83, och i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2195/91, jämförd med punkt 1 i beslut nr 128 som fattats av administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare den 17 oktober 1985 om tolkningen av artiklarna 14.1 a och 14b.1 i förordning nr 1408/71, mellan det företag som är etablerat i en medlemsstat och de arbetstagare som av detta företag utstationeras på en annan medlemsstats territorium.

I målet C-330/03 diskuterades frågan om räckvidden av tillstånd att påbörja ett reglerat yrke får begränsas. EG-domstolens slutsats i domen 2006-01-19 var att när en person med examensbevis ansöker om tillstånd att påbörja ett reglerat yrke i en annan medlemsstat får räckvidden av tillståndet begränsas.

Genom dom 2006-01-19 i målet C-244/04 fällde EG-domstolen Tyskland för fördragsbrott därför att landet uppställt särskilda krav på tjänsteleverantörer etablerade i andra medlemsstater. Domstolen konstaterade att tysk praxis, som innebar att tjänsteleverantörer etablerade i en annan medlemsstat än Tyskland skulle uppfylla särskilda krav vid utstationering av anställda från tredjeland, medförde diskriminering av dessa tjänsteleverantörer.

Ersättningsrätt

Målet C-127/04 gällde frågor om skadeståndsansvar för produkt med säkerhetsbrister (skador till följd av vaccination) samt om begreppet att produkten "sätts i omlopp". EG-domstolen gav i domen 2006-02-09 en vidsträckt tolkning av termen tillverkare. I domslutet uttalade domstolen: 1) Artikel 11 i rådets direktiv 85/374/EEG skall tolkas så, att en produkt har satts i omlopp när den har lämnat det tillverkningsled som tillverkaren igångsatt och tagits in i ett försäljningsled där den bjuds ut till allmänheten för användning eller konsumtion. 2) När en talan väcks mot ett bolag som felaktigt anses vara tillverkare av en produkt medan denna produkt i själva verket har tillverkats av ett annat bolag, är det i princip på grundval av nationell rätt som det skall fastställas på vilka villkor det är möjligt att inom ramen för en sådan talan låta en part ersätta en annan part. En nationell domstol som prövar de villkor som gäller för ett sådant partsbyte skall dock iaktta direktivets tillämpningsområde ratione personae, sådant det fastställs i artiklarna 1 och 3 däri.

Intressanta frågor om överföring av strikt ansvar och culpaansvar besvarades av EG-domstolen i målet C-402/03, dom 2006-01-10. I domslutet uttalade domstolen: Rådets direktiv 85/374/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister skall tolkas på följande sätt: Direktivet utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken leverantören, utöver de fall som uttömmande räknas upp i artikel 3.3 i direktivet, bär det strikta ansvar som inrättas genom direktivet och som tillskrivs tillverkaren. Direktivet utgör inte hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken leverantören är skyldig att, utan begränsning, bära tillverkarens culpaansvar.

Övrigt

I målet C-59/05 diskuterades frågan om konkurrerande leverantör som använder kärnan i en annan tillverkares kännetecken, där kännetecknet är känt bland specialister, drar otillbörlig fördel av kännetecknets renommé (s.k renommésnyltning). . EG-domstolen uttalade 2006-02-23 följande i domen : Artikel 3a.1 g i rådets direktiv 84/450/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam, skall under de förutsättningar som gäller i målet tolkas sålunda att en konkurrerande leverantör som i sina kataloger använder kärnan i en annan tillverkares kännetecken, där kännetecknet är känt bland specialister, inte drar otillbörlig fördel av kännetecknets renommé.

2006-02-09 meddelade EG-domstolen i mål om offentlig upphandling (C-226/04 och C-228/04) sin första dom om tjänsteleverantörer som inte betalat skatt och avgifter. I målet diskuterades frågor om gemenskapsrätten utgör hinder för bestämmelser enligt vilka tjänsteleverantör, som vid sista datum för att inge ansökan om att få delta i offentlig upphandling inte har fullgjort sina skyldigheter avseende socialförsäkringsavgifter och skatter, kan rätta till situationen i efterhand. Domstolen kom i domen 2006-02-09 fram till att gemenskapsrätten under vissa förutsättningar inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka en tjänsteleverantör, som vid sista datum för att inge ansökan om att få delta i offentlig upphandling inte har fullgjort sina skyldigheter avseende socialförsäkringsavgifter och skatter, kan rätta till situationen i efterhand.

Tillämpningen av Schengenkonventionen kom upp i målet C-503/03. Här prövades om Spanien begått fördragsbrott genom att neka inresa för personer som var uppförda på spärrlistan i Schengens informationssystem. I domen 2006-01-31 uttalade EG-domstolen: Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 1-3 i rådets direktiv 64/221/EEG, genom att neka HYF inresa i det område som tillhör de stater som ingått avtalet om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknat i Schengen den 14 juni 1985, och genom att neka visering för inresa i detta område med avseende på HYF och SB, vilka är medborgare i ett tredjeland och gifta med medborgare i en medlemsstat, endast på den grunden att de är registrerade på spärrlistan i Schengens informationssystem, utan att dessförinnan ha undersökt om dessa personer utgör ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen.

Förslag från generaladvokater

2006-02-01 lade generaladvokaten fram sitt förslag i målen C-94/04 och C-202/04 som gäller frågan om minimibelopp för advokatarvoden strider mot friheten att tillhandahålla tjänster. Generaladvokaten menar i sitt förslag att den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som fastställandet av minimibelopp för advokatarvoden utgör inte kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse.

I målet C-410/04, som gäller offentlig upphandling och konkurrensrätt, lämnade generaldvokaten sitt förslag 2006-01-12. Där hävdas att gemenskapsrätten inte utgör hinder mot direkt tilldelning av ett kontrakt avseende en transporttjänst till ett bolag som innehas och kontrolleras av det tilldelande offentliga organet.




Senast ändrad: 2006-03-22